Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående
vissa ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 167 i första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson samt nr 218 i andra kammaren av herr Edlund,

dels ock de likalydande motionerna nr 319 i första kammaren av herr
Sundelin och nr 391 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.

I motionerna 1:167 och 11:218 har hemställts, »att riksdagen måtte
antaga följande

1) Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 3 januari 19kl (nr 1) om allmän

s jukför säkring.

Härigenom förordnas, att 26, 40 och 41 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
samt att 42 § samma lag skall upphöra att gälla.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de sju första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej
hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att
sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens---en sjukperiod.

Karenstid tillämpas---erkänd arbetslöshetskassa.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag
i form av sjukhjälpsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.

Statsbidrag beräknas—-— — Konungen bestämmer.

1—666 6» Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 35

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår till centralsjukkassa med nedan angivna procentuella
andel av de utgifter under kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 § första stycket samt gottgörelse till
arbetsgivare enligt 19 § andra stycket för läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 § ävensom resor enligt 16 och 17 §§
—-— — 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning — ----

30 procent;

c) barntillägg----75 procent.

Konungen äger---—skall tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag---särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 195A (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Drabbas någon, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för tid till och med nittionde dagen efter den då
skadan inträffade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta
eller till och med den dag rätten till sjukpenning upphör enligt 29 § nämnda
lag (samordningstid), rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen om allmän sjukförsäkring, därvid dock
skall iakttagas att i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada, som varar
längre än tre dagar, sjukpenning skall utgå från och med dagen för skadans
inträffande.

År skadad---från sjukpenningförsäkring.

Är den—--obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada---den skadade.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

3

3) Förordning

angående ändrad lydelse av Kungl. Maj.ts förordning den 4 juni 195i
(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ Kungl. Maj :ts förordning den 4 juni
1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring vid inköp av läkemedel, som enligt
apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308) är att hänföra till
apoteksvara eller som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av första
klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt pris för läkemedlet med hälften av
det belopp, varmed priset må överstiga fem kronor. Har under en formel
förskrivits flera läkemedel skall prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden. Är förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, skall
nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Vad nu---enskild tjänst.

Från prisnedsättning----stycket avses.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förordning
bestrides av de allmänna centralsjukkassorna.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.»

I motionerna I: 319 och II: 391 har hemställts,

»1. att riksdagen måtte för sin del besluta att med giltighet fr. o. m. den
1 juli 1959

a) statsbidraget till grundsjukpenning samt till läkarvård och tandvård
bestämmes till 40 procent av kostnaderna,

b) det särskilda statsbidraget till läkemedelsersättning slopas och

c) karensbeloppet för prisnedsatta läkemedel bestämmes till fem kronor,
samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 167 och II: 391.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Frågan om karenstiden samt frågan om statsbidragen enligt
sjukförsäkringslagen

Gällande rätt i fråga om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

Sjukpenning består av grundsjukpenning och tilläggssjukpenning. Dessutom
utgår i vissa fall barntillägg. Grundsjukpenningens storlek är lika
för alla, som är sjukpenningförsäkrade. Tilläggssjukpenning utgår allenast
om vederbörandes årsinkomst av tjänst uppgår till 1 800 kronor och
är därjämte till sin storlek beroende av storleken av nämnda årsinkomst.
Barntillägget varierar med antalet barn.

För tid, då den sjuke vårdas på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenning
av hempenning. Hempenningen är i princip lika med sjukpenningen,
minskad med 3 kr., dock högst med halva sjukpenningens belopp.

Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning (hempenning) ej utgå för
de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid). Vid karenstidens beräkning skall, därest
sjukperiod börjar inom tjugo dagar efter föregående sjukperiods slut, de
båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

Tidigare behandling av frågan om karenstidens längd

Enligt de före sjukförsäkringslagens tillkomst gällande bestämmelserna
angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen fick sjukkassorna
icke utge sjukpenning under en karenstid av tre dagar, den dag sjukdomsfallet
inträffade inräknad.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden å tre dagar skulle
bibehållas.

Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs
förslag i flera yttranden alltför kort.

I den s. k. sjukförsäkrings promemorian, resultatet av en överarbetning
inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två
alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, det ena kallat
alternativ I, innebärande en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad
sjukpenning med en karenstid av tre dagar, samt det andra, kallat alternativ
II, innebärande en enhetlig sjukpenning för alla men olika karenstid för
olika grupper av försäkrade. De olika karenstiderna enligt alternativ II
skulle vara tre dagar och fyra veckor. Sistnämnda karenstid skulle gälla för
självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen icke var direkt beroende
av deras egen dagliga arbetsinsats.

Vid remissbehandlingen av sjukförsäkringspromemorian framhölls allmänt,
att den i alternativ II föreslagna uppdelningen av de försäkrade i två
grupper med hänsyn till karenstidens längd skulle vara förknippad med
utomordentligt stora svårigheter.

I propositionen med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (nr 312 år

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

o

1946) upptogs alternativ II, dock med den jämkningen att en enhetlig
karenstid om tre dagar föreslogs.

I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19A6 i anledning av propositionen
uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som
vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna.

I samband med de ändringar, som 1953 genomfördes i sjukförsäkringslagen
vid beslutet om dennas ikraftträdande, gjordes vissa smärre jämkningar
i fråga om karenstiden. Denna bibehölls dock fortfarande till tre
dagar. Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner om såväl förlängning
som förkortning av karenstiden. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet
i utlåtande nr 35 år 1953 och vann ej heller riksdagens bifall.

I motionerna I: 269 och II: 340 vid 1958 års A-riksdag samt i motionerna
I: B 152 och II: B 241 vid samma års B-riksdag hemställdes om en förlängning
av karenstiden till sju dagar, dock att vid yrkesskada sjukpenning
skulle utgå fr. o. m. dagen för skadans inträffande, där sjukdom i anledning
av skadan varat mer än tre dagar (tre dagars relativ karens).

Båda motionsparen avslogs av riksdagen i enlighet med andra lagutskottets
utlåtanden (nr 9 och nr B 7). Såsom skäl härför anförde utskottet
bl. a. att en förlängning av karenstiden till sju dagar skulle medföra en icke
obetydlig försämring av nuvarande sjukpenningförmåner samt att en sådan
förlängning vidare skulle innebära, att viktiga delar av samordningen mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen måste uppges.

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen I

och med den nya yrkesskadeförsäkringslagen, vilken trädde i kraft
den 1 januari 1955, har yrkesskadeförsäkringen samordnats med sjukförsäkringen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade
och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få ersättning
från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden,
gått till ända. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp
utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen
för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattar tiden t. o. in. 90 :e
dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt
än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför
rätt till livränta, upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätlen
inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen omfattas av den allmänna
sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts, tilllämpliga
vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid drabbar
någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven
utlänning, griper yrkesskadeförsäkringen visserligen in redan från början,
men även i detta fall löper en samordningstid på samma säll som eljest.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Under denna tid erhåller den skadade samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen
som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest han
omfattats av denna. Först därefter utgår ersättning med tillämpning av
yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Enligt den äldre lagstiftningen gällde i frågan om försäkringsförmånerna
vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom bl. a. att om
sjukdom uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet
resp. dagen för yrkessjukdomens yppande, sjukpenning utgavs
fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen resp. yppandedagen så länge sjukdomen
förorsakade förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst en fjärdedel. Sjukpenningens storlek var beroende av den
skadades årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet resp.
yrkessjukdomens yppande.

Tidigare behandling av frågan om samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen

Vid 1955 års riksdag behandlades frågan om samordningen mellan den
allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
I de likalydande motionerna 1: 33 och II: 44 yrkades att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i
olycksfallslagstiftningen. I dessa motioner framhölls, att samordningen
mellan de ifrågavarande båda försäkringsformerna medfört vissa försämringar
av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekade bl.a.
på att de yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del
av kostnaden för läkarvård och antydde att detta kunde bli särskilt kännbart
under den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgick.

Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
31 år 1955, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
och anförde i anslutning till uttalande i motionerna att om man mildrade
de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare
karenstid vid yrkesskada, det skulle innebära att samordningsprincipen
finge uppgivas. Utskottet kunde därför icke finna denna väg framkomlig.

I de i andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 behandlade motionerna
1:53 och II: 71 yrkades viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada,
som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den
då skadan inträffat och icke, som enligt gällande bestämmelser, först efter
en karenstid av tre dagar. Utskottet avstyrkte motionerna under framhållande
av bl. a. att utskottet icke kunde förorda, att man, i enlighet med
motionärernas hemställan, utan föregående undersökning genomförde föreslagen
genomgripande lagändring.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I motionerna 1:5 och 11:8 vid 1956 års riksdag föreslogs ändrade bestämmelser
i fråga om beräkning av karenstid. Tre olika lösningar disku -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 är 1959

7

teradcs i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas
antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar tillämpning
av förmånligare regler vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det
tredje alternativet slutligen skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare
förpliktas att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 56 år 1956 i anledning av motionerna
bl. a.:

Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska
skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av
karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller
att bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening
beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla
förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare
lagstiftningen på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning
av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning
medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står
klart att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen,
härutinnan åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner.
Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora
fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt
utom allt tvivel. Önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring
av de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera
att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen
samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför
föreslå att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställer, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av
karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.

Riksdagen har i skrivelse nr 417 år 1956 hemställt i enlighet med utskottets
utlåtande.

Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I de förutnämnda motionerna 1:269 och 11:340 vid 1958 års A-riksdag
samt I:B152 och II: B 241 vid samma års Il-riksdag föreslogs, att sjukpenning
skulle utgå till yrkesskadad för sjukdomsfall, som varade mer än
tre dagar, och i så fall från och med dagen för insjuknandet (skadefallct
eller skadefallets yppande). Sjukkassorna skulle, i de fall där det finnes
sannolika skäl för att yrkesskada föreligger, äga utbetala sjukpenningersättning
med tre dagars relativ karenstid. I princip skulle icke ifrågakomma
att återkräva vad en försäkrad erhållit för mycket på grund av
atl man felaktigt utgått från alt yrkesskada förelegat.

Riksdagen motiverade sina ovan omförmälda avslagsbeslut i anledning
av motionerna med att samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
vore förenad med stora fördelar samt att de förslag till
lösning av samordningsproblemet, som framlagts i motionerna, skulle
medföra avsevärda svårigheter vid tillämpningen.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 1959

Finansieringen av de genom motionerna aktualiserade förmånerna
enligt sjukförsäkringslagen

Grundsjukpenningen och motsvarande del av hempenningen samt tillhörande
barntillägg finansieras dels med statsbidrag, dels med avgifter
från de försäkrade. Statsbidraget utgår med 50 % av utgiften utom såvitt
angår barntillägget, där statsbidraget uppgår till 75 %.

Tilläggssjukpenningen och motsvarande del av hempenningen finansieras
dels med arbetsgivarbidrag, dels med avgifter från de försäkrade.
Arbetsgivarbidragen beräknas inte efter sjukkassornas utgifter utan är i
stället bestämda till 0,85 % av de löner arbetsgivarna utgivit till sådana
hos dem anställda arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. I den mån lön överstiger 15 000 kr. för
år, tas den icke med i beräkningen.

Till sjukkassornas utgifter för ersättningar för läkarvård, däri inbegripet
ersättningsgill tandläkarvård, utgår statsbidrag med 50 %.

Medlemsbidrag utgår till sjukkassorna med visst belopp för varje medlem.
Beloppet varierar mellan olika sjukkasseområden och utgör i princip
4 kr., 4 kr. 50 öre eller 5 kr.

Storleken av statsbidraget är för budgetåret 1959/60 beräknad, beträffande
grundsjukpenning till 76,8 milj. kr., beträffande grundhempenning
till 6,7 milj. kr., beträffande läkarvård och tandläkarvård till 69,7 milj. kr.
samt i fråga om medlemsbidraget till 24,8 milj. kr.

Karensbeloppet m.m.

Gällande bestämmelser om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Vid 1954 års riksdag antogs ett genom proposition nr 163 år 1954 framlagt
förslag om detaljutformning av den läkemedelsreform, varom principbeslut
fattats vid 1953 års riksdag. Enligt den sålunda antagna kungl. förordningen
den 4 juni 1951/ ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, skall vissa läkemedel, varå recept
utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller till nedsatt
pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring
vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar erhålla
vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom den sjukförsäkrade
vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara eller
innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av läkemedelspriset
med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr. Sådan prisnedsättning
erhåller även den som utan att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen
är i allmän eller enskild tjänst här i riket. Kungl. Maj :t äger
från prisnedsättningen undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel
som nyss nämnts.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

9

För vad allmänheten ej erlagt av priset för ifrågavarande läkemedel skall
apotekarna erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten för den allmänna
sjukförsäkringen, dvs. riksförsäkringsanstalten.

Av utgifterna för läkemedelsreformen — vilka vid reformens genomförande
beräknades till ca 34 milj. kr. om året — skall staten svara för
ett belopp per år motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlein eller
i runt tal 6,5 milj. kr., medan återstående kostnader fördelas mellan de allmänna
centralsjukkassorna.

Tidigare behandling av frågan

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett
förslag av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle
rabatt medgivas med 50 % å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt
förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes
systemet med karensbelopp nästan genomgående. Farhågor uttrycktes
dock för att ett dylikt system skulle leda till utskrivning av större
myckenhet läkemedel på en gång än eljest skolat ske med ty åtföljande
risk för missbruk. Vidare påpekades, att karensbeloppet innebar en försämring
i jämförelse med vad som då gällde för många sjukförsäkrade,
enär övervägande delen av sjukkassorna gav ersättning för läkemedel med
vanligen 50 % utan något karensbelopp.

Föredragande departementschefen, stedsrådet Sträng, uttalade i ovannämnda
proposition nr 163 år 1954 bl. a.:

Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med
avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp
automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall
vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså
en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att
genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare
läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.
Ett visst karensbelopp synes därför böra föreskrivas---.

Vid bestämmande av karensbeloppets och rabattsatsens storlek må hållas
i minnet, att utredningsmannen beräknat kostnaderna för en läkemedelsreform
med det innehåll, som förordats av honom, till 32 å 34,5 milj. kr.
om året — differensen beror på svårigheten att ange storleken av den
kostnadsfria läkemedelssektorn — samt att statsmakterna vid 1953 års
principbeslut räknade med en kostnadsram av 34 milj. kr. Enligt min
mening bör nämnda kostnadsram hållas. Givetvis måste alla kostnadsberäkningar
för en reform av förevarande slag bli osäkra. De av utredningsmannen
gjorda beräkningarna har verkställts med utgångspunkt från
recepturomsättningen år 1952 utan alt därvid räknats med någon förhöjning
av denna omsättning till följd av sjukförsäkrings- och läkemedelsreformens
genomförande. Med hänsyn härtill och till den under en lång
följd av år fortgående ökningen av läkemedelskonsumtionen synes en viss
ej alltför obetydlig marginal för ökning av läkemedelsförbrukningen böra

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

reserveras. En marginal å ca 6 milj. kr. skulle erhållas, därest karensbeloppet
med oförändrad rabattsats höjdes till 3 kr.; skulle samtidigt rabattsatsen,
såsom ifrågasatts, höjas till 75 %, skulle däremot i stället uppstå
en kostnadsökning av ca 2 milj. kr.

Vad nu anförts synes tala för att karensbeloppet fastställes till 3 kr. och
rabattsatsen till 50 %. Med den tämligen vida omfattning, som det rabatterade
läkemedelsområdet erhållit, torde detta vara motiverat. En sådan höjning
av det föreslagna karensbeloppet bör även vara ägnad att stävja
eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk. Den medför också en administrativ
lättnad, vilket inte är minst värdefullt.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år
195A och hade därvid även att taga ställning till ett i motionen II: 646
framställt yrkande att karensbeloppet skulle helt slopas. Utskottet framhöll
härvid bl. a. följande.

Beträffande systemet med karensbelopp har olika meningar gjort sig
gällande. I motionen II: 646 föreslås sålunda, att karensbeloppet helt skall
slopas, medan i remissyttrandena — vilka till övervägande delen ansluter
sig till tanken på ett karensbelopp — även den meningen framkommit, att
karensbeloppet bör vara större och i gengäld rabattsatsen böjas.

Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna
vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.
Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken
av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets
mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om
en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg
överblicka — att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet
i avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.

Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,
att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således
ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande
inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare
icke att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk
betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas
även administrationen av reformen, varigenom en större del av
utgifterna för denna kommer att användas för dess egentliga syfte. Till
belysning av detta kan nämnas, att, enligt i propositionen redovisade uppgifter
angående apotekens omsättning år 1952, antalet recipen — dvs.
särskilt föreskrivna läkemedel — å belopp under tre kronor utgjorde 7,5
milj. st., medan sammanlagda antalet recipen var 20 milj. st.

Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett
tämligen lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna
för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras
eller rabatteras allenast i ringa mån, kan bli alltför känbara för den enskilde.
Ett karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av
de på senare år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna
sjukförsäkringen förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande
betänkligheter. På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet
därför propositionens förslag i detta hänseende.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

11

Yrkande av samma innebörd som det ovan angivna vid 1954 års riksdag
behandlade motionsyrkandet framställdes vid 1955 års riksdag i motionen
11:209. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 10 år 1955 hänvisade
andra lagutskottet till de av utskottet vid 1954 års riksdag gjorda
uttalandena i frågan och framhöll, att vad utskottet sålunda uttalat alltjämt
ägde giltighet. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag framlades i flera motioner förslag till ändringar

1 olika avseenden i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Vissa motioner syftade till en ökning av storleken av prisnedsättningen
å rabatterade läkemedel, medan andra innehöll förslag om minskning
av läkemedelsförmånens omfattning i huvudsakligt syfte att uppnå
lättnader i administrativt avseende, över motionerna avgavs yttranden
av medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, vari bl. a. vissa kostnadsberäkningar
redovisades. Härav framgick bl. a. att den av statsmakterna
vid 1953 års principbeslut i läkemedelsfrågan angivna kostnadsramen
å 34 milj. kr. överskridits i väsentlig mån under år 1955. Kostnaden för
läkemedelsreformen hade sålunda för nämnda år uppgått till i runt tal
39,4 milj. kr. I fråga om det närmare innehållet i dessa yttranden må
hänvisas till den redogörelse härför, som intagits i andra lagutskottets
utlåtande nr 38 år 1956 över förenämnda motioner.

De motioner, som syftade till en ökning av prisnedsättningens storlek,
avstyrkes av utskottet under hänvisning till att vid genomförande av de
däri förordade ändringarna i läkemedelsförordningen ytterligare betydande
kostnadsökningar skulle inträda. Vad beträffar ett förslag om höjning
av karensbeloppet till 10 kr. och en samtidig höjning av rabatteringen
till 75 % anförde utskottet att en sådan ändring enligt de i remissyttrandena
framlagda kostnadsberäkningarna kunde antagas komma att
medföra en årlig kostnadsminskning av omkring 20 milj. kr. samt en
nedgång av verifikationsantalet från omkring 12 miljoner till mindre än

2 miljoner för år. Förslagets genomförande skulle, framhöll utskottet
vidare, i fråga om det stora flertalet prisnedsatta läkemedel innebära en
rabattförsämring, och de sjuka skulle härigenom inte beredas den ekonomiska
lättnad, som läkemedelsreformen syftat till. Utskottet avstyrkte på
grund härav ifrågavarande förslag.

Slutligen behandlade utskottet i samma utlåtande även ett motionsyrkande
av innebörd alt regeln om rabattering med hälften av det belopp,
varmed priset överstiger 3 kr., skulle bibehållas men kompletteras med en
föreskrift, alt prisnedsättning ej må åtnjutas med mindre priset å läkemedlet
uppgår till minst 5 kr. Utskottet framhöll att ett bifall till detta
förslag enligt de i utlåtandet redovisade kostnadsberäkningarna kunde an -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

tagas medföra en kostnadsminskning med 2 å 3 milj. kr. för år och en
minskning av det årliga verifikationsantalet med omkring 4 miljoner. Utskottet
hänvisade till att medicinalstyrelsen tillstyrkt förslaget och att
även riksförsäkringsanstalten intagit en positiv hållning till detta samt
förklarade sig dela den uppfattning åt vilken dessa myndigheter givit
uttryck i sina yttranden över motionerna. Utskottet tillstyrkte därför genomförandet
av det i dessa motioner framlagda förslaget om slopande av prisnedsättningen,
i den mån denna understiger en krona.

Vid utskottets utlåtande var fogad bl. a. en reservation vari hemställdes
om avslag jämväl å sistnämnda motionsyrkande. Reservanterna hänvisade
därvid bl. a. till en inom medicinalstyrelsen pågående undersökning
rörande läkemedelsreformen avseende bl. a. spörsmål rörande rabatterade
läkemedel och uttalade att det icke syntes tillrådligt att utan att avvakta
resultatet av denna utredning genomföra den i motionerna förslagna ändringen
av läkemedelsförordningen.

Riksdagen biföll reservanternas hemställan om avslag å samtliga
motioner.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1956 tillkallade chefen
för socialdepartementet samma dag en utredningsman för att verkställa
översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor m. m. I sagda utredningsuppdrag ingick
bl. a. att ompröva karensbeloppet.

I de vid 1957 års riksdag väckta motionerna I: 260 och II: 347 hemställdes
om en höjning av karensbeloppet från 3 till 5 kr.

Motionerna avstyrktes av sammansatt stats- och andra lagutskott i utlåtande
nr 1 år 1957, som därvid hänvisade till pågående utredning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1957 tillkallade chefen
för socialdepartementet särskilda sakkunniga för att biträda med utredning
av frågan om utformningen av förmånen av kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel. De sakkunniga har antagit namnet utredningen
angående läkemedelsrabatteringen. Utredningen har fått överta det utredningsuppdrag
i fråga om läkemedelsrabatteringen, som tidigare varit anförtrott
utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan m. in. I direktiven
för utredningen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson,
att den nuvarande rabatteringen av läkemedel visat sig vara förknippad
med en fortlöpande kostnadsökning samt att det kunde förmodas möta
svårigheter att inom ramen för rådande system motverka utgiftsstegringen.
Departementschefen fortsatte:

Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna
liksom för närvarande skall beredas skydd mot atl vid sjukdom betungas
med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som total -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

13

kostnaderna hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att
det administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes
så långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna
utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom
vilket dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas
helt förutsättningslöst.

Utredningen beräknas kunna avge förslag i ämnet under 1959.

I motionerna I: 269 och II: 340 vid 1958 års A-riksdag samt i motionerna
I:B 1952 och II: B 241 vid samma års B-riksdag yrkades, att karensbeloppet
måtte höjas till 5 kr. I sistnämnda båda motioner yrkades dessutom,
att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen skulle bortfalla.

Andra lagutskottet avstyrkte i båda fallen motionsyrkandena (utlåtandena
nr 9/1958 och nr B 7/1958) under hänvisning till pågående utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Utskottet

I motionerna I: 167 och II: 218 föreslås att karenstiden i fråga om sjukpenningförsäkringen
skall förlängas från tre till sju dagar. Samtidigt föreslås
att samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
skall brytas såtillvida, att de yrkesskadeförsäkrade skall — där
sannolika skäl föreligger för att det är fråga om yrkesskada — vara berättigade
till sjukpenning fr. o. in. dagen för insjuknandet (skadefallet
eller skadefallets yppande), därest sjukdomen varar mer än tre dagar
(tre dagars relativ karens). I de fall där sjukpenning skulle komma att
utbetalas på grund av att man felaktigt antagit att det varit fråga om yrkesskada,
skulle det i princip inte komma i fråga att återkräva vad som utbetalts
för mycket.

Samma yrkanden som de ovan nämnda har behandlats av såväl A- som
B-riksdagen 1958. Riksdagen har därvid — i enlighet med vad andra lagutskottet
hemställt — icke bifallit yrkandena. Såsom skäl för sin ståndpunkt
anförde utskottet bl. a., att eu förlängning av karenstiden till sju
dagar skulle medföra en icke obetydlig försämring av nuvarande sjukpenningförmåner
samt att en sådan förlängning skulle innebära att viktiga
delar av samordningen med yrkesskadeförsäkringen måste uppges. Utskottet
uttalade vidare, att samordningen är förenad med stora fördelar
samt att de föreslagna lösningarna av samordningsproblemet skulle medföra
avsevärda svårigheter vid tillämpningen.

Vad som sålunda uttalades i fjol från utskottets sida anser utskottet
fortfarande äga giltighet. Utskottet kan därför inte tillstyrka ifrågavarande
yrkanden.

I ovannämnda motioner samt i motionerna I: 319 och II: 391 bär yrkats,
att karensbeloppet i fråga om läkemedelsrabatteringen måtte höjas från tre

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 1959

till fem kronor. Även denna fråga har behandlats vid de båda riksdagarna i
fjol, vilka därvid — i enlighet med andra lagutskottets hemställan -— avslog
yrkanden om sådan ändring. Motiveringen härför var att frågan var
under övervägande av utredningen angående läkemedelsrabatteringen.
Denna utredning väntas avsluta sitt arbete innevarande år. Enligt utskottets
mening saknas skäl för riksdagen att nu intaga annan ståndpunkt till
förevarande fråga än under fjolåret. I motionerna har dessutom yrkats att
en höjning av karensbeloppet skulle kombineras med ett borttagande av
statsbidraget till läkemedelsrabatteringen. Med den inställning utskottet
bar till frågan om höjning av karensbeloppet kan utskottet inte biträda
detta yrkande.

Vidare har i motionerna yrkats vissa sänkningar i det statliga sjukhjälpsbidraget
till sjukförsäkringen; i motionerna I: 167 och 11:218 föreslås att
bidraget till grundsjukpenning och grundhempenning sänkes från nuvarande
50 % till 30 %, i motionerna I: 319 och II: 391 yrkas att bidraget till
grundsjukpenning samt till läkarvård och tandvård nedsättes från 50 till
40 %. I de förstnämnda båda motionerna yrkas därjämte, att statsbidraget
i form av medlemsbidrag borttages.

En sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen måste medföra, antingen
att de försäkrades förmåner försämras eller att de försäkrade måste
betala högre avgifter till försäkringen än vad eljest varit erforderligt. Härvid
bortser dock utskottet från möjligheten att öka arbetsgivarnas bidrag
till sjukförsäkringen, något som icke heller diskuterats i föreliggande motioner.
Såsom framgår av det ovan anförda, är utskottet icke berett att medverka
till en försämring av de försäkrades förmåner. Ej heller anser utskottet
det befogat att lägga större del av kostnaden för sjukförsäkringen
på de försäkrade än som avsetts med gällande lag. Utskottet kan följaktligen
inte biträda förevarande motionsyrkanden.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner,

1) I: 167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1959.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

15

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Lars Larsson, Eric Carlsson och
Edström;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström,
herr Carlsson i Bakeröd, fru Sandström, fröken Sandell, herr Johansson i
Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm och herr Svensson i Kungälv.

Reservationer

I.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Eric Carlsson, Edström, Jacobsson i Tobo,
fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd och fru Sandström, vilka beträffande
41 § lagen om allmän sjukförsäkring ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

Ända sedan sjukförsäkringsreformens ikraftträdande den 1 januari
1955 har sjukkassornas verksamhet lämnat överskott. Vid nämnda tidpunkt
uppgick de i de lokala sjukkassorna fonderade medlen, vilka då
överfördes från de erkända sjukkassorna, till 196 milj. kr. Fondmedlen
hade den 1 januari 1958 ökat till 398 milj. kr., och fonderna har därefter
— om än i något långsammare takt — fortsatt att stiga.

Rådande statsfinansiella läge kräver, att statens utgifter nedbringas i
samtliga fall där detta kan ske ulan att angelägna behov eftersättes. En
lämplig väg att åstadkomma en sänkning av statsutgifterna är att minska
statsbidraget till sjukförsäkringen. Med hänsyn till det överskott, som enligt
vad ovan redovisats sjukkassornas verksamhet hittills lämnat, kan
nämligen en måttlig sänkning av statsbidraget göras utan att nu utgående
sjukkasseavgifter annat än i enstaka undantagsfall behöver höjas. Utskottet
förordar därför, att statsbidraget till grundsjukpenning, i statsverkspropositionen
för budgetåret 1959/60 beräknat till 76,8 milj. kr., och statsbidraget
till läkarvård och tandläkarvård, på motsvarande sätt beräknat
till 69,7 milj. kr., sänkes från nuvarande 50 % till 35 %. Härigenom skulle
uppnås en besparing i statens utgifter om i det närmaste 44 milj. kr.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1) I: 167 och 11:218; samt

2) I: 319 och II:391,

måtte för sin del antaga följande.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 41 § lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 41 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår---nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 § första stycket samt gottgörelse till

arbetsgivare enligt 19 § andra stycket för läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 § ................................. 35 procent;

b) resor enligt 16 och 17 §§ ....................................... 50 procent;

c) grundsjukpenning ................................................... 35 procent;

d) mot grundsjukpenning svarande del av hempenning — 50 procent;

e) barntillägg ............................................................. 75 procent.

Konungen äger---tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

II.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, fröken
Wetterström och fru Sandström, vilka beträffande förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

I motionerna 1:167 och 11:218 samt 1:319 och 11:391 har yrkats, att
karensbeloppet i fråga om läkemedelsrabatteringen måtte höjas från tre
till fem kronor samt att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen måtte
borttagas. En höjning av karensbeloppet till fem kronor skulle medföra en
ringa merutgift för de sjukförsäkrade. Högst skulle merutgiften bli i fråga
om läkemedel som betingar ett pris av minst fem kronor. I dessa fall
skulle merutgiften dock inskränka sig till en krona per inköpt läkemedel.
Med hänsyn härtill och då den föreslagna höjningen av karensbeloppet
skulle medföra en avsevärd minskning i det administrativa besvär, som
läkemedelsrabatteringen för närvarande innebär — antalet ersättningsärenden
kan beräknas minska med en tredjedel — anser sig utskottet böra
förorda en sådan höjning. Härigenom skulle sjukkassornas utgifter nedgå
med åtminstone 13 milj. kr. Under sådana omständigheter saknas skäl att
bibehålla statsbidraget till läkemedesrabatteringen, vilket i statsverkspropositionen
är för nästa budgetår beräknat till 6,5 milj. kr.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

17

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1) I: 167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

måtte för sin del antaga följande

Förslag till
Förordning

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

3 §.

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring vid inköp av läkemedel, som enligt
apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308) är att hänföra till
apoteksvara eller som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av första
klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt pris för läkemedlet med hälften av
det belopp, varmed priset må överstiga fem kronor. Har under en formel
förskrivits flera läkemedel skall prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden. Är förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, skall
nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Vad nu---enskild tjänst.

Från prisnedsättning •— --stycket avses.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förordning
bestrides av de allmänna centralsjukkassorna i förhållande till antalet
sådana medlemmar vid utgången av det år kostnaden avser, som äro pliktiga
att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt lagen om allmän ''sjukförsäkring.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

III.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström
och fru Sandström, vilka beträffande 40 och 42 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

2—666 69 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 35

18

Andra lagulskottets utlåtande nr 35 år 1959

Det statliga medlemsbidraget till sjukkassorna är avsett som ett stöd till
kassornas förvaltningskostnader. Något avgörande skäl för detta stöd har
knappast förebragts. Ett borttagande av medlemsbidraget skulle dessutom
utgöra ett incitament till sjukkassorna till besparingar och rationaliseringar
i förvaltningen. Med hänsyn härtill och till rådande bekymmersamma statsfinansiella
läge vill utskottet föreslå, att medlemsbidraget, som för budgetåret
1959/60 är beräknat till 24,8 milj. kr., borttages,
b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 167 och II: 218
måtte för sin del antaga följande

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 40 § lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att
42 § samma lag skall upphöra att gälla.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag
i form av sjukhjälpsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag''.

Statsbidrag beräknas---Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

IV.

av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka beträffande 26 §
lagen om allmän sjukförsäkring och 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring
ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

Som motiv för yrkandet om karenstidens utökning, vilken skulle kunna
medföra en sänkning av statsbidragen till sjukkassorna, har av motionärerna
anförts dels det allvarligt försämrade statsfinansiella läget, dels den
väsentliga höjningen av realinkomsterna för landets löntagare sedan sjukkassereformens
genomförande, dels att det måste anses sunt och psykologiskt
riktigt att de enskilda människorna själva svarade för en veckas
sjukdom när fråga icke är om olycksfall i arbete.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

19

Utskottet anser dessa synpunkter bärande.

Riksdagen har tidigare ansett samordningen mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
vara av sådan vikt att denna i och för sig utgjort tillräckligt
skäl att icke vidtaga någon ändring. Även om utskottet icke vill
förneka att denna samordning medför vissa administrativa fördelar, måste
man dock väga denna fördel emot den starka motiveringen för att kunna
genom minskning av statens utgifter ernå balans i budgeten utan skattehöjningar.
Det synes även utskottet möjligt att genom anordningar liknande
dem som motionärerna anvisar i mycket hög grad kunna neutralisera de
administrativa olägenheterna.

Även om ett relativt stort antal fall som vid utbetalande av ersättning
rubricerats som olycksfall senare visar sig höra under den vanliga sjukförsäkringen
men alltså icke enligt motionärernas förslag skall återbetalas
för de första sju dagarna, kan detta i procent räknat knappast befaras
uppgå till belopp som kommer att förrycka det ekonomiska utfallet för
sjukkassorna.

Man bör enligt utskottets mening icke heller underskatta värdet av att
olycksfallsförsäkringen ändras så att den försäkrade erhåller ersättning
redan från första dagen om skadan medför bortvaro i mer än tre dagar.
Utskottet anser detta vara en civilrättslig skyldighet för denna försäkring
som helt bör åvila arbetsgivarna och vars avgifter f. n. erbjuder täckning
härför.

Vid bedömande av samtliga dessa synpunkter finner utskottet sig kunna
förorda bifall till vad motionärerna härutinnan föreslår, i all synnerhet
som sjukförsäkringsavgifterna trots de nedsättningar av statsbidragen, som
under andra punkter förordas, hos ett stort antal sjukkassor torde kunna
sänkas.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 167 och II: 218
måtte för sin del antaga följande

1) Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de sju första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller för

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

Vid karenstidens---en sjukperiod.

Karenstid tillämpas ----erkänd arbetslöshetskassa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

2) Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för tid till och med nittionde dagen efter den då
skadan inträffade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta
eller till och med den dag rätten till sjukpenning upphör enligt 29 § nämnda
lag (samordningstid), rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen om allmän sjukförsäkring, därvid dock
skall iakttagas att i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada, som varar
längre än tre dagar, sjukpenning skall utgå från och med dagen för skadans
inträffande.

Är skadad----—från sjukpenningförsäkring.

Är den ---obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada---den skadade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Sthlm 1959. K. L. Beckmans Boktr.