Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

1

Nr 2

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i den kommunala
vallagen m. m. ävensom i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 21 januari 1959 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 26, vari
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 19 december 1958, föreslagit
riksdagen att antaga nedan intagna förslag till

1) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253);

2) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1
mars 1957 (nr 50).

Propositionens huvudsakliga syfte är dels att reglera förfarandet, då
någon vid kommunalval befinnes vald för två eller flera valkretsar — det
föreslagna förfarandet ansluter sig härvid till den för riksdagsmannavalen
enligt § 27 riksdagsordningen gällande s. k. efterträdarmetoden — och
dels att åvägabringa en bättre proportionalitet mellan mandatantal och
befolkningsunderlag i valkretsar vid val i borgerliga primärkommuner.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft den
i anledning av propositionen väckta, till utskottet hänvisade motionen nr
136 i andra kammaren av herr Håslad. I motionen hemställes att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte ersätta den av Kungl. Maj:t föreslagna
efterträdarmetoden med den s. k. obefintlighetsmetoden vid personval
i kommunala församlingar i de fall, då en person blivit utsedd för mer
än en valkrets, samt att utskottet måtte utarbeta härför erforderlig lagtext.
I fråga om de av motionären anförda skälen får utskottet hänvisa till motionen.

A. Förfarandet vid s.k. dubbelval

Med hänsyn till att vid kommunala val valbarhet inom eu valkrets ej är
betingad av bosättning inom denna inträffar ej sällan att i sin helhet lika
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 5 samt. 2 avd. Nr 2

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

röstsedlar, gemensamma listor, användes av ett parti eller en meningsriktning
i flera valkretsar eller att vissa namn är gemensamma för röstsedlar
i de olika kretsarna. Systemet med valkretsar och helt eller delvis likalydande
röstsedlar medför ej sällan att samma person befinnes vald i två
eller flera kretsar. Medan för riksdagsmannavalens del föreskrift givits i
§ 27 riksdagsordningen om förfarandet, då någon blivit för samma tid vald
till ledamot av båda kamrarna eller till ledamot av endera för två eller
flera valkretsar, saknas reglering i lag av motsvarande situation vid val av
fullmäktige eller landstingsmän.

Eftersom resultatet av ett dylikt s. k. dubbelval blir, att den kommunala
representation, som valet avser, icke blir fulltalig, har man varit tvungen att
i rättstillämpningen finna en lösning på problemet. Praxis har emellertid
icke varit enhetlig, utan förfarandet har växlat hos olika sammanräkningsmyndigheter.
Även i regeringsrätten har olika meningar om hur problemet
bör lösas kommit till uttryck.

Regeringsrätten har sålunda tidigare ansett den lösningen riktigast, att
namnet på den, som befunnits vald i en krets, betraktas som obefintligt om
det vid sammanräkningen i annan valkrets åter kommer i fråga för placering.
Denna metod — kallad obefintlighetsmetoden — innefattar en analog
tillämpning av vad som enligt 46 § kommunala vallagen gäller vid bestämmandet
av ordningen mellan namnen i de olika C-, B- och A-grupperna
vid sammanräkningen av valsedlarna för en och samma valkrets. För att
obefintlighetsmetoden skall kunna tillämpas förutsättes att sammanräkningsmyndigheten
beaktar resultatet av valet i redan räknade valkretsar.
Vid val av landstingsmän, där sammanräkningen av de olika valkretsarna
förrättas av olika myndigheter, förutsätter därför tillämpningen av obefintlighetsmetoden
att sammanräkningsmyndigheterna för de olika valkretsarna
håller varandra underrättade om vilka personer som — allteftersom
sammanräkningsförrättningen fortskrider — befinnes valda, så att deras
namn kan betraktas som obefintliga på valsedlarna för de andra valkretsarna.
Föreskrifter om dylik kommunikation mellan sammanräkningsmyndigheter
finnes icke. I vilken ordning valkretsarna skall räknas är ej heller
reglerat.

Sedan 1942 skall emellertid enligt ett regeringsrättsavgörande den metoden
tillämpas, att valresultatet bestämmes i varje valkrets för sig utan hänsyn
till att någon, som befinnes vald i en krets, redan kan vara vald i annan
krets. Den på detta sätt dubbelt valde får därpå anmäla, för vilken krets han
vill anses vald. Efterträdare för honom får sedan utses eller — vid landstingsmannaval
— tillkallas i valkrets, för vilken han ej önskat mottaga
mandat. Den sålunda antagna metoden — benämnd efterträdarmetoden —
ansluter sig till den reglering av dubbelvalssituationer, som skett i riksdagsordningen
för riksdagsmannavalens del. I § 27 riksdagsordningen föreskrives
nämligen att det ankommer på den dubbelt valde att bestämma, i vilken -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

3

dera kammaren han vill inträda eller för vilken valkrets han vill anses
vald. Det åligger honom härvid att göra skyndsam anmälan till länsstyrelsen
i den ort, för vilken han ej vill mottaga riksdagsmannauppdrag, varefter
enligt stadganden i lagen om val till riksdagen ny sammanräkning för
utseende av efterträdare skall företagas.

De håda metoderna ger i vissa lägen olika resultat i fråga om personkretsen
av de valda. Detta blir fallet då i valkretsarna användes visserligen
likalydande men spaltade valsedlar. Vid tillämpning av obefintlighetsmetoden
kommer sålunda de valda att återfinnas bland dem, som på valsedlarna
upptagits för själva fullmäktigvalet, medan efterträdarmetoden leder till
alt i stället för den, som valts dubbelt och som avsagt sig uppdraget för viss
valkrets, inträder den, som upptagits på valsedlarna för kretsen såsom särskild
efterträdare för den dubbelvalde. Om ett parti gemensamt för de olika
valkretsarna använder två eller flera typer valsedlar med delvis samma
namn, kommer även metoderna att ge olika resultat. Vilken metod som tilllämpas
vid sammanräkningen har i vissa andra situationer betydelse för
frågan vem eller vilka som skall inväljas i representationen jämte den som
blivit berättigad till plats för två eller flera valkretsar. Tillämpas obefintlighetsmetoden
kommer platsen eller platserna att besättas av kandidater
på partiets valsedlar i övriga kretsar, alltefter den ordning, vari kretsarna
upptages till sammanräkning. Vid tillämpning av efterträdarmetoden blir
frågan vem som jämte den dubbelt valde skall taga plats i representationen
beroende av i vilken valkrets den dubbelvalde efter eget bestämmande avsäger
sig uppdraget, givetvis under förutsättning att såsom ersättare för
honom ej ifrågakommer samma person i alla kretsarna.

Oaktat regeringsrätten redan 1942 antagit efterträdarmetoden har obefintlighetsmetoden
tillämpats av en del sammanräkningsmyndigheter så sent
som vid 1954 års kommunalval. Då så skett har detta tydligen haft sin grund
i att valsedlarna uppgjorts med utgångspungt från att obefintlighetsmetoden
skulle komma till användning; sammanräkningsmyndigheterna har då icke
velat förrycka valresultatet genom att tillämpa en annan metod.

I ett av riksdagen godkänt utlåtande nr 10/1955 i anledning av motioner
med yrkande om intagning av föreskrifter i kommunala vallagen om förfarandet
vid dubbelval framhöll konstitutionsutskottet, att någon enhetlig
praxis i fråga om förfarandet vid dubbelval ej utbildat sig. Enligt utskottets
mening medförde avsaknaden av lagregler på förevarande område betydande
olägenheter.

IJnder hänvisning till konstitutionsutskottets förenämnda utlåtande hemställde
riksdagen (skr. nr 133/1955) om utredning och förslag rörande förfarandet
vid de kommunala dubbelvalen. I utlåtandet anfördes att det vid
en närmare utredning av frågan borde prövas, huruvida någon av de dittills

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

använda metoderna — oförändrad eller modifierad — lämpligen borde lagfästas
eller om någon annan metod kunde anses mera ändamålsenlig.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet samma dag kanslidirektören S.
Waller att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna
val. I utredningsuppdraget har bl. a. ingått att upptaga frågan om
förfarandet vid kommunala val, då någon blir vald i mera än en valkrets,
s. k. dubbelval. Utredningen, som antagit benämningen 1955 års valutredning,
har i ett den 22 januari 1958 avlämnat betänkande (stencilerat) behandlat
bl. a. denna fråga.

Utredningen uttalar i betänkandet till en början att möjligheterna att nå
fram till en ny metod synes vara begränsade. Att införa en i sin helhet ny
metod måste enligt utredningen framstå såsom uteslutet. Efter närmare
överväganden konstaterar härefter utredningen att, om förfarandet vid dubbelval
skall regleras genom uttryckliga bestämmelser i kommunala vallagen,
man torde ha att välja mellan de metoder, som redan prövats i praktiken,
eventuellt med någon modifikation.

Enligt utredningens uppfattning kan både efterträdarmetoden och obefintlighetsmetoden
anses fullt användbara under förutsättning att det står
klart för väljarna eller i varje fall för dem, som ombesörjer kandidatnomineringen,
vilken metod som kommer att tillämpas i händelse av dubbelval,
så att valsedlarna kan upprättas med hänsyn härtill.

Efter en granskning av de olika metodernas fördelar och nackdelar finner
utredningen sig böra förorda att efterträdarmetoden lagfästes utan
jämkningar.

Av flertalet remissinstanser framhålles att frånvaron av föreskrifter, som
reglerar förfarandet vid dubbelval, utgör en brist som bör elimineras. Vad
angår spörsmålet vilken metod som bör givas företräde vid en dylik reglering
ansluter sig överståthållarämbetet och 19 länsstyrelser till utredningsmannens
uppfattning att efterträdarmetoden bör lagfästas, länsstyrelserna
i Uppsala, Örebro och Västmanlands län ger obefintlighetsmetoden sitt förord,
och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om ej den dubbelvaldes
bosättning bör vara avgörande för frågan, i vilken krets han skall anses
vald. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
lämnar utredningsmannens förslag utan erinran.

Av naturliga skäl innehåller de yttranden, i vilka efterträdarmetoden avstyrkes
och obefintlighetsmetoden förordas, en utförligare motivering. Härvid
framhålles dels olägenheterna av efterträdarmetoden, främst med hänsyn
till att den förorsakar flera sammanräkningar och därför försenar
valresultatet, dels fördelarna av obefintlighetsmetoden, företrädesvis i det
att den är enklare i tillämpningen, eliminerar den dubbelvaldes möjligheter

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

5

att påverka valutgången och i allmänhet måste antagas ge ett resultat som
överensstämmer med väljarnas avsikt vid röstningen.

I några yttranden, i vilka efterträdarmetoden tillstyrkes, påpekas att utredningen
ej beaktat det tall, att den dubbelvalde underlåter att giva besked
om i vilken krets han vill anses vald. Frågan i vilken ordning en person
som valts till fullmäktig i två eller flera valkretsar bör underrättas härom
för att sättas i tillfälle att inkomma med avsägelse beröres tillika i ett par
yttranden under erinran om att vid landstingsmannaval protokollsutdrag
skall tillställas den valde, medan resultatet av fullmäktigval endast tillkännagives
i länskungörelserna.

Departementschefen, som finner det angeläget att i lag regleras huru
förfarandet skall anordnas i dubbelvalssituationer, anser i likhet med utredningsmannen
att man vid lagregleringen är hänvisad att välja mellan de
två metoder, som utvecklat sig i praxis, oaktat icke någon av dessa metoder
snligt departementschefen går helt fri från anmärkningar.

Beträffande spörsmålet vilken av de båda metoderna som bör lagfästas
anför departementschefen följande:

»Tager man vid valet mellan obefintlighetsmetoden och efterträdarmetoden
intresset av enkelhet i tillämpningen till utgångspunkt vid en bedömning
av frågan, vilkendera metoden som bör lagfästas, talar otvivelaktigt
övervägande skäl för obefintlighetsmetoden. Med denna kan nämligen valresultatet
utan att något dubbelval äger rum definitivt fastställas redan
vid den ursprungliga sammanräkningen; efterträdarmetoden kräver däremot,
såvitt rör fullmäktigval, kompletterande sammanräkningar för utseende
av efterträdare till den dubbelt valde i den eller de kretsar, i vilka
han ej önskat mottaga fullmäktiguppdrag.

På sätt i det föregående närmare belysts äger obefintlighetsmetoden
därjämte ett i och för sig ej oväsentligt företräde framför efterträdarmetoden,
i det den, när spaltade valsedlar eller olika valsedelstyper med
något gemensamt namn använts, utesluter risken för resultat, vilkas överensstämmelse
med den enskilde väljarens intentioner kan sättas i fråga
eller som icke riktigt återspeglar det relativa styrkeförhållandet mellan
olika grupper av väljare inom ett parti. Riskerna för dylika mindre tillfredsställande
resultat, vilka kan inträda om efterträdarmetoden användes,
kan emellertid elimineras genom att valsedlarna utformas med hänsyn till
denna metods verkningar: spaltade valsedlar undvikes och på olika listtyper
upptages icke något gemensamt namn. Det är härjämte att märka
alt de angivna olägenheterna av efterträdarmetoden i samband med användningen
av olika listtyper endast uppträder vid visst styrkeförhållande
mellan typerna i förening med visst antal mandat, som partiet äger besätta.
Det torde inträffa förhållandevis sällan, alt samtliga de faktorer
föreligger, vilka i förening kan föranleda att en minoritetslista ej får till -

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

sätta så många mandat som svarar mot dess relativa styrka. Med hänsyn
härtill synes mig de angivna förhållandena icke innebära något avgörande
företräde för obefintlighetsmetoden.

Med obefintlighetsmetoden är däremot sådana nackdelar förenade, som
endast delvis är av den art, att de skulle kunna undanröjas. En sådan
nackdel av mera allmän karaktär är att metoden, genom att den underlättar
bruket av gemensamma valsedlar för de olika valkretsarna, är ägnad
att bibehålla en valkretsindelning i sådana fall, då denna förlorat sitt sakliga
berättigande och endast olägenheterna av valkretsindelningen kvarstår.
Den allmänna tendensen, särskilt efter den nya kommunallagens ikraftträdande,
synes vara alt antalet i valkretsar för fullmäktigval indelade
kommuner minskar. Man bör enligt min mening icke lagfästa en metod,
som i sin tillämpning kan antagas komma att motverka denna utveckling.
En annan nackdel med obefintlighetsmetoden är att den förutsätter att
sammanräkningen av alla valkretsarna inom valområdet verkställes av
samma myndighet. Så sker icke vid val i landstingskommun. För sådana
val skulle följaktligen erfordras särskilda föreskrifter om skyldighet för
sammanräkningsmyndigheterna att underrätta varandra om valutgången i
de olika kretsarna. Mot obefintlighetsmetoden talar emellertid även skäl, som
hänför sig till valrättsliga synpunkter och som enligt min mening är tungt
vägande. Metoden bryter sålunda med den eljest inom valrätten konsekvent
iakttagna principen, att valet i varje valkrets är en självständig förrättning,
som genomföres och avslutas oberoende av motsvarande förrättning
i andra valkretsar inom valområdet. Vidare strider obefintlighetsmetoden
mot det förfarande som i riksdagsordningen är föreskrivet för dubbelvalssituationer
vid riksdagsmannaval; enligt § 27 riksdagsordningen skall
nämligen efterträdarmetoden tillämpas vid sådant val. Intresset av att så
långt möjligt enhetliga regler gäller för riksdagsmannaval och kommunala
val synes mig i själva verket så betydelsefullt, att det kan ifrågasättas om
icke redan den omständigheten att riksdagsordningen anammat efterträdarmetoden
vore tillräckligt skäl att avvisa obefintlighetsmetoden för de kommunala
valens del. Såsom ett viktigt skäl mot obefintlighetsmetoden kan
också anföras att den, om den lagfästes, skulle innebära en brytning med
en praxis, som blivit stadgad i högsta instans och som får antagas numera
ha blivit känd av de politiska partiernas lokalorganisationer.

I alla de hänseenden, i vilka enligt det sagda obefintlighetsmetoden är
behäftad med olägenheter, måste efterträdarmetoden anses överlägsen
denna. Efterträdarmetoden påskyndar sålunda avskaffandet av överflödiga
valkretsindelningar, den kan tillämpas utan påbyggnad av särskilda föreskrifter
för de fall då sammanräkningarna handhavas av flera myndigheter
inom valområdet, den överensstämmer med de principer för val i
valkrets som eljest tillämpas, den ansluter sig till förfarandet i motsvarande
situationer vid riksdagsmannaval och den har vunnit hävd i praxis.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

7

Jag finner med hänsyn till det anförda och i likhet med det stora flertalet
remissinstanser, att efterträdarinetoden bör givas företräde.

Mot efterträdarinetoden kan emellertid anmärkas att den ger den dubbelt
valde möjlighet att påverka frågan, vem som jämte honom skall taga
plats i den representation, som valet avser. Skäl föreligger därför att
överväga, huruvida denna möjlighet icke borde elimineras. I ett remissyttrande
har i detta hänseende föreslagits, att den dubbelt valdes bosättning
skulle få bli avgörande för frågan, i vilken krets han skulle anses
vald. En sådan regel, som äger förtjänsten att vara enkel, skulle emellertid
icke lösa problemet i sådana fall, då flera än två kretsar förekommer och
dubbelvalet äger rum i kretsar, i vilka den dubbelvalde ej är bosatt. Då
frågans betydelse icke synes motivera införandet av någon mera komplicerad
regel och då det för riksdagsmannavalens del har ansetts kunna
tillåtas att den dubbelt valde har ett visst inflytande i motsvarande situation,
finner jag mig kunna godtaga utredningsmannens förslag att efterträdarmetoden
lagfästes utan påbyggnad av särskilda regler på denna
punkt.»

Vad därefter angår frågan på vad sätt den dubbelt valde — därest efterIrädarmetoden
lagfästes — vid fullmäktigeval bör underrättas om valets
ulgång för att sättas i tillfälle att ge besked om för vilken krets han vill
anses vald, ävensom för samtliga kommunvals del frågan huruvida viss tid
bör föreskrivas, inom vilken sådant besked skall lämnas, uttalar departementschefen: »Vad

beträffar den förstnämnda frågan synes det mig lämpligt, att den
som valts till fullmäktig underrättas härom på i huvudsak samma sätt
som den som valts till landstingsman. Sammanräkningsmyndigheten bör
sålunda vara skyldig att efter valets avslutande tillställa de valda utdrag
ur protokollet över förrättningen. Sådant utdrag bör givetvis tillställas alla
de valda och alltså ej blott dem, som valts dubbelt. Det torde i motsats
till vad som gäller vid landstingsmannaval icke vara erforderligt att tilllägga
protokollsutdragen karaktären av fullmakt.

Självfallet kan det tänkas inträffa att den, som valts dubbelt, utan giltigt
skäl dröjer med att lämna besked om, för vilken valkrets han vill
anses vald. Det torde emellertid ligga i de politiska partiernas eget intresse
att dubbelvalssituationer med det snaraste bringas ur världen, varför man
synes kunna utgå från att besked lämnas inom sådan tid, att den nyvalda
representationen blir fulltalig till sitt första sammanträde. Vid sådant förhållande
finner jag det cj erforderligt att tynga lagen med regler om
viss frist, inom vilken angivna hesked skall ha lämnats, och vilka åtgärder
som skall vidtagas för den händelse besked icke inkommer i rätt tid.
Däremot torde liksom i § 27 riksdagsordningen böra föreskrivas, att beskedet
skall lämnas skyndsamt. Härvid bör den dubbelvalde i regel icke
avvakta att valet vinner laga kraft.

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Liksom utredningsmannen finner jag att beskedet bör lämnas direkt
till den myndighet som bär att utse eller tillkalla efterträdare.»

Utskottet. Såsom framgår av det föregående har avsaknaden av föreskrifter
om huru skall förfaras då någon vid val av fullmäktige eller landstingsmän
blivit vald i två eller flera kretsar medfört en viss osäkerhet i praxis.
Redan på grund härav framstår det såsom angeläget att en reglering av
förfarandet sker i lag. Vad angår frågan efter vilken linje en dylik lagreglering
skall göras torde man, såsom utredningsmannen och departementschefen
funnit, ha att välja mellan någon av de båda hittills i praxis använda
metoderna, obefintlighetsmetoden och efterträdarmetoden, särskilt som
någon ny metod icke synes kunna komma i fråga om kravet på metodens
enkelhet i praktisk tillämpning icke skall eftersättas.

Vi bedömandet av frågan vilken av de båda metoderna som bör väljas
har utskottet beaktat att gentemot efterträdarmetoden kan invändas, att
den ger den dubbelt valde möjlighet att påverka frågan vem som jämte
honom skall taga plats i den representation valet avser. Emellertid kan detta
förhållande enligt utskottets uppfattning icke tillmätas avgörande betydelse
vid valet mellan de båda ifrågavarande metoderna. Ej heller kan förhållandet
motivera att efterträdarmetoden för sin tillämpning påbygges med
en regel som eliminerar den dubbelt valdes möjlighet i berört hänseende, i
synnerhet som en dylik regel måste bli tämligen komplicerad. Då det gäller
riksdagsmannavalen har även dubbelt vald visst inflytande i motsvarande
situationer.

Önskvärdheten av att förfarandet ansluter sig till vad som är föreskrivet
för motsvarande situationer vid riksdagsmannaval talar starkt till förmån
för efterträdarmetoden. En väsentlig fördel med denna metod är även att
den icke — såsom är fallet med obefintlighetsmetoden — för sin tillämpning
förutsätter en påbyggnad av särskilda föreskrifter för de fall då sammanräkningarna
verkställes av skilda myndigheter inom valområdet. Att efterträdarmetoden
genom regeringsrättens senaste avgöranden godtagits i praxis
och numera torde vara allmänt känd av de politiska partiernas lokalorganisationer
utgör tillika en omständighet som förtjänar att beaktas i detta
sammanhang.

Den avvägning som departementschefen gjort mellan de båda metoderna
finner utskottet således riktig. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka
Kungi. Maj :ts förslag att efterträdarmetoden lagfästes utan jämkningar
eller påbyggnad av några särskilda regler.

Förslaget att sammanräkningsmyndighet skall vid val av fullmäktige
efter valets avslutande tillställa de valda utdrag ur protokollet över förrättningen
föranleder ej erinran från utskottets sida. Ej heller har utskottet
funnit anledning till erinran mot vad departementschefen uttalat angående

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 dr 1959

9

frågan huruvida viss tid bör föreskrivas, inom vilken den dubbelt valde bör
lämna besked om för vilken valkrets han vill anses vald.

Utskottet tillstyrker förty bifall till propositionen i förevarande del och
avstyrker motionen.

B. Mandatfördelningen mellan valkretsar i borgerliga
primärkommuner

Föreskrifterna om vad som skall iakttagas vid valkretsindelning och om
det formella förfarandet vid meddelande av beslut därom återfinnes i 9 §
andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (KL). I
andra stycket stadgas, att vid valkretsindelning skall iakttagas bland annat,
att varje krets kommer att utse minst tio, högst trettio fullmäktige efter den
beräkningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en fullmäktig utses för
varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då kommunens folkmängd
delas med antalet fullmäktige för hela kommunen, samt att antalet
fullmäktige för hela kommunen, i den mån det utan olägenhet kan ske, fördelas
lika på de särskilda valkretsarna. Det är att märka att med hänsyn till
lagens föreskrift att i allmänhet en fullmäktig skall utses inom varje krets
för varje på angivet sätt bestämt befolkningstal något formellt hinder icke
finnes för avvikelser från proportionaliteten.

Enligt 9 § tredje stycket äger fullmäktige, efter därom av kommunens
styrelse uppgjort förslag, göra framställning hos länsstyrelsen om indelning
i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets. Utan föregående
framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan
tillfälle beretts fullmäktige alt avgiva yttrande i ärendet. Beslut om indelning
i valkretsar skall meddelas senast två månader före ingången av det
kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämpning. I lagen saknas
uttrycklig föreskrift om när beslut om antalet mandat i de olika kretsarna
skall föreligga. I lagen anges ej heller huruvida siffrorna för den mantalsskrivna
eller för den kyrkobokförda befolkningen skall läggas till grund
för beräkningen av antalet mandat i valkretsarna. Praxis synes härvidlag
vara växlande.

De i 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (KL Sthlm)
meddelade bestämmelserna om valkretsindelning överensstämmer i huvudsak
med bestämmelserna i KL. I avseende å tidpunkten för mandatfördelningen
valkretsarna emellan och de befolkningssiffror, som skall ligga till
grund för mandatfördelningen, upptar cj heller KL Sthlm några föreskrifter.

I eu vid 1954 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 422) riktades
mot bakgrunden av då gällande lagar om kommunalstyrelse kritik
mot del förhållandet all bestämmelserna medgav avsteg från proportionaliteten
mellan antalet mandat i valkretsarna och dessas folkmängd. Enligt
motionären borde orden »i allmänhet» utgå ur de lagstadganden som före -

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 är

skrev proportionalitet. Till stöd för kritiken åberopades ett fall av val av
kommunalfullmäktige, vid vilket en landskommun varit indelad i två valkretsar.
Dessa hade valt vardera tjugu fullmäktige, ehuru folkmängden i
den ena kretsen varit mer än dubbelt så stor som i den andra.

Konstitutionsutskottet., som behandlade motionen, uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 18/1954), att enligt dess bedömande borde
vid fullmäktigval inom primärkommunerna den ledande synpunkten vid
fördelningen av mandat å valkretsar vara proportionalitet mot folkmängden.
Åtskilliga av de avvikelser, som förelegat, framstod enligt utskottet som
icke godtagbara avvikelser från proportionalitetsprincipen. Då den avfattning
principen fått — att mandatfördelningen »i allmänhet» skall vara proportionell
mot folkmängden — kunde ha bidragit till osäkerheten i tilllämpningen,
ansåg utskottet, att ifrågavarande bestämmelser borde omformuleras.
Proportionalitetsregeln var för övrigt enligt utskottets mening
av den vikt, att den icke i något fall borde sättas åsido. I utlåtandet förklarade
utskottet vidare att ytterligare två frågor syntes förtjänta av uppmärksamhet
i samband med det av motionen väckta spörsmålet om proportionaliteten,
nämligen frågorna om tidpunkten för beslut om mandatfördelning
mellan valkretsar och om vilka befolkningssiffror som borde
läggas till grund för fördelningen.

I överensstämmelse med utskottets förslag hemställde riksdagen (skr. nr
373) att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om översyn av bestämmelserna i
lagstiftningen om borgerliga och kyrkliga primärkommuner angående indelning
i valkretsar vid fullmäktigval samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, som översynen kunde föranleda. Med anledning av riksdagens
hemställan erhöll 1955 års valutredning uppdrag att verkställa den
begärda översynen.

Utredningen anlägger i sitt den 22 januari 1958 avlämnade betänkande
till en början vissa allmänna synpunkter på frågan om valkretsindelning
och proportionalitet vid mandatfördelningen mellan valkretsarna. Det framhålles
härvid att syftet med valkretsindelningen, särskilt betydelsen av att
låta lokala intressen komma till uttryck, medför att det framstår såsom angeläget
att indelningen blir förhållandevis beständig. Valkretsarnas gränser
bör därför icke ofta ändras. Vidare nödvändiggör kravet på proportionell
rättvisa partierna emellan att valkretsarna icke blir alltför små; samtidigt
är det ett önskemål, att icke heller någon av valkretsarna blir så stor, att
de olägenheter som man velat förebygga med valkretsindelningen delvis
kommer att kvarstå.

Vad beträffar utformningen av reglerna om valkretsindelning framhåller
utredningen att nu gällande bestämmelser om vad som skall iakttagas vid
valkretsindelning i själva verket fullgör två funktioner: dels uppdrager de
vissa riktlinjer för själva indelningen, dels anger de grunden för mandatför -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 är 1959

11

delningen mellan kretsarna. Bestämmelserna åsyftar enligt utredningen att
dessa båda frågor skall övervägas samtidigt, vilket synes ha påverkat bestämmelsernas
utformning. Sålunda torde uttrycket »i allmänhet» i stadgandet
att i allmänhet inom varje krets en fullmäktig skall utses för varje
befolkningstal, som erhålles då kommunens folkmängd delas med antalet
fullmäktige för hela kommunen, vara erforderligt redan av den anledningen
att det är praktiskt taget omöjligt att verkställa en valkretsindelning på sådant
sätt, att beräkningsgrunden kan tillämpas med matematisk exakthet.

Utredningen konstaterar därefter att frågan huruvida möjlighet bör finnas
att i vissa fall avvika från proportionalitetsregeln främst är beroende
av två omständigheter, nämligen dels om och i så fall i vilken utsträckning
bindande regler skall finnas för antalet mandat i varje valkrets, dels vid
vilken tidpunkt beslut om mandatfördelningen skall meddelas.

Rörande spörsmålet, huruvida ett fast minimum för antalet mandat i
valkrets bör vara stadgat, framhåller utredningen att något krav på en ändring
av det minsta antal fullmäktige, som skall utses inom varje valkrets,
icke har framställts. Det förhållandevis stora antalet fullmäktige inom de
kommuner och församlingar, där valkretsindelning kan komma i fråga,
samt möjligheterna att inom vissa gränser variera detsamma synes utredningen
utgöra tillräckliga förutsättningar för en tillfredsställande valkretsindelning
utan ändring av minimiantalet.

Vad därefter angår frågan, huruvida ett fast maximum för antalet mandat
i valkrets bör vara föreskrivet, konstaterar utredningen att bestämmelserna
om maximitalet knappast synes vara till någon nytta och att de i
vissa fall kan försvåra en lämplig valkretsindelning. Utredningen finner
det därför vara lämpligast att helt borttaga bestämmelserna om mandatmaximum.

Angående tidpunkten för mandatfördelningen fastslår utredningen till
en början, att om besluten om valkretsindelning och mandatfördelning
mellan kretsarna skall meddelas samtidigt, kan icke folkmängden under
valåret läggas till grund för mandatfördelningen, eftersom det av praktiska
skäl framstår såsom önskvärt att valkretsindelningen är fastställd senast
före ingången av det år, under vilket den skall tillämpas. För att mera
aktuella befolkningssiffror skall kunna läggas till grund för mandatfördelningen
finner utredningen det motiverat att mandatfördelningen sker genom
ett från beslutet om kretsindelning fristående beslut under valåret. Härigenom
vinnes enligt utredningen vidare garantier för en regelbunden
omprövning av mandatfördelningen. Utredningen anser fördelarna av att
beslutet om mandatfördelningen äger rum under valåret så påtagliga, att de
uppväger de olägenheter, som under vissa omständigheter kan bli en följd
av att besluten om valkretsindelning och mandatfördelning icke fattas samtidigt.

Vad slutligen beträffar spörsmålet, huruvida manlalslängdens eller kyrka -

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

bokföringens folkmängdssiffror skall ligga till grund för fördelningen av
mandaten mellan valkretsarna föreslår utredningen, att mantalslängdens
befolkningssiffror får fylla denna funktion. Såsom motiv härför anför utredningen,
att då valkretsar ofta består av delar av administrativa områden,
kan uppgifterna om folkmängden icke erhållas ur den officiella befolkningsstatistiken,
som angiver befolkningen vid årsskiftet med ledning av
kyrkobokföringen. De uppgifter, som erfordras, torde enligt utredningen
lättare erhållas ur mantalslängden än med ledning av kyrkobokföringen.
Utredningen påpekar alt om mandatfördelningen under valåret sker med
ledning av den för detta år gällande mantalslängden erhålles även kongruens
mellan den befolkning som skall utgöra väljarunderlaget och den som bestämmer
mandatfördelningen.

1 remissyttrandena har utredningens förslag i huvudsak tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Några remissinstanser — sju länsstyrelser — är
emellertid tveksamma om lämpligheten av eller motsätter sig uttryckligen
en sådan ordning, att mandaten skulle fördelas vid en från valkretsindelningen
fristående förrättning. Som skäl anföres att den föreslagna ordningen
innebär en ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen och är mindre praktisk.

Departementschefen framhåller inledningsvis att då lagen genom uttrycket
»i allmänhet» medger avsteg från proportionalitetsregeln torde härmed
främst lämnas utrymme för sådana avsteg, som betingas av att valkvoten
praktiskt taget aldrig går jämnt upp i valkretsarnas befolkningssiffror; större
eller mindre överskott uppstår och samtliga mandat kan ej fördelas enligt
huvudregeln. Med hänsyn till att i tillämpningen lagens formulering emellertid
tolkats såsom innebärande ett medgivande till avsteg från proportionaliteten
även av andra skäl torde enligt departementschefen en fastare
reglering av grunderna för mandatfördelningen mellan valkretsarna vara
påkallad. Departementschefen finner alt härvid i första hand bör eftersträvas
en sådan ordning att proportionalitetsprincipen så långt möjligt
blir tillgodosedd vid mandatfördelningen samt anför i fortsättningen:

»Det synes vidare böra tillses, att de nya reglerna i görligaste mån kommer
att ansluta sig till vad som enligt riksdagsordningen gäller för
mandatfördelningen mellan valkretsarna vid andrakammarvalen. Såsom
huvudregel bör bibehållas nuvarande valkvotsmetod, men den bör kompletteras
med en regel att mandat, som icke kunnat utläggas efter huvudregeln,
skall fördelas efter storleken av valkretsarnas överskottstal. Med en
dylik kompletterande regel uteslutes skönsmässiga avvikelser från proportionalitetsprincipen
och denna tillgodoses även i övrigt så långt det
låter sig praktiskt genomföra.

Emellertid är att märka att de angivna reglerna för mandatfördelningen
i vissa fall, då valkretsindelningen lämnas orubbad, kan komma i konflikt

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

13

med gällande regler om maximum och minimum för antalet mandat i valkrets.
Så är fallet om befolkningsunderlaget i en valkrets med tillämpning
av valkvotsmetoden och överskottsregeln skulle berättiga till mer
än trettio mandat eller mindre än tio mandat. Då skäl icke torde föreligga
att för de fall, då regeln om maximum skulle komma i motsatsförhållande
till fördelningsreglerna, framtvinga en ändrad valkretsindelning
— en sådan hör, allmänt sett, vara förhållandevis beständig, om skäl för
valkretsindelning över huvud taget föreligger — bör samtidigt med de
ändrade fördelningsreglerna frågan om bibehållande av nuvarande maximum
upptagas till övervägande. Däremot torde en sänkning av minimum
för antalet mandat i valkrets icke böra ifrågakomma. Intresset att tillräckligt
antal mandat finnes i valkrets för att proportionaliteten mellan
konkurrerande meningsriktningar skall kunna komma till uttryck måste
nämligen anses så betydelsefullt, att det väger över intresset av att bibehålla
valkretsindelningen orubbad.

Vad beträffar maximum för antalet mandat i valkrets torde det mest
rationella vara att — såsom föreslagits av valutredningen och lämnats
utan erinran av remissinstanserna —• slopa föreskriften härom. Denna
synes nämligen mot bakgrunden av stadgandet, att mandaten i den mån
det utan olägenhet kan ske skall fördelas lika på de särskilda valkretsarna,
icke fylla någon självständig uppgift; för Stockholms del föranleder den
dock indelning av staden i minst fyra valkretsar. Stockholm är emellertid
indelat i sex valkretsar och en minskning av antalet under fyra torde
sakna all aktualitet. På grund härav och på de av utredningen i övrigt
anförda skälen, vilka ej heller föranlett någon erinran under remissbehandlingen,
förordar jag att stadgandena om maximiantalet mandat i
valkrets utgår såväl ur kommunallagen som ur kommunallagen för Stockholm.

De föreslagna reglerna för mandatfördelningen innebär att möjligheten
att anlägga lämplighetssynpunkter vid fördelningen bortfaller. Vid sådant
förhållande bortfaller också grunden för nuvarande stadgande om rätt
för fullmäktige att hos länsstyrelsen göra framställning om mandatens
fördelning på valkretsarna. Stadgandet torde därför böra utgå.

Med den utformning nu gällande bestämmelser om fördelningen av mandaten
mellan valkretsarna erhållit, synes valkretsindelningen och mandatfördelningen
vara att betrakta som en åtgärd ehuru med två led. Då lagen
emellertid icke uttryckligen föreskriver att valkretsindelningen och mandatfördelningen
skall ske samtidigt och då reglerna för mandatfördelningen
icke nödvändigtvis kräver alt fördelningen fixeras vid valkretsindelningen,
har mandatfördelningen i praxis på sina håll utbrutits till ett särskilt
beslut, som förlagts till valåret. Härigenom har man vunnit att mandatfördelningen
kunnat grundas på befolkningssiffrorna vid valårets början
i stället för på motsvarande siffror året dessförinnan.

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Liksom utredningen och huvudparten av remissinstanserna finner jag
det sålunda praktiserade förfarandet innebära väsentliga fördelar. Befolkningsomflyttningar
mellan olika stadsdelar eller olika delar av andra
kommuner sker numera ofta mycket snabbt, sedan det blivit allt vanligare
att hela bostadsområden färdigställes i ett sammanhang. Det är i proportionalitetens
intresse angeläget att valkrets, som fått ett betydande befolkningstillskott,
också så snart som möjligt tillägges häremot svarande
antal mandat. Jag förordar därför att mandatfördelningen mellan
valkretsarna sker genom ett särskilt beslut under
valåret, varom uttrycklig föreskrift torde böra intagas i lagen.

Valkretsindelningen måste emellertid med hänsyn till dess återverkningar
på uppläggningen av röstlängden såsom hittills beslutas under året
före valåret. Vid sådant förhållande måste beaktas att det kan inträffa
att valkrets, till följd av befolkningsomflyttningar under året före valåret,
vid tidpunkten för mandatfördelningen icke längre är berättigad att utse
tio fullmäktige. Såsom förut anförts bör minimum för antalet mandat i
valkrets icke sänkas. Kretsen måste därför, ehuru dess befolkningsunderlag
icke berättigar därtill, utse tio fullmäktige. De avvikelser från proportionalitetsregeln,
som kan bli en följd härav, torde emellertid vara av underordnad
betydelse. De bör likväl icke bestå längre än under den mandatperiod,
som fördelningen avser. I lagen torde därför böra intagas föreskrift
att valkretsindelningen skall upptagas till omprövning före nästa
val, om en krets tillagts tio mandat, ehuru den med hänsyn till befolkningsunderlaget
vid tiden för mandatfördelningen ej varit berättigad därtill.

Det förtjänar understrykas att de föreslagna reglerna om mandatfördelning
genom ett särskilt, till valåret förlagt beslut, som grundar sig på
befolkningssiffrorna vid valårets början, medför att mandatfördelningen
kommer att omprövas inför varje val. De avvikelser från proportionalitetsregeln,
som hittills kunnat uppkomma genom att mandatfördelningens
förhållande till befolkningsunderlaget i valkretsarna ej kontrollerats inför
varje val, kommer därför att elimineras.

På de skäl som utredningen anfört och som godtagits av remissinstanserna
finner jag att befolkningssiffrorna enligt valårets
mantalslängd bör läggas till grund för mandatfördelningen.
Härav följer icke med nödvändighet att de befolkningssiffror,
till vilka hänsyn måste tagas vid valkretsindelningen, även skall
hämtas från mantalslängden. Det torde snarare i allmänhet förhålla sig
så, att kyrkobokföringens befolkningssiffror vid början av det år, under
vilket valkretsindelningen beslutas, bättre än siffrorna för den mantalsskrivna
befolkningen överensstämmer med siffrorna enligt valårets mantalslängd.
Befolkningsomflyttningar kan nämligen ha inträffat från mantalsskrivningen
till årsskiftet. Det synes dock icke erforderligt att med -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

15

dela särskilda föreskrifter om vilka befolkningssiffror, som skall beaktas
vid valkretsindelningen.

Såväl i betänkandet som i några remissyttranden har framhållits, att
mandatfördelningen bör vara beslutad i så god tid före valet, att de politiska
partierna får erforderligt rådrum för kandidatnomineringen och
andra valförberedelser. Den tidpunkt, vid vilken fördelningsbeslutet tidigast
kan meddelas, blir beroende av när mantalslängden senast skall föreligga
justerad. Enligt folkbokföringsförordningen skall så vara fallet den
1 mars. Anstånd med justeringen kan emellertid ges och förekommer
också förhållandevis ofta till den 31 mars. Summering av mantalslängden
måste därefter ske, innan beslut om mandatfördelningen kan fattas. Med
hänsyn härtill torde den 30 april böra föreskrivas såsom den sista dag,
då fördelningsbeslut skall vara meddelat. Givetvis bör dock länsstyrelsen
meddela beslutet så tidigt som det är tekniskt möjligt. De för mandatfördelningen
erforderliga sifferuppgifterna torde länsstyrelserna kunna erhålla
från de lokala skattemyndigheterna utan att uttrycklig föreskrift om summering
av mantalslängderna meddelas.»

Utskottet finner ej anledning till erinran mot de i förevarande del av
propositionen framlagda förslagen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A) att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 136, antaga i förevarande
del av proposition nr 26 framlagda

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

Härigenom förordnas, att 48 och 51 §§ kommunala vallagen den 6 juni
1930 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

48 §.

1 mom. Utses någon för samma
tid i två eller flera valkretsar till
landstingsman eller fullmäktig,
skall på honom ankomma att bestämma,
i vilken valkrets han skall

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Hava vid valet landstingsman eller
fullmäktige icke blivit till föreskrivet
antal utsedda, anställes ofördröj
ligen nytt val för utseende av
det felande antalet och, vid val av
landstingsmän, jämväl av suppleanter.
Äro landstingsmän men ej suppleanter
valda till erforderligt antal,
skall vid valet bero.

(Föreslagen lydelse)
anses vald. Det åligger honom att
om sitt beslut göra skyndsam anmälan,
då fråga är om val till landstingsman,
hos länsstyrelsen och eljest
hos den myndighet, som verkställt
sammanräkningen.

Då anmälan inkommit, skall den
valde anses hava avgått som landstingsman
eller fullmäktig i valkrets,
i vilken han ej önskat mottaga uppdraget.
Efterträdare för honom i sådan
valkrets inkallas eller utses i
den ordning, som gäller vid landstingsmans
eller fullmäktigs avgång.

2. mom. Hava vid valet landstingsmän
eller fullmäktige icke blivit
till föreskrivet antal utsedda, anställes
ofördröjligen nytt val för utseende
av det felande antalet och,
vid val av landstingsmän, jämväl
av suppleanter. Äro landstingsmän
men ej suppleanter valda till erforderligt
antal, skall vid valet bero.

51 §.

Efter röstsammanräkning---blivit utsedda.

Efter röstsammanräkning för val
av fullmäktige åligger det länsstyrelsen
eller magistrat, som verkställt
sammanräkning, att utan avgift
skyndsamt låta tillställa var och
en fullmäktig ett utdrag av förrättningsprotokollet
i vad det rör honom.

Länsstyrelsen låter----valens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959.

B) att riksdagen måtte antaga i förevarande del av proposition nr 26
framlagda

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 dr 11)59

17

1) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 9 § kommunallagen den 18 december 1953 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

För val--------

Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kommer att utse minst
tio, högst trettio fullmäktige efter
den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en fullmäktig utses
för varje befolkningstal motsvarande
det som erhålles, då kommunens
folkmängd delas med antalet
fullmäktige för hela kommunen; att
delar av samma by eller hemman ej
utan synnerliga skäl förläggas till
olika valkretsar; att varje valkrets
skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje; samt att
antalet fullmäktige för hela kommunen,
i den mån det utan olägenhet
kan ske, fördelas lika på de särskilda
valkretsarna.

2 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)
inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages,
alt varje krets kan beräknas komma
att utse minst tio fullmäktige med
tillämpning av vad i följande stycke
sägs; att delar av samma by eller
hemman ej utan synnerliga skäl förläggas
till olika valkretsar; att varje
valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje;
samt att antalet fullmäktige för hela
kommunen kan beräknas bliva lika
fördelat på de särskilda valkretsarna
i den mån det utan olägenhet kan
ske.

I varje valkrets våljes, efter kretsens
i mantalslängden upptagna befolkning
för året näst före den fyraårsperiod,
som valet gäller, en fullmäktig
för varje fullt tal, motsvarande
det som erhålles, då kommunens
för samma år i mantalslängden upptagna
folkmängd delas med antalet
fullmäktige för hela kommunen.
Därest det antal fullmäktige, som
med tillämpning av denna regel skall
1959. 5 sand. 2 avd. Nr 2

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Om indelning i valkretsar jämte
antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av kommunens
styrelse uppgjort förslag, fullmäktige
göra framställning hos länsstyrelsen.
Utan föregående framställning
må länsstyrelsen förordna om
sådan indelning, sedan tillfälle beretts
fullmäktige att avgiva yttrande
i ärendet. Beslut om indelning i
valkretsar skall meddelas senast två
månader före ingången av det kalenderår.
under vilket beslutet skall
träda i tillämpning.

(Föreslagen lydelse)
utses, icke uppgår till det för kommunen
bestämda antalet, skola för
ernående av detta antal de valkretsar,
vilkas folkmängd mest överskjuter
de tal, som enligt den angivna regeln
åro bestämmande för fullmäktiges
antal inom valkretsarna, vara
berättigade att var för sig i ordning
efter överskottens storlek välja ytterligare
en fullmäktig. Äro överskottstalen
lika för två eller flera valkretsar,
avgöres företrädet genom lottning.

Om indelning i valkretsar äga, efter
därom av kommunens styrelse
uppgjort förslag, fullmäktige göra
framställning hos länsstyrelsen. Utan
föregående framställning må länsstyrelsen
förordna om sådan indelning,
sedan tillfälle beretts fullmäktige
att avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under
vilket beslutet skall träda i tilllämpning.
Det antal fullmäktige, varje
valkrets skall utse, fastställes av
länsstyrelsen det år, då valet skall
äga rum, före april månads utgång
med giltighet för den period valet
avser. Uppgår därvid i någon valkrets
det antal fullmäktige, som
kretsen äger utse enligt i tredje stycket
angivna grunder, icke till tio,
skall antalet, med motsvarande
jämkning av antalet fullmäktige i
övriga kretsar, likväl bestämmas till
tio; och skall i sådant fall valkretsindelningen
omprövas före nästa val.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1959.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

19

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957

(nr 50)

Härigenom förordnas, att 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars
1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För val---—--------

Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kommer att utse minst
tio, högst trettio stadsfullmäktige efter
den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en stadsfullmäktig
utses för varje befolkningstal
motsvarande en hundradedel
av stadens folkmängd; att varje
valkrets skall kunna omslutas med en
sammanhängande gränslinje; att territoriell
församling, där så kan ske,
lämnas odelad och icke i något fall
delas på flera än två kretsar; samt att
antalet fullmäktige för hela staden, i
den mån det utan olägenhet kan ske,
fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kan beräknas komma att
utse minst tio stadsfullmäktige med
tillämpning av vad i följande stycke
sägs; att varje valkrets skall kunna
omslutas med en sammanhängande
gränslinje; att territoriell församling,
där så kan ske, lämnas odelad
och icke i något fall delas på flera än
två kretsar; samt att antalet fullmäktige
för hela staden kan beräknas
bliva lika fördelat på de särskilda
valkretsarna i den mån det utan olägenhet
kan ske.

I varje valkrets väljes, efter kretsens
i mantalslångden upptagna befolkning
för året näst före den fyraårsperiod,
som valet gäller, en stadsfullmäktig
för varje fullt tal, motsvarande
en hundradedel av stadens för
samma är i mantalslångden upptagna
folkmängd. Därest det antal fullmäktige,
som med tillämpning av
denna regel skall utses, icke uppgår
till etthundra, skola för ernående av
detta antal de valkretsar, vilkas folkmängd
mest överskjuter de tal, som
enligt den angivna regeln äro bestäm -

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Om indelning i valkretsar jämte
antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av stadskollegiet
iippgjort förslag, stadsfullmäktige
göra framställning hos överståthållarämbetet.
Utan föregående framställning
må överståthållarämbetet
förordna om sådan indelning, sedan
tillfälle beretts stadsfullmäktige att
avgiva yttrande i ärendet. Beslut om
indelning i valkretsar skall meddelas
senast två månader före ingången av
det kalenderår, under vilket beslutet
skall träda i tillämpning.

(Föreslagen lydelse)
mande för fullmäktiges antal inom
valkretsarna, vara berättigade att
var för sig i ordning efter överskottens
storlek välja ytterligare en fullmäktig.
Äro överskottstalen lika för
två eller flera valkretsar, avgöres
företrädet genom lottning.

Om indelning i valkretsar äga, efter
därom av stadskollegiet uppgjort
förslag, stadsfullmäktige göra framställning
hos överståthållarämbetet.
Utan föregående framställning må
överståthållarämbetet förordna om
sådan indelning, sedan tillfälle beretts
stadsfullmäktige att avgiva yttrande
i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under
vilket beslutet skall träda i tilllämpning.
Det antal fullmäktige, varje
valkrets skall utse, fastställes av
överståthållarämbetet det år, då valet
skall äga rum, före april månads
utgång med giltighet för den period
valet avser. Uppgår därvid i någon
valkrets det antal fullmäktige, som
kretsen äger utse enligt i tredje stycket
angivna grunder, icke till tio,
skall antalet, med motsvarande
jämkning av antalet fullmäktige i
övriga kretsar, likväl bestämmas till
tio; och skall i sådant fall valkretsindelningen
omprövas före nästa val.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1959.

Stockholm den 25 februari 1959.

På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1959

21

Närvarande

A) vid behandlingen av förslaget till lag om ändring i kommunala vallagen:

från första kammaren: herrar Elmgren, Ollén, Torsten Andersson,
Olsén*, Sveningsson, Lundström, Nils-Eric Gustafsson, Dahl, Sörlin* och
Aspling;

från andra kammaren: herrar Norén, Spångberg, Magnusson i Tumhult,
Jonsson i Haverö, Braconier, Bark, Andersson i Linköping, Hamrin,
Nilsson i Tvärålund* och Anderson i Sundsvall.

B) vid behandlingen av förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
och förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för
Stockholm:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Torsten
Andersson, Olsén*, Lundström, Nils-Eric Gustafsson, Dahl, Aspling och
Arvidson*;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Norén, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, Jonsson i Haverö, Bark, Andersson i Linköping,
Hamrin, Gansmoe och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

till utskottets hemställan under A):

1) av herr Lundström;

2) av herrar Sveningsson, Magnusson i Tumhult och Braconier, vilka inom
utskottet yrkat att utskottet måtte tillstyrka motionen II: 136.