Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1959

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införande försöksvis
av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 169 i första kammaren av herr
Hermansson samt nr 219 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag av innebörd att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/tim. införes på försök under viss tid».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen II: 219.

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats
av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.

Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt
åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn
till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,
bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning
och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga
om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. I 1
mom. i nämnda paragraf stadgas bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars
totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim,
å motorväg dock högst 80 km/tim. Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons
hastighet inom tättbebyggt område icke överstiga 50 km/tim. Om myndighets
befogenhet att göra undantag från dessa bestämmelser stadgas i
bl. a. 61 §. Enligt 61 § 1 mom. tillkommer det länsstyrelsen att beträffande
viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga
dylika vägar inom visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende
bl. a. färdhastighet. Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre
hastighet än som tillätes i 56 §.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9. samt. 2 and. Nr i

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 är 1959

Vår nuvarande trafiklagstiftning upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område.

Historik

Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits här i landet alltsedan
den 1 januari 1907, då vår första förordning om automobiltrafik trädde i
kraft. De maximihastigheter, som då föreskrevs, var mycket låga och gällde
alla slag av motorfordon. I tättbebyggt samhälle fick hastigheten icke överstiga
15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim under mörker. Utom sådant samhälle
var högsta tillåtna hastigheten 25 km/tim i dagsljus och 10 km/tim
under mörker.

Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik
och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande
alla slags motorfordon.

1927 års motorfordonssakkunniga fann tiden vara inne att slopa den allmänna
hastighetsgränsen för vanliga personbilar och motorcyklar på landsbygden
(45 km/tim). De sakkunnigas förslag tillstyrktes av flertalet av de
myndigheter och organisationer, vilka yttrade sig i hastighetsfrågan. Vissa
av de 16 länsstyrelser, som tillstyrkte förslaget, ansåg sig dock endast med
tvekan kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med skärpa
underströk, att anställande av trafikpolis eller vidtagande av någon annan
effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig
förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag.

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uttalade departementschefen,
att han icke funnit tiden vara inne för införandet av fri hastighet
för personbilar och motorcyklar på landsbygden. Gränsen för den högsta
tillåtna hastigheten borde däremot höjas till 65 km/tim. Något praktiskt
behov av högre hastighet förelåge icke. Denna ståndpunkt betingades huvudsakligen
av två faktorer, nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas
beskaffenhet och dels den allmänna körkulturen.

I andra lagutskottet, dit propositionen remitterades, var åtta ledamöter
för och åtta mot fri hastighet. Lotten fällde utslaget till förmån för bibehållande
av hastighetsbegränsningen. Lagutskottet, som anslöt sig till departementschefens
förslag om en maximihastighet av 65 km/tim, föreslog
emellertid, att länsstyrelserna skulle äga rätt att på vissa härför lämpade
vägar förordna om fri körhastighet.

Under kammarbehandlingen av denna fråga anslöt sig både första och
andra kammaren till tanken på införandet av fri hastighet i enlighet med
de sakkunnigas förslag, och genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning
infördes sålunda den fria hastigheten för personbilar och
motorcyklar utom tättbebyggt område.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

3

1953 års trafiksälcerhetsutredning ägnade i sitt första, år 1954 framlagda
betänkande med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad
trafiksäkerhet (SOU 1954:38) stor uppmärksamhet åt hastighetsproblemet.

I betänkandet sökte utredningen med omfattande statistiskt material
och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kunde antagas
ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, hur motorfordonen successivt
utvecklats mot större fartmöjligheter, hur farten inverkade på fordonens
levande kraft och på bromssträckor, hur fartbegränsning visat sig inverka
på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkade på framkomligheten.
Utredningen redovisade därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning
i andra länder.

På grundval av det sålunda förebragta materialet framhöll utredningen,
att hög hastighet var en av de viktigaste olycksframkallande faktorerna i
vägtrafiken. Utredningen sade sig vara övertygad om att en lägre körhastighet
i allmänhet på våra gator och vägar komme att leda till en förbättrad
trafiksäkerhet och att den enda möjligheten att genom författningsbestämmelser
påverka fordonens körhastighet vore att föreskriva en högsta hastighet,
som icke finge överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen
gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels
genom att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skuresbort
och dels genom att hela trafikrytmen bleve långsammare med bättre hastighetsanpassning
i allmänhet som följd.

Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon (personbilar,
motorcyklar m. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim, dock att
utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim kunde
komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt god
beskaffenhet, på vilken trafikriskerna finge anses ringa, förordade att om
särskilda skäl därtill förelåge länsstyrelse skulle genom särskilt beslut kunna
höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen framlade jämväl
förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område.

över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal
myndigheter och organisationer. Beträffande förslaget om allmän hastighetsbegränsning
utom tättbebyggt område var meningarna delade. I många
yttranden mötte förslaget kraftig gensaga. Även bland dem som i princip
tillstyrkte förslaget uttalades i allmänhet stor tvekan om dess verkningar.
Åtskilliga yttranden innehöll yrkanden om modifikationer i utredningens
förslag eller utkast till andra regler med samma syfte.

Propositionen nr 172 till 1 9 5 5 års riks d a g, som i huvudsak grundade
sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutrcdningen, upptog
icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet

4

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1959

utom tättbebyggt område. Däremot upptog densamma förslag till särskild
hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område och om justering av hastighetsgränserna
för lastbilar och andra tyngre fordon. Dessa förslag ledde
också till ändringar i vägtrafikförordningen.

I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a., att
goda skäl hade åberopats till stöd för den föreslagna hastighetsbegränsningen.
Ett allvarligt argument mot förslaget utgjorde dock enligt departementschefen
farhågan för att bestämmelsen inte komme att efterlevas i
tillfredsställande omfattning. I detta sammanhang framhöll han, att polisen
inte ägde resurser för en så omfattande övervakning, som skulle bli
nödvändig, om förslaget genomfördes. En annan allvarlig invändning mot
den föreslagna bestämmelsen var enligt departementschefen, att den sannolikt
inte enbart skulle minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden
t. o. in. skapa nya faromoment. Härvid åsyftades de förhållanden, som
uppkomme, då ett fordon skulle köra om ett annat fordon; i detta läge
vore det av vikt, att det omkörande fordonet fördes med så hög hastighet,
att omkörningssträckan inte bleve onödigt lång. Avslutningsvis uttalade
departementschefen bl. a. följande.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande
fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför
hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en
regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,
att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria
hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller
senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller
annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant
bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en
bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.
Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd
med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa
uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari
1955, nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna
biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda
områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med
trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,
jag förut angivit.

Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område till SO km/tim upptogs i de i anledning
av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna 1:496 och II:
614.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

5

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde
i anslutning härtill bl. a., att kärnpunkten i hastighetsproblemet vore
frågan om hastighetsanpassning och icke frågan om hastighetsbegränsning
samt att det enligt utskottets mening var de för höga hastigheterna vid dålig
sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande trafikfarliga situationer
som måste stävjas. I dessa fall var enligt utskottet i allmänhet redan
en hastighet av SO kin/tim för hög; en sänkning av de höga hastigheterna
i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig vara av betydelse.
Utskottet fortsatte:

Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare
anföras, alt regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.
Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig
vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med
en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Eftersom
kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides och då
ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger
det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på goda
vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid enligt
utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös,
övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter
kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer, där
förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot
utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden
till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.
Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet icke
finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli väsentligt
förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet olyckor
i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt som omkörningsolyckorna
i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna
härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1957 års riksdag väcktes på nytt förslag till hastighetsbegränsning
för motorfordon genom motionerna 1:222 och 11:269. I motionerna
hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
av innebörd att motorfordon ej finge föras med högre hastighet än 90 km/
tim.

Andra lagutskottet avstyrkte motionerna. I sitt utlåtande erinrade utskottet
om att 1955 års riksdag haft att ta ställning till frågan om en allmän
hastighetsgräns vid 80 km/tim och fortsatte:

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 dr 1959

De huvudargument som utskottet därvid i sitt av riksdagen godtagna
yttrande åberopade gentemot en sådan hastighetsbegränsning var i väsentliga
stycken desamma som de här ovan anförda. Den omständigheten att
de nu förevarande motionerna förordar en hastighetsgräns av 90 km/tim
i stället för, såsom de år 1955 väckta motionerna, 80, synes icke i nämnvärd
grad minska styrkan av dessa argument. Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning
sålunda senast var föremål för riksdagens behandling har icke
framkommit några nya rön som kan sägas utgöra belägg för att en fix hastighetsgräns
skulle leda till ökad trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets
mening i övrigt inträffat omständigheter, som nu skulle motivera
ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

Vid utskottets utlåtande fanns fogade reservationer av två av utskottets
ledamöter.

1953 års trafiksäkerhetsutredning återkom i sitt år 1957 framlagda betänkande,
Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), med förslag om allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon utom tättbebyggt område. Utredningen föreslog
nu, att gränsen skulle gå vid 90 km/tim.

Utredningen anförde ytterligare skäl för fartbegränsning. Bl. a. framhöll
utredningen, att företagen undersökning och allmän erfarenhet visat, att
trafikanterna på ett i det hela taget tillfredsställande sätt respekterat den
år 1955 införda hastighetsbegränsningen för tättbebyggda områden. Vidare
nämnde utredningen, att statspolisen, som i första hand komme att svara
för övervakningen av en allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt
område, på ett helt annat sätt än tidigare var rustad för en effektiv trafikövervakning.
Utredningen anknöt i det följande till departementschefens
uttalande i 1955 års proposition om att missbruk av den fria hastigheten
förekomme i sådan omfattning, att det förr eller senare kunde bli nödvändigt
att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan form därest den
skärpta övervakningen eller andra åtgärder för trafiksäkerhetens höjande
icke medförde någon mera markant förbättring, och fortsatte:

Enligt vad som kan utläsas av tillgängliga statistiska uppgifter kännetecknas
olycksutvecklingen i de tättbebyggda samhällena, där hastighetsbegränsning
gäller, av ett i absoluta tal sjunkande antal dödsolyckor, medan
däremot på den egentliga landsbygden antalet dödsolyckor befinner sig i
stegring. Om man exempelvis med ledning av NTF:s statistik jämför
olycksutvecklingen under perioden januari 1954—juni 1955 med olycksutvecklingen
under perioden juli 1955—december 1956, alltså en tid under
vilken hastigheten varit begränsad inom tättbebyggt område, finner man,
att antalet dödsolyckor på landsbygden stigit från 686 under den första
perioden till 823 under den andra. Antalet dödsolyckor i tätort däremot
har minskat från 560 till 453.

Den minskning i antalet svåra olyckor som inträtt hänför sig sålunda
uteslutande till tätorterna och det förefaller i hög grad sannolikt, att det i
första hand är hastighetsbegränsningen, som bidragit till denna gynn -

Andra lagutskottets utlåtande nr b år 1959

7

samma utveckling. På landsbygden har, för att anknyta till departementschefens
nyssnämnda uttalande, någon »mera markant förbättring» icke
inträtt.

Förslaget, att fartgränsen skulle gå vid 90 km/tim, motiverade utredningen
på följande sätt.

Då det gällt att fastställa en övre gräns för hastigheten, har utredningen
velat anpassa denna gräns så, att den skär hort de med hänsyn till
våra vägförhållanden alltför höga körhastigheterna. Men det har också varit
angeläget för utredningen att finna en gräns, som för det stora flertalet
förare icke komme att innebära nämnvärd inskränkning i deras rätt att
fritt anpassa hastigheten och som därför komme att uppfattas såsom rimlig.
Den av utredningen föreslagna 80-kilometersgränsen ansågs ganska allmänt
vara för låg. Att gränsen väljes så, att den kan accepteras av huvudparten
av förarna, är givetvis av väsentlig betydelse för dess efterlevnad.

Efter sådana överväganden har utredningen stannat vid en till 90 kilometer
i timmen bestämd fartgräns med rätt för länsstyrelsen att höja denna
gräns, där förhållandena så tillåta. Utredningen vill dock framhålla, att
det ur trafiksäkerhetssynpunkt är av tämligen underordnad betydelse, om
den högsta tillåtna hastigheten inom rimliga gränser sättes högre eller
lägre. Det väsentliga är, att man överhuvudtaget får en översta gräns för
körhastigheten på vägarna, som förbjuder förarna att färdas med överdrivet
höga hastigheter. — Som en invändning mot utredningens tidigare
framlagda förslag anfördes, att en fartgräns skulle kunna skapa nya trafikrisker.
Man åsyftade därvid de förhållanden, som skulle uppkomma vid
omkörningar, vilka borde ske med så hög hastighet, att omkörningssträckan
icke bleve onödigt lång. — De erfarenheter, som vunnits av den allmänna
hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område, kunna icke sägas ha
givit vid handen, att dylika risker föreligga. Utredningen har dock ingen
invändning mot att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden
i samband med omkörning.

Genom proposition nr 69 till 1958 års riksdag framlades för riksdagen
förslag till vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen; dessa förslag
grundade sig i huvudsak på nyss berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen.
Icke heller denna proposition upptog förslag om allmän hastighetsbegränsning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, anförde härom
följande.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet
egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av
hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis
riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke eu hastighetsbegränsning
i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en
bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta
hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna
av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall
sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom eu erinran om den fara,

8

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 19o0

som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,
går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.
Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna
kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av
den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att
verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns
lätt kan leda till en felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser
främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på
sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt
skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande
övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen
vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.
Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande
övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,
och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten
för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser
icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som
skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse
om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan
mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt
att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är
det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så
avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter
icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt
för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Härefter erinrade departementschefen om behandlingen vid 1957 års riksdag
av frågan om allmän hastighetsbegränsning och fortsatte:

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om
införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,
att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan
överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden
föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser
lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar
lider icke av samma stelhet som en regel om allmän
hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det
särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.
Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit
— att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,
som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att
en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt
att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt
att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

9

erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar
till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera
allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att
föreskriva t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde
det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva
hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende
kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag
förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja
de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna
i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 20. I
samma utlåtande behandlades motionerna 1:271 och 11:342, i vilka framställts
samma yrkande som i de nu förevarande motionerna. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag i förevarande del och avstyrkte motionerna.
Till motivering anförde utskottet:

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där
han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande
av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat
att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på
försök under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen
föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma
till rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar
inom ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande
bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Utskottet

Frågan om allmän hastighetsbegränsning för motorfordon på landsbygden
har varit under bedömande upprepade gånger under senare år. Sådan
begränsning förordades sålunda av 1953 års trafiksäkerhetsutredning senast
i dess år 1957 avlämnade betänkande »Trafiksäkerhet II». Genom proposition
framlades för 1958 års A-riksdag vissa på grundval av detta betänkande
utarbetade förslag till ändringar i vägtrafiklagstiftningen. I propositionen
diskuterade föredragande departementschefen frågan om allmän
hastighetsbegränsning men tog avstånd från tanken därpå. I motioner yrkades
däremot, liksom i nu förevarande motioner, att sådan begränsning
skulle införas på försök under viss tid.

Trafiksäkerhetsutredningen förordade i nyssnämnda betänkande en gräns
vid 90 km/tim. Till stöd för förslaget åberopade utredningen bl. a. de goda
erfarenheterna av den år 1955 införda fartbegränsningen i tätorterna. 1
betänkandet återgivna uppgifter visade, att dödsolyckorna i tätorter var
avsevärt färre under de 18 månader, som följde närmast efter det denna
fartbegränsning införts, än under närmast föregående 18-månadersperiod,
medan dödsolyckorna på landsbygden samtidigt ökat betydligt i antal. Av
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr

10

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1959

samtliga dödsolyckor utgjorde de, som inträffat i tätorter, under den förra
perioden omkring 45 procent och under den senare omkring 35 procent.

När statsmakterna år 1958 tog avstånd från tanken på allmän fartbegränsning
på landsbygden, motiverades detta främst med att polisens resurser
icke skulle räcka till för kontinuerlig övervakning i den omfattning,
som erfordrades för att upprätthålla respekten för en allmän bestämmelse
om maximihastighet. Samtidigt betonades emellertid, att ställningstagandet
avsåg endast situationen sådan den då kunde överblickas och att frågan
borde tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden föranledde därtill. Vidare
rekommenderades lokala hastighetsbegränsningar, särskilt på sådana
vägavsnitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt var hög och detta kunde
antagas bero på att vägen lockade till alltför hög hastighet.

Den av trafiksäkerhetsutredningen konstaterade tendensen mot minskning
av antalet dödsolyckor inom tätorter synes ha bestått under åren 1957
och 1958; enligt uppgifter, som varit tillgängliga för utskottet, skulle av
samtliga dödsolyckor under dessa år endast omkring 30 procent ha inträffat
i tätorter.

Minskningen kan emellertid icke förklaras enbart genom hastighetsbegränsningen.
Även sådana omständigheter som förbättrade trafikanordningar,
skärpt allmän trafikövervakning och automatisk nedpressning av hastigheterna
som följd av den ökade trafikintensiteten får antagas ha inverkat.

Huru därmed än förhåller sig, kan inte från förhållandena i tätorterna
dragas några säkra slutsatser för landsbygdens vidkommande. Framför allt
måste beaktas, att en hastighetsgräns för landsbygden under alla förhållanden
måste sättas mycket högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller
90 km/tim; och det är icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa
gränser haft för frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn
måste också tagas till att övervakningen av en fartbegränsning inte kan
göras lika effektiv på landsbygden som i tätorterna.

Med hänsyn till det anförda och enär icke heller eljest, sedan frågan om
hastighetsbegränsning prövades år 1958, förekommit något, som enligt utskottets
mening ger tillräcklig anledning till ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida, hemställer utskottet,

att förevarande motioner, I: 169 och II: 219, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr i dr 1959

11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson
och Sunne, fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell samt
herr Magnusson*;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Odhe
och Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer samt herrar Fredriksson, Rimmerfors
och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Elowsson, Nils, Nilsson i Göteborg och Carlsson i Bakeröd,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.

Frågan om-(lika med utskottet)-viss tid.

Trafiksäkerhetsutredningen förordade-(lika med utskottet)--

35 procent.

När statsmakterna - (lika med utskottet) -- hög hastighet.

Den av --(lika med utskottet)--i tätorter.

Enligt utskottets bedömande kan visserligen icke uteslutas, att andra förhållanden
än hastighetsbegränsningen i någon mån medverkat till minskningen
av antalet svåra trafikolyckor i tätorterna. Exempelvis kan sådana
omständigheter som förbättrade trafikanordningar och skärpt allmän trafikövervakning
ha inverkat. Men i likhet med vad 1953 års trafiksäkerhetsutredning
yttrade i sitt år 1957 framlagda betänkande finner utskottet i hög
grad sannolikt, att det i första hand är hastighetsbegränsningen som bidragit
till den gynnsamma utvecklingen.

Föredragande departementschefen anförde i proposition till 1958 års Ariksdag,
att redan den omständigheten att de allra högsta hastigheterna
bannlystes skulle innebära en vinst från trafiksäkerhetssynpunkt. Denna
uppfattning delar utskottet. Svårigheterna att övervaka en hastighetsbegränsning
skall visserligen icke bagatelliseras, och det synes utskottet angeläget,
att statspolisens personal för trafikövervakning utökas ytterligare.
Men det finns anledning att räkna med att hastighetsbegränsningen även
med en måttlig övervakning kommer att åtlydas tämligen väl. Utskottet
vill härvidlag erinra om att stopplikten före infart på huvudled, vilken
har sin största betydelse på landsbygden, enligt allmän erfarenhet iakttagits
väl.

Mot tanken på fartbegränsning har också anförts, att en sådan skulle
kunna skapa nya trafikrisker. Man har därvid åsyftat de förhållanden, som
skulle uppkomma vid omkörningar, vilka borde ske med så hög fart, att

12

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1959

omkörningssträckan inte bleve onödigt lång. Utskottet vill i anledning härav
-— i anslutning till vad trafiksäkerhetsutredningen anförde i sitt nyss
nämnda betänkande — framhålla, att undantag från föreskriften om fartbegränsning
lämpligen bör göras i fråga om momentana hastighetsöverskridanden
i samband med omkörning. På grund av att det omkörda fordonet
alltid skulle hålla under 90 kilometers hastighet, skulle omkörningssträckorna
och därmed olycksriskerna under alla förhållanden bli väsentligt
mindre än nu.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 169 och II: 219
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag av
innebörd att en hastighetsgräns för motorfordon på 90
km/tim införes på försök under viss tid.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1959
590297