Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckt motion om framläggande av förslag
till lag angående skolplikt.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
430, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
måtte snarast förelägga riksdagen förslag till lag med regler rörande skolplikten».

Beträffande de skäl, som motionären åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser om skolplikt

Allmän skolplikt

Bestämmelser om skolplikt för barn i allmänhet meddelas i kungl. stadgan
den 23 maj 1958 för folkskolor, fortsättningsskolor och försöksskolor
(folkskolestadgan). De viktigaste bestämmelserna är följande. I 9 § stadgas
allmän skolplikt för barn, som är bosatta här i riket. Jämlikt 10 § äger
varje skolpliktigt barn rätt att erhålla undervisning i obligatorisk skola och
är som regel också skyldigt att deltaga i sådan undervisning. Allmän skolplikt
inträder, jämlikt 12 §, med början av höstterminen det kalenderår, då
barnet fyller sju år. Under vissa betingelser kan skolgången börja tidigare
eller senare. Avgörande härvidlag är i första hand barnets mognad. I 13 §
stadgas, i huvudsak, att den allmänna skolplikten omfattar det antal årskurser
som är obligatoriskt i barnets hemkommun. Allmän skolplikt kan
fullgöras även i allmänt läroverk, högre kommunal skola och statligt eller
kommunalt allmänt gymnasium samt, under vissa villkor, i annan, offentlig
eller privat skola. Del av skolplikten må fullgöras i yrkesskola. Skolstyrelsen
kan medgiva barn befrielse från skolgång, om barnet i hemmet eller
annorstädes får enskild undervisning, som väsentligen motsvarar undervisningen
i obligatorisk skola eller allmänt läroverk eller motsvarande. I
sådant fall äger skolstyrelsen kalla barnet till prövning inför lämplig person.
Uteblir barnet utan giltigt förfall eller befinnes vid prövningen, att barnet
ej erhållit tillfredsställande undervisning, och vinnes ej rättelse på annat
sätt, skall styrelsen ålägga barnet skolgång.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 6

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

Såsom framgår av det anförda, är den allmänna skolpliktens längd i huvudsak
beroende av antalet obligatoriska årskurser i hemkommunen. Om
antalet sådana kurser stadgas i 3 och 4 §§. Stadgandena innebär huvudsakligen,
att den vanligaste skolformen, folkskolan, omfattar sju obligatoriska
årskurser eller det högre antal, som Kungl. Maj :t på kommunens
framställning medger, samt att försöksskola — sådan kommunal skola,
där enligt Kungl. Maj :ts medgivande bedrives försöksverksamhet beträffande
obligatorisk nioårig enhetsskola — fullt utbyggd omfattar nio obligatoriska
årskurser.

Den allmänna skolplikten upphör, jämlikt 20 § folkskolestadgan, senast
med utgången av den årskurs, som slutar det kalenderår, då barnet fyller
sexton år. Omfattar skolplikten i folkskola endast sju årskurser, upphör
dock skolplikten senast med utgången av vårterminen det kalenderår, då
barnet fyller femton år.

Elever, vilkas skolplikt i folkskola upphört efter årskurs sju eller tidigare,
skall dessutom gå i fortsättningsskola. Omfattningen av skolplikten i fortsättningsskolan
kan, inom vissa i stadgan angivna gränser, bestämmas avkommunen.

Allmänt må framhållas, att folkskolestadgan mer än förut gällande bestämmelser
lägger huvudvikten vid att vissa kunskaper inhämtats. Vid
prövning av fråga om befrielse från skolplikt torde sålunda stort avseende
fästas vid elevens kunskapsstandard.

Skolstyrelsen har tillsyn över skolpliktens fullgörande (22 §) och skall
hos länsskolnämnden anmäla, om skolpliktig elev i obligatorisk skola underlåter
att fullgöra skolgången (24 §). Länsskolnämnden kan under vissa
betingelser förelägga och utdöma vite — detta riktar sig mot den som har
barnet i sin vård •— samt, om synnerliga skäl är därtill, förordna att eleven
skall hämtas till skolan med biträde av polismyndighet (24 §).

Särskild skolplikt

För vissa kategorier av barn gäller icke allmän skolplikt utan i stället
särskild skolplikt. Så är fallet för fjällsamers barn, för blinda och döva
samt för vissa psykiskt efterblivna.

Fjällsamers barn. Skolplikten för fjällsamernas barn regleras genom
kungl. stadgan den 77 juni 1938 (nr 479) angående nomadundervisningen
och kungl. stadgan den 7 maj 1943 (nr 378) angående fortsättningsskolor
för nomadbarn.

Jämlikt § 23 förstnämnda stadga räknas skolålder för barn av fjällsame
— i stadgan benämnd nomadlapp — från och med det kalenderår, under
vilket barnet fyller sju, till och med det, då barnet fyller fjorton år. Skolgången,
som fullgöres vid s. k. nomadskola, kan uppskjutas, dock i allmänhet
icke längre än till det kalenderår, under vilket barnet fyller nio år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

3

Har barnet vid skolålderns slut icke inhämtat de kunskaper, som fordras
för avgång från nomadskola, kan skolplikten förlängas. Dock må, om icke
målsman lämnar sitt samtycke, lärjunge icke kvarhållas längre än till
och med det läsår, som utlöper under det kalenderår, då lärjungen fyller
sexton år. Förtidsavgång kan också medgivas.

Tredskas målsman att efterkomma föreskrifterna om skolplikt eller visar
han sig försumlig att hålla barn i skola, kan länsstyrelsen, efter anmälan,
med stöd av § 32 i stadgan låta skilja barnet från målsmannen och inkvartera
det vid vederbörlig skola.

Den andra ovannämnda stadgan föreskriver skyldighet för barn av fjällsame
att efter nomadskolan genomgå fortsättningsskola med en eller två
årskurser. Skolplikten upphör senast då den skolpliktige fyllt aderton år.

I fråga om tvångsmedel för att genomföra skolplikt i fortsättningsskola
för barn av fjällsame gäller folkskolestadgans bestämmelser, för vilka redogjorts
ovan.

Blinda barn. Bestämmelser om skolplikt för blinda barn meddelas i
kungl. stadgan den 17 juni 1932 (nr 34-7) för statens läroanstalter för
blinda. Jämlikt § 31 av denna stadga, sådan föreskriften lyder efter en den
30 december 1952 (nr 810) vidtagen ändring, är skolplikten för blinda barn
i regel tioårig. Den inträder det år, då barnet fyller sju år; uppskov kan
emellertid medgivas till det år, då barnet fyller nio år. Skolplikten fullgöres
som regel på statlig läroanstalt, dels i förskolan, som är fyraårig, dels
i institutet, som normalt är sexårigt.

I fråga om tvångsmedel gäller folkskolestadgans bestämmelser, för vilka
redogjorts ovan.

Döva barn. Föreskrifter om skolplikt för döva barn meddelas i kungl.
stadgan den 3 maj 1940 (nr 347) angående dövstumundervisningen. Jämlikt
§ 10 av denna stadga inträder dövstumskolplikten som regel vid uppnående
av den i folkskolestadgan föreskrivna skolåldern, alltså med början
av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år. Skolplikten fullgöres
som regel på statlig läroanstalt, så kallad dövstumskola. Dövstumskolplikten
föreligger under de tolv år, som följer efter intagningen i dövstumskola;
den upphör dock senast vid utgången av den årskurs, som avslutas
det kalenderår, varunder den döve fyller tjugo år, eller, för vissa
fall, aderton år.

Även inom dövstumundervisningen gäller i fråga om tvångsmedel bestämmelserna
härom i folkskolestadgan, för vilka redogjorts ovan.

Psykiskt efterblivna. Bestämmelser om skolplikt för sådana psykiskt
efterblivna, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning
vid skolor särskilt avsedda för sådan undervisning, s. k. särskolor, har intagits
i lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna. Jämlikt 10 § sagda lag inträder skolplikt med början

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

av det kalenderår, under vilket barnet fyller sju år. Skolplikten upphör, då
barnet inte längre är i behov av undervisning vid särskola, dock senast vid
utgången av det kalenderår, under vilket den skolpliktige fyller tjugoett år,
eller, vid synnerliga skäl, högst två år senare. Särskolor drivs av landstingskommunerna
och städerna utanför landstingskommun. I varje landstingsområde
och stad som nu sagts skall finnas en av landstinget eller stadsfullmäktige
utsedd centralstyrelse, som handhar ledningen av bl. a. särskolorna.
Befattningen med ärenden om inskrivning vid och utskrivning från
sådan skola, om förlängning av skolplikten m. m. utövas dock av en delegation,
bestående av ordförande, som bör vara innehavare av domarämbete,
samt två till fyra ledamöter av styrelsen.

Nu gällande bestämmelser om allmän skolplikt samt om särskild skolplikt
för fjällsamers barn, för blinda och för döva har meddelats av Kungl.
Maj :t ensam. Endast bestämmelserna om skolplikt för ovan avsedda psykiskt
efterblivna är upptagna i en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag.

Grundlagsstadganden och praxis angående formen för
lagstiftning om skolplikt

Regeringsformen skiljer mellan sådana författningar, som tillkommer
genom gemensamt beslut av Konungen och riksdagen, å ena, samt sådana
författningar, som beslutas av Konungen ensam, å andra sidan. Vissa författningar
antages av riksdagen ensam; dessa har emellertid giltighet endast
för riksdagen själv och de riksdagen underställda organen och befattningshavarna
och är i förevarande sammanhang utan intresse.

Regeringsformens huvudstadgande om lagstiftning är dess 87 §. I 1 mom.
stadgas bl. a., att riksdagen äger gemensamt med Konungen makt att stifta
allmän civil- och kriminallag samt kriminallag för krigsmakten ävensom
att förändra och upphäva sådan lag. Konungen må icke utan riksdagens
samtycke och riksdagen icke utan Konungens samtycke stifta ny lag eller
upphäva gammal. Även om kyrkolag gäller jämlikt 2 mom., att sammanstämmande
beslut av Konungen och riksdagen fordras för stiftande, ändrande
och upphävande. Här krävs dock samtycke även av allmänt kyrkomöte.

Över förslag till lag som avhandlas i 87 § regeringsformen skall lagrådet
(fram till år 1909 högsta domstolen) höras.

Åtskilliga andra stadganden i regeringsformen föreskriver gemensamt
beslut av Konungen och riksdagen för lagstiftning; exempelvis skall kommunallagarna
jämlikt 57 § stiftas på sådant sätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

5

I 89 § stadgas om vad som kallats Konungens ekonomiska eller administrativa
lagstiftning:

Uti riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring och
upphävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning
röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar
av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att i dessa mål annat
eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, att hos Konungen
anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet däröver blivit hört, göre
det avseende Han för riket nyttigt finner. Vill Konungen åt riksdagen överlämna
att gemensamt med Honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse
rörer, då förfares därmed, på det sätt, som angående lagfrågor är i
87 § 1 mom. stadgat.

Klara regler om gränsen mellan Konungens ekonomiska lagstiftning och
den gemensamma lagstiftningen finns icke. Under ståndsriksdagens tid
lämnade 34 § 1810 års riksdagsordning, som angav kompetensen för allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet, viss ledning. En jämförelse av detta
stadgande och 89 § regeringsformen ger vid handen, att till den ekonomiska
lagstiftningen hörde bl. a. frågor om grunderna för allmänna inrättningar
av alla slag, »evad de röra uppfostrings- och undervisningsverken, allmänna
fattigvården, lanthushållningen, bergverken m. m.».

I enlighet härmed behandlades, då beslut om allmän folkundervisning
fattades vid 1840/41 års riksdag, ärendet i den ekonomiska lagstiftningens
form.

Kungl. Maj:t hade i proposition (nr 7) bl. a. föreslagit riksdagen att
»antaga» vissa »allmänna stadganden», däribland ett, som fastslog ett visst
minimum av kunskaper, som varje barn skulle ha inhämtat vid tolv års
ålder.

Riksdagen besvarade propositionen i skrivelse (nr 412), enligt vilken
skolplikten skulle bli avsevärt mera vidsträckt än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Bl. a. skulle skolgången i regel börja, då barnet fyllt sju år. Vidare
angavs som regel, att undervisning skulle meddelas i ett stort antal ämnen;
dock skulle »de skolbarn, som av fattigdom hindras att undervisningen
längre tid begagna, eller sakna nödig fattningsgåva att förvärva det fulla
kunskapsmått, som undervisningen erbjuder, kunna från skolan utskrivas,
sedan de uppnått nödig kunskap» i innanläsning av svenska språket, biblisk
historia jämte den religionskunskap, som erfordrades för att av prästerskapet
mottagas till nattvardsläsningen, kyrkosång, skrivning och de
fyra räknesätten i hela tal. Även i andra avseenden föreslog riksdagen längre
gående stadganden än de av Kungl. Maj :t föreslagna. I skrivelsen anfördes
härom bl. a.:

Efter den utsträckning av de här ifrågavarande stadgandena, som rikets
ständer, av ovan anförda skäl, ansett däråt böra givas, är det angeläget att

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

bestämmelser, så noggrant som möjligt, däri tillika intagas om skyldigheten
att bekosta undervisningen och om ordningen för dess handhavande,
såvitt icke sådant kan överlämnas att bero på menigheterne, eller av dem
utsedde styrelser, i överensstämmelse med det syftemål och de grundsatser,
varom rikets ständer redan i underdånighet yttrat sig. Uti det förslag till
lag om folkundervisningen i riket, som härhos underdånigst bifogas, hava
rikets ständer sökt sammanfatta de stadganden, som rikets ständer för sin
del ansett böra i detta ämne göras gällande.

I fortsättningen av skrivelsen framförde riksdagen sin »underdåniga
önskan», att Kungl. Maj :t »efter prövning av det åberopade förslaget, och
i den mån det finnes antagligt, täckes i nåder låta, i enlighet därmed, utfärda
författning i ämnet».

Efter remissbehandling utfärdade Kungl. Maj :t, »med huvudsakligt gillande
av vad rikets ständer i ämnet hemställt», den 18 juni 1842 stadga angående
folkundervisningen i riket.

Ehuru det av riksdagen framlagda författningsförslaget betecknats såsom
lag, är det av de i övrigt använda ordalagen i riksdagens skrivelse klart,
att riksdagen ansett Kungl. Maj :t behörig att ensam utfärda författning i
ämnet. Kungl. Maj :t har uppenbarligen varit av samma uppfattning.

Den allmänna folkundervisningen har sedan dess legat under Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt. En annan sak är, att Kungl. Maj :t på grund
av riksdagens makt över bevillningar och statsutgifter i huvudsak varit
beroende av riksdagen för skolväsendets uppbyggnad.

I åtskilliga sammanhang har Kungl. Maj :t, utan att uttryckligen lämna
riksdagen medbestämmanderätt, hört riksdagen över författningar, tillhörande
den ekonomiska lagstiftningen. Så har under senare år varit fallet
med bl. a. vägtrafikförordningen den 28 september 1951, livsmedelsstadgan
den 21 december samma år, allmänna ordningsstadgan den 14 december
1956 och hälsovårdsstadgan den 19 december 1958. Stundom har härvid
från riksdagens sida, exempelvis i andra lagutskottets utlåtanden över propositionerna
med förslag till livsmedelsstadgan och hälsovårdsstadgan (nr
34/1951, s. 53—54, och nr B 19/1958, s. 57—58), gjorts uttalanden av huvudsaklig
innebörd, att riksdagens yttrande borde inhämtas i fråga om
sådana ändringar av stadgorna, som icke kunde betraktas som rena detaljändringar
av föga räckvidd.

Ett likartat förfarande tillämpades vid tillkomsten av de gällande bestämmelserna
om allmän skolplikt. I proposition (nr 93) till 1958 års Ariksdag
föreslog Kungl. Maj :t riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande departementschefen
förordat meddela bestämmelser angående bl. a. allmän skolplikt. De av departementschefen
förordade bestämmelserna hade, i detalj utarbetade, fogats
vid propositionen som bilaga. I motioner (1:352 och 11:453) hemställ -

Andra lagutskottets utlåtande, nr 6 år 1959

7

des, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville för riksdagen framlägga förslag till lag om skolplikt.

Motionerna vann icke riksdagens gillande, utan riksdagen gav Kungl.
Maj:t det begärda bemyndigandet, varvid dock vissa detaljanmärkningar
framställdes mot de av departementschefen förordade bestämmelserna. I
sitt utlåtande i ärendet (nr 89, s. 37—38), som i allt väsentligt låg till
grund för riksdagens beslut, anförde statsutskottet bl. a.

Den i motionerna 1:352 och 11:453 framförda uppfattningen, att skolplikten
och därmed sammanhängande spörsmål bör regleras i lag och inte
i en i administrativ ordning utfärdad författning, finner utskottet vara värd
beaktande. Utskottet vill emellertid framhålla, att det på skolväsendets
område finns andra i administrativ väg reglerade förhållanden än det nu
berörda, som kan tänkas böra regleras genom en av Konungen och riksdag
gemensamt stiftad lag.---

Det föreliggande förslaget till bestämmelser om skolplikt---inne håller

åtskilligt, som inte bör ha lags form. Då vidare bestämmelser, som
reglerar andra förhållanden på skolväsendets område än skolplikten, kan
tänkas böra intagas i en skollag, vilken dock inte bör utformas förrän
större stabilitet nåtts på skollagstiftningens område, finner utskottet det
olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nuvarande läge utarbetas
och förelägges riksdagen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet och att Kungl. Maj :t, då de nu under arbete varande skolförfattningarna
kan bättre överblickas och förhållandena på skolväsendets område
vunnit fastare form, tar under övervägande att förelägga riksdagen
förslag om en allmän skollag, innehållande bestämmelser angående bland
annat skolplikten.

Vad statsutskottet sålunda anfört bringades till Kungl. Maj :ts kännedom
genom riksdagens skrivelse nr 214.

De detaljanmärkningar, som riksdagen riktade mot de av departementschefen
förordade bestämmelserna, iakttogs av Kungl. Maj :t, då bestämmelserna
utfärdades såsom en del av folkskolestadgan.

Skolplikt för fjällsamers barn föreskrevs redan i kungl. reglementet den
14 april 1846 för ecklesiastikverket i Lappmarken och har hela tiden reglerats
i författningar, beslutade av Kungl. Maj:t ensam.

Bestämmelser om skolplikt för blinda och döva barn var länge upptagna i
samfälld lagstiftning, nämligen i lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående
dövstumundervisningen och lagen den 29 maj 1896 (nr 34) angående
blindundervisningen.

I proposition (nr 31) till 1889 års riksdag begärde Kungl. Maj :t riksdagens
yttrande över förslag till »förordning angående dövstumundervisningen»
samt föreslog riksdagen, bl. a., att antaga vissa stadganden av för -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

slaget. Bland dessa stadganden var den grundläggande föreskriften om skolplikt,
§ 29. De övriga stadganden, som av Kungl. Maj :t hänsköts till prövning
av riksdagen, var huvudsakligen av kommunallags natur; dövstumundervisningen
skulle nämligen enligt förslaget vara en angelägenhet för
landstingskommunerna och städerna utanför landstingskommun. I fråga
om lagstiftningens konstitutionella natur yttrade föredragande departementschefen
endast, att några av de föreslagna bestämmelserna syntes
vara »av beskaffenhet att erfordra riksdagens godkännande» samt att övriga
bestämmelser vore av administrativ natur.

Sammansatta stats- och lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 5) över
propositionen bl. a.:

I förevarande proposition, med förslag till ordnande av dövstumundervisningen
i riket, har Kungl. Maj :t dels velat inhämta riksdagens yttrande
över det propositionen bilagda författningsförslaget, dels ock föreslagit riksdagen
antaga vissa uppräknade paragrafer av detsamma. Då emellertid,
enligt utskottets förmenande, jämväl andra delar av förslaget, såsom innefattande
närmare bestämmelser rörande den kommunala verksamheten
för ifrågavarande ändamål, äro av den beskaffenhet, att riksdagen icke bör
inskränka sig till att över dem avgiva ett yttrande, samt övriga stadganden
synas på de andra i mer eller mindre mån inverka, har utskottet ansett
riksdagen böra fatta beslut över förslaget i dess helhet.

Utskottet, som i det följande sade sig kunna tillstyrka förslagets huvudgrunder,
hemställde, att riksdagen måtte antaga ett i utlåtandet framlagt
förslag till lag angående dövstumundervisningen. Riksdagen beslöt i nu
förevarande delar i enlighet med utskottets förslag (skrivelse nr 89).

Kungl. Maj :t godtog riksdagens anspråk på medbestämmanderätt. I ingressen
till lagen i Svensk författningssamling yttras endast, att »sedan,
med anledning av Vår nådiga proposition, riksdagen för sin del antagit
förslag till lag angående dövstumundervisningen, have Vi, som godkänt
nämnda förslag i vad det avviker från Vår proposition i ämnet, funnit gott
—--stadga som följer».

Då Kungl. Maj :t i proposition (nr 5) föreläde 1896 års riksdag förslag
till laglig reglering av blindundervisningen, var ordalagen andra än i nyssnämnda
proposition till 1889 års riksdag. Bestämmelserna var visserligen
även denna gång innefattade i ett förslag till »förordning», men Kungl.
Maj :t överlämnade detsamma »till riksdagens antagande». Innebörden av
detta uttryck synes icke fullt klar; i vart fall kan någon uttrycklig delegering
jämlikt 89 § regeringsformen knappast ha åsyftats, eftersom högsta
domstolen icke hörts över propositionen. Blindundervisningen skulle enligt
förslaget vara en statlig angelägenhet, men landstingskommunerna och städerna
utanför landstingskommun skulle erlägga avgifter för de barn, som
undervisades på skolorna, med rätt att uttaga bidrag till avgifterna av barnens
föräldrar eller målsmän. Skolplikten reglerades i §§ 3 och 4.

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

9

Sammansatta stats- och lagutskottet förklarade sig i sitt utlåtande (nr 6)
i allt väsentligt tillstyrka förslaget till förordning. Utskottet fortsatte:

Då emellertid de föreslagna bestämmelserna äro av den natur, att de av
riksdagen gemensamt med Konungen stiftas, bör enligt utskottets mening
benämningen förordning utbytas mot lag.

I enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen måtte för sin
del antaga ett i utlåtandet framlagt förslag till lag angående blindundervisningen.

Riksdagen gjorde i här avhandlade delar ingen ändring i vad utskottet
föreslagit (skrivelse nr 70).

Lagen angående dövstumundervisningen upphävdes genom lag den 20
maj 1938 (nr 341) som ett led i förstatligandet av undervisningen. Uppmärksamheten
synes härvid huvudsakligen ha varit inriktad på lagens kommunalrättsliga
delar. I proposition (nr 109) till 1937 års riksdag angående
statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet yttrade sålunda föredragande
departementschefen:

Med avseende på den nya ordningens genomförande anser jag mig böra
framhålla, att, sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet, det
icke torde vara erforderligt att reglera denna del av skolsystemet, lika litet
som andra, genom en särskild lag. Den nuvarande lagen angående dövstumundervisningen
av år 1889 torde följaktligen böra upphöra att äga giltighet
med utgången av juni 1938, varom förslag bör föreläggas 1938 års riksdag.
Sedermera torde Kungl. Maj :t hava att på grundval av 1938 års riksdags beslut
i organisationsfrågan utfärda stadga angående dövstumundervisningen
och övriga erforderliga föreskrifter.

På förslag av statsutskottet (uti. nr 85) biföll riksdagen (skrivelse nr
214) i allt väsentligt Kungl. Maj :ts förslag. Riksdagen gjorde ingen erinran
mot det återgivna uttalandet.

I enlighet med vad nu anförts framlade Kungl. Maj :t genom proposition
(nr 212) för 1938 års riksdag bl. a. förslag till lag om upphävande av 1889
års lag angående dövstumundervisningen. På förslag av andra lagutskottet
(uti. nr 47) biföll riksdagen förslaget (skrivelse nr 235).

Genom lag den 30 juni 1938 (nr 482) upphävdes de bestämmelser i 1896
års lag angående blindundervisningen, som stadgade skyldighet för landstingskommunerna
och städerna utanför landstingskommun att erlägga avgifter
och rätt för dem att uttaga bidrag till avgifterna. Bestämmelserna om
skolplikt kvarstod emellertid i lagen, ända till dess denna i sin helhet upphävdes
genom lag den 30 december 1952 (nr 808). I samband därmed överfördes
regleringen av skolplikten till ovan nämnda stadga den 17 juni 1932
för statens läroanstalter för blinda.

Till motivering för ändringen anförde föredragande departementschefen
i proposition (nr 103) till 1952 års riksdag bl. a. följande.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

Lagen innehöll tidigare bestämmelser om skyldighet för landsting och
vederbörande föräldrar att bidraga till bestridande av kostnaderna för
blindundervisningen. Då de kvarstående bestämmelserna i lagen icke torde
vara av beskaffenhet att behöva innefattas i en lag, synes 1896 års lag
kunna upphävas och blindundervisningen, i likhet med flertalet andra undervisningsformer,
regleras endast genom administrativ författning (stadgan).
Liknande åtgärder ha vidtagits i fråga om undervisningen av blinda
med komplicerat lyte (jfr prop. 1938:17) och av dövstumma (jfr prop.
1938:212).

På förslag av andra lagutskottet (uti. nr 38) biföll riksdagen propositionen
(skrivelse nr 258).

Vården av de psykiskt efterblivna var icke i nämnvärd omfattning författningsreglerad
förrän genom lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa. Denna lag innehöll bl. a. bestämmelser
om skolplikt och tvångsmedel för att verkställa beslut om inskrivning
vid skola av i lagen avsett slag.

Förslag till lagen framlades genom proposition (nr 205) för 1944 års
riksdag. Föredragande departementschefen anförde till motivering av lagförslaget
bl. a. följande.

Det har---visat sig, att i många fall föräldrarna till sinnesslöa barn

vägra att sända barnen till anstalterna, och för närvarande finnes icke någon
möjlighet att tvångsvis göra detta, såvida icke förutsättningar för deras
omhändertagande för skyddsuppfostran föreligga. Dylik vägran från föräldrarnas
sida förekommer dessutom ofta i sådana fall, då föräldrarna
själva äro mer eller mindre undermåliga och då med hänsyn härtill barnens
skiljande från föräldrahemmen är särskilt önskvärt. Rätten att omhändertaga
sinnesslöa barn för uppfostran på särskilda sinnesslöanstalter
bör därför bliva föremål för laglig reglering.

Andra lagutskottet tillstyrkte (uti. nr 55) lagförslaget i huvudsak, och
riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (skrivelse nr 386).

Kungl. Maj:t hade icke hört lagrådet över förslaget till lagen om undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa. En ledamot av utskottet anförde i
ett särskilt yttrande, att, »med hänsyn till att ifrågavarande lag gör intrång
på den personliga friheten även efter det att tiden för den normala skolplikten
utlöpt», det varit önskligt, att Kungl. Maj :t remitterat förslaget till
lagrådet för dess granskning.

Den år 1944 antagna lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
upphävdes genom den förut nämnda lagen den 4 juni 1954 om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. Förslaget till denna lag remitterades
till lagrådet, innan det förelädes riksdagen.

Motionen

Motionären framhåller, att den nya folkskolestadgan anger bl. a. den närmare
omfattningen av den allmänna skolplikten samt reglerar de tvångs -

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

11

medel, som får tillgripas för att säkra skyldighetens fullgörande, i sista
hand hämtning till skola. Motionären fortsätter:

Bestämmelser av denna art, som reglerar för medborgarna betydelsefulla
förhållanden och som griper in i deras personliga frihet, bör enligt numera
allmänt tillämpade konstitutionella principer intagas i av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag. Tidigare uppfattning, att dylika föreskrifter
kunde meddelas på administrativ väg med stöd av Konungens s. k. ekonomiska
lagstiftningsmakt, får betraktas som helt övergiven.

Sedan gammalt har i vårt land bestämmelserna om den allmänna skolplikten
utfärdats i administrativ ordning. Detta förhållande har sin naturliga
historiska förklaring och går tillbaka på den konstitutionella åskådning,
som ännu var allmänt omfattad vid den tidpunkt, då skolplikten
först stadgades i vårt land på 1840-talet. Sedan länge torde emellertid tiden
vara mogen för att låta bestämmelserna på detta område erhålla den konstitutionella
kvalitet, som de enligt nutida uppfattning bör ha.

I det följande redogör motionären för behandlingen av frågan vid 1958
års A-riksdag. Efter att ha refererat statsutskottets skäl för att icke tillstyrka
omedelbar lagstiftning om skolplikt uttalar motionären, att det knappast
kan anses tillfredsställande, att frågan uppskjutes till den förmodligen
tämligen avlägsna framtid, då förhållandena på skolväsendets område
kan väntas ha stabiliserats.

Utskottet

Den av motionären väckta frågan är av konstitutionell natur; motionären
begär en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan av innebörd, att bestämmelserna
om skolplikt, vilka nu är spridda i ett flertal författningar och
mestadels beslutade av Kungl. Maj :t ensam, skall sammanföras i en av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag om skolplikt. Motivet för
hemställan är främst, att bestämmelserna om skolplikt griper in i medborgarnas
personliga frihet.

Gränsen mellan området för Konungens ekonomiska eller administrativa
lagstiftningsmakt jämlikt 89 § regeringsformen och området för den samfällda
lagstiftningen är långtifrån skarp. I största utsträckning anses emellertid
numera gälla, att ingrepp genom beslut av administrativ myndighet
i medborgarnas personliga frihet kan företagas endast med stöd av samfällt
stiftad lag. Så är fallet med lagar som medgiver frihetsberövande på
grund av ett från samhällets synpunkt icke önskvärt, ehuru icke kriminaliserat
levnadssätt eller beteende. Exempelvis är lagen om nykterhetsvård och
lagen om socialhjälp, vilka båda möjliggör tvångsintagning på anstalt, stiftade
av Konungen och riksdagen gemensamt. Samma är förhållandet med
lagen angående lösdrivares behandling. Även ingrepp av mera generell natur
regleras i stor utsträckning genom samfälld lagstiftning. Gällande be -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

stämmelser om värnplikt, civilförsvarsplikt och tjänsteplikt är sålunda upptagna
i lagar, stiftade av Konungen och riksdagen gemensamt.

De nu behandlade lagstiftningsområdena rör i huvudsak vuxna. Men
också barnavårdslagen och 1954 års lag om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna, vilka båda möjliggör långtgående ingrepp mot barn
och ungdom, har stiftats av Konungen och riksdagen gemensamt.

Skolplikten för barn i allmänhet har däremot aldrig fastslagits i samfällt
stiftad lag utan, ända från den första folkskolestadgan som utfärdades
år 1842, allenast i stadgor beslutade av Kungl. Maj :t ensam. Innan de
nu gällande bestämmelserna om skolplikt för barn i allmänhet tillkom genom
den nya folkskolestadgan den 23 maj 1958, begärde Kungl. Maj :t emellertid
— utan att formellt tillerkänna riksdagen medbestämmanderätt •—-riksdagens bemyndigande att utfärda dem.

Skolplikten för fjällsamers barn har, liksom för barn i allmänhet, genomgående
föreskrivits av Kungl. Maj :t ensam inom ramen för den ekonomiska
lagstiftningsmakten.

Då dövstumundervisningen år 1889 fick sin första författningsmässiga
reglering, ansåg Kungl. Maj :t, att bl. a. huvudstadgandet om skolplikt
skulle antagas jämväl av riksdagen. Riksdagen fordrade emellertid, att alla
bestämmelserna i den av Kungl. Maj :t föreslagna författningen skulle tillhöra
den gemensamma lagstiftningens område. Kungl. Maj :t gav efter för
riksdagens krav, och dövstumundervisningen kom att vara reglerad i samfällt
stiftad lag fram till år 1938. Numera är emellertid alla bestämmelser
om dövstumundervisningen meddelade av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Likartat är förhållandet med skolplikten för blinda; regleringen genom
samfälld lag bestod här från år 1896 till år 1952.

En väsentlig anledning till att skolplikten för de flesta kategorier av
barn är reglerad genom administrativa författningar är uppenbarligen, att
skolgången uppfattats mera som en förmån än som en skyldighet. Enligt
utskottets mening kan likväl motionärens uppfattning om skolplikten såsom
ett ingrepp i den personliga friheten icke anses sakna fog. Särskilt sedan
den nioåriga obligatoriska skolan blivit genomförd, torde många föräldrar
och barn uppfatta skolplikten under senare delen av skoltiden som
ett avsevärt hinder med bl. a. kännbara ekonomiska verkningar. Utskottet
anser därför övervägande skäl tala för att skolplikten — i enlighet med
allmänt antagna grundsatser inom andra lagstiftningsområden — regleras
i samfällt stiftad lag.

I den ovan lämnade redogörelsen har omtalats, att 1958 års A-riksdag
hade att pröva två likalydande motioner med samma syfte som den förevarande.
Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 89) i ämnet, att uppfattningen,
att skolplikten och därmed sammanhängande spörsmål borde reg -

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

13

leras i lag och inte i administrativ författning, var värd beaktande. Utskottet
fann emellertid olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i
nuvarande läge utarbetades och förelädes riksdagen. Därvid anförde utskottet,
att det kunde tänkas, att även bestämmelser, som reglerade andra
förhållanden på skolväsendets område, borde intagas i en skollag, men
att en sådan inte borde utformas förrän större stabilitet nåtts på skollagstiftningens
område. Statsutskottet tillstyrkte därför icke motionerna men
hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville giva till känna
vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda
hemställt.

Ehuru andra lagutskottet, enligt vad ovan anförts, funnit övervägande
skäl tala för att skolplikten regleras i samfällt stiftad lag, vill utskottet
icke förorda, att riksdagen nu intager annan ståndpunkt än 1958-års Ariksdag
i frågan om omedelbar lagstiftning angående skolplikt. Härvid
fäster utskottet avgörande vikt vid att de nuvarande bestämmelserna om
allmän skolplikt, ehuru formellt beslutade av Kungl. Maj:t, likväl till sin
utformning prövats av riksdagen.

Då vidare Kungl. Maj :t genom skrivelse från 1958 års A-riksdag fått anledning
att uppmärksamma den i motionen avsedda frågan, bör motionen
enligt utskottets mening icke föranleda någon åtgärd.

Utskottet får alltså hemställa,

att motionen 11:430 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz och fru HamrinThorell; från

andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe och Carlsson
i Bakeröd, fröken Höjer samt herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson,
Rimmerfors och Björkman.

av fröken Höjer.

Reservation