Nr 9—12
Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1959
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss utvidgning av direktiven
för textilutredningen, m. m.
I en inom andra kammaren under nr 380 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottet, har herr Nilsson i Gävle m. fl. föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om utvidgning av direktiven till textilutredningen
att jämväl omfatta förslag till åtgärder ägnade att förhindra
att viktigare textilfabriker lägger ner verksamheten utan statliga myndigheters
godkännande, samt att textilutredningen samtidigt skyndsamt utreder
och utformar förslag till fortsatt drift vid MYA, eventuellt genom förstatligande
av hela MAB—MYA-koncemen.
Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen.
över motionen har utskottet inhämtat yttrande från textilutredningen,
Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.
Textilutredningen erinrar om att utredningen har till uppgift att verkställa
utredning och framlägga förslag rörande åtgärder i syfte att stärka
den svenska textilindustriens konkurrenskraft på längre sikt. I utredningens
direktiv framhälles att det synes angeläget att samhället medverkar till att
påskynda en rationaliseringsprocess inom textil- och beklädnadsindustrien.
Utredningen bör därför söka främja sådan praktisk samverkan inom industrien
eller andra interna åtgärder som kan vara ägnade att lägga grunden
till en konkurrenskraftig basproduktion av textilvaror. Enligt direktiven
bör utredningen vidare icke inriktas på statliga stödåtgärder utan på egna
saneringsåtgärder inom branschen.
Utredningen framhåller, att den vid sin diskussion av de problem som avses
i direktiven kommer att beakta de konsekvenser som en fortsatt krympning
av industrien kan få. Utredningens arbete avser branschens mera långsiktiga
problem, och utredningen ställer sig därför tveksam till lämpligheten
av tilläggsdirektiv med speciellt sikte på de akuta arbetsmarknadsproblemen.
Därmed sammanhängande frågor synes i stället enligt utredningen
böra uppmärksammas av vederbörande arbetsmarknadsmyndigheter,
som ju också i det aktuella läget vidtagit omfattande åtgärder för att
stärka sysselsättningen, även inom den textila branschen. I detta sammanhang
understrykes betydelsen av att ett nära samråd i arbetsmarknadspolitiska
frågor äger rum mellan företagare, arbetstagare och arbetsmarknads
Bihang
till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 9—12
2
Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1959
myndigheterna. Enligt utredningens mening bör — såväl inom textilindustrien
som inom övriga industribranscher — kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna
tas innan definitivt beslut om en eventuell företagsnedläggning
fattas.
Textilutredningen avstyrker det i motionen framförda yrkandet om utvidgning
av utredningens direktiv.
Landsorganisationen anför följande.
Motionärerna, som erinrar om att under 1950-talet ca 150 fabriker eller
avdelningar inom textilindustrien lagts ned samt att över 13 000 arbetare
lämnat densamma, anser att denna utveckling måste stoppas. LO håller däremot
för sin del före att den till övervägande del varit fördelaktig ur samhällsekonomiska
synpunkter, eftersom den inneburit att sysselsättningen i
stället kunnat ökas inom andra mera lönsamma branscher med i regel högre
lönenivå. Textilindustrien är överdimensionerad på många håll i världen,
och den utgör praktiskt taget överallt en låglöneindustri. Motionärerna
bortser från att Sverige — i motsats till exempelvis Sovjetunionen — är ett
litet land, som ej bör sträva efter självförsörjning inom varuproduktion på
praktiskt taget alla områden. Att den utveckling, som under 50-talet minskat
textilindustriens andel av vår totalproduktion till höglöneindustriens
fördel, under de senaste åren inte liksom tidigare kunnat fortgå vid en praktiskt
taget full sysselsättning sammanhänger med den allmänna konjunkturavmattningen
i västvärlden. Denna har drabbat textilindustriens kvarvarande
anställda mindre än andra grupper; i januari i år var således 3
procent av medlemmarna i Textils arbetslöshetskassa arbetslösa mot 4,3
procent i samtliga kassor. Den konjunkturuppgång som man kan förvänta
för den närmaste tiden bör underlätta en fortsatt relativ krympning av den
svenska textilindustrien.
Enligt motionärernas uppfattning har felet i den hittillsvarande utvecklingen
legat i att textilföretagarna själva får avgöra vilka fabriker som skall
hållas i gång resp. slås igen. Därför yrkas i motionen på att den nu arbetande
textilutredningen ges utvidgade direktiv, innebärande att den skall avge
förslag om åtgärder ägnade att förhindra nedläggandet av viktiga textilfabriker
utan statliga myndigheters godkännande. DO anser ett betydande
samhällsinflytande vara nödvändigt i detta sammanhang. Det är arbetsmarknadsmyndigheternas
sak att se till att nedläggandet av företag försiggår
i socialt godtagbara former. Redan nu får företag i princip inte läggas
ned utan vidare till följd av varselplikten. Denna bör om så anses nödvändigt
förlängas, och dessa myndigheter behöver för att kunna fullgöra
sina uppgifter under olika konjunkturer förhållandevis större ekonomiska
och personella resurser än vad de hittills haft att röra sig med. Endast genom
direkta ekonomiska tillskott till företagen kan man i sista hand vinna
garanti mot nedläggande av företag i samband med konkurser vid ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt olämplig tid. I den mån sådana tillskott skulle
komma att övervägas bör de givetvis användas endast temporärt i syfte att
vinna tid för att bereda arbetskraften annan sysselsättning, och inte brukas
för att kvarhålla svaga företag permanent till men för produktiviteten och
levnadsstandardens höjning på längre sikt.
Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1959
Motionärerna hemställer till sist att textilutredningen får i uppdrag att
utforma förslag till fortsatt drift vid MYA, eventuellt genom förstatligande
av hela MAB—MYA-koncernen. Enligt LO:s mening är frågan om fortsatt
drift vid MYA av den natur att den bör handläggas av arbetsmarknadsmyndigheterna,
även om textilutredningen givetvis bör vara oförhindrad att
framföra synpunkter på frågan. Sysselsättningsproblemen måste och kan
lösas med hjälp av den allmänna ekonomiska politiken. Genom förstatligande
enligt motionärernas intentioner skulle de ekonomiskt svagaste företagen
samlas hos staten, som sannolikt ändå efter en tid skulle nödgas lägga
ned dem i större eller mindre utsträckning.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller följande.
Hur textilindustriens ekonomiska svårigheter skola bekämpas och på vad
sätt samhället bör medverka därvid äro utomordentligt allvarliga frågor
såväl för dem, vilka för sin utkomst äro mera direkt beroende av nämnda
industri, som för samhället i dess helhet. Motionärernas förslag skulle emellertid
uppenbarligen kunna få ödesdigra konsekvenser i olika avseenden.
Då motionärerna kräva socialisering eller möjlighet för statlig myndighet
att beordra fortsatt drift vid viktiga textilföretag, som avse att lägga
ned verksamheten, anse de måhända att även på längre sikt oekonomiska
rörelser böra fortsättas, varigenom till nackdel för alla samhällsgrupper
strukturomvandlingen inom näringslivet skulle fördröjas. Det synes vidare
icke uteslutet, att motionärerna önska att driften skall fortsättas vid de av
krisen berörda företagen icke på samhällets bekostnad utan i första hand
på ägarnas.
Föreningen, som icke finner anledning att närmare gå in på vilken av
dessa tankegångar som kan ligga bakom motionen, avstyrker densamma.
Utskottet. Den jämlikt bemyndiganden av Kungl. Maj:t förra året tillkallade
textilutredningen har till uppgift att verkställa utredning och framlägga
förslag rörande åtgärder i syfte att stärka den svenska textilindustriens
konkurrenskraft på längre sikt. Motionärerna föreslår att direktiven
skall utvidgas så att utredningen även kommer att behandla frågor
om mera direkta åtgärder som vore ägnade att förhindra viktiga textilfabriker
från att lägga ner verksamheten utan statliga myndigheters godkännande.
Utskottet är — i likhet med de hörda remissinstanserna — av den uppfattningen,
att någon vidgning av direktiven för textilutredningen på sätt
motionärerna föreslagit icke bör komma i fråga. De spörsmål som motionärerna
upptagit och vilka gäller den fortsatta krympningen av textilindustrien
är visserligen av stor betydelse för samhället liksom för industrien
sjalv och dess anställda men bör i första hand uppmärksammas av arbetsmarknadsmyndigheterna,
vilket hittills också skett. Utskottet vill understryka
vikten av att det frän företagens sida tages kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna
i god tid innan definitivt beslut om en företagsnedläggning
fattas.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1959
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 380 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Larsson,
Nils Teodor, Domö*, Strandler, Ståhle och Danmans;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Persson i Appuna, Agerberg,
Adamsson, Setterberg i Vilske-Kleva*, Ågren, Börjesson och Lindahl.
*) Ej närvarande vid justeringen.