Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1959 dagtecknad proposition, nr 120, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till sjöarbetstidslag, dels ock inhämtat riksdagens yttrande över en
vid Internationella arbetsorganisationens sjöfartskonferens år 1958 antagen
konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning på fartyg
samt en vid samma tillfälle antagen rekommendation (nr 109) i samma ämnen.

Lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Sj öarbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Inledande bestämmelser
1 §•

1 mom. Denna lag äger, med nedan omförmälda undantag, tillämpning
å skeppstjänst.

Med skeppstjänst förstås i denna lag arbete som å svenskt fartyg anställd
person för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför
ombord å fartyget eller annorstädes.

2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete som utföres av

befälhavare å fartyg varå utom denne minst tre personer äro anställda;

maskinchef och främste styrman, därest deras skeppstjänst icke är indelad
i vakter;

föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg varå utom denne minst sex
personer äro anställda inom avdelningen;

1 Ifihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

läkare och annan person som är anställd uteslutande för att meddela
sjukvård;

person som är anställd uteslutande för att meddela undervisning;

musiker;

person tillhörande redarens familj å fartyg med en bruttodräktighet understigande
500 registerton; eller

person som är anställd å fartyg av följande slag, nämligen

a) kronan tillhörigt fartyg, såvida icke Konungen annorlunda förordnat,

b) fiskefartyg, då det användes såsom sådant, eller fartyg som nyttjas till
verksamhet omedelbart förbunden med fiske,

c) räddningsfartyg då det användes såsom sådant,

d) lustfartyg,

e) segelfartyg med hjälpmaskin, om fartygets bruttodräktighet understiger
100 registerton, eller annat fartyg som har en bruttodräktighet understigande
25 registerton, såvida ej Konungen om sådant fartyg annorlunda
förordnat.

3 mom. När synnerliga skäl därtill äro, må Konungen eller myndighet som
Konungen förordnar medgiva undantag jämväl i övrigt från tillämpningen
av denna lag, i den mån det icke strider mot överenskommelse mellan Sverige
och främmande makt.

2 §•

1 mom. I denna lag förstås med

sjöman: en var som förrättar skeppstjänst varå lagen äger tillämpning;

ekonomipersonal: personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas
förplägning eller uppassning eller andra sysslor som äga samband
med dylikt arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring; dagman:

sjöman vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter och som ej
tillhör radio- eller ekonomipersonalen;

passagerarfartyg: fartyg för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är
utfärdat;

dygn: tiden från klockan 0 till klockan 24;

helgdag: dygn varå söndag eller här i riket bruklig helgdag infaller;

oavbruten gång: färdsätt kännetecknat därav att icke land angöres eller
eljest beröring med land äger rum under längre tid än 2 timmar vid varje
tillfälle;

närtrafik: fart i svenskt farvatten eller eljest i Östersjön eller därmed
i förbindelse varande farvatten, dock ej bortom linjen Shetlands nordpynt—
Trondheimsfjorden, 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48
grader nordlig latitud (Brest);

fjärrtrafik: vidsträcktare fart än närtrafik;

lokalfart: fart i vilken förekommande resa icke under vanliga förhållanden
kräver mera än 12 timmars oavbruten gång från eller till svensk hamn.

Fartyg skall under resa hela tiden anses nyttjat i den vidsträcktaste fart
som resan omfattar, dock ej i den mån resan till följd av storm, sjöskada
eller annan trängande nöd kommit att utsträckas längre än avsett.

2 mom. Vid beräknande av arbetstid enligt denna lag skola, utom i fall
som avses i 13 § 1 mom., undantagas dels måltidsrast, dels ock annat uppehåll
i skeppstjänsten, såvida sjömannen enligt förmans besked därunder
äger avlägsna sig från arbetsplatsen och uppehållet varar minst 1 timme.

Såsom vecka räknas en period av sju dygn i följd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

3

2 kap.

Ordinarie arbetstid å fartyg i fjärrtrafik och i närtrafik

3 §•

Om ordinarie arbetstid å fartyg i fjärrtrafik eller i närtrafik stadgas i 4
■—12 §§; dock att i fråga om fartyg med en brultodräktighet understigande
500 registerton, som nyttjas i lokalfart, i stället skall gälla vad som föreskrivesi
3 kap.

4 §•

1 mom. För vaktindelad sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen samt
för sjöman tillhörande radiopersonalen må ordinarie arbetstid till sjöss
utgöra högst 8 timmar om dygnet, där ej annat är stadgat i 2 mom.

2 mom. Å fartyg i närtrafik må, därest fartyget har en bruttodräktighet
understigande 500 registerton, ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman som
avses i 1 mom. utgöra högst 24 timmar för två dygn i följd och 112 timmar
under loppet av två veckor i följd; dock skall ordinarie arbetstiden utgöra
högst 8 timmar om dygnet för

a) sjöman som tillhör maskinpersonalen, om fartyget har en maskinstyrka
överstigande 700 indikerade hästkrafter; samt

b) eldare som har att för hand elda med kol, därest resan under vanliga
förhållanden kräver mer än 24 timmars oavbruten gång.

5 §.

Å dygn under vilket fartyget avgår från eller ankommer till hamn må ordinarie
arbetstid för sjöman som avses i 4 § icke överstiga 8 timmar.

Befinner sig fartyget till sjöss eller eljest i gång under större delen av
avgångs- eller ankomstdygn må under det dygnet tillämpas den längre ordinarie
arbetstid som må gälla när fartyget är till sjöss; dock att skeppstjänst
icke må, utöver ordinarie arbetstid enligt första stycket, såsom ordinarie
arbete åläggas sjömannen under längre tid än 1 timme medan fartyget
ligger förtöjt eller förankrat i hamn.

6 §•

Å helgdag när fartyget är till sjöss eller avgår från eller ankommer till
hamn må sjöman som avses i 4 § icke såsom ordinarie arbete åläggas annan
skeppstjänst än

1) arbete som erfordras för fartygets framdrivande, manövrering eller
navigering ävensom därmed sammanhängande arbete som ej kan tåla uppskov,

2) radiotelegraf- och radiotelefontjänst,

3) lättare rengöring och spolning av däck under sammanlagt högst 1 timme,

4) arbete som erfordras för besättningens förplägning,

5) arbete för fartygets klargöring i anledning av avgång från eller ankomst
till hamn,

6) arbete för ombordtagande och ilandförande av passagerare, post och
passagerares effekter,

7) arbete för ombordtagande av proviant och skeppsförnödenheter i mindre
omfattning, samt

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

8) lastning och lossning av styckegods i mindre omfattning och av gods
vars lastning eller lossning ej kan utan fara för godset uppskjutas.

7 §•

Under fartygets uppehåll i hamn må ordinarie arbetstid för sjöman som
avses i 4 § icke överstiga 8 timmar om dygnet och 45 timmar i veckan. Arbetstiden
skall, såvida ej annat överenskommits eller är i vederbörande
hamn brukligt, förläggas mellan klockan 6 och klockan 18.

Å helgdag må sjömannen under sådant uppehåll icke åläggas att fullgöra
skeppstjänst såsom ordinarie arbete.

8 §•

För dagman utgör ordinarie arbetstid till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till hamn, högst 8 timmar om dygnet. Arbetstiden
må dock icke överstiga 45 timmar i veckan.

Å helgdag när fartyget är till sjöss må dagman icke under längre tid än
sammanlagt 1 timme såsom ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än
sådan som regelmässigt ingår i hans åliggande och icke kan tåla uppskov.
Å helgdag som infaller å avgångs- eller ankomstdygn må dagman icke såsom
ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än sådan som avses i 6 §.

Ordinarie arbetstid till sjöss för dagman skall, såvida ej annat överenskommits,
förläggas mellan klockan 6 och klockan 18.

9 §•

Under fartygets uppehåll i hamn skall för dagman gälla vad som stadgas
i 7 § för där avsedda sjömän.

10 §.

1 mom. För sjöman tillhörande ekonomipersonalen må ordinarie arbetstid
för dygn till sjöss eller under dygn när fartyget avgår från eller ankommer
till hamn utgöra

å passagerarfartyg

högst 9 timmar under loppet av 14 timmar i följd;

å annat fartyg

högst 8 timmar.

Under fartygets uppehåll i hamn må för sjöman tillhörande ekonomipersonalen
ordinarie arbetstid för dygn utgöra

å passagerarfartyg

a) när passagerare finnes ombord, 9 timmar under loppet av 14 timmar
i följd, och

b) i annat fall 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd, dock att arbetstiden
icke må överstiga 5 timmar å lördag eller helgdag samt att annan
personal än köks- och uppassarpersonal å helgdag icke må åläggas skeppstjänst
såsom ordinarie arbete;

å annat fartyg

högst 8 timmar, dock att arbetstiden icke må överstiga 6 timmar å lördag
samt att ekonomipersonalen å helgdag icke må åläggas annan skeppstjänst
än sådan som erfordras för besättningens och passagerares förplägning
jämte nödig uppassning i övrigt samt för lättare rengöring under sammanlagt
högst 5 timmar.

2 mom. Ordinarie arbetstid skall, såvida ej annat överenskommits eller
är i vederbörande hamn brukligt, förläggas

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

5

å passagerarfartyg under fartygets uppehåll i hamn, när passagerare icke
finnes ombord, till tiden före klockan 19; samt
å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget avgår från eller ankommer till
hamn, mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn, mellan klockan 6 och klockan 18 å söckendag
utom lördag samt mellan klockan 6 och klockan 15 å lördag och
helgdag.

11 §•

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid bör fördelas i enlighet med ett
av befälhavaren på förhand fastställt arbetstidsschema. Sådant schema bör
vara anslaget på arbetsplatsen.

12 §.

Överstiger den ordinarie arbetstiden

a) 45 timmar under loppet av en vecka då fråga är om sjöman som avses
i 4 § och vars ordinarie arbetstid till sjöss utgör högst 8 timmar om dygnet
eller

b) 90 timmar under loppet av två veckor i följd då fråga är om annan
sjöman,

skall sjömannen för överskjutande tid åtnjuta vederlag i form av fritid
i hamn eller ock på annat sätt enligt vad därom må fastställas genom kollektivavtal.
Från den tid för vilken vederlag må utgå skall avräknas ledighet
som sjömannen åtnjutit jämlikt 51 § tredje stycket sjömanslagen.

3 kap.

Ordinarie arbetstid å vissa fartyg i lokalfart
13 §.

1 mom. Nyttjas fartyg vars bruttodräktighet understiger 500 registerton i
lokalfart inom svensk hamn, må ordinarie arbetstid ej överstiga 45 timmar i
i veckan, raster oräknade. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än
nyss angivits tillämpas, såframt arbetstiden under en tidrymd av högst
tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan.

2 mom. Nyttjas fartyg, som avses i 1 mom., i lokalfart annorstädes än
inom svensk hamn, må ordinarie arbetstid ej överstiga 12 timmar för dygn
och 56 timmar i veckan.

Å helgdag när fartyget hela dygnet uppehåller sig i hamn må sjömannen
icke åläggas skeppstjänst såsom ordinarie arbete.

4 kap.

Säkerhetstjänst och övertidsarbete
14 §.

Utöver vad som stadgas i 2 och 3 kap. må skeppstjänst åläggas sjöman då
fråga är om

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

a) skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara
för liv eller fartyg;

b) skeppstjänst som erfordras för lämnande av hjälp enligt 34 a, 223 eller
223 a § sjölagen; eller

c) deltagande i sådana övningar med bärgnings- och eldsläckningsredskap
samt andra säkerhetsanordningar som anställas i enlighet med vad därom
särskilt stadgas.

För sådan skeppstjänst är sjömannen, såvida ej annat överenskommits,
icke berättigad till särskild ersättning.

15 §.

Utöver vad som stadgas i 2 och 3 kap. må sjöman mot ersättning åläggas
jämväl annan än i 14 § omförmäld skeppstjänst (övertidsarbete).

16 §.

Övertidsarbete må åläggas sjöman under högst 18 timmar i veckan. Dock
må övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning att tiden för sjömannens
skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom skulle uppgå
till mer än 16 timmar.

övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket stadgade begränsningen undantages övertidsarbete
som erfordras för

a) avvärjande av hotande fara för gods;

b) nödig vakttjänst i hamn;

c) vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet i hamn;

d) skeppstjänst som föranledes därav att besättningen blivit minskad under
pågående resa; eller

e) annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov och som måste fullgöras
å tid då sjömannen icke eljest enligt denna lag har att förrätta arbete.

17 §.

1 mom. Ersättning för övertidsarbete skall utgå i penningar eller ock, då
fråga är om vakttjänst i hamn eller om arbete utfört av sjöman som icke
uppbär kontant lön, beredas i form av fritid.

2 mom. Övertidsersättning som utgår i penningar skall för timme räknat
utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst en 150-del och, när
övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del av sjömannens kontanta
månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

Övertidsersättningen skall beräknas särskilt för varje tillfälle övertidsarbete
utförts, varvid påbörjad halvtimme skall ersättas såsom hel halvtimme.

3 mom. Då övertidsarbete ersättes med fritid skall iakttagas, att mot övertiden
svarande fritid förlägges till samma dygn som det varunder övertidsarbetet
utföres, eller ock till närmast föregående eller efterföljande helgfria
dygn. Är fråga om sjöman som uppbär kontant lön, skall fritiden beredas
i hamn och må icke, om övertidsarbetet utföres å helgdag, förläggas
till söckendag varunder sjömannen utför övertidsarbete mot annan ersättning
än fritid å samma söckendag.

5 kap.

Övriga bestämmelser
18 §.

Från de begränsningar som stadgas i 4—10 och 13 §§ må avsteg göras genom
kollektivavtal som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

7

sation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation. Avtal om sådant avsteg är dock utan verkan, i den
mån det strider mot överenskommelse mellan Sverige och främmande makt.

19 §.

Redare, som är bunden av kollektivavtal som avses i 12 eller 18 §, äger
tillämpa avtalet beträffande sjöman, vilken sysselsättes i sådant arbete som
avses därmed, även om sjömannen ej är medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej sjöman som
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

20 §.

Det åligger befälhavaren eller, under hans tillsyn och ansvar, styrman
eller någon av maskinbefälet eller föreståndare för ekonomiavdelningen att
föra arbetstidsjournal upprättad enligt formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen.
Anteckningarna i journalen skola införas senast dagen efter den
under vilken arbetet utföres.

Ej må någon vars rätt är beroende därav förvägras att erhålla nödig kännedom
om arbetstidsjournals innehåll och att taga skriftligt utdrag därav.
Arbetstidsjournal skall av redaren förvaras minst två år efter dess avslutning.

När skäl därtill äro må Konungen eller myndighet som Konungen förordnar
meddela eftergift från skyldigheten att föra arbetstidsjournal såvitt
angår fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton.

21 §.

Befälhavare skall tillse att ett exemplar av denna lag finnes tillgängligt
ombord å fartyget.

22 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av sjöfartsverket. I övrigt
skall beträffande tillsynen i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i
1, 6 och 7 kap. lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg finnes
stadgat.

Närmare föreskrifter angående tillsynen meddelas av Konungen.

23 §.

Befälhavare, som använder sjöman till skeppstjänst i strid mot vad i denna
lag stadgas, straffes med dagsböter.

Lika med befälhavare straffes redare, där förseelsen skett med hans
vetskap och vilja.

Frihet från ansvar enligt denna paragraf föreligger dock, där det kan visas
att tillgång till nödig bemanning för att i allo anordna skeppstjänsten i
enlighet med denna lag icke funnits i senast besökta hamn.

24 §.

Bryter någon mot föreskrift som är meddelad i 20 §, straffes med dagsböter.

25 §.

Åsidosätter befälhavare den skyldighet som enligt 21 § åligger honom,
straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

26 §.

Om domstol i tvistemål som bör bedömas efter denna lag samt i mål rörande
förseelse varom i denna lag sägs skall vad i 7 kap. sjömanslagen
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom denna lag upphäves sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr
631).

Undantag som avses i 1 § 3 mom. och 20 § må meddelas jämväl innan
lagen trätt i kraft.

Konventionen och rekommendationen är i översättning fogade vid utlåtandet
såsom bilagorna A och B.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft vissa
i anledning därav väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:467 av herr Hagberg m. fl. och 11:571 av
herr Bengtsson i Göteborg m. fl. samt

motionen II: 570 av herrar Andreasson och Carlsson i Göteborg.

För yrkandena i motionerna samt för huvuddragen av de skäl, som motionärerna
anfört, redogöres i det följande i avsnitten I 7 och 8. I övrigt får
utskottet hänvisa till motionerna I: 467 och II: 570.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny sjöarbetstidslag. Förslaget anknyter
till den år 1957 beslutade allmänna arbetstidsförkortningen för arbetstagare
i land och innebär att arbetstidsreformen, lämpad efter förhållandena
ombord på fartygen, utsträckes till att gälla även sjömännen. Förslaget
uppfyller såvitt angår arbetstid och bemanning kraven i 1958 års
ILO-konvention angående löner, arbetstid och bemanning. Det förordas att
Sverige ratificerar konventionen, utom såvitt avser löneföreskrifter.

Lagförslaget har utformats så att gängse vaktsystem på fartygen inte
skall behöva brytas. För de vaktindelade sjömännen minskas därför icke
den ordinarie arbetstiden för dygn eller dygnperiod. Däremot vidgas deras
nuvarande rätt till vederlag dvs. kompensation för lång ordinarie arbetstid.
Sålunda skall vederlag enligt förslaget utgå för den del av den ordinarie
arbetstiden som överstiger 45 i stället för som nu 48 timmar i
veckan i fråga om trevaktsindelad sjöman och 90 i stället för 112 timmar
under en tvåveckorsperiod för tvåvaktsindelad.

För dagmännen minskas den ordinarie arbetstiden från 48 timmar till
45 timmar i veckan.

Även för ekonomipersonalen på fartygen medför förslaget viss nedskärning
av arbetstiden. Den huvudsakliga förändringen berör dock rätten till

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

9

vederlag, som utökas till att avse den ordinarie arbetstid som överstiger 90
timmar per tvåveckorsperiod mot nuvarande 112 timmar.

Förslaget understryker betydelsen av att vederlaget utgår i form av fritid
i hamn. Endast i form av kollektivavtal skall överenskommelse kunna
träffas om att vederlag skall utgå i annan form.

I förslaget upptages vissa särbestämmelser för fartyg under 500 bruttoton
i lokalfart, dvs. där resan kräver högst 12 timmars oavbruten gång. I
sådan fart må ordinarie arbetstid icke överstiga 12 timmar för dygn och
56 timmar i veckan. För den rena hamntrafiken med sådana fartyg skall
dock enligt förslaget tillämpas samma arbetstid som jämlikt allmänna arbetstidslagen
gäller för arbetstagare i land.

I överensstämmelse med konventionens indelningsgrunder har de nuvarande
trafikbegreppen i sjöarbetstidslagen omarbetats. Närtrafikbegreppet
har härvid utvidgats till att omfatta såväl östersjö- som nordsjöfart.

Härutöver innefattar förslaget viss utvidgning av sjöarbetstidslagens
tillämplighetsområde.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1960.

Inledning

Genom ändringar år 1957 i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer, nedsattes i princip maximum för den ordinarie arbetstiden
per vecka från 48 till 45 timmar. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari
1958. övergången till 45-timmarsvecka sker successivt, så att den ordinarie
veckoarbetstiden minskats med en timme från och med den 1 januari
1958, med ytterligare en timme från det senaste årsskiftet och skall
nedbringas med ännu en timme från och med den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således blir helt genomförd.

Vid det utredningsarbete som föregick besluten om arbetstidsförkortning
lämnades arbetet till sjöss, som regleras i sjöarbetstidslagen den 26 augusti
1948 (nr 631), utanför på grund av att arbetstidsfrågorna rörande skeppstjänsten
fordrade särskild utredning. Bl. a. med anledning härav tillkallade
chefen för handelsdepartementet den 24 januari 1957, med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande, f. d. landshövdingen O. Ekblom att såsom
utredningsman verkställa översyn av sjöarbetstidslagen. Följande personer
förordnades att såsom experter biträda vid utredningen, nämligen direktören
i Sveriges redareförening, sjökaptenen D. Forssblad, vice verkställande
direktören i redareföreningen, juris doktorn N. Grenander, kanslirådet
i handelsdepartementet P. Å. Hartvig, inspektören i Stockholms rederiaktiebolag
Svea, sjöingenjören E. Larsson, förbundsordföranden i Svenska
maskinbefälsförbundet H. Lycke, förbundsordföranden i Svenska sjöfolksförbundet
J. S. Thore, ombudsmannen i Sveriges fartygsbefälsförening, sjökaptenen
K. E. Tufvasson, ombudsmannen i Rederiföreningen för mindre
fartyg K. J. Wikström och byrådirektören i sjöfartsstyrelsen J. H. öbrink.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Sedan Lycke på egen begäran entledigats från uppdraget att vara expert,
förordnades i hans ställe ombudsmannen hos Svenska maskinbefälsförbundet
B. H. Linderstam.

Utredningsmannen har anmält, att ombudsmannen i Svenska stewardsföreningen
Stig Andersson deltagit i flertalet överläggningar med experterna
samt att representanter för Svenska arbetsgivareföreningens allmänna
grupp och redare för bogserfartyg beretts tillfälle att inför utredningen
framföra sina synpunkter i sjöarbetstidsfrågan.

Utredningen, som antagit benämningen sjöarbetstidsutredningen, har med
skrivelse den 7 november 1958 framlagt betänkande (stencilerat) med förslag
till ny sjöarbetstidslag. Lagförslaget torde få biläggas detta protokoll
(Bilaga B). Vid betänkandet har fogats särskilt yttrande av Grenander,
Forssblad, Larsson och Wikström.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,
kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, lånenämnden
för den mindre skeppsfarten, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska
stewardsföreningen (gemensamt yttrande), Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges redareförening, Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp, Stockholms rederiförening — som enbart
åberopar yttrandena av arbetsgivareföreningens allmänna grupp och Sveriges
redareförening -—■ Rederiföreningen för mindre fartyg, Kanalflottans rederiförening,
Landsorganisationen i Sverige — som enbart åberopar yttrandet
av Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen — Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska träindustriarbetareförbundet
och Sågverksförbundet.

I enlighet med direktiven för utredningen har denna bedrivits med sikte
på att Sverige skall kunna ansluta sig till den vid Internationella arbetsorganisationens
(ILO) sjöfartskonferens i Geneve den 29 april—den 14 maj
1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde antagna konventionen (nr 109) angående
löner, arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad 1958) jämte den
samtidigt beslutade rekommendationen (nr 109) angående löner, arbetstid
och bemanning, 1958. Konventionen och rekommendationen har särskilt remissbehandlats,
varvid yttranden avgivits av — förutom sjöarbetstidsutredningen
— sjöfartsstyrelsen, delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, socialstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen
och Sveriges redareförening.

I. Förslaget till sjöarbetstidslag

1. Nuvarande begränsning av arbetstiden till sjöss

Såsom förut är nämnt undantages från den allmänna arbetstidslagens
tillämpning skeppstjänst, som omnämnes i sjöarbetstidslagen. Denna lag är

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1953

11

emellertid icke tillämplig på all skeppstjänst. Från lagens tillämpning undantages
nämligen vissa ombordanställda. I huvudsak är fråga om personer
i viss befälsställning, läkare- och sjukvårdspersonal, vissa anställda å mindre
fartyg samt anställda på särskilda slags fartyg (1 § 2 mom.). Då det arbete,
som här avsedda sjömän utför, är att betrakta såsom skeppstjänst, faller
detta arbete därför utanför all arbetstidsreglering. I 56 och 57 §§ sjömanslagen
finns dock vissa bestämmelser meddelade om arbetstiden å sön- och
helgdag samt om minderårigas arbetstid.

Sjöarbetstidslagen innehåller även en allmän dispensbestämmelse. När
synnerliga skäl därtill är, må nämligen Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj:t förordnar medge undantag från lagens tillämpning (1 § 3
mom.).

Lagens bestämmelser kan i princip ej åsidosättas genom avtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Innehåller avtal om skeppstjänst villkor som
strider mot lagen är villkoret utan verkan, utom i det fall att man överenskommit
om villkoret genom kollektivavtal samt villkoret godkänts av Konungen
eller myndighet som Konungen förordnat.

Sjöarbetstidslagen skiljer mellan fartyg i fjärrtrafik och fartyg i närtrafik.
Med fartyg i fjärrtrafik avses fartyg som nyttjas i nordsjö- eller vidsträcktare
fart, eller i fart vari ingår resa som under vanliga förhållanden
kräver mera än 12 timmars oavbruten gång (3 §). Med nordsjöfart förstås
enligt 2 § 1 mom. fart väster om linjen Hanstholm— Lindesnäs och bortom
Cuxhaven intill linjen Shetlands nordpynt—Trondheimsfjorden, 11 grader
västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader nordlig latitud (Brest).

Till närtrafik hänföres all fart som ej är fjärrtrafik (10 §).

A. Ordinarie arbetstid å fartyg i fjärrtrafik

Sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen

I fråga om sjömän, som ej är att räkna till ekonomipersonalen, skiljes
mellan vaktindelad sjöman och icke vaktindelad sjöman, s. k. dagman, beträffande
begränsningen av arbetstiden till sjöss.

För vaktindelade sjömän av denna kategori är den ordinarie
arbetstiden till sjöss i regel bestämd till högst 8 timmar om dygnet, för det
fall att fartyget har en bruttodräktighet av minst 500 registerton. Denna
huvudregel är emellertid underkastad vissa modifikationer. Å ena sidan gäller
8-timmarsregeln för maskinbefäl och maskinmanskap även på mindre fartyg,
under förutsättning att fartyget har en maskinstyrka överstigande 700
indikerade hästkrafter. Å andra sidan är samma regel, i inskränktare fart
än nordsjöfart, tillämpligt på styrmän och maskinbefäl, endast om fartyget
har en bruttodräktighet överstigande 1 000 registerton eller — såvitt angår
maskinbefälet — en maskinstyrka över förut angiven gräns. I de former av
fjärrtrafik, där 8-timmarsregeln icke gäller, får arbetstiden icke överstiga
24 timmar för två dygn i följd. På helgdag får sjömannen icke såsom ordi -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

narie arbete åläggas annan skeppstjänst än sådan av visst angivet slag

(4 §).

Vid tillämpning av 4 § indelas arbetet i vakter, nämligen tre respektive
två vakter allt efter det för sjömannen gällande maximum av 8 respektive
12 timmar för dygn räknat. Enligt trevaktssystemet indelas personalen i tre
skift. Inom varje skift uttages 8 timmars arbetstid med 16 timmars fritid
per dygn. Arbetstiden uppdelas så att på 4 timmars arbete följer 8 timmars
fritid. Enligt tvåvaktssystemet indelas arbetet varje dygn i 5 tjänstgöringsperioder.
Periodernas längd varierar inom systemet, vanligen mellan fyra,
fem och sex timmar.

I detta sammanhang må nämnas, att förutom nämnda båda system eu
anordning med s. k. stationsvakter vunnit erkännande såsom vaktindelning
i lagens mening. Detta system innebär, att vakttidens längd bestämmes av
gångtiden mellan vissa platser (stationer), vilket särskilt tillämpas inom
skärgårds- och inre trafik, där det anses vanligen fördelaktigare för besättningen
än tidvakter.

För dagmän utgör den ordinarie arbetstiden till sjöss högst 8 timmar
om dygnet. Arbetstiden må dock icke överstiga 48 timmar i veckan. Såvida ej
annat överenskommits skall arbetstiden förläggas mellan klockan 6 och
klockan 20. På helgdag får dagman icke under längre tid än sammanlagt
högst 1 timme såsom ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än sådan
som regelmässigt ingår i hans åliggande och icke kan tåla uppskov (5 §).

I fråga om arbetstiden vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn
samt under fartygs uppehåll i hamn gäller gemensamma bestämm
e 1 s e r för de sjömän som ej tillhör ekonomipersonalen.

Arbetstiden vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn utgör högst 8
timmar om dygnet. Nyttjas fartyget i inskränktare fart än nordsjöfart och
uppgår dess bruttodräktighet till högst 1 200 registerton, må dock sjömannen
utöver sagda tid såsom ordinarie arbete åläggas skeppstjänst av visst
slag under ytterligare högst 1 timme. — Å helgdag må annan skeppstjänst
icke åläggas sjömannen såsom ordinarie arbete än dels sådan skeppstjänst,
som enligt det nyss anförda kan på helgdag åläggas dagman, dels ock visst
annat slag av arbete. — För tvåvaktindelad sjöman gäller därutöver att
om fartyget befinner sig till sjöss eller eljest i gång under större delen av
dygn under vilket det ankommer till eller avgår från hamn, må vid beräkning
av ordinarie arbetstid å sådant dygn tillämpas de bestämmelser som
enligt vad förut sagts gäller, då fartyget är till sjöss. I dylikt fall må dock
skeppstjänst icke, medan fartyget ligger förtöjt eller förankrat i hamn,
såsom ordinarie arbete åläggas sådan sjöman under längre tid än 1 timme
(7 § 1 inom.).

Under fartygs uppehåll i hamn utgör arbetstiden likaledes högst 8 timmar
om dygnet. Arbetstiden må dock icke överstiga 48 timmar i veckan samt
skall —- såvida ej annat överenskommits eller är i vederbörande hamn brukligt
— förläggas å söckendag mellan klockan 6 och klockan 18 och å helgdag

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

13

mellan klockan 7 och klockan 9. — Å helgdag må ej såsom ordinarie arbete
åläggas annan skeppstjänst än vanligen förekommande löpande göromål
och lättare rengöring under tillhopa högst 1 timme (8 §).

Sjöman som tillhör ekonomipersonalen

Den ordinarie arbetstiden till sjöss och vid fartygs ankomst till eller avgång
från hamn utgör högst å passagerarfartyg 10 timmar om dygnet
under loppet av 14 timmar i följd samt å annat fartyg 9 timmar
om dygnet under loppet av 13 timmar i följd (6 § och 7 § 2 mom.).

Under fartygs uppehåll i hamn utgör arbetstiden för dygn å passagerarfartyg,
högst 10 timmar under loppet av 14 timmar i följd då passagerare
finnes ombord, och i annat fall 8 timmar under loppet av 12 timmar
i följd. Arbetstiden får dock icke överstiga 5 timmar å lördag eller helgdag.
Icke heller får annan ekonomipersonal än köks- och uppassarpersonal
å helgdag såsom ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än vanligen
förekommande löpande göromål eller lättare rengöring under tillhopa högst
2 timmar. På annat fartyg än passagerarfartyg utgör arbetstiden högst
8 timmar under loppet av 12 timmar i följd. Arbetstiden får dock icke överstiga
6 timmar å lördag. Icke heller får ekonomipersonalen å helgdag åläggas
annan skeppstjänst än sådan som erfordras för besättningens och passagerares
förplägning jämte nödig uppassning i övrigt samt lättare rengöring
under sammanlagt högst 5 timmar. — Arbetstiden skall, såvida ej annat
överenskommits eller är i vederbörande hamn brukligt, å fartyg som icke
för passagerare förläggas till tiden före klockan 19 (8 §).

Vederlag

Om den ordinarie arbetstiden överstiger 48 timmar under loppet av en
vecka, då fråga är om vaktindelad sjöman vars ordinarie arbetstid till sjöss
utgör högst 8 timmar om dygnet, eller 112 timmar under loppet av två veckor
i följd, då fråga är om annan sjöman, skall sjömannen för överskjutande
tid åtnjuta vederlag i form av fritid eller på annat sätt enligt vad därom
må fastställas genom kollektivavtal eller annan överenskommelse (9 §).

B. Ordinarie arbetstid å fartyg i närtrafik

Om skeppstjänsten ej är anordnad i enlighet med vad som gäller på fartyg
i fjärrtrafik gäller såsom en gemensam regel för samtliga sjömän, på
vars arbete lagen är tillämplig, att den ordinarie arbetstiden såväl söckensom
helgdag utgör högst 24 timmar för två dygn i följd; dock må arbetstiden
icke överstiga 112 timmar under loppet av två veckor i följd (10 §).
Begränsningen gäller såväl till sjöss som vid fartygs uppehåll i hamn, ankomst
dit eller avgång därifrån.

Några bestämmelser om vederlag, då arbetstiden å fartyg i närtrafik överstiger
angivna maxima, finns icke.

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

C. Säkerhetstjänst och övertidsarbete

Utöver den ordinarie arbetstiden kan sjöman åläggas skeppstjänst dels
när fråga är om närmare angiven säkerhetstjänst dels såsom övertidsarbete.

Säkerhetstjänsten anges i 11 §. Här nämnes bl. a. skeppstjänst,
som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv
eller gods eller är nödvändig för lämnande av hjälp åt någon i sjönöd, samt
deltagande i föreskrivna övningar med säkerhetsanordningar. Enligt 11 §
kan sjöman även utom den ordinarie arbetstiden åläggas sedvanliga och
nödvändiga nautiska och meteorologiska observationer.

För skeppstjänst som uppräknas i 11 § är sjömannen, såvida ej annat
överenskommits, icke berättigad till särskild ersättning.

Övertidsarbete må mot ersättning åläggas sjöman under högst 24
timmar i veckan. Dock får övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning
att tiden för sjömannens skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom
skulle uppgå till mer än 16 timmar. Från nu nämnd begränsning
undantages övertidsarbete av olika slag bl. a. viss vakttjänst i hamn (13 §).
Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet. Ersättning för övertidsarbete
skall som regel utgå i penningar eller ock, då fråga är om vakttjänst i hamn
eller om arbete utfört av sjöman som icke uppbär kontant lön, beredas i
form av fritid (14 § 1 mom.). Övertidsersättning, som utgår i penningar,
skall för timme räknat utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst
en 150-del och, när övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del av
sjömannens kontanta månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot
svarande ersättning (14 § 2 mom.). Även för det fall, då övertidsarbete ersättes
med fritid, finnes särskilda regler (14 § 3 mom.).

2. Ekonomisk undersökning rörande de mindre och medelstora

handelsfartygen

Till grund för utredningens bedömanden av de ekonomiska förutsättningarna
för en arbetstidsreform har legat en av kommerskollegium —- efter
initiativ från utredningen •— verkställd statistisk undersökning rörande
mindre och medelstora handelsfartygs driftsintäkter, kostnader m. m. under
kalenderåret 1956. Undersökningens resultat må här i huvuddrag återges.

Kommerskollegium har i sin i juli 1958 lämnade redogörelse för undersökningen
betonat, att uppgifter om det ekonomiska resultatet under endast
ett år har ett begränsat värde med hänsyn bl. a. till sjöfartsnäringens
starka konjunkturkänslighet. Kollegium har därför såsom bakgrund till
undersökningen redovisat vissa uppgifter om fraktläge samt inkomst- och
kostnadsutveckling under åren 1950—1956. Av dessa framgår att trampfrakterna
under år 1956 legat på ungefär samma nivå som 1951 (Koreaåret),
medan kostnaderna stigit under ifrågavarande period. Kontraktsoch
linjefrakter har däremot uppnått ett högre läge år 1956 än de hade i
början av 1950-talet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

15

Av undersökningen rörande driftsintäkts- och kostnadsutvecklingen under
ifrågavarande period liar kollegium ansett sig kunna dra den slutsatsen
att år 1956 åtminstone för det i undersökningen ingående tramptonnaget
kan betecknas såsom ett för angivna tidsperiod medelgott år. Kollegium
har även ansett det av undersökningen framgå, att driftsöverskottet 1956
för det största och modernaste i undersökningen ingående tramptonnaget
och för det största tonnaget i linje- och kontraktsfart ävensom för annat
tonnage i mer vidsträckt fart än nordsjöfart varit gynnsammare än för
tonnaget i övrigt.

Av en i redogörelsen intagen undersökning rörande storleken av tonnaget
om 100—1 999 bruttoton under åren 1946—1956 framgår därjämte, att
detta tonnage under nämnda tid minskat med 121 000 bruttoton eller med
ca 25 procent. Under det att ifrågavarande tonnage år 1946 utgjorde i bruttoton
räknat 31 procent av hela handelsflottan, hade dess andel år 1956
sjunkit till 14 procent. En ännu större reduktion har drabbat tonnaget under
100 bruttoton, vilket nu utgör allenast en procent av hela handelsflottan.
Av tonnaget om 100—1 999 bruttoton är det endast tonnaget i storleken
om 100—499 bruttoton, som visar ökning mellan åren 1946 och 1956.
Ökningen — drygt 10 procent — förklaras huvudsakligen bero på tillkomsten
av de s. k. paragrafbåtarna, alltså fartyg med en storlek närmast under
500 bruttoton. År 1946 fanns sålunda endast 11 fartyg i storleken
450—499 bruttoton, år 1956 var antalet 69. Tillväxten av denna fartygsgrupp
kan enligt kommerskollegiets redogörelse väsentligen sägas vara en
följd av 1948 års sjöarbetstidslag. Tonnaget i storleksgrupperna om 500—
999, 1 000—1 499 och 1 500—1 999 bruttoton har minskat över hela linjen.
Störst ■— relativt sett — var minskningen i gruppen närmast över paragraffartygsstorleken,
således i gruppen om 500—999 bruttoton, och minst
i den största av de här ifrågavarande storleksgrupperna.

Kommerskollegiets redogörelse innefattar även ett avsnitt om olika driftskostnaders
procentuella andel av totala driftskostnader i vissa fartggsgrnpper.
Vad angår bemanningskoslnaderna har i dessa inräknats löner inklusive
övertidsersättning och vederlag samt kostnader för kosthållet. Bemanningskostnadernas
andel av fartygens totala driftskostnader är -— såsom
framgår av nedanstående tabell •— högst 37,6 procent i tonnagegruppen om
100—199 bruttoton och sjunker vid stigande fartygsstorlck samt utgör lägst
24,8 procent. I slorleksgruppen om 500—999 bruttoton är dock bemanningskostnaderna
något högre än i den närmast mindre storleksgruppen om
450—499 bruttoton. Enligt redogörelsen torde delta bero huvudsakligen på
sjöarbetstidslagens bestämmelser, vilka innebär för fartyg över 500 bruttoton
i nordsjöfarl trevaktssystem och för fartyg i samma fart under 500
bruttoton tvåvaktssystem. Inom respektive storleksgrupper är bemanningskostnaderna
i regel såväl absolut som relativt högst för fartygen i passagerarfart.
Motorseglarna visar å andra sidan låga bemanningskostnader.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Storleks-

grupper,

bruttoton

Antal

fartyg

Ålder

1 medel-tal per
fartyg

Beman-ning i
medel-tal per
fartyg

Totala
drifts-kostn.,
milj. kr.

Beman-ningskost-nadernai %
av totala
driftskost-naderna

Kontanta
bemannings-kostnaderna
i % av totala
driftskost-naderna

Totala
driftskost-naderna
i % av
drifts-intäkterna

100— 199

171

42

4,5

16,6

37,6

31,3

90,2

200— 349

117

36

6,9

22,2

32,9

27,2

87,2

350— 449

40

23

9,0

14,1

31,2

26,1

83,8

450— 499

58

7

10,5

32,2

30,4

25,6

77,6

500— 999

37

26

19,0

30,4

31,2

26,3

89,5

1 000—1 499

80

28

23,0

90,1

27,1

22,4

86,1

1 500—1 999

83

16

25,3

121,9

24,8

20,4

78,2

Totalt

586

29

327,5

28,1

25,6

82,6

Det erinras i redogörelsen om att driftsintäkterna skall täcka — förutom
driftskostnaderna — allmänna kostnader, avskrivningar m. m. De totala
driftskostnadernas procentuella andel av driftsintäkterna i fråga om fartyg
i olika storleksgrupper framgår jämväl av ovanstående tabell. Ur denna kan
utläsas, att nämnda procentuella andel av de totala driftskostnaderna är
avsevärt lägre i fartyg i storleksgrupperna om 450—499 och 1 500—1 999
bruttoton än i fartyg i övriga storleksklasser. I tabellen har intagits uppgifter
om de kontanta bemanningskostnadernas procentuella andel av driftskostnaderna
ävensom om fartygens antal samt deras genomsnittliga ålder
och bemanning.

Vidare har undersökts antalet vinst- respektive förlustredovisande fartyg
före avskrivningar och dessas fördelning på olika räntabilitetsklasser. För
att erhålla ett differentierat uttryck för lönsamheten har över- respektive
underskottet ställts i relation till driftsintäkten med fördelning efter procentsatsen
på fyra olika grupper, nämligen 0—4,9, 5—9,9, 10—19,9 samt
20 procent och däröver.

Nära en fjärdedel (22,7 procent) av hela antalet fartyg i undersökningen
visar förlust före avskrivningar. De båda storleksgrupperna om 450—499
och 1 500—1 999 bruttoton har det bästa resultatet med endast 5 förlustredovisande
fartyg av 58 respektive 7 av 83 fartyg. I dessa storleksgrupper
faller ungefär en tredjedel av de vinstredovisande fartygen i den högsta
lönsamhetsgruppen, således med överskott om 20 procent eller mer av
driftsintäkterna. För de fyra grupperna 100—199, 200—349, 350—449 och
1 000—1 499 bruttoton, där fartygens genomsnittsålder är väsentligt högre
än i storleksgrupperna 450—499 och 1 500—1 999 bruttoton, utgör antalet
förlustredovisande fartyg mellan 23 och 29 procent av samtliga redovisade
fartyg inom respektive grupp. I gruppen om 1 000—1 499 bruttoton gick
— absolut sett — 19 fartyg av 80 med förlust. I storleksgruppen om 500—
999 bruttoton gick en så stor del som 19 fartyg av 37 med förlust.

Bland de orsaker, vilka enligt kommerskollegium synes ha medfört att
fartyg i de större storleksklasserna gått med förlust, nämnes kort sysselsättningstid
på grund bl. a. av att fartyget inköpts under året eller varit upp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

17

lagt (reparation eller uppläggning av »andra orsaker») lång tid. I andra
fall har andelen för reparationskostnader eller andra driftskostnader såsom
löner eller drivmedel o. s. v. varit relativt hög. Även i de mindre storleksklasserna
har vissa — oftast relativt gamla -— fartyg med förlust haft
lång uppläggningstid. Detta gäller särskilt det koleldade passagerarfartygstonnaget
i inrikes fart.

Redogörelsen upptager slutligen en beräkning av driftsresultatet vid kalkylerade
avskrivningar. Det framhålles till en början att vid undersökningen
av antalet fartyg med vinst respektive förlust före avskrivningar
samt en i anslutning därtill gjord undersökning om avskrivningarnas storlek
framkommit, att avskrivningarna har företagits delvis med andra medel
än respektive fartygs överskott. I vissa fall har avskrivningar ej verkställts,
ehuru fartygen ej varit helt nedskrivna och fartygens överskott skulle tilllåtit
avskrivningar. Skiftande avskrivningsprinciper har sålunda tillämpats
på fartygen i undersökningen. För att få belyst fartygens driftsresultat
efter enhetliga grunder har sådana beräkningar företagits för fartygen om
450—1 999 bruttoton. Därvid har valts avskrivning med 6 procent på fartygens
anskaffnings- och ombyggnadskostnader, innebärande att fartygen
är helt nedskrivna efter 17 år. Enligt fr. o. m. 1956 gällande bestämmelser
för avskrivning har företagen rätt att årligen avskriva antingen högst 30
procent av bokförda värdet eller 20 procent av anskaffningsvärdet. De här
beräknade avskrivningarna med 6 procent ligger sålunda väsentligt under
vad 20-procentsregeln tillåter. I föreliggande beräkningar har hänsyn tagits
icke blott till fartygens värdeminskning under året •— genom avskrivningarna
-—- utan även till kostnaden för det i fartyget investerade kapitalet genom
beräkning av räntekostnaderna. Såsom räntesats har därvid använts
6 procent.

Efter en avskrivning med 6 procent av anskaffnings- och ombyggnadskostnader
samt efter avdrag av räntekostnader beräknade efter 6 procent
av det bokförda värdet skulle enligt undersökningen antalet förlustredovisande
fartyg komma att utgöra

i

storleksgruppen

450—

499

bruttoton

27

av

58,

»

500 —

999

»

25

av

37,

»

»

1 000—

1499

»

30

av

80 och

)>

»

1 500—

1999

»

27

av

83 fartyg.

Om man däremot från det överskott före avskrivningar (ökat med redovisade
räntor), som alla fartyg inom envar av ovanstående fyra tonnagegrupper
intjänat, avdrager kalkylerade avskrivningar och räntekostnader,
visar endast fartygen i storleksgruppen 500—999 bruttoton förlustresultat.
För fartygen i storleken 450— 499 samt 1 000—1 499 bruttoton uppkommer
överskott om 0,6 respektive 1,1 milj. kronor. De 83 fartygen om minst
1 500 och högst 1 999 bruttoton skulle däremot redovisa ett betydande överskott,
nämligen 9,2 milj. kronor. Vid överskottets framräknande har hän2
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

syn ej tagits till de skatter som resultatet av rederirörelsen kan föranleda.

Det framhålles att om avskrivningarna beräknats på fartygens återanskaffningsvärde
— i stället för såsom skett på de anskaffnings- och ombyggnadskostnader
som de nuvarande redarna haft för fartygen — så
skulle det ekonomiska resultatet otvivelaktigt blivit sämre än de ovan redovisade
beräkningarna anger.

3. Sjöarbetstidsutredningens förslag

Allmänna motiv för arbetstidsförkortning

I denna del hänvisas till den i propositionen intagna redogörelsen (s
22—25).

Ekonomiska förutsättningar för arbetstidsreform

Sjöarbetstidsutredningen framhåller att ett av de mera karakteristiska
dragen för sjöfartsnäringen är dess starka konjunkturkänslighet. I synnerhet
för de fartyg som går i trampfart och för resebefraktade tankfartyg
växlar inkomstförhållandena starkt från tid till annan. Som exempel härpå
nämner utredningen att enligt en av sjötransportkommittén inom organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) den 17 juli 1958 avgiven
rapport angående fraktmarknaden kolfraktsatsen från U. S. A. (Hampton
Roads) till Antwerpen/Rotterdam under de sista tre åren (före juli
1958) har växlat från 51 upp till 119 och därefter ned till 22 shillings per
ton. I kommentaren till dessa siffror säges i rapporten, att den förstnämnda
fraktsatsen bör ge alla fartyg vinst, att fraktsatsen 119 sh/t (vilken dock endast
avtalats i några få fall) ger en enorm, ehuru ofta mycket hårt beskattad,
vinst samt att fraktsatsen 22 sh/t ej lämnar någon vinst utan i stället
för den stora majoriteten av trampfartyg, en betydande förlust. — Även
kommerskollegiets trampfraktindex har växlat avsevärt (åren 1950, 1951,
1953, 1956 och april 1958 var det sålunda resp. 90, 169, 115, 170 och 106).
För oktober 1958 var indextalet 111. Fraktsatserna i linje- och kontraktsfart
fluktuerar också, ehuru ej så starkt och icke heller så hastigt som trampfraktsatserna.

Vad tankfartygen beträffar utgjorde fraktindex enligt förenämnda OEECrapport
— med utgångspunkt i ett indextal av 100 år 1946 — i juli 1956 139
i december samma år 306 och i maj 1958 42. Nu berörda fraktindex avser
den begränsade del av världstankflottan, som icke äges eller befraktas för
längre tid av oljebolagen.

I OEEC-rapporten har även angivits att tramptonnage om över 6 milj.
ton dödvikt eller en fjärdedel av världstramptonnaget (frånsett USA:s
reservflotta) och tanktonnage om 6,6 milj. ton dödvikt, motsvarande drygt
en tiondel av världens tanktonnage, låg upplagt vid rapportens avgivande.

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Volymen av upplagt tanktonnage skulle enligt rapporten ha varit ännu
större, om ej en del oljebolag, i syfte att undvika uppläggning, hade beordrat
sina fartyg att gå långsammare eller längre resronter än normalt. Tillgången
på tramptonnage för ett eller två år framåt förklaras i rapporten
vara så stor att någon påtaglig (»substantial») höjning av trampfraktindex
under rådande förhållanden icke är att förvänta.

Inom den svenska handelsflottan var uppläggningen icke lika omfattande.
Den uppgick dock den 1 juni 1958 i vad avser tonnaget å 300 bruttoton och
däröver till 122 776 bruttoton (vilket representerade ett dödviktstonnage
om 186 790 ton) eller 3,7 procent av det totala svenska bruttotonnaget. Nyssnämnda
tonnagesiffror inbegriper ej de fartyg —- representerande 137 000
dödviktton — som upplagts för reparation eller klassning.

I OEEC-rapporten lämnas vidare uppgifter, som tyder på att utsikterna
till betydande frakthöjningar framdeles är små, försåvitt ej oförutsebara
förhållanden inträffar. Bland de omständigheter, som inverkar dämpande
på fraktmarknaden, nämnes de senaste årens starka ansvällning av skeppsbyggandet.
Vad gäller det totala tramptonnaget i världen beräknas detta enligt
rapporten ha ökat, i dödviktton räknat, från omkring 15 milj. år 1954
till 23 milj. i början av år 1958; år 1960 beräknas en ytterligare ökning av
5 milj. dödviktton ha skett. Världens tanktonnage uppges ha ökat från 32,4
milj. dödviktton i januari 1953 till 50,9 milj. ton dödvikt i januari 1958.

Det tillägges i rapporten att det under år 1957 sjösatta tanktonnaget kunde
antagas öka världstankflottans transportkapacitet med omkring 40 milj.
ton per år. ökningen av oljeproduktionen i de viktigare oljeproducerande
länderna motsvarade däremot icke mer än ungefär 25 milj. ton år 1957.
Nedskrotningen av fartyg är synnerligen ringa jämförd med nyproduktionen
av tonnage. Vad världens tanktonnage angår är endast cirka 8 procent
av detta, motsvarande omkring 4,5 milj. dödviktton, över 20 år gammalt.
Samtidigt omnämnes i rapporten att ordertillgången å tankfartyg vid skeppsvarven
motsvarar en årlig nyproduktion av tonnage om 7 milj. dödviktton
under nästkommande 5-årsperiod. Det understrykes dock att avbeställningar
_ utöver redan gjorda sådana — kan komma att reducera denna siffra.

Utredningen anför att den mindre ljusa bild av den nuvarande sjöfartskonjunktnren
och möjligheterna till en gynnsam fraktutveckling under de
närmaste två åren, som nyssnämnda uppgifter visar, blir ändå mörkare,
om hänsyn också tages till att driftskostnaderna sedan lång tid tillbaka visat
stigande tendens. Utredningen belyser detta med följande uppställning
över bruttointäkter och kostnader som hänför sig till det svenska tonnaget
i utrikessjöfart. Beräkningarna gäller fartyg om minst 500 bruttoton, svenska
såväl som från utlandet förhyrda, och tar sikte på förhållandena under
det sista kvartalet av ettvart av åren 1951—1957. I kolumnen längst till höger
har för jämförelse angivits det svenska handelstonnagets totala omfattning
vid varje tidpunkt.

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

De svenska rederiernas bruttointäkter och kostnader i utlandet vid utrikes
sjöfart

4:e kvartalet år

Intäkter
(milj. kr)

Kostnader
(milj. kr)

Intäkts-överskott
(milj. kr)

Det totala svenska
handelstonnaget
(1 000 brton)

1951................

432,0

209,6

222,4

2 328

1952................

403,3

192,0

211,3

2 732

1953................

401,9

207,5

195,4

2 652

1954................

403,1

229,4

173,7

2 732

1955................

482,2

258,6

223,6

2 790

1956................

594,5

312,3

282,2

2 955

1957................

606,4

322,0

284,4

3187

Kommerskollegiets statistiska undersökning ger enligt utredningens mening
tydligt belägg för den kostnadsstegrande tendensen vad beträffar viss
del av det svenska tramptonnaget.

Produktivitetsutvecklingen inom den svenska handelsflottan kan enligt
utredningens mening icke anses vara mindre gynnsam än inom övriga delar
av det svenska näringslivet. Medan det emellertid går att för de flesta
andra näringsgrenar lämna någorlunda konkreta uppgifter om produktiviteten,
är detta i det närmaste omöjligt beträffande handelssjöfarten. För
denna får man därför enligt utredningen nöja sig med mera allmänna konstateranden
såsom att fartygens genomsnittsstorlek och fart ökat, att genom
moderna anordningar lossning och lastning går fortare och lättare samt att
handelsflottans samlade tonnagetal kunnat öka betydligt snabbare än antalet
besättningsmän. Relationen mellan besättning och transportförmåga
har blivit gynnsammare samtidigt som det i handelsflottan investerade kapitalet
per besättningsman räknat starkt ökat.

Sjöarbetstidsutredningen har siffermässigt belyst detta förhållande med
en sammanställning av uppgifter från den officiella statistiken (se den
övre tabellen å s. 21).

För att ytterligare belysa produktivitetsutvecklingen inom sjöfarten har
utredningen i tabellform samlat vissa uppgifter per den 1 januari 1949 och
den 1 januari 1958. Uppgifterna är hämtade från Sveriges redareförenings
årsböcker för nämnda år och avser vissa representativa svenska rederiföretag.
Storleken av fartygen har angivits i dödviktton. Av särskilt intresse är
kol. 6, som visar att antalet ombordanställda sjunkit i förhållande till fartygens
dödviktton. Fartygens anskaffningsvärde per dödviktton och hastighet
framgår icke av årsböckerna. (Se den undre tabellen å s. 21.)

Utredningen framhåller, att en arbetstidsförkortning som regel medför en
ökning av rederiföretagens löneutgifter, vilka utgifter utgör en stor omkostnadspost
inom sjöfartsnäringen. För fartygen i storleksgrupperna mellan
100 och 1 999 bruttoton utgjorde under år 1956 den kontanta delen av
dessa utgifter mellan 31 och 20 procent av fartygens totala driftskostnader.
Vad stortonnaget beträffar utgör de kontanta löneutgifterna i allmänhet en

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

21

År

Fartygs-storlek i
bruttoton

Handelsflottans

omfattning1

Procentuell
fördelning
å olika stor-leksgrupper,
bruttoton

Bemanning2

Värdet av
handels-flottans
fartyg,
milj. kr

Antal

tusental

bruttoton

1939

högst 499

1640

180

11

7 228

66

500—1 999

409

511

32

7 840

211

minst 2 000

193

929

57

7 466

452

S:a

2 242

1620

100

22 534

729

1945

högst 499

1548

173

11

5 793

102

500—1 999

332

410

26

6 316

325

minst 2 000

196

1017

63

7 434

926

S:a

2 076

1600

100

19 543

1353

1948

högst 499

1516

176

9

5 763

146

500—1 999

386

482

24

7 768

480

minst 2 000

273

1388

68

10 628

1379

S:a

2175

2 046

100

24159

2 005

1957

högst 499

958

160

5

4117

244

500—1 999

196

277

9

4 519

534

minst 2 000

429

2 750

86

17 421

4 912

S:a

1583

3187

100

26 057

5 690

1 1957 års siffror är på grund av ändrade mätnings- och redovisningsregler ej fullt jämförbara
med tidigare årssiffror.

2 Avser genomsnittsbemanningen för segiationstiden å de i handelssjöfart resp. år använda
fartygen om 20 nettoton och däröver, befintliga vid årets slut.

1

2

3

4

5

6

7

Rederi

År

Antal

Ton

Antal

Förhållandet

Sysselsättning

(ett eller flera

(1 jan.)

fartyg

dödvikt

ombord-

kol. 4 : 5

av fartyg i

företag under

anställda

(ton dödvikt

gemensam

per ombord-

ledning)

anställd)

Rederi A

1949

17

70 555

435

162

1 kombinerad tramp-

1958

19

117 930

562

210

( och kontraktsfart

Rederi B

1949

14

55 730

393

142

\ huvudsakligen

(flera företag)

1958

18

118 550

594

200

/ kontraktsfart

Rederi G

1949

19

153 255

647

237

1 huvudsakligen

1958

26

320 555

1009

318

/ kontraktsfart

Rederi D

1949

4

50 630

157

323

J tankfart

(flera företag)

1958

8

126 390

328

385

Rederi E

1949

29

85 997

746

115

j linjefart

(fraktfarten)

1958

32

96 017

761

126

mindre andel av fartygens driftskostnader. Då det gäller att bedöma sjöfartsnäringens
förmåga att bära de ekonomiska konsekvenserna av en arbetstidsreform,
bör såsom utgångspunkt för bedömandet tagas en period,

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

som ej präglas av vare sig en deciderad lågkonjunktur eller dess motsats.
Ur denna synpunkt är det enligt utredningens mening fördelaktigt, att kommerskollegiets
statistiska undersökning omfattar år 1956 — vilket år kommerskollegium
betecknat som ett för 1950-talet medelgott år — ehuru det
i och för sig skulle varit av större värde om undersökningen kunnat utsträckas
över en flerårsperiod. Ett visst jämförelsematerial för åren 1948
och 1950—1953 finns emellertid redovisat i en i betänkandet om stöd åt den
mindre och medelstora skeppsfarten (SOU 1955:2) intagen, av kommerskollegium
verkställd statistisk-ekonomisk undersökning.

Kollegiets nu verkställda undersökning omfattar det mindre och medelstora
handelstonnaget — storleksgrupperna 100—1 999 bruttoton — vilket
år 1956 representerade 14 procent av landets bruttotonnage. Av undersökningen
framgår, anför utredningen, att det ekonomiska utfallet år 1956
varierat starkt mellan olika slag av fartyg beroende på storlek, framdrivningsmedel,
användningssätt och sysselsättningsområde. Ett genomgående
drag är, att det modernaste tonnaget, som främst är representerat bland fartygen
i storleksgrupperna 450—500 samt 1 500—1 999 bruttoton, visat den
bästa lönsamheten. Det sämsta ekonomiska utfallet synes fartygen i storleksgrupperna
500—999 bruttoton, vilka har en genomsnittsålder av 26 år,
ha haft. I denna grupp har drygt hälften av alla fartyg redovisat förlust före
avskrivningar; efter kalkylerade avskrivningar med 6 procent av fartygens
anskaffnings- och ombyggnadskostnader samt avdrag för räntekostnader
efter samma procentsats å det bokförda värdet skulle icke mindre än 25
av de 37 fartygen i denna grupp ha gått med förlust. Det därnäst sämsta
resultatet har redovisats av fartygen i storleksgrupperna 100—349 bruttoton.
Dessa fartyg har haft en så hög genomsnittsålder som omkring 40 år.

Praktiskt taget alla ångfartyg i passagerarfart — de har en genomsnittsålder
av mer än 45 år och återfinnes huvudsakligen i storleksgrupperna under
450 bruttoton — har redovisat förlust före avskrivningar. Även de i
linje- och kontraktsfart sysselsatta motorfartygen i storleksgrupperna 100
—199 och 350—449 bruttoton har visat påfallande stora förlustresultat. I
övrigt synes ej någon efter användningssättet avgränsad fartygskategori ha
visat avsevärt lägre lönsamhet än genomsnittet.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att driftsresultatet för de 328 av
undersökningen omfattade fartygen i storleksgrupperna 100—449 bruttoton
enligt undersökningen genomsnittligt varit sådant, att detta tonnage, betraktat
som en enhet, icke torde kunna bibehållas i trafik i ett normalt konjunkturläge,
om nuvarande driftskostnader icke kan sänkas. Än mer framträder
svagheten i den ekonomiska situationen för tonnaget i storleksgruppen
500—999 bruttoton, omfattande 37 fartyg. Denna för närvarande lilla
grupp har under det sista årtiondet minskat kraftigare än någon annan
tonnagegrupp. Den ökning av driftskostnaderna som blev följden av inskränkningen
i tvåvaktssystemets tillämpning i samband med ikraftträdandet
av gällande sjöarbetstidslag, synes i särskild grad ha berört ifrågavarande
tonnage. Anmärkas bör att medelåldern för fartygen i den ovan först

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

23

nämnda storleksgruppen år 1956 var så hög som 37 1/2 år; i den sistnämnda
var genomsnittsåldern avsevärt lägre, 26 år. Fartygen i storleksgrupperna
450—499 samt 1 500—1 999 bruttoton (58 respektive 83 fartyg) har enligt
undersökningen i flertalet fall kunnat uppvisa förhållandevis tillfredsställande,
i vissa fall goda driftsresultat.

Av kommerskollegiets undersökning synes utredningen framgå att vinstmarginalen
inom åtminstone vissa här berörda tonnagegrupper i regel är
så ringa, att nyförvärv av sådant tonnage svårligen kan tänkas komma till
stånd, om ej lättnader beredes rederinäringen i fråga om lånemöjligheter
och beskattning. Utredningens förslag härom kommer att redovisas särskilt
i det följande.

Beträffande fartyg i storleken 2 000 bruttoton och däröver — storsjöfarten
som omfattar drygt 85 procent av handelsflottans bruttotonnage — råder
allmän enighet om att möjligheterna att med framgång driva dessa
fartyg är större än för tonnaget i övrigt.

Vad slutligen angår tonnaget under 100 bruttoton, vilket i bruttoton räknat
representerar en procent av landets handelsflotta, anför utredningen, att
en undersökning av detta tonnages ekonomiska förhållanden med hänsyn
till bl. a. den synnerligen oenhetliga strukturen av denna del av sjöfartsnäringen
ha mött betydande svårigheter och förorsakat ett oproportionerligt
stort arbete. Utredningen har därför icke låtit företaga en dylik undersökning.
Det framhålles att man för detta tonnage icke har att i större utsträckning
räkna med någon internationell konkurrens.

Utredningen har även velat belysa arbetstidsförhållandena
utomlands och deras betydelse i konkurrenshänseende. Utredningen
påpekar dock de särskilda svårigheter som föreligger att anställa direkta
jämförelser mellan skilda länders arbetstidsregler på sjöfartsområdet och
dessas betydelse för sjöfartens konkurrenskraft internationellt sett. De bestämmelser,
som i de olika länderna reglerar arbetstiden till sjöss och därvid
särskilt i den av varje land till sin utsträckning bestämda närtrafiken,
företer sinsemellan många — dock ofta smärre — avvikelser. På grund härav
är det, anför utredningen, icke möjligt att lämna en sådan önskad beskrivning
utan att förlora sig i detaljer och därigenom kraftigt minska överskådligheten.
Därutöver framhåller utredningen, att en jämförelse av antytt
slag på grund av skiljaktigheter i de olika ländernas politik och lagstiftning
på de ekonomiska och sociala områdena knappast kan ge en helt
rättvisande bild för en bedömning av den inverkan i konkurrenshänseende,
som de mellanstatliga olikheterna i fråga om sjöarbetstiden kan ha.

För att tjäna till ledning under utredningsarbetet har emellertid inom
utredningens expertkrets utarbetats en sammanställning om sjöarbetstiden
i vissa främmande länder, nämligen Norge, Danmark, Finland, Förbundsrepubliken
Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och
Amerikas förenta staler. I betänkandet återges några huvuddrag ur sammanställningen.

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Vad först beträffar de skandinaviska länderna synes i den finska handelsflottan
tillämpas i huvudsak samma arbetstidsbestämmelser som är gällande
hos oss. I Norge har sjömännen, efter en lagändring som trädde i kraft den
1 oktober 1957, i fråga om storsjöfarten i stort sett med de svenska jämförliga
arbetstidsvillkor, dock att för ekonomipersonalen gäller förmånligare
regler. I vissa begränsade fartområden synes arbetstidsbestämmelserna i
vissa fall ge möjlighet till längre arbetstidsuttag än i motsvarande trafik enligt
svenska lagen. Den ordinarie arbetstiden är dock enligt den norska sjöarbetstidslagen
å fartyg i inrikes fart kortare än den, som nu må tillämpas
å svenska fartyg i närtrafik enligt den nuvarande sjöarbetstidslagens terminologi.
I Danmark, där sjöarbetstiden regleras genom kollektivavtal, har
träffats en uppgörelse, enligt vilken den ordinarie arbetstiden fr. o. m. den
1 mars 1959 för en stor del av sjömännen sänks till i genomsnitt 45 timmar
i veckan. Vid tvåvaktsindelning, som förekommer på fartyg understigande
500 bruttoregisterton, liksom i restaurationsavdelningarna gäller längre arbetstid.
Den härav berörda personalen erhåller som kompensation härför
ett särskilt vederlag.

I några av våra viktigaste konkurrentländer på sjöfartsområdet — Västtyskland,
Nederländerna, Belgien — synes arbetstiden i storsjöfarten generellt
sett motsvara vad som för närvarande gäller i vårt land; för ekonomipersonalen
är dock dygnsarbetstiden i Västtyskland kortare än i Sverige.
Vidare är att märka, att inom vissa fartområden tvåvaktsssystemet tillämpas
för vaktindelade sjömän å fartyg med en bruttodräktighet avsevärt
överstigande 500 registerton, under det att de svenska bestämmelserna i
fart, som är närmast jämförlig med vad som hos oss benämnes nordsjö- eller
inskränktare fart, i regel förutsätter trevaktsindelning, så snart det är
fråga om fartyg om minst 500 bruttoton.

Inom en del andra länders handelsflottor — exempelvis USA:s — är arbetstiden
deciderat kortare än den, som må uttagas enligt den svenska sjöarbetstidslagen.
Detta gäller länder, vilka ur konkurrenssynpunkt har mindre
betydelse för vår handelsflotta. Uppmärksammas bör att sjöfartsnäringen
i åtskilliga av ifrågavarande länder åtnjuter speciella skattelättnader och
stödes genom åtgärder av ekonomisk art.

Utredningen anför, att utvecklingen synes peka mot en förkortning av
sjöarbetstiden i en del länder. Vad som förekommit vid av den Internationella
arbetsorganisationen (ILO) anordnade konferenser ger enligt utredningens
mening i varje fall anledning till förmodan om en sådan utveckling.

I anslutning till den ekonomiska redogörelsen berör utredningen de förutsättningar
för en arbetstidsförkortning som är att söka i de särpräglade
arbetsförhållandena inom sjöfarten.

Sjöfartens speciella arbetsförhållanden

Om vad utredningen anfört i denna del hänvisas till den i propositionen
intagna redogörelsen (s. 31—32).

Huvudlinjerna i förslaget

Vissa delar av redogörelsen för huvudlinjerna i utredningsförslaget har
här utelämnats. I fråga om dessa delar hänvisas till propositionen (s. 32—
39).

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

25

Sjöarbetstidsutredningen uttalar att motiv icke saknas för en reglering av
sjöfartens arbetstidsfrågor i så nära anslutning som möjligt till arbetstidslagstiftningen
inom näringslivet i övrigt. Berörda motiv synes utredningen
i och för sig ha sådan styrka, att tvekan knappast kan råda därom att en
revision av sjöarbetstidslagen bör företagas. Det är emellertid uppenbart,
fortsätter utredningen, att den ekonomiska belastningen på sjöfartsnäringen
av en långt gående arbetstidsförkortning blir betydande. Av största vikt
är därför att arbetstidsreglerna ges en sådan utformning att verkningarna
av arbetstidsinskränkningen icke onödigtvis skärpes. Det synes vidare utredningen
angeläget att vid genomförandet av en reviderad lagstiftning erforderligt
rådrum lämnas för sjöfartens anpassning till det nya läget. Tilllika
finner utredningen det vara påkallat att närmare undersöka möjligheterna
att genom särskilda anordningar söka förhindra, att sjöfartsnäringens
konkurrenskraft försvagas på grund av arbetstidsregleringen.

Vid utarbetandet av utredningens förslag har en ledande synpunkt varit,
att gängse vaktsystem inom handelsflottan icke skall behöva brytas. Härav
följer bland annat, att full överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagstiftningen
icke kan ernås för den vaktindelade personalen.
Utredningen anser det icke tillrådligt att för vaktindelningen till sjöss, som
berör en betydande del av de ombordanställda, förutsätta generell utökning
av personalen eller användning av övertidsarbete i större utsträckning. Vid
sådant förhållande och med bibehållande av en dygnsarbetstid om 8 timmar
vid trevaktsindelning och 24 timmar under två dygn i följd vid tvåvaktsindelning
kan maximigränsen för ordinarie arbetstid per vecka icke
fastställas till 45 timmar såsom för landanställda i allmänhet. Anknytningen
till 45-timmarsveckan sker i stället på så sätt, att sjömännen erhåller
särskild kompensation — vederlag — för den del av den ordinarie arbetstiden,
som överstiger 45 timmar per vecka respektive 90 timmar per tvåveckorsperiod.
Då vederlag f. n. beräknas från 48 respektive 112 timmar, innebär
ändringen särskilt för tvåvaktsfartygen en mycket kraftig utökning av
vederlagstiden.

I fråga om den tvåvaktsindelade personalen föreslår utredningen att den
ordinarie arbetstiden — utöver gällande begränsning för två dygn i följd —
begränsas till 112 timmar under loppet av två veckor i följd.

För en annan stor grupp av ombordanställda, ekonomipersonalen,
påverkar icke vaktsystemet frågan om en arbetstidsreglering. Enligt förslaget
minskas för denna grupp den i gällande lag fastställda högsta dygnsarbetstiden
till sjöss och vad beträffar passagerarfartyg med passagerare
ombord jämväl under fartygs uppehåll i hamn med 1 timme. Den ordinarie
arbetstiden kommer härigenom att utgöra högst 8 timmar om dygnet
å lastfartyg och högst 9 timmar om dygnet å passagerarfartyg. På sistnämnda
fartyg får dock under hamndygn arbetstiden ej överstiga 8 timmar
när passagerare ej finnes ombord. Utredningen anser att en sådan i
och för sig betydande avkortning av arbetstiden vad lastfartygen beträffar

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

icke med nödvändighet behöver föranleda någon mera avsevärd personalökning.
Genom en ändamålsenlig arbetsplanering och andra rationaliseringsåtgärder
är det nämligen enligt utredningen möjligt att — utom å en
del fartyg med fåtalig ekonomipersonal -— i stor utsträckning balansera arbetstidsinskränkningen.
I detta sammanhang erinrar utredningen om de
lättnader i ekonomipersonalens arbetsbörda, som på senare år kunnat vinnas
genom anordnande av cafeterior, ökat användande av djupfrysta livsmedel
och av mekaniska hjälpmedel samt vidtagande av andra åtgärder
som minskar behovet av manuell arbetsinsats. I samverkan mellan rederierna
och sjömännens organisationer kan, anser utredningen, ytterligare
anordningar i arbetsbesparande riktning åvägabringas utan att personalens
berättigade anspråk på god service behöver eftersättas. För passagerarfartyg
synes utredningen icke samma möjligheter föreligga att neutralisera
en arbetstidsförkortning. Man bör emellertid enligt utredningen uppmärksamma
att den föreslagna dygnsarbetstiden överensstämmer med den ordinarie
arbetstid som allmänt är föreskriven i gällande kollektivavtal. Nedskärningen
av lagens dygnsmaximum från 10 till 9 timmar skulle därför
icke i regel komma att medföra ökat personalbehov.

För passagerarfartygens del anser utredningen att en reducering av arbetstiden
under 9 timmar nu icke bör ifrågakomma. För att passagerartrafiken
skall kunna fortleva i den hårda konkurrensen med utländsk passagerartrafik
och med flyget synes det utredningen nödvändigt att kunna förse
passagerarna å svenska fartyg med service under större delen av dygnet.
Om den ordinarie arbetstiden ytterligare minskades, skulle med största
sannolikhet detta resultera i regelbundet övertidsarbete eller utökning av personalen,
vilket för denna sektor av sjöfarten kan beräknas medföra alltför
stora påfrestningar.

Av större räckvidd än den föreslagna minskningen av dygnsarbetstiden
för ekonomipersonalen blir enligt utredningens mening vederlagsfrågan.
Medan vederlag nu utgår för ordinarie arbetstid utöver 112 timmar per tvåveckorsperiod,
beräknas detsamma enligt förslaget på tid utöver 90 timmar
per sådan period.

När det gäller skeppstjänst, för vilken den ordinarie arbetstiden är fastställd
icke endast för dygn utan även för vecka, föreslås i direkt anslutning
till den allmänna arbetstidsregleringen en sänkning av veckoarbetstiden från
48 till 45 timmar.

Utredningen understryker i sitt betänkande betydelsen av att vederlag
i form av fritid kommer att innefatta verklig fritid. Nuvarande regel
i 9 § sjöarbetstidslagen om fritidskompensation föreslås kompletterad
på sådant sätt att sjömannen skall åtnjuta vederlag i form av fritid i hamn
eller på annat sätt enligt vad därom må fastställas genom kollektivavtal.
Utredningen anför att synpunkter i denna riktning kommit till uttryck i
kollektivavtal. Enligt dessa skall vissa i avtalen bestämda vederlag i första
hand utgå i form av fritid i hamn under anställningstiden eller i samband

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

med semester och endast om så skulle visa sig helt omöjligt kunna ersättas
genom kontant betalning. Hittills har det i tillämpningen visat sig svårt att
undvika kontantalternativet, något som åtminstone delvis torde få tillskrivas
den sedan länge förefintliga situationen på arbetsmarknaden. Det synes
utredningen emellertid icke uteslutet, att gynnsammare förutsättningar i
framtiden kan yppas för att medelst olika åtgärder minska berörda svårigheter.
Härvid anser utredningen att insättandet av avlösningspersonal, s. k.
landgäng, kan ifrågakomma.

I utredningens lagförslag har den nuvarande gränsen mellan f j ä r roch
närtrafik ändrats så, att den, såsom vanligt är i andra länder,
blir av enbart geografisk natur. Skiljelinjen mellan de olika trafikområdena
förutsättes följa de västra och norra gränserna för det område, som
enligt gällande sjöarbetstidslag hänföres till nordsjöfart. Den närmare innebörden
av dessa ändringar kommer att utvecklas i den följande detaljmotiveringen.

Lagförslaget upptar härutöver ett nytt trafikbegrepp, nämligen begränsad
närtrafik. Med denna term, vilken nära ansluter sig till den nuvarande
lagens närtrafikbegrepp, åsyftas skärgårdsfart, bogserbåts- och
hamntrafik samt mera begränsad trafik i insjöar och andra farvatten inom
riket och utefter kusterna, allt avseende trafik med fartyg understigande
500 bruttoregisterton, då fartyget är sysselsatt i sådan resa som, med undantag
för smärre avbrott icke under normala förhållanden kräver mer
än 12 timmars gång från eller till svensk hamn. Hithörande trafik är, anför
utredningen, i hög grad heterogen. Säsongkaraktären är särskilt framträdande
beträffande vissa grenar. I en del fall är trafikarbetet av sådan beskaffenhet,
att beredskaps- eller passningstjänst i betydande utsträckning
förekommer. Bogserbåtslrafiken kan vara anknuten till hamn och avse mer
eller mindre kortvariga trafikuppgifter eller huvudsakligen gälla bogseringsuppdrag
utanför hamn. Arbetstiden i sistnämnda fall kan ena dagen
komma att regleras efter de bestämmelser som gäller för fartyg i nu avsedd
närtrafik. Dagen därpå kan fartyget nyttjas i vidsträcktare trafik, varigenom
andra arbetstidsbestämmelser kan bli tillämpliga. Det är enligt utredningen
icke heller ovanligt att bogserbåtar tidvis nyttjas för bärgningsuppdrag,
isbrytning eller andra uppgifter, då varken sjöarbetstidslagen eller
annan arbetstidslagstiftning är tillämplig å fartygens besättningar. Vid
sidan om den vanliga vaktindelningen tillämpas i skärgårdstrafiken vanligen
systemet med stationsvakter. Utredningen påpekar att det knappast
är möjligt att i arbetstidshänseende på ett ändamålsenligt sätt helt reglera
trafikförhållanden av så mångskiftande slag i generella formler.

Enligt gällande lag skall arbetstiden å fartyg i nyssnämnd trafik utgöra
högst 24 timmar för två dygn i följd och icke överstiga 112 timmar per
tvåveckorsperiod. Alternativt kan skeppstjänsten ordnas på samma sätt
som å fartyg i fjärrtrafik. Genom kollektivavtalsbestämmelser har dessa
regler kompletterats eller preciserats, varvid i många fall arbetstidens längd

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

såväl för dygn eller dag som för vecka fixerats. Man får, anför utredningen,
av den rikhaltiga provkartan på avtalade arbetstidsföreskrifter ett bestämt
intryck av att den kollektiva avtalsformen är bättre ägnad än en lagstiftning,
som självfallet måste vara allmänt hållen, att tillgodose de växlande
behoven av detaljregleringar inom sjöfart av här angivet slag. Lagförslagets
bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie arbetstid i begränsad närtrafik
— i trafik inom hamn och angränsande farvatten högst 10 timmar för dygn
och 52 timmar i veckan samt i annan begränsad när trafik 12 timmar för
dygn och 56 timmar i veckan — åsyftar sålunda i främsta rummet att tjäna
som bas för avtalsöverenskommelser rörande arbetstidsfrågan hos de särskilda
trafikföretagen. Anförda förhållanden synes utredningen även ge anvisning
om att frågan om s. k. vederlag bör, när det gäller begränsad närtrafik,
liksom hittills förbehållas avtalsparternas avgörande.

Det skall även nämnas att den nuvarande regleringen i lagen av övertidsersättningens
storlek enligt utredningens förslag slopas. I
stället skall ersättningen bestämmas genom kollektivavtal. Frågan härom
kommer att närmare behandlas i den följande detalj motiveringen.

Utredningen erinrar om att man vid 1957 års lagstiftning rörande allmän
arbetstidsförkortning såsom en betydelsefull nyhet införde möjlighet för
arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtalets form bestämma om annan
ordinarie arbetstid än den lagstadgade. Det synes utredningen uppenbart,
att partsorganisationerna på sjöfartens område bör ha motsvarande avtalsfrihet.
Utredningen föreslår i enlighet härmed att den blivande lagen får
dispositiv karaktär. En viss inskränkning betingas dock av önskemålet
att vårt land skall kunna ratificera ILO-konventionen åtminstone i vad
den avser arbetstid. Till följd härav föreslås att avtalsfriheten begränsas så,
att avtal blir utan verkan, i den mån det strider mot överenskommelse som
Sverige ingått med främmande makt.

Kostnadsberäkningar

Angående utredningens kostnadsberäkningar hänvisas i huvudsak till redogörelsen
i propositionen (s. 39—43).

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att ett genomförande av de
föreslagna ändringarna i sjöarbetstidslagstiftningen kommer att träffa olika
delar av den svenska handelsflottan mycket ojämnt. För de fartyg, å vilka
nu trevaktsindelning tillämpas, hänför sig den huvudsakliga kostnadsstegringen,
vad beträffar den vaktindelade personalen och dagmännen, till nytillkommande
utgifter för vederlag eller lön för högst tre timmars arbete för
sjöman och vecka motsvarande en höjning av lönekostnaderna till nu nämnda
sjömän med omkring 6 respektive 5 procent. De ökade kostnaderna för
ekonomipersonalen å dessa fartyg hänför sig huvudsakligen till de ändrade
vederlagsreglerna, som innebär en kostnadsökning, motsvarande 20 procent
av lönekostnaderna för denna personal.

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Å de fartyg, där skeppstjänsten är organiserad efter tvåvaktssystem, kan
veder lagsutgifterna för varje av lagen omfattad sjöman, utom maskinpersonal
å vissa fartyg samt dagmän i de få fall då sådana finnes, beräknas öka
med ett belopp motsvarande 20 procent av lönekostnaderna för dessa sjömän.
ökningen av vederlagsutgiflerna kommer för maskinpersonal å vissa
fartyg och de få dagmän, som finnes å tvåvaktsfartyg, att stanna vid högst
6 procent av lönekostnaderna. I detta sammanhang erinrar utredningen om
att lönekostnadernas andel av de totala driftskostnaderna i regel blir större
ju mindre fartygen är.

Storleken av de personalkategorier, till vilka de huvudsakliga ovan berörda
kostnadsökningarna hänför sig, har utredningen angivit i följande tablå.

Antal anställda å fartyg, tillhörande medlemmar av

Sveriges

Rederiföreningen

Summa

redareförening

för mindre fartyg

Dagmän............................

5 500

5 500

Trevaktindelade sjömän..............

9 875

_

9 875

Tvåvaktindelade sjömän ............

775

1630

2 405

Ekonomipersonal....................

5 300

170

5 470

21450

1800

23 250

Tablån torde omfatta så gott som samtliga sjömän, varå den nuvarande
sjöarbetstidslagens fjärrtrafikbestämmelser är tillämpliga. Av densamma
framgår att dagmännen och de trevaktindelade sjömännen — d. v. s. de sjömanskategorier,
för vilka lönekostnaden enligt utredningens beräkningar
anförts kan komma att höjas med högst 5 respektive 6 procent — utgör i
det närmaste 2/3 av samtliga i tablån upptagna sjömän. Den 20-procentiga
lönekostnadsökningen, som hänför sig till de tvåvaktindelade sjömännen
och ekonomipersonalen, kommer att avse omkring 1/3 av nyssnämnda totalantal.
Av vad tidigare anförts torde framgå, att de angivna procentsiffrorna
— särskilt å en del av tvåvaktsfartygen — icke får betraktas som
något exakt uttryck för den lönekostnadsökning, som kan bli en följd av
förslagets genomförande.

Ekonomiska stödåtgärder för det mindre och medelstora tonnaget

För en utförligare framställning i denna del hänvisas till propositionen
(s. 43—45).

Mot bakgrunden av det senaste årtiondets utvecklingstendenser beträffande
det mindre och medelstora tonnaget och med hänsyn till den skärpning
av läget som kan befaras inträda efter genomförandet av en kostnadskrävande
arbetstidsförkortning på de svenska fartygen behandlar utredningen
frågan om vad som från det allmännas sida bör göras för att
möta de aktuella svårigheterna för delta tonnage. Utredningen anknyter här -

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

vid till det för några år sedan offentliggjorda betänkandet angående stöd åt
den mindre och medelstora skeppsfarten (SOU 1955: 2). I nämnda betänkande
framlades bl. a. förslag om ekonomiskt stöd för nybyggnad av fartyg.
Förslagen avsåg dels att statens lånefond för den mindre skeppsfarten,
Svenska skeppshypotekskassan och statens sekundärlånefond för rederinäringen
skulle erhålla utökade möjligheter till utlåning dels ock — under
viss förutsättning — att statliga kreditgarantier skulle införas i fråga om
lån för fartygsbyggnader.

Utredningen anser sig böra aktualisera de i 1955 års betänkande gjorda
framställningarna rörande kassan och fonden. Utredningen anser, att det
särskilt för tonnaget om högst 1 500 bruttoton icke bör saknas möjlighet att
få lån från kassan och fonden av den anledningen att kassan och fonden
saknar disponibla medel. Därest det på grund av läget på kreditmarknaden
eller av statsfinansiella skäl anses ogörligt att lämna ökat ekonomiskt stöd
via skeppshypotekskassan och sekundärlånefonden, vill utredningen framföra
det i nämnda betänkande gjorda förslaget angående statliga kreditgarantier
i så måtto, att det statliga stödet för den tonnageförnyelse,
som avses skola tillgodoses genom kassan och fonden, vid sidan av
kassans och fondens lånegivning lämnas i form av sådana garantier. En särskild
utredning i ämnet synes utredningen snarast böra verkställas.

Sjöarbetstidsutredningen berör även tidigare förd diskussion angående
beskattningen av sjöfartsnäringen. Det erinras om de ändrade regler
för företagsbeskattningen som antogs av 1955 års riksdag (prop. 100/
1955). Mot denna lagstiftning, som icke tillgodosåg från rederinäringens
sida framställda önskemål, har senare i olika sammanhang rests invändningar
från samma håll. Man har därvid framlagt förslag bl. a. om införande
av bestämmelser om avskrivning å leveranskontrakt angående fartyg, gynnsammare
regler om avdrag för kostnad vid fartygsklassning, rätt till förlustutjämning,
uppskov med beskattningen av köpeskillingen för avyttrat fartyg
och rätt till avdrag för skatter, som erlagts i utlandet. Rederinäringens
yrkanden bör, anför utredningen, ses mot bakgrunden av den ökande konkurrens
i den internationella sjöfarten, som blir en följd av att en allt
större andel av världshandelstonnaget registreras under s. k. flags of convenience,
d. v. s. registreras i länder, som praktiskt taget icke uttager någon
skatt vid rederirörelse eller vidtager åtgärder i syfte att å de fartyg, som är
registrerade i landet, få till stånd en internationell standard i fråga om sjöfolkets
arbetsvillkor m. m. Tendensen att alltmer utnyttja registrering under
flags of convenience har mötts av motåtgärder på beskattningsområdet i
bl. a. Storbritannien. Vad angår de nordiska länderna har i Finland utfärdats
särskilda bestämmelser om skattelättnader för främjande av sjöfarten.

Utredningen anser, att de framförda förslagen i fråga om lindring i skattereglerna
bör av statsmakterna prövas i belysning jämväl av vad utredningen
anfört på det ekonomiska området och vad som föreslås beträffande sjöar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

31

betstiden. Utredningen anför vidare att nämnda förslag på beskattningens
område bör bringas till åtgärd från statsmakternas sida i syfte att möjliggöra
för den svenska rederinäringen att även efter en genomförd förkortning
av sjöarbetstiden i bästa mån kunna konkurrera på den internationella
fraktmarknaden.

Ikraftträdandet

Om vad utredningen yttrat i denna del hänvisas till propositionen (s*
45—47).

4. Särskilt yttrande

I det till sjöarbetstidsutredningens betänkande fogade särskilda yttrandet
av företrädare för rederinäringen göres vissa reservationer till utredningsmannens
förslag, främst med avseende på dettas verkningar i fråga
om det mindre och medelstora tonnaget. Reservanterna erinrar om den utredning
rörande detta tonnage som redovisats i 1955 års betänkande (SOU
1955: 2) samt anför att situationen för tonnagegruppen i dag är ännu allvarligare
än när betänkandet framlades.

Om vad som i övrigt anförts i yttrandet hänvisas till propositionen (s.
47—49).

5. Remissyttrandena över sjöarbetstidsutredningens förslag

Vid remissbehandlingen har önskemålet att närma sjöarbetstidsbestämmelserna
till den allmänna arbetstidslagstiftningen starkt understrukits av
de ombordanställdas organisationer. En revision av bestämmelserna i detta
syfte tillstyrks även av sjöfartsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen.
— Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg,
Kanalflottans rederiförening och Sågverksförbundet avstyrker utredningens
förslag. Även Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp,
som yttrat sig enbart såvitt förslaget rör bogserbåtsnäringen, intar en negativ
hållning.

I första hand bryter sig meningarna i frågan om de ekonomiska förutsättningarna
för en reform och de mera allmänna skälen härför. Vad gäller
principerna för en anknytning av sjöarbetstidsreglerna till den allmänna
arbetstidslagstiftningen har utredningens förslag i stort sett lämnats
utan erinran; i åtskilliga detalj spörsmål förekommer dock erinringar från
skilda håll.

Om innehållet i remissyttrandena hänvisas till redogörelse i propositionen
(s. 49—68).

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

6. Departementschefen

Gällande sjöarbetstidslag, som tillkom år 1948, bygger på principen om
48 timmars ordinarie arbetstid i veckan. Beträffande arbetsförhållandena
i land lagfästes 48-timmarsveckan första gången redan 1919. För arbetslivet
till sjöss vann principen insteg först genom 1938 års sjöarbetstidslag. Med
nuvarande lagstiftning på området kom regleringen av sjöfolkets arbetstid
att ytterligare närma sig de allmänna arbetstidsbestämmelserna för anställda
i land. De speciella förhållandena ombord på fartyg har dock medfört,
att verklig likställighet icke åstadkommits. Betydande grupper ombordanställda
får fortfarande finna sig i avsevärt längre ordinarie arbetstid
än 48 timmar i veckan.

Genom den år 1957 beslutade allmänna arbetstidsförkortningen — vilken
blir helt genomförd den 1 januari 1960 — har för det stora flertalet i land
anställda hittillsvarande maximum för den ordinarie veckoarbetstiden sänkts
från 48 timmar till 45 timmar. Såsom framgått av det förut anförda har
reformen sin huvudsakliga grund i den allmänna standardutvecklingen och
önskemål från arbetstagarna att tillgodogöra sig väntad fortsatt standardökning
delvis i form av fritid.

1957 års beslut om allmän arbetstidsförkortning gällde inte skeppstjänsten.
Arbetstiden till sjöss ansågs på grund av sin speciella karaktär böra
utredas av särskilda sakkunniga. Detta har nu skett genom att sjöarbetstidsutredningen
verkställt en översyn av 1948 års sjöarbetstidslag. Utredningen
har i sitt avgivna betänkande föreslagit att principen om 45 timmars
arbetsvecka med vissa modifikationer och utformad på ett speciellt sätt skall
införas även för arbetet till sjöss.

Utredningens allmänna motiv för förslaget är att de sociala rättviseskälen
kräver att sjöfolket i möjligaste mån beredes samma fritidsförmåner
som kommer det stora flertalet övriga arbetstagare till del. Såsom
skäl för reformen anföres vidare handelsflottans rekryteringssvårigheter
samt i viss mån sjöarbetets påfrestande art. Förslaget har under remissbehandlingen
i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av de hörda
organisationerna och myndigheterna med undantag för de organisationer
som företräder redarintressena. Från deras sida har förslaget avstyrkts under
åberopande i huvudsak av dels de speciella arbetsförhållandena på fartyg
och dels handelsflottans ekonomiska läge.

För egen del finner jag att endast mycket starka skäl bör kunna hindra
att sjöfolket får en motsvarande arbetstidsförkortning som den som beslutats
för de landanställda. Redan rättviseskälen gör det nödvändigt att i möjlig
män jämställa arbetstiden till sjöss med arbetstiden i övrigt. Sjöfolket
har självfallet rättmätiga anspråk på att få del av den allmänna standardförbättringen
på samma sätt som övriga arbetstagare. Dessa rättvisekrav
har också mycket starkt understrukits under remissbehandlingen, särskilt
från de ombordsanställdas sida.

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Man måste i detta sammanhang även fästa stort avseende vid arbetstidsregleringens
betydelse för rekryteringen av personal till handelsflottan. Sedan
flera år råder en betydande brist på behörigt befäl inom handelsflottan,
något som självfallet är till stort men både för sjöfartssäkerheten och för
flottans rationella utnyttjande. På manskapssidan föreligger visserligen icke
samma personalbrist men där förekommer i stället en onormalt stor omsättning
av arbetskraft. Detta medför att besättningarna till allt för stora
delar kommer att bestå av icke yrkeskunniga sjömän vilket leder till
en försämring av sjömanskårens kvalitet. Utvecklingen har redan medfört
att på många fartyg befälet och den yrkeskunniga delen av manskapet
fått påtaga sig en arbetsbörda och ett ansvar som är väsentligt
större än vad som skulle varit fallet därest besättningen i övrigt liaft
erforderliga kvalifikationer. Även detta förhållande strider mot sjöfartssäkerhetens
intressen.

Självfallet är det ett för sjöfartsnäringen vitalt intresse att denna utveckling
brytes. Till viss del hänger den samman med den av det allmänna konjunkturläget
betingade överrörlighet på arbetsmarknaden som vi upplevat
de senaste åren. Under en dämpad konjunktur kan därför möjligen räknas
med en viss stabilisering även inom sjömansyrket. En nödvändig förutsättning
för att förhållandena skall förbättras är dock att sjömansyrket förmår
draga till sig och behålla duglig arbetskraft. Härvid spelar otvivelaktigt
en jämförelse mellan arbetstiden i land och till sjöss en icke obetydlig
roll. Ur denna synpunkt måste det även för fartygens ägare vara till fördel
att arbetet till sjöss jämställes med arbetet i land i fråga om arbetstiden.
För egen del anser jag att de aktuella svårigheterna med arbetskraftsförsörjningen
utgör ett mycket starkt skäl för att en arbetstidsreform motsvarande
den som beslutats för arbetet i land genomföres också till sjöss.

Även den sociala skyddssynpunkten måste beaktas i sammanhanget. I
varje fall vissa grupper av sjöfolk har ett så pressande arbete att en minskning
av arbetstiden med fog kan motiveras med behovet av att skydda dessa
sjömän mot en förtida nedslitning av arbetsförmågan. Särskilt gäller det
dem vilka har en arbetstid som betydligt överstiger 48 timmar i veckan.

De speciella arbetsförhållandena ombord på fartyg är av stor betydelse
vid prövningen av frågan. Som redareföreningen framhållit medför den omständigheten
att sjöfolket bor ombord på fartyget att tid inte behöver spillas
på dagliga resor mellan arbetsplatsen och bostaden. Jag kan dock icke dela
uppfattningen att detta skulle vara ett skäl mot en förkortning av sjöfolkets
arbetstid. Sjömännen är då fartyget är till sjöss nödsakade att bo på
sin arbetsplats. De kan lämna denna endast under de ofta korta hamnuppehållen.
Sjömännen är alltså tvingade att i stor utsträckning tillbringa sin
fritid ombord på fartyget. En sådan fritid kan på intet sätt jämföras med
andra människors vanliga fritid, som inom vida gränser kan fritt utnyttjas
på det sätt var och en finner önskvärt. De särskilda arbetsförhållandena till
sjöss är därför ett viktigt skäl för en förkortning av arbetstiden. En annan
sak är alt dessa förhållanden bör inverka på utformningen av bestämmel 3

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

serna om hur denna förkortning skall uttagas. Jag skall strax återkomma
till denna fråga.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna är det givet,
att den föreslagna arbetstidsreformen åsamkar rederinäringen icke obetydliga
kostnader. Det torde dock knappast från något håll bestridas att
handelsflottan i allmänhet har förmåga att bära de ökade kostnaderna. Utredningen
har ansett sig kunna konstatera, att produktivitetsutvecklingen
inom den svenska handelsflottan icke kan anses vara mindre gynnsam än
inom övriga delar av det svenska näringslivet. Fartygens genomsnittsstorlek
och fart har ökat, en genomgripande modernisering har kunnat äga
rum. Relationen mellan besättning och transportförmåga har blivit gynnsammare
samtidigt som det i handelsflottan investerade kapitalet per besättningsman
starkt ökat. Några uppgifter som vederlägger utredningens
uppfattning har icke lämnats under remissbehandlingen. Det kompletterande
material som sjöfolksorganisationerna företett bestyrker fastmera riktigheten
i utredningens bedömande. Säkerligen kan man räkna med att den
av utredningen redovisade utvecklingen kommer att fortsätta.

För det mindre och medelstora tonnaget, vilket redan i nuvarande läge
haft att kämpa med långvariga ekonomiska svårigheter, kommer en arbetstidsretorm
att innebära en särskilt kännbar belastning. Hårdast skulle förslaget
komma att drabba vissa fartyg inom tonnagegrupperna 100—350
bruttoton och 500—1 000 bruttoton. I första hand är det här fråga om ångdrivna
fartyg av hög ålder, vilkas uppläggning kan antas komma att påskyndas
av ökade bemanningskostnader. Det är dock enligt min mening
uteslutet att av hänsyn till lönsamheten vid driften av dessa fartyg betaga
sjöfolket del i en angelägen social reform. T den mån det allmänna skall
lämna stöd åt denna skeppsfart får detta icke ske i sådan form att man
ettersätter ett normalt socialt framåtskridande för de ombordanställdas del.
Det nu anförda torde även få gälla de skäl mot en reform som framförts
under hänvisning till intresset ur beredskapssynpunkt av att ifrågavarande
tonnage icke konkurreras ut. Man bör för övrigt enligt min mening icke
överdriva beredskapsvärdet av de båtar som nu är i farozonen, och vilka
tillhör de allra äldsta inom handelsflottan. Samtidigt måste beaktas att utvecklingen
inom tonnaget mellan 100 och 1 000 bruttoton visserligen innefattar
en fortgående uppläggning av gamla fartyg men även en förnyelse
— låt vara icke i samma utsträckning -— med moderna och från beredskapssynpunkt
synnerligen värdefulla fartyg.

Särskilt i nu rådande konjunktur är det självfallet vanskligt att söka bedöma
den kommande ekonomiska utvecklingen inom sjöfartsnäringen. Det
synes mig emellertid icke finnas anledning att på längre sikt för sjöfartens
del frångå den försiktigt optimistiska bedömning som låg till grund för arbetstidsreformen
beträffande näringslivet i övrigt. Jag kan icke heller finna,
att den nu aktuella förbättringen av sjöfolkets arbetstidsförhållanden för
sjöfartsnäringen som helhet betraktad kan medföra några risker för att
en normal produktivitetsutveckling förhindras.

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

I anledning av de principiella synpunkter på lagstiftningsfrågan
som anförts av kommerskollegium vill jag gärna vitsorda
att lagstiftningsvägen i och för sig ingalunda är det enda tänkbara
sättet att reglera sjöfolkets arbetslidsförhållanden. Det kan tvärtom vara
skäl understryka att en reglering i lag av dessa frågor har sina uppenbara
svagheter. Det är sålunda ogörligt att i en generell lagstiftning taga de hänsyn
som i varje enskilt fall kan vara påkallat. Arbetstidslagstiftningen —
och därvid icke minst sådan lagstiftning på sjöfartsnäringens ytterst skiftande
område — förutsätter därför att arbetsmarknadsparterna förhandlingsvägen
träffar avtal på de punkter där den generella lagregeln behöver
kompletteras. Att helt förlita sig på att en rimlig lösning av sjöarbetstidsfrågan
skall kunna uppnås kollektivavtalsvägen torde dock — såsom kollegium
även medger — i dagens läge knappast vara praktisk politik. Erfarenheterna
ger närmast vid handen, att lagstiftningen har en sådan normativ
styrka, att en rimlig förbättring i nuvarande förhållanden knappast lär
kunna uppnås utan stöd av ändrad lagstiftning. Härtill kommer bl. a. att
— såsom kollegium även framhållit -— en ratificering av konventionen nr
109 torde förutsätta att vår gällande lagstiftning rörande sjöarbetstiden
bringas i överensstämmelse med konventionen. Jag förordar därför, att
utredningens förslag lägges till grund för ny sjöarbetstidslag och tillstyrker
följaktligen sådan ändring av gällande arbetstidsregler att dels anknytning
i möjligaste utsträckning nås till 45-timmarsveckan dels konventionens
villkor uppfylles.

Vid utformningen av sitt förslag har utredningen eftersträvat att gängse
vaktsjfstem inom handelsflottan inte skall behöva brytas. Denna riktlinje
har vid remissbehandlingen allmänt accepterats, ehuru förståeligt nog på
sjöfolkshåll förhoppningar hysts om en mindre pressande vaktindelning
än den nu tillämpade. Den ståndpunkt som sålunda intagits medför beträffande
den vaktindelade personalen att ordinarie arbetstid till sjöss, som
f. n. utgör 8 timmar om dygnet vid trevaktsindelning och 24 timmar under
två dygn i följd vid tvåvaktsindelning, icke kan ytterligare minskas; en
begränsning till 45 timmar i veckan såsom för landanställda är oförenlig
med dygnsarbetstiden som betingas av vaktsystemet. Utredningen har i
stället valt att anknyta till 45-timmarsveckan genom att utöka sjömannens
rätt till vederlag, d. v. s. till kompensation för lång arbetstid. Vederlag
skall sålunda utgå för den del av den ordinarie arbetstiden som överstiger
45 i stället för som nu 48 timmar i veckan i fråga om trevaktsindelad
sjöman och 90 i stället för 112 timmar under eu tvåvcckorsperiod för tvåvaktsindelad.
För ekonomipersonalen innebär förslaget att rätt till vederlag
föreligger för den ordinarie arbetstid som överstiger 90 timmar per
tvåveckorsperiod mot nuvarande 112 timmar.

Denna huvudlinje i utredningens förslag har av remissinstanserna i stort
sett godtagits eller lämnats utan erinran. Även enligt min mening skulle
det i nuvarande läge vara mindre välbetänkt att skära ned den ordinarie
arbetstiden så alt arbetsrytmen ombord fick omläggas med bl. a. generella

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

personalökningar som följd. Beträffande åtskilliga fartyg skulle en sådan
förändring förutsätta kostnadskrävande och i vissa fall på lastförmågan
inkräktande ombyggnad för att åstadkomma erforderliga bostadsutrymmen.
Genom att fördjupa vederlagstiden yppas emellertid möjlighet att på en
annan väg tillföra sjömännen ett ökat mått av fritid.

Beträffande fördjupningens omfattning har under remissbehandlingen
påpekats, att den föreslagna fördjupningen i fråga om de sjömän som nu
åtnjuter vederlag för tid som överstiger 112 timmar per tvåveckorsperiod
går längre än som är betingat av arbetstidsförkortningen för arbetstagare
i land. Kommerskollegium har — mot bakgrunden av sjöfartsnäringens ekonomiska
svårigheter — sålunda ifrågasatt huruvida man icke vid lagändringen
borde för tvåvaktsfartygen begränsa sig till sådan sänkning av vederlagsgränsen
som motsvarar 3 timmar per vecka. Redarens skyldighet att
utgiva vederlag skulle i dylikt fall inträda först då den ordinarie arbetstiden
överstigit 106 timmar.

Till detta vill jag genmäla att den jämförelse med arbetstidsminskningen
för de landanställda som ligger bakom invändningen mot utredningsförslaget
knappast är rättvisande. För de anställda i land kunde vid 1957 års
reform den faktiska ordinarie arbetstiden per vecka nedbringas med 3 timmar.
För de sjömän som arbetar ombord på tvåvaktsfartygen har detta med
hänsyn till skiftgången icke ansetts kunna ske. De får alltjämt en ordinarie
arbetstid till sjöss av ca 12 timmar om dygnet, vardag som söndag.
Den sociala skyddssynpunkten gör det angeläget att dessa sjömän i möjligaste
utsträckning beredes kompenserande fritid efter samma grunder
som sjömännen med förmånligare vaktindelning. De ekonomiska skäl som
anförts mot utredningens förslag på denna punkt torde ha relevans enbart
i fråga om det mindre och medelstora tonnage som redan i nuvarande läge
saknar egentlig bärkraft. Såsom jag förut anfört kan det icke anses rimligt
att den dåliga lönsamheten hos detta begränsade äldre tonnage får utgöra
ett hinder för en social reform som från övriga synpunkter framstår
såsom starkt önskvärd. Jag anser mig på grund av det anförda icke ha anledning
att frångå utredningens förslag om ändrade vederlagsgrunder.

I detta sammanhang vill jag understryka vad utredningen uttalat om vikten
av att vederlaget får karaktär av verklig fritid.
Jag tillstyrker därför en sådan utformning av lagen att därav framgår att
vederlag i första hand skall utgå i form av fritid i hamn. Endast under
förutsättning att överenskommelse därom träffats i kollektivavtal bör vederlag
få utgivas i annan form.

Utredningen har lämnat värdefulla uppslag när det gäller att komma
till rätta med de praktiska svårigheterna att förverkliga syftet med vederlaget.
Av särskild vikt synes mig vara att alla möjligheter att åstadkomma
ett verksamt avlösningssystem tillvaratas. Vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört
i detta hänseende synes värt att ingående prövas. Vidare bör undersökas
om det icke är möjligt att lätta på de formaliteter i samband med
sjömäns på- och avmönstring, som nu står hindrande i vägen för snabb

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

37

och enkel ömsning av fartygsbesättningar. Enligt vad jag under hand erfarit
kommer frågan härom att behandlas av den i fjol tillsatta utredningen
rörande sjömännens mönstring m. m.

Jag biträder även de synpunkter utredningen anfört om önskemålet att
underlätta hemresa för sjömän som en längre tid tjänstgjort i främmande
farvatten. Den av utredningen ifrågasatta ändringen av 26 § sjömanslagen
i detta syfte torde få övervägas i ett senare sammanhang.

Allmänt vill jag understryka att de praktiska problemen rörande vederlagsrätten
genomgående är av den natur att deras lösning, såsom utredningen
framhållit, bäst befordras om de upptages till gemensamma överläggningar
mellan redarnas och sjöfolkets organisationer.

För viss personal, nämligen främst sådan vars arbetstid är oberoende av
vaktindelning, har utredningen funnit sig kunna föreslå minskning
av den ordinarie arbetstiden.

Beträffande ekonomipersonalen innebär utredningens förslag att den
högsta ordinarie dygnsarbetstiden till sjöss minskas med 1 timme och följaktligen
kommer att utgöra 9 timmar på passagerarfartyg och 8 timmar på
annat fartyg. I fråga om passagerarfartyg sänkes även gränsen för ordinarie
arbetstid vid fartygets uppehåll i hamn med 1 timme, vilket medför
att ordinarie arbetstid när passagerare finnes ombord maximeras till 9 timmar
och i annat fall till 8 timmar. Den ordinarie arbetstiden per dygn
för ekonomipersonalen kommer härigenom att utgöra högst 8 timmar utom
vid tjänstgöring på passagerarfartyg när fartyget är till sjöss eller ock gör
uppehåll i hamn och därvid har passagerare ombord. I sistnämnda fall
utgör dygnsarbetstiden 9 timmar. Under remissbehandlingen har från redarhåll
mot förslaget anförts att detsamma kommer att medföra betydande
merkostnader för rederinäringen. Enligt Svenska sjöfolksförbundet och
Svenska stewardsföreningens åsikt borde utredningen ha gått längre i sitt
förslag. För den grupp av ekonomipersonalen på passagerarfartyg, som
svarar för tillsyn av provianten och tillredning av kosten föreligger sålunda
enligt organisationernas mening ingen anledning att föreskriva längre ordinarie
arbetstid än 8 timmar, d. v. s. den tidsgräns som gäller för ekonomipersonalen
på lastfartygen. För egen del kan jag i stort sett ansluta mig
till de synpunkter som utredningen anfört rörande ekonomipersonalens
förhållanden. De ytterligare kostnader för rederinäringen som ett genomförande
av förslaget kan väntas medföra torde sålunda få betraktas såsom
överkomliga. Jag delar emellertid utredningens mening att en minskning
av arbetstiden på passagerarfartygen under 9 timmar icke är att tillråda.
Jag är icke heller beredd att förorda den differentiering av ekonomipersonalen
på dessa fartyg som från sjöfolkshåll ifrågasatts. Att tillämpa olika
arbetstider för den personal som är sysselsatt med kostens tillredning och
den som har att svara för uppassningen synes i vissa fall med hänsyn till
den arbetsgemenskap inom ekonomiavdelningen som råder kunna medföra
olägenheter. Jag tillstyrker följaktligen vad utredningen föreslagit om förkortning
av den högsta ordinarie arbetstiden för ekonomipersonal.

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Beträffande dagmännen, vilka f. n. har en fastställd högsta ordinarie
veckoarbetstid av 48 timmar, föreslår utredningen i anslutning till den allmänna
arbetstidsregleringen att veckoarbetstiden sänkes till 45 timmar.
Utredningens förslag har på denna punkt icke mött erinran och för egen
del biträder jag detsamma.

Som nyss anförts medför utredningsförslaget i princip icke någon direkt
arbetstidsförkortning för den vaktindeladc personalen. I ett hänseende innebär
förslaget emellertid en förmånligare beräkning av den ordinarie arbetstiden
för personalen på tvåvaktsfartygen. Jämte den nuvarande begränsningen
av arbetstiden till 24 timmar för två dygn i följd föreslår nämligen utredningen
att arbetstiden under en tvåveckorsperiod icke får överstiga 112
timmar. Detta innebär att den tvåvaktsindelade personalen i fråga om rätt
till övertidsersättning i stort sett jämställes med personal med trevaktsindelning.

Från företrädare för bogserbåtstrafiken föreligger yrkande om att begränsningen
intill 112 timmar för tvåveckorsperiod skall slopas eller i allt
fall ersättas med en regel som ger möjlighet att ytterligare utsträcka den
ordinarie arbetstiden.

För egen del kan jag vid bedömningen av denna fråga icke bortse från de
pressande förhållandena på tvåvaktsfartygen med särskilt lång arbetstid
och därav följande bundenhet och begränsade möjligheter till verklig avkoppling.
Det kan mot denna bakgrund icke vara rimligt att en så lång
dygnsarbetstid, som 24 timmar per tvådygnsperiod innebär, skall kunna uttagas
under obegränsad tid såsom ordinarie arbetstid. En kompletterande
begränsning av den ordinarie arbetstiden synes därför oundgänglig. Skall
denna ha verkan får emellertid begränsningsperioden inte göras för lång.
En utökning av begränsningsperioden till tre veckor, såsom föreslagits från
redarhåll, medför en avsevärd försämring av den åsyftade kompensationen
till sjöfolket. Någon parallell i detta avseende kan icke dragas med arbetstidsförhållandena
i land, där såväl arbetstid som övriga inverkande omständigheter
är liell annorlunda. Den av utredningen föreslagna begränsningsregeln
synes mig emellertid innefatta en godtagbar lösning och jag biträder
därför denna.

Enligt gällande lag är arbetstidsregleringen olika för fjärrtrafik och
n ä r t r a f i k. Utredningen bibehåller dessa trafikbegrepp men föreslår att
gränsdragningen ändras så att närtrafiken, som nu endast omfattar viss
östersjöfart, utsträckes till även nordsjöfarten. Utredningens förslag till ändrade
trafikbegrepp avser jag att återkomma till i detalj motiveringen.

Vissa särregler för den mera begränsade trafiken föreslås av utredningen
inom ett område, som i praktiken torde motsvara den nuvarande närtrafiken,
i förslaget benämnt begränsad närtrafik. F. n. gäller för fartyg
i närtrafik, att den ordinarie arbetstiden icke får överstiga 24 timmar för
två dygn i följd. Såsom ytterligare begränsning gäller att sådan arbetstid
icke får överstiga 112 timmar under loppet av två veckor i följd. Enligt utredningens
förslag rörande den begränsade närtrafiken — vilket endast har

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

39

avseende på fartyg understigande 500 brutttoton — nedskäres arbetstiden i
sådan fart, såvitt avser trafik inom hamn och i till hamnen gränsande farvatten,
till högst 10 timmar för dygn och 52 timmar i veckan. För annan begränsad
närtrafik minskas den ordinarie arbetstiden enligt förslaget på det
sätt att den för dygn icke får överstiga 12 timmar och per vecka begränsas till
56 timmar.

Utredningen har understrukit, att dess förslag i främsta rummet åsyftar
att tjäna såsom bas för avtalsöverenskommelser rörande arbetstidsfrågan
hos de särskilda trafikföretagen.

Under remissbehandlingen har från sjöfolksorganisationernas sida hävdats,
att det särskilt beträffande hamntrafiken saknas skäl att tillämpa andra
arbetstidsregler än dem som allmänt gäller för de landanställda. Yrkandena
i denna riktning vinner stöd i sjöfartsstyrelsens uttalanden.

Den sjöfart, som beröres av arbetstidsreglerna för den begränsade närtrafiken,
är synnerligen heterogen. Här är fråga om så artskilda trafikområden
som skärgårdstrafik, viss insjötrafik, bogserfart och hamntrafik. Även inom
dessa olika områden företer trafiken prov på mycket skiftande tjänstgöringsförhållanden
för sjömännen. Det är därför icke gärna möjligt att genom
generella bestämmelser åstadkomma en sådan reglering av den ordinarie
arbetstiden som i varje enskilt fall erbjuder en lämplig lösning. Den mera
renodlade hamntrafiken synes mig dock inta en särställning. Arbetet på de
fartyg som är sysselsatta i sådan trafik bedrives regelmässigt i nära anslutning
till industrier och andra företag i land där 45-timmarsveckan kommer
att tillämpas. Några vägande skäl mot att personalen på dessa hamnbåtar
får samma arbetstid som den hamnpersonal som arbetar i land torde
icke kunna andras. Jag förordar därför att den ordinarie arbetstiden ombord
på fartj^g som nyttjas i trafik inom svensk hamn begränsas enligt allmänna
arbetstidslagens bestämmelser om 45 timmars arbetsvecka. För speciella
fall, exempelvis fartyg som omväxlande användes enbart i hamn och
i vidsträcktare trafik kan särbestämmelser erfordras. Om lagen på sätt jag
strax kommer att föreslå göres dispositiv, kan behovet härav tillgodoses
genom kollektivavtal.

I fråga om annan begränsad närtrafik torde den av utredningen föreslagna
regeln om begränsning av arbetstiden till 12 timmar per dygn och 56 timmar
per vecka få gälla. Jag vill emellertid understryka alt det främsta syftet
med eu sådan regel är att tjäna som underlag för en avtalsenlig reglering
av arbetstiden som bättre ansluter till förhållandena inom de enskilda arbetsområdena.
Med hänsyn till de varierande förhållandena torde frågan i
vilken mån vederlag skall utgå till de anställda inom den begränsade närtrafiken
icke utan vidare kunna lösas lagstiftningsvägen. Det torde som hittills
få anförtros åt arbetsmarknadsparterna att på detta område träffa överenskommelse
även i frågor rörande vederlag.

Det kan, såsom redan framgått, förutses att de nu förordade arbetstidsbestämmelserna
kommer alt medföra särskilda svårigheter för det tonnage inom
storleksgruppen 500—1 500 bruttoregisterton som redan sedan lång tid tyngts

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

av dålig lönsamhet. För att i någon män mildra följderna av reformen för
ifrågavarande fartyg föreslår utredningen viss uppmjukning av huvudregeln
om högst 8 timmars ordinarie dygnsarbetstid.
Annan arbetstid skall sålunda kunna få tillämpas under förutsättning
att redare och ombordanställda i kollektivavtal överenskommer om sådan
ledighet för berörd personal att deras genomsnittliga ordinarie arbetstid
icke överstiger 8 timmar om dygnet. Den föreslagna bestämmelsen härom
har icke föranlett annan invändning från remisshåll än att den med hänsyn
till den avtalsfrihet, som utredningen föreslår skall tilläggas arbetsmarknadsparterna
i fråga om avvikelser från lagen, förefaller onödig. För
egen del vill jag tillstå att jag ställer mig tveksam inför lämpligheten av en
dylik särregel, som närmast kommer att få verkan som en lagstiftarens rekommendation.
Naturligast synes mig vara att i dessa frågor överlåta på redarna
och de ombordanställda att fritt inom ramen för en allmän regel om
rätt att avtala om avvikelser från lagen överväga vilka dispositioner som i
varje fall är lämpliga. Jag förordar sålunda att den föreslagna särregeln
utgår.

Av vad jag redan anfört framgår, att jag ställer mig positiv till utredningens
förslag att sjöarbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid
— i likhet med vad som numera gäller beträffande den allmänna arbetstidslagstiftningen
— skall vara dispositiva. Det bör sålunda stå arbetsmarknadens
parter fritt att i kollektivavtalets form efter behov jämka de i lagen
givna arbetstidsbestämmelserna. Av hänsyn till de krav som uppställs i ILOkonventionen
måste dock avtalsfriheten inskränkas så att avtal icke får träffas
om arbetstid som strider mot konventionen.

Utredningen har till särskild diskussion tagit upp frågan om lämpliga
stödåtgärder från det allmännas sida för att underlätta svårigheterna
för det mindre och medelstora tonnaget. De spörsmål som här
rests är av den natur att de lämpligen hör bedömas i ett vidare ekonomiskt
sammanhang och enligt min mening bör frågan om det allmännas stöd åt
sjöfartsnäringen icke göras beroende av den arbetstidsreform som nu är
aktuell, lika litet som reformens genomförande bör få bero av de stödåtgärder
som statsmakterna finner motiverade på detta område av näringslivet.

Jag vill emellertid begagna tillfället framhålla, att Svenska skeppshypotekskassan
under perioden från och med år 1955 till och med februari 1959
med vederbörligt tillstånd utgivit tre obligationslån om sammanlagt 43 miljoner
kronor. Vidare vill jag erinra om att lånefonden för den mindre skeppsfarten
under ettvart av budgetåren 1956/57 och 1958/59 förstärkts med 3
miljoner kronor och att i årets statsverksproposition begärts samma belopp
för nästkommande budgetår. Slutligen har i proposition nr 40 till årets
riksdag efter framställning av arbetsmarknadsstyrelsen begärts en omedelbar
förstärkning av lånefonden med 17,5 miljoner kronor att användas för
utlåning i syfte att trygga sysselsättningen vid de mindre och medelstora
varven. Amorteringar å lån beviljade av sistnämnda medel avses skola in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

41

flyta i fonden och därefter få användas på samma sätt som övriga medel i
fonden. Därest riksdagen bifaller dessa anslagsäskanden och de sistnämnda
medlen hlir helt utnyttjade, kommer fonden att uppgå till drygt 46 miljoner
kronor. Den har då sedan budgetåret 1956/57 förstärkts med ungefär 29,5
miljoner kronor eller med mer än det belopp, som på sin tid föreslogs av utredningen
angående aktuella spörsmål rörande det mindre och medelstora
tonnaget.

Sjöarbetstidsutredningen har i fråga om ikraftträdandet av de nya
reglerna föreslagit att de, med början den 1 januari 1960, sätts i tillämpning
successivt så att reformen blir fullt genomförd den 1 januari 1962. Från de
ombordanställdas sida har yrkats att lagen i sin helhet skall gälla från och
med den 1 januari 1960.

För egen del vill jag erinra om att det särskilda utredningsarbete, som
fått bedrivas beträffande arbetstidsreformen för de ombordanställda, redan
medfört en allmän försening av förbättringarna för dessa arbetstagare. Sjöfolket
har sålunda inte kunnat tillgodogöra sig den successiva nedskärning
av arbetstiden som kommit de i land anställda till del. Det är därför
enligt min mening angeläget att såvitt möjligt tillse att de ombordanställda
inte utan tvingande skäl skall behöva ytterligare vänta på de sociala förbättringar
som de nya arbetstidsbestämmelserna kommer att medföra.

Det successiva genomförandet av 1957 års arbetstidsreform för de landanställda
motiverades bl. a. av en strävan att vid övergången till kortare
arbetstid minska risken för produktionsbortfall eller minskad takt i produktivitetsökningen.
På sjöfartsnäringens område föreligger icke samma
problem i samband med den nya lagstiftningens genomförande. Genom att
arbetstidsförkortningen till huvudsaklig del uttas genom fördjupning av vederlagstiden
och icke genom direkt nedskärning av den effektiva arbetstiden
torde reformen i endast ringa utsträckning föranleda organisatoriska
förändringar ombord på fartygen. Jag kan därför icke finna att sådana skäl
som förestavade en treårig övergångstid beträffande den allmänna arbetstidsförkortningen
kan åberopas i fråga om den nu förordade reformen på
sjöarbetstidens område. Hinder skulle följaktligen icke föreligga mot att
den nya lagen i sin helhet trädde i kraft den 1 januari 1960. Som jag emellertid
förut framhållit är av stor vikt att lagens arbetstidsregler på erforderliga
punkter utfylles genom överenskommelser i kollektivavtal, önskvärt
är att sådan avtalsmässig komplettering av lagen föreligger redan vid
lagens ikraftträdande. Erfarenhetsmässigt brukar emellertid avtalsförhandlingarna
inte hinna slutföras förrän en lid in på det nya året. En förskjutning
av ikraftträdandet till mitten av 1960 skulle även underlätta lösningen av
en del praktiska problem i samband med övergången till den nya arbctstidsordningcn.
Jag förordar därför att den nya siöarbetstidslagen sätts i kraft
den 1 juli 1960.

I enlighet med de riktlinjer som sålunda angivits bar inom handelsdepartementet
utarbetats förslag till ny sjöarbelslidslag.

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

7. Motionerna I: 467 och II: 571

I motionerna 1:467 och 11:571 hemställes, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring av övergångsbestämmelserna till den föreslagna
lagen, att bestämmelserna i den nu gällande sjöarbetstidslagen den 26 augusti
1948 skall förklaras alltjämt gälla beträffande fartyg med en bruttodräktighet
understigande 2 000 registerton.

Motionärerna anför, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och de militära myndigheterna ofta har framhållit, att de ännu återstående
resterna av det mindre och medelstora tonnaget är absolut nödvändiga
för att vårt land i ett avspärrningsläge eller en krigssituation skall kunna
genomföra erforderliga transporter. I fortsättningen nämner motionärerna,
att lagförslaget skulle medföra en arbetstidsförkortning för det mindre
tonnaget om 11 timmar i veckan. Motionärerna fortsätter:

Propositionen grundar sig på ett betänkande, avgivet av sjöarbetstidsutredningen.
Enligt betänkandet skulle 45-timmarsveckan medföra en höjning
av bemanningskostnaderna på ifrågavarande fartyg med cirka 22
procent. Det framgår av betänkandet, att konkurrensen från utländska fartyg,
som redan nu har avsevärt lägre bemanningskostnader än de svenska,
är pressande. Utredningen bar till sitt förslag knutit den uttryckliga förutsättningen,
att statsmakterna i andra former — bl. a. då det gäller skattebelastningen
— skulle vidtaga åtgärder för att lätta trycket för det mindre
tonnaget. Då Kungl. Maj :t nu framlagt förslag om en 45-timmarsvecka
även för det mindre tonnaget, har emellertid några åtgärder i nämnd riktning
varken genomförts, beslutats eller ens förutsetts, som skulle ens tillnärmelsevis
kompensera ökningen i bemanningskostnaderna.

Motionärerna anför, att det mindre och medelstora tonnaget visat en
kraftig tillbakagång alltsedan 1939 och att det inte kan råda någon tvekan
om att detta tonnage är praktiskt taget dödsdömt, om det nu skulle belastas
med den kostnad, som det skulle innebära, om 45-timmarsveckan genomfördes.
Vidare yttrar motionärerna:

Det har framhållits — tydligen icke utan fog — att det mindre och medelstora
tonnagets försvinnande skulle innebära nackdelar även för de ombordanställda.
Många sjömän, särskilt sådana med familj, söker sig gärna
till detta tonnage, som i huvudsak är sysselsatt i närtrafik och som därför
ofta anlöper svenska hamnar. Man får också taga hänsyn till att dessa fartyg
sysselsätter ett i förhållande till sitt tontal betydande antal personer.
Försvinner detta tonnage, kommer därför en icke oväsentlig arbetslöshet
att göra sig kännbar bland sjöfolket, och arbetslöshet hotar då också arbetare
och tjänstemän på de mindre varv runt våra kuster, som hittills brukat
bygga och reparera dylika fartyg.

I fortsättningen nämner motionärerna, att föredragande departementschefen
gett uttryck för uppfattningen, att Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å
fartyg (se bilaga A och nedan s. 62 f) borde ratificeras av Sverige »med förbehåll
för att även nationer med vilka vår sjöfart främst konkurrerar, i

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

första hand Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, ratificerar
konventionen». I anslutning härtill anför motionärerna:

Sistnämnda synpunkt är utan tvivel riktig och äger giltighet icke blott
i fråga om ratifikationsfrågan utan även i fråga om lämpligheten att i dagens
läge utfärda en lagstiftning, avseende det mindre och medelstora tonnaget.
Detta tonnage är i särskilt hög grad utsatt för konkurrensen från de
av departementschefen namngivna länderna.

Det synes oss därför tillrådligt, att man i överensstämmelse med den av
departementschefen i fråga om konventionens ratificering uttalade åsikten
skjuter även på tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen,
såvitt avser fartyg under 2 000 bruttoton, och avvaktar det resultat vartill
de intresserade parterna kan komma.

8. Detaljmotivering

I detta avsnitt återges i allmänhet endast vad föredragande departementschefen
anfört till motivering av de särskilda stadgandena. I anslutning
till 1, 10 och 11 §§ har väckts motionsyrkanden; på de av dessa yrkanden
berörda punkterna lämnas en fylligare redogörelse. I övrigt hänvisas
till redogörelsen i propositionen.

1 §.

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningsförslaget, reglerar området för
lagens tillämplighet.

Enligt 1 § 1 mom. nuvarande sjöarbetstidslag äger lagen tillämpning beträffande
arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning
eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes.

Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Sålunda undantages
arbete, som utföres av bl. a. befälhavare å fartyg, varå utom denne minst
två personer är anställda, och föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg,
varå utom denne minst sex personer är anställda inom avdelningen.

Utredningen

I framställningar till utredningen har Svenska stewardsföreningen tagit
upp fråga om inskränkning av det nuvarande undantaget för ekonomiföreståndare.
Föreningen har påpekat, att ett stort antal ekonomiföreståndare
kommit att ställas utanför sjöarbetstidslagens tillämpningsområde,
sedan manskapsuppassare anställts å de större fartygen. Ytterligare
ett antal ekonomiföreståndare komme att bli undantagna från sjöarbetstidslagens
tillämpning, om arbetstiden för övrig ekonomipersonal skulle
minskas, enär därigenom antalet anställda inom ekonomiavdelningen kom -

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

me att öka. För övrigt skedde enligt föreningen bemanningen av ekonomiavdelningen
godtyckligt, då någon bemanningslag icke funnes på området,
vilken föreskreve hur stor ekonomipersonal, som skulle finnas anställd i fartygen
i förhållande till besättningens och eventuella passagerares antal. Så
länge en dylik bemanningslag saknades, ansåg föreningen det nödvändigt,
att samtliga ekonomiföreståndare •— med undantag av intendenterna å passagerarfartygen
— omfattades av sjöarbetstidslagen. För närvarande är enligt
föreningens uppskattning arbetstiden oreglerad för ekonomiföreståndarna
å cirka 300 fartyg.

Föreningen har sedermera hemställt om utredningens medverkan till
ändringar i 45 och 47 §§ sjömanslagen i syfte att ekonomiföreståndare å
fartyg måtte erhålla motsvarande befälsställning som tillkommer maskinchef
och främste styrman. Om inte dessa ändringar blev vidtagna kunde
enligt föreningens mening nuvarande undantag för ekonomiföreståndare
icke kvarstå i sjöarbetstidslagen.

Enligt sjömanslagen utgöres arbetsledningen ombord av bl. a. befälhavare,
styrman, maskinchef, ekonomiföreståndare och radiotelegrafist. I fråga
om föreståndaren stadgas i 47 § samma lag, att han leder och är ansvarig
lör arbetet inom avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen
av proviant, som skall förvaras i därför särskilt inredda utrymmen;
att utöva tillsyn över provianten; att svara för tillagningen och serveringen
av kosten; samt att sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren
bestämmer.

Enligt 45 § sjömanslagen åligger det styrman bl. a. att, där ej annat följer
av 46 § (som behandlar maskinchefens åligganden), utöva uppsikt över
manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava
tillsyn av lastningen och lossningen ävensom tillse, att därvid föres nödig
anteckning över godset; samt att övervaka stuvningen av last ävensom av
proviant, i den mån ej annat följer av 47 §.

Enligt bestämmelserna i sjömanslagen har ekonomiföreståndaren, i motsats
till vad som gäller för maskinchefen och främste styrmannen, icke att
utöva uppsikt över honom underställd personal och hålla tillsyn över bostäder,
avsedda för denna personal, eller att fördela samma personals arbetsuppgifter.
Detta åvilar i stället formellt styrman.

Enligt utredningens mening ger de uppgifter som tillkommer ekonomiföreståndaren,
i varje fall då han är ansvarig för arbetet inom en avdelning
å vilken utom honom minst sex personer är anställda, en så självständig
ställning åt föreståndaren att det icke kan ifrågakomma att göra sjöarbetstidslagen
tillämplig på honom. Vad som framkommit om ekonomiföreståndarnas
åligganden tyder dock, anför utredningen, på att sjömanslagens 47 §
ej ger ett adekvat uttryck för den faktiska ansvarighetsställning som ekonomiföreståndarna
numera intager, åtminstone på de slörre fartygen. Utredningen
förordar att särskild utredning kommer till stånd i syfte att i sjömanslagens
bestämmelser ge ett klarare uttryck för denna personalgrupps
faktiska befogenheter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

43

första hand Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, ratificerar
konventionen». I anslutning härtill anför motionärerna:

Sistnämnda synpunkt är utan tvivel riktig och äger giltighet icke blott
i fråga om ratifikationsfrågan utan även i fråga om lämpligheten att i dagens
läge utfärda en lagstiftning, avseende det mindre och medelstora tonnaget.
Detta tonnage är i särskilt hög grad utsatt för konkurrensen från de
av departementschefen namngivna länderna.

Det synes oss därför tillrådligt, att man i överensstämmelse med den av
departementschefen i fråga om konventionens ratificering uttalade åsikten
skjuter även på tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen,
såvitt avser fartyg under 2 000 bruttoton, och avvaktar det resultat vartill
de intresserade parterna kan komma.

8. Detaljmotivering

I detta avsnitt återges i allmänhet endast vad föredragande departementschefen
anfört till motivering av de särskilda stadgandena. I anslutning
till 1, 10 och 11 §§ har väckts motionsyrkanden; på de av dessa yrkanden
berörda punkterna lämnas en fylligare redogörelse. I övrigt hänvisas
till redogörelsen i propositionen.

1 §■

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningsförslaget, reglerar området för
lagens tillämplighet.

Enligt 1 § 1 mom. nuvarande sjöarbetstidslag äger lagen tillämpning beträffande
arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning
eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes.

Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Sålunda undantages
arbete, som utföres av bl. a. befälhavare å fartyg, varå utom denne minst
två personer är anställda, och föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg,
varå utom denne minst sex personer är anställda inom avdelningen.

Utredningen

I framställningar till utredningen har Svenska stewardsföreningen tagit
upp fråga om inskränkning av det nuvarande undantaget för ekonom iföreståndare.
Föreningen har påpekat, att ett stort antal ekonomiföreståndare
kommit att ställas utanför sjöarbetstidslagens tillämpningsområde,
sedan manskapsuppassare anställts å de större fartygen. Ytterligare
ett antal ekonomiföreståndare komme att bli undantagna från sjöarbetstidslagens
tillämpning, om arbetstiden för övrig ekonomipersonal skulle
minskas, enär därigenom antalet anställda inom ekonomiavdelningen kom -

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

me att öka. För övrigt skedde enligt föreningen bemanningen av ekonomiavdelningen
godtyckligt, då någon bemanningslag icke funnes på området,
vilken föreskreve hur stor ekonomipersonal, som skulle finnas anställd i fartygen
i förhållande till besättningens och eventuella passagerares antal. Så
länge en dylik bemanningslag saknades, ansåg föreningen det nödvändigt,
att samtliga ekonomiföreståndare — med undantag av intendenterna å passagerarfartygen
— omfattades av sjöarbetstidslagen. För närvarande är enligt
föreningens uppskattning arbetstiden oreglerad för ekonomiföreståndarna
å cirka 300 fartyg.

Föreningen har sedermera hemställt om utredningens medverkan till
ändringar i 45 och 47 §§ sjömanslagen i syfte att ekonomiföreståndare å
fartyg måtte erhålla motsvarande befälsställning som tillkommer maskinchef
och främste styrman. Om inte dessa ändringar blev vidtagna kunde
enligt föreningens mening nuvarande undantag för ekonomiföreståndare
icke kvarstå i sjöarbetstidslagen.

Enligt sjömanslagen utgöres arbetsledningen ombord av bl. a. befälhavare,
styrman, maskinchef, ekonomiföreståndare och radiotelegrafist. I fråga
om föreståndaren stadgas i 47 § samma lag, att han leder och är ansvarig
för arbetet inom avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen
av proviant, som skall förvaras i därför särskilt inredda utrymmen;
att utöva tillsyn över provianten; att svara för tillagningen och serveringen
av kosten; samt att sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren
bestämmer.

Enligt 45 § sjömanslagen åligger det styrman bl. a. att, där ej annat följer
av 46 § (som behandlar maskinchefens åligganden), utöva uppsikt över
manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava
tillsyn av lastningen och lossningen ävensom tillse, att därvid föres nödig
anteckning över godset; samt att övervaka stuvningen av last ävensom av
proviant, i den mån ej annat följer av 47 §.

Enligt bestämmelserna i sjömanslagen har ekonomiföreståndaren, i motsats
till vad som gäller för maskinchefen och främste styrmannen, icke att
utöva uppsikt över honom underställd personal och hålla tillsyn över bostäder,
avsedda för denna personal, eller att fördela samma personals arbetsuppgifter.
Detta åvilar i stället formellt styrman.

Enligt utredningens mening ger de uppgifter som tillkommer ekonomiföreståndaren,
i varje fall då han är ansvarig för arbetet inom en avdelning
å vilken utom honom minst sex personer är anställda, en så självständig
ställning åt föreståndaren att det icke kan ifrågakomma att göra sjöarbetstidslagen
tillämplig på honom. Vad som framkommit om ekonomiföreståndarnas
åligganden tyder dock, anför utredningen, på att sjömanslagens 47 §
ej ger ett adekvat uttryck för den faktiska ansvarighetsställning som ekonomiföreståndarna
numera intager, åtminstone på de större fartygen. Utredningen
förordar att särskild utredning kommer till stånd i syfte att i sjömanslagens
bestämmelser ge ett klarare uttryck för denna personalgrupps
faktiska befogenheter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

45

Remissyttrandena

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen anför att enligt
organisationernas mening starka skäl talar för att den i nuvarande sjöarbetstidslag
upptagna undantagsbestämmelsen för ekonomiföreståndare
icke överflyttas till ny lag i ämnet. Organisationerna inskränker
sig emellertid till att föreslå, att undantagsbestämmelsen i blivande lagavfattas
så att den får avseende på föreståndare för ekonomiavdelningen å
fartyg, »om han är anställd med huvudsaklig uppgift att leda, fördela och
kontrollera det arbete, som utföres av honom underställd personal, och i
vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager».

Organisationerna understryker betydelsen av att 45 och 47 §§ sjömanslagen
förtydligas vad gäller ekonomiföreståndarens ställning. Organisationerna
anser dock att en särskild utredning icke är nödvändig och ifrågasätter
om inte förslag till ändring i sjömanslagen kan genomföras samtidigt
med förslaget till ny sjöarbetstidslag.

Sveriges fartggsbefälsförening anser icke att en ny översyn av sjömanslagen
i denna del är påkallad, och erinrar om att lagen nyligen varit föremål
för en genomgripande revidering, vid vilken förevarande spörsmål ingående
behandlades.

Departementschefen

Lagen bör i likhet med gällande lag inledas med bestämmelser som närmare
angiver sjöarbetstidslagens tillämpningsområde.

I förhållande till gällande lag innefattar utredningsförslaget viss utvidgning
av lagens tillämpningsområde.

Det nuvarande undantaget för befälhavare har sålunda gjorts snävare.
Det antal personer som förutom befälhavaren skall vara anställt på
fartyget för att dennes arbete skall vara undantaget från arbetstidsbestämmelsernas
tillämpning föreslås sålunda höjt från två till tre. Förslaget, som
närmast grundas på vad utredningen erfarit om bogserbåtsbefälhavarnas
förhållanden, har rönt motstånd från redarehåll, varemot Sveriges fartygsbetälsförening
yrkat att undantaget göres än snävare och begränsas till fall
då, förutom befälhavaren, minst fyra personer är anställda på fartyget.

Såsom skäl för befälhavarens undantagsställning anfördes vid tillkomsten
av gällande sjöarbetstidslag den alldeles särskilda ställning som denne intar
såsom redarens representant ombord och såsom bärare av ett självständigt
ansvar för fartyget och förhållandena ombord. Man hänvisade i detta sammanhang
även till den ställning befälhavaren givits i sjölagen och erinrade
bl. a. om att det är befälhavaren som i sista hand avgör i vilken utsträckning
övertidsarbete är påkallat. Det är enligt min mening uppenbart att
dessa skäl knappast alls eller endast i ringa grad numera kan göras gällande
i fråga om befälhavarens ställning på de minsta fartygsenheterna. I den
norska sjöarbetstidslagen gäller undanlaget från lagens tillämpning för be -

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

fälhavare på fartyg, där förutom befälhavaren minst tre man är anställda.
Den jämkning till överensstämmelse med norsk lagstiftning som förslaget
innefattar synes mig grundad på en rimlig avvägning. Jag tillstyrker därtör
vad utredningen förordat.

Jag delar även utredningens mening att nuvarande undantag för ekonomiföreståndare
-— nämligen på fartyg å vilket utom denne minst
sex personer är anställda inom ekonomiavdelningen — bör bibehållas.

Vad beträffar den ifrågasatta ändringen av 45 och 47 §§ sjömanslagen
må erinras om att spörsmålet huruvida det skall åligga ekonomiföreståndare
att utöva uppsikt över den underställda personalen och hålla tillsyn över
denna personals bostäder diskuterades vid tillkomsten av nuvarande sjömanslag.
Vid remissen till lagrådet av då föreliggande förslag till lagen avvisade
föredragande departementschefen yrkande om en sådan utformning
av berörda paragrafer som nu ifrågasättes från bl. a. stewardsföreningens
sida. Därvid åberopades att uppsikten över manskapet bör ligga hos befälet
och att det ej syntes påkallat att göra undantag från denna regel beträffande
ekonomipersonalen. Det anfördes såsom givet, att den ledning som föreståndaren
för ekonomiavdelningen utövar, också innefattar en viss uppsikt
över personalen. Detta ansågs dock icke behöva särskilt utsägas i lagtexten.

Den ståndpunkt som lagstiftaren sålunda intagit, torde icke nu kunna
frångås utan föregående utredning. Spörsmålet om ekonomiföreståndarens
befälsrätt torde få uppmärksammas i samband med att sjömanslagens bestämmelser
härom överses i ett större sammanhang.

Utredningens förslag att slopa gällande undantag för betjäningspersonal
på fartyg under 500 bruttoton finner jag böra biträdas.

Från redarhåll har föreslagits att undantag skall införas för personer,
vilkas åligganden uteslutande avser lasten ombord, exempelvis i egenskap
av s. k. supercargo. I den mån sådan person — vilket torde vara det regelmässiga
-— icke är anställd av redaren utan befinner sig ombord enbart såsom
representant för befraktare torde han redan i följd av lagens definition
på skeppstjänst stå utanför arbetstidsreglering. Har å andra sidan sådan
personal anställts av redaren saknas skäl för att undantaga honom från
lagens tillämpning. Det framställda yrkandet bör följaktligen icke föranleda
ändring i förslaget.

Ett gammalt krav på jämkning av sjöarbetstidslagens tillämpningsområde
har gällt de anställda inom bogsernäringen. Den gällande regeln att sjöarbetstidslagen
inte är tillämplig på fartyg vilkas nettodräktighet understiger
15 registerton medför nämligen att personalen på många bogserbåtar
ställes utanför lagens tillämpning. Utredningen har tillmötesgått de ombordanställdas
önskemål genom att ersätta nuvarande gräns med en bruttotonsgräns,
efter norskt mönster bestämd till 25 registerton. Förslaget har
från de anställdas sida hälsats med tillfredsställelse. Från redarhåll har detsamma
avstyrkts under hänvisning främst till bogserbåtstrafikens ekonomiska
förhållanden.

Det material som av utredningen redovisats till belysning hur den nuva -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

47

rande gränsdragningen verkar, visar enligt min mening tydligt att den nuvarande
nettotonsgränsen är olämplig och bör utbytas mot en gräns räknad
i bruttoton. Goda skäl synes mig kunna anföras för att denna gräns bestämmes
på samma sätt som skett i Norge, eller vid 25 ton. Jag är medveten
om att en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde kommer
att kunna medföra vissa övergångssvårigheter inom bogsernäringen, särskilt
i fall, där lagens arbetstidsbestämmelser skulle komma att bryta hittills tilllämpat
vaktsystem på fartyget. Enligt min mening bör dock problem av
denna och liknande art icke få föranleda att ifrågavarande ombordanställda
även framdeles blir undantagna från lagen. Det kan emellertid i speciella
tall framstå såsom motiverat att under en övergångsperiod dispensvägen
underlätta en anpassning av bogserfarten till de nya arbetstidsförhållandena.
Jag anser mig sålunda böra godtaga förslaget i denna del.

Vad beträffar isbrytar fartygen samt räddnings- och bärgningsfartygen
biträder jag utredningens förslag att skeppstjänsten
på isbrytarna bör vara underkastad lagens tillämpning. Enligt min mening
bör detsamma gälla skeppstjänsten på bärgningsfartygen. Arbetet på dessa
fartyg avviker icke på sådant sätt från skeppstjänst i allmänhet alt det motiverar
en undantagsställning. Härtill kommer att bärgningsfartygen vintertid
i stor utsträckning utnyttjas för isbrytning, då lagen skulle komma att
vara tillämplig på arbetet ombord. Tjänsten ombord på räddningsfartygen
torde emellertid vara av så speciell natur att den ej lämpligen låter sig anpassas
under lagens arbetstidsbestämmelser. Jag förordar därför att nuvarande
undantag för skeppstjänst å räddningsfartygen bibehålies.

Utredningens förslag att bibehålla nuvarande undantag för kronan
tillhöriga fartyg har icke föranlett erinran från remisshåll och
torde av praktiska skäl böra godtagas. Enligt kungörelsen den 5 november
1948, nr 687, är sjöarbetstidslagen tillämplig på arbete, som utföres av person,
vilken är anställd på kronan tillhörigt fartyg, som i allmän trafik betordrar
gods eller passagerare. Undantag härifrån gäller endast för personalen
vid statens järnvägars tågfärjor med lijälpfartyg. Samma regler torde
tortfarande böra gälla, dock bör undantag göras även för personalen på färjorna
tillhörande vägväsendet, eftersom sådana färjor nu kan bli underkastade
lagen till följd av den av mig förordade ändringen av minimigränsen
för fartyg på vilka lagen är tillämplig. Det får självfallet förutsättas att arbetstidsbestämmelserna
för de statliga fartygens besättningar, i den mån
konventionen nr 109 är tillämplig, utformas på sådant sätt att de icke kommer
i strid med konventionen.

De nu antydda reglerna bör liksom i gällande lag upptagas i ett första
moment, som bestämmer vad som är skeppstjänst, samt i ett andra moment,
som innehåller undantagen från lagen.

I enlighet med utredningens förslag bör Kungl. Maj:t eller myndighet som
Ivungl. Maj :t förordnar äga all, när synnerliga skäl föreligger, medge dispens
från lagens tillämpning. Regeln härom torde böra upptas såsom ett
tredje moment i paragrafen. Med hänsyn till de förpliktelser som en an -

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

slutning till konventionen nr 109 skulle komma att medföra, synes dispensbestämmelsen
såsom föreslagits böra utformas så att undantag från lagens
tillämpning inte får medgivas i den mån det skulle strida mot våra internationella
förpliktelser.

Motionen II: 570

I motionen 11:570 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att en översyn av 45 och 47 §§ sjömanslagen verkställes i enlighet
med i motionen angivet syfte».

Till motivering för yrkandet anför motionärerna:

Vid de nyligen avslutade avtalsförhandlingarna mellan Sveriges redareförening
och Svenska stewardsföreningen blev parterna överens om att
medverka till sådan ändring av 47 § sjömanslagen, att ekonomiföreståndarens
ställning markeras.

Det är oss angeläget att framhålla, att i vart fall en utredning rörande
ekonomiföreståndarnas ställning, som således i olika sammanhang avsetts,
snarast möjligt bör komma till stånd och att därvid frågan bringas till en
tillfredsställande lösning.

2 §.

Paragrafen, som motsvarar 2 § i utredningsförslaget, upptager i likhet med
motsvarande lagrum i gällande lag såsom ett första moment vissa grundläggande
definitioner och i ett följande moment bestämmelse om visst undantag
av uppehåll i skeppstjänsten vid beräkning av arbetstid.

Departementschefen

De definitioner av begrepp varmed lagen rör sig torde utan större ändringar
böra överföras till denna paragraf.

Beträffande vad som är att förstå med dagman föreslår utredningen
den jämkningen av gällande definition att såsom dagman icke längre skall
räknas sjöman som tillhör radiopersonalen. Förslaget innebär endast att
definitionen anpassas till redan rådande praxis enligt vilken radiopersonalen
i fråga om arbetstiden jämställes med den vaktindelade personalen och
jag biträder det därför. Den av fartygsbefälsföreningen väckta frågan om
förläggning av radiopersonalens arbetstid torde jag få återkomma till i det
följande.

Enligt utredningens förslag har det nuvarande begreppet närtrafik
fått ett annat innehåll och — såsom förutsätts i konventionen nr 109 —
bestämts genom angivande av geografiska gränser. Närtrafik föreslås sålunda
inrymma i stort sett östersjö- och nordsjöfart, vilket innebär en väsentlig
utökning av det nuvarande närtrafikområdet. Förslaget har vid remissbehandlingen
i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Sjöfartsstyrelsen
som godtagit förslaget har påpekat att västeuropeiska sjöfartsnationer,
med vilka vår sjöfart konkurrerar, till närtrafik räknar fart
inom ganska vida gränser och att konventionen såsom närtrafik kan anses
avse fart inom ett vidare område än som följer av gällande svensk avgräns -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

49

ng av denna trafik. Från bl. a. sjöfolkshåll har emellertid ifrågasatts huuvida
den föreslagna avgränsningen står i överensstämmelse med konventionen.

För egen del kan jag icke finna att förslaget strider mot konventionen.
Denna medger utan tvivel att närtrafikbegreppet göres vidsträcktare än i
vår nuvarande lag. Såsom sjöfartsstyrelsen påpekat tillämpas ett vidare
närtrafikbegrepp i andra länder. Det kan också framhållas att farten på
England och på de tyska och holländska hamnarna längs nordsjökusten
med avseende på restider, tonnage in. m. i stora drag har samma karaktär
som trafiken på de större främmande östersjöhamnarna och därför kan
sägas på ett naturligt sätt inrymmas i vår närtrafik. Jag vill därför förorda
vad utredningen här föreslagit. Fjärrtrafi k begrepp et kommer
såsom följd härav att i praktiken avse fart som är vidsträcktare än nordsjöfart.

Såsom redovisats i den allmänna motiveringen upptager utredningen i
sitt förslag ett fartbegrepp — begränsad när trafik — vilket i likhet
med det nuvarande närtrafikbegreppet är förbehållet på visst sätt tidsbegränsade
resor. Den föreslagna definitionen innebär även en begränsning
med avseende på fartygets dräktighet. För egen del finner jag med hänsyn
till behovet att särskilt reglera arbetstiden på mindre fartyg, som regelmässigt
gör endast korta resor, lämpligt att i förevarande paragraf definiera
den speciella fart som här åsyftas. I anslutning till förslag som framkommit
från ett par håll vill jag förorda att uttrycket begränsad närtrafik i lagtexten
utbytes mot ordet lokalfart, vilket synes mig bättre föra tanken till
den trafik som avses.

Vad Sveriges redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet anfört
om behov av ytterligare definitioner i lagen har jag icke funnit föranleda
någon komplettering till vad utredningen föreslagit.

Enligt utredningsförslaget bibehålies den i gällande lag upptagna definitionen
av s t y r in a n. Denna definition synes emellertid kunna utgå, eftersom
någon särregel för dylikt befäls arbetstid icke längre skall förekomma
enligt vad jag i det följande kommer att förorda.

Andra momentet av utredningsförslaget till förevarande paragraf innehåller
regler om beräkning av arbetstiden såväl med avseende
på när- och fjärrtrafik som i fråga om lokalfart. Jag har emellertid i min
allmänna motivering förordat, att arbetstiden på fartyg under 500 bruttoton
som nyttjas i lokalfart inom hamn regleras på samma sätt som sker för arbetstagare
i land. Vid eu sådan anknytning till den allmänna 45-limmarsveckan
torde beräkningen av arbetstiden böra ske efter samma princip
som enligt den allmänna arbetstidslagen gäller för de landanställda. Det
är min avsikt att i det följande föreslå en utformning av arbetstidsregeln
för ifrågavarande sjömän i enlighet härmed. Detta innebär att vid beräkningen
av arbetstiden för dessa anställda raster icke skall medräknas men
däremot andra uppehåll i skeppstjänsten. Jag finner därför den jämk 4

ltilumtj till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

ningen böra företagas i förslaget att undantag från beräkningsregeln gör
för de fall där fråga är om fartyg under 500 bruttoton i lokalfart ino
svensk hamn.

Beträffande innehållet i 2 § får utskottet vidare hänvisa till vad som anföres
nedan under 13 §.

3 §■

Departementschefen

Av vad jag tidigare förordat följer, att arbetstiden på fartyg i närtrafik
och i fjärrtrafik kan regleras efter i stort sett gemensamma bestämmelser.
Inom det geografiska område som närtrafiken omfattar torde däremot
arbetstiden på fartygen under 500 bruttoton i lokalfart få bestämmas särskilt.
Denna uppdelning av arbetstidsreglerna synes för överskådlighetens
skull böra få ett uttryck i förevarande paragraf.

*§.

Departementschefen

Denna paragraf innehåller arbetstidsbestämmelserna till sjöss för den
vaktindelade däcks- och maskinpersonalen på fartyg i närtrafik och i fj ärrtrafik.
Bestämmelserna har redan utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

I enlighet med den praxis som redan råder förordar jag att arbetstidsbestämmelserna
för de vaktindelade sjömännen, såsom föreslagits av utredningen,
också skall gälla för radiopersonalen ombord. Såsom tidigare
nämnts har under remissbehandlingen ifrågasatts att för sistnämnda personal
införa en särregel om arbetstidens förläggning, syftande till att tillförsäkra
personalen viss sammanhängande fritid. Anspråken på den servicetjänst,
som telegrafistarbetet i olika hänseenden utgör ombord på fartygen,
varierar emellertid högst betydligt beroende på den fart fartygen
befinner sig i och de sändningstider som rimligen bör passas. Det synes
därför icke möjligt att i lagen närmare reglera arbetstidens förläggning i
dessa fall utan ingående kännedom om de förhållanden som bör vara utslagsgivande.
Någon utredning i detta hänseende föreligger ej. Jag är därför
icke beredd att i denna del förorda någon ändring av vad som föreslagits
från utredningen.

Sveriges fartygsbefälsförening och Sveriges redareförening har tagit upp
fråga om gränsdragningen mellan tvåvakts- och trevaktssystem i närtrafik.
Från redarhåll har man sålunda velat helt slopa den nuvarande speciella
gränsen vid 700 hästkrafter för maskinpersonal, vilken utredningen vill bibehålla.
Fartygsbefälsföreningen har å sin sida yrkat på en sådan komplettering
av bruttotonsgränsen att denna i själva verket i fråga om lastfartyg
blir ersatt av en dödviktsgräns vid 650 ton.

Som framgått av det föregående har en huvudlinje i utredningens arbete

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Öl

varit strävan att icke genom ändrade regler bryta sönder nu tillämpade
vaktsystem. Jag har i mitt ställningstagande till frågan om 45-timmarsveckans
genomförande på sjöarbetstidens område icke velat frångå denna
princip som blivit allmänt omfattad av remissinstanserna. En flyttning av
500-tonsgränsen nedåt -— vilket skulle vara den reella innebörden av övergång
till den föreslagna dödviktsgränsen — skulle emellertid för åtskilliga
fartyg, främst i fråga om däckspersonalen, innebära att nuvarande tvåvaktssystem
inte längre kunde tillämpas utan att trevaktssystem fick införas.
En sådan ändring efter relativt kort tidrymd av gällande gräns torde
även medföra väsentliga olägenheter för dem som under den tid gränsen
bestått inriktat sig på produktion av och sjöfart med fartyg som gynnats av
gränsen. Å andra sidan måste redareföreningens förslag att slopa den
speciella gränsen vid 700 hästkrafter för maskinpersonalen innebära en
avsevärd försämring i arbetstidshänseende för en betydande grupp anställda.
En sådan ändring bör därför icke komma i fråga. På grund av det
anförda är jag icke beredd att föreslå någon avvikelse från vad som hittills
gällt i detta hänseende.

5 §■

Departementschefen

Den begränsning av arbetstiden under ankomst- och avgångsdygn som
utredningsförslaget innebär för flertalet anställda på mindre fartyg i östersjöfart
finner jag väl motiverad.

I utredningsförslaget har upptagits den i 7 § 1 mom. tredje stycket gällande
lag intagna bestämmelsen om beräkning av arbetstiden under ankomst-
eller avgångsdygn när fartyget befinner sig till sjöss eller eljest
i gång under större delen av dygnet. Bestämmelsen syftar till att under sådant
dygn i fråga om tvåvaktindelad personal möjliggöra tillämpning av
arbetstiden till sjöss. När fartyget förtöjts eller förankrats skall dock av
sådan personal ytterligare kunna tagas ut högst en timme såsom ordinarie
arbetstid. Denna begränsning förutsätter dock självfallet att sjömannen
redan under dygnet fullgjort minst 8 timmars arbete. Detta synes böra
framgå tydligare än som nu är fallet i gällande lag och utredningsförslaget.
Jag förordar därför att bestämmelsen jämkas i enlighet med det nu anförda
men i övrigt utformas enligt utredningens förslag.

6 §.

Departementschefen

I förevarande paragraf, som motsvarar 4 § 5 mom. utredningsförslaget,
anges de slag av skeppstjänst som på helgdag till sjöss eller under avgångsoch
ankomstdygn må åläggas däcks-, maskin- och radiopersonalen. Utredningsförslaget
innefattar icke någon ändring i förhållande till gällande lag
och jag biträder förslaget.

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

7 §.

Departementschefen

Veckoarbetstiden för sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen är f. n.
begränsad till 48 timmar under fartygets uppehåll i hamn. I konsekvens med
vad jag tidigare föreslagit bör veckoarbetstiden sänkas till 45 timmar. Jag
biträder därför utredningens förslag härom. Jag är även ense med utredningen
om att tillräckliga motiv saknas för att bibehålla den nuvarande regeln
om skyldighet för sjömannen att i viss begränsad utsträckning utföra
ordinarie arbete på helgdag.

Beträffande den av fartygsbefälsföreningen diskuterade frågan om arbetstidens
förläggning är det riktigt, att möjligheten att förlägga arbetstiden
å annan tid än mellan klockan 6 och 18 när det är i vederbörande hamn
brukligt allmänt tolkas så att besättningen kan beordras till skiftgång i
hamnar där skiftarbete normalt pågår. Denna tolkning har sedan lång tid
hävd för sig; en motsvarighet till det diskuterade stadgandet upptogs redan i
vår tidigaste sjöarbetstidslag av år 1919. Tolkningsspörsmålet diskuterades
närmare under förarbetena till 1926 års sjöarbetstidslag (prop. 81/1926
s. 48). Därvid uttalades från kommerskollegium, vars förslag låg till grund
för 1926 års sjöarbetstidslag, att bestämmelsen i 1919 års lag om förläggning
av arbetstiden i överensstämmelse med vad i vederbörande hamn är
brukligt borde anses inrymma bl. a. rätt för befälhavaren att i hamnar,
där stuveriarbetet pågår i skift dag som natt, anordna besättningens arbete
enligt samma princip. Med hänsyn till det nu anförda är jag icke beredd
att på föreliggande material förorda någon ändring i förhållande till
vad nu gäller.

8 §.

Departementschefen

Redan i det allmänna avsnittet har jag förordat den reglering av dagmans
arbetstid till sjöss och under avgångs- och ankomstdygn som utredningen
föreslagit. Jag är även enig med utredningen om att dagmännen lika litet
som den vaktindelade personalen bör under avgångs- och ankomstdygn kunna
— såsom nu i viss utsträckning är fallet — åläggas extra skeppstjänst
under en timme. Jämväl vad utredningen i övrigt föreslagit finner jag mig
böra biträda.

9 §■

Departementschefen

Paragrafen, vars innehåll täcks av 6 § i utredningsförslaget, reglerar den
ordinarie arbetstiden för dagman under fartygets uppehåll i hamn. Enär i
detta fall samma arbetstid bör gälla för dagman som för den vaktindelade
personalen och radiopersonalen torde paragrafens innehåll kunna inskränkas
till en hänvisning till vad som stadgas i 7 §. Jag förordar att paragrafen
utformas i enlighet härmed.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

53

10 §.

Utredningen

Såsom i det tidigare redovisats innebär utredningens förslag beträffande
ekonomipersonalen att den ordinarie dygnsarbetstiden till sjöss samt under
avgångs- och ankomstdygn sänks från 9 till 8 timmar. Vidare minskas den
ordinarie arbetstiden till sjöss samt under avgångs- och ankomstdygn, vadpassagerarfartygen
beträffar, från 10 till 9 timmar för dygn, vilket såsom
förut framhållits dock icke torde innebära någon ändring av vad som redan
allmänt gäller enligt kollektivavtal.

Enligt 8 § 2 mom. sjöarbetstidslagen må annan ekonomipersonal än köksoch
uppassarpersonal åläggas att å helgdag utföra vanligen förekommande
löpande göromål eller lättare rengöring under tillhopa högst 2 timmar. Denna
bestämmelse, som enligt utredningen numera i regel icke tillämpas, slopas
enligt förslaget.

Den ordinarie dygnsarbetstiden skall enligt gällande bestämmelser förläggas
under en tidrymd som växlar mellan 14 och 12 timmar beroende på
fartygets art och vissa andra omständigheter. Under utredningsarbetet har
frågan om en minskning av dessa »spridningstider» diskuterats. Beskaffenheten
av de arbetsuppgifter som åligger ekonomipersonalen och de fordringar
på service, vilka ställes av passagerare och av besättningsmedlemmarna,
synes dock, anför utredningen, omöjliggöra en begränsning av berörda
spridningstider utan att i en del fall resultera i regelbundet övertidsarbete.
Med hänsyn härtill anser sig utredningen böra avstå från att föreslå
någon ändring i vad som nu gäller i fråga om arbetstidens förläggning.

I fråga om tidpunkten för avslutandet av det ordinarie arbetet under det
att fartyg, som ej för passagerare, uppehåller sig i hamn föreslås icke någon
ändring i vad som nu gäller.

Remissyttrandena

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen vänder sig
mot utredningens förslag att arbetstiden för ekonomipersonal å annat fartyg
än passagerarfartyg skall uttagas under loppet av 13 timmar i följd. Enligt
organisationernas mening bör denna personals arbetstid i stället förläggas
mellan vissa bestämda klockslag i likhet med vad som gäller för
dagman. Det förordas därför, att arbetstiden förlägges till sjöss mellan klockan
6 och 19 och i hamn mellan klockan 6 och 18 utom å lördag eller sönoch
helgdag då arbetet bör förläggas mellan klockan 6 och 15.

Den föreslagna spridningstiden för ekonomipersonalen på passagerarfartyg
anser organisationerna för lång. Den bör enligt deras mening kunna
begränsas till 12 timmar utan att det därvid uppstår konstant övertidsarbete
eller försämrad service.

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har jag redan i huvudsak godtagit utredningens
förslag till nedskärning av arbetstiden för ekonomipersonalen. Jag
delar även utredningens mening att den nuvarande möjligheten att ålägga
annan ekonomipersonal än köks- och uppassarpersonal att under begränsad
tid på helgdag utföra visst arbete inte bör bibehållas i den nya lagen.

I fråga om förläggningen av den ordinarie arbetstiden på lastfartygen gäller
för närvarande endast att den föreskrivna dygnsarbetstiden, 8 timmar,
inte får spridas över längre tidrymd än 13 timmar under sjödygn samt avgångs-
och ankomstdygn eller 12 timmar under hamndygn.

Sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen har föreslagit, att de
nu föreskrivna längsta spridningstiderna på lastfartygen ersätts med en
angivning av bestämda klockslag, inom vilka arbetet skall förläggas. För
egen del hyser jag förståelse för dessa önskemål, vilkas förverkligande måste
bidraga till ökad trivsel i ekonomipersonalens arbete. Mot den föreslagna
förändringen skulle möjligen kunna invändas att den skulle medföra sämre
service för övrig personal samt för eventuella passagerare på fartygen. Redan
den omständigheten att ändringen tillstyrkts av företrädarna för manskapet
i övrigt gör det antagligt att den icke medför olägenheter på de lastfartyg
som icke för passagerare. Där torde för övrigt i stor utsträckning
de föreslagna tidpunkterna för arbetets påbörjande och avslutande redan
tillämpas.

I fråga om sådana lastfartyg som för passagerare kan däremot en ändring
av nuvarande regel om arbetstidens förläggning medföra en försämring
av den service som bjuds passagerarna. Även här torde i regel en rationalisering
av förplägnaden ombord m. m. kunna komma till stånd såsom
ersättning för den service som nu möj liggöres på grund av ekonomipersonalens
sena arbetstider. För de fall då servering m. m. bör kunna påfordras
efter de klockslag som nämnts i sjöfolkets förslag synes det mig rimligt att
övertidsarbete får tillgripas. På grund av det anförda vill jag förorda sådan
ändring i utredningsförslaget att den ordinarie arbetstiden på annat fartyg
än passagerarfartyg förläggs mellan klockan 6 och 19, när fartyget är till
sjöss, varmed bör jämställas dygn när fartyget avgår från eller ankommer
till hamn, samt mellan klockan 6 och 18 på söckendag utom lördag och
mellan klockan 6 och 15 på lördag och helgdag under hamnuppehåll. I likhet
med vad som gäller i fråga om arbetstidens förläggning på passagerarfartyg
som icke för passagerare bör möjlighet finnas att tillämpa bestämmelsen
om förläggning av arbetstiden under fartygets uppehåll i hamn på
annat sätt, därest så överenskommits eller är i vederbörande hamn brukligt.

Vad utredningen föreslagit i fråga om förläggningen av ekonomipersonalens
arbetstid på passagerarfartyg är jag däremot icke beredd att frångå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

55

Motionerna I: 467 och II: 571

I motionerna 1:467 och II: 571 hemställes, att riksdagen måtte för sin
del besluta, att 10 § 2 mom. skall erhålla följande lydelse.

10

2 mom. Ordinarie arbetstid skall, såvida ej annat överenskommits eller
är i vederbörande hamn brukligt, förläggas

å passagerarfartyg under fartygets uppehåll i hamn, när passagerare icke
finnes ombord, till tiden före klockan 19; samt
å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget avgår från eller ankommer till
hamn, mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn, mellan klockan 6 och klockan 19 å
söckendag utom lördag samt mellan klockan 6 och klockan 15 å lördag och
helgdag.

Såsom motivering anför motionärerna bl. a.:

Såväl enligt propositionen som enligt det av utredningen framlagda förslaget
skall kökspersonalens arbetstid inskränkas från nuvarande 9 till
8 timmar per dygn. Därjämte föreslogs i betänkandet, att ekonomipersonalen
på vanliga lastfartyg i hamn skulle sluta sin tjänstgöring kl. 19.00.
I propositionen bär detta ändrats till kl. 18.00.

De svenska rederierna har vinnlagt sig om att mathållningen ombord
skall vara av hög standard. Även då det gäller måltidernas förläggning och
därmed sammanhängande frågor har man sökt tillmötesgå de ombordanställdas
önskemål. Skall emellertid kökspersonalens arbetstid, då fartygen
ligger i hamn, sluta kl. 18.00, kommer den stora majoriteten av de ombordanställda
att få en försämrad mathållning. Det finns nämligen ingen
möjlighet att inom denna snäva ram inpassa det arbete, som erfordras för
att de ombordanställda efter slutad arbetsdag skall erhålla sitt middagsmål
på hittills brukligt sätt.

En parallell med hembiträdeslagen ligger här nära till hands. Enligt 9 §
hembiträdeslagen skall arbetstiden sluta senast kl. 19.00. Denna tidsgräns
har fastställts med tanke på att göromålen i samband med middagsmålet
skall hinna avslutas. I det stora hushåll, som ett fartyg utgör, ställer det
sig svårare än i familjehushållen att slutföra arbetsuppgifterna till kl.
19.00. Att uppställa en snävare gräns i sjöarbetstidslagen än i hembiträdeslagen
är i varje fall opåkallat.

U §.

Utredningen

Enligt 6 § gällande sjöarbetstidslag gäller att ekonomipersonalens ordinarie
arbetstid till sjöss bör fördelas i enlighet med en av befälhavaren på
förhand fastställd arbetsplan. Häri föreslås viss ändring. Enligt utredningens

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

mening bör föreskrift om upprättandet av dylik plan, vilken i enlighet med
den allmänna arbetstidslagens terminologi och vad i praxis är vanligt benämnas
arbetstidsschema, äga tillämpning även under hamnuppehåll. Utredningsförslaget
har utformats i enlighet härmed. Förslaget upptar även
föreskrift om att schemat skall anslås å arbetsplatsen.

Remissyttrandena

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen föreslår med
hänsyn till den praxis som redan råder att det av utredningen föreslagna
stadgandet får det innehåll, att den ordinarie arbetstiden skall fördelas i enlighet
med ett av ekonomiföreståndaren i samråd med befälhavaren på förhand
fastställt arbetstidsschema samt att detta skall anslås på arbetsplatsen.

Departementschefen

I likhet med utredningen anser jag lämpligt att den blivande sjöarbetstidslagen
innehåller en bestämmelse enligt vilken ekonomipersonalens ordinarie
arbetstid inte blott till sjöss utan även under hamnuppehåll fördelas
enligt fastställt arbetstidsschema, som anslås på arbetsplatsen. För närvarande
fastställes arbetstidsschema av befälhavaren. Att uppdela beslutanderätten
i denna fråga mellan befälhavaren och ekonomiföreståndaren såsom
föreslagits från sjöfolkshåll låter sig inte lämpligen göra. Naturligast torde
vara att beslutanderätten kvarligger hos befälhavaren. Det synes dock ligga
i sakens natur att ekonomiföreståndarens synpunkter inhämtas innan arbetstidsschema
fastställes. Någon särskild lagbestämmelse härom förefaller
dock ej påkallad.

Motionen II: 570

. I motionen 11:570 hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att Kungl.
Maj :ts förslag till 11 §, första punkten, sjöarbetstidslagen måtte erhålla
följande ändrade lydelse: Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid bör fördelas
i enlighet med ett av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren
på förhand fastställt arbetstidsschema.»

Efter att ha redogjort för vad Svenska sjöfolksförbundet och Svenska
stewardsföreningen föreslagit i sitt remissyttrande har motionärerna anfört:

Det spörsmål, som nu beröres, torde i och för sig ingå i frågekomplexet
om ekonomiföreståndarnas ställning. En ändring i förslaget till 11 §, första
punkten, sjöarbetstidslagen torde emellertid kunna ske utan avvaktan på
resultatet av den förutsatta utredningen om nämnda frågekomplex. Detta
gäller särskilt som vi i detta sammanhang ej viil framföra det förslag,
som på denna punkt gjordes i organisationernas yttrande, utan i stället
begränsa oss till ett förslag, som avser ett förtydligande härutinnan av
propositionsförslaget. Olika omständigheter talar nämligen för att det direkt
i lagrummet bör utsägas, att ekonomiföreståndarens synpunkter beträffande
arbetstidsschemat skall inhämtas av befälhavaren, innan schemat
fastställes. Sjöarbetstidslagen It §, första punkten, bör därför vara av innehåll,
att ekonomipersonalens ordinarie arbetstid bör fördelas i enlighet

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

57

med ett av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren på förhand
fastställt arbetstidsschema.

Utredningen

12 §.

Enligt 51 § tredje stycket sjömanslagen skall sjöman under fartygs
uppehåll i hamn på därom av honom gjord framställning beredas tillfälle
att för egna angelägenheters ordnande en gång i månaden å dag, då affärsoch
expeditionslokaler hålles öppna, vistas i land under tiden efter klockan
12 eller under annan tid, varom överenskommelse träffats, överstiger icke
fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta timmar, må dock sådant landlov
kunna påfordras allenast såvida fartygets avgång ej därigenom fördröjes.
Utredningen anför att i kollektivavtalen i regel finns intagen en bestämmelse,
vilken stadgar att i vederlag, som utgår enligt 9 § gällande sjöarbetstidslag,
skall ingå jämväl den i 51 § tredje stycket sjömanslagen föreskrivna
s. k. halva fridagen. Utredningen föreslår att sjöarbetstidslagens vederlagsstadgande
kompletteras med denna regel.

Remissy ttrand ena

Sveriges redareförening anför att den föreslagna vederlagsregeln är oklar
till sin avfattning. För den praktiska tillämpningen är det önskvärt, att tydligt
angives vad som innefattas i begreppet »överskjutande tid». Föreningen
hemställer därför, att i lagtexten närmare klargöres förhållandet mellan
ordinarie arbetstid, vederlag och övertidsarbete.

Departementschefen

I det allmänna avsnittet har jag närmare behandlat frågan om sjömännens
rätt till vederlag och därvid biträtt vad utredningen föreslagit angående
grunderna för vederlagets beräkning. .lag har även förut understrukit
betydelsen av att vederlaget tillgodoföres sjömannen i form av verklig fritid,
dvs. fritid i hamn. Såsom utredningen föreslagit bör gälla att vederlag
i första rummet skall utgå i form av fritid i hamn och att avvikelse härifrån
endast kan komma till stånd efter överenskommelse i form av kollektivavtal.
Jag biträder även vad utredningen föreslagit om avräkning från
vederlagsberättigande tid av ledighet som sjömannen åtnjutit jämlikt 51 §
tredje stycket sjömanslagen.

Beträffande det av redareföreningen resta spörsmålet torde de detaljfrågor
om vilka här möjligen kan råda oklarhet genomgående vara av den
art att de med fördel löses förhandlingsvägen.

13 §.

Departementschefen

Paragrafen, som motsvarar 9 § utredningsförslaget, upptager bestämmelser
om ordinarie arbetstid på fartyg under 500 bruttoton i lokalfart eller,
enligt utredningens terminologi, begränsad närtrafik.

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

I enlighet med vad jag tidigare förordat skiljes i departementsförslaget
mellan lokalfart inom svensk hamn och sådan fart annorstädes.

I fråga om förstnämnda slag av lokalfart torde regleringen av arbetstiden
böra utformas i nära anslutning till bestämmelserna i 4 § 1930 års
lag om arbetstidens begränsning. Arbetstiden på fartyg i sådan fart må
följaktligen ej tillåtas överstiga 45 timmar i veckan, raster oräknade. För
dygn må arbetstiden ej överstiga 9 timmar. Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, får dock avvikelse göras från nämnda regler, så framt
arbetstiden under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan.

1 4 § allmänna arbetstidslagen upptages även stadgande att vecka skall
räknas från och med måndag eller annan dag som tillämpas för arbetsstället.
Bestämmelsen infördes i lagen i samband med 1957 års reform och
innebär att veckoperioden icke, såsom tidigare gällde, behöver sammanfalla
med indelningen i kalenderveckor. Vid beräkningen kan i stället vilken veckodag
som helst användas såsom utgångspunkt. Bestämmelsen förutsätter
dock en fast och för arbetsstället enhetlig periodindelning.

På sjöarbetstidens område har man i praxis i fråga om veckoberäkning
alltid ansett sig obunden av kalenderindelningen. De speciella anställningsförhållandena
ombord medför vidare regelmässigt att periodindelningen
icke blir enhetlig för fartyget utan bestämmes för varje sjöman efter hans
anställningsdag. Med hänsyn till den praxis som sålunda av gammalt råder
ombord på fartyg synes en sådan regel om beräkningen av vecka som 4 §
allmänna arbetstidslagen innehåller icke ha någon uppgift att fylla i fråga
om sjöarbetstidens reglering för nämnda hamntrafik. Jag förordar därför
att i paragrafen icke upptages någon bestämmelse om veckoberäkning. Detta
bör självfallet inte hindra att man på de fartyg där så finnes lämpligt, exempelvis
lokalfart i hamn, reglerar begränsningsperioderna på ett sådant mera
enhetligt sätt som förutsättes i allmänna arbetstidslagen.

För övrig lokalfart torde i paragrafen få införas den av utredningen föreslagna
regeln om högst 12 timmars dygnsarbetstid och högst 56 timmars
arbetsvecka. I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit förordar
jag en bestämmelse av innebörd att skeppstjänst dock ej skall kunna åläggas
sjöman som ordinarie arbete på helgdag vid uppehåll i hamn.

Lagrådet

2 § 2 mom. i det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll inte den
bestämmelse, som i propositionens förslag utgör momentets andra stycke:
»Såsom vecka räknas en period av sju dygn i följd.» Stadgandet infördes
på lagrådets förslag. Lagrådet anförde, närmast i anknytning till förevarande
yttrande av departementschefen, följande.

I 2 mom. kunde lämpligen tilläggas en definition beträffande veckoberäkningen.
Enligt vad som framgår av remissprotokollet har i fråga om sjöarbetstid
praxis alltid varit att veckoberäkning skett utan hänsyn till kalenderindelningen.
Dessutom har på grund av de speciella anställningsförhål -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

59

landena ombord periodindelningen regelmässigt icke blivit enhetlig på ett
och samma fartyg utan bestämts för varje sjöman, vanligen med början den
dag han påmönstrat fartyget. Avsett är att nu angiven praxis skall bli beståndande
även efter den föreslagna lagens ikraftträdande. I samband med
den arbetstidsförkortning som år 1957 genomfördes för landanställda ändrades
för dessa veckoberäkningen därhän, att den blott behövde vara enhetlig
för arbetsstället men icke sammanfalla med indelningen i kalenderveckor.
Bestämmelse härom infördes i allmänna arbetstidslagen. Med hänsyn
härtill och då, såsom nyss angivits, veckoberäkningen för sjöfolk så till
vida avviker från den som regleras i sistnämnda lag, att enhetlighet på arbetsstället
ej behöver råda, bör enligt lagrådets mening bestämmelserna i
2 § kompletteras med ett stadgande, varigenom praxis i fråga om veckoberäkningen
för sjöfolk lagfästes. Lagrådet hemställer därför, att såsom ett andra
stycke i andra paragrafens andra moment införes ett stadgande av innehåll
att såsom vecka räknas en period av sju dygn i följd.

U §.

Departementschefen

Utredningens förslag innebär att nuvarande bestämmelser om skyldighet
för sjömannen att utan särskild ersättning underkasta sig säkerhetstjänst
och därmed likställd skeppstjänst i stort bibehålies. I ett par avseenden
föreslås dock förändringar.

Sålunda upphäves skyldigheten att utan övertidsersättning utom den
ordinarie arbetstiden verkställa sedvanliga och nödvändiga nautiska och
meteorologiska observationer. Förslaget har i denna del mött gensaga från
redarhåll. För egen del finner jag utredningens förslag väl motiverat och
förordar att nämnda skyldighet slopas.

Beträffande det från sjöfolkets sida väckta spörsmålet om skyldigheten
att deltaga i övningar med säkerhetsattiralj torde ersättningsfrågan ligga
något annorlunda till. Sådana övningar skall anställas regelbundet och det
ligger självfallet icke minst i de ombordanställdas intresse att så sker.
Övningarna torde i allmänhet icke kunna äga rum under sådana förhållanden
att endast ordinarie arbetstid tas i anspråk. Det kan från dessa synpunkter
resas betänkligheter mot att undantaga sådana övningar från säkerhetstjänsten
ombord och därmed förknippa dem med kostnader för redaren.
Jag är därför inte benägen att förorda någon ändring i vad utredningen
i denna del föreslagit.

Jag förordar jämväl att skyldigheten alt såsom säkerhetstjänst utföra
skeppstjänst i anledning av fara för gods utmönstras.

15 §.

Departementschefen

Paragrafen, som motsvarar 11 § i utredningsförslaget, stadgar i likhet med
gällande lag (12 §) skyldighet för sjöman att — utöver ordinarie arbete —-mot ersättning åtaga sig övertidsarbete.

60

Andra lagutskottets utlåtande ur 31 år 1959

16 §.

Departementschefen

Den nuvarande bestämmelsen om begränsning av övertidsarbetet till 24
timmar i veckan kan såsom huvudregel föras tillbaka till 1938 års sjöarbetstidslag,
där motsvarande stadgande avlöste en mångfald föreskrifter för
olika fall om maximum av det övertidsarbete som fick uttagas. Den kritik
som från sjöfolkshåll riktats mot gällande maximering av övertidsarbete
finner jag fullt förståelig. Ett maximum av 24 timmar i veckan innebär
att övertidsarbete ombord på fartygen tillätes i en omfattning som är mångdubbelt
större än vad som medges i fråga om de i land anställda. Starka
arbetshygieniska skäl talar därför enligt min mening för en sänkning av
det nuvarande högsta antalet tillåtna övertidstimmar i veckan. Jag är
emellertid inte beredd att tillstyrka en sänkning ända till 14 timmar såsom
sjöfolkets förslag innebär. En begränsning av övertidsarbetet till 18 timmar
i veckan torde kunna genomföras utan att man åsidosätter redarens berättigade
intresse av att när så påkallas kunna utnyttja sjömannen för arbete
utom den ordinarie arbetstiden. Jag förordar därför den ändringen i
utredningsförslaget att den nuvarande gränsen för övertidsarbetet vid 24
timmar i veckan utbytes mot en motsvarande gräns vid 18 timmar. Vad
utredningen i övrigt föreslagit i fråga om begränsningen av övertidsarbete
finner jag mig böra biträda.

17 §.

Departementschefen

I principfrågan om lämpligheten av att i lagen bestämma storleken av
arbetsersättning kan jag ansluta mig till utredningens mening. Det naturligaste
vore självfallet att övertidsersättningen liksom arbetsersättningen
över huvud helt bestämdes av arbetsmarknadsparterna genom kollektivavtal.
Man får å andra sidan inte bortse från att övertidsfrågan på detta område
inte kan bedömas på samma sätt som på den övriga arbetsmarknaden.
Dels föreligger en konvention som förutsätter att övertidsersättningen är
reglerad så att den icke understiger en viss gräns. Hos oss måste sådan reglering
ske genom lagstiftning. Till detta kommer att den nuvarande i lagen
bestämda nivån för övertidsersättningen har en restriktiv verkan på uttaget
av övertidsarbete som enligt min mening är svår att undvara. Jag har visserligen
i anslutning till föregående paragraf förordat viss sänkning av det
nuvarande högsta antalet timmar i veckan för övertidsarbete. Det kan emellertid
befaras att en sådan skärpning icke ger något nämnvärt resultat därest
man samtidigt sänker den nuvarande nivån för övertidsersättningarna.
Jag är med hänsyn till det anförda beredd biträda de från sjöfolkshåll
framförda yrkandena om att sjöarbetstidslagen även framdeles skall upptaga
bestämmelser om övertidsersättningens storlek. För en sådan ståndpunkt
talar även den olägenhet som redareföreningen funnit utredningens

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 11)59

61

förslag kunna medföra. Jag förordar sålunda att de nuvarande i 14 § sjöarbetstidslagen
upptagna bestämmelserna om övertidsersättningens storlek
överföres till den blivande lagen. Jag finner icke tillräckliga skäl att därvid
jämka de beräkningsgrunder som hittills varit gällande.

18 §.

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har förordats att lagens bestämmelser om
reglering av den ordinarie arbetstiden ges dispositiv karaktär. Bestämmelse
härom har upptagits i förevarande paragraf som motsvarar 14 § i utredningsförslaget.
Såsom förebild har tjänat den motsvarande regel som i samband
med 1957 års arbetstidsreform infördes i allmänna arbetstidslagen. Av
hänsyn till innehållet i konventionen nr 109 torde dock den inskränkningen
få göras att kollektivavtalet blir ogiltigt i den mån det strider mot överenskommelse
mellan Sverige och främmande makt. Med hänsyn till den speciella
konstruktionen av sjöarbetstidslagen — som reglerar icke blott den
ordinarie arbetstiden utan även i viss mån beskaffenheten av det arbete
som må åläggas sjöman under sådan arbetstid — förordar jag i likhet med
utredningen att avtalsfriheten enligt förevarande paragraf skall omfatta
även lagens bestämmelser i sistnämnda hänseende. Detta torde ej behöva
uttryckligen utsägas i lagtexten.

19 §.

Lagrådet

Det till lagrådet remitterade förslagets 18 § innehöll såsom första stycke
ett stadgande likalydande med 18 § i propositionens förslag och såsom andra
stycke följande bestämmelse.

Redare som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket äger
tillämpa avtalet beträffande sjöman, vilken sysselsättes i sådant arbete som
avses därmed, även om sjömannen ej är medlem av den av talsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej sjöman som
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Den i propositionen föreslagna utformningen av 18 och 19 §§ tillkom
på förslag av lagrådet, som yttrade:

Stadgandet i 12 §, att vederlag för överskjutande tid kan utgå, förutom
i form av fritid i hamn, på annat sätt enligt vad därom må fastställas
genom kollektivavtal, reglerar i detta avseende vederlagsfrågan endast för
sjömän som äro medlemmar av fackförening eller liknande arbetarorganisation.
Enligt vad lagrådet inhämtat förekomma bland sjömännen i viss
utsträckning oorganiserade arbetstagare, och det synes nödvändigt att lagförslaget
kompletteras på sådant sätt att jämväl dessa arbetstagare beredas
möjlighet att träffa avtal om att vederlag skall utgå annorledes ån
i form av fritid i hamn. Detta kunde lämpligen ske genom att andra stycket
i 18 § upptages såsom en ny 19 § samt därvid de i första punkten i stycket

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

förekommande orden »kollektivavtal som avses i första stycket» ersättas
med orden »kollektivavtal som avses i 12 eller 18 §».

20—26 §§ och ikraftträdandebestämmelsen.

Härom hänvisas till propositionen (s. 113—114, 143 och 144).

II. 1958 års konvention och rekommendation

I betänkandet erinras om att de svenska sjöarbetstidsbestämmelserna utformats
under starkt inflytande av det inom ramen för ILO bedrivna internationella
samarbetet i fråga om sjöfolkets förhållanden. Detta samarbete
har under åren 1936—1958 resulterat i olika instrument angående bl. a.
arbetstid å fartyg, nämligen dels konventionerna nr 57, 76, 93 och 109 med
tillkomst respektive år 1936, 1946, 1949 och 1958, dels två rekommendationer,
varav den ena, betecknad nr 109, nu är aktuell. Den nuvarande sjöarbetstidslagen
har utarbetats i väsentliga delar efter förebild av föreskrifter
i den vid lagens tillkomst aktuella konventionen nr 76. Konventionerna nr
93 och 109 utgör reviderade upplagor av konventionen nr 76.

Frågan om ratificering av konventionen nr 76 besvarades nekande av
statsmakterna såväl år 1947 (prop. nr 321/1947, L2U nr 49/1947, r. skr. nr
477/1947), som år 1948 i samband med prövningen av förslaget till nuvarande
sjöarbetstidslag (prop. nr 265/1948, L2U nr 54/1948). Därefter behandlades
frågan om ratificering av konventionen nr 93 vid 1950 och 1952 års
riksdagar. Även vid dessa båda senare tillfällen ansågs hinder för en svensk
anslutning till konventionen föreligga (prop. nr 207/1950, L2U nr 34/1950,
prop. nr 170/1952, L2U nr 44/1952). Det hinder mot en ratificering som åberopades
vid 1952 års riksdag hänförde sig icke till konventionens bestämmelser
om arbetstid utan huvudsakligen till vissa föreskrifter om minimilön
för matroser.

Icke någon av konventionerna nr 76 och nr 93 har trätt i kraft.

Konventionen nr 109 och rekommendationen nr 109 antogs såsom redan
nämnts vid Internationella arbetsorganisationens konferens år 1958 i Geneve.
En närmare redogörelse för konferensen finns intagen i det statsrådsprotokoll
som fogats till propositionen nr 78 till innevarande års riksdag.
Vid konferensen antogs konventionen med 104 röster mot 22 och 22 nedlagda
samt rekommendationen med 127 röster mot 0 och 20 nedlagda. Av de
svenska ombuden röstade de båda regeringsombuden och sjöfolkets ombud
för antagandet av såväl konventionen som rekommendationen, medan redareombudet
vid beslutens fattande nedlade sin röst. Det må nämnas, att vid
konferensen även antogs en resolution om tillämpning av principen om 40
timmars arbetsvecka ombord å fartyg med 71 röster mot 32 och 35 nedlagda.
Resolutionen utmynnar i en hemställan att ILO:s styrelse måtte inbegripa

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

63

sjömännen i varje åtgärd eller undersökning, som må beslutas i anledning
av förestående överläggningar inom ILO om en allmän minskning av arbetstiden.

Konventionen nr 109 innehåller en avdelning om lön, en om arbetstid och
en om bemanning. Enligt art. 5 kan vid ratifikation avdelningen om lön
uteslutas.

Angående remissyttrandena över konventionen och rekommendationen
hänvisas till redogörelsen i statsrådsprotokollet vid lagrådsremissen
(propositionen s. 16—19).

I samband med avlåtandet av propositionen anförde föredragande
departementschefen:

»Det remitterade lagförslaget har utarbetats med sikte på att vårt land
skall kunna ratificera ILO-konventionen nr 109. Såsom framgår av remissprotokollet
har ratifikation av de senaste konventionerna i ämnet avvisats
med hänsyn till att de upptagit bestämmelser om minimilön. Ratifikation
skulle ha inneburit att man frångått den i vårt land allmänt godtagna principen
om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna
träffa överenskommelser om löneförhållanden. Enligt den föreliggande
reviderade konventionen föreligger emellertid möjlighet att vid ratifikation
undantaga konventionens avdelning om lön. Med hänsyn härtill
och till den utformning lagförslaget fått föreligger icke något formellt hinder
mot svensk ratifikation av konventionen såvitt avser föreskrifterna om
arbetstid och bemanning.

Vid remissbehandlingen av konventionen har samtliga hörda myndigheter
jämte sjöfolksorganisationerna uttalat sig till förmån för ratificering.
Endast från redarhåll har en negativ ståndpunkt intagits. För egen del anser
jag det vara ett starkt önskemål att en internationell minimistandard
fastställes i fråga om de ombordanställdas villkor. Sverige bör i sin mån
medverka härtill, och jag vill därför förorda att konventionen ratificeras
utom såvitt avser avdelningen om lön. Ratifikation synes dock — såsom påpekats
från sjöfartsstyrelsen och sjöfolkshåll — böra ske med förbehåll för
att även nationer med vilka vår sjöfart främst konkurrerar, i första hand
Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, ratificerar konventionen.
Sådant förbehåll gjordes även vid den svenska ratificering som på sin tid
skedde av 1936 års ILO-konvention (nr 57).

Rekommendationen nr 109 torde med hänsyn till den ståndpunkt som
sålunda intagits i konventionsfrågan icke föranleda någon särskild åtgärd.

Vid remissbehandlingen av konventionen och rekommendationen har från
sjöfolkshåll vissa bemanningsproblem tagits upp. Jag vill i anledning härav
endast erinra om att sjöarbetstidsutredningen redan i slutet av 1957 erhållit
särskilt uppdrag att — sedan utredningsarbetet för ny sjöarbetstidslag
slutföris — utreda frågan om bemanningen på fartyg och därmed sammanhängande
spörsmål. Sistnämnda utredningsarbete har påbörjats i slutet av
förra året.»

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Utskottet

Då statsmakterna år 1957 fattade beslut om begränsning av arbetstiden
för arbetstagare i allmänhet till 45 timmar i veckan, undantogs sjömännen.
Kort tid dessförinnan hade emellertid tillkallats en utredningsman med
uppdrag att verkställa en översyn av den nuvarande sjöarbetstidslagen av
år 1948. Riktpunkten för översynen borde enligt direktiven vara att i möjlig
mån anpassa sjöarbetstidslagen efter den tekniska, ekonomiska och sociala
utveckling, som ägt rum sedan lagen antogs. Å ena sidan borde lagen
vara så utformad, att den då gällande ILO-konventionen om löner, arbetstid
och bemanning kunde ratificeras åtminstone i den del denna avsåg arbetstid.
Hänsyn borde också tagas till den nya konvention i dessa ämnen,
som kunde bli resultatet av då pågående överväganden inom ILO. Å andra
sidan borde vid utformningen av förslag till en ny lag i ämnet hänsyn tagas
till då ifrågasatta ändringar i den inhemska arbetstidslagstiftningen i
övrigt och de återverkningar på möjligheten att tillgodose sjöfartens behov
av arbetskraft, som skiljaktigheter i arbetstidslagstiftningen kunde medföra.

Det lagförslag som utredningsmannen efter samråd med tillkallade experter
framlade har i huvudsak följts i propositionen. Förslaget innebär i
stort sett, att sjömännens arbetstid anpassas efter vad som gäller för arbetstagare
i allmänhet. Det är emellertid av olika skäl inte möjligt att direkt
införa 45-timmarsveckan för alla sjömän. Arbetet till sjöss är nämligen
i stor utsträckning organiserat i vaktsystem, på mindre fartyg —- den
huvudsakliga gränsen går vid 500 bruttoregisterton — tvåvaktssystem och
eljest trevaktssystem. Enligt det förra systemet arbetar den vaktindelade
personalen genomsnittligen halva dygnet, enligt det senare en tredjdel av
dygnet. Man har inte velat hryta sönder vaktsystemet; detta skulle ha medfört
generella personalökningar med avsevärt ökade lönekostnader som
följd. Sådana personalökningar skulle också förutsätta omfattande ombyggnad
av fartygen, något som i allmänhet inte kan tänkas ske utan att man
inkräktar på fartygens lastutrymmen.

I stället skall enligt förslaget förkortningen av arbetstiden tas ut i form
av vederlag. För tvåvakts- och trevaktsindelade sjömän skall vederlag sålunda
utgå i den mån arbetstiden överstiger för de förra 90 timmar på två
veckor och för de senare 45 timmar i veckan. Vederlaget skall beredas i
form av fritid i hamn. Endast genom kollektivavtal skall annan form av
vederlag, exempelvis kontanter, kunna överenskommas. En möjlighet är,
att annan arbetskraft än de ombordanställda skall kunna utföra en del av
det arbete i hamn, som hittills plägat ombesörjas av dessa. Det kan t. ex.
komma i fråga att organisera s. k. landgäng, som helt eller delvis ersätter
besättningen under hamnuppehåll.

Vederlagsregler finns även i den gällande lagen. De innebär i huvudsak,
att vederlag skall utgå för den del av arbetstiden, som överstiger 48 tim -

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 är 1959

mar i veckan för sjömän i trevaktssystem och 112 timmar under två veckor
för sjömän i tvåvaktssystem. Förslaget innebär alltså en utökning av
vederlagsrätten för de förra motsvarande tre timmar i veckan och för de
senare motsvarande elva timmar i veckan.

Utom de vaktindelade sjömännen finns inom handelsflottan också sådana,
vilkas arbetstid är oberoende av vaktsystemet. Dessa är dels dagmän,
dels ekonomipersonal.

Dagmän finns företrädesvis på större fartyg. För närvarande har dagmännen
en arbetstid å högst åtta timmar om dygnet och 48 tinnnar i veckan.
Enligt förslaget skall dagmännen direkt få del av arbetstidsförkortningen;
veckoarbetstiden skall sättas ned till 45 timmar.

Ekonomipersonalen — främst köks- och uppassningspersonal — har för
närvarande en högsta ordinarie arbetstid å i allmänhet nio eller tio timmar
om dygnet med rätt till vederlag enligt samma grunder som de tvåvaktsindelade
sjömännen. Arbetstiden miniskas enligt förslaget i flertalet fall
med en timme per dygn. Den väsentligaste förändringen blir dock, att vederlagsrätten
utökas till att motsvara den del av arbetstiden under två veckor,
som överstiger 90 timmar. Liksom för de tvåvaktsindelade sjömännen
innebär alltså förslaget för ekonomipersonalen en utökning av vederlagsrätten
med elva timmar i veckan i genomsnitt. Även i övrigt skall vederlagsreglerna
enligt förslaget vara desamma som för tvåvaktsindelade sjömän.

Tvåvaktssystem har hittills kunnat tillämpas oberoende av geografiska
gränser; det avgörande har i huvudsak varit om fartygets bruttodräktighet
understigit 500 registerton. Förslaget behåller denna gräns men fogar därtill
en geografisk gräns. Tvåvaktssystem skall få tillämpas bara i närtrafik,
d. v. s. i stort sett Nordsjö-fart och mera inskränkt fart.

Kostnadsökningen vid oförändrade kontantlöner skulle enligt sjöarbetstidsutredningen
bli för trevaktssjömän och dagmän fem å sex procent och
för tvåvaktssjömän och ekonomipersonal ungefär tjugo procent av dessa
löner. Trevaktssjömännen och dagmännen utgör tillhopa ungefär två tredjedelar
av handelsflottans omkring 26 000 ombordanställda, och tvåvaktssjömännen
och ekonomipersonalen tillhopa den återstående tredjedelen.

Att den s. k. storsjöfarten — trafiken med fartyg om minst 2 000 bruttoregisterton
— skall kunna bära en sådan kostnadsökning, har knappast
satts i fråga från något håll. Den ifrågavarande delen av den svenska handelsflottan
är modern och har goda förutsättningar att hävda sig i internationell
konkurrens.

Tvekan har däremot yppats i fråga om det mindre och medelstora tonnaget,
alltså fartygen med bruttodräktighet understigande 2 000 registerton.
Dels utgör redan nu bemanningskostnaderna en förhållandevis stor del av de
totala driftskostnaderna för dessa fartyg. Dels tillhör personalen på fartygen
i särskilt stor utsträckning de grupper, som skulle få vederlagsrätten utökad
med genomsnittligen elva timmar i veckan; ökningen av bemanningskostnaderna
skulle alltså bli procentuellt högre än för de större fartygen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Sjöarbetstidsutredningen anförde, med stöd av en inom kommerskollegium
gjord undersökning, att vinstmarginalen inom åtminstone vissa här
berörda tonnagegrupper — framför allt gruppen 500—999 bruttoton — i
regel är så ringa, att nyförvärv av sådant tonnage svårligen kan tänkas
komma till stånd, om ej lättnader beredes rederinäringen i fråga om lånemöjligheter
och beskattning. Utredningen förordade också vissa lättnader
i dessa avseenden.

Vad gäller fartygen under 500 bruttoton underströk kommerskollegium
och sjöfartsstyrelsen under remissbehandlingen de svårigheter, under vilka
dessa fartyg nu arbetar. Båda myndigheterna ifrågasatte, om inte vederlagsrätten
för tvåvaktssjömännen, som nu har rätt till vederlag för den del
av arbetstiden, som överstiger 112 timmar under två veckor, borde utökas
med allenast sex timmar för varje sådan period. Man skulle sålunda begränsa
sig till sådana ändringar, som kunde anses betingade av den allmänna
arbetstidsförkortningen med tre timmar i veckan. Sjöf artsstyrelsen
uttalade dock härvid sin principiella anslutning till likställighetstanken.

Föredragande departementschefen har vitsordat de ekonomiska svårigheterna
för det mindre och medelstora tonnaget men tillagt, att det enligt
hans mening är uteslutet att av hänsyn till lönsamheten vid driften av de
ifrågavarande fartygen betaga sjöfolket del i en angelägen social reform.
Vad gäller det allmännas stöd åt sjöfartsnäringen har departementschefen
uttalat, att frågan därom inte bör göras beroende av arbetstidsreformen och
att icke heller reformens genomförande bör få bero av de stödåtgärder som
statsmakterna finner motiverade på detta område av näringslivet. Vidare
har han framhållit, att i den mån det allmänna skall lämna stöd åt det
mindre och medelstora tonnaget detta icke får ske i sådan form att man
eftersätter ett normalt socialt framåtskridande för de ombordanställdas del.

I motionerna I: 467 och II: 571 har yrkats, att den nya lagen tills vidare
inte skall träda i tillämpning beträffande fartyg under 2 000 bruttoton. Yrkandet
har motiverats framför allt med att dessa fartyg inte skulle kunna
bära de kostnadsökningar, som skulle följa med de nya bestämmelserna.
Det mindre och medelstora tonnaget är, anför motionärerna, redan nu statt
i tillbakagång, och det måste anses praktiskt taget dödsdömt, om det nu
skulle belastas med den kostnad, som propositionens förslag skulle medföra.
Delta tonnage är enligt motionärerna absolut nödvändigt för landet i
en krigssituation eller i ett avspärrningsläge. Försvinner detta tonnage, kan
följden också bli arbetslöshet såväl bland de ombordanställda som bland
personalen vid de varv, som hittills brukat bygga och reparera fartygen.
Lagens ikraftträdande borde vad gäller dessa fartyg anstå till dess att de
viktigaste konkurrentnationerna i fråga om mindre sjöfart, i första hand
Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, genomfört likartade bestämmelser.

Av den ekonomiska utredning, som ligger till grund för propositionen,
framgår, att de tonnagegrupper, som till stor del består av moderna fartyg,
nämligen dels 450-—499 bruttoton, de s. k. paragrafbåtarna, dels 1 500—

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

1 999 bruttoton, bär uppnått förhållandevis tillfredsställande resultat. Det
förefaller således, som om de största svårigheterna skulle föreligga i fråga
om de äldre, omoderna fartygen. Det kan framhållas, att genomsnittsåldern
för fartygen i gruppen 500—999 bruttoton vid tiden för utredningen var
20 år.

Det får uppfattas som ett led i en fortgående rationalisering inom sjöfartsnäringen,
att de omoderna fartygen, i den mån de inte kan drivas
ekonomiskt, ersättes med nya och eventuellt större fartyg. Den tydliga
tendensen mot allt större fartyg visar, att en sådan rationalisering redan
pågår. Beredskapsvärdet av de äldre fartygen inom det mindre och medelstora
tonnaget är sannolikt begränsat. Om det emellertid anses nödvändigt
att av beredskapsskäl hålla dessa fartyg i drift, skall detta uppenbarligen inte
göras på de ombordanställdas bekostnad. Utskottet kan således inte tillstyrka
motionsyrkandet. I stället ansluter sig utskottet till propositionens
ståndpunkt i denna del.

Lagförslaget innehåller emellertid en generell dispensregel, enligt vilken
undantag från lagen kan medgivas, när synnerliga skäl föreligger. Dispensmöjligheten
är begränsad såtillvida, att undantag inte får strida mot överenskommelse
mellan Sverige och främmande makt; vad som här närmast
kommer i fråga är ILO-konventionen nr 109, som behandlas närmare i det
följande. Konventionen äger inte tillämpning på fartyg med bruttodräktighet
under 500 registerton och utgör alltså inte hinder mot dispenser i fråga
om sådana fartyg. Dessutom är konventionens föreskrifter i vissa hänseenden
mindre stränga än lagförslagets. För att under en övergångstid lätta
svårigheterna för fartyg tillhörande det mindre eller medelstora tonnaget
bör det enligt utskottets mening kunna komma i fråga att i särskilda fall,
sedan de ombordanställdas organisationer fått tillfälle att yttra sig, medgiva
undantag från vissa av den föreslagna lagens bestämmelser, exempelvis
från föreskriften alt tvåvaktssystem får tillämpas endast i Nordsjö-farl
och mera inskränkt fart.

Utskottet har hittills inte berört de särskilda föreskrifterna i förslaget
angående s. k. lokalfart, d. v. s. fart i vilken förekommande resa under vanliga
förhållanden inte kräver mer än tolv timmars oavbruten gång från eller
till svensk hamn. Föreskrifterna gäller bara fartyg mindre än 500 bruttoton.
Beträffande lokalfart med sådana fartyg inom svensk hamn •— framför
allt bogserbåtstrafik -- skall gälla samma begränsningar som enligt
allmänna arbetstidslagen. Även i fråga om övrig lokalfart med sådana fartyg
föreslås viss begränsning i förhållande till gällande bestämmelser. Arbetstiden
begränsas sålunda från tjugofyra timmar under två dygn i följd
till tolv timmar om dygnet samt från 112 timmar under en tvåvcckorsperiod
till 56 timmar i veckan. Förslaget innehåller inte några stadganden
om vederlag. All förslaget här inte anknyter till den allmänna arbetstidsförkortningen
förklaras med alt förhållandena inom denna sjöfart är så
skiftande, att lösningarna lämpligast åstadkommes förhandlingsvägen.

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Utöver det redan behandlade motionsyrkandet har sådana yrkanden
väckts beträffande ett par av lagens stadganden, nämligen 10 och 11 §§.

Yrkandet om ändring i 10 § bär väckts genom de förutnämnda motionerna
1:467 och 11:571. Stadgandet rör arbetstid för ekonomipersonal och
föreskriver bl. a., att ordinarie arbetstid på lastfartyg under uppehåll i
hamn vardagar utom lördagar skall sluta senast klockan 18. Motionärerna
vill — i enlighet med vad som föreslagits av utredningen — ha tiden ändrad
till klockan 19. Härvid åberopas, att majoriteten av de ombordanställda
eljest skulle få försämrad mathållning. Detta yrkande kan utskottet inte
biträda. Lagförslaget har på denna punkt avfattats i enlighet med ett yrkande
som under remissbehandlingen framställts av Svenska sjöfolksförbundet
och Svenska stewardsföreningen. Detta låter antaga, att — såsom
också departementschefen funnit — den föreslagna ordningen inte medför
några olägenheter för huvuddelen av de ombordanställda.

Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen av 11 § skall ekonomipersonalens
ordinarie arbetstid fördelas i enlighet med ett av befälhavaren
på förhand fastställt arbetslidsschema. I motionen II: 570 har hemställts
om sådan ändring, att det fastslås, att befälhavaren skall samråda med
ekonomiföreståndaren, innan schemat fastställes. Att så skall ske är uppenbarligen
lämpligt. Departementschefen har också uttalat sig i denna
riktning men ansett särskild lagbestämmelse om samrådet överflödig. Utskottet
vill emellertid för sin del tillråda den av motionärerna föreslagna
ändringen.

I motionen II: 570 har också, närmast i anslutning till 1 § i den föreslagna
lagen, hemställts att riksdagen måtte anhålla om översyn av vissa stadganden
i den år 1952 antagna sjömanslagen, i vilka ekonomiföreståndarens
ställning och uppgifter beröres. Syftet med motionsyrkandet är, att, eftersom
ekonomiföreståndaren enligt förslaget i de flesta fall undantagits från
sjöarbetstidslagens tillämpning, han i stället bör intaga samma befälsställning
som exempelvis maskinchefen. Departementschefen har i anledning
av ett önskemål i samma riktning återgivit ett uttalande från förarbetena
till sjömanslagen och i anslutning därtill yttrat, att den ståndpunkt lagstiftaren
intagit inte borde frångås utan föregående utredning. Vidare har
departementschefen anfört, att spörsmålet om ekonomiföreståndarens befälsrätt
finge uppmärksammas i samband med att sjömanslagens bestämmelser
härom komme att överses i ett större sammanhang. Till vad departementschefen
sålunda uttalat vill utskottet ansluta sig. Utskottet kan således
inte tillstyrka detta motionsyrkande.

I övrigt har förslaget till sjömanslag inte givit utskottet anledning till
erinran eller uttalande.

I propositionen har Kungl. Maj :t också begärt riksdagens yttrande över
den vid ILO:s sjöfartskonferens år 1958 antagna konventionen (nr 109)
angående löner, arbetstid och bemanning på fartyg samt en vid samma tillfälle
antagen rekommendation i samma ämnen. Föredragande departe -

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

mentschefen har för sin del, efter vederbörlig remissbehandling, förordat,
att konventionen ratificeras av Sverige utom såvitt avser avdelningen om
lön men att ratifikationen borde ske med förbehåll för att även nationer
med vilka vår sjöfart främst konkurrerar, i första hand Förbundsrepubliken
Tyskland och Nederländerna, ratificerar konventionen. Rekommendationen
bör enligt departementschefens mening inte föranleda någon särskild
åtgärd.

Utskottet har vid sin granskning av konventionen och rekommendationen
inte funnit anledning till erinran mot departementschefens ståndpunkt. I
anslutning till artikel 21 i konventionen, som handlar om bemanning, vill
dock utskottet påpeka, att de svenska förhållandena på området inte i allo
uppfyller konventionens krav. Bemanningsfrågorna är emellertid under utredning,
och det måste förutsättas, att de bestämmelser, vartill utredningen
kommer att leda, skall bringa förhållandena i överensstämmelse med vad
konventionen föreskriver.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,
nr 120,

dels — med förklaring, att det genom propositionen framlagda
förslaget till sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,
samt med bifall till yrkandet under 1) i motionen II: 570
— måtte för sin del antaga lagförslaget med den ändringen,
att 11 § erhåller nedan angivna, såsom utskottets förslag
betecknade lydelse.

11 §•

(Kungl. Maj.ts förslag)

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med
ett av befälhavaren på förhand fastställt
arbetstidsschema. Sådant schema
bör vara anslaget på arbetsplatsen.

(Utskottets förslag)

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med
ett av befälhavaren efter samråd med
ekonomiföreståndaren på förhand
fastställt arbetstidsschema. Sådant
schema bör vara anslaget på arbetsplatsen.

dels måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad idskottet anfört angående de vid Internationella
arbetsorganisationens sjöfartskonferens år
1958 antagna, ovan berörda instrumenten;

B. alt motionerna 1:467 och 11:571 ävensom motionen
11:570, i vad densamma inte besvarats genom vad utskot -

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

tet hemställt under A, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1959

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Nils Elowsson och Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell samt
herrar Lars Larsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Fredriksson, Gustavsson i Alvesta, Björkman, Königson och Carlsson
i Göteborg.

Reservation

av herrar Mannerskantz och Björkman, vilka ansett, att utskottet bort
anföra följande.

Då statsmakterna--— (lika med utskottet)----likartade be stämmelser.

Den ekonomiska utredning angående det mindre och medelstora tonnaget,
som ligger till grund för propositionen, grundar sig på driftsresultatet
för år 1956. Detta år anses ha varit ett medelgott år för sjöfarten. Likväl
var läget för det ifrågavarande tonnaget redan då kritiskt. Nu är sjöfartskonjunkturerna
avsevärt sämre, och det torde mera sällan vara möjligt att
driva fartyg under 2 000 bruttoton med ekonomiskt utbyte. Härtill bidrar,
att de svenska fartygen belastas med avsevärt större bemanningskostnader
än de fartyg, som tillhör de länder, med vilka vår sjöfart främst konkurrerar,
nämligen i första hand Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna.

Den nya sjöarbetstidslagen skulle, såsom framgår av det här anförda,
drabba det mindre och medelstora tonnaget särskilt hårt. Om inte våra konkurrentländer
ungefär samtidigt genomför likartade ändringar i sin sjöarbetstidslagstiftning,
kan läget komma att bli katastrofalt. Ett godkännande
från dessa länders sida av ILO-konventionen nr 109 behöver inte i
och för sig medföra, att lika långt gående ändringar genomföres i arbetstidslagstiftningen
för det mindre tonnaget som för vårt lands del föreslås
i propositionen. En följd kan bli ett koncentrerat utbud av svenskt tonnage
med stora förluster för landet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

71

Dessa förluster är inte enbart ekonomiska. De nedsätter också rikets förmåga
att klara transporterna under krig eller avspärrning. Därtill kommer,
såsom motionärerna anfört, konsekvenserna i form av arbetslöshet bland
de ombordanställda och bland personalen vid svenska varv.

De nu anförda skälen föranleder utskottet att, i enlighet med vad som
yrkats i motionerna I: 467 och II: 571, förorda, att den föreslagna lagen
tills vidare inte sättes i tillämpning beträffande fartyg med en bruttodräktighet
understigande 2 000 registerton.

Utskottet har---(lika med utskottet) ----11 §§.

Yrkandet om ändring i 10 § har väckts genom de förutnämnda motionerna
1:467 och 11:571. Stadgandet rör arbetstid för ekonomipersonal och
föreskriver bl. a., att ordinarie arbetstid på lastfartyg under uppehåll i
hamn vardagar utom lördagar skall sluta senast klockan 18. Motionärerna
vill — i enlighet med vad som föreslagits av utredningen —- ha tiden ändrad
till klockan 19. Härvid åberopas, alt majoriteten av de ombordanställda eljest
skulle kunna få försämrad mathållning. Med hänsyn framför allt till
att utredningsförslaget, som i denna del har samma innebörd som motionärernas
yrkande, tillkommit under medverkan av experter företrädande
olika grupper av intressenter inom sjöfarten, finner sig utskottet böra förorda
motionsförslaget.

Enligt den---(lika med utskottet) —- -—• — konventionen före skriver.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,
nr 120,

dels —- med förklaring, att det genom propositionen framlagda
förslaget till sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,
samt med bifall till motionerna I: 467 och II: 571 ävensom
yrkandet under 1) i motionen II: 570 —- måtte för sin del
antaga lagförslaget med följande, såsom utskottets förslag
betecknade lydelser av 10 § 2 inom., 11 § och ikraftträdandebestämmelsen.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

2 mom. Ordinarie arbetstid skall,
såvida ej annat överenskommits eller
är i vederbörande hamn brukligt,
förläggas

å passagerarfartyg under fartygets
uppehåll i hamn, när passagerare
icke finnes ombord, till tiden före
klockan 19; samt
å annat fartyg

2 mom. Ordinarie arbetstid skall,
såvida ej annat överenskommits eller
är i vederbörande hamn brukligt,
förläggas

å passagerarfartyg under fartygets
uppehåll i hamn, när passagerare
icke finnes ombord, till tiden före
klockan 19; samt
å annat fartyg

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

(Kungl. Maj:ts förslag)

till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till
hamn, mellan klockan 6 och klockan
19, och

under fartygets uppehåll i hamn,
mellan klockan 6 och klockan 18 å
söckendag utom lördag samt mellan
klockan 6 och klockan 15 å lördag
och helgdag.

(Utskottets förslag)

till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till
hamn, mellan klockan 6 och klockan
19, och

under fartygets uppehåll i hamn,
mellan klockan 6 och klockan 19 å
söckendag utom lördag samt mellan
klockan 6 och klockan 15 å lördag
och helgdag.

11 §•

(Lika med utskottets ändringsförslag.)
Ikraftträdandebestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Genom denna lag upphäves sjöarbetstidslagen
den 26 augusti 1948 (nr
631).

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960; dock skola bestämmelserna i
sjöarbetstidslagen den 26 augusti
1948 (nr 631) alltjämt gälla beträffande
fartyg med en bruttodräktigliet
understigande 2 000 registerton.
I övrigt upphäves härmed sjöarbetstidslagen
den 26 augusti 1948.

Undantag som-------— i kraft.

dels måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört angående de vid Internationella
arbetsorganisationens sjöfartskonferens år 1958
antagna, ovan berörda instrumenten;

B. att motionen II: 570, i vad densamma inte besvarats
genom vad utskottet hemställt under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

73

Översättning

Bilaga A

Konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg

(reviderad 1958)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående allmän revision av »konventionen
angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad) 1949» /Wages,
Hours of Work and Manning (Sea) Convention (Revised) 1949/, vilken fråga
utgör den andra punkten på dagordningen för sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den fjortonde dagen i maj månad nittonhundrafemtioåtta
följande konvention, som må benämnas »konventionen angående löner,
arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad), 1958» /Wages, Hours of
Work and Manning (Sea) Convention (Revised), 1958/.

Avd. I. Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Intet i denna konvention skall anses inverka på någon bestämmelse i lag,
skiljedom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående löner,
arbetstid eller bemanning, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare villkor
än de som stadgas i denna konvention.

Artikel 2

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg i allmän eller enskild
ägo, som

a) framdrives medelst maskineri;

b) är registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention gäller;

c) yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare;

d) nyttjas å resa till sjöss.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 register ton;

b) träfartyg av prixuitiv byggnad, som »dhows» och »junks»;

c) fartyg, som nyttjas till fiske eller i verksamhet, som står i direkt
samband därmed;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 3

Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person med
undantag av:

a) befälhavaren;

b) lots, som ej tillhör besättningen;

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

c) läkare;

d) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård;

e) skeppspräst;

f) personer, vilka äro anställda uteslutande för utbildningsändamål;

g) musiker;

h) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord;

i) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras allenast
genom andel i vinst eller förtjänst;

j) personer, som icke gottgöras för sin tjänstgöring eller som erhålla allenast
nominell lön;

k) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,
med undantag av personer i tjänst hos ett radiobolag;

l) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

in) personer anställda å valfångstfartyg, flytande valkokerier, transportfartyg
eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor
fastställda genom lagstiftning eller i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation
slutet kollektivavtal för valfångst eller liknande företag, innehållande
bestämmelser angående arbetstid och andra arbetsvillkor;

n) personer, som icke tillhöra besättningen (vare sig de äro påmönstrade
eller icke) men som äro anställda under fartygets uppehåll i hamn för reparation,
rengöring, lastning eller lossning eller annat liknande arbete eller
för avlösning, underhåll eller vakttjänst.

Artikel 4

I denna konvention avses med:

a) »befäl»; person — annan än befälhavaren — som i sjömansrullan betecknats
såsom befäl eller innehar sådan tjänsteställning, att han enligt
lag, kollektivavtal eller sedvänja är att anse såsom befäl;

b) »manskap»: medlem av besättningen, med eller utan behörighetsbevis,
som icke är befälhavare eller befäl;

c) »matros»: besättningsman som enligt nationell lagstiftning eller, där
sådan icke givits, enligt kollektivavtal är att anse såsom kompetent att fullgöra
varje åliggande, som kan ankomma på en medlem av däcksmanskapet,
med undantag av arbetsförmän och specialister;

d) »grundlön»: befäl eller manskap tillkommande kontant lön, ej inräknat
matersättning, övertidsersättning, premier eller andra bidrag i penningar
eller in natura.

Artikel 5

1. Medlemsstat, som ratificerar denna konvention, må genom en vid ratifikationshandlingen
fogad förklaring från ratifikationen utesluta avdelning
II av konventionen.

2. Med i sådan förklaring givna förbehåll skola bestämmelserna i avdelning
II av konventionen äga samma giltighet som övriga bestämmelser i konventionen.

3. Medlemsstat, som avgiver sådan förklaring, skall jämväl tillhandahålla
uppgifter utvisande grundlönen för en kalendermånads tjänst för en matros
anställd å fartyg, varå konventionen äger tillämpning.

4. Medlemsstat, som avgiver sådan förklaring, må sedermera genom ny
förklaring för generaldirektören anmäla att den godtager avdelning II; från
den dag då generaldirektören registrerat sådan anmälan, skola bestämmelserna
i avdelning II tillämpas i fråga om nämnda medlem.

5. Med bibehållande av giltigheten av förklaring, vilken med avseende å

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

75

avdelning II avgivits enligt inom. 1 av denna artikel, må vederbörande medlemsstat
förklara sig villig godtaga avdelning II med verkan av en rekommendation.

Avd. II. Lön

Artikel 6

1. Grundlön för en matros, anställd å fartyg varå denna konvention äger
tillämpning, skall för en kalendermånads tjänst icke understiga i det Förenade
Konungariket Storbritanniens och Norra Irlands valuta sexton pund
sterling, i Amerikas förenta staters valuta sextiofyra dollar eller motsvarande
värde i annat lands valuta.

2. I fråga om ändring i parivärdet å pund eller dollar, varom meddelande
lämnats till Internationella valutafonden sedan den 29 juni 1946, eller i
händelse av ytterligare tillkommande sådan ändring, som meddelas efter antagandet
av denna konvention, skall

a) den enligt mom. 1 ovan fastställda minimigrundlönen, uttryckt i den
valuta beträffande vilken meddelande lämnats om sådan ändring, justeras
så att den bibehåller sitt värde i förhållande till den andra valutan;

b) denna justering av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
meddelas Internationella arbetsorganisationens medlemmar, och

c) den så justerade minimigrundlönen vara bindande för medlemsstater,
som ratificerat konventionen, på samma sätt som den enligt mom. 1 fastställda
lönen och för envar sådan medlemsstat gälla senast från och med
ingången av andra kalendermånaden efter den månad, under vilken generaldirektören
lämnat medlemsstaterna meddelande om ändringen.

Artikel 7

1. I fråga om fartyg, varå användes manskap som nödvändiggör anställande
av ett större antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras,
skall minimigrundlönen för en matros jämkas i förhållande till den i föregående
artikel stadgade minimigrundlönen.

2. Den jämkade lönen skall fastställas i enlighet med principen lika lön
för lika arbete och med tillbörlig hänsyn till:

a) det extra antalet anställda, och

b) den ökning eller minskning i redarens utgifter, som förorsakas av
anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Den jämkade lönen skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redaroch
sjöfolksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal och under förutsättning
att konventionen ratificerats av de båda berörda länderna, av
vederbörande myndighet i de ifrågavarande besättningsmännens hemland.

Artikel 8

Därest fri kost icke tillhandaliålles, skall minimigrundlönen höjas med ett
belopp, som skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer
eller, i avsaknad av sådant avtal, av behörig myndighet.

Artikel 9

1. Den kurs, som skall tillämpas för bestämmande av motvärdet i annan
valuta av minimigrundlönen enligt art. 6, skall vara förhållandet mellan
parikurserna av denna valuta och pund i det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland eller dollar i Amerikas förenta stater.

2. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorga -

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

nisationen, som är medlem av Internationella valutafonden, skall parivärdet
vara det som gäller i enlighet med statuterna för Internationella valutafonden.

3. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorganisationen,
som icke är medlem av Internationella valutafonden, skall parivärdet
räknas enligt den officiella växelkursen, uttryckt i guld eller i Amerikas
förenta staters dollar med den vikt och renhet, som gäller den 1 juli
1944 och som tillämpas för löpande betalningar och transfereringar vid internationella
transaktioner.

4. I fråga om en valuta, som icke kan regleras enligt föreskrifterna i någotdera
av de två föregående momenten:

a) skall den växelkurs, som avses i denna artikel, bestämmas av vederbörande
medlem av Internationella arbetsorganisationen;

b) skall medlemsstat i fråga meddela sitt beslut till generaldirektören
för Internationella arbetsbyrån, vilken utan dröjsmål skall därom underrätta
övriga medlemsstater som ratificerat denna konvention;

c) må varje annan medlemsstat, som ratificerat denna konvention inom
loppet av sex månader från den dag, då generaldirektören underrättat om
beslutet, meddela generaldirektören för Internationella arbetsbyrån, att den
ogillar beslutet, varefter generaldirektören skall därom underrätta den medlemsstat,
som fattat beslutet, samt övriga medlemsstater, som ratificerat
konventionen, och avgiva rapport i saken till den kommitté, som avses i
art. 22;

d) skola ovanstående bestämmelser tillämpas i den händelse vederbörande
medlemsstat gör någon ändring i sitt beslut.

5. Ändring i minimigrundlönen till följd av ändring i kursen för bestämmande
av motvärdet i annan valuta skall tillämpas senast från och
med ingången av andra kalendermånaden efter den, under vilken det ändrade
parivärdet av berörda valutor trätt i kraft.

Artikel 10

Varje medlemsstat skall vidtaga nödiga åtgärder i syfte:

a) att genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa
att de löner, som betalas, icke understiga vad i denna konvention
stadgas; och

b) att tillförsäkra envar, som utfått lägre lön än som i denna konvention
stadgas, möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande
eller på annan väg utfå de belopp, varmed han blivit underbetalad.

Avd. III. Arbetstid
Artikel 11

Denna avdelning av konventionen äger icke tillämpning å:

a) främste styrman eller övermaskinist;

b) intendent (purser);

c) varje annan befälsperson, som förestår en avdelning och vilkens
skeppstjänst icke är indelad i vakter;

d) person, som är anställd i intendentur- eller ekonomiavdelningen ombord
och som

1) innehar sådan överordnad befattning, som må vara angiven i kollektivavtal
mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer;

2) arbetar huvudsakligen för egen räkning; eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

77

3) åtnjuter ersättning uteslutande i form av kommission eller huvudsakligen
genom andel i vinst eller förtjänst.

Artikel 12

I denna avdelning av konventionen avses med:

a) »fartyg i närtrafik»: fartyg, som uteslutande användes å resor, varunder
fartyget icke går längre från det land, varifrån resan anträtts, än
till närbelägna hamnar i grannländerna inom geografiska gränser, som

1) tydligt angivits i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal mellan
redar- och sjöfolksorganisationer;

2) gälla enhetligt beträffande tillämpning av allt vad som stadgats i
denna del av konventionen;

3) tillkännagivits av vederbörande medlemsstat vid konventionens ratificering
genom cn närlagd förklaring; och

4) fastställts efter samråd med övriga berörda medlemsstater;

b) »fartyg i fjärrtrafik»: fartyg, som icke är »fartyg i närtrafik»;

c) »passagerarfartyg»: fartyg med passagerarfartygscertifikat, som berättigar
det att föra flera än tolv passagerare;

d) »arbetstid»: tid, varunder det åligger en sjöman att på överordnads
befallning utföra arbete för fartygets eller redarens räkning.

Artikel 13

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-
och radioavdelningarna å fartyg i närtrafik.

2. Ordinarie arbetstid för befäl eller manskap skall ej överstiga:

a) då fartyg är till sjöss: 24 timmar för två dygn i följd;

b) då fartyget ligger i hamn:

1) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som fordras
för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

2) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits
om kortare arbetstid;

c) 112 timmar för en period av två veckor i följd.

3. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrives i mom. 2 a)
och b), skall anses såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara berättigad
till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 18 i denna konvention.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd,
med undantag av övertid, överstiger 112 timmar, skall vederbörande befäl
eller manskap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat
sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan vederbörande
redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning
av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när
det skall anses vara i hamn.

Artikel 14

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-
och radioavdelningarna å fartyg i fjärrtrafik.

2. Ordinarie arbetstid till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar skall
för befäl och manskap icke överstiga 8 timmar för dygn räknat.

3. Ordinarie arbetstid i hamn skall för befäl och manskap icke överstiga:

a) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras

för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

b) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits
om kortare arbetstid.

4. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrivits i föregående
moment, skall betraktas såsom övertid, för vilken vederbörande befäl eller
manskap skall vara berättigat till ersättning i enlighet med bestämmelserna
i art. 18 i denna konvention.

5. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under en vecka, med undantag
av övertid, överstiger 48 timmar, skall vederbörande befäl eller manskap
åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat sätt efter
vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpningen
av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och
när det skall anses vara i hamn.

Artikel 15

1. Denna artikel äger tillämpning å personer tillhörande ekonomiavdelningen.

2. Å passagerarfartyg skall ordinarie arbetstid icke överstiga:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 10 timmar
under loppet av 14 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

1) då passagerare finnas ombord: 10 timmar under loppet av 14 timmar
i följd;

2) i andra fall,

å dagen före veckans vilodag: 5 timmar;
å veckans vilodag: för personer sysselsatta med mässtjänst 5 timmar,
och för andra personer den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras
för vanligt rutin- och sanitetsarbete;
å annan dag: 8 timmar.

3. Å annat fartyg än passagerarfartyg skall ordinarie arbetstid icke överstiga
:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 9 timmar
under loppet av 13 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,
å veckans vilodag: 5 timmar;

å dagen före veckans vilodag: 6 timmar;
å annan dag: 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd
överstiger 112 timmar, skall vederbörande åtnjuta kompensation i form av
fritid i hamn eller på annat sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal
mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal mellan berörda redaroch
sjöfolksorganisationer må särskilda bestämmelser meddelas för reglering
av arbetstiden för nattvaktmän.

Artikel 16

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap å fartyg i såväl
när- som fj ärr trafik.

2. Frågan om fritid i hamn bör upptagas till förhandling mellan berörda
redar- och sjöfolksorganisationer med den förutsättningen, att såväl befäl
som manskap böra erhålla största möjliga fritid i hamn och att sådan fritid
icke skall räknas som semester.

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Artikel 17

1. Vederbörande myndighet må från tillämpning av denna avdelning av
konventionen undantaga befäl, som icke redan undantagits i kraft av art.
It, under följande villkor:

a) befälet i fråga skall i kraft av kollektivavtal hava rätt till anställningsvillkor,
som vederbörande myndighet förklarar vara fullt likvärdiga med
dem som stadgas i denna avdelning av konventionen;

b) kollektivavtalet skall första gången hava ingålts före den 30 juni 1946,
varjämte avtalet i dess ursprungliga eller i förnyat skick fortfarande skall
vara i kraft.

2. Medlemsstat, som begagnar sig av föreskrifterna i mom. 1, skall tillhandahålla
generaldirektören för Internationella arbetsbyrån en fullständig
redogörelse för varje ifrågakommande kollektivavtal, och generaldirektören
skall förelägga den i art. 22 omnämnda kommittén en sammanfattning av
sålunda erhållna upplysningar.

3. Nämnda kommitté skall undersöka, huruvida för densamma anmälda
kollektivavtal innehålla anställningsvillkor, som äro fullt likvärdiga med
dem som stadgas i denna avdelning av konventionen. Medlemsstat, som ratificerar
konventionen, förbinder sig att skänka vederbörligt beaktande åt
varje anmärkning eller förslag, som kommittén må göra angående ifrågavarande
avtal samt delgiva de redar- och befälsorganisationer, som äro parter
i dylika avtal, varje sådan anmärkning eller förslag.

Artikel 18

1. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek skola fastställas
genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal; dock må ersättningen
i intet fall understiga 125 procent av grundlönen för timme räknat.

2. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskommas
om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att lämna
fartyget eller i annan form.

Artikel 19

1. Regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när så är möjligt.

2. Tid, som åtgår för arbete som nedan sägs, skall vid tillämpning av vad
i denna avdelning av konventionen stadgas varken inräknas i den ordinarie
arbetstiden eller anses som övertidsarbete, nämligen:

a) arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt och trängande för
fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet;

b) arbete, som befälhavaren påfordrar för lämnande av hjälp åt andra
fartyg eller personer i nöd;

c) mönstringar samt brand-, livbåts- och liknande övningar av det slag,
som föreskrives av den internationella konventionen för betryggande av säkerheten
för människoliv till sjöss, sådan den vid ifrågakommande tillfälle
lyder;

d) extraarbete, som erfordras för tull-, karantän- eller hälsovårdsformaliteter; e)

sedvanligt och nödvändigt arbete, som utföres av befälet för fastställande
av fartygets position samt för utförande av meteorologiska observationer; f)

extra tid, som åtgår för sedvanlig vaktavlösning.

3. Intet i denna konvention skall anses inkräkta på befälhavarens rätt
och plikt alt fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

sådant arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra
och effektiva drift.

Artikel 20

1. Person under 16 år må ej användas till arbete nattetid.

2. Med uttrycket »nattetid» förstås i denna artikel en sammanhängande
tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt i
enlighet med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Avd. IV. Bemanning
Artikel 21

1. Varje fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, skall vara bemannat
på ett sätt som med hänsyn till besättningens antal och duglighet
är ägnat att:

a) tillgodose säkerheten för människoliv till sjöss;

b) möjliggöra tillämpning av föreskrifterna i avdelning III av denna konvention;
och

c) förhindra överansträngning av besättningen samt undvika eller i möjligaste
mån begränsa övertidsarbete.

2. Varje medlemsstat förbinder sig att upprätta eller övertyga sig om
förefintligheten av ett effektivt system för undersökning och biläggande av
klagomål eller tvist angående ett fartygs bemanning.

3. Representanter för redarnas och sjömännens organisationer skola, med
eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, gemensamt medverka
vid tillämpningen av sagda system.

Avd. V. Konventionens tillämpning

Artikel 22

1. Denna konvention må hringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)
kollektivavtal mellan redare och sjömän (utom i fråga om art. 21 mom. 2);
eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal mellan redare och
sjömän.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna
i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande
medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd
å sådant fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal
i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall vederbörande medlemsstat
icke vara pliktig vidtaga åtgärder, som avses i art. 10 i denna konvention,
i fråga om sådana föreskrifter i konventionen, som fastställts genom
kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa
generaldirektören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder
för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i
kollektivavtal, varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och
som är i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig
att genom eu trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas
för prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i
kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

81

folksorganisationer ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för
Internationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Generaldirektören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag
av de uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas
densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje
medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje
anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen
ävensom att delgiva de redar- och sjöfolksorganisationer, som äro
parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning eller
förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens bestämmelser
genom dylikt avtal.

Artikel 23

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall svara för
att bestämmelserna tillämpas å fartyg, som äro registrerade i dess territorium,
samt skall, utom i fall konventionen bringas i tillämpning genom kollektivavtal,
vidmakthålla en lagstiftning, som

a) reglerar redarens respektive befälhavarens ansvar för nämnda tilllämpning; b)

föreskriver lämpliga straff för brott däremot;

c) föranstaltar om ändamålsenlig offentlig tillsyn å tillämpningen av
konventionens avdelning IV;

d) för tillämpning av avdelning III i konventionen stadgar förande av
journal över arbetstid, ersättning för övertidsarbete och annan överskjutande
arbetstid;

e) tillförsäkrar sjömännen samma medel för utfående av dem tillkommande
ersättning för övertid och annan överskjutande arbetstid som de
hava för utfående av innestående lön.

2. Vederbörande redar- och sjöfolksorganisationer skola, i den mån så
är rimligt och möjligt, rådfrågas vid utformningen av lagstiftning, som erfordras
för konventionens tillämpning.

Artikel 24

För åvägabringande av ömsesidigt bistånd i och för tillämpning av denna
konvention åtager sig varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, att
anbefalla samtliga vederbörande hamnmyndigheter inom dess område att
underrätta envar annan ratificerande medlemsstats konsul eller annan
behörig myndighet om fall, då det kommer till förenämnda myndighets
kännedom att bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas å ett
fartyg, som är registrerat i den andra medlemsstatens territorium.

Avd. VI. Slutbestämmelser
Artikel 25

1. Denna konvention utgör en revidering av 1946 och 1949 års konventioner
angående löner, arbetstid och bemanning.

2. Jämväl i de hänseenden, varom sägs i artikel 28 i Arbetstids- och bemannings-
(sjöfarts-)konventionen, 1936, skall denna konvention anses innebära
revidering av den förstnämda konventionen.

Artikel 26

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

(i llihang till riksdagens protokoll 1959. !) samt. 2 avd. Nr 31

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959
Artikel 27

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag följande villkor
hava uppfyllts:

a) att ratifikationer registrerats för nio av följande medlemsstater: Argentina,
Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland,
Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Indien, Irland,
Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Spanien, Sverige,
Turkiet, De socialistiska rådsrepublikernas union, Storbritannien och Nordirland,
Amerikas förenta stater och Jugoslavien;

b) att minst fem medlemsstater, vilkas ratifikationer registrerats, å registreringsdagen
var för sig hava en handelsflotta om minst en miljon
bruttoregisterton;

c) att den samlade handelsflotta, som vid tiden för registreringen tillhör
de medlemsstater, för vilka ratifikationer registrerats, uppgår till minst
femton miljoner bruttoregisterton.

8. Bestämmelserna i föregående mom. hava tillkommit för att underlätta
och främja medlemsstaternas snara ratificering av konventionen.

4. Efter det konventionen en gång trätt i kraft, skall den träda i kraft
för varje enskild medlemsstat sex månader efter den dag, då dess ratifikation
registrerats.

Artikel 28.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem
år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett
år efter det den registrerats.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom
ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda femårsperioden
gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara
bunden för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av
de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången
av varje femårsperiod.

Artikel 29

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som medlemmarna delgiva
honom.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den sista ratifikation, som är nödvändig för att sätta konventionen
i kraft, skall han göra organisationens medlemmar uppmärksamma
på dagen för konventionens ikraftträdande.

Artikel 30

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall för registrering i enlighet
med artikel 102 av Förenta Nationernas stadga lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om alla ratifikationer,
förklaringar och uppsägningar, som registrerats av honom i enlighet med
villkoren i föregående artiklar.

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Artikel 31

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga allmänna
konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 32

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventioen
icke föreskriver annat, skall

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention, utan hinder av vad i art. 28 härovan stadgas;

b) från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemsstaterna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande
form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemsstater, som ratificerat
densamma men icke ratificerat den reviderade konventionen.

Artikel 33

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Översättning

Bilaga B

Rekommendation (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning

å fartyg

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve
och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag om en allmän revision av »konventionen angående
löner, arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad) 1949» /Wages
Hours of Work and Manning (Sea) Convention (Revised), 1949/, vilken
fråga utgör den andra punkten på dagordningen för sammanträdet, och
antagit »konventionen angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg
(reviderad), 1958» /Wages, Hours of Work on Board Ship and Manning
(Sea) Convention (Revised), 1958/, samt
finner behov föreligga av ytterligare ett dokument likaledes ägnat att uppfordra
medlemsstaterna att förbättra anställningsvillkoren för sjömän,
antager denna, den fjortonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande
rekommendation, som må benämnas »rekommendationen angående löner,
arbetstid och bemanning, 1958» /Wages, Hours of Work and Manning (Sea)
Recommendation, 1958/.

Tillämpningsområde

1. Denna rekommendation äger tillämpning på sjömän, andra än befälhavare,
vilka äro anställda å yrkesmässigt nyttjade, sjögående fartyg, som
framdrivas medelst maskineri; undantagna äro dock »estuarial craft»
(flodmynningsfartyg), fiskefartyg och fartyg av primitiv byggnad.

Löner

2. Grundlönen eller lönen för en kalendermånads tjänst för en matros,
anställd å fartyg, varå denna rekommendation äger tillämpning, bör icke
understiga det belopp motsvarande tjugofem pund i det Förenade Konungariket
Storbritanniens och Norra Irlands valuta eller sjuttio dollars i Amerikas
förenta staters valuta, därvid motvärdet beräknas efter den av dessa
båda summor som vid varje tillfälle är den högsta. I fråga om fartyg, varå
sysselsättes sådant manskap som nödvändiggör anställandet av ett större
antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras, och med hänsyn till
principen om lika lön för lika arbete må dock vid fastställandet av grundlönen
beaktas sådana särskilda omständigheter som antalet extra anställda
och skillnader i omkostnaderna för besättningen, som redaren ådrager sig
i följd av anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Utom i de fall, där bestämmelserna i föregående punkt bliva tillämpliga
genom kollektivavtal mellan bona fide organisationer representerande redare
och sjömän, bör medlemsstat

a) genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa,
att de utbetalda lönerna icke understiga vad i föregående punkt stadgas;
och

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

85

b) tillförsäkra envar, som utfått lägre lön än som i föregående punkt stadgas,
möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande eller annorledes
utfå det belopp, varmed han blivit underbetald.

Arbetstid

4. Till sjöss och i hamn bör den normala arbetstiden vara åtta timmar om
dygnet vid arbete å alla avdelningar. Beträffande arbetstiden i hamn under
veckans vilodag och dagen före denna böra särskilda bestämmelser utfärdas
genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

5. När fartyget är till sjöss under veckans vilodag böra sjömännen erhålla
kompensation på sätt som må bestämmas genom kollektivavtal eller nationell
lagstiftning.

6. Beträffande mindre fartyg och fartyg på kortare resor må genom kollektivavtal
eller nationell lagstiftning föreskrivas en genomsnittlig arbetstid
av åtta timmar om dygnet.

7. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek böra föreskrivas
genom nationell lagstiftning eller fastställas genom kollektivavtal; dock
bör övertidsersättningen per timma i intet fall understiga 125 procent av
grundlönen för timme räknat. I stället för penningersättning må genom nationell
lagstiftning eller kollektivavtal bestämmas om kompensation i form
av motsvarande ledighet med rätt att lämna fartyget eller i annan form.

8. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal böra bestämmas de arbeten,
beträffande vilka, vid tillämpningen av denna rekommendation, tiden
för utförandet varken skall inräknas i den ordinarie arbetstiden eller
anses såsom övertidsarbete.

9. När särskilda skäl därtill föreligga, må genom kollektivavtal bestämmas
om särskilda anordningar, vilka skola anses innebära full kompensation i
stället för direkt övertidsersättning.

Bemanning

10. För undvikande av alltför mycket övertidsarbete och för tillgodoseende
av kraven på säkerhet för människoliv till sjöss bör ett tillräckligt antal
befäl och manskap finnas anställt.

11. Medlemsstat bör upprätthålla eller övertyga sig om förefintligheten av
ett effektivt system för undersökning och biläggande av varje klagomål eller
tvist angående fartygs bemanning.

12. Representanter för redarnas och sjömännens bona fide organisationer
böra, med eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, deltaga
vid tillämpningen av sagda system.

Allmänt

13. Intet i denna rekommendation skall anses inverka på någon bestämmelse
i lag, dom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående
löner, arbetstid eller bemanning å fartyg, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare
villkor än de som föreskrivits i denna rekommendation.

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Innehållsförteckning

Förslag till sjöarbetstidslag (lagförslag) .......................... 1

Motioner i anledning av propositionen ............................ 8

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 8

Inledning ...................................................... 9

I. Förslaget till sjöarbetstidslag................................... 10

1. Nuvarande begränsning av arbetstiden till sjöss................ 10

2. Ekonomisk undersökning rörande de mindre och medelstora handelsfartygen
................................................ 14

3. Sjöarbelstidsutredningens förslag ............................ 18

Allmänna motiv för arbetstidsförkortning...................... 18

Ekonomiska förutsättningar för arbetstidsreform .............. 18

Sjöfartens speciella arbetsförhållanden........................ 24

Huvudlinjerna i förslaget.................................... 24

Kostnadsberäkningar........................................ 28

Ekonomiska stödåtgärder för det mindre och medelstora tonnaget 29

4. Särskilt yttrande ........................................... 31

5. Remissyttrandena över sjöarbetstidsutredningens förslag........ 31

6. Departementschefen ........................................ 32

7. Motionerna 1:467 och 11:571 ................................ 42

8. Detaljmotivering............................................ 43

II. 1958 års konvention och rekommendation........................ 62

Utskottet ....................................................... 64

Reservation .................................................... 70

Konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg

(bilaga A) ...................................................... 73

Rekommendation (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å
fartyg (bilaga B) ................................................ 84

590763 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag