Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
1
Nr 37
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6^8), dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 april 1959 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande
Förslag
till
Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648).
Härigenom förordnas, att 32 § 1 och 2 mom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom.
och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
32 §.
1 mom. Ansökan om — — — han vistas.
Ansökan skall--— erhållit körkort.
Vid ansökan---i riket.
Önskar någon, innan han undergår
förarprov, påkalla länsstyrelsens
prövning, huruvida hinder för utfärdande
av körkort möter oavsett
utgången av provet, må han vid ansökningen
foga allenast lämplighetsintyg
samt de handlingar i övrigt,
som han åberopar. Finner länsstyrelsen
att hinder ej möter med hänsyn
till de ingivna handlingarnas innehåll
eller vad som eljest är känt om
sökanden, skall länsstyrelsen före
1
Senaste lydelse av 32 § 1 och 2 mom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom. och 64 § 2 mom., se
1958: 222.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 37
2
Andra lagutskottets
(Gällande lydelse)
len.
Om ansökan —---Konungen förordnar.
Innan lämplighetsintyg---två åren.
Polismyndighet skall---i saken.
Framkommer anmärkning — — — att insändas.
Sökande är---två åren.
Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.
2 mom. Efter prövning av de
enligt 1 mom. ingivna handlingarna
och den ytterligare utredning, som
kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen
att för sökanden utfärda körkort.
Vid prövningen skall särskilt
beaktas, huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och
om det kan antagas, att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon
kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för
trafikens regler. Den, som under de
två sistförflutna åren sakfällts för
fylleri eller olovlig körning, må ej
erhålla körkort, med mindre fråga
uppenbarligen år om en enstaka förseelse
av en i övrigt skötsam person.
För sökande, som lider av sådant lyte,
sådan sjukdom eller sådan syneller
hörselnedsättning, som väsentligen
minskar hans förmåga att föra
fordon av det slag, varom fråga är,
må körkort utfärdas allenast i de
fall och på de villkor, som Konungen
bestämmer.
Formulär till---av Konungen.
På körkort---finnas angiven.
Då körkort---och traktor.
utlåtande nr 37 år 1959
(Föreslagen lydelse)
lägga honom viss tid att inkomma
med övriga i tredje stycket omförmälda
handlingar vid äventyr att
ansökningen eljest förklaras förfal
-
2 mom. Efter prövning av de
enligt 1 mom. ingivna handlingarna
och den ytterligare utredning, som
kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen
att för sökanden utfärda körkort.
Vid prövningen skall särskilt
beaktas, huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och
om det kan antagas, att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon
kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för
trafikens regler. Den, som sakfällts
för fylleri eller olovlig körning, må
ej erhålla körkort innan två år förflutit
från förseelsens begående, såvida
det ej kan anses uppenbart, att
sökanden ändock är att bedöma som
en skötsam person. För sökande,
som lider av sådant lyte, sådan sjukdom
eller sådan syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar
hans förmåga att föra fordon av
det slag, varom fråga är, må körkort
utfärdas allenast i de fall och på de
villkor, som Konungen bestämmer.
Om sökanden ----nödiga glasögon.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
33 §.
2 mom. I följande---åliggande förpliktelser;
5. om föraren gjort sig skyldig till 5. om föraren gjort sig skyldig till
fylleri eller olovlig körning, som icke fylleri eller olovlig körning och det
är att anse såsom en enstaka förse- ej kan anses uppenbart, att föraren
else av en i övrigt skötsam person, ändock är att bedöma som en sköteller
om föraren med hänsyn till sam person, eller om föraren med
onyktert levnadssätt icke bör betros hänsyn till onyktert levnadssätt icke
med att innehava körkort; bör betros med att innehava körkort;
6. om föraren---sådant föreläggande.
Återkallelse av---körkortspliktigt fordon.
56 §.
1 mom. Sådan buss---i timmen.
Har till--------— 20.
Har till bil kopplats endast en
släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt,
må fordonen utan hinder av vad
ovan stadgats föras med samma hastighet,
som är medgiven för bilen
utan släpvagn.
Har till bil kopplats endast en
släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt,
må fordonen utan hinder av vad
ovan stadgats föras med samma hastighet,
som är medgiven för bilen
utan släpvagn. Vad nu sagts om
släpvagnens totalvikt skall, därest
släpvagnen ej är lastad, gälla dess
tjänstevikt.
64 §.
2 mom. Har beträffande allmän
väg, gata eller annan allmän plats utfärdats
lokal trafikföreskrift, avseende
förbud eller påbud för trafiken
på vägen, eller har beträffande enskild
väg sådan föreskrift meddelats
av myndighet, skall föreskriften, om
så lämpligen kan ske, tillkännagivas
genom förbudsmärke respektive
påbudsmärke.
Föreskrift om provkörning eller
övningskörning må tillkännagivas i
annan ordning.
2 mom. Har beträffande allmän
väg, gata eller annan allmän plats
utfärdats lokal trafikföreskrift, avseende
förbud eller påbud för trafiken
på vägen, eller har beträffande
enskild väg sådan föreskrift meddelats
av myndighet, skall föreskriften,
om så lämpligen kan ske, tillkännagivas
genom förbudsmärke
respektive påbudsmärke. Föreskrift
om provkörning eller övningskörning
må tillkännagivas i annan
ordning.
Vid allmän väg, gata eller annan
allmän plats må påbudsmärke, som
avser tillkännagivande att cirkula
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tionstrafik skall förekomma, att fordonsförare
skall hålla till vänster om
märket eller att fordonsförare skall
hålla till höger om märket, anbringas
där väghållaren finner nödigt, såvida
häremot stridande lokal trafikföreskrift
ej meddelats.
Har väg---motorvägen upphör.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning därav
väckta likalydande motioner, nämligen nr 469 i första kammaren av herrar
Lundström och Edström samt nr 574 i andra kammaren av herr Carlsson
i Huskvarna m. fl.
I motionerna har hemställts, »att kammaren vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 136 med avslag i vad avser förslaget om ändring av
56 §, 1 mom. andra stycket i vägtrafikförordningen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en allmän översyn av bestämmelserna om hastighetsbegränsning
m. m. för fordon med tillkopplade släp». Motionärerna har anfört,
att av dem i motionerna uttalade synpunkter bör beaktas vid den begärda
översynen. Beträffande dessa synpunkter får utskottet, i den mån
redogörelse för dem inte lämnas i det följande, hänvisa till motionen 1: 469.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ändringar i vägtrafikförordningen,
berörande dels maximihastigheten för vissa fordon, dels möjligheten att
använda vissa påbudsmärken utan samband med lokal trafikföreskrift,
dels ock vissa frågor om utfärdande och återkallelse av körkort.
Förslaget till ändring av bestämmelserna rörande maximihastighet innebär
höjning i speciella fall av hastighetsgränsen för bil med en tillkopplad
släpvagn.
Vissa påbudsmärken, nämligen trafikdelarmärken och märken för tillkännagivande
av cirkulationstrafik, har kommit till användning i synnerligen
stor omfattning. Av praktiska skäl föreslås, att trafikdelarmärken, cirkulationsringar
och i viss omfattning körriktningsmärken skall vid allmän
väg, gata eller annan allmän plats få uppsättas efter väghållarens beprövande,
även om någon lokal trafikföreskrift i ämnet icke meddelats.
Med avseende å reglerna om utfärdande av körkort föreslås införande
av möjlighet för körkortssökande att utan undergående av förarprov er
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
5
hålla förhandsbesked, huruvida hinder för erhållande av körkort möter
med hänsyn till de allmänna lämplighetskraven för motorförare. Vidare
föreslås en viss jämkning av nuvarande bestämmelse om att körkort i
allmänhet icke får utfärdas för den, som under de två sistförflulna åren
sakfällts för fylleri eller olovlig körning. Jämkningen innebär i huvudsak
att tvåårstiden skall räknas från dagen för själva förseelsen och alltså icke,
såsom nu, från den dag, då vederbörande sakfällts. Förutsättningarna för
undantag från regeln jämkas något i syfte att möjliggöra större hänsynstagande
till omständigheterna i det särskilda fallet. I anslutning härtill
föreslås en liknande jämkning av bestämmelsen om återkallande av körkort.
Inledning
Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) har sedan sin tillkomst
undergått åtskilliga ändringar, nämligen genom förordningar den 25
april 1952 (nr 164), den 5 juni 1953 (nr 300), den 4 juni 1954 (nr 338),
den 25 mars 1955 (nr 99), den 14 juni 1955 (nr 313), den 25 augusti 1955
(nr 524), den 13 april 1956 (nr 122), den 27 april 1956 (nr 142), den 12 oktober
1956 (nr 523), den 6 juni 1957 (nr 356), den 27 september 1957 (nr
537), den 16 maj 1958 (nr 222) och den 14 november 1958 (nr 540).
Flertalet av ändringarna i vägtrafikförordningen har gällt detaljfrågor.
Vid två tillfällen har emellertid mera genomgripande reformer företagits,
båda grundade på förslag av den år 1953 tillsatta trafiksäkerhetsutredningen.
Den ena av dessa reformer, närmare bestämt den som skedde genom förordningen
den 14 juni 1955, rörde i huvudsak själva trafikreglerna. Den
andra reformen, vilken skedde genom förordningen den 16 maj 1958, avsåg
reglerna om behörighet att föra motorfordon och vissa närstående ämnen.
Det har sålunda visat sig, att vägtrafikförordningen, trots att den måste
betecknas som en relativt modern författning, varit i behov av en ofta återkommande
översyn. Med hänsyn till den snabba takt, som f. n. kännetecknar
vägtrafikens utveckling, är det naturligt, att ett visst behov av ändringar
åter gjort sig påmint. Redan vid tiden för 1958 års nyssnämnda reform
handlades inom kommunikationsdepartementet vissa frågor om ytterligare
författningsändringar, vilka icke lämpligen kunde genomföras i anslutning
till reformen. Även därefter har genom inkomna framställningar eller på
annat sätt en del frågor om författningsändringar blivit aktuella.
I förevarande proposition behandlas
dels en den 19 november 1957 dagtecknad framställning från fiskerikonsulenten
hos Södermanlands läns hushållningssällskap om ändring av 56 §
1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, över vilken framställning yttranden
avgivits av stalspolisintcndenten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt statens trafiksäkerhetsråd;
dels en den 5 mars 1958 dagtecknad framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om ändringar i vägtrafikförordningen, avseende befogen
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
heten att föranstalta om uppsättande av vissa vägmärken, över vilken framställning
yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och
Blekinge, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Föreningen Sveriges polismästare, Kungl.
automobil klubben och Motormännens riksförbund, i vissa fall med bifogande
av utlåtanden från andra myndigheter och sammanslutningar;
dels en den 29 januari 1959 dagtecknad framställning av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län om ändring av 32 § vägtrafikförordningen;
dels ock en den 17 februari 1959 dagtecknad skrivelse från länsstyrelsen
i Västerbottens län, avseende vissa frågor rörande tillämpningen av 32 § 2
mom. första stycket och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen.
Maximihastigheten för vissa fordon
Gällande bestämmelser
Inledningsvis torde böra erinras om vissa i 1 § 6 mom. vägtrafikförordningen
upptagna definitioner. Med bils tjänstevikt förstås sammanlagda vikten
av dels fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användande av
tyngsta till fordonet hörande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och
reservhjul ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av
fordonet. Släpfordons tjänstevikt utgör vikten av fordonet i normalt, fullt
driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.
Med bils eller släpfordons totalvikt förstås summan av fordonets tjänstevikt
och maximilast. Med fordons bruttovikt förstås den vikt, som vid visst
tillfälle uppbäres av fordonets samtliga hjul, band eller medar.
Dessa begrepp har bl. a. kommit till användning vid utformningen av bestämmelserna
i 56 § vägtrafikförordningen om den högsta hastighet, som är
tillåten för olika slag av fordon och fordonskombinationer. I första stycket
av denna paragraf ges en bestämmelse, som generellt begränsar hastigheten
för vissa tyngre bussar och lastbilar. Därefter ges i andra stycket speciella
regler om maximihastighet i fall då till bil kopplats ett eller flera
andra fordon. Bl. a. regleras i andra stycket a) och b) vissa fall, då till
bil kopplats endast ett släpfordon, som är försett med effektiv bromsanordning
av närmare angiven beskaffenhet; maximihastigheten utgör då
antingen 60 eller 50 kilometer i timmen, beroende på släpfordonets beskaffenhet.
Enligt andra stycket c) är en maximihastighet av 40 kilometer i timmen
föreskriven då bil i annat fall än som sägs under a) eller b) försetts
med en släpvagn samt släpvagnen har en bruttovikt icke överstigande bilens
bruttovikt. Dessa och övriga i andra stycket förekommande speciella regler
modifieras emellertid av en i tredje stycket upptagen bestämmelse för det
fall, att till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt. Fordonen får då, utan hinder av nyssnämnda
speciella regler, föras med den hastighet som är medgiven för bilen
utan släpvagn.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
7
Framkomna önskemål om författningsändringar
I förenämnda framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands
läns hushållningssällskap har framhållits bl. a., att enligt 56 § vägtrafikförordningen
en till bil kopplad tom släpkärra, vars vikt kanske betydligt
understiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, ändå icke får framföras med
mer än högst 40 kilometer i timmen, om kärrans vikt jämte den för kärran
tillåtna största lasten överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.
Under åberopande härav har i framställningen yrkats sådan ändring av
56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, att ordet »totalvikt»
ändras till »bruttovikt». Innebörden av bestämmelsen skulle alltså därefter
bli den, att bil med tillkopplad släpvagn finge föras med samma hastighet
som den för bilen utan släpvagn medgivna, förutsatt att släpvagnens faktiska
vikt vid tillfället (bruttovikten) icke överstege en tredjedel av bilens
tjänstevikt.
Vidare har i framställningen yrkats på att den enligt 56 § 1 mom. andra
stycket c) gällande högsta hastigheten för personbil med släpvagn måtte
höjas från 40 till 60 kilometer i timmen.
Remissyttrandena
Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen:
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit betydelsen
ur trafiksäkerhetssynpunkt av att den obromsade släpvagnens vikt ej
är för hög i förhållande till dragbilens. Det måste emellertid medgivas, att
nuvarande bestämmelser kan få konsekvenser, som för fordonsföraren ter
sig hindrande och onödiga. Sålunda får t. ex. en personbil med tjänstevikten
1 500 kg framföras med tillkopplad släpvagn med totalvikten 500 kg
utan begränsning av hastigheten, medan samma personbil med en tom
släpvagn, vägande 200 kg, ej får framföras med högre hastighet än 40 kilometer
i timmen, om släpvagnens totalvikt överstiger 500 kg. I tekniskt avseende
och ur trafiksäkerhetssynpunkt bör förhållandet mellan dragbilens
och släpvagnens faktiskt förhandenvarande vikter få vara avgörande för
den hastighet som bör medges för fordonskombinationen. Med hänsyn härtill
och då styrelsen icke kunnat finna att trafiksäkerheten kan befaras bli
lidande på den föreslagna ändringen, har styrelsen tillstyrkt framställningen.
Statens trafiksäkerhetsråd har icke velat motsätta sig att framställningen
bifalles i denna del, men har framhållit, att svårigheter kan uppstå för
polismyndigheten när det gäller att övervaka bestämmelsens efterlevnad.
Även statspolisintcndenten har funnit det ur vissa synpunkter motiverat
att utgå från släpvagnens bruttovikt i stället för dess totalvikt. Den föreslagna
författningsändringen skulle emellertid medföra att överträdelser av
haslighetsbestämmelserna icke skulle kunna beivras utan vägning av de i
fordonskombinationen ingående enheterna. Härigenom skulle övervakningen
av bestämmelsernas efterlevnad omöjliggöras för polispersonal utan tillgång
till fordonsvågar, och även med tillgång till sådana vågar skulle över
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
vakningsarbetet avsevärt försvåras. Med anledning härav har statspolisintendenten
förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget.
Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. andra stgcket vägtrafikförordningen:
Statens trafiksäkerhetsråd och stats polisintendenten har avstyrkt framställningen
i denna del med motivering att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke kan anses tillrådligt att höja den medgivna hastigheten för en fordonskombination,
där en så avsevärd tyngd tillätes för den obromsade släpvagnen,
nämligen en bruttovikt lika med bilens bruttovikt.
Departementschefen
Bestämmelsen i 56 § 1 mom. tredje stycket innebär, på sätt framgår av det
nyss anförda, att man vid den föreskrivna jämförelsen mellan vikten av det
dragande fordonet och vikten av släpvagnen skall utgå från antagandet, att
släpvagnen är lastad intill maximum av vad som är tillåtet, även om den
i själva verket går tom eller medför blott obetydlig last. De begränsningar,
som detta betraktelsesätt medför i fråga om tillåten hastighet, kan icke anses
tillräckligt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämmelsen utformats
på angivet sätt, torde bero på önskemålet att möjliggöra en effektiv
kontroll över hastiglietsbestämmelsens efterlevnad.
En uppmjukning av bestämmelsen därhän, att den för bilen i allmänhet
medgivna hastigheten får tillämpas så snart släpvagnens bruttovikt, d. v. s.
dess faktiska vikt vid det tillfälle varom fråga är, icke överstiger en tredjedel
av bilens tjänstevikt, är visserligen önskvärd ur trafikanternas synpunkt
men skulle medföra sådana svårigheter vid trafikövervakningen, att hastighetskontrollen
i fråga om stora kategorier av släpfordon knappast kunde bli
mera än illusorisk. För vissa fall kan emellertid en lättnad åstadkommas
utan åsidosättande av möjligheterna till kontroll. Om släpvagnen icke är lastad
synes den föreskrivna jämförelsen med vikten hos det dragande fordonet
lämpligen kunna grundas på släpvagnens tjänstevikt, varom enligt
21 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppgift skall finnas anbragt på fordonet.
Med en sådan författningsändring är åtminstone något vunnet ur praktisk
synpunkt. Däremot är det av nyssnämnda skäl icke gärna möjligt att
införa någon uttrycklig bestämmelse om rätt att medföra viss mindre mängd
last i fall, då släpfordonets tjänstevikt understiger men dess totalvikt överstiger
en tredjedel av det dragande fordonets tjänstevikt. Jag förutsätter
emellertid, att ett fordon icke bör betraktas såsom lastat, med mindre därå
medföres gods, som kan antagas märkbart påverka viktförhållandena, och
att ansvar alltså icke kommer att inträda enbart därför att något enstaka
mindre föremål av praktiska skäl medföres på släpvagnen i stället för i den
dragande bilen.
Jag vill av nu angivna skäl förorda, att till de nuvarande bestämmelserna
i 56 § tredje stycket vägtrafikförordningen fogas ett stadgande av innehåll
att vad i nämnda författningsrum sägs om släpvagns totalvikt skall, därest
släpvagnen ej är lastad, gälla dess tjänstevikt.
Den påyrkade ändringen i 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
kan jag icke tillstyrka.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
9
Motionerna
Motionärerna yttrar, att det är angeläget, att man på allt sätt söker uppmjuka
de nuvarande bestämmelserna om maximihastighet för bilar med
släpfordon. Med bilarnas nuvarande tekniska utrustning bör man enligt motionärerna
utan att eftersätta trafiksäkerheten kunna tillåta högre hastigheter
än de nuvarande. Motionärerna fortsätter:
Internationella jämförelser visar för övrigt att Sverige har de lägsta tilllåtna
hastigheterna för bilar med tillkopplade släpfordon. Det kan också
ifrågasättas om inte ett fordon som framföres på starkt trafikerade riksvägar
i 40 km:s hastighet innebär en större trafikfara än om fordonet skulle
framföras med högre hastighet, förslagsvis 60 km/tim. Bromssystemen på de
moderna bilarna är i regel dimensionerade för inbromsning vid relativt höga
hastigheter.
Även om ett släpfordon således nedsätter bilens bromsförmåga torde
säkerhetsmarginalen vara tillräckligt stor för att anses betryggande. Hithörande
frågor är emellertid av mycket invecklad beskaffenhet. Det finns en
rad skilda typer av släpfordon, och deras tekniska utrustning särskilt i fråga
om bromsanordningar är mycket varierande.
Nuvarande hastighetsbestämmelser kan inte sägas vara anpassade efter
den moderna motorismens krav och tekniska förutsättningar. Frågan om
tillåtna maximihastigheter liksom andra bestämmelser beträffande bilar
med tillkopplade släp bör därför enligt vår mening snarast bli föremål för
en genomgripande översyn.
Användande av vissa påbudsmärken utan samband med lokal
trafikföreskrift
Vad beträffar gällande bestämmelser, framkomna önskemål om ändringar
däri samt remissyttrandena i denna del får utskottet hänvisa till
framställningen i propositionen (s. 10—13).
Departementschefen
Vid tillkomsten av gällande vägtrafikförordning torde det ha varit avsett,
att förbuds- och påbudsmärken skulle användas endast för att utmärka lokala
trafikföreskrifter.
Emellertid har det efter hand visat sig erforderligt att använda vissa märken
av förbuds- och påbudstyp även i andra fall. För utmärkande av den
i 56 § 2 mom. stadgade hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område
användes samma förbudsmärke som då lokal trafikföreskrift meddelats om
en högsta hastighet av 50 kilometer i timmen. Uttrycklig föreskrift om att så
skall ske är meddelad i 8 § vägmärkeskungörelsen. Nämnas kan också, att
det i 58 § 1 mom. stadgade förbudet att färdas in på huvudled utan att först
stanna brukar utmärkas med ett förbudsmärke av samma typ som det, vilket
kommer till användning då lokal trafikföreskrift meddelats om skyldighet
att stanna vid viss väg, vilken icke är huvudled. Dessa avsteg från
den ursprungliga principen har knappast lett till några olägenheter av bety
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
delse. överträdelse av förbuden är straffbar enligt särskilda bestämmelser i
vägtrafikförordningen, och den omständigheten att straffet utmätes efter
annat lagrum än vid överträdelse av lokal trafikföreskrift är huvudsakligen
blott av teoretiskt intresse.
Av annan och allvarligare art är de praktiska svårigheter, som påvisats
i den nu föreliggande framställningen, nämligen att den relativt rikliga användningen
av vissa märken gjort det svårt att upprätthålla sambandet
mellan de lokala trafikföreskrifterna och utmärkningen vid gator och vägar.
På sina håll synes man icke ens ha försökt att upprätthålla sådant
samband utan har helt förlitat sig på den i 40 § vägtrafikförordningen förekommande
bestämmelsen om skyldighet för vägtrafikant att ställa sig uppsatta
vägmärken till efterrättelse. Då rättspraxis emellertid numera synes gå
i den riktningen, att ansvar icke ådömes vägtrafikant för underlåtenhet att
ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse, med mindre detta
motsvaras av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift, torde det
bli nödvändigt att vidtaga åtgärder för att legalisera den skedda utmärkningen.
Detta kan ske antingen genom utfärdande av lokala trafikföreskrifter
i erforderlig omfattning eller genom en författningsändring, som ger väghållarna
möjlighet att själva utfärda trafikföreskrifter eller tillerkänner
märkena verkan utan att särskild föreskrift därom meddelats.
Att i de lokala trafikföreskrifterna införa bestämmelser om varje särskild
plats, där något slag av påbuds- eller förbudsmärke erfordras, skulle medföra
att föreskrifterna på vissa håll, särskilt i de större städerna, bleve synnerligen
omfattande och svåröverskådliga. Att i trafikföreskrifterna för varje
stad eller län upptaga en allmän regel om skyldighet att efterkomma vägmärken
är knappast heller lämpligt. Det synes f. ö. knappast sannolikt att
rättspraxis kommer att tillerkänna en sådan regel större verkan än den i
40 § vägtrafikförordningen förekommande bestämmelsen av samma innehåll.
Det torde med hänsyn härtill knappast kunna förnekas, att ett verkligt
praktiskt behov föreligger att få en enklare form för utfärdande av de vanligaste
påbuden och förbuden än medelst lokala trafikföreskrifter i den utformning
detta institut f. n. har. En författningsändring synes därför vara
behövlig.
Å andra sidan talar givetvis starka skäl för att de lokala trafikmyndigheterna
bibehålies vid den bestämmanderätt, som de hittills haft, och att trafikföreskrifter
av mera genomgripande natur endast får tillkomma i former,
som kan anses bjuda betryggande garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.
Någon allmän eftergift från reglerna om hur lokala trafikföreskrifter skall
beslutas och utfärdas bör därför icke komma i fråga. Väghållarnas befogenhet
att själva införa påbud och förbud för trafiken måste strängt begränsas.
I detta hänseende är det framlagda förslaget icke helt tillfredsställande.
Främst är det i fråga om trafikdelarmärken samt påbudsmärken för tillkännagivande
av cirkulationstrafik, nämligen cirkulationsringar och i vissa
fall körriktningsmärken, som behovet av enklare beslutsform gjort sig gällande.
Möjligen kan det ifrågasättas, om ytterligare ett märke borde komma i
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
11
fråga, nämligen det som utvisar förbjuden färdriktning eller förbud mot infart.
Att upptaga detta märke bland dem, som väghållaren får uppsätta utan
beslut av länsstyrelsen eller stadsmyndigheten, skulle emellertid i praktiken
innebära, att väghållaren finge befogenhet att förordna om enkelriktning av
trafikled. Enligt min uppfattning är en dylik åtgärd av så genomgripande
natur, att det bör förbehållas länsstyrelsen eller stadsmyndigheten att besluta
därom. Författningsändringen torde således böra begränsas att avse dels
trafikdelarmärken, dels cirkulationsringar och dels körriktningsmärken vilka
användes för att påbjuda cirkulationstrafik.
Att direkt jämställa väghållarens åtgärd att sätta upp ett trafikdelarmärke
eller märke för cirkulationstrafik med en lokal trafikföreskrift synes
icke nödvändigt och knappast heller lämpligt. Detta skulle understundom
kunna leda till besvärande kompetenskonflikter. Ett enklare och mera ändamålsenligt
sätt att genomföra reformen synes mig vara att till bestämmelsen
i 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen foga ett tillägg av innebörd att de
nu åsyftade vägmärkena får anbringas icke blott till utmärkande av lokal
trafikföreskrift utan efter väghållarens beprövande även eljest, där så finnes
nödigt. För undvikande av kompetenskonflikter bör dock uttryckligt
undantag från denna väghållarens befogenhet göras såtillvida att märke
icke får uppsättas i strid mot lokal trafikföreskrift. Därest väghållarens befogenhet
att föranstalta om uppsättande av ifrågavarande märken på så
sätt stadfästes i själva vägtrafikförordningen, torde tvekan ej behöva råda
om att bestämmelsen i 40 § samma förordning om skyldighet för trafikant
att ställa sig uppsatta vägmärken till efterrättelse avser bl. a. de märken,
som tillkommit på angivet sätt. Vid överträdelse blir straffbestämmelsen i
67 § nämnda förordning att tillämpa.
Någon anledning att för ifrågavarande fall fordra iakttagande av särskilda
formföreskrifter — t. ex. kungörande eller intagande i liggare — synes icke
föreligga.
Ej heller anser jag anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga
fråga om en revision av bestämmelserna på närstående områden.
Vissa detaljfrågor rörande utfärdande och återkallelse av körkort
Vad beträffar gällande bestämmelser och framkomna önskemål om ändringar
däri får utskottet hänvisa till framställningen i propositionen (s. 16—
17).
Departementschefen
Då nu närmare ett års erfarenheter föreligger av de år 1058 införda reglerna
om utfärdande och återkallelse av körkort, synes det lämpligt att i
anslutning till övriga av mig förordade författningsändringar något undersöka,
huruvida behov gjort sig gällande av jämkning i körkortsbestämmelserna.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
Före 1958 års författningsändring var bestämmelserna om körkortsåterkallelse
konstruerade så, att föraren i regel återfick sitt körkort efter
utgången av en viss tid, som bestämdes i beslutet om återkallelsen. I motsats
härtill går de nuvarande reglerna — om man bortser från vissa speciella
fall, t. ex. återkallelse av medicinska skäl — ut på att en körkortsåterkallelse
innebär definitiv mistning av körkortet. Vid bedömande, huruvida
vederbörande åter skall kunna förvärva rätt att föra körkortspliktigt
fordon, är han i princip jämställd med vilken annan körkortssökande som
helst. Vid den allmänna lämplighetsprövningen skall emellertid hänsyn tagas
till det förhållande, som föranlett återkallelsen. Om återkallelsen berott på
förhållande, som ådagalägger att vederbörande är mindre lämplig som förare,
bör han överhuvud icke vidare betros med körkort. I allt fall bör
detta ej ske, förrän så lång tid förflutit, att man skäligen bör kunna bortse
från förhållandet. Det kan möjligen synas inkonsekvent, att författningen
med denna inställning överhuvud upptager några bestämmelser om
visst minimum för återkallelsetiden. Sådana bestämmelser har emellertid
på basis av tidigare erfarenheter ansetts ofrånkomliga för att förebygga en
alltför slapp tillämpning av reglerna om den allmänna lämplighetsprövningen.
Förekomsten av dessa bestämmelser kan emellertid, i belysning av
det nu anförda, uppenbarligen icke tagas till intäkt för en praxis av innebörd,
att vederbörande mer eller mindre automatiskt erhåller nytt körkort,
så snart den i 33 § 5 mom. stadgade minsta tiden gått till ända.
En viss olägenhet med det sålunda gällande systemet är att den, som
fått sitt körkort återkallat, icke kan på förhand veta, huruvida en ansökan
om nytt körkort kommer att avslås under hänvisning till det allmänna
lämplighetskravet. För att bringa frågan under länsstyrelsens prövning
nödgas han anskaffa bl. a. fotografi och läkarintyg samt undergå förarprov.
Om ansökningen avslås, måste han, därest han vidhåller sin avsikt att erhålla
nytt körkort, tid efter annan upprepa sin framställning under enahanda
betingelser, till dess den bifalles. Anskaffandet av de erforderliga
handlingarna drar varje gång vissa icke helt obetydliga kostnader. Kravet
på särskilt förarprov vid varje ansökan innebär därjämte en belastning för
besiktningsmannaorganisationen.
Visserligen kan det sägas, att alldeles samma olägenheter föreligger för
den som första gången söker körkort och av någon orsak, t. ex. en begången
fylleriförseelse, icke är helt säker på hur lämplighetsfrågan kommer att bedömas.
Detta utgör emellertid ej något bärande skäl mot en reform utan
talar blott för att reformen bör få sådan räckvidd, att den omfattar jämväl
det sist omförmälda fallet.
Efter vad jag inhämtat, har vissa länsstyrelser redan infört en praxis,
som ger de körkortssökande möjlighet att få ett visst förhandsbesked i
lämplighetsfrågan. Innebörden av denna praxis är att länsstyrelsen upptager
ansökning om körkort till prövning, även om den icke åtföljs av
samtliga de i 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen uppräknade handlingarna,
under förutsättning att åtminstone lämplighetsintyg bifogats. Om lämplig
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
13
hetsfrågan bedömes i positiv riktning, erhåller sökanden under hand anmodan
att komplettera ansökningen med övriga erforderliga handlingar. I
annat fall avslås ansökningen. Länsstyrelsen vägrar alltså icke att upptaga
ansökningen till prövning av den orsaken, att ansökningshandlingarna icke
är fullständiga.
En reform i den av mig antydda riktningen synes lämpligen böra ta fasta
på och legalisera denna praxis. Detta synes kunna ske genom upptagande
av en uttrycklig föreskrift i 32 § om att sökande, som innan han undergår
förarprov önskar påkalla länsstyrelsens prövning, huruvida hinder för utfärdande
av körkort möter oavsett utgången av provet, äger inkomma med
ansökning åtföljd av allenast lämplighetsintyg och de handlingar i övrigt,
som sökanden vill åberopa. Härjämte bör föreskrift meddelas om att länsstyrelsen,
därest hinder för utfärdande av körkort ej finnes möta med
hänsyn till de ingivna handlingarnas innehåll eller vad som eljest är känt
om sökanden, skall förelägga honom viss tid att inkomma med övriga handlingar
vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.
Med den sålunda föreslagna ordalydelsen kommer bestämmelsen att
omfatta jämväl det fall, som nu regleras i 69 § vägtrafikkungörelsen, nämligen
att sökanden vill erhålla förhandsbesked huruvida hinder för erhållande
av körkort möter med hänsyn till lyte, sjukdom e. d. Sistnämnda
bestämmelse bör därför utgå och ersättas av detalj föreskrifter om förfarandet
hos länsstyrelsen i ärenden rörande förhandsbesked.
Frågan om utgångspunkten för beräkning av den i 32 § 2 mom. stadgade
tid av två år, före vars utgång den, som gjort sig skyldig till fylleri eller
olovlig körning, icke må erhålla körkort, synes böra lösas genom en författningsändring,
som fastslår att tiden skall räknas från förseelsens begående.
Med hänsyn till de erfarenheter, som inom kommunikationsdepartementet
vunnits från tillämpningen av nuvarande regler, vill jag dessutom föreslå
en annan ändring i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Enligt stadgandets
nuvarande lydelse kan den, som gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig
körning, i undantagsfall erhålla körkort före utgången av nyssnämnda
tvåårsperiod, såvida fråga uppenbarligen är om enstaka förseelse av en
i övrigt skötsam person. Stadgandet ger möjlighet att i någon mån nyansera
bedömningen i fråga om engångsförseelser. När fråga är om två förseelser,
bortfaller emellertid denna möjlighet. Hur förmildrande omständigheterna
än må vara, hur starkt behov av körkort som än må föreligga
och hur skötsam sökanden än må vara, finns icke någon möjlighet att förkorta
väntetiden något. Huruvida vederbörande fällts för en eller flera förseelser,
beror ofta blott på polisens och åklagarnas utredningsmöjligheter.
.lag förordar, att stadgandets formulering uppmjukas något, så att det absoluta
hindret för erhållande av körkort efter två förseelser bortfaller. Eu
liknande ändring bör då givetvis göras även i 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
Det förtjänar anmärkas, att yttranden över de nu skisserade förslagen under
hand inhämtats från vissa myndigheter, bland vilka må nämnas väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd, och att de sålunda
hörda myndigheterna icke haft något att erinra mot att förslagen genomföres.
Utskottet
Vad gäller maximihastigheten för vissa fordon beröres i propositionen
frågan om hastigheten för bil med släpvagn. Bortsett från det fall att släpvagnen
är försedd med bromsar av viss beskaffenhet får bil med släpvagn
som regel inte föras fortare än 40 km/tim. Undantag gäller för det fall att
släpvagnens totalvikt, d. v. s. dess tjänstevikt plus dess maximilast, inte
överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt. För sådant fall gäller ingen
särskild hastighetsbegränsning.
I anledning av en framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands
läns hushållningssällskap föreslås i propositionen den uppmjukningen,
att, om släpvagnen inte är lastad, undantagsregeln skall gälla för det
fall att släpvagnens blotta tjänstevikt inte överstiger en tredjedel av bilens
tjänstevikt.
Utskottet anser den föreslagna utvidgningen lämplig.
I de förevarande motionerna har hemställts om allmän översyn av bestämmelserna
om hastighetsbegränsning m. m. för fordon med släp. Hemställan
motiveras framför allt med att de svenska bestämmelserna på området
är strängare än vad som förekommer utrikes och med att de moderna
motorfordonens bromssystem och tekniska utrustning i övrigt tillåter högre
hastigheter än de här medgivna.
I anledning härav vill utskottet anföra, att det kan förutsättas, att Kungl.
Maj :t och ansvariga myndigheter — i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— har sin uppmärksamhet riktad på frågan i vad mån det med
hänsyn till belastningen på vägarna och trafiksäkerhetens krav är möjligt
att medgiva högre hastigheter för fordon med släp än de nu gällande maximihastigheterna.
Något initiativ från riksdagens sida synes därför inte erforderligt,
varför utskottet inte kan tillstyrka motionerna.
Beträffande de övriga genom propositionen framlagda förslagen — rörande
vissa slag av påbudsmärken samt utfärdande och återkallelse av körkort
— har utskottet inte funnit anledning till erinran eller uttalande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av det vid förevarande proposition,
nr 136, fogade förslaget till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört;
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959 15
B. att motionerna I: 469 och II: 574 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1959
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson och
Sunne, fru Carlqvist samt herrar Mannerskantz, Magnusson och Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo och Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell, fröken
Höjer samt herrar Johansson i Södertälje och Svensson i Kungälv.
Reservation
av herrar Mannerskantz och Edström samt fröken Höjer, vilka ansett,
att utskottet bort anföra följande.
Vad gäller — ---(lika med utskottet) — — — här medgivna.
Bilar med släpvagnar användes i stor utsträckning kommersiellt av rörelseidkare
av olika slag. Oftast är det härvid fråga om personbilar med
släpvagn. Det är av stor betydelse för att hålla transportkostnaderna nere,
att hastigheten inte begränsas mer än vad som är nödvändigt med hänsyn
till trafiksäkerhet och vägarnas belastning. Trafiksäkerhetsskälen talar inte
odelat för att ifrågavarande fordon skall föras med låg hastighet. På livligt
trafikerade vägar kan ett fordon, som håller en hastighet av 40 km/tim,
otvivelaktigt stundom utgöra större trafikfara än fordon, som håller en
hastighet av exempelvis 60 km/tim. Med lägre hastighet tilltar nämligen
antalet omkörningar; dessa utgör erfarenhetsmässigt stora faromoment.
De gällande bestämmelserna om maximihastighet för bilar med släpfordon
har inte reviderats sedan vägtrafikförordningens tillkomst år 1951.
Sedan dess har bilarnas tekniska standard förbättrats avsevärt. Bl. a. har
bromssystemen i allmänhet blivit effektivare. De gällande hastighetsgränserna
kan därför betecknas såsom otidsenliga, något som vinner stöd av att
de är lägre än motsvarande gränser på de flesta håll utomlands.
Enligt utskottets mening är alltså en översyn av bestämmelserna motiverad,
och utskottet tillstyrker därför motionsyrkandet om en sådan översyn.
Beträffande de---(lika med utskottet)---— eller uttalande.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av det vid förevarande proposition,
nr 136, fogade förslaget till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört;
B. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 469 och II:
574 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av bestämmelserna om hastighetsbegränsning m. m. för fordon
med tillkopplade släp;
C. att motionerna 1:469 och 11:574, i den mån de inte
kan anses besvarade genom vad utskottet hemställt under
B, inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
590798
Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag