Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

Genom en den 23 januari 1959 dagtecknad proposition, nr 54, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att till sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 9 kap., med den rubrik, som nedan
angives, samt att i detta kapitel skola ingå 55 § med den nya lydelse, som
angives i det följande, och två nya paragrafer, betecknade 55 a § och 55 b §,
av nedan angivna lydelse.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt

55 §.

Begär någon att bliva intagen för vård å sinnessjukhus och är hans psykiska
tillstånd sådant, att dylik vård kan vara till nytta för honom, må han,
om sjukvårdsläkaren finner det lämpligt, intagas å sjukhuset utan att underkastas
eljest gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. För
intagningen erfordras varken skriftlig ansökan eller andra intagningshandlingar.

Den som sålunda intagits må ej hindras alt lämna sjukhuset; om sjukvårdsläkaren
finner honom icke kunna vistas utom sjukhuset utan fara
för annans personliga säkerhet eller eget liv, må han dock, i avbidan på
Provning huruvida åtgärd enligt 55 a § andra stycket skall vidtagas, kvar1
—-Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 9

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

hållas under högst tio dagar från det beslut härom meddelats av sjukvårdsläkaren.
Ej heller i övrigt skall den intagne, utöver vad nu sagts, vara
underkastad inskränkningar i den personliga friheten i annan mån än som
finnes nödvändigt till skydd för honom själv eller omgivningen eller som
påkallas av att han vårdas tillsammans med sjuka, som kunna kvarhållas
mot sin vilja.

55 a §.

Den som intagits å sinnessjukhus enligt 55 § skall, då han själv önskar det
och skäl att kvarhålla honom ej föreligga, utskrivas av sjukvårdsläkaren.
Den intagne må jämväl utskrivas av sjukvårdsläkaren, då fortsatt vård å
sjukhuset ej finnes påkallad eller då det erfordras för att bereda plats åt
någon, som uppenbarligen är i större behov av vård. överinspektören för sinnessjukvården
äger förordna om utskrivning av den som kvarhålles å sjukhuset.

Om särskilda skäl äro därtill, äger sjukvårdsläkaren besluta, att den som
intagits enligt 55 § i fortsättningen skall anses intagen jämlikt 2 kap. Sådant
beslut må ej meddelas med mindre ansökan och de intagningshandlingar
i övrigt, som erfordras enligt sagda kapitel, föreligga. Ansökan må göras
av den sjuke, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant, så ock av
ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden i den ort, där den
sjuke vistades innan han intogs, eller av polismyndigheten i nämnda ort.

55 b §.

Beträffande den som intagits enligt 55 § skola bestämmelserna i 12—14
och 52 §§ icke äga tillämpning. Övriga bestämmelser i 1—8 kap., som icke
ersättas av stadganden i detta kapitel, skola i tillämpliga delar gälla, varvid
allenast den skall vara underkastad straffbestämmelserna i 54 § som förhjälper
eller söker förhjälpa kvarhållen att avvika från sjukhuset.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att sinnessjuklagen kompletteras med bestämmelser,
som gör det möjligt att söka vård på sinnessjukhus utan att intagningen
medför tvång att stanna kvar på sjukhuset. Förutsättningarna för intagning
skall vara, att den sjuke själv begär att bli intagen för vård på sjukhuset
och att hans psykiska tillstånd är sådant att dylik vård kan vara till
nytta för honom. Den intagne skall endast i undantagsfall och efter särskilt
beslut kunna hållas kvar på sjukhuset. För kvarhållande utöver tio da -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

3

gar krävs att intagning kan ske enligt de hittills gällande bestämmelserna,
som bibehålies oförändrade. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli

1959.

Inledning

Jämlikt bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Hedlund, en sakkunnig att utreda vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Enligt direktiven för utredningen skulle i främsta hand undersökas
vissa spörsmål angående formerna för utövande av den utskrivningsprövning,
som enligt sinnessjuklagen skall äga rum beträffande alla
intagna. Det skulle emellertid även ankomma på utredningen att, jämte
andra frågor, överväga möjligheterna att undantaga vissa vårdfall från de
nuvarande reglerna om kvarhållningsrätt. Genom beslut den 27 juni 1957
utvidgades utredningens uppdrag till att avse en fullständig översyn av
sinnessjuklagstiftningen och i anslutning därtill utfärdade förskrifter. I
samband härmed tillkallades ytterligare sakkunniga för att biträda med
utredningsarbetet. Den utvidgade utredningen, som antog benämningen
sinnesssjuklagstiftningskommittén1, avlämnade i juli innevarande år ett
betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning rörande intagning å
sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslers
ämbetet, riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
sinnessjuknämnden, utredningen om administrativa frihetsberövanden,
mentalsjukvårdsdelegationen och statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande. Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden
av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges
landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Vidare har sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen, svenska
socialvårdsförbundet, statens sjukhuspersonals förbund, svensk sjuksköterskeförening
och svensk kuratorsförening, sedan de beretts tillfälle därtill,
avgivit yttranden. Stockholms stads sjukhusdirektion har bifogat utlåtanden
från överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik samt
styresmännen vid Långbro och Beckomberga sjukhus. Vid det av Göteborgs
stads sjukhusdirektion avgivna utlåtandet har fogats yttranden av styresmannen
för Lillhagens sjukhus och chefen för psykiatriska kliniken vid
Sahlgrenska sjukhuset.

1 De sakkunniga utgöres av justitieombudsmannen T. A. Bexelius, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens första kammare B. F. Elmgren, ledamöterna av riksdagens andra kammare
G. E. Gustafsson, R. Y. Hamrin och E. O. B. Magnusson, hovrättsassessorn H. V. H. Nordqvist,
överläkaren vid Sidsjöns sjukhus E. G. E. Österman samt medicinalrådet C. E. Åmark.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Framställningen i propositionen omfattar redogörelse för gällande bestämmelser,
förhållandena på vissa håll utomlands, tidigare lagförslag, kommittéförslaget,
remissyttrandena över detta och föredragande departementschefens
inställning. Vidare redogöres för lagrådets erinringar mot det till
lagrådet remitterade förslaget och för departementschefens bedömande av
dessa erinringar.

Den följande framställningen kommer i huvudsak att begränsas till dels
redogörelsen för gällande bestämmelser, dels en på kommittébetänkandet
grundad redogörelse för utvecklingen efter sinnessjuklagens tillkomst, dels
redogörelsen för departementschefens egen inställning till de mera betydelsefulla
frågorna.

I övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser

Intagning på sinnessjukhus kan enligt sinnessjuklagen den 19 september
1929 ske dels för vård och dels för observation.

Förutsättningarna för att någon skall kunna intagas för vård är att han
är sinnessjuk och i behov av vård på sinnessjukhus. Med sinnessjukdom
jämställes sinnesslöhet. Rätt att göra ansökan om någons intagande på
sinnessjukhus för vård tillkommer, förutom den sjuke själv, vissa honom
närstående personer och en del myndigheter (8 §). Ansökan om intagning
för vård skall enligt 9 § göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara
egenhändigt undertecknad av sökanden. Om ansökningen göres av den
sjuke själv, skall den tillika vara försedd med intyg av två ojäviga personer,
att han frivilligt tecknat sitt namn därå. Då ansökan göres av annan
än den sjuke, skall enligt 10 § vid ansökningen fogas vårdattest och levnadsberättelse.
För vissa brådskande fall gäller särskilda bestämmelser

dl §)■

Först efter det intagning på sjukhuset kommit till stånd kan den egentliga
prövningen från sjukvårdsläkarens sida äga rum. I syfte att skapa
garantier för att den, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus, icke
kvarhålles på sjukhuset längre än en kortare tid är i 12 § sinnessjuklagen
stadgat, att sjukvårdsläkaren sist å fjortonde dagen — eller för visst fall
sist å tionde dagen -—- efter den, då patienten intagits för vård, skall på
grund av verkställd undersökning av den intagne ha prövat, huruvida
denne är i behov av vård på sinnessjukhus. Framgår icke vid denna prövning
att den intagne är i behov av vård skall han ofördröjligen utskrivas
från sjukhuset. Detsamma gäller, om det senare befinnes, att vårdbehov
icke förefunnits vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjukhuset.

För observation kan såväl frivilligt ingående som tvångsintagning på
sinnessjukhus förekomma.

Reträffande intagning på egen begäran för observation gäller i huvudsak

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 5

samma bestämmelser som för frivillig ansökan om intagning för vård.
Intagning för observation mot någons vilja kan enligt 28 § på begäran av
bl. a. polismyndighet äga ruin, då av hans uppträdande uppenbarligen
framgår, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,
och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk.

I fråga om den som intagits för observation gäller att, om intagningen
skett efter egen ansökan, den intagne när som helst äger påkalla att
observationen avbrytes och lämna sjukhuset, medan däremot i andra fall
den intagne i avbidan på observationens avslutande skall kvarhållas på
sjukhuset. Befinnes vid observationen, att den intagne är i behov av vård
på sinnessjukhus, skall enligt 31 § sjukvårdsläkaren besluta, att han skall
kvarbliva där för vård. Att märka är, att denna bestämmelse även gäller
i fråga om den som intagits på egen begäran. Kommer sjukvårdsläkaren
vid sitt bedömande till uppfattningen, att något vårdbehov icke föreligger,
skall den intagne skiljas från sjukhuset.

Den som intagits på sinnessjukhus är jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket
sinnessjuklagen underkastad det tvång, som finnes vara nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv
eller omgivningen. Innebörden härav är främst, att patientens rörelsefrihet
är på olika sätt inskränkt och att han, därest fråga icke är om frivillig
intagning för observation, mot sin vilja kan kvarhållas på sjukhuset. Med
hänsyftning på sistnämnda förhållande brukar man tala om att sinnessjukhusen
är utrustade med retentionsrätt gentemot sina patienter.

Utskrivning från sinnessjukhus skall — bortsett från tidigare berörda
fall — i princip ske, när den sjuke blivit till hälsan återställd eller, ehuru
icke återställd, så förbättrad, att han icke längre är i behov av vård på
sinnessjukhus. Anstånd med utskrivningen kan dock äga rum, då det
anses påkallat av omsorg om den intagne samt denne ej uttryckligen
påyrkar utskrivning (17 §). Kan sinnessjuk, som för vård intagits på sinnessjukhus,
vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv må, enligt 18 §, oaktat behov av vård på sinnessjukhus
fortfarande anses föreligga, utskrivning ske, om det erfordras för att
bereda plats åt annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov
av vård, eller om det är på tillfredsställande sätt sörjt för den sjukes
vårdande utom sjukhuset. Möjligheten till utskrivning av intagen, som
alltjämt är vårdbehövande, får dock icke utnyttjas såvitt angår den som
på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (s. k. N-fall), eller som, enligt vad känt är,
under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet
riktat brott, vilket icke blivit beivrat (s. k. O-fall), eller som intagits på
sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse
eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt (s. k.
PN-fall).

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Den som intagits för vård kan, om hans tillstånd icke innefattar fara
för annans personliga säkerhet eller eget liv, utskrivas på försök för viss
bestämd tid eller tills vidare. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande
att iakttaga de föreskrifter, som meddelas med anledning av utskrivningen.
Åsidosattes sålunda givna föreskrifter eller befinnes eljest
fortsatt vård på sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas att
den sjuke skall återintagas på sjukhuset (19 §). Behörighet att meddela
dylikt förordnande tillkommer sjukvårdsläkaren (20 §).

Beträffande ordningen för utskrivning från sinnessjukhus finnes för
närvarande bestämmelser dels i sinnessjuklagen och dels i lagen den 21
december 19^9 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.
I förevarande sammanhang redogöres endast för bestämmelserna
i sistnämnda lag, vilken gäller för de statliga och de större kommunala
sinnessj ukhusen.

Beslut om utskrivning från sinnessjukhus meddelas enligt nämnda lag
antingen av lokal utskrivningsnämnd eller av sjukvårdsläkaren. Den lokala
nämnden är utskrivningsmyndighet beträffande straffriförklarade och därmed
likställda. I övriga fall (de s. k. P-fallen) ankommer det på vederbörande
sjuk vårdsläkare att förordna om utskrivning, dock med rätt för
honom att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.
I de fall då sjukvårdsläkaren är behörig att fatta beslut om utskrivning,
äger även överinspektören för sinnessjukvården rätt att förordna
därom. Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, kan utskrivningsfrågan
genom skriftlig framställning hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning. Varken den lokala utskrivningsnämnden eller sinnessjuknämnden
är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning
om utskrivning.

Utvecklingen efter sinnessjuklagens tillkomst

Frågan om frivillig intagning på sinnessjukhus tilldrog sig icke större
intresse i samband med 1929 års lagstiftning. Detta torde främst få ses
mot bakgrunden av den då rådande svåra bristen på vårdplatser. För sinnessjukhusen
saknades som regel möjlighet att mottaga andra patienter
än sådana, vilka ovillkorligen var i behov av sluten vård. Det förekom för
övrigt knappast, att personer med endast lindrigare psykiska sjukdomar
själva tog initiativ till intagning på sinnessjukhus. Hos allmänheten rådde
nämligen sedan gammalt den uppfattningen, att sinnessjukhusen huvudsakligen
var att betrakta såsom förvaringsanstalter, vilka om möjligt borde
undvikas. Med hänsyn till de anförda förhållandena fanns vid tidpunkten
för lagstiftningen knappast några mera beaktansvärda skäl för att införa
särskilda bestämmelser rörande utskrivning av patienter, som intagits på
egen begäran.

Under den tid sinnessjuklagen varit i kraft har emellertid en betydande

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

7

utveckling ägt rum. Antalet vårdplatser vid sinnessjukhusen i landet, som
vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1931 uppgick till omkring 15 500,
har sålunda stigit till i det närmaste 28 000. Härtill kommer ett tusental
platser vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna. Samhällets vårdresurser
har således ökat högst väsentligt, varigenom delvis andra kategorier
sjuka än tidigare kunnat beredas vård på sjukhusen. Av utomordentligt
stor betydelse för utvecklingen har även varit de avsevärda framsteg som
gjorts inom psykiatrin under de senaste årtiondena. En förkortning av
vårdtiderna har därigenom i viss utsträckning blivit möjlig. Här må endast
hänvisas till de i många fall utmärkta resultat som uppnåtts genom insulincoma-
och elektrochockbehandling ävensom till de gynnsamma verkningarna
vid vissa sjukdomstillstånd av de s. k. neuroleptiska mediciner, som
kommit i bruk under de sista åren. Även vissa psykoterapeutiska metoder
har visat sig vara av stort värde för att uppnå bättre behandlingsresultat.
På grund av de framsteg som gjorts har möjligheter erhållits till aktiv
behandling av allt flera akut sjuka patienter. Under senare tid har man
även uppmärksammat möjligheterna att med medikamentell och psykoterapeutisk
teknik behandla de stora grupper av långvarigt sjuka, som
vårdas på mentalsjukhusen.

Genom det ökade antalet vårdplatser och den med förbättrade behandlingsmetoder
sammanhängande snabbare omsättningen av de intagna har
det blivit ''möjligt att på sinnessjukhusen mottaga väsentligt fler sjuka
än tidigare. Under år 1956 uppgick sålunda antalet nyintagna patienter
på statens och de större städernas sinnessjukhus till 19 760, medan motsvarande
siffra för år 1931 endast var 6 742. Av intresse i förevarande
sammanhang är emellertid framför allt omfattningen av den frivilliga
intagningen. En sammanställning över antalet personer, som sedan 1931
på egen begäran intagits på sinnessjukhus, ges i följande tabell1.

Av tabellen framgår att det frivilliga ingåendet på sinnessjukhus oavbrutet
ökat med undantag för några år under senare hälften av 1930-talet
och början av 1940-talet, då en vikande tendens delvis gjorde sig gällande.
Den totala ökningen från år 1931, då 1 068 personer intogs på egen begäran,
till år 1956, då antalet frivilligt intagna uppgick till 9 528 personer,
måste betecknas såsom ytterst anmärkningsvärd. Även den procentuella
ökningen är såsom tabellen ger vid handen betydande, och inemot hälften
av alla intagningar på sinnessjukhus sker nu efter ansökan av den sjuke.

De kraftigt stigande siffrorna i fråga om antalet frivilligt intagna torde
till väsentlig del ha sin grund i ett efter hand växande förtroende för
sinnessjukhusen och den verksamhet, som bedrives där. För allmänheten
torde det sålunda i allt större omfattning ha blivit klart, att psykiska sjukdomar
ingalunda är obotliga utan att tvärtom, under förutsättning att sakkunnig
vård erhålles, goda utsikter i många fall finns till återvinnande av
hälsan eller i varje fall väsentlig förbättring av denna.

1 Se sid. 8.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Tabell över intagningar på sinnessjukhus, tillhöriga staten eller
städer som övertagit hela sin sinnessjukvård

År

Totala antalet
intagna

Därav på egen
ansökan

Intagning på
egen ansökan i
procent

1931

6 742

1 068

15,8

1932

7 861

1 411

17,9

1933

6 905

1 716

24,9

1934

9 255

2 059

22,2

1935

9 811

2 800

28,5

1936

8 787

2 872

32,7

1937

8 407

2 681

31,9

1938

8 164

2 884

35,3

1939

8 191

2 888

35,3

1940

7 611

2 790

36,7

1941

7 399

2 448

33,1

1942

7 307

2 846

38,9

1943

10 644

3 373

31,7

1944

8 860

3 680

41,5

1945

9 936

4 230

42,6

1946

11 131

4 778

42,9

1947

11 476

5 249

45,7

1948

12 028

5 407

45,0

1949

13135

5 636

42,9

1950

13 544

6 029

44,5

1951

14 159

6 356

44,9

1952

14 694

6 461

44,0

1953

15 534

6 698

43,1

1954

15 777

7 209

45,7

1955

17 530

8 381

47,8

1956

19 760

9 528

48,2

Den successivt ökande tillströmningen av patienter, som själva begär
intagning på sinnessjukhus, har efter hand medfört en viss förändring
av det frivilliga vårdklientelet. En stor del av de patienter, som numera
intages efter egen ansökan, är sålunda icke sinnessjuka i egentlig mening
utan utgöres av personer med lätta depressionstillstånd, psykoneuroser,
alkoholsjukdomar m. m. Den skedda utvecklingen belyses även av att bland
de förstagångsintagna den procentuella andelen av sådana sjukdomsgrupper
som schizofreni, psykoser i involutionsåldern och manisk-depressiv
sjukdom minskat, medan i stället en procentuell ökning skett av sådana
sjukdomar som psykogena psykoser, alkoholism och psykopati. De patienter,
som på egen begäran beredes vård på sinnessjukhusen, tillhör i viss
mån samma kategorier av sjuka, som mottages på de psykiatriska lasarettsavdelningarna.
Det begränsade antalet vårdplatser på dessa medför
emellertid med nödvändighet, att åtskilliga lindrigt sjuka måste beredas
vård på sinnessjukhusen. För de närmaste åren torde en fortsatt utveckling
efter samma linjer som hittills vara att förutse. Antalet patienter
med endast lättare psykiska sjukdomar kan därför beräknas komma att
ytterligare öka. Att dylika personer mottages på sinnessjukhusen får för
övrigt — i betraktande av önskvärdheten att de sjuka kommer under vård

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1959

9

så tidigt som möjligt — anses vara helt i överenstämmelse med en fortgående
rationalisering av mentalsjukvården.

Den hittillsvarande utvecklingen i vårt land har inneburit, att bristande
överensstämmelse i viss omfattning kommit att föreligga mellan sinnessjuklagens
bestämmelser och praxis. Såsom nämnts i den tidigare lämnade
redogörelsen för gällande lagstiftning, kräves för att någon skall kunna
intagas för vård på sinnessjukhus att vederbörande är sinnessjuk och i
behov av vård på sådant sjukhus. Utvecklingen har lett till att kravet på
sinnessjukdom såsom förutsättning för intagning kommit att eftersättas i
viss omfattning och huvudvikten att läggas vid vårdbehovet. Vårdbehövande
personer med psykiska särdrag, som icke är i egentlig mening sinnessjuka,
brukar således i icke ringa utsträckning intagas på sinnessjukhus. Förutom
de lindrigare sjuka, som nyss nämnts, gäller detta bl. a. även de s. k.
psykopaterna, beträffande vilka i förarbetena till sinnessjuklagen uttryckligen
framhölls att intagning icke skulle få äga rum.

På grund av nu nämnda förhållande har sinnessjuklagen kommit att
utsättas för viss kritik. Det har framstått såsom en brist, att lagen formellt
icke medger intagning i alla de fall, då behov härav visat sig föreligga,
och att alltså intagning måst i viss omfattning äga rum utan att de
formella förutsättningar, som i lagen uppställes härför, är för handen.

Även i andra avseenden har kritik riktats mot gällande sinnessjuklag.
Bland annat har så skett beträffande de formföreskrifter, som avser frivillig
intagning, vilka ansetts kunna undvaras i sin helhet.

Utvecklingen inom sinnessjukvården har lett fram till den uppfattningen,
att en närmare samordning mellan kropps- och sinnessjukvård bör äga
rum samt att standardskillnaden mellan kroppssjukvården och sinnessjukvården
så långt möjligt hör utjämnas. Det råder också en allmän
strävan hos dem, som har ansvaret för sinnessjukvården, att förbättra
vårdmöjligheter, lokaliteter samt diagnostik och behandlingsresurser. Även
i fråga om patientens rättsliga ställning har starka önskemål framkommit
om så långt möjligt likartade förhållanden inom sinnessjukvård och
kr opp ss j ukvård.

De restriktioner, som tidigare rått beträffande sinnessjukhusens patienter,
har på grund av den skildrade utvecklingen alltmera uppluckrats.
Användningen av tvångsmedel och isolering minskar successivt. Avdelningar,
som tidigare hållits låsta, har kunnat öppnas. Ett stigande antal patienter
kan beviljas frigång, och de gamla promenadgårdarna kan ersättas med
öppna platser för patienternas utevistelse. För patienter, som lider av lätta
psykiska åkommor, har särskilda paviljonger eller avdelningar ordnats.

Mot bakgrunden av nu berörda förhållanden har från läkarhåll vid
skilda tillfällen framförts önskemål om ett friare intagningsförfarande.
Särskilt har framhållits att vissa patienter troligen skulle kunna förmås
att söka vård på ett tidigare stadium av sjukdomen, om de kände sig säkra

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

på att få lämna sjukhuset, då de själva önskade. Man har vidare hänvisat
till att vården av de sjuka skulle underlättas, om den kunde ges under
så fria former som möjligt. I syfte att vinna närmare erfarenheter av ett
friare system förordnade Kungl. Maj:t genom beslut i januari 1957, att
en vid Sidsjöns sjukhus befintlig upptagningspaviljong från och med den
1 februari 1957 tills vidare t. o. m. den 30 juni 1958 försöksvis icke skulle
vara sinnessjukhus, varigenom intagningsreglerna i sinnessjuklagen icke
blir tillämpliga på denna paviljong. Förordnandet har sedermera förlängts
t. o. m. den 31 december 1959. Ifrågavarande paviljong inrymmer en manlig
vårdavdelning om 25 platser och en kvinnlig avdelning, likaledes omfattande
25 vårdplatser. Det klientel, som intagits på berörda båda avdelningar, har
varit ett urval fall från den lätta psykiatrin, huvudsakligen neuroser, lindriga
depressionstillstånd och praesenila insufficienstillstånd. Det torde emellertid
kunna antagas, att betydligt svårare fall och sannolikt den övervägande
delen av dem, som under försöksperioden efter egen ansökan intagits
med retentionsrätt, lika väl skulle ha kunnat vårdas på de fria
intagningsavdelningarna. Av de drygt 400 patienter, som hittills intagits
på nämnda båda avdelningar, bär endast några få fall måst överföras till
huvuds j ukhuset.

Även för patienter, som lider av långvariga psykiska sjukdomstillstånd,
har sinnessjukvården och dess behandlingsmöjligheter kommit att få en
större betydelse än tidigare. Många sådana patienter söker sig nu frivilligt
till sjukhusen, bl. a. av den anledningen alt de hör talas om andra sjuka,
som blivit återställda eller förbättrade. En stor del av dessa patienter lider
av sjukdomar, som även enligt äldre terminologi uppfattades som sinnessjukdomar.
Då behandlingsmöjligheterna tidigare var få och ovissa, var
det för dessa patienter icke aktuellt att söka hjälp på sinnessjukhusen.
De förbättrade behandlingsresurserna har förändrat läget. Givet är att
dessa patienters tillstånd många gånger kräver lång tids behandling, vilket
de i allmänhet också accepterar. Ett friare intagningsförfarande synes
därför kunna komma i fråga även beträffande sådana patienter.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört bl. a.
följande.

»Av den redogörelse för utvecklingen efter sinnessjukhuslagens tillkomst,
som lämnats i det föregående, framgår att intagning på mentalsjukhus
efter ansökan av den sjuke själv kommit att äga rum i alltmer ökad omfattning
och att numera inemot hälften av det totala antalet intagningar
sker på detta sätt. Sammansättningen av vårdklientelet har i samband
härmed förändrats såtillvida, att personer med lättare psykiska sjukdomar
i avsevärd utsträckning mottagits på mentalsjukhusen. Dessa patienter är,

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 11

liksom alla andra som intages på sådana sjukhus, underkastade bestämmelserna
i sinnessjuklagen. Denna, som utformats uteslutande med tanke
på sinnessjuka, innehåller regler som gör det möjligt att hindra patienterna
från att lämna sjukhuset och att även i övrigt tillgripa tvångsåtgärder mot
dem. Många av dem som frivilligt söker vård på mentalsjukhus är emellertid
i stånd att själva bedöma sin situation och sitt behov av vård. Med hänsyn
härtill finns otvivelaktigt ett betydande utrymme för intagning, som icke
är förknippad med nämnda frihetsinskränkningar.

Frånsett den allmänna synpunkten, att lagstiftningen icke bör medföra
inskränkningar i den enskildes frihet i vidare mån än som är nödvändigt,
talar även andra vägande skäl för en reform, som möjliggör
intagning på mentalsjukhus utan kvarhållningsrätt.
Härvid vill jag främst understryka, att det för en ändamålsenlig mentalsjukvård
är av synnerlig vikt, att de sjuka kommer under behandling så
tidigt som möjligt. Utsikterna för ett snabbt tillfrisknande ökas därvid
väsentligt. De betänkligheter mot att söka vård på mentalsjukhus, som alltjämt
förekommer, torde icke kunna övervinnas förrän jämställdhet så långt
möjligt uppnåtts mellan mentalsjukvård och annan sjukvård, åtminstone
beträffande rätten att lämna sjukhuset. Ett genomförande av det föreliggande
förslaget skulle komma att verksamt bidraga till ökad tillit till mentalsjukvården
och därmed till större benägenhet att frivilligt söka vård. ökat
förtroende från patienternas sida skapar också otvivelaktigt förutsättningar
att uppnå bättre vårdresultat. Det synes mig därför uppenbart, att väsentliga
fördelar skulle vara förbundna med en reform av nu angivet slag. En
sådan reform har också så gott som enhälligt tillstyrkts av remissinstanserna
och enligt vad kommittén inhämtat är sjukhuscheferna för statens
sinnessjukhus samt styresmännen för de större städernas sinnessjukhus i de
flesta fall positivt inställda till den föreslagna reformen. Enligt min mening
bör därför kommitténs förslag i huvudsak genomföras.

Med hänsyn särskilt till den rådande bristen på läkare inom mentalsjukvården
kan skäl finnas att, som kommittén gjort, något beröra frågan,
huruvida tidpunkten nu är lämplig att genomföra reformen.
Främst bör då beaktas dess inverkan på arbetsbelastningen
vid mentalsjukhusen. Vad först angår tillströmningen av patienter till
sjukhusen har i förslaget upptagits garantier för att intagningen enligt de
nya reglerna skall kunna hållas inom ramen för tillgängliga vårdresurser
genom att sjuk vårdsläkaren erhåller rätt att avgöra, huruvida den vårdsökande
skall mottagas. Något väsentligt ökat arbete torde ej heller komma
att föranledas därav, att sjukvårdsläkaren i samband med själva intagningsförfarandet
skall pröva, huruvida den sjuke kan mottagas utan kvarhållningsrätt.
Såsom kommittén framhållit, bör nämligen sjukvårdsläkaren
vara berättigad att påfordra den utredning han finner nödvändig för
sill ställningstagande. En läkarremiss, innehållande redogörelse för sjuk -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1959

domens förlopp och dess yttringar, torde som regel utgöra tillräckligt underlag
för sjukvårdsläkarens beslut i intagningsfrågan. I händelse av bristfälliga
uppgifter rörande den sjuke eller om denne infinner sig på sjukhuset
och påfordrar intagning utan att över huvud medföra någon läkarremiss
kan givetvis bedömningen understundom försvåras eller i vart fall
visst ökat arbete uppkomma. Det saknas dock anledning antaga, att nämnda
svårigheter i mera påfallande grad skall påverka sjukvårdsläkarens arbetsbörda.
De i huvudsak positiva ställningstaganden som gjorts av sjukhuschefer
och styresmän vid mentalsjukhusen visar för övrigt, att om merarbete
uppkommer av reformen man från läkarhåll i de flesta fall är beredd
att påtaga sig detta.

I betraktande av det anförda bör den ökade arbetsbelastning för mentalsjukvården,
som kan följa i anslutning till reformen, icke tillmätas sådan
betydelse, att man därför bör avstå från den.

Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att reformen bör
genomföras utan avvaktan på den fullständiga omarbetning av sinnessjuklagen
som pågår. För det fortsatta lagstiftningsarbetet torde för övrigt
de erfarenheter, som står att vinna under tillämpning av ett fritt intagningssystem,
bli av stort värde. De lagstiftningsåtgärder jag förordar i det
följande får således anses ha provisorisk karaktär och i olika hänseenden
kan erfarenheterna av reformen föranleda ändrat ställningstagande.

Av de särskilda frågor, som aktualiseras i samband med den föreslagna
lagstiftningen, vill jag till att börja med beröra spörsmålet vilka kategorier
av sjuka som skall kunna intagas utan retentionsrätt.
Liksom kommittén är jag av den uppfattningen att det bör
vara möjligt, i vart fall sedan närmare erfarenheter vunnits av den nya
vårdformen, att tillämpa denna på det övervägande antalet sjuka, som
själva önskar underkasta sig sjukhusvård. Förutom till erfarenheterna från
England, där den fria intagningen under senare år tagit allt vidare proportioner,
vill jag i detta sammanhang hänvisa till att det visat sig möjligt
att vid de psykiatriska lasarettsklinikerna i landet vårda även relativt
svåra fall av psykisk sjukdom utan användande av retentionsrätt. Även
psykiskt efterblivna bör, som kommittén anfört, kunna erhålla vård enligt
de nya reglerna.

En förutsättning för intagning i den nya ordningen bör vara att vistelsen
på sjukhuset kan leda till bättring i den sjukes psykiska tillstånd eller
eljest vara till nytta för honom. Härigenom öppnas möjlighet för sjukvårdsläkaren
att hindra intagning av sådana patienter, som rätteligen tillhör
annat vårdområde. Intagningen bör alltså, såsom kommittén understrukit,
vara motiverad av medicinska skäl.

Att det i vissa fall, där sagda förutsättning föreligger, likväl icke kan
anses lämpligt att medgiva intagning utan att patienten underkastas de
allmänna utskrivningsbestämmelserna, synes mig klart framgå av de exem -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 13

pel kommittén anfört. Intagning utan retentionsrätt bör sålunda icke förekomma
beträffande personer, som över huvud icke kan ge uttryck för
eu förnuftig vilja. Ej heller bör intagning ske av den som kan antagas
ställa sig avvisande till ändamålsenlig behandling eller vars sjukdom är
av sådan art, att en icke obetydlig risk för våldshandlingar kan föreligga
och det tillika måste anses tvivelaktigt, huruvida den sjuke kan förmås att
kvarstanna på sjukhuset, till dess han återvunnit hälsan eller i varje fall
förbättrats så, att han icke vidare är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet. För att uppnå viss enhetlighet i tillämpningen får det — såsom
socialstyrelsen framhållit — anses önskvärt, att skälen för att avvisa en
ansökan begränsas till i huvudsak de angivna tre grupperna.

Vad beträffar s. k. O-fall —• d. v. s. patient som under inflytande av sinnessjukdom
begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke
blivit beivrat — är jag ense med kommittén om att något ovillkorligt hinder
icke bör uppställas mot att utan vanlig retentionsrätt mottaga sådana
patienter. Jag vill emellertid kraftigt understryka, att största försiktighet
givetvis bör iakttagas, då det gäller sådana fall. Bedömes den vårdsökande
alltjämt vara farlig för annans personliga säkerhet, bör han icke mottagas
i den nya vårdformen. Ett annat bedömande kan vara befogat i fråga
om andra vårdsökande tillhörande O-fallskategorin, främst då brottet
är av mindre allvarlig beskaffenhet och kan antagas vara en engångsföreteelse.
Genom den rätt som i förslaget tillagts sjukvårdsläkaren att efter
intagning kvarhålla den intagne under viss kortare tid, för den händelse
denne befinnes farlig för annans säkerhet, har skyddssynpunkterna tillgodosetts
på ett för ifrågavarande fall tillfredsställande sätt. Under förutsättning
att den nya vårdformen tillämpas med urskiljning då det gäller O-fallen,
hör det icke behöva förekomma, att -— såsom riksåklagaren befarat ■—-åklagarna ser sig nödsakade att föranstalta om åtal i fall, då åtalseftergift
nu meddelas.

Förfarandet vid den nya fria intagningen hör som
kommittén föreslagit vara helt formlöst. Ansökningen bör således kunna
vara såväl muntlig som skriftlig. Då intagning sker på grund av remiss, är
det, såsom tidigare framhållits, av vikt att de upplysningar som lämnas
rörande den sjuke är så utförliga, att sjukvårdsläkaren med ledning av dem
kan bedöma lämpligheten av att intagning sker utan kvarhållningsrätt.
Att en del svårigheter härvidlag kan uppkomma till en början synes icke
uteslutet. För den händelse väsentliga olägenheter skulle kvarstå sedan
reformen tillämpats någon tid, torde det få ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda närmare anvisningar rörande innehållet i remisser till mentalsjukhusen.

Som jag tidigare anfört, finns redan nu möjlighet att frivilligt ingå på
mentalsjukhus för vård. Den sjuke skall därvid egenhändigt underteckna
skriftlig ansökan om intagning (ansökan T) och ansökningen skall förses

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

med intyg av två vittnen att den sjuke frivilligt tecknat sitt namn därpå.
Intagning på grundval av sådan ansökan medför att patienten blir underkastad
samma bestämmelser rörande utskrivning m. in. som en tvångsintagen.

Det kunde synas, som om det nya frivilligförfarandet borde helt ersätta
det gamla. För att en vårdsökande, som infinner sig på sjukhuset och befinnes
vara i behov av omedelbart omhändertagande men som icke kan
mottagas utan kvarhållningsrätt, icke skall behöva avvisas har emellertid
kommittén föreslagit, att den nuvarande möjligheten till intagning på
grund av ansökan I skall kvarstå under i vart fall en övergångsperiod.
Medicinalstyrelsen har med hänsyn till det skäl kommittén anfört för sitt
förslag i denna del icke velat motsätta sig det och från läkarhåll har man
funnit önskvärt att den nuvarande formen för frivillig intagning bibehålies
vid sidan av den nya.

Ehuru jag anser ett sådant arrangemang främst från psykologiska synpunkter
ägnat att inge vissa betänkligheter, synes mig dock försiktigheten
bjuda att man i avvaktan på att det inom läkarkåren utbildar sig en klar
uppfattning rörande det nya systemets användbarhet tills vidare bibehåller
möjligheten till intagning på ansökan I. Jag vill emellertid i detta sammanhang
med all kraft understryka angelägenheten av att den nya vårdformen
ges så stort utrymme som möjligt och att en begäran om fri intagning
icke avvisas, med mindre vägande skäl'' kan åberopas därför. Då
ansökan I kommer till användning, bör självfallet tillses, att den vårdsökande
erhåller upplysning om innebörden därav. För att tillgodose detta
önskemål synes det lämpligt, att ansökningsformuläret kompletteras, så
att av detta klart framgår, att den vårdsökande genom att underteckna
handlingen blir underkastad de allmänna utskrivningsbestämmelserna.

Beträffande frågan i vad mån tvångsåtgärder skall
kunna tillgripas mot patienter intagna enligt den nya ordningen
synes till en början klart, att vården av dessa patienter som regel bör
äga rum på öppna avdelningar. Avsteg från denna princip bör, såsom
socialstyrelsen framhållit, göras endast då det av anstaltstekniska eller
behandlingstekniska skäl finnes nödvändigt. Över huvud taget bör en allmän
strävan vara att ifrågavarande patienter under vistelsen på sjukhuset
underkastas så få frihetsinskränkningar som möjligt.

Vad angår spörsmålet, huruvida den intagne under vissa förhållanden
skall kunna kvarhållas på sjukhuset mot sin vilja, delar jag kommitténs
uppfattning, att en dylik möjlighet bör stå sjukvårdsläkaren till buds
för undantagsfall, nämligen då fråga är om patienter, som bedömes vara
farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. Att härutöver -— såsom
förordats i en del remissyttranden — utsträcka kvarhållningsrätten även
till andra patienter skulle lätt kunna äventyra reformens syfte och göra
den retentionsfria intagningen mer eller mindre illusorisk. För att den nya

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 15

vårdformen skall kunna omfattas med förtroende av allmänheten är det
otvivelaktigt av stor betydelse, att antalet fall, då den intagne kvarhålles
mot sin vilja, i möjligaste mån begränsas. Jag ansluter mig därför till
kommitténs uppfattning, att sjukvårdsläkaren icke bör ha möjlighet att
kvarhålla den intagne i andra fall än då denne anses farlig på sätt nyss
nämnts. Några större olägenheter torde icke föranledas av en sådan ordning.
För den händelse den sjuke begär att bli utskriven, innan detta ännu kan
anses tillrådligt, lär det nämligen •—■ såsom kommittén framhållit och erfarenheterna
från andra länder ger belägg för — i betydande omfattning vara
möjligt att tala denne till rätta. Självfallet får dock icke den sjuke utsättas
för formlig press att kvar stanna på sjukhuset, t. ex. under hot att han eljest
skall bli tvångsintagen. Läkarens övertalningsförsök bör inskränka sig
till ett framläggande av de sakskäl, som talar för fortsatt vistelse på sjukhuset.

Rörande längden av kvarhållningstiden har olika uppfattningar kommit
till uttryck. Kommittén har föreslagit en kvarhållningstid av fjorton dagar.
Häremot har utredningen om administrativa frihetsberövanden anmärkt,
att hänsyn endast bör tagas till den tid som kan beräknas åtgå för att
ordna med tvångsintagning och ansett en tid av omkring tre dagar tillräcklig.
Medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden har förordat en kvarhållningstid
på en vecka.

Kvarhållningstiden bör i första hand avpassas så att den medger möjlighet
att vid behov föranstalta om tvångsintagning. Emellertid förtjänar
den av kommittén anförda synpunkten, att man genom att medge något
längre kvarhållningstid i vissa fall kan undvika tvångsintagning, enligt
min mening beaktande. Den sjuke torde föredra att mot sin vilja kvarhållas
under en begränsad tid framför att bli föremål för tvångsintagning
på obestämd tid. Då det emellertid är ytterst angeläget, att kvarhållningstiden
icke blir längre än som bedömes erforderligt för att i huvudsak tillgodose
nyssnämnda synpunkter, förordar jag att tiden begränsas till tio
dagar, räknat från det sjukvårdsläkaren meddelat beslut om kvarhållande.

I likhet med kommittén finner jag någon uttrycklig föreskrift icke böra
meddelas om skyldighet för sjukvårdsläkaren att i förväg upplysa vårdsökande
om den rätt till kvarhållande som föreligger. Såsom justitiekanslersäinbetel
påpekat bör emellertid underrättelse alltid lämnas, då anledning
finnes därtill och det lämpligen kan ske. Jag instämmer vidare i ämbetets
uppfattning, att sjukvårdsläkaren bör vara uppmärksam på att ingen intages
enligt den nya ordningen i den felaktiga föreställningen, att kvarhållningsrätt
är helt utesluten.

Beträffande de övriga frågor som upptagits av kommittén ansluter
jag mig till uppfattningen, att möjlighet icke nu bör införas att överklaga
elt av sjukvårdsläkaren meddelat kvarbållningsbeslut. Det synes
dock önskvärt, att kommittén under det fortsatta lagstiftningsarbetet om -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

prövar denna fråga i samband med bestämmandet av den lokala utskrivningsnämndens
arbetsuppgifter. Förslaget att överinspektören skall ha
rätt att efter framställning av den kvarhållne förordna om utskrivning finner
jag lämpligt. Endast då särskilda skäl föreligger torde det kunna påfordras
att överinspektören, innan han avgör ärendet, personligen undersöker
patienten.

Som kommittén anfört bör i vissa undantagsfall den som frivilligt ingått
på mentalsjukhus kunna bli underkastad de bestämmelser som gäller för
tvångsintagna. Initiativet till en sådan förändring kan utgå från sjukvårdsläkaren
eller från behörig person eller myndighet utom sjukhuset.
I båda fallen bör förutsättningen för en dylik förändring av den intagnes
ställning vara, att fullständiga intagningshandlingar inkommit till sjukhuset.

I enlighet med det anförda har sålunda på grundval av kommitténs förslag
inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sinnesjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321). Ändringen innebär, att i stället
för nuvarande 55 §, som numera saknar betydelse, under rubriken ''Särskilda
bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt’ införts tre
paragrafer, betecknade 55 §, 55 a § och 55 b §.

Beträffande motiveringen till de särskilda stadgandena får jag i huvudsak
hänvisa till vad jag förut anfört. Härutöver må emellertid anmärkas
följande.

Som jag tidigare anfört, skall för intagning enligt de nya reglerna krävas
allenast att den sjuke önskar erhålla vård på sjukhuset samt att vården med
hänsyn till hans psykiska tillstånd kan antagas vara till nytta för honom.
Såsom förutsättning för intagning bör i detta fall icke föreskrivas att den
sjuke skall vara ''i behov av vård å sinnessjukhus’. Detta uttryck har nämligen
förbundits med krav på sinnessjukdom, medan den fria intagningen
skall kunna avse olika slag av psykiskt sjuka och såväl svårare som lindrigare
fall. Bedömningen, huruvida vården kan vara till nytta för den sjuke,
skall göras av sjukvårdsläkaren på det sjukhus, där den sjuke önskar bli
intagen.

önskan om intagning måste framställas av den sjuke själv, även om han
är omyndig. I sådant fall bör vårdnadshavaren dock beredas tillfälle att
yttra sig, om så kan ske utan olägenhet. Någon särskild föreskrift härom
anser jag icke erforderlig.

Enligt 52 § första stycket är polismyndighet skyldig att lämna handräckning
för återförande av patient, som avvikit från sinnessjukhus. Handräckning
skall givetvis icke kunna begäras enbart därför att en patient, som vårdas
utan retentionsrätt, avlägsnar sig från sjukhuset utan att något beslut

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 17

om utskrivning meddelats. En dylik patient begagnar sig ju endast av sin
rätt att, när han sa önskar, lämna sjukhuset. Mera tveksam ställer sig frågan
om handräckning bör kunna begäras för att återföra en patient, som avvikit
sedan kvarhållningsbeslut meddelats mot honom. Kommittén har intagit
den ståndpunkten, att handräckning ej heller bör kunna komma till användning
i dylika fall. Samtidigt har emellertid kommittén understrukit angelägenheten
av att den sjuke omhändertages samt framhållit, att det för att
tillgodose detta önskemål torde vara tillfyllest med en underrättelse från
sjukvårdsläkaren till vederbörande polismyndighet. Under remissbehandlingen
har olika uppfattningar kommit till uttryck i nu berörda fråga. Medicinalstyrelsen
har helt anslutit sig till kommitténs förslag. Sinnessjuknämnden
har däremot uttalat sig för att handräckning bör kunna meddelas, då
beslut om kvarhållning föreligger. Har kvarhållningstiden utgått, bör patienten
enligt nämnden dock icke återföras, ulan polismyndigheten bör i så
fall föranstalta om intagning enligt 2 kap. sinnessjuklagen.

För min del finner jag det föga tilltalande att bereda möjlighet till handräckning
för återförande av patient, som intagits utan retentionsrätt. Det
synes rimligt, att en patient, som intagits på dylikt sätt, icke skall behöva
räkna med förutom möjligheten av kvarhållande under kortare tid —
att underkastas sjukvård genom polisingripande, med mindre vanliga handlingar
för tvångsintagning föreligger. Jag är alltså ense med kommittén om
att 52 § första stycket sinnessjuklagen icke bör vara tillämpligt på ifrågavarande
patienter. En underrättelse från sjukvårdsläkaren till vederbörande
polismyndighet om att vådlig patient avvikit från sjukhuset bör ha samma
verkan som en anmälan från enskild person om fara för våldsbrott och
således föranleda prövning av frågan om tvångsintagning på sinnessjukhus
genom polismyndighetens försorg.

Tidigare har jag framhållit, att en allmän strävan bör vara, att här avsedda
patienter under sin vistelse på sjukhuset underkastas så få frihetsinskränkningar
som möjligt. Såsom kommittén anfört, måste dock möjlighet
finnas att vidtaga sådana trihetsbegränsande åtgärder, som fordras till
skydd för patienten själv eller omgivningen eller som påkallas av att han
vårdas tillsammans med sjuka, som kan kvarhållas mot sin vilja. En föreskrift
härom har upptagits i 55 § tredje stycket. Denna föreskrift ersätter
således, såvitt angår ifrågavarande patienter, den befogenhet att tillgripa
tvång, som innehålles i 4 § 1 mom. andra stycket sinnessjuklagen.

Den omständigheten att en patient, som intagits enligt 55 §, i regel själv
får bestämma när han vill lämna sjukhuset, får icke medföra att han kan
stanna kvar där längre än vad som är påkallat med hänsyn till hans psykiska
tillstånd. Sjukvårdsläkaren måste därför tilläggas rätt alt, även mot
patientens vilja, utskriva honom, då hans psykiska tillstånd motiverar det.

\ idarc bör sjukvårdsläkaren ha befogenhet att utskriva patient, om det
erfordras för att bereda plats åt någon som är i större behov av vård på
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 and. Nr 9

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1959

sjukhuset. Regler härom har upptagits i 55 a §. Härjämte har i paragrafen
införts den förut berörda bestämmelsen om rätt för överinspektören att förordna
om utskrivning av den, som kvarhålles på sjukhuset mot sin vilja.

Lagrådet

Lagrådets yttrande över det till lagrådet remitterade lagförslaget innefattade
ett flertal erinringar, de flesta av lagteknisk natur. Angående innehållet
i yttrandet och departementschefens inställning till erinringarna hänvisas
till propositionen. Lagrådets erinringar föranledde vissa jämkningar
av förslaget.

Utskottet

Den som intagits för vård på sinnessjukhus har enligt de nu gällande
utskrivningsbestämmelserna inte någon ovillkorlig rätt att bli utskriven.
Den intagne får i regel inte skrivas ut, så länge han är i behov av vård på
sinnessjukhus. Detta gäller även för den som intagits på egen begäran.

Enligt det föreliggande lagförslaget skall den som önskar vård på sinnessjukhus
efter prövning av sjukvårdsläkaren kunna tagas in på sjukhuset
utan att bli underkastad nämnda utskrivningsbestämmelser. Den som tagits
in skall bara i vissa undantagssituationer — om han är farlig för annans
personliga säkerhet eller sitt eget liv — kunna hållas kvar mot sin vilja,
i första hand under tio dagar. Om de allmänna kvarhållningsreglerna i sinnessjuklagstiftningen
medger det, kan emellertid vården utsträckas därutöver.
Den angivna tiden, tio dagar, är främst avsedd att ge tillfälle till de åtgärder
som erfordras för att sjukvårdsläkaren skall kunna bedöma, om förutsättningar
för ytterligare kvarhållande finns. Bl. a. krävs skriftlig ansökan
av anhörig eller myndighet, exempelvis polismyndighet, samt vårdattest
av utomstående läkare.

Den föreslagna ordningen är enligt utskottets mening ägnad att stärka de
vårdbehövandes förtroende för mentalsjukvården. Detta torde i sin tur öka
möjligheterna till gynnsamma behandlingsresultat.

Från skilda håll har framhållits, att den nya ordningen bör kunna tilllämpas
vid det övervägande antalet intagningar på egen ansökan. Häri vill
utskottet instämma. Emellertid vill utskottet förorda, att de nya intagningsbestämmelserna
åtminstone till en början tillämpas med viss återhållsamhet.
Det måste nämligen vara av största vikt, att undantagsregeln om tvångskvarhållande
kommer att tillämpas i så liten utsträckning som möjligt. Särskilt
beträffande de så kallade O-fallen — sådana som under inflytande av sinnessjukdom
begått brott mot annans personliga säkerhet, vilka inte blivit beivrade
vid domstol — bör tillämpningen bli återhållsam. För fall, där det enligt

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 19

sjukvårdsläkarens bedömande inte är lämpligt att i förväg avstå från möjligheten
att hålla kvar den sjuke, anser utskottet de nu gällande bestämmelserna
om intagning på egen ansökan mera ändamålsenliga.

Sjukvårdsläkarna skulle få bättre underlag för bedömningen av tveksamma
fall, om intagning, såsom förordats från vissa håll, finge ske blott
efter remiss av utomstående läkare. En sådan ordning skulle dessutom
begränsa den ökning av sinnessjukhusläkarnas arbetsbörda i samband med
intagningarna, som reformen kan antagas medföra. Utskottet vill dock inte
förorda något remisstvång. Ett sådant skulle i de klara fallen medföra
onödig omgång och kostnad. Emellertid vill utskottet hänvisa till att både
kommittén och föredragande departementschefen framhållit, att sjukvårdsläkare
bör vara berättigad att kräva den utredning han finner erforderlig
för sitt ställningstagande. Enligt utskottets mening är det naturligt, att
vårdsökande, då sjukvårdsläkaren finner intagningsfrågan tveksam, ger in
läkarremiss med motivering.

För att de föreslagna bestämmelserna skall bli tillämpliga, måste den
sjuke själv begära att bli intagen. Detta gäller även för det fall att han är
omyndig. Föredragande departementschefen har yttrat, att vårdnadshavaren
i sådant fall bör få tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet,
men att särskild föreskrift därom inte är erforderlig. Utskottet instämmer
häri. Har vårdnadshavaren eller den som eljest har att sörja för den omyndiges
person inte fått tillfälle att yttra sig över ansökningen, bör han enligt
utskottets mening i efterhand underrättas angående beslut om intagning;
föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning. På motsvarande sätt
kunde det synas naturligt, om sjukvårdsläkaren skulle vara skyldig att underrätta
anhörig till intagen, som inte är omyndig. Emellertid bör läkaren
vara oförhindrad att taga hänsyn till önskemål i motsatt riktning hos den
intagne, och utskottet vill därför inte förorda någon ovillkorlig underrättelseskyldighet
för sådana fall.

Utskottet har i övrigt icke funnit anledning till uttalande i anledning av
propositionen och får alltså hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 54.

Stockholm den 2 april 1959

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959
Vid detta ärendes behandling har närvarit

frånförsta kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel E. Svensson
och Sunne, fru Carlqvist samt herrar Eric Carlsson*, Kaijser* och
Edström*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Carlsson i Bakeröd, Lothigius och Johansson i Södertälje samt fru
Svensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59

903849