Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av motioner om ändringar i den särskilda
lagstiftningen om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut.
Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, vilka alla äger samband med den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut.
I de likalydande motionerna nr 42 i första kammaren av herr Sörlin och
nr 55 i andra kammaren1 av herr Lundmark föreslås, att lagen den 6 december
1916 om förlängning av vissa servitut, vars verkan upphör den 1 januari 1960,
erhåller fortsatt giltighet under exempelvis tio år. Motionärerna hemställer,
»att riksdagen måtte för sin del antaga en lag av sådan innebörd, som angivits
i det föregående, eller, därest med hänsyn till behov av ytterligare utredning
så anses icke kunna ske, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag till lagstiftning i förevarande
ämne».
I de likalydande motionerna nr 331 i första kammaren2 av herr Gustafsson,
Nils-Eric, m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. föreslås ävenledes att giltighetstiden för de i 1946 års förlängningslag
omförmälda servituten förlänges efter den 1 januari 1960. I dessa
båda motioner erinras vidare om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 16 mars 1948, nr 83, anhållit om utredning av frågan om utsträckning
av den i 5 a § lagen den 11 juni 1907 om servitut ägaren av berättigad
fastighet medgivna rätten att till sin förmån erhålla förändring av
innehållet i vissa till tiden ej begränsade skogsfångsservitut att omfatta
jämväl tidsbegränsade servitut. I anledning av det sagda hemställer dessa
motionärer, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
påskyndande av pågående utredning angående revidering av servitutslagen,
så att förslag kan framläggas helst till innevarande års riksdag, samt för
sin del besluta, att nuvarande servitutsbestämmelser må gälla tills vidare
intill beslut fattats om ny servitutslag».
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från 1954 års fastighetsbildningskommitté, servitutsnämnden
för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län och ordföranden
i servitutsnämnden för Västerbottens län.
1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
2 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
I lliliang till riksdagens protokoll 1959. !) samt. 3 avd. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
Skogsservitutens allmänna rättsställning
I lagen den 14 juni 1907 om servitut definieras begreppet servitut såsom
besvär eller last, som till förmån för fastighet lägges å annan fastighet. Servitutets
uppgift är — framhålles i motiven till lagen — att utjämna de med
fastigheternas rättsliga särskiljande förenade olägenheterna. Servitutet skall
komplettera den ena fastighetens användbarhet genom att med densamma
på det sätt förbinda en annan, att visserligen dennas individualitet upprätthålles
men den dock i viss utsträckning får tjäna den andra.
Efter sättet för ett servituts bildande skiljer man mellan rättshandlingsservitut
och tvångsservitut; härtill kommer såsom ett tredje slag sådant
servitut, som är av ålder gällande. Rättshandlingsservituten omfattar främst
servitut, som stiftats genom avtal. Tvångsserviluten uppkommer genom
beslut av myndighet; hit hör servitut, som vid jorddelning lägges å fastighet
genom beslut av förrättningsmännen. I rättspraxis likställes med sistnämnda
slag av servitut sådant servitut, som utan samband med jorddelning
stiftats genom avtal men vid en senare jorddelning intagits i protokollet över
förrättningen och lagts till grund för densamma.
Ett servituts bestånd kan vara till tiden antingen obegränsat eller begränsat.
I motiven till lagen om servitut anföres härom följande: »Det ligger
i servitutsförhållandets natur, att det samband, som — — — upprättats
mellan fastigheterna, gäller all framtid eller så länge å ena sidan behovet och
å andra sidan möjligheten att tillgodose det kvarstår. Nödvändigt är detta
emellertid icke; det synes icke böra möta hinder att genom uttrycklig bestämmelse
inskränka dess giltighet till viss tid eller göra dess fortvaro beroende
av villkor.»
Såsom exempel på ändamål som avses kunna tillgodoses i servitutets form
nämner lagen skogsfång och mulbete. Vissa skogsfångs- och mulbetesservitut
•— i det följande gemensamt kallade skogsservitut — har, närmast med
tanke på särskilda förhållanden i Norrland, i servitutslagen och andra författningar
gjorts till föremål för särskild reglering.
För vanliga servitut gäller att de äger bestånd mot ny ägare av den besvärade
fastigheten, endast om förbehåll därom skett vid överlåtelsen eller servitutet
blivit föremål för inteckning. Vissa slag av servitut har emellertid
härvidlag erhållit en privilegierad ställning i det att de även utan nyssnämnda
åtgärder består in o t ny ägare. Till de privilegierade servituten
hör bl. a. sådana som tillkommit i samband med fastighetsbildning samt sådana
skogsservitut som ej begränsats till tiden, varit av ålder bestående eller
tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten
av den berättigade fastigheten (3 § 1907 års lag).
Medan för alla slag av servitut gäller att vid deras begagnande skall så
förfaras, att den besvärade fastigheten ej mer än nödigt betungas, gäller
för skogsservitut, som ej blivit närmare lokaliserade, att de genom beslut av
domstol kan närmare begränsas till tid och rum (4 §).
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
För alla slag av servitut gäller att de under vissa ganska stränga villkor
kan genom beslut av domstol på begäran av ägaren av den besvärade fastigheten
förflyttas till annat ställe på fastigheten. För skogsservituten
gäller emellertid därjämte att de jämväl på begäran av ägaren av den berättigade
fastigheten kan förflyttas. En förutsättning härför är att skogsservitutet
på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning begagnas
på det därför bestämda stället och en förflyttning kan ske utan märklig
olägenhet för den besvärade fastigheten (5 §).
För sådana skogsservitut som begränsats till rätt att taga vindfallen eller
torr skog och som ej är begränsade till liden har därjämte införts möjlighet
att tvångsvis kunna genomföra ändring i själva ser v itu tets innehåll.
Om nämligen servitutet på grund av ändrade förhållanden, som
medfört brist på vindfallen eller torr skog, icke längre kan begagnas i den
utsträckning som varit avsedd, kan servitutet så ändras, att det kommer att
omfatta också rätt att taga annat virke. Som förusättning härför gäller att
den besvärade fastigheten ej tillskyndas märklig olägenhet (5 a §).
För vanliga servitut gäller att de tvångsvis kan bringas att upphöra, a vlösas,
om de på grund av ändrade förhållanden blir onyttiga eller nyttan
av servitutet är ringa i förhållande till det besvär det förorsakar (7 §). Dessutom
kan de vanliga och oprivilegierade servituten i allmänhet bringas att
upphöra genom överenskommelse mellan fastighetsägarna. För sådana skogsservitut
som antingen enligt den tidigare redogörelsen i princip alltid gäller
mot ny ägare av den besvärade fastigheten eller omfattas av 1946 års ovannämnda
förlängningslag gäller, att de ej får bringas att upphöra utan domstols
godkännande. Sådant godkännande får dock lämnas endast under i lagen
angiva tämligen restriktiva förutsättningar (7 a § 1907 års lag; 7 §
andra stycket 1946 års lag).
De bestämmelser som här refererats och som avser begränsning, förflyttning,
förändring eller upphörande av servitut kan ej sättas ur kraft genom
överenskommelse mellan parterna (8 § 1907 års lag).
Även genom den inledningsvis omnämnda lagen den 6 december 19A6 om
förlängning av tiden för vissa servitut har vissa skogsservituts ställning närmare
reglerats. Lagen gäller endast för Norrland och endast sådana tidsbegränsade
skogsservitut, där giltighetstiden är minst 15 år eller servitutshavarens
livstid och servitutet upphör alt gälla före den 1 januari 1960. För den
sålunda bestämda kategorien servitut förordnar lagen att de skall fortfara
alt gälla intill den 1 januari 1960.
Därest den besvärade fastighetens ägare genom den av lagen genomförda
förlängningen tillskyndas olägenhet av någon betydelse, är han berättigad
att erhålla ersättning härför av den berättigade fastighetens ägare. Sådana
ersättningsfrågor prövas av tre särskilda s. k. servitutsnämnder, varav en
finnes för Norrbottens län, eu för Västerbottens län och en för återstående
delar av Norrland. Ledamöterna i nämnderna förordnas av Kungl. Maj:t och
kostnaderna för deras verksamhet bestrides av statsmedel. Ordförandena i
alla nämnderna är häradshövdingar. Nämnderna fungerar närmast som skil
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
jenämnder och deras beslut får sålunda icke överklagas. Jämlikt kungl. kungörelsen
den (i december 1940 (nr 743) kan statsbidrag till gäldandet av ersättning
som nu nämnts utgå till servitutshavaren. Enligt uppgift från statskontoret
har denna möjlighet icke i något fall tagits i anspråk.
Från förarbetena till 1946 års förlängningslag
Under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 35 hemställde riksdagen i skrivelse den 26 maj 1943, nr 247, att
Kungl. Maj :t måtte i de avseenden, utskottet i sitt utlåtande berört, låta verkställa
utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden
och försörjningsbetingelser samt för riksdagen framlägga
de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Den 17 december 1943 fattades beslut om igångsättande av utredning rörande
åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran. På framställning
av den i anledning av sagda beslut tillsatta norrlandskommittén uppdrog
Kungl. Maj:t den 30 november 1945 åt häradshövdingen Ä. Braunstein att
såsom särskild utredningsman inom kommittén verkställa och till kommittén
avlämna utredning angående det med riksdagens nämnda skrivelse
avsedda ämnet.
Den 24 juli 1946 överlämnade norrlandskommittén dels en av utredningsmannen
upprättad promemoria med förslag till lagstiftning rörande tidsbegränsade
skogsservitut, dels ock ett eget förslag till lagstiftning i ämnet.
De båda förslagen blev föremål för remissbehandling. Vid lagförslagets
remiss till lagrådet anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Sköld, bl. a. följande (prop. nr 355/1946 s. 22 ff).
Såsom framgår av utredningen finnas i Norland talrika skogsfångs- och
mulbetesservitut, vilkas giltighetstid är inskränkt till ett visst antal år eller
till servitutsinneliavarens livstid. Dessa servitut ha till största delen bildats i
slutet av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar
å de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar
av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen
ofta bestämts till femtio år, komma inom en nära framtid många
av servituten alt förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten
gälla, befinna sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter.
Servitutens upphörande skulle därför få till följd att dessa fastighetsägares
redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet
med utredningsmannen och norrlandskommittén anser jag under sådana
förhållanden påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av
de nyttigheter, servituten avse, nu komma till stånd.
Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra
det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana
servitutsberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu äro och framdeles
kunna förväntas bliva i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle,
såsom av utredningsmannen framhållits, eu lagstiftning av antytt innehåll
innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare
ställning än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler
intaga. En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
5
böra ifrågakomma. Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa
sig till att — såsom jämväl av utredningsmannen och kommittén
förordats - förlänga tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd.
Utredningsmannen och kommittén ha emellertid utformat sina förslag till
eu sådan lagstiftning på olika sätt. Utredningsmannen har föreslagit, att de
till tiden inskränkta servituten skulle förlängas att gälla för alltid. Förlängningen
skulle, då överenskommelse därom icke kunde träffas, åvägabringas
genom ett förenklat expropriationsförfarande. Genom särskild prövning
skulle för varje fall servitutets betydelse för den härskande fastigheten
och dess inverkan å den tjänande konstateras, och därest förlängning
av servitutets giltighetstid ansåges höra äga rum, skulle ersättning för förlängningen
fastställas att utgå till dem, som därtill vore berättigade. Till gäldandet
av denna ersättning skulle den härskande fastighetens ägare kunna
erhålla bidrag av statsmedel. Möjlighet att erhålla dylikt bidrag skulle föreligga
jämväl för den händelse servitutsförlängning kommit till stånd på frivillighetens
väg. Enligt kommitténs förslag åter skulle förlängningen avse
endast en relativt kort tidrymd och genomföras direkt genom föreskrift i
lag. För förlängningen skulle i princip intet vederlag utgå. Ägare av servitutsbelastad
fastighet skulle dock, då särskilt skäl därtill föranledde, i anledning
av förlängningen kunna komma i åtnjutande av understöd med skäligt
belopp. Sådant understöd skulle helt bestridas av allmänna medel.
EU godtagande av utredningsmannens förslag skulle otvivelaktigt medföra
vissa fördelar. Därigenom skulle först och främst trygghet för framtiden
med avseende å möjligheten att erhålla tillgång till skogsprodukter och
bete tillskapas för ägarna av de fastigheter, om vilka här är fråga. Vidare
skulle på grund av den individuella prövning, varje servitutsförhållande
komme att underkastas, förlängning av servitut stid icke behöva förekomma
i andra fall än sådana, där förlängningen vore erforderlig för den
härskande fastigheten och ej alltför oläglig för den tjänande. Ytterligare
skulle efter åvägabragt servitutsförlängning bliva möjligt att, där så funnes
lämpligt, lokalisera ett servitut, för vars begagnande visst ställe ej blivit bestämt,
eller ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som svarade mot
servitut sförmånerna.
Dessa fördelar kunna däremot icke vinnas, därest det av norrlandskommittén
framlagda förslaget godtages. Detta förslag grundas på den uppfattningen,
atl eu aveckling av skogsservituten, vare sig dessa till tiden äro begränsade
eller obegränsade, bör eftersträvas, ävensom på farhågor för att en
blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras,
därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla för ad framtid. Det
Uirer icke kunna förnekas, att berörda farhågor äga fog för sig. I detta sammanhang
synes också böra beaktas, att det, såsom i eu del yttranden antytts,
i samband med rationaliseringens genomförande torde bliva möjligt att i
icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande hänseende ytterst
eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter förefaller mig
en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider under en lämpligt
avpassad tidrymd vara atl föredraga framför servitutens omändrande till
servitut utan tidsbegränsning.
Enligt norr!andskommitténs förslag skulle ersättning för förlust eller skada,
som tillskyndas ägaren av den tjänande fastigheten i anledning av servitutsförlängningen,
icke utgå. Eu bestämmelse av dylik innebörd kan givetvis
ingiva principiella betänkligheter med hänsyn lill hittills gällande regler
för liknande fall. .lag anser mig emellertid i betraktande av vad i ärende!
förekommit kunna förorda eu begränsning av rätten för den tjänande
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
fastighetens ägare till ersättning till att avse de fall, då förlängningen medför
märklig olägenhet för hans fastighet.
Såsom utredningsmannen framhållit torde det vara principiellt riktigt, att
den ersättning för servitutsförlängning, som finnes böra utgå, skall gäldas av
ägaren av den fastighet, till vars förmån förlängningen sker. Med hänsyn till
den ekonomiska ställning, de servitutsberättigade fastigheternas ägare i regel
intaga, torde det emellertid bliva nödvändigt, att staten för ändamålet lämnar
bidrag av allmänna medel.
Sedan lagrådet framställt vissa erinringar mot förslaget yttrade föredragande
departementschefen vid heslutet om proposition till riksdagen.
Lagrådets hemställan om ändrade bestämmelser rörande frågan om ersättning
i anledning av sådan servitutsförlängning, som avses med det remitterade
lagförslaget, synes ha tillkommit närmast med tanke på de fall, då den
servitutsbelastade fastigheten äges av ett mindre bolag eller en enskild person
i knappa ekonomiska villkor. Enligt inin mening skulle emellertid även
med den lösning, ersättningsfrågan erhållit i förslaget, en dylik fastighetsägares
intresse bliva i huvudsak tillgodosett. I de flesta fall torde nämligen
en fastighetsägare icke ha betraktat ett å hans fastighet vilande servitut av
ifrågavarande slag som någon tunga för fastigheten, och ur hans synpunkt
ha i allmänhet rättigheten icke ansetts ha något penningvärde. Det synes under
sådana förhållanden knappast rimligt att i dylika fall fastighetsägaren
skall kunna påkalla ersättning för rättighetens utövande i fortsättningen och
samtidigt därmed måhända betunga statsverket med kostnader för ersättningens
bestämmande, vilka icke kunna anses stå i skälig proportion till den
ersättning, som kan komma att fastställas. I anslutning till lagrådets yttrande
har jag dock ansett mig böra förorda, all en mindre jämkning i förslaget
företages^ så att ersättningsrätten göres beroende av om förlängningen tillskyndar
den tjänande fastigheten olägenhet av någon betydelse.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 1) bl. a. följande.
Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena
på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som ifrågasatts.
Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig
skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig en förlängning av
förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet vara att där så
lämpligen kan ske genomföra marktilldelning — på frivillighetens väg eller
genom"lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssvnpunkt synes det önskvärt att
få bort skogsservituten eller att åtminstone lokalisera dessa, där det icke
låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark, motsvarande servitutsförmånerna.
I strävandena att åstadkomma rationella brukningsdelai
bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses med erforderliga
markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande ändamal
torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella frågan om lagstiftning
för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet, att detsamma
icke lämpligen bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang. Med
beaktande härav anser sig utskottet i likhet med departementschefen hora
tillsvidare stanna vid att tillstyrka genomförandet av en anordning for torlängning
av ifrågavarande servitutsrättigheter.
Eftersom utskottet av nyssberörda skäl betraktar den i sist angivna sytte
ifrågasatta servitutslagstiftningen såsom ett provisorium, synes det försvarligt
att härigenom söka tillskapa enklast möjliga förfarande, även om ett sadant
i vissa hänseenden kan framstå såsom i någon mån summariskt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
7
Jordbruksrationaliseringsutredningens förslag och däröver
avgivna yttranden
Frågan om skogsservitutens framtida ställning har behandlats av 1951 års
jordbruksrationaliseringsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande »Jordbruks
förstärkande med skog» (SOU 1957:8 s. 240 ff.). Utredningen hänvisar
till en av Riksförbundet Landsbygdens folk den 23 maj 1953 till chefen
för jordbruksdepartementet avgiven framställning, vilken återges sålunda.
Förbundet liade mottagit upprepade förfrågningar från norrländska ägostyckningsinnehavare
in. fl. rörande servitutens rättsställning. På många
håll rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga fastigheter för
sitt fortsatta bestånd vore beroende av servitutsrättigheterna. Frågan utgjorde
en del av hela ägostyckningsproblemet, som snarast borde få sin slutgiltiga
lösning. Därvid syntes man böra eftersträva att av ägostyckningslotterna
skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med skog
eller med annan lämplig mark.
För egen del föreslog utredningen att giltighetstiden för de med 1946 års
förlängningslag avsedda servituten i avvaktan på en slutlig reglering av
skogsservitutens framtida ställning förlängdes med tio år. Utredningen anförde.
Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är, såsom framgår av vad
förut anförts, avsedd att tjäna som ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering
av de servitutsberättigade fastigheterna. Det alldeles övervägande
flertalet av dessa torde utgöra ofullständiga jordbruk och ha tillkommit
genom ägostyckning eller avsöndring. Bland de rationaliseringsåtgärder,
som i dessa fall kommer på fråga, intar uppenbarligen skogskompletteringen
en dominerande plats. Såsom utredningen i annat sammanhang
framhållit har emellertid de förhoppningar, som ursprungligen knöts vid
denna kompletteringsverksamhet, icke blivit infriade, utan verksamheten
har fortskridit i ett betydligt långsammare tempo. Det står nu också klart att
den stadgade tiden för servitutsförlängningen blivit otillräcklig. Ett stort
antal av de servitutsberättigade fastigheterna står alltjämt utan tillgång till
egen skog i erforderlig omfattning, och någon avgörande förändring härutinnan
kan säkerligen icke inträffa före 1960, då de förlängda servitutstiderna
utgår. De sociala olägenheter, som skulle uppstå i fall dessa fastighelcr
då ginge miste om sina servitutsrättigheter, är givetvis alltjämt lika
beaktansvärda som då frågan prövades 1946. Det synes därför ofrånkomligt
att utsträcka förlängningen ytterligare en tid. Vid avvägningen av denna
tid torde man å ena sidan vara berättigad att utgå från att skogskompletteringen
kommer att intensifieras i anslutning till utredningens olika
förslag. Å andra sidan bör beaktas önskvärdheten av att ännu en förlängning
icke skall behöva förekomma. Det förefaller utredningen som om en
förlängning med tio år skulle vara väl avpassad. Det är också att förvänta
att ifrågavarande spörsmål kan komma att inom denna tid lösas i anslutning
till det pågående arbetet med eu ny fastighetsbildningslag.
På grund av det anförda föreslår utredningen sådan ändring av 1 § i
ifrågavarande lag, att de däri åsyftade servituten kommer att gälla till den
1 januari 1970.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
Utredningens förslag har remissbehandlats och yttranden har avgivits
av bl. a. statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, statens jordbruksnämnd, statens lönenämnd,
elt flertal länsstyrelser — däribland samtliga i Norrland — hushållningssällskapen,
lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, överlantinätarna
samt ett stort antal på området verksamma enskilda organisationer.
— Utredningens förslag i förevarande del har i flertalet yttranden lämnats
utan erinran. 1 allmänhet har detta skett utan någon närmare motivering.
Såvitt utskottet kunnat finna av det synnerligen omfattande remissmaterialet
har förslaget avstyrkts endast i ett yttrande.
Av de yttranden som närmare uppehålla sig vid förevarande spörsmål
återges här följande.
Lantmäteristgrelsen ansåg att en förlängning ej kunde ske utan väsentliga
olägenheter. För att icke planerade åtgärder för lösande av de med
skogsservituten förenade frågorna skulle i betydande grad bli verkningslösa
motsatte sig styrelsen dock icke att giltighetstiden av de berörda servituten
förlängdes. Styrelsen anförde.
Skogsservituten utgöra ofta allvarliga hinder vid ägoutbyten för förbättrad
ägoanordning i skogsmark. Detta gäller särskilt vid mera omfattande
ägoutbyten avseende större skogsinnehav. Vederlagsmarken för ett servitutsbelastat
område kan då bli förlagt på sådant avstånd från den härskande
fastigheten, att utövandet av servitutet skulle allvarligt försvåras om
det även i fortsättningen skulle gälla i den ursprungliga fastigheten. Ett överförande
av servitutet till den fastighet, som erhåller den tidigare servitutsbelastade
marken, är ofta förenad med praktiska och formella svårigheter.
Kommer servitutsöverflyttningen att ensidigt belasta någon av parterna i ett
ägoutbyte, leder detta lätt till att ett i och för sig önskvärt byte icke kommer
till stånd eller till att de servitutsbelastade områdena uteslutas från bytet.
En förlängning av de tidsbegränsade servituten medför också i vissa avseenden
ett oklart rättsläge. Bl. a. synas servitutens ställning med hänsyn
till bestämmelserna i servitutslagen och med hänsyn till deras ställning
gentemot övriga inteckningar vid exekutiv auktion oklara. En utbrytning av
de tidsbegränsade servituten torde icke kunna ske enligt jorddelningslagen,
och att ersätta sådant servitut med ny likvärdig servilutsupplåtelse eller
upplåtelse av mark med äganderätt torde icke kunna ske utan servitutshavarens
medverkan. I praktiken torde servitutshavaren därför lätt få vetorätt i
fråga om i och för sig önskvärda förbättringar av ägoanordningen i skogsmark.
Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning medför en ytterligare förlängning
av de tidsbegränsade skogsservituten väsentliga olägenheter. Förlängningen
bör därför icke avse längre tid eller omfatta fler servitut än vad som kan
anses ofrånkomligt i avvaktan på en definitiv lösning av de problem, som
aktualiserat förlängningen.
Utredningen har framhållit, att det är att förvänta, att spörsmålen om de
tidsbegränsade skogsservituten kan komma att lösas i anslutning till det pågående
arbetet med en ny fastighetsbildningslag. En förlängning av giltighetstiden
är ofrånkomlig därest de regler, som därvid kunna komma att föreslås
beträffande dessa servitut, skola kunna träda i funktion innan servituten
upphöra att gälla. Av detta skäl vill lantmäteristyrelsen, trots de på
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
talade olägenheterna, icke motsätta sig en förlängning av servitntens giltighetstid.
Den föreslagna tiden — tio år — förefaller rimlig. Styrelsen vill
dock av här förut anförda skäl ifrågasätta, om icke förlängningen borde
kunna begränsas till att avse allenast servitut, vilka utövats under tioårsperioden
1950—19G0 samt den 1 januari 1960 gälla till förmån för fastigheter,
som äro bebyggda, taxerade som jordbruksfastigheter och brukade av ägaren.
Lantbruksstyrelsen företrädde en liknande uppfattning.
Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är såsom utredningen
framhållit avsedd att tjäna som ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering
av de servitutsberättigade fastigheterna. Styrelsen anser det angeläget
att åtgärder snarast vidtagas för avveckling av ifrågavarande servitut,
men styrelsen har i nu förevarande läge ingen erinran emot den föreslagna
förlängningen.
Överlantmätaren i Gävleborgs län avstyrkte förslaget om fortsatt förlängning.
Det har såväl nu som vid tillkomsten av 1946 års lag om förlängning av
tiden för vissa servitut framhållits, att man bör sträva efter en avveckling
av skogsservituten. Och det kan inte nog kraftigt understrykas, att alla
servitut, vare sig de äro tidsbegränsade eller inte, utgör ett hinder för skogens
rationella brukande. Man har också i 1926 års jorddelningslag förhindrat
uppkomsten av nya jorddelningsservitut avseende skogsfång och
mulbete. Och ett viktigt diskussionsämne har varit möjligheten att genom
utvidgat vitsord kunna påskynda utbrytning av icke tidsbegränsade servitut.
De tidsbegränsade servitntens förlängning är emellertid inte bara en viktig
skogsbruksfråga utan också en rättsfråga. Den tjänande fastigheten har
erhållit ersättning för servitutsrätten för den stipulerade tiden, men inte
längre. När det nu finns ett tillfälle att utan rättsförlust få bort servituten,
tala starka skäl för att man ska taga vara på möjligheten att i största utsträckning
avveckla dem. Detta är så mycket mer angeläget som många servitut
äro onödiga eller av ringa värde. Ett uttryck härför är den ökade frekvensen
av servitutsavlösningar. En mycket stor del av de servitutsberättigade
fastigheterna har också visat sig vara sådana, som enligt de jordpolitiska
riktlinjerna icke tarvar skogsinnehav. En generell förlängning av
servitutens bestånd innebär därför en konservering för längre eller kortare
tid av ett för skogens del olämpligt sakförhållande, som därtill mången
gång är helt onödigt. Om ett servitut ändock bör bestå av jordpolitiska skäl
bör detta konstateras på något sätt. Förslagsvis kan detta ske genom att
ägaren av fastighet som äger tidsbegränsat servitut anmäler sitt behov av
dess bestånd hos endera skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller lantmäterimyndigheten.
Vid myndigheternas prövning bör ersättningsfrågan
särskilt beaktas. Rätten att avgöra denna anmälan bör till tiden begränsas
till högst etl år.
I denna fråga får överlantmätaren sålunda som sin åsikt framhålla, att
det vore olyckligt om tiden för tidsbegränsade servitut generellt förlängdes.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län pekade på föreliggande svårigheter
men motsatte sig icke förlängning. Länsstyrelsen anförde.
De talrika skogsfångst- och mulbetesservitutcn i Norrland utgör ett besvärande
handikapp, då det gäller att åstadkomma god skogsvård och önskvärda
omarronderingar. Länsstyrelsen har icke något ett erinra emot den
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1959
föreslagna förlängningen men vill samtidigt framhålla angelägenheten av
att möjligheter erhållas att, i de fall parterna äro ense, avlösa servituten mot
ersättning i penningar.
Hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län framhöll, att de ej motsatte sig utredningens förslag. Samtidigt
framhölls att det var angeläget att servitutsfrågan löstes inom en snar
framtid. Liknande synpunkter framfördes av överlantmätaren i samma län.
Rationaliseringsåtgärderna beträffande de servitutsberättigade fastigheterna
har fortskridit i ett betydligt långsammare tempo än vad man räknade
med vid 1946 års lagstiftning. Utredningens förslag att lagens giltighetstid
skall förlängas till 1 januari 1970 framstår därför som naturlig och riktig.
Överlantmätaren har därför intet att erinra mot detta förslag.
I sammanhanget vill överlantmätaren understryka angelägenheten av att
hela servitutsfrågan får en tillfredsställande lösning snarast möjligt. Det
ankommer på 1954 års fastighetsbildningskommitté att framlägga erforderligt
lagförslag på området. Med hänsyn till förhållandena i Västernorrlands
län framstår det som synnerligen önskvärt att möjlighet öppnas att avlösa
skogsfångs- och mulbetesservitut genom penningersättning i sådana fall
där parterna är ense därom. Mängden servitut är så stor att det redan på
grund därav framstår som orimligt att ersätta flertalet servitut genom vederlag
i mark.
Länsstyrelsen i Jämtlands lön, som ej hade något att erinra mot utredningens
förslag, betonade i sammanhanget nödvändigheten av att lantmäteriet
förfogade över tillräcklig personal. Den svaga bemanningen vid lantmäleriorganisationen
i Jämtlands län hade medfört att handläggningen av
många ärenden rörande den yttre rationaliseringen fördröjts.
Västerbottens läns hushållningssällskap tillstyrkte förslaget och anförde.
Då den föreslagna förlängningen av giltighetstiden torde vara ofrånkomlig
för att trygga fastigheternas rätt till vissa förmåner, anser sig sällskapet
höra tillstyrka utredningens förslag om dylik förlängning. Sällskapet vill
emellertid samtidigt betona angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas i
syfte att på ett mera varaktigt sätt reglera denna fråga. De rättigheter, som
innefattas i ifrågavarande servitut, gälla i allmänhet skogsprodukter och betesrätt
och kan i många fall anses nödvändiga för fastigheternas fortbestånd.
Utvecklingen har emellertid medfört att de förmåner, som reglerats genom
servilutsbestämmelserna, ofta blivit illusoriska, varför frågan om eu ändamålsenlig
och definitiv lösning av hithörande problem påfordrar en snar
lösning.
Lantbruksnämnden i Västerbottens län motsatte sig icke förslaget.
Skogsservitut förekommer i rätt betydande omfattning särskilt i Lappmarken
och har stor betydelse för de härskande fastigheterna. Det finns
emellertid fall, där de tjänande fastigheterna genom skogsavverkningar avsevärt
försvårat de härskande fastigheternas möjligheter att tillgodogöra sig
den skogsfångst servituten avser. Lantbruksnämnden vill dock inte motsätta
sig utredningens förslag till förlängning av tiden för vissa servitut
men förutsätter att servitutsspörsmålen väl beaktas och definitivt löses i
anslutning till det pågående arbetet med en ny lag om fastighetsbildning.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrkte förslaget.
Med hänsyn till de svårigheter som kunna uppstå för ett stort antal ägostyckningsinnchavare
in. fl. om skogsservituten upphöra, vill styrelsen tillstyrka
utredningens förslag om förlängning av giltighetstiden. En förlängning
av mulbetesservituten kan i och för sig icke anses önskvärd men har
måhända icke så stor praktisk betydelse, då skogsbetet i de flesta trakter
numera helL upphört. Upphäves betesservituten kan i många fall bete av
större hemdjur ändock fortsätta å skogsmarker enligt bestämmelserna om
sedvanebetning.
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) ansåg sig med hänsyn till de
uttalanden utredningen gjort kunna godtaga dess förslag.
Yttranden över motionerna
Fastighetsbitdningskommittén uttalar sig icke i frågan huruvida kommittén
skall anses ha i uppdrag att fullgöra den i riksdagsskrivelsen den
16 mars 1948, nr 83, begärda utredningen. Kommittén har emellertid sin
uppmärksamhet riktad även på vissa servitutsspörsmål, vilka kan komma alt
få betydelse för de i motionerna berörda frågorna. Kommittén anför.
Åt fastighetsbildningskommittén har ej uppdragits att företaga en mera
allmän översyn av gällande servitutsregler. Såvitt kommittén kan förstå
torde det däremot tillhöra lagberedningens arbetsuppgifter att i samband
med jordabalksrevisionen upptaga servitutsinstitutet till allsidig behandling
och att framlägga förslag till ny servitutslagstiftning. Klart är emellertid
att kommittén vid fullgörandet av sitt uppdrag att utreda frågan om ny
fastighetsbildningslagstiftning måste taga ställning till vissa servitutsspörsmål
och att kommitténs blivande förslag till lag om fastighetsbildning bör
upptaga sådana servitutsregler som finnas påkallade för att en önskvärd
förbättring av fastighetsbeståndet skall kunna åstadkommas. Sålunda torde
fastighetsbildningslagen böra i viss utsträckning medgiva att servitut, som
är av synnerlig vikt för att fastighet skali erhålla ändamålsenlig användning,
instiftas vid förrättning, och vidare bör lagen innehålla regler om att bestående
servituIsrättigheter skola genom förrättningsbeslut kunna ändras
eller kunna utbrytas eller på annat sätt upphävas, om de hindra en ändamålsenlig
markanvändning eller eljest äro ur fastighetsindelningssynpunkt
olämpliga. Dessa bestämmelser torde säkerligen få betydelse, då det gäller
att komma till rätta med de problem som äro förbundna med kvarstående
skogsfångs- och mulbetesservilut.
Den begränsade reglering av servitutsförhållandena som kommittén enligt
det anförda kommer att föreslå kan självfallet ej upptagas till separat
behandling utan måste anpassas efler innehållet i övrigt i förslaget till ny
fastighetsbildningslagstiftning. Angående tidpunkten när detta förslag kan
föreligga har kommittén i sin arbetsredogörelse för år 1958 uppgivit, att utsiktcr
torde finnas att utredningsarbetet kan slutföras om icke under 1959
så i varje fall under 1960. Del är icke möjligt för kommittén att nu närmare
precisera tidpunkten, men uppenbart är att förslag i ämnet icke kan föreläggas
innevarande års riksdag.
beträffande den i samtliga fyra motionerna väckta frågan om förlängning
av giltigheten av 1946 års förlängningslag motsätter sig kommittén ej det
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
väckta förslaget. Kommittén erinrar om jordbruksrationaliseringsutredningens
ovan omnämnda förslag och yttrar härom vidare.
Detta förslag har föranletts av önskemålet att undvika sociala olägenheter,
som skulle uppkomma för ett flertal av de servitutsberättigade fastigheterna,
om de skulle gå miste om sina servitutsrättigheter, innan en yttre rationalisering
med erforderlig skogskomplettering kommit till stånd. Kommittén
vill för sin del biträda förslaget men finner det i sammanhanget angeläget
betona, att den föreslagna förlängningen av servituten i och för sig ej
är eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunna försvåra en rationell
skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.
Förlängningen bör därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheterna
på annat sätt kunna motverkas.
1 det yttrande som inkommit från den för Gävleborgs, Västernorrlands och
Jämtlands län gemensamma servitutsnämnden framhålles angelägenheten
av att frågan om skogsservituten — såväl de tidsbegränsade som de icke tidsbegränsade
— bringas till en snar lösning. Nämnden finner det ej påkallat
att under nu pågående lagstiftningsarbete i detta ämne föranstalta om
detaljändringar i gällande bestämmelser om servitut. Nämnden tillstyrker
förslaget om förlängning av giltigheten av 1946 års förlängningslag på de
skäl som anförts i motionerna I: 42 och II: 55.
I övrigt har nämnden begränsat sitt yttrande till frågan om tillämpningen
av 1946 års lag och anför härom.
På ansökan av ett par större skogsbolag har nämnden hittills bestämt
ersättning jämlikt 1946 års lag för omkring 330 tidsbegränsade skogsservitut,
varjämte ett mindre antal ansökningar om sådan ersättning återkallats
eller ogillats såsom för sent inkomna. Vidare äro vid nämnden anhängiga
och kommer att hos nämnden anhängiggöras ytterligare en del
ärenden om ersättning enligt 1946 års lag. För samtliga dessa skogsservilut
utlöper giltighetstiden den 31 december 1959. För nämnden är känt, att den
avtalade giltighetstiden för ett ganska stort antal skogsservitut utlöper under
1960-talet. Då det lär vara uteslutet, att frågan om skogsservituten bringas till
slutlig lösning före 1959 års utgång, synes det av skäl, som föranlett tillkomsten
av 1946 års lag, vara nödvändigt, att giltighetstiden för tidsbegränsade
skogsservitut genom lagstiftning utsträckes ytterligare någon tid.
I det övervägande antalet ärenden, som handlagts av nämnden, har servitutet
innefattat allenast rätt till mulbete och rätt till vedbrand, ofta av
vindfallen eller torr skog eller av annan mindervärdig skog. I en del fall
innefattar servitutet jämväl rätt till gärdsel och stör. Endast undantagsvis
förekommer rätt till byggnadsvirke, då bestämd till visst antal träd av viss
dimension för år. Vad angår rättigheterna till vedbrand i mindervärdig
skog har nämnden fått den uppfattningen, att servitutshavaren ofta får uttaga
sitt vedbehov eller del därav ur skog av bättre kvalitet samt att han
i händelse av bristande tillgång å vedskog på den servitutsbelastade fastigheten
får uttaga sitt vedbehov från någon angränsande fastighet.
Vid bestämmande av ersättningarna har nämnden tillämpat den i motionerna
I: 42 och II: 55 omförmälda praxis att anknyta ersättningen till det
faktiska utnyttjandet av servitutet — för rätt till mulbete med visst belopp
per år, därest det ej föreligger betesrätt enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred,
samt för rätt till vedbrand, gärdsel och stör samt byggnadsvirke med
visst belopp per uttagen kubikmeter. Orsaken till denna praxis är den, att det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
13
i allmänhet förelegat avtal mellan sakägarna om ersättningens bestämmande
efter dylika grunder, och bakgrunden till dessa överenskommelser är den
ovisshet, som förelegat i frågan om och i vilken utsträckning servitutet
komme att utnyttjas efter den avtalade giltighetstidens utgång. Nämnden,
vilken jämväl beaktat ovissheten om när frågan om skogsservituten komme
att bliva slutligt reglerad, har funnit, att ersättningens bestämmande efter
sagda system erbjudit åtskilliga praktiska fördelar. I begynnelsen av sin
verksamhet fastställde nämnden i något enstaka fall, då sakägarna ej träffat
dylik överenskommelse, ersättningen i form av ett engångsbelopp, men
nämnden har sedermera på framställning av vederbörande sakägare ändrat
dessa beslut och bestämt ersättningen i enlighet med de av nämnden i övriga
fall tillämpade grunderna.
Därest det finnes, att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut bör
förlängas till framtida tidpunkt, kan ifrågasättas^ om icke i lag härom borde
fastslås, att ersättning för sådan olägenhet, varom förmäles i 2 § av
1940 års lag, skall utgå i form av årliga belopp och endast i den mån servitutet
utnyttjas efter det att servitutet blivit förlängt. Till besparande av ett
mången gång onödigt dubbelarbete torde böra upptagas stadgande därom, att
för den händelse servitutsnämnd vid tillämpning av 1946 års lag bestämt
ersättningen att utgå i årliga belopp, beräknade efter servitutets utnyttjande
under året, vad sålunda blivit bestämt skall lända till efterrättelse jämväl
för tiden efter den 31 december 1959. Ett dylikt stadgande synes emellertid
böra kompletteras med föreskrift därom, att sakägare — såväl servitutshavaren
som ägaren av den servitutsbelastade fastigheten — skall äga att
inom viss kortare tid, exempelvis före den 1 januari 1961, påkalla omprövning
av ersättningsfrågan för tiden från och med den 1 januari 1960.
Ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län anser det angeläget,
att lagstiftningen på området utan onödig tidsutdräkt vinner en definitiv
lösning. En förlängning av 1946 års lag tillstyrkes. I yttrandet anföres
vidare.
Utbrytning av servitut torde inom Västerbottens län ha skett blott i ganska
tå fall. För vissa av de härskande fastigheterna torde sedan 1946 års lag
trädde i kraft efter sammanläggning eller annan rationaliseringsåtgärd eller
genom upphörd bosättning behov av servitutet icke längre föreligga. Nytta
torde emellertid kvarstå för flertalet av de härskande fastigheterna. Det ekonomiska
värdet av servitutet lärer i allmänhet icke ha minskat för de härskande
fastigheter, vilka ha nytta av servitutet. Förslag om hur frågan skall
lösas definitivt har icke framlagts och i varje fall är det uteslutet, att en
definitiv lösning kan träda i tillämpning den 1 januari 1960.
Lantbruket inom länet är nu utsatt för betydande påfrestningar genom
jordbrukets mindre lönsamhet, genom vattenbyggnaden och genom de allmänna
svårigheterna afl behålla ungdomen på landsbygden. Det är därför
än viktigare än tidigare afl icke utsätta ett stort antal jordbruk för den påfrestning,
som servitutens upphörande skulle innebära.
På grund av del anförda och då den nu gällande lagen får anses lia fylll
sin uppgift tillstyrker jag motionärernas förslag om lagens förlängning.
Behov av jämkningar i den provisoriska lagens utformning synes icke föreligga.
Tiden för förlängningen bör å ena sidan så tilltagas, att ytterligare
förlängning av provisorisk lagstiftning icke kommer att behövas, å andra
sidan icke göras längre än som erfordras för att en definitiv lösning kan
vinnas. Hur länge den definitiva lösningen ännu måste dröja saknar jag möjlighet
att bedöma.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1959
Det skulle kunna övervägas att i de fall, där ersättningen har enligt 1946
års lag bestämts till årligt''belopp, detta belopp skall utan någon servitutsnämndens
vidare prövning få utgöra gottgörelse även för den ytterligare
förlängda tiden. Måhända skulle emellertid pengavärdets fall kunna åberopas
mot att i lagen om förlängningen bestämdes en sådan regel. Det torde
få antagas, att servitutsnämnden, med den frihet beträffande förfarandet
som nämnden har, skall på ett enkelt sätt komma till rätta med handläggningen
om ersättning för servitut, för vars förlängning till den 1 januari
1960 ersättning redan har bestämts. I sakens nuvarande brådskande läge
vill jag därför icke föreslå någon särskild regel härutinnan.
Det är riktigt, att genom att numera mycket klenare virkesdimensioner än
tidigare tillvaratagas vissa svårigheter ha uppstått att tillgodose de härskande
fastigheterna med det virke och den ved, som dessa fastigheter behöva
och som servituten vid deras tillkomst avsetts skola giva. Det är emellertid
därmed icke givet, att de härskande fastigheterna icke erhålla vad de
skola få. Del är icke ovanligt, att i servitutskontrakten stadgas t. ex. att
toppskog och annat för upplåtaren värdelöst virke skulle i första hand användas,
men däri ligger att om för upplåtaren värdelöst virke icke finnes,
den härskande fastigheten har rätt att taga annat virke. Huruvida utvecklingen
beträffande virkets tillgodogörande har i andra fall berövat den härskande
fastigheten deras rätt är för mig icke känt. Det må framhållas, att allmänna
rättsregler synas giva domstolarna möjlighet att komma till rätta
med frågorna''(se NJA f 1950 s. 156). De jämförelsevis fåtaliga mål om
skogsfång, vilka ha förekommit inom Västerbottens västra domsaga efter
mitt tillträde av häradshövdingeämbetet den 1 januari 1945, giva intet belägg
för åsikten att gällande lag på detta område åsidosätter de härskande
fastigheternas skäliga intressen. Det är emellertid angeläget, att lagstiftningen
utan onödig tidsutdräkt vinner en definitiv lösning. Huruvida nu
arbetande utredningar äro inriktade på en sådan och huruvida arbetet är så
ordnat, att saken kan lösas inom rimlig tid, är mig obekant, varför jag varken
kan till- eller avstyrka yrkandet om påskyndande av servitutslagens revidering.
Utskottet
Tillkomsten av lagen den 6 december 1 9 4 6 o in förlän gning
av tiden för vissa servitut innebar att giltighetstiden för
vissa tidsbegränsade norrländska skogsservitut, som eljest skulle ha upphört
att gälla före den 1 januari 1960, förlängdes intill nämnda dag. Lagen
har ej ändrats sedan sin tillkomst, och sker ej någon ändring under återstoden
av år 1959, kommer servituten att upphöra vid årsskiftet. På grundval
av den utredning som gjordes vid lagens tillkomst kan antalet servitut av
detta slag beräknas till omkring tvåtusen (prop. nr 355/1946, bilaga A s.
53 tf.).
Enligt 5 a § lagen den 14 juni 1 9 0 7 o in servitut kan ett
till tiden icke begränsat servitut att taga vindfallen eller torr skog under vissa
förutsättningar på begäran av servilutshavaren förvandlas till rätt att
i stället taga annat virke. I skrivelse till Kung!. Maj :t den 16 mars 1948 (nr
83) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj it måtte föranstalta om utredning dels
av frågan om utsträckning av tillämpningsområdet för nyssnämnda bestäm
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr tl år 1959
15
mel se att omfatta även till tiden begränsade servitut, dels ock av frågan om
kompensation i en eller annan form åt sådana innehavare av skogsfångsservitut,
som på grund av i lagen uppställda särskilda förutsättningar icke hade
möjlighet att få sina servitut förvandlade. I skrivelsen anhölls slutligen att
Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
För alla fyra motionerna är gemensamt att däri hemställes om förlängning
av giltighetstiden av sådana servitut som avses med 1946 års lag. I
motionerna I: 331 och II: 121 hemställes därjämte om »påskyndande av pågående
revidering av servilutslagen». Av motiveringen att döma synes med
sistnämnda hemställan åsyftas den genom 1948 års riksdagsskrivelse begärda
utredningen. Yrkandet om förlängning av giltighetstiden av nyss
nämnda servitut motiveras med att läget för berörda servitutshavares del i
stort sett är detsamma i dag som vid tillkomsten av 1946 års lag. De skäl som
föranledde tillkomsten av lagen kvarstod därför alltjämt. Man förutsatte 1946
att rationaliseringsverksamheten på landsbygden under tiden fram till 1960
skulle ha nått sådan omfattning, att servitutshavarna därigenom kunnat
erhålla kompensation för vad de komme att mista genom servitutens upphörande.
Dessa förväntningar hade emellertid endast i mycket obetydlig utsträckning
infriats.
Förlängningsyrkandet tillstyrkes av de tre remissinstanser från vilka yttrande
begärts av utskottet. För fastighetsbildningskommitténs del har tillstyrkandet
dock skett med viss reservation. Ett förslag, i sak identiskt med
motionärernas yrkande om förlängning, framlades år 1957 av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Flertalet av de remissyttranden som däröver
avgivits har lämnat förslaget om förlängning utan erinran. De av dessa frågor
närmast berörda remissinstanserna framhåller i allmänhet att skogsservituten
visserligen motverkar en ändamålsenlig skogsvård men tillstyrker
likväl förslaget om förlängning med hänvisning till servitutens betydelse för
servitutshavarna. Överlantmätaren i Gävleborgs län har dock avstyrkt förlängning.
Av uttalanden som gjordes under förarbetena till 1946 års lag och av utskottet
härovan återgivits framgår, att lagen vid sin tillkomst betraktades
s°m ett provisorium i avvaktan på att servitutshavarnas behov av de med
ser\ituten avsedda nyttigheterna skulle kunna tillgodoses i annan ordning.
Utbrytning eller avlösning av skogsservitut synes under den tid lagen varit
gällande ha skett endast i begränsad utsträckning. Detsamma torde gälla
om andra rationaliseringsåtgärder till förbättring av servitutshavarnas ställning.
Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservilulen
är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna
uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde del vara obestridligt afl,
även om eu del av skogsservituten numera ej ha samma betydelse för servitutshavaren
som förut utskottet avser då närmast sådana fall där den
berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa ser
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
vitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig betydelse för
servitutshavarens utkomstmöjligheter.
Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla
sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta
f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt
arbete. Mot bakgrunden av att det nu ter sig möjligt att inom en icke alltför
avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som
skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej
fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna
skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag
förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensation
i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat
att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna för närvarande
kontinuerligt avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar,
synes de ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade
skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten
av 1946 års lag. Ä andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse
från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegränsade
skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.
Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förlängning
skall ske måste i det nu uppkomna läget naturligen bli beroende av
hur problemet om skogsservituten slutgiltigt skall lösas. Med tanke på syltet
med ej blott 1946 års lag utan även 1 9 48 års riksdagsskrivelse
synes det uteslutet att därvid icke beakta också de till tiden begränsade
servituten. Riksdagen förordade år 1948 att man i fråga om rätten
att förvandla ett servitut gällande vindfallen och torr skog till ett servitut
gällande virke jämställde de tidsbegränsade servituten med de icke tidsbegränsade.
Riksdagen ansåg även att det borde övervägas att på något sätt
kompensera servitutshavare, som ej hade möjlighet att få »vindfällesservitut»
förvandlade till virkesservitut. Under åberopande av bl. a. det nu sagda
anhöll riksdagen därför om en utredning av dessa speciella frågor.
Såsom i motionerna 1:331 och II: 121 hävdas synes något slutligt ställningstagande
i anledning av skrivelsen ännu ej ha skett. Av justitieombudsmannens
redogörelser för ärenden som hos Kung]. Maj :t anhängiggjorts
genom skrivelser från riksdagen framgår att, sedan 1948 års skrivelse den
3 december 1948 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga, densamma
för vederbörande departements vidkommande ansetts slutbehandlad (1951
års ämbetsberättclse s. 387, nr 19). Fastighetsbildningssakkunnigas uppdrag
upphörde år 1953 (1954 års riksdagsberättelse s. 15). De sakkunnigas arbete
utmynnade, såvitt nu är i fråga, icke i något förslag. I deras ställe tillsattes
1954 års fastighetsbildningskommitté. För kommittén har emellertid givits
särskilda direktiv. Av dessa framgår ej uttryckligen att uppdraget omfattar
jämväl den av riksdagen år 1948 begärda utredningen. Av fastighetsfaildningskommitténs
yttrande till utskottet framgår ej otvetydigt huruvida kom
-
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
mitten anser den med 1948 års riksdagsskrivelse åsyftade utredningen ingå
i dess utredningsuppdrag. — Från lagberedningen har inhämtats, att dess
arbete med översyn av servitutslagstiftningen icke kommer att beröra de i
riksdagsskrivelsen berörda frågorna.
Vem det närmaste ansvaret för den i 1948 års riksdagsskrivelse begärda
utredningen än åvilar och vilken uppfattning man i dag än må ha om däri
berörda frågor anser dock utskottet att ärendet utan dröjsmål bör slutbehandlas.
Därest åtgärder i den av riksdagen år 1948 angivna riktningen anses
böra ifrågakomma, anser utskottet att förslag härom bör föreläggas riksdagen
snarast möjligt och ulan avvaktan på förslag om ny jordabalk eller ny
fastighetsbildningslag.
Om en förlängning av giltighetstiden av de tidsbegränsade
skogsservituten skall komma till stånd, måste beslut
härom fattas vid årets riksdag. På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen
och fastighetsbildningskommittén anfört i sina härovan återgivna yttranden,
anser utskottet det böra närmare övervägas om förlängningen bör göras
generell eller begränsas till vissa kategorier av servitut. Utskottet står ej
främmande för tanken att man från förlängning bör kunna undantaga t. ex.
sådana servitut som icke utnyttjas eller av annan anledning kan antagas
sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten. Över huvud taget
bör man vid en ny lagstiftning — under fasthållande av huvudsyftet med
1946 års lag — beakta de erfarenheter som vunnits vid densammas tilllämpning
och i övrigt taga nödig hänsyn till de ändringar i förhållandena
som gjorts sedan lagens tillkomst. Även spörsmålet om den tid som förlängningen
skall avse synes böra närmare övervägas. Då det knappast är troligt
att en slutgiltig lösning av problemet om skogsservitutens framtida ställning
kan vinnas under de närmaste tio åren synes en förlängning icke böra
omfatta kortare tid. Den bör ej heller göras längre än sakens beskaffenhet
kräver. Förlängningen synes böra omfatta ej blott sådana servitut som omfattas
av 1946 års lag, ulan även sådana som eljest skulle upphöra under den
föreslagna lagens giltighetstid. Skäl att förlänga giltighetstiden för servitut
som tillkommit efter ikraftträdandet av 1946 års lag synes däremot ej föreligga.
De närmare överväganden, som utskottet i anledning av det senast sagda
anser erforderliga, synes böra ske genom Kungl. Maj:ts försorg och bedrivas
med sådan skyndsamhet, att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen och
ny lagstiftning komma till stånd före utgången av år 1959.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
,4. att riksdagen i anledning av motionerna 1:42 och II:
55 samt I: 331 och II: 121 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att riksdagen förelägges förslag till lag om fortsatt
giltighet av vissa skogsservitut i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet därom anfört, samt att motionerna 1:42 och
2 Itihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 ant. Nr It
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959
11:55 i vad däri yrkats att riksdagen måtte för sin del nu
antaga lag i ämnet icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,
B. att motionerna 1:331 och II: 121 i vad däri beröres
den i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 mars
1948, nr 83, omförmälda frågan må anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet därom anfört, samt
C. att motionerna 1:331 och 11:121 i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;
från
andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Åhman*, fru
Torbrink, herrar Wachtmeister*, Grebäck*, fru Lindberg och herr Hedin.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
590492 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag