Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1959
1
Nr 7
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1958, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens
tillstånd och förvaltning under år 1957, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1958, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende
å dessa kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda
redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba
och vid riksbankens sedeltryckeri under år 1958.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1958 har riksbanken erhållit
en nettovinst av 144 667 146 kronor och 32 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. S samt. Nr 7
2
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1959
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av
dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1958, intill vilken dag ansvarsfrihet
tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade beslut
och åtgärder, till och med den 9 januari 1959, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1957—30 juni 1958, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1959 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
l:o) Penning- och valutapolitiken
Den ekonomiska aktiviteten präglades under år 1957 av vissa stagnationstendenser,
som blev än mer framträdande under det gångna året och
i vissa länder övergick till en nedgång. Konjunkturbilden har dock inte varit
enhetlig. Medan konjunkturen i Förenta staterna varit uppåtgående efter
den snabba och kraftiga nedgången under vinterhalvåret 1957—1958, har
den västeuropeiska ekonomien under 1958 karakteriserats av en stagnerande
utveckling.
Efter konjunkturomslaget under våren, som främst betingades av lagerutvecklingen
samt av de offentliga utgifternas och den privata konsumtionens
ökning, närmade sig industriproduktionen i Förenta staterna den tidigare
toppnivån, men totalt för 1958 redovisas en minskning med 7 procent
i jämförelse med 1957. För den samlade industriproduktionen i OEECländerna
har en viss ökning registrerats 1957—-1958, men i flera länder,
t. ex. Storbritannien, Belgien, Norge och Finland, föreligger en minskning.
Samtidigt har expansionstakten i Västtyskland och Frankrike varit betydligt
långsammare än tidigare, och i andra länder såsom Sverige och Danmark
har industriproduktionen varit ungefär oförändrad.
Den dämpade industriproduktionen i Västeuropa återspeglar försämrade
avsättningsmöjligheter såväl inom Europa som på de transoceana marknaderna.
Av betydelse för dämpningen har också varit den interna efterfrågestagnationen
på investerings- och lagerområdena. Däremot har i flertalet
västeuropeiska länder efterfrågan från den privata konsumtionen och
den offentliga verksamheten hållits relativt väl uppe. På arbetsmarknaden
har den allmänna efterfråge- och produktionsstagnationen medfört en betydande
ökning av den registrerade arbetslösheten.
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 195''J
3
För Sveriges del sammanföll i stort sett konjunkturutvecklingen med den
som förelegat för Västeuropa i dess helhet. Den totala produktionen steg
enligt preliminära beräkningar med omkring en procent och visade således
en väsentligt lägre ökningstakt än under tidigare år. Härvid får dock hållas
i minnet, att arbetstidsförkortningen under året i och för sig motsvarar
drygt en procent av produktionsvolymen. Avmattningen i produktionen,
som i stor utsträckning berott på svårigheter för exporten till följd av lageravvecklingen
och skärpt konkurrens, har främst drabbat industrien och
skogsbruket. Inom industrien var produktionen totalt sett under 1958 oförändrad
jämfört med 1957. Byggnads- och anläggningsverksamheten expanderade
däremot kraftigt och en produktionsstegring på närmare 7 procent
registrerades. Även tjänsteproducerande områden fortsatte att öka. Jordbrukets
bidrag till bruttonationalprodukten har på grund av den dåliga
skörden minskat med sannolikt en procent.
Beträffande användningen av det ökade produktionsresultatet märkes en
förskjutning från konsumtion till investeringar till följd av såväl de privata
som offentliga investeringarnas kraftiga uppgång med 7 respektive 5
procent. Investeringarna inom industrien steg med inte mindre än 10 procent,
och i detta avseende liksom vad gäller bostadsbyggandets rekordhöga
nivå skilde sig utvecklingen i Sverige från den i flertalet andra industriländer,
där dessa investeringar sjönk eller stagnerade. Däremot synes lageruppbyggnaden
under de tidigare högkonjunkturåren inte ha fortsatt under
1958. För den offentliga konsumtionen redovisas en ökning med omkring
4 procent, medan den privata konsumtionsökningen stannade vid 2
procent. Konsumentpriserna slutligen var under fjolåret relativt stabila;
konsumentprisindex låg vid utgången av 1958 vid 152 jämfört med 148 vid
slutet av 1957. Uppgången, som ägde rum under våren, var till större delen
orsakad av skärpt indirekt beskattning.
På arbetsmarknaden kännetecknades utvecklingen under 1958 av fortsatt
avmattning och högre arbetslöshet. Den totala sysselsättningen synes
dock ha varit ungefär oförändrad, eftersom den ökade arbetslösheten motsvarats
av den arbetsföra befolkningens tillväxt. Minskningen av antalet
sysselsatta personer inom industrien och inom jord- och skogsbruket, uppvägdes
i stort sett av en ökad sysselsättning inom byggnadsverksamheten
och olika servicenäringar.
Den högre arbetslösheten under fjolåret får främst ses mot bakgrunden
av den försämrade avsättningen på världsmarknaden och den skärpta importkonkurrensen.
Expansionen av utrikeshandeln under de närmast föregående
åren kom att upphöra under 1958 och förbyttes för exportens vidkommande
i en volymmässig nedgång på 1 procent. För importen förelåg
en ökning på 2 procent. De angivna procenttalen torde dock delvis vara
redovisningstekniskt betingade, eftersom en forcering av tullbehandlingen
4
Bankoutskottets utlåtande nr 7 dr 1959
ägt rum i december 1958 inför den nya tulltaxan. Importpriserna sjönk
mer än exportpriserna, och såväl importen som exporten minskade värdemässigt
med 3 procent. Förbättringen i bytesförhållandet medförde, att importöverskottet
sjönk från 1 505 miljoner kronor 1957 till 1 436 miljoner
kronor 1958. Till följd av nedgången i sjöfartsintäkterna beräknas dock
bytesbalansen ha resulterat i ett något större underskott 1958 än 1957. I
fjol uppgick underskottet sålunda till ca 235 miljoner kronor, medan det
1957 utgjorde 95 miljoner kronor. Trots detta underskott och trots att de
kända kapitaltransaktionerna likaledes resulterade i ett underskott sjönk
inte valutareserven under året utan uppvisade tvärtom en stegring på 153
miljoner kronor, varigenom framkommit en förskjutningspost under 1958
på ungefär 400 miljoner kronor.
Av betydelse för den svenska betalningsbalansens framtida utveckling
är de beslut som i december 1958 fattades om ökad utbytbarhet för den
svenska kronan. Besluten var en följd av tidigare överenskommelser och
av initiativ, som togs av de stora västeuropeiska länderna för att få en övergång
till mera allmän konvertibilitet för löpande betalningar inom stora
områden av världen. I samband härmed genomfördes en omläggning av det
intereuropeiska betalningssystemet i och med att den europeiska betalningsunionen
(EPU) avlöstes av ett europeiskt monetärt avtal (EMA). Sistnämnda
avtal, som träffades 1955 och underställdes samma års riksdag
genom propositionen nr 213, innefattar regler för avräkning av överskott
och underskott i betalningarna mellan länderna och överenskommelser om
upprättande av en europeisk fond, från vilken efter prövning länderna
skall kunna erhålla kortfristiga krediter.
Redan tidigare hade vi i fråga om de löpande betalningarna uppnått en
hög grad av de facto-konvertibilitet för vår valuta. Huvudparten av vår import
har varit frilistad, och för de delar av importen som inte omfattats av
den formella frilistningen har restriktionernas tillämpning varit sådan att
avvikelsen från full frilistning i praktiken varit obetydlig. Det står dock
klart, att genom besluten den svenska ekonomien knutits än starkare till
världsekonomien, vilket i sin tur kommer att påverka förutsättningarna
för vår ekonomiska politik.
Statsskuldsökningen uppgick till 2 129 miljoner kronor 1957 och till 756
miljoner kronor 1958. För alt få en mera rättvisande bild av utvecklingen
av statsskulden under nämnda år bör beloppen korrigeras med förändringarna
i statens tillgodohavanden i riksbanken, d. v. s. de å särskilt konto
avsatta (steriliserade) medlen samt behållningen å statsverkets och riksgäldskontorets
checkräkningar, ävensom med det till folkpensioneringsfonden
i juli 1958 avsatta beloppet 550 miljoner kronor. Efter dessa korrigeringar
erhålles en statsskuldsökning av 1 621 miljoner kronor 1957 och av
1 019 miljoner kronor 1958.
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1959
5
Statens nettoskuldsättning i riksbanken utgjorde cirka 250 miljoner 1957
och omkring 335 miljoner kronor 1958. Härvid har likaledes korrigering
skett för förändringarna å statens tillgodohavanden i riksbanken. För bedömningen
av den likviditetsskapande effekten på banksystemet av denna
upplåning bör hänsyn tagas till bl. a. att sedelomloppet under de två senaste
åren ökades med 242 resp. 219 miljoner kronor.
För ett studium av den påspädning av kreditmarknaden som ägt rum
under året är det främst utvecklingen av affärsbankernas likvida tillgångar
som ur penningpolitisk synpunkt är av intresse. Om man till dessa tillgångar
hänför bankernas nettotillgodohavanden i riksbanken samt deras
innehav av korta statspapper, har summan härav ökat under både 1957 och
1958. ökningen uppgår till 621 miljoner kronor respektive 252 miljoner
kronor. Även om man använder en vidare likviditetsdefinition och även
medräknar långa statsobligationer, hypoteksobligationer, sedlar och utländska
valutor, som ökade med 500 å 600 miljoner kronor under vartdera året,
får man till resultat att det förelåg en mindre ökning i de likvida tillgångarna
under 1958 än under 1957.
Inlåningsökningen i affärsbankerna, som från 1956 till 1957 mer än fördubblades,
uppgick till 1 173 miljoner kronor 1957 och till 1 724 miljoner
kronor 1958. Den starka inlåningsökningen hos affärsbankerna saknar motsvarighet
hos kapitalmarknadsinstituten. Inlåningsökningen i sparbanker
och postsparbanken steg visserligen, men ökningen var relativt måttlig.
Den växande ökningen i affärsbankernas inlåning i förening med den avtagande
ökningen i fråga om de totala likvida tillgångarna har under 1958
inneburit ett avbrott i den tidigare starka tillväxten av affärsbankernas
relativa likviditet. Under våren och sommaren sjönk också affärsbankernas
likviditetskvoter mer än säsongmässigt. Likviditeten steg under hösten
åter och var vid utgången av 1958 obetydligt högre än vid utgången av 1957.
Sedan det s. k. utlåningstaket upphävdes i juli 1957, varvid riksbanken
förklarade sig ämna även i fortsättningen uppmärksamt följa långivningens
omfattning, har den fortgående ökningen av affärsbankernas inlåning gett
möjlighet till en ökning av utlåningen inom ramen för de av riksbanken rekommenderade
likviditetskvoterna. Affärsbankernas utlåning under 1958
har också ökat med 866 miljoner kronor jämfört med 188 miljoner kronor
under 1957.
Enligt Svenska bankföreningens statistik uppgick affärsbankernas nettokreditgivning
till näringsgrenarna industri, handel och samfärdsel under
tiden november 1957—november 1958 till cirka 400 miljoner kronor. För närmast
föregående år var motsvarande siffra endast cirka 30 miljoner kronor,
trots att företagssektorns finansiella sparande beräknas ha varit mindre 1957
än 1958. Denna förskjutning i förhållandet mellan företagens finansiella sparande
och deras bruttoskuld till affärsbankerna kan ha betingats, förutom
6
Uankoutskottets utlåtande nr 7 år 1959
av den normalisering av kreditstrukturen som får förutsättas ha skett efter
utlåningstakets avskaffande, av förändringar i det sammanlagda finansiella
sparandets fördelning på överskotts- och underskottsföretag.
Såsom ett led i den ekonomiska politikens anpassning till det förändrade
konjunkturläget beslöt bankofullmäktige den 2 maj 1958 att sänka diskontot
från 5 till iy2 procent. I samband med diskontosänkningen sänktes räntesatsen
vid emission av långa obligationer med en fjärdedels procent; motsvarande
justering vidtogs beträffande de bundna räntesatserna för intecknings-
och kommunlån. Riksbankens rekommendationer till kreditinstituten
var i allt väsentligt oförändrade under 1958.
Utskottet är medvetet om att skilda meningar under 1958 framkom rörande
räntepolitiken. Sålunda har krav på ytterligare lättnader i kreditpolitiken
framförts, bl. a. i en till bankoutskottets utlåtande nr B 15 fogad
reservation, varvid som motiv för en räntesänkning särskilt åberopats rådande
konjunkturläge. Då utskottet avser att senare under riksdagen framlägga
sin allmänna syn på penningpolitiken, finner sig utskottet icke i
detta sammanhang ha anledning närmare ingå på räntepolitiken; bedömningen
av denna har icke ansetts påverka utskottets ställningstagande till
frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o) Protokoll och berättelser
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3: o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1957 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,
att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för
sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1957 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1959
7
för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1958 till
och med den 9 januari innevarande år.
4: o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret
Riksdagens revisorer har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den lid revisionen omfattat.
Revisorerna har till granskning upptagit riksgäldskontorets organisation
och därvid bl. a. uttalat, att det •—- med beaktande av angelägenheten av
att alla möjligheter till besparingar inom statsförvaltningen tillvaratages
— borde övervägas, huruvida icke de ärenden som ankommer på riksgäldskontoret
skulle kunna ombesörjas på ett mindre personal- och kostnadskrävande
sätt än vad nu är fallet. Detta önskemål skulle enligt revisorerna
kunna tillgodoses på i huvudsak två olika vägar, nämligen antingen genom
en överflyttning av de ämbetsuppgifter som ankommer på riksgäldskontoret
till annan myndighet eller genom en väsentlig krympning av riksgäldskontorets
nuvarande organisation.
Vid övervägandet av förevarande spörsmål har revisorerna allmänt varit
eniga om att riksdagen — med hänsyn till bl. a. de under senare år med
allt större styrka framförda kraven på åtgärder i syfte att nedbringa statens
utgifter — icke kan undandraga sig att beträffande sina egna organ vidtaga
alla de åtgärder härutinnan som är möjliga. I stort sett har inom revisionen
allmän enighet också rått om att beträffande riksgäldskontoret
förutsättningar föreligger till rationaliseringsvinster. När det sedan gällt
att ge förord åt ettdera av de båda alternativ som berörts i det föregående,
har olika meningar kommit till uttryck bland revisorerna. Revisorerna har
under beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter funnit sig
i nuvarande läge, med hänsyn till bl. a. författningsutredningens pågående
arbete, böra begränsa sig till att föreslå, att riksgäldskontoret i rationaliseringssyfte
blir föremål för en översyn. Målet bör därvid vara att åstadkomma
en med hänsyn till omfattningen av föreliggande uppgifter väl avpassad,
efter moderna administrativa principer uppbyggd byråorganisation.
Revisorerna anser därför, att fullmäktige i riksgäldskontoret bör hos
Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag härutinnan åt statens organisationsnämnd.
I anledning av revisorernas förevarande berättelse har fullmäktige i riksgäldskontoret
den 8 januari 1959 avgivit ett till riksdagen ställt yttrande.
Fullmäktige har härvid upplyst, att arbetet med en översyn av personalorganisationen
upptagits inom riksgäldskontoret under hösten 1958. Denna
översyn kommer att avse en omprövning av verkets hela organisation med
hänsyn till erfarenheterna under 1950-talet. Liksom tidigare skett är det
8
Bankoutskottets utlåtande nr 7 dr 1959
härvid avsett, att samråd beträffande kontorsorganisatoriska spörsmål skall
äga rum med statens organisationsnämnd. Såvitt fullmäktige nu kan bedöma
torde ett förslag i ämnet kunna överlämnas till 1960 års riksdag.
Vad sålunda förevarit ger icke bankoutskottet anledning till annat uttalande
än att utskottet funnit det välbetänkt, att fullmäktige i riksgäldskontoret
låtit föranstalta om en utredning rörande riksgäldskontorets organisation,
varvid utskottet förutsätter att statens organisationsnämnd blir i
tillfälle att självständigt pröva problemet i dess helhet. Undersökningen bör
även gälla verksamheten inom riksdagens ekonomibyrå. Resultatet av utredningsarbetet
bör om möjligt redovisas för 1960 års riksdag. Utskottet
vill samtidigt ge till känna, att utskottet hyser den uppfattningen att de
arbetsuppgifter som för närvarande är anförtrodda riksgäldskontoret också
framdeles bör åvila ett riksdagen underställt ämbetsverk och således
icke någon av de myndigheter, som lyder under Kungl. Maj :t.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för sin del
anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1957—30 juni 1958 än även för alla beslut och åtgärder,
som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och
med den 10 januari 1958 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 5 mars 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EYVERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Roo, Fahlander, Mogård,
Schmidt, Domö, Strandler och Mattsson;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Regnéll, Löfgren, Eliasson i
Sundborn, Persson i Appuna, Adamsson och Nordgren.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1959
590880