Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsåkring
för företagare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskottet hänvisade motioner, nr 58 i första kammaren av herrar
Mossberger och Pettersson, Georg, samt nr 81 i andra kammaren av herrar
Bengtsson i Varberg och Asp.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta hemställa till Kungl. Maj :t att föranstalta om en utredning angående
obligatorisk tilläggssjukpenning till alla personer som har inkomst
av förvärvsarbete».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 81.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten, varjämte Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
erhållit tillfälle yttra sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall envar
sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst
1 200 kr., vara sjukpenningförsäkrad (7 §). Dessutom är i princip vissa
kvinnliga sjukkassemedlemmar, såsom hemmafruar samt änkor och frånskilda
kvinnor som sammanlever med barn i äktenskapet under 16 år, sjukpenningförsäkrade,
även om deras inkomst av förvärvsarbete inte uppgår
till 1 200 kr. om året.

Varje sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem är försäkrad för grundsjukpenning,
vilken utgör tre kr. för dag (22 §). Uppgår den försäkrades
inkomst av tjänst till minst 1 800 kr. om året, är han därjämte försäkrad
för tilläggssjukpenning. Dennas storlek varierar med inkomsten (22 §).

De nu redovisade bestämmelserna innebär bl. a., att en självständig företagare
icke är försäkrad för tilläggssjukpenning, även om hans arbetsinkomst
uppgår till 1 800 kr. för år. Däremot är han i regel försäkrad för
grundsjukpenning.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 17.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1959

Den, som på grund av att hans inkomst av förvärvsarbete härrör från
annat än tjänst icke är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, har
emellertid möjlighet att enligt sjukförsäkringslagen erhålla frivillig försäkring
för sjukpenningtillägg (47 §). Genom denna försäkring kan vederbörande
erhålla samma skydd som han skulle haft, därest hela inkomsten
hade härrört från tjänst. Rätten att erhålla frivillig försäkring är dock begränsad
till dem som har god hälsa och ej fyllt 55 år (49 §).

Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning finansieras dels
med avgifter från medlemmarna i sjukkassorna, dels med arbetsgivarbidrag
(34 och 38 §§). Motsvarande frivilliga försäkring finansieras med avgifter
från de försäkrade samt med statsbidrag. Statsbidraget utgör 20 procent
av sjukkassans utgifter (52 och 53 §§).

Historik

Enligt sjukförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse var sjukpenningens
storlek icke beroende av den försäkrades inkomst utan skulle utgå
till envar berättigad, som hade minst 600 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete.
Sjukpenningen skulle i allmänhet vara 3 kr. 50 öre om dagen. Härigenom
skulle alla tillförsäkras minimistandard vid sjukdom.

Sjukförsäkringslagen kom aldrig att träda i kraft i ovannämnda lydelse.
Före ikraftträdandet verkställdes en omarbetning av lagen av socialförsäkring
sutredning en (SOU 1952: 39). Därvid föreslog utredningen, att den
s. k. minimistandardprincipen skulle övergivas och att sjukpenningförsäkringen
i stället skulle uppbyggas på sätt som nu gäller. Förslaget mötte
kritik från flera remissinstanser. Det framhölls därvid, att behov kunde föreligga
av en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring jämväl för självständiga
företagare. I proposition nr 178 till 1953 års riksdag, i vilken
föreslogs att sjukförsäkringsreformen skulle träda i kraft, anslöt sig föredragande
departementschefen till socialförsäkringsutredningens ovannämnda
förslag samt anförde därvid i frågan om utformningen av sjukpenningförsäkringen
bl. a.:

Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för
alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen
i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är
att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och
låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning.
En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda
förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade
för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja
detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samtliga
lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska
försäkringen.

Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen,
har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om all -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ur 1959

män sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde
behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant
skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenningförsäkringen
utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom frivillig
försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som uppstår
om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt
utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst.

Riksdagen godkände i enlighet med andra lagutskottets hemställan (utlåtande
nr 35), att sjukpenningförmånerna skulle få den i propositionen
föreslagna utformningen.

Motionerna

Motionärerna anför, att vid utgången av år 1957 endast 82 191 av landets
cirka 518 000 företagare utnyttjat möjligheten att frivilligt försäkra sig för
sjukpenningtillägg, samt fortsätter:

De frivilligt försäkrade företagarna utgör alltså mindre än en sjättedel
av samtliga. Visserligen kan det förekomma att en företagare inte behöver
vidkännas något inkomstbortfall genom sin sjukdom, men att mer än fem
sjättedelar skulle vara i den situationen är uppenbarligen omöjligt. De allra
flesta självständiga företagare — småbrukare, handlande, hantverkare
m. fl. — har ofta lika stort behov som arbetstagarna av en tilläggssjukpenning.
Statsmakterna har på olika sätt sökt stimulera de självständiga företagarna
att utnyttja möjligheten att teckna sig för en frivillig tilläggssjukpenning
hos den allmänna sjukkassan. Således har den frivilliga försäkringen
förbilligats genom att statsbidrag lämnas till denna försäkringsform.
Dessutom har sjukkassorna genom organiserad propaganda försökt
att få till stånd ökad anslutning till den frivilliga försäkringen. Trots
de stimulerande åtgärder som sålunda vidtagits, har endast en bråkdel
av dem som behöver ett försäkringsmässigt skydd vid sjukdom kommit
sig för att ansluta sig till försäkringen. Först när vederbörande drabbas av
en sjukdom upptäcker han sitt bristfälliga skydd, men då är det för sent
att göra något åt saken.

Det är tydligt att en frivillig försäkring, avseende ekonomiskt skydd
vid sjukdom, inte får den anslutning som ur vare sig de enskildas eller
samhällets synpunkter kan betecknas som tillfredsställande.

I princip bör den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning utsträckas
till att gälla även samtliga företagare. Detta bör emellertid inte
hindra att man för de säkerligen sällsynta fall, där ett dylikt försäkringsskydd
till äventyrs icke är behövligt, öppnar möjlighet till utträde ur sjukförsäkringen
i fråga om tilläggssjukpenningen.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att frågan om obligatorisk försäkring
för tilläggssjukpenning för företagare noggrant övervägts av socialförsäkringsutredningen.
Utredningen ansåg sig icke kunna förorda, att de själv -

A

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 är 1959

ständiga företagarna ålades obligatorisk försäkring för tilläggssjukpenning
med hänsyn dels till risken för missbruk av försäkringen, om dessa personer
försäkrades för en hög sjukpenning, dels till att det syntes mindre
tilltalande att tvångsförsäkra företagare relativt högt, även om de inte behövde
någon sjukpenningförsäkring. Härtill komme, att frågan om arbetsgivarbidrag
till försäkringen och avgifternas storlek i olika fall skulle kompliceras,
om även de självständiga företagarna bleve obligatoriskt tilläggsförsäkrade.
Härefter anför anstalten:

Såsom motionärerna framhållit, har anslutningen till den frivilliga försäkringen
jämlikt sjukförsäkringslagen för de självständiga företagarnas
vidkommande blivit starkt begränsad. Trots en särskilt hösten 1957 och
våren 1958 bedriven landsomfattande propagandakampanj från de allmänna
sjukkassornas sida, bl. a. med anlitande av hembesökare, voro vid 1958 års
utgång av landets något mer än V2 million företagare endast omkring 97 000
eller ej fullt 20 c/c frivilligt tilläggsförsäkrade i allmän sjukkassa. Vid bedömandet
av dessa siffror måste dock hänsyn tagas till den sjukförsäkringsverksamhet,
som bedrives av enskilda försäkringsinrättningar.

Därest beslut fattas om en allmän tilläggspensionsförsäkring, omfattande
också självständiga företagare, torde härmed jämväl frågan om dessa personers
ställning inom sjukförsäkringen aktualiseras. Även om sådant beslut
ej tattas, synes emellertid efter de numera inom den allmänna sjukförsäkringen
gjorda erfarenheterna och med hänsyn till omständigheterna i övrigt
frågan om de självständiga företagarnas inordnande under den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen böra göras till föremål för förnyat
övervägande. Riksförsäkringsanstalten delar därför motionärernas uppfattning,
att en utredning av ifrågavarande spörsmål bör komma till stånd.
Anstalten anser sig dock böra framhålla, att definitivt ställningstagande
beträffande tilläggspensionsförsäkringen bör föreligga, innan utredningen
igångsättes. Vidare synes utredningen icke böra företagas fristående utan
ingå som ett led i den mera genomgripande revision av sjukförsäkringslagen,
som enligt departementschefsuttalande i proposition nr 126 år 1958 (sid. 15)
är att förvänta.

RLF anför i sitt remissvar, att det principiellt framstår såsom önskvärt
att de självständiga småföretagarnas inom jordbruket förmåner enligt sjukförsäkringen
kunde göras lika goda som de anställdas. Vidare framhåller
förbundet, att de enskilda företagarna även är ställda utanför yrkesskadeförsäkringens
obligatorium. Efter att ha berört möjligheterna att genom
trivillig försäkring för sjukpenningtillägg och frivillig yrkesskadeförsäkring
erhålla samma skydd som den obligatoriska sjukförsäkringen och den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ger för anställda, säger förbundet, att
förbundet under 1954 tagit kontakt med riksförsäkringsanstalten i syfte
att söka åstadkomma en enkel och smidig lösning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbehovet
för RLF:s medlemmar-jordbrukarna. Tanken hade varit
att med riksförsäkringsanstalten som avtalsslutande part träffa ett avtal
om en frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen kombinerad med
en motsvarande försäkring enligt sjukförsäkringslagen. Båda försäkringarna

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 19ö9

skulle på en gång kunna tillhandahållas medlemmarna, och RLF var berett
att i förbilligande syfte åtaga sig väsentliga avsnitt av försäkringens administration.
Det hade emellertid efter noggranna undersökningar visat sig
att den nya lagstiftningen icke möjliggjorde en praktisk lösning av frågan
om en kollektiv, enhetlig försäkring för egna företagare. Förbundet hade
i stället rekommenderat sina medlemmar att hos vederbörande sjukkassa
frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg. I fråga om skyddet för yrkesskador
hade förbundet träffat avtal med en försäkringsgivare om kollektiv
frivillig yrkesskadeförsäkring, men denna hade endast utnyttjats av cirka
6 500 av förbundets medlemmar. I vilken utsträckning jordbrukarna tecknat
frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i sjukkassorna hade förbundet sig
icke bekant, men olika skäl talade för att relativt få utnyttjat möjligheten.
Avslutningsvis framhåller förbundet:

Intresset för att få fram en tillfredsställande försäkring för sjukdom och
olycksfall är stort bland jordbrukarna, vilket flera framställningar från
lokalavdelningar och länsförbund vittnar om. Man framför därvid önskemål
om att en försäkring skall tillskapas som i ett sammanhang ger ett
skydd som är i stort sett av samma omfattning som det övriga grupper i
samhället automatiskt tillförsäkrats lagstiftningsvägen. — — —

I de aktuella motionerna har endast tagits upp frågan om obligatorisk
lilläggssjukpenning vid sjukdom och olycksfallsskador av övergående natur
medan problemet rörande invaliditets- och efterlevandeskydd icke berörts.
Enligt förbundets uppfattning synes det i nuvarande läge icke ändamålsenligt
att igångsätta en utredning med det begränsade syftet alt inordna
egna företagare i vissa ytterligare avsnitt av det statliga sjuk- och olycksfallsförsäkringsskyddet.
I stället synes det böra övervägas huruvida icke
möjligheten att åstadkomma kollektiva sjuk- och olycksfallsförsäkringar
för olika företagaregrupper borde väsentligt vidgas. Det synes lämpligt alt
1958 års försäkringssakkunniga som har till uppgift alt göra en översyn
av lagen om försäkringsrörelse finge till uppgift att speciellt undersöka
dessa problem. Därvid synes jämväl nuvarande koncessionsregler böra omprövas
i syfte att underlätta för försäkringsföretag med speciell anknytning
till olika företagaregrupper att erhålla koncession för sjuk- och olycksfallsförsäkring
i kollektiv form.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att organisationen
i tidigare sammanhang hävdat att ett på frivillig basis uppbyggt
system får anses vara riktigare än ett obligatoriskt system. I åtskilliga fall
torde, heter det, enskilda företagare av skilda skäl föredraga att i annan
ordning än genom den statliga sjukförsäkringen lösa sitt försäkringsskydd.

I fortsättningen anför organisationen följande.

I stort sett anser organisationen emellertid det vara naturligt med en
väsentligt större anslutning från företagarhåll till den allmänna sjukförsäkringen
än vad hittills blivit fallet. Genom att denna försäkringsform delvis
finansieras med skattemedel finns det ju också anledning även för företagarna
atl mera än som skett utnyttja densamma. Organisationen har också,
särskilt i samband med reformens genomförande, på olika sä 11 genom sina

(j Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ar 1!)59

tidskrifter och genom de till organisationen anslutna branschföreningarnas
tidskrifter, genom informationer vid föreningsmöten och konferenser etc.
uppmanat medlemmarna att, därest intresse finns, ansluta sig till den frivilliga
sjukförsäkringen. Sannolikt ligger också anslutningsprocenten bland
företagare inom den sektor organisationen företräder ej oväsentligt högre
än de siffror för hela företagarkåren, som redovisas i motionerna. Detta
hindrar dock icke att förutsättningar bör föreligga för ytterligare anslutning,
även om detta kan vara en fråga på längre sikt.

Organisationen förklarar sig härefter icke ha några erinringar att göra
mot motionernas förslag om en utredning. Innan en sådan företages, synes
dock enligt organisationen böra övervägas om icke först en upplysningskampanj,
gärna begränsad till visst geografiskt eller yrkesområde, bör etableras
i syfte att se vad en sådan åtgärd kan innebära ifråga om ökad anslutning
från företagarhåll till den allmänna sjukförsäkringen.

Utskottet

För att vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning fordras enligt
sjukförsäkringslagen, att vederbörandes årsinkomst av tjänst uppgår till
minst 1 800 kr. Detta betyder, att de som har förvärvsinkomst av annat än
tjänst, d. v. s. företagare, inte är obligatoriskt försäkrade.

I motionerna begäres utredning syftande till att jämväl företagarna skall
komma in under den obligatoriska försäkringen.

Genom frivillig försäkring för sjukpenningtillägg enligt sjukförsäkringslagen
har de flesta företagare möjlighet att erhålla samma skydd som om
deras inkomst härrört från tjänst. Emellertid har denna möjlighet utnyttjats
i relativt ringa utsträckning. Enligt motionärerna hade vid utgången av år
1957 endast drygt 82 000, eller cirka 16 procent, av landets företagare försäkrat
sig för sjukpenningtillägg. Av remissyttrandet från riksförsäkringsanstalten
framgår, att antalet försäkrade vid slutet av år 1958 uppgick till
ungefär 97 000 eller knappt 20 procent av företagarna. Den ökning som
sålunda ägt rum under 1958 torde få tillskrivas bl. a. den landsomfattande
propagandaverksamhet sjukkassorna bedrivit för den frivilliga försäkringen.

Enligt utskottets mening har den frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg
inte fått en omfattning, som ur många synpunkter vore önskvärd.
Även om man har anledning att förutsätta att en del företagare kan ha skaffat
sig motsvarande skydd, t. ex. genom sjukförsäkring hos annan försäkringsgivare
än sjukkassa, är det sannolikt att en stor del av våra företagare
för närvarande saknar effektivt försäkringsskydd mot inkomstbortfall på
grund av sjukdom.

Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med motionärerna önskvärt
att frågan om effektivisering av sjukförsäkringen för företagarna göres till
föremål för utredning. Emellertid saknas enligt utskottets mening skäl att
i detta sammanhang taga ställning till om denna effektivisering bör åstad -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959

kominas genom att försäkringen göres obligatorisk eller på annat sätt.
Utredningen bör alltså vara förutsättningslös.

Därest beslut fattas om försäkring för allmän tilläggspension i enlighet
med vad som föreslagits i proposition nr 100 till årets riksdag, torde frågan
om en samordning av olika socialförsäkringsgrenar aktualiseras. Det kan
måhända visa sig lämpligt att utredningen av förevarande fråga bedrives
gemensamt med det utredningsarbete som nämnda samordning torde erfordra.
Även om något positivt beslut om allmän tilläggspension inte fattas,
synes det aktuellt med en översyn av sjukförsäkringslagen. I så fall skulle
lämpligen frågan om tilläggssjukpenningförsäkring för företagare kunna
tagas upp i samband med en sådan översyn. Emellertid är det angeläget att
utredningen av denna fråga inte får anstå någon längre tid.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 58
och 11:81, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om tilläggssjukpenningförsäkring för företagare göres
till föremål för utredning.

Stockholm den 14 april 1959.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Axel E. Svensson, Sunne, fru Carlcjvist,
herrar Lars Larsson, Magnusson, Edström, Thorsten Larsson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Wahrendorff, Fredriksson,
fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson, herrar Björkman, Svensson
i Kungälv och Anderson i Sundsvall.

Reservation

av herrar Thorsten Larsson, Ringaby, Wahrendorff, Björkman och Anderson
i Sundsvall.