Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Nr 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1958 vid dess fgrtioandra sammanträde
fattade beslut, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad proposition, nr 23, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande
i nämnda protokoll omförmälda, av internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade
beslut, nämligen

1) Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantage
arbetare,

2) Rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare,

3) Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning,

4) Rekommendation (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

Texterna till förenämnda konventioner och rekommendationer har såsom
bilagor (Bil. A—D) fogats till propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

I propositionen avstyrkes svensk ratificering av konventionerna. Rekommendationerna
anses icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Internationella arbetskonferensens fyrtioandra sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 4—26 juni 1958. I sammanträdet deltog representanter
för 73 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet
sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud
från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidan. Sverige deltog i sammanträdet
med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skall de
ovan nämnda konventionerna och rekommendationerna underställas riksdagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft

dels de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna
I: 381 av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 458 av fröken FAmén m. fl., vari
1 Dihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 2

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

hemställts, »att riksdagen i sitt yttrande måtte tillstyrka ratificering av
konvention 111 och den därtill anslutna rekommendationen»;

dels motionen 11:214 av herrar Hagberg och Nilsson i Gävle, vari hemställts,
»att riksdagen måtte uttala att Sverige skall ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention 100 av år 1951 och åtföljande rekommendation
90 samt i skrivelse till Kungl. Maj :t giva denna mening till
känna».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag ävensom
i fråga om de skäl, som motionärerna åberopar till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen och motionerna.

Konvention (nr 110) och rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden
för plantagearbetare

Konventionen antogs av konferensen med 171 röster mot 35 och 26 nedlagda
och rekommendationen med 218 röster mot 0 samt 7 nedlagda. De
svenska regerings- och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som
rekommendationen, medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen
men för rekommendationen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet
yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation funnit det
uppenbart, att dessa båda instrument saknar omedelbart intresse för Sveriges
vidkommande. Med hänsyn härtill anser delegationen det uteslutet för
vårt land att förverkliga konventionens innehåll eller rekommendationens
anvisningar genom lagstiftning eller på annat sätt. Konventionen kan därför
icke rimligen ratificeras av Sverige och vad rekommendationen beträffar
påkallar icke heller denna någon åtgärd från svensk sida.

Delegationen anser sig likväl böra framhålla, att det icke är utan sin moraliska
betydelse, att Internationella arbetsorganisationens strävanden på
förevarande område vinner stöd från alla till organisationen hörande stater.
Det är mot bakgrunden av dessa överväganden som de svenska regeringsombudens
ställningstagande till förmån för antagandet av dessa instrument
måste bedömas.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

»Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
anfört kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen inte
bör ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen hör föranleda
någon åtgärd från svensk sida.»

Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
yttrat om nu ifrågavarande, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens fattade beslut.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning

Innehåll m. m.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Varje stat, som ratificerar den nya konventionen sådan den slutligt antagits,
skall förbinda sig att utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd
att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, främja
likställdhet med avseende å möjligheter och behandling i fråga om anställning
och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda
hänseende (art. 2). För detta ändamål skall ratificerande stat genom metoder,
anpassade efter landets förhållanden och praxis, söka få till stånd samverkan
med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer ävensom med
andra berörda organ i syfte att främja godtagande och tillämpning av denna
politik, utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som
må vara ägnade att trygga ifrågavarande politiks godtagande och tillämpning,
upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och
praxis, vilka är oförenliga med politiken, fullfölja nämnda politik såvitt avser
anställning, som är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll
samt sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesväglednings-,
yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet, som bedrives under ledning
av statlig myndighet (art. 3). Konventionen stadgar vidare, att åtgärder
riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets
säkerhet skadlig verksamhet, icke skall anses såsom diskriminering, under
förutsättning alt vederbörande äger anföra besvär hos ett i enlighet med
nationell praxis upprättat organ (art. 4). Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder,
avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka
av sådana skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller
kulturell nivå allmänt erkännes vara i behov av särskilt skydd eller
bistånd, skall icke anses såsom diskriminering. Innan beslut i sådant hänseende
fattas skall dock i vissa fall de mest representativa arbetsgivar- och
arbetarorganisationernas mening inhämtas (art. 5). Slutligen föreskriver
konventionen (art. 6), att ratificerande stat skall tillämpa densamma på
utanför moderlandet belägna områden i enlighet med bestämmelserna i Internationella
arbetsorganisationens stadga. Begreppet »diskriminering» definieras
i konventionen såsom avseende varje åtskillnad, uteslutning eller
företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet
med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller
yrkesutövning omintetgöres eller heskäres. Konventionen äger tillämpning
å tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken ävensom
å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen angiver de områden inom vilka staterna bör
tillämpa en politik av icke-diskrimincrande natur ävensom de principer som
bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och ar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

betarna samt deras respektive organisationer. Bland de i rekommendationen
uppräknade tillämpningsåtgärderna må särskilt nämnas upprättandet av
lämpliga organ för att främja politikens tillämpning inom alla områden av
offentlig och privat anställning samt en hänvisning till den år 1949 av arbetskonferensen
antagna reviderade konventionen angående migrerande arbetare
och den därtill anslutna rekommendationen.

Konventionen antogs av konferensen med 189 röster mot 24 och 13 nedlagda
och rekommendationen med 212 röster mot 0 och 11 nedlagda. Av de
svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet
av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet
röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen.

Historik

Vid 1957 års konferens med Internationella arbetsorganisationen hade
framlagts ett konventionsförslag, som i likhet med den sedermera antagna
konventionen såsom diskriminationsgrund upptog bl. a. »kön». Beträffande
rätten till lika lön för män och kvinnor hänvisades emellertid i en särskild
artikel till den av arbetsorganisationen år 1951 beslutade, med motionen
II: 214 avsedda konventionen (nr 100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Hänvisningen innebar, att likalönsprincipen
undantogs från förslaget; att en medlemsstat icke ratificerat 1951 års
konvention skulle således icke hindra anslutning till den föreslagna konventionen.
Hänvisningen till 1951 års konvention återfinnes icke i konventionen
sådan den antogs vid konferensen år 1958.

Huvudstadgandet i 1951 års konvention (artikel 2) lyder:

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt
med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,
i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Riksdagen har flera gånger uttalat sig mot ratificering av 1951 års konvention.
Första gången skedde detta i anledning av proposition (nr 47) år
1952, vari anhölls om riksdagens yttrande angående konventionen, och i
samband därmed behandlade motioner. Andra lagutskottet anslöt sig i sitt
utlåtande (nr 21), som låg till grund för riksdagens beslut i ärendet, till
en under frågans föregående behandling uttalad uppfattning, att en ratificering
av konventionen skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt
godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan
påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser
om löneförhållanden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Vid 1956 års riksdag framställdes i två likalydande motioner (I: 356 och
II: 270) yrkande av innebörd att riksdagen måtte uttala, att Sverige skulle
ratificera 1951 års konvention och en samtidigt antagen rekommendation
i ämnet. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 37), att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet uttalade därvid
sin anslutning till den ovan återgivna principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelser om löneförhållanden. Vidare yttrade
utskottet, att enligt dess mening arbetstagarnas egna organisationer vore
bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande avseenden.

I fråga om lönerna på de statliga och kommunala områdena yttrade utskottet.

Så\ itt avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land att
statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen
genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den
ovan atergivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpnmgen»
av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomford
undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna
ande> „ skulle likalönsprincipens fullständiga genomförande på det
statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för
lone.Lberaknade efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per
ar''/ ^ ,Sam.,-lga statll§a och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka
med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader
or pensioner, övertidsersättning m. m. Ett genomförande av likalönsprincipen
på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även
tor det privata näringslivet.

Utskottet fann sig, med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till
principen om den privata arbetsmarknadens frihet, icke kunna tillstyrka
att konventionen ratificerades.

Avslutningsvis uttalade utskottet.

Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till
tragan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,
burjj''Ilda en successiv höjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna
fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens
parter visat ett positivt intresse för genomförandet av för.
Ringar samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande
till mannens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer
bär också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika samrnanban8
gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall ägnas
kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsvn
till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på
onemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam

Riksdagen biföll ulskollcts hemställan.

Samma yrkande väcktes genom motion (I: 123) vid 1958 års B-riksdag.
Även denna motion avstyrktes av andra lagutskottet (uti. B 8). Utskottet
yttrade, alt riksdagen åren 1952 och 1956 som sin mening förklarat att ratificering
icke borde ske, och fortsatte.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Såsom skäl för denna ståndpunkt har åberopats att en ratificering skulle
innebära att man frångick den hittills allmänt godtagna principen om rätt
för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom
fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser i lönefrågor. Enligt utskottets
mening är nämnda skäl alltjämt bärande.

Emellertid vill utskottet framhålla att förevarande spörsmål kan tänkas
komma i ett annat läge såsom följd av genomförandet av ett frihandelsområde
i Västeuropa, varom förhandlingar sedan en tid pågått. I dessa
förhandlingar lär frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats. Det är
därför möjligt att man från svensk sida kan komma att ta ställning till
problemet om likalönsprincipen såsom en del av det större problemkomplexet
om genomförandet av frihandelsområdet.

Utskottet anser dock att under rådande förhållanden Sverige icke bör
biträda konventionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vissa ändringar i riktning mot likalönsprincipens förverkligande på det
statliga området beslutades vid 1957 års riksdag (prop. 120, SU 90, rskr.
225 och vid 1958 års B-riksdag (prop. B 1, bil. 2. p. 2, SU B 14, rskr. Bil).
Ändringarna rörde personal inom fångvården och mentalsjukvården. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande till 1958 års B-riksdag yttrade statsutskottet,
att, även om åtskilliga i likalönskommitténs betänkande behandlade
spörsmål ännu återstod olösta, det likväl enligt utskottets mening måste
framstå såsom mest ändamålsenligt, att de resterande frågorna betraktades
som förhandlingsfrågor och behandlades i enlighet därmed. I anslutning
därtill avstyrkte utskottet ett motionsvis framställt yrkande om att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till genomförande etappvis
av likalönsprincipen i det statliga avlöningssystemet.

Remissbehandling

Över nu ifrågavarande konvention och rekommendation inhämtades yttrande
från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.
Delegationen hörde i sin tur vissa andra myndigheter och vissa arbetsmarknadsorganisationer.

Angående remissbehandlingen må i huvudsak hänvisas till propositionen.
Här må nämnas, att delegationen i sitt eget yttrande anförde, att beslutet
vid 1958 års arbetskonferens att stryka hänvisningen till 1951 års konvention
i själva verket betydde, att en ratificering av 1 958 års konvention
indirekt skulle innebära ratificering även av 1951 års konvention.
I det följande anförde delegationen bl. a., att ratificering av 1958 års konvention
från svensk sida vore utesluten redan av den anledningen, att likalönsprincipen
icke fullständigt genomförts på det statliga löneområdet. Delegationen
yttrade avslutningsvis.

»Under åberopande av det anförda måste delegationen avstyrka att konventionen
ratificeras av Sverige. Samtidigt kan delegationen icke underlåta att
uttrycka sitt beklagande av att denna betydelsefulla konvention, som otvivelaktigt
är förtjänt av största möjliga anslutning från Internationella ar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

betsorganisationens medlemsstater, erhållit en sådan utformning att en ratificering
från svensk sida icke är möjlig.

Vad slutligen beträffar rekommendationen finner delegationen
i likhet med flertalet remissinstanser densamma icke nu böra föranleda någon
åtgärd.»

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört.

»Den konvention om vilken här är fråga ger uttryck för grundsatser som
sedan länge varit allmänt omfattade i vårt land. Något hinder för ratifikation
från svensk sida skulle heller knappast föreligga, om inte konventionstexten
vid den slutliga behandlingen i ett avseende fått en utformning, som
för Sveriges -—- liksom för flera andra staters — vidkommande förorsakar
svårigheter med hänsyn till den i dessa länder gällande principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser
i lönefrågor. Såsom delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet framhåller torde nämnda princip inte låta sig förena med
de förpliktelser att främja lika lön för män och kvinnor, som en ratifikation
av konventionen skulle ålägga statsmakterna. Motsvarande gäller i
fråga om 1951 års konvention angående lika lön, vilken på grund härav
inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket önskvärt, att Sverige
genom att ratificera den nu förevarande konventionen kunde ge uttryck
för sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna, anser jag mig
av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk ratifikation av densamma.

Vad beträffar rekommendationen finner jag i likhet med flertalet av de
remissorgan, som yttrat sig över densamma, alt den inte nu bör föranleda
någon åtgärd.»

Motionerna

I motionerna 1: 381 och II: 458 uttalas, att ratificering icke innebär, att
Sverige måste ha likalönsprincipen genomförd, utan blott förpliktar Sverige
att fullfölja en politik som främjar och säkerställer tillämpningen av principen.
Motionärerna förklarar sig i fortsättningen vara övertygade om att
den kvarstående skillnaden i lön mellan manliga och kvinnliga tjänster inom
det offentliga området kommer att successivt utjämnas genom förhandlingar
och att parterna på arbetsmarknaden kommer att söka åstadkomma
en utjämning även inom den privata arbetsmarknaden.

I motionen II: 214 anförcs, att ett erkännande av likalönsprincipen, sådan
den uttryckes i 1951 års konvention, icke innebär inblandning i arbetsmarknadsparternas
förhandlingar om lönens storlek utan endast är ett ställningstagande
för principen om att arbete skall betalas lika oavsett om det utföres
av man eller kvinna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Utskottet

Av de frågor, som behandlas i den av Internationella arbetskonferensen
år 1958 antagna konventionen angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning, är de flesta redan lösta för vårt lands vidkommande.
Beträffande tillsättning av statliga befattningar gäller sålunda på grund
av § 28 regeringsformen, att avseende skall fästas endast vid förtjänst och
skicklighet. Hänsyn får alltså icke tagas till ras, hudfärg, kön, religion, politisk
uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung. Att i fråga
om prästtjänster och vissa andra befattningar med anknytning till det religiösa
livet avseende skall fästas vid trosåskådning, lär icke strida mot konventionen.

Även beträffande kommunala och privata anställningar torde i de flesta
avseenden tillämpas principer, som är förenliga med konventionen.

En av de grundsatser, som behandlas i 1958 års konvention, nämligen
principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, kan
emellertid icke anses vara fullt genomförd vare sig inom statlig, kommunal
eller privat verksamhet.

Statsmakterna har numera intagit den ståndpunkten, att likalönsprincipens
genomförande på det statliga området är en förhandlingsfråga. Denna
ståndpunkt är knappast förenlig med konventionen, som ålägger ratificerande
stat bl. a. att främja likalönsprincipen, »såvitt avser anställning, som
är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll».

Inom övriga delar av arbetsmarknaden är likalönsprincipens genomförande
helt beroende på arbetsmarknadsparternas överenskommelser; det skulle
strida mot hävdvunnen ordning, om statsmakterna — i enlighet med de förpliktelser,
som skulle följa med en ratifikation — sökte förmå arbetsmarknadsparterna
att genomföra likalönsprincipen.

Vad nu anförts rörande statsmakternas inställning till genomförandet av
likalönsprincipen innefattar, såsom ock föredragande departementschefen
funnit, hinder för vårt land att ratificera den år 1958 antagna konventionen
angående diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning. Utskottet
kan därför icke tillstyrka yrkandet i motionerna 1:381 och 11:458 angående
ratificering av konventionen.

Såsom departementschefen funnit bör icke heller rekommendationen nu
föranleda någon åtgärd.

Vad utskottet ovan uttalat om 1958 års konvention har tillämpning även
på internationella arbetsorganisationens konvention av år 1951 angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Riksdagen har för övrigt
flera gånger tidigare uttalat sig mot ratificering av denna konvention.
Utskottet anser sig alltså böra avstyrka även motionen 11:214, enligt vilken
1951 års konvention och en åtföljande rekommendation skulle ratificeras
av Sverige.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,
nr 23, samt med avslag å motionerna 1:381 och 11:458,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört;

B. att motionen 11:214 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell samt herrar Thorsten Larsson*
och Ringaby;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo*, fröken Wetterström*,
herr Carlsson i Bakeröd, fru Sandström*, herr Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell, herr Johansson i Södertälje och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell och fröken Wetterström, vilka ansett

I. att utskottet i avsnittet om konvention (nr 111) och rekommendation
(nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning
bort anföra följande.

»Av de — ■— (lika med utskottet) — — mot konventionen.

Även beträffande--(lika med utskottet)--med konventionen.

En av grundsatserna i konventionen anses vara principen om lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde. Detta är enligt Kungl. Maj:t ett
hinder för Sveriges ratificering av konventionen i dess helhet. Utskottet kan
icke dela denna uppfattning.

Såväl ordalydelsen som innebörden i konventionen är, att det åligger ratificerande
stat alt verka för en politik, som främjar likalönsprincipen. Såvitt
avser det statliga området, medger gällande ordning i vårt land, att statsmakterna
bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen genomföres.
Alt så sker, måste anses stå i överensstämmelse med grunderna för
§ 28 regeringsformen. Vad angår arbetsmarknaden i övrigt vill utskottet er 2

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 civil. Nr 2

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

inra om att utskottet i sitt utlåtande nr 37 vid 1956 års riksdag i anledning
av motioner rörande ratificering av 1951 års konvention om likalönsprincipen
uttalat sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens parter visat ett
positivt intresse för genomförandet av förbättringar samt att den tidigare
eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande till männens alltmer minskat.
I utlåtandet framhöll utskottet också, att det från arbetstagarnas organisationer
i olika sammanhang gjorts uttalanden av innebörd, att särskild
uppmärksamhet skulle ägnas kvinnornas lönefrågor, och att man med hänsyn
till vad som sålunda förekommit hade anledning antaga, att utvecklingen
på lönemarlcnaden även i fortsättningen skulle gå i en för kvinnorna gynnsam
riktning. Utskottet hyser fortfarande denna uppfattning och anser därför,
att riksdagen, i enlighet med vad som hemställts i motionerna 1:381
och II: 458, bör tillstyrka ratificering av 1958 års konvention angående
diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning.

Av samma skäl anser utskottet, att riksdagen, i enlighet med yrkandet i
motionen II: 214, bör uttala sig för ratificering av 1951 års konvention i likalönsfrågan.

Vilka åtgärder som bör vidtagas i anledning av de till konventionerna
anknutna rekommendationerna får bedömas i annat sammanhang.»

II. att utskottet bort hemställa,

»A. att riksdagen, i anledning av förevar ande proposition,
nr 23, samt motionerna I: 381 och II: 458, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört;

B. dels att riksdagen, i anledning av motionen 11:214, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna,
att Sverige bör ratificera den av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde beslutade konventionen (nr 100) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

dels ock att motionen II: 214 i övrigt måtte anses besvarad
genom vad utskottet anfört.»

590283

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag