Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till sjukhuslag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 19 december 1958 dagtecknad proposition, nr 19 år 1959,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till
1) sjukhuslag; samt
2) lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Förslag
till
Sjukhuslag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun
utgör ett sjukvårdsområde.
2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat
särskilt stadgas, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.
3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan anstaltsvård av psykiskt
efterblivna, varom är särskilt stadgat.
2 §•
1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt
för ombesörjande av vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd.
Såsom sjukhus skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka,
behäftade med smittsam sjukdom.
2 mom. Den som driver sjukhus benämnes huvudman.
Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukhus utan
att likväl kunna anses driva sjukhuset, äger Konungen förordna, att denna
lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller delvis skola tilllämpas
på sjukhuset.
Skyldighet att ombesörja sjukvård
3 §•
Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,
ombesörja sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd,
som fordrar intagning å anstalt, i den mån icke annan drager försorg
härom (sluten vård).
Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för
dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest
behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller skyldigheten dock
endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där
den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 3
4 §■
Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl
beredas vårdsökande, som icke är i behov av intagning på sjukhuset
(öppen vård). Öppen vård skall företrädesvis avse sådan vård, som icke
lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset, och må bedrivas endast
i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna vården och övriga omständigheter
bedömes skälig.
Utan inskränkningar som nu sagts må vid sjukhus eller i anslutning till
sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.
Anordnande av sjukhus m. m.
5 §•
1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare
eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för
mindre krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;
dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga
anordnas tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem
och sjukhem.
2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,
benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sådana
sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara
försedd med högst fyrtio vårdplatser.
3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,
behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes
epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka
oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är
avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med
högst sextio vårdplatser.
i mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts
för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.
5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes
förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande
vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.
6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat
för vård av
a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form
av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,
b) lättskötta psykiskt sjuka,
c) konvalescenter, eller
d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.
Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
6 §•
För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives
i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett
epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.
Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser
för vård av sjuka, som i första stycket sägs.
7 §•
Högsta tillsynen över sjukhus och den sjukvårdande verksamhet som bedrives
där utövas av medicinalstyrelsen.
8 §•
Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning
ävensom ritningar för sjukhuset godkänts av medicinalstyrelsen eller, i fall
som Konungen bestämmer, av centrala sjukvårdsberedningen. Vad nu sagts
skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.
Sjukvårdsstyrelse
9 §.
1 mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt
denna lag utövas av sjukvårdsstyrelse som avses i 53 § landstingslagen.
1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens
sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.
Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av
minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av
suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket ärende av
större vikt angående sjukhusväsendet är avsett att förekomma, skall kallas
en av styrelsen därtill för viss tid utsedd överläkare vid styrelsen underställt
sjukhus med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.
Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun
skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt förste
stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges
bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga sjuk
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
vårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få
sin mening antecknad till protokollet.
3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad än Stockholm skola
bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen avseende kommunens styrelse
ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd
nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt, att
protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet
i varje ärende.
I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §
kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1
mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena
i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens
sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande
ledamöter och beslutet i varje ärende.
4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som
ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,
som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för
att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.
10 §.
Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov
och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de
förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka
för främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.
Direktion för sjukhus
11 §•
1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret
för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara gemensam
för två eller flera sjukhus.
Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen eller hälsovårdsstyrelsen
skall utgöra direktion. I stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige
motsvarande befogenhet med avseende å stadens sjukvårdsstyrelse.
2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av huvudmannen
till det antal denne bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara
under tre. Vid valet skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna
skola inkallas till tjänstgöring.
3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse
kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller må
därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent
vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är högsta
förvaltningschef för sådant sjukhus.
c
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot
eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning
av ärende, vilket ankommer på direktion.
4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser
som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser
äga motsvarande tillämpning, nämligen
för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.
tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse, samt
för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm
vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende
å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma
lag i fråga om där avsedd nämnd.
För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §
kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2,
3 och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige
med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.
5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter
närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions
sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter
samt beslutet i varje ärende.
6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna
i denna paragraf.
12 §.
Till sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdirektör samt sjukhusdirektör,
styresman, chefsläkare och sjukhusintendent kallas med rätt
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening
antecknad till protokollet.
Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och
sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,
den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger
frågor rörande denna personal.
Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse
fullgör åliggande som direktion.
Befattningshavare i sjukhusledningen
13
1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt
tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvaltningen
tillkomma en sjukhusintendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,
skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare
biträda sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.
Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen
efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som
ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om flera sådana
läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande
meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid
eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra
år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas
tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.
2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock
vara gemensam för flera sjukhus.
Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller
sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer på
sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma
sjukhusintendent skola fullgöras.
14 §.
1 mom. I stad som ej tillhör landstingskommun må såsom högsta chef
närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av de av staden drivna
sjukhusen anställas en sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör finnes,
skola sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning
under sjukvårdsdirektörens ledning.
Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestäm
mer tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör,
styresman eller sjukhusintendent.
2 mom. Till biträde åt sjukvårdsdirektör må anställas befattningshavare
med befogenhet att efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande självständigt
fullgöra vissa på sjukvårdsdirektören ankommande uppgifter.
Läkare
15 §.
7 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker,
vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens
behöriga och ändamålsenliga handhavande.
2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes
1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus
som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett
med flera än etthundrafemlio vårdplatser, överläkare,
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga sjukstuguläkare,
samt
3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning
av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.
Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade
bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning
å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej finnes,
och vad om sjukhemsläkare stadgas äga tillämpning å motsvarande läkare
vid förlossningshem.
Överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar
eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas
för ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna
skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av
överläkare som nu sagts.
3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas
biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas underläkare
och extra läkare.
Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift
att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej
annat föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare,
dock med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.
i mom. Föreskrifter om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst
meddelas av Konungen.
16 §.
Tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare eller underläkare må
icke inrättas utan att sjukvårdsstyrelsen inhämtat medgivande därtill av
medicinalstyrelsen. Medgivande att inrätta tjänst såsom biträdande överläkare
eller underläkare må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden.
Extra läkare må ej anställas utan att sjukvårdsstyrelsen eller, i brådskande
fall, direktionen inhämtat medicinalstyrelsens tillstånd därtill. Sådant
tillstånd må lämnas allenast för begränsad tid.
17 §.
1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.
När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i
den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende
å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses
böra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som
tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd
tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat
vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.
Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hö -
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 9
rande avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.
2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss
tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda
förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver
annat, må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.
När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,
vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande
av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de tre
främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten.
Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den
överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd, och
direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en av de
sökande, som uppförts på förslag.
3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen
tills vidare.
Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare
vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen
medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.
i mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.
Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på sätt
är stadgat i 2 mom.
Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet förlängas
så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå
till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom
underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.
Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst
endast må meddelas för kortare tid än tre år och att den, som under
tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid
samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma
sjukhus.
5 mom. Extra läkare, som skall fullgöra åligganden vilka ankomma på
överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.
Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att
beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkarkonsten förordnande
meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande
av sjukvårdsstyrelsen. När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare
skall, om ej medicinalstyrelsen medgivit undantag, förfaras på sätt är
stadgat i 2 mom.
18 §.
Föreligger vid sjukhus behov av att för särskilda sjukvårdsuppgifter konmltera
annan läkare än sådan som avses i 15 §, må dylik läkare (konsult
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
läkare) stadigvarande knytas till sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.
19 §.
Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal
för fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan
beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt
att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar
verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till
dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.
Övrig personal
20 §.
Förutom befattningshavare som avses i 13 och 15 §§ skall vid sjukhus
finnas anställd den personal, som i övrigt erfordras för att god vård skall
kunna meddelas på sjukhuset.
Intagning å sjukhus m. m.
21 §.
Om intagning å sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare
eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt
på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning å mentalsjukhus
är särskilt stadgat.
Vad i första stycket stadgas om intagning å sjukhus skall, om ej annat är
särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning
av intagen person.
22 §.
1 mom. Å sjukhus må endast intagas den som är i behov av vård eller
observation på sjukhus.
Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför
sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro
därtill.
Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må å sjukhus ej heller intagas
annan än den, för vilken huvudmannen jämlikt denna lag eller enligt avtal
har att ombesörja sluten vård.
2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall
intagning ske av
1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad
med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård å sjukhus
eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt
nyssnämnda lag, samt
3) den som söker inträde å sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,
som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.
3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat
någon till intagning å sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,
skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda
antalet vårdplatser därigenom överskrides.
4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf
sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.
23 §.
Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning å visst sjukhem endast
må ske efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.
Vårdavgift m. m.
24 §.
Huvudmannen äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp
vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård, dock att
beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller lagen
om samhällets barnavård och ungdomsskydd åligger kommun att vidkännas,
skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.
Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet
än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen
är bosatt inom sjukvårdsområdet.
Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll å allmän sal av den, som
enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll å
sjukhus.
25 §.
Den, som intages å sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften
eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar
åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten
eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.
I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning å mentalsjukhus begäres
av annan än den sjuke själv, skall intagning å allmän sal ske utan hinder
av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse
saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen
tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning
av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad
därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.
26 §.
Läkare eller annan vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga
särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där
intagen person.
Läkare må ej heller mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i
omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset.
För öppen vård å sjukhus må läkare efter överenskommelse med huvudmannen
uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.
Särskilda bestämmelser
I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård
i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.
Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas
av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,
vilka må finnas erforderliga.
28 §.
Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad
för ändamål som avses i 3 §, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna
lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, dock med undantag för bestämmelserna i 4 §.
Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva de ytterligare
undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.
Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första stycket
utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd att
vara sjukvårdsstyrelse och direktion.
29 §.
1 mom. För Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund äger Konungen
utfärda särskilt reglemente, innehållande från denna lag avvikande föreskrifter.
2 mom. Beträffande annat sjukhus än i 1 mom. sägs, där undervisning
för blivande läkare eller barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas,
må Konungen på framställning av sjukvårdsstyrelsen meddela undantag
från bestämmelserna i 15—18 §§.
3 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva de
undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i sam
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
13
band med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från staten
till landstingskommun.
4 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den
mån särskilda bestämmelser icke meddelats.
30 §.
1 mom. över sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,
må talan föras genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava
inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd
justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å
landstingskommunens anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl
de sakkunnigas förslag avseende tjänsten komma under bedömande.
Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion
gäller vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen
för Stockholm.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs om rätt att föra talan mot direktions beslut
skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör
som, därest sagda befattning icke funnes inrättad, det eljest skulle
ankomma på direktionen att fatta.
31 §•
Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,
vilken är anställd vid sjukvårdsstyrelse, direktion eller sjukhus, må ej till
obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden i
övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.
32 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela närmare
bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, då lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus upphör
att gälla.
Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola
vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.
2. Vad i 5 § 3 mom. stadgas om högsta antal vårdplatser skall ej gälla
epidemisjukstuga, vilken den 31 december 1959 jämlikt särskilt tillstånd av
medicinalstyrelsen är försedd med större antal vårdplatser.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
3. Tjänstgöringstiden för enligt äldre bestämmelser valda ledamöter och
suppleanter i sjukvårdsstyrelse i stad, som ej tillhör landstingskommun,
samt i annan kommun, där särskild sjukvårdsstyrelse utses, ävensom i
direktion skall upphöra med utgången av år 1959. Val enligt denna lag
av sådana ledamöter och suppleanter skall första gången äga rum år 1959.
4. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva, att
lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare må mottaga frivilligt tillbjuden
ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av person,
som intagits å halvenskilt eller enskilt rum.
5. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december
1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen
medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess tiden för
detsamma utlöpt. Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen
gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att
tjänsten kungöres ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av
tjänstens innehavare, att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden
för förnyat förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra
sex år, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken
förordnandet meddelats.
6. Underläkare, som jämlikt äldre bestämmelser av medicinalstyrelsen
förordnats att i egenskap av biträdande lasarettsläkare, biträdande sanatorieläkare,
biträdande epidemisjukhusläkare eller biträdande överläkare på
eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum, skall
anses såsom biträdande överläkare enligt den nya lagen intill dess det för
honom den 1 januari 1960 gällande förordnandet såsom underläkare utlöpt.
7. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts av
sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss tid,
skall förordnandet gälla till dess detsamma utlöpt. Vad nu sagts skall ock
äga tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste
läkare vid mentalsjukhus.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
15
Förslag
till
Lag
om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)
Härigenom förordnas, att 16—20, 22, 30, 31 och 33 §§ epidemilagen den
19 juni 1919 skola upphöra att gälla samt att 1 §, 5 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom.,
12, 15, 23 och 23 a §§ samt 26 § 2 mom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1
Utbryter smittsam sjukdom inom
hälsovårdsområde eller är anledning
befara, att sådan sjukdom där skall
uppstå, åligger det hälsovårdsnämnden
att skjmdsamt vidtaga erforderliga
åtgärder till sjukdomens förebyggande
eller förhindrande av dess
utbredning.
5 §.
/ mom. Den i 4 § föreskrivna smitt- 1 mom. Den i 4 § föreskrivna smittrening
skall verkställas med ledning rening skall verkställas med ledning
av de anvisningar, som medicinalsty- av de anvisningar, som medicinalrelsen
utfärdar, samt bekostas av ve- styrelsen utfärdar, samt bekostas av
derbörande hälsovårdsområde. Där vederbörande kommun. Där så anses
så anses nödigt, äger hälsovårds- nödigt, äger hälsovårdsnämnd låta,
nämnd låta, mot utgivande av skälig mot utgivande av skälig ersättning,
ersättning, förstöra gång- och säng- förstöra gång- och sängkläder samt
kläder samt andra föremål, vilka andra föremål, vilka kunna befaras
kunna befaras överföra smitta. överföra smitta.
9 §.
Har fall av sjukdom, som i 2 § 1 Har fall av sjukdom, som i 2 § 1
mom. avses, inträffat inom hälso- mom. avses, inträffat inom kommun,
vårdsområde, skall, om hälsovårds- skall, om hälsovårdsnämnden så pånämnden
så påfordrar, å näst inträf- fordrar, å näst inträffande sön- eller
1 Nuvarande lydelse av 15§ se SFS 1952:214, av 23 § se SFS 1946:130 och av 23 a § se SFS 1950:48.
(Föreslagen lydelse)
§•
Utbryter smittsam sjukdom inom
kommun eller är anledning befara,
att sådan sjukdom där skall uppstå,
åligger det hälsovårdsnämnden att
skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder
till sjukdomens förebyggande
eller förhindrande av dess utbredning.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 195y
(Nuvarande lydelse)
fande sön- eller helgdag från predikstolen
kungöras att sådan sjukdom
utbrutit samt därjämte lämnas uppgift
om platsen för sjukdomsfallet
ävensom kort anvisning om nödiga
försiktighetsmått.
10
1 inom. Hälsovårdsnämnden må
kunna förbjuda envar, som befaras
överföra smittsam sjukdom, att besöka
läroverk, skola, konfirmationsundervisning
eller offentlig tillställning
inom hälsovårdsområdet.
12
Är hälsovårdsområde hemsökt av
svårare eller mera utbredd smittsam
sjukdom, skall hälsovårdsnämnden
tid efter annan till vederbörande
länsstyrelse lämna uppgifter om
sjukdomens fortgång och om vad i
övrigt beträffande sjukdomen kan
vara förtjänt av uppmärksamhet
samt om de åtgärder nämnden vidtagit.
Yppas ovanlig
(Föreslagen lydelse)
helgdag från predikstolen kungöras
att sådan sjukdom utbrutit samt därjämte
lämnas uppgift om platsen för
sjukdomsfallet ävensom kort anvisning
om nödiga försiktighetsmått.
1 mom. Hälsovårdsnämnden må
kunna förbjuda envar, som befaras
överföra smittsam sjukdom, att besöka
läroverk, skola, konfirmationsundervisning
eller offentlig tillställning
inom kommunen.
Är kommun hemsökt av svårare
eller mera utbredd smittsam sjukdom,
skall hälsovårdsnämnden tid
efter annan till vederbörande länsstyrelse
lämna uppgifter om sjukdomens
fortgång och om vad i övrigt
beträffande sjukdomen kan vara förtjänt
av uppmärksamhet samt om de
åtgärder nämnden vidtagit.
nu stadgats.
15
Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder
och sådana hälsovårdsområden
på landet, där hamnplatser finnas,
skola vaka över att personer, som
visa symtom eller misstänkas föra
smitta av pest, kolera, smittkoppor
eller fläckfeber, icke tagas ombord
å fartyg, ävensom att handelsvaror
och andra föremål, som kunna anses
medföra smitta av sådan sjukdom,
ej utföras. Därjämte skall hälsovårdsnämnd
sörja för att, då pest
är gängse, råttor hindras att komma
§•
Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder
och sådana kommuner på landet,
där hamnplatser finnas, skola vaka
över att personer, som visa symtom
eller misstänkas föra smitta av pest,
kolera, smittkoppor eller fläckfeber,
icke tagas ombord å fartyg, ävensom
att handelsvaror och andra föremål,
som kunna anses medföra smitta av
sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte
skall hälsovårdsnämnd sörja för att,
då pest är gängse, råttor hindras att
komma ombord å fartyg. Då kolera
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
17
(Nuvarande lydelse)
ombord å fartyg. Då kolera förekommer,
skall hälsovårdsnämnd tillse,
att dricksvatten, som tages ombord å
fartyg, är ur sanitär synpunkt tillfredsställande.
Rörande ytterligare------
23
Person, som inom epidemidistriktet
insjuknat i sådan sjukdom, som
1 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt
vård och underhåll i allmänt
rum å epidemivårdanstalt och å sådan
tillfällig sjukvårdslokal, som i
18 § omförmäles.
Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3
mom. intagits å epidemivårdanstalt
eller å tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad
att kostnadsfritt åtnjuta underhåll
i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen
under den tid han är
intagen därstädes.
Kostnaden för vård och underhåll,
som i denna paragraf avses, gäldas
av epidemidistriktet.
23
Har beträffande sjukdom, som avses
i 2 § 1 inom., läkare eller hälsovårdsnämnd
förklarat undersökning
av prov från den sjuke, personer i
hans omgivning eller från vatten, föda
eller dylikt, som kan antagas innehålla
smitta av sjukdomen, erforderlig,
skall sådan undersökning,
därest den äger rum på ett av medicinalstyrelsen
härför godkänt laboratorium,
utföras utan kostnad för
2 —- Bihang till riksdagens protokoll
(Föreslagen lydelse)
förekommer, skall hälsovårdsnämnd
tillse, att dricksvatten, som tages omhord
å fartyg, är ur sanitär synpunkt
tillfredsställande.
- förordnar Konungen.
§•
Person, som insjuknat i sådan
sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter
kostnadsfritt vård och underhåll
i allmänt rum å epidemivårdanstalt
och för dylika sjuka avsedd
avdelning av lasarett eller sjukstuga
ävensom å sådan tillfällig sjukvårdslokal,
som omförmäles i 6 §
sjukhuslagen.
Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3
inom. intagits å epidemivårdanstall
eller å sjukhusavdelning eller tillfällig
sjukvårdslokal, som i nästföregående
stycke sägs, är berättigad att
kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt
rum å sjukvårdsinrättningen
under den tid han är intagen därstädes.
Har beträffande sjukdom, som avses
i 2 § 1 inom., läkare eller hälsovårdsnämnd
förklarat undersökning
av prov från den sjuke, personer i
hans omgivning eller från vatten, föda
eller dylikt, som kan antagas innehålla
smitta av sjukdomen, erforderlig,
skall sådan undersökning,
därest den äger rum på ett av medicinalstyrelsen
härför godkänt laboratorium,
utföras utan kostnad för
1959. 9 sand. 2 avd. Nr 7
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
(Nuvarande lydelse)
den sjuke eller hälsovårdsområdet.
Kostnaden för dylik undersökning
gäldas av epidemidistriktet, där ej
beträffande viss sjukdom föreskrivits
att den skall gäldas av statsmedel.
26
2 mom. Länsstyrelserna skola, var
inom sitt län, vaka däröver, att städer
och landsting ävensom hälsovårdsnämnder
och epideminämnder
samt vederbörande läkare fullgöra sina
åligganden enligt denna lag, för
vilket ändamål länsstyrelse äger att,
där sådant finnes vara av nöden, förelägga
lämpliga viten.
(Föreslagen lydelse)
den sjuke eller kommunen. Kostnaden
för dylik undersökning gäldas
av landstingskommunen eller, i fråga
om stad som ej tillhör landstingskommun,
staden, där ej beträffande
viss sjukdom föreskrivits att kostnaden
skall gäldas av statsmedel.
2 mom. Länsstyrelserna skola, var
inom sitt län, vaka däröver, att kommuner
och landstingskommuner
ävensom hälsovårdsnämnder och
sjukvårdsstyrelser samt vederbörande
läkare fullgöra sina åligganden
enligt denna lag, för vilket ändamål
länsstyrelse äger att, där sådant finnes
vara av nöden, förelägga lämp
liga viten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960. I
I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 88 i första kammaren av herr Åman och
nr 124 i andra kammaren av fröken Höjer;
2) de likalydande motionerna nr 164 i första kammaren av herr Söderberg
och nr 215 i andra kammaren av herr Jacobsson i Sala;
3) de likalydande motionerna nr 314 i första kammaren av herr Bergh.
Ragnar, och nr 386 i andra kammaren av fru Kristensson m. fl.;
4) de likalydande motionerna nr 315 i första kammaren av herr Kaijser
och nr 387 i andra kammaren av herr von Friesen;
5) de likalydande motionerna nr 316 i första kammaren av herr Bergman
och fröken Mattson samt nr 388 i andra kammaren av fru Sjövall och
herr Kristenson i Göteborg; samt
6) motionen 429 i andra kammaren av herr Holmberg m. fl.
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen
samt motionerna 11:124, 1:164, 11:386, 11:387, 11:388 och
II: 429.
I. Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ny sjukhuslag och till lag om
ändring i epidemilagen.
Den nya sjukhuslagen föreslås skola avse all sjukvård på landstingskommunala
och kommunala sjukvårdsanstalter — såväl kroppssjukvård, inbegripet
epidemivård, som mentalsjukvård — med undantag för vård av psykiskt
efterblivna. Landstingskommunerna och de landstingsfria städerna
blir skyldiga att ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg om sådan vård. Detta innebär
en utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, såtillvida att skyldigheten
kommer att avse även vissa psykiskt sjuka samt konvalescenter och
barnbördspatienter. Skyldigheten att ombesörja anstaltsvård gäller gentemot
dem, som är bosatta inom sjukvårdsområdet eller som eljest under vistelse
där blir i behov av omedelbar vård. Huvudmännen skall i princip även svara
för transportkostnaderna vid överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsanstalter.
Enligt den nya sjukhuslagen får huvudmännen jämväl ansvaret för öppen
sjukvård vid sjukvårdsanstalterna. I lagen fastslås sålunda att vid sjukhus,
som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande,
som icke är i behov av intagning på sjukhuset. Vissa begränsningar
— betingade framför allt av hänsyn till den slutna vården — skall dock gälla
i fråga om skyldigheten att meddela öppen vård. Vad angår sjukhusläkarnas
ställning göres icke någon åtskillnad mellan sluten och öppen vård. Läkarna
anställes sålunda för att fullgöra den sjukvård som hedrives på sjukhuset,
vare sig den avser sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Frågan
om läkarnas ersättning regleras icke i lagen utan förutsätts skola lösas genom
förhandlingar mellan parterna. För öppen vård skall läkare efter överenskommelse
med huvudmannen äga uttaga ersättning direkt av patienten.
Ledningen av sjukhus under sjukvårdsstyrelse och direktion föreslås skola
enligt sjukvårdsstyrelsens bestämmande utövas antingen av en särskilt tillsatt
sjukhusdirektör eller av överläkare som styresman. I sistnämnda fall
skall dock en sjukhusintendent ha ledningen över den ekonomiska förvaltningen.
Sjukhusdirektör som inte är läkare skall biträdas av chefsläkare.
Sjukvårdsstyrelsen eller direktionen tillsätter så gott som alla befattningshavare
på sjukhus utom överläkare, som utnämnes av Kungl. Maj:t.
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
De föreslagna ändringarna i epidemilagen är föranledda av utformningen
av den nya sjukhuslagen och den nya hälsovårdsstadgan.
Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1960.
II. Inledning
Den slutna kroppssjukvården i vårt land ombesörjes huvudsakligen av
landstingskommunerna och städerna utanför landstingskommunerna. Skyldigheten
för dessa kommuner att svara för anstaltsvården av vissa sjuka
är fastslagen i lag, nämligen i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Denna lag innehåller även
närmare bestämmelser om verksamheten vid sjukhusen in. in. Bestämmelser
härom finns vidare i den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan
den 20 december 1940 (nr 1045). Stadgan innehåller mera detaljerade
föreskrifter om verksamheten vid olika slags sjukhus. 1940 års sjukhuslag
och sjukhusstadga överensstämmer i väsentliga delar med de dessförinnan
gällande sjukhusförfattningarna från år 1928. 1940 års lagstiftning
innebar nämligen endast en partiell revision och avsåg i huvudsak
att möjliggöra en enhetlig ledning av landstingens hälso- och sjukvårdande
verksamhet. Vår nuvarande sjukhuslagstiftning har sålunda bestått
i huvudsak oförändrad ända sedan 1928 oaktat den mycket genomgripande
utveckling som ägt rum sedan dess. Sjukhuslagstiftningen har därför
kommit att framstå som otidsenlig.
Redan för åtskilliga år sedan framfördes också krav och önskemål angående
en översyn av sjukhuslagstiftningen. Såväl från medicinalstyrelsen
som från olika sammanslutningar inkom framställningar om ändringar i
sjukhuslagen, och 1949 begärde svenska landstingsförbundets styrelse en allmän
revision av sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Behovet av en sådan
revision ansågs då ha blivit så framträdande, att den ej utan olägenhet
längre kunde uppskjutas. Samtidigt framlade svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation ett betänkande med förslag till ny sjukhuslag
samt till sjukhusstadga för städerna utanför landsting. Sedermera instämde
såväl medicinalstyrelsen som andra remissorgan i uppfattningen att en
allmän revision av sjukhuslagstiftningen vore påkallad.
I detta läge tillkallades jämlikt Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 9
november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa översyn av sjukhuslagstiftningen
och utreda därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga1
— sjukhuslagstiftningskommittén — har i juli 1956 avlämnat
betänkande med förslag till ny sjukhuslag in. m. (SOU 1956:27). På
1 Dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, samt Harald
Anderssdn och Alarik Hagård, lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byråchefen i medicinalstyrelsen
Håkan Rahm samt sjukhusdirektören i Stockholm Gösta Pehrson.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 195!)
tre punkter har en av ledamöterna anmält avvikande mening, men i övrigt
är kommitténs förslag enhälligt.
över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett mycket
stort antal myndigheter och organisationer. Yttranden har sålunda avgivits
av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen — efter
hörande av svenska lasarettsläkarföreningen, svenska epidemiologföreningen,
svenska sanatorieläkarföreningen, svenska sjukstuguläkareföreningen,
svenska psykiatriska föreningen, förste provinsialläkarnes förening
och svenska provinsialläkarföreningen — kanslern för rikets universitet
— efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund
och Göteborg samt lärarkollegiet vid karolinska institutet — riksförsäkringsanstalten,
länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av stadsfullmäktige
i Lund, Höganäs och Landskrona samt förste provinsialläkaren
i länet — länsstyrelsen i Värmlands län — efter hörande av förste provinsialläkaren
i länet — länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län — den
sistnämnda efter hörande av förste provinsialläkaren i länet — försvarets
sjukvårdsstyrelse, centrala sjukvårdsberedningen, statens pensionsanstalt,
kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket — över vars yttrande
utredningen av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården i
visst avseende yttrat sig — besvärssakkunniga, svenska kyrkans diakonistyrelse,
förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner med
undantag av Jämtlands läns landstingskommun, stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt direktionen
för karolinska sjukhuset ävensom svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska
prästförbundet, Sveriges läkarförbund — med överlämnande av yttranden
från Sveriges yngre läkare förening — svenska läkaresällskapet, svensk
sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförhundet, kvinnliga legitimerade
sjukgymnasters riksförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,
svenska socialvårdsförbundet, Sveriges socionomförbund,
samarbetsdelegationen för fattigvårdsstyrelserna i de sex landstingsfria
städerna, svenska sjukkasseförbundet och Sveriges förenade studentkårer.
Yttranden har därjämte överlämnats från vissa socialvårdskonsulenter samt
från ett flertal olika kommunala nämnder och inrättningar, främst i de
större städerna.
Det stora flertalet remissinstanser har i huvudsak eller med undantag
för vissa särskilda frågor godtagit kommitténs förslag och från många
håll understrykes angelägenheten av att förslaget snarast genomföres.
Endast ett fåtal remissinstanser, däribland vissa av läkarnas organisationer,
har helt motsatt sig att förslaget lägges till grund för lagstiftning.
Kommitténs förslag har överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid
man förenklat den föreslagna lagstiftningen. Vid överarbetningen har huvudmännens
och läkarnas organisationer haft tillfälle att framföra sina
synpunkter.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 195!)
III. Översikt och allmänna synpunkter
Gällande rätt
I 1940 års sjukhuslag ålägges i princip landstingen1 att ombesörja anstaltsvård
för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager
försorg om sådan vård. Lagen innehåller vidare bestämmelser om ledningen
av landstingens, städernas utanför landsting och andra primärkommuners
sjukvårdande verksamhet, om befogenheter för de organ, som närmast
skall omhänderha denna, om läkartjänsters inrättande och tillsättning,
om ersättning i samband med öppen vård vid sjukhusen samt om legosängsavgifter
och läkarnas rätt till arvode och ersättning. Sjukhuslagens
regler är med några undantag indispensabla. Undantagsbestämmelserna,
som ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela dispens från vissa föreskrifter,
avser bl. a. stadgandena om direktion och styresman vid sjukhus in. in.
Den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan behandlar i skilda
kapitel de olika slagen av sjukhus, nämligen lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukvårdsanstalter,
epidemivårdanstalter och anstalter för kroniskt sjuka,
varvid de huvudsakliga bestämmelserna är givna i lasarettskapitlet. I detta
regleras i detalj bl. a. direktionens verksamhet, läkares, sysslomans, husmoders
och prästmans åligganden samt tillsättningen av sjukvårdspersonal
ävensom ordningen för intagning av sjuka på lasarett. Från de generella
reglerna i sjukhusstadgan kan självfallet medgivas dispens.
Sjukhuslagstiftningskommittén
Kommittén har i sitt betänkande lagt fram förslag till ny sjukhuslag
och ny sjukhusstadga ävensom förslag till vissa följdändringar i annan
lagstiftning.
Till den allmänna sjukhuslagstiftningen har överförts ett
flertal bestämmelser som f. n. är spridda i andra författningar eller upptagits
i fristående författningar. Endast ett särreglemente bör enligt kommitténs
förslag bibehållas. Beträffande författningsmaterialets fördelning
på lag och stadga har kommittén försökt få till stånd en bättre systematisering
än vad f. n. är fallet, bl. a. genom att till lagen överflytta sådana
viktigare bestämmelser i den nuvarande stadgan, över vilka riksdagen brukat
beredas tillfälle att yttra sig.
Enligt kommitténs förslag skall landstingens vårdskyldighet
avse anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån
icke annan drager försorg om sådan vård. Det enda kvarstående undantaget
från landstingens skyldighet att bereda sluten vård kommer att avse sådana
psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus. Skyldigheten
1 Med landsting avses i fortsättningen, om icke annat anges eller framgår av sammanhanget,
även städer som icke tillhör landstingskommun.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ur 1959
23
att ombesörja anstaltsvård föreslås för framtiden gälla dem som är bosatta
inom sjukvårdsområdet eller som under vistelse inom området blir i behov av
omedelbar vård. Beträffande de senare skall skyldigheten dock gälla endast
så länge den vårdbehövande icke utan men kan flyttas till det egna
sjukvårdsområdets sjukhus.
Gällande sjukhuslag upptar inga föreskrifter om att ö p p e n sjukvård
skall meddelas vid sjukhus. Kommittén föreslår, att den utveckling
som ägt rum lagfästes och att sjukhushuvudmännen ålägges skyldighet att
vid sjukhus bereda sjukvård i skälig omfattning åt vårdsökande som icke
behöver sluten vård. Skyldigheten skall dock endast gälla sådan sjukvård,
som med hänsyn till sjukhusets ändamål lämpligen meddelas å detta.
Bestämningen »skälig omfattning» avser bl. a. att markera, att sjukhuset
i första hand är till för den slutna vården och att öppen vård icke behöver
lämnas i en omfattning som är mindre väl förenlig med sjukhusets primära
uppgift.
I konsekvens härmed föreslås sjukhusläkarna vara skyldiga att biträda i
sådan öppen vård, som bedrives vid sjukhuset. För läkarna i chefsställning
erfordras dock ingen annan ändring i gällande bestämmelser än att deras
nuvarande rätt att ha mottagningar å sjukhuset för öppen vård omvandlas
till en skyldighet. Kan överenskommelse ej uppnås om den ersättning som
läkarna skall utge till sjukhuset och den taxa som skall följas, skall det
ankomma på medicinalstyrelsen att besluta härom. Skyldigheten att deltaga
i öppen vård skall icke gälla läkare som anställts före den nya lagens
ikraftträdande.
Beträffande olika slag av sjukvårdsinrättningar föreslås,
att den nuvarande bestämmelsen att sjukhuslagen icke äger tillämpning
på sjukvårdsinrättning, anordnad vid fattigvårdsanstalt skall upphävas.
Förslaget berör framför allt anstalter för vård av kroniskt sjuka men även
sådana för psykiskt sjuka. Egentliga sjukvårdsanstalter anses icke böra
drivas av socialvårdsorganen.
Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd anordna sjukstuga med
mera än 30 vårdplatser eller epidemisjukstuga med mera än 60 platser
skall enligt förslaget upphöra.
Epidemisjukhus anses böra kunna ersättas av en avdelning av lasarett
och epidemisjukstuga av en avdelning av sjukstuga, i senare fallet utan att
epideinivårdsplatserna inräknas i de 30 platser, som är medgivna för sjukstuga.
Samma princip bör gälla beträffande sanatorium och tuberkulossjukstuga.
Även en anstalt för kroniskt sjuka bör på samma sätt kunna
organiseras som en avdelning av lasarett eller sjukstuga. Kommittén understryker
särskilt värdet av att kronikeravdelningar kan inrättas såsom självständiga
lasarettsavdelningar med egen överläkare.
Fristående anstalter för förlossningsvård av mindre krävande natur bör
erhålla benämningen förlossningshem men begränsas till högst tio vård
-
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
platser. Antalet sådana barnbördsplatser å sjukstuga, som ej behöver inräknas
i sjukstugans platsantal, bör likaledes begränsas till tio.
För sinnessjukhusen föreslås — i anslutning till termerna mentalhygien
och mentalsjukvård — beteckningen mentalsjukhus.
För återstående sjukhustyper — anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem
för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhärbärgen, konvalescenthem — föreslås
en för alla anstalter gemensam benämning, nämligen sjukhem.
Erforderliga bestämmelser rörande landstingens sj ukvårdsstyr
e 1 s e r — val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer — är
meddelade i landstingslagen. För städerna utanför landsting har däremot
motsvarande föreskrifter upptagits i sjukhuslagen. Det föreslås skyldighet
för sådan stad att tillsätta sjukvårdsstyrelse. I övrigt föreslås för dylik
styrelse samma bestämmelser som för kommunernas styrelser. I likhet med
vad som gäller för landstingens sjukvårdsstyrelser bör sjukvårdsstyrelse i
stad utanför landsting ha ledningen över stadens hela sjukvårdande verksamhet
och sålunda även över stadens läkare för den öppna vården.
Nuvarande tämligen ofullständiga bestämmelser om sjukhusdirektioner
anser kommittén böra utbyggas och så nära som möjligt anpassas
till landstings- och kommunallagarnas nya regler för nämnder. För att
bestämmelserna skall bli lättillgängliga föreslår kommittén, att de införes
direkt i sjukhuslagen och sålunda icke göres tillämpliga genom hänvisning
till landstings- och kommunallagarna.
För förvaltningen närmast under direktionen av
större sjukhus eller grupp av sjukhus föreslås inrättandet av befattning
såsom heltidsanställd administrationschef, benämnd »överintendent». År
denne icke läkare, skall för förvaltningen även finnas en rådgivande läkare,
med vilken överintendenten skall rådföra sig vid handläggning av ärenden
av medicinsk natur. Rätten att få anordna sjukhusförvaltning enligt denna
ordning skall vara beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t.
För övriga sjukhus bibehålies nuvarande ordning med styresman och syssloman.
De bestämmelser som reglerar deras verksamhet har dock underkastats
en grundlig revision och moderniserats.
I stad som icke deltager i landsting bör enligt kommittén möjlighet finnas
till vissa avvikelser från eljest gällande förvaltningsordning. Sålunda
bör sjukvårdsdirektör få anställas såsom sjukvårdsstyrelsens verkställande
tjänsteman och högste förvaltningschef för stadens samtliga sjukhus. Efter
sjukvårdsstyrelsens bestämmande bör på sjukvårdsdirektören kunna överflyttas
vissa uppgifter som eljest ankommer på direktion, styresman och
syssloman. Sjukvårdsdirektör motsvarar nuvarande sjukhusdirektör i de
tre största städerna.
I fråga om tillsättning av läkare anser kommittén, att lasarettsläkare,
sanatorieläkare och epidemisjukhusläkare skall tillsättas av
Kungl. Maj :t och benämnas överläkare. Detsamma skall gälla läkare vid
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
25
mentalsjukhus, huvudsakligen avsett för mera krävande vård eller försett
med mera än 150 vårdplatser.
Chefsläkare vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga benämnes
i förslaget sjukstuguläkare och motsvarande läkare vid sjukhem
sjukhemsläkare.
Nuvarande möjlighet för medicinalstyrelsen att förordna underläkare
såsom biträdande lasarettsläkare eller motsvarande läkare föreslås upphävd.
I stället föreslås inrättande av särskilda tjänster såsom biträdande
överläkare, vilka bör kunna förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt.
I anslutning till den praxis som utbildat sig införes extra läkare i sjukhuslagen
som en typ av underordnad läkare. Då det föreligger särskilda
skäl därtill, bör extra läkare även få anställas med uppgift att fullgöra överläkaruppgifter.
Med hänsyn till den knappa läkartillgången bör enligt förslaget tjänster
såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare icke
få inrättas utan tillstånd av medicinalstyrelsen. «
Överläkare bör enligt kommittén även i fortsättningen tillsättas medelst
kungl. fullmakt. Medicinalstyrelsens förslag till besättande av lediga överläkartjänster
skall upptaga de fyra främsta sökandena och huvudmannen
skall äga avge förord till förmån för någon av dessa eller annan som av
minst två reservanter inom styrelsen ansetts böra erhålla förslagsrum. För
tillsättning av överläkare i Stockholm, där en särskild ordning f. n. gäller,
föreslås samma bestämmelser som för landet i övrigt.
Biträdande överläkare bör tillsättas av vederbörande sjukvårdsstyrelse.
Förslag till besättande av sådan tjänst bör upprättas av samma sakkunniga
som har att uppgöra förslag till underläkartjänster dvs. tre av medicinalstyrelsen
för varje sjukvårdsområde utsedda överläkare.
Även tillsättning av sjukstuguläkare — vilken såsom hittills skall ankomma
på sjukvårdsstyrelsen — bör föregås av samma sakkunnigförfarande
som föreslagits för biträdande överläkare och som redan gäller beträffande
underläkare. Medicinalstyrelsen bör dock på huvudmans begäran
äga medgiva, att sjukstuguläkartjänst må tillsättas utan ledigförklarande
och sakkunnigförfarande.
Sjukhemsläkare hör tillsättas i samma ordning som sjukstuguläkare, om
hemmet har flera än 60 vårdplatser, och eljest genom förordnande tills
vidare i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.
Någon ändring av förfarandet vid tillsättning av underläkare föreslås
icke. Förordnande såsom underläkare må enligt förslaget avse högst tre
år och får icke förlängas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Medicinalstyrelsen
bör äga föreskriva alt viss underläkartjänst endast får tillsättas
för kortare tid än tre år. Styrelsen bör också äga meddela föreskrifter som
begränsar rätten för den, vilken under tre år innehaft underläkartjänst,
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 dr 7,95,9
att förordnas på annan sådan tjänst vid samma specialavdelning eller, om
sjukhuset icke är delat, vid samma sjukhus.
Extra läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankommer på
överläkare föreslås skola tillsättas av medicinalstyrelsen genom förordnande
för viss tid.
Annan extra läkare skall förordnas för viss tid av sjukvårdsstyrelsen
eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Tillsättning skall som regel ske i
samma ordning som gäller för underläkare, dvs. efter ledigförklarande och
sakkunnigförslag.
Nuvarande rätt för chefsläkare vid lasarett och sjukstugor att mottaga
frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behandling
och skötsel av patienter å halvenskilt och enskilt rum hör enligt kommittén
upphävas. Ej heller läkare i underordnad ställning anses böra äga
rätt att mottaga ersättning av intagna patienter; detsamma föreslås för
övrigt gälla alla vid sjukhus anställda befattningshavare.
Enskild praktik utanför sjukhuset anses sjukhusläkare höra få
utöva »endast efter tillstånd av huvudmannen. Undantag härifrån föreslås
dock för överläkare och sjukstuguläkare, vilka bör äga utan särskilt tillstånd
utöva praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse samt
behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till
läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga specialutbildningen.
Chefsläkares nuvarande rätt att utan tillstånd ha mottagning
för sjuka i sin bostad utgår i förslaget, då sådan läkare blir pliktig
att ha mottagning på sjukhuset.
Den föreslagna sjukhuslagen innehåller vidare bestämmelser om husmoder,
sjukhuspräst, sjuksköterskor, barnmorskor
och sjukgymnaster.
Rätten att bestämma om intagning och utskrivning av
patienter bör enligt förslaget såsom hittills tillkomma chefsläkaren för respektive
sjukhus eller sjukhusavdelning. Denne bör dock ha rätt att vid
behov delegera sin beslutanderätt åt underordnad läkare. I de särskilda
regler, som enligt sinnessjuklagen gäller för intagning och utskrivning av
patienter på mentalsjukhus, föreslås icke någon ändring i förevarande
sammanhang.
I vissa undantagsfall anses chefsläkaren icke böra äga pröva vårdbehovet
vid intagning. Sålunda bör särskild ordning kunna fastställas för intagning
på sjukhem, om sjukvårdsstyrelse så anser erforderligt. Enligt denna ordning
bör sjukvårdsstyrelsen äga bemyndiga viss läkare — t. ex. överläkare
eller förste provinsialläkare — att hänvisa sjuk till intagning på sådant hem.
Behovet av intagning bör ej heller få prövas beträffande inträdessökande,
som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till avbrytande av havandeskap,
sterilisering eller kastrering.
Med tanke särskilt på storstädernas förhållanden föreslås — i anslut -
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
ning till den ordning som gäller i Stockholm — att sjukvårdsstyrelse får
möjlighet att förordna viss läkare med befogenhet att vid fall av trängande
vårdbehov hänvisa patient till visst sjukhus och få patienten intagen där,
även om det fastställda antalet vårdplatser därigenom skulle överskridas.
I den föreslagna lagen har vidare upptagits bestämmelser om besvär
m. in.
Avslutningsvis uttalar kommittén, att den utredning, som genom särskilda
sakkunniga — kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i
riket — för närvarande pågår om bl. a. den öppna sjukvården, kan komma
att leda till att landstingen göres till huvudmän även för denna vård.
Därest så blir fallet, skulle det kunna ifrågakomma att samarbeta bestämmelserna
om den slutna och den öppna vården i en lag, en sjukvårdslag
eller eventuellt en hälso- och sjukvårdslag. I denna borde i så fall lämpligen
inarbetas även andra åligganden för landstingen beträffande hälsooch
sjukvården, t. ex. skyldigheten att ha distriktsbarnmorskor, och måhända
även åtskilliga bestämmelser om förebyggande vård. Sjukhuslagstiftningskommittén
vill dock för sin del förorda, att den mycket välbehövliga
revisionen av sjukhusförfattningarna icke uppskjutes i avbidan
på realiserandet av dylika planer. Det synes mera ändamålsenligt att t. v.
revidera område efter område. På ett senare stadium kan en formell samarbetning
av de olika regleringarna ske utan större svårighet, om så befinnes
önskvärt, slutar kommittén.
Ledamoten i kommittén, herr Herlitz har reserverat sig mot majoritetens
förslag på tre punkter. Sålunda avstyrker han att huvudmännen ålägges
ombesörja öppen vård vid sjukvårdsanstalt under motivering att ett dylikt
åläggande skulle komma att medföra att tyngdpunkten för landsbygdens
öppna sjukvård förlägges till lasaretten, varvid till väsentlig del den öppnavårdapparat,
som för närvarande är utbyggd kring tjänsteläkarna och de
praktiserande läkarna skulle urkopplas. Betydande nackdelar torde enligt
reservanten vara att förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vårdmöjligheterna
icke fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkartjänster
försvåras. För landstingen anses åläggandet medföra synnerligen
vittgående konsekvenser av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav
på utbyggnad och personalanställning. Reservanten anser därför tiden icke
vara mogen för ett åläggande för huvudmännen att ombesörja den öppna
vården vid lasaretten. Därjämte framhålles att det nuvarande systemet för
bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten — där lasarettsläkarna
frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den öppna vårdens behov
— har med de sällsynta undantag som endast bekräftar regeln fungerat
på ett för alla parter tillfredsställande sätt.
Reservanten anser vidare att rätten att utse en överinlendent för förvaltningen
av lasarett hör begränsas till de större sjukhus, som har mera
än 600 vårdplatser.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Slutligen anser reservanten att överläkare och sjukstuguläkare bör ha
större möjlighet att utan särskilt tillstånd utöva enskild praktik än vad
majoriteten föreslagit. En bestämmelse som medger begränsning av rätten
för det fall att verksamhetens omfattning kan antagas menligt inverka på
tjänsten torde enligt reservanten vara tillfyllest för att förhindra missbruk.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den
redogörelse därför, som finnes i propositionen å s. 28—33.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:
»Som jag inledningsvis anmärkt har vår sjukhuslagstiftning bestått i huvudsak
oförändrad ända sedan 1928. Under denna tid av 30 år har landets
sjukhusväsen undergått en mycket kraftig utveckling och det utgör i dag
ett av de viktigaste och mest omfattande verksamhetsfälten för den kommunala
självstyrelsen. Det är uppenbart att till följd av denna utveckling
och omgestaltning och de väsentligt ändrade samhällsförhållandena i övrigt
den på 1920-talet utarbetade lagstiftningen kommit att framstå som föråldrad.
Dess innehåll och utformning motsvarar icke längre de krav man
i dag måste ställa på en sådan lagstiftning. I vissa hänseenden överensstämmer
de faktiska förhållandena icke längre med lagstiftningen, medan
den i andra delar rentav verkat hindrande på utvecklingen. Under sådana
omständigheter måste det vara en angelägen uppgift att anpassa lagstiftningen
efter utvecklingen och att tillse, att lagstiftningen för framtiden
icke lägger hinder i vägen för fortsatt framåtskridande på detta viktiga
område av samhällsverksamheten.
Behovet av en översyn av sjukhuslagstiftningen har också redan i slutet
på 1940-talet kraftigt understrukits av de ansvariga myndigheterna; såväl
medicinalstyrelsen som huvudmännen och deras centrala förbund har i
olika sammanhang hemställt om en översyn och framhållit angelägenheten
av att denna kommer till stånd snarast möjligt.
En sådan översyn har nu verkställts av sjukhuslagstiftningskommittén.
Kommitténs förslag innebär en genomgripande formell överarbetning av
lagstiftningen och — i enlighet med sina direktiv — har kommittén givetvis
även behandlat bestämmelsernas materiella innebörd.
Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det
utan erinran. Det understrykes därvid från flera håll, där sakkunskapen
beträffande sjukvårdsfrågor är starkt företrädd, att kommitténs förslag är
väl avvägt och i hög grad ägnat att möjliggöra betydelsefulla reformer
inom sjukhusväsendet. Man framhåller att förslaget är anpassat efter
rådande förhållanden och att det innebär en realistisk bedömning av de
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 29
föreliggande problemen. Även vår högsta medicinska myndighet, medicinalstyrelsen,
har i huvudsak godtagit kommitténs förslag. Ur lagteknisk synpunkt
anses förslaget innebära väsentliga förbättringar.
k rån läkarhåll, och framför allt från läkarnas fackliga organisationer,
har förslaget emellertid utsatts för en mycket kraftig kritik; man har
funnit förslaget ''revolutionerande’ och ägnat att ''ödelägga samarbetet mellan
läkarna och samhället’.
För egen del kan jag icke finna annat än att förslaget i huvudsak innebär
just den anpassning av lagstiftningen efter de faktiska förhållandena
som man velat uppnå och ett undanröjande av formella hinder mot en
fortsatt ändamålsenlig utveckling av den sjukvårdande verksamheten.
Det är därför också naturligt att det stora flertalet remissinstanser ansett
sig kunna stödja förslaget. Uppenbarligen är det här icke fråga om några
''revolutionerande'' förslag i svenskt sjukhusväsende. Påståendena härom
från läkarhåll tår anses betydligt överdrivna. Att kommittéförslaget skulle
innebära ett åsidosättande av de sjukas intressen och de ekonomiska konsekvenserna
för huvudmännen, motsäges klart av övriga remissyttranden.
I det följande kommer jag att utförligt behandla de i remisskritiken berörda
frågorna. Vissa av dessa har jag ansett böra lösas på annat sätt än
vad kommittén föreslagit. Vidare har jag — liksom en del remissinstanser —
funnit, att kommitténs lagförslag icke är helt entydigt och måhända icke
alltid tillräckligt koncist utformat. Delvis torde möjligen kritiken från
läkarhåll ha sin grund i sistnämnda förhållanden.
I några remissyttranden har framhållits, att en revision av sjukhuslagstiftningen
bort anstå till dess kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården avslutat sitt arbete. Jag kan icke dela denna uppfattning. Visserligen
synes mig tanken att man en gång skall nå fram till en enhetlig sjukvårdslag
eller hälso- och sjukvårdslag, som reglerar både öppen och sluten
vård och såväl somatisk som mental sjukvård, tilltalande och måhända
bör detta uppställas som ett framtidsmål, när det gäller lagstiftning på
sjukvårdens område. Uppenbarligen måste detta emellertid bli ett arbete
på ganska lång sikt och tills vidare är det ofrånkomligt att gå fram i etapper;
att i ett sammanhang lösa alla dessa stora lagstiftningsfrågor, som
var för sig gjorts till föremål för särskilda utredningar, är knappast
möjligt. Det skulle dessutom medföra att mycket angelägna lagstiftningsreforiner
skulle få anstå ytterligare åtskilliga år. Man synes under sådana
förhållanden nu böra börja med sjukhuslagstiftningen, på vars område
reformbehovet — såsom jag redan nämnt — sedan länge gjort sig starkt
gällande. Så långt möjligt bör lagen emellertid utformas så att den i framtiden
kan inpassas i ett större sammanhang. .lag vill i anslutning härtill
framhålla att kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket själv
understrukit, att de reformbehov som föreligger beträffande sjukhuslagstiftningen
är sa trängande, att de oundgängligen måste tillgodoses med
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
det allra snaraste och att ett tillgodoseende av dessa omedelbara behov ej
får uppskjutas med hänsyn till i och för sig välmotiverade framtidsprognoser.
Sistnämnda kommitté tillägger att förslaget till ny sjukhuslag är så
utformat, att det framdeles lätt kan inarbetas i en allmän hälso- och sjukvårdslag.
Jag anser sålunda att sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny
sjukhuslag m. m. nu bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet. På åtskilliga
punkter i förslaget har jag emellertid funnit den framförda kritiken
befogad. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att erhålla så enkla
och otvetydiga bestämmelser som möjligt har jag inom inrikesdepartementet
låtit överarbeta kommitténs förslag. Resultatet härav torde innefatta
en rimlig avvägning mellan olika intressen, samtidigt som lagtexten i hög
grad förenklats.»
Utskottet
Gällande sjukhuslag är i många stycken föråldrad. Särskilt med hänsyn
till den kraftiga utveckling sjukhusväsendet för närvarande undergår föreligger
behov av en tidsenlig lagstiftning på förevarande område. Det förslag
till ny sjukhuslag, som framlagts genom propositionen, är enligt utskottets
mening väl avvägt och innefattar praktiskt användbara lösningar av föreliggande
frågor. Utskottet vill därför uttala sin tillfredsställelse över förslaget.
IV. Sjukhuslagstiftningens utformning
Gällande bestämmelser
De författningar, som reglerar den av landsting och städer utanför landsting
samt övriga primärkommuner bedrivna slutna sjukvården, är i första
hand sjukhuslagen eller, som den officiellt heter, lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus och
sjukhusstadgan av samma dag (nr 1045). Dessa författningar är grundläggande
för det kommunala sjukhusväsendet. De kompletteras emellertid
av en rad i annan ordning givna föreskrifter. Sålunda innehåller epidemilagen
vissa bestämmelser om epidemivårdanstalter — om dylika anstalter
finns föreskrifter delvis i sjukhuslagen och sjukhusstadgan och delvis i
epidemilagen. För kroppssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller
särskilda av Kungl. Maj :t fastställda reglementen, de två första utfärdade
den 20 december 1940 (nr 1047 och 1048) och det senare den 22 juni
1945 (nr 360). Dessa reglementen bygger i det väsentliga på den allmänna
regleringen i sjukhuslagen och -stadgan men upptager i övrigt ett stort
antal särbestämmelser av olika slag. Sedan gammalt finns vidare ett särskilt
reglemente för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund — det
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
nu gällande reglementet är fastställt av Kungl. Maj:t den 5 december 1941.
På senare tid har även tillkommit ett särskilt reglemente, om än av mera
begränsad räckvidd, gällande för Västerbottens läns landstings centrallasarett
jämte epidemisjukhus i Umeå. Detta reglemente är fastställt av
Kungl. Maj :t den G november 1952. Vidare har Kungl. Maj :t den 28 december
195G fastställt särskilt reglemente för garnisonssjukhuset i Boden, centrallasarett
i Norrbottens län.
För den slutna kommunala mentalsjukvården gäller ävenledes särskilda
föreskrifter. De vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som drives av landstingen,
regleras sålunda i 4 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående
sinnessjukvården i riket, i fortsättningen benämnd sinnessjukvårdsstadgan.
De kommunala sinnessjukhusen behandlas i 2 kap. av samma
stadga. Även beträffande mentalsjukvården gäller emellertid särbestämmelser
för Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa är fastställda genom kungl.
brev den 6 december 1935.
bör statens sjukhus gäller särskilda bestämmelser. Sålunda må här nämnas
reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, fastställt
genom kungl. brev den 16 januari 1953, och reglementet den 19 december
1952 för akademiska sjukhuset i Uppsala samt reglementet den 18 juni
1949 för allmänna barnbördshuset i Stockholm. Såvitt angår mentalsjukvård
och statens sinnessjukhus finns bestämmelser i sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321) och i den tidigare omnämnda sinnessjukvårdsstadgan.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
;>En av de viktigare uppgifterna vid utarbetandet av en ny sjukhuslagstiftning
måste vara att i görligaste mån försöka få fram enhetliga bestämmelser
samlade i så få författningar som möjligt. Såsom framgår av det
tidigare anförda är bestämmelserna f. n. splittrade på ett flertal skilda författningar
och jämväl det materiella innehållet i bestämmelserna är i viss
utsträckning olika för olika sjukhus eller slag av sjukhus. Dessa förhållanden
— som delvis är en följd av den snabba utvecklingen under de
senaste årtiondena —- är uppenbarligen otillfredsställande och i hög grad
ägnade att försvåra tillämpningen av bestämmelserna. Även med hänsyn
till bestämmelsernas konstitutionella natur måste de nuvarande förhållandena
anses otillfredsställande. Man synes böra sträva efter att klart skilja
på sådana frågor som bör regleras i lag å ena sidan och vad som är av den
natur, alt det kan och bör regleras i administrativ ordning — utan riksdagens
medverkan — å andra sidan. Detta har icke alltid skett i de nuvarande
författningarna. Sålunda innehåller t. cx. gällande sjukhusstadga
även bestämmelser vilka ansetts böra underställas riksdagen för yttrande.
Nyss angivna princip för uppdelning av författningsmaterialet medför vis
-
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
serligen att man kan behöva gå till två författningar för att finna hela regleringen
av en viss fråga, men detta utgör likväl icke någon sådan olägenhet
att man för den skull bör bryta mot nyssnämnda huvudprincip i vår lagstiftning.
Vad angår de olika sjukvårdsformer som i enlighet med kommitténs
förslag nu bör sammanföras i en och samma lag är det särskilt tillfredsställande
att kunna i viss utsträckning sammanföra bestämmelserna om
kroppssjukvård och mentalsjukvård i en lag. Även om det här endast rör
sig om en kanske mera formell åtgärd får det från principiell synpunkt
anses innebära ett viktigt steg i strävandena att så långt möjligt likställa
mentalsjukvård med annan sjukvård. Att till sjukhuslagen överflytta de i
epidemilagen kvarstående sjukhusbestämmelserna synes mig vidare följdriktigt.
Det innebär en slutlig sammansmältning av bestämmelserna om
epidemivårdanstalter och övriga sjukvårdsanstalter, vilket medför klara
fördelar ur redaktionell synpunkt, överhuvudtaget synes det mig innebära
en tillfredsställande anordning att i samma lag kunna reglera så gott som
samtliga vårdformer.
Det är vidare en väsentlig fördel att slippa särreglementen för olika
slag av kommunala sjukhus. Den nuvarande ordningen med t. ex. olika
särreglementen för de tre största städernas sjukhus och inom varje stad
olika reglementen för kroppssjukhus och mentalsjukhus samt särskilda
reglementen för vissa andra sjukhus medför uppenbara olägenheter och
bristande överskådlighel. Det enda särreglemente som skulle behöva bibehållas
i fortsättningen är reglementet för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund. Ett särskilt reglemente synes här vara nödvändigt med hänsyn
till att åtskilliga särbestämmelser erfordras vid detta sjukhus, som
har karaktären av undervisningssjukhus. I övrigt bör, såsom kommittén
föreslagit, hela det kommunala sjukhusväsendet regleras i sjukhuslagen och
sjukhusstadgan.
I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda enligt min mening författningsmaterialet
så långt möjligt sammanföras i en lag, en sjukhuslag,
som upptager enbart sådana bestämmelser, för vilkas antagande kräves
riksdagens medverkan, samt en sjukhusstadga innehållande tillämpningsföreskrifter
och bestämmelser av lägre valör och som bör utfärdas utan
riksdagens hörande. Denna min ståndpunkt innebär att jag på åtskilliga
punkter icke kunnat godtaga kommitténs uppdelning av författningsmaterialet;''
att enbart av praktiska skäl, för att icke bryta sönder ett stadgande
i två delar, i lagen intaga bestämmelser som eljest rätteligen borde intagas
i stadgan synes mig icke böra komma i fråga. Jag har därför även utifrån
denna utgångspunkt låtit omarbeta kommitténs förslag.
Även i en annan mera lagteknisk fråga hyser jag en i förhållande till
kommittén motsatt uppfattning. Det gäller frågan i vilken utsträckning
man i en speciallagstiftning av ifrågavarande art bör hänvisa till motsva
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 33
rande bestämmelser i de centrala kommunallagarna i stället för att återge
bestämmelserna i speciallagen. Uppenbarligen är det angeläget att inom
ett visst förvaltningsrättsligt område, såsom i förevarande fall det kommunalrättsliga,
bestämmelserna blir så likformiga och enhetliga som möjligt.
Då man nu i fråga om sjukhuslagstiftningen har att taga ställning till
den formella utformningen av bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse och
sjukhusdirektion bör man enligt min mening såvitt möjligt göra landstingslagens
och kommunallagens regler tillämpliga genom hänvisning till
nämnda lagar, och i sjukhuslagen bör därutöver endast upptagas de avvikande
och kompletterande regler, som är erforderliga. Att bestämmelserna
skulle bli mera lättillgängliga om de i sin helhet återgavs i speciallagen
utgör enligt min mening icke tillräckligt skäl för att frångå huvudprincipen
att de grundläggande reglepna angående kommunala organ och
deras verksamhetsformer skall vara att finna i de centrala kommunallagarna.
Genom att på sätt jag nu angivit ur den av kommittén föreslagna lagen
utmönstra alla sådana bestämmelser som kan utfärdas i administrativ
ordning och genom att beträffande sjukvårdsstyrelse och direktion hänvisa
till landstings- och kommunallagarna har det blivit möjligt att avsevärt
skära ned lagtexten. Även i övrigt har vid lagstiftningens överarbetning
i inrikesdepartementet eftersträvats en begränsning och förenkling. Vidare
har åtskilliga detaljbestämmelser överförts från lagen till stadgan och vissa
bestämmelser har helt utmönstrats såsom varande överflödiga eller av
beskaffenhet att kunna intagas i instruktioner eller arbetsordningar.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen härutinnan anfört.
V. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet
A. Sluten vård
Gällande bestämmelser
I 1 § av nuvarande sjukhuslag regleras landstingens huvudmannaskap
för den slutna sjukvården. I paragrafens första stycke stadgas att landsting
och stad, som ej deltar i landsting, åligger att för dem, som har sin
vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja
anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager
försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting och stad
ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.
Av paragrafens sista stycke följer emellertid vissa inskränkningar i åläggandet,
nämligen att detta icke gäller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa
eller konvalescenter.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 and. AV 7
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Av grundläggande betydelse för sjukhusväsendets utformning är frågan
om omfattningen av landstingens vårdskyldighet. Jag vill då börja med att
behandla den slutna anstaltsvården, som ju enligt nu rådande organisation
utgör den ojämförligt viktigaste delen av landstingens sjukvårdande verksamhet,
för att i följande avsnitt behandla frågan om den öppna vården på
sjukhusen.
Vad först angår de olika vårdgrenar som bör omfattas av landstingens
vårdskyldighet innebär kommitténs förslag en viss utvidgning.
Om man bortser från de vårdgrenar, som är reglerade i särskild ordning,
skulle sålunda enligt förslaget landstingen bli ansvariga för all anstaltsvård
med undantag för sådana psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus.
Mot detta förslag har vid remissbehandlingen från en del håll framförts
kritik såvitt angår vissa speciella grenar av vården. Å andra sidan har
t. ex. medicinalstyrelsen understrukit, att den föreslagna utvidgningen är
av stor betydelse för den framtida utvecklingen, då den ytterligare jämnar
vägen för ett enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården i dess
helhet. Även från landstingshåll har man tillstyrkt den föreslagna utvidgningen.
För egen del vill jag i detta sammanhang uttala, att ett enhetligt huvudmannaskap
för hela den sjukvårdande verksamheten bör vara framtidsmålet.
Först därigenom tror jag att man kan uppnå den rätta avvägningen
mellan olika vårdbehov så att tillgängliga resurser verkligen blir utnyttjade
på det för individ och samhälle bästa sättet. Även från organisatorisk och
praktisk synpunkt torde åtskilliga fördelar stå att vinna med ett enhetligt
huvudmannaskap. Jag är fullt medveten om att man här måste gå fram
etappvis och med en viss försiktighet så att en riktig anpassning hinner
ske. De utvidgningar som nu föreslagits är emellertid av förhållandevis
begränsad räckvidd och synes mig helt stå i överensstämmelse med den
fortgående utvecklingen. Jag har därför icke i princip något att erinra mot
kommitténs ståndpunkt.
Beträffande den närmare utformningen av landstingens skyldighet att
ombesörja anstaltsvård bör till en början fastslås, att skyldigheten liksom
hittills skall gälla vid »sjukdom, skada och kroppsfel». Såsom kommittén
föreslagit bör landstingen vidare åläggas ombesörja anstaltsvård
vid barnsbörd. Utvecklingen har under de sista årtiondena lett till
att anstaltsvård blivit den helt dominerande vårdformen vid barnsbörd och
den tillämpas nu vid 97 å 98 % av alla förlossningar. Med hänsyn härtill
finns det icke anledning att låta anstaltsvård vid barnsbörd intaga en särställning,
utan det bör i lagen klart fastslås att landstingen har att svara
därför i likhet med vad som gäller för sjukvård.
I den nu gällande sjukhuslagen undantages vidare från landstingens
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 35
vårdskyldighet anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa och konvalescenter.
Vad angår sinnessjuka bör man — såsom jag tidigare understrukit
— så långt möjligt försöka undanröja den nu rådande skarpa gränsdragningen
mellan sinnessjukvård och somatisk vård, vilken gränsdragning
framstår som mer och mer obefogad ju längre läkarvetenskapen når.
Denna omständighet bör därför tillerkännas den största vikt även när
det gäller nu förevarande spörsmål om anstaltsvårdens anordnande. Den
dag då huvudmannaskapet för såväl kropps- som sinnessjukvård är samlat
på en hand — hos landstingen — blir det givetvis betydligt lättare att utplåna
de irrationella skiljelinjerna. I avbidan på att pågående utredningsarbete
angående huvudmannaskapet för sinnessjukvården hinner avslutas,
bör man vid nu ifrågavarande ställningstagande å ena sidan icke införa
något åläggande för landstingen att övertaga ansvaret för den del av sinnessjukvården,
för vilken staten f. n. svarar, men å andra sidan hålla möjligheterna
öppna för ett successivt överförande till landstingen av hela
huvudmannaskapet för all sjukvård. Hur detta överförande i sinom tid bör
ske får bedömas sedan utredningsarbetet slutförts. Till vad kommittén
uttalat om psykiatriska lasarettsavdelningar kan jag helt ansluta mig. Jag
anser dessa avdelningar vara av den största betydelse och ett väsentligt
värde ligger just däri, att vården givits karaktär av lasarettsvård. Dessa avdelningar
bör givetvis även i fortsättningen falla under landstingens huvudmannaskap.
När det gäller lätts kötta psykiskt sjuka delar jag kommitténs
uppfattning att även denna vårdgren bör omfattas av landstingens
vårdskyldighet. Uppenbarligen är det förenat med vissa svårigheter att avgränsa
dessa sjuka från andra psykiskt sjuka, men i praktiken torde —
såsom erfarenheten också utvisar — detta dock låta sig göra, och så gott
som samtliga kommunala huvudmän har anordnat vårdhem för omhändertagande
av ifrågavarande grupp vårdbehövande. De svårigheter, som här
kan föreligga, kommer helt att försvinna om ett enhetligt huvudmannaskap
för sinnessjukvården så småningom genomföres. Jag förmenar sålunda, att
det icke finns anledning att i en ny sjukhuslag intaga någon särbestämmelse
angående lättskötta psykiskt sjuka. I den mån vården av dem icke
ombesörjes av staten eller annan bör det alltså ankomma på landstingen att
svara därför. Avsikten är dock icke att detta i nuvarande läge skall leda till
någon väsentlig utvidgning av landstingens vårdskyldighet i denna del,
utan överflyttningen av den statliga sinnessjukvården eller delar därav till
landstingen får ske i annan ordning sedan pågående utredningar avslutats.
Beträffande vården av epil ep liker genomfördes redan vid 1957 års
riksdag den ändringen i sjukhuslagen att undantaget för fallandesjuka
fick utgå, varigenom lagen blev tillämplig även såvitt angick anstaltsvård
av epileptiker. Landstingen fick därigenom formellt övertaga huvudmannaskapet
jämväl för epileptikcrvården. I samband därmed har bestämmelser
36 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
utfärdats om epileptikeranstalter och om statsbidrag till dylika anstalter.
I den ordning, som sålunda helt nyligen beslutats av statsmakterna, bör icke
i förevarande sammanhang göras någon ändring.
Vad angår anstaltsvård för psykiskt efterblivna — i nu
gällande sjukhuslag benämnda sinnesslöa — har denna uttömmande reglerats
i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Genom denna lag har huvudmannaskapet för huvuddelen av detta klientel
lagts på landstingen; endast i fråga om vissa mindre grupper åligger
det staten att svara för vården. Att nu göra någon ändring i denna
ordning har icke ifrågasatts. Vården av psykiskt efterblivna bör därför
över huvud taget icke behandlas i en ny sjukhuslag utan däri bör göras
uttryckligt undantag för denna grupp av vårdbehövande.
I den nu gällande sjukhuslagen har undantag gjorts i fråga om anstaltsvård
av konvalescenter. I de fall då eftervård — varmed kommittén
avser ett stadium som ligger mellan akutvård och konvalescentvård
— lämnas å sjukhus eller sjukhusavdelning, bör det uppenbarligen åligga
sjukhushuvudmannen att svara därför. När det gäller den egentliga konvalescentvården
så bör det enligt min mening likaledes i princip åligga
huvudmannen att svara jämväl därför, därest vårdbehovet är sådant att
anstaltsvård verkligen erfordras. Konvalescentvården kan icke betraktas
som något klart avgränsat utan måste ses som ett led i sjukvården i dess
helhet. Ju kortare tid en patient får ligga på en akutvårdsplats desto större
blir behovet av konvalescentvård. över huvud taget är det icke tillfredsställande
att skilja på dessa båda vårdformer utan ansvaret bör åvila samma
huvudman. Tyvärr förhåller det sig emellertid så att konvalescentvården
långt ifrån är tillräckligt utbyggd. Man måste härvidlag i betydande
utsträckning lita även till privata konvalescenthem. Oberoende av dessa
förhållanden anser jag likväl att i en ny sjukhuslag undantag icke bör
göras för konvalescentvård, utan i princip bör det ankomma på landstingen
att svara även för denna vårdgren. Jag vill i detta sammanhang
kraftigt understryka vikten av att ökade resurser insättes på rehabiliteringsverksamhet
över huvud taget. Det är främst för den enskilda människan
men även för samhället av utomordentlig betydelse att patienten så
snabbt som möjligt återföres till ett normalt liv.
Den av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i detta
sammanhang berörda frågan om skyldighet för huvudmannen att svara
för vård i de fall, då någon erhållit medicinalstyrelsens tillstånd
till undergående av viss operation kommer jag att närmare
behandla i det följande i samband med bestämmelserna om intagning på
sjukhus.
Frågan om organisationen av den psykiska hamn- och ungdomsvården
har helt nyligen utretts av mentalsjukvårdsdelegationen,
vars betänkande i ämnet är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. Denna
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1959 37
vårdgren har under senare år fått en alltmer sjukvårdande karaktär och
med utgångspunkt härifrån föreslår delegationen, att inom varje sjukvårdsområde
skall inrättas barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar
med därtill anslutna öppna mottagningar. Sådana avdelningar finns f. n. endast
på ett fåtal platser. Utan att föregripa ställningstagandet till mentalsjukvårdsdelegationens
förslag torde redan nu kunna fastslås, att därest
anstaltsvård kräves inom den psykiska barna- och ungdomsvården -— utan
att det är fråga om mentalsjukvård — bör det åligga landstingen att svara
därför. I den mån särskilda lasarettsavdelningar inrättas för denna vård,
bör de sålunda jämställas med andra lasarettsavdelningar och någon särskild
undantagsbestämmelse i sjukhuslagen synes icke vara påkallad.
Efter denna genomgång av de olika vårdgrenar, som landstingen bör
bära ansvaret för, vill jag något uppehålla mig vid frågan hur denna
vårdskyldighet lagteknisk t bör fastslås. Därvid måste hänsyn
tagas till att även på andra områden än sinnessjukvårdens förefintligt
vårdbehov stundom — även om landstingen primärt får anses vara skyldiga
att svara för vården — i viss omfattning tillgodoses genom olika vårdinrätD
ningar som drives av annan än landstingen. Såsom kommittén påpekat
har staten i vissa fall s. a. s. sanktionerat en sådan ordning genom att
bevilja statsbidrag av olika slag. Givetvis skulle det ur principiell synpunkt
te sig riktigast att direkt i lagen fastslå beträffande vilka vårdgrenar och i
vilken omfattning vårdskyldigheten skall åvila landstingen. Emellertid
skulle en sådan regel bli alltför stelbent och den skulle icke på ett riktigt
och smidigt sätt anknyta till den utveckling som ägt rum och som alltjämt
fortgår. Vad man vill nå med en lagbestämmelse om vårdskyldigheten är,
att det skall åligga landstinget att bereda erforderlig anstaltsvård åt sjuka
människor i den mån samhället icke på annat sätt sörjt därför. Det är
emellertid uppenbart att utbyggnaden av vår sjukvård är helt beroende av
vilka resurser vi faktiskt kan tillskjuta i form av kapital, personal och
sjukhus. På vissa vårdområden föreligger f. n. brister, beroende på att vi
saknat tillräckliga resurser. Stora ansträngningar görs emellertid för att vi
så snabbt som möjligt skall kunna tillgodose de betydande behov, som
i dag gör sig gällande. Utbyggnadstakten bestäms av helt andra faktorer än
lagstiftningens utformning. Man synes därför i likhet med kommittén
kunna hävda, att det icke är erforderligt eller ens önskvärt att landstingens
vårdskyldighet i detalj angives i lagen. Av lagen bör endast framgå att det
är landstingen som bär ansvaret för anstaltsvården ’i den mån icke annan
drager försorg om sådan vård’. Sistnämnda formulering — som användes
redan i den gällande lagen — möjliggör sålunda en smidig anpassning till
den fortgående utvecklingen på sjukvårdens område. Mot formuleringen
kan visserligen invändas att den också möjliggör ett övervältrande på
landstingen av praktiskt taget all anstaltsvård. Då det emellertid i huvudsak
är staten som jämte landstingen är huvudman för sjukvården, är det uppen
-
38 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
bart att landstingen icke kommer att påläggas ansvaret för nya grenar av anstaltsvården
annat än efter föregående utredningar och särskilda beslut av
statsmakterna. Den anstaltsvård som annan än staten eller landstingen
drager försorg om utgör i och för sig ytterst värdefulla tillgångar för sjukhusvården,
men det synes mig å andra sidan klart, att i den mån dessa
anstalter minskar eller upphör måste det ankomma på landstingen att tillhandahålla
erforderliga vårdplatser. Här sker alltså ett samspel, varvid det
ytterst blir landstingen som får bära ansvaret. I enlighet med vad jag sålunda
anfört vill jag förorda, att landstingen i lagen ålägges att ombesörja
anstaltsvård »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård».
Sistnämnda uttryck har i ett speciellt fall föranlett tolkningstvister, nämligen
i fråga om vård av försvaret tillhörande personal
å civila sjukhus. De militära myndigheterna har hemställt, att
åt uttrycket måtte givas den tolkningen att landstingen är skyldiga att
svara för vården jämväl av militära patienter i den mån icke de militära
myndigheterna själva ombesörjer vården på egna sjukhus. Visserligen har
den militära sjukvården ansetts vara en i princip statlig angelägenhet, men
rent faktiskt har den ombesörjts av staten endast på garnisonsorter, där
särskilda garnisonssjukhus eller garnisonsavdelningar funnits inrättade.
I den mån så icke varit förhållandet har de militära patienter, som varit i
behov av kvalificerad sjukhusvård, vårdats på landstingens sjukhus mot
gällande legosängsavgift. Under senare år har utvecklingen gått därhän att
praktiskt taget samtliga garnisonssjukhus i landet lagts ned. I samband
därmed har landstingen förbundit sig att å de allmänna sjukhusen mottaga
även militära patienter, därvid staten haft att erlägga den legosängsavgift,
som patienten eljest själv skulle haft att betala.
I och för sig finner jag riktigt att landstingen svarar även för den sjukhusvård
av kvalificerad art, som militära patienter är i behov av. Det bör
icke göras skillnad mellan militär och civil patient, när det gäller sådan
sjukhusvård. En annan sak är vem som ytterst skall bära kostnaderna för
denna vård. Landstingen har i det s. k. utomlänsavtalet undantagit sådana
grupper av försvaret tillhörande personal, vilka genom särskild författning
tillförsäkrats fri sjukvård. Detta har medfört att staten för utomlänspatient
får svara för en betydande del av vårdkostnaderna. Genom garnisonssjukvårdens
avveckling har hela frågan om den militära sjukvården under fredsförhållanden
kommit i ett annat läge och det torde kunna ifrågasättas om
icke denna verksamhet skulle kunna avsevärt rationaliseras genom att man
ytterligare stödde sig på den civila sjukvården. Man synes därför böra
närmare utreda frågan om den militära sjukvårdens organisation. I det
sammanhanget får jämväl kostnadsfrågorna tagas upp till överläggningar
mellan berörda parter.
Vad kommittén anfört angående uppgörande av sjuk vårdsplaner
föranleder icke någon egentlig erinran från min sida. Jag vill understryka
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 39
vikten av att dylika planer verkligen uppgöres och att samråd därvid sker
med berörda myndigheter, framför allt centrala sjukvårdsberedningen. Att
införa någon form av fastställelseförfarande inför central myndighet synes
icke vara erforderligt. Förfarandet hör vara så enkelt och smidigt som
möjligt, varför icke heller några särskilda regler bör införas om hur samråd
skall äga rum. De närmare bestämmelserna om översiktsplaner anser
jag kunna upptagas i sjukhusstadgan i stället för lagen. I lagen bör endast
fastslås att sjukvårdsstyrelsen skall verka för främjande av största möjliga
planmässighet i sjukvårdsväsendet.
En i förevarande sammanhang ytterligt viktig fråga gäller vårdskyldighetens
fördelning mellan huvudmännen inbördes.
Bestämmelserna härom i nu gällande sjukhuslag är — såsom kommittén
påvisat — icke tillfredsställande utformade och de har också föranlett
upprepade tolkningstvister. Kommittén har ansett att man bör undvika de
nu använda begreppen vistelseort och hemort och i stället låta patientens
bosättningsort vara avgörande. Mot detta förslag och motiven för detsamma
har i och för sig inte riktats någon egentlig erinran från remissinstansernas
sida. För egen del vill jag också förorda, att landstingskommuns
vårdskyldighet enligt huvudprincipen bestämmes till att omfatta
dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Vid bedömningen av frågan
var en person skall anses bosatt kan ledning hämtas från folkbokföringens
bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort. En person skall alltså i regel
anses bosatt på den ort där han är kyrkobokförd. I sådana undantagsfall,
då kyrkobokföringsorten och bosättningsorten inte sammanfaller, skall den
sistnämnda orten vara avgörande vid ifrågavarande bedömning. Om vederbörande
måste anses bosatt i Sverige men ej har någon fast bosättningsort
torde man böra försöka utröna till vilken ort personen i fråga har sådan
fast anknytning, att han kan anses bosatt där. Finns det intet som talar för
att han har sådan anknytning till någon viss ort, torde han få anses bosatt
på den plats, där han rent faktiskt vistas och har sitt nattlogi.
Nyss angivna huvudprincip i fråga om vårdskyldighetens fördelning efter
bosättningsorten måste emellertid kompletteras med bestämmelser, som
reglerar de fall, då behov av omedelbar vård uppkommer. Självfallet måste
då patienten omhändertagas på närmaste sjukhus, där vård kan beredas.
Avgörande för vårdskyldigheten blir sålunda i dessa fall den faktiska vistelseorten.
Skyldigheten att ombesörja vård bör emellertid i princip gälla
endast så länge den vårdbeliövande ej utan men kan flyttas till den egna
landstingskommunens sjukhus. I de flesta fall torde det sannolikt icke bli
aktuellt att förflytta vederbörande patient, men stundom blir vårdbehovet
långvarigt och då patienten utan men kan förflyttas bör så också få ske.
Den vårdskyldighet det här gäller är nämligen betingad av alt ett akut
vårdbehov inträtt och skyldigheten hör då icke gälla längre än som från
saklig synpunkt är påkallat. Intet hindrar emellertid — och många gånger
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959
torde det med hänsyn till omständigheterna få anses önskvärt och lämpligt
— att huvudmannen bereder vård i större omfattning.
I anledning av de påpekanden som gjorts av länsstyrelsen i Västerbottens
län vill jag framhålla, att den nya sjukhuslagstiftningen icke är avsedd att
medföra någon ändring i de skyldigheter som enligt epidemilagen åvilar
sj ukvårdsområdet.
En särskild fråga av betydelse för vårdskyldighetens omfattning avser
transportkostnaderna vid förflyttning av patient
från ett sjukhus till ett annat. F. n. utges ersättning av sjukförsäkringen
för överflyttningsresor som på grund av medicinska indikationer
måste företagas mellan sjukvårdsinrättningar i olika sjukvårdsområden.
Sjukvårdshuvudmännen svarar däremot i regel för resor inom ett
och samma sjukvårdsområde. I övrigt får patienten själv stå för sådana
resekostnader.
I sitt i juni 1958 framlagda betänkande angående sjukreseersättningar
(SOU 1958: 23) föreslår sjukreseutredningen, att kostnadsansvaret för
överflyttningsresor mellan olika sjukvårdsinrättningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen
i samtliga fall, utom när resan företagits på patientens eget
initiativ, då han själv får bekosta den. Fn sådan lösning tillgodoser enligt
utredningen önskemålet om administrativ förenkling, samtidigt som den
skapar vissa garantier för att endast ekonomiskt försvarliga överflyttningar
kommer till stånd. Bestämmelser angående den sålunda föreslagna skyldigheten
för huvudmännen anser utredningen böra införas i sjukhuslagen.
Utredningen intar alltså samma ståndpunkt som bl. a. riksförsäkringsanstalten
gjort i sitt yttrande över sjukhuslagstiftningskommitténs betänkande.
Så gör också de allra flesta av de instanser som hörts över sjukreseutredningens
förslag. Landstingsförbundet och stadsförbundet anser dock,
att sjukförsäkringen bör svara för kostnaderna för alla överflyttningsresor.
Frågan om kostnadsansvaret för här avsedda transporter har fått särskild
betydelse med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i sjukhuslagen
att huvudman är skyldig att vårda en patient från annat sjukvårdsområde
endast till dess patienten utan men kan flyttas till hemortssjukhus. När
det gäller överflyttning mellan sjukhus i olika sjukvårdsområden synes det
mig i allmänhet främst vara i huvudmännens intresse att överflyttningen
kommer till stånd. Det kan sålunda å ena sidan vara angeläget för huvudman,
som vårdar utomlänspatient, att få vårdplatsen ledig för inomlänspatient
och å andra sidan vara ekonomiskt fördelaktigt för den huvudman,
som får betala kostnaderna för utomlänsvård, att patienten överflyttas till
något sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. Jag anser därför att huvudmännen
bör svara också för kostnaden för transporten mellan sjukhusen,
om inte transporten tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Vem
av huvudmännen som skall stå för kostnaden samt under vilka omständig
-
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
heter och med vilka färdmedel överflyttning skall få ske är frågor, som
lämpligen bör regleras genom överenskommelse mellan huvudmännen.
Vad beträffar överflyttningstransporter inom ett sjukvårdsområde är jag
i princip av den uppfattningen, att huvudmannen bör svara även för dessa.
Jag menar nämligen att, eftersom behovet av sådana transporter i viss mån
är beroende av hur den slutna sjukvården planeras inom området, transportkostnaderna
bör ses som en del av huvudmannens totala sjukvårdskostnader.
Emellertid sker ibland överflyttning från mindre sjukstuga till större
sjukvårdsanstalt under sådana omständigheter, att det synes naturligare,
att kostnaden för transporten får belasta sjukförsäkringen. Det förekommer
sålunda, att läkare i öppen vård som samtidigt är deltidsanställd sjukstuguläkare
lägger in en vårdsökande på sjukstugan för observation eller eljest
för att säkrare kunna fastställa behovet av vård på större sjukvårdsanstalt
eller i avvaktan på att transport dit kan ordnas på lämpligaste sätt. Om
han icke haft denna möjlighet, hade han omedelbart måst remittera den
vårdsökande till intagning på den större anstalten, varvid ersättning för
resekostnaderna utan vidare utgått av sjukförsäkringen. Kostnaderna för
överflyttning från sjukstuga med deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt
anser jag böra ersättas av sjukförsäkringen; i övrigt bör huvudmannen
svara för dylika kostnader även inom sjukvårdsområdet.
I enlighet med det anförda bör sålunda den huvudmännen i sjukhuslagen
ålagda vårdskyldigheten anses medföra ansvar för kostnaderna för överflyttningsresor
mellan sjukvårdsanstalter, med undantag för sådana resor,
som företagits uteslutande på patientens begäran eller för vilka ersättning
utgår av sjukförsäkringen. Någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras
icke i sjukhuslagen men av tillämpningsföreskrifter till sjukförsäkringslagen
bör framgå, att ersättning av sjukförsäkringen skall utgå för överflyttning
av patient mellan sjukvårdsinrättningar inom samma sjukvårdsområde,
om överflyttningen sker från sjukstuga, där endast deltidsanställd
läkare finnes.
I förevarande sammanhang har berörts ytterligare ett par speciella
frågor. Av de myndigheter som svarar för den medicinska undervisningen
har sålunda framhållits vikten av att undervisningssjukhusen tillföres
ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial. Man har bl. a. ifrågasatt
att riksplatser skulle införas i större omfattning än f. n. Med en prövning
av denna fråga, som icke synes böra regleras i sjukhuslagstiftningen, torde
lämpligen böra anstå i avbidan på ett ställningstagande till regionvårdsutredningens
nyligen avlämnade betänkande.
Myndigheterna i Stockholm och Göteborg har i anslutning till nu ifrågavarande
bestämmelser understrukit, att behov uppkommer av revidering
av de mellan staten och städerna gällande avtalen om sinnessjukvården.
Tydligtvis kommer en ny sjukhuslagstiftning att påkalla en formell översyn
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
såväl av nyssnämnda avtal som av de olika reglementena för undervisningssjukhusen
m. fl. författningar. Detta arbete synes mig dock icke böra påbörjas
förrän slutlig ställning tagits till sjukhuslagstiftningens utformning.
»
Utskottet
Den slutna sjukvården drives i huvudsak av landstingskommunerna och
städerna utanför landstingskommun (i det följande sammanfattningsvis
benämnda landstingskommuner). Enligt gällande sjukhuslag åligger det
landstingskommuner att bereda anstaltsvård för sjukdom, skada och
kroppsfel, i den mån ej annan drager försorg om sådan vård. Vidare bör
landstingskommunerna i enahanda omfattning ombesörja anstaltsvård för
barnsbörd. Från sagda vårdskyldighet undantages i princip anstaltsvård
för sinnessjuka, sinnesslöa och konvalescenter. Emellertid har en del av
dessa vårduppgifter kommit att ombesörjas av landstingskommunerna, delvis
på grund av frivilligt åtagande. Sålunda drives i stor utsträckning vårdhem
för lättskötta psykiskt sjuka i landstingskommunernas regi. Dessutom
har landstingskommunerna påtagit sig ytterligare vårduppgifter inom
mentalsjukvården genom att inrätta psykiatriska lasarettsavdelningar.
Den föreslagna sjukhuslagen innebär, att ansvaret för all sluten sjukvård,
däri inräknat vård för barnsbörd, i princip lägges på landstingskommunerna.
Detta ansvar är — liksom i gällande lag — konstruerat så att det
gäller, i den mån ej annan drager försorg om vården. En av de mest betydelsefulla
delar av den slutna vården, som annan än landstingskommun
drager försorg om, är den av staten bedrivna mentalsjukvården. Att förslaget
lägger det principiella ansvaret även för denna vårdgren på landstingskommunerna
står i god överensstämmelse med planeringen på längre
sikt.
Efter ordalagen innebär emellertid föreskriften om landstingskommunernas
principiella ansvar för all sluten vård, att i den mån statens resurser
för mentalsjukvården är otillräckliga, vårdskyldigheten redan nu kommer
att åvila landstingskommunerna. Detta är, såsom framgår av såväl
sjukhuslagstiftningskommitténs som departementschefens uttalanden,
dock icke avsett. Under tiden intill dess staten till landstingskommunerna
överlämnar huvudmannaskapet för de grenar denna vård, som den ansvarar
för, skall anses som om staten faktiskt ombesörjde all vård inom
dessa vårdgrenar. Utskottet vill särskilt understryka detta.
Beträffande övriga delar av mentalsjukvården, såsom vården av de lättskötta
psykiskt sjuka och vården på de psykiatriska lasarettsavdelningarna,
kommer genom den föreslagna lagen det faktiska ansvaret att åvila
landstingskommunerna, i den mån ej annan drager försorg om vården.
Ehuru landstingskommunerna, såsom ovan framhållits, byggt ut sin vård
av de lättskötta psykiskt sjuka, motsvarar tillgängliga vårdresurser icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 43
över allt behovet. Utskottet vill understryka vikten av att landstingskommunerna
får möjligheter att snabbt utöka sina resurser inom denna vårdgren.
Härigenom torde också med tiden från åldringsvården kunna överföras
vissa lättskötta psykiskt sjuka.
Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen om vårdskyldighetens
fördelning mellan huvudmännen inbördes och vill därvid
understryka, att det är den vårdbehövandes bosättningsort som skall vara
avgörande för vårdskyldigheten. Kyrkobokföringen utgör sålunda endast
ett bevis om vederbörandes bosättning. Därest bosättningsort och kyrkobokföringsort
icke skulle sammanfalla, blir alltså alltid bosättningsorten avgörande
vid bestämmande av vårdskyldigheten.
Landstingskommuners vårdskyldighet omfattar härigenom i allmänhet
icke svenska medborgare, som är bosatta utomlands, även om de — såsom
fallet är med dem som på grund av offentlig tjänst är bosatta utomlands —
är kyrkobokförda här i riket. Direktionen för de statliga sjukhusen i Stockholm
(karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet) har emellertid åtagit
sig att tills vidare, i mån av tillgång till vårdplatser bereda utomlands bosatta
svenska medborgare vård. Därvid skall för närvarande tillämpas en
taxa om fem kronor om dagen för vård å allmän sal.
I fråga om ansvaret för sjuktransporter mellan olika sjukhus är utskottet
av den uppfattningen, att detta i princip bör åvila sjukhushuvudmännen,
såvida icke transporten kommit till stånd på patientens egen begäran.
Såsom departementschefen anfört, bör likväl kostnaderna för sjuktransport,
som företages från sjukstuga med deltidsanställd läkare till större sjukhus,
ersättas av sjukkassa. Vidare vill utskottet uttala, att ansvaret för sjuktransport
mellan sjukhus inom olika sjukvårdsområden bör åvila den landstingskommun,
inom vilken den sjuke är bosatt.
B. Öppen vård
Gällande rätt m. in.
Vid de flesta sjukhus i vårt land kan även vårdsökande, som icke är i
behov av intagning, erhålla viss sjukvård. Om denna öppna vård har en
ingående utredning gjorts av medicinalstyrelsen, framlagd i dess betänkande
»Den öppna läkarvården i riket» (SOU 1948: 14). Såvitt avser närmare
detaljer beträffande denna vård, framför allt den statistiska belysningen,
må hänvisas till detta betänkande.
Nuvarande sjukhuslag innehåller ingen föreskrift om att det även skall
eller ens bör bedrivas öppen sjukvård å sjukhus. Lagen utgår likväl från
att sådan vård kan förekomma. I 15 § finns nämligen en föreskrift att,
där sjukhusläkare i ansvarig ställning »med sjukvårdsberedningens medgivande
å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger beredningen
bestämma, om och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för
44 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga
hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte läkaren
anställda personalen». I paragrafen förutsättes vidare, att läkare kan
anställas på villkor att vid mottagningen icke överskrida av medicinalstyrelsen
bestämd taxa.
Det är sålunda icke något tjänsteåliggande för sjukhusläkarna att ha
mottagning för öppen vård å sjukhuset. Ej heller gäller någon skyldighet
för huvudmännen att tillhandahålla lokal eller andra hjälpmedel för läkare
som önskar driva sådan mottagning. Det råder enligt lagen full frihet å
ömse sidor.
I tillämpningen har det emellertid blivit så gott som undantagslöst regel,
att chefsläkarna vid lasarett och sjukstugor håller egna mottagningar på
sjukhusen enligt 15 § sjukhuslagen. Även vid övriga sjukhus har chefsläkarna
som regel egna mottagningar. Den utvecklingen har vidare ägt rum,
att chefsläkarna regelmässigt i viss utsträckning överlåter sin ifrågavarande
mottagning på någon av de underordnade läkarna. I allmänhet torde så
f. n. ske två dagar i veckan.
Den omständigheten att nyssnämnda öppna mottagningar är de enda
som omnämnes i sjukhuslagen innebär icke, att de är de enda som förekommer.
Vid sidan av dem finns allmänt på lasarett och sjukstugor och i
viss utsträckning även på andra sjukhus två typer av mottagningar för
öppen vård, i vilka de underordnade läkarna deltager.
Den ena av dessa kan betecknas som jourmottagning. Denna avser i
första hand olycksfall som icke behöver sluten vård men omfattar även
andra fall, där det föreligger ett trängande behov av läkarvård utan samband
med intagning. Den andra typen är eftervårdsmottagning d. v. s. mottagning
för kontroll och efterundersökning av utskrivna patienter. Dessa
mottagningar avser att möjliggöra att den läkare, som handhaft vården av
en intagen patient, kan fortsätta med eftervård av denne även efter
utskrivningen.
Ej heller i fråga om dessa båda typer av mottagningar föreligger enligt
lagen någon skyldighet, vare sig för huvudmännen att anordna dem eller
för läkarna att deltaga i dem.
Vid de större städernas sjukhus förekommer ytterligare en typ av mottagningar
för öppen vård, i allmänhet benämnda polikliniker. Dessa mottagningar
drives i huvudmannens egen regi. En stad är nämligen jämlikt
kommunallagen oförhindrad att driva även annan sjukvård än sådan som
staden är ålagd ombesörja. Detsamma gäller enligt landstingslagen även
landsting, ehuru det hittills icke förekommit att landsting i egen regi
anordnat mottagning för öppen sjukvård. Sjukhusläkarna är icke heller
pliktiga att deltaga i poliklinikmottagning.
Sjukhusen tillhandahåller även åt patienter i öppen vård andra nyttigheter
än sådana som direkt kan betecknas som läkarvård. På sjukhus, där
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
centrallaboratorium finns, verkställes i betydande omfattning undersökning
av prover av skilda slag. Hit hör även sjukgymnastik, fysikalisk behandling
o. d.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Vid våra sjukhus har sedan länge även vårdsökande, som icke varit i
behov av intagning på sjukhuset, kunnat erhålla vård. Denna s. k. öppna
vård bedrivs på sjukhusen i allmänhet helt i sjukhusläkarnas egen regi vid
överläkarmottagningar, jourmottagningar av olycksfall och andra trängande
fall utan behov av intagning samt eftervårdsmottagningar för kontroll och
efterbehandling av utskrivna patienter. Sjukhusens lokaler, utrustning och
personal står till förfogande även för denna vård men det förutsätts i den
gällande sjukhuslagen att landstingen skall kunna uttaga ersättning härför
av läkarna.
Trots att någon skyldighet f. n. inte föreligger, vare sig för landstingen
att tillhandahålla nämnda nyttigheter eller för sjukhusläkarna att meddela
öppen vård på sjukhusen, har denna fått stor omfattning och blivit
av utomordentlig betydelse. Det är av vitalt intresse för de vårdsökande
att på detta sätt utan att behöva intagas på sjukhus kunna komma i åtnjutande
av den kvalificerade vård som kan beredas där, men det är också
väsentligt för landstingen att härigenom kunna reducera platsbehovet inom
den mera kostnadskrävande slutna vården. Den öppna vården vid sjukhusen
kan helt enkelt inte undvaras.
I praktiken måste det sålunda allt framgent vara en väsentlig uppgift
för huvudmännen vid anordnande av sjukhus och planerande av verksamheten
vid dessa att tillgodose även den öppna vårdens behov i fråga om
lokaler, utrustning och personal. Den omständigheten att huvudmännen
vid den öppna vården inte som vid den slutna tillhandahåller kost och
nattlogi bör rimligtvis inte medföra någon principiell skillnad mellan de
båda vårdformerna när det gäller huvudmännens ansvar. Sett ur formell
synvinkel är det också otänkbart att helt förbigå den öppna vården vid
fastställandet av huvudmännens vårdskyldighet i en ny sjukhuslag.
Huvudmännens kostnader för denna vård är f. n. absolut sett mycket
stora;'' en väsentlig del av landstingsmedlen förbrukas för detta ändamål.
Under sådana förhållanden är det av vikt att i lagen fastslå landstingens
ansvar för den öppna vården så att denna härntinnan blir likställd
med den slutna vården.
Jag delar därför sjukhuslagstiftningskommitténs av de flesta remissinstanserna
stödda uppfattning, att huvudmännen i sjukhuslagen bör åläggas
skyldighet att vid sjukhus bereda sjukvård även åt vårdsökande som
icke är i behov av intagning på sjukhuset. Skyldigheten bör omfatta samma
kategorier som den slutna vården, dvs. dem som är bosatta inom sjuk
-
46 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
vårdsområdet eller som eljest vistas där och är i behov av omedelbar vård.
Någon anledning att — såsom några remissinstanser förordat — avvakta
resultatet av pågående utredningar på området, innan skyldigheten ifråga
lagfästes, kan jag inte finna föreligga. Dessa utredningar kan självfallet
inte leda till någon ändring i huvudmännens principiella ansvar i fråga
om den öppna vården vid sjukhusen. Som jag tidigare framhållit, har
också den kommitté, som är sysselsatt med berörda utredningar, själv
uttalat sin stora tillfredsställelse med den föreslagna regleringen i denna
del och därjämte förklarat att bestämmelserna utformats i samråd med
kommittén.
Uppenbarligen kan inte heller själva lagfästandet av huvudmännens ansvar
för den öppna vården få till följd en sådan ansvällning av denna vård
och desorganisering av den öppna vården utanför sjukhusen, som påståtts
i en reservation till kommitténs förslag och befarats av en del remissinstanser.
Tvärtom är det tänkbart, att ansvarets fastställande i lag med
erforderliga begränsningar kommer att innebära ett stöd när det gäller
att avvisa vårdsökande, som kan erhålla vård utanför sjukhuset. Redan nu
har nämligen omfattningen av sjukhusens öppna vård
enligt vad som omvittnats i flera remissyttranden på sina håll blivit alldeles
för stor. Det är väsentligt, att man försöker koncentrera vården på
sjukhusen till specialistvård, alltså den vård som sjukhusens dyrbara utrustning
och specialutbildade läkare är avsedd att tillgodose. Den öppna
vården på sjukhusen får inte heller inkräkta på den slutna vården, som
är och bör förbli sjukhusens primära uppgift att ombesörja. Emellertid
är det ofrånkomligt, att man vid begränsningen av sjukhusens öppna vård
också beaktar de andra vårdmöjligheter som står de vårdsökande till buds.
För att en riktig avvägning av de olika vårdmöjligheterna skall kunna
åstadkommas, är det på längre sikt nödvändigt att förstärka resurserna
för den öppna vården utanför sjukhusen, framför allt genom att denna
vårdform tillföres flera läkare.
Som framgår av det anförda och av vad kommittén i övrigt framhållit, är
det i tre hänseenden, som den öppna vården vid sjukhusen bör begränsas.
För det första torde vissa sjukhus, t. ex. förlossningshem, över huvud taget
inte lämpa sig för öppen vård. Vidare bör målet vara att vården som regel
inskränkes till sådan specialistvård som med hänsyn till sjukhusets karaktär
samt utrustning och tillgång till specialutbildade läkare lämpligen kan meddelas
på sjukhuset. Slutligen måste en kvantitativ begränsning av vården
göras med beaktande framför allt av vad den slutna vården på sjukhuset
kräver och vilka möjligheter som står den vårdsökande till buds utanför
sjukhuset. I enlighet härmed torde huvudmännens ifrågavarande vårdskyldighet
böra i lagen anges sålunda: Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för
ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande, som icke är i behov
av intagning på sjukhuset (öppen vård), öppen vård skall företrädesvis avse
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 47
sådan vård, som icke lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset,
och må bedrivas allenast i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna
vården och övriga omständigheter bedömes skälig.
Den bedömning som enligt nyssnämnda bestämmelser skall göras beträffande
sjukhusets lämplighet för öppen vård och den skäliga omfattningen
av denna vård måste företagas av huvudmannen i samband med
dimensioneringen av sjukhusets materiella och personella resurser. När det
gäller att i det enskilda fallet avgöra huruvida patienten skall beredas vård
på sjukhuset eller icke, måste det dock självfallet ankomma på den ansvarige
läkaren att göra bedömningen. Något annat har givetvis kommittén
inte heller avsett.
Om man sålunda fastslår att huvudmännen skall ha ansvaret för den
öppna vården på sjukhusen, är det också självklart att det för denna vård
likaväl som för den slutna måste finnas läkare och annan personal med
skyldighet att deltaga i vården. Det kan inte vara rimligt, att huvudmännen
skulle svara för de mycket betydande kostnader som krävs för lokaler
och utrustning samt tillhandahållande av sjuksköterskor och annan biträdespersonal
för att sedan överlämna åt en läkare att utöva vården som sin
privata rörelse med rätt för honom att upphöra därmed när han så finner
för gott. Över huvud taget bör den nuvarande onaturliga splittringen i
läkarnas ställning i den slutna och öppna vården på sjukhusen
bringas att upphöra. Läkarna bör i sin anställning på sjukhusen ha att
medverka i den där bedrivna vården, vare sig patienten behöver läggas
in på sjukhuset eller ej. Verksamheten i den öppna vården bör alltså i
regel icke betraktas som annat än en del av det arbete som är förenat med
läkarens befattning. I undantagsfall bör huvudmannen kunna å ena sidan
befria överläkare från deltagande i den öppna vården och å andra sidan
anställa läkare för enbart denna vård. Med det sagda har jag inte tagit
någon som helst ställning till frågan om läkarnas ersättning för deras arbete
i den öppna vården, vilket är en helt annan fråga som jag strax återkommer
till.
Den lösning av spörsmålet om läkarnas ställning i den öppna vården
vid sjukhusen, som jag här förordat, kommer sålunda att innebära att
läkare som anställes på sjukhus blir skyldig att fullgöra den sjukvård och
de uppgifter i övrigt, som följer med anställningen, vare sig den avser
sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Lika litet som det är
nödvändigt att i lagen fastslå att läkare är skyldig att tjänstgöra i sluten
vård, lika litet behöver i lagen stadgas någon tjänstgöringsskyldighet i den
öppna vården. Skyldigheten kommer att grundas på anställningsavtalet
och försummelse av skyldigheten blir att bedöma som tjänsteförsummelse.
I sjukhuslagen bör därför i denna del endast föreskrivas, att vid sjukhus
skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga
och ändamålsenliga handhavande. I den mån öppen vård skall meddelas
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1958
på sjukhuset, kommer ansvaret då att omfatta även denna vård. Som
kommittén framhållit ligger det i sakens natur, att överläkarens ansvar beträffande
den öppna vården delvis får ett annat innehåll än ansvaret för den
slutna. I de fall då han i den öppna vården inte själv omhänderhar patienten,
kommer hans ansvar i huvudsak att avse uppläggningen och ledningen av
verksamheten.
Den som efter den nya lagens ikraftträdande utnämnes till ansvarig läkare
vid sjukhuset blir redan genom utnämningen skyldig att handha den öppna
vården där. För andra läkare, som anställes efter nämnda tidpunkt, följer
också skyldigheten att deltaga i den öppna vården av förordnandet. Kommittén
har ansett att skyldighet att deltaga i den öppna vården ej kan
åläggas läkare i de befattningar de innehar vid den nya lagens ikraftträdande.
Den reglering som jag förordat kommer inte heller att medföra
förändring i anställningsvillkoren för dessa läkare. Deras medverkan i
den öppna vården blir alltså helt beroende av deras eget gottfinnande.
Då emellertid detta förhållande på grund av de täta bytena på sjukhusläkartjänsterna
endast kommer att bli bestående under en begränsad övergångstid
och läkarna dessutom kan förväntas komma att deltaga i den
öppna vården ungefär som hittills under förutsättning att de får åtnjuta
i huvudsak samma förmåner, synes mig nämnda förhållande icke behöva
föranleda någon jämkning i huvudmännens skyldighet att bereda öppen
vård.
Som jag nyss antydde, torde läkarnas intresse för att arbeta i
den öppna vården på sjukhusen till stor del vara beroende av den g o 11-görelse de kan påräkna härför. Huruvida denna skall lämnas av huvudmannen
eller direkt av patienten och efter vilka normer gottgörelsen skall
utgå synes böra bestämmas vid förhandlingar mellan huvudmännen och
läkarna. Olika nu förekommande ersättningsformer kan sålunda enligt
avtal bli tillämpliga även i den nya ordningen. Det synes böra eftersträvas
att samma normer blir tillämpliga för ersättningen till läkare, vilkas deltagande
i den öppna vården ingår i tjänsten, och de läkare som utan
tjänsteåliggande medverkar i denna vård. Stannar man för prestationsersättning,
som lämnas av patienten, kan taxa härför överenskommas och
hänsyn därvid tagas till de av huvudmannen tillhandahållna nyttigheterna
såsom personal, lokaler och utrustning. Något oavvisligt behov att i sjukhuslagen
intaga regler om fastställande av sådan taxa anser jag inte föreligga.
Från principiella synpunkter delar jag den av vissa läkarorganisationer
i remissvaren framförda meningen, att man inte skall lagstifta om
de frågor, som bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna.
Jag kan därför inte förorda en reglering på denna punkt i enlighet
med kommitténs förslag. Däremot torde i lagen böra utsägas, att
läkare efter överenskommelse med huvudmannen äger uttaga ersättning
för öppen vård på sjukhuset direkt av patienten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
49
Beträffande formerna för den öppna vården synes mig
lagfästandet av huvudmannens ansvar i och för sig inte behöva medföra
någon ändring i den ordning som tillämpas f. n. Liksom hittills bör sålunda
överläkaren ha att leda underordnade läkare och fördela arbetet mellan
dem. Han har därvid att tillse, att läkarna får uppgifter som motsvarar
deras kompetens, och han kan i särskilda fall för viss tid befria läkare från
deltagande i den öppna vården, om denna ändock blir tillgodosedd. De
svårigheter, som nu föreligger att begränsa den öppna vården, torde kunna
bemästras med samma medel som hittills. Den nya lagstiftningen kan icke
i och för sig anses medföra några nya problem härvidlag. Vilka medel
som skall komma till användning torde få bestämmas av den ansvarige
läkaren. Han har att på sitt ämbetsansvar verka för att öppen vård tillhandahålles
på sjukhuset eller avdelningen i avsedd omfattning.
Vad jag anfört i det föregående har närmast avsett landstingssjukhusen.
I storstäderna finns redan nu mottagningar på sjukhus för öppen
vård, som drivs i huvudmännens regi, de s. k. poliklinikerna, överläkarna
på sjukhusen deltager som regel ej i arbetet med denna öppna vård men
däremot underläkarna. Vidare är i viss utsträckning särskilda läkare anställda
på poliklinikerna. Staden uppbär avgift från patienten och svarar
för alla kostnader, även ersättningen till läkarna. Enligt min mening bör
sjukhuslagen utformas så att denna ordning kan bibehållas. I detta syfte
bör i lagen stadgas att vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus får inrättas
särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård. Möjlighet bör finnas att
tillämpa denna bestämmelse även på annat håll än i storstäderna, men detta
torde under nuvarande förhållanden böra ske endast undantagsvis. En
restriktiv tillämpning torde vara säkerställd genom att medicinalstyrelsens
tillstånd liksom hittills skall krävas för inrättande av läkartjänst.»
Motioner
I motionerna 1: 315 och II: 387 hemställes, att riksdagen måtte besluta
att 4 § andra stycket skall utgå ur den föreslagna sjukhuslagen.
I motionerna I: 316 och II: 388 hemställes, att riksdagen i fråga om den
föreslagna sjukhuslagen måtte besluta, »att 4 §, andra stycket, ges följande
ändrade lydelse: ''Utan inskränkning som nu sagts må inrättas särskild avdelning
avsedd enbart för öppen vård.’»
Utskottet
Den slutna vården utgör sjukhusens huvudsakliga uppgift. Sedan länge
har emellertid även öppen vård lämnats vid sjukhusen och är numera av
stor omfattning. Den utveckling som ägt rum är ur skilda synpunkter synnerligen
värdefull. Sålunda har sjukhusläkarnas speciella insikter och sjuk4
liihnng till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 avd. Nr 7
50 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
husens tekniska resurser kunnat utnyttjas jämväl för vårdsökande, som icke
varit i behov av sluten vård.
Den öppna vården har utvecklats genom ett fruktbart samarbete mellan
huvudmännen och läkarna. Huvudmännen har emellertid i allmänhet icke
haft ansvar för den öppna vården, utan denna har i regel drivits i läkarnas
egen regi. Huvudmännen har tillhandahållit lokaler, medverkande personal,
medicin, förbandsmaterial o. d. Läkarna har uppburit ersättning för vården
direkt av patienterna och har i sin tur erlagt viss ersättning för de nyttigheter
huvudmännen ställt till förfogande. Dessa ersättningar har i allmänhet
bestämts genom avtal mellan huvudmännen och läkarna.
I propositionen föreslås, att ansvaret för den öppna vården vid sjukhusen
skall överföras på sjukhushuvudmännen. Ett enhetligt huvudmannaskap
för den slutna och den öppna vården vid sjukhusen är enligt utskottets
mening det ur alla synpunkter riktiga. Därigenom vinnes förbättrade möjligheter
till samordning av den slutna och den öppna vården, vilket torde
vara till fördel för båda vårdformerna.
I och med att den öppna vården vid sjukhusen övergår i sjukhushuvudmännens
regi bör i sjukhuslagen inskrivas skyldighet för huvudmännen
att anordna sådan vård. Såsom anförts i propositionen, bör denna skyldighet
gälla med vissa begränsningar. Härutinnan vill utskottet anföra följande.
Såsom departementschefen framhållit bör skyldigheten att vid sjukhus
lämna öppen vård avse endast den krets av personer, som omfattas av
huvudmannens skyldighet att bereda sluten vård, d. v. s. dem som är bosatta
inom sjukvårdsområdet eller som vid vistelse där blir i behov av
omedelbar vård.
I propositionen har vidare föreslagits den begränsningen av vårdskyldigheten,
att den skall avse företrädesvis sådan vård, som icke lämpligen kan
erhållas annorstädes än på sjukhus. Utskottet är av samma mening. Huvudmännens
skyldighet att bereda öppen vård bör begränsas till sådan vård,
som kräver anlitande av sjukhusens högt kvalificerade läkare och dyrbara
tekniska utrustning, d. v. s. specialistvård.
Skyldigheten att anordna öppen vård vid sjukhus bör vidare, såsom uttalats
i propositionen, gälla endast sjukhus som är lämpligt för ändamålet.
Härav följer att vissa enklare typer av sjukhus, såsom kronikerhem och förlossningshem,
knappast kan komma i fråga för öppen vård. En ytterligare
konsekvens av denna begränsning är enligt utskottets uppfattning, att skyldigheten
att vid sjukhus bedriva öppen vård endast skall avse sådana vårdgrenar
som är representerade vid sjukhuset.
Beträffande den öppna vården vid sjukhus måste, såsom föreslagits i propositionen,
gälla den begränsningen, att den icke får utbyggas i sådan omfattning,
att den slutna vården därigenom kommer att eftersättas. Den
slutna vården bör sålunda även i fortsättningen anses som sjukhusens
huvuduppgift.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
51
Såsom uttalats i propositionen, bör skyldigheten att vid sjukhus anordna
öppen vård inte medföra att denna utbygges utan hänsynstagande till de
vårdmöjligheter som står till buds utanför sjukhusen. Sjukhusen bör sålunda
icke konkurrera med sådan öppen vård, som på godtagbara villkor
kan erhållas annorstädes än på sjukhus. Såsom departementschefen framhållit,
torde medicinalstyrelsen vid sin prövning av frågor om inrättande av
nya läkartjänster kunna övervaka, att den öppna vården vid sjukhusen icke
utbygges i en omfattning, som måste anses såsom mindre önskvärd från
förevarande synpunkt.
Utskottet har i det ovanstående behandlat omfattningen av den skyldighet
som enligt sjukhuslagen bör åläggas sjukhushuvudmännen att vid sjukhus
anordna öppen vård. De begränsningar, som sålunda skall gälla beträffande
denna skyldighet, behöver emellertid i och för sig inte innebära, att
huvudmännen skulle vara förhindrade att i större utsträckning än som
blivit dem ålagt anordna mottagning för öppen vård.
Redan nu lämnas vid flera sjukhus öppen vård i en utsträckning, som går
utöver den i lagförslaget härutinnan föreskrivna skyldigheten. Sålunda lämnas
i stor omfattning allmänläkarvård på sjukhusens mottagningar för
öppen vård. Vidare har på vissa sjukhus inrättats särskilda avdelningar för
öppen vård, s. k. polikliniker. Dessa betjänas delvis av sjukhusets läkare,
delvis av särskilt anställda poliklinikläkare.
Enligt utskottets mening bör det i princip vara tillåtet för huvudmännen
att vid sjukhus anordna mottagning för öppen vård i större utsträckning
än vad lagen ålägger dem. Liksom beträffande den obligatoriska öppna vården
måste i fråga om frivillig sådan vård gälla, att den icke får meddelas i
sådan utsträckning att den slutna vården därigenom kommer att eftersättas.
Vidare bör vid utbyggnaden av den frivilliga öppna vården hänsyn alltid
tagas till de vårdmöjligheter som står till buds utanför sjukhusen.
Utöver den öppna vård, som enligt vad förut sagts bedrives vid sjukhusen,
förekommer i de största städerna utanför sjukhusen av sjukhushuvudmännen
anordnade mottagningar för öppen vård, vilka icke har något samband
med den vid sjukhusen meddelade vården. Dessa s. k. fristående
polikliniker faller icke under nuvarande sjukhuslag, och meningen är ej
heller att de skall omfattas av den föreslagna lagen.
En konsekvens av att de fristående poliklinikerna icke omfattas av den
föreslagna sjukhuslagen är att de i lagen föreskrivna begränsningarna i
huvudmännens rätt att anordna mottagningar för öppen vård inte blir tilllämpliga
på dessa kliniker.
1 motionerna I: .‘116 och II: 388 har hemställts, alt 4 § andra stycket i den
föreslagna sjukhuslagen skall få följande lydelse. »Utan inskränkning som
nu sagts må inrättas särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.»
Motionärernas syfte synes vara, dels att öppen vård skall få lämnas vid fristående,
av sjukhushuvudmännen drivna inrättningar för sådan vård utan
52
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
de i sjukhuslagen angivna inskränkningarna, dels att mottagningar för
öppen vård, som bedrives i anslutning till den slutna vården men är belägna
utanför sjukhusområdet, skall kunna inrättas.
Såsom utskottet ovan anfört, skall de ifrågavarande fristående inrättningarna
icke omfattas av lagen. Huvudmännen kan alltså driva sådana
oberoende av de i lagen angivna inskränkningarna. Öppna mottagningar,
som organiskt är knutna till den slutna vården, omfattas däremot av lagen.
Något hinder att förlägga sådana mottagningar utanför sjukhusområdet
skall icke föreligga. Motionerna bör alltså i förevarande del inte föranleda
någon åtgärd.
I motionerna I: 315 och II: 387 har yrkats att 4 § andra stycket i förslaget
till sjukhuslag måtte utgå. Såsom utskottet ovan framhållit, hör möjlighet
finnas att anordna öppen vård jämväl på särskild, enbart för detta ändamål
avsedd avdelning vid eller i anslutning till sjukhus. Utskottet kan därför
inte biträda detta motionsyrkande.
VI. Sjukvårdsanstalter som bör omfattas av lagstiftningen
Gällande bestämmelser
Med sjukhus förstås enligt 2 § gällande sjukhuslag sjukvårdsanstalt, som
drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
eller lyder under militär myndighet. Härifrån göres dock ett undantag,
nämligen för sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i epidemilagen.
I samma paragraf stadgas vidare, att sjukhus skall anses vara drivet av
landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning,
vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel
i sista hand ansvarar för driftkostnaden.
Beträffande uttrycket »driva» sjukhus må framhållas att då flera landsting
gemensamt belägger en anstalt, detta numera oftast torde ske i den
formen att ett av landstingen står som ägare av anstalten och omhänderhar
dess drift, medan den eller de övriga intressenterna får disponera ett antal
platser mot erläggande av viss ersättning.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Den nu gällande sjukhuslagen är inte tillämplig på alla sjukhus. Utanför
faller sålunda statliga sjukhus och av enskilda drivna anstalter. Oavsett
vem som svarar för anstalten i juridisk mening, anses den emellertid driven
av landsting eller kommun, om landstinget eller kommunen i sista hand
helt eller till viss kvotdel står för driftkostnaderna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 53
Såsom kommittén föreslagit bör även den nya lagen begränsas till
att i princip gälla för sjukhus som drivs av landsting
och kommun, varvid den skall anses driva sjukhuset som från
juridisk synpunkt svarar för detsamma. Förutnämnda legala definition
överges därmed. I stället bör -— likaledes i enlighet med kommitténs förslag
— Kungl. Maj :t få befogenhet att förklara landsting vara huvudman för
sjukhus, vars driftkostnader till väsentlig del bestrids av landstinget. De
sjukhus på vilka sjukhuslagen skall tillämpas bör upptas i ett av medicinalstyrelsen
fört register.
Hittills har tre undantag gällt från den huvudregel jag förut nämnt.
Såsom sjukhus räknas enligt gällande sjukhuslag inte tillfällig sjukvårdslokal
som avses i epidemilagen och inte heller sjukvårdsanstalt, som är
''anordnad vid fattigvårdsanstalt’ eller som lyder under militär myndighet.
Av dessa tre undantag torde endast det första böra bibehållas i den nya
lagen. Jag är sålunda ense med kommittén om att de tillfälliga epidemisjukvårdslokalerna
inte bör regleras i sjukhuslagen med hänsyn till deras
provisoriska karaktär. Med den föreslagna utformningen av huvudregeln
bortfaller vidare behovet av undantag för anstalter under militär myndighet.
Kommitténs inställning att sjukvårdsanstalterna inom
socialvården inte bör ges någon legal särställning i förhållande
till andra kommunala sjukvårdsinrättningar har framkallat kritik från
åtskilliga remissinstanser, vilket föranleder mig att något närmare gå in på
de härmed sammanhängande problemen.
På grund av platsbristen på sjukhusen för kroniskt sjuka och sinnessjuka
har sådana vårdbehövande åldringar i viss utsträckning måst omhändertagas
av socialvården. De placeras därvid i allmänhet på särskilda
avdelningar i ålderdomshem, men socialvården har också för detta
klientel, ehuru i mindre omfattning, fribelägna sjukvårdsanstalter, till
en del helt fristående från ålderdomshem men eljest utgörande avdelning
av sådant hem. Enligt min mening kan det icke råda någon tvekan
om det principiellt riktiga i kommitténs uppfattning, att sjukhusmässig
vård skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna och icke av
socialvårdsmyndigheterna. Detta underströks även i propositionen nr 38/1957
angående vissa frågor rörande åldringsvården, och socialstyrelsen har i
sitt remissyttrande kraftigt betonat denna synpunkt. I enlighet med denna
princip sker också på sjukvårdens område en omfattande utbyggnad
av såväl kronikervården som mentalsjukvården, varigenom belastningen
på socialvården bör kunna minska.
Remisskritiken riktar sig inte heller så mycket mot själva principen för
uppdelningen av vårdklicntelet som fastmera mot den slutsats vartill kommittén
från sin principiella utgångspunkt kommit, nämligen att de fribelägna
sjukvårdsanstalterna inom socialvården bör övertagas och drivas
av vederbörande sjukhushuvudman samt att sjukvårdsavdelningarna på
54
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
ålderdomshemmen i princip bör begränsas till att lämna endast god hemsjukvård.
Kritiken går ut på att man härigenom berövar socialvården möjlighet
att tillgodose behovet av kvalificerad vård av åldringar, ett behov
som man menar öka i takt med utbyggnaden av den öppna åldringsvården,
eftersom de som måste mottagas på ålderdomshemmen efterhand blir långt
mer vårdbehövande än tidigare. Vidare pekar man i dessa remissyttranden
på svårigheten att göra någon klar gränsdragning mellan sjukvård och
socialvård.
För egen del anser jag att kommitténs av mig biträdda principiella inställning
bör gälla även med avseende på redan befintliga anstalter. Det är
sålunda önskvärt, att sjukvårdsmyndigheterna i största möjliga utsträckning
övertar sjukvårdsanstalterna inom socialvården. Emellertid är jag inte
beredd att gå så schematiskt till väga som kommittén föreslagit. Resurserna
på sjukvårdssidan förslår ännu inte till att bereda alla som oundgängligen
behöver sluten sjukvård sådan vård, varför socialvårdens resurser även
framdeles måste tagas i anspråk härför. I storstäderna kan det bli nödvändigt
för avsevärd tid framåt. I den mån sjukhusmässig vård meddelas på socialvårdsanstalt,
bör självfallet ett intimt samarbete komma till stånd mellan
sjukvårds- och socialvårdsorganen så att man så långt möjligt säkerställer
en medicinskt tillfredsställande vård också på sådana anstalter. För detta
ändamål synes det dock icke nödvändigt att låta alla bestämmelser i sjukhuslagen
bli tillämpliga på dessa anstalter, vilket skulle kunna medföra
svårigheter särskilt i administrativt avseende. Jag förordar därför, att Kungl.
Maj :t i övergångsbestämmelserna till den nya lagen ges befogenhet att
undantaga sjukvårdsinrättningar inom socialvården från bestämmelserna i
lagen.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till den i propositionen uttalade uppfattningen, att
de av socialvården drivna sjukvårdsanstalterna i likhet med andra sjukhus
bör omfattas av den nya sjukhuslagen. Såsom framhållits av åtskilliga remissinstanser,
kan emellertid ett inordnande av dessa anstalter i den allmänna
sjukhusorganisationen komma att medföra att det blir ännu svårare
än nu att bereda sjukvård för dem som är omhändertagna inom åldringsvården.
Det är därför enligt utskottets mening av värde, att i den föreslagna
lagen intagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t äger från lagens
tillämpning undanta anstalter av förevarande slag. Bestämmelsen ger möjlighet
att även i fortsättningen, om så skulle visa sig erforderligt, låta de
socialvårdande myndigheterna anordna viss sjukhusvård. Utskottet vill
dock understryka vikten av att den sjukhusmässiga sjukvården så småningom
helt överföres i sjukvårdsstyrelsernas regi.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
55
VII. Olika slag av sjukhus
Gällande bestämmelser
Gällande beteckningar å olika slag av sjukhus återfinnes i 2 § 2 mom.
andra stycket sjukhuslagen. Enligt detta stadgande benämnes sjukhus, som
ej är att anse såsom tuberkulossjukvårdsanstalt, epidemivårdsanstalt eller
anstalt för kroniskt sjuka, lasarett, om det är avsett för vårdbehövande oberoende
av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus,
som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt),
benämnes sanatorium, om det är avsett för sådana sjuka
oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som till
huvudsaklig del är avsett för vård av sjuka, behäftade med i 2 § 1 mom.
epidemilagen omförmäld sjukdom (epidemivårdsanstalt), benämnes epidemisjukhus,
om det är avsett för dylika vårdbehövande oberoende av fallets
svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus, som anordnats
— såsom fristående anstalt eller ansluten till lasarett eller sjukstuga —
uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka,
vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka
icke lida av tuberkulos, benämnes anstalt för kroniskt sjuka.
Om högsta antalet vårdplatser å de olika sjukhuskategorierna finnes
bestämmelser i 7 § sjukhuslagen. Enligt dessa bestämmelser må sjukstuga ej
vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med medicinalstyrelsens
medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas. Tuberkulossjukstuga
må ej ha mer än fyrtio vårdplatser. Epidemisjukstuga må ej utan särskilt
tillstånd av medicinalstyrelsen ha mer än sextio vårdplatser. Vid beräknande
av antalet vårdplatser skall platser å anstalt för kroniskt sjuka,
som är ansluten till sjukstuga, icke medräknas samt platser å barnbördsavdelning
medräknas allenast i den mån antalet sådana platser överstiger
femton.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Liksom kommittén är jag av den uppfattningen, att den hitttillsvarande
indelningen av sjukhusen bör kunna bibehållas i huvudsak oförändrad.
Fortfarande bör således allt efter ändamålet de större sjukhusen benämnas
lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus samt motsvarande mindre
sjukhus, sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga. Jag är alltså
inte benägen att ansluta mig till förslaget i vissa remissyttranden, att epidemisjukhusen
i fortsättningen skulle betecknas infektionssjukhus. Visserligen
täcker sistnämnda beteckning bättre den användning dessa sjukhus numera
har fått, men det är just epidemifallen och epidemilagens bestämmelser
om vården av dessa fall, som framkallat behovet av särskilda sjukhus,
56 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
och benämningen på dessa sjukhus synes då böra överensstämma med terminologin
i epidemilagen. Denna är emellertid i behov av översyn och det är
min avsikt att föranstalta om sådan. I avvaktan på denna översyn anser jag
benämningen epidemisjukhus inte böra ändras. Jag är däremot ense med
medicinalstyrelsen om att man för epidemisjukvården bör i största möjliga
utsträckning inrätta specialavdelningar på lasarett och sjukstugor i stället
för epidemisjukhus. Intet hindrar att dessa avdelningar kallas infektionsavdelningar.
Innan nämnda översyn verkställts torde man inte heller böra
— såsom föreslagits i de nyss berörda remissyttrandena — hänföra de
kvarvarande epidemisjukstugorna till kategorin tillfälliga sjukvårdslokaler
i epidemilagens mening, vilket skulle innebära att dessa sjukstugor bröts ut
ur sjukhusorganisationen och lämnades helt oreglerade.
Kommitténs förslag att man i sjukhuslagen skall beteckna de enklaste
sjukhustyperna sjukhem finner jag ändamålsenligt och tilltalande. Under
denna beteckning skulle komma att inbegripas anstalter för kroniskt sjuka,
vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescenthem, och nytillkommande
typer i den enklaste sjukhuskategorin kan inordnas under samma
beteckning.
De i förslaget upptagna nya benämningarna mentalsjukhus för sådana
sjukhus för psykiskt sjuka som regleras av lagen, och förlossningshem för
de små självständiga förlossningsanstalterna har jag heller ingen erinran
mot.
Slutligen vill jag också uttala min anslutning till kommitténs synpunkter
beträffande högsta antal vårdplatser på sjukstugor av olika slag och
rörande möjligheterna att inrätta särskilda avdelningar vid lasarett och
sjukstugor. I sistnämnda hänseende har jag redan tidigare framhållit
önskvärdheten av att psykiatriska lasarettsavdelningar och avdelningar för
epidemisjukvård kommer till stånd men i samma ordning bör som kommittén
anfört också'' tuberkulossjukvård och kronikervård kunna ombesörjas.
De hinder som nu förefinnes i lagstiftningen mot att ordna vården på
detta sätt synes böra undanröjas. Förlossningshem bör också kunna anordnas
som avdelning av sjukhem.»
Motioner
I motionerna I: 164 och II: 215 har hemställts, att 5 § 6 mom. första
stycket a) i den föreslagna sjukhuslagen endast skall innehålla orden
»långvarigt kroppssjuka».
Utskottet
Utskottet ansluter sig till vad som föreslagits i propositionen angående
olika slag av sjukhus, deras uppgifter och benämningar.
Enligt, sjukhuslagstiftningskommitténs uppfattning skulle de på senare
tid ofta diskuterade läkarcentralerna med möjlighet till viss sluten vård
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 Öl
bli att hänföra till sjukhem. Utskottet anser också, att så bör bli fallet beträffande
de vårdplatser som anordnas vid läkarcentral.
I förevarande motioner hemställes, att de sjukhem som är avsedda för
s. k. kroniskt sjuka måtte i lagen definieras såsom vårdhem för långvarigt
kroppssjuka. Enligt motionärerna har den nu gällande definitionen å anstalt
för kroniskt sjuka — sjukhus som anordnats för vård av långvarigt
kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig
skötsel men vilka icke lider av tuberkulos — skapat oklarhet rörande gränsdragningen
mellan sådana sjuka, som skall erhålla vård inom åldringsvården,
och sådana, som skall vårdas å kronikerhem. Företrädare för socialvården
har därvid, framhålles det i motionerna, varit benägna att överbetona
rekvisitet om behov av vård i form av personlig skötsel och bortse
från det grundläggande rekvisitet om behov av sjukhusvård. Motionärerna
anser därför att rekvisitet om behov av personlig skötsel bör utgå. Vidare
finner motionärerna icke nödvändigt att särskilt ange, att patienter vid
ifrågavarande slag av sjukhus inte får lida av tuberkulos.
Utskottet delar icke motionärernas uppfattning, att föreskriften om att
tuberkulossjuka icke skall få vårdas på sjukhem av ifrågavarande slag, kan
utgå. De tuberkulossjuka kronikerna är nämligen ofta mycket smittofarliga
och bör därför under inga omständigheter vårdas bland andra kroniker.
Detta bör framgå av lagtexten.
Den i propositionen föreslagna definitionen på ifrågavarande slag av sjukhus
överensstämmer med den i gällande lag intagna definitionen å anstalter
för kroniskt sjuka. Denna definition tillkom år 1952, i samband med att
kronikervården fördes in under sjukhuslagen. I proposition nr 20 till 1951
års riksdag framhöll föredragande departementschefen, att definitionen
knappast skarpt avgränsade den kategori som avsågs med denna vårdform
samt att genom definitionen väl starkt betonats behovet av personlig skötsel
i förhållande till behovet av diagnostik och terapi såsom konstitutivt för
kronikerna. Vidare anförde departementschefen, att de kroniskt sjuka ofta
är i lika stort behov av terapi i vissa former som inånga kroppssjuka, som
vårdas å lasarett. Med dessa modifikationer ansåg sig emellertid departementschefen
kunna tillstyrka definitionen.
Såsom motionärerna framhållit, är det behovet av sjukhusvård som skiljer
kronikervården från den sjukvård som bedrives vid ålderdomshemmen.
Rekvisitet behov av vård främst i form av personlig skötsel bör huvudsakligen
uppfattas såsom avsett att skilja kronikerna från långvarigt sjuka,
som skall vårdas å andra sjukhus.
Utskottet anser liksom motionärerna, att förevarande definition icke är
helt entydig, när det gäller att avgränsa kronikervården från andra vårdformer.
Härutinnan torde den emellertid vara den av motionärerna föreslagna
definitionen överlägsen. Förutom all denna icke undantager de
tuberkulossjuka från kronikervården är den bristfällig såtillvida, att den
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
saknar avgränsning i förhållande till andra former av sjukhusvård av långvarigt
kroppssjuka.
Stora svårigheter torde föreligga att åstadkomma en mera entydig definition
än den som finnes i gällande sjukhuslag och jämväl upptagits i den
föreslagna sjukhuslagen. Denna definition torde dock enligt utskottets mening
tämligen väl kunna fylla sin uppgift, särskilt om den ses mot bakgrund
av de uttalanden, som vid dess tillkomst gjordes av föredragande
departementschefen. Med hänsyn härtill anser utskottet, att vad som i förevarande
del föreslagits i propositionen kan godtagas, och biträder därför
icke ifrågavarande motionsyrkande.
VIII. Anordnande av sjukhus
Gällande bestämmelser
Enligt 9 § sjukhuslagen må anläggning av sjukhus ej påbörjas, förrän
medicinalstyrelsen, efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt
såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för
sjukhusanläggningen samt ritningar över uppvärmnings- och sanitärtek*
niska anordningar vid densamma.
Innan godkännande meddelas skall sålunda yttrande av byggnadsstyrelsen
föreligga. Sedan åtskillig tid tillbaka finnes emellertid ett av Kungl.
Maj:t inrättat organ, benämnt centrala sjukvårdsberedningen, vilket bland
annat har till uppgift att handlägga ärenden rörande planläggning och utrustning
av sjukhus. För beredningen finnes en av Kungl. Maj:t förordnad
styrelse, varav en ledamot skall utses efter förslag av byggnadsstyrelsen och
en efter förslag av medicinalstyrelsen. Enligt beredningens instruktion åligger
det beredningen bland annat att vid påfordran av medicinalstyrelsen
eller sjukhusägare medverka vid granskning av förslag rörande planläggning
och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar samt
planläggning av den slutna vården i sjukvårdsområdena. Den byggnadstekniska
granskning av sjukhusförslag, som sjukhuslagen förutsätter skola ske
inom byggnadsstyrelsen, har i praxis överflyttats till centrala sjukvårdsberedningen.
Detta har ansetts möjligt därigenom att byggnadsstyrelsen har
en representant i sjukvårdsberedningen. Enligt överenskommelse mellan
medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen skall särskild remiss till byggnadsstyrelsen
dock ske, om sistnämnda styrelses representant i beredningen
påyrkar detta.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Innan sjukhus anlägges bör liksom hittills en central prövning ske av
planerna för sjukhuset med avseende på såväl dess förläggning som bygg
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 59
nadernas utförande. Den granskning av ritningar m. m. som måste ingå
som ett led i prövningen bör i enlighet med den ordning som utbildat sig
i praktiken i första hand verkställas av centrala sjukvårdsberedningen,
vari finnes representanter för medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Handlingarna bör alltså inges direkt till sjukvårdsberedningen. Det synes
mig också rationellt att beredningen, som kommittén föreslagit, i vissa
fall får meddela beslut om godkännande av planerna. Enligt min mening
bör beredningen få avgöra alla sådana fall, där det skulle te sig som en
onödig omgång att underställa medicinalstyrelsen ärendet. Det gäller framför
allt det stora antal ärenden, som avser mindre anläggningar. Endast i
fråga om sådana ärenden som kan sägas vara av större betydelse eller
från medicinsk synpunkt av mera svårbedömbar natur bör avgörandet
överlämnas åt medicinalstyrelsen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att närmare reglera sjukvårdsberedningens befogenheter i förevarande
avseende.
Vad jag nu sagt om anläggning av sjukhus bör äga tillämpning jämväl
i fråga om större till- eller ombyggnad av sjukhus.
I övrigt har i denna del vissa meningsmotsättningar förekommit rörande
omfattningen av skyldigheten att underkasta byggnadsritningar till sjukhus
central granskning. Principen bör givetvis vara, att de byggnader som
skall inrymma medicinsk verksamhet av något slag och sådana byggnader
som är väsentliga för sjukhusets drift bör omfattas av granskningsskyldigheten.
Enligt denna princip synes mig även ritningar till administrationsbyggnader
som innehåller behandlingslokaler och till obduktionslokaler böra
underkastas granskning.»
Utskottet
Vad propositionen härutinnan innehåller har icke givit utskottet anledning
till erinran.
IX. Förvaltningsorganen
Gällande bestämmelser angående sjukvårdsstyrelse m. m.
Sjukvårdsstyrelsernas ställning såsom ledande organ för landstingens
sjukvårdande verksamhet regleras i landstingslagen den lb maj 195A (nr
319). I 53 § nyssnämnda lag stadgas att ledningen av landstingskommunens
hälso- och sjukvårdande verksamhet skall, i den mån icke genom lag
eller författning annorlunda föreskrives, enligt landstingets bestämmande
utövas av en gemensam nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse, eller
ock av eu särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsstyrelse. Vad i
42—51 §§ i lagen är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall
äga motsvarande tillämpning beträffande sådan nämnd.
60 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Vidare stadgas i 53 § landstingslagen, att styrelsen må, om landstinget
så beslutar, uppdraga åt ledamot av styrelsen eller åt i landstingskommunens
tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i landstingets
beslut. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall anmälas vid
styrelsens nästa sammanträde.
Om landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta att styrelsen
skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.
Till sammanträde med styrelsen skall alltid förste provinsialläkaren
kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.
Utöver dessa bestämmelser i 53 § landstingslagen gäller angående hälsooch
sjukvårdsstyrelses verksamhet vad därom stadgas i lag eller författning.
Kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) saknar bestämmelser
om sjukvårdsstyrelse i primärkommunerna. Erforderliga föreskrifter för
dessa återfinnes f. n. i sjukhuslagen. I 5 § av denna lag heter det sålunda,
att kommun som driver sjukhus är pliktig att »åt lämplig kommunal nämnd
eller annat kommunalt organ» uppdraga att vara sjukvårdsberedning.
Kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) ger i motsats till
den allmänna kommunallagen särskilda bestämmelser även angående nämnder
för specialreglerad förvaltning, deras sammansättning, organisation och
verksamhetsformer m. in. (51 §).
Gällande bestämmelser angående direktion
I gällande lagstiftning regleras sjukhusdirektionerna och deras verksamhet
i 10 § sjukhuslagen och 4—18 §§ sjukhusstadgan. Sedan dessa
bestämmelser tillkom, har nya landstings- och kommunallagar antagits
vilka, till skillnad från de tidigare, innehåller fullständiga bestämmelser
om val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer för nämnder
för s. k. oreglerad förvaltning. Dessa bestämmelser är avsedda att vinna
tillämpning även för nämnder som avses i specialförfattningar, i den mån
icke särskilda omständigheter påkallar undantag.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Som kommittén konstaterat har man redan i landstingslagen fått regler
angående organisation och arbetsformer för det organ, som skall handha ledningen
av landstingets sjukvårdande verksamhet. Detta organ, i allmänhet
benämnt sjukvårdsstyrelsen, har f. n. i huvudsak sina uppgifter på sjukhusvårdens
område. I sjukhuslagen skulle således egentligen inte behöva
intagas några bestämmelser om ledningen inom landstinget av den
verksamhet som avses i lagen. Emellertid lämnades vid landstingslagens
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
61
tillkomst en fråga avseende sjukvårdsstyrelsens arbetsformer oreglerad,
nämligen frågan om skyldighet för sjukvårdsstyrelsen att i vissa fall till
sammanträde kalla lasarettsläkare inom sjukvårdsområdet. Med anledning
av ett förslag av medicinalstyrelsen om införande i landstingslagen av en
bestämmelse angående sådan skyldighet förklarade min företrädare i ämbetet,
att denna fråga borde behandlas i samband med översynen av sjukhuslagstiftningen.
Oaktat i landstingslagen endast upptagits föreskrift om kallelse
av förste provinsialläkaren till sjukvårdsstyrelsens sammanträden, förhåller
det sig alltså inte så, att man därmed tagit bestämd ståndpunkt mot
ett tillgodoseende av medicinalstyrelsens synpunkter om närvarorätt för
överläkare vid sjukvårdsstyrelsens sammanträden. I sak delar jag den
mening, som företrätts av åtskilliga remissinstanser, att en överläkare inom
sjukvårdsområdet bör knytas till sjukvårdsstyrelsen såsom dess sakkunnige
i sjukhusärenden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet. En sådan regel synes mig
så mycket mera naturlig som sjukhusfrågorna utgör den väsentligaste delen
av sjukvårdsstyrelsens uppgifter och förste provinsialläkarens sakkunskap
i allmänhet mera torde hänföra sig till sjukvården utanför sjukhusen. Sjukhusläkarens
medverkan bör sålunda avse frågor rörande planläggning i stort
av sjukvården i länet, utvidgning av lasarett, anordnande av nya sjukvårdsavdelningar
för specialiserad vård, anskaffning av nya typer av apparater
o. dyl. Däremot synes skyldigheten att kalla sjukhusläkare icke böra omfatta
frågor av mindre vikt eller ärenden i vilka sakkunnigförslag redan
föreligger, såsom fallet är med vissa personalärenden, ävensom andra personalfrågor
in. in. Sjukvårdsstyrelsen bör enligt min mening själv få utse
den överläkare inom sjukvårdsområdet, som skall vara dess sakkunnige.
Därvid bör dock samråd äga rum med överläkarna inom sjukvårdsområdet.
Att som en del remissinstanser föreslagit införa skyldighet att kalla även
läkare företrädande vissa specialiteter, finner jag däremot inte påkallat.
Jag förordar sålunda, att i sjukhuslagen intages dels en hänvisning till
att ledningen av landstingets sjukvårdande verksamhet enligt samma lag
tillkommer den i landstingslagen reglerade sjukvårdsstyrelsen, dels en föreskrift
av innehåll att en av styrelsen därtill för viss tid utsedd överläkare
vid styrelsen underställt sjukhus skall kallas till sådant styrelsens sammanträde
vid vilket sjukhusärende av större vikt är avsett att förekomma, därvid
han äger rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att
få sin mening antecknad till protokollet. Föreskriftens giltighet bör emellertid
inte begränsas till landstingets sjukvårdsstyrelse utan äga tillämpning
jämväl på sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingsområde.
För de landstingsfria städerna har någon reglering av
sjukvårdsstyrelsen icke gjorts. De för dessa städer gällande kommunallagarna
förutsätter att nämnder för specialreglerad förvaltning åtminstone
delvis regleras i den författning, på vilken skyldigheten att utöva verksam
-
62 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
heten grundas. Det är därför nödvändigt att i sjukhuslagen upptaga bestämmelser
om sjukvårdsstyrelse i landstingsfria städer. Därvid bör eftersträvas
att reglerna angående sjukvårdsstyrelsen blir så nära överensstämmande
med regleringen av övriga kommunala nämnder som möjligt och
samtidigt i görligaste mån likformiga med dem som gäller för landstingets
sjukvårdsstyrelse. Med hänsyn till de från kommunallagen avvikande bestämmelser,
som kommunallagen för Stockholm innehåller, måste en särreglering
ske av sjukvårdsstyrelsen där. Formellt bör såsom kommittén
föreslagit överensstämmelsen med övriga kommunala nämnder åstadkommas
genom hänvisning till resp. kommunallag. Jag delar inte kommitténs
uppfattning, att beträffande mandattiden för ledamöterna och suppleanterna
i Stockholms sjukvårdsstyrelse avvikelse bör göras från vad som
gäller för andra nämnder i Stockholm. Även för sådana på senare tid specialreglerade
nämnder som nykterhetsnämnden och socialnämnden har sålunda
den tvååriga mandattiden bibehållits. I övrigt är jag däremot ense
med kommittén i fråga om det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna
för sjukvårdsstyrelsen i landstingsfri stad. Formellt sett fordras
en något mera ingående reglering än kommittén förordat, men härtill återkommer
jag i samband med specialmotiveringen.
Vad beträffar sjukvårdsstyrelsens uppgifter anser jag det
inte kunna komma i fråga att — som antyds i något remissyttrande -— i
sjukhuslagen meddela bestämmelser som avser den öppna sjukvården utanför
sjukhusen. Inte heller kan jag biträda den av ett par förvaltningsutskott
framförda tanken att i lagen införa bestämmelse om befogenhet för sjukvårdsstyrelse
att besluta om befattningshavares förflyttning.
I avsnittet om sjukhuslagstiftningens utformning har jag redan klargjort
min inställning till den av kommittén i förevarande sammanhang
diskuterade frågan, huruvida regleringen av direktionerna och deras verksamhetsformer
bör ske genom bestämmelser i sjukhuslagen eller genom
hänvisning till kommunallagarna. Min uppfattning att den sistnämnda metoden
bör begagnas i största möjliga utsträckning sammanfaller helt med
vad besvärssakkunniga anfört i frågan. Hänvisningarna bör göras till den
kommunallag, som är tillämplig på kommunen i fråga, alltså för direktion
i landstingskommun till landstingslagen, i annan landstingsfri stad än
Stockholm till kommunallagen och i Stockholm till kommunallagen för
Stockholm. En del undantag och tillägg, som medför särbestämmelser i
sjukhuslagen, är visserligen ofrånkomliga, men dessa får relativt liten omfattning.
Bl. a. bör i sjukhuslagen föreskrivas skyldighet att till direktionens
sammanträden kalla sjukvårdsdirektör samt de till sjukhusledningen
hörande befattningshavarna, såsom sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare
och sjukhusintendent med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men
ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Samma rätt
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 63
bör vid handläggning av ärende, som direkt angår vederbörandes verksamhetsområde,
tillkomma överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare samt
den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handhar ledningen
av sjukvårdspersonalen vid sjukhuset. Den sålunda förordade närvarorätten
skulle, särskilt i de större städerna, kunna få orimliga konsekvenser,
om alla med sådan rätt regelmässigt infann sig till direktionssammanträdena.
Jag förutsätter emellertid att denna rätt liksom hittills kommer att
nyttjas med urskillning. I regel torde styresmannen eller chefsläkaren ensam
kunna företräda den medicinska sakkunskapen vid sammanträdena,
men i vissa ärenden kan han behöva biträde av överläkaren för den klinik
ärendet angår och bör då vara oförhindrad att medtaga denne. Uppgiften
att leda sjukvårdspersonalen torde numera icke alltid tillkomma husmoder
utan i viss utsträckning anlitas härför särskild personalkonsulent eller personalföreståndarinna.
Oavsett hur organisationen utformas synes det
lämpligt, att den som har hand om hela den sjukvårdande personalen på
sjukhuset också får rätt att deltaga i handläggningen av ärenden rörande
denna personal i direktionen. Till frågan om utformningen i övrigt av bestämmelserna
om direktionens organisation och arbetsformer återkommer
jag i specialmotiveringen.
Liksom hittills bör det finnas möjlighet för huvudman att bestämma,
att sjukvårdsstyrelsen skall vara direktion för ett eller flera sjukhus. Som
kommittén framhållit, är det särskilt väsentligt för de landstingsfria städerna
att på detta sätt kunna förenkla förvaltningen. Vissa av de i lagen
för direktion meddelade bestämmelserna bör därvid som närmare utvecklas
i specialmotiveringen bli tillämpliga även på sjukvårdsstyrelsen.
Beträffande den av kommittén i detta sammanhang upptagna frågan om
sättet för anslag av direktionens kallelser och beslut är jag av annan mening
än kommittén. Jag kan sålunda icke biträda förslaget att i lagen införa bestämmelser
om en särskild »sjukhusets anslagstavla». Den i
kommunallagarna eftersträvade enhetligheten för offentliggörande av kommunala
beslut skulle nämligen då gå förlorad, och detta skulle — såsom besvärssakkunniga
framhållit — kunna medföra rättsosäkerhet. Direktionens
kallelser och beslut bör alltså i fortsättningen anslås på den allmänna
anslagstavlan för landstingskommunen eller staden.»
Motioner
I motionerna 1: 88 och II: 12i har hemställts, »att riksdagen vid antagande
av förslag till sjukhuslag måtte besluta,
att ändring verkställes i 12 och 20 §§ på sådant sätt, att husmoders ställning
vid sjukhus klart framgår av lagtexten, samt
att utskottet måtte utarbeta erforderlig lagtext i delta hänseende».
I motionerna I: 16i och II: 215 har hemställts, att följande föreskrifter
64
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
1 förslaget till sjukhuslag måtte utgå, nämligen dels föreskriften i 9 §
2 mom. om rätt för en av sjukvårdsstyrelsen för ändamålet utsedd överläkare
att deltaga i styrelsens överläggningar, dels ock föreskriften i
12 § andra stycket om rätt för den, som närmast under sjukhusdirektör
eller styresman handlägger frågor rörande sjukvårdspersonalen, att närvara
vid sammanträde med direktionen.
I motionerna I: 316 och II: 388 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den i förslaget till sjukhuslag förekommande benämningen »sjukvårdsstyrelse»
ersättes med benämningen »sjukvårdsnämnd».
Utskottet
Vad propositionen innehåller i fråga om sjukvårdsstyrelse innebär,
att bestämmelserna angående sådan styrelse gjorts i stort sett enhetliga
för landstingskommuner och städer utanför landstingskommuner.
Detta finner utskottet fördelaktigt. Vidare måste det anses praktiskt, att
sjukhuslagen i förevarande hänseende i princip endast hänvisar, såvitt angår
landstingskommunerna, till den reglering angående sjukvårdsstyrelse,
som finnes i landstingslagen, samt i fråga om här avsedda städer till kommunallagarnas
regler om kommunens styrelse och andra kommunala nämnder.
Härigenom har uppnåtts en värdefull likformighet rörande inre organisation
och verksamhetsformer mellan sjukvårdsstyrelserna och övriga
kommunala nämnder.
I motionerna 1:316 och 11:388 yrkas, att benämningen »sjukvårdsstyrelse»
måtte ersättas med benämningen »sjukvårdsnämnd». Den förstnämnda
benämningen är enligt motionärerna språkligt tung och står inte
i överensstämmelse med kommunallagens övriga benämningar på förvaltande
myndighet under stadsstyrelse.
Benämningen »sjukvårdsstyrelse» har vunnit burskap inom landstingsförvaltningen
och är införd i landstingslagen. Enligt utskottets mening fyller
denna benämning väl sitt ändamål. Vad angår städerna utanför landstingskommun
har dessas högsta organ för sjukhusförvaltningen inte brukat
kallas sjukvårdsstyrelse; i de tre största städerna, där detta organ samtidigt
är direktion, användes benämningen »sjukhusdirektion». Utskottet anser
lämpligt, att benämningen för det högsta organet inom sjukvårdsförvaltningen
blir densamma inom samtliga sjukvårdsområden. Att härvid frångå
den benämning, som befunnits lämplig för landstingskommunernas vidkommande,
är icke motiverat. Även bortsett härifrån anser utskottet benämningen
»sjukvårdsstyrelse» vara att föredraga framför benämningen »sjukvårdsnämnd».
Utskottet kan således inte biträda förevarande motionsyrkande.
Utskottet övergår härefter till yrkandet i motionerna I: 164 och II: 215
om borttagande av föreskriften i 9 § 2 mom. i den föreslagna sjukhuslagen,
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 65
att en av sjukvårdsstyrelsen därtill utsedd överläkare skall kallas till sådant
styrelsens sammanträde, vid vilket är avsett att förekomma ärende av
större vikt angående sjukhusväsendet. Enligt landstingslagen skall visserligen
förste provinsialläkaren alltid kallas till sjukvårdsstyrelsens sammanträden.
Denne kan emellertid icke regelmässigt anses representera den
speciella sakkunskap, som erfordras vid behandlingen av sjukhusfrågor
utan denna måste sökas bland sjukhusläkarna. Med hänsyn härtill måste
nämnda föreskrift anses välmotiverad. Utskottet kan därför inte tillstyrka
vad motionärerna hemställt i förevarande fall.
Mot de i propositionen föreslagna reglerna om direktion har utskottet
i princip intet att erinra. Emellertid anser utskottet, att de, som enligt
12 § andra stycket äger rätt att deltaga i direktionens sammanträden, också
bör kallas till ifrågavarande sammanträden.
I anledning av sjukhuslagstiftningskommitténs förslag, att direktions
beslut m. m. skulle anslås å en särskild anslagstavla vid direktionens sjukhus
och icke å landstingets anslagstavla, vill utskottet uttala sin anslutning
till departementschefens uppfattning, att för landstingskommuns samtliga
angelägenheter bör finnas allenast en officiell anslagstavla. Det torde dock
i många fall vara lämpligt, att direktionerna låter anslå sina beslut in. in.
även å särskilda anslagstavlor vid sjukhusen, men några rättsverkningar
bör icke knytas till anslag å dessa anslagstavlor.
I motionerna I: 88 och II: 124 samt motionerna I: 164 och II: 215 har behandlats
frågor om ställning och benämning samt närvarorätt vid direktionssammanträde
för den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman
handlägger frågor rörande sjukvårdspersonalen.
I de förstnämnda båda motionerna har hemställts om sådan ändring av
12 och 20 §§ i den föreslagna sjukhuslagen, »att husmors ställning klart
framgår av lagtexten». Lagen upptar närmare bestämmelser allenast om de
ledande befattningshavarna vid sjukhusen. De närmare reglerna om övriga
befattningshavare är avsedda att inflyta i den sjukhusstadga, som skall utfärdas
i anslutning till lagen. Denna uppdelning av föreskrifterna är enligt
utskottets mening ändamålsenlig. Att i enlighet med motionärernas förslag
föreskriva att den i 12 § stadgade närvarorätten skall tillkomma husmoder
synes -— såsom också departementschefen framhållit — olämpligt, enär
denna benämning i vissa fall tillkommer annan än den som under sjukhusdirektör
eller syssloman har överinseendet över sjukhuspersonalen.
I motionerna I: 164 och II: 215 yrkas, att nyssnämnda närvarorätt skall
utgå ur förslaget. Enligt utskottets mening är emellertid denna rätt av så
stor betydelse för eu allsidig behandling inom direktion av frågor angående
den biträdande sjukvårdspersonalen, att den bör intagas i lagen.
Utskottet avstyrker således samtliga förevarande motionsyrkanden.
5—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7
66
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
X. Sjukhusens dagliga ledning
Gällande bestämmelser
Enligt gällande sjukhuslag (11 §) är den ansvarige läkaren eller, där
flera sådana finnes, den av dem som därtill av sjukvårdsstyrelsen förordnas,
mellan direktionens sammanträden sjukhusets inför direktionen ansvarige
styresman. Från denna bestämmelse äger dock Kungl. Maj:t på
huvudmans begäran meddela undantag beträffande visst sjukhus.
I sjukhusstadgan (3 § jämförd med 53 och 56 §§) föreskrives att vid
lasarett, sanatorium och epidemisjukhus skall finnas syssloman. Till syssloman
må enligt 31 § sjukhusstadgan ej antagas annan än den som är kunnig
i bokföring och har erfarenhet i ekonomiska frågor och förvaltningsgöromål.
Enligt 33 § samma stadga åligger det syssloman att med iakttagande
av de föreskrifter, som sjukvårdsberedningen i instruktion eller eljest
lämnar, under direktionens förmanskap och styresmannens inseende handha
sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed i sammanhang stående
angelägenheter ävensom att under styresmannen övervaka ordningen inom
sjukhuset och mathållningen samt hålla uppsikt över underordnad personal.
I allt, som rör sjukhusets angelägenheter och kan hänföras till sysslomanstjänsten,
åligger det sysslomannen att lämna styresmannen och annan
läkare i ansvarig ställning behörigt biträde. 8 § sjukhusstadgan innehåller
närmare bestämmelser om samarbete mellan styresman och syssloman.
Vidare må anmärkas att styresmannen är berättigad att hos direktionen
väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga i direktionens
överläggningar; han äger också få avvikande mening antecknad i protokollet
(5 § 3 mom. och 7 § sjukhusstadgan). Sysslomannen äger samma
rätt men begränsad till frågor rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning
och därmed i samband stående angelägenheter (5 § 3 mom. och 10 § sjukhusstadgan).
Enligt de särskilda reglementena för Stockholm, Göteborg och Malmö kan
i dessa städer anställas sjukhusdirektör. Denne har att leda förvaltningen
av stadens sjukhus och skall söka befordra deras ändamålsenliga skötsel
och utveckling. Närmare bestämmelser om hans verksamhet meddelas av
sjukvårdsberedningen. Denna kan uppdraga åt sjukhusdirektören att vara
föredragande i direktion och dess verkställande tjänsteman samt att fullgöra
andra uppgifter som enligt sjukhuslagen eller sjukhusstadgan tillhör
styresman eller syssloman.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Utformandet av bestämmelser för den dagliga ledningen av sjukhusen
erbjuder i nuvarande läge betydande svårigheter. Detta återspeglas såväl
i kommitténs förslag som i remissyttrandena. Utvecklingen har medfört
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 67
att administrationen av ett sjukhus ställer större krav på sjukhuschefen
än tidigare samtidigt som sjukhusläkarna blivit alltmer betungade. Båda
dessa omständigheter har lett till att man icke i samma utsträckning som
förut kan räkna med att uppdraga åt en av överläkarna att handha ledningen
av sjukhuset vid sidan av sin sjukvårdande verksamhet.
För sjukhus av den storleken att chefen behöver ägna hela sin tid åt
administrationen, vore det önskvärt att till posten kunna förvärva en person
med både medicinsk och ekonomisk utbildning och med administrativ
erfarenhet. Givet är att läkare, som utöver sin medicinska utbildning
besitter nyssnämnda kvalifikationer, är särskilt lämpade för ifrågavarande
poster. Men det torde inte vara realistiskt att räkna med att sådana
läkare i nämnvärd utsträckning kommer att stå till förfogande för sjukhusens
administration. I sakens natur ligger vidare, att ju större sjukhuset är,
desto mera framträder behovet av företagsekonomiska insikter hos sjukhuschefen.
Jag är därför helt ense med kommittén om att man för att på
längre sikt kunna tillgodose behovet av sjukhusadministratörer måste anordna
en för dessa tjänster särskilt inriktad utbildning samt att tyngdpunkten
därvid bör ligga på den företagsekonomiska utbildningen. Möjligheterna
att —• som kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket föreslagit
— genom samarbete mellan handelshögskola och medicinsk fakultet
eller högskola eller på annat sätt få till stånd en lämplig utbildningslinje
synes mig böra undersökas.
I dagens läge, då någon kombinerad ekonomisk-medicinsk utbildning
ännu icke förekommer, är det emellertid icke möjligt att uppställa krav på
dokumenterade kunskaper i båda dessa ämnen för posten som sjukhuschef.
I de fall som jag här avser, nämligen då sjukhuschefen uteslutande måste
ägna sig åt administrationen, synes det över huvud taget oklokt att i nuvarande
situation, som kännetecknas av brist på lämpliga kandidater till
dessa poster, genom formella kompetenskrav ytterligare begränsa
valmöjligheterna. Både läkare och personer med ekonomisk-administrativ
utbildning och erfarenhet bör sålunda kunna antagas. Man har
redan inom landet sett exempel på personer ur sistnämnda kategori som
lyckats väl med uppgiften såsom sjukhusadministratör, och utomlands är
det vanligt att andra än läkare anlitas härför. En omständighet som talar
mot att välja en läkare — vilket i praktiken i allmänhet betyder en överläkare
■—■ är, att man därigenom berövar den direkt sjukvårdande verksamheten
en välutbildad och beprövad kraft. Lasarettsläkarföreningen har
också i sitt remissyttrande förklarat, att man vid våra största sjukhus endast
undantagsvis torde kunna utse en medicinskt skolad chef för administrationen.
De synpunkter jag här utvecklat sammanfaller i stora drag med vad kommittén
och huvudparten av remissinstanserna anfört i ämnet. Emellertid
anser jag mig icke höra följa kommitténs förslag att föreskriva tvä helt
68 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
skilda system för organisationen av förvaltningen av större sjukhus å ena
sidan samt medelstora och mindre sjukhus å andra sidan. Inte heller synes
det mig lämpligt, att i lagen upptaga regler för en organisation med alltigenom
delad ledning, vilken kommittén själv betecknat som mindre önskvärd
och som starkt kritiserats under remissbehandlingen, framförallt från
läkarhåll. Enligt min mening bör ledningen vara enhetlig, då sjukhuschefen
uteslutande ägnar sig åt denna uppgift. Till sitt biträde i ledningen bör han
därvid ha erforderlig personal — ekonom, om han själv är läkare, och läkare,
om han själv är ekonom. Ulses en överläkare vid sjukhuset att vid
sidan av sin läkargärning utöva chefsskapet över sjukhuset, bör däremot
ledningen av den ekonomiska förvaltningen anförtros åt en ekonom. Det
betyder att läkaren utövar ledningen i allt utom den ekonomiska förvaltningen,
vartill är att hänföra bl. a. disposition av anslag samt chefsskapet
för ekonomi- och förvaltningspersonalen. Det bör få ankomma på huvudmannen
att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bestämma,
om chefsskapet för sjukhus skall uppdragas åt en av överläkarna eller
åt en särskilt utsedd administratör. I detta hänseende ansluter jag mig sålunda
till vad som anförts från landstingshåll.
Hur än organisationen utformas är det givetvis av största betydelse att
ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan befattningshavarna
i ledningen. En god regel synes mig därvid vara att ärendena så långt
möjligt blir föremål för gemensam beredning.
Om jag härefter övergår till benämningarna på befattningshavarna i sjukhusledningen,
så torde den mest adekvata benämningen för en sjukhuschef,
som uteslutande ägnar sig åt administrationen, vara sj ukhusdirekt
ö r. En fördel med denna benämning är också, att den kan begagnas som
titel och icke — som fallet är med styresman — endast är ett uttryck för
en funktion. Den är samtidigt avgjort överlägsen den av kommittén föreslagna
beteckningen överintendent. Mot att använda titeln sjukhusdirektör
på sjukhuscheferna kan invändas, att titeln redan är upptagen för de högsta
förvaltningstjänstemännen på sjukvårdsområdet i de större städerna. Emellertid
föreslår kommittén, som jag strax återkommer till, en ändrad titulering
även för dessa tjänstemän. Med hänsyn till det anförda tvekar jag icke
att förorda beteckningen sjukhusdirektör för nu ifrågavarande slag av sjukhuschef.
Beteckningen styresman synes alltjämt böra användas för sjukhuschef
som utövar ledningen av sjukhuset vid sidan av läkarverksamhet där.
Den befattningshavare, som skall handha ledningen av den ekonomiska
förvaltningen vid sjukhus med styresman, anser jag i fortsättningen böra
benämnas sj ukhusintendent. Denna benämning brukas genomgående
för ifrågavarande befattningshavare vid de statliga sinnessjukhusen
och har även på flera håll vid andra sjukhus fått ersätta benämningen
syssloman.
69
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Beteckningen rådgivande läkare synes mig icke helt täcka den funktion,
som den härmed avsedda befattningshavaren bör ha. Han skulle även enligt
kommitténs förslag komma att spela en betydligt mera aktiv roll än vad
benämningen anger. En viktig uppgift för honom torde vara att verka för
en samordning av den medicinska verksamheten vid sjukhuset. I betraktande
härav torde den av en remissinstans föreslagna benämningen chefsläkare
kunna godtagas.
Den av mig förordade organisationen av sjukhusledningen medger en
enklare utformning av lagtexten än kommittén föreslagit. Härutinnan torde
— frånsett regler om tillsättning och entledigande — endast behöva stadgas,
att ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt tillsatt
sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman, att vid
sjukhus med styresman ledningen för den ekonomiska förvaltningen dock
skall tillkomma en sjukhusintendent samt att sjukhusdirektör, som icke är
läkare, skall i medicinska angelägenheter biträdas av en såsom chefsläkare
förordnad läkare vid sjukhuset. Såsom undantag från denna regel bör
föreskrivas möjlighet att utse en för flera sjukhus gemensam sjukhusdirektör,
styresman eller sjukhusintendent samt att vid de minsta sjukvårdsanstalterna
tillgodose den ekonomiska förvaltningen utan att anställa
;jukhusintendent.
Den ordning för förvaltningen av sjukhus, som jag här uttalat mig för,
nar också den fördelen, att den torde medge möjligheter till en god karriär
för särskilt utbildade sjukhusadministratörer. Därigenom synes förbättrad
rekrytering av sjukhusintendenttjänsterna och bättre underlag för sjukhusdirektörsbefattningarna
erhållas, vilket jag anser vara av stor betydelse
för en god utveckling av sjukhusadministrationen.
Som kommittén anfört bör sjukhuslagen inte lägga hinder i vägen för
bibehållandet av den särskilda förvaltningsordning som utbildat sig i våra
största städer. Regler bör därför upptagas i lagen för den chefstjänsteman,
som under direktionen men över sjukhuscheferna handhar ledningen av
samtliga stadens sjukhus. Meningen är att denne skall kunna fullgöra vissa
av de uppgifter, som på andra håll ankommer på direktionen, sjukhuschefer
och sjukhusintendenter. Den av kommittén för dessa tjänstemän föreslagna
nya benämningen sjukvårdsdirektor svarar väl mot deras funktion
och utmärker i motsats till den nuvarande benämningen att befattningshavarna
har ledningen av all sjukvård och icke endast av den som bedrives
på sjukhusen.»
Motioner
I motionerna 1: 1GA och 11: 215 har hemställts, att riksdagen måtte —
med frångående av Kungl. Maj:ts förslag till sjukhuslag — besluta,
»dels att 13 § samma lag skall ha följande lydelse
’l inom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt
70 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
tillsatt sjukhuschef. Utses annan än läkare till sjukhuschef, skall en läkare
vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare biträda sjukhuschefen i medicinska
angelägenheter.
Sjukhuschef tillsättes och entledigas av sjukvårdsstyrelsen efter direktionens
hörande. Chefsläkare utses, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid, högst fyra år. Sjukhusets överläkare, om flera
sådana finnas, skola beredas tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.
2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under
ledning av en sjukhuschef. Sjukvårdsstyrelse må besluta, att sjukhuschef
icke skall tillsättas vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,
förlossningshem eller sjukhem. Finnes icke sjukhuschef vid sådant sjukhus,
ankommer på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden
som eljest tillkomma sjukhuschef skola fullgöras.’
dels att 14 § 1 inom. samma lag skall ha följande lydelse
’I stad som ej tillhör landstingskommun må såsom högsta chef närmast
sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av de av staden drivna sjukhusen anställas
en sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör finnes, skall sjukhuschef
handhava sin förvaltning under sjuk vårdsdirektörens ledning.
Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion eller sjukhuschef.
’»
Utskottet
Propositionens bestämmelser om sjukhusens dagliga ledning innebär i
huvudsak, att sjukhushuvudmännen skall kunna bestämma, huruvida ledningen
under sjukvårdsstyrelsen och direktionen skall utövas av en särskilt
tillsatt chef, sjukhusdirektör, eller av en överläkare eller annan ansvarig
läkare såsom styresman. Sjukhusdirektören skall, om han inte är läkare,
vid sin sida ha en chefsläkare. Styresmannen, vilken också har att utöva sin
läkargärning, skall vid sin sida ha en sjukhusintendent, å vilken ansvaret
för den ekonomiska förvaltningen skall vila.
I motionerna I: 164 och 11:215 hemställes om sådan ändring, att sjukhuslagen
såsom enda organisationsform upptar den ovan nämnda med särskilt
tillsatt chef, varvid denne i lagen skall betecknas såsom »sjukhuschef».
Härifrån skall dock enligt motionerna gälla det undantaget, att sjukvårdsstyrelse
skall äga besluta, att sjukhuschef inte skall tillsättas vid sjukstuga,
tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.
Därest så beslutas, skall sjukvårdsstyrelsen bestämma, huru de åligganden
som eljest ankommer på sjukhuschef skall fullgöras.
I motiveringen anför motionärerna, att de praktiska erfarenheterna talar
för att — såsom en allmän regel — sjukhuschefen uteslutande ägnar sig åt
ledningen av sjukhuset och att det icke föreligger några sakliga skäl för att
denna ledning skall utövas enligt två olika organisatoriska system. Vidare
71
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
bör det enligt motionärerna lämpligen ankomma på sjukhushuvudmännen
själva att besluta angående benämning å sjukhuschefen.
Den av motionärerna föreslagna organisationsformen skulle enligt utskottets
mening medföra en överorganisation av ledningen för de mindre sjukhusen.
Denna nackdel skulle visserligen enligt motionärernas förslag kunna
undvikas beträffande vissa uppräknade slag av mindre sjukhus genom
sjukvårdsstyrelsens rätt att för sådana fritt besluta en annan organisationsform.
Detta skulle emellertid betyda, att organisationen av den dagliga ledningen
vid dessa sjukhus i praktiken inte skulle vara reglerad i författning.
Utskottet kan inte ansluta sig till detta förslag.
De i propositionen upptagna bestämmelserna ger, i motsats till de av motionärerna
föreslagna, möjlighet att vid varje sjukhus åstadkomma den mest
ändamålsenliga organisationen. De i propositionen föreslagna benämningarna
på tjänstemännen i sjukhusens ledning får också anses väl valda.
Utskottet tillstyrker därför propositionen i förevarande del och avstyrker
följaktligen motionsyrkandena.
XI. Sjukhusens läkare
A. Olika slag av läkartjänster samt inrättande av sådana tjänster
t
Gällande bestämmelser
I 2 § 2 mom. sista stycket gällande sjukhuslag angives huru för sjukvård
ansvarig läkare skall benämnas: vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga
sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorieläkare, vid tuberkulossjukstuga
tuberkulossjukstuguläkare, vid epidemisjukhus epidemisjukhusläkare
och vid epidemisjukstuga epidemisjukstuguläkare. För ansvarig läkare vid
anstalt för kroniskt sjuka och vid konvalescenthem finnes inga särskilda
beteckningar och detsamma gäller läkare vid vårdhem för lättskötta psykiskt
sjuka. Vid mentalsjukhusen benämnes chefsläkarna enligt sinnessjuklagen
sjukvårdsläkare.
För de tre största städerna gäller såtillvida en avvikande ordning som
chefsläkarna vid lasarett, sanatorium, epidemisjukhus och flertalet mentalsjukhus
kallas överläkare i likhet med vad som gäller vid undervisningssjukhusen
i Uppsala och Lund.
Enligt gällande sjukhuslag må tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare
eller epidemisjukhusläkare, respektive överläkare, vilken uppkommer
genom sjukhusets delning, icke inrättas utan Konungens tillstånd
(13 §). Framställning om inrättande av ny sådan tjänst skall innehålla
uppgift om avlöning och andra förmåner, som skall tillkomma innehavaren.
Ny underläkartjänst må ej inrättas utan medgivande av Konungen
eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen (16 §). Genom
~‘l Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
beslut den 5 december 1941 har Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen
att medgiva inrättande av underläkartjänst. I ansökan om medgivande
som nu sagts skall uppgift lämnas om de för tjänsten anslagna löneförmånerna
och de villkor, som ansetts böra uppställas för deras åtnjutande.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Vidkommande först de allmänna bestämmelser rörande sjukhusläkare,
som kommittén tagit upp till behandling, har jag i avsnittet om den öppna
vården vid sjukhusen konstaterat, att i sjukhuslagen bör ingå en föreskrift
om ansvarig läkare, innebärande att vid varje sjukhus skall finnas
läkare, som har att ansvara för den där bedrivna sjukvårdens behöriga och
ändamålsenliga handhavande. Jag har också i samband därmed något berört
den närmare innebörden av en sådan bestämmelse. I enlighet med vad
som hittills gällt och kommittén föreslagit skall, om sjukhus är uppdelat på
självständiga avdelningar, ansvarig läkare finnas för varje sådan avdelning.
Kommittén har i detta sammanhang tagit upp frågan om lämplig benämning
på självständig sjukavdelning. Jag anser i motsats
till kommittén, att det vid en revision av sjukhuslagstiftningen, som bl. a.
går ut på ett förenhetligande och sammanförande av bestämmelser för olika
slag av sjukhus, inte finns anledning att förbehålla beteckningen klinik för
avdelning av undervisningssjukhus. Särskilt vid andra större sjukhus, där de
självständiga avdelningarna i sin tur uppdelas i underavdelningar, har beteckningen
klinik redan i många fall kommit till användning och torde
knappast kunna undvaras. Även en del av dessa sjukhus torde för övrigt i viss
utsträckning framdeles få tagas i anspråk för klinisk undervisning. Den av
kommittén föreslagna benämningen specialavdelning leder, som en del remissinstanser
påpekat, otvivelaktigt tanken till sådana avdelningar som
röntgenavdelning och laboratorieavdelning. Jag förordar alltså att självständig
sjukavdelning i lagen benämnes klinik.
Vad härefter angår de terminologiska spörsmålen avseende
olika läkartjänster vill jag understryka, att i lagen inte bör införas
flera benämningar än vad som krävs av lagtekniska skäl, dvs. för att särskilja
sådana tjänster för vilka olika regler skall gälla. Om det i praktiken
anses önskvärt att använda annan benämning på sjukhusläkare än sådan
som upptagits i lagen, torde hinder häremot inte behöva möta. Med dessa
utgångspunkter kan jag helt ansluta mig till kommitténs förslag, enligt vilket
lagen skulle skilja mellan överläkare, biträdande överläkare, sjulcstuguläkare,
sjukhemsläkare, underläkare och extra läkare.
Jag kan också i stort sett biträda vad kommittén föreslagit i fråga om de
olika läkartjänsternas inrättande och beskaffenhet. Sålunda är
jag ense med kommittén om att särskilda tjänster bör inrättas för biträdande
överläkare med uppgift att självständigt handha ett visst antal vård
-
73
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
platser inom en klinik. Uteslutet bör inte heller vara att biträdande överläkare
tillsättes utan att tilläggas några vårdplatser. Vid vissa sjukhus kan
det vara ändamålsenligt att i denna ordning anställa läkare inom viss
specialitet med uppgift att inom sjukhuset stå till förfogande för konsultationer
samt öppen vård på sjukhuset. Därvid bör det dock vara möjligt
att anknyta tjänsten till en viss klinik. Det synes mig nämligen inte förenligt
med dessa tjänsters karaktär att inrätta sådan tjänst för speciell vård
på ett helt sjukhus så, att den biträdande överläkaren kommer att sortera
under flera överläkare. Biträdande överläkare bör vara underställd en enda
överläkare och vid direktionssammanträdena företrädas av honom.
På de skäl kommittén anfört finner jag det nödvändigt att alltjämt bibehålla
tillståndstvång för inrättande av tjänst såsom överläkare, biträdande
överläkare och underläkare samt för anställande av extra läkare, varemot
det synes onödigt att kräva tillstånd för att inrätta sjukstugu- eller sjukhemsläkartjänst.
Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen att handha tillståndsprövningen,
och styrelsen bör undantagsvis kunna tidsbegränsa tillståndet
då fråga är om tjänst som biträdande överläkare eller underläkartjänst.
I sakens natur ligger att tillstånd att anställa extra läkare alltid
skall tidsbegränsas. Vad beträffar särskilda läkartjänster för enbart öppen
vård vid landstingssjukhusen har jag redan tidigare framhållit, att medicinalstyrelsen
f. n. bör vara restriktiv med tillståndsgivningen.»
Motioner
I motionerna I: 315 och 11: 387 har hemställts, att riksdagen måtte dels
besluta »utbyta tjänstebenämningen underläkare mot avdelningsläkare»,
dels ock »uttala sig till förmån för en väsentlig ökning av antalet biträdande
överläkare».
I motionerna I: 316 och II: 388 har hemställts att riksdagen måtte besluta
om den ändringen i förslaget till sjukhuslag, »att 15 §, 2 inom., 3) sista
styckets första mening kompletteras och ges följande lydelse: ‘Överläkare
må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar och laboralioner
eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas
för ändamålet.’»
Utskottet
Beträffande de extra läkare, som anställes med uppgift att fullgöra åligganden
som ankommer på överläkare, vill utskottet uttala, alt dessa självfallet
i sitt arbete kommer att inlaga överläkares tjänsteställning. Något behov
av att markera detta genom att i lagtexten införa benämningen »extra överläkare»
anser utskottet dock inte föreligga.
I motionerna 1: 315 och II: 387 yrkas, att benämningen underläkare måtte
utbytas mot benämningen avdelningsläkare. Enligt utskottets uppfattning
torde emellertid benämningen avdelningsläkare inte passa för samtliga
74
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
underläkare. Vidare vill utskottet anföra, att det önskemål som enligt motionärerna
finnes inom läkarkåren att benämningen underläkare måtte
försvinna, företrädesvis torde ta sikte på de äldre underläkarna. Propositionens
förslag om att fasta tjänster som biträdande överläkare skall kunna
inrättas torde emellertid medföra att dessa underläkare i stor utsträckning
kommer att utnämnas till biträdande överläkare. Med hänsyn till vad sålunda
anförts finner sig utskottet inte böra tillstyrka motionärernas yrkande.
Det i nämnda båda motioner framställda yrkandet, att riksdagen måtte
uttala sig till förmån för en väsentlig ökning av antalet biträdande överläkare,
kommer utskottet att närmare behandla i avsnittet »D. Tillsättning av läkare».
Det med motionerna I: 316 och II: 388 avsedda stadgandet i 15 § 2 mom.
tredje stycket första punkten har i propositionen följande lydelse, »överläkare
må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela
behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för ändamålet.
» Motionsförslaget skiljer sig härifrån på så sätt, att orden »och
laborationer» skulle tillkomma efter orden »verkställa undersökningar».
Enligt motionärerna brukar med undersökning och behandling avses endast
åtgärder, där läkaren kommer i direkt kontakt med patienten. Härav skulle,
enligt vad motionärerna torde anse, följa att läkare vid sjukhusens speciallaboratorier
inte skulle vara skyldiga att betjäna den öppna vården vid
sjukhuset. Enligt utskottets uppfattning täcker ordet undersökning även begreppet
laborationer. Utskottet anser skäl saknas att tillstyrka förevarande
motionsyrkande.
Ej heller i övrigt finner utskottet anledning till erinran mot vad som föreslagits
i propositionen i denna del.
B. Rätt till särskilda ersättningar
Gällande bestämmelser
I fråga om rätt att uppbära särskilda ersättningar kan sjukhusläkarna
för närvarande uppdelas i tre grupper: 1) chefsläkare vid lasarett och sjukstugor,
2) chefsläkare vid övriga sjukhus och 3) läkare i underordnad ställning.
Chefsläkare vid lasarett och sjukstugor äger icke mottaga särskild ersättning
för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning
från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller skötsel
av den, som vårdas på allmän sal eller i särskilt rum, avsett för sjuka på sådan
sal. I den mån ej mellan den som driver sjukhuset och läkaren överenskommits,
att läkaren ej heller må mottaga särskild ersättning för vård av
person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, äger läkaren för under
-
75
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
sökning, behandling eller skötsel av sådan person mottaga frivilligt tillbjuden
ersättning; i intet fall må dock ersättning för dylik åtgärd begäras
(21 § 1 mom. sjukhuslagen). Till ledning för dem, som vill erlägga ersättning
till läkaren, har medicinalstyrelsen att utfärda taxa. Sådan har utfärdats
genom medicinalstyrelsens beslut den 30 november 1929, den s. k. rådgivande
taxan.
Chefsläkare vid annat sjukhus äger icke mottaga särskild ersättning för
åtgärd som ovan nämnts (21 § 2 mom. och 23 § sjukhuslagen).
Underordnad läkare äger icke fordra ersättning i någon form för behandling
eller skötsel av å sjukhuset intagen person (21 § 3 mom. sjukhuslagen).
Hinder föreligger alltså icke för sådan läkare att mottaga frivilligt tillbjuden
ersättning.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»När jag sedan går över till frågan om rätt för läkare till särskilda
ersättningar, vill jag uttala, att jag finner systemet med
rätt att mottaga s. k. frivilligt tillbjuden ersättning av patienter på enskilda
och halvenskilda rum inte bara, som kommittén säger, otidsenligt utan
även från andra synpunkter långt ifrån lämpligt, särskilt i tider med brist
på vårdplatser. Jag anser det därför synnerligen tillfredsställande, att detta
ersättningssystem blivit avlöst inom hela den av landstingen bedrivna sjukhusvården.
Vad som från läkarhåll anförts därom att läkaren icke under
några omständigheter är skyldig att personligen handha vården av patient
intagen på enskilda eller halvenskilda rum ter sig för mig helt obegripligt.
Läkaren är givetvis skyldig att fullgöra sin tjänst, vare sig han kan påräkna
särskild ersättning härför eller icke. Och i överläkarens tjänsteåligganden
måste ingå att ägna de patienter sin personliga omsorg som bäst behöver
den, oavsett om de är inlagda på allmän sal eller på rum som nyss sagts.
Den nya sjukhuslagen bör enligt min mening upptaga ett förbud inte bara
för läkare utan för all sjukhuspersonal att mottaga ersättning av patient i
sluten vård. Med hänsyn till de övergångssvårigheter, som kan uppkomma,
bör emellertid Ivungl. Maj :t i övergångsbestämmelserna ges befogenhet att
på framställning av sjukvårdsstyrelsen medge att lasarettsläkare, överläkare
eller sjukstuguläkare må mottaga ersättning som här avses.
Det f. n. förefintliga förbudet för läkare att mottaga särskild ersättning
för åtgärd som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning
från sjukhus bör alltjämt kvarstå.»
Motioner
I motionerna I: 16b och II: 215 har hemställts, »att punkt 4 i förslaget
till övergångsbestämmelser till den nya sjukhuslagen skall utgå med härav
följande omnumreringar av efterföljande punkter».
76 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
I motionerna 1: 31A och II: 386 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att 26 § förslaget till sjukhuslag skall utgå.
Utskottet
I 26 § i den föreslagna lagen stadgas, att läkare eller annan vid sjukhus anställd
befattningshavare icke må mottaga särskild ersättning för undersökning,
behandling eller skötsel av där intagen person. Vidare föreskrives, att
läkare ej heller får mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart
samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset. Slutligen
stadgas i paragrafen, att läkare efter överenskommelse med huvudmannen
må för öppen vård uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.
Därjämte må nämnas att i övergångsbestämmelserna till lagen intagits ett
stadgande, enligt vilket Konungen skall på framställning av sjukvårdsstyrelse
äga medge, att lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare får mottaga
frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behandling och skötsel
av person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum.
I motionerna I: 314 och II: 386 yrkas, att 26 § måtte utgå ur förslaget.
Som skäl härför anföres, att rätten till arbetsersättning för befattningshavare
vid sjukhus bör, i likhet med vad som anses skola gälla för andra befattningshavare
i offentlig tjänst, regleras genom avtal och icke genom författningsbestämmelser.
Det finns icke något principiellt hinder att i författning stadga förbud för
befattningshavare i offentlig tjänst att mottaga ersättning av tredje man för
prestationer, som utföres i tjänsten. Beträffande den offentliga verksamheten
i allmänhet anses stadganden härom självklara, och enligt utskottets mening
saknas anledning att inom den slutna sjukvården bibehålla den hittillsvarande
ordningen, som torde grunda sig på ett föråldrat betraktelsesätt. Utskottet
tillstyrker alltså de i 26 § intagna förbuden för befattningshavare
vid sjukhus att mottaga särskild ersättning för sluten vård och vissa därmed
sammanhängande åtgärder och avstyrker följaktligen ovannämnda motionsyrkanden.
Inom den öppna vården vid sjukhusen råder i vissa avseenden särskilda
förhållanden. Sålunda torde det för de vårdsökande te sig naturligt, att ersättning
för vården utgår på samma sätt som hos exempelvis provinsialläkare
och privatpraktiserande läkare. Utskottet vill därför inte motsätta sig, att
sjukhusläkarna även i fortsättningen efter överenskommelse med huvudmannen
skall få mottaga s. k. prestationsersättning inom den öppna vården.
I motionerna I: 164 och II: 215 föreslås, att ovannämnda i övergångsbestämmelserna
intagna stadgande, att Kungl. Maj :t skall kunna medge vissa
läkare att även i fortsättningen mottaga s. k. frivilligt tillbjuden ersättning,
måtte utgå ur lagförslaget. Enligt utskottets mening synes det böra finnas
möjlighet att övergångsvis tillåta läkare att mottaga sådan ersättning. Utskottet
avstyrker sålunda förevarande motionsyrkande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 195!) 77
C. Tjänsteförening och enskild praktik
Gällande bestämmelser
Enligt 22 § sjukhusstadgan äger överläkare icke utan medicinalstyrelsens
tillstånd med sin tjänst förena annan tjänstebefattning av vad slag det
vara må. För underläkare gäller enligt 27 § 2 mom. samma stadga, att
det kräves direktionens och vederbörande överläkares medgivande för att
få inneha annan befattning. Sjukstuguläkare måste för samma ändamål ha
tillstånd av sjukvårdsstyrelsen, om befattningen kan nödvändiggöra resor
utom den ort, där sjukhuset är beläget (49 § 2 mom. sjukhusstadgan).
Beträffande sjukhusläkares rätt att ha enskild praktik gäller särskilda bestämmelser.
Enligt 18 § sjukhuslagen må sålunda för läkare i chefsställning
icke utan Konungens tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren förhindras
att utöva enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares
kallelse, mottagning för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka
i fall, där den sjuke eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller icke utan
olägenhet eller omgång kunna erhålla läkare med den för den sjukes behandling
erforderliga specialutbildningen. Underläkare må enligt 27 § 2
mom. sjukhusstadgan icke utan direktionens och vederbörande överläkares
tillstånd utöva självständig läkarpraktik.
Sjukhuslagstiftningskommittén
Enligt kommitténs mening finns det ingen anledning att i sjukhusförfattningarna
meddela särskilda regler för läkarnas rätt att förvärva tillstånd
att inneha bisysslor utan bör läkarna härvidlag vara likställda med andra
huvudmannens tjänstemän och sålunda vara underkastade vad respektive
tjänstereglemente stadgar i förevarande hänseende.
Vilken rätt sjukhusläkare bör äga att utöva läkarpraktik utanför sjukhuset
finner kommittén vara en fråga av mera allmän betydelse. Med hänsyn
till att här beröres allmänhetens intresse av läkarvård anser kommittén
det vara motiverat att frågan regleras i sjukhuslagen.
Principen synes kommittén härvid höra vara att praktik inom en viss
begränsad ram bör få utövas utan särskilt tillstånd, medan praktik utöver
denna ram bör förutsätta tillstånd av huvudmannen. Rätten att utan tillstånd
få utöva praktik bör, framhåller kommittén, uppenbarligen hållas
inom snäva gränser. En avvägning måste ske mellan å ena sidan intresset
av att läkaren helt ägnar sina krafter åt verksamheten på sjukhuset och
å andra sidan allmänhetens intresse av alt i speciella fall kunna få anlita
sjukhusets högt kvalificerade läkare även för vård utanför sjukhusen.
Remissyttrandena
I fråga om innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den
redogörelse därför som finnes i propositionen s. 170—174.
78
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Departementschef en
Föredragande departementschefen har anfört:
»Av de utav kommittén upptagna allmänna spörsmålen avseende sjukhusläkares
ställning återstår frågan om rätt till tjänsteförening
och enskild praktik.
Beträffande tjänsteföreningen är jag helt ense med kommittén att läkarna
bör vara underkastade samma regler som gäller för andra huvudmannens
tjänstemän. Denna uppfattning har också helt godtagits av remissinstanserna.
I likhet med kommittén har jag den principiella inställningen, att sjukhusläkare
inte utan huvudmannens medgivande bör få utöva enskild praktik
vid sidan av tjänsten. De hittillsvarande bestämmelserna härom tillkom
på sin tid för att tillförsäkra allmänheten möjlighet att i vissa angivna fall
få tillgång till sjukhusläkarnas speciella sakkunskap utan att behöva intagas
på sjukhus. Dessa fall är emellertid just sådana, som den öppna vården
vid sjukhusen skall tillgodose. Konsultation på annan läkares kallelse tillgår
väl numera i regel så, att patienten remitteras till läkarspecialisten. Mycket
talar för att sådana patienter skall tagas emot i sjukhusens öppna vård
med förtur, vilket även torde ske på många håll. Behandling av sjuka i fall,
där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare eller till läkare med
erforderlig specialutbildning, ligger också — som framgår av vad jag förut
anfört — helt i linje med syftet med sjukhusens öppna vård. Att sjukhusläkaren
undantagsvis kan behöva meddela vården utanför sjukhuset, t. ex.
i patientens eller i sin egen bostad, torde icke utgöra tillräckliga skäl för att
i lagen stadga särskild rätt härtill. Sådan rättighet torde för de enstaka fall
som här avses föreligga även utan någon speciell föreskrift, varvid dock den
begränsningen givetvis gäller, att verksamheten inte får inkräkta på tjänsteutövningen.
Å andra sidan innebär detta enligt mitt förmenande att heltidsanställd
sjukhusläkare inte utan huvudmannens medgivande kan utöva någon
praktik utanför sjukhuset, om man därmed menar drivandet av en rörelse.
Med det sagda har jag inte avsett att ge uttryck för i vilken utsträckning
huvudmännen hör medge sjukhusläkarna rätt att bedriva praktik
utanför sjukhuset. Jag har bara velat framhålla att det får bli föremål
för överenskommelse mellan parterna. I vissa fall, särskilt när det gäller
de större städerna, har det visat sig att det från allmänna synpunkter kan
vara lämpligt att sjukhusläkare får kortare tjänstgöringstid på sjukhuset
och rätt att utöva enskild praktik. Avtal härom förekommer redan nu
och skall givetvis kunna träffas även efter den nya lagens ikraftträdande.
Likaså bör medgivande kunna lämnas att meddela sjukvård på privata sjukvårdsanstalter.
Vilka läkarkategorier som skall kunna få rätt att bedriva
enskild praktik bör också överenskommas mellan parterna. Generella regler
angående sjukhusläkarnas verksamhet utanför sjukhuset får — i likhet
med vad som gäller för andra befattningshavare hos huvudmannen -— inta
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
79
gas i tjänstereglemente eller motsvarande. Något skäl att i sjukhuslagen
meddela föreskrifter om rätt eller förbud för sjukhusläkare att utöva enskild
praktik synes mig sålunda inte finnas.»
Utskottet
Vad departementschefen uttalat i denna del av propositionen har inte givit
utskottet anledning till erinran.
D. Tillsättning av läkare
Gällande bestämmelser
Enligt gällande bestämmelser (14 § sjukhuslagen) tillsättes de grupper
läkare, som motsvaras av lagförslagets överläkare — d. v. s. lasaretts-,
sanatorie- och epidemisjukhusläkare samt läkare vid mentalsjukhus med
mera än 150 vårdplatser — av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Innan tillsättning
sker skall medicinalstyrelsen uppgöra förslag till tjänstens återbesättande.
Å förslag skall uppföras de tre främsta av sökandena. Sedan förslag
upprättats, äger vederbörande sjukvårdsstyrelse avge förord till förmån för
någon av de å förslaget uppförda eller för någon som av reservant ansetts
böra erhålla förslagsrum. För Stockholms stad gäller i nu angivna hänseenden
vissa särbestämmelser. Enligt dessa tillsättes överläkare av Kungl.
Maj :t medelst förordnande på viss tid, vilken skall utgöra sex år, där ej
särskilda skäl till annat föranleder. Vidare uppgöres förslag icke av medicinalstyrelsen
utan av tre för ändamålet tillkallade sakkunniga, varav en, som
tillika är ordförande, utses av medicinalstyrelsen, en av karolinska institutets
lärarkollegium och en av överläkarna vid stadens sjukhus (inkl. mentalsjukhus)
gemensamt.
Anställningen medelst kungl. fullmakt innebär jämlikt § 36 regeringsformen
bl. a., att innehavaren icke kan skiljas från sin befattning annorledes
än efter rannsakning och dom.
Enligt nuvarande ordning tillsättes sj ukstuguläkare inklusive
tuberkulossjukstuguläkare och epidemisjukstuguläkare av sjukvårdsstyrelsen
antingen för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt
till minst sex månaders uppsägning. Tillsättandet skall ske efter ledigförklarande
som ombesörjes av vederbörande direktion. Något sakkunnigförfarande
för uppgörande av förslag är icke föreskrivet. Från medicinalstyrelsen
skall dock inhämtas yttrande om vederbörandes formella behörighet till
tjänsten och om lämpligheten av eventuell tjänsteförening. Sedan sådant
yttrande inhämtats, skall direktionen med eget yttrande överlämna ansökningshandlingarna
till sjukvårdsstyrelsen (se 14 § 2 mom. sjukhuslagen
och 48 § 2 mom. sjukhusstadgan).
S j ukhemsläkare motsvarar enligt nuvarande terminologi ansvarig
läkare vid anstalt för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka
80
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
och konvalescenthem. I fråga om tillsättande av sådan läkare äger bestämmelserna
för sjukstuguläkare motsvarande tillämpning.
Underläkare tillsättes av sjukvårdsstyrelsen efter förslag av tre av
medicinalstyrelsen utsedda sakkunniga på länsplanet och efter förord av
vederbörande överläkare och direktion. Förordnande å underläkartjänst må
ej utan Konungens medgivande avse längre tid än tre år i sänder.
Underläkare må av medicinalstyrelsen efter av vederbörande överläkare
gjord framställning, som tillstyrkts av sjukvårdsstyrelsen och direktionen,
förordnas att — med bibehållande av sina åligganden som underläkare —- i
egenskap av biträdande överläkare på eget ansvar handhava
vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum.
Extra läkare tillsättes av medicinalstyrelsen. Närmare regler om
tillsättningsförfarandet finnes icke i gällande författningar.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Vid utformandet av regler för förfarandet vid tillsättning av sjukhusläkare
är det två skilda intressesynpunkter som bör beaktas. Å ena sidan är
det ett allmänt intresse att till sjukhusen knyta läkare med de bästa medicinska
kvalifikationerna. Skulle hänsyn tagas enbart till denna synpunkt,
borde alltså värderingen av de medicinska meriterna vara utslagsgivande
vid tillsättningen av tjänsterna. Å andra sidan är det fråga om befattningshavare
hos landsting och städer, och det kan då synas naturligt att dessa
själva får välja sina befattningshavare och därvid ha möjlighet att beakta
även andra förtjänster hos de sökande, såsom att de tillvunnit sig förtroende
i orten samt har kännedom om sjukhuset i fråga och ådagalagt förmåga att
samarbeta med andra anställda och med myndigheterna .
När det gäller de högsta sjukhusläkartjänsterna — överläkarna ■—
bryter sig nämnda intressen mot varandra i särskilt hög grad. I synnerhet
till dessa tjänster är det av vikt, att man kan förvärva de mest framstående
läkarna, inte minst med hänsyn till deras uppgift att vägleda de yngre läkarna.
Samtidigt är det emellertid just i fråga om överläkarna, som huvudmännen
har det största intresset av att få öva inflytande vid tillsättningen,
eftersom sjukhuscheferna oftast hämtas från deras led och anställningen
kan vara under en lång tid. För att tillgodose de skilda synpunkter som sålunda
gör sig gällande har det systemet utbildat sig, att medicinalstyrelsen
uppgör förslag, vari de tre främsta sökandena placeras i ordning efter sina
medicinska meriter, att huvudmannen därefter avger förord för någon av
dem som av styrelsen eller i reservation till styrelsens förslag uppförts på
detsamma samt att Kungl. Maj :t tillsätter befattningshavaren medelst fullmakt.
Beträffande överläkartjänsterna i Stockholm föreligger dock den skillnaden
i förfarandet, att särskilda sakkunniga upprättar förslaget samt att
Kungl. Maj :t tillsätter tjänsten medelst förordnande på viss tid.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959
81
Jag är ense med kommittén om att ett enhetligt förfarande nu bör föreskrivas
för tillsättningen av överläkar tjänsterna och att man därvid bör
utgå från den ordning som gäller inom landstingen och alla andra landstingsfria
städer än Stockholm. Däremot ställer jag mig tveksam till lämpligheten
av att som kommittén föreslagit öka antalet förslagsrum från tre
till fyra, om man därjämte bibehåller möjligheten för huvudmannen att ge
sitt förord åt en sökande, som blott av reservant ansetts böra tilldelas förslagsrum.
Kravet att endast de från medicinsk synpunkt mest framstående
läkarna skall få komma i fråga till dessa tjänster synes mig nämligen då
icke bli tillräckligt tillgodosett. Jag är emellertid av olika skäl böjd för att
nu slopa nyssnämnda möjlighet alt ge förord åt sökande utanför förslaget.
Sådan möjlighet förekommer inte, såvitt jag har mig bekant, vid andra
tjänstetillsättningar. Som även kommittén framhållit, är det inte heller
tillfredsställande att avgörandet av den krets av personer, som skall kunna
komma ifråga till befattningen, får vara beroende av en enda reservants
mening. Betänkligheterna blir givetvis mindre om man, som kommittén
föreslår, kräver att sökande stöds av minst två reservanter för att kunna få
förord men från principiell synpunkt synes det mig bäst att konstruktionen
icke medtages i den nya sjukhuslagen. För att huvudmännens valmöjligheter
inte skall bli mera begränsade än nu bör dock i samband därmed förslagsrummens
antal såsom kommittén förordat ökas från tre till fyra.
Jag föreslår sålunda den ordningen för tillsättning av överläkare att medicinalstyrelsen
upprättar förslag upptagande fyra sökande, att sjukvårdsstyrelsen
får avge förord för en av dessa samt att Kungl. Maj :t tillsätter befattningshavaren
med fullmakt.
Även för övriga sjukhusläkartjänster anser jag att man bör
söka åstadkomma ett enhetligt tillsättningsförfarande. Det kan i så fall rätt
gärna inte komma i fråga annat än att huvudmannen själv genom sjukvårdsstyrelsen
får tillsätta tjänsterna. Därigenom vinner man också fördelen
att tillsättningarna blir decentraliserade. Även med detta förfarande
är det möjligt att säkerställa att blott sökande med tillräckliga medicinska
kvalifikationer erhåller tjänsterna. För dessa skall nämligen liksom hittills
uppställas särskilda behörighetsvillkor. Sjukvårdsstyrelserna bör vidare ha
att välja endast mellan de främsta av sökandena. På de skäl jag förut anfört
bör därvid valmöjligheten endast få avse sådana sökande, som av sakkunnig
instans uppförts på förslag efter förtjänst och skicklighet. För
ifrågavarande tjänster, vilka tillsättes antingen på viss kortare lid eller genom
förordnande tills vidare, anser jag tillräckliga skäl inte föreligga att
frångå den för tjänstetillsättningar i allmänhet gällande ordningen med tre
förslagsrum. Förslaget bör inte upprättas av medicinalstyrelsen. Då skulle
för det första decentraliseringen i förfarandet gå förlorad, men det är framti—
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7
82 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
för allt ett annat skäl som dikterat min inställning härvidlag. Jag kommer
strax in på vissa frågor rörande besvär över beslut enligt sjukhuslagen,
men jag vill redan i detta sammanhang deklarera, att jag i motsats till kommittén
anser den nuvarande möjligheten att genom besvär underställa medicinalstyrelsen
beslut av sjukvårdsstyrelse i tillsättningsärende böra bibehållas
och utsträckas till att avse alla läkartjänster. Därigenom får man
nämligen ytterligare garanti för att de medicinska meriterna vinner tillbörligt
beaktande vid tillsättningen av tjänsterna. Medicinalstyrelsen kan
emellertid i så fall inte tilldelas någon roll, varigenom styrelsen skulle komma
att få inverka på beslutet i första instans. I stället för medicinalstyrelsen
bör därför förslag liksom hittills upprättas av särskilda sakkunnig?
för varje sjukvårdsområde, utsedda i den ordning som Kungl. Maj:t före
skriver.
Från det enhetliga förfarandet för tillsättning av andra sjukhusläkare än
överläkare bör i överensstämmelse med kommitténs förslag undantag göras
i fråga om extra läkare, som anställes för att fullgöra överläkaruppgifter,
och sjukhemsläkare vid sjukhem med mindre antal vårdplatser
än 60. Nämnda extra läkare synes nämligen, liksom när det gäller överläkare,
böra tillsättas centralt. Dock bör det ankomma på medicinalstyrelsen
att förordna sådana extra läkare. Jag förutsätter, att dylika förordnanden
meddelas restriktivt. Med hänsyn till bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten måste vidare extra läkare, som tidigare inte har
sådan behörighet, förordnas av medicinalstyrelsen eller efter dess bemyndigande
av sjukvårdsstyrelsen. Sjukhemsläkare vid mindre sjukhem bör å
andra sidan kunna utses av sjukvårdsstyrelsen i den ordning styrelsen själv
bestämmer.
Såväl i fråga om andra extra läkare och sjukhemsläkare som beträffande
sjukstuguläkare bör vidare medicinalstyrelsen kunna medge undantag
från det föreslagna tillsättningsförfarandet. Extra läkare kan sålunda behöva
tillsättas så snabbt att den ordinarie ordningen icke kan tillämpas eller för
så kort tid att det ter sig onödigt att använda ett omständligt förfarande. Vad
åter angår sjukstuguläkare är tjänsten ofta endast avsedd att uppehållas
som bisyssla av tjänsteläkaren eller annan läkare. Även vid sjukhem med
mer än 60 vårdplatser kan det förekomma att blott deltidstjänstgörande
läkare erfordras. I de fall då medicinalstyrelsen sålunda bör kunna meddela
dispens från det omständligare förfarandet, varvid även generell dispens
bör kunna förekomma, får tillsättningen ske i den ordning sjukvårdsstyrelsen
finner lämplig.
Beträffande den tidsperiod som förordnanden på de olika
läkartjänsterna skall a v s e är jag helt ense med kommittén. Biträdande
överläkare bör sålunda förordnas för sex år i sänder. Tjänsten bör närmast
vara att betrakta som en genomgångstjänst, men möjlighet bör finnas att
genom omförordnande låta en biträdande överläkare stanna kvar på tjäns
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 83
ten ända till pensionsåldern. Som en del remissinstanser framhållit, kan det
emellertid i vissa fall — särskilt när det gäller undervisningssjukhusen —
vara önskvärt att en cirkulation äger rum på dessa tjänster. I lagen bör därför
inrymmas befogenhet att förhindra förnyat förordnande, och denna befogenhet
bör ges åt medicinalstyrelsen. — Behovet av cirkulation gör sig i
än högre grad gällande i fråga om underläkartjänslerna, som i stor utsträckning
måste anlitas för att ge de unga läkarna nödvändig praktik under erfaren
ledning. Liksom hittills bör därför förordnande icke få meddelas för
längre tid än tre år, och förlängning därutöver bör få ske blott efter medicinalstyrelsens
medgivande. Styrelsen bör vidare — som kommittén föreslagit
— få rätt att föreskriva dels att vissa underläkartjänster endast får tillsättas
med kortare förordnanden än tre år, dels att den som haft en underläkartjänst
under tre år inte får förordnas på annan sådan tjänst vid samma klinik
eller samma sjukhus, om det är odelat. För att tillgodose berättigade
krav på kontinuitet bör å andra sidan generellt medgivande kunna lämnas
till förnyat förordnande på vissa underläkartjänster, och medicinalstyrelsen
bör även i övrigt handha sina nu angivna befogenheter så att onödiga
förflyttningar undvikes. Jag räknar med att det på detta sätt skall bli möjligt
att tillgodose de skilda synpunkter, som framförts i denna fråga under
remissbehandlingen. ■— Beträffande sjukstuguläkare och sjukhemsläkare
bör i fråga om tiden för förordnande endast stadgas att förordnande skall
ineddelas tills vidare. Uppsägningstidens längd bör sålunda inte regleras i
författning utan i anslutning till anställningsavtalet. — Anställningstiden
för extra läkare kommer självfallet att variera med hänsyn till de omständigheter
som föranlett inrättandet av tjänsten. Förordnande på sådan tjänst
hör alltid meddelas för viss tid.»
Motion
I motionen II: 429 har hemställts, »att riksdagen beslutar att 17 § 4 mom.
i sjukhuslagen får följande lydelse: ''Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse
för högst tre år. Å sjukhusinrättning med minst två underläkartjänster
skall dock minst en underläkare kunna förordnas för högst tre
treårsperioder. Vid tillsättandet av tjänst som underläkare förfares i tilllämpliga
delar på sätt är stadgat i 2 inom. Medicinalstyrelsen äger utfärda
ytterligare föreskrifter.’»
Utskottet
Det i motionen 11:429 framställda yrkandet är avsett att möjliggöra att
vid sjukhus med flera underläkartjänster åtminstone en underläkare stannar
längre än tre år på sin tjänst. Motionärerna delar uppfattningen att eu
viss cirkulation på underläkartjänsterna bör äga rum men håller före, att
cirkulation på alla underläkartjänster måste inverka menligt på sjukvårdens
standard, då man därigenom skulle förlora den kontinuitet i arbetet som
84
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
garanteras genom en äldre erfaren underläkare. I motionen framhålles vidare,
att de äldre underläkarnas lokalkännedom och personalkunskap ofta
utgör en värdefull tillgång.
I detta sammanhang behandlar utskottet även det i motionerna 1:315
och 11:387 (se ovan under A) framställda yrkandet, att riksdagen måtte
uttala sig till förmån för en väsentlig ökning av antalet biträdande överläkare.
Till stöd för detta yrkande anföres liknande skäl som för den ovannämnda
motionen. Sålunda yttras i förevarande motioner, att en väsentlig
ökning av antalet biträdande överläkare bör vara ett verksamt medel att
uppnå större kontinuitet i arbetet på sjukhusen.
Utskottet delar den i samtliga förevarande motioner framkomna uppfattningen,
att största möjliga kontinuitet i sjukhusarbetet bör eftersträvas
genom att åtminstone någon läkare utom överläkaren tjänstgör längre tid
än tre år vid sjukhuset. Delvis bör detta kunna uppnås genom att möjlighet
öppnas att inrätta tjänster som biträdande överläkare på samtliga sjukhus
och kliniker, där så kan anses motiverat.
Med hänsyn till nödvändigheten av cirkulation på underläkartjänsterna
bör i lagen icke inskrivas generell rätt för huvudmännen att vid sjukhus
med flera underläkare ge en av dessa förlängt förordnande. Enligt propositionen
skall omförordnande kunna ske, om medicinalstyrelsen så medgiver.
Utskottet förutsätter, att medicinalstyrelsen vid sin prövning kommer
att ta största möjliga hänsyn till önskemålet om kontinuitet i sjukhusarbetet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet icke tillräckliga skäl
föreligga att tillstyrka motionen II: 429.
E. Konsultläkare
Sjukliuslagstiftningskommittén
Kommittén uttalar att möjlighet alltid finns för huvudman eller chefsläkare
att för särskilda uppgifter konsultera utomstående läkare, s. k.
konsultläkare. Så förekommer för närvarande i icke obetydlig omfattning.
Kommittén anser dock icke påkallat att i lagen reglera dessa läkares tillsättning
och ställning in. m. Det bör enligt kommittén vara tillfyllest att
anmälan om antagande av konsultläkare göres till medicinalstyrelsen, så
att styrelsen får möjlighet ingripa om anmälan skulle ge anledning därtill.
Med konsultläkare avses i förslaget endast läkare, som icke är anställd
vid annat av sjukhuslagen omfattat sjukhus. Anmälningsskyldighet kan
nämligen icke anses erforderlig beträffande läkare som är tillsatt i sjukhuslagens
ordning. Vidare bör ej heller varje form av konsultation komma
i betraktande utan en förutsättning bör enligt kommittén vara, att läkaren
för konsultationsuppgiften i fråga kan anses vara stadigvarande knuten
till sjukhuset.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
85
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Förutom genom besättande av de tjänster, som jag nu talat om, bör i enlighet
med kommitténs förslag utanför sjukhuset verksamma specialister
kunna stadigvarande beredas tjänstgöring på sjukhus. Dessa s. k. konsultläkare
bör förordnas av sjukvårdsstyrelsen. Jag finner i likhet med kommittén
det icke påkallat att närmare reglera anställandet av dessa läkare
eller deras ställning. Det för sjukhuspersonalen stadgade förbudet att mottaga
särskild ersättning av patienter, som är intagna på sjukhuset, skall
dock gälla även för konsultläkare. Den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten
till medicinalstyrelsen rörande antagande av konsultläkare
anser jag vara av visst värde, men det saknas anledning att intaga bestämmelser
härom i sjukhuslagen.»
Utskottet
Vad propositionen innehåller i fråga om konsultläkare har icke föranlett
någon erinran från utskottets sida.
XII. Intagning och utskrivning av patienter
Gällande bestämmelser
Enligt gällande bestämmelser (23 § 1 mom. 5 och 6 sjukhusstadgan) tillkommer
det vederbörande chefsläkare att avgöra, om inträdessökande må
intagas å det sjukhus eller den avdelning där läkaren ansvarar för vården.
Härifrån gäller såtillvida undantag, som det för två fall är stadgat att den
inträdessökandes vårdbehov ej må prövas. Det ena fallet avser den, som
enligt bestämmelse i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
erhållit föreskrift eller anmaning att låta intaga sig till vård
å allmänt sjukhus eller beträffande vilken förordnande, som avses i 21 §
nämnda lag, blivit meddelat (45 § 5 mom. första stycket sjukhusstadgan).
Det andra fallet gäller den som av läkare förklarats behäftad med eller
misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom, som i 2 § 1 eller 6 mom.
eller 24 § epidemilagen avses (56 § 1 mom. 3 sjukhusstadgan).
Vidare finnes för Stockholms stads sjukhus en specialbestämmelse (21 §),
att sjuk, som av förste stadsläkaren remitterats till intagning å sjukhus,
skall omedelbart mottagas å sjukhuset, såframt plats finnes ledig å avdelning,
där han bör vårdas. Angives den sjukes behov av sjukhusvård såsom
trängande skall han omedelbart mottagas till vård, även om det fastställda
antalet sjukplatser å avdelningen därigenom skulle överskridas.
.S jukhuslagstiftningskommittén
Kommittén anser alt någon ändring inte bör göras i den allmänna regeln
alt det ankommer på den ansvarige sjukhusläkaren
86 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
att avgöra om intagning skall ske. Det är enligt kommittén dock
en brist i nuvarande lagstiftning, att det icke ges klart uttryck åt att en förutsättning
för intagning också är att sjukhusets huvudman har skyldighet
att bereda den inträdessökande sluten vård. Kommittén anför härom.
Sökanden bör vara antingen bosatt inom sjukvårdsområdet eller också
vistas inom området och vara i behov av omedelbar vård. 1 det senare
fallet får vid intagningstillfället de medicinska synpunkterna vara ensamt
avgörande; en förflyttning till eget sjukvårdsområde kan på ett senare
stadium bli aktuell. Föreligger däremot intet omedelbart vårdbehov, måste
redan vid intagningen konstateras, huruvida sökanden är bosatt inom
sjukvårdsområdet. Där så erfordras, ankommer det givetvis på sysslomannen
att biträda vid utredningen härav. Vårdskyldighet kan emellertid även
föreligga genom frivilligt åtagande från huvudmannens sida, t. ex. genom
interna avtal mellan sjukhushuvudmännen. Även härutöver bör sjukvårdsstyrelse
vara oförhindrad att lämna medgivande till intagande av sjuk,
som ej omfattas av huvudmannens vårdskyldighet.
Principen bör sålunda enligt kommittén alltid vara, att kretsen av dem
vilka kan ifrågakomma till vård bestämmes antingen direkt i lagen eller
genom av huvudmannen ingångna avtal eller av sjukvårdsstyrelsen lämnade
medgivanden, medan det medicinska vårdbehovet bedömes av sjukhusläkaren.
I några undantagsfall anser kommittén dock att inskränkningar
bör ske i sjukhusläkarens rätt att ensam avgöra vårdbehovet. Det gäller de
fall där behovet av vård redan prövats av annan läkare. De två nu gällande
undantagen — köns sjuk som förelagts sjukhusvård och den som lider av
/ller misstänkes lida av sjukdom som avses i epidemilagen —torde böra
gälla oförändrade. Ytterligare ett par dylika särfall anser kommittén emellertid
böra tilläggas.
Enligt gällande lagar om avbrytande av havandeskap, om sterilisering
och om kastrering äger medicinalstyrelsen under vissa förutsättningar
lämna tillstånd till operation som avses i dessa lagar. Medicinalstyrelsens
beslut fattas enligt 29 § i instruktionen för styrelsen av en särskild nämnd,
socialpsykiatriska nämnden, bestående av tre ledamöter, varav två utses
av Kungl. Maj:t och en är befattningshavare på styrelsens byrå för socialoch
rättspsykiatri. I regel är två av ledamöterna läkare och en lekman.
Operation må som regel utföras endast å lasarett, därmed jämförlig anstalt
eller sjukstuga.
Kommittén anför i anslutning härtill att det stundom förekommer att
en kvinna, som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till abortoperation
och söker inträde å vederbörligt sjukhus för att få operationen utförd, icke
blir mottagen, emedan sjukhusläkaren anser, att tillståndet till abort icke
bort beviljas, eller över huvud icke vill befatta sig med dylika fall. Kommittén
fortsätter.
Olika meningar kan självfallet råda om de förutsättningar, under vilka
abort bör medgivas, men det kan omöjligen godtagas att samhället å ena
87
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
sidan genom lag reglerar rätten att erhålla tillstånd till abort men å andra
sidan icke öppnar möjlighet för den, som i laga ordning erhållit sådant tillstånd,
att bli intagen och undersökt å samhällets egna sjukhus. Kommittén
anser sig därför icke kunna underlåta föreslå, att om tillstånd som här
avses föreligger, läkaren ej får ställa sig avvisande mot kvinnan utan bör
vara pliktig att intaga henne och göra de undersökningar och observationer
som han anser påkallade för sin bedömning av fallet. Härigenom vinnes
också bättre kontakt med kvinnan, vilket ökar möjligheterna att, där så
är önskvärt, få henne att ändra sin inställning. Med skyldigheten att intaga
kvinnan behöver icke följa förpliktelse att utföra operationen. Det kan
föreligga medicinsk kontraindikation mot denna. Ej heller hör en läkare
tvingas att utföra eu operation som strider mot hans samvete. Å andra sidan
får icke chefläkarens åsikt i dessa angelägenheter vara avgörande för hela
den avdelning som står under hans ledning. Ehuru behov av föreslagen
bestämmelse endast föreligger med avseende å aborter, bör bestämmelsen
i princip dock gälla även övriga operationer, vartill medgivande lämnas
av medicinalstyrelsen d. v. s. sterilisering och kastrering.
Beträffande vården av kroniskt sjuka har det enligt kommittén i allmänhet
visat sig mindre rationellt att låta de olika sjukhemsläkarna ensamma
förfoga över vårdplatserna. Ytterst beror detta på att dessa platser
praktiskt taget över allt är otillräckliga. Kommittén anser det därför vara
angeläget att de tillgängliga vårdplatserna disponeras med hänsyn tagen
till hela sjukvårdsområdets behov. Härigenom vinnes större garanti för
att de som är i största behov av vård också i första hand blir omhändertagna.
Kommittén vill för detta ändamål föreslå, att sjukvårdsstyrelse
beredes rätt att bemyndiga viss läkare att hänvisa vårdbehövande till
intagning å sjukhem. Där självständig kronikeravdelning å lasarett kommer
till stånd, är det naturligt, att överläkaren på denna avdelning erhåller
dylikt bemyndigande. I avbidan på tillkomsten av dylika avdelningar kan
t. ex. överläkare vid lasarettsanslutet kronikerhem eller förste provinsialläkaren
ifrågakomma. Då i dessa fall även sociala synpunkter bör beaktas
vid bedömande av intagningsbehovet, kan det enligt kommittén vara lämpligt
att läkaren biträdes av någon som särskilt utreder denna sida av vårdbehovet.
Skall ett dylikt hänvisningsförfarande kunna fungera, måste det — framhåller
kommittén — kompletteras med en föreskrift om att sjukvårdsstyrelsen
kan bestämma att ansökan om intagning på sjukhem som här
avses skall göras i viss ordning t. ex. att den skall inges till sjukvårdsstyrelsen
eller till den bemyndigade läkaren. Skulle nämligen ansökning
såsom eljest gäller få göras direkt till hemmets läkare, skulle vårdplatserna
säkerligen hl i fyllda på grund av dessa ansökningar och några platser e j
stå till förfogande för den som hänvisats av den bemyndigade läkaren.
Den nu föreslagna ordningen bör enligt kommitténs mening icke begränsas
till sjukhem för kronikervård utan hör gälla alla sjukhem. Samma
problem möter nämligen mer eller mindre å alla sjukhus av denna typ.
Vårdplatserna å hemmen för konvalescentvård behöver t. ex. ofta reserve
-
88
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
ras för patienter som utskrivits från lasarett. Även hemmen för lättskötta
psykiskt sjuka är ännu i allmänhet otillräckliga för det föreliggande vårdbehovet.
Självfallet bör bemyndigande att verkställa hänvisning kunna
lämnas till olika läkare för olika typer av sjukhem.
Kommittén påpekar härefter att i Stockholm gäller vissa särskilda bestämmelser
om rätt för förste stadsläkaren att få patient intagen å sjukhus.
Något behov av en dylik rätt för andra än trängande vårdfall —
huvudsakligen tillhörande akutsjukvården -— anser kommittén dock ej
föreligga. Av väsentlig betydelse är, att intagning i dylika fall skall ske, även
om det fastställda antalet vårdplatser därigenom överskrides. I denna form
anser kommittén att bestämmelsen bör bibehållas. Ehuru den huvudsakligen
torde vara aktuell för storstädernas vidkommande, bör regeln i princip
gälla hela landet. Det synes icke lämpligt att rätten knytes till viss i
författningstexten angiven läkare utan den bör gälla läkare som därtill
utsetts av sjukvårdsstyrelsen.
Kommittén behandlar härefter frågan om delegering av beslutanderätten
när det gäller intagning och utskrivning av patienter.
Härom anför kommittén.
Ehuru intagning i princip skall beslutas av den läkare, som är chef för
sjukhuset eller specialavdelningen, är det av praktiska skäl nödvändigt att
han erhåller möjlighet att under vissa förhållanden delegera sin bestämmanderätt
härutinnan till annan läkare på sjukhuset d. v. s. regelmässigt
till någon av de honom underställda läkarna. Sådan delegation torde vara
erforderlig för tid, då han icke är tillstädes på sjukhuset eller eljest är upptagen
av operationer eller dylikt men bör ej ske om chefläkaren själv har
möjlighet att pröva intagningsbehovet. Det är nämligen angeläget att behovet
prövas av en så kvalificerad läkare som möjligt, så att icke vårdplatser
onödigtvis tages i anspråk. Undantag från regeln kan vara motiverat
beträffande biträdande överläkare. Sådan läkare bör, om överläkaren så
anser lämpligt, kunna erhålla ett generellt bemyndigande såvitt avser de
vårdplatser, för vilka han är ansvarig. Kommittén har för övrigt övervägt
att redan i lagen tillerkänna biträdande överläkare självständig intagningsrätt
beträffande hans egna vårdplatser men avvisat detta, enär kommittén
anser det vara av betydelse, att överläkaren ytterst disponerar över alla
vårdplatser på hela specialavdelningen. Ett splittrande av dispositionsrätten
mellan alltför många läkare kan vara till hinder för ett rationellt utnyttjande
av sjukhuset.
Beslutar underordnad läkare till följd av delegation, att viss patient skall
intagas eller vägrar han intagning, har han ensam ansvaret för denna åtgärd.
Överläkaren är å andra sidan ansvarig för att han icke delegerar sin
beslutanderätt till annan läkare än den som han anser kompetent för uppgiften.
Beslut om delegation bör icke kräva någon särskild form. Det måste
också kunna när som helst återkallas. Samma regler bör i princip gälla
för utskrivning av patienter. Behov av delegation i dessa fall torde dock
sällan föreligga.
I fråga om mentalsjukhus gäller angående intagning och utskrivning
särskilda bestämmelser enligt sinnessjuklagen. Kommittén har icke
89
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
ansett sig kunna föreslå någon ändring av de bestämmelser, som i detta ämne
gäller för ifrågavarande sjukhus utan dessa frågor bör, med hänsyn till
de särskilda synpunkter som av rättssäkerhetsskäl här måste anläggas,
prövas i samband med en översyn av sinnessjuklagen.
Remissyttrandena
I fråga om innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den
redogörelse därför, som finnes i propositionen å s. 203—208.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»De av kommittén föreslagna allmänna reglerna för intagning
och utskrivning av patienter kan jag i stort sett biträda. Sålunda är jag
ense med kommittén om att det i allmänhet skall ankomma på den ansvarige
läkaren vid sjukhuset eller kliniken att avgöra om intagning och utskrivning.
Inte heller har jag något att erinra mot de normer som föreslagits
för intagningen. Den från läkarhåll begärda modifieringen av bestämmelsen
att utan sjukvårdsstyrelsens medgivande ingen annan får intagas
på sjukhus än den för vilken huvudmannen enligt lagen eller avtal har att
ombesörja anstaltsvård förefaller mig sålunda icke nödvändig. För de fall
som avses torde sjukvårdsstyrelsen lämna medgivande, i den mån tillräckliga
vårdresurser härför finns. Även generellt medgivande kan därvid komma
i fråga.
Beträffande kommitténs förslag till undantag från regeln om den
ansvarige läkarens rätt att bestämma om intagning har stark remisskritik
riktats mot förslaget om skyldighet att på sjukhus intaga kvinna som fått
tillstånd till abortoperation. Det är otvivelaktigt en mycket ömtålig fråga,
som kommittén här försökt få reglerad. Dessbättre är emellertid, enligt vad
medicinalstyrelsen upplyst, läget i dag helt annorlunda än när kommittén
lade fram sitt förslag. Det som då utgjorde ett stort problem, nämligen hur
den som fått tillstånd till abort skulle kunna garanteras att också få aborten
utförd, är i dag i praktiken ingen större fråga. Orsaken till denna förändring
är främst att antalet abortsökande undergått en glädjande minskning.
Numera har i regel redan då aborttillståndet lämnas en läkare åtagit
sig att utföra operationen. Under sådana förhållanden anser jag anledning
f. n. saknas att i sjukhuslagen upptaga någon bestämmelse av föreslaget
innehåll.
Den möjlighet till centralisering inom sjukvårdsområdet av intagningen
på sjukhem, som kommittén ansett höra införas, finner jag i betraktande
av de bristande vårdresurserna på området värdefull. Meningen är givetvis
att samtliga sjukhem av visst slag skall kunna inbegripas i denna ordning.
Därvid synes det naturligt, att uppgiften att fördela vårdplatserna
lägges på överläkaren vid lasarettsanslutet sjukhem eller i förekommande
fall vid självständig lasarettsavdelning för motsvarande vård.
90 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
Jag delar också kommitténs uppfattning att sjukvårdsstyrelsen skall
kunna bemyndiga viss läkare att förordna om intagning på vilket sjukhus
som helst inom sjukvårdsområdet, i fall då vårdbehovet är trängande, och
att intagning därvid skall ske även om det fastställda vårdplatsantalet överskrides.
En sådan regel har befunnits erforderlig i Stockholm och torde i
huvudsak endast vara aktuell i storstäderna. Möjligheten bör dock icke begränsas
till dessa.
Även beträffande övriga av kommittén i denna del behandlade frågor ansluter
jag mig till kommitténs uppfattning.»
Motioner
I motionerna I: 31i och II: 386 har hemställts, att riksdagen vid behandling
av förslaget till sjukhuslag måtte besluta »göra ett tillägg till 22 §, 1
inom., st. 3, av följande lydelse: ''Utan sådant medgivande må dock i undantagsfall
annan vårdsökande intagas då speciella skäl härför föreligger.’»
Utskottet
Sjukhushuvudmännen är, såväl enligt gällande lag som enligt förslaget,
i princip inte skyldiga att bereda vård för andra än dem som är bosatta
inom sjukvårdsområdet eller som vid vistelse där blir i behov av omedelbar
vård. Det står emellertid huvudmännen fritt att bereda vård även för
andra personer. Så förekommer också i avsevärd omfattning. Huvudmännen
har sålunda i stor utsträckning genom avtal förbundit sig att bereda
vård för varandras patienter. Vidare torde det vara vanligt, att läkare, som
prövar frågor om intagning, anses ha generellt bemyndigande att lägga in
jämväl patienter, för vilka huvudmannen inte är vårdskyldig.
Förevarande motionsyrkande går ut på att läkare, som avgör frågor om
intagning på sjukhus, skall »i undantagsfall — — — då speciella skäl
föreligger» kunna taga in patient, för vilken huvudmannen icke har skyldighet
att bereda sluten vård. Härmed avses enligt motionärerna fall, där
det med hänsyn till patientens förhållanden och särskilt de psykiska förutsättningarna
för en framgångsrik behandling skulle vara oskäligt och med
hänsyn till sjukvårdens effektivitet olämpligt att vägra intagning. I motionerna
framhålles, att en sådan rätt för läkare inte torde ge upphov till svårigheter
av större omfattning, eftersom patienten alltid skulle nödgas
erlägga utomlänsavgift.
Enligt utskottets mening bör frågor, huruvida personer för vilka huvudmannen
inte är vårdskyldig skall få intagas på sjukhus, avgöras av huvudmannen
själv. Såvitt utskottet känner till, har det emellertid hittills aldrig
förekommit att en huvudman, som haft vårdplatser tillgängliga, vägrat
bereda vård för utomlänspatient, som velat betala de med vården förenade
kostnaderna.
91
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
De föreslagna bestämmelserna utgör intet hinder för huvudman att delegera
sin beslutanderätt i frågor om intagning till direktionen eller vederbörande
läkare. Tvärtom torde detta ofta vara en praktisk ordning. Även
om vårdbehovet i förevarande fall inte är akut, kan det nämligen vara
förenat med påtagliga olägenheter om avgörandet av intagningsfrågan får
anstå till närmaste sammanträde med sjukvårdsstyrelsen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna biträda
ovannämnda motionsyrkande, utan utskottet ansluter sig till den i
propositionen uttalade ståndpunkten.
Inte heller i övrigt har de i propositionen framlagda förslagen givit utskottet
anledning till erinran.
XIII. Besvär
Gällande bestämmelser
I fråga om rätt till klagan över sjukvårdsstyrelses beslut gäller
i första hand landstingslagens respektive kommunallagens bestämmelser.
Sjukhusstadgan innehåller emellertid därutöver vissa särbestämmelser
om besvär över beslut av sådan styrelse.
Klagan över beslut av landstingskommuns sjukvårdsstyrelse må, enligt
78 § 2 mom. landstingslagen, anföras hos Kungl. Maj:t av den som är medlem
av landstingskommunen. Besvären må endast grundas därpå att beslutet
icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning
eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller kränker
klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (de s. k. kommunala
besvärsgrunderna). Besvären prövas av regeringsrätten.
Klagan över beslut av sjukvårdsstyrelse i stad utanför landsting må, enligt
76 § 2 mom. kommunallagen och 80 § 2 mom. kommunallagen för
Stockholm, på samma grunder som nyss sagts anföras av medlem av stadskominunen.
Besvären skall emellertid anföras hos länsstyrelsen (i Stockholm
hos överståthållarämbetet) i stället för hos Kungl. Maj:t. Länsstyrelsens
beslut kan sedan överklagas till Kungl. Maj :t (regeringsrätten).
Landstingskommun och kommun äger vidare enligt den nya kommunallagstiftningen
utse särskild nämnd — s. k. besvärsnämnd — med uppgift att
upptaga och avgöra besvär över beslut av styrelse eller nämnd om tillsättande
av eller förordnande å tjänstebefattning eller entledigande från sådan
befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan
över beslutet eljest skolat föras enligt de kommunala besvärsreglerna. Om
dylik besvärsnämnd finnes inrättad, äger den som icke åtnöjes med beslut
av styrelse eller nämnd som förut sagts föra talan hos besvärsnämnden.
Någon begränsning av besvärsgrunderna gäller icke härvid. Beträffande kla
-
92 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
gan över besvärsnämnds beslut gäller åter de vanliga kommunala besvärsreglerna.
Endast de kommunala besvärsgrunderna får sålunda åberopas.
Enligt sjukhusstadgan (30 och 48 §§ jämförda med 53, 54, 56, 56 a och
56 b §§) gäller följande undantagsbestämmelser:
A) Förord till tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare
och överläkare må överklagas av ledamot av sjukvårdsstyrelsen
eller den som författningsenligt äger deltaga i styrelsens överläggningar
eller vars enskilda rätt beröres av beslutet. Klagan må föras endast på den
grund att förordsbeslutet ej tillkommit i laga ordning. Ändring skall sökas
hos Kungl. Maj :t men besvären skall ingivas till medicinalstyrelsen.
B) Beslut rörande tillsättning av tjänst som underläkare, sjukstuguläkare,
tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare och ansvarig läkare
vid anstalt för kroniskt sjuka eller konvalescenthem får överklagas
av samma personer som anförts under A). Besvärsrätten är här icke begränsad
till någon särskild besvärsgrund; prövning av intressenternas meriter
är sålunda möjlig. Besvärsinstans är medicinalstyrelsen. Dennas beslut
kan i vanlig ordning överklagas till Kungl. Maj :t.
Rätten till besvär över sj ukhusdirektions beslut regleras i sjukhuslagen,
i vars 12 § stadgas, att om ledamot av direktionen eller någon som
äger deltaga i direktionens överläggningar eller vars enskilda rätt beröres
av direktionens beslut förmenar, att sådant beslut ej tillkommit i laga ordning
eller icke åtnöjes med dylikt beslut i fråga rörande sjukvård, läkares
tjänsteutövning, sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden eller entledigande
av sådan personal, må den missnöjde klaga hos medicinalstyrelsen. Över
medicinalstyrelsens beslut får klagan föras hos Kungl. Maj :t.
För Stockholm, Göteborg och Malmö gäller särbestämmelser, innebärande
en något vidgad besvärsrätt. Klagorätt är här, enligt reglerna i 12 § sjukhuslagen,
medgiven jämväl över beslut om antagande av befattningshavare
tillhörande sjukvårdspersonalen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen att de allmänna
kommunala besvärsreglerna bör gälla beträffande sjukvårdsstyrelses och
direktions beslut, om inte särskilda skäl föranleder en särreglering av
besvärsrätten. Jag är också ense med kommittén om att sådana skäl endast
föreligger i fråga om tillsättning av tjänst, för vilken speciella behörighetsvillkor
är uppställda. Däremot är jag såtillvida av annan mening än kommittén,
att jag liksom besvärssakkunniga anser att man om möjligt bör
undvika att tillskapa nya besvärsformer i sjukhuslagen. I den mån man
anser sig böra frångå kommunalbesvärsreglerna, bör därför klagan få föras
till medicinalstyrelsen enligt de vanliga reglerna för förvaltningsbesvär.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
93
Då jag här talat om tjänstetillsättningar, är det givetvis i första hand
sjukhusläkartjänsterna, som jag åsyftar. Vad först beträffar tillsättningen
av överläkare inrymmer det av mig förordade förfarandet intet annat beslut
av sjukvårdsstyrelse än om förord till tjänsten. Det synes mig naturligt,
att sådant beslut inte bör få överklagas på annan än de för kommunalbesvär
gällande grunderna. Meningen är ju, att sjukvårdsstyrelsen skall få
välja bland de sökande som upptagits på förslaget utan att vara bunden av
den ordning vari de placerats med hänsyn till sina medicinska meriter.
I det sammanhanget må även påpekas, att medicinalstyrelsens förslag liksom
hittills skall kunna överklagas till Kungl. Maj :t. Föranleder besvärsprövningen
någon ändring, bör sjukvårdsstyrelsen få taga ställning till
förordsfrågan på grundval av det ändrade förslaget.
Som jag redan tidigare framhållit, bör sjukvårdsstyrelses beslut angående
tillsättning av annan sjukhusläkare än överläkare få överklagas till medicinalstyrelsen
genom förvaltningsbesvär. Besvärsprövningen bör därvid även
kunna avse de sakkunnigas förslag. Under sådana förhållanden föreligger
intet behov av rätt att föra särskild besvärstalan över dylikt förslag. Skulle
medicinalstyrelsen finna av de sakkunniga upprättat förslag böra ändras,
bör styrelsen i allmänhet låta sjukvårdsstyrelsen få tillfälle att uttala sig
om huruvida ändringen föranleder sjukvårdsstyrelsen att frångå sitt tillsättningsbeslut.
Över huvud taget bör medicinalstyrelsen i sin besvärsprövning
— i överensstämmelse med Kungl. Maj :ts praxis vid tillsättning av
överläkare —• tillmäta sjukvårdsstyrelsens ställningstagande största beaktande
och endast i undantagsfall frångå detta. Som jag tidigare sagt är ju
tanken bakom tillsättningsförfarandets utformning den, att huvudmannen
skall ha en verklig valrätt vid tillsättningen av sina egna befattningshavare.
Behörighetsvillkor finns redan nu föreskrivna även för andra tjänster vid
sjukhus än läkartjänster och kan komma att tillskapas för ytterligare
personalkategorier. Den nu diskuterade besvärsrätten till medicinalstyrelsen
bör emellertid vara begränsad till att avse läkartjänster.
Till sist vill jag också något beröra den av besvärssakkunniga i deras
remissyttrande upptagna frågan om besvärsrätt över beslut, som meddelas
av enskild tjänsteman. Då sjukvårdsdirektör, dvs. den högste förvaltningschefen
för sjukhusen i de större städerna, meddelar beslut i ärende, som på
andra håll avgöres av direktion, synes det mig naturligt, att besvär får
anföras över beslutet i den ordning som gäller för besvär över direktions
beslut. I övrigt anser jag det däremot inte påkallat att stadga särskild rätt
att överklaga tjänstemans avgörande.»
Utskottet
Utskottet biträder att besvärsreglerna på förevarande område utformas
i enlighet med vad i propositionen föreslagits.
94
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
XIV. Specialmotivering till sjukhuslagen
Propositionen
Beträffande specialmotiveringen till förslaget till sjukhuslag får utskottet
hänvisa till propositionen s. 220—235.
Utskottet
Beträffande 6 § vill utskottet uttala, att utskottet förutsätter, att något
hinder icke skall föreligga för att förlägga i stadgandet avsedd epidemivårdanstalt
utanför sjukvårdsområdet.
XV. Ändringar i epidemilagen
Propositionen
Beträffande förslaget till ändringar i epidemilagen får utskottet hänvisa
till propositionen s. 235.
Motioner
I motionerna I: 16b och II: 215 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 9 § epidemilagen skall upphöra att gälla.
Utskottet
De genom propositionen föreslagna ändringarna i epidemilagen föranleder
ingen erinran från utskottets sida.
I motionerna I: 164 och II: 215 yrkas, att 9 § epidemilagen skall upphöra
att gälla. I detta lagrum stadgas, att, då fall av epidemisk sjukdom inträffat,
skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar, från predikstolen kungöras
att sådan sjukdom utbrutit samt därjämte lämnas uppgift om platsen för
sjukdomsfallet ävensom anvisning om nödiga försiktighetsmått. Motionärerna
anför till stöd för sitt yrkande att det utan närmare utredning
synes vara klart att lagrummet numera saknar praktisk betydelse.
Utskottet är ense med motionärerna såtillvida, att kungörandet enligt
9 § epidemilagen inte har någon större praktisk betydelse. Det kan därför
synas motiverat, att stadgandet utgår ur lagen. Emellertid torde i samband
därmed böra undersökas om nämnda kungörande bör ersättas med kungörande
i annan form. Till denna fråga är utskottet inte nu berett att ta
ställning. Vidare må anföras, att kungörandet inte är obligatoriskt och därför
knappast kan utgöra någon belastning för vederbörande myndigheter.
Frågan om upphävande av föreskriften torde därför lämpligen kunna prövas
i samband med den översyn av epidemilagen som departementschefen
enligt vad han anfört i propositionen avser att föranstalta om. Motionsyrkandet
bör alltså inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
95
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1959
De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden
av föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har
icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
XVI. Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 19;
B. att yrkandet under 3) i motionerna I: 315 och II:
387 måtte anses besvarat genom vad utskottet ovan anfört;
samt
C. att motionerna I: 315 och II: 387, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
ävensom motionerna 1:88 och 11:124, 1:164 och 11:215,
I: 314 och II: 386, I: 316 och II: 388 samt II: 429 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1959
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz och Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Odhe, Carlsson i Bakeröd, Fredriksson, Hamilton och Anderson
i Sundsvall.
Reservationer
I. vid 4 § sjukhuslagen
av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett, ,
a) att det stycke av utskottets yttrande, som börjar med orden »I motionerna»
och slutar med orden »detta motionsyrkande» (s. 52), bort ersättas
med text av följande lydelse.
96 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
I motionerna I: 315 och II: 387 har yrkats, att 4 § andra stycket i förslaget
till sjukhuslag måtte utgå.
Nämnda stadgande kan ge vid handen, att öppen vård vid sjukhusen
skulle få anordnas i obegränsad omfattning, därest den öppna vården lämnades
vid särskild avdelning. Såsom utskottet i det föregående utvecklat är
detta inte meningen. För öppen vård, som lämnas vid särskild avdelning av
sjukhus, skall gälla samma begränsningar som för öppen vård som lämnas
i anslutning till den slutna vården, nämligen att den öppna vården inte får
inkräkta på den slutna vården och att den ej heller får utbyggas i en omfattning
som mindre väl överensstämmer med de utanför sjukhuset förefintliga
möjligheterna att på godtagbara villkor erhålla öppen vård.
Vidare kan förevarande stadgande ge anledning även till den tolkningen,
att huvudmännen är förbjudna att anordna öppen vård i andra former än
dem som beskrives i stadgandet. Öppen vård i den form, som bedrives på de
fristående poliklinikerna, skulle på grund därav inte vara tillåten. Såsom
ovan framhållits är icke heller detta meningen.
Enligt utskottets mening bör 4 § andra stycket få en utformning, som
täcker vad som avses med stadgandet. Utskottet föreslår följande utformning
av stadgandet. »Öppen vård må anordnas jämväl å särskild avdelning
vid eller i anslutning till sjukhus.»
b) att utskottet i anledning av yrkandet under 1) i motionerna I: 315
och II: 387 bort hemställa att 4 § andra stycket måtte få följande lydelse.
Öppen vård må anordnas jämväl å särskild avdelning vid eller i anslutning
till sjukhus.
II. vid 22 § sjukhuslagen
av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar med orden »Enligt
utskottets» och slutar med orden »till erinran» (s. 90 f.), bort ersättas med
text av följande lydelse.
Enligt utskottets mening bör frågor, huruvida personer, för vilka huvudmannen
inte är vårdskyldig, skall få intagas på sjukhus, i princip avgöras
av huvudmannen själv. Emellertid får man ta hänsyn till att sjukvården i
första rummet har humanitär uppgift. Bestämmelser, som genom sin utformning
försvårar att humanitära hänsyn kan beaktas, bör därför ej
intagas i en sjukhuslag. Gällande sjukhuslag stadgar inte heller något förbud
för vederbörande läkare att lägga in jämväl den, för vilken huvudmannen
inte är vårdskyldig. Samma rätt bör enligt utskottets mening i
undantagsfall, då alTdeles särskilda skäl föreligger, tillkomma läkaren jämväl
enligt den nya sjukhuslagen. I sådana fall skall inte behöva förekomma
något officiellt förfarande med beslut av sjukvårdsstyrelsen eller av denna
befullmäktigad tjänsteman.
Andni lagutskottets utlåtande nr 7 ar Utö!) 1>7
Då ovannämnda rätt för läkare att taga in jämväl personer, för vilka
huvudmannen inte är vårdskyldig, endast skall föreligga i undantagsfall,
kan rätten knappast medföra några nämnvärda ekonomiska konsekvenser
för huvudmannen, särskilt som del kan förutsättas att ifrågavarande patienter
alltid kommer att debiteras »utomlänsavgift». Ur humanitär synpunkt
kan däremot en sådan rätt ha stor betydelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet föreslå, att till 22 § 1
inom. tredje stycket fogas en mening av följande lydelse. »Undantagsvis
må intagning dock ske jämväl i andra fall, där läkare som i 21 § första
stycket sägs finner synnerliga skäl därtill föreligga.
I övrigt har de i propositionen framlagda förslagen icke givit utskottet anledning
till erinran.
b) att utskottet i anledning av yrkandet under 2) i motionerna 1:314
och 11: 38(5 bort hemställa, att 22 g 1 inom. tredje stycket måtte få följande
lydelse.
Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må å sjukhus ej heller intagas
annan än den, för vilken huvudmannen jämlikt denna lag eller enligt avtal
har att ombesörja sluten vård. Undantagsvis må intagning dock ske
jämväl i andra fall, där läkare som i 21 § första stycket sägs finner synnerliga
skäl därtill föreligga.
III. vid 26 § sjukhuslagen
av herr Hamilton, som ansett,
a) att den del av utskottets yttrande, som börjar med orden »Det finns»
och slutar med orden »öppna vården» (s. 76), bort ersättas med text av
följande lydelse.
Såsom motionärerna uttalat finnes ingen anledning att i sjukhuslagen
intaga bestämmelser om sjukhusbefattningshavarnas löneförhållanden.
Lösningen av frågor härom bör i stället ske genom fria förhandlingar mellan
sjukhushuvudmännen och de anställda. Denna princip har departementschefen
också anslutit sig till i fråga om bestämmandet av läkarnas
ersättning för öppen vård. Det synes därför utskottet mindre följdriktigt,
att principen inte skall gälla jämväl beträffande andra vårdformer. Med
hänsyn härtill bör bestämmelserna i 26 § utgå ur förslaget till sjukhuslag.
b) att utskottet med tillstyrkande av yrkandet under 1) i motionerna
I: 314 och II: 386 bort hemställa, att 26 § måtte utgå ur förslaget till sjukhuslag.
IV. i anledning av utskottets yttrande vid avsnittet »V. Omfattningen
av landstingens värdskyldighet. A. Sluten värd»
av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att till det stycke, som börjar med
7 ~ Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7
98
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ar l!)ö9
orden »Landstingskommuners vårdskyldighet» och slutar med orden »allmän
sal» (s. 43), bort fogas text av följande lydelse.
Dessa möjligheter till vård utgör enligt utskottets uppfattning ett mindre
tillfredsställande provisorium. De svenska medborgare, som på grund av
ofientlig tjänst är bosatta utomlands, samt medlemmar av deras familjer,
som sammanbor med dem i utlandet, borde ha möjlighet att erhålla sjukhusvård
inom ett landstingsområde, där de har något slag av personlig anknytning.
Samma borde gälla även för andra svenska medborgare, som är
anställda hos nämnda utlandssvenskar och är medlemmar av dessas hushåll.
Antalet personer, som kan komma ifråga för sådan sjukhusvård, är
mycket begränsat, och de ekonomiska konsekvenserna av en bestämmelse
om dylik rätt till vård torde för landstingskommunerna bli obetydliga. Utskottet
förväntar sig därför att Kungl. Maj :t snarast utreder denna fråga och
framlägger förslag i ämnet. Frågan om vårdskyldighet mot utlandssvenskar
i allmänhet torde däremot böra lösas i annat sammanhang.
Särskilt yttrande
av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton
och Anderson i Sundsvall, vilka i anledning av det stycke i utskottets yttrande,
som börjar med orden »I motionerna» och slutar med orden »motionärernas
yrkande» (s. 73 f.), uttalat följande.
I motionerna I: 315 och II: 387 yrkas, att benämningen »underläkare»
måtte utbytas mot »avdelningsläkare».
I flertalet länder söker man i dag uppnå så god samstämmighet som möjligt
i fråga om såväl åtgärder som nomenklatur inom sjukvården. Röda
korset har också eftertryckligt understrukit den praktiska vikten därav.
Benämningen »underläkare» är en germanism, som övergivits i sitt ursprungsland,
Tyskland, och som saknas i internationell nomenklatur. Numera
förkommer den blott i svenskt och finlandssvenskt språkbruk. Underläkarnas
organisation har enstämmigt yrkat, att benämningen måtte ändras
till en sådan av internationellt brukbar typ, förslagvis »avdelningsläkare».
Denna benämning torde vara användbar även på en underordnad läkare
vid en serviceavdelning av ett sjukhus, enär läkarna där ofta arbetar på
var sin avdelning eller sektion av det gemensamma arbetet, även om de ej
är knutna till en viss vårdavdelning.
Med hänsyn till nämnda förhållanden anser vi, att det varit lämpligt om
benämningen »underläkare» kunnat i den föreslagna sjukhuslagen utbytas
mot någon annan benämning, såsom exempelvis »avdelningsläkare». Såsom
utskottet utttalat, kan emellertid vissa betänkligheter anföras mot att nu
införa denna benämning i lagtexten. Emellertid bör undersökas, huruvida
man icke kan få fram någon annan benämning eller några andra benämningar,
som i sjukhuslagen kan ersätta »underläkare».
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959 99
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Författningsförslag..................................................... 2
Förslag till sjukhuslag................................................ 2
Förslag till lag om ändring i epidemilagen............................... 15
Motioner i anledning av propositionen..................................... 18
I. Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 19
II. Inledning........................................................... 20
III. Översikt oeh allmänna synpunkter.................................... 22
Gällande rätt........................................................ 22
Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 22
Remissyttrandena.................................................... 28
Departementschefen.................................................. 28
Utskottet........................................................... 30
IV. Sjukhuslagstiftningens utformning..................................... 30
Gällande bestämmelser............................................... 30
Departementschefen................................................. 31
Utskottet........................................................... 33
V. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet............................ 33
A. Sluten vård......................................................... 33
Gällande bestämmelser................................................ 33
Departementschefen.................................................. 34
Utskottet........................................................... 42
B. Öppen vård......................................................... 43
Gällande rätt in.in.................................................... 43
Departementschefen.................................................. 45
Motioner............................................................ 49
Utskottet........................................................... 49
VI. Sj 11 k v&rdsa nstal t er som bör omfattas av lagstiftningen.................... 52
Gällande bestämmelser............................................... 52
Departementschefen.................................................. 52
Utskottet........................................................... 54
VII. Olika slag av sjukhus............................................... 55
Gällande bestämmelser.........................................''...... 55
Departementschefen.................................................. 55
Motioner............................................................ 50
Utskottet........................................................... 50
100 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ar 195!)
Sid.
VIII. Anordnande av sjukhus............................................ 58
Gällande bestämmelser............................................... 58
Departementschefen.................................................. 58
Utskottet .......................................................... 59
IX. Förvaltningsorganen ............................................... 59
Gällande bestämmelser angående sjukvårdsstyrelse in. in.................. 59
Gällande bestämmelser angående direktion.............................. 60
Departementschefen.................................................. 60
Motioner............................................................. 63
Utskottet........................................................... 64
X. Sjukhusens dagliga ledning........................................... 66
Gällande bestämmelser............................................... 66
Departementschefen................................................. 66
Motioner............................................................ 69
Utskottet........................................................... 79
XI. Sjukhusens läkare.................................................. 71
A. Olika slag av läkartjänster samt inrättande av sådana tjänster............... 71
Gällande bestämmelser............................................... 71
Departementschefen.................................................. 72
Motioner............................................................ 73
Utskottet........................................................... 73
B. Rätt till särskilda ersättningar......................................... 74
Gällande bestämmelser............................................... 74
Departementschefen.................................................. 75
Motioner............................................................ 75
Utskottet........................................................... 76
C. Tjänsteförening och enskild praktik..................................... 77
Gällande bestämmelser............................................... 77
Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 77
Remissyttrandena.................................................... 77
Departementschefen.................................................. 78
Utskottet........................................................... 79
D. Tillsättning av läkare................................................ 79
Gällande bestämmelser............................................... 79
Departementschefen.................................................. 80
Motioner............................................................ 83
Utskottet........................................................... 83
E. Konsultläkare....................................................... 84
Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 84
Departementschefen.................................................. 85
Utskottet........................................................... 85
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ar 1959 101
Sid.
XII. Intagning och utskrivning av patienter................................ 85
Gällande bestämmelser............................................... 85
Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 85
Remissyttrandena.................................................... 89
Departementschefen.................................................. 89
Motioner............................................................ 00
Utskottet........................................................... 00
XIII. Besvär........................................................... Öl
Gällande bestämmelser............................................... 91
Departementschefen.................................................. 92
Utskottet........................................................... 03
XIV. Speeialinoliveriiij) till sjukliusla<|cn................................... 94
Propositionen........................................................ 04
Utskottet........................................................... 04
XV. Ändringar i epideinilagen............................................ 94
Propositionen........................................................ 94
Motioner............................................................ 04
PTtskottet........................................................... 04
XVI. Utskottets hemställan.............................................. 95
Reservationer.......................................................... 0o
Särskilt yttrande...........................08