Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m.m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 3 april 1959 dagtecknad proposition, nr 135, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden, inhämtat riksdagens yttrande över följande -

Förslag

till

Förordning

med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) skall,
utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Vid biograf föreställ ning må ej förevisas film, som icke dessförinnan godkänts
av statens biografbyrå.

Till biografbyrån skall som rådgivande organ vara knutet ett granskningsråd
(statens filmgranskningsråd). Angående dess verksamhet är särskilt
stadgat.

3 §.

1 mom. Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande
på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,
vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott.

1 — liihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 39

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan
anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller
kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra
men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Biografbyrån äger även i annat fall än i första och andra styckena är
stadgat vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån finner förevisandet
därav uppenbarligen strida mot allmän lag.

2 mom. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn
under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den
kan vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada.

3 mom. Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än
i denna paragraf är stadgat.

4 §.

1 mom. Barn under femton år må ej lämnas tillträde till biografföreställning,
där förevisning äger rum av annan film än sådan som biografbyrån
godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.

Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till
biografföreställning.

2 mom. Barn under femton år, som ej åtföljes av målsman eller annan
till mogen ålder kommen person, må icke lämnas tillträde till biografföreställning,
som avslutas senare än klockan 22.

5 §.

Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig anmälan därom
till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske, filmens längd och
produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare lämnas, huruvida filmen önskas
tillåten även för barn under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej
femton år.

Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med
vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för filmens
innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan biografbyrån i särskilda
fall medgiva befrielse.

Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat.

6 §.

1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall
biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förbudskort).

Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses med
en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma
registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I beviset
skall meddelas:

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt,

2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma uteslutits,
särskild beskrivning å den uteslutna delen,

3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del
av filmen eventuellt uteslutits, samt

4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid
föreställning, till vilken barn under elva år eller barn, som fyllt elva men ej
femton år, äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet och
polisman.

Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stadgas
i stämpelförordningen.

2 mom. Har ur film uteslutits del, som berör försvaret eller eljest rikets
säkerhet vidkommande förhållanden, skall biografbyrån överlämna denna
del till chefen för försvarsstaben mot kvitto. Sådan filmdel må utlämnas
endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande förstöras,
sedan två år förflutit från filmens överlämnande. Om så kan ske,
skall vad nu sagts tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

3 mom. Del, som uteslutes ur annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så
kan ske, i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande av tillståndsbeviset
och den filmen åsatta registreringsnummer stämpeln. Sådant
återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfärdande.
Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns
beprövande.

7 §.

Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stadgas i den
för biografbyrån gällande instruktionen.

8 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som
ringa, mot föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.

9 §.

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke
berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, förevisas
i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall
då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.

Utan hinder av vad i 2 § sägs må film, som troget skildrar nyligen inom
riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet
vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas
under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för
sådant ändamål godkänts, i stad med poliskammare av denna samt eljest
av polischefen i orten.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, då förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar skall upphöra
att gälla.

Redan före den nya förordningens ikraftträdande må film, med tillämpning
av de nya bestämmelserna, godkännas till förevisning efter ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

den i anledning av propositionen väckta motionen nr 579 i andra kammaren
av herrar Johansson i Stockholm och Hagberg samt

den fristående motionen nr 134 i andra kammaren av herr Gustafsson i
Borås m. fl.

I motionen II: l3Jf har yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa

1. att dubbla åldersgränser införes eller upptages till ny prövning — förslagsvis
åldrarna 12 och 16 — för barns bevistande av offentlig filmföreställning,
samt

2. att barn under 7 år, som ännu inte börjat skolan, förbjudes tillträde till
offentlig biografföreställning, såvida de inte åtföljes av vuxen person,
och att författningsbestämmelser utfärdas härom».

I motionen 11:579 har hemställts,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om införande av ytterligare
en åldersgräns vid 11 år för tillträde till biograf föreställningar,

att Kungl. Maj:ts förslag till Förordning med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. in. omarbetas i enlighet härmed samt

att riksdagen i överensstämmelse med sådant beslut måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag, framfört i statsverkspropositionen, åttonde huvudtiteln,
punkt 296 och i föreliggande proposition nr 135, om avlöningsanslag till
ytterligare en fast anställd censor vid biografbyrån».

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i
den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till desamma.

Inledning

Statlig filmcensur infördes i Sverige år 1911. Bestämmelser i ämnet upptogs
i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar
— i det följande kallad biografförordningen. Normerna för filmgranskning
blev i stort sett orubbade ända till år 1954, då en väsentlig
modernisering och rationalisering genomfördes. Sålunda omarbetades då

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959 5

bland annat de bestämmelser som reglerade förutsättningarna för filmcensurens
ingripanden av mentalhygieniska och social-etiska skäl. Ytterligare
ändringar i biografförordningen gjordes år 1956 som en direkt följd av tillkomsten
av den nya allmänna ordningsstadgan. Ändringarna innebar i huvudsak
att vissa särbestämmelser om tillstånd och andra liknande förhållanden,
som ägde samband med biografföreställningar såsom offentliga tillställningar,
upphävdes och ersattes med den nya ordningsstadgans allmänna
föreskrifter i ämnet. I sin gällande lydelse upptar biograf förordningen
bestämmelser om vilka filmer som får visas, om granskning av
filmer och om barns tillträde till biografföreställning.

Av förarbetena till biografförordningen framgår, att ett av huvudsyftena
med censurens införande var att skydda barn från riskerna av skadliga upplevelser
och påverkningar. I enlighet härmed stadgades i biografförordningen
ursprungligen att sådana biografbilder icke fick godkännas till visning
för barn som var ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest
menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa». Efter den år 1954
företagna revisionen av biografförordningen lyder ifrågavarande författningsrum
sålunda: »Till förevisning för barn under 15 år må ej godkännas
film eller del av film, som kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada.»
Denna bestämmelse kompletteras av ett stadgande, att barn under 15 år
ej får lämnas tillträde till biografföreställning, där förevisning äger rum av
annan film än sådan som blivit av statens biografbyrå godkänd till förevisning
jämväl för barn. Den som bryter mot denna föreskrift skall enligt förordningen
straffas med dagsböter.

Bestämmelserna i biografförordningen kompletteras med avseende å filmgranskningen
av instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) för statens biografbyrå.
Enligt instruktionen utgöres biografbyrån av en direktör och chef,
tillika filmcensor, samt två filmcensorer ävensom — till det antal Kungl.
Maj :t prövar erforderligt — suppleanter för filmcensorerna samt extra filmcensorer
och suppleanter för dessa. Till biografbyrån är sedan år 1954 såsom
rådgivande organ knutet ett filmgranskningsråd. Enligt instruktionen har
biografbyrån att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning av
viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig
förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån anser
vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande eller
eljest finner vara särskilt tveksam.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift
och stämpelavgift, den förra efter en i instruktionen bestämd taxa.

I den proposition som låg till grund för 1954 års revision av biografförordningen
föreslogs i fråga om barntillåten och barnförbjuden film, att vid
sidan av 15-årsgränsen skulle införas en ny lägre gräns vid 11 år. Samtidigt
föreslogs att biografbyrån skulle förstärkas med en fjärde filmcensor med
viss kompetens. T dessa delar vann propositionen ej riksdagens bifall.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

I en den 25 september 1958 dagtecknad framställning har statens biografbyrå
framlagt förslag till ändrade bestämmelser angående villkoren för
barns tillträde till offentliga biografföreställningar, innebärande att dubbla
åldersgränser skulle införas. Huvudsyftet med framställningen är att åstadkomma
en omprövning av 1954 års beslut. Därjämte har biografbyrån,
dock utan att framställa något direkt yrkande, hemställt om nya överväganden
beträffande ytterligare en fråga som år 1954 var föremål för
statsmakternas prövning, nämligen frågan om ett förbud för barn under
sju år att besöka biografföreställning utan vuxens sällskap.

Över biografbyråns framställning, som är dagtecknad den 25 september
1958, har efter remiss yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
som bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd, professorn Ahnsjö, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, efter hörande
av poliskammaren och barnavårdsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus lä7i, efter hörande av poliskammaren och barnavårdsnämnden
i Göteborg, länsstyrelsen i Västernorrlands län — som överlämnat
yttranden av stadsfullmäktige, drätselkammaren, poliskammaren och
barnavårdsnämnden i Sundsvall, barnavårdsnämnden i Örnsköldsvik, förste
provinsialläkaren i länet och statens socialvårdskonsulent i tolfte distriktet
— samt barnfilmkommittén.

Därjämte har yttranden avgivits av Målsmännens riksförbund, Svenska
föreningen för psykisk hälsovård, Svenska barnpsykiatriska föreningen, Sveriges
filmuthyrareförening, Sveriges biograf ägare förbund, Svenska film- och
biograf för eningen, Folketshusföreningarnas riksorganisation, Våra gårdar,
riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler, Landsorganisationen
i Sverige — som överlämnat yttrande av Svenska musikerförbundet
såsom fackorganisation för biografanställda — samt Sveriges radio
aktiebolag.

Frågans tidigare behandling

Beträffande vad som förekommit i denna fråga före det 1949 års filmkommitté
avlämnade sitt nedan refererade betänkande får utskottet hänvisa
till s. 7 i propositionen.

1949 års filmkommitté påpekade i sitt betänkande om filmcensuren (SOU
1951: 16), att det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla
en enda barngräns vid 15 år, eftersom barn under denna ålder reagerade
helt olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén
införandet av ytterligare en barngräns, satt vid 11 år, samt i anslutning
härtill en höjning av den nuvarande gränsen till 16 år. Ett inom kommittén
diskuterat förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar
ansågs däremot opåkallat, enär kommittén utgick från att ge -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1959

nomförandet av en lägre bamgräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring
av de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder.

Filmkommitténs förslag om två åldersgränser vann instämmanden i det
övervägande antalet avgivna remissyttranden (däribland av biografbyrån,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Målsmännens riksförbund och Kooperativa kvinnogillesförbundet
samt filmfackorganisationer på producent-, uthyrar- och biografägaresidan).
Kommittéförslaget stöddes också i princip av Kungl. Maj:t, som i propositionen
nr 116 till 1954 års riksdag uttalade sig dels för bibehållandet av
en övre gräns vid 15 år, dels för införandet av en lägre gräns vid 11 år.
Som skäl för ett bibehållande av 15-årsgränsen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Persson, bland annat följande.

Denna gräns har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst
år 1911. Fm höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de
unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar.
Vid höjning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter
sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare
den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av
minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och
psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen
torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om
det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern att bevista biografföreställningar
avvisades av departementschefen, som ej heller ansåg sig
kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté av ledamoten fru Wigforss
reservationsvis framfört förslag om att barn under 7 år endast i sällskap
med vuxen person skulle tillåtas besöka biografföreställningar.

Vid 1954 års riksdags behandling av propositionen nr 116 tillstyrktes
Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en åldersgräns av statsutskottets majoritet
(statsutskottets utlåtande nr 112, sid. 27—31), varemot en minoritet
inom utskottet reserverade sig för avslag och bibehållande av gällande ordning.
Enligt reservanternas mening hade utskottet bort i frågan uttala bland
annat följande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och ungdom mot
film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nödvändigt att
bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer
är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något
att Invända. Ostridigt är dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket
flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att bedöma barnens
ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad.
Att ett införande av jiimviil en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de
barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det
nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biografpersonalens
kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka med all sannolikhet kommer
att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare anföras, att den kan
medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på de mindre tätorterna
ute i landet; en strikt avgriinsning av barnen i olika grupper måste nämligen
på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet
av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i stor utsträckning uteslutes
från möjligheten att se film. En annan invändning är enligt utskottets
mening, att en differentiering av barnpubliken gör det svårare för föräldrar
med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en biografföreställning,
liksom svårighet för gemensamma biografbesök även uppkommer
för syskon i olika åldrar. Omotiverade synes ej heller de invändningar
vara — vid kommittéförslagets remissbehandling framförda av biografägareförbundet
och småskollärarinneförbundet — att ett genomförande
av två åldersgränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenternas
villighet att satsa på produktion av barnfilm.

Första kammaren följde utskottsreservanternas avslagsyrkande, medan
andra kammaren, dock först efter lottning, biträdde Kungl. Maj:ts förslag.
Vid sedermera företagen gemensam votering — saken gällde även en anslagsfråga
— avslogs förslaget med 201 röster mot 123.

I motionen II: 630 till 1956 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående förskolebarnens
tillträde till biografer. I enlighet med allmänna beredningsutskottets
förslag (utlåtande nr 8) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd.

Biografbyråns framställning

Som argument för en omprövning av frågan om dubbla åldersgränser
anför biografbyrån till en början, att 1954 års riksdags avvisande hållning
till förslaget härom utlöst åtskilliga beklagande kommentarer från skol- och
målsmannahåll och att en stark opinion till förmån för en sådan
omprövning nu gör sig gällande inom organisationer och kretsar som företräder
pedagogisk eller barnpsykologisk erfarenhet. Biografbyråns positiva
inställning till kommittéförslaget i barngränsfrågan har — anför byrån -—
under tiden från förslagets debatterande våren 1954 förstärkts av erfarenheter
från censureringen av vissa uppmärksammade filmer, som i sitt ursprungliga
skick måst av biografbyrån barnförbjudas av hänsyn huvudsakligen
till de yngsta barngrupperna (exempelvis äventyrsfilmen »En
världsomsegling under havet» efter Jules Vernes roman och Disneys djurskildring
»Perri»; i bägge fallen kunde filmerna barntillåtas först efter
väsentlig beskärning). Representativa företrädare för filmfackets organisationer
på producent-, uthyrar- och biografägaresidan har vidare enligt
byrån under senare år givit ett allt klarare uttryck för villighet att understödja
en förnyad hemställan till statsmakterna om införandet av alternativa
åldersgränser.

Biografbyrån åberopar vidare, att många länder utanför Sverige
har alternativa åldersgränser. I anslutning härtill

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

9

lämnar biografbyrån en redogörelse, av vilken inhämtas, att åldersgrupperingar
i någon form av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i
Finland, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och
Österrike ävensom i Argentina och Brasilien. Ett utdrag av biografbyråns
framställning i denna del är såsom bilaga fogat vid propositionen.

En rad undersökningar i olika länder under senare år samt uttalanden
vid internationella konferenser om problemet barn och
film visar enligt biografbyrån på en alltmer utbredd opinion till förmån för
en uppdelning av barnpubliken på biograferna i särskilda åldersgrupper.
Klart uttalade önskemål i samma riktning har — framhåller biografbyrån
— även gjorts i samband med internordiska konferenser och
möten rörande åtgärder för ett nordiskt samarbete på barnfilmproduktionens
område. Byrån erinrar i detta sammanhang bland annat om att enhetlig
nordisk lagstiftning på området förordats av Nordiska rådet och att
den på dess rekommendation bildade nordiska barnfilmnämnden — under
hänvisning till den åldersgränsreform som genomförts i Norge 1955 — rekommenderat,
att de nordiska länder som saknar dubbla åldersgränser skall
införa ytterligare en gräns vid 12 år.

I anslutning härtill understryker biografbyrån, att erfarenheterna
av den norska reformen varit goda. I sin framställning och
bilagor till denna redovisar byrån material för att belysa verkningarna av
de nya norska bestämmelserna, som trätt i kraft den 17 januari 1955 och
som innebär åldersgränser vid 16 och 12 år samt förbud för barn under 7 år
att gå på bio, om de ej börjat skolan. Beträffande innehållet i detta material
får utskottet hänvisa till den redovisning därav, som finnes å s. 11 och 12 i
propositionen.

Som ytterligare argument för en omprövning av frågan om en differentierad
barncensur anför biografbyrån, att filmens utveckling till allt högre
teknisk fulländning och därmed ökade verkningskraft är ägnad
att medföra skärpt hänsynstagande till de mindre barnen och samtidigt
ytterligare intrång i de mognare barnens berättigade intresse att få se för
deras ålder passande film. Den internationella filmproduktionens tendens
till hårdare inslag i filmerna gör — framhåller byrån
vidare — att ett stort antal äventyrsfilmer, också sådana som har påtagliga
konstnärliga, artistiska eller andra kvaliteter, måste förbehållas den vuxna
publiken, så länge censurbestämmelserna inte utgår från mer än en enda
barngrupp.

Fördelarna av en författningsändring anger byrån i
första hand vara följande.

1) Fn differentierad barncensur ansluter sig till barnpsykologiska rön och
erfarenheter om olika barnaåldrars högst varierande känslighet och reaktioner
inför film. Fn dylik differentiering skulle ge censuren större möjlighet

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att tillgodose både äldre och yngre barns utveckling och behov. De större
barnen skulle få fler filmer att välja på än nu, eftersom cn del av den film
som enligt nuvarande regler måste generellt barnförbjudas skulle kunna
tillåtas för dem. Det kan förmodas därigenom bli något mindre frestande
för de äldre barnen att söka lura sig in på de för en vuxen publik godkända
filmerna. Samtidigt får censuren möjlighet att bereda de mindre barnen ett
effektivare skydd mot skrämmande eller liknande olämplig film.

2) För ambitiösa föräldrar skulle tillkomsten av eu mellangräns öka deras
möjligheter att välja bioprogram lämpade för deras barns åldersutveckling.

3) När yngre och äldre barn icke längre måste samsas på bio vid alla de
föreställningar till vilka nu barn under 15 år äger tillträde, kan man räkna
med mindre störningar och stoj och därigenom bättre förutsättningar för
barnen att få behållning av föreställningen.

4) Om barnen får »rätt film i rätt ålder», kan detta ha mycket att betyda
för att bland dem skapa ett gediget filmintresse och därmed sådan glädje
över god film som utgör grunden för ett sovrat filmval.

5) Även ur en mera speciell synpunkt är en differentierad barncensur av
värde. I syfte att främja produktion och visning av god barnfilm har genom
en från och med den 1 juli 1957 gällande ändring i nöjesskatteförordningen
utrymme lämnats för nöjesskattebefrielse vid visning av film på barnmatiné
eller vid filmförevisning, som anordnas av organisation med uteslutande
syfte att tillgodose behovet av filmförevisningar, lämpade för barn. Förutsättning
för dylik befrielse är att filmen före föreställningens hållande godkänts
av Barnfilmkommitténs barnfilmjury (SFS 1957: 126, 7 § jämförd
med SFS 1957: 125, 14 §). Med »god barnfilm» torde enligt förarbetena till
författningsändringen i första hand ha avsetts film lämpad för barn under
11—12-årsåldern. Under tiden från ifrågavarande bestämmelses tillkomst
har barnfilmjuryn såsom nöjesskattebefriande godkänt ett ganska betydande
antal filmer i normal- eller smalfilm, vilka bedömts som positivt
lämpade för alla barn (under nuvarande 15-årsgräns) eller för barn inom
särskilt angivna åldersgrupper (exempelvis genom åldersrekommendationer
av typen »6—9 år», »7—10 år», »från 9 år» o. s. v.). Åldersrekommendationerna,
som publiceras i filmlistor och i viss utsträckning genom s. k. filmrutor
i tidningarna under biografsäsongen, torde vara till god vägledning
för de föräldrar som är måna om sina telningars filmval men är utan stöd av
författningsbestämmelser icke förbindande för biograf ägarna. Med kännedom
om flertalet föräldrars oförmåga eller bristande intresse att hålla uppsikt
över barnens biobesök blir därför juryns åldersrekommendationer i viss
mån illusoriska, eftersom biografägarna varken har legal skyldighet eller
torde vilja underkasta sig besväret att från visningen utgallra barn i ålder
under den som omfattas av rekommendationen. Införandet av differentierade
regler skulle i detta avseende medföra en ändring till det bättre.

Biografbyrån bemöter härefter de invändningar som framkom
i samband med 1954 års prövning av förslaget om
dubbla åldersgränser.

Med avseende å invändningen, att införandet av en alternativ åldersgräns
nedåt skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,
anför biografbyrån.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Det skall inte förnekas, att införandet av ytterligare en gräns kan komma
att medföra en viss ökning av redan nu föreliggande svårigheter att kontrollera
iakttagandet av åldersspärr. Särskilt övergångstiden från det gamla
till det nya systemet kan bli besvärlig. Man måste dock samtidigt komma
ihåg, att det aldrig blir mer än e n åldersgräns att hålla reda på vid varje
film. De norska erfarenheter som här redovisats är goda, och man torde i
Sverige liksom i Norge få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd
och samvete» söker följa de instruktioner angående kontrollens utövande
som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna. Om trots
allt minderåriga förskaffar sig obehörigt tillträde till en föreställning och
detta uppdagas vid poliskontroll, lärer ansvarspåföljd för biografägaren ej
vara motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns storlek
och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke. Man lär
väl även vara berättigad att säga, att det för syftet med åldersgrupperingarna
betyder mindre, om en del fysiskt välutvecklade barn under tillträdesberättigande
ålder skulle lyckas slinka in tillsammans med de äldre barnen.
Anledning finns också att räkna med färre försök att överträda den lägre
av åldersgränserna, eftersom föräldrarna bör ha större möjlighet att övervaka
de mindre barnens biobesök än efter det att barnen nått längre upp i
åren. Såsom förut framhållits får vidare det större utbudet av film för de
äldre barnen förmodas minska deras frestelser att lura sig in på barnförbjudna
program. Över huvud taget bör kontrollens vanskligheter tillmätas
mindre betydelse än vikten av att de mentalhygieniska hänsynen till den
minderåriga biopubliken beaktas.

Beträffande invändningen att dubbla åldersgränser skulle minska
möjligheterna för familjer och syskon att gemensamt
gå på bio anför byrån.

o Invändningen är riktig, såvitt angår föreställningar som skulle vara tilllåtna
endast lör vuxna personer jämte barn i åldrar närmast under barnförbudsgränsen.
Uteslutandet av mindre barn från sådana föreställningar tillgodoser
dock det viktiga socialhygieniska behovet att skydda de minsta mot
oroande filmpåverkan, en skyddsfunktion som ansvarsmedvetna föräldrar
bör uppfatta som angelägen. Och även i fortsättningen kommer det att vara
tillgång till film av beskaffenhet att kunna godkännas för all publik, både
för barn och vuxna.

Invändningen att produktionen av barnfilm skulle avtaga
om dubbla åldersgränser infördes bemöter biografbyrån på följande
sätt.

Om någon svensk barnfilmproduktion kan man för närvarande sedan år
tillbaka inte tala och den har för övrigt alltid varit av blygsam omfattning.
År 1954 påvisades, att genomsnittligt sett under de då förflutna senaste
femton åren hade inspelats högst en eller två svenska barnfilmer per år.
Orsaken härtill är, att framställning av barnfilm är ekonomiskt synnerligen
vanskliga företag. Enligt uppgift i det av 1949 års filmkommitté avgivna
betänkandet om barn och film (SOU 1952: 51) har sådana barnfilmer som
producerats med särskild tanke på de yngsta barngrupperna undantagslöst
gått med förlust, medan barnfilmer som vänt sig till både barn och vuxna
gett bättre resultat. En differentiering av de för barn tillåtna filmerna skulle
därför knappast få annan följd för barnfilmproduktionens vidkommande än

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att producenterna inriktade sig på att framställa god familjefilm, film som

kan ses av alla.---En direkt på de mindre barnen inriktad produktion

av barnfilm torde i fortsättningen — av nämnda produktionsekonomiska
skäl — icke vara att förvänta under annan förutsättning än att barnfilmen
stödes genom bidrag från det allmänna och/eller genom förmånen av generell
nöjesskattebefrielse utan den begränsning beträffande filmförevisningens
beskaffenhet (barnfilnnnatinéer med reducerade biljettpriser, barnfilmklubbvisning)
som nu gäller enligt 14 § andra stycket b) nöjesskatteförordningen.

Mot invändningen, att en differentiering av barnpubliken skulle medföra
minskad publik vid visning av barntillåten film i
mindre tätorter och i konsekvens därmed lända till försämring av
berörda biograf ägares ekonomi, genmäler biografbyrån slutligen följande.

Biografbyråns praxis beträffande godkännande av film som barntillåten
är sedan mer än ett decennium tillbaka, då barnpsykologiskt-mentalhygieniska
bedömningsgrunder slog igenom i filmcensuren, så restriktiv, att det
finns hållbar grund att tro, att utbudet av helt barntillåten film relativt sett
inte kommer att bli mindre eller åtminstone mycket mindre än nu. I tillgången
till film av typ att kunna visas för familj eauditorier torde därför
ingen förändring inträda. Den enda mera påtagliga förändringen i förhållande
till nuvarande situation är, att en del film, som enligt tidigare barncensurpraxis
skulle ha barnförbjudits, nu kan friges för de något mognare
barnen i åren närmast åldersgränsen för barnförbjudet. Biografbyrån syftar
då på en del äventyrs-, detektiv- och Vilda Västern-filmer av sobrare typ.
Erfarenheten utvisar, att filmer i denna genre i stor utsträckning är attraktiva
även på personer över 15 år långt upp i åren. Den norska censuren
har under tiden för den nya censurgiven gjort den erfarenheten, att ungefär
hälften av all film som icke blir tillåten för alla, har blivit helt barnförbjuden,
medan den andra hälften vunnit godkännande som tillåten även för
den äldre barngruppen. Om utvecklingen skulle bli densamma i Sverige,
vilket inte är osannolikt, har biografbyrån svårt att förstå, att en åldersgruppering
skulle för de mindre tätorternas biografer medföra några så
ekonomiskt ogynnsamma verkningar.

Efter nu redovisade överväganden till förmån för en ändring av gällande
bestämmelser upptar biografbyrån frågan om vilka åldersgränser som bör
fastställas. Byrån förutskickar därvid, att genomförandet av en med de
norska bestämmelserna i princip överensstämmande reform på området
skulle innebära ett betydelsefullt steg såväl mot ett vidgat och underlättat
samarbete mellan de nordiska filmcensurerna som för breddandet av marknaden
för barnfilmproduktionen inom och mellan de nordiska länderna.
Även om i allo överensstämmande åldersbestämmelser inte skulle kunna
åvägabringas, får detta enligt byrån inte skymma blicken för den gynnsamma
effekt som skulle uppnås redan genom en samfälld uppslutning kring
''principen om en differentierad censurbedömning av de för biografernas
barnpublik ifrågakommande filmerna.

Som övre åldersgräns förordar biografbyrån den nuvarande

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

15-årsgränsen. Byrån uttalar därvid, att den skyddshänsyn som i Norge
åberopats för valet av IG år som övre gräns är starkt uppmärksammad av
byrån och att eu höjning av åldersgränsen därför skulle bli av föga betydelse
i sak. Biografbyrån ansluter sig i övrigt till den motivering för 15-årsgränsens
bibehållande som departementschefen anfört i 1954 års proposition.
Byrån påpekar också, att en gräns vid 15 år i fråga om barns medverkan
vid offentliga nöjestillställningar uppställts i 21 § i den nya allmänna ordningsstadgan.

Vid sidan av 15-årsgränsen förordar biografbyrån en åldersgräns
vid 11 år. Byrån anför därvid följande.

Vid sin prövning av frågan har biografbyrån funnit det spela mindre roll,
om man verkställer den eftersträvade kategoriklyvningen vid 11 eller 12 år,
såvida man inte hårt inriktar ansträngningarna på att få till stånd en med
Norge enhetlig lagstiftning på området. Ur sistnämnda synpunkt vore visserligen
fördelaktigt att sluta upp kring 12-årsgränsen. Accepteras biografbyråns
förord för en övre gräns vid fyllda 15 år, synes det emellertid byrån
som om 11-årsgränsen vore att föredraga, enär eljest gruppen mognare barn
utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrupperna
12-, 13- och 14-åringar. Biografbyrån har därför funnit övervägande
skäl tala för ett förordande av 11-årsgränsen vid sidan av den förut rekommenderade
15-årsgränsen.

Biografbyrån upptar också till diskussion frågan om förskolebarnens
tillträde till offentliga biografförest ällninga
r samt anför därvid inledningsvis följande.

Man kan av flera skäl ifrågasätta lämpligheten av att barn i förskoleåldern
går på bio. För de allra yngsta åldersgrupperna får man bland annat
räkna med vissa infektionsrisker i biograflokaler, där ett stort antal barn är
samlade. De små blir också snart trötta och har svårt att sitta stilla och
koncentrera uppmärksamheten på filmbilderna under någon längre tid.
Vidare är småbarnens bilduppfattning bristfällig. Ett barn på 3—4 år uppfattar
inte handlingen på den vita duken, och man får nog generellt konstatera,
att barn under skolåldern som regel inte är i stånd att följa handlingen
i en längre film eller att förstå ens obetydligt komplicerade händelseförlopp.
Detta betyder bland annat, att den skrämmande verkan av enskilda bilder
i en film inte upphävs av lugnare scenföljder eller ett lyckligt slut på filmen.
Av barnet under sex år uppfattas allt som rör sig på filmduken som en
verklighet. Småbarnen kan därför ofta uppleva övergrepp, våld och grymhet
mot någon av filmens agerande personer som ett hot mot dem själva. Den
tecknade filmens groteska karikering av däri förekommande djur och människor
i förening med denna filmarts högt uppdrivna bildrytm gör att man
faktiskt måste av tanke på barnpubliken vara särskilt uppmärksam mot
detta slag av film. Det råder inget tvivel om att mänga småbarn ofta upplever
en stark ängslan under biografföreställningar och kortare eller längre
tid därefter kan plågas av nervösa symtom. Allmänt är man därför bland
barnpsykologiskt orienterade personer ense om, att småbarnen som regel är
bäst betjänta av att hållas borta från biograferna, tills de nått en sådan
mognad att de kan ha positiv behållning av bioupplevelsen.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Biografbyrån erinrar om 1949 års filmkommittés överväganden i denna
fråga och om det inom kommittén av ledamoten fru Wigforss reservationsvis
framförda förslaget, att barn under sju år endast i sällskap med målsman
eller till mogen ålder kommen person skulle få beredas tillträde till biografföreställning.
Biografbyrån framhåller, att detta förslag vid remissbehandlingen
av kommittébetänkandet fick instämmanden av sex lärarorganisationer
liksom av Målsmännens riksförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, samt tillägger.

Även biografbyrån ställer sig positiv till en bestämmelse av sist angiven
innebörd och vill utan att framställa något direkt yrkande hemställa att
förslaget i fråga blir föremål för nya överväganden. Enär de positiva åtgärder,
som 1949 års filmkommitté föreslog för att stimulera barnfilmproduktionen,
i väsentlig mån uteblivit, har urvalet av för små barn lämplig
film minskat i stället för att öka. Detta förhållande reducerar i motsvarande
grad de invändningar som tidigare blivit resta mot ett förbud för barn under
7 år att utan vuxens sällskap gå på bio. Enligt biograf byråns mening är den
ifrågasatta anordningen ägnad att i det långa loppet påverka föräldraopinionen
och utveckla föräldrarnas insikter och ansvarskänsla på det viktiga
område av barnens fritidssysselsättningar som biografbesöken utgör. En
avgjord fördel därmed synes slutligen vara, att förskolebarnens biobesök
måste antas komma att starkt minska.

Yttranden

Förslaget om att en ny åldersgräns vid 11 år skall införas
vid sidan av den nuvarande 15-årsgränsen har vunnit instämmanden från
det stora flertalet remissinstanser. Direkta avstyrkanden av förslaget föreligger
endast i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län och två av
de sju yttranden som denna länsstyrelse överlämnat. I ett yttrande förordas,
att 12 och 16 år väljes som åldersgränser. I några yttranden, avgivna av
filmfackorganisationer, har man ställt sig mer eller mindre tveksam inför
förslaget om två åldersgränser. Särskild uppmärksamhet har ägnats svårigheterna
att kontrollera åldersgränsernas iakttagande. I samband därmed har
man vidare, särskilt för det fall att förslaget om ytterligare en åldersgräns
genomföres, påfordrat ändrade bestämmelser i fråga om påföljd för överträdelse
mot förbudet att lämna minderåriga tillträde till barnförbjuden
film. Därvid synes man allmänt ha förutsatt att bötesstraff för sådan överträdelse
nu kan följa även om varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas
någon för kontrollen ansvarig till last. På flera håll utgår man dessutom
från att särskilt tillstånd kräves för att anordna biografföreställningar och
att tillståndet kan indragas så snart en överträdelse av förbudet ifråga skett.

En närmare redovisning för innehållet i remissyttrandena i denna del
finnes å s. 19—23 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Flertalet remissinstanser, som berört frågan om förskolebarnens
biobesök, har ställt sig positiva till det inom 1949 års filmkommitté
av ledamoten fru Wigforss framförda och av biografbyrån nu aktualiserade
förslaget om förbud för barn under sju år att utan vuxens sällskap gå på bio;
och flera av dem har i motsats till biografbyrån framställt direkta yrkanden
om en bestämmelse av sådan innebörd. Från några håll ifrågasättes dessutom
ett totalt förbud. Ingen av filmfackorganisationerna har uttalat sig i
frågan.

Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena i denna del får
utskottet hänvisa till den redogörelse därför, som finnes å s. 23—25 i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Edenman, har anfört:

»En av den svenska filmcensurens huvuduppgifter har alltifrån dess tillkomst
varit att skydda barn mot det skadliga inflytande som film kan
utöva på minderåriga. I denna del har väl censurens berättigande heller
aldrig på allvar ifrågasatts. Däremot har under årens lopp vid skilda tillfällen
debatterats huruvida den nuvarande anordningen med en åldersgräns
vid 15 år är den lämpligaste för att tillgodose det angivna syftet.
Det förslag om införande av en åldersgräns vid 11 år vid sidan av 15-årsgränsen
som Kungl. Maj:t år 1954 i proposition föreläde riksdagen hade
till syfte att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer som är lämpliga
för dem men ej för de mindre barnen och att samtidigt bereda de senare ett
effektivare skydd. De invändningar som fällde förslaget i riksdagen var i
huvudsak att dubbla åldersgränser skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,
minska möjligheterna till gemensamma biobesök för familjer
och för syskon i olika åldrar, ogynnsamt påverka produktionen av barnfilm
samt medföra minskad publik vid visning av barntillåten film i mindre
tätorter.

Då biografbyrån nu framlagt samma förslag som 1954 års riksdag avvisade,
har byrån bland annat framhållit, att en stark opinion för en omprövning
av frågan om dubbla åldersgränser gjort sig gällande inom organisationer
och kretsar, som företräder pedagogisk eller psykologisk sakkunskap.
Den omfattande remissbehandlingen av byråns framställning har inte
bara bekräftat vad byrån sålunda anfört utan också visat att förslaget
stödes av en klar majoritet bland remissinstanserna över huvud. Detta förhållande
liksom de argument som biografbyrån i övrigt anfört motiverar
enligt min mening, att en omprövning av frågan nu sker.

Som jag nyss antydde torde enighet råda om nödvändigheten av att samhället
genom särskilda anordningar garanterar urvalet av de filmer som får
visas för barn. Tnte heller torde någon vilja i och för sig bestrida önskvärd -

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

heten av att detta urval anpassas efter barnens olika utvecklingsstadier.
En fullständig sådan anpassning är givetvis omöjlig redan på grund av att
mognaden varierar hos olika barn i samma ålder, och uppenbarligen begränsar
också praktiska hänsyn möjligheterna att i större utsträckning differentiera
filmerna för olika åldersgrupper. Även från dessa utgångspunkter
ter det sig emellertid med hänsyn till äldre och yngre barns olikartade reaktioner
vid filmvisning högst otillfredsställande, att filmcensuren skall vara
nödgad att tänka på de biografbesökande barnen som ett enda stort kollektiv.
Följden härav blir — såsom biografbyrån visat med konkreta, utomordentligt
belysande exempel — att även filmer, som i själva verket är
särskilt lämpliga för barn i åldrarna närmast under 15 år, måste barnförbjudas
av hänsyn till de mindre barnen. En isolerad ändring av den gällande
åldersgränsen skulle inte innebära en lösning av problemet utan
endast en förskjutning av detta. Höjes gränsen, ökar de påtalade svårigheterna
och sänkes den, måste detta tydligen gå ut över den vuxna
publiken i form av en skärpning av censuren, eftersom hänsyn då måste
tagas till de nytillkommande tonåringar som skulle få se all film. Den enda
i princip möjliga vägen till den önskade större nyanseringen av de filmer
som godkännes för barn torde följaktligen erbjuda sig genom det nu på
nytt framförda förslaget om alternativa åldersgränser. Det öppnar en möjlighet
för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd mot
skrämmande inslag, godkänna ett större antal filmer för de större barnen
och ge föräldrarna bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet
för olika åldrar. Med dylika konstateranden har flertalet remissinstanser
oreserverat tillstyrkt förslaget. Till dem hör skolöverstyrelsen,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska föreningen för psykisk hälsovård,
svenska barnpsykiatriska föreningen och Sveriges filmuthyrareförening.
Men även filmbranschens organisationer på biografägarsidan såsom
Sveriges biografägareförbund, folketshusföreningamas riksorganisation och
riksföreningen Våra gårdar har erkänt förtjänsterna hos förslaget och i
vart fall inte avstyrkt detsamma. Den omständigheten att åldersgrupperingar
av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i många andra
länder talar givetvis starkt för att det också i vårt land är möjligt att på
denna väg nå en bättre ordning. Särskild vikt fäster jag vid de goda erfarenheter
som redovisats från den i Norge år 1955 genomförda åldersgränsreformen.

De omständigheter som jag i det föregående redovisat har övertygat mig
om att förslaget om alternativa åldersgränser är förtjänt att genomföras,
även om det skulle vara förbundet med vissa praktiska svårigheter eller
olägenheter i övrigt. Jag övergår nu till att behandla de olägenheter som
kan befaras.

Biografbyrån har i sin framställning ingående bemött de invändningar
som framfördes vid frågans riksdagsbehandling år 1954. Byrån förnekar inte

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att kontrollbesvären, särskilt under en övergångstid, kommer att öka för
biograffunktionärerna men menar att man i Sverige liksom i Norge torde
få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd och samvete»
följer de föreskrifter som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna.
Om någon barnfilmproduktion kan man, anför byrån, sedan år tillbaka inte
tala. Gentemot invändningen att det skulle bli svårare för familjer och
syskon att gå på bio gemensamt framhåller byrån att det är av skyddshänsyn
som de mindre barnen uteslutes från vissa föreställningar. Tillgången
på familjefilmer kommer enligt byrån inte att förändras genom dubbla
åldersgränser, eftersom byråns praxis beträffande godkännande av film som
barntillåten redan länge varit restriktiv. Att en åldersgruppering skulle
medföra ogynnsamma verkningar för de mindre tätorternas biografer motsäges
också enligt vad byrån framhåller av erfarenheterna i Norge, där
man räknar med att hälften av all film, som inte blir tillåten för alla, godkännes
för de äldre barnen.

Frånsett frågan om kontrollsvårigheterna, till vilken jag återkommer i
det följande, har byråns synpunkter i stort sett lämnats utan erinran i
remissyttrandena, och för egen del kan jag också i allt väsentligt ansluta
mig till vad byrån anfört i dessa delar. När man i ett par yttranden berört
verkningarna för landsbygdens del av den föreslagna reformen, har det
skett ur den speciella synvinkeln att det i en del mindre orter skulle bli
omöjligt att på kommersiell grund anordna särskilda matinéföreställningar
för barn. Dessa farhågor bygger tydligen på antagandet att de helt barntillatna
filmerna framdeles inte skulle locka barn i den äldre åldersgruppen
till matinébesök. Något verkligt stöd för ett sådant antagande har jag
svårt att finna. Och även om farhågorna i någon män skulle besannas,
skulle det enligt min mening inte kunna leda till några avsevärda olägenheter,
vare sig för barnen eller för biograf ägarna.

Ett större problem är frågan om kontrollsvårigheterna. Någon verkligt
effektiv kontroll av de biografbesökande barnens ålder kan självfallet inte
åstadkommas utan att någon form av legitimationsplikt införes. En sådan
lösning av kontrollfrågan diskuterades år 1954 men förkastades då som
alltför omständlig. Enligt min mening bör den inte heller övervägas nu.
Förutom att ett sadant system skulle bil tungrott, skulle det vara ägnat
att medföra komplikationer i form av t. ex. utlåning och överlåtelser av de
identitetshandlingar systemet förutsätter. För att vinna huvudsyftet med
flera åldersgränser är det emellertid inte nödvändigt att dessa kommer att
helt kunna upprätt hallas utan tillräckligt att sadana avvikelser förhindras
som — med hänsyn till att klassificeringen av filmerna bygger på dessa
åldersgränser — skulle medföra några egentliga skaderisker. Och detta mål
bör under alla förhållanden kunna nås även genom en kontroll som bygger
på biografpersonalens bedömning av barnens ålder. Frågan om cn legitimationsplikt
har vid ärendets remissbehandling aktualiserats av svenska mu

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 0 sand. 2 avd. Nr ,30

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

sikerförbundet, som menat att biografpersonalen — som bestämmelserna
nu är utformade — kan värja sig och biograf ägaren från påföljder endast
genom att kräva att de biografbesökande barnen styrker sin ålder genom
identitetskort. Svårigheterna att bedöma åldern på utseendet har påtalats
också av de övriga i ärendet hörda filmfackorganisationerna, och några av
dem menar dessutom att svårigheterna skulle bli större vid en lägre åldersgräns.
I samtliga nu ifrågavarande yttranden har man yrkat, att påfölj dsbestämmelserna
ändras med hänsyn till de sålunda föreliggande kontrollsvårigheterna.
Därvid synes man allmänt ha utgått ifrån att bötesstraff
enligt den nuvarande straffbestämmelsen kan följa oavsett om något uppsåt
eller ens någon oaktsamhet ligger någon för kontrollen ansvarig till last.
Att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet inte anges hör till vanligheten
på specialstraffrättens område, och det är uppenbarligen förhastat
att — såsom man tycks ha gjort i de nyss åsyftade yttrandena —
av bestämmelsens lydelse dra den slutsatsen att bestämmelsen är avsedd
att under alla förhållanden mekaniskt tillämpas så snart en minderårig
fått tillträde till barnförbjuden film. Något exempel på en sådan tillämpning
av bestämmelsen är heller inte känt. Emellertid anser även jag en
precisering önskvärd. Det förhållandet att man måste räkna med en viss
felmarginal vid kontrollens utövande bör enligt min mening återspeglas i
straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill torde denna böra ändras så, att den
avser — förutom uppsåtliga överträdelser — endast sådana fall av oaktsanihet
som ej kan anses ringa. Vad slutligen angår den i vissa yttranden
ådagalagda uppfattningen, att en biografägare riskerar indragning av tillstånd
att visa film så snart det visar sig att åldersgränskontrollen ej varit
effektiv, vill jag — utan att närmare gå in på innebörden av tidigare gällande
regler — hänvisa till att allmänna ordningsstadgan ej förutsätter
särskilt tillstånd för att anordna biografföreställningar utan endast ålägger
anordnaren anmälningsplikt.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala att de olägenheter
som ett system med alternativa åldersgränser kan tänkas medföra inte är
större än att de mer än väl uppväges av systemets obestridliga fördelar.
Jag förordar därför att ett sådant system införes. Beträffande frågan hur
åldersgränserna skall sättas, vill jag i likhet med biografbyrån ansluta mig
till vad min företrädare som departementschef i 1954 års proposition anförde
som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen som övre åldersgräns samt
understryka, att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga
nöjestillställningar uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Inte
heller finner jag skäl att frångå förslaget, att den lägre gränsen sättes
vid 11 år.

Vad härefter angår frågan om förskolebarnens biobesök har i flera yttranden
ådagalagts ett starkt intresse för en bestämmelse av innebörd att
barn under sju år endast i sällskap med vuxen person skulle tillåtas besöka
biografföreställningar. Från några håll har även ett totalt förbud ifråga -

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

satts. Vissa skäl kan onekligen anföras för att genom särskilda anordningar
söka uppskjuta småbarnens biografbesök, å andra sidan kan det med fog
sägas att detta bör vara en angelägenhet för de enskilda hemmen, att föräldrarna
bör ha särskild ansvarskänsla och möjlighet till kontroll i fråga
om de minsta barnen samt att erforderlig påverkan i detta hänseende på
föräldraopinionen i vart fall bör kunna ske med andra medel än lagstiftningsåtgärder.
För egen del anser jag, att det för närvarande inte finns tillräckliga
skäl för en författningsreglering i detta hänseende.

I fråga om visning av film i television har Sveriges radio och biografbyrån
överenskommit bland annat, att av byrån barnförbjuden film skall anmälas
som »ej lämplig för barn» och att av censuren totalförbjudna filmer ej skall
visas. I den mån visning i television i sinom tid sker av filmer, som biografbyrån
med tillämpning av de nu förordade bestämmelserna godkänt endast
för barn i den äldre åldersgruppen, bör filmernas klassificering självfallet
tillkännagivas på motsvarande sätt. Jag vill i detta sammanhang också
uttala den uppfattningen, att de restriktioner som samhället uppställer i
fråga om barns tillträde till offentliga biografföreställningar bör vara ägnade
att leda till ökad insikt om vikten av att följa anvisningarna om olika
televisionsprograms lämplighet för barn i skilda åldrar.»

Departemeritschefen berör därefter frågan om vissa organisatoriska förändringar
av biografbyrån samt fortsätter:

»Förslaget om införande av en ny åldersgräns vid 11 år föranleder ändringar
på flera punkter i nu gällande biografförordning. Denna har tidigare
varit föremål för åtskilliga ändringar, och fyra paragrafer har helt upphävts.
Med hänsyn härtill finner jag det lämpligt, att den ersättes med en helt
ny förordning. Inom ecklesiastikdepartementet har därför utarbetats förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående biografföreställningar
m. m. Jag övergår nu till att något närmare behandla de särskilda bestämmelserna
i detta förslag. Bortsett från bestämmelserna om åldersgräns och
straffbestämmelsen överensstämmer förslaget med vissa huvudsakligen
redaktionella jämkningar med nu gällande förordning.

1 § motsvarar § 1 i nuvarande förordning.1 Hänvisningen till vad eljest
finnes föreskrivet avser främst förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med
vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning, vilken förordning
innehåller föreskrifter angående skydd mot eldfara m.m., samt allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). Det kan anmärkas
att biografförordningens bestämmelser är tillämpliga även på filmförevisning
vid allmän sammankomst, som avses i lagen den 14 december 1956
(nr 618) om allmänna sammankomster.

2 § första stycket ersätter § 4 första stycket och § 5 mom. 1 i den gällande
förordningen.2 Andra stycket svarar mot 2 mom. i sistnämnda paragraf.

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1950: 022.

2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 0 och 13, se SFS 1954: 512.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

3 och 4 §§ motsvarar § 6 respektive § 3 i nuvarande förordning.2 3 § 2
mom. och 4 § har dock jämkats i anledning av förslaget om ny åldersgräns.

5 § svarar mot § 5 mom. 3—4 i nuvarande förordning.2 I första stycket
andra punkten har enligt förslag av biografbyrån det i § 5 mom. 3 första
stycket förekommande ordet »fabrikat» utbytts mot »produktionsfirma».

6 § motsvarar § 7 i den gällande förordningen.1 Förutom en ändring
i 1 mom. under 4) med hänsyn till den nya åldersgränsen har vissa redaktionella
jämkningar vidtagits.

7 § ersätter § 12 i gällande förordning.3

Straffbestämmelsen i 8 §, som närmare behandlats i det föregående, har
sin motsvarighet i § 8 i nuvarande förordning.1

9 § första stycket överensstämmer med § 13 i den gällande förordningen.2
Andra stycket svarar mot § 4 andra stycket.1»

Motionerna

I motionen II: 134 åberopas i huvudsak vad statens biografbyrå anfört
i sin framställning i fråga om dubbla åldersgränser. Rörande
frågan, var åldersgränserna bör gå, samt beträffande kontrollen över
att gränserna upprätthålles anför motionärerna:

Vad beträffar de mycket omdiskuterade åldersgränserna anser vi att det
finns många skäl som talar såväl för de högre gränserna 12 och 16 som för
de lägre åldrarna 11 och 15. Vi vill förorda de förra bl. a. med hänsyn till
samordningen till de övriga nordiska länderna. En fördel med 16-årsgränsen
synes oss vara att den sammanfaller med enhetsskolans sista år. Även i
många andra sammanhang dras gränsen till den vuxna åldern vid 16 år.
11-åringen torde i allmänhet utan olägenhet kunna räknas till de mindre
barnen.

Målsmännens riksförbund har genom remiss yttrat sig om biografbyråns
förslag och förordar gränserna 12 och 16 år.

För att det i någon mån skall bli möjligt att för biografägare och vakter
uppehålla dessa gränser torde man böra överväga införandet av något slag
av legitimationskort eller brickor för skolbarn. Sådana kort användes ju
även vid skolresor. De kan ha värde även i andra sammanhang t. ex. vid
olycksfall.

I frågan om förskolebarns rätt att besöka biografföreställning
redogör motionärerna för vad som tidigare förekommit
i ämnet samt fortsätter:

Vi anser att det vore en avgjord fördel om förskolebarnens biobesök kunde
minska väsentligt och föräldrarnas ansvar i stället ökades när det gäller att
söka åt barnen en sund fritidssysselsättning. Det kan inte vara rimligt ur
hygienisk eller ur mentalhygienisk synpunkt försvarligt att de allra minsta

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1956: 622.

2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 6 och 13, se SFS 1954: 512.

3 Senaste lydelse, se SFS 1929: 305.

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

barnen, som nu sker i stor utsträckning, skall tillåtas — ofta utan tillsyn —
tillbringa de ljusaste timmarna av söndagsdygnet med att stå i ko utanför
biografernas matinéföreställningar och sedan sitta inne i mörka biografsalonger
och i bästa fall halvsova men i de flesta fall attackeras av ett skeende
som skadar och rubbar deras själsliga balans. Vi vill ytterligare understryka
hurusom sakkunniga enstämmigt framhåller att barn i förskoleåldern
inte följdriktigt uppfattar handlingen på den vita duken utan blir skrämda
av enstaka bilder. Barnpsykologer och andra, som studerat och förstår barn,
är ense om att småbarnen bör hållas borta från biograferna. Alla skäl talar
för detta.

I motionen 11:579 åberopas i huvudsak de skäl, som anfördes för riksdagens
beslut om avslag å den förutnämnda propositionen vid 1954 års riksdag.
Motionärerna framhåller vidare bl. a.:

Ecklesiastikministerns förslag synes närmast ha föranletts av en framställning
från statens biografbyrå, d. v. s. det organ som sköter filmcensuren
och ivrigt förordar införandet av två åldersgränser för barnförbjudna
filmer. Som en av motiveringarna härför anför biograf b yrån att »den internationella
filmproduktionens tendens till hårdare inslag i filmerna gör att
ett antal äventyrsfilmer, också sådana som har påtagliga konstnärliga,
artistiska eller andra kvaliteter, måste förbehållas den vuxna publiken så
länge censurbestämmelserna inte utgår från mer än en enda barngrupp».

Med formuleringen »den internationella filmproduktionens tendens till
hårdare inslag i filmerna» kan inte gärna avses annat än den stigande förekomsten
av brutala våldsscener, som framför allt karakteriserar amerikansk
film. Enligt vår mening saknas anledning att ytterligare utvidga marknaden
för sådan film i Sverige genom att även utsätta ungdom i den känsliga
åldern mellan It och 15 år för dess skadliga inverkan.

Utskottet

Enligt gällande ordning finns dels film, som statens biografbyrå godkänt
för visning för alla (barntillåten film), dels film, som byrån godkänt endast
för visning för vuxna (barnförbjuden film). Åldersgränsen för tillträde
till barnförbjuden film går vid 15 år. I propositionen föreslås införande av
ytterligare en åldersgräns, varigenom de barntillåtna filmerna skulle uppdelas
i dels helt barntillåtna filmer, dels filmer, tillåtna för — förutom
vuxna — endast de äldre barnen.

Det är uppenbart att filmer, som är lämpliga för de äldre barnen, kan
vara högst olämpliga för de yngre. Med nuvarande ordning har många sådana
filmer av hänsyn till de yngre barnen måst antingen barnförbjudas
eller starkt beskäras, innan de kunnat barntillåtas. Dessa olägenheter synes
i stor utsträckning kunna undvikas, om förslaget genomföres. Härigenom
kommer sålunda ett rikhaltigare och mera nyanserat filmurval att kunna
erbjudas de äldre barnen. Samtidigt blir det större möjligheter än nu att

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

beakta det speciella skydd som hänsynen till de yngre barnens psykiska
utveckling kräver. Såsom en ytterligare fördel med den föreslagna ordningen
vill utskottet framhålla, att därigenom torde ytterligare klargöras
för föräldrarna vikten av att barnen får se endast filmer som passar deras
ålder.

Mot förslaget har gjorts gällande, att utbudet av film, som skulle kunna
godkännas även för de minsta barnen, alltså helt barntillåten film, skulle
minska. Såsom framhållits av biografbyrån, är emellertid byråns praxis i
fråga om godkännande av film såsom barntillåten redan nu så restriktiv av
hänsyn till de yngre barnen, att man har anledning att räkna med att förslaget
icke kommer att medföra någon nämnvärd förändring av utbudet av
helt barntillåten film. I den mån biografbyrån efter införandet av ännu en
åldersgräns skulle anse det motiverat att i ännu högre grad än nu ta hänsyn
till filmernas eventuella skadliga verkningar på de minsta barnens själsliv,
synes inte några berättigade invändningar kunna riktas häremot.

Från en del håll har gjorts gällande, att ett system med två åldersgränser
skulle avsevärt försvåra biograffunktionärernas kontrolluppgift. Det kan
visserligen inte uteslutas, att en del sådana svårigheter kan uppstå. Emellertid
bör dessa inte överdrivas. Utskottet vill härvidlag understryka vad
biografbyrån framhållit om att det för varje film aldrig blir mer än en
åldersgräns att kontrollera.

I motionen II: 134, som väcktes före propositionens avlämnande, har ifrågasatts
om man inte för att underlätta kontrollen borde införa något slag
av legitimationskort för skolbarn. I likhet med departementschefen vill utskottet
inte ansluta sig till en sådan tanke. Syftet med ifrågavarande bestämmelser
torde i huvudsak bli tillgodosett, om biograffunktionärerna fullgör
kontrollen på grundval av egna iakttagelser. I detta sammanhang vill
utskottet uttala sin tillfredsställelse över den precisering ansvarsbestämmelsen
fått i den föreslagna förordningen. Det bör sålunda inte komma i
fråga att straffa en biograffunktionär för att han lämnat tillträde till föreställningen
till ett barn, vars yttre knappast givit anledning till antagande
att barnet inte uppnått föreskriven ålder.

I motionen II: 579 har anförts, att redan den nu tillämpade åldersgränsen
förlorat mycket av sin mening genom televisionens snabba utveckling.
Utskottet vill inte förneka, att reglerna om förbud för barn att besöka vissa
biografföreställningar i viss män kan förlora sin verkan genom att samma
eller likartade filmer visas i televisionen. Av naturliga skäl kan något förbud
för barn att se barnförbjudna filmer i television inte upprätthållas. I
enlighet med en överenskommelse mellan biografbyrån och Sveriges radio
sker emellertid nu vid visning av barnförbjuden film i television en förhandsanmälan
att filmen inte är lämplig för barn. En sådan anmälan torde
medföra att ansvarskännande föräldrar inte låter sina barn se filmen. Den

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1959

omständigheten att ett förbud med motsvarande syfte upprätthålles i fråga
om biografföreställningar är enligt utskottets mening ägnad att öka föräldrarnas
förståelse för betydelsen av att följa dessa rekommendationer i
televisionen. Därest ytterligare en åldersgräns införes — något som givetvis
kan väntas medföra motsvarande anmälningar i televisionen — torde föräldrarnas
insikt om att alla televisionsprogram inte är lämpade för barn
resp. mindre barn ytterligare underbyggas.

På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet förslaget om två
åldersgränser. Utskottet kan följaktligen inte ansluta sig till de i motionen
II: 579 framställda yrkandena.

Beträffande frågan om var åldersgränserna skall dragas ställer sig utskottet
i viss mån tveksamt. I propositionen föreslås att den nu gällande
åldersgränsen vid 15 år bibehålies samt att en ny gräns vid 11 år införes.
I motionen II: 134 ifrågasättes en gränsdragning vid 16 respektive 12 år.
Utskottet anser för sin del, att övervägande skäl talar för att 15-årsgränsen
bibehålies. I så fall synes det utskottet mest lämpligt att den lägre gränsen
dragés vid 11 år. På grund av vad sålunda anförts och då några större fördelar
inte torde kunna påvisas av att åldersgränserna förlägges vid 16
respektive 12 år ansluter sig utskottet till propositionens förslag i förevarande
del.

Såväl från biografbyrån som från ett flertal remissinstanser har framhållits
att barn under skolåldern av företrädesvis mentalhygiensika skäl
inte borde få besöka filmföreställningar utan sällskap med vuxen. Utskottet
vill i princip ansluta sig till denna uppfattning. Det synes dock i någon
mån tveksamt, om den lämpligaste vägen härvidlag är att införa förbud
genom författningsbestämmelser. Behovet av ett sådant förbud blir också
mindre, i det att den nya åldersgränsen säkerligen kommer att minska risken
för att de minsta barnen får se olämpliga filmer. Vidare bör det enligt
utskottets uppfattning i första hand vara föräldrarnas uppgift att hålla
förskolebarnen borta från föreställningar, som kan vara skadliga för dem.
Emellertid förefaller det utskottet, av det stora antalet småbarn på biografföreställningarna
att döma, som om föräldrarna i viss utsträckning bortser
från de psykiska påfrestningar barnen genom filmerna kan utsättas för.
Med hänsyn härtill anser utskottet förevarande fråga förtjänt av fortsatt
uppmärksamhet.

I övrigt har vad departementschefen anfört i propositionen icke givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,
nr 135, samt motionen IT: 134, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet ovan
anfört;

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

B. att motionen II: 134, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 579 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz och Edström;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström,
herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fröken Höjer, herrar Johansson i
Södertälje, Gustavsson i Alvesta och Svensson i Kungälv.

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

591048