Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 12 december 1958 dagtecknad proposition, nr 11, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av vid propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid
propositionen fogade

Förslag

till

Lag om köttbesiktning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Vad i denna lag stadgas äger, där ej annat följer av vad nedan angives,
tillämpning på kött av nötkreatur, får, get, svin, häst, ren, älg, vildsvin,
sumpbäver (nutria), björn, räv och grävling.

2 §•

Till kött räknas i denna lag icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan
även blod samt andra till människoföda brukliga delar av djur, som avses
i 1 §.

Med saluhållande avses i lagen jämväl försäljning utan föregående saluhållande
ävensom tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring
på stället i restaurang, pensionat, matservering, kiosk eller annorstädes”
där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i
skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat
företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

Med nödslakt avses slakt av djur, som på grund av sjukdom eller olyckshändelse
befunnits böra avlivas.

Med sanitetsavdelning förstås särskild, inom slakteri inrättad avdelning
för slakt av djur, som skadats eller förete sjukdomstecken, samt för uppslaktning
och besiktning av nödslaktade djur.

t Bihang till riksdagens protokoll 11)59. 9 samt. 3 avd. Nr 2

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

3 §.

Köttbesiktning stvång innebär, att till människoföda avsett kött skall hava
i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag innan köttet saluhålles,
användes vid beredning av livsmedel, som är avsett att saluhållas.
eller till annan överlämnas för sådan användning eller förvaras å allmän
saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande utrymmen eller i lokal
avsedd för beredning av livsmedel.

Slakteritvång innebär, att inom visst område slakt ej må ske annorledes
än i offentligt slakthus, inrättat på sätt i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,
som står under offentlig kontroll (kontrollslakteri), samt att med kött, som
härrör från djur, vilket slaktats inom riket, ej må inom området företagas
åtgärd, som nämnts i första stycket, därest slakten icke skett i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri. Slakteritvång avser icke sådan slakt av eget
djur, som utom stadsplanelagt område sker för förbrukning i eget hushåll.
Beträffande nödslakt gälla bestämmelserna i 12 §.

4 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må jakträttsinnehavare försälja
obesiktigat kött av älg, som skjutits å hans jaktområde, till personer
som deltagit i eller varit behjälpliga vid jakten eller äro bosatta inom
jaktområdet.

Om köttbesiktning m. m.

5 §•

Köttbesiktningstvång skall gälla inom hela riket. Länsstyrelsen må dock,
när särskilda skäl därtill äro, efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva
undantag tills vidare för kommun eller del därav, dock ej i fråga om kött
av björn, räv, grävling och sumpbäver (nutria). Vidare må veterinärstyrelsen
medgiva, att inom visst område, där köttbesiktningstvång i övrigt gäller,
renkött må försäljas utan att det är besiktigat.

6 §•

Det ankommer på kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning.

Därvid åvilar kommunen, bland annat,

att ställa till förfogande för verksamheten lämpliga lokaler och erforderlig
utrustning,

att bestrida arvode till besiktningsveterinärer och övrig för besiktningen
erforderlig personal,

samt att vidtaga sådana anstalter att besiktningen kan ske utan större
tidsutdräkt eller annan avsevärd olägenhet.

7 §•

Kan köttbesiktningen efter överenskommelse lämpligen verkställas inom
annan kommun eller i kontrollslakteri, må veterinärstyrelsen på framställning
av kommunen medgiva denna befrielse från alt vidtaga åtgärder som
avses i 6 §.

8 §.

1 mom. Vid slakt i offentligt slakthus eller kontrollslakteri av nötkreatur,
får, get, svin, häst eller ren skall besiktningsveterinären dels före nedslaktningen
undersöka djurets hälsotillstånd, dels efteråt undersöka köttet
med avseende å dess tjänlighet till människoföda. Veterinärstyrelsen äger

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 3

dock, när förhållandena så påkalla, medgiva, att ren ej undersökes före
nedslaktningen.

2 mom. Vid köttbesiktning under andra förhållanden än de i 1 mom. avsedda
skall köttet av annat djur än älg och björn föreligga i minst halv
kropp, som dock, då besiktningen gäller kött av större nötkreatur än kalv
eller av häst eller vildsvin, må vara delad i två stycken. Köttet av älg eller
björn skall föreligga i minst fjärdedels kropp, som må vara delad i två stycken.

Veterinärstyrelsen äger, då särskilda förhållanden det föranleda, medgiva
undantag från vad i första stycket föreskrives.

9 §•

1 mom. Kött, som i färskt tillstånd godkänts vid köttbesiktning, eller dess
emballage skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, förses med stämpel
eller märke som utmärker godkännandet.

2 mom. Anträffas vid besiktning kött, som först efter särskild behandling
kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller märkning sker, genom
besiktningsveterinärens försorg och under hans kontroll undergå sådan behandling.

3 mom. Finnes vid köttbesiktning kött vara otjänligt till människoföda,
skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, under besiktningsveterinärens
kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så ej kan ske, oskadliggöras.
Utan binder härav äger veterinärstyrelsen medgiva, att köttet må på
de villkor som styrelsen föreskriver användas till föda åt djur.

Därest kött, som avses i detta moment, användes till tekniskt bruk eller
som djurföda, är köttets ägare berättigad utfå ersättning motsvarande köttets
värde vid sådant användande.

4 mom. Kött eller vara som beretts av kött må, därest köttet ej godkänts
vid besiktning, icke förses med stämpel eller märke, som enligt av Konungen
meddelade föreskrifter skall användas vid stämpling eller märkning enligt
1 och 2 mom. eller som genom färg eller utseende i övrigt lätt kan förväxlas
med sådan stämpel eller sådant märke.

Om slakteritvång och offentligt slakthus

10 §.

1 mom. På framställning av kommun må länsstyrelsen förordna, att slakteritvång
beträffande nötkreatur, får, get, svin eller häst skall gälla inom
kommunen eller del därav. Innan sådant förordnande meddelas skall yttrande
inhämtas från veterinärstyrelsen. Jämväl i fråga om ändring eller upphävande
av sådant förordnande skall sagda förfarande tillämpas.

2 mom. Slakteritvång må ej införas med mindre kommunen på ändamålsenligt
sätt sörjt för att förekommande slakt utan tidsutdräkt kan utföras.

3 mom. Konungen äger förordna, att slakteritvång må införas jämväl beträffande
ren.

11 §•

7 mom. Offentligt slakthus skall inrättas enligt plan, som godkänts av vctcrinärstyrelsen.

2 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av särskild styrelse.

Vad i 45 § kommunallagen är stadgat i fråga om där avsedd nämnd skall

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år W59

äga motsvarande tillämpning beträffande slakthusstyrelse i annan kommun
än Stockholm. För slakthusstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna
i 51 § kommunallagen för Stockholm. Utan hinder av vad nu sagts må protokoll,
som föres vid slakthusstyrelses sammanträde, begränsas till att upptaga
förteckning å närvarande ledamöter samt beslutet i varje ärende.

Utöver vad i andra stycket stadgas skall beträffande slakthusstyrelse gälla
vad kommunens fullmäktige föreskriva.

3 mom. Till sammanträde med slakthusstyrelse skola kallas vederbörande
stads- eller länsveterinär samt främste veterinären vid slakthuset. De äga
rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening
antecknad till protokollet.

Särskilda bestämmelser om nödslakt

12 §.

1 mom. Nödslakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst må endast ske vid
sanitetsavdelning, som inrättats vid kontrollslakteri eller offentligt slakthus,
eller, efter medgivande av veterinärstyrelsen, vid sanitetsavdelning som inrättats
vid annan slakteriinrättning.

Föranleder sjukdomsförloppets eller olyckshändelsens svårhetsgrad att
djuret omedelbart bör avlivas på den plats där det befinner sig, må så ske,
dock endast under förutsättning, att djurkroppen, därest köttet är avsett till
människoföda, genast i ostyckat tillstånd jämte alla inälvor för uppslaktning
och besiktning föres till sanitetsavdelning som avses i första stycket.

2 mom. Har nödslakt av kalv, får, get, svin eller föl, som utsatts för olyckshändelse,
skett på den plats där djuret befann sig, må djurägaren utan iakttagande
av bestämmelserna i 1 mom. andra stycket använda köttet i eget

hushåll. . .. .. „ .

3 mom. Länsstyrelsen må, då särskilda skäl därtill äro, pa framställning
av kommun och sedan veterinärstyrelsen hörts medgiva, att föreskrifterna i
1 mom. icke skola gälla inom kommunen eller viss del därav.

Om avgifter m. m.

13 §.

/ mom. För köttbesiktning samt för sådan behandling av kött, som avses i
9 § 2 inom., äger kommun, inom vilken besiktningen sker, eller, efter
överenskommelse med kommunen, slakteriinrättning uttaga avgifter, som
beslutas av kommunens fullmäktige. Avgifterna må ej sättas högre än som
kan anses erforderligt för att täcka kostnaderna för köttets besiktning och
därmed sammanhängande åtgärder.

Fullmäktiges beslut enligt nästföregående stycke skall tor att vinna bindande
kraft underställas länsstyrelsen, som äger att beslutet helt eller delvis

fastställa eller ock ogilla. . „ ..

2 mom För begagnande av offentligt slakthus, varom i It § sags, ävensom
där i sammanhang med sådant slakthus särskild marknadsplats anordnats’
för kreaturshandeln, för nyttjande av sådan marknadsplats och vid
densamma uppförda stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vagning
må utgå avgifter, som fastställas av slakthusets styrelse. Avgifterna
må ej sättas högre än som kan anses erforderligt för att täcka de med verksamheten
förenade kostnaderna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

5

14 §.

I överenskommelse om anlitande av kontrollslakteri, som i samband med
fråga om införande av slakteritvång träffas mellan kommun och kontrollslakteri,
skall angivas efter vilka grunder djurägare har att gälda med slakten
och köttbesiktningen förenade kostnader.

15 §.

Om i följd av slakteritvångs införande byggnad eller annan inrättning,
där med vederbörligt godkännande slakterirörelse bedrives, ej längre kan användas
för avsett ändamål, är ägaren berättigad att av kommunen erhålla
ersättning för den värdeminskning, som fastigheten eller inrättningen därigenom
undergår.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Företager någon slakt eller vidtager någon eljest åtgärd i strid med vad i
3 §, 5 §, 10 § 1 eller 3 mom. eller 12 § föreskrivits om lcöttbesiktningstvång,
slakteritvång eller nödslakt, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den som bryter mot vad i 9 § 4 mom. stadgas
eller inom riket uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager i 3 § första stycket
angiven åtgärd med kött eller annan vara, som stämplats eller märkts
i strid med stadgandet i 9 § 4 mom.

17 §. -

Har någon förövat gärning, som i 16 § är belagd med straff, skall, där ej
särskilda förhållanden annat föranleda, kött eller annan vara, som gärningen
avser, jämte emballage förklaras förverkad.

18 §.

Förverkad egendom skall mot skälig betalning försäljas till människoföda
eller, om på grund av bestämmelserna i denna lag eller av annan anledning
sådan försäljning ej kan ske, till föda åt djur eller till tekniskt bruk eller

ock oskadliggöras. .

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad och e]
skall oskadliggöras, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse
eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas, och skall så alltid
ske om ägaren det begär och hinder mot försäljningen ej föreligger. Köpeskillingen
skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord, nedsättas
hos länsstyrelsen.

19 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Om tillsyn och besvär m. m.

20 §.

Föreskrifter angående besiktningsveterinärs tillsättande och entledigande
meddelas av Konungen. Konungen eller, efter Konungens bemynthgande,
veterinärstyrelsen utfärdar de föreskrifter i övrigt som erfordras for tilllämpningen
av denna lag.

€

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

21 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av veterinärstyrelsen, som
jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och därmed
sammanhängande frågor.

22 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela föreskrifter
angående kontroll av kött och därav beredda varor vid införsel till
eller utförsel från riket.

23 §.

Den som icke åtnöjes med besiktningsveterinärs beslut äger hos länsstyrelsen
söka ändring genom besvär. Veterinären är skyldig att, då framställning
därom göres, till klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om
klandrade beslutet och skälen därför.

Utan hinder av besvär skall besiktningsveterinärs beslut lända till efterrättelse,
därest ej annorlunda förordnas. Avser besvären beslut om åtgärd,
varom i 9 § 3 mom. förmäles, och har klaganden omedelbart efter erhållen
del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, må denna icke företagas
förrän 48 timmar efter undersökningen, såvida ej uppskov medför sanitär
olägenhet.

24 §.

Länsstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut skola utan hinder av besvär
lända till efterrättelse, därest ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, dock att vad i lagen stadgas
angående kött av ren skall äga tillämpning först från den dag Konungen
förordnar.

Genom denna lag upphävas lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus, kungörelsen den 13 september 1928 (nr 354) med
vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa köttvaror
av utländskt ursprung, förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående
förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara samt förordningen
den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av
älg med flera djur av nyssnämnda lag.

Har för visst område slakthustvång stadgats enligt äldre lag skall utan
nytt förordnande slakteritvång enligt denna lag anses gälla inom området.

Förekommer i lag eller författning eller särskilt av Konungen meddelat
beslut hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna
lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 382 av
herr Pålsson m. fl. samt i andra kammaren nr 456 av herrar Elmwall och
Antonsson och nr 457 av herr Wahrendorff m. fl.

I motionerna I: 3821 och II: 457, som är likalydande, hcmställes, »att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 11 måtte beakta i motionen fram 1

Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 1

förda synpunkter samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härföl
erforderlig författningstext».

I motionen II: 456 föreslås, »att riksdagen vid behandling av propositionen
nr It för sin del måtte besluta att lagen om köttbesiktning m. m. 9 §
4 mom. må erhålla följande lydelse: ''Besiktningsveterinär, som vid besiktning
av kött funnit detta otjänligt till människoföda, skall samma dag lämna
skriftlig uppgift därom till vederbörande offentliga slakthus eller kontrollslakteri.
Därvid skall besiktningsveterinären tydligt angiva orsaken till
att köttet befunnits otjänligt till människoföda’, samt att i Kungl. Maj:ts
lörslag upptagna mom. 4 av nämnda paragraf må ingå som mom. 5.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att nuvarande lag angående köttbesiktning och
slakthus jämte ett par andra författningar, som äger samband med denna
lag, ersättes med ny lag om köttbesiktning m. m. Den viktigaste nyheten i
förhållande till gällande bestämmelser är att lcöttbesiktningstvång, som
nu enligt direkt lagföreskrift råder i städer och vissa andra större samhällen
men i övrigt tillämpas blott om länsstyrelsen efter framställning av
kommun så förordnar, skall gälla i hela riket. Länsstyrelsen skall dock l
vissa fall få meddela undantag för kommun eller del därav. Köttbesiktningstvånget
bär utvidgats till att avse jämväl renkött och kött av sumpbäver
(nutria). Nuvarande bestämmelser om möjlighet att inom ett visst
område införa slakthustvång har i stort sett bibehållits oförändrade. Sådant
tvång kan emellertid enligt förslaget införas även om kommunen ej inrättat
offentligt slakthus. Kommunen skall då ha sörjt för att slakten utan tidsutdräkt
i stället kan utföras vid kontrollslakteri eller vid offentligt slakthus
inom annan kommun. I anledning av denna utvidgning har benämningen
ändrats till slakteritvång. Skärpta bestämmelser föreslås i fråga om nödslakt.
Sådan skall i regel blott få ske vid särskilda sanitetsavdelningar. Förfarandet
vid bestämmandet av de avgifter som får upptagas vid kommunal köttbesiktning
har förenklats. Gällande föreskrifter om att taxorna skall fastställas
av veterinärstyrelsen har borttagits. I stället föreslås att kommunernas
beslut angående taxorna, i likhet med vad som gäller i fråga om vissa andra
kommunala avgifter, skall underställas länsstyrelsen.

Den nya köttbesiktningslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1960. Med hänsyn till att erforderliga anordningar för genomförande av
lagen i vad den gäller renkött bedömts föreligga först efter en övergångstid,
skall lagen enligt förslaget emellertid i den delen vinna tillämpning först
från den dag Konungen bestämmer.

8

Tredje logutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Inledning

Gällande bestämmelser om köttbesiktning och därmed sammanhängande
verksamhet för köttkontroll tillkom för mer än 20 år sedan. Huvudstadgandena
återfinnes i lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus, samt förordningen samma dag angående förbud mot viss
stämpling eller märkning av kött och köttvara. Lagstiftningen avsåg till en
början blott kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst. Genom förordningen
den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av älg
med flera djur av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus, m. m. utvidgades lagen alt, såvitt den avsåg besiktningstvång,
gälla jämväl kött av älg, björn, vildsvin, räv eller grävling. I administrativ
ordning har flera tillämpningsförfattningar utfärdats.

Inom veterinärstyrelsen bär företagits en översyn av de på detta område
gällande bestämmelserna, översynen har ulmynnat i att styrelsen i eu den
24 juli 1957 dagtecknad skrivelse framlagt förslag till ny lagstiftning angående
köttbesiktning m. m.

över förslaget har efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens institut
för folkhälsan, veterinärhögskolan, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län,
Hushållningssällskapens förhund, skördeskadeutredningen, renutredningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa
förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen Svenska
städers offentliga slakthus, Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien,
Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier,
Sveriges veterinärförbund, Svenska länsveterinärföreningen, Svenska stadsveterinärföreningen,
Svenska samernas riksförbund och Sveriges pälsdjursuppfödares
riksförbund. Vid utlåtandena har i flera fall fogats yttranden
från myndigheter eller organisationer. Samarbetsdelegationen för Sveriges
privata kontrollslakterier, som beretts tillfälle att avgiva yttrande, har
icke inkommit med sådant.

Den 4 februari 1958 har veterinärstyrelsen i skrivelse till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet anfört vissa synpunkter i anledning av
vad remissinstanserna uttalat rörande styrelsens förslag såvitt det avser bestämmelser
om nödslakt.

I skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 20
januari 1958 har Norrbottens läns hälsovårdsförbund hemställt, att skyndsamma
åtgärder måtte vidtagas dels för införande av bestämmelser om skyldighet
att före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden
samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig
omfattning inom landet.

över denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län,

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

renutredningen och Svenska samernas riksförbund. Sedan hälsovårdsförbundet
på begäran beretts tillfälle att taga del av remissyttrandena, har förbundet
i skrivelse den 4 oktober 1958 framlagt ytterligare synpunkter och
vidhållit sin hemställan.

1. Allmänt köttbesiktningstvång
Gällande rätt. Tidigare förslag

Enligt 2 § 1 mom. första stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus (i fortsättningen benämnd 1934 års lag) innebär
köttbesiktningstvång förbud att inom visst område till salu hålla eller
utbjuda till människoföda avsett färskt kött av nötkreatur, får, get, svin
eller häst eller använda dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å
offentligt spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda,
eller förvara sådant kött å allmän saluplats, i salubod med därmed i
omedelbart samband varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller i
lokal för tillverkning till avsalu av matvaror, därest köttet icke godkänts
vid besiktning. Enligt andra stycket må inom område, där köttbesiktningstvång
gäller, ej heller till människoföda avsett salt, rökt eller torkat kött av
djur, som i första stycket sägs, eller annan till människoföda avsedd vara,
beredd av kött av sådant djur, saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,
på sätt i första stycket förmäles, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd
godkänt vid besiktning. Till kött räknas enligt 1 § icke allenast kött i vanlig
bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av
djur.

Köttbesiktningstvång är endast i vissa fall obligatoriskt och förutsätter i
övrigt frivillig anslutning. Sålunda föreskrives i 2 § 2 mom. att köttbesiktningstvång
skall, därest Konungen ej med hänsyn till särskilda omständigheter
annorlunda förordnar, gälla för varje stad och annat samhälle, där
hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad i tillämpliga delar gäller, med ett
invånarantal av 4 000 eller däröver. I andra fall förutsättes, att stadsfullmäktige
eller däremot svarande myndighet gör framställning i ämnet hos
länsstyrelsen, som, efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
äger stadga om köttbesiktningstvång för kommunen eller samhället
eller del därav.

I uttalande till propositionen nr 31 till 1934 års riksdag med förslag till
den nu gällande lagen framhöll departementschefen, att det vore önskvärt
att köttbesiktningstvånget kunde göras allmänt gällande. Han ansåg emellertid
alt delta icke vore genomförbart, bland annat med hänsyn till att
erforderligt antal besiktningsmän ej stöd att uppbringa.

Under den tid, som ifrågavarande bestämmelser varit gällande, har i olika
sammanhang framförts önskemål, att köttbesiktningstvånget gjordes obligatoriskt
för hela riket eller åtminstone för de södra och mellersta delarna
av detsamma. Sålunda behandlade 1946 års köttbesiktningskommitté ingåen -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 ur 1959

de delta spörsmål i sill den 18 december 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:
85). Kommittén ansåg, att det vore ett obestridligt allmänt intresse att den
lokala köttkontrollen fick ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt
med beaktande av att därigenom icke förorsakades oskäliga kostnader föi
kontrollens ordnande eller alltför betungande olägenheter i fråga om transporter
av slaktdjur eller kött. Vid övervägande av åtgärder med avseende å
de landsdelar, där besiktning då icke förekom i större omfattning, fann
kommittén, att man måste räkna med att inom åtskilliga kommuner icke
kunde framskapas ett så starkt intresse för införande av köttkontroll att det
uppvägde de återhållande krafterna. Kommittén kom därför till det resultatet
alt det var påkallat med en utvidgning av de tvingande bestämmelsernas verkningsområde
och föreslog i enlighet härmed sådan ändring av lagen att köttbesiktningstvånget
skulle gälla inom hela riket, dock med rätt för Kungl.
Maj :t att efter framställning av vederbörande kommun medgiva undantag då
särskilda omständigheter förelåg. Till sådana omständigheter borde hänföras
ringa befolkningstäthet samt stora avstånd inom kommunen och till
närmaste veterinär ävensom avlägset läge i förhållande till besiktningsställe
utom kommunen. Enligt kommitténs mening borde dispens endast komma
i fråga för vissa områden i Norrland och vissa kusttrakter. Kommitténs förslag
har ännu ej föranlett något ställningstagande av Kungl. Maj :t.

Veterinär styre Isens förslag

Veterinärstyrelsen lämnar en redogörelse för hur köttbesiktning sv
er k sa in heten nu är organiserad och anför härom följande.

Besiktningen av inhemska köttprodukter är i vårt land förlagd dels till på
kommunal väg anordnade byråer, dit uppslaktade djurkroppar eller delar av
sådana föras för undersökning av veterinär, dels till kommunala slakthus
eller i enskild ägo varande, under offentlig kontroll ställda slakterier, s. k.
kontrollslakterier, där djuren undergå veterinärundersökning före och efter
slakten. Besiktningen har till syfte att förhindra att kött, som därvid befinnes
otjänligt till människoföda, tillföres konsumtionen och utgör sålunda ett
synnerligen betydelsefullt led i samhällets strävanden för en förbättrad livsinedelshygien.
För hela landet gäller visserligen att hälsovårdsnämnderna
skola fylla motsvarande uppgift, men deras kontroll i detta hänseende kan,
med hänsyn till att deras verksamhet omspänner såväl kontrollen av samtliga
livsmedel som en mångfald andra arhetskrävande uppgifter enligt
hälsovårdsstadgan in. fl. författningar och att de ofta lida brist på tillräcklig
och välutbildad personal, endast utövas rutinmässigt medelst stickprovsundersökningar.
Den förmår därför icke skänka den konsumerande allmänheten
samma garanti i detta avseende som den offentliga köttkontrollen
erbjuder, där varje slaktdjur eller djurdel blir föremål för noggrann undersökning
av veterinär enligt föreskrifter, som utarbetats av den veterinära
sakkunskapen å området. Det må här framhållas, att den offentliga köttkontrollen,
i varje fall då den utövas å slakthus och kontrollslakterier, under
senare år effektiviserats genom omfattande förbättringar och nyanskaffningar
av lokaler, inredning och teknisk utrustning enligt veterinärstyrelsens direktiv
och anvisningar, vilka på det hela taget mötts med förståelse. Beträftande
lokalerna har veterinärstyrelsen sålunda under senare år genomdrivit,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 7.95,9

11

att samtliga offentliga slakthus och de flesta kontrollslakterier anordnat särskilda
avdelningar för slakt av djur, som förete sjukdomstecken, eller för
uppslaktning av nödslaktade djur. Dessa sanitetsavdelningar, som ha speciella
kylrum, äro nödvändiga för att kunna förhindra smittöverföring inom
slakteriinrättningen till andra djurkroppar, personal, inredning och lokaler.
Veterinärstyrelsen har vidare sökt åstadkomma komplettering och modernisering
av laboratorieutrustningen för bakteriologisk kontroll hos nämnda
slakteriinrättningar samt inrättande av nya sådana laboratorier. Att det fortfarande
brister åtskilligt i sistnämnda avseenden torde i viss mån få tillskrivas
gällande restriktioner i fråga om byggnadsinvesteringar.

Veterinärstyrelsen föreslår nu, att köttbesiktningstvång införes i hela riket,
dock med rätt för länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda omständigheter
och efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva, att kommun
eller del därav tills vidare skall vara undantagen från köttbesiktningstvång.

I betänkandet konstaterar veterinärstyrelsen till en början, att på frivillig
väg mycket vunnits, men att total anslutning inom rimlig tid
icke torde kunna vinnas utan obligatoriska bestämmelser.
Styrelsen påpekar särskilt olägenheterna av att på spridda ställen
i landet finns enklaver, dit obesiktigat kött kan föras och försäljas, varvid
ökade hygieniska risker uppstår för där bosatta personer. Styrelsen anför.

Veterinärstyrelsen har kommit till den bestämda uppfattningen att det
icke kan förväntas att man på frivillighetens väg har utsikter att inom rimlig
tid uppnå en total anslutning. Det har nämligen visat sig att inom vissa
kommuner fortfarande förefinnes hrist på förståelse för nyttan av sakkunnig
köttkontroll. Därest köttbesiktningstvånget ej göres obligatoriskt, kommer
läget under en lång följd av år framåt att bliva det att ett relativt fåtal
kommuner, spridda här och var över hela riket, komma att sakna köttkontroll.

Veterinärstyrelsen framhåller vidare köttbesiktningens stora betydelse vid
uppspårandet och bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdoma
r, särskilt sådana som kan angripa människor, eller
zoonoser.

Sammanfattningsvis anför styrelsen, alt det utan gensägelse torde
kunna påstås, att den metodiska speciella kontrollen av slaklprodukter,
som sker inom områden där köttbesiktningstvång råder, innebär den så gott
som enda möjligheten för ett samhälle att i fråga om dessa livsmedel skapa
betryggande garantier mot att hälsovådliga köttvaror saluhålles. I betraktande
härav syntes det nästan vara självfallet att samtliga landets innevånare
borde komma i ånjutande av dessa fördelar genom att köttbesiktningstvånget
genomfördes över hela landet. Veterinärstyrelsens erfarenheter ådagaladc
emellertid, att man icke hade utsikter all inom rimlig tid nå därhän
på frivillig väg. Styrelsen fann sig därför böra förorda, att frågan om köttkontrollens
införande icke såsom nu var fallet överlämnades åt de kommunala
myndigheternas prövning utan att köttbesiktning föreskrevs i lagen
som eu allmän regel, varifrån vederbörande länsstyrelse borde äga att, då
särskilda omständigheter därtill föranledde, medgiva undanlag. Veterinärstyrelsen
förutsatte därvid, att länsstyrelsen i sådant ärende samrådde med

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

veterinärstyrelsen och att undantag endast medgavs i på grund av naturförhållandena
eller glesbebyggelse nödvändiga fall såsom beträffande vissa
skärgårdsområden och områden i Norrland. Med den utveckling till att omfatta
den huvudsakliga delen av slakten, som köttbesiktningen tagit under de
gångna tjugu åren, torde de i 1934 års proposition uttalade betänkligheterna
i fråga om införande av allmänt köttbesiktningstvång enligL styrelsens mening
icke längre behöva tillmätas den betydelse, som läget då motiverade.

Remissyttranden

I princip är remissinstanserna eniga om att man bör eftersträva att allt
salufört kött blir besiktigat, varvid man dock måste räkna med vissa undantag
på grund av geografiska eller andra förhållanden. I 25 av de 30 yttrandena
biträdes veterinärstyrelsens förslag att detta mål bör förverkligas
genom ett lagstadgat obligatoriskt köttbesiktningstvång. Statens jordbruksnämnd
anser, att kommunernas självbestämmanderätt väl mycket inskränkes
i veterinärstyrelsens förslag och förordar en modifierad lösning. Övriga
fyra remissinstanser anser, att avsett resultat i stort sett kan uppnås genom
fortsatt frivillig utveckling och avstyrker därför skärpt tvångslagstiftning.

Som ett särskilt skäl för att allmänt köttbesiktningstvång införes åberopar
skördeskadeutredningen vissa förhållanden i samband med prisregleringen.
Utredningen anför härom följande.

Genom upptagande av slaktdjursavgifter enligt KF den 7 juni 1956 (nr
408) tillkommer en kostnadsbelastning på köttbesiktigad vara. Skulle dessa
slaktdjursavgifter komma att höjas utöver nuvarande maximibelopp, vilket
kan bli fallet om vissa av skördeskadeutredningens förslag till finansiering
av ett permanent skördeskadeskydd vinner bifall, kan kostnadsökningen
för besiktning av slakt göra ett överförande av djur för slakt i kommuner
utan besiktningstvång i hög grad ekonomiskt fördelaktigt. Kostnadsökningen
kan också medföra en prisskillnad som stimulerar handeln med obesiktigat
kött. I samband därmed ökas riskerna för hygieniska vådor, i synnerhet som
det kan befaras att det är kött av låg hygienisk kvalitet som söker sig dylika vägar.
Skördeskadeutredningen anser det sålunda angeläget att besiktningstvång
så snart som möjligt införes i hela södra och mellersta Sverige. Vad
beträffar norra Sverige är risken för ökade hygieniska vådor mindre framträdande,
då stora sammanhängande områden saknar besiktningstvång och
kostnadsskillnader mellan besiktigad och obesiktigad slakt således ej leder
till överföringar av slaktdjur. För dessa områden är det likväl ur allmänna
hygieniska synpunkter angeläget att besiktning genomföres så snart transportförhållanden
och ökad slakt för avsalu gör detta önskvärt och nödvändigt.

Övriga remissinstanser som tillstyrkt veterinärstyrelsens förslag, understryker
i stort sett blott vikten av de motiv för detta som veterinärstyrelsen
anfört.

De remissinstanser, som helt avstyrkt att allmänt köttbesiktningstvång
införes, är Kooperativa förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska städers offent -

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

liga slakthus. Samtliga åberopar, att den icke besiktigade slakten nu blott
utgör en obetydlighet på 2—3 % av all slakt. Vidare uttalas, att de föreslagna
bestämmelserna om köttbesiktnings- och slakteritvång torde kunna innebära
kvalitetsrisker och fördyring på grund av långa L-ansportavstånd
samt att bestämmelserna synes komma att gynna monopolsträvanden hos
jordbrukarnas slakteriföreningar. Kooperativa förbundet anför i denna del
bl. a. följande.

Kooperativa förbundets styrelse anser, att de sanitära fördelar, som en
utvidgad köttkontroll medför, i starkt ökad omfattning kunnat utnyttjas i
konsumenternas intresse genom de stora framsteg, som det på frivillighetens
väg av kommunerna införda köttbesiktningstvånget gjort och fortfarande
gör. I den mån denna utveckling fortgår kommer enligt styrelsens
mening det gagn för folkhälsan att i största möjliga utsträckning vinnas,
vilket är den obligatoriska köttkontrollens syfte. På denna väg minskas de
risker, som finnes för att en generell tvångslagstiftning kan komma att utnyttjas
för annat syfte än det rent sanitära. De kommuner, som inom
några år alltjämt kan antagas stå utanför obligatorisk köttbesiktning, torde
till större delen bli sådana, för vilka enligt veterinärstyrelsens nu framlagda
lagförslag undantag från obligatorisk besiktning är befogat.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller den gynnsamma
utveckling, som den frivilliga köttbesiktningsverksamheten även
enligt veterinärstyrelsens uppfattning visat, samt uttalar, att den obesiktigade
slaktens andel i den totalt marknadsförda nu torde ha sjunkit till ungefär
2 %.

Svenska stadsförbundet erinrar om att förbundet i yttrande över 1946 års
förslag tillstyrkt obligatoriskt kötlbesiktningstvång. Trots detta ställde sig
förbundet nu tveksamt, främst på grund av att man vid bedömningen av behovet
att tillgripa ytterligare tvångsåtgärder borde beakta den utveckling
som ägt rum sedan 1946 års kommitté utförde sina undersökningar. Då år
1945 endast 4 % av den marknadsförda slakten var obesiktigad torde de allmänna
uppgifter om utvecklingen som veterinärstyrelsen lämnat tyda på att
procenttalet nu har reducerats till en obetydlighet. Det vore en påtaglig
brist, att styrelsen icke närmare undersökt denna fråga. Då de fördelar som
nu stod alt vinna med ett fullständigt köttbesiktningstvång icke syntes vara
stora, borde dessa vägas mot kostnader och praktiska svårigheter vid genomförandet.

Statens jordbruksnämnd uppskattar, att den obesiktigade slaktens andel i
all marknadsförd slakt nu gått ned till mindre än 3 procent. Nämnden anför
emellertid, att en fortsatt uppbyggnad av köttbesiktningen vore
av värde ur såväl hygienisk och veterinär synpunkt
som prisregleringssynpunkt.

Jordbruksnämnden uttalar, alt lagstiftningen bör utformas så att starka
garantier skapas för att samtliga berörda intressen i de olika orterna blir
tillräckligt beaktade och alt kommunernas självbestäm in a nd
c r ä t t ej allt för mycket sättes ur funktion. Nämnden
ifrågasätter från dessa utgångspunkter om ej lagstiftningen angående obli -

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år l!)59

gatorisk utvidgning av kötlbesiktningstvånget kunde ges ungefär följande
innebörd.

Kungl. Maj:t skulle i de områden, där besiktningstvång redan har införts,
ensam äga medge undanlag från sådant tvång. Nya områden skulle kunna
läggas under köttbesiktningstvång, även om detta icke har begärts eller
tillstyrkts av vederbörande kommun. Beslut om sådan utvidgning av besikt -ningstvånget skulle meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av veterinärstyrelsen
och sedan vederbörande kommun och, i förekommande fall.
de av utvidgningen berörda näringsidkarna i orten — själva eller genom
sina intresseorganisationer — har fått tillfälle att framföra sina synpunkter.
Veterinärstyrelsen förutsätts, innan beslut meddelas av Kungl. Maj:f,
ha sökt nå överenskommelse om besiktningstvånget och därmed sammanhängande
förhållanden med såväl de berörda kommunerna som övriga lokala
intressenter. Även där överenskommelser ej har uppnåtts, skulle köttbesiktningstvånget
genomföras, såvida icke vägande skäl i det särskilda fallet
befinns tala mot ett besiktningstvång. Jordbruksnämnden ifrågasätter om
icke det här skisserade modifierade systemet bör, som ett alternativ till de
av veterinärstyrelsen föreslagna anordningarna, bli föremål för en närmare
undersökning.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört tillkom gällande bestämmelser om köttbesiktning
för mer än 20 år sedan. Enligt dessa bestämmelser är köttbesiktning
endast i vissa fall obligatorisk. Önskemål om att ett generellt köttbesiktningstvång
skall införas har vid flera tillfällen framförts, och konkret förslag härom
har framlagts av 1946 års köttbesiktningskommitté i dess den 18 december
1946 avgivna betänkande. Betänkandet har dock icke föranlett någon åtgärd.
Sedan dess har emellertid de hygieniska kraven på livsmedel i allmänhet
skärpts och alla torde vara eniga om att man bör sträva efter största möjliga
garantier för att kött, som tillföres konsumtionen, har en god hygienisk
standard. Vidare har under senare tid en väsentlig omläggning skett av slaktens
organisation och därmed även av köttbesiktningsverksamheten. Främst
nu nämnda omständigheter har föranlett den översyn av gällande bestämmelser
om köttbesiktning och slakthus, som veterinärstyrelsen verkställt.

Av veterinärstyrelsens utredning framgår, att det besiktigade köttets andel
av de saluförda slaktprodukterna icke oväsentligt ökat sedan 1946. Emellertid
föreligger alltjämt områden, även inom södra och mellersta Sverige,
där köttbesiktningstvång ej råder. Till sådana områden kan införas obesiktigat
kött även från angränsande delar av landet, där köttbesiktning är obligatorisk.
I dessa enklaver försäljes alltså såväl inom dem producerad obesiktigad
vara som infört obesiktigat kött. Det är naturligt, att köttbesiktning
icke utan stora olägenheter kan ordnas i vissa glesbygder, särskilt i norra
Sverige och i skärgårdsområdena. Enligt uppgifter, som jag erhållit i mars
1958, saknas köttbesiktningstvång emellertid även i ett flertal relativt tättbefolkade
kommuner i södra och mellersta Sverige. Som exempel må näm -

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1951)

nas 3 i Södermanlands län, 6 i Kalmar län, 10 i Gollands län, 4 i Blekinge
län, 2 i Kristianstads län, 9 i Malmöhus län, 3 i Älvsborgs län och 1 i Skaraborgs
län. Dessutom saknas kötthesiklningstvång i ett flertal municipalsamhällen,
bl. a. 9 i Kristianstads län, 5 i Malmöhus län och 4 i Skaraborgs län.
Inom några kommuner gäller köttbesiktningstvång blott viss eller vissa församlingar.

Veterinärstyrelsen har uttalat, att styrelsen under arbetet med att på frivillig
väg öka anslutningen till köttbesiktningstvånget kommit till den bestämda
uppfattningen, att det icke kan förväntas att man på sådan väg har
utsikter att inom rimlig tid uppnå en lotal anslutning. Enligt styrelsen har
underlåtenhet att införa köttbesiktningstvång ofta motiverats med ekonomiska
och praktiska svårigheter, som styrelsen för sin del funnit överkomliga,
eller andra förhållanden av ovidkommande art.

Remissinstanserna är eniga om att man bör sträva efter alt allt salufört
kolt blir besiktigat och förordar i allmänhet sådan ändring av lagstiftningen
att köttbesiktning blir obligatorisk. Några remissinstanser anser emellertid,
att detta resultat i stort sett bör kunna uppnås på frivillig väg utan skärpt
tvångslagstifining. Därvid åberopas främst, att den obesiktigade slaktens andel
i den totalt marknadsförda, vilken år 1945 utgjorde 4 procent, nu sannolikt
nedgått till 2 å 3 procent. Vidare göres gällande, att fördelarna av ett
allmänt köttbesiktningstvång knappast skulle motväga kostnaderna för och
de praktiska svårigheterna vid dess genomförande. I några remissyttranden
befaras att ett sadant tvång skulle medföra risk för ett köttmonopol, utövat
av producentorganisationerna.

I likhet med veterinärstyrelsen anser jag tiden nu vara mogen för att intora
allmänt köttbesiktningstvång med möjlighet till undantag i sådana fall,
då geografiska eller andra förhållanden nödvändiggör detta. Såsom jag tidigare
framhållit saknas köttbesiktningstvång i en hel del kommuner icke
blott i Norrland utan även i södra och mellersta delarna av vårt land. I delar
av Norrland och även vissa skärgårdsområden eller andra utpräglade
glesbygdsområden i andra delar av landet torde fortfarande kostnaderna för
och olägenheterna av långa transporter till köttbesiktningsinrättning utgöra
motiv for att köttbesiktningstvång där ej införes. Det måste emellertid anses
mycket otillfredsställande, alt till vissa enklaver skall från närliggande
områden med besiktningstvång kunna föras och försäljas obesiktigaf kött
utan att dess kvalitet kontrolleras på annat sätt än stickprovsvis i"butiker
genom hälsovårdsnämnderna. Av nu angivna skäl delar jag veterinärstyi
el sens mening, alt undantag från köttbesiktningstvånget endast bör medgivas
tills vidare och efter noggrann prövning. Några''remissinstanser har
uttalat farhågor för all allmänt köttbesiktningstvång skulle gynna monopolstravanden.
Då den obesikligade slaktens andel i den totalt marknadslorda
nu icke torde överstiga 3 % och undantag från besiktningstvång även
i fortsättningen torde få lämnas i viss utsträckning, synes den ökning i tillförseln
t.ll producentorganisationernas slakterier, som ett genomförande av
veterinarstyrelsens förslag i fråga om besiktningen kan komma att medföra

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

icke kunna röra sig om mer än en relativt obetydlig del av den totala kommersiella
slakten.---Vid övervägande av skälen för och emot veterinärstyrelsens
förslag om allmänt köttbesiktningstvång--— har jag kom mit

till den uppfattningen, att styrelsens förslag i stort sett är välgrundat
och med vissa jämkningar —---bör genomföras.

2. Slakteritvång

Gällande rätt

Enligt gällande bestämmelser innebär slakthustvång förbud inom stad
eller stadsdel mot slakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst annorledes än
i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt
slakthus. Slakthustvång stadgas av länsstyrelsen på framställning av
stadsfullmäktige. Det förutsättes därvid att offentligt slakthus uppförts
samt att erforderligt antal besiktningsveterinärer anställts m. m. Vidare förutsättes
att köttbesiktningstvång är infört i staden eller införes i samband
med förordnandet om slakthustvång.

Slakthustvånget omfattar icke djur, som måste nedslaktas på grund av
hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse, men köttet skall, därest det
är avsett till människoföda, genast efter nedslaktningen, ostyckat jämte
alla inälvor med undantag av tarmar, föras till det offentliga slakthuset för
besiktning.

Slakthustvånget omfattar vidare icke djur, som person, bosatt inom stad
med slakthustvång men utanför dess planlagda område, låter nedslakta för
förbrukning i eget hushåll.

Inom område med slakthustvång gäller som regel förbud mot att saluhålla
eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av djur, som icke slaktats
i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Förbudet omfattar även användning
av dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å offentligt
spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda. Ej
heller får sådant kött förvaras å allmän saluplats, i salubod med därmed i
omedelbart sammanhang varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller
i lokal för tillverkning av matvaror till avsalu.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen framhåller till en början, att slakthustvång införts
endast i sju större städer samt att med hänsyn till den förut
skildrade minskningen av slaktfrekvensen vid de offentliga slakthusen det
icke vore att vänta att slakthusens antal skulle öka.

Veterinärstyrelsen anför därefter följande.

Ur hygienisk synpunkt framstår det som ett önskemål att de fördelar,
som äro avsedda att vinnas genom införande av slakthustvång, få en så vidsträckt
utbredning som möjligt och helst omfatta hela riket. I sådant hänseende
må erinras om förhållandena i Danmark, där man numera har infört
motsvarande obligatoriska bestämmelser för hela landet. För veterinärstyrelsen
står det emellertid klart att man i Sverige icke för närvarande har

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

17

utsikter att i detta avseende kunna realisera en motsvarighet till det danska
systemet. Även om veterinärstyrelsen sålunda anser att ett obligatoriskt slakthustvång
inom hela riket är den rätta lösningen, finner styrelsen dock lämpligast
att man för den närmaste tiden inriktar sig på ett bibehållande av den
frivilliga linjen men samtidigt vidtager vissa åtgärder i avsikt att ur ekonomisk
synpunkt göra det lättare för kommunerna att införa slakthustvång.

Veterinärstyrelsen uttalar därefter att med hänsyn till den relativt ringa
slaktdjurstillförseln till slakthusen termen slakthustvång bör utbytas mot
slakteritvång. Rörande innebörden av denna term anför styrelsen
följande.

Det synes lämpligt, att slakteritvång får omfatta ej blott förbud mot slakt
annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri utan även förbud
mot saluhållande, användande eller förvarande på sätt tidigare angivits av
köttvaror härrörande från djur, som icke slaktats under statskontroll. I
sistnämnda hänseende omfattar förbudet för närvarande endast färskt kött.
Med den utbredning som den statskontrollerade slakten numera fått i vårt
land synes praktiska svårigheter knappast behöva uppstå, därest förbudet
utsträckes att omfatta även rökt eller torkat kött eller annan vara beredd
av kött av de djur, som här avses. Veterinärstyrelsen förordar därför att
ifrågavarande bestämmelser ändras i överensstämmelse därmed. I samband
härmed bör förbudet att inom område med slakteritvång saluhålla, använda
och förvara vissa köttvaror förtydligas och bringas i formell överensstämmelse
med den i livsmedelsstadgan använda terminologien. Det synes även
lämpligt att den i livsmedelsstadgan givna definitionen å saluhållande intages
i lagen. Därmed skulle åstadkommas ett välbehövligt förenhetligande
och undanröjas ofta uppkommande missförstånd och tveksamhet, exempelvis
rörande innebörden av uttrycket offentligt spisningsställe.

Remissyttrandena

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund liksom Svenska stadsförbundet
erinrar om den fara för monopol som slakteritvånget kan medföra.
Svenska stadsförbundets styrelse anför härom.

Styrelsen finner förslaget i den föreliggande utformningen mindre tillfredsställande
ur den synpunkten att det till sina praktiska verkningar kommer
att innebära ett kraftigt gynnande av de redan inom slakteribranschen dominerande
jordbrukarorganisationerna med därav följande risk för köttmonopol.
För att i någon mån mildra dessa verkningar bör enligt styrelsens
mening undersökas huruvida icke även större privatslakterier skall kunna
komma i fråga såsom grundval för införandet av ett slakteritvång. Såvitt
styrelsen kan förstå bör det icke vara ogörligt att i ett dylikt fall låta kommunens
hälsovårdsnämnd utöva sådan kontroll över verksamheten att nödiga
garantier vinnes för att slakten verkställes under i hygieniskt avseende
betryggande förhållanden.

Föreningen Svenska ståders offentliga slakthus anlägger i stort sett samma
synpunkter som Svenska stadsförbundet.

Departementschefen

Eller att i fråga om allmänt köttbesiktningstvång ha påpekat att ett genomförande
av veterinärstyrelsens förslag i den delen kunde beräknas kom *2

Ililutng till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. AV 2

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

ma att öka tillförseln till producentorganisationernas slakterier i endast
obetydlig mån yttrar departementschefen: Större betydelse i detta avseende
har däremot veterinärstyrelsens förslag rörande slakteritvång, vilket innebär,
att endast sådana köttvaror får saluhållas, som härrör från slakt vid
offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Emellertid är enligt förslaget införande
av slakteritvång en åtgärd, som förutsätter initiativ från kommunens
sida och prövning av länsstyrelsen. Vidare förutsättes, att innehavare
av slakterirörelse, vilken vållas väsentligt intrång genom slakteritvångets
införande, skall kunna få skälig ersättning av kommunen. Inom sådana kommuner,
där varken hemslakt till avsalu eller s. k. privatslakt förekommer
eller där sådan slakt endast förekommer i ringa omfattning, torde det vara
ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt olämpligt att kommunerna skall
behöva vidtaga särskilda åtgärder för besiktning. Såsom veterinärstyrelsen
föreslagit bör sådana kommuner därför ha möjlighet att få slakteritvång
infört, varvid de undgår de med köttbesiktningstvång förenade årliga kostnaderna.
Därest härvid en kommun nödgas utgiva ersättning till slakteriföretag,
får kommunen bedöma om kostnaderna härför uppväges av fördelen
av att slippa vidtaga anordningar för besiktning.

Vid övervägande av skälen för och emot veterinärstyrelsens förslag om
---möjlighet för kommunerna att få slakteri tvång infört har jag kommit
till den uppfattningen, att styrelsens förslag i stort sett är välgrundat
och med vissa jämkningar,---bör genomföras.

3. Köttbesiktningens och slaktens organisation
Gällande rätt. Tidigare förslag

För närvarande gäller, därest köttbesiktningstvång råder inom en kommun,
att denna är skyldig att på egen bekostnad anställa besiktningsveterinär och
vidtaga övriga för köttbesiktningens ordnande erforderliga åtgärder, såvida
ej veterinärstyrelsen medgiver befrielse härifrån. Sådan befrielse kan meddelas,
därest besiktningen befinnes kunna utan olägenhet utföras inom
annan eller andra kommuner eller vid kontrollslakteri. Samma bestämmelser
gäller för del av kommun.

19A6 års köttbesiktningskommitté fann att införandet av ett allmänt köttbesiktningstvång
krävde en viss utökning av då befintliga besiktningsanordningar.
Kommittén rekommenderade att man därvid i första hand sökte ernå
detta på annat sätt än genom inrättande av nya, fristående besiktningsbyråer.
Sålunda föreslog kommittén att det borde åligga offentligt slakthus
och kontrollslakteri att låta verkställa besiktning jämväl av kött, som uppslaktats
utom inrättningen och ditfördes för besiktning. Vidare borde köttbesiktning
få verkställas även å besiktningsställen av mera tillfällig beskaffenhet,
exempelvis i lokaler som ställts till förfogande av en slakteri- eller charkuteriidkare.
Dessa besiktningsställen, av kommittén benämnda köttbesiktningsstationer,
skulle även kunna anlitas av envar, som önskade dit införa
kött för besiktning. Kommittén hade därvid tänkt sig att distriktsveterinärerna
skulle kunna anlitas för besiktningens utförande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 7,95.9

19

Veterinärstyrels.ens förslag

Veterinärstyrelsen påvisar, att efter tillkomsten av 1934 års lag eu stark
förskjutning av besiktningen ägt rum från kommunala köttbesiktningsbyråer
och offentliga slakthus till kontrollslakterier. Detta har bl. a. medfört
en avsevärd fördyring av kostnaderna per besiktningsenhet vid köttbesiktningsbyråerna.
Härom anför styrelsen.

De årliga kostnaderna för köttbesiktningsverksamheten ha på vissa håll
stigit avsevärt och det har inträffat att de uppgått till eller överskridit de
besiktigade varornas saluvärde. Även om veterinärstyrelsen för sin del är av
den åsikten att samhällets åtgärder för livsmedelshygienens höjande icke
böra mätas efter vanlig ekonomisk måttstock och att samhället måste vara
berett på utgifter för detta ändamål, finner dock styrelsen att den nuvarande
ordningen i fråga om kommunernas skyldighet att sörja för besiktningsmöjlighet
på många håll medför onödigt stora utgifter för det allmänna.
Den minskade tillförseln till köttbesiktningsbyråerna har sin grund i att
slakten i vårt land numera till största delen sker på kontrollslakterier. Ur
hygienisk synpunkt är denna utveckling enbart tillfredsställande med hänsyn
till att därigenom en ingående veterinär kontroll möjliggöres av djuret
i dess helhet såväl före som efter slakten och att det är etVönskemål att
all avsaluslakt blir ställd under sådan kontroll. Inom de flesta av rikets
kommuner förekommer emellertid fortfarande saluförande av köttvaror, härrörande
från djur som slaktats utan veterinärbesiktning vid slakten, s. k.
hemslakt eller privatslakt. För dessa kommuner kvarstår sålunda alltjämt
nödvändigheten att bereda dessa näringsidkare tillfälle till besiktning. De
stigande utgifterna för köttbesiktningsbyråernas verksamhet och den sjunkande
tillförseln ha emellertid flerstädes skapat ekonomiska betänkligheter
mot bibehållande eller införande av köttbesiktningstvång och i varje fall ökat
benägenheten att söka erhålla befrielse. I sistnämnda avseende ha på en
del håll uppstått tvister rörande ersättningen till den kommun eller det
kontrollslakteri, som åtagit sig besiktningen. Det har därvid stundom gått
så långt, att den kommun, som handhar besiktningen, ifrågasatt att som påtryckningsmedel
vägra besiktning av köttvaror härrörande från annan kommun.

Veterinärstyrelsen behandlar därefter frågan om hur kostnaderna skall
kunna nedbringas och ett smidigare förf a r a n d e komma till stånd.

Styrelsen anser, att man vid bedömandet av vilka besiktningsanordningar
som bör finnas kan indela kommunerna i Ire kategorier. Kategori I,
som är den ojämförligt största, utgöres av sådana kommuner, där hemslakt
och privatslakt endast förekommer i mindre utsträckning vid sidan av den
kontrollerade slakten. Till kategori II hänföres sådana kommuner,
särskilt i nordligare delarna av landet, där hemslakt och privatslakt fortfarande
har en icke obetydlig utbredning. Kategori III, vilken är den
minsta, utgöres av kommuner inom vilka bemslakl eller privatslakt veterligen
icke alls förekommer. Rörande besiktningsverksamhetens ordnande i
de olika kategorierna anför veterinärstyrelsen beträffande kategori I följande.

I fråga om dessa kommuner, där köttbesiktningstvång i allmänhet råder
sedan gammalt och såväl konlrollslakterier som köttbesiktningsbyråer torde

•20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 105!)

finnas inom lämpliga avstånd, gäller det framförallt att reglera verksamheten,
särskilt i vad avser kommuns möjlighet att ernå överenskommelse med
annan kommun eller kontrollslakteri om besiktningen. I sådant hänseende
vill veterinärstyrelsen föreslå att det bör åvila kommun, som anordnat köttbesiktningsbyrå,
att låta mot ersättning enligt överenskommelse verkställa
besiktning jämväl åt annan kommun eller andra kommuner. Motsvarande
skyldighet bör efter överenskommelse åvila kontrollslakterierna gentemot
den eller de kommuner, där deras leverantörer äro bosatta. Såsom veterinärstyrelsen
redan framhållit ha emellertid ofta segslitna tvister uppstått i ersättningsfrågan,
därvid man av principiella skäl stundom motsatt sig att tillgodose
relativt blygsamma ersättningskrav. För att råda bot på dessa misshälligheter
finner veterinärstyrelsen nödvändigt att en statlig myndighet, och
härtill torde väl länsstyrelsen vara lämpligast, erhåller bemyndigande att,
då enighet ej kan nås om ersättningsgrunderna, pröva ersättningsfrågan och
fastställa de grunder, enligt vilka kommunerna skola bidraga till bestridande
av kostnaderna för besiktningsverksamheten. Därest skyldighet såväl för
kommun som, efter överenskommelse, för kontrollslakteri att verkställa besiktning
jämväl åt annan samt att vid oenighet beträffande ersättningsfrågan
hänskjuta denna till länsstyrelsens prövning fastställes i lagen, torde
beträffande denna kategori de nu rådande svårigheterna kunna anses i stort
sett undanröjda.

Bland kommunerna hörande till denna kategori förekomma även sådana,
där exempelvis hemslakt till avsalu ej förekommer och där endast ett eller
ett fåtal slakteriföretag drivas, som ej äro underkastade statlig kontroll. I
sådana fall bör övervägas om ej kommunen lämpligen bör ersätta köttbesiktningstvånget
med slakteritvång. Detta skulle då medföra att inom kommunen
endast skulle få förekomma statskontrollerad slakt samt saluhållas kött,
som vore slaktat på kontrollslakteri eller offentligt slakthus, varigenom de
slakteriföretag, som här äro i fråga, tvingas upphöra med sin verksamhet. 1
sådana fall synas dessa böra — i principiell överensstämmelse med vad
som nu gäller vid införande av slakthustvång — tillerkännas skälig ersättning
och veterinärstyrelsen bär därför i sitt lagförslag företagit en härav
betingad ändring av''10 § i lagen. Frågan om införande av slakteritvång i
dessa kommuner blir sålunda främst beroende av huruvida kommunen finner
det med fördel förenat att gälda sistnämnda ersättningar och i gengäld
bliva befriad från de med köttbesiktningstvånget förenade årliga kostnaderna.

I fråga om kategori II anför styrelsen följande.

Ordnandet av besiktningen inom de nordligare kommunerna slöter på helt
andra praktiska och ekonomiska svårigheter än i fråga om kategori I. Beträffande
en del av dessa är förutsatt att länsstyrelsen skall äga besluta
undantag från det obligatoriska köttbesiktningstvånget. Det är emellertid här
även avsett att dessa undantag endast skola medges, när särskilda omständigheter
härtill föranleda. För de övriga kommer således köttbesiktningstvång
att råda enligt veterinärstyrelsens förslag. I betraktande av de stora områden,
som det här gäller, samt den omständigheten att i dessa kommuner
fortfarande förekomma hemslakt och privatslakt i relativt stor utsträckning,
torde det icke vara ekonomiskt försvarbart att försöka lösa denna kategoris
besiktningsfråga på helt samma sätt som i de sydligare och mera tättbebyggda
kommunerna med övervägande statskontrollerad slakt. Man får sålunda vara
beredd att för dessa kommuner göra vissa eftergifter. I den mån det således
ej befinnes möjligt att anordna besiktning enligt gängse bestämmelser och
praxis måste man tillgripa enklare former för besiktningen. Det av 1946 års

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

21

köttbesiktningskommitté framförda förslaget med anordnande av s. k. köttbesiktningsstationer,
d. v. s. förläggandet av köttbesiktningen till slakterierna,
är en form, som även veterinärstyrelsen finner sig kunna godtaga, särskilt
med hänsyn till att i dessa kommuner ofta förekomma relativt stora
s. k. privatslakterier (icke statskontrollerade) med väl inarbetad leverantörs-
och kundkrets. Veterinärstyrelsen har således icke något att erinra
mot att vederbörande hälsovårdsnämnd efter överenskommelse låter förlägga
besiktningen till dessa företag. Förutsättningen är dock att besiktningen
försiggår i hälsovårdsnämndens regi och på dess ansvar. Ersättning till veterinären
för dennes arbete bör därvid bekostas av kommunen. Lokal bör
kostnadsfritt tillhandahållas av företagaren och denne samt övriga köttägare,
som anlita byrån, erlägga sedvanliga avgifter till kommunen. Med
hänsyn till den fördel, som vederbörande företagare har av besiktningens förläggande
till egna lokaler, finner veterinärstyrelsen, i likhet med kommittén,
skäligt att veterinärens resekostnader gäldas av denne. En anordning
som den nu föreslagna, vilken tillämpats i några enstaka fall, synes icke
behöva direkt komma tillsynes i lagtexten, då i denna kommun helt allmänt
ålagts att ställa för köttbesiktningsverksamheten lämpliga lokaler till förfogande.

Om således som här föreslagits de sedvanliga besiktningsåtgärderna kompletteras
med besiktning hos vissa större, ej statskontrollerade företag, synes
dessa kommuners besiktningsfråga böra kunna lösas på en ekonomiskt
framkomlig väg och ytterligare eftergifter synas ej nödvändiga.

Beträffande kategori III uttalar styrelsen följande.

Inom en del av de sydligare kommunerna lärer veterligen icke förekomma
hemslakt eller s. k. privatslakt till avsalu. Så torde exempelvis vara förhållandet
inom större delen av Östergötlands län. I sådana fall ha ofta vederbörande
kommunala myndigheter hos veterinärstyrelsen hävdat att de
icke borde åläggas utgifter för ordnandet av köttbesiktning. I det här framlagda
förslaget har veterinärstyrelsen sökt tillgodose dessa krav på så sätt
att, såsom under kategori I anförts, dessa kommuner ha möjlighet att inom
kommunen få slakteritvång infört, varigenom de tillika kunna bliva befriade
från utgifter för köttbesiktningen.

Yttranden

Statens jordbruksnämnd ansluter sig till veterinärstyrelsens förslag att
s. k. besiktningsstationer skall kunna användas och anför härom.

Jordbruksnämnden anser, liksom veterinärstyrelsen, att en utvidgning av
köttbesiktningstvånget för ett flertal kommuners vidkommande kan väsentligt
underlättas, om särskild, fristående besiktningsbyrå icke behöver inrättas
i kommunen och de besiktningspliktiga icke heller behöver hänvisas till
besiktningsbyrå eller kontrollslakteri utanför den egna kommunen, utan i
stället någon lämplig slaktplats i kommunen godkänns som »besiktningsbyrå»
eller s. k. besiktningsstalion och sålunda blir föremål för regelbundna
besök av besiktningsveterinär.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att köttbesiktning bör få
ske även vid privata slakterier, där godkänd besiktningslokal finnes.

Statskontoret gör ett a I I m ä n t uttalande i kostnadsfrågan
och anför därvid följande.

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Veterinärstyrelsen liar funnit det ur folkhälsosynpunkt påkallat, att ett
hela riket omfattande köttbesiktningstvång nu genomföres. Vad en dylik åtgärd
skulle komma att innebära ur ekonomisk synpunkt har dock icke berörts
i förslaget. Under hand har emellertid upplysts, att styrelsen räknat
med att den förordade utvidgningen icke skulle komma att medföra några
kostnader för staten och att de utgifter, som i vissa fall torde bliva ofrånkomliga
för kommunerna, ansetts icke behöva bliva alltför betungande. Enligt
statskontorets mening hade det varit önskvärt, att åtminstone approximativa
kostnadsberäkningar hade fogats till förslaget.

Därest ett allmänt köttbesiktningstvång skulle anses nu böra införas,
synes —- såvitt statskontoret kan bedöma — de av veterinärstyrelsen i anslutning
därtill förordade åtgärderna vara lämpliga och ägnade att för kommunernas
del mildra verkningarna av reformen.

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus, som motsatt sig att allmänt
köttbesiktningstvång införes, anser alt de praktiska och ekonomiska
följderna av förslaget närmare borde ha utretts.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den föreslagna lagstiftningen medför behov
av veterinärmedicinsk sakkunskap hos hälsovårdsnämnder
och slakthusstyrelser, en ökad arbetsbelastning för
såväl dessa som förste provinsialläkare och länsveterinärer samt behov av
ökade laboratorieresurser vid offentliga slakthus och kontrollslakterier.

Departementschefen

I fråga om organisationen av slakten och besiktningen kan jag i stort sett
ansluta mig till veterinärstyrelsens förslag. Smidig samverkan bör ske mellan
kommuner och slakteriföretag. Anordningarna bör avpassas efter de
skilda förhållandena i olika delar av landet. Det bör alltså ankomma på
kommunerna att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning. Därvid
kan, som veterinärstyrelsen framhållit, många alternativa lösningar tillgripas.
Besiktning kan ske vid offentligt slakthus och kommunal köttbesiktningsbyrå.
Vidare kan kommunerna komma överens med kontrollslakterierna
att dessa för besiktning mottager köttvaror från jämväl andra än
medlemmar eller andelsägare. Sådan överenskommelse bör vara frivillig
även i vad den avser den ekonomiska sidan. Jag kan därför ej biträda veterinärstyrelsens
förslag, att frågan om villkoren för besiktnings förläggande
till kontrollslakteri skall kunna hänskjutas till länsstyrelsens prövning.
Emellertid bör i överenskommelserna angivas enligt vilka grunder de avgifter,
som djurägarna har att betala för besiktningen, skall beräknas. Ej heller
finner jag tillräckliga skäl föreligga för att såsom veterinärstyrelsen föreslagit,
ålägga kommun, inom vilken finnes offentligt slakthus eller kommunal
köttbesiktningsbyrå, att mot skälig ersättning låta verkställa besiktning
jämväl åt annan eller andra kommuner. Även i denna del bör samordningen
av verksamhet ske på frivillig väg. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla
jämväl för överenskommelse som träffas i samband med att framställning
om införande av slakteritvång göres.

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Såsom veterinärstyrelsen föreslagit bör kommunala köttbesiktningsbyråer,
jämväl i form av s. k. köttbesiktningsstationer, under hälsovårdsnämnds
kontroll och ansvar kunna ordnas även vid privata slakterier, vilka ej står
under statlig kontroll.

Motionerna I: 382 och II: 457

I veterinärstyrelsens förslag till tillämpningsföreskrifter har införts ett
nytt begrepp, nämligen köttbesiktningsstation, som förefaller vara en form
av ambulerande köttbesiktning på ett icke statskontrollerat slakteri. Köttbesiktningsstationen
skall drivas i hälsovårdsnämndens regi och på dess ansvar.
I propositionen uttalas en positiv inställning till veterinärstyrelsens
förslag.

Vi delar inte denna uppfattning. Det är ur olika synpunkter klokt att
hålla en klar gränslinje mellan å ena sida offentliga slakthus och kontrollslakterier
under statlig kontroll och å andra sidan slakterier som lyder under
hälsovårdsnämnden och som låter besiktiga sina varor på särskild köttbesiktningsbyrå.
En ambulerande besiktning innebär en enklare form av besiktning
som inte verkar tillfredsställande. Denna möjlighet kan också ge
anledning till långtgående krav på ambulerande besiktning från småslakteriers
sida, där en tillförlitlig kontroll inte kan genomföras. Vi finner det
dessutom anmärkningsvärt att i veterinärstyrelsens förslag diskuteras att
ersättningen till de veterinärer, som skall sköta den ambulerande besiktningen,
skall utgå från kommunen i stället för, som i fråga om statskontrollerade
slakterier, från företaget. Den möjligheten finns ju att förlägga en
köttbesiktningsbyrå till ett icke statskontrollerat slakteri.

Vi föreslår med hänvisning till dessa synpunkter att den föreslagna formen
köttbesiktningsstation avföres från veterinärstyrelsens tillämpningskungörelse.

4. Nödslakt

Gällande rätt

Inom område med slakthustvång omfattar detta icke djur som måste slaktas
på grund av hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse, men köttet
skall, om det är avsett till människoföda, genast efter siaktningen, ostyckat
jämte alla inälvor med undantag av tarmar, föras till det offentliga slakthuset
för besiktning. Även för sådan slakt vid kontrollslakteri har meddelats
särskilda föreskrifter. I övrigt kan sådan slakt fritt ske. Inom områden
med köttbesiktningstvång gäller dock vid försäljning och annan kommersiell
användning av köttet samma bestämmelser som för annat kött.

I cirkulärskrivelse den 19 juni 1946 (intagen i medicinalstyrelsens författningssamling
1946: ser B nr 15) har medicinalstyrelsen anmodat besiktningsveterinärerna
vid offentliga slakthus och kontrollslakterier att vidtaga
vissa åtgärder för att vid nödslakt djurägaren skall avlämna en skriftlig
rapport om de sjukdomstecken djuret visat och försäkran att djuret icke
är självdött.

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen uttalar, att den visserligen icke ansett sig böra föreslå
obligatoriskt slakteritvång för hela riket men att det framstod som en nödvändighet
att de garantier, som slakthustvånget medförde i fråga om djur,
som nedslaktats på grund av sjukdom eller olyckshändelse, redan nu utsträcktes
att omfatta hela landet. Därest så ej skedde, vore nämligen riskerna
för spridande av för såväl husdjur som människor farliga sjukdomar
uppenbara. Även då sjukdomsfallet eller olyckshändelsen inträffade inom
ett område med köttbesiktningstvång, kunde nämligen befaras att förekommande
smittfarlig sjukdom ej blev uppmärksammad på grund av att veterinären
vid besiktning å köttbesiktningsbyrå stundom endast hade tillgång
till ett begränsat besiktningsmaterial, exempelvis en del av djurkroppen,
och mestadels ej bereddes tillfälle besiktiga därtill hörande organ. Självfallet
vore här påtalade risker ännu större inom område, där varken slakthustvång
eller köttbesiktningstvång rådde.

I fråga om de praktiska anordningarna för kontrollerad nödslakt
anför styrelsen följande.

Veterinärstyrelsen har för sin del tagit initiativet till uppförande av särskilda
sanitetsavdelningar hos de olika kontrollslakterierna, och styrelsens
önskemål i dessa avseenden ha i stort sett blivit tillfredsställande tillgodosedda.
Med hänsyn till att härigenom inom större delen av riket skapats
möjligheter att omhändertaga och veterinärundersöka de djurkroppar, varom
här är fråga, synes man ej längre böra dröja med genomförandet av den
nu föreslagna reformen. Självfallet måste undantag därvid göras för vissa
delar av Norrland med alltför långa avstånd från slakteri med sanitetsavdelning.
Veterinärstyrelsen föreslår därför att länsstyrelsen må, då särskilda
omständigheter föreligga, efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot
svarande myndighet samt efter hörande av veternärstyrelsen, medgiva,
att viss kommun eller del därav icke skall omfattas av det föreslagna obligatoriska
partiella slakteritvånget.

Veterinärstyrelsen anser, att med hänsyn till den sanitära betydelsen av
veterinärkontroll av all nödslakt något undantag ej bör göras för h e mslakt.
Även i dessa fall bör därför djuret eller djurkroppen föras till sanitetsavdelning.
I detta sammanhang nämner styrelsen, att det förhållandet
att ett kontrollslakteri ombesörjer besiktning av kött, härrörande från hemslaktade
eller privatslaktade djur, varit föremål för en i viss mån berättigad
kritik, i det man framhållit de risker, som därmed följde, då fråga vore om
nödslakt. Därest styrelsens förslag om obligatoriskt slakteritvång i sådana
fall kom till utförande, syntes vägande skäl mot köttbesiktningens förläggande
till kontrollslakteris nödslaktavdelning dock icke kunna anföras.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten tillstyrkes helt av medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen av be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

25

siktningsveterinärer vid Sveriges konlrollslakterier, Svenska stadsveterinärföreningen,
Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund och Hushållningssällskapens
förbund. Flera av dessa remissinstanser framhåller dock, att dispens
från bestämmelserna i avsevärd utsträckning måste lämnas, särskilt för
stora områden i Norrland. I yttrande till Sveriges lantbruksförbund framhåller
Sveriges slakteriförbund, att nödslaktsavdelningarna vid förbundets
slakterier i allmänhet vore dimensionerade endast för medlemmars slakt,
varför det vore självklart att, för att överenskommelse skulle kunna träffas,
nödslakten från medlemmarna måste gå i första hand. Skördeskadekommittén,
renutredningen och Svenska samernas riksförbund har ej yttrat sig i
denna del.

Kooperativa förbundet, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska
städers offentliga slakthus, vilka avstyrkt veterinärstyrelsens förslag rörande
köttbesiktningstvång och slakteritvång, har ej särskilt uttalat sig angående
nödslakten.

Statens jordbruksnämnd avstyrker förslaget i vad det avser nödslakten
och anför som motiv härför följande.

Att slakteritvång införs för nödslakt vill nämnden i dagens läge avstyrka.
Än så länge torde kontrollslakteriernas möjligheter att ta emot nödslakt
knappast vara fullt tillräckliga för att omhändertaga all den slakt eller de
uppslaktade djurkroppar, som det här kan bli fråga om. Ett slakteritvång
för nödslakt skulle också under alla förhållanden vara ägnat att öka transportavstånden
och i många fall kunna medföra högst betydande transportkostnader.
Kvalitetsförsämringar skulle även lätt kunna uppstå i samband
med de långa transporterna och riskerna skulle öka för kassation av det
nödslaktade köttet. Djurägarna skulle vid sådant förhållande kunna frestas
att i stället, efter slakt hemma på gården, försöka få köttet använt till människoföda
utan att köttet först underkastats veterinärbesiktning vid köttbesiktningsbyrå.
Kontrollmöjligheterna mot missbruk måste betecknas såsom
ringa.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de praktiska förutsättningarna
för att genomföra veterinärstyrelsens förslag beträffande nödslakt för
närvarande måste bedömas som otillräckliga. Däremot bör enligt länsstyrelsens
uppfattning hinder ej möta att tillämpa de föreslagna bestämmelserna
inom områden, där slakteritvång införes. Därvid torde emellertid undantag
böra göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens hushåll.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker förslaget
på den grund att nödslakten på sätt den hittills skett icke skulle ha medfört
några sanitära olägenheter medan smittoriskerna skulle öka om förslaget
genomfördes.

Svenska veterinär föreningen för kött- och mjölkhygien samt Svenska länsveterinärföreningen
ställer sig tveksamma till förslaget och förordar i stället,
att man i princip skall kräva levandedj ur sbesiktning även av
djur som måste nödslaktas.

Svenska länsveterinärföreningen anser, alt levandedjursbesiktning vid
nödslakt särskilt ur epizootilagens synpunkt är så viktig, att kostnaderna
därför i vissa fall bör bestridas av a 1 1 in ä n n a in e d e 1.

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Även Sveriges veterinärförbund hyser tvekan inför de föreslagna bestämmelserna,
särskilt med hänsyn till praktiska svårigheter och hygieniska risker
vid transport av djur, vars tarmar och magar ej uttagits. Förbundet anför
följande.

Flera av de remissinstanser, som i huvudsak tillstyrkt veterinärstyrelsens
förslag, anser att enklare regler bör gälla för n ö d s 1 a k t av mindre
djur på grund av olyckshändelse. Veterinärhögskolan framhåller,
att får, kalv, gris eller föl, som på grund av olyckshändelse måste avlivas
på platsen, i regel har så ringa slaktvärde, att det ofta skulle vara oekonomiskt
att bekosta särskild transport till slakteri. 1 sådana fall syntes det
därför vara nödvändigt, att ägaren — under förutsättning att djuret avlivats
och uppslaktats omedelbart efter olyckshändelsen — kunde erhålla rätt att
efter samråd med tjänsteveterinär använda köttet för eget hushåll. Lantbruksstyrelsen
och statens institut för folkhälsan intager i denna del i stort
sett samma ståndpunkt som veterinärhögskolan.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien anser det vara
tveksamt, om djurägaren skall berövas rätt till hemslakt för egen räkning
vid sådana fall av nödslakt, där det är påtagligt för envar att risk för förtäring
av köttet icke finnes, t. ex. vid färska, okomplicerade benbrott. Även
länsstyrelsen i Jönköpings lån uttalar, att kravet på att genom olyckshändelse
skadade djur ovillkorligen skall införas till slakteriinrättning för att
där uppslaktas synes vara väl strängt. Länsstyrelsen framhåller, att en hushållsgris,
som råkat ut för benbrott, ofta nog, trots lagens föreskrifter, torde
komma att slaktas hemma på gården. Som tidigare nämnts ifrågasätter länsstgrelsen
i Malmöhus län om icke generellt undantag från bestämmelserna
om nödslakt bör göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens hushåll.

Veterinärstgrelsens skrivelse den 4 februari 1958

Veterinärstyrelsen, som tagit del av remissyttrandena såvitt de avser bestämmelserna
om nödslakt, har i den tidigare omnämnda skrivelsen den 4
februari 1958 bemött vissa däri gjorda uttalanden och understrukit vikten
av att styrelsens förslag på denna punkt genomföres.

I skrivelsen föreslår veterinärstyrelsen en jämkning av sitt förslag såtillvida,
att n ö d s 1 a k t även skall få utföras vid sanitetsa vdelning
hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning
är förlagd till slakteriinrättningen. Som motiv för detta ändringsförslag
anför styrelsen följande.

Beträffande den av veterinärhögskolans lärarkollegium framförda invändningen
att det i de flesta fall skulle ställa sig oekonomiskt att låta transportera
mindre djur till slakteri, vill veterinärstyrelsen framhålla, att det
säkerligen ofta ställer sig fördelaktigt för djurägaren att anlita sanitetsavdelning.
I vissa fall kan dock avståndet till sanitetsavdelning antagas bliva
avsevärt. För att minska därmed förknippade olägenheter är emellertid veterinärstyrelsen
beredd att låta nödslakt utföras vid sanitetsavdelning, som
inrättats jämväl av annan slakteriinrättning än offentligt slakthus eller kontrollslakteri,
under förutsättning att kommunal köttbesiktning är förlagd
till slakteriinrättningen i fråga. Det förekommer nämligen, att köttbesikt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

27

ningsbyrå av praktiska skäl förlägges till ett större slakteri, som icke är ställt
under veterinärstyrelsens speciella kontroll, och med hänsyn till att besiktningsveterinär
härigenom vanligen är i tillfälle att jämväl handhava kontrollen
av sanitetsavdelning, synes icke vara något att erinra mot en sådan
anordning.

Departementschefen

I fråga om nödslakten innebär veterinärstyrelsens förslag i huvudsak att
lagstadgat slakteritvång med vissa undantag skall gälla, alltså oberoende av
ansökan från kommun. Grunden härtill är främst den ökade risken för
att köttet är infekterat om det härrör från djur, som nedslaktats på grund
av sjukdom eller olyckshändelse. Veterinärbesiktning av djuret före slakten
bör därför om möjligt ske. Eljest kan befaras att förekomst av smittfarlig
sjukdom ej blir uppmärksammad, särskilt om veterinären vid besiktningen
blott har tillgång till en del av djurkroppen. Styrelsen framhåller
vidare, att obligatorisk veterinärbesiktning av nödslaktade djur införts i
flera andra länder, bl. a. Danmark, Nederländerna och Västtyskland. Vanligen
gäller därvid, att all nödslakt skall ske i speciella anstalter. I huvudsaklig
överensstämmelse härmed föreslår styrelsen, att nödslakt endast skall
få ske vid särskild sanitetsavdelning inom offentligt slakthus eller kontrollslakteri.
I en efter remissbehandlingen avgiven skrivelse har styrelsen emellertid
föreslagit sådan jämkning, att nödslakt även skall få utföras vid sanitetsavdelning
hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning
är förlagd till slakteriinrättningen.

Styrelsen anser, att något allmänt undantag för hemslakt av sjukt eller
skadat djur ej bör göras. Även i sådana fall gäller enligt förslaget som huvudregel,
att djuret i levande tillstånd skall fraktas till sanitetsavdelning.
Endast om det på grund av sjukdomsförloppets eller olycksfallets svårhetsgrad
anses att djuret omgående bör avlivas, får så ske på platsen. I sådant
fall skall emellertid köttet, om det är avsett till människoföda, genast efter
djurets avlivning ostyckat jämte alla inälvor föras till sanitetsavdelning för
uppslaktning under veterinär kontroll. Länsstyrelsen skall på framställning
av kommun och efter hörande av veterinärstyrelsen, om särskilda omständigheter
föreligger, kunna medgiva att bestämmelserna rörande nödslakt
icke skall omfatta kommunen eller del därav.

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten har tillstyrkts i omkring
halva antalet remissyttranden. Av övriga remissinstanser, som särskilt yttrat
sig i denna del, har några helt avstyrkt förslaget, några förordat vissa
ändringar och några uttalat tvekan främst med hänsyn till de praktiska
möjligheterna att genomföra förslaget. För egen del anser jag det vara av
stort värde att sjuka eller skadade djur i största möjliga utsträckning såväl
avlivas som uppslaktas vid sanitetsavdelning. Veterinär får då tillfälle
besiktiga dem i levande tillstånd, varvid smittsam sjukdom lättare kan
upptäckas. Vidare är risken för spridning av smitta mindre då djuren intages
på särskild avdelning. Emellertid torde det vara nödvändigt att företaga
vissa jämkningar i förslaget. Av Sveriges slakteriförbunds, statens jord -

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

bruksnämnds och länsstyrelsens i Malmöhus län yttranden synes framgå,
alt de offentliga slakthusens och kontrollslakteriernas sanitetsavdelningar
knappast är fullt tillräckliga för att mottaga all den slakt och de uppslaktade
djurkroppar det kan bli fråga om. I viss mån torde denna brist kunna
avhjälpas om, såsom veterinärstyrelsen i skrivelsen den 4 februari 1958 föreslagit,
nödslakt efter medgivande av styrelsen skall få mottagas även av
sanitetsavdelning vid annan slakteriinrättning än offentligt slakthus eller
kontrollslakteri, därest inrättningen utnyttjas för kommunal köttbesiktning.
Sådan ändring av veterinärstyrelsens ursprungliga förslag bör därför göras.
Emellertid bör enligt min mening här avsett medgivande kunna lämnas slakteri
med sanitetsavdelning även om kommunal köttbesiktningsbyrå ej finns
vid slakteriet. I sådana fall torde veterinärstyrelsen i samband med medgivandet
få lämna föreskrift om hur besiktningen skall ske. Därest det även
med dessa ökade möjligheter till nödslakt skulle visa sig att inom en kommun
anordningarna för sådan slakt är otillräckliga, torde dispens få lämnas
intill dess bristen är avhjälpt.

I några remissyttranden har påyrkats jämkning i veterinärstyrelsens förslag,
att nödslaktade djurkroppar skall föras till sanitetsavdelning för besiktning
även då ägaren avser att använda köttet i eget hushåll. Veterinärhögskolan
och några andra remissinstanser har sålunda föreslagit, att hemslakt
för egen förbrukning skall få ske av mindre djur, som skadats genom
olyckshändelse, under förutsättning att medgivande härtill erhålles av
tjänsteveterinär. Veterinärstyrelsen har i skrivelsen den 4 februari 1958 bestämt
vidhållit, att sådant undantag icke bör göras. Därvid har styrelsen
bl. a. framhållit, att genom t. ex. ett benbrott motståndskraften hos djuret
snabbt kan nedsättas, varvid risken för att köttet blir infekterat av tarmbakterier
ökas. En olyckhändelse kan enligt styrelsen vidare ha sin grund
i att djuret på grund av en latent infektion försvagats. Hemslakt av svin
skulle dessutom omöjliggöra nödvändig trikinundersökning och önskvärd
bakteriologisk undersökning av köttet. Jag delar emellertid nämnda remissinstansers
uppfattning att viss uppmjukning bör ske i veterinärstyrelsens
förslag såvitt det avser slakt på platsen av mindre djur, som skadats vid
olyckshändelse. Det torde säkerligen för mången lantbrukare framstå som
ekonomiskt betungande och oförståeligt om han skulle tvingas att sända t. ex.
en kalv, som brutit benet, till sanitetsavdelning. I sådana fall bör han själv få
slakta djuret och utan besiktning använda köttet i sitt eget hushåll. De fall,
då hemslakt av skadade mindre djur kommer alt ske, torde, såsom veterinärstyrelsen
framhållit, bli få, och den ökning i risken för spridning av smittsam
sjukdom, som härvid kan uppkomma, torde enligt min mening bli obetydlig.
Jag förordar därför att i lagen införes en undantagsbestämmelse av
i stort sett det innehåll, som jag nu angivit.

Sveriges veterinärförbund och några andra remissinstanser har vänt sig
mot veterinärstyrelsens förslag att, då nödslakt måst ske på platsen, köttet,
om det är avsett till människoföda, genast efter djurets avlivning skall
»ostvckat jämte alla därtill hörande inälvor» föras till sanitetsavdelning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

29

Man liar därvid framhållit, att stora infektionsrisker förelåg om djurkroppen
skulle fraktas längre sträckor utan att tarmar och magar utlagits. I förhållande
till vad som nu gäller för nödslakt inom område med slakthustvång
innebär veterinärstyrelsens förslag den skärpningen, att jämväl tarmar skall
medfölja djurkroppen till slakteriet. Av styrelsens uttalanden framgår att
därmed avsetts att urtagning av tarmarna skall ske först vid slakteriet. Härigenom
skulle förhindras, att djurkroppen blir nedblodad och smutsbemängd
och vinnas den fördelen att transporten snabbare kunde påbörjas. Även jag
anser, att vid nödslakt alla inälvor bör för besiktning medföras till slakteriet.
Såsom Sveriges veterinärförbund framhållit bör emellertid, med hänsyn
till risken för infektion av köttet, tarmar och magar därvid få vara urtagna
under förutsättning att de förvaras på ett betryggande sätt. Det föreslagna
stadgandet synes emellertid enligt ordalydelsen ej lägga binder i vägen
för en sådan tillämpning. Jag anser därför att lagförslaget i denna del
kan godtagas. Emellertid bör i tillämpningsföreskrifter meddelas närmare bestämmelser.
I dessa synes i avbidan på ytterligare erfarenhet, böra stadgas, att
tarmar och magar må uttagas och vid transporten förvaras i slutna behållare,
medan övriga inälvor och organ skall vara fast förenade med djurkroppen.

Motionerna I: 382 och II: 457

Trots de av veterinärstyrelsen påtalade riskerna har man ansett sig behöva
göra en uppmjukning på denna punkt. I veterinärstyrelsens ursprungliga
förslag ingick bestämmelse om att nödslakt endast skulle få ske vid
sanitetsavdelning på offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Efter remissbehandlingen
har gjorts ett tillägg att nödslakt även får ske vid sanitetsavdelning
som inrättats vid »annan slakteriinrättning där köttbesiktningsverksamhet
bedrives». I det nu föreliggande förslaget till lag bar bestämmelsen
ytterligare uppmjukats. Kravet på att köttbesiktningsverksamhet
skall bedrivas vid slakteriinrättningen i fråga bar sålunda slopats. Hur denna
ambulerande besiktning skall kunna utföras för att ge ett tillfredsställande
skydd för konsumenterna beröres inte närmare.

Därmed har man frångått veterinärstyrelsens väl underbyggda principiella
inställning att all nödslakt skall komma under statskontroll.

Detta är betänkligt även ur den synpunkten att härigenom olika företagsformer
kommer att behandlas olika. Offentliga slakthus och kontrollslakterier
är ålagda att skapa en sanitetsavdelning med högt ställda hygieniska
krav, medan småslakterier tillätes tillämpa eu betydligt enklare kontrollform.
Härtill kommer svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av dessa
bestämmelser i fråga om den slakt som sker utanför slakthus och kontrollslakterier.
Det bör enligt vår uppfattning övervägas om inte distriktsveterinärerna
skulle vara skyldiga att lämna uppgift om sjuka djur, som beordrats
till slakt, för att därigenom skapa största möjliga garanti för att sjuka
djur verkligen kommer till sanitetsavdelningarna.

Vi föreslår att i lagen § 12 1 :a mom. tillägges »där köttbesiktningsverk -

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

samhet bedrives». Vidare bör ett tillägg göras av innebörden att samma sanitära
krav skall gälla för en sanitetsavdelning, oavsett vid vilken typ av
slakterier denna är inrättad.

5. Organtvång

Gällande rätt

Med stöd av bemyndigande i 5 § 3 mom. 1934 års lag har Kungl. Maj:t i
kungörelse den 30 november 1934 (nr 558) meddelat bestämmelser om
besiktning och stämpling av kött m. m. I 3 § 1 mom. av kungörelsen angives

1 detalj vilka delar av djurkroppen, som vid besiktning skall företes. I 3 §

2 stadgas om organtvång, som genom beslut av veterinärstyrelsen kan införas
efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet
inom område, varest köttbesiktningstvång är gällande. Organtvång
innebär, att färskt kött i vanlig bemärkelse icke får saluhållas in. m. inom
området utan att det vid föreläggande till besiktning varit naturligt förenat
med lungor, hjärta och lever samt, i fråga om kött av svin, även med huvud.
Vissa undantagsbestämmelser meddelas i 3 mom. av samma paragraf.

I 6 § 3 mom. 1934 års lag stadgas:

Färskt kött, som blivit vid besiktning, anställd enligt denna lag, godkänt,
må utan ytterligare besiktning saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,
såsom i 2 § omförmäles, inom annat område med köttbesiktningstvång,
allenast om besiktningen skett vid slakt i offentligt slakthus eller eljest med
tillämpning av enahanda föreskrifter, som gälla angående besiktning för
nämnda område.

Salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd godkänts vid besiktning,
anställd enligt denna lag, ävensom annan vara, beredd av sålunda godkänt
kött, må saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt i 2 g
sägs, jämväl inom annat område med köttbesiktningstvång.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen anser, att motsvarighet till stadgandena i 6 § 3 mom.
1934 års lag ej bör inflyta i den nya lagen och anför till stöd härför följande.

Med nu gällande lydelse av 6 § 3 mom. åsyftas, såsom departementschefen
i propositionen nr 31 till 1934 års riksdag uttalat, att samhälle, som påtagit
sig köttbesiktningstvång med organtvång, icke skall behöva finna sig
i tillförsel från andra orter av ej organbesiktigat kött.

I fråga om organtvång torde väl den så gott som enhälliga uppfattningen
bland sakkunskapen råda att möjlighet att besiktiga organen är synnerligen
betydelsefull med hänsyn till att därigenom de llesta sjukdomar kunna
på ett tidigt stadium upptäckas.

Veterinärstyrelsen har emellertid under sin verksamhet kommit till den
uppfattningen, att transporten av kött med vidsittande organ till köttbesiktningsbyråerna
medför så stora svårigheter och risker för förskämning
in. m. att ovan framhållna fördelar komma att sakna praktisk betydelse.
1 betraktande härav och den ringa del av slaktdj urstillförseln, som numera
besiktigas på byråerna, har veterinärstyrelsen funnit att ett strikt fasthållande
vid gällande bestämmelser i dessa avseenden icke kan anses påkallat.
Därtill kommer att det ofta visat sig svårt att få kommunerna att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

31

påtaga sig organtvång. Vidare torde, enligt vad veterinärstyrelsen erfarit,
gällande bestämmelser i 6 § 3 mom. i allmänhet icke efterlevas.

Efter övervägande av dessa förhållanden har veterinärstyrelsen funnit
lämpligast låta 3 mom. i dess nu gällande lydelse helt utgå.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag att vid besiktning av n ö d s 1 a k t inälvorna
skall medföras fast förenade med kroppen har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna.
Från några håll har dock föreslagits, att tarmar och magar
skall få urtagas på slaktplatsen och i särskilda behållare medföras till besiktningsstället.

Frågan om o r g a n t v å n g i övrigt har blott behandlats i ett par remissyttranden.

Svenska länsveterinärföreningen har intet emot veterinärstyrelsens förslag
i denna del men kan ej helt dela dess motivering. Föreningens styrelse anför
härom följande.

Styrelsen är av den uppfattningen att de hygieniska nackdelarna icke
äro så stora att organtvånget av denna anledning bör slopas. Organens besiktning
samtidigt med slaktkroppens i övrigt är av största vikt för en
rätt köttbedömning, och något slags organtvång bör enligt styrelsens mening
alltid finnas. Men eftersom förslaget innebär, att slakteritvång i görligaste
mån bör införas, har styrelsen i detta avseende intet att erinra mot
dess genomförande.

I ett yttrande till medicinalstyrelsen uttalar statsepidemiologen, att del
med tanke på bekämpandet av zoonoser icke kan sakna betydelse, att veterinären
får tillfälle att besiktiga organen. Med hänsyn till de praktiska
svårigheter, som veterinärstyrelsen framhållit, ansåg statsepidemiologen
sig dock icke kunna avstyrka förslaget.

Departementschefen

Mot vad veterinärstyrelsen anfört rörande organtvång har jag intet att
erinra. Såsom veterinärstyrelsen och några remissinstanser påpekat bör
emellertid veterinärbesiktning i största möjliga utsträckning omfatta även
organ och inälvor. Då slakten nu i övervägande antalet fall sker vid kontrollslaklerier
och offentliga slakthus samt bestämmelserna om besiktning
av kött av nödslaktat djur innefattar organtvång, torde ytterligare lagbestämmelser
härom ej erfordras. I tillämpningsföreskrifter bör dock liksom
nu givas bestämmelser om att vissa organ, bl. a. lymfkörtlar och njure,
skall åtfölja kött vid besiktning.

6. Spädkalvar

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen föreslår förbud för offentligt slakthus eller kontrollslakteri
att för slakt eller besiktning mottaga kalv, som är mindre än 10
dagar gammal. Den föreslagna bestämmelsen har ingen motsvarighet i
gällande föreskrifter. Styrelsen anför till stöd för detta förslag följande.

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

I vissa trakter av landet är det vanligt att nyfödda kalvar avlivas under
de närmaste dygnen efter födelsen. Kött av sådana kalvar måste i många
fall betraktas såsom omoget och mindervärdigt som människoföda. Den
vid slakthus och kontrollslakterier — dit det övervägande antalet spädkalvar
införes till slakt — påbjudna levandedjursbesiktningen måste i fråga
om dessa nyfödda djur betraktas som mer eller mindre värdelös, då oftast
inga direkta sjukdomssymptom äro särskilt påtagliga. Erfarenheten har
också visat att spädkalvar kunna vara bärare av salmonellainfektioner —
en erfarenhet som också bekräftats vid import av spädkalvkött — och då
insjuknandet i dessa tarmlidanden mestadels drabbar kalvarna första levnadsveckan
är det av stor betydelse att de ej inlevereras till slakterierna
på så tidigt stadium att eventuella manifesta symptom icke äro för handen.
Därtill kommer att köttbedömningen av spädkalvkött alltid erbjuder
svårigheter.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag tillstyrkes av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen
i Malmöhus län, Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier
och Svenska länsveterinärföreningen. Dessa remissinstanser framhåller
emellertid, att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen kommer
att medföra avsevärda praktiska svårigheter. Statens institut för folkhälsan
anser, att förslaget i och för sig är befogat, men ifrågasätter lämpligheten
av att införa en föreskrift, vars efterlevnad icke på tillfredsställande sätt kan
kontrolleras. Svenska stadsveterinärföreningen uttalar, att det f. n. icke
finns någon lämplig metod att säkert avgöra huruvida en kalv uppnått 10
dagars ålder. Det syntes därför vara bättre att i följ dföreskrifter till lagen
införa definition å begreppet omogen kalv jämte bestämmelse, att sådan
kalv i sin helhet skall kasseras. Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar ett
uttalande av länsveterinären, vari denne framhåller att spädkalv vid besiktning
f. n. belastas med en slaktdjursavgift av 8 kr., vilket åtminstone i
Östersund medfört att spädkalvskött praktiskt taget helt försvunnit från
köttbesiktningsbyrån. Köttet konsumerades i stället av djurägarna utan besiktning.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av statens jordbruksnämnd, Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka förordar att
i stället upplysningsverksamhet bedrives.

Departementschefen

Veterinärstyrelsen har föreslagit, att i lagen skall intagas bestämmelse
om att spädkalv, som är mindre än tio dagar gammal, icke skall få mottagas
för slakt eller besiktning. Mot detta förslag har ett flertal remissinstanser
invänt, att det i praktiken är svårt att genomföra, bl. a. på grund
av att det icke finns någon lämplig metod att säkert avgöra huruvida en
kalv uppnått tio dagars ålder. Från jordbruksnämndens och lantbruksorganisationernas
sida avstyrkes förslaget och förordas, att i stället genom

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

upplysningsverksamhet för djurägarna klarlägges, att slakt av spädkalvar
strax efter födseln ej bör ske. Jag ansluter mig till den uppfattning, som
dessa remissinstanser uttalat, och förordar alltså, att denna fråga i stället
för genom lagstiftning löses genom upplysningsverksamhet från slakteriorganisationernas
sida.

7. Besiktning av renkött m. m.

Veterinärstyrelsens förslag. Tidigare utredningar

1946 års köttbesiktningskommitté anförde, bland annat, att hos renarna
förekomme sjukdomar och parasiter, vilka kunde utgöra fara för människor
som förtärde renkött, att förhållandena vid slakten samt vid förvaringen
och forslingen av renköttet påkallade ett ingripande från samhällets sida
för åstadkommande av en bättre ordning, samt att det icke minst ur den
renskötande lappbefolkningens synpunkt måste anses angeläget att renköttet
bleve så behandlat, att det kunde uthärda konkurrens med annat kött och
uppnå ett skäligt pris. För att råda bot på de sålunda konstaterade missförhållandena
föreslog kommittén, att även renköttet skulle underkastas besiktningstvång.
En förutsättning för att denna besiktningsverksamhet skulle
bliva effektiv vore emellertid enligt kommittén, att renslakten koncentrerades
till ett mindre antal platser, varest, i den mån andra tillfredsställande
slakterilokaler icke redan funnes, borde anläggas särskilda renslakterier,
inom vilka slakten kunde utföras av kunnig personal och besiktning verkställas.

Den år 1956 tillsatta renutredningen är införstådd med att renköttet bör
vara underkastat besiktningstvång, att frågan om dess införande sammanhänger
med möjligheterna att ordna kontrollerad slakt, samt meddelar att
såväl Svenska samers riksförbund som samerna i allmänhet är positivt inställda
till frågan om veterinärbesiktning vid renslakten.

Veterinärstyrelsen föreslår att de djurarter, som köttbesiktningstvånget
nu omfattar, utökas med ren och sumpbäver (nutria).

Styrelsen uttalar, att renslaktproblemet i första hand bör lösas men framhåller,
att man därvid ej kunde räkna med samma tekniska standard som
vid kontrollslakterier i allmänhet. Veterinärstyrelsen anför fortsättningsvis
följande.

I stället synes man böra eftersträva att med minsta möjliga eftergifter i
hygieniskt avseende och med beaktande av de ekonomiska synpunkterna
försöka anpassa slaktformerna efter renskötselns säregna beskaffenhet för
att därigenom få så stor del av renslakten som möjligt under hygienisk kontroll.
1 detta avseende synas de s. k. ambulerande slakterierna utgöra en god
lösning. Man kan även tänka sig den anordningen att renarna, såsom nu
sker, slaktas på den för säsongen valda slaktplatsen men att de urtagna kropparna
omgående efter slakten transporteras till kontrollslakteri för uppslaktning.
Det gäller således att variera slaktformerna efter rådande förhållanden
och renskötsclns speciella krav.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 twd. Nr 2

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Därest emellertid av olika anledningar veterinärkontrollerad slakt icke
kan anordnas, måste självfallet hänvisas till köttbesiktningsbyrå. Sistnämnda
form av besiktning stöter på vissa svårigheter då så som hittills skett
renslakten försiggår under vintern och renkropparna företes för besiktning
i fruset tillstånd. Därest det av lappväsendet föreslagna förläggandet av renslakten
till början av hösten får allmän utbredning torde kunna antagas att
nämnda olägenhet åtminstone delvis försvinner. Man synes även kunna
överväga att, såsom skett beträffande älgköttet, inkoppla tjänsteveterinärerna
på besiktningen. Även denna fråga, till vilken ställning icke behöver tagas
före ikraftträdandet på sätt nedan sägs av ett stadgande att renköttet
skall vara underkastat obligatoriskt köttbesiktningstvång, hör till området
för de av Kungl. Maj:t utgivna tillämpningsförfattningarna till köttbesiktningslagen.

Veterinärstyrelsen anser att tiden nu är mogen att besluta om köttbesiktningstvång
för renkött, men att tiden för ikraftträdandet t. v. bör
hållas öppen.

Veterinärstyrelsen uttalar slutligen, att renkött, som försäljes för konsumtion
i glesbebyggda områden av Norrland, där renskötsel bedrives,
av naturliga skäl bör vara befriat från besiktningstvånget, och förutsätter,
att länsstyrelsen, i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttbesiktningen
i allmänhet, medger undantag i dessa fall.

Till stöd för förslaget, att köttbesiktningstvång skall införas även på
sumpbäver anför veterinärstyrelsen bl. a. följande.

I samband med pälsdjursavelns utbredning ha innehavarna av pälsdjursgårdar
sökt vinna avsättning för kött av pälsdjur på livsmedelsmarknaden,
därvid i detta hänseende särskilt må nämnas kött av räv och sumpbäver
(nutria). Saluförandet av rävkött torde icke i nämnvärd utsträckning förekomma
annat än under kristider och köttet är redan nu underkastat besiktningstvång.
Annorlunda förhåller det sig med sumpbävern, vars kött vinner
avsättning även under normala förhållanden, stundom under den missvisande
beteckningen hare eller farmhare. — Det måste anses tillfredsställande
bevisat att sumpbävern kan vara bärare av trikiner. Sumpbävern är
visserligen ett övervägande växtätande djur men förtär även, då tillfälle
bjuds, animaliska produkter, vartill kommer risken att dess foder kan förorenas
genom råttor eller på annat sätt, särskilt i pälsdjursfarmar, där även
köttätande djurslag, såsom mink, odlas.

Veterinärstyrelsen anser att de farhågor, som i fråga om kött av sumpbäver
framförts, äro befogade särskilt med hänsyn till att köttet huvudsakligen
torde komma till användning vid charkuteritillverkning. Styrelsen finner
sig därför böra föreslå att kött av sumpbäver underkastas obligatoriskt
besiktningstvång samt att bestämmelse härom intages i lagen. Genom en
sådan åtgärd torde även kunna förväntas att förbudet mot oriktig benämning
kommer att efterföljas i större utsträckning än som nu sker.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag i fråga om renköttet med en övergångstid tillstyrkes
eller lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga remissinstanser
utom Föreningen Svenska städers offentliga slakthus, som icke anser det
vara välbetänkt att lagstifta om besiktning av renkött utan att det redovi -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

35

sats hur de praktiska svårigheterna bör lösas. Beträffande renköttet ifrågasätter
vissa andra remissinstanser jämkningar i veterinärstyrelsens förslag,
varjämte synpunkter framlägges på frågan om tiden för ikraftträdandet
av bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar sig bl. a. angående de praktiska
möjligheterna för att genomföra obligatorisk besiktning av renkött och anför
följande.

Länsstyrelsen vill till en början erinra om att inom länet finnas två fasta
och tre ambulerande renslakterier. Den försöksverksamhet, som härutinnan
bedrivits, har utfallit väl. Och — som lappfogden i sitt yttrande anfört
— torde renslaktproblemet vara i princip löst, även om ytterligare utredning
erfordras, innan problemet belysts ur alla aspekter.

Från hygienisk synpunkt måste det betecknas som högst angeläget, att
renköttet underkastas besiktningstvång. Därtill kommer, att införandet av
tvånget skulle ge lapparna möjlighet att utfå ett högre pris för köttet,
eftersom renköttet, om det underkastas besiktningstvång, bättre skulle
kunna hävda sig i konkurrensen med annat kött. Detta inses också av lapparna
själva, som i allmänhet torde vara positivt inställda till frågan om
veterinärbesiktning vid renslakten.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget om att
upptaga renen bland de djur, vars kött skall vara underkastat besiktningstvång.
Emellertid böra länsstyrelserna ges rätt att medge undantag från
detta tvång icke endast — såsom föreslagits — generellt för viss kommun
eller del därav utan även i särskilt fall, t. ex. då besiktningsveterinär icke
kan erhållas till en slakt, som icke utan olägenhet kan uppskjutas och som
avser att frambringa kött, vilket skall försäljas till konsumtion inom område,
där besiktningstvång gäller.

Denna reform bör dock — som veterinärstyrelsen också framhåller —
med hänsyn till pågående utredningar genomföras först när Kungl. Maj :t
så finner lämpligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att en övergångstid på tre år fordras
innan erforderliga anordningar för allmän besiktning av renkött kan
föreligga.

Även renutredningen anser, att en tid av minst tre år åtgår innan erforderliga
organisatoriska åtgärder för renköttsbesiktningen kan ha genomförts.
Vidare bör, framhåller utredningen, omedelbart erforderligt kapital
ställas till förfogande och en organisation bildas bland rennäringens utövare,
som kan påtaga sig den ledande uppgiften och huvudmannaskapet för de behövliga
anläggningarna.

I yttrande till länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar lappfogdarna i Norrbottens
södra distrikt och skogsdistrikt att något undantag i fråga om tiden
för lagens ikraftträdande knappast erfordras beträffande besiktningen av
renkött.

Länsveterinären i Norrbottens län anför i yttrande till länsstyrelsen, att
dagen för lagens tillämpning på renkött bör fixeras.

Lappfogden i Jämtlands län uttalar i yttrande till länsstyrelsen, att köttbesiktningstvång
för renkött snarast bör införas, men framhåller, all brist
på veterinärer f. n. lägger hinder i vägen.

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Svenska samernas riksförbund gör genom sin styrelse följande uttalande.

Styrelsen är principiellt ense med veterinärstyrelsen om att besiktningstvång
bör införas för renkött, dock med de undantagsbestämmelser som
Ivungl. Maj:t med anledning av framställning härom från länsstyrelserna i
de tre nordligaste länen kan finna lämpligt att bevilja. Beträffande den
gängse handeln med renstekar framhåller styrelsen, att denna handel bör
begränsas till lappmarkssocknarna och fjälltrakterna i Jämtlands län och
Idre socken i Dalarna. Det förutsättes sålunda, att sådant kött inte får saluhjudas
utanför ovannämnda områden. Enligt styrelsens uppfattning kommer
denna handel att minska i samma mån som besiktningstvång för renkött
införes i tätorterna inom ifrågavarande områden.

Skrivelse från Norrbottens läns hälsovårdsförbund

I skrivelsen omnämnes, att den 6 februari 1955 hållits ett sammanträde i
Jokkmokk, varvid var närvarande representanter för länsstyrelsen, hälsovårdsförbundet,
lappväsendet, samerna och skilda slakteriföretag. Vid sammanträdet
uttalade man sig allmänt för att fortsätta den inslagna vägen med
särskilda renslakterier. Även vid andra sammanträden hade frågan behandlats.

Rörande behovet av skärpta kontrollåtgärder i fråga om
renslakten och renköttshandeln anför förbundet för egen del.

Renslakten liksom den renköttshandel, som av många personer vanligen
idkas som binäring till andra sysselsättningar vintertid i både parti och
minut, har tidigare bedrivits med ringa eller ingen kontroll från hälsovårdande
myndigheter. De långa avstånden till otillgängliga slaktplatser, vissa
undantagsbestämmelser i de tidigare födoämnesparagraferna i hälsovårdsstadgan
och i nu gällande livsmedelsstadga, oklarhet i tolkningen av dessa
bestämmelser samt en viss återhållsamhet med att röra vid eller ändra gamla
traditioner har varit några skäl till att kontrollen varit famlande eller
obefintlig.

Förbundet ger exempel på att renslakt nu ofta sker under ytterst
ohygieniska förhållanden.

Hälsovårdsförbundet sammanfattar sin uppfattning efter tre års deltagande
i arbetet för en mera hygienisk behandling av renköttet på följande
sätt.

Ett permanent och fyra flyttbara renslakterier har under denna tid tagits
i bruk i Norrbottens län. Vid årligen upprepade konferenser och övriga
samtal har alltid hävdats, att renslakten med nödvändighet måste ske i
slakterier och att renköttet måste veterinärbesiktigas, vilket i varje fall
samerna uttalat sin förståelse för. Frivillig veterinärbesiktning har också
anvisats. Hälsovårdsförbundets insats utgör endast en liten del av det
sammanlagda arbete organisationer och experter nedlagt för förbättrade
hygieniska förhållanden vid renslakten och renköttshandeln. I trots härav
försiggår i stort sett renslakten emellertid fortfarande efter ålderdomliga,
primitiva och i hygieniskt avseende icke tillfredsställande principer. Trots
att själva renköttshandeln i fråga om lokaler och andra anordningar är
på väg att förbättras, förefaller slakten av ren och köttets hantering vid
slaktplatserna utomhus icke att på frivillig väg kunna ändras till det bättre.

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

För att få en bättre ordning till stånd anser förbundet, att man i första
hand skall införa skyldighet att till hälsovårdsnämnd
anmäla plats och tid för renslakt till avsalu.

Förbundet anser, att besiktningstvång på renkött successivt
bör införas och alt tillräckliga anordningar härför redan nu står till
buds.

Förbundet påpekar vidare, att behovet av veterinärbesiktning aktualiserats
av vissa sjukdomsfall i Nord-Norge och anför härom följande.

De senaste dagarna har ytterligare en faktor tillkommit, vilken understryker
behovet av veterinärbesiktnirg av renköttet. Fylkesveterinaeren för
Nord-Norge har den 27 november 1957 i skrivelse till länsveterinären i Norrbottens
län påtalat, att en påfallande mängd personer i renskötselområdena
i Nord-Norge är angripna av echinococcos, vilken masksjukdom förekommer
hos renarna och på olika sätt sprides till människor. Enligt muntliga
uPPS*^er från läkare i Norrbottens län har echinococcosfrekvensen minskat
här påtagligt de sista 10 åren, men det är uppenbart att risk förefinnes,
att sjukdomen ånyo kan blossa upp i Sverige. Tills vidare har Statens veterinärmedicinska
anstalt påbörjat en utredning över sjukdomens förekomst
i Sverige. Genom veterinärbesiktning av renköttet observeras bl. a.
förekomsten av echinococcoser, och genom denna kontroll skulle en spridning
av sjukdomen kunna förhindras.

Förbundets skrivelse utmynnar i en hemställan, att skyndsamma
åtgärder vidtages dels för införande av bestämmelser om skyldighet att
före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden,
samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig omfattning
inom landet.

Yttranden över hälsovårdsförbundets skrivelse

Över hälsovårdsförbundets framställning har efter remiss yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands
och Norrbottens län, renutredningen och Svenska samernas riksförbund.
Länsstyrelserna bär vid sina utlåtanden fogat yttranden från länsveterinärerna
och lappfogdarna i länen.

Veterinärstgrelsen förklarar, att styrelsen känner till de missförhållanden,
som i hälsovårdsförbundets skrivelse beskrivits, samt uttalar, att strävandena
att utbreda den velerinärkontrollerade renslakten torde motarbetas
av renuppköparna.

Övriga remissinstanser hänvisar rörande renslakten och försäljningen
av renkött i stort sett till vad de anfört i anledning av velerinärstyrelsens
förslag om köttbesiktningstvång in. in.

Hälsovårdsförbundets förslag om införande av anmälningsskyldighet
beträffande r e n s 1 a k t tillstyrkes av medicinalstyrelsen.
Svenska samernas riksförbund uttalar, att alla renuppköpare bör
förpliktigas att till hälsovårdsnämnden göra anmälan före slakt av renar,
om produkterna avses för distribution till olika konsumenter.

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Även övriga remissinstanser anser i allmänhet, att det skulle vara av stort
värde för hälsovårdsmyndigheterna att få kännedom om var och när renslakt
i större omfattning kommer att ske. Instanserna anser emellertid, att upplysning
härom bör kunna vinnas utan att de slaktande vid straffansvar ålägges
anmälningsskyldighet.

Veterinärstyrelsen uttalar, att länsstyrelserna med stöd av livsmedelsstadgan
torde kunna föreskriva skyldighet att lämna uppgifter om renslakterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erforderliga uppgifter bör
kunna erhållas genom lappväsendet och anför härom följande.

För att åstadkomma bästa möjliga kontroll är det nödvändigt att vederbörande
hälsovårdsmyndighet erhåller kännedom om när renslakt avses
förekomma. De större slakterna torde framför allt ske vid renskiljningar.
Om dessa får lappväsendets statliga administration (lappfogdarna) regelmässigt
uppgift. Om lappfogdarna ålades att underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd
när renskiljning skall äga rum, skulle hälsovårdsnämnden
få tillfälle att ordna hygienisk kontroll vid så gott som all renslakt.

Länsstyrelsen avser även att lämna lappfogdarna föreskrift om att de
eller deras tillsynsmän har att meddela vederbörande hälsovårdsnämnd
då de få kännedom om att renskiljning skall äga rum.

Renutredningen och länsstyrelsen i Jämtlands län anser, all hälsovårdsnämnderna
själva torde kunna skaffa sig kännedom om planerade renslakter.
Renutredningens yttrande i denna del överensstämmer i stort sett med
länsstyrelsens.

Hälsovårdsförbundets förslag att besiktningstvång på renkött
gradvis borde införas med början omedelbart
efter det den nya lagen trätt i kraft tillstyrkes av medicinalstyrelsen och
i stort sett även av veterinärstyrelsen, övriga remissinstanser anser, att de
praktiska förutsättningarna för en sådan lösning ännu ej föreligger.

Veterinärstyrelsen vidhåller sitt tidigare förslag, att det skall ankomma
på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för den nya köttbesiktningslagens
tillämpning på renkött men uttalar nu att införandet av slakteri- eller
besiktningstvång lämpligen borde kunna ske gradvis.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län avstyrker förslaget i
denna del.

Lappfogdarna i Norrbottens län anför i gemensamt yttrande till länsstyrelsen
följande.

Enligt vår uppfattning finnes för närvarande inom renskötselområdet ej
över hela linjen förutsättningar för införande av ifrågasatt köttbesiktning.
De få renslakterier, som hittills anskaffats i länet, täcker ej tillnärmelsevis
hela produktionsområdet för renkött. Slakterier för ren finns i Ringselet,
Arjeplogs socken, Varjisträsk och Nautijaure, Jokkmokks socken, Laimoviken
och Rensjön, Kiruna stad, samt Idivuoma, Karesuando socken (alternativ
uppställningsplats i Lappberg, Gällivare socken). Med dessa anläggningar
kan man I bästa fall täcka ett tillförselområde omfattande fyrtio- å
femtiotusen renar. Normalt kan man dock ej räkna med att ens för detta
tillförselområde all avsaluslakt kan sammanföras till slakterierna. Detta in -

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

nebär att knappt en fjärdedel av renproduktionsområdet i länet tillgodoses
genom nuvarande slakterianordningar. Vid sådant förhållande kan vi ej rekommendera
omedelbara åtgärder för införande av besiktningstvång på renkött;
deras verkan i praktiken kan ännu icke helt överblickas.

Beträffande renköttets avsättningsområde rent geografiskt saknar man
för närvarande säkra uppgifter. Till följd därav är det ej möjligt att bedöma
vilken verkan ett ifrågasatt regionalt besiktningstvång i södra Sverige
kan få för renköttproducenterna.

Med hänsyn till dessa förutsättningar är det från näringsekonomisk synpunkt
vanskligt att tillgripa åtgärder av det slag hälsovårdsförbundet föreslagit,
nämligen införande av obligatorisk besiktning även i fråga om renkött
för vissa områden i södra Sverige.

Även renutredningen vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning, att besiktningstvång
beträffande renkött först efter en övergångstid bör införas.

Svenska samernas riksförbund bekräftar sitt tidigare uttalande om, att
rensamerna principiellt förordar att besiktningstvång på renkött införes,
dock med den förutsättningen att dels vissa fasta renslakterier och dels
även flyttbara sådana kommer till stånd för möjliggörandet av besiktningen.
Förbundet uttalar vidare, att renutredningen i sinom tid torde komma med
definitiva förslag om hur besiktningstvånget på renkött bäst skall kunna
genomföras.

Skrivelse från hälsovårdsförbundet i anledning av remissyttrandena

Hälsovårdsförbundet har i sin skrivelse den 4 oktober 1958 uttalat sig
över remissyttrandena och vidhållit sin framställning. Förbundet finner det
vara av största betydelse, inte blott av hygieniska skäl utan även för rennäringen
som sådan, att den föreslagna anmälningsplikten införes. Förbundet
delar ej veterinärstyrelsens uppfattning att sådan anmälningsplikt lokalt
kan föreskrivas med stöd av livsmedelsstadgan.

Departementschefen

Beträffande de varor, som köttbesiktningen bör avse, har velerinärstyrelsen
föreslagit, att dessa utökas till att omfatta jämväl kött av ren och sumpbäver.
Mot förslaget att kött av sumpbäver skall omfattas av besiktningstvång
har ingen erinran gjorts av remissinstanserna. Även jag anser att det
bör genomföras.

I fråga om renköttet är samtliga remissinstanser överens med veterinärstyrelsen
om att det är önskvärt, att det underkastas besiktningstvång. Den
tveksamhet, som från några håll uttalats, avser de praktiska möjligheterna
att nu genomföra sådant tvång. Med hänsyn till vad som upplysts om de
ofta mycket ohygieniska förhållanden, under vilka renslakt fortfarande äger
mm, och samernas positiva inställning till införande av besiktningstvång
anser jag, att bestämmelser härom bör införas i lagen. I fråga om lämpliga
tidpunkten för sådana bestämmelsers ikraftträdande råder delade meningar.
Norrbottens läns hälsovårdsförbund påyrkar, att skyldighet stadgas för den
som ämnar företaga renslakl, all dessförinnan göra anmälan om den plane -

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

rade slakten till vederbörande hälsovårdsnämnd samt att besiktningstvånget
gradvis införes redan från den tidpunkt, då lagen i övrigt träder i kraft.
Förbundet uttalar, att enligt dess mening tillräckliga anordningar för sådan
åtgärd finnes i form av fasta och flyttbara renslakterier såväl i Norrbottens
som i Västerbottens och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Norrbottens och
Jämtlands län samt lappfogdarna i förstnämnda län anser emellertid, att
nuvarande anordningar icke är tillfyllest för besiktning av allt renkött. Vidare
påpekas, att renutredningen undersöker möjligheterna för att rationalisera
renslakten och att resultatet härav bör avvaktas. Renutredningen anser
för sin del att en övergångstid är nödvändig. Vid bedömandet av hur
lång tid, som erfordras innan besiktningstvång beträffande renkött kan genomföras,
anser utredningen att främst tre omständigheter är avgörande.
Tillräckliga möjligheter bör finnas att ordna förhållandena vid renslakt på
ett sätt, som uppfyller villkoren för utförande av veterinärbesiktning vid
slakten. Vidare bör det bland renägarna skapas någon organisation som kan
leda slakteriverksamheten. Slutligen erfordras visst kapital för anskaffande
av ytterligare slakterier och för övriga engångsutgifter. Utredningen har bedömt,
att anläggningskostnaderna för erforderliga slakterier med tillhörande
utrustning är av storleksordningen 1,5 miljoner kronor. Även om den avsedda
organisationen omedelbart bildas och behövligt startkapital ställes till
förfogande anser utredningen att en övergångstid av minst 3 år erfordras.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att i enlighet med veterinärstyrelsens
förslag frågan om ikraftträdandet av besiktningstvånget rörande
renkött bör bli beroende på senare beslut av Kungl. Maj:t. Övergångstiden
bör emellertid icke bli längre än vad som är ofrånkomligt. Såsom
Norrbottens läns hälsovårdsförbund påpekat torde det vara av stort värde,
att hälsovårdsnämnderna får kännedom om planerade renslakter. I likhet
med länsstyrelsen i Norrbottens län samt några andra remissinstanser anser
jag dock icke, att bestämmelser om skyldighet för enskilda att göra anmälan
härom bör införas. Däremot torde länsstyrelserna böra anmoda befattningshavarna
inom lappväsendet att göra anmälan till hälsovårdsnämnden
om planerade slakter, varom de erhåller kännedom. Vidare bör, såsom veterinärstyrelsen
föreslagit, anvisningar till ledning för hälsovårdsnämndernas
kontroll av renslakt utomhus i mån av behov utfärdas av länsstyrelserna
eller veterinärstyrelsen.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lagen skall införas bestämmelser
om köttbesiktningstvång även på renkött. Till några mindre frågor
i samband härmed torde jag få återkomma i den speciella motiveringen.

Veterinärstyrelsen har framhållit, att det nu inom områden med slakthustvång
gällande förbudet att sälja, använda eller på visst sätt förvara kött
av djur, som ej slaktats vid offentligt slakthus eller konlrollslakteri, endast
avser färsk vara. Styrelsen föreslår att motsvarande förbud inom område
med slakteritvång skall omfatta även salt, rökt eller torkat kött eller annan
vara, beredd av kött av de djur, som avses. Mot detta förslag har erinran
ej gjorts av remissinstanserna. Även jag anser, att förslaget bör genomföras,
dock med den jämkningen att förbudet ej skall gälla av kött beredd vara.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

8. Ersättning för värdeminskning

41

Departementschefen

Enligt gällande lag kan vid slaklhustvångs införande ersättning utgå för
värdeminskning av fastighet eller inrättning i samband med att den icke
längre kan användas för slakterirörelse. Veterinärstyrelsen har föreslagit en
mera allmänt hållen ersättningsregel, enligt vilken innehavare av slakterirörelse,
därest han i följd av slakteritvångs införande vållas väsentligt intrång
i näring, må erhålla skälig ersättning av kommunen. Då en sådan regel
icke innefattar skyldighet för kommun att utgiva ersättning samt därjämte
skulle bli mycket svår att tillämpa, har i departementsförslaget intagits
en bestämmelse om ersättning med i stort sett samma utformning som
den nu gällande. Enligt min mening bör kommun, innan framställning om
införande av slakteritvång göres, noga undersöka vilken inverkan sådant
tvång kan få för innehavare av privatslakterier och i förekommande fall om
möjligt på frivillig väg träffa överenskommelse med dessa om gottgörelsc
för skada som tillfogas dem.

Motionerna I: 382 och II: 457

I fråga om inlösensskyldighet av slakterirörelse i följd av införande av slakteritvång
har veterinärstyrelsen föreslagit en mera allmänt hållen ersättningsregel,
medan i lagen införts en bestämmelse om att ägaren av sådan
rörelse är berättigad att erhålla ersättning för värdeminskning. Meningen
med denna inlösensskyldighet kan dock inte vara att kommunerna skall
tvingas att utbetala ersättning till slakterier som på grund av den allmänna
hygieniska standarden inte är tillfredsställande utrustade och därför inom
en viss tid kan komma att läggas ned. Vi vill i det sammanhanget hänvisa
till länsveterinärernas årsrapporter, vari ofta påpekas den bristfälliga hygienen
vid en rad slakterier. Vi föreslår därför att i § 15 göres ett tillägg av
den innebörden att om ersättning för värdeminskning skall utgå, vilket kan
ifrågasättas, skall sådan ersättning endast kunna lämnas i fråga om slakterier
som vid besiktning av veterinärstyrelsen visar sig fylla hygieniska krav,
motsvarande dem veterinärstyrelsen ställer på de statligt kontrollerade slakterierna.

Utskottet

Redan i samband med tillkomsten år 1934 av gällande lag om köttbesiktning
och slakthus uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Sköld, att det varit i och för sig önskvärt om költbesiktningslvånget kunnat
göras allmänt gällande, men att med hänsyn till bristen på besiktningsmän
något sådant då icke var möjligt. Det är glädjande att läget i detta avseende
nu tydligen så förbättrats, att förslag kunnat framläggas om p r i n c i p ie
1 1 t köttbesiktningstvång för hela riket. Det är sannolikt,

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

att behovet av köttbesiktningstvång i dag är större än för 25 år sedan. Visserligen
kan det antagas att ökade insikter om hygienens betydelse och en
effektivare allmän hälsovård bidragit till att i stort sett göra förhållandena
på detta område bättre än förr. Å andra sidan har befolkningens allt starkare
sammandragning till tätorter och den ökade specialiseringen även av boskapsskötseln
gjort, att skadeverkningarna av otillfredsställande hygieniska förhållanden
nu lätt blir mera omfattande än i ett samhälle som befinner sig
närmare naturahushållningen. Med tanke härpå och mot bakgrunden av
1953 och 1954 års paratyfusepidemier är det därför i hög grad påkallat
att köttbesiktning nu göres obligatorisk för i princip hela riket. Det är
samtidigt uppenbart att det finns områden, där det på grund av gles bebyggelse
eller dåliga förbindelser fortfarande icke är praktiskt möjligt att genomföra
ett köttbesiktningstvång i full utsträckning utan att produkterna
på ett orimligt sätt fördyras. Det bör emellertid vid tillämpningen av lagens
undantagsbestämmelser tillses, att de hittillsvarande enklaverna av områden
utan köttbesiktningstvång såvitt möjligt försvinner. Det otillfredsställande
tillstånd, som nu på sina håll råder och som innebär att obesiktigat kött
»exporteras» från områden med besiktningstvång till besiktningsfria områden,
bör därigenom kunna bringas att upphöra. I den mån tendenser i
denna riktning i framtiden skulle göra sig märkbara, synes detta vara ett
skäl att upphäva ett meddelat undantag från det allmänna besiktningstvånget.

I de områden som kommer att undantagas från köttbesiktningstvånget
kommer huvudansvaret för köttkontrollen att åvila hälsovårdsnämnderna.
Det är naturligt att nämnderna i sådana kommuner mer än andra måste
ägna sig åt denna uppgift. I princip skall naturligtvis konsumenterna i de
undantagna områdena lika litet som i andra behöva hålla till godo med mindervärdiga
varor enbart därför att kontrollmöjligheterna där är sämre än i
områden med köttbesiktningstvång. Det har under förarbetena uttalats att
de områden för vilka undantag i första hand kan komma i fråga vore delar
av Norrland och skärgårdarna. Utskottet, som i och för sig intet har att
erinra mot en dylik princip för tillämpningen, vill erinra om att en del även
otillgängliga skärgårdsområden under sommaren kan hysa en förhållandevis
stor befolkning och att det är angeläget att de hygieniska förhållandena icke
minst på kötthandelns område på sådana platser ägnas särskild uppmärksamhet.

Den föreslagna utvidgningen av köttbesiktningstvånget kan komma att
medföra att man samtidigt måste förstärka både personalen och resurserna
i övrigt hos de organ som skall bära ansvaret för kontrollen. Det bör därvid
icke ifrågakomma att i något avseende pruta på hittillsvarande kvalifikationskrav.
De kostnader en upprustning av kontrollapparaten kan medföra
torde komma att förränta sig i form av förbättrat häsotillstånd och minskad
smittorisk. Utskottet förutsätter att besiktningsveterinärerna -—- hur deras
anställningsförhållanden i övrigt än ordnas — erhåller en sådant ställning,
att de i sitt arbete som kontrollorgan kan intaga en fullt fri och självständig
hållning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

43

I propositionen föreslås att man ersätter det gällande begreppet slakthustvång
med ett nytt begrepp, slakteritvång. Slakteritvånget kommer
att innebära att slakt inom visst område ej får ske annorstädes än i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri. Initiativrätten vid införande av slakteritvång
har anförtrotts kommunerna, som sålunda får tillfälle att själva väga
fördelarna mot kostnaderna.

Det har på sina håll uttalats farhågor att såväl köttbesiktningstvånget
som slakteritvånget skulle kunna befordra monopoltendenser inom kötthandeln.

Inom område med slakteritvång kan monopoltendenser tänkas komma
till synes genom att enstaka slakterier tvingas upphöra med slakten. Detta
kan visserligen ske redan med gällande bestämmelser men endast där slakthustvång
råder. Slakterilvånget innebär emellertid härvidlag en betydande
utvidgning i förhållande till gällande rätt eftersom kontrollslakteri i förevarande
hänseende jämställts med offentligt slakthus.

Utanför område med slakteritvång kan dylika tendenser tänkas främjas av
möjligheten att förlägga köttbesiktningen till kontrollslakteri. Vad man därvidlag
skulle kunna befara är dels att de kontrollslakterier, där besiktningen
skall ske, blir så glest placerade att transportkostnaderna för andra slakterier
blir så höga att de tvingas upphöra med sin verksamhet, dels ock att kontrollslakterierna
på olika sätt kommer att gynna sina egna leverantörer på
andras bekostnad.

Utskottet anser sig kunna räkna med att tendenser till mannamån icke
skall behöva befaras och att, om så likväl skulle ske, tillsynsmyndigheterna
med all kraft ingriper mot sådana företeelser.

Vad i övrigt anförts om monopolfaran synes till stor del grunda sig på
föreställningen att kontrollslakteri är liktydigt med ett av producenterna ägt
företag eller att icke mer än ett kontrollslakteri skulle kunna finnas på en
och samma ort. I och för sig föreligger emellertid intet hinder att — oavsett
hur äganderätten är anordnad och oavsett om kontrollslakteri eller
offentligt slakthus redan tidigare finnes på platsen — vilket välskött slakteri
som helst, som har erforderliga resurser och i övrigt uppfyller de krav
som uppställts på kontrollslakterier, efter framställning erhåller karaktär
av sådant slakteri. Att enstaka slakterier vid införande av slakteritvång
tvingas upphöra med slakten torde vara väl försvarligt, då det i dylika fall i
regel torde röra sig om mindre företag med otillräckliga eller mindre goda
hygieniska resurser. Till de ersättningsfrågor som därvid kan bli aktuella
skall utskottet senare återkomma. — Utskottet anser sig med det nu sagda
ha visat att farhågorna för monopoltendenser är ogrundade.

I propositionens lagtext har i 3 § andra stycket givits en definition av begreppet
kontrollslakteri, varmed enligt lagen avses slakteriinrättning, som
står under offentlig kontroll. På grund av livsmedelsstadgans bestämmelser
står emellertid alla slakteriinrättningar under tillsyn av hälsovårdsnämnden
i orten. Propositionens uttryckssätt är därför ej entydigt. Utskottet föreslår
att definitionen på kontrollslakteri — i anslutning till kungörelserna den
30 november 1934 (nr 599) angående kontrollslakterier och den 2 maj 1947

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

(nr 207) om överflyttande av vissa medicinalstyrelsen givna uppdrag och befogenheter
å veterinärstyrelsen — ändras så, att därmed förstås slakteriinrättning,
som av veterinärstyrelsen ställts under offentlig kontroll.

I frågan om köttbesiktningens organisation har departementschefen i anslutning
till veterinärstyrelsens förslag uttalat att köttbesiktning skall kunna
ske vid s. k. köttbesiktningsstationer, vilka under hälsovårdsnämnds
kontroll och ansvar skall kunna anordnas även vid sådana privata
slakterier, som ej står under statlig kontroll. I motionerna 1:382 och
II: 457 riktas kritik mot tanken att köttbesiktning skulle kunna förläggas till
enskilda slakterier utanför den statliga kontrollen. Motionärerna hävdar att
köttbesiktningsstationerna skulle komma att innebära ambulerande besiktning.

Såsom framgått av såväl propositionen som vad utskottet härovan anfört
är köttbesiktningstvångets allmänna genomförande i sista hand en fråga om
resurser. Man kan därför ej gärna tänka sig att de förut otillräckliga resurserna
skall kunna förändras så att de högsta anspråk i ett slag kan tillgodosen.
Man torde kunna räkna med att köttbesiktningsstation kommer att inrättas
endast på plats, där kontrollslakteri ej finns och där denna lösning
av frågan framstår som den enda praktiska möjligheten. Valet kommer väl
därför icke att gälla: kontrollslakteri eller köttbesiktningsstation? utan:
köttbesiktningsstation eller ingen köttbesiktning alls? Förarbetena synes icke
innehålla någonting som ger fog för motionärernas antagande att köttbesiktningsstalionerna
kommer att bli ambulerande. Däremot är det kanske
troligt att besiktningsveterinären kommer att icke varje dag finnas tillgänglig
vid stationen, utan att han i viss mån kommer att ambulera. Utskottet
anser att detta i många fall kommer att vara ett praktiskt sätt att lösa en
eljest svårlöst fråga, och utskottet har intet att erinra mot det sätt varpå
man i propositionen tänkt sig att lösa därmed förknippade praktiska problem.
Självfallet måste de hygieniska kraven på stationerna både när de inrättas
och under den fortlöpande verksamheten ställas lika högt som på annan
inrättning för köttbesiktning.

I propositionen föreslås skärpta bestämmelser i fråga om nödslakt.
Oavsett om köttbesiktningstvång råder eller ej skall nödslakt i princip blott
få utföras vid särskild sanitetsavdelning. Sådan skall enligt propositionen få
inrättas, förutom vid offentligt slakthus och kontrollslakteri, efter medgivande
av veterinärstyrelsen jämväl vid annan slakteriinrättning.

I motionerna I: 382 och II: h57 föreslås att sanitetsavdelningar skall få inrättas
endast i slakteri där köttbesiktningsverksamhet bedrives. Motionärerna
anser att sanitetsavdelningar, som inrättas vid andra slakterier, icke
kommer att kunna motsvara de anspråk man eljest kommer att ställa på dessa
avdelningar.

Även om undantag från lagens bestämmelser om nödslakt skall kunna
medges för visst område, innebär detta icke att därvid undantages samma
områden som undantages från det allmänna köttbesiktningstvånget. Redan
av denna anledning saknas formella förutsättningar för bifall till motionerna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 45

i denna del. Utskottet erinrar därjämte om att sanitetsavdelning endast skall
kunna inrättas efter medgivande av veterinärstyrelsen i varje särskilt fall.
Utskottet förutsätter att dylikt medgivande endast kommer att lämnas, om
sanitetsavdelningen uppfyller samma krav som ställes på sanitetsavdelning
vid kontrollslakteri. Betryggande garanti synes sålunda föreligga att dessa
avdelningar icke kommer att inrättas vid andra slakterier än sådana som besitter
alla erforderliga hygieniska och tekniska resurser. Utskottet avstyrker
således motionerna i denna del.

Av propositionens förslag till lagtext synes framgå att nödslakt i flertalet
fall måste ske vid sanitetsavdelning även i sådana fall, då djurägare icke har
någon avsikt att använda det avlivade djurets kött till människoföda. Då någonting
sådant knappast torde vara avsett och i varje fall icke synes påkallat,
föreslår utskottet att i första stycket av 12 § 1 mom. i likhet med vad
som redan i propositionen föreslås i momentets andra stycke tillägges en reservation
för det fall köttet är avsett till människoföda.

I likhet med veterinärstyrelsen, remissinstanserna och departementschefen
anser utskottet att besiktningstvånget bör utsträckes att omfatta även
renkött. Att reformen kräver en viss övergångstid har enligt utskottets
mening blivit tillfredsställande klarlagt. Då det torde vara icke blott i konsumenternas
utan även i producenternas intresse att besiktningstvånget för
renkött kan bli verklighet snarast möjligt, vill utskottet understryka vikten
av att övergångstiden effektivt utnyttjas för alla de olika förberedande åtgärder
som reformen gör nödvändiga. Eftersom möjligheterna att för närvarande
verkställa renslakt i renslakterier synes vara betydligt bättre i Jämtlands
län än i Västerbottens och Norrbottens län och då det här gäller att
utan bryska metoder vinna renägarnas intresse för reformen, synes det kunna
övervägas att låta besiktningstvånget i fråga om renkött träda i kraft
etappvis.

De i propositionen föreslagna principerna för ersättning för värdeminskning
för det fall att innehavare av slakteri till följd av slakteritvångs
införande vållas väsentligt intrång i sin näring får sägas vara
tämligen restriktiva, eftersom rätten till ersättning begränsats till värdeminskning
å bgggnad eller annan inrättning. Samma princip gäller emellertid
även enligt 1934 års köttbesiktningslag vid införande av slakthustvång
och kan i tämligen oförändrad form spåras tillbaka till 1897 års lag angående
köttbesiktning och slakthus. Den föreslagna ersättningsprincipen synes
därför kunna godtagas.

I motionerna I: 382 och II: b57 föreslås att rätten till ersättning inskränkes
till sådana slakterier som motsvarar de hygieniska krav veterinärstyrelsen
ställer på kontrollslakteri.

Alla slakterier står redan nu under fortlöpande tillsyn av hälsovårdsnämnd,
och att under sådana förhållanden förbehålla rätten till ersättning
ägare av sådant slakteri, som uppfyller vissa av veterinärstyrelsen uppställda
särskilt stränga krav, är enligt utskottets mening ej tillfredsställande och
bör därför icke ifrågakomma.

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

I alla motionerna beröres slutligen ett spörsmål som ej närmare behandlats
i propositionen, nämligen vilka åtgärder som i samband med att kött
vid besiktning förklaras icke kunna godkännas bör
vidtagas för att underrätta djurägaren om beslutet.

Motionärerna utgår från det förhållandet att det sammanlagda värdet av
kasserat kött uppgår till betydande belopp och att det därför är angeläget
att allt göres för att det kasserade köttets andel i köttproduktionen blir så
liten som möjligt. Motionärerna anser att ett omedelbart besked till djurägaren
om besiktningsveterinärens beslut att icke godkänna djur eller kött
samt skälen för beslutet skulle vara av stort värde för djurägarna för att
undgå framtida kassationsbeslut.

I motionen II: 456 föreslås att i den nya lagen intages en bestämmelse att
del skall åligga besiktningsveterinären att samma dag kassationen skett med
angivande av orsaken lämna underrättelse härom till vederbörande slakteriinrättning.
I motionerna I: 382 och II: 457 föreslås att motsvarande bestämmelser
i stället införes i lagens tillämpningsföreskrifter.

Enligt 6 § kungörelsen den 30 november 1934 (nr 559) om kontrollslakterier
åligger det besiktningsveterinär att föra journal. Enligt av veterinärstyrelsen
den 29 mars 1949 utfärdad instruktion för besiktningsveterinärerna
gäller såsom ett önskemål att besiktningsveterinär genom kortfattade meddelanden
till tjänsteveterinär eller djurägare angiver vid besiktning påvisade
sjukliga förändringar.

Utskottet vill för sin del gärna instämma i motionernas syfte i denna del.
Utskottet anser dock förevarande ämne icke vara av beskaffenhet att bestämmelser
därom bör inflyta i själva lagen. Däremot anser utskottet det motiverat
att i tillämpningsföreskrifterna intaga föreskrift av huvudsakligt innehåll
att besiktningsveterinärs journal dagligen hålles tillgänglig för granskning
och att journalen så föres att därå utan omgång kan grundas de upplysningar
som för djurägaren kan vara av värde.

Utskottet har vid sin granskning i övrigt ej funnit anledning till erinran
mot propositionen och får alltså hemställa,
att riksdagen måtte

A. — med avslag å motionerna I: 382 och II: 457 i de delar
motionerna icke beröres i punkten B härnedan ävensom med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det framlagda lagförslaget — för sin del antaga propositionens
förslag till lag om köttbesiktning m. m. med den
ändringen att 3 och 12 §§ erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Köttbesiktningstvång innebär, att till människoföda avsett kött skall hava
i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag innan köttet saluhålles,
användes vid beredning av livsmedel, som är avsett att saluhallas,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

47

(hungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

eller till annan överlämnas för sådan användning eller förvaras å allmän
saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande utrymmen eller i lokal
avsedd för beredning av livsmedel.

Slakteritvång innebär, att inom
visst område slakt ej må ske annorledes
än i offentligt slakthus, inrättat
på sätt i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,
som står under offentlig
kontroll (kontrollslakteri), samt
att med kött, som härrör från djur,
vilket slaktats inom riket, ej må inom
området företagas åtgärd, som nämnts
i första stycket, därest slakten icke
skett i offentligt slakthus eller kontrollslakteri.
Slakteritvång avser icke
sådan slakt av eget djur, som utom
stadsplanelagt område sker för förbrukning
i eget hushåll. Beträffande
nödslakt gälla bestämmelserna i 12 §.

Slakteritvång innebär, att inom
visst område slakt ej må ske annorstädes
än i offentligt slakthus, inrättat
på sätt i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,
som av veterinärstyrelsen
ställts under offentlig kontroll (kontrollslakteri),
samt att med kött, som
härrör från djur, vilket slaktats inom
riket, ej må inom området företagas
åtgärd, som nämnts i första stycket,
därest slakten icke skett i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri. Slakteritvång
avser icke sådan slakt av
eget djur, som utom stadsplanelagt
område sker för förbrukning i eget
hushåll. Beträffande nödslakt gälla
bestämmelserna i 12 §.

12 §.

1 mom. Nödslakt av nötkreatur, 1 mom. Nödslakt av nötkreatur,

får, get, svin eller häst må endast ske får, get, svin eller häst må, därest
vid sanitetsavdelning, som inrättats köttet är avsett till människoföda,
vid kontrollslakteri eller offentligt endast ske vid sanitetsavdelning, som
slakthus, eller, efter medgivande av inrättats vid kontrollslakteri eller
veterinärstyrelsen, vid sanitetsavdel- offentligt slakthus, eller, efter medgining
som inrättats vid annan slakteri- vande av veterinärstyrelsen, vid sainrättning.
nitetsavdelning som inrättats vid an nan

slakteriinrättning.

Föranleder sjukdomsförloppets eller olyckshändelsens svårhetsgrad att
djuret omedelbart hör avlivas på den plats där det befinner sig, må så ske,
dock endast under förutsättning, alt djurkroppen, därest köttet är avsett till
människoföda, genast i ostyckat tillstånd jämte alla inälvor för uppslaktning
och besiktning föres till sanitetsavdelning som avses i första stycket.

2 mom. Har nödslakt---—-—• •-----eget hushåll.

3 mom. Länsstyrelsen må----—----—-----del därav.

B. — i anledning av dels motionen 11:456, dels ock vad
i motionerna I: 382 och II: 457 anförts och yrkats i fråga om
besiktningsveterinärs skyldighet att föra journal — i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att i tillämpningsföreskrifter

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

till lagen intages bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att
besiktningsveterinärs journal skall dels dagligen efter besiktningsarbetets
slut hållas tillgänglig för granskning, dels ock
föras så, att därå utan omgång kan grundas för djurägaren
erforderliga upplysningar.

Stockholm den 24 februari 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson*, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson; från

andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth*, Allmän,
Andersson i Ryggestad*, Munktell*, Bengtsson i Halmstad, Jansson i Benestad
och Svenning*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 49

Innehållsförteckning

Propositionen .......................................... 1

Lagförslaget ............................................ 1

Motionernas yrkanden .................................... 6

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... 7

Inledning................................................ 8

1. Allmänt köttbesiktningstvång .......................... 9

Gällande rätt. Tidigare förslag........................ 9

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 10

Remissyttrandena .................................. 12

Departementschefen ................................ 14

2. Slakteritvång ........................................ 1(5

Gällande rätt ...................................... 16

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 16

Remissyttrandena .................................. 17

Departementschefen ................................ 17

3. Köttbesiktningens och slaktens organisation ............ 18

Gällande rätt. Tidigare förslag ...................... 18

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 19

Yttranden ....................................... 21

Departementschefen ................................ 22

Motionerna I: 382 och II: 457 ........................ 23

4. Nödslakt ............................................ 23

Gällande rätt ...................................... 23

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 24

Yttranden ........................................ 24

Departementschefen ................................ 27

Motionerna I: 382 och II: 457 ........................ 29

5. Organtvång .......................................... 30

Gällande rätt ...................................... 30

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 30

Remissyttrandena .................................. 31

Departementschefen ................................ 31

6. Spädkalvar .......................................... 31

Vcterinärstyrelsens förslag .......................... 31

Remissyttrandena .................................. 32

Departementschefen ................................ 32

7. Besiktning av renkött m. m........................... 33

Veterinärstyrelsens förslag. Tidigare utredningar ...... 33

Remissyttrandena .................................. 34

Departementschefen ................................ 39

8. Ersättning för värdeminskning ........................ 11

Departementschefen ................................ 41

Motionerna I: 382 och II: 457 ........................ 41

Utskottet .............................................. 41

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 2