Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Nr 8

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m., dels ock
i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 januari 1959 dagtecknad proposition, nr 38, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

1) Förslag
till

Allmän tjänstepliktslag
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i tillIämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den
mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att bestämmelserna
i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör
krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast
före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där
så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket
befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens sam1
— Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

tycke förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §•

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose ändamål
av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln
eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller
anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla
vapentjänst vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal
vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt
stadgat. För lillgodoseende av sådant behov må förordnande jämlikt 8 eller
9 § denna lag ej meddelas.

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för
riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd
därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbetsnämnden
och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av
lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbetsnämnd
skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits
att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhetsområde
lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §.

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om
förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning
i rätten att utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats
med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen
medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare utövas
i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5 §.

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses
före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbetsgivare
att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för
den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbetsförniedlingstvång).
I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

skall angivas det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas
( företrädesbestämmelse).

Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må arbetsförmedlingsorgan
ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet i fråga,
anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet för vilken
arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från företrädesbestämmelses
tillämpning.

6 §.

Har avtal om anställning träffats i strid mot förordnande om arbetsförmedlingstvång
och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande
företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande
från länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller sexton år eller
där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten
eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller
fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller
fostersyskon.

Tjänsteplikt

8 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt
arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,
till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande
av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin
anställning utan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet
(tjänsteförlängning).

9 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med
det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,
varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10 §.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadigvarande
vistas i riket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

11 §.

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för
tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civilförsvar
spliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för
tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den
omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun
eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,
äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att sådan
person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller
länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt.

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12 §.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgörande
av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad
som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för
frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eller
länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.
Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast
med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tidpunkt
för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänstepliktige
tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter
att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen
upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat föreskriver,
likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad eljest skulle hava
gällt.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej
prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sådant arbete, som fullgöres enligt förordnande
om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmas
i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente,
skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen
därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej föranleda

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 5

annat, i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete
av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma villkoren
för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den mån
villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgivaren
och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom avtal
därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i anslutning
till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör
nämnden, i den mån särskilda förhållanden ej föranleda annat, i huvudsak
följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller
eljest inom verksamheten.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som
nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,
äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet
innebär större förmåner för den tjänstepliktige, skyldig att i efterhand utgiva
vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla v£$l detsamma därom innehåller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen
ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika verksamhetsgrenar
eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter
och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga utsedda
av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera
bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare
inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,
föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare
inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning
Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga
sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och
två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd
därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivarrepresentant
och en arbelstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga
ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening
eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och
utföra talan för medlem av föreningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare
såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande förening
av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämnden
i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom
sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av beslut,
som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas
handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där villkoren
eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande
grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall
skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

19 §.

Tjänsteplikt^, som ick^ utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,
äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå ersättning
för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till
undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning
mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen
meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flyttning
från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där
tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets
upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den
tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall
gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna
upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,
dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänstepliktig,
att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kallelse
personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verksamhetsområde
han vistas.

21 §.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må föranledas
av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,
51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 7

22 §.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget
arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke
åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av
tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för
arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de
med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av
uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med avseende
å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete
som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej överenskomma
annat anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför
skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphörande,
dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angående
uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning
skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,
må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan ersättning
och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänstepliktig.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första
stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt
6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets
föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet
eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet
av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 20 §.

År brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna
vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller
dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan
att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd erhålla
handräckning av polismyndighet.

26 §.

över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras
hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verkställighet
utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet
eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

2) Förslag
till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling
i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde
uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, bör förlikningsmannen
genom personligt besök å den
plats, där tvisten utbrutit, eller på
annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad
om, vari tvisten består, hemställa till
de tvistande att i avbidan på tvistens
lösning icke vidtaga, vidhålla eller
utvidga arbetsinställelse, kalla de
tvistande att, själva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats
sammankomma till förhandling med
varandra inför förlikningsmannen
samt söka att under dessa förhandlingar,
vilka anordnas på sätt lämpligast
synes, åvägabringa tvistens
lösning.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillgodoses genom sådant förordnande.

Även om---------berörda arbetarna.

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens
biläggande anlitad, eller ock förhandling
inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum, utan att uppgörelse
vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda
paragraf tillämpning i fråga om
tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister,
varom i lag är särskilt stadgat.

Stadgandena i berörda paragraf
äga ej tillämpning i fråga om tvist,
som hänskjutits till sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister,
varom i lag är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen bestämmer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft den
inom andra kammaren i anledning av propositionen väckta motionen nr
470 av herr Senander m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med förslag till allmän tjänstepliktslag
och i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om nytt förslag av sådant innehåll,
att rörelsefriheten för löntagarnas organisationer bibehålies oförändrad».

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till
stöd för sin hemställan, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i första
hand under krig och krigsfara möjliggöra åtgärder på arbetsmarknaden,
vilka kan finnas nödvändiga för att tillgodose behov av arbetskraft för ändamål
av synnerlig vikt för det allmänna. Lagstiftningen — kallad allmän
tjänstepliktslag — har i likhet med motsvarande lagstiftning 1939 utformats
som en fullmaktslag, som anger en ram beträffande arten och innehållet i
de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av lagen.

Bland de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt de i lagen givna fullmakterna
märks främst förordnanden om tjänsteplikt, dvs. skyldighet att
utföra ålagt arbete. Förslaget innefattar två former av tjänsteplikt, nämligen
tjänsleförlängning — skyldighet att utföra arbete i den anställning
man innehar — och allmän tjänsteplikt — skyldighet att antaga och utföra
ålagt arbete. Förordnande om tjänsteplikt får endast meddelas vid krig
eller krigsfara. I sistnämnda fall skall Kungl. Maj :ts förordnande om tilllämpning
av fullmaktsstadgandel dock inom en månad underställas riksdagens
prövning och det kräver riksdagens godkännande för sitt bestånd.

Där eljest så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av
krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, äger
Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att fullmaktsbestämmclser
om vissa åtgärder på arbetsförmedlingens område — däremot ej
om förordnande om tjänsteplikt — skall under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning.

Tillämpningen av lagen skall under Kungl. Maj:t omhänderhas av arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna.

Arbetsvillkoren vid fullgörande av tjänsteplikt skall i princip bestämmas
på samma sätt som gäller för frivilligt åtaget arbete. Därest parterna
ej skulle enas om villkoren, skall dessa emellertid i allmänhet bestämmas
av särskild lönenämnd för tjänsteplikt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Inledning

Under andra världskriget och tiden däromkring gällde i vårt land en omfattande
beredskapslagstiftning, som beredde möjligheter till statligt ingripande
på vitt skilda områden av samhällslivet. Sålunda tillkom i början av
kriget bl. a. två lagar, medförande möjlighet för statsmakterna att tillgodose
uppkomna arbetskraftsbehov, nämligen lagen den 8 december 1939 om
tjänsteplikt för medicinalpersonal samt lagen den 30 december 1939 om
tjänsteplikt. Den förra lagen hade karaktär av ett provisorium och upphörde
att gälla med utgången av juni månad 1940. Den senare gällde ursprungligen
t. o. m. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera år för år till utgången av
år 1947.

Under det senaste årtiondet har ett antal nya lagar av beredskapsnatur,
vilka ersatt äldre sådana, antagits av riksdagen. Jämväl frågan om en ny allmän
tjänstepliktslag har vid olika tillfällen uppmärksammats. Sålunda avgav
arbetsmarknadsstyrelsen år 1949 till chefen för socialdepartementet en
promemoria med förslag till ny lagstiftning om tjänsteplikt. År 1951 anmälde
styrelsen till departementschefen att enligt styrelsens åsikt en tjänstepliktslag
borde finnas antagen redan i fredstid, varjämte styrelsen föreslog
vissa ändringar i sitt tidigare avgivna förslag. Förslaget remissbehandlades
och remissinstanserna var i stort sett ense om att en beredskapslagstiftning
om tjänsteplikt snarast borde komma till stånd. Rörande lagstiftningens utformning
rådde emellertid på vissa punkter delade meningar.

Någon ny lagstiftning angående tjänsteplikt har emellertid ej tillkommit
annat än på ett begränsat område, nämligen i fråga om medicinalpersonal,
för vilken bestämmelser om tjänsteplikt upptagits i krigssjukvårdslagen
den 27 november 1953.

Med stöd av Ivungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 oktober 1956
generaldirektören G. Y. Samuelsson såsom utredningsman att utreda frågan
om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt och framlägga förslag till sådan
lagstiftning samt den 11 december 1956 såsom experter att biträda vid utredningsarbetet
kaptenen vid generalstabskåren K.-E. Holm, direktören i
Svenska arbetsgivareföreningen G. Lindström, länsarbetsdirektören i Kopparbergs
län Å. J. A. Lundin, förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation
O. Nordenskiöld, byrådirektören hos riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap S. E. V. Palmi samt Landsorganisationens i Sverige
jurist, advokaten A. Sölvén.

Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen den 28 april 1958
avgivit ett betänkande (SOU 1958: 16) med förslag till allmän tjänstepliktslag
m. m. Experterna har i ett vid betänkandet fogat yttrande förklarat att de
i princip och i huvudsak ansluter sig till de framlagda förslagen med tillhörande
motiv.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 13

över utredningsmannens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (med bifogande av
yttranden från samtliga länsarbetsnämnder), medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium
(med bifogande av yttranden från ett antal handelskamrar), sjöfartsstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handelslicensnämnd,
statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, överbefälhavaren,
försvarets förvaltningsdirektion, arbetsdomstolens ordförande (såvitt angår
bestämmande av arbetsvillkor vid tjänsteplikt), överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbottens
län, 1953 års civilförsvarsutredning, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.
Yttranden har bilagts av länsstyrelsen i Kronobergs län från förste provinsialläkaren
i länet och av länsstyrelsen i Malmöhus län från civilförsvarscheferna
i Malmö och Hälsingborg. Därjämte har i en på uppdrag av ordföranden
i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgiven promemoria
framförts synpunkter på utredningsmannens förslag.

Framställningen i propositionen angående grunderna för lagstiftningen
om tjänsteplikt innefattar i sitt första huvudavsnitt en redogörelse för gällande
lagstiftning om tjänsteplikt, i sitt andra huvudavsnitt — rubricerat
»allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. in.» — en redogörelse
för utredningsmannens förslag och remissyttrandena samt för föredragandens,
statsrådet af Geijerstams, egen inställning, allt i de mera betydelsefulla
delarna. Det tredje och sista huvudavsnittet utgör specialmotivering
till de särskilda stadgandena dels i förslaget till allmän tjänstepliktslag,
dels i förslaget till ändringar i 1920 års lag om medling i arbetstvister.

Den följande framställningen kommer i huvudsak att begränsas till dels
redogörelsen för gällande lagstiftning om tjänsteplikt, dels redogörelsen för
föredragande statsrådets egen inställning till de mera betydelsefulla frågorna.

I övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt

Såsom tidigare framhållits är i fråga om medicinalpersonal beredskapslagstiftning
om tjänsteplikt genomförd. Bestämmelserna härom har upptagits
i lagen den 27 november 1953 (nr 688; ändr. 281/1954) om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Nämnda lag har tillkommit efter ett av särskild utredningsman avgivet
förslag (SOU 1952:22). Departementsförslaget återfinns i propositionen
nr 222 till 1953 års riksdag. Lagen är till sin utformning ganska knapphändig
och innehåller allenast de grundbestämmelser som ansetts erforderliga
för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsorganisation
samt i anslutning därtill vissa huvudregler rörande bl. a. militär
direktivrätt och tjänsteplikt för medicinalpersonal. Med allmänt civil hälsooch
sjukvård avses den hälso- och sjukvårdande verksamhet som bedrivs av
annan än krigsmakten eller civilförsvaret. Lagen skall enligt sin lydelse
träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar. Genom kungörelse den 17 juni
1955 (nr 441) har Kungl. Maj :t förordnat om lagens ikraftträdande den 1
augusti 1955. Lagen är av permanent natur.

Om tjänsteplikt innehåller lagen i huvudsak följande.

Då riket kommer i krig, inträder automatiskt ■— alltså utan särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t — tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelsen
härom återfinns i 8 §, enligt vilken vid krig skyldighet föreligger
för den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest
är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt
70 år att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Kungl. Maj :t,
fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter
och hälsotillstånd medger. Den som fullgör militärtjänst är dock undantagen
från dylik tjänsteplikt.

Tjänsteplikt har emellertid föreskrivits ej blott för krigsförhållanden.
Jämlikt 9 §, jämförd med 3 § 2 mom., äger nämligen Kungl. Maj:t, om riket
befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga förhållanden,
förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal som finns erforderlig.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en
månad underställas riksdagens prövning. Därest förordnandet icke gillats av
riksdagen inom två månader från det underställningen skett, skall detsamma
vara förfallet.

Enligt 10 § meddelar Kungl. Maj :t föreskrifter angående dels omfattningen
av begreppet medicinalpersonal, dels registrering av sådan personal, dels
fördelning av personalen till tjänstgöring och dels ersättning åt den som
fullgör tjänsteplikt av ifrågavarande slag.

Om straff för underlåtenhet att fullgöra ålagd tjänsteplikt stadgas i 11 §.
Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 15

8 eller 9 §, straffes med dagsböter, eller, där omständigheterna är synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:t äger jämlikt 12 § meddela de ytterligare föreskrifter som erfordras
för lagens tillämpning.

Krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442; ändr. 662/1957)
innehåller bl. a. bestämmelser om krigsorganisationen av den allmänt civila
hälso- och sjukvården. Den centrala ledningen av denna vård skall under
Kungl. Maj :t utövas av medicinalstyrelsen. Inom varje län skall länsstyrelsen
leda verksamheten. Civilbefälhavare skall inom varje civilområde följa
länsstyrelsernas verksamhet och tillse att denna samordnas mellan de till
civilområdet hörande länen. Vidare lämnas i kungörelsen bestämmelser om
samverkan mellan olika ledningsorgan, om den slutna och den öppna vården
samt om militär direktivrätt. — Beträffande det civila området ges bestämmelser
om olika beredskapsgrader samt om planläggningen för krigsorganisationen.

Rörande de tre första av de i krigssjukvårdslagens 10 § angivna hänseendena
innehåller kungörelsen närmare föreskrifter. Sålunda lämnas en
detaljerad uppräkning av de personkategorier som hänförs till medicinalpersonal.
Anmärkas bör att till dylik personal ej räknas transport-, ekonomi-,
kontors- och annan sådan personal, som erfordras för hälso- och
sjukvårdens verksamhet. — Registrering av medicinalper sonal skall verkställas
av medicinalstyrelsen i den omfattning styrelsen prövar erforderligt
utöver den registrering som enligt särskilda bestämmelser för viss personal
verkställs av annan myndighet. Viss uppgiftsskyldighet åligger därvid medicinalpersonalen.
— Efter avvägning av behovet av medicinalpersonal inom
det civila området resp. krigsmakten och civilförsvaret skall medicinalstyrelsen
och försvarets sjukvårdsstyrelse i samråd besluta angående disponerandet
av tillgänglig personal. Medicinalpersonal, som fördelats för krigsplacering
vid krigsmakten, krigsplaceras och inkallas till tjänstgöring enligt
för krigsmakten gällande bestämmelser. Medicinalstyrelsen skall i den omfattning
styrelsen finner erforderligt krigsplacera den medicinalpersonal
som disponeras för tjänstgöring inom det civila området, därvid såvitt möjligt
skall tillgodoses civilförsvarets behov av att tillfälligt kunna taga i anspråk
medicinalpersonal. Beslut om krigsplacering skall meddelas den krigsplacerade.
Inkallelse till tjänstgöring sker i princip genom krigstjänstgöringsorder
från medicinalstyrelsen.

Beträffande ersättning och andra förmåner till medicinalpersonal vid
fullgörande av tjänsteplikt hänvisar krigssjukvårdskungörelsen till vad
därom är särskilt stadgat. Några bestämmelser i dessa hänseenden har ännu
ej utfärdats.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Föredragande statsrådet

Föredragande statsrådet har anfört:

»I vårt land gäller som en allmänt vedertagen grundsats att rätten att bestämma
om arbetskraftens fördelning och användning under normala förhållanden
icke skall tillkomma statsmakterna utan om möjligt utövas av
arbetsmarknadsparterna själva. Bakgrunden härtill och till att förhållandena
på arbetsmarknadens område över huvud taget i princip anses böra
regleras genom frivilliga överenskommelser är uppenbarligen framförallt
det allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär som en tvångsmässigt genomförd
ordning här kan innebära. Det sagda gäller emellertid icke i alla lägen.
För det fall att riket kommer i krig eller i liknande utomordentliga situationer
torde andra synpunkter göra sig gällande. Särskilda behov av arbetskraft
kommer då otvivelaktigt att uppstå. Genom inkallelser till krigsmakten
undandrages produktionen arbetskraft, som måste ersättas av annan
för att framställningen av nödvändiga förnödenheter skall kunna fortgå.
En omläggning av näringslivet i viss utsträckning torde vidare bli erforderlig,
innebärande att arbetskraft från mindre viktiga produktionsgrenar överflyttas
till sådana som är av större betydelse för landets produktion av
nödvändighetsvaror. Behov av överflyttning av verksamhet med därtill hörande
arbetskraft från hotade landsdelar till andra torde också komma att
uppstå. Även i andra avseenden kommer arbetsmarknadsförhållandena
otvivelaktigt att påverkas av ett dylikt läge. En allmän anpassning efter
den nya situationen kommer att bli nödvändig. Såsom utredningsmannen
anfört kan visserligen genom en geografisk eller näringsmässig omflyttning
av arbetskraft och genom övriga självverkande krafter inom näringslivet arbetskraftsbehoven
till viss del tillgodoses på frivillig väg jämväl i krissituationer.
Behovet av en snabb och planmässig inriktning av stora delar av samhällslivet
gör emellertid att statsmakterna måste ha möjlighet att i dylika
lägen fördela tillgänglig arbetskraft efter de krav, som det totala försvaret
kan ställa. Den moderna krigföringen med dess utnyttjande av massförstörelsemedel
kan också komma att framtvinga omfattande utrymningsåtgärder,
som ytterligare accentuerar angelägenheten av att arbetskraften kan
effektivt disponeras.

I detta sammanhang bör också erinras om att på andra närliggande områden
av samhällslivet redan lagfästs möjlighet till statliga ingripanden
under krisförhållanden. Jag tänker då närmast på förfogande- och ransoneringslagstiftningen.
— Slutligen må nämnas att i den situation som rådde
i vårt land under andra världskriget ansågs en lagstiftning, som möjliggjorde
ingripanden från det allmännas sida på arbetsmarknaden, alltså en lagstiftning
om allmän tjänsteplikt, nödvändig. Den tillkom 1939 och fick i vissa
delar en omfattande praktisk tillämpning.

Utredningsmannens uppfattning är att en lagstiftning som bereder möj -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

lighet att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden ej
kan undvaras. De företrädare för arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
och TCO, vilka som experter biträtt vid utredningen, har i princip anslutit
sig härtill liksom till utredningsmannens förslag i övrigt. Vidare har från
remissinstansernas sida någon erinran ej anförts mot en dylik lagstiftning.
Som framgår av den här förut lämnade redogörelsen har från åtskilliga håll
betonats angelägenheten av att i beredskapssyfte bestämmelser av angivet
slag utfärdas för att möjliggöra en effektiv planläggning av verksamheten
under allvarliga förhållanden.

Jag vill också för min del förorda att en lagstiftning i ämnet nu kommer
till stånd. Som i direktiven till utredningsmannen anförts är den samhälleliga
krigsberedskapen på det ekonomiska försvarets område ej fullständig
utan en lagstiftning avseende arbetskraften. Med hänsyn till vad jag nyss
anfört om den för vårt samhällsliv naturliga ordningen att parterna på arbetsmarknaden
om möjligt själva bör lösa problemen på området anser jag
emellertid denna ordning böra frångås endast om tvingande skäl föreligger.
Jag vill sålunda kraftigt understryka utredningsmannens uttalande att en
lagstiftning i ämnet bör nyttjas endast då normala, frivilliga åtgärder ej
visar sig tillräckliga.

En lagstiftning, som sålunda är avsedd att kunna tillämpas i krig och
vissa andra allvarliga situationer, bör uppenbarligen ge möjlighet till snabba,
omedelbara ingripanden och därför utformas som fullmaktslag, innefattande
ramen för de åtgärder, som kan komma att befinnas erforderliga. Det
av utredningsmannen avgivna förslaget, som uppfyller nämnda villkor, synes
mig kunna läggas till grund för lagstiftningen i fråga.

Vad gäller utformningen av de statliga ingripanden, som sålunda skall
kunna vidtagas i skärpta lägen, synes det mig till en början angeläget framhålla
— med hänsyn till den grundläggande principen för ifrågavarande
lagstiftning att ej medgiva större ingripanden än föreliggande situation
absolut kräver — att möjlighet bör finnas att använda åtgärder av varierande
stränghetsgrad. Det system som upptogs i 1939 års lag var uppbyggt
just i avsikt att intrånget i den enskildes bestämmanderätt gjordes så
lindrigt som det speciella fallet medgav. Erfarenheterna från nämnda lags
tillämpning talar veterligen ej emot att en liknande utformning av de olika
ingripandena kan tillämpas jämväl för den nya lagstiftningens del.

Jag finner mig alltså kunna biträda vad utredningsmannen i förevarande
avseende förordat. I enlighet med det föreslagna systemet bör sålunda i
första hand tillgripas regleringsåtgärder med avseende å arbetsförmedlingsverksamheten,
vilka berör dom som söker arbete och innebär viss begränsning
i urvalet. Förbud mot drivande av enskild arbetsförmedling — ett
mera organisatoriskt betonat ingripande, som f. ö. endast indirekt berör
de arbetssökande — torde komma att åtminstone i viss omfattning under2
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 8

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 dr 1959

lätta de tillämpande myndigheternas verksamhet genom att all förmedling
koncentreras till den offentliga. Den befogenhet arbetsmarknadsstyrelsen
har att i vissa fall indraga beviljat tillstånd till viss enskild förmedling
torde ej helt ge möjlighet att uppnå den centralisering som kan
visa sig önskvärd. Genom företrädesbestämmelse kan arbetssökande dirigeras
i önskad riktning. I praktiken torde denna åtgärd komma att utformas
så att visst behov av arbetskraft ges företräde framför ett eller flera
andra behov; det åligger därvid förmedlingsorganen att hänvisa arbetskraft,
som söker sig till sistnämnda områden och som är lämpad för det
prioriterade, till detta. Betonas bör att ingen genom denna form av ingripande
kan formligt tvingas att antaga visst arbete. Sökanden kan vägra att
antaga det erbjudna arbetet; avgörande torde reellt bli om han faktiskt genom
arbetsförmedlingen måste skaffa sig ett nytt arbete för sitt uppehälle.
För en effektiv tillämpning av företrädesbestämmelse erfordras att anställningsförhållandena
på ett eller annat sätt kan kontrolleras. Arbetsförmedlingstvång
— förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre
den offentliga arbetsförmedlingen medverkat — synes utgöra ett lämpligt
medel för denna kontroll. Med hänsyn till att förbudet för att vara verksamt
kan behöva göras synnerligen omfattande, bör det, som utredningsmannen
också betonat, ej utnyttjas vid andra tillfällen än då företrädesbestämmelse
gäller och ej heller för annat ändamål än att möjliggöra kontroll av dylik bestämmelses
genomförande.

Därest tillgänglig arbetskraft ej kan fördelas på önskat sätt genom åtgärder,
som berör arbetsförmedlingsverksamheten, torde behöva tillgripas
skyldighet att utföra visst arbete, dvs. tjänsteplikt. Förslaget omfattar två
olika former av dylik skyldighet. Den i allmänhet för den enskilde mindre
kännbara formen benämnes tjänsteförlängning -— vilken benämning synes
mig mera adekvat än den i 1939 års lag använda beteckningen tvångsförlängning
— och innebär skyldighet, i enlighet med förordnande därom,
för person som innehar en anställning att stanna kvar i denna och fortsätta
att fullgöra arbete däri. Den andra formen —- allmän tjänsteplikt — innebär
skyldighet, likaledes i enlighet med vederbörligt förordnande, att antaga
nytt arbete och fullgöra detta. Gemensamt för de båda formerna gäller
alltså skyldigheten att utföra ålagt arbete; individuell eller kollektiv arbetsnedläggelse
är således ej tillåten. Tjänsteförlängning torde komma i
fråga allenast i anställningsförhållanden. Jämväl arbete, ålagt med allmän
tjänsteplikt, torde i regel komma att utföras i ett dylikt förhållande. Emellertid
synes det ej vara osannolikt att allmän tjänsteplikt kan behöva tillgripas
för utförande av arbete under förhållanden som ej direkt kan kallas
för anställning. Som utredningsmannen antytt kan möjligen i mera katastrofbetonade
situationer uppstå behov för tillämpningsmyndighet att
anlita tjänsteplikt för att få ett brådskande arbete omedelbart utfört. Även
om för dylika fall civilförsvarsplikten torde utgöra den normala grunden

Andra lagutskottets utlåtande nr S år 1959

för ett ianspråktagande, kan nog ej helt uteslutas behov av möjlighet att
anlita tjänsteplikt. Vad gäller de av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
särskilt angivna exemplen med hantverkare synes hinder ej föreligga
att tillämpa tjänsteplikt. Däremot torde det få anses strida mot det
grundläggande i den allmänna tjänstepliktens natur — att antaga och utföra
arbete — att ålägga enskild företagare att utföra arbete så att säga för
egen räkning. Jordbrukare och andra företagare med egna fastigheter eller
anläggningar kan däremot — till synes med samma verkan — komma
att beröras av åtgärder enligt allmänna förfogandelagen. Beträffande slutligen
lösandet av de av överståthållarämbetet berörda s. k. efteranfallsproblemen
förefaller det uppenbart att tjänsteplikt skall kunna få tillgripas;
i regel torde kommunerna härvid komma att stå som arbets- eller uppdragsgivare.

Bestämmandet av de verksamhetsområden vilkas behov av arbetskraft
skall kunna säkerställas med stöd av ifrågavarande lagstiftning torde vara
av avgörande betydelse för den inverkan på arbetsmarknadsförhållandena,
som lagstiftningen kan komma att få. Stadgandena härom lär därföi komma
att utgöra en grundval för hela lagstiftningen. Det faller av sig självt att ingripanden
av den art, varom här är fråga, ej får användas om ej det
behov av arbetskraft som skall tillgodoses kan sägas vara av synnerlig vikt
för det allmänna. Ej heller torde någon tvekan böra råda om att ianspråktagande
med stöd av civil tjänsteplikt ej får förekomma för att tillgodose
krigsmaktens behov av personal — däri inberäknad hemvärnspersonal —
som har militära uppgifter i egentlig mening. Däremot bör tjänsteplikt
kunna tillämpas beträffande uppgifter som utföres av civilanställda vid
krigsmakten. Oavsett bestämmelserna i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra vid krigsmakten torde nämligen ianspråktagande
med tjänsteplikt för dylika uppgifter i vissa fall bli erforderligt. Uppgifter
som enligt civilförsvarslagen är avsedda att utföras med stöd av
civilförsvarsplikt får anses normalt ligga utanför tjänstepliktens område,
men som förut sagts bör tjänsteplikt undantagsvis kunna nyttjas härför.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna rörande de arbetskraftsbehov
som skall kunna tillgodoses med hjälp av ifrågavarande lagstiftning,
har utformats med hänsynstagande till här angivna principer och i
stort sett godtagits vid remissbehandlingen av förslaget. Någon risk att uttrycket
''folkförsörjningen’ skall föranleda missförstånd torde med hänsyn
till det allmänna kravet att arbetskraftsbehovet skall vara av synnerlig vikt
för det allmänna ej föreligga. På grund av det anförda finner jag mig kunna
biträda förslaget i dessa hänseenden. Dock synes i förevarande lag — liksom
skedde i 1939 års lag — höra direkt utsägas att förordnande enligt lagen ej
får gälla vapentjänst vid krigsmakten.

Till frågan huruvida tjänsteplikt för medicinalpersonal skall regleras ge -

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

nom förevarande lagstiftning — och om de särskilda bestämmelserna härom
i krigssjukvårdsförfattningarna således bör upphävas — återkommer jag i
ett senare avsnitt av detta yttrande.

Vad gäller räckvidden för ingripanden, varav arbetskraft direkt beröres,
erfordras vissa begränsningar. I stort sett kan jag ansluta mig till utredningsmannens
förslag i detta hänseende.

Sålunda synes möjligheten att tillämpa arbetsförmedlingstvång och taga
någon i anspråk för tjänsteplikt böra begränsas till åldrarna mellan 16 och
70 år. Man torde kunna utgå från att då det gäller de äldsta årsklasserna
tillämpningen av tjänstepliktsbestämmelserna sker restriktivt. Å andra
sidan förefaller det vara av stor betydelse på många områden att just den
mera erfarna arbetskraften kan utnyttjas. Praktiska skäl synes därför motivera
att åldersgränserna göres vida.

I linje med den genomgående principen att ej tillämpa åtgärd enligt lagen
med mindre det är oundgängligen nödvändigt bör företrädesbestämmelse
och därmed sammanhängande arbetsförmedlingstvång ej gälla beträffande
ett mera kortvarigt, tillfälligt anlitande av sådan arbetskraft som
hantverkare och liknande. Förslaget förutsätter visserligen beträffande
nämnda båda slag av ingripanden att fråga är om anställningar, men tvekan
kan ofta råda, huruvida anlitande av t. ex. en hantverkare är att hänföra
till anställning av arbetstagare eller ej. Ett direkt undantag för anställning
av tillfällig natur torde medföra en säkrare garanti mot ej avsedd tillämpning
av lagen. Att närmare precisera begreppet tillfällig, t. ex. genom att
fastslå ett visst antal dagar för anställningens bestånd, torde emellertid
svårligen låta sig göra; risk för missbruk synes då kunna uppstå. Vidare
förefaller, med hänsyn till de speciella förhållanden, som i regel får anses
utgöra bakgrunden till drivande av familjeföretag av olika slag, anställning
hos nära släktingar eller andra anhöriga ej böra påverkas av nu ifrågavarande
åtgärder.

Både svenska medborgare och andra personer synes i princip böra kunna
tagas i anspråk för tjänsteplikt. En förutsättning bör dock vara att vederbörande
är bosatt eller, om så ej är fallet, ändock stadigvarande vistas i Sverige.
Beträffande icke svenska medborgare kan dock möjlighet att genom
ömsesidiga överenskommelser med främmande land göra undantag från
ifrågavarande skyldighet visa sig önskvärd. Någon uttrycklig reservation i
förevarande lag rörande dylik eventuell begränsning av tillämpligheten synes
emellertid ej erforderlig.

En ytterligare förutsättning för att någon skall kunna åläggas tjänsteplikt
är att vederbörandes hälsa och kroppskrafter tillåter arbetets utförande.
Nämnda krav bör gälla beträffande all slags tjänsteplikt. Vad angår allmän
tjänsteplikt med den däri liggande skyldigheten att taga nytt arbete

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 21

synes förutsättningen böra direkt anges som ett villkor i lagtexten. Beträffande
tjänsteförlängning — skyldighet att fortsätta ett arbete i en anställning,
som man redan innehar — förefaller hänsyn till hälsa och kroppskrafter
kunna även utan direkt stadgande tillgodoses vid tillämpningen.

Mellan tjänsteplikt, å ena, samt skyldighet att på grund av värnplikt,
civilförsvarsplikt eller eljest vara verksam i annat sainhällsviktigt arbete,
å andra sidan, synes en avvägning böra ske och så vitt möjligt klara gränser
dragas. Till en början kan fastslås att en person som på grund av värnplikt
eller jämlikt förutnämnda lag av år 1952 tjänstgör vid eller inkallas
till krigsmakten skall vara undantagen från tjänsteplikt. Normalt torde en
sådan person i de lägen, varom här kan vara fråga, komma att tjänstgöra
mera stadigvarande. I den mån han ej tages i anspråk, t .ex. under hempermittering,
är han emellertid på samma sätt som andra underkastad den
civila tjänsteplikten. En person som enligt avtal tjänstgör eller åtagit sig
att tjänstgöra vid krigsmakten torde däremot ej böra vara undantagen från
tjänsteplikt. Förordnande om tjänsteförlängning bör kunna tillämpas på
honom, liksom allmän tjänsteplikt bör kunna användas för att dirigera honom
till den avtalade tjänstgöringen, allt givetvis i den mån fråga ej är om
vapentjänst. — Jämväl den som tjänstgör i eller inkallas till tjänstgöring i
civilförsvaret bör vara undantagen från tjänsteplikt. Med hänsyn till att i
vart fall de civilförsvarspliktiga som ej är inskrivna i civilförsvaret för viss
tjänstgöring normalt kan ägna sig åt sin vanliga civila gärning, torde i lagtexten
böra tydligt anges att undantaget från tjänsteplikten gäller endast
under tid då tjänstgöringen i civilförsvaret utgör hinder för tjänsteplikten.
Frågan huruvida sådant hinder föreligger torde under mera lugna yttre
förhållanden kunna avgöras på det sätt utredningsmannen föreslagit men å
tid, då länsstyrelse krigsorganiserats, lämpligen ankomma på denna att lösa,
därvid såväl civilförsvars- som arbetsmarknadssynpunkter kan göra sig
gällande. I allmänhet torde under civilförsvarsberedskap de som är inskrivna
i det allmänna civilförsvaret vara så engagerade i dess uppgifter att det utgör
hinder för tjänsteplikt. Det kan därför övervägas att i tillämpningsväg
införa en regel, som gör ianspråktagande av denna kategori beroende av civilförsvarschefens
medgivande.

Det föreslagna stadgandet om rätt för Kung], Maj :t att beträffande dom
som är anställda hos staten bestämma den omfattning i vilken de får åläggas
allmän tjänsteplikt avser, som väl även torde framgå av ordalydelsen, endast
sådan arbetskraft, som direkt har staten som arbetsgivare, alltså ej
arbetskraft i statsunderstödd verksamhet. Stadgandet torde främst kunna
motiveras av angelägenheten att Kungl. Maj :t och icke en tillämpningsmyndighet
bör avgöra i vilken utsträckning ifrågavarande arbetskraft skall
kunna tagas i anspråk för annat arbete. Med hänsyn till de särskilda förhållanden
som råder för personalen inom polisväsendet föreslår jag vidare

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

att jämväl för denna kategori avvägningen mellan nyttjande i normal tjänst
och ianspråktagande för allmän tjänsteplikt bör ankomma på Kungl.
Maj :t.

Vad gäller personer som i övrigt — hos kommun eller i enskild verksamhet,
som har betydelse för de ändamål lagen avser tjäna — utför samhällsviktigt
arbete ligger det i sakens natur att tjänsteförlängning skall
kunna åläggas dem. Från några remissmyndigheters sida har gjorts gällande
att vissa kategorier, främst personal vid kommunaltekniska verk och
vid den icke-statliga kraftindustrin, bör antingen undantagas från allmän
tjänsteplikt på samma sätt som gäller för dem som fullgör tjänst vid krigsmakten
och i civilförsvaret, eller få ianspråktagas endast i den omfattning
Kungl. Maj:t särskilt föreskriver. Jag delar uppfattningen att med hänsyn
till ifrågavarande verksamhets betydelse däri tjänstgörande personer i regel
ej bör tagas i anspråk med allmän tjänsteplikt, men jag anser ej önskvärt
att generella undantag fastställes i lag utöver dem som gäller krigsmakten
och civilförsvaret. Avgörandet av denna fråga torde böra överlåtas
å den centrala tillämpningsmyndigheten. Det synes mig ej föreligga
någon som helst risk för att denna skulle komma att onödigtvis beröva
dessa verksamhetsområden deras arbetskraft. Hela förevarande lagstiftning
syftar ju i stället till att möjliggöra tillförsel av ny arbetskraft åt bl. a.
dessa områden. Vad slutligen gäller de av en länsstyrelse berörda förhållandena
efter ett anfall, de s. k. efteranfallsuppgifterna, har jag tidigare
framhållit att tjänsteplikt bör kunna tillämpas på dylika arbeten; enligt
min uppfattning har de myndigheter, som skall handha förevarande lagstiftnings
tillämpning, snarare än civilförsvarsmyndighet den avgörande
överblicken över föreliggande arbetskraftsbehov på olika områden.

Gemensamt för ingripande med företrädesbestämmelse och tjänsteplikt
hör gälla att det finns möjlighet för tillämpningsmyndighet att göra individuella
undantag. Att närmare specificera de skäl som må föranleda dylikt
undantag torde emellertid ej låta sig göra. Rent allmänt kan dock sägas att,
då tjänsteplikt sannolikt kommer att tillgripas endast i verkligt allvarliga
situationer, för befrielse från fullgörande av dylik plikt torde böra krävas
synnerligen vägande motiv.

Som jag förut framhållit måste som förutsättning för tillämpning av
förevarande lagstiftning uppställas ett faktiskt behov av ingripanden på
arbetsmarknaden. Tvångsåtgärder får vidtagas endast i den mån frivilliga
åtgärder visar sig otillräckliga och de föreslagna regleringarna således
är nödvändiga för att viktiga samhällsuppgifter skall kunna genomföras.
Bestämmandet av de faktiska förutsättningarna för tillämpning av lagstiftningen
bör sålunda anknytas till de varierande situationer, som kan tänkas
uppkomma. När det gäller att i förväg i en lagstiftning, som ger fullmakt
att vidtaga dylika regleringar, fastställa i vilka situationer behov

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 23

därav skall anses kunna föreligga, uppställer sig emellertid vissa svårigheter.

Det förefaller emellertid nödvändigt att Kungl. Maj :t, när riket befinner
sig i krig eller krigsfara, äger fullmakt att vidtaga samtliga här förut behandlade
arter av ingripanden. Utredningsmannen har förordat en sådan
ordning, och ingen av remissinstanserna har anfört någon erinran häremot.
Jämväl enligt min mening bör i så allvarliga lägen som här avses möjlighet
finnas att med alla till buds stående medel handla på det för rikets
bestånd och välfärd bästa sättet. Av praktiska skäl synes vidare för att
möjliggöra en lugn avveckling av regleringarna lagstiftningen få tillämpas
under en kortare övergångstid sedan kriget eller krigsfaran upphört. I enlighet
med den grundläggande principen för ifrågavarande lagstiftning bör,
såsom ock flera remissinstanser betonat, denna tillämpningstid göras så
kort som möjligt och vara helt beroende av föreliggande faktiska behov.
Utredningsmannens förslag i denna del sträcker sig måhända något längre
än absolut nödvändigt, men jag kan dock godtaga detsamma med hänsyn
till angelägenheten av ensartade bestämmelser för beredskapslagar som har
nära samband med varandra.

Vid bedömandet av huruvida lagstiftningen skall kunna tillämpas även
under andra förhållanden än krig och krigsfara och — efter ett jakande
svar på denna fråga — huru dessa situationer då skall preciseras måste uppenbarligen
en avvägning ske mellan å ena sidan nödvändigheten av att tillgodose
de särskilt angelägna behov av arbetskraft, som kan anses föreligga,
och å andra sidan hänsynen till den enskildes rätt att åtminstone i mera
normala lägen själv bestämma var han skall arbeta. Det torde, som vissa
remissinstanser påpekat, ej kunna uteslutas att behov av tjänsteplikt kan
komma att uppstå jämväl under andra utomordentliga förhållanden. Tjänsteplikten
kan emellertid utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i den enskildes
rättssfär. Härtill kommer att den grundläggande förutsättningen för
användande av fullmaktslagstiftning, nämligen behovet av möjlighet till
snabba, omedelbara ingripanden, ej utan vidare kan sägas föreligga i situationer
utanför krig och krigsfara. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens
förslag att tjänsteplikt med stöd av förevarande lagstiftning får
tillgripas endast i krig och krigsfara. Under andra utomordentliga förhållanden,
t. ex. de av överbefälhavaren och sjöfartsstyrelsen anförda, förefaller
uppkommande behov kunna mötas med en för det speciella fallet avsedd
lagstiftning. Den nu aktuella fullmaktslagen torde härvid i varje fall beträffande
utformningen av åtgärderna och vad gäller administrationen kunna
tjäna som förebild.

Som förut framhållits får tjänsteplikt anses utgöra ett betydligt större
ingrepp i den enskildes fri- och rättigheter än övriga föreslagna åtgärder,
dvs. de som anknyter till arbetsförmedlingsverksamheten. De betänkligheter,
som föranlett det här förut redovisade ställningstagandet mot att

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 är 1959

göra en fullmaktslag om tjänsteplikt tillämplig även utanför krig och krigsfara,
torde därför ej göra sig gällande med samma styrka, när fråga är
om övriga åtgärder. Behov att vidtaga sådana ingripanden kan sannolikt
uppkomma på ett tidigt stadium av en kris. Vid en avvägning av skälen för
och emot fullmakter att vidtaga dessa åtgärder leder enligt min mening
ett behörigt hänsynstagande till olika faktorer till att lagstiftningen härom
bör kunna tillämpas även i vissa situationer utanför krig och krigsfara.
Ett nutida krig torde normalt medföra påfrestningar för produktionen
och samhällslivet i övrigt jämväl i andra länder än de krigförande. Om ett
krig mellan främmande makter sålunda här i riket förorsakat ett krisläge,
som kräver ökad produktion av samhällsviktiga förnödenheter, ökat befästningsbyggande
etc., synes Kungl. Maj :t böra ha befogenhet att i dylikt
läge genom ingripande på arbetsförmedlingen leda arbetskraft i önskad
riktning. En annan situation där motsvarande behov kan föreligga är återuppbyggnadsperioden
efter ett krig, vari Sverige deltagit. Förutsättning för
att fullmakt i dylika lägen skall få användas är emellertid att en noggrann
och ingående prövning av det aktuella läget föregår ett tillämpningsförordnande.
Denna prövning bör ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.
Tillämpningsförordnandet bör vidare ej göras mera omfattande
än vad föreliggande situation kräver och bör lämpligen tidsbegränsas till
högst ett år.

Jag finner mig sålunda kunna biträda utredningsmannens förslag att i
en situation där så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av
krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, ingripande
på arbetsförmedlingens område får ske med stöd av en fullmaktslag
sedan Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutat om dylik tillämpning.
Uttrycket ''utomordentliga’ kan givetvis förorsaka tolkningssvårigheter,
men någon möjlighet att i lagtext närmare beskriva de avsedda förhållandena
torde ej föreligga. I detta sammanhang vill jag bestämt understryka
vad utredningsmannen anfört därom att en fullmaktslag som den
nu föreslagna givetvis ej skall kunna få åberopas som grund för ingripanden
i krissituationer föranledda av interna rent ekonomiska motsättningar
på arbetsmarknaden.

En fullmaktslag som på sätt nu föreslagits medger ingripande med
tjänsteplikt allenast då riket befinner sig i krig eller krigsfara torde ej täcka
de behov av åtgärder som kan uppstå för medicinalpersonalens del. Gällande
bestämmelser för dylik personal medger sålunda att förordnande om
tjänsteplikt kan få meddelas så snart det påkallas av ''utomordentliga förhållanden’.
Jag delar i stort den under förarbetena till krigssjukvårdsförfattningarna
framförda uppfattningen om det principiellt olämpliga i att
ha särskild lagstiftning om tjänsteplikt för viss personalkategori. Ur administrativ
synpunkt skulle det dessutom vara fördelaktigt att samtliga stad -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år f.95.9

ganden om tjänsteplikt återfanns i en och samma författning. En dylik
ordning förutsätter emellertid, därest det av mig nyss förordade tillämpningsområdet
för tjänsteplikt i allmänhet godtages, antingen att de för medicinalpersonalen
en gång fastställda bestämmelserna ändras — något som
ej förefaller praktiskt eller eljest lämpligt — eller att i den gemensamma
lagen upptages särbestämmelser för medicinalpersonalen. Sistnämnda alternativ
skulle i hög grad komplicera författningsbestämmelserna. På grund
härav och då, såsom utredningsmannen framhållit, vissa fördelar torde vara
att vinna genom att hålla bestämmelserna om medicinalväsendets verksamhet
i krig och liknande situationer samlade i ett författningskomplex, finner
jag mig böra förorda att bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal
bibehålies i krigssjukvårdsförfattningarna.

Enär det måste anses vara av stor vikt att Kungl. Maj :t omedelbart kan
utnyttja sina fullmakter, då riket kommer i krig eller krigsfara, bör lagstiftningen
i vad den hänför sig till dylika situationer ständigt vara i kraft.
Såsom utredningsmannen och åtskilliga remissinstanser framhållit underlättar
en icke tidsbegränsad lagstiftning därjämte erforderligt planeringsarbete.
För de övriga lägen, då fullmakter enligt vad jag tidigare förordat
skall kunna utnyttjas, torde visserligen tidsnöden ej vara så påtaglig att
ej en tidsbegränsad lagstiftning skulle kunna accepteras. Skillnaden mellan
en permanent och en tidsbegränsad lagstiftning synes emellertid bli
ringa, om, som jag kommer att förorda, riksdagens samtycke skall krävas
för tillämpning i förevarande lägen och ett tillämpningsförordnande får
gälla högst ett år. Med hänsyn till vad nu anförts biträder jag förslaget att
hela lagstiftningen göres permanent.

Vad gäller de formella förutsättningarna för att de stadganden, som innehåller
de grundläggande åt Kungl. Maj.t givna fullmakterna, skall få tilllämpas,
synes ingen tvekan böra råda om att då riket kommer i krig bestämmelserna
i fråga automatiskt skall få nyttjas, alltså utan särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t och utan riksdagens godkännande. Sedan viss
övergångstid förflutit efter det kriget upphört har Kungl. Maj:t att förordna
att bestämmelserna ej längre skall få tillämpas. Frågan om övergångstidens
längd har jag tidigare behandlat.

I fråga om lagstiftningens försättande i tillämpning då riket befinner sig
i krigsfara har några remissmyndigheter föreslagit stadgande om att riksdagen,
under tid då session pågår, skall lämna sitt samtycke till ett tillämpningsförordnande.
Ehuru jag delar de framförda synpunkterna att fullmakterna
ej hör göras mera vittgående än absolut nödvändigt och att svårigheter
kan uppkomma att fastslå när krigsfara är för handen, anser jag
dock att även i dylika situationer krav på snabbt handlande kan uppkomma
och alt Kungl. Maj:t därför bör ha möjlighet att i ett plötsligt uppkommet
krisläge ensam förordna om lagstiftningens tillämpning. Därest läget är

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

så allvarligt att beredskapslarm utfärdas, bör detta uppenbarligen anses
automatiskt innefatta ett tillämpningsförordnande av nu ifrågavarande
slag. Som utredningsmannen framhållit bör klara bestämmelser härom införas
i beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). Chefen för försvarsdepartementet
torde senare komma att för Kungl. Maj :t anmäla förslag
härom. Givet är dock att, om krig ej följer, ett på krigsfara grundat förordnande
inom kort tid bör underställas riksdagens prövning och godkännande.
Jag tillstyrker därför vad utredningsmannen i denna del föreslagit. På
samma sätt som efter krigs slut har Kungl. Maj :t att sedan krigsfara upphört
upphäva meddelat tillämpningsförordnande.

Vad nu sagts avser det grundläggande tillämpningsförordnandet. Hinder
bör emellertid icke föreligga att göra även en på ett sådant förordnande grundad
föreskrift om t. ex. tjänsteplikt automatiskt gällande.

Som jag i ett tidigare avsnitt anfört bör, för att lagstiftningen skall få
tillämpas i situationer utanför krig och krigsfara, riksdagen i förväg ge
sitt samtycke. En sådan ordning medför att frågorna huruvida fullmakter
över huvud erfordras och rörande fullmakternas omfattning kan allsidigt
och ingående prövas och avgöras med beaktande av de i varje särskilt fall
rådande förhållandena. Riksdagen bör även kunna avpassa giltighetstiden
för ett tillämpningsförordnande efter föreliggande behov. Varje särskilt
förordnande bör, som föreslagits, få meddelas för högst ett år åt gången.

Den för ifrågavarande lagstiftning allmängiltiga principen att andra ingripanden
i den normala verksamheten på arbetsmarknaden ej bör vidtagas
än sådana som visar sig oundgängligen nödvändiga, synes böra råda
även då fråga uppkommer om bestämmande av villkoren för arbete, som
utföres med tjänsteplikt. Med hänsyn till att arbete, som kan komma att
åläggas med tjänsteplikt, i stort sett torde vara av samma beskaffenhet som
ett under normala förhållanden utfört civilt arbete, torde i regel särskild
anledning att bestämma ersättningen för arbetet under tjänsteplikt t. ex.
som ett slags enhetslön knappast föreligga. De metoder som tillämpas för
bestämmandet av villkoren för frivilligt åtaget arbete bör sålunda regelmässigt
användas även i tjänstepliktsförhållanden. Frågor om arbetarskydd,
arbetstid, kollektivavtal o. dyl. bör regleras av de vid tillfället gällande
författningarna, samma avtalsfrihet som eljest bör råda osv. Likaså
bör reglerna för förlikningsmans verksamhet vid arbetstvister vara tillämpliga
även i fall då förordnande om tjänsteplikt meddelats eller kan meddelas;
härför krävs viss ändring i lagen om medling i arbetstvister, som närmare
behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser har i detta sammanhang påpekat att i sådana situationer,
för vilka ifrågavarande lagstiftning är avsedd, svårigheter säkert
uppkommer att tillämpa i fredstid gällande regler om arbetstid, semester
och arbetarskydd över huvud. Med anledning härav vill jag framhålla alt

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 27

frågan om eftergift under vissa förhållanden från arbetstids- och annan
arbetarskyddslagstiftning självfallet ånyo kan bli aktuell. Under föregående
världskrig gällde bestämmelser, som möjliggjorde vissa sådana
eftergifter. Även om det definitiva ställningstagandet till en ny sådan beredskapslagstiftning
måhända bör anstå till dess behov därav gör sig gällande,
torde det få övervägas att förbereda densamma genom utredning eller
på annat sätt.

Som en konsekvens av det i tjänsteplikten liggande förbudet mot arbetsinställelse
följer att öppen konflikt ej får tillgripas i en tvist om villkoren.
För att lösa dylik tvist krävs tydligen någon form av tvångsavgörande. Den
i 1939 års lag föreskrivna, av utredningsmannen förordade och av remissinstanserna
godtagna metoden att för dylikt avgörande anlita skiljenämnd,
s. k. lönenämnd för tjänsteplikt, synes mig kunna accepteras jämväl för
den nya lagstiftningens del. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad
utredningsmannen föreslagit rörande sådan nämnds organisation och
handläggning av ärenden. I anledning av vad som framkommit under remissbehandlingen
av förslaget vill jag emellertid närmare beröra vissa
punkter.

Ej blott kommunikationssvårigheter utan även den omfattning i vilken
tjänsteplikt kan komma att tillgripas torde, framförallt under tid, då riket
befinner sig i krig, göra det nödvändigt att utse flera lönenämnder. Den
av utredningsmannen föreslagna lagtexten synes möjliggöra att antalet
nämnder kan bestämmas av Kungl. Maj :t allt efter föreliggande behov.
Vad gäller stadgandena om lönenämnd liksom åtskilliga andra bestämmelser
i lagen bör tillämpningsföreskrifter i görligaste mån utarbetas och
andra förberedande åtgärder vidtagas. — Rörande frågan huruvida kronoombudsinstitutionen
skall bibehållas eller ej kan jag helt ansluta mig till
utredningsmannens ståndpunkt och de skäl för denna som han anfört. —
Lönenämnds beslut skall enligt förslaget i vissa fall betraktas som och jämställas
med kollektivavtal. Som framgår av motiven till utredningsmannens
förslag skall så vara fallet därest resultatgivande förhandlingar mellan de
tvistande parterna skulle ha slutat med att kollektivavtal träffats. Den föreslagna
lagtexten på denna punkt synes emellertid ha fått en något för vittgående
formulering och bär därför justerats. — Lönenämnds beslut bör ej
kunna överklagas. Liksom ett mellan parterna ingånget avtal kan dock
givetvis dylikt beslut bli föremål för tolknings- eller tillämpningstvist. I
regel skall sådan tvist lösas av domstol, arbetsdomstolen eller allmän domstol.
Framförallt praktiska skäl synes emellertid föranleda att en tvist,
som anknyter till frågan huruvida ett arbete skall upphöra eller ej, bör
få avgöras av myndighet som handhar tillämpningen av lagstiftningen över
huvud. Endast sådan myndighet torde ha den erforderliga överblicken över
rådande behov att genomföra arbetet. Eu snabb lösning av tvisten blir i regel
erforderlig, och även med hänsyn härtill synes domstolsvägen ej böra

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

anlitas. Den föreslagna ordningen medför emellertid att vederbörande
myndighet kan komma att ställas inför intrikata arbetsrättsliga spörsmål,
såsom t. ex. i de fall då mera personliga skäl från någondera sidan anföres
för att arbetsförhållandet mellan parterna skall upphöra. Det är därför
angeläget att myndigheten -— såsom framgår av vad jag i fortsättningen
kommer att anföra avses härmed länsarbetsnämnd — för dylika fall i möjligaste
mån anlitar förefintlig tillgång på expertis med erfarenhet på
området.

Från huvudregeln att villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, skall
bestämmas på samma sätt som om fråga varit om frivilligt åtaget arbete
har utredningsmannen föreslagit ett undantag avseende visst arbete hos
staten som arbetsgivare. Det gäller enligt förslaget villkoren för arbete, som
— utan att vara inordnat under statligt reglemente — kan jämställas med
arbete, som regleras på dylikt sätt. För att undvika den normala, i regel
tidsödande proceduren med riksdagens medverkan vid bestämmandet av
villkoren föreslås att Kungi. Maj :t skall ensam få besluta i frågan. Det
föreslagna stadgandet innebär även ett undantag från principen att lönenämnd
i sista hand skall fälla avgörandet; den för statstjänstemännen normala
regeln att arbetsgivaren i vart fall formellt fastställer villkoren bibehålies
alltså.

Enligt vad jag inhämtat föreligger utkast till bl. a. civil krigsavlöningskungörelse,
jämlikt vilket villkoren för arbete av nu ifrågavarande slag i
viss utsträckning skall komma att få bestämmas av den statliga myndighet,
hos vilken arbetet skall utföras. Därest en kungörelse av sådant innehåll
utfärdas, blir den givetvis i överensstämmelse med förutnämnda huvudregel
tillämplig jämväl å arbete som ålagts med tjänsteplikt. Med hänsyn
till att tjänsteplikt kan komma att tillgripas i en situation då krigsavlöningskungörelsen
ej gäller, synes motsvarande böra stadgas för sådant
fall. Bestämmelsen bör lämpligen ges det innehållet att beträffande villkoren
i fråga skall gälla vad Kungl. Maj :t därom förordnar. Vidare torde bestämmelsen
böra utvidgas till att omfatta ej enbart statligt arbete utan
över huvud arbete av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmes
i ett av Kungl. Maj:l med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente.
Jämväl vid bestämmandet av det sakliga innehållet i avlöningsreglementena
för t. ex. präster, poliser och folkskollärare krävs nämligen riksdagens
medverkan.

I anledning av vad Sveriges akademikers centralorganisation anfört om
angelägenheten av att lönenämnd i brist på överenskommelser får fastställa
villkoren för arbete under tjänsteplikt även då arbetet utföres med staten
som arbetsgivare vill jag erinra om att så blir fallet beträffande de statliga
arbetstagare, vilkas villkor normalt regleras genom kollektivavtal eller
privata avtal. Liksom parterna i dessa fall själva kan sluta avtal kommer,
då sådant avtal ej kan träffas, villkoren att bestämmas av lönenämnd un -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 är 1959 29

der medverkan av representanter för arbetsmarknadsparternas organisationer.
Vad angår de Iöneplansanställda synes anledning saknas att för de
tjänstepliktigas del ändra gällande ordning för bestämmandet av arbetsvillkoren
i annan mån än vad nyss sagts, nämligen så att riksdagens medverkan
ej erfordras.

Beträffande arbete av sådan beskaffenhet att villkoren därför normalt
bestämmes genom ett kommunalt reglemente bör, då tjänsteplikt tillgripes
för dylikt arbete, gälla att ett redan befintligt tillämpbart reglemente fortfarande
skall tillämpas. Om arbetet ej regleras i ett dylikt reglemente, bör liksom
eljest förhandlingar kunna ske mellan kommunen och tjänstemannaorganisation,
men om överenskommelse ej skulle uppnås torde det slutliga
avgörandet böra ankomma ej på kommunen utan på lönenämnd.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit att Kungl. Maj:t eller lagens
tillämpningsmyndigheter skall få möjlighet att, i vissa fall och oberoende
av hur villkoren eljest reglerats, efter enhetliga normer fastställa villkor
för arbete, ålagt med tjänsteplikt. Denna befogenhet är avsedd att nyttjas
endast i undantagsfall, framför allt i situationer då det kan visa sig angeläget
att snabbt och utan omgång bestämma ersättning för ett arbete. I
regel avses fall då ianspråktagandet av arbetskraften skett i uppbådsliknande
form — så som i 1939 års lag avsågs beträffande ungdom — och då
kvalifikationskraven ej är alltför varierande. De remissinstanser som yttrat
sig i frågan har ej anfört erinran mot ett dylikt stadgande i och för sig men
itarkt framhävt angelägenheten av en restriktiv tillämpning. Även jag ansluter
mig till förslaget men vill betona att ett dylikt avsteg från det vanliga
tillvägagångssättet att bestämma arbetsvillkoren kan godtagas endast för
sådana undantagsfall som nyss exemplifierats. Att i lagtext närmare precisera
förutsättningarna torde emellertid ej låta sig göra. Det är tydligt att
det främst är då riket befinner sig i krig och beträffande personer som
tages i anspråk för allmän tjänsteplikt som bestämmelsen kan behöva tilllämpas;
uteslutas kan emellertid ej att behov därav kan uppkomma även
i andra fall.

Det synes mig uppenbart att den som tages i anspråk för att i det allmännas
intresse utföra arbete skall av statsmedel erhålla ersättning för direkta
utgifter, föranledda av ianspråktagandet. Sålunda bör utan tvivel
gottgöras kostnader för resa från hemorten till en arbetsplats, där tjänsteplikt
skall fullgöras, och för uppehälle under dylik resa; detsamma gäller
givetvis motsvarande kostnader vid resa mellan två platser, där arbete under
tjänsteplikt utförts resp. skall utföras ävensom vid resa tillbaka till
hemorten då den tjänstepliktige ej längre tages i anspråk. Om arbetet på
en ny plats blir mera varaktigt torde det vidare i vissa fall vara rimligt alt
den tjänstepliktige på motsvarande sätt får ersättning för flyttning av familj
och bohag. Här torde dock få förutsättas en skälighetsprövning, därvid hän -

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

syn bör tagas bl. a. till den tjänstepliktiges löneförmåner. Samtliga nu
nämnda former av ersättningar bör, som jag nyss antydde, utgå av allmänna
medel.

Vidare bör otvivelaktigt viss garanti lämnas för att den tjänstepliktige
skall utfå ersättning för det utförda arbetet. Skulle av någon anledning
vederbörande arbetsgivare ej vilja eller vara i stånd till att betala lönen,
bör staten träda emellan och utge motsvarande ersättning mot det att den
tjänstepliktige å staten överlåter sin fordran gentemot arbetsgivaren. Normalt
torde den tjänstepliktige komma att begära ersättningen i fråga utan
dröjsmål; i många fall torde han vara i omedelbart behov av ersättningen.
Han bör dock ha möjlighet att ge arbetsgivaren visst anstånd. Med hänsyn
härtill föreslås att den tjänstepliktige kan dröja tre månader efter
det fordran förfallit innan han gör framställning om ersättning av staten.
En sådan tidsfrist torde ur den tjänstepliktiges synpunkt vara tillräcklig;
en längre frist skulle vidare kunna medföra större svårigheter för staten
att i sin tur indriva fordringen hos arbetsgivaren. Fall kan emellertid tänkas
förekomma då den angivna tiden av tre månader visar sig otillräcklig,
varför möjlighet bör beredas att göra undantag från huvudregeln.

Den principiella rätten att erhålla här förut berörda ersättningar bör direkt
fastslås i lag. Utformningen av detaljbestämmelser torde däremot få
överlämnas åt Kungl. Maj :t eller den centrala tillämpningsmyndigheten.
Som utredningsmannen anfört synes nämligen ett mera preciserat utformande
av detaljer lämpligast kunna ske med beaktande av de i den aktuella
situationen rådande förhållandena. Jag delar länsstyrelsens i Malmöhus
län uppfattning att de förutsatta tillämpningsbestämmelserna bör erhålla
en så enkel utformning som möjligt.

I 1939 års lag upptogs slutligen vissa grundläggande bestämmelser om
att en tjänstepliktig skulle kunna under vissa omständigheter erhålla kompensation
för minskad inkomst eller ökade levnadskostnader. En lösning
av spörsmålet huruvida och under vilka förutsättningar dylik ersättning
skall utgå torde emellertid sammanhänga med den mera allmänna regleringen
av frågan om försörjning av anhöriga till sådana personer, som på
ett eller annat sätt i krislägen tages i anspråk för det allmännas räkning.
Som utredningsmannen anfört är nämnda problem föremål för prövning av
en särskild utredning, värnpliktsavlöningsutredningen, vilken därvid torde
ha att beakta även förhållandena rörande de tjänstepliktiga. Jag biträder
därför utredningsmannens förslag att i nuvarande sammanhang ej föregripa
de resultat som sålunda är att vänta. Å andra sidan har jag intet att
erinra mot de av utredningsmannen anförda allmänna synpunkterna på
problemet. Tills vidare synes föreskrifterna om familjebidrag åt värnpliktiga
vid behov kunna tjäna som förebild för stadganden om motsvarande
ersättningar i samband med tjänsteplikts fullgörande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 195!)

Någon tvekan synes mig knappast böra råda om att arbetsmarknadsstyrelsen
och dess underlydande organ i princip bör ha hand om administrationen
av den föreslagna lagstiftningen. Genom sina fredsmässiga uppgifter
har arbetsmarknadsverket gjort sig förtroget med problem liknande dem
som kan uppstå i krislägen ävensom över huvud förskaffat sig en vidsträckt
överblick över och ingående kännedom om förhållandena på arbetsmarknaden.
Verket får vidare anses i stort sett redan äga den betydelsefulla
regionala och lokala organisation som erfordras för tillämpningen av
lagen.

Om sålunda arbetsmarknadsstyrelsen normalt bör vara centralt tillämpningsorgan
skulle man dock möjligen kunna ifrågasätta, om ej lagen borde
bereda möjlighet för Kungl. Maj :t att uppdraga åt andra myndigheter att
för speciella fall handha tillämpningen. Utredningsmannen har i sitt betänkande
tagit upp detta spörsmål till diskussion men stannat för att ej föreslå
en dylik ordning. De skäl utredningsmannen därvid anfört, främst angelägenheten
av att i krissituationer undvika en splittring av den organisatoriska
ledningen, synes mig bärande och jag ansluter mig därför till hans
ståndpunkt. Därav att arbetsmarknadsstyrelsen ensam får handha den
centrala tillämpningen följer också den psykologiska fördelen att ingripandena
utformas av ett fristående, opartiskt organ, vari arbetsmarknadens
huvudorganisationer är representerade. Jag förutsätter vidare att överst
och icke minst på mera särpräglade områden, exempelvis veterinärväsendet
och handelssjöfarten — ett nära samarbete kommer att råda mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och de övriga myndigheter, som kan beröras
av ifrågavarande slag av ingripanden.

Länsarbetsnämnderna med den dem underställda arbetsförmedlingen
torde uppfylla de krav på väl utbyggda regionala organ, som måste uppställas.
Liksom arbetsmarknadsstyrelsen med avseende å riket i dess helhet
har länsarbetsnämnderna genom sin verksamhet i fred skaffat sig en
grundlig kännedom om tillgången på och behoven av arbetskraft inom vederbörande
län. De har också bl. a. genom uppläggande av olika register
deltagit i planläggningen av verksamheten under krig och liknande allvarliga
lägen. Gentemot vad en remissinstans anfört om önskvärdheten av att
annan myndighet än länsarbetsnämnd får handlägga frågor rörande medicinalväsendets
administrativa personal, såsom kontors-, handräckningsoch
liknande personal, vill jag framhålla att behov av dylik arbetskraft
sannolikt kommer att göra sig gällande på de mest skiftande områden av
samhällslivet och att endast arbetsmarknadsorganen torde ha den erforderliga
överblicken över tillgång och efterfrågan. Länsarbetsnämnderna bör
sålunda handha den regionala tillämpningen överlag.

Beträffande länsarbetsnämnds verksamhet är emellertid att märka att
de uppgifter, som under fred åvilar länsarbetsnämnd, skall enligt numera

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

fastställda planer för länsstyrelsernas krigsorganisation handläggas av
länsstyrelserna då dessa är krigsorganiserade. En sådan ordning har ansetts
erforderlig av bl. a. samordningsskäl. Det förutsättes härvid att länsarbetsdirektören
regelmässigt skall ingå i den krigsorganiserade länsstyrelsen
jämte annan personal ur länsarbetsnämndernas kansliorganisation.
Länsarbetsnämnden kommer sålunda att som självständig länsmyndighet
och i sin normala sammansättning kunna handha lagens tillämpning under
de stadier av ett krisläge, då lagen kan behöva användas och länsstyrelsen
i länet ej krigsorganiserats. I och med att länsstyrelsen krigsorganiseras
kommer emellertid länsarbetsnämnden att upphöra som beslutande myndighet
och ärenden enligt tjänstepliktslagen kommer då att övertagas avlänsstyrelsen.
Någon särskild bestämmelse härom i tjänstepliktslagen torde
icke erfordras. Det må anmärkas, att administrativa fullmaktslagen ger
Kungl. Maj :t rätt att under vissa förutsättningar överföra arbetsuppgifter
från en myndighet till en annan. Med hänsyn till att länsarbetsnämndens
kansliorganisation inom länsstyrelsen kommer att ha det närmaste
ansvaret för dessa ärenden kan enligt min mening icke uppstå någon fara
för bristande kontinuitet i ärendenas handläggning vid omorganisationen.
Något principiellt hinder mot att länsstyrelse på ifrågavarande område och
i ett sådant läge fungerar som regionalt organ under arbetsmarknadsstyrelsen
anser jag ej föreligga. Det är emellertid av stor vikt att det regionala
tillämpningsorganet åtminstone vid fattande av vissa beslut har tillgång
till den erfarenhet som representanter för arbetsmarknadens organ besitter.
Jag vill därför betona det angelägna i att expertis av nämnt slag i
möjligaste mån kommer att anlitas även i de situationer, då beslutanderätten
formellt tillkommer länsstyrelsen. Planläggningen för länsstyrelses
krigsorganisation förutsätter också, att länsarbetsnämnden såsom sådan,
dvs. bl. a. representanter för arbetsmarknadsorganisationerna, skall bibehållas
såsom rådgivande organ.

Med hänsyn främst till utvecklingen på krigföringens område är det av
vikt att lokala tillämpningsorgan har möjligheter att i allvarliga och brådskande
situationer handla självständigt. Förutsättningar bör sålunda finnas
för länsorganet att till kretskontoren och lokala kontor delegera beslutanderätt
särskilt för situationer då förbindelserna med det regionala organet
avbrutits. Behov av att i vissa lägen förstärka personalorganisationen för
de lokala organen torde fördenskull komma att uppstå. Som utredningsmannen
framhållit torde uppgifternas natur och omfattning vara avgörande
för den utsträckning i vilken delegering av befogenhet bör ske till
de lokala organen. Närmare föreskrifter härom bör lämnas i administrativ
väg.

Tillämpningsmyndigheterna bör äga möjlighet att utnyttja den speciella
lokalkännedom som kommunalt organ får antagas besitta rörande arbetskraften
inom kommunen. Enligt lagen om skyldighet för kommun att full -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

göra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter äger Kungl. Maj :t i
vissa krissituationer föreskriva att kommun skall fullgöra uppgifter som
är erforderliga bl. a. för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft; nämnda
uppgifter skall då ankomma på kommunala kristidsnämnder. Dylik
nämnd skall enligt kungörelsen om kristidsnämnder i princip finnas i
varje kommun; i vissa fall kan dock åt annan kommunal myndighet uppdragas
att fullgöra kristidsnämnds uppgifter. Med hänsyn härtill synes det
tillräckligt att i den nu ifrågavarande lagstiftningen upptaga ett stadgande
av innehåll att kristidsnämnd eller motsvarande kommunala myndighet
har att inom sitt verksamhetsområde biträda lagens tillämpningsmyndigheter.

Vad gäller fördelningen av uppgifterna mellan de olika tillämpningsorganen
kan jag i stort ansluta mig till vad utredningsmannen därom uttalat.
Såsom förut framhållits ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda de
grundläggande förordnandena om ingripande enligt lagen; om någon delegering
av denna befogenhet kan i princip ej bli fråga. Däremot kan det tänkas
att t. ex. ett förordnande om tjänsteplikt göres mycket omfattande men
förenas med bemyndigande för underordnad myndighet att medge undantag.
I övrigt bör praktiska hänsyn vara avgörande för fördelningen av uppgifterna.
Slutligen vill jag än en gång erinra om att med stöd av administrativa
fullmaktslagen andra myndigheter än arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
kan beklädas med uppgifter rörande lagens tillämpning
liksom fördelningen av uppgifterna mellan dem kan ändras. I vissa lägen
kan även Kungl. Maj :ts befogenheter överföras på underlydande myndigheter.

En lag av nu ifrågavarande art bör tydligen av praktiska skäl innehålla
allenast de på varje punkt grundläggande stadgandena. Den mera detaljerade
utformningen av t. ex. de olika ingripandena kan, som utredningsmannen
framhållit, bli beroende på de förhållanden som råder då en till—
lämpning av lagen blir aktuell. Regler av typisk tillämpningskaraktär torde
därför få meddelas i administrativ ordning. Föreliggande förslag synes mig
i detta hänseende vara lämpligt avvägt.

Jag kan i stort godkänna de allmänna riktlinjer för tillämpningen som
utredningsmannen dragit upp. I detta sammanhang vill jag närmare beröra
endast eu specialfråga, som också särskilt beaktats av vissa remissinstanser,
nämligen sättet för uttagningen av tjänstepliktiga. I princip torde man
böra kräva att en person, som uttages för arbete med tjänsteplikt, klart och
otvetydigt underrättas om ianspråktagandet, icke minst ur den synpunkten
atl han bör vara medveten om de påföljder som brott mot arbetsplikten kan
medföra. Man torde därför kunna uppställa som huvudregel att ett arbetsåläggande
skall meddelas individuellt. Delta gäller främst då fråga är om
allmän tjänsteplikt, men regeln synes principiellt böra gälla även vid
tjänsteförlängning. Normalt kommer eu dylik åtgärd sällan alt avse alla
3 — Dihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 and. Nr 8

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

dem som utför arbete på en viss arbetsplats. Skulle emellertid så vara fallet
torde en mera allmänt hållen delgivning, t. ex. genom anslag på en arbetsplats,
avseende alla dem som vid en viss tidpunkt utför arbete på platsen
i fråga, kunna godtagas, dock endast om någon sorts kontroll kan utövas
över att de som skall tagas i anspråk verkligen tar del av anslagets innehåll.
För vissa specialfall, t. ex. då långt borta varande sjömän skall åläggas
tjänsteförlängning, torde det vidare vara praktiskt omöjligt att med
erforderlig snabbhet först fastställa fartygsbesättningens aktuella sammansättning
och därefter individuellt delge varje besättningsman åläggandet.
Möjlighet till kollektiv uttagning, anknuten till dem som faktiskt tjänstgör
på viss plats, visst fartyg osv., synes därför böra föreligga. Eventuellt
bör en dylik generell delgivning när möjligheterna tillåter följas av individuell
sådan.»

Lagrådet

Lagrådet har vid granskningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen
gjort erinringar beträffande vissa särskilda stadganden, vilka
erinringar beaktats vid utformningen av förslagen.

Motionen

Motionärerna har till stöd för sitt yrkande om avslag å propositionen anfört
bl. a., att förslaget till allmän tjänstepliktslag innebär betydande inskränkningar
i löntagarnas rörelsefrihet, något som enligt motionärerna är
ägnat att skapa olust bland löntagarna och är till skada för försvarsviljan.
De har vidare gjort gällande, att tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna
inte är nödvändiga ens i situationer av krig eller krigsfara, och i
fortsättningen yttrat:

Vårt land har officiellt bekänt sig till alliansfrihetens och neutralitetens
linje. Ingen förnuftig människa förutsätter annat än att landet endast kommer
att föra försvarskrig. Något engagemang i krig med anfallssyfte är,
såvitt vi förstår, otänkbart från de utgångspunkter som bestämmer svensk
utrikespolitik. Blir landet angripet, så är vi förvissade om att det svenska
folkets försvarsvilja kommer att ta sig så starka uttryck, att i varje fall
inga tvångsbestämmelser erfordras för att »reglera» förhållandena på arbetsmarknaden.
Arbetarnas försvarsvilja är den starkaste tänkbara garanti
för att landets försvarsintressen inte kommer att äventyras genom deras
åtgöranden.

Utskottet

Det genom propositionen framlagda förslaget till allmän t jänstepliktslag
är ett led i planläggningen för rikets försvarsberedskap. I likhet med de år
1954 antagna allmänna förfogande- och ransoneringslagarna syftar förslaget
till att samla rikets resurser till en så effektiv försvarsinsats som
möjligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Den föreslagna lagen avser till skillnad från de nämnda beredskapslagarna
ingripanden mot arbetskraften; under vissa betingelser skall åtgärder kunna
vidtagas för att förmå inom riket boende att utföra krigsviktigt arbete.

För närvarande finns — bortsett från värnplikts- och civilförsvarslagstiftningen
— icke andra bestämmelser om tjänsteplikt än de som är intagna i
krigssjukvårdslagen den 27 november 1953. Dessa bestämmelser stadgar
tjänsteplikt under vissa förhållanden för medicinalpersonal, d. v. s. läkare,
tandläkare, apotekare, sjuksköterskor in. fl. Under andra världskriget och
åren närmast därefter fanns emellertid allmän lagstiftning om tjänsteplikt;
denna tillämpades i betydande utsträckning.

Om behovet av en allmän tjänstepliktslag kan icke gärna råda någon tvekan.
Givetvis är det, såsom framhållits från många håll, önskvärt, att arbetsmarknaden
får reglera sig själv utan tvångsingripanden även under
krisartade förhållanden. Till följd av rubbningar i utrikeshandeln och ändringar
i konsumtionen kan arbetslöshet uppkomma, och härigenom kan
skapas en reserv av arbetskraft, något som kan minska behovet av tvångsåtgärder.
Men situationer kan — såsom erfarenheten från det senaste kriget
visar — uppkomma, då sådana åtgärder blir nödvändiga.

De åtgärder som skall kunna vidtagas med stöd av den nga lagen har
utformats efter mönster av de under andra världskriget gällande bestämmelserna.
Vissa av de föreslagna åtgärderna — förbud mot annan arbetsförmedling
än den offentliga (4 §) samt arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser
(5 §) — riktar sig i första hand mot arbetsförmedlingsorgan
och arbetsgivare och endast indirekt mot arbetskraften. De två
sistnämnda slagen av åtgärder, som inte skall få vidtagas var för sig utan
endast samtidigt, innebär förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare
utan den offentliga arbetsförmedlingens medgivande och förbud för denna
att medgiva arbetstagare att taga annat än företrädesberättigat arbete.

Ett direkt tvång mot arbetstagarna innebär däremot de övriga föreslagna
åtgärderna, nämligen tjänsteförlängning (8 §) och allmän tjänsteplikt (9 §),
som sammanfattningsvis benämnes tjänsteplikt. Tjänsteförlängning innebär
förbud för arbetstagare att utan medgivande lämna den anställning han
innehar, allmän tjänsteplikt skyldighet att antaga och utföra anvisat arbete.
Tjänsteförlängningen kommer av naturliga skäl att ha tillämpning
endast på anställningsförhållanden. Så blir i huvudsak fallet även med den
allmänna tjänsteplikten; men i vissa lägen, främst katastrofsituationer av
skilda slag, kan den komma att utformas såsom elt allmänt uppbåd, utan
att egentligt anställningsförhållande kan sägas föreligga.

Åtgärderna synes utskottet lämpligt utformade. Särskilt fördelaktigt är,
alt de till sin art och omfattning kan lämpas efter föreliggande behov. Sålunda
behöver tjänsteplikt inte föreläggas, så liinge de indirekt verkande

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

åtgärderna jämlikt 4 och 5 §§ är tillräckliga. Vidare kan en åtgärd inskränkas
till att avse visst verksamhetsområde eller viss del av landet.

Beträffande de ändamål, för vilka åtgärderna må tillgripas, uppställes
den grundprincipen, att dessa skall vara av synnerlig vikt för det allmänna.
Såsom exempel nämnes folkförsörjningen, samfärdseln samt krigsmaktens
och civilförsvarets utrustning, underhåll och anläggnings- och reparationsarbeten.
Som en allmän inskränkning gäller, att förordnande med stöd av
lagen ej får gälla vapentjänst vid krigsmakten. Arbete, för vilket tjänsteplikt
skall kunna åläggas, skall således vara sådant, som förekommer på den
civila arbetsmarknaden, däri inbegripet arbete, som utföres av civilanställda
vid krigsmakten.

Utskottet har icke någon erinran att göra mot propositionens ståndpunkt
i dessa frågor.

Vad gäller räckvidden för ingripanden hyser utskottet sympati för den
av vissa remissinstanser hävdade uppfattningen, att den föreslagna övre
åldersgränsen — 70 år — är väl hög; skäl kan onekligen anföras för att den
efter mönster av civilförsvarslagen bestämmes till 65 år. Det får emellertid
förutsättas, att tillämpningen i fråga om de äldsta åldersgrupperna, såsom
föredragande statsrådet anfört, blir restriktiv, och med hänsyn därtill vill
utskottet inte förorda avvikelse från propositionens ståndpunkt.

Åtskilliga ungdomar har icke avslutat sin skolutbildning vid den tidpunkt,
då de skall kunna bli föremål för åtgärder enligt lagen, nämligen
vid början av det kalenderår, då de fyller 16 år. Utskottet förmenar, att
— såsom även torde ha skett under det senaste världskriget — behörig
hänsyn bör tagas härtill vid lagens tillämpning. Stadgande därom synes
böra intagas i tillämpningsförfattning.

Särskilda problem kan uppkomma för familjer med barn, om föräldrarna
tages i anspråk för beredskapsuppgifter. Utskottet vill främst understryka,
att mödrar med minderåriga barn i allmänhet inte bör uttagas till tjänsteplikt,
om det inte kan sörjas för barnens underhåll och uppfostran på betryggande
sätt. Även i denna del torde föreskrift böra meddelas i tillämpningsförfattning.

I spörsmålet om i vad mån den allmänna tjänsteplikten skall ha företräde
framför annan verksamhet föreslås (11 §), att den som är anställd hos
staten eller vid polisväsendet må åläggas allmän tjänsteplikt endast i den
omfattning Konungen föreskriver. I övrigt föreslås bl. a., att arbetsmarknadsstyrelsen
skall kunna föreskriva, att sådan tjänsteplikt inte får åläggas
personer, som är anställda inom krigsviktiga verksamhetsområden. Härom
vill utskottet anföra, att det synes lämpligt, att avvägningen mellan polisverksamheten
och den allmänna tjänsteplikten lägges i Kungl. Maj :ts hand.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Samma måste nödvändigtvis gälla i fråga om rättsväsendet i dess helhet
och likartade grenar av den statliga verksamheten. Att olika bestämmelser
skall gälla för å ena sidan statlig verksamhet och å andra sidan så krigsviktiga
områden som exempelvis den icke-statliga kraftindustrien och de
kommunaltekniska verken, bör icke uppfattas så att personal inom nämnda
områden i större omfattning än statsanställda i gemen skulle uttagas till
allmän tjänsteplikt inom andra områden. I stället bör det ses som ett uttryck
för uppfattningen att den tillämpande myndigheten — arbetsmarknadsstyrelsen
— har den bästa överblicken över rikets samfällda resurser
i fråga om arbetskraft på försörjningsområdet. På motsvarande sätt kan
det visa sig lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen får hand om tillämpningen
av tjänstepliktsbestämmelserna inom statliga verksamhetsgrenar,
som tillhör detta område, såsom den statliga kraftindustrien och vissa
andra kommunikationsverk. En sådan ordning kan åstadkommas genom
att Kungl. Maj :t föreskriver, att anställda inom dylika statliga verksamhetsgrenar
kan tagas i anspråk för allmän tjänsteplikt i den mån arbetsmarknadsstyrelsen
medgiver det.

Att värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring i civilförsvaret har företräde
framför arbete på grund av tjänsteplikt finner utskottet naturligt. Vad gäller
heinperinitterade värnpliktiga får antagas, att sådana som regel inte
kommer att uttagas för tjänsteplikt annat än när permissionstiden är någorlunda
lång. År en värnpliktig hempermitterad för att deltaga i exempelvis
skördearbete, torde sålunda — bortsett från katastrofsituationer ■—■
arbete av annat slag knappast böra åläggas honom med tjänsteplikt.

Allmän enighet råder om att samtliga fullmaktsbestämmelser — alltså
både de som avser indirekta och de som avser direkta ingripanden mot
arbetskraften — skall kunna tillämpas under krig och vid krigsfara samt
om att dessa bestämmelser skall träda i tillämpning automatiskt då riket
kommer i krig. Vid krigsfara skall Kungl. Maj :t kunna förordna om tilllämpning
av bestämmelserna utan att inhämta riksdagens samtycke; sådant
förordnande förfaller emellertid, om det inte underställes riksdagen
inom en månad och gillas av riksdagen inom viss tid därefter. Från vissa
håll har förordats, att Kungl. Maj :t, bortsett från fall av omedelbar krigsfara,
skulle vara skyldig att inhämta riksdagens samtycke i förväg, om
riksdagen är samlad. I anledning härav vill utskottet framhålla, att
hinder för Kungl. Maj :t att i sådana fall begära förhandssamtycke av riksdagen
givetvis icke skall föreligga. Det är emellertid föga sannolikt, att
tiden kommer att medge detta. Vidare må framhållas, alt det kan bli lämpligt
alt låta tjänstepliktslagen träda i tillämpning samtidigt med allmänna
förfogande- och ransoneringslagarna; och dessa lagar måste uppenbarligen
kunna sättas i tillämpning utan den föregående varning, som en riksdagsbehandling
skulle innebära.

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Fullmaktsbestämmelserna skall enligt förslaget utan särskilt förordnande
förbli i tillämpning under en övergångstid efter det kriget eller krigsfaran
upphört, övergångstiden löper ut senast vid slutet av nästkommande
riksdagssession, men Kungl. Maj :t kan dessförinnan förordna, att bestämmelserna
inte vidare skall tillämpas. Motsvarande ordning gäller enligt förfogande-
och ransoneringslagarna. Utskottet, som i likhet med utredningsmannen,
vissa remissinstanser och föredragande statsrådet anser övergångstiden
vara i längsta laget, vill med beaktande av intresset av likartad
reglering inom beredskapslagstiftningen dock icke föreslå avvikelse från
förslaget i denna del.

När krig eller krigsfara inte är för handen, skall enligt förslaget inte bestämmelserna
om tjänsteplikt utan endast föreskrifterna om de indirekta
ingripandena kunna försättas i tillämpning. Detta skall kunna ske, om så
påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande makter, och skall förutsätta sammanstämmande
beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Från skilda håll, bl. a.
överbefälhavaren och försvarets förvaltningsdirektion, har förordats, att
även tjänstepliktsbestämmelserna skulle kunna tillämpas redan innan påtaglig
krigsfara inträtt. Vissa skäl talar enligt utskottets mening för en sådan
ordning. Om samma procedur — sammanstämmande beslut av Kungl.
Maj :t och riksdagen — krävdes för tillämpning av bestämmelserna om
tjänsteplikt som för tillämpning av bestämmelserna om de indirekta ingripandena,
finge tillräckliga garantier mot ogrundade förordnanden anses
vara för handen. Den föreslagna ordningen har emellertid godtagits av
experter, företrädande försvaret, arbetsmarknadsverket, riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap och arbetsmarknadsorganisationerna, och
med hänsyn därtill vill utskottet icke föreslå avvikelse från propositionen i
denna del. Om så skulle erfordras, kan särskild lagstiftning om tjänsteplikt
genomföras utan väsentlig tidsutdräkt.

Uttrycket »krig mellan främmande makter» återfinnes även i allmänna
förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen. Under förarbetena till
dessa lagar yttrade föredragande departementschefen med tanke på förhållanden,
föranledda av ett sådant krig, att det i och för sig vore likgiltigt,
huruvida kriget påginge eller upphört. I detta yttrande instämde andra lagutskottet.
I förevarande lagstiftningsärende har uttalats olika uppfattningar
om uttryckets innebörd. Utredningsmannen har sålunda anfört, att
det torde böra krävas, att kriget skall pågå. Lagrådet har däremot, utan att
möta gensaga från föredragande statsrådets sida, uttalat sig för att även
ett avslutat krig mellan främmande makter skulle kunna utgöra grund för
tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.

Det kan enligt utskottets mening icke komma i fråga att tillägga de
ifrågavarande orden annan innebörd vid tillämpning av tjänstepliktslagen

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

än vid tillämpning av förfogande- och ransoneringslagarna. Utskottet ansluter
sig alltså till lagrådets uttalande.

Beträffande tjänstepliktslagens giltighetstid innebär förslaget, att lagen
som sådan, i likhet med övriga beredskapslagar, skall vara permanent. Detta
är uppenbarligen en lämplig ordning. Härigenom underlättas planeringen
i fredstid.

Villkoren för arbete enligt lagen skall i största möjliga utsträckning vara
desamma som för frivilligt arbete. För anställning i enlighet med företrädesbestämmelse
skall enligt propositionen över huvud icke gälla några särskilda
villkor, utan arbetsvillkoren skall i samma utsträckning som eljest
kunna bestämmas genom avtal; den som tar sådan anställning gör det formellt
frivilligt och är följaktligen oförhindrad att som stridsmedel nedlägga
arbetet.

Tjänsteplikten skall däremot enligt Kungl. Maj :ts förslag innebära hinder
att frånträda anställningen eller eljest nedlägga arbetet.

I motionen II: 470 — vari hemställts om avslag å propositionen — har
emellertid anförts, att förbudet att nedlägga arbetet utgör en icke godtagbar
inskränkning i löntagarnas rätt att genom kollektiva ansträngningar
hävda sina intressen i fråga om arbetsvillkoren.

Såsom utskottet tidigare yttrat, kan tvekan icke råda om behovet av lagstiftning
om tjänsteplikt. Då tjänsteplikt i och för sig innebär förbud att
nedlägga arbetet, måste tvistefrågor mellan arbetsgivare och arbetstagare
lösas utan stridsåtgärder. Med den utveckling och stabilitet, som arbetsmarknadens
organisationer numera har, kan antagas, att dessa — särskilt
med hänsyn till att bestämmelserna om tjänsteplikt kommer att tillämpas
bara under krisförhållanden — regelmässigt kommer att träffa överenskommelser
utan annan medverkan från det allmänna än den som äger rum
under normala förhållanden. Även inom verksamheter, som icke regleras
genom kollektivavtal, torde i allmänhet frivilliga uppgörelser kunna komma
till stånd. Men som eu yttersta utväg måste tvångsmässig lösning kunna
tillgripas. Utskottet finner naturligt, att lösningen därvid, såsom föreslagits
i propositionen, åstadkommes genom obligatoriskt skiljeavgörande. Utskottet
ansluter sig till de föreslagna bestämmelserna om sådant avgörande,
främst alt detta skall tillkomma en av Kungl. Maj:t förordnad nämnd
med företrädare för arbetsgivare och arbetstagare, löncnämnd för tjänsteplikt.
Särskilt vill utskottet uttala sin tillfredsställelse över att lagförslaget,
till skillnad från den under senaste världskriget gällande tjänstepliktslagen,
inte innehåller någon bestämmelse om att skiljeavgörande i vissa fall skall
underställas Kungl. Maj :ts prövning.

För det fall att staten är arbetsgivare innebär förslaget, att i huvudsak
samma regler kommer att gälla som under normala förhållanden. Anställningar
enligt någon av de statliga löneplanerna kommer sålunda all i van -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

lig ordning vara underkastade avlöningsreglementen, utfärdade av Kungl.
Maj :t med stöd av riksdagens beslut. För arbete, som utan att vara inordnat
under sådant reglemente kan jämställas med arbete som regleras på dylikt
sätt, föreslås emellertid den avvikelsen från sedvanlig ordning, att riksdagens
medverkan inte skall krävas. Med hänsyn till angelägenheten av
snabba avgöranden vill utskottet icke motsätta sig den föreslagna ordningen,
som alltså innebär, att Kungl. Maj :t ensam bestämmer villkoren.
Det får antagas, att fastställandet av villkoren för både löneplansanställningar
och liknande anställningar hos staten liksom under normala förhållanden
kommer att föregås av förhandlingar.

I betydande utsträckning regleras villkoren för statliga anställningar genom
kollektivavtal eller enskilda avtal. Är så fallet, ankommer, liksom i
fråga om kommunala och privata anställningar, avgörandet i sista hand på
lönenämnd för tjänsteplikt.

Angående de åtgärder som skall kunna vidtagas med stöd av lagen har
ovan framhållits att allmän tjänsteplikt i vissa lägen, främst katastrofsituationer,
kunde tänkas få formen av allmänt uppbåd. Framför allt med
tanke på sådana situationer har i lagförslaget upptagits ett stadgande
(18 §), som ger möjlighet att beträffande grupp av tjänstepliktiga fastställa
likformiga arbetsvillkor; för sådant fall skall lagens bestämmelser i
övrigt om villkorens bestämmande icke gälla. Såsom förutsättning för tilllämpningen
anges i stadgandet, att »synnerliga skäl därtill föreligga». Utskottet
anser att stadgandet bör godtagas med hänsyn till att det i de situationer,
som det framför allt är fråga om, knappast är möjligt att föra verkliga
förhandlingar. Utskottet vill emellertid understryka, dels att stadgandet
bör tillämpas restriktivt, dels att de arbetsvillkor, som kommer att fastställas,
i möjligaste mån bör anpassas efter vad som eljest gäller på arbetsmarknaden.

Utskottet kan således ansluta sig till propositionens ståndpunkt i de här
behandlade frågorna om villkoren för arbete under tjänsteplikt. Utskottet
avstyrker följaktligen motionen.

Även i övrigt vill utskottet tillstyrka de föreslagna bestämmelserna om
villkoren för arbete under tjänsteplikt. I anslutning till stadgandet i 19 §
om särskilda förmåner för den som utför arbete med tjänsteplikt vill utskottet
emellertid anföra följande. Jämlikt sagda lagrum skall staten garantera
att den som fullgör tjänsteplikt också får ut sin lön; att arbetsgivaren
inte kan eller vill betala ut lönen, skall således inte gå ut över arbetstagaren.
Dessutom skall tjänstepliktig, enligt föreskrifter som skall meddelas i administrativ
ordning, kunna få gottgörelse av statsmedel för rese- eller flyttningskostnader
i samband med fullgörande av tjänsteplikt. Slutligen skall
tjänstepliktig kunna få bidrag, om tjänstepliktens fullgörande medför
minskning av hans inkomst eller ökning av hans levnadskostnader, enligt
normer som ännu icke fastställts. Tills vidare avses att föreskrifterna om

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

familjebidrag åt värnpliktiga vid behov skall tjäna som förebild. De i 19 §
avsedda förmånerna skall jämlikt 23 § i den mån så finnes skäligt kunna
utgå även i fall då arbetstagaren stannar kvar i ålagt arbete efter det att
tjänsteplikten upphört.

Dessa föreskrifter om särskilda förmåner för tjänstepliktiga synes utskottet
väl avvägda. Det förefaller emellertid, som om likartade förmåner ofta
skulle vara motiverade i fall då förordnande om arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestämmelse meddelats. Den som blir anställd enligt en företrädesbestämmelse
är måhända för att kunna försörja sig nödsakad att
resa till annan ort, och han får kanske nöja sig med lägre inkomst än han
skulle ha kunnat få vid arbete som han skaffat på egen hand. Det synes
dock icke tillrådligt att utan närmare överväganden jämställa arbetstagare
som här avses med tjänstepliktig. Det torde lämpligen kunna överlämnas åt
Kungl. Maj :t att i annan ordning åstadkomma en lösning av förevarande
frågor. Riktpunkten bör härvid vara, att situationer, som från den enskildes
synpunkt ter sig likartade, också bedömes efter likartade grunder.

I fråga om administrationen innebär propositionens förslag, såsom framgått
i det föregående, att arbetsmarknadsstyrelsen och de styrelsen underställda
myndigheterna skall ha huvudansvaret. Detta är uppenbarligen en
lämplig ordning. Utskottet kan helt ansluta sig till propositionens förslag
och vad föredragande statsrådet anfört i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet något beröra frågan om hälso- och
sjukvårdens beredskapsplanering. Denna regleras till väsentlig del av den
ovan nämnda krigssjukvårdslagen. Tidigare har nämnts, att denna lag
stadgar tjänsteplikt för medicinalper sonal, d. v. s. läkare, tandläkare, veterinärer,
apotekare, sjuksköterskor in. fl. Tjänsteplikten inträder, utom vid
krig, när Kungl. Maj :t vid krigsfara eller då det påkallas av andra utomordentliga
förhållanden förordnar därom. Till medicinalpersonal hänföres
icke transport-, ekonomi- och kontorspersonal och annan sådan personal,
som kan behövas för medicinalväsendets uppbyggnad och verksamhet;
denna personal skall i stället enligt förslaget lyda under allmänna tjänstepliktslagen.

Olika förutsättningar kommer alltså att gälla för att taga i anspråk å ena
sidan medicinalpersonal och å andra sidan sådan för medicinalväsendet erforderlig
personal, som faller under den föreslagna tjänstepliktslagen. Detta
kan i vissa lägen medföra svårigheter. Vidare kan beredskapsplaneringen
på detta område komma att försvåras av att administrationen därav icke
blir enhetlig: medan planeringen huvudsakligen handhas av medicinalstyrelsen,
kommer enligt förslaget tillämpningen av tjänstepliktsbestämmelserna
för annan personal än medicinalpersonal alt åligga arbetsmarknadsstyrelsen.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 avd. Nr 8

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Det får emellertid antagas att, så länge krig eller krigsfara inte är för
handen, den personal, som erfordras utöver medicinalpersonalen, skall
kunna anställas på frivillig väg. Och i fråga om planeringen i fredstid kommer
givetvis samråd i nödvändig utsträckning att äga rum mellan berörda
myndigheter. Vad gäller verksamheten under krisförhållanden slutligen
finns, för den händelse den normala administrationen då skulle visa sig
olämplig, viss möjlighet att med stöd av lagen den 13 mars 1942 med särskilda
bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras
verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. (administrativa fullmaktslagen)
föra över tillämpningen av tjänstepliktslagen i fråga om här avsedd
personal till samma myndighet som leder medicinalväsendet i övrigt.

Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag, att tjänsteplikten för
medicinalpersonalen även i fortsättningen skall vara särskilt reglerad. Att
så skall vara fallet, har i propositionens lagförslag fått det uttrycket, att i
2 § andra stycket upptagits en erinran, att om tillgodoseende av hälso- och
sjukvårdens behov av medicinalpersonal vid krig och andra utomordentliga
förhållanden gäller vad därom är särskilt stadgat. Därjämte har föreskrivits,
att för tillgodoseende av sådant behov förordnande jämlikt 8 eller 9 § i den
föreslagna lagen, alltså förordnande om tjänsteförlängning och allmän
tjänsteplikt, ej må meddelas. Enligt utskottets mening kan det, med hänsyn
till krigssjukvårdslagens stadganden om tjänsteplikt för medicinalpersonal,
knappast finnas något praktiskt behov av att förordna om arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestämmelse med avseende på sådan personal.
Därtill kommer, att det från administrativ synpunkt måste vara olämpligt,
om ingripanden mot medicinalpersonal jämlikt den nu föreslagna lagen
företages av annan myndighet än den som eljest leder medicinalväsendet
under krisförhållanden. Utskottet föreslår därför, att icke heller förordnanden
jämlikt 4 och 5 §§ allmänna tjänstepliktslagen skall få meddelas
i fråga om medicinalpersonal.

Beträffande specialmotiveringen vill utskottet beröra allenast två frågor.

Lagförslagets 13 § innehåller i första stycket föreskrifter om förutsättningarna
för att anställning eller annat arbete under tjänsteplikt skall
kunna upphöra. Innebörden är att, om arbetsgivaren och arbetstagaren inte
kan enas om att arbetet skall upphöra, skall tvisten prövas av länsarbetsnämnden.
I andra stycket meddelas ett stadgande om följderna av att arbetsgivaren
inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter att taga
den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen upphör.
För detta fall skall gälla, att den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden
ej annat föreskriver, likväl äger rätt till lön och andra förmåner efter
vad som eljest skulle ha gällt. Paragrafens tredje stycke stadgar att fråga,
som länsarbetsnämnden äger avgöra jämlikt första stycket, inte får prövas
av domstol. Härav följer att fråga, som länsarbetsnämnden äger avgöra

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

jämlikt andra stycket, får prövas av domstol. Propositionen avviker på
denna punkt från vad utredningsmannen föreslagit. Föredragande statsrådet
yttrade som motivering för avvikelsen endast att tvist om lön in. m.
under permittering och i liknande fall torde falla under domstols prövning.

Utskottet har uppfattat förslagets innebörd så, att länsarbetsnämnden
skall göra en förstahandsprövning av tvist som här avses, men att vardera
parten enligt vanliga regler skall kunna hänskjuta tvisten till domstol.
Häremot har utskottet intet att erinra. Bestämmelserna torde garantera, att
frågan, huruvida arbetsgivaren -— t. ex. på grund av att hans anläggning
förstörts — haft skälig ursäkt för sin underlåtenhet att taga den tjänstepliktiges
arbetskraft i anspråk, kommer att avgöras med beaktande av allmänna
rättsgrundsatser.

Stadgandet i 22 § andra stycket rör det fall, att en arbetstagare tagits i
anspråk på grund av allmän tjänsteplikt. Då tjänsteplikten upphör, kan
arbetstagaren vilja återvända till den ursprunglige arbetsgivaren. Det kan
emellertid också förhålla sig så att han i stället vill stanna kvar i det arbete
han utfört på grund av tjänsteplikt. Både den ursprunglige arbetsgivaren
och en eventuell vikarie för arbetstagaren har ett rimligt intresse att så
snart som möjligt få reda på hur arbetstagaren ställer sig. Föredragande
statsrådet har uttalat, att frågan om skyldighet för arbetstagaren att underrätta
den ursprunglige arbetsgivaren bör lösas i samband med motsvarande
fråga för de värnpliktigas och de civilförsvarspliktigas del och att man i
avvaktan på en sådan lösning borde tillämpa ett visst stadgande (3 §) i
lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Att detta stadgande skall vinna
tillämpning framgår icke av förevarande bestämmelse i tjänstepliktslagen.
Föreskrift därom bör emellertid inflyta i tillämpningsförfattning.

Utskottet har i övrigt icke funnit anledning till erinran eller uttalande i
anledning av de genom propositionen framlagda förslagen.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att förevarande proposition,
nr 38, icke kunnat helt bifallas, samt med avslag å
motionen 11:470 — måtte för sin del antaga

A. det genom propositionen framlagda förslaget till allmän
tjänstepliktslag med den ändringen, att 2 § erhåller
nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

(Kungl. Maj.ts förslag)

Förordnande jämlikt — —---

Om tillgodoseende av hälso- och
sjukvårdens behov av medicinalpersonal
vid krig och andra utomordentliga
förhållanden gäller vad därom
är särskilt stadgat. För tillgodoseende
av sådant behov må förordnande
jämlikt 8 eller 9 § denna lag ej meddelas.

(Utskottets förslag)

§•

---- -— — vid krigsmakten.

B. det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj
1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Stockholm den 12 mars 1959

På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Carlqvist, herr Mannerskantz,
fru Hamrin-Thorell*, samt herrar Lars Larsson, Magnusson,
Edström och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fru Sandström, fröken
Sandell, herrar Johansson i Södertälje och Fredriksson, fru Eriksson i
Ängelholm samt herrar Gustavsson i Alvesta och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 59
903518