Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande
fordon, som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt
område.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 90 i första kammaren av herrar Lundström
och Edström samt nr 123 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos
Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam undersökning av för trafiksäkerhetens
förbättrande erforderliga föreskrifter beträffande förvarnande tecken för
fordon, som i mörker uppställts å väg utom tättbebyggt område, och att
Kungl. Maj :t inför nästa års riksdag framlägger av undersökningen föranledda
förslag till ändringar i gällande vägtrafikförordning».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:123.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd. Därjämte har på utskottets begäran
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Kungl. automobilklubben
(KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas helnykterhetsförbund
(MHF) och Folkrörelsernas motorförbund (Fomo) yttrat
sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i
49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951. I paragrafens 1 mom.
stadgas, att fordon inte får stannas eller uppställas på väg på sådan plats
eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken
onödigtvis hindras eller störes, samt att stannande och uppställning såvitt
möjligt skall ske på vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att
stannande eller uppställning på väg inte utan att trafikförhållandena det
föranleder får äga rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats
och inte heller i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i
närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives,
att, om fordon på grund av motorfel eller av annan sådan orsak blivit
l Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 13

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 är 1959

stående på plats som nu nämnts, åligger det föraren att snarast avlägsna
det från körbanan.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,
har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte
gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då
tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet
skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med
vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen
innebär för bil väsentligen, att de två obligatoriska framlyktorna eller
särskilda parkeringslyktor och vidare två röda baklyktor skall vara tända
samt att bilen skall vara försedd med två på samma höjd anbragta reflexanordningar,
som återkastar rött sken bakåt. Tvåhjulig motorcykel behöver
inte ha mer än en framlykta, en baklykta och en reflexanordning. Samma
gäller moped och trampcykel.

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på
väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då gjorda ändringen
låg ett år 1954 framlagt betänkande av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
(SOU 1954:38). Under remissbehandlingen av betänkandet erinrade
KAK (se prop. 172/1955, s. 72), att ECE (Förenta nationernas ekonomiska
kommission för Europa) framfört förslag om portabelt varningsmärke
med reflexanordning att medföras i lastbilar; KAK ansåg för sin
del lämpligt med en bestämmelse om att alla bilar, traktorer och motorredskap
skulle vara utrustade med sådant märke eller annan jämförbar
signalanordning, t. ex. uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig
lystid. Förslag i den av KAK antydda riktningen förelädes emellertid
inte riksdagen. Föredragande departementschefen yttrade om detta och
andra under remissbehandlingen framförda förslag, att de i många fall
var beaktansvärda men att de för sitt förverkligande fordrade undersökningar
och överväganden, som inte lämpligen kunde komma till stånd i
det sammanhanget.

Motionerna

Motionärerna anför bl. a.:

Erfarenheten visar, att det är skillnaden i hastighet mellan fordonen i en
och samma körriktning, som är grundorsaken till de flesta trafikolyckor.
Härav följer att ett stillastående (uppställt eller parkerat) fordon utgör det
absolut farligaste trafikhindret. Ett stillastående fordon skymmer sikten
för trafikanterna och tvingar bakifrån kommande fordon att i och för passering
svänga ut till höger i körbanan med risk för sammanstötning med
mötande fordon. År fordonet uppställt där synbarheten försvåras på grund
av oklar eller skymd sikt eller på grund av mörker, uppkommer dessutom
risken att fordonet bakifrån påköres av andra fordon, som i tid ej observerat
hindret. Här kan nämnas, att enligt olycksstatistiken antalet bakifrån

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år i959

3

påkörda stillastående bilar är tre gånger så stort som antalet bakifrån påkörda
bilar i rörelse. Är vägen smal, förefinnes även risk för påkörning
framifrån. Där under mörker tillfredsställande vägbelysning saknas, tillkommer
de försvårande omständigheter, som framför allt möte med annat
fordon medför, nämligen i form av kontrast- och övergångsbländning och
därav beroende nedsatt synförmåga hos den bländade föraren.

I det följande gör motionärerna gällande, att bestämmelsen i 51 § vägtrafikförordningen
om belysning på fordon, som under mörker är uppställt
på väg, är otillräcklig. Som skäl för påståendet anför motionärerna:

1. att ljuset från baklyktor och reflektorer icke på något sätt varslar om
att fordonet står stilla;

2. att det icke är möjligt att med hjälp av nämnda ljus snabbt och säkert
uppskatta avståndet till fordonet i fråga;

3. att baklyktorna och reflektorerna icke är synliga, om fordonet av en eller
annan anledning (motorfel, haveri) står uppställt i skarp kurva, bakom
backkrön eller annorstädes, där sikten är skymd;

4. att baklyset kan sättas ur funktion i händelse av haveri eller annan trafikolycka,
vilket även gäller reflexanordningar, i synnerhet sådana av
glas eller annat sprött material;

5. att ljuset från baklyktor och reflektorer tillfälligt kan skymmas av fordonets
förare, passagerare eller andra vägtrafikanter.

Såsom ytterligare ett riskabelt trafikhinder framhåller motionärerna
fordonslast som fallit ned på körbanan och som ej markeras med vare sig
ljus eller reflexanordning.

Motionärerna yttrar i fortsättningen, att förvarningsmarkering av stillastående
fordon och därmed jämförliga trafikhinder av trafiksäkerhetsexpertisen
anses vara det säkraste sättet att förebygga av dessa hinder orsakade
påkörningsolyckor. Motionärerna framhåller, att arbetsutskottet för
förhindrande av trafikolyckor inom ECE i rapport den 16 februari 1954
(dok. TRANS/WP 23/14) för utmärkande av stillastående fordon rekommenderat
användningen av en triangelformad tavla, försedd med röd bård
av reflekterande material, vilken skulle placeras på körbanan ett stycke
bakom fordonet. Motionärerna nämner, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 21 februari 1955 till NTF sagt sig finna en av NTF planerad
propagandaaktion för användning av reflextriangel vara ett viktigt
led i trafiksäkerhetsarbetet. I det följande yttrar motionärerna bl. a.:

Trafikförhållandena i vårt land motiverar starkt skärpta lagbestämmelser
för att förebygga påkörningsolyckor, då motorfordon står uppställda på
körbanan i mörker. Här kan såsom ogynnsamma faktorer framhållas den
långa tid av året som mörkertrafik äger rum i de norra delarna av vårt land,
de många backar och kurvor, som tyvärr alltjämt är utmärkande för vårt
vägnät, och av vårt klimat betingade trafikhinder, som inte sällan gör fordonen
körodugliga. Otaliga exempel kan framdras från krönikan över vägtrafikolyckor,
där påkörning skett bakifrån i mörker av bilister, som inte
kunnat observera ett stillastående fordon. Särskilt s. k. långtradare eller

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

andra större och tyngre fordon som påkörts har förorsakat inte endast
svåra materialskador utan även många dödsfall.

Även om Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande genom
reklam för sin varningstriangel kunnat i allt vidare kretsar fästa uppmärksamhet
på hehovet av varningstecken för i mörker uppställda fordon, synes
tiden nu vara inne för övervägande om inte skyldighet bör stadgas att utmärka
ett i mörker på väg utom tättbebyggt område placerat fordon med
särskilt reflekterande varningstecken. En närmare undersökning av detta
spörsmål och frågan i vilken omfattning en varningstriangel bör föreskrivas
i vårt land får anses som synnerligen påkallad.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet
avstyrkt motionärernas utredningsyrkande. Övriga remissinstanser
har tillstyrkt yrkandet. Därvid har NTF, MHF och Fomo biträtt
de av motionärerna framförda synpunkterna, medan KAK och M förklarat
sig tveksamma om lämpligheten av att föreskriva skyldighet att använda
varningstriangel.

Väg- och vattenbijggnadsstyrelsen har förklarat sig dela motionärernas
uppfattning, att ett i mörker på väg uppställt fordon i åtskilliga lägen kan
utgöra ett farligt trafikhinder. Styrelsen har emellertid uttalat, att bestämmelserna
i 49 § 1 och 2 mom. samt 51 § vägtrafikförordningen torde täcka
flertalet fall av olämpligt uppställande och stannande av fordon på väg.
Styrelsen har fortsatt:

För tillfällen, då ett kvarblivande av fordon på körbanan där sikten är
skymd eller på sådan plats, som omnämnts i 49 § 2 mom., icke kan undvikas,
har styrelsen på grundval av praktiska prov och efter samråd med
statspolisen redan år 1955 förordat, att anordning till markering av fordon,
som uppställts på väg på sådant sätt, att det kan utgöra fara för andra
trafikanter, skulle utgöras av tre med rött reflekterande material belagda
stavar, sammanställda i form av en liksidig triangel med cirka 45 cm sida.
Den föreslagna utformningen av triangeln överensstämde i huvudsak med de
rekommendationer om utmärkande av stillastående fordon, som gjorts av
ECE:s arbetsutskott för förhindrande av trafikolyckor i dess av motionärerna
omnämnda rapport (dok. TRANS/WP 23/14).

För de speciella situationer, som kan uppkomma i samband med trafikolyckor,
bärgning av fordon el. dyl. förordade styrelsen samtidigt användning
av ett portabelt märke, bestående av symbolen enligt fig. 9 i vägmärkeskungörelsen
»Avsmalnande väg» jämte en under detta varningsmärke anbragt
tilläggstavla med texten »Kör sakta. Trafikolycka».

Från vissa intressegruppers sida, och särskilt från skogsägarhåll, har
emellertid sedermera framförts önskemål om att få använda särskilda varningsmärken
då fordon vid lastning in. m. uppställes på väg i strid mot
föreskrifterna i 49 § vägtrafikförordningen. Styrelsen har för sin del avstyrkt
bifall till dessa framställningar i den mån ärendena inkommit för
yttrande, bland annat med motiveringen att, om systemet med särskilda var -

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

5

ningsmärken mera allmänt komme till användning, skulle kunna befaras,
att man efter hand blev mindre nogräknad vid val av uppställningsplatser.
Vidare har understrukits risken av att vid ett ökat antal vägmärken, genomsnittsbilistens
uppmärksamhet kommer att avtrubbas, något som icke
skulle befrämja trafiksäkerheten utan snarare få motsatt verkan.

I stället för att föreskriva användning av varningsmärken i enlighet med
motionärernas tanke, synes enligt styrelsens mening ansträngningarna böra
inriktas på att förebygga uppställning av fordon på körbanan. Det synes
vidare lämpligt, att den av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
sedan 1955 bedrivna propagandan för användning av den s. k. NTFtriangeln
vid tillfällig uppställning av fordon på väg fortsätter även framdeles.

Statens trafiksäkerhetsråd har inledningsvis uttalat, att rådet är väl
medvetet om den fara som fordon, vilka i mörker uppställts på väg utanför
tättbebyggt område, utgör. Rådet nämner därpå, att frågan om varningsmärken
av i motionerna avsett slag, såsom framhållits ovan, berörts
under remissbehandlingen av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings år 1954
avgivna betänkande (SOU 1954:38). I fortsättningen anför rådet:

Trafiksäkerhetsrådet vill icke ifrågasätta nyttan av anordningar av nyss
angivet slag eller av sådan beskaffenhet som motionärerna nämnt. Emellertid
anser rådet, att det icke nu bör komma i fråga att föreskriva ytterligare
anordningar till förhindrande av olyckor av den typ motionärerna nämnt.
Därest fordonsförare iakttager de stadganden som redan finnas, torde riskerna
för olyckor vara ganska små. Det är angeläget att i detta sammanhang
framhålla vikten av att fordon, som av någon anledning måste stannas
eller ställas upp på väg, föres till förefintliga särskilda parkeringsplatser
vid vägen eller, om detta icke kan ske, placeras så långt borta från själva
vägbanan som möjligt.

Det är enligt rådets mening högst önskvärt att en effektiv propaganda
göres för sådana anordningar som hopfällbara varningstrianglar av reflekterande
material av typ NTF-triangeln eller andra anordningar av liknande
beskaffenhet.

Ehuru trafiksäkerhetsrådet sålunda finner den i motionerna begärda undersökningen
nu icke vara påkallad, kan man enligt rådets mening dock
icke helt bortse från vad motionärerna anfört. Sedan ytterligare erfarenhet
vunnits av de skärpta bestämmelser i hithörande hänseende, vilka infördes
1955, bör man därför vid en översyn eller omarbetning av vägtrafikförordningen
ha fortsatt uppmärksamhet riktad på problemet hindrande föremål
å vägbana.

NTF har anfört:

Såsom i motionerna framhålles har NTF genom olika åtgärder kunnat i
allt vidare kretsar fästa uppmärksamhet på behovet av varningstecken för
i mörker uppställda fordon. NTF har koncentrerat sin upplysningsverksamhet
kring den varningstriangel, som efter internationella överenskommelser
förordas av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna upplysningsverksamhet
har medfört att varningstrianglar nu tillverkas i stor omfattning
och tillhandahålles allmänt i biltillbehörshandeln.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

NTF biträder de i motionerna framförda synpunkterna och tillstyrker
motionärernas hemställan om undersökning i vad mån förhållandena kan
föranleda skärpta bestämmelser om förvarningstecken för fordon, som uppställts
på väg i mörker. Det synes emellertid angeläget att en sådan undersökning
icke begränsar sig till enbart förhållandena under dygnets mörka
timmar, utan jämväl beaktar andra tillfällen, då oavsett ljusförhållandena
behovet av förvarningstecken för parkerade eller eljest uppställda fordon
kan vara påkallat, såsom exempelvis nedanför backkrön, i kurvor eller i
övrigt då sikten är skymd.

MHF har till en början förklarat sig dela motionärernas uppfattning, att
starka skäl talar för en skärpning av bestämmelserna om utmärkning av
fordon, som genom missöde eller av annan anledning tvingats stanna på
plats, där risker för trafiksäkerheten kan uppstå. Vidare anför förbundet,
att fordonsföraren ofta saknar möjlighet att, såsom åsyftas med stadgandet
i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, avlägsna fordonet från körbanan
så snabbt att inte risk för olyckor uppstår. MHF fortsätter:

MHF föreslår därför att lagtexten kompletteras med ett åläggande att varningsmärken
skall utställas på vägbanan, om inte fordonet omedelbart kan
avlägsnas. Regeln bör gälla inte endast under mörker, utan även under den
ljusa tiden av dygnet. På grund av den kuperade terrängen i vårt land och
de ofta kurviga vägarna är platserna talrika, där fordonsstopp på vägbanan
innebär allvarliga risker.

Den av motionärerna förordade reflekterande förvarningstriangeln av typ,
som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, synes oss vara ett effektivt,
praktiskt liksom ekonomiskt sett godtagbart medel att utmärka stillastående
fordon. Triangeln har den väsentliga fördelen att kunna utnyttjas
även på dagen. Kostnaden för anskaffandet av varningstrianglar, synes oss
inte utgöra något hinder för lagstiftning om obligatorisk utrustning. Skyldighet
att medföra varningsutrustning bör åligga motorfordon med undantag
av motorcyklar och mopeder.

MHF betraktar detta ärende som ytterst angeläget och vill framhålla, att
angelägenhetsgraden ökar i samma takt som det ständigt växande bilbeståndet.
Därför ansluter sig MHF till den av motionärerna gjorda hemställan om
en skyndsam utredning. Som underlag för undersökningen kan användas de
lagbestämmelser, som redan vidtagits i ett flertal europeiska länder. Senast
har Italien (december 1958) infört bestämmelser i det syfte motionärerna
föreslagit.

KAK har anfört:

KAK delar motionärernas uppfattning att de trafikolyckor som uppstått
genom påkörning i mörker av stillastående fordon, som saknat belysningsoch
varningsanordningar, bör upptagas till omsorgsfull prövning. KAK ställer
sig emellertid rent generellt synnerligen tveksam till införandet av obligatoriska
bestämmelser med avseende på utrustningsdetaljer, särskilt då det
gäller lösa sådana, varför lagstiftningsåtgärder i dylika fall enligt KAKs
uppfattning knappast är lämpliga. Däremot synes de propagandaåtgärder,
som bl. a. KAK deltagit i, kunna intensifieras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 är 1959

7

Under alla förhållanden torde det vara värdefullt att få frågan allsidigt
belyst, varför KAK inte vill motsätta sig motionärernas hemställan om en
utredning.

M har anfört:

M har sedan lång tid tillbaka propagerat för användandet av NTFs varningstrianglar
för under mörker uppställda fordon. Även om ett ökat intresse
för trianglarnas användning har kunnat konstateras, är vi tveksamma om
lämpligheten av att i lag föreskriva deras användning. Då det emellertid kan
anföras starka skäl såväl för som emot ett obligatorium i detta avseende,
vill förbundet tillstyrka motionerna om en utredning.

Utskottet

Motionärerna begär utredning syftande till skyldighet att med reflekterande
förvarningstecken utmärka motorfordon, som i mörker är uppställt
på väg utanför tättbebyggt område. Härigenom skulle enligt motionärernas
mening antalet olyckor, som beror på att stillastående fordon under mörker
blir påkörda bakifrån, kunna minskas avsevärt. Motionärerna nämner
som ett lämpligt sådant varningstecken en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänd triangelformad metallram med rött reflexmaterial. Ramen,
som är hopfällbar, är avsedd att ställas upp vid vägkanten ett stycke bakom
fordonet.

I vägtrafikförordningen finns vissa bestämmelser, som är avsedda att
motverka olyckor av nämnda slag. Sålunda är det förbjudet att stanna
fordon på sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person eller
egendom. Sedan 1955 är det också förbjudet att under mörker ha sitt fordon
stående på väg, där tillfredsställande vägbelysning saknas, om inte
fordonet har tänd parkeringsbelysning fram och bak och dessutom är försett
med röda reflexanordningar baktill. Vidare gäller sedan år 1958, att
förare snarast möjligt skall från körbanan avlägsna fordon, som på grund
av motorfel eller av liknande orsak har blivit stående på plats, där det inte
får stannas.

Motionsyrkandet har avstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrkts av övriga remissinstanser, nämligen
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Kungliga
automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund
(Fomo).

Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt värdet från trafiksäkerhetssynpunkt
av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade fallen. En -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

dast NTF, MHF och Fomo har emellertid anslutit sig till önskemålet om
skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M har, ehuru de inte
motsatt sig utredningsyrkandet, förklarat sig tveksamma i frågan om tvingande
bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet
har gett uttryck för uppfattningen, att man i första hand bör inrikta
sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet
har menat, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs, bör
göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
anfört liknande synpunkter.

De s. k. mörkerolyckorna utgör otvivelaktigt ett stort problem. Under
år 1958 omkom sålunda, enligt preliminära statistiska uppgifter, 107 personer
vid sådana olyckor. Av uppgifterna framgår tyvärr inte, hur många
av dödsfallen som inträffat vid olyckor av den typ som avses i motionerna,
men fördelningen av dödsfallen på olika trafikantgrupper ger stöd för
antagande, att de allra flesta dödsfallen har föranletts av olyckor av andra
slag. Dödsfallsstatistiken domineras sålunda av cyklister och fotgängare
(27 resp. 56 dödsfall).

Utskottet anser i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet,
att ansträngningarna att minska antalet av de av motionärerna
avsedda olyckorna i första hand bör inriktas på att förmå fordonsförarna
att iaktta skyldigheten att föra bort fordonen från körbanan. De
gällande bestämmelserna är enligt utskottets mening väl ägnade att verka i
denna riktning. Utöver vad ovan sagts om dessa bestämmelser vill utskottet
erinra om möjligheterna att genom lokala föreskrifter stadga förbud
att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för olyckor erfarenhetsmässigt
är stor. Sådana förbud bör efter hand som parkeringsplatser
inrättas i anslutning till vägarna kunna meddelas i allt större utsträckning.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att minska antalet mörkerolyckor,
har föregåtts av noggranna utredningar och utan tvivel varit
ändamålsenliga. Det synes utskottet tveksamt, om mycket står att vinna
med ytterligare utredningar i ämnet. I varje fall är utskottet inte berett
att tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skall bli obligatoriska
beträffande alla slag av motorfordon. Däremot torde det vara lämpligt,
om utvecklingen beträffande mörkerolyckorna fortlöpande följdes av
statens trafiksäkerhetsråd eller annan lämplig myndighet. Det skulle sålunda
vara av värde om det statistiska materialet kunde utökas och bearbetas,
så att man kunde få fram säkert underlag för ytterligare åtgärder
mot mörkerolyckorna. En sådan undersökning skulle måhända visa, att
skäl finns att införa skyldighet att — i enlighet med vad som lär gälla i
några andra europeiska länder — under mörker utmärka vissa slag av
fordon på det sätt motionärerna tänkt sig.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

9

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:90
och 11:123, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 april 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson och Sunne,
fru Carlqvist samt herrar Åkesson, Magnusson, Thorsten Larsson och
Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo och Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd, fru Sandström, herr Johansson
i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm samt fru Svensson.

2 Rihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 and. Nr 13