Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 19b3 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 27 februari 1959 dagtecknad proposition, nr 83, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 2 maj 1958 (nr 194) gäller till och
med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1961.
I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 410 av
herr Mannerskantz m. fl. och nr 425 av herr Lindblom m. fl. samt inom
andra kammaren nr 500 av herrar Lothigius och Regnéll och nr 507 av herr
Gustafsson i Skellefteå m. fl.
I motionerna I: 410 och II: 500* 1, som är likalydande, hemställes »att riksdagen
måtte avslå förslaget i propositionen nr 83 till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete».
I motionerna 1: 4252 och 11:507, ävenledes likalydande, föreslås, »att
riksdagen måtte avslå förslaget i propositionen nr 83 till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
samt även i övrigt beakta vad i motionen anförts».
1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 17
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959
Lagen om tiUståndstvång för byggnadsarbete
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. 186/1948, 749/1948 och 222/1956)
om tiUståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan
att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedan dess giltighetstid
vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 2 maj
1958 (nr 194) — till och med den 30 juni 1959.
Enligt 1 § i lagen äger Konungen, i den mån det finnes erforderligt för att
uppnå nyssnämnda syfte, förordna, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning.
Har dylikt förordnande meddelats, följer därav att byggnadsarbete icke får
bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas
av Konungen eller, i den mån Konungen förordnar därom, av myndighet,
åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen,
eller myndighet, som är underordnad tillsynsmyndigheten. Enligt 4 § må i
byggnadstillstånd stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande
eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) har Ivungl. Maj :t förordnat,
att 2__7 §§ i lagen skall äga tillämpning, samt meddelat tillämpningsföre
skrifter
till lagen.
Propositionen
I propositionen föreslås, att lagen om tiUståndstvång lör byggnadsarbete,
vilken efter den senaste förlängningen av lagens giltighetstid gäller t. o. m.
den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1961.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anför i propositionen
bl. a. följande.
Under största delen av den tid byggnadsregleringen varit i tillämpning
har dess huvuduppgift varit av investeringsbegränsande natur. De tillgängliga
produktionsresurserna inom byggnadsmarknaden har nämligen icke
förrän på senare tid varit tillräckliga för att tillgodose alla de önskemål om
investeringar i byggnader och anläggningar som förefunnits. Byggnadsregleringen
har därför intill det senaste året använts för att utvälja de byggnadsföretag,
som med hänsyn till sin betydelse ansetts böra få ta i anspråk det
disponibla investeringsutrymmet. Regleringen har vidare utnyttjats i strävandena
att begränsa de största städernas expansion, särskilt på industrins
och handelns områden, och därmed indirekt främja en utspridning av näringslivet
till andra orter. En viktig uppgift har slutligen varit att med regleringens
hjälp söka få en sådan tidsmässig spridning av igångsättningen av
olika byggen att största möjliga vinterbyggande uppnås.
Allteftersom tillgången på arbetskraft och förnödenheter inom byggnads -
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959
marknaden ökats och — på senare år — konjunkturen inom näringslivet
avmattats, har regleringen kunnat uppmjukas. Detta har skett genom ändringar
i tillämpningskungörelsen samt i andra, för byggnadstillståndsärendenas
handläggning utfärdade bestämmelser. Från och med innevarande års
ingång gäller tills vidare enligt ett av Kungl. Maj :t den 19 december 1958
meddelat beslut (se SFS 648/1958) generellt byggnadstillstånd för varje slag
av byggnadsarbete. Kungl. Maj:t har dock, med stöd av 4 § lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete, föreskrivit, att såsom villkor för byggnadsarbetes
bedrivande skall, där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, gälla
dels att vederbörande länsarbetsnämnd skall, i den mån arbetsmarknadsstyrelsen
ej finner skäl att själv bestämma därom, besluta om tid för arbetets
igångsättande samt, därest så finnes erforderligt, om avbrott i detsamma,
dels att nämnden har att bestämma storleken och sammansättningen av den
arbetsstyrka, som vid varje tid må sysselsättas i arbetet.
Den nu tillämpade ordningen innebär, att byggnadsregleringen icke utnyttjas
vare sig i investeringsbegränsande eller lokaliseringspolitiskt syfte. Däremot
bibehålies det sedan länge rådande systemet med s. k. igångsättningstillstånd.
Härigenom har arbetsmarknadsmyndigheterna fortfarande möjlighet
att befrämja en säsongutjämning inom byggnadsverksamheten.
Delade meningar råder om huruvida denna reglering genom igångsättningstillstånd
alltjämt är erforderlig. Enda sättet att få en realistisk uppfattning
om möjligheten att utan att äventyra säsongutjämningen slopa
igångsättningstillstånden synes vara att försöksvis pröva en annan ordning
på vissa orter. Efter överläggningar mellan företrädare för arbetsgivare och
arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen samt arbetsmarknadsstyrelsen
har överenskommelse den 3 februari 1959 träffats om att på
orter, där föreskrifterna om igångsättningslillstånd in. in. av Kungl. Maj :t
förklaras icke skola gälla, inrätta en samarbetsnämnd med uppgift att verka
för att byggnadsverksamheten ordnas på sådant sätt, att säsongutjämningen
icke blir sämre än om systemet med igångsättningstillstånd alltjämt hade
tillämpats på ifrågavarande orter.
Tillräckliga erfarenheter för att bedöma om det är möjligt att på denna
väg nå en tillfredsställande säsongutjämning torde knappast kunna vinnas
förrän den nya ordningen tillämpats under en period som sträcker sig över
två vintrar. Jag tillmäter säsongutjämningen på byggnadsarbetsmarknaden
sådan vikt, alt jag knappast finner det tänkbart att utan dylika erfarenheter
avstå från de möjligheter att påverka säsongvariationerna, som igångsättningstillstånden
ger. Det är även angeläget att samla erfarenheter om hur
lokaliserings verksamheten kommer att påverkas av att byggnadslillståndsgivningen
icke utnyttjas för ifrågavarande verksamhet. På grund härav synes
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete som med den begränsade
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959
tillämpning den nu har icke kan anses särskilt betungande för byggnadsföretagarna
— böra erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1961.
Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda lagförslaget utan
erinran.
Motionerna
1 motionerna I: klO och II: 500, vari propositionens förslag om byggnadsregleringens
förlängning avstyrkts, anföres bl. a.
Byggnadsregleringen är i likhet med de flesta samhälleliga fysiska regleringsingripanden
på samhällsekonomiens område underlägsen de generella
ekonomiska åtgärderna. För att ernå naturlig balans i samhällsekonomien
fordras generellt verkande medel såsom sparstimulerande åtgärder och kreditrestriktivitet.
Såsom säsongutjämnande faktor synes byggnadsregleringen
icke fylla någon uppgift som motiverar dess fortsatta bestånd. Rationaliserade
byggnadsinetoder bidrager starkt till att vinterbyggande numera är
vanligare än förr. Byggnadsregleringens roll i lokaliseringspolitikens tjänst
kan allvarligt ifrågasättas. Enligt vår mening kan de svårbemästrade sociala
och ekonomiska problem som befolkningskoncentrationen medför inte lösas
på ett godtagbart sätt genom en tvångsvis genomförd spridning av det expanderande
näringslivet. I stället bör den av arbetsmarknadsstyrelsen och Industriens
produktionsråd bedrivna rådgivande verksamheten uppmuntras
och utbyggas. En ökad differentiering av näringslivet på landsbygden torde
liksom hittills i första hand böra bygga på industri och serviceverksamhet.
En väl utvecklad företagsamhet grundad på personliga lokala initiativ är avgörande
för utvecklingen. Väsentligt är även att skapa förbättrade bostadsförhållanden
på landsbygden, därvid önskemålen om ett ökat egnahemsbyggande
särskilt bör tillgodoses. Vi vill också betona kommunikationspolitikens
stora roll. I rådande konjunkturläge är det särskilt angeläget att byggnadsregleringen
avskaffas. Detta skulle ge ökade möjligheter till sysselsättning
för de nu arbetslösa, varigenom näringslivet skulle få en impuls i
riktning mot ökad aktivitet.
I motionerna I: t25 och II: 507, vari byggnadsregleringens förlängning
ävenledes avstyrkes, påpekas önskvärdheten att i möjligaste mån avskaffa all
kristidslagstiftning av tvångskaraktär och att de skäl som tidigare anförts
för byggnadsregleringens bibehållande icke är övertygande. Härutöver anföres.
Från vårt håll har länge hävdats att byggnadsregleringen borde avvecklas.
Sålunda framhölls i motion till 1958 års A-riksdag att byggnadsregleringslagstiftningen,
som tillkom till följd av de extraordinära förhållandena under
senaste världskriget, nu borde upphöra. De under senare år undan för undan
företagna begränsningarna i regleringen vittnar också om att man på regeringshåll
bedömt behovet av denna lagstiftning som avtagande.
I propositionen sägs att byggnadsregleringen för närvarande icke utnytt jas
i vare sig investeringsbegränsande eller lokaliseringspolitiskt syfte. Däremot
skulle enligt propositionen byggnadsregleringslagen fortfarande vara nödvändig
för befrämjande av säsongutjämningen inom byggnadsverksamheten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959 5
Det allmänna torde emellertid ha tillräckliga möjligheter att med andra
medel åstadkomma utjämning av säsongvariationer inom byggnadsfacket.
Staten har själv investeringsbehov i byggnader, kraftverk, vägar m. in. som
med fördel kan tagas i anspråk vid tider av sysselsättningssvårigheter inom
byggnadsindustrien. Liknande möjligheter torde finnas även inom den kommunala
byggnadsverksamheten. Det bör också uppmärksammas att företagarna
själva visat villighet att medverka till såvitt möjligt jämn sysselsättning
inom byggenskapen. Härför har man från byggnadsindustriens sida
kunnat åberopa driftsekonomiska skäl, och dessutom har de ekonomiska
framstegen inom byggnadsindustrien gjort det möjligt att utföra vinterarbete
med bättre resultat än tidigare. Ansträngningar i denna riktning från såväl
enskilda som kommunala byggherrar har dock icke sällan förfelats på grund
av att regleringsåtgärder lagt hinder i vägen. Ett flertal olika skäl kan således
åberopas för att säsongvariationer kan bemästras med andra medel än ett
generellt verkande byggnadstillståndstvång. I propositionen sägs att bästa
sättet att få en realistisk uppfattning om möjligheterna att utan att äventyra
säsongutjämningen slopa igångsättningstillstånden synes vara att försöksvis
pröva en annan ordning på vissa orter. Enligt vår mening torde
emellertid ett generellt slopande av byggnadsregleringen erbjuda de bästa
möjligheterna för en bedömning av utsikterna att med förlitande på andra
åtgärder än byggnadsregleringen åstadkomma den eftersträvade säsongutjänmingen.
Självklart bör arbetsmarknadsstyrelsen med uppmärksamhet
följa utvecklingen och föreslå Kungl. Maj :t sådana åtgärder, om eller när
situationen så påkallar.
Utskottet
Propositionen innebär, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken senast förlängts att gälla till och med den 30 juni
1959, erhåller fortsatt giltighet under två år. Det framgår av propositionen
att departementschefen anser den huvudsakliga betydelsen av lagens förlängning
ligga i möjligheten att därigenom kunna utjämna inom byggnadsverksamheten
förekommande säsongvariationer. Av denna anledning har tilllämpningen
av lagen nu i hög grad förenklats.
Det vore i och för sig önskvärt om lagstiftningen om tillståndstvång
för byggnadsarbete helt kunde avskaffas. Utskottet anser emellertid i likhet
med departementschefen att detta f. n. icke låter sig göra. På grund av ökat
vinterbyggande är säsongvariationerna inom byggnadsindustrin numera
visserligen mindre än förr. Dessa variationer är dock fortfarande större än
vad som ur det allmännas synpunkt kan anses såsom godtagbart. Detta gäller
ej blott för de två senaste vintrarna, då ju arbetslösheten varit omfattande
inom flertalet arbetstagargrupper. Bland byggnadsarbetarna bar en icke obetydlig
arbetslöshet under vintrarna förekommit under hela efterkrigstiden.
Fortfarande är läget sådant att det ur strängt företagsmässig synpunkt är
fördelaktigare att inskränka byggnadsverksamheten under vintersäsongen
och utvidga den under övriga delar av året än att hålla driften i gång jämnt
och fortlöpande året runt. Vid eu helt fri marknad bar man därför anledning
att räkna med en ökning av säsongvariationerna.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959
Det är en allmän förhoppning att den motsättning som här föreligger mellan
önskemålet om rationell drift och därmed billigare hus och bostäder å ena
sidan, och kravet på jämn sysselsättning för alla som är verksamma inom
byggnadsindustrin å den andra, i en ej alltför avlägsen framtid skall kunna
utjämnas.
I motionerna I: 425 och II: 507 göres gällande att olägenheterna av säsongvariationerna
till väsentlig del skulle avlägsnas, om stat och kommun vid sitt
byggande i första hand utnyttjade vintrarna. Även om denna motionärernas
uppfattning vore riktig — vilket utskottet bestrider — skulle förslaget innebära
att huvuddelen av den totala fördyring, som vinterbyggandet medför
för byggherren, skulle drabba det allmänna, något som utskottet självfallet
icke kan godtaga.
För närvarande har samhället icke till sitt förfogande något medel som på
ett enklare och mera verksamt sätt än som sker genom byggnadsregleringen
kan utjämna den intressemotsättning, varom nyss talats. Ej heller synes någon
annan ordning tänkbar, innan det lyckats parterna på denna del av arbetsmarkaden
att genom allmänt accepterade överenskommelser lösa säsongvariationernas
problem. Ett välkommet steg i denna riktning utgör den försöksverksamhet
som från och med detta år bedrives på fem större orter i
olika delar av landet. Dessa orter har i praktiken helt befriats från byggnadsregleringen.
Där har i stället genom beslut av Kungl. Maj :t inrättats samarbetsnämnder,
som erhållit sådan sammansättning att man med hjälp av dem
räknar med att uppnå bl. a. största möjliga säsongutjämning.
På nu anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen, vilket
samtidigt innebär att utskottet icke till någon del kan instämma i vad som
yrkats i motionerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:410 och
11:500 samt 1:425 och 11:507 bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 14 april 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;
från
andra kammaren: fru Torbrink*, herrar Munktell*, Bengtsson i
Halmstad, Nyberg, Nilsson i Östersund, Jansson i Benestad, Svenning och
Bengtsson i Göteborg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959 7
Reservation
av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Gunnar Pettersson, Munktell, Nyberg och
Bengtsson i Göteborg, vilka ansett att utlåtandet från och med det stycke å
sidan 5, som börjar med orden: »Propositionen innebär», bort ha följande
lydelse:
Allmän enighet har länge rått om att byggnadsregleringen bör avvecklas
så snart de samhällsekonomiska förhållandena medger detta. Konsekvensen
härav bör i det läge som nu råder uppenbarligen bjuda att regleringen upphäves.
Att byggnadsregleringen icke längre behöver utnyttjas i investeringsbegränsande
syfte framgår klart, om man studerar utvecklingen inom byggnadsindustrin
för de senaste åren. För budgetåren 1956/57 och 1957/58
kunde sålunda konstateras en betydligt svagare stegring av investeringstakten
inom byggnads- och anläggningsverksamheten än för de närmast föregående
åren. För budgetåret 1958/59 förutses ingen ökning alls, utan i stället
väntas en minskning i investeringstakten.
Även beträffande de kommunala investeringarna är tendensen sjunkande.
När det gäller de statliga investeringarna kan dessa begränsas via budgeten,
och byggnadsregleringen har därför i detta avseende ingen nämnvärd
betydelse.
Som stöd för byggnadsregleringens bibehållande har emellertid också
åberopats, att den fortfarande behövs för att åstadkomma en utjämning övei
hela året av sysselsättningen inom byggnadsbranschen. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om sitt uttalande år 1956 (utlåtande nr 15 s. 10), att lagen
icke bör bibehållas enbart i säsongutjämnande syfte. Denna ståndpunkt
finns nu ingen anledning att frångå.
Det är visserligen mycket viktigt, att en dylik utjämning eftersträvas, men
utskottet anser icke, att byggnadsregleringen härutinnan har så stor betydelse.
1949 års investeringskommilté har även i betänkande (SOU 1953: 6)
framhållit, att det är förenat med avsevärda olägenheter att bibehålla en reglering
över byggnadsverksamheten i säsongutjämnande syfte, och påvisat
hur i vissa fall arbetskraften just genom byggnadsregleringen fått gå outnyttjad.
Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är som kommittén
framhållit möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,
t. ex. då det gäller reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets
byggnadsverksamhet och egnahemsbyggandet. Statens och större
delen av kommunernas byggnadsverksamhet torde icke erfordra särskilda
regleringsåtgärder. Vad angår industrins byggnadsarbeten är riskerna begränsade
på grund av dessa arbetens ofta tidskrävande karaktär. De tekniska
framstegen har gjort det driftsekonomiskt lönande att i största inöj
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959
liga utsträckning hålla i gång byggenskapen även vintertid. I samband med
kreditgivning kan vinterbyggandet uppmuntras. Dessutom torde det finnas
anledning räkna med att parterna inom branschen söker nå avtalsbestämmelser,
som befordrar en jämnare sysselsättning.
I säsongutjämnande syfte är det sålunda enligt utskottets mening icke
längre nödvändigt att tillståndstvånget för byggnadsarbete bibehålies.
Syftet med lagen har enligt departementschefens uttalande nu i betydande
grad begränsats. Detta framgår emellertid ej av propositionens förslag till
lagtext. Ett bifall till propositionen innebär därför att Kungl. Maj :t under
den föreslagna till två år förlängda giltighetstiden erhåller bemyndigande
att utan riksdagens hörande utvidga lagens tillämpning långt utöver vad som
förutsatts i propositionen. Ett dylikt tillstånd kan utskottet icke godtaga. Då
härtill kommer att, såsom ovan framhållits, byggnadstillståndslagen enligt
utskottets mening efter den 30 juni 1959 icke erfordras vare sig i investeringsbegränsande
eller säsongutjämnande syfte, och utskottet jämväl finner
det oriktigt, att lagen nyttjas för en tvångsmässig reglering av näringslivets
lokalisering, följer att utskottet icke kan tillstyrka, att lagens giltighet
utsträckes.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 425 och II: 507
samt I: 410 och II: 500 måtte avslå förevarande proposition.
IftUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM St
904280