Tredje, lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1959

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av motioner angående lagstiftning om obligatoriska
avsättningar inom det'' enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Olsson, Erik,
m. fl. samt nr 431 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att bestämmelser om obligatoriska
avsättningar till skogsvårdande åtgärder inom det enskilda skogsbruket,
i enlighet med de riktlinjer som angivas i motionen, måtte införas i vår
skogsvårdslagstif tning».

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. På
begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Landsorganisationen
i Sverige, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.

Motionernas huvudsakliga innehåll

Motionärerna framhåller att landets skogsbruk utgör ett väsentligt underlag
för befolkningens försörjning och landets ekonomi men att i synnerhet
det enskilda skogsbruket, hl. a. till följd av konjunkturskiftningarna ute i
världen, företer mycket stora växlingar i fråga om möjligheterna att bereda
arbete och utkomst åt den av skogsbruket beroende befolkningen. Under
tider av högkonjunktur ger skogsnäringen höga inkomster och goda arbetstillfällen.
På grund av avverkningarnas omfattning blir det dock ofta svårt att
i en högkonjunktur i behövlig utsträckning utföra skogsvårdsarbeten och
andra skogliga förbättringsåtgärder. I mycket ringa utsträckning är det ordnat
så att vid högkonjunktur medel avsättes för att vid senare tillfällen, då
arbetskraft finns tillgänglig och sysselsättningstillfällen behöver skapas, användas
för investeringsarbeten i skogarna. De avsättningar som särskilt under
de senaste åren gjorts till konjunkturutjämningsfonder och investeringsfonder
kan till viss del bereda sysselsättning och utkomst. Dessa fonderingsinöjligheter
är dock icke tillgängliga för alla kategorier inom skogsbruket
och är framför allt inte tillräckliga.

Motionärerna anser det mot bakgrunden härav motiverat att inom skogsBihang
till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 avd. Nr 13

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

bruket söka finna utvägar att bättre överbrygga sysselsättningskriser under
lågkonjunkturer och samtidigt få ekonomisk grund för utförande av behövliga
skogsvårdsarbeten under en konjunkturnedgång. Som en möjlig lösning
pekar motionärerna på det i Norge tillämpade systemet med skogskulluravgifter
och investeringsavgifter, som avsättes i samband med avverkningar.
Efter en redogörelse för detta system anför motionärerna bl. a., att fördelarna
av en stark ekonomisk grund för skogsvården och därmed en jämnare
sysselsättning inom skogsbruket är av så stor betydelse att ett liknande system
synes böra införas i Sverige.

Gällande bestämmelser

I vissa hänseenden föreligger enligt gällande rätt skyldighet att erlägga
avgift för skogsvårdande åtgärder samt rättighet att avsätta och fondera
intäkter av skogsbruk.

Alla skogsägare, oavsett vilken kategori de tillhör, är skyldiga att årligen
erlägga en skogsvårdsavgift, för närvarande uppgående till 1,25 promille av
fastighetens taxeringsvärde för skogsmark och växande skog. Sammanlagt
beräknas de inbetalda avgiftsmedlen numera uppgå till 13 miljoner kronor
om året, vilket belopp tillföres riksstatens inkomstsida för att användas som
bidrag till finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Enligt förordningen den 27 mars 195A om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto, äger fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
avsätta viss del av influtna skogsintäkter på särskilt skogskonto i bank.
Sådan avsättning medför uppskov med taxeringen till kommunal och statlig
inkomstskatt för beloppet, till dess uttag från kontot äger rum. Rättigheten
att åtnjuta uppskov är för varje beskattningsår maximerad till ett belopp
motsvarande summan av 60 procent av köpeskillingen för skog, som
avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, 40 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter och 40 procent av saluvärdet av skogsprodukter,
som uttagits för förädling i egen rörelse. Som minimibelopp för insättning
gäller 2 000 kronor för ett och samma beskattningsår. Fonderingen är
begränsad till en tid av högst 10 år.

Å skogskonto insatta medel behöver icke reserveras för skogsvårdande eller
andra särskilda ändamål. Vid utgången av år 1957 uppgick — enligt uppgift
av Sveriges skogsägareförbund — summan av innestående medel till 210 miljoner
kronor.

Enligt förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning
äger aktiebolag och ekonomiska föreningar viss rätt att skattefritt
avsätta medel för framtida investeringsändamål. Avsättning får ske
till investeringsfond för skogsbruk med högst 10 procent av den för beskattningsåret
redovisade bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond
för rörelse med högst 40 procent av årsvinsten före skatt. Villkor för åtnju -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 är 1959

3

Lande av avdragsrätt vid beskattningen är att ett belopp motsvarande 40 procent
av den gjorda avsättningen inbetalas på ett särskilt konto i riksbanken.

Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över de fonderade medlen och
äger besluta att investeringsfond får eller skall tagas i anspråk för sitt ändamål.
Beslutet kan vara generellt, dvs. avse samtliga företag eller företag av
viss beskaffenhet, eller också gälla visst eller vissa företag. Investeringsfond
för skogsbruk får användas för arbeten avsedda att främja skogsbruket, såsom
skogsodling och skogsdikning, röjning, hägnad, anläggande av flottleder
och vägar, som huvudsakligen avser att direkt tjäna skogsbruket, ävensom
uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga byggnader.

Fem år efter avsättningen får företaget utan tillstånd förfoga över 30 procent
av fondavsättningen för de med fonden avsedda ändamålen. Efter Kungl.
Maj :ts medgivande kan investeringsfond för rörelse få tagas i anspråk även
för skogsvårdande ändamål.

Vid innevarande års riksdag har beslutats vissa ändringar i lagstiftningen
om investeringsfonder, bl. a. av den innebörden att fondmedel skall kunna
tagas i anspråk för mera långsiktiga investeringar än enligt nu tillämpad
praxis är fallet.

Under beskattningsåren 1955—1957 har till investeringsfond för skogsbruk
avsatts tillhopa omkring 45,2 miljoner kronor.

1955 års skogsvårdsutredning

I ett den 9 juli 1958 dagtecknat betänkande med titeln »Skogsvården på
enskilda skogar» (SOU 1958:30) har 1955 års skogsvårdsutredning bl. a.
dryftat olika åtgärder för att öka skogsägarnas självverksamhet beträffande
skogsvården. En åtgärd som utredningen behandlar är att efter norskt mönster
införa ett system med obligatoriska skogsvårdsavgifter. Utredningen
redogör därvid till en början för det norska systemets innebörd och anför
härom följande.

I 1932 års »Lov om skogvern» — den norska motsvarigheten till vår skogsvårdslag
— föreskrives att skogsägarna skall utge en skogskulturavgift om
2 % av det avverkade virkets värde vid normal leveransplats. Avgiften inbetalas
i regel av virkesköparen eller salgsforeningen (skogsägareföreningen).
Den insältes på ett för skogsägaren upplagt konto bos herredsskogrådet1.
Efter anmälan om utförda skogsodlings- eller dikningsarbeten får skogsägaren
från sitt konto ut belopp motsvarande kostnaden för det utförda arbetet,
sedan arbetena kontrollerats av herredsskogmesteren. Om kulturarbete motsvarande
kulturavgiften ej utföres inom en av skogopsynet fastställd frist,

1 Tillsynen över de enskilda skogarna i Norge ombesörjes av skogopsynet. Dess lokala
organ är fylkesskogråden, vilka närmast svarar mot skogsvårdsstyrelscrna i Sverige,
och under dessa herredsskogråden, till vilka någon motsvarighet ej finnes hos oss. Hos
herredsskogrådet är herredsskogmesteren anställd, vilken tjänsteman närmast torde motsvara
länsskogvaktaren i Sverige.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

kan opsynet låta utföra arbetet för ägarens räkning. Om inga kulturarbeten
är behövliga, kan fylkesskogrådet medge att kulturavgift tills vidare ej utkräves.
Sedan ett tiotal år uttages i Norge dessutom en investeringsavgift, som
f n. utgår med 10 % av bruttovärdet vid prissättningsplats. Den får brukas
till samma arbeten, som ovan angivits, men dessutom till skogsvägar, flottleder,
skogskojor, driftsplaner, ungskogsröjning, bidrag till avlöning åt hjelpeblinkere
(stämplingsförrättare hos herredsskogråden) och skogsägareföreningens
skogliga rådgivare. Efter särskild prövning kan avgiften få brukas
även till andra investerings- och rationaliseringskostnader. Räntorna användes
i första hand till administrationskostnader för avgiftssystemet och därefter
till främjande av skogsbruket inom de skilda fylkena. Under år 1950
inbetalades i kulturavgift 15 och utbetalades 12,4 milj. kronor. Innestående
kulturavgifter utgjorde 45 milj. kronor. Motsvarande siffror för investeringsavgiften
var: inbetalda avgifter 73,7, utbetalade avgifter 55,1 och innestående
avgifter 116 milj. kronor. Nästan hälften av de utbetalda avgifterna avsåg
skogsvägbyggen, medan den andra hälften fördelade sig ungefär lika på skogskojor,
teknisk utrustning, kulturarbeten och övriga användningsområden.

Utredningen har övervägt om ett liknande system bör föreslås för Sveriges
vidkommande och yttrar härom följande.

Sannolikt skulle skogsvårdsarbetet i många fall stimuleras av att skogsägaren
tvingades avsätta en viss del av skogsinkomsterna för aktuella eller
framtida skogskullurarbeten. Skogsvårdsmyndigheternas arbete för att intressera
mindre aktiva skogsägare skulle underlättas, om medel för behövliga
åtgärder funnes undansatta och bundna just för sådana ändamål. Å andra
sidan kan det också tänkas att vissa skogsägare finge den uppfattningen, att
deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten vore begränsad till
de belopp, som uttagits genom en kulturavgift. En sådan generell avgift kan
nämligen ej gärna sättas så högt, att den täcker de verkliga skogskulturkostnaderna
på fastigheter med stora återväxtarbeten och tillskott utöver avsatta
kulturavgifter kunde därför bli rätt vanliga. Väsentligare än denna invändning
är, att ett system med obligatoriska avgifter kan sägas i viss mån strida
emot de grundprinciper om skogsägarnas fostran till ökad ansvarskänsla för
skogsproduktionen varpå den svenska skogspolitiken grundas och som våra
förslag närmast avsett att ytterligare befästa. I Norge lär avgiftssystemet ha
tillkommit på grundvalen av en hred opinion för saken hos skogsägarna
själva, i Sverige torde en sådan opinion knappast finnas.

Med hänsyn till det anförda har vi icke funnit anledning föreslå införande
av någon form av obligatoriska skogskulturavgifter.

Skogsvårdsutredningens betänkande bar under hösten 1958 varit föremål
för remissbehandling.

1 årets statsverksproposition anför chefen för jordbruksdepartementet under
nionde huvudtiteln bl. a. följande (s. 310).

Betänkandet har icke kunnat upptagas till slutlig prövning i samband med
utarbetandet av budgetförslagen avseende budgetåret 1959/60. Det är likväl
min avsikt att inom kort till Kungl. Maj :t återkomma med resultatet av mina

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

5

överväganden utifrån skogsvårdsutredningens förslag rörande principerna
för den skogliga yrkesutbildningens utformning ävensom de i ämnet avgivna
remissyttrandena. Vissa andra av utredningen behandlade spörsmål ämnar
jag taga ställning till i samband med framläggandet av den tidigare omnämnda
särskilda propositionen till årets riksdag angående jordbrukets rationalisering
m. m. Återstående utredningsförslag torde böra prövas i anslutning
till anslagsäskandena avseende efterföljande budgetår.

Yttranden över motionerna

Skogsstyrelsen åberopar sitt remissyttrande över 1955 års skogsvårdsutrednings
betänkande. Styrelsen anförde däri bl. a. följande.

Ett system med obligatoriska kulturavgifter skulle onekligen enligt skogsstyrelsens
mening ur åtskilliga synpunkter vara till gagn för skogsbruket och
skogsvårdsarbetet i landet. Emellertid synes rent principiellt en tvångsanordning
av detta slag mindre tilltalande. Skogsstyrelsen har därför liksom utredningen
icke funnit sig böra förorda att en sådan form för avsättning tillgripes.
Själva tankegången i avsättningsidén synes emellertid böra tillvaratas,
men avsättningen bör bygga på frivillighetens grund. Skogsstyrelsen vill därför
föreslå en revidering av bestämmelserna rörande skogskonton (SFS
142/1954) syftande till att tillgodose skogsvårdens intressen på ett bättre sätt
än vad fallet är med de nuvarande reglerna. Revisionen skulle närmast avse
viss komplettering av insättnings- och uttagningsreglerna enligt följande. För
att mindre skogsägare skall i vidgad utsträckning stimuleras till fondering
bör minimibeloppet för insättning — nu 2 000 kr. — sänkas. Reglerna för
uttag bör tillrättaläggas så, att en del av de insatta medlen förbehålles sådana
skogliga underhållsarbeten för vilka avdragsrätt föreligger i beskattningshänseende.
Till denna kategori torde få hänföras bl. a. hyggesrensning, sådd,
plantering, bränning, markberedning, dikesrensning och övriga icke grundförbättrande
arbeten, som ingår i den av skogsvårdslagen reglerade reproduktionsplikten.
Hit bör jämväl räknas sådana underhållsarbeten som tidig
plantröjning och röjningsgallring i tätväxande, icke avsättningsbar ungskog,
vilka f. n. icke lagligen kan avkrävas skogsägarna men ändå är av den allra
största betydelse för skogsproduktionens höjande. I den mån sakkunnigt
skogligt biträde anlitas för ledande av här ifrågavarande arbeten torde kostnaderna
härför få inkluderas i åtgärdskostnaden.

I avvaktan på Kungl. Maj:ts ställningstagande till betänkandet och de
däröver avgivna remissyttrandena anser skogsstyrelsen att något initiativ
från riksdagens sida i förevarande fråga icke bör tagas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

I yttrande den 7 november 1958 över 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande
framhöll arbetsmarknadsstyrelsen betydelsen av att olika slag av
skogsförbättringsarbeten finns tillgängliga för anvisning av arbetskraft vid
sysselsättningssvårighcter.

Under innevarande vinter utföres över hela landet skogsröjningsarbeten

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

som beredskapsarbete för arbetslösa. Verksamheten bedrives i skogsstyrelsens
regi med bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetet har huvudsakligen
varit förlagt till det mindre, enskilda skogsbruket. Röjningsarbetena
har efterhand fått mycket god tillslutning och sysselsatte, då de var som mest
omfattande under december månad, ca 1 200 man. Till detta resultat torde
ha medverkat att markägarna kommit i åtnjutande av visst statsbidrag, vilket
eljest icke utgår vid utförande av skogsröjningsarbete. En viss återhållsamhet
från skogsägarnas sida av ekonomiska skäl har dock förmärkts. Om
i detta läge vinstmedel från gynnsammare konjunkturperioder funnits avsatta
inom det mindre, enskilda skogsbruket, torde detta ha inneburit ökade
möjligheter att genom utförande av skogsförbättringsåtgärder bereda bl. a.
arbetslösa skogsarbetare sysselsättning.

I syfte att i rådande konjunkturläge stimulera till sysselsättningsskapande
investeringar inom skogsbruket har arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att
investeringsfond för skogsbruk får tagas i anspråk för sitt ändamål för under
tiden den 15 juli 1958—30 juni 1900 nedlagda kostnader.

Friställningen av skogsarbetskraft i ett ogynnsamt konjunkturläge torde
hänföra sig icke blott till att avverkningskvantiteterna minskar utan även
till att skogsbruket vid vikande priser söker kompensation genom att i ökad
omfattning förlägga avverkningarna till mindre arbetskrävande områden,
dvs. till grövre dimensioner och goda avsättningslägen. A andra sidan får vid
ett gynnsamt prisläge även dåliga bestånd i dåliga avsättningslägen ett rotvärde,
som lockar markägarna till avverkningar. Arbetskraftsbehovet ökar
därigenom i större utsträckning än avverkningskvantiteterna, vilket kan
medföra en översysselsättning, som visat sig icke vara till gagn för skogsbrukets
arbetsmarknad. Sysselsättningsutjämnande åtgärder synes således
även böra omfatta avverkningspolitiken.

Styrelsens yttrande utmynnar i den slutsatsen att avsättningar till skogsvårdande
åtgärder inom det enskilda skogsbruket torde vara av värde för
överbryggande av konjunkturbetingade sysselsättningssvårigheter inom
skogsnäringen. Obligatoriska föreskrifter härom bör dock enligt styrelsens
mening icke införas utan att närmare utredning föreligger.

Landsorganisationen tillstyrker motionerna och åberopar vad landsorganisationen
i denna fråga anförde i sitt yttrande över 1955 års skogsvårdsutrednings
betänkande. Yttrandet innehöll bl. a. följande.

Ägare av skog har under efterkrigsåren skördat mycket stora vinster genom
den exceptionella prisuppgången på skogsprodukter. Man torde kunna
förutsätta att skogsbrukets lönsamhet även i fortsättningen under alla förhållanden
skall medge tillräckliga investeringar i skogsvård. J)et vore under
sådana förhållanden inte orimligt att begära att skogsägarna satte undan en
del av dessa vinster för åtgärder ägnade att trygga och bredda den framtida
råvarubasen. Så sker, såsom också utredningen framhållit, för närvarande i
Norge. Utredningen har emellertid enligt LO:s mening utan bärande skäl avvisat
en sådan tanke. För att verkligen få till stånd den förbättrade skogsvård
på självverksamhetens grund som utredningen syftar till, är det såsom
redan flera gånger framhållits utan tvekan nödvändigt med betydligt starkare
drivkrafter än utredningen tänkt sig. Den har vidare föreslagit att den nuva -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1959

7

rande skogsvårdsavgiften successivt skall avvecklas under en 10-årsperiod
och att taxorna för skogsvårdsstyrelsernas service till skogsägarna i motsvarande
mån skall höjas till självkostnadspris. Motiveringen är att de medel
som insamlas genom ifrågavarande avgift endast kommer det mindre skogsbruket
till godo medan alla skogsägare måste betala den och att den nuvarande
taxesättningen diskriminerar mot skogsägareföreningarnas serviceverksamhet,
särskilt till skogsbruksområdena, och därigenom försvårar bildandet
av dessa. LO kan emellertid tillstyrka denna omläggning endast under
förutsättning att andra incitament skapas för att vidmakthålla och förbättra
skogsvården inom privatskogsbruket. Den lämpligaste formen torde därvid
vara att viss del av likviderna för skogsprodukter avsättes på individuella
konton för investeringar i skogen i linje med det norska systemet, även om
en så hög procentsats inte synes behöva tillämpas. Erfarenheten har ju visat
att tämligen stora belopp på ena eller andra sättet måste finnas tillgängliga
ifall man skall kunna få skogsägarna att intressera sig för skogsvård i erforderlig
omfattning.

Sveriges skogsägareförbund förklarar att förbundet i princip instämmer
i skogsvårdsutredningens uppfattning att någon motsvarighet till det norska
avgiftssystemet icke bör införas i Sverige. Efter en redogörelse för nuvarande
bestämmelser rörande skogsvårdsavgift samt avsättningar å skogskonto och
å investeringsfond för skogsbruk anför förbundet bl. a. följande.

Skogsvårdsavgiften avsågs ursprungligen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
i respektive län. Så som avgiften sedermera utformats måste den
emellertid betraktas som en skogsbruket pålagd särbeskattning, vartill motsvarighet
icke torde finnas i något annat land. Skogsbruket står samlat bakom
kravet på att denna extra pålaga på en för landet viktig näring med det snaraste
undanröjs.

Även om en del av skogskonto-medlen torde ha förbrukats utanför skogsbrukets
ram har systemet med avsättningar på skogskonto onekligen bidragit
till att mera pengar reserverats för skogsvård på gods- och bondeskogarna.
Skogskonto-systemet bygger helt på frivilliga avsättningar från skogsintäkterna.
Den omfattning, i vilken skogsägarna utnyttjat kontot, synes förbundet
utvisa att systemet är lämpligt och väl avvägt, varför det icke utan starkt
vägande skäl bör frångås eller väsentligt rubbas. Enligt förbundets bestämda
mening måste under alla förhållanden frivilligheten bibehållas som den
grundläggande principen i systemet.

Reglerna för investeringsfond föreskriva att medlen skola användas för
skogsbrukets ändamål enligt vissa tämligen restriktiva bestämmelser. Delta
torde närmast vara orsaken till att skogsbolagen icke i större utsträckning
begagnat sig av denna möjlighet till fondavsättning. Förbundet finner därför
anledning ifrågasätta, om det icke i detta sammanhang vore ändamålsenligt
att i vissa avseenden lindra fondbestämmelserna i syfte att befordra avsättningar
till fonden och därigenom mera effektivt främja skogsvården och sysselsättningen
inom även det enskilda större skogsbruket.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund åberopar vad förbundet
i förevarande hänseende anfört i yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

Riksförbundet anser det i hög grad glädjande, alt utredningen tror på
skogsägarnas vilja och förmåga att ekonomiskt fullfölja ett önskvärt och
ändamålsenligt skogsvårdsprogram utan lagstadgade avsättningar. Den på
sina håll inom föreningsrörelsen med fördel tillämpade frivilliga avsättningen
av medel för skogsvårdskostnader står givetvis alltjämt i detta sammanhang
att rekommendera.

Med hänsyn till denna ståndpunkt och då enligt förbundets mening frågan
bör behandlas i sammanhang med 1955 års skogvårdsutrednings övriga
förslag avstyrker förbundet motionerna.

Utskottet

Motionärerna framhåller hl. a. att man — mot bakgrunden av den sysselsättningskris
som för närvarande råder inom skogsbruket — måste konstatera
att de enskilda skogsägarnas ekonomiska beredskap för att möta ett försämrat
sysselsättningsläge och i ett sådant läge bekosta önskvärda investeringar
är synnerligen bristfällig. Visserligen kan avsättningar till förefintliga
konjunkturutjämningsfonder till viss del bereda sysselsättning och utkomst.
Dessa fonderingsmöjligheter står dock icke öppna för alla skogsägarkategorier
och är framför allt inte tillräckliga. Motionärerna finner det därför motiverat
att man söker finna medel att bättre överbrygga sysselsättningskriser
inom skogsbruket under lågkonjunkturer och samtidigt skapa en ekonomisk
grund för utförandet av behövliga skogsvårdsarbeten under en konjunkturnedgång.
De uttalar sympatier för det i Norge tillämpade systemet med obligatoriska
skogskulturavgifter och anser att fördelarna med en stark ekonomisk
grund för skogsvården och därmed för en jämnare sysselsättning inom skogsbruket
är så stora att ett liknande avgiftssystem bör införas i vårt land.

Utskottet har full förståelse för att motionärerna velat ge uttryck för den
oro, som den rådande konjunkturavmattningen inom skogsbruket skapat i
sådana bygder, som är beroende av att sysselsättningen inom skogsbruket kan
hållas på en hög och jämn nivå. Det är naturligt att man i ett sådant läge söker
finna vägar att för framtiden motverka de svårigheter, som en konjunkturnedgång
kan föranleda. Motionärernas förslag i detta syfte innebär att man
genom skyldighet för de enskilda skogsägarna att avsätta pengar under normala
tider skall skapa ekonomiska förutsättningar för sysselsättningsfrämjande
skogsvårdsarbeten under sämre konjunkturförhållanden.

Som utskottet uppfattat motionärerna torde emellertid deras förslag icke
endast böra ses från sysselsättningspolitisk synpunkt utan även som ett uttryck
för omsorgen om skogsvården inom det enskilda skogsbruket. Enligt
utskottets mening är visserligen ansvaret och intresset för en rationell skogsskötsel
numera i ständig tillväxt bland skogsägare av alla kategorier. Åtskilligt
torde likväl återstå att göra, innan skogsvården överallt förts upp till en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

9

tillfredsställande nivå. Det är icke okänt att på sina håll allvarliga missförhållanden
råder. En betänklig utveckling i detta sammanhang är den allt vanligare
tendensen att skogsfastigheter bibehålies oskiftade efter ägarnas frånfälle
och utnyttjas närmast som en inkomstkälla av dödsbodelägare, som är
bosatta och verksamma på andra orter. Även om det också här finns undantag,
är det nog vanligen så att dessa ägare icke har samma intresse för skogens
vård och rationella skötsel som den, som bor på sin gård.

Som motionärerna själva påpekat är deras tanke på obligatoriska skogskulturavgifter
icke ny. 1955 års skogsvårdsutredning har i sitt år 1958 framlagda
betänkande om skogsvården på enskilda skogar även behandlat frågan om
införande av avgiftsskyldighet enligt norskt mönster som ett medel att intensifiera
skogsägarnas självverksamhet på skogsvårdens område. Utredningen,
som föreslagit en rad andra åtgärder i nämnda syfte, har visserligen ansett
att ett system med obligatoriska avgifter skulle medföra vissa fördelar men
har likväl icke funnit anledning föreslå införandet av ett sådant system. Skälen
härtill är huvudsakligen dels att vissa skogsägare kunde få den uppfattningen
att deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten vore begränsade
till de belopp, som uttagits i form av avgift, och dels att ett system
med obligatoriska avgifter kunde sägas i viss mån strida mot den för svensk
skogspolitik grundläggande principen om skogsägarnas fostran till ökad ansvarskänsla
för skogsproduktionen.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över motionerna är överens
om att själva avsättningsidén är värd att taga fasta på. Däremot går meningarna
isär i fråga om medlen att förverkliga denna idé. Under det att landsorganisationen
anser att endast obligatoriska avgifter kan ge önskat resultat,
menar skogsägarnas egna organisationer att frivilligheten bör vara en grundläggande
princip. Även arbetsmarknadsstyrelsen och skogsstyrelsen synes
tveka inför tanken på obligatoriska avgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen förordar
närmare utredning, innan ett sådant steg tages, och skogsstyrelsen anvisar
vissa utvägar att genom en revidering av bestämmelserna om skogskonton
stimulera till ökade avsättningar för skogsvårdande ändamål på friviilighetens
grund.

Enligt utskottets mening är det eu riktig och värdefull tanke — från såväl
skogsvårdande som sysselsättningspolitiska synpunkter — att under normala
tider medel fonderas för alt skapa ekonomisk grundval för skogsförbättrande
arbeten under sämre tider. Denna tanke är delvis förverkligad genom de
existerande formerna för avsättningar på skogskonton och till investeringsfonder
för konjunkturutjämning. Dessa avsättningsmöjligheter bygger helt
på frivillighet. Säkerligen skulle en del fördelar stå att vinna genom en utbyggnad
av dessa redan förefintliga fonderingsmöjligheter i syfte att stimulera
till ökade avsättningar. En tänkbar väg i denna riktning har anvisats av
skogsstyrelsen i dess remissyttrande.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 and. Nr 13

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

Otvivelaktigt kan vissa skäl åberopas till stöd för ett obligatoriskt avgiftssystem
efter norsk modell. Men att ett sådant system inger betänkligheter av
både principiell och praktisk art framgår icke minst av skogsvårdsutredningens
betänkande samt arbetsmarknadsstyrelsens och skogsstyrelsens till
utskottet avgivna remissyttranden. För att bilden skall bli helt rättvisande bör
måhända framhållas att utredningen tydligen grundat sitt ställningstagande
enbart på skogsvårdssynpunkter och icke — liksom motionärerna — dessutom
på sysselsättningspolitiska överväganden.

Utskottet anser sig emellertid sakna anledning att nu taga ställning till frågan
om ett obligatoriskt avgiftssystem. Som framgått av den tidigare redogörelsen
är skogsvårdsutredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena
föremål för övervägande inom Kungl. Maj :ts kansli. Det torde
kunna förväntas att Kungl. Maj:t därvid även kommer att taga ståndpunkt
till den av utredningen dryftade — ehuru avvisade — tanken på obligatoriska
skogskulturavgifter. Vid sådant förhållande anser utskottet att motionerna
icke bör leda till någon åtgärd från riksdagens sida.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 378 och II: 431, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, fru Torbrink, herrar Persson
i Tandö, Nyberg, Jansson i Benestad, Wachtmeister och fru Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Kydahls Boktryckeri AB, Stockholm 1959