Bankoutskottets utlåtande nr 3!) år 1959
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av dels Jiungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
19å9 (nr 31b) angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels väckta motioner angående åtgärder för
återgång till lågräntepolitik, dels ock väckta motioner
angående vissa åtgärder till främjande av full
sysselsättning.
I en den 27 februari 1959 dagtecknad proposition, nr 74, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Berörda lagförslag är av följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv1,
vilken jämlikt lag den 25 april 1958 (nr 207) gäller till och med den
30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1956: 150.
1 llihang till riksdagens protokoll 1959. X samt. Nr 39
2
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
in. m., vilken jämlikt lag den 25 april 1958 (nr 208) gäller till och med den
30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960.
I samband med propositionen bär utskottet till behandling förehaft dels
två i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom
första kammaren nr 400 av herr Sveningsson och fru Gärde Widemar och
inom andra kammaren nr 494 av herrar Nilsson i Svalöv och Ågren, dels två
likalydande motioner angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik,
väckta inom första kammaren under nr 21 av herrar Persson, Helmer, och
Öhman och inom andra kammaren under nr 23 av herr Nilsson i Gävle
in. fl., dels ock två likalydande motioner angående vissa åtgärder till främjande
av full sysselsättning, väckta inom första kammaren under nr 301 av
herr Aastrup m. fl. och inom andra kammaren under nr 370 av herr Ohlin
in. fl.
I motionerna I: 400 och II: 494 hemställes, »att riksdagen måtte
1. med ändring av vad Kungl. Maj :t hemställt i proposition nr 74 för sin
del besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående rätt för Konungen att meddela
bestämmelse om bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet mellan
bankaktiebolags kassareserv och förbindelser fastställes till 35; samt
2. avslå del i propositionen framlagda förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen».
I motionerna I: 21 och II: 23 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om åtgärder, ägnade att återvända till lågräntepolitiken».
Yrkandet i motionerna I: 301 och II: 370 är slutligen, »att riksdagen
1. måtte besluta att ett värdefast, statligt obligationslån må utgivas, enligt
ovan angivna grunder, för finansiering av statsverkets kostnader för
arbetslöshetens bekämpande, och i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
erforderliga förberedelseåtgärder,
2. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet av ett
ekonomiskt-socialt råd jämte särskild delegation, förslagsvis tre personer,
med uppgift att på grundval av framlagt ekonomiskt-statistiskt material
uttala sig om förutsättningarna för skapande och vidmakthållande av full
sysselsättning, med särskild hänsyn till kostnadsnivåns betydelse för avsättningsmöjligheterna,
arbetsmarknadens problem och penningvärdet,
3. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att regeringen måtte ut -
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
3
arbeta ett utförligt motiverat förslag om att det göres till en huvuduppgift
för OEEC att åstadkomma samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa
i syfte att vidmakthålla full sysselsättning och goda konjunkturer,
samt
4. måtte i samma skrivelse anhålla om att regeringen vidtar förberedelser
för och tar initiativ till att en samordning sker av det ovan berörda västeuropeiska
samarbetet för en produktions- och sysselsättningsfrämjande politik
med en utvidgning av stödet åt de underutvecklade länderna».
Beträffande motiveringarna för de i motionerna framförda yrkandena får
utskottet hänvisa till motionerna I: 400, II: 23 och TI: 370.
Propositionen
I en den 29 januari 1959 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1960, dels ock att lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering in. m. måtte erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1960.
Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.
Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen.
Departementschefen har i fråga om lagstiftningen angående bankaktiebolags
kassareserv anfört följande.
Bestämmelserna om kassareserv i gällande banklag är — på samma sätt
som fallet var med motsvarande regler i 1911 års banklag — enbart inriktade
på att skydda bankernas likviditet. Vid sidan härav har alltsedan år
1937 funnits en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att
möjliggöra en penningpolitik kontroll över bankernas kreditkapacitet. Sistnämnda
lagstiftning är av fullmaktskaraktär och är upptagen i 1949 års
beredskapslag. Denna lag ger Kungl. Maj:t befogenhet att, då läget på kreditmarknaden
så påfordrar, inom vissa i lagen angivna gränser uppställa
strängare krav på bankernas kassareservliållning än banklagen föreskriver.
I den proposition, varigenom 1955 års riksdag förelädes förslaget till
ny banklag, ultalade dåvarande chefen för finansdepartementet att det torde
få anses såsom tveksamt huruvida en penningpolitisk lagstiftning på
detta område i fortsättningen borde få samma konstruktion som i 1949 års
lag. En omprövning av principerna för denna lagstiftning torde, framhölls
del vidare, med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad.
Den i min tidigare lämnade redogörelse omnämnda utredningen, kredit -
4
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
marknadsutredningen, har erhållit i uppdrag att bl. a. verkställa översyn
av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om kassareserver. Resultatet
av utredningen bör därför avvaktas, innan slutlig ställning tages till
den framtida utformningen av beredskapslagstiftningen på nu ifrågavarande
område. Utredningsarbetet beräknas bli slutfört under år 1959. Att
redan för innevarande års riksdag framlägga de förslag, vartill utredningsresultatet
kan föranleda, torde icke kunna medhinnas. Då giltighetstiden för
1949 års lag såsom tidigare nämnts utgår den 30 juni 1959 och då i princip
enighet torde råda om att en beredskapslagstiftning på förevarande område
är nödvändig, biträder jag förslaget om förlängning av 1949 års lag under
ytterligare ett år eller således till och med den 30 juni 1960.
Beträffande maximitalet för kassareservkvoten — som år 1954 höjdes
från 25 till 50 procent —• förelåg, då frågan om förlängning av 1949 års lag
prövades vid 1955—1958 års riksdagar, yrkanden från bankföreningens sida
om nedsättning. Yrkandena avvisades emellertid, då den lägre likviditetskvoten
icke var tillräcklig om man med lagen ville även för de större bankerna
nå en verkan motsvarande den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna
mellan riksbanken och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning.
Bankföreningen har under remissbehandlingen av föreliggande framställning
förnyat nämnda yrkande. Skäl för att nu intaga ändrad ståndpunkt
föreligger enligt min mening icke. Maximitalet för kassareservkvoten bör
därför bibehållas vid 50 procent.
Beträffande bankofullmäktiges framställning om förlängd giltighet av
ränteregleringslagen har departementschefen anfört följande.
Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1959. I sin
tidigare omnämnda framställning har riksbanksfullmäktige hemställt, att
lagen i beredskapssyfte måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis under ett år.
Jag biträder denna hemställan. Det allmänna ekonomiska läget är fortfarande
sådant att behov föreligger av att upprätthålla den handlingsberedskap,
som ligger i denna fullmaktslag. Lagen har även — såsom förutsattes
vid dess tillkomst — kommit att tjäna såsom ett underlag för riksbankens
strävanden att förhandlingsvägen nå inflytande över utvecklingen på kreditmarknaden.
Jag tillstyrker alltså att ränteregleringslagen erhåller förlängd
giltighet under ytterligare ett år eller således till och med den 30 juni
1960.
Lagrådet har lämnat de ifrågavarande förslagen utan erinran.
Remissyttrande över motionerna Is 21 och II: 23
Över motionerna I: 21 och II: 23 har yttrande inhämtats från fullmäktige
i riksbanken.
I fullmäktiges yttrande framhålles, att ifrågavarande motioner ger en ensidig
och osaklig bild av räntepolitikens funktioner och verkningar samt alt
det framställda yrkandet ter sig oklart, då de administrativa formerna för
och den reella innebörden av de åtgärder, som Kungl. Maj:t skulle vidtaga,
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
5
icke ens antydes av motionärerna. Fullmäktige framhåller därutöver all
räntepolitiken måste anses utgöra ett nödvändigt inslag i dagens ekonomiska
politik och att de räntepolitiska åtgärderna även i fortsättningen
måste anpassas efter de krav som växlingarna i det ekonomiska läget ställer.
Fullmäktige hemställer därför att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid fullmäktiges yttrande är fogat ett prototkollsutdrag, varav framgår,
att herr Rubbestad reserverat sig mot fullmäktiges ovan återgivna beslut
och anfört, att fullmäktige enligt hans mening bort hemställa att motionerna
måtte av riksdagen bifallas.
Remissyttrande över motionerna I: 301 och II: 370
Över motionerna 1:301 och 11:370 har yttranden i vederbörlig ordning
inhämtats från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret
och arbetsmarknadsstgrelsen, varjämte tillfälle beretts Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation åt!
avgiva yttrande i ärendet.
A. Allmänna sypunkter
De principiella synpunkter som i motionerna I: 301 och II: 370 framförts
på frågan om vårt näringslivs konkurrenskraft, har upptagits till behandling
i Svenska arbetsgivareföreningens yttrande, vari anförs bl. a. följande.
Den under de senaste 12—18 månaderna inträdda internationella konjunkturförsvagningen
har på ett särskilt sätt aktualiserat betydelsen av våld
kostnadsläge jämfört med andra länders. Den ökade utbytbarheten för valutorna
har medfört en skärpt priskonkurrens på de internationella marknaderna,
vilket ökat riskerna för sysselsättningen inom produktionsenheter
eller områden med höga kostnader och samtidigt ökat möjligheterna för tryggad
sysselsättning inom sådana länder eller företag, som ligger gynnsamt
till ur kostnadssynpunkt. Ett studium av kostnadsutvecklingen och sysselsättningen
i skilda europeiska länder under senare år antyder att svsselsättningsstörningar
framför allt har förekommit inom länder, som haft en
relativt oförmånlig kostnadsutveckling.
Ytterligare en faktor, som ökar kostnadernas betydelse lör sysselsättningen
på något längre sikt, är del successiva återställandet av en normal
balans mellan produktionskapacitet och efterfrågan inom olika industrigrenar.
Inom flera av våra viktigaste exportnäringar föreligger icke endast balans
utan även internationellt sett icke obetydliga kapacitetsöverskott. De
inskränkningar i utnyttjandet av den fulla produktionskapaciteten, som sålunda
kunna väntas bli mer eller mindre normalt återkommande, kunna i
första hand väntas drabba produktionsenheter och geografiska områden
med relativt sett höga kostnader.
Å andra sidan visar den senaste lidens utveckling att betydande expansionsmöjligheter
finnas för sådana företag och produkter, som ha eu gynnsam
marknadsposition ur kostnads-, pris- och efterfrågesynpunkt. Dessa expansionsmöjligheter
skulle ytterligare förstärkas, om planerna på elt europeiskt
frihandelsområde skulle realiseras. Samtidigt som vårt beroende av
den internationella kostnadsutvecklingen skulle ökas, skulle tillgången till
6
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
större marknader inom ett frihandelsområde innebära väsentliga expansionsmöjligheter
och bättre betingelser för tryggad sysselsättning.
Efterkrigstiden utmärkes av en utomordentligt kraftig expansion av den
offentliga verksamheten, såväl inom den statliga som den kommunala sektorn.
Utvidgningen av den offentliga verksamheten har nödvändiggjort en
fortlöpande skärpning av skattetrycket, vilken i sin tur på olika vägar bidragit
till den utomordentligt starka kostnadsstegringen under denna
period.
Vid eu svagare exportkonjunktur bli våra möjligheter att bära dessa kostnadsökningar
ännu mindre än hittills. Genom den allmänt stimulerande inverkan
på inkomstbildningen inom landet, som den offentliga sektorns expansion
dessutom innebär, kommer efterfrågan på importvaror att stiga i eu
takt som vi icke ens under rådande utomordentligt gynnsamma exportkonjunktur
helt förmått att betala — jämför bytesbalansens utveckling under
de senaste fyra åren — och som redan vid en måttlig försvagning av export -konjunkturen måste leda till en snabb avtappning av våra reserver.
Skulle eu mer utpräglad lågkonjunktur inträda, inställa sig eu rad utomordentligt
svåra ekonomiskt-politiska problem av en art, som vi hittills icke
hatt praktisk kontakt med. För ett land med Sveriges ställning i den internationella
handeln torde det vara praktiskt taget omöjligt att genom några
som helst inre ekonomiskt-politiska åtgärder frigöra sig från inverkningarna
av en djupgående internationell depression. De problem, som ett sådant läge
aktualiserar, måste angripas på europeisk has.
Beträffande den i motionerna framförda synpunkten, att de ekonomiska
risker, som det aktuella läget rymmer, har sin grund i den ekonomiska politikens
utformning, anför Landsorganisationen följande.
LO finner denna historieskrivning vara så uppenbart överdriven och på
väsentliga punkter i så ringa överensstämmelse med verkligheten, att en
mera ingående diskussion av grunden för denna bedömning kan anses överflödig.
Det må räcka med en hänvisning till det faktum, att 50-talets ekonomiska
utveckling i Sverige har kännetecknats av en god expansionstakt
för nationalprodukten, en gynnsam exportkonjunktur och eu livlig investeringsverksamhet.
Den internationella konjunkturavmattningen har sedan
hösten 1957 påverkat även den svenska utvecklingen i dämpande riktning,
men en internationell jämförelse ger ingalunda belägg för påståendet, att
det svenska folkhushållet skulle ha klarat sig sämre genom nedgångsperiodens
svårigheter än flertalet andra västeuropeiska länder. I själva verket
har industriproduktionen — i motsats till en rad andra länder, som fört en
med motionärernas önskemål hättre överensstämmande ekonomisk politik
- under 1958 inte undergått någon minskning, exportnedgången har inte
blivit större än för OEEC-blocket i genomsnitt, och arbetslöshetssiffrorna är,
även om de med fog kan betraktas som alltför höga, bland de lägsta i hela
Västeuropa. Att Sveriges ekonomiska ställning i förhållande till andra länder
på senare år på ett avgörande sätt skulle ha försvagats är ett påstående
utan täckning i verkligheten — däremot är det ostridigt och för övrigt
naturligt, att inte heller den svenska ekonomien har kunnat undgå att påverkas
av den internationella konjunkturavmattningen.
Landsorganisationen anför vidare beträffande det aktuella statsfinansiella
läget följande.
LO delar inte motionärernas uppfattning, att det uppkomna läget har sin
grund däri, att regeringen under efterkrigsåren fört en mindre produktivi
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
telsvänlig politik än enligt det av motionärerna antydda alternativet. Det är
i stället fullt uppenbart, att budgetunderskottet är en följd av i betydande
politisk enighet beslutade utgiftsåtaganden jämte skattesänkningar, vilka
sistnämnda LO upprepade gånger har varnat för. Den slatsfinansiella belastningen
bar därtill ytterligare skärpts genom ökade utgifter för bekämpandet
av arbetslösheten, som förvisso inte heller är resultatet av en produktionsfientlig
politik utan av eu försvagad exportkonjunktur.
Motionärerna vill lösa de statsfinansiella svårigheterna dels genom en utgiftsbegränsning,
dels genom ökad upplåning. LO avstår ifrån att granska
de av motionärerna antydda förslagen till utgiftsminskningar men noterar,
att de är av en begränsad storleksordning och att de följaktligen inte på ett
avgörande sätt kan bidra till problemets lösning. Om en mera accentuerad
internationell konjunkturåterhämtning och därmed förbättrade avsättningsmöjligheter
för svenska exportprodukter inträder under loppet av 1959 —
ett perspektiv, som enligt LO:s mening ter sig sannolikt måste en ytterligare
ökning av budgetunderskottet och det statliga upplåningsbehovct bedömas
som olämplig. Den i motionen anförda uppfattningen, att vid en sådan
återhämtning utgifterna för sysselsättningens uppehållande skulle
minskas avsevärt, bortser från det många gånger omvittnade förhållandet,
att sysselsättningen brukar förbättras endast med en ganska avsevärd eftersläpning
i förhållande till det allmänna konjunkturuppsvinget. Den nuvarande
konjunkturförbättringen i USA med en kvardröjande arbetslöshet av
stor omfattning är ett exempel på detta förhållande. Det bör vidare i detta
sammanhang beaktas att utbuden av arbetskraft under innevarande och
närmast följande år blir osedvanligt stox-a till följd av bl. a. de stoi-a ungdomskullarna.
Helt allmänt hyser LO dessutom den meningen, att samhället
även under tider av uppåtgående eller balanserad konjunktur bör ha erforderliga
finansiella resurser för att kunna bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Det är inte minst med hjälp av utvidgad verksamhet för underlättande
av arbetskraftens överflyttning till de bästa och mest expansiva
företagen, som staten kan motverka den fulla sysselsättningens inflationisliska
tendenser.
B. »Folklån mot arbetslösheten»
Det i motionerna framförda förslaget om utgivandet av ett värdefast, statligt
obligationslån för finansiering av statsverkets kostnader för arbetslöshetens
bekämpande har avstyrkts av samtliga remissinstanser, som uttalat
sig i frågan.
Bankofullmäktige anför:
Frågan om indexreglerade lån över huvud taget har under de senaste åren
tilldragit sig ett allmänt intresse, och förslag om sådana lån har framkommit
i olika sammanhang. Verkningarna av indexlån ter sig emellertid ovissa
och i de länder, där de förekommit, har de bedömts mycket olika. Det synes
därför ofrånkomligt att pågående utredningar härom måste slutföras innan
ställning tages till huruvida indexreglerade lån framdeles bör ingå bland
statens upplåningsformer.
Det indexlån, som föreslås av motionärerna, motiveras emellertid icke
i första hand med att indexreglerade lån skulle utgöra en ur allmänna synpunkter
lämplig upplåningsform, utan framföres närmast som eu engångsåtgärd,
avsedd att i nuvarande läge framlocka nysparande genom att särskilt
gynnsamma placeringsvillkor erbjudes. 1 flera avseenden skulle indexlånen
sålunda påminna om det under 1955 införda premiesparandet, vars
8
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
resultat torde kunna betecknas som en besvikelse. Det framstår som tveksamt
om det föreslagna indexlånet skulle kunna få en bättre effekt på nysparandet
än den redan prövade premiesparandemetoden. Fullmäktige kan
för sin del icke ansluta sig till uppfattningen, att ett statslån med speciellt
attraktiva villkor skulle utgöra ett väsentligt bidrag till lösningen av de aktuella
ekonomisk-politiska problemen, och avstyrker därför motionärernas
förslag.
Vid fullmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag, varav framgår,
att herrar Kollberg och Svärd reserverat sig mot fullmäktiges här under
punkterna B—D återgivna beslut.
Herr Kollberg anförde, att han ej kunde dela fullmäktiges negativa inställning
till de i motionen berörda åtgärderna och ansåg att fullmäktige
bort tillstyrka samtliga i motionen framställda förslag.
Herr Svärd ansåg, att fullmäktige bort tillstyrka motionärernas hemställan
under punkten 1 angående förslag om utgivande av eif värdefast, statligt
obligationslån.
Riksgäldsfullmäktige framhåller i sitt yttrande:
Vad beträffar det i motionerna framförda förslaget om utgivande av ett
5 ärdebeständigt statslån för finansiering av statens kostnader för arbetslöshetens
bekämpande må erinras, att frågan om indexbundna lån under senare
år intagit en framskjuten plats i den offentliga debatten. Orsaken härtill
llar självfallet varit den fortgående penningvärdeförsämringen och önskan
att bereda spararna ett verksamt skydd häremot. Svårigheterna att genomföra
ett system med värdebeständiga penningplaceringar har härvid i
olika sammanhang belysts. Fullmäktige kan för egen del hänvisa till sina till
bankoutskottet i ämnet avgivna remissyttranden av år 1952 (utskottets uti.
nr 18) och år 1957 (utskottets uti. nr 10), vari fullmäktige bl. a. hävdat,
att ansträngningarna i första hand och med all kraft bör inriktas på att
söka bevara ett tast penningvärde och att, om strävandena härutinnan krönes
med framgång, behovet av indexreglerade krediter automatiskt bortfaller.
Fullmäktige har jämväl givit uttryck åt den uppfattningen, att det för
en ekonomisk politik, vars målsättning är en stabilisering av penningvärdet,
måste te sig motsägelsefullt att främja utgivningen av''indexbundna statsobligationer,
som ju skulle innebära ett underkännande av möjligheterna åt!
genomföra en sådan politik. I denna fråga kan i övrigt hänvisas dels till
bankoutskotlets av riksdagen godkända uttalanden i ovannämnda utlåtande
nr 10/1957, vari utskottet konstaterade, att betydande teoretiska och
praktiska svårigheter visat sig föreligga att åstadkomma och vidmakthålla
ett system med värdebeständighet, och dels till den vid bankoutskottets tillåtande
nr B 7/1958 fogade reservationen, vilken godkändes av riksdagen och
vari eu ny utredning om värdebeständiga fondplaceringar o. d. avstyrktes.1
Bortsett från fullmäktiges ovan nämnda rent principiella uppfattning i
fråga om indexbundna lån anser sig fullmäktige kunna konstatera, att trots
all den uppmärksamhet, som hittills ägnats denna fråga, tillräcklig klarhet
likväl ännu icke vunnits beträffande de komplicerade och svåröverskådliga
problemkomplex av såväl teoretisk som praktisk art, vilka möter på förevarande
område. Bl. a. anser sig fullmäktige sakna tillräcklig grundval för
att kunna bedöma, vilka ränte- och andra lånevillkor, som lämpligen bör
fastställas för ett värdefast obligationslån, och vilka verkningar för kre
1
För närvarande pågår inom bl. a. stabiliseringsutredningen och 1957 års pensionskommitté
vissa utredningar rörande värdebeständighetens problem.
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
9
ditmarknaden, ett sådant lån skulle komma att få. Även om motionärerna
med sitt förslag om ett värdefast obligationslån icke torde ha avsett att ställa
värdebeständighetens problem under förnyad principdebatt utan allenast
velat såsom en isolerad företeelse pröva värdebeständigheten såsom ett attraktivt
moment för den upplåning av folklånekaraktär, som föresvävat motionärerna,
anser fullmäktige således av nyss angivna skäl icke tillrådligt
att staten nu utger ett dylikt värdebeständigt lån. Det kan för övrigt ifrågasättas,
om ett lån av denna karaktär skulle, såsom motionärerna synes
antaga, ge upphov till ett verkligt nysparande av någon mer betydande omfattning.
Fullmäktige, som principiellt även ställer sig skeptiska till tanken
alt utge statslån för vissa bestämda ändamål, avstyrker sålunda motionärernas
förslag om skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
Vid behandlingen av" ärendet inom fullmäktige anförde herrar Hagberg
och W. Svensson skiljaktig mening och förenade sig om följande uttalande:
I likhet med fullmäktiges majoritet anser vi att det ännu inte finnes tillräckligt
underlag för ett principiellt ståndpunktstagande till frågan om indexbundna
slatslån. De svårigheter som möter att bedöma och sammanväga
denna frågas olika aspekter enbart på grundval av teoretiska utredningar
talar emellertid för att ett praktiskt försök bör kunna göras. På anförda
grunder anser vi att fullmäktige bort tillstyrka motionen i denna del.
Förslaget om ett värdebeständigt lån avvisas av Svenska arbetsgivareföreningen,
som anför:
Föreningen vill också avvisa tanken på ett värdebeständigt lån. Utgivandet
av ett sådant skulle innebära ett viktigt och måhända avgörande steg i riktning
mot en fullständig indexreglering av alla långfristiga skuldförbindelser.
Konsekvenserna av en sådan utveckling kunna icke överblickas. Den skulle
innebära eu söndersplittring av den enhetlighet i penningväsendet, som
uppnåddes under 1800-talets förra del och som utgjorde eu av förutsättningarna
för det industriella genombrottet i vårt land. Den skulle innebära en
definitiv kapitulation inför svårigheterna i att bevara ett fast penningvärde.
Det är dessutom tveksamt om ett värdefast folklån i någon högre grad
skulle öka det totala sparandet. Räntan på detta lån måste nämligen sättas
så mycket lägre än räntan på andra jämförliga lån utan värdebesländighetsgaranti,
att skillnaden mellan räntesatserna motsvarar den genomsnittligt
förväntade inflationen. Endast personer, som medvetet avhåller sig från
alt spara på grund av speciellt utpräglade inflationsförväntningar och som
inte anser sig kunna placera sina sparmedel i andra nu tillgängliga placeringsobjekt
av real natur, skulle genom utgivande av ett värdefast folklån
få ett nytt incitament att öka sitl sparande. Ett sådant hypotetiskt nytillskott
av sparande, som i vanliga fall skulle bli av mindre omfattning, skulle
icke uppväga de nackdelar av praktisk-ekonomisk och psykologisk natur,
som utgivandet av ett värdefast folklån skulle innebära.
Enligt Landsorganisationens mening bör experimentet med indexbundna
lån med dess mycket svåröverskådliga verkningar på hela kapitalmarknaden
inte föras ut i verkligheten förrän de överväganden, som pågår i olika sammanhang,
är avslutade.
Tjänstemännens centralorganisation anför:
Vad beträffar den av motionärerna framförda åsikten, att statens kostnader
för arbetslöshetens bekämpande bör finansieras lånevägen hellre än
10
llankoutskotlets utlåtande nr 39 år 1959
genom höjning av skatterna, kan TCO inte i dagens samhällsekonomiska läge
finna tillräckligt starka skäl för att bestämt förorda den ena finansieringsvägen
framför den andra, detta så mycket mindre som konjunkturutsikterna
vid tidpunkten för heslutets fattande kan tänkas vara helt andra än de nuvarande.
TCO delar visserligen motionärernas uppfattning att en skattehöjning
knappast kan undgå att få vissa kostnadshöjande verkningar inom produktionen
men är samtidigt medveten om, att en ökad statsupplåning vid
givet enskilt sparande kan leda till finansieringssvårigheter för vissa delar
av näringslivet. Motionärerna menar visserligen att man genom att göra
ifrågavarande .statliga obligationslån värdefast kan göra delta så attraktivt
för de enskilda spararna, att de härigenom ökar sitt sparande; det är emellertid
mycket svårt att av motionernas knapphändiga redogörelse för hur
lånevillkoren tänkts utformade bilda sig en uppfattning om det berättigade
i ett sådant betraktelsesätt. TCO vill här erinra om att i den utredning rörande
indexreglering på lånemarknaden, som professor Tord Palander utfört
på finansdepartementets uppdrag, genom exempel styrkts att indexlånens
värdebeständighet under vissa betingelser kan bli av en för låntagaren
närmast illusorisk karaktär.
C. Ett ekonomiskt-socialt råd
De remissinstanser, som uttalat sig om förslaget rörande tillsättandet av
eif ekonomiskt-socialt råd jämte särskild delegation, har avstyrkt förslaget.
Bankofullmäktige framhåller härvid att de organ som tid efter annan
skapats med liknande uppgifter som de i motionerna föreslagna knappast
motsvarat de eventuella förväntningarna vid deras inrättande. Det bör också
enligt fullmäktige hållas i minnet att ett samrådsorgan icke i och för sig
garanterar att ett effektivt samarbete kommer till stånd.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför i frågan följande.
Frågan om vidmakthållande av full sysselsättning med bevarande av stabilitet
hos penningvärdet ulredes för närvarande av den för detta ändamål
tillsatta stabiliseringsutredningen. Utredningen består av representanter för
bankerna, näringslivet och arbetsmarknaden, de politiska partierna och
vissa statliga myndigheter.
I direktiven till stabiliseringsutredningen yttrade departementschefen
bl. a. att det var uppenbart, att den fulla sysselsättningen krävde en samordnad
användning av den ekonomiska politikens olika medel. Det skulle
därför åligga utredningen att undersöka, i vad mån det var möjligt att utforma
riktlinjer för användningen av tillgängliga medel. Utredningen skulle
också beakta den svenska ekonomiens sammanhang med utvecklingen i andra
länder. Departementschefen framhöll det internationella varuutbytets betydelse
för det svenska näringslivet. Med hänsyn till handelspolitikens inriktning
kunde man, sade departementschefen, icke bortse från möjligheten,
att svårigheter för den fulla sysselsättningens upprätthållande kunde
vållas av den ekonomiska utvecklingen i andra länder och av dessa länders
handelspolitik.
I fjol tillsatte Kungl. Maj:t en särskild sysselsättningsberedning. I denna
beredning ingår företrädare för arbetsmarknadens partsorganisationer, industriförbundet,
hantverks- och småindustriorganisationen samt vissa myndigheter.
Direktiv för beredningens verksamhet har ej utfärdats. Konjunkturinstitutet,
vars nämnd består av bl. a. riksbankschefen, cheferna för socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån och kommerskollegium, åligger att följa
och analysera den ekonomiska utvecklingen i Sverige och utlandet. Stv
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
11
relsen ifrågasätter därför, om det dessutom är erforderligt med ett särskilt
ekonomiskt-socialt råd, eftersom företrädare för regering och riksdag samt
intresseorganisationer inom näringsliv och arbetsmarknad redan nu har
möjlighet att inom offentliga institutioner och utredningar tillsammans
diskutera problem, som berör den samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska
utvecklingen.
Liknande synpunkter anföres av Tjänstemännens centralorganisation,
som däremot framhåller behovet av att organ i större utsträckning än hittills
kommer till stånd för samråd mellan alla berörda arbetsmarknadsparter
i branschfrågor och frågor som rör näringslivet i dess helhet, en uppgift
vilkens lösande dock helt åligger arbetsmarknadsparternas organisationer.
Svenska arbetsgivareföreningen kan icke ansluta sig till tanken på inrättandet
av ett ekonomiskt-socialt råd, då ett sådant råd skulle, även om verksamheten
begränsades till statistisk information och opinionsbildande uttalanden,
innebära att ett utomstående organ övertog en del av arbetsmarknadsparternas
ansvar. Förhållandena i de länder, där sådana råd inrättats,
är annorlunda än i Sverige. Speciella historiska eller institutionella betingelser
bär i dessa länder varit avgörande för tillkomsten av dylika råd, anför
Svenska arbetsgivareföreningen. Med den större enhetlighet vid handläggandet
exempelvis av lönefrågorna som här i landet uppnåtts på andra vägar
än exempelvis i Holland eller i England kan föreningen inte finna all det
föreslagna rådet skulle ha någon positiv funktion att fylla.
Landsorganisationen har i denna fråga anfört följande.
Eftersom stabiliseringsutredningens arbete nu torde vara långt framskridet
synes det vara lämpligast att invänta utredningsresultaten och i avvaktan
härpå inte vidta några åtgärder av det i motionen anförda slaget såsom
tillsättande av ett ekonomiskt-socialt råd med uppgift att tillhandahålla objektiva
ekonomiska informationer och att åstadkomma eu så långt möjligt
ensartad bedömning av det faktiska konjunkturpolitiska läget. Enligt LO:s
mening kan det inte påvisas, att brist på objektiva informationer lett lönerörelserna
i en ur samhällsekonomisk synpunkt oförmånlig riktning. Om
nämligen någondera parten på arbetsmarknaden skulle frestas att framhäva
ensidiga informationer — en förmodan från motionärernas sida, som knappast
kan bestyrkas — skulle motparten otvivelaktigt korrigera dessa informationer.
LO förbehåller sig att återkomma till denna fråga i den mån den
kan komma att aktualiseras i ett större sammanhang, d. v. s. närmast i samband
med avgivandet av stabiliseringsutredningens betänkande.
D. Förslag om svenska initiativ inom OEEC
Beträffande de i förevarande motioner framförda förslagen att svenska
initiativ skall tagas inom OEEC för att åstadkomma en samordning av den
ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte att vidmakthålla full sysselsättning
samt för en utvidgning i samband därmed av stödet åt de underutvecklade
länderna, anför bankofullmäktige följande:
Med anledning härav vill fullmäktige erinra om, att vid OEEC:s tillkomst
en av organisationens huvuduppgifter angavs vara att främja eu ökning av
produktionen och full sysselsättning i medlemsländerna. En särskild arbetsgrupp
inom organisationen, bestående av medlemsländernas vederbö
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
rande ministrar och deras ställföreträdare verkar numera permanent med
uppgift att främja en samordning av den ekonomiska politiken i medlemsländerna.
Ett samarbete i den riktning som motionärerna anvisat existerar
sålunda redan och tar sig bl. a. uttryck i att OEEC regelmässigt utfärdar
rekommendationer till medlemsländerna om uppläggningen av deras allmänna
ekonomiska politik.
Slutligen synes böra framhållas, att några meningsskiljaktigheter om den
svenska politiken inom OEEC i berörda avseenden inte torde föreligga, och
det kan förutsättas att de möjligheter till svenska initiativ inom organisationen,
som kan yppa sig, tilivaratages av de därför ansvariga myndigheterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i dessa frågor anfört följande.
Såsom motionärerna framhåller, har OEEC uträttat ett framgångsrikt arbete
för att avlägsna handelsrestriktionerna efter det andra världskriget
På arbetsmarknadens område har OEEC behandlat en rad problem rörande
arbetskraftens rörlighet över gränserna, arbetskraftens yrkesutbildning, utbyte
av informationer om arbetsmarknadsläget i medlemsstaterna etc., medan
däremot frågan om samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa
icke berörts i samma omfattning. Styrelsen delar motionärernas uppfattning,
att OEEC borde betrakta arbetet för vidmakthållandet av full sysselsättning
som lika väsentligt som de handelspolitiska uppgifterna.
Inom det internationella samarbetet upptar stödet åt de mindre väl utvecklade
länderna en framskjuten plats. Huruvida detta stöd borde utvidgas
med hänsyn till önskemålen att utnyttja ledigbliven kapacitet inom industrien
i de länder, som deltar i denna hjälpverksamhet, synes härvid bl. a.
kunna prövas närmare av OEEC.
Landsorganisationen framhåller att OEEC:s insatser för en samordning
av strävandena att skapa och vidmakthålla full sysselsättning i de anslutna
länderna redan nu är betydelsefulla och anför vidare:
Det kan givetvis hävdas, att en intensifiering av denna verksamhet vore
önskvärd, men då OEEC:s framtida verksamhet f. n. ter sig oviss, vill LO
inte ta ställning till frågan, om den nuvarande tidpunkten kan vara lämplig
för ett svenskt regeringsinitiativ i den av motionärerna angivna riktningen.
Slutligen föreslås ett svenskt initiativ beträffande stödet åt de underutvecklade
länderna, delvis som ett led i ansträngningarna att upprätthålla
sysselsättningen inom industriländerna. LO:s positiva inställning till denna
stödverksamhet har manifesterats vid många olika tillfällen. LO vill i detta
sammanhang ytterligare understryka den synpunkt, som framfördes i yttrandet
över förslaget till ändrade grunder för exportkreditgarantiverksamheten,
nämligen att denna bör utformas så, att den underlättar exporten
till underutvecklade länder.
Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att prioritet bör ges åt försöken
att åstadkomma en genomgripande liberalisering av den västeuropeiska
samhandeln.
TCO vill beträffande förslaget till en aktion inom ramen för OEEC i syfte
att bland medlemsstaterna åstadkomma en samordning av den ekonomiska
politiken samt ett ökat stöd till de underutvecklade länderna framhålla, att
båda de föreslagna åtgärderna är värda allt stöd. ehuru det väl i dagens
maktpolitiska läge torde vara mycket svårt att på denna väg åstadkomma
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959 13
något praktiskt resultat. TCO är emellertid angelägen om att framhålla vikten
av att i handelsdepartementets arbete i dessa sammanhang prioritet ges
åt försöken att åstadkomma en genomgripande liberalisering av den västeuropeiska
samhandeln helst i form av ett frihandelsområde, innefattande
samtliga OEEC-länder. När detta arbete resulterat i en för alla parter godtagbar
lösning, kommer det att falla sig helt naturligt, att integrationssträvanden
också på andra områden än det rent handelspolitiska tages under
allvarligt övervägande inom OEEC.
Utskottet
Alltsedan år 1937 har funnits en särskild provisorisk kassareservlagstiftning
med syfte att möjliggöra för riksbanken att, då läget på kreditmarknaden
så kräver, begränsa affärsbankernas utlåningsmöjligheter genom
skyldighet för bankerna att hålla större kassareserv än banklagen föreskriver.
Kassareservlagstiftningen är av fullmaktskaraktär och upptagen i
1949 års beredskapslag.
Enligt utredningsdirektiven har den år 1957 tillsatta kredilmarknadsutredningen
att bl. a. verkställa översyn av den för affärsbankerna gällande
lagstiftningen om kassareserver. Resultatet av utredningen bör avvaktas,
innan slutlig ställning tages till en framtida utformning av lagstiftningen
på detta område. Utredningsarbetet torde nämligen inte kunna slutföras
i sådan tid att därav föranledda förslag kan föreläggas riksdagen före
utgången av giltighetstiden för 1949 års lag. Med hänsyn härtill och till att
allmän enighet torde råda om att förändringar i kraven på affärsbankernas
kassareserver i vissa lägen utgör ett lämpligt och nödvändigt medel för att
åstadkomma en effektiv penningpolitik, synes giltighetstiden för den nu
gällande kassareservlagstiftningen böra förlängas i enlighet med vad som
föreslagits i förevarande proposition. Beträffande maximitalet för kassareservkvoten,
vilket år 1957 höjdes från 25 till 50 procent, bör detta bibehållas
oförändrat, eftersom detta är nödvändigt för att lagstiftningen skall
kunna erhålla avsedd effekt. Utskottet delar vidare den uppfattning som
bankofullmäktige och departementschefen givit uttryck åt rörande behovet
av att ränteregleringslagen ges förlängd giltighet. Av anförda skäl kan
utskottet således icke biträda yrkandena i de likalydande motionerna 1: 400
och 11:494 om att maximitalet för kassareservkvoten fastställes till 35 i
stället för 50 procent och att ränteregleringslagen slopas.
1 samband med förevarande proposition har utskottet även till behandling
förehaft motionerna 1:21 och 11:23, likalydande, angående åtgärder för
återgång till lågräntepolitik, samt motionerna 1:301 och 11:370, ävenledes
likalydande, angående vissa åtgärder till främjande av full sysselsättning
1
de båda sistnämnda motionerna framhålles att i början av året osäkerhet
rådde om vilka ekonomiska huvudströmningar som under de framförliggande
12 till 18 månaderna starkast kunde komma att påverka det ekonomiska
läget i vårt land. Denna av motionärerna anförda svårighet att be
-
14
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
döma det fortsatta ekonomiska förloppet består delvis fortfarande, även
om utvecklingen under de senaste månaderna kan sägas peka på att eu internationell
konjunkturförbättring är på väg. Uppgången är emellertid i
allmänhet relativt långsam och ger ännu inte intryck av ett sådant uppsving
som inledde den senaste högkonjunkturen.
I Förenta staterna har produktionen nu nått över den nivå från vilken
nedgången började år 1957, och enligt föreliggande officiella prognoser beräknas
bruttonationalprodukten i år komma att med fyra procent överstiga
1957 års nivå. Även vid denna produktionsstegring väntas dock arbetslösheten
komma att ligga relativt högt. En sammanvägning av de aktuella tendenserna
på olika områden pekar på alt den ekonomiska expansionen i Förenta
staterna skall fortsätta, i första hand på grund av stigande privat konsumtion
och offentliga utgifter. Någon ökning förutses också för de privata
investeringarna, trots att industriinvensteringarna alltjämt väntas komma
att ligga avsevärt under 1957 års toppnivå.
För Västeuropas del finns också utsikter till viss aktivisering av ekonomien
och minskning av arbetslösheten efter fjolårets ekonomiska stagnation.
Även om några markanta uppgångstendenser ännu inte gjort sig gällande,
antas emellertid den privata konsumtionen, de offentliga utgifterna
och bostadsbyggandet komma att öka i de flesta länder under innevarande
år. Eu återhållande faktor i konjunkturåterhämtningen är den överkapacitet
som finns inom viktiga industriområden och som bl. a. medfört alt industriens
investeringar stagnerat i flertalet länder.
För Sveriges del är det av betydelse att man nu synes kunna räkna med
en konjunkturuppgång i våra nordiska grannländer och i Nederländerna,
eftersom en väsentlig del av vår export hänför sig till dessa länder. Ökningen
av bostadsbyggandet utomlands kan också komma alt påverka vår trävaruexport
i positiv riktning. En faktor som hittills verkat åt motsatt håll är
den ökade konkurrensen för skogsprodukter som härrört från Sovjet genom
priskonkurrens, från Kanada på grund av minskade fraktsatser och
från Finland till följd av devalveringen av den finska marken år 1957. Däremot
har den svenska andelen av de större industriländernas (exkl. östblockets)
sammanlagda export av övriga hel- och halvfabrikatprodukter till världen
som helhet successivt ökat under de senaste åren. Från år 1955 till år
1958 har således Sveriges exportandel av dessa produkter, vilka representerar
ca 60 procent av den totala svenska exportens värde, ökat med 0,1 procentenhet
per år till 3,0 procent år 1958.
Även utvecklingen under de senaste månaderna pekar på förbättrade avsättningsförhållanden
för den svenska exporten. Under fyramånadersperioden
december 1958—mars 1959 låg sålunda exportvärdet 11 procent högre
än under samma period ett år tidigare. Framför allt är det skogsindustriprodukter
och transportmedel som bidragit till ökningen. Till följd bl. a. av
att importvärdet samtidigt sjunkit med tre procent har valutareserven under
fyramånadersperioden december 1958—mars 1959 ökat med 149 miljoner
kronor. Under samma period ett år tidigare förelåg däremot en valuta
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
15
avtappning på 98 miljoner kronor. Även om förbättringen delvis torde ha
påverkats av tillfälliga faktorer, har den dock ökat utsikterna för ett bättre
utfall av bytesbalansen än man tidigare haft anledning räkna med.
På prisområdet kan stabiliteten för närvarande sägas vara ett faktum.
Sedan april 1958, d. v. s. under omkring ett år, har sålunda konsumentprisindex
legat oförändrat på 152, och stabiliteten i prisutvecklingen beräknas
totalt sett fortfara även under resten av år 1959.
Den lotala produktionsstegringen i Sverige stannade år 1958 vid en halv
procent, vilket är betydligt mindre än genomsnittet för 1950-talet, men mer
än vad som redovisats i många andra västeuropeiska länder under fjolårets
konjunkturavmattning. För år 1959 beräknas ökningen till drygt två procent
enligt den prognos för utvecklingen av bruttonationalprodukten, som
nyligen framlagts i den reviderade nationalbudgeten. Denna ökningstakt är
inte av samma storleksordning som redovisats för tidigare högkonjunkturår,
men framstår icke desto mindre internationellt sett som relativt hög.
Den beräknade produktionsuppgången får ses som ett resultat av den förutsedda
stegringen av konsumtionen och framför allt den inhemska realkapitalbildningen.
Investeringarna under år 1959 förutses sålunda nu komma
att öka med närmare sex procent och väntas därigenom komma att utgöra
det mest expansiva inslaget i den svenska ekonomien. Största investeringsökningen
hänför sig till den offentliga sektorn (9 %) och framför allt den
statliga delen därav (12 %). Även för det privata området förutses eu icke
obetydlig investeringsökning. Industriinvesteringarna, som i Sverige till
skillnad från utlandet visat en mycket kraftig expansion under fjolåret,
väntas komma att öka med fyra procent under år 1959.
De offentliga investeringarnas och bostadsbyggandets ökning får ses mot
bakgrund av de åtgärder i direkt sysselsättningsstödjande syfte som vidtagits
av det allmänna för att begränsa den internationella konjunkturav -mattningens verkningar på produktion och sysselsättning i Sverige. Även
investeringsökningen inom den privata sektorn framstår i hög grad som ett
resultat av sysselsättningspolitiken. Möjligheterna att ta i anspråk investeringsfonder
synes sålunda haft stor betydelse för industriinvesteringarnas
fortsatta uppsving.
Även på arbetsmarknaden synes en mer än säsongmässigt betingad förbättring
ha inträffat under årets första månader. Mot 78 000 arbetslösa i
januari i år redovisas sålunda under de tre därpå följande månaderna arbetslöshetssiffror
på 60 000, 45 000 respektive 46 000. Genom den kraftiga
minskningen under årets första månader har antalet arbetslösa både under
mars och april kommit att understiga fjolårets nivå, i mars med 10 000 och
i april med 18 000. Även om arbetslöshetstalen under de senaste månaderna
kan ha påverkats av vissa tillfälligheter som verkat i sänkande riktning
torde nedgången väsentligen återspegla resultatet av de vidtagna sysselsältningsåtgärderna.
Dessa åtgärder har haft två huvudinriktningar, den ena
all främja arbetskraftens renlighet såväl geografiskt som yrkesmässigt och
den andra att upprätthålla investeringsverksamheten och underlätta expor
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
ten. Den bedrivna selektiva sysselsättningspolitikens innebörd kan sägas ha
varit att vid den högsta totala efterfrågenivån inom landet, som medgives
av det s. k. internationella utrymmet för den ekonomiska politiken, uppnå
eu så hög sysselsättning som möjligt. De senaste månadernas sjunkande
arbetslöshetstal och det förhållandet att Sverige under det internationella
avmattningsskedet har lyckats upprätthålla sysselsättningen bättre än de
flesta andra västeuropeiska länder bekräftar att den bedrivna politiken varit
framgångsrik. Den selektiva svenska sysselsättningspolitikens utformning
har också väckt uppmärksamhet och varit föremål för positiva uttalanden
i internationella sammanhang.
Utgångspunkten för de krav på en omläggning av den ekonomiska politiken,
som framföres i motionerna I: 301 och II: 370, är motionärernas uppfattning,
att dagens ekonomiska svårigheter i vårt land är en följd av misstag
och försummelser i den ekonomiska politiken sedan en längre tid. Enligt
motionärernas mening har sålunda den förda politiken haft en negativ
verkan på sparandet och kapitalbildningen, räntepolitiken har varit fastlåst,
onödiga regleringar har bibehållits, och den ekonomiska politiken har
karakteriserats av bristande planering; följden härav säges ha blivit en otillräcklig
effektivitet inom det svenska näringslivet och en successiv försämring
av Sveriges konkurrenskraft gentemot andra länder.
I och för sig borde de olyckliga verkningar av den förda ekonomiska politiken
som motionärerna utmålat ha blivit särskilt markanta under de senaste
åren. För att belysa överdrifterna i motionärernas historieskrivning kan därför
nämnas, att under den gångna delen av femårsperioden 1956—1966 utvecklingen
närmast följt — även om avvikelser föreligger på enskilda delområden
— det mer optimistiska utvecklingsperspektiv för den svenska ekonomien
som angavs av 1955 års långtidsutredning. En tillväxt av produktionen
på i genomsnitt inemot tre procent per år har sålunda bildat underlag
för en så kraftig expansion på investeringsområdet att den av utredningen
angivna investeringsökningen enligt det högre utvecklingsalternativet synes
komma att realiseras på drygt tre i stället för fem år. Samtidigt har den
enskildes standard förbättrats genom såväl stigande konsumtion som ökad
fritid. Dessa resultat har kunnat uppnås trots att den ekonomiska utvecklingen
i vårt land sedan hösten 1957 påverkats i dämpande riktning av den
internationella konjunkturavmattningen. Genom den aktiva sysselsättningspolitiken
har i Sverige — i motsats till vad som gällt i en rad andra västeuropeiska
länder — produktionen fortsatt att öka, om än i betydligt långsammare
takt än tidigare, investeringsverksamheten intensifierats samtidigt
som balans uppnåtts för såväl priser som valutareserv. Vidare har arbetslöshetssiffrorna
kunnat hållas bland de lägsta i Västeuropa, även om de
efter svenska efterkrigsförhållanden får betraktas som höga.
Att Sveriges ekonomiska ställning i förhållande till andra länder på senare
år skulle ha försvagats är likaså ett påstående som motionärerna inte sökt
att bevisa. Det förhållandet att den svenska andelen av de viktigare industriländernas
totala export av hel- och halvfabrikatprodukter till världen som
Bankoutskoitets utlåtande nr 39 år 1959
17
helhet snarast ökat under de senaste åren, bestyrker knappast påståendet
att den svenska konkurrenskraften skulle ha försvagats. Genom att realkapitalbildningen
under hela efterkrigstiden hållits på en hög nivå, en nivå som
ytterligare stegrats under de senaste åren, har också förutsättningar skapats
för att vi liksom hittills skall kunna hålla och utvidga våra exportpositioner
på utlandsmarknaden även vid de i viss mån ändrade internationella betingelser
som inträtt under senare tid.
Trots skiljaktigheter i bedömningen av den ekonomiska politiken synes
det råda en allmän enighet om önskvärdheten av ett större sparande för att
möjHggöra ökade investeringar. I motionerna 1:301 och 11:370 har också
som ett led i kraven på en omläggning av den ekonomiska politiken hävdats,
att allmänhetens sparande och kapitalbildningen inom företagen bör stimuleras
enligt mer positiva riktlinjer. Utskottet har för sin del vid upprepade
tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning om önskvärdheten av ett ökat personligt
sparande och med tillfredsställelse hälsat den råd av sparstimulerande
åtgärder som vidtagits och de undersökningar om sparandets omfattning
och motiv, vilka föranstaltats av statsmakterna. I detta sammanhang
finner utskottet det också angeläget att erinra om det i motioner av förevarande
slag undanskymda faktum, att det personliga sparandet i vårt land
under efterkrigstiden uppnått inte bara en absolut ökning utan också en
ökning i förhållande till inkomststegringen. När trots denna gynnsamma
utveckling sparandet framstår som otillräckligt, får detta ses mot bakgrund
av den snabba stegring i investeringsönskemålen som inträtt på så gott
som samtliga områden av ekonomien. Denna strävan till ökad kapitalbildning
har hängt samman såväl med konjunkturella faktorer som med
efterfrågans ökade inriktning på kapitalkrävande nyttigheter. Trots den
successiva höjningen av den faktiska investeringskvoten har det därför under
högkonjunkturperioder, då investeringsefterfrågan tenderat att överstiga
sparandet, varit i konjunkturstyrande syfte nödvändigt att begränsa investeringsverksamhetens
ytterligare ansvällning. Ä andra sidan har alltsedan
konjunkturavmattningen började i slutet av år 1957 en stark ökning av
hl. a. den privata sektorns och inte minst industriens investeringar kunnat
komma till stånd genom olika lättnader och direkta stimulanser från det
allmännas sida.
I anslutning till redovisningen av några huvudpunkter för en »positiv liberal
ekonomisk politik» yrkas i de föreliggande motionerna på vissa konkreta
åtgärder för att skapa goda förutsättningar »för vidmakthållande av
full sysselsättning med bevarande av eu rimlig stabilitet hos penningvärdet».
Dessa åtgärder omfattar tillskapandet av ett ekonomiskt-socialt råd,
utarbetandet av ett svenskt förslag om att det göres till en huvuduppgift
för den europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen fOEEC) att åstadkomma
samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa samt svenskt
initiativ för en samordning och utvidgning av stödet åt de underutvecklade
länderna. Frågan om vidmakthållande av full sysselsättning med bevarande
av stabilitet hos penningvärdet utreds för närvarande av den år 1955
2 Itihang till riksdagens protokoll litUV. X samt. År ;19
18
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
tillsatta stabiliseringsutredningen, vari ingår representanter för de politiska
partierna, vissa statliga myndigheter, näringslivet och arbetsmarknadens
parter. Dessutom sker överläggningar om aktuella sysselsättningsfrågor
mellan företrädare för olika organisationer och statliga myndigheter inom
den i fjol av Kungl. Maj :t tillsatta särskilda sysselsättningsberedningen. Eftersom
företrädare för regering och riksdag samt intresseorganisationer
inom näringsliv och arbetsmarknad redan nu har möjlighet att inom offentliga
utredningar och institutioner tillsammans diskutera problem, som berör
den samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska utvecklingen, finner
utskottet, i likhet med samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan,
det för närvarande inte vara erforderligt att ett särskilt ekonomisk-socialt
råd tillskapas.
Beträffande motionärernas förslag om svenskt initiativ till en samordning
av den ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte att vidmakthålla full
sysselsättning samt för en utvidgning i samband härmed av stödet åt de
underutvecklade länderna är dessa frågor redan under behandling inom
OEEC. En särskild arbetsgrupp inom OEEC, benämnd finansministrarnas
ställföreträdare, verkar sålunda numera permanent med uppgift att främja
en samordning av den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Under det
senaste året har denna verksamhet ägt rum med utgångspunkt från en av
OEEC:s ministerråd utfärdad rekommendation till medlemsregeringarna att
bedriva en expansionsfrämjande ekonomisk politik. Dessa ansträngningar
inom OEEC att uppnå större samstämmighet i medlemsländernas ekonomiska
politik har erhållit aktivt stöd från svensk sida. Från regeringens
sida har också uttalats, att man är beredd att positivt pröva de möjligheter
som erbjuder sig till en intensifiering och breddning av det europeiska samarbetet
i dessa hänseenden.
I anslutning härtill föreslås av motionärerna, att svenskt initiativ tages
för en samordning och utvidgning av stödet åt de underutvecklade länderna.
Inom det internationella samarbetet upptar stödet åt de underutvecklade
länderna en framskjuten plats. Särskilt den fortgående stegringen av
Världsbankens utlåning torde härvid spela en väsentlig roll. Utskottet har
också tidigare i år i anslutning till förslaget om en fördubbling av den
svenska andelen i Världsbankens grundfond uttalat (uti. nr 30/1959) angelägenheten
av att ökat stöd lämnas banken i dess verksamhet att i växande
utsträckning bedriva utlåning till underutvecklade länder. I sammanhanget
bör också erinras om det akliva stöd till de underutvecklade länderna
som lämnas via anslag över den statliga budgeten.
Bland de politiska partierna torde allmän enighet råda om att vårt land
bör lämna sin fulla medverkan för ett internationellt samarbete på det ekonomiska
området och om att de svenska insatserna i framtiden bör utvidgas
efter måttet av våra resurser. Under sådana förhållanden finner utskottet
det ej påkallat, såsom motionärerna föreslagit, att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om speciella svenska initiativ på dessa områden.
I anslutning till det aktuella statsfinansiella läget föreslås i motionerna
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
19
1:301 och 11:370 utgivande av ett s. k. »folklån mot arbetslösheten». I
samband härmed framföres av motionärerna den uppfattningen att de uppkomna
statsfinansiella svårigheterna har sin grund däri att regeringen under
efterkrigsåren fört en mindre produktionsvänlig politik än enligt det
av motionärerna antydda alternativet. Utskottet, som i det föregående redovisat
material till stöd för en syn på den ekonomiska utvecklingen, som avviker
från motionärernas, vill i detta sammanhang understryka att det är
uppenbart, att de under kommande budgetår förutsedda stora budgetunderskotten
är en följd av i stor politisk enighet beslutade utgiftsåtaganden på
samhällslivets olika områden. Väsentligen gäller det kostnader för vårt försvar,
förbättrade kommunikationer, en trygghetsskapande vård och försörjning
av de gamla, en positiv familjepolitik, en utbyggnad av undervisning
och forskning samt av en rad eftersatta vårdområden. Härtill kommer,
i varje fall under nästa budgetår, som en följd av det internationella konjunkturlägets
återverkningar på vår arbetsmarknad, relativt stora kostnader
för arbetslöshetsbekämpande åtgärder.
Enligt motionärerna bör budgetunderskottet dels minskas genom bespalings-
och budgetförbättrande åtgärder, dels partiellt finansieras genom en
ny typ av upplåning. Utskottet avstår från att kommentera de av motionärerna
åberopade förslagen till besparings- och budgetförbättrande åtgärder
men vill framhålla, dels att de är av begränsad storleksordning — enligt
motionärernas beräkning något mer än 200 miljoner kronor för budgetåret
1959/60 i förhållande till ett nu beräknat upplåningsbehov på tre miljarder
kronor och att de följaktligen inte på ett avgörande sätt kan bidraga
till det statsfinansiella problemets lösning, dels att vissa föreslagna nedskärningar
av förslagsanslag på budgetens utgiftssida innebär rent formella
ändringar som inte medför några reella besparingar.
Även vid de av motionärerna föreslagna besparings- och budgetförbättrande
åtgärderna kvarstår således en betydande ökning av det statliga upplåningsbehovet.
Motionärerna föreslår att detta ökade upplåningsbehov bör
täckas genom utgivande av ett indexreglerat »folklån mot arbetslöshet».
Frågan om indexreglerade lån över huvud taget har utskottet behandlat i
anslutning till motionerna I: 309 och II: 376 i sitt utlåtande nr 5/1959. Utskottet
anförde i anslutning till motionärernas yrkande om utredning angående
värdesäkringen av vissa former av långsiktigt sparande, att resultatet
av redan pågående utredningar i frågan först borde avvaktas innan ytterligare
inilialiv till utredningar togs.
De indexlån som föreslås i motionerna I: 301 och II: 370 motiveras emellertid
icke i första band med att indexreglerade lån skulle utgöra en ur allmänna
synpunkter lämplig upplåningsform utan framföres närmast som
eu engångsåtgärd för alt framlocka nysparande genom att särskilt gynnsamma
placeringsvillkor erbjudes. I likhet med de hörda remissinstanserna
finner utskottet det tveksamt om ctl lån av denna karaktär skulle, såsom
motionärerna synes antaga, ge upphov till ett verkligt nysparande i någon
mera belydande omfatlning. Då inte heller frågan om de mycket svår
-
20
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
överskådliga verkningarna på kapitalmarknaden av indexbundna lån ännu
blivit utredd, finner utskottet sig icke kunna biträda motionärernas förslag
om utgivandet av ett värdefast statligt obligationslån.
Även om den aktuella bedömningen av vår ekonomi under år 1959 inte
kan sägas motivera någon omedelbar drastisk skärpning av finanspolitiken
måste vid en mera accentuerad internationell konjunkturåterhämtning •—
ett perspektiv som för utvecklingen under år 1960 inte är osannolikt
en statlig upplåning av nu förutsedd storlek bedömas som olämplig. Även
i ett relativt dämpat internationellt konjunkturläge kan en underbalansering
av budgeten av förutsedd omfattning i längden bli farlig med hänsyn till de
av budgetunderskotten ökade riskerna för en alltför snabb stegring av efterfrågan
inom landet och de därav föranledda påfrestningarna på vår valutareserv.
Motionärernas uppfattning, att budgetläget skulle förbättras på ett
mer avgörande sätt vid en konjunkturåterhämtning genom att utgifterna
för sysselsättningens upprätthållande skulle minskas avsevärt utöver vad
som redan antagits i det framlagda budgetförslaget för 1959/60, bortser
uppenbarligen från det många gånger omvittnade förhållandet, att vid en
uppgång i konjunkturerna förbättringen av sysselsättningsläget sker med
en ganska avsevärd eftersläpning i tiden. Strävandena vid en konjunkturåterhämtning
bör därför i första band inriktas på en minskning av arbetslösheten
och först i andra hand på sjunkande utgifter för de offentliga sysselsättningsbefrämjande
åtgärderna. I sammanhanget bör också beaktas de
stora ungdomskullar som under innevarande och närmast följande år går
ut på arbetsmarknaden.
Såsom framhållits i det föregående skulle vid en mer accentuerad konjunkturåterhämtning
den förutsedda ökningen av budgetunderskottet och
därmed av det statliga upplåningsbehovet innebära betydande risker för den
samhällsekonomiska balansen. Enligt de beräkningar som redovisats i kompletteringspropositionen
förutses nu ett totalt statligt upplåningsbehov för
nästa budgetår på tre miljarder kronor eller en upplåning av samma storleksordning
som under de båda senaste budgetåren tillsammantagna. Den
ökning av affärsbankernas likviditet (statspapper plus fordringar på riksbanken),
som en upplåning av angiven omfattning i och för sig kan beräknas
medföra, kan såtillvida förväntas bli större än under de båda senaste
budgetåren som upplåningen på kapitalmarknaden och likviditetsminskningen
genom sedelmängdsökningen nu hänför sig till ett och inte till två
budgetår. Den uppladdning av likviditeten, som budgetperspektivet vid oförändrad
finanspolitik tyder på, innebär därför ett balansrubbande element
i ekonomien. Vid en fortsatt ökning av banklikviditeten försvåras sålunda
möjligheten att med penningpolitiska medel påverka bankutlåningen. Härjämte
skapar den samtidiga ansvällningen av den privata sektorns banktillgodohavanden
utrymme för en snabb efterfrågestegring vid ett inträdande
konjunkturuppsving.
Inför utsikterna av en mer allmän konjunktur förbättring och därvid inträdande
risker för inflalionistiska spänningar kan det därför visa sig nöd
-
Bankoutskottets utlåtande nr 3!) år 1959
21
vändigt med en nedskärning av det statliga upplåningsbehovet genom att
statens inkomster förstärkes lör att motverka en fortsatt likviditetsuppladdning
i banksystemet och därmed lätta på trycket på de kreditpolitiska
medlen. Jn aktivare finanspolitiken är, desto mindre blir den del av efterlrågebegränsningen
som måste uppnås med kreditpolitiska medel och desto
smidigare kan kreditpolitiken utformas.
Det är mot bakgrunden av det ovan berörda sambandet mellan finansoch
kreditpolitiken som den fråga får bedömas, vilken upptagits i motionerna
1:21 och 11:23 om åtgärder för eu återgång till lågräntepolitiken. Beträffande
penningpolitiken torde för närvarande jämvikt råda på bankkreditmarknaden,
och genomförandet av privata investeringsprojekt torde i dagens
läge ej hindras av finansieringssvårigheter. Härvidlag föreligger en betydande
lättnad i jämförelse med läget t. ex. under åren 1956 och 1957. På
den långa marknaden däremot råder alltjämt ett betydande överskott i
efterfrågan. En ökning av lånemöjligheterna på denna marknad skulle innebära
en ytterligare uppgång i investeringsverksamheten utöver den mycket
betydande stegring som redan nu förutses. Att bereda utrymme härför
under bevarad balans i samhällsekonomien förutsätter en skärpning a\ finanspolitiken.
Vid oförändrad finanspolitik och inför det konjunkturperspektiv
som nu kan bedömas som mest sannolikt synes därför någon ytterligare
uppmjukning av penningpolitiken inte för närvarande \ara möjlig.
Beträffande de penningpolitiska medel som bör komma till användning vid
upprätthållandet av reslriktiviteten, får dessa bero av det föreliggande lagets
krav och möjligheter. Vid utformningen av denna politik framstår det
som ett angeläget önskemål att räntenivån icke blir högre än vad som nödvändigtvis
kräves för att stödja den avsedda åtstramningen.
Även om kreditpolitiken i sin hittillsvarande utformning medfört olägenheter
för vissa kategorier av lånesökande bör det understrykas, att i ett
läge med eu mer allmän internationell konjunkturuppgång dessa svårigheter
kan bli avsevärt mycket större, om kreditpolitiken inte får stöd av en
akliv finanspolitik. I ett sådant läge skulle också den otillfredsställda låneefterfrågan
på den långa kapitalmarknaden för kommunerna och den privata
företagsamheten öka, om inte staten genom en förstärkning av budgetens
inkomstsida kan nedbringa det beräknade stora upplaningsbehovet.
Om målen för den ekonomiska politiken torde det råda en stor enighet.
Det framstår sålunda numera som en självklar plikt för samhället att sörja
för full sysselsättning och snabb framsstegstakt med bevarande av en rimlig
stabilitet hos penningvärdet. Skall de uppställda målen kunna förverkligas
i den omfattning som är önskvärd, måste samhället förfoga över ett
brett register av åtgärder inom såväl finans- och penningpolitiken som arbetsmarknadspolitiken.
Efterkrigstidens erfarenheter har nämligen lärt oss
att det inte räcker att enbart lita till traditionella, generellt verkande medel
inom den ekonomiska politiken. Graden av generell åtstramning får bestämmas
av de resurser som erfordras för att fullfölja eu differentierad politik i
sysselsättningsbeifrämjande syfte.
22 Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
I. att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna
I: 400 och II: 494, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;
II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;
III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
IV. att de likalydande motionerna 1:301 och 11:370 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 maj 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Schmidt, Larsson,
Nils Iheodor, Domö, Strandler och Elowsson, Nils;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Larsson i Julita, Regnéll, Löfgren,
Andersson i Ronneby, Eliasson i Sundborn, Adamsson och Nordgren.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö, Regnéll, Löfgren och Nordgren,
vilka ansett att utskottets utlåtande, i vad det avser behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 74 samt de i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna 1:400 och 11:494 ävensom det under punkten I i utskottets
utlåtande framställda yrkandet, bort erhålla följande lydelse:
»I förevarande proposition hemställer Kungl. Maj :t att giltighetstiden för
lagen om bankaktiebolags kassareserv förlänges ytterligare ett år till den 1
juli 1960 samt att ränteregleringslagen likaledes förlänges ytterligare ett år.
Variationer i kraven på bankernas kassareservhållning är enligt utskottets
mening ett penningpolitiskt medel som bör kunna utnyttjas i vissa lägen.
Detta medel är emellertid av supplementär karaktär, och med hänsyn härtill
framstår det i propositionen föreslagna maximikravet om kassareserv av
50 procent som alltför vittgående. Det torde aldrig komma i fråga att utnyttja
kassareservens övre gräns, eftersom detta skulle medföra en allmän
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959 23
desorganisation av kreditmarknaden. En fullt betryggande marginal skapas
_ såsom framhållits i motionerna 1: 400 och II: 494 — genom att procenten
fastställes till 35 procent. Utskottet tillstyrker således, att 1949 års lag
erhåller förlängd giltighet men med den ändringen i förhållande till propositionens
förslag att relationstalet mellan bankaktiebolags kassareserv och
förbindelser fastställes till högst 35 procent.
Vad därefter angår förslaget om förlängd giltighetstid för ranteregleringslagen,
får utskottet erinra om den exceptionellt hårda kritik som denna lag
vid sin tillkomst hösten 1951 blev utsatt för av remissinstanserna. Den avstyrktes
vid detta tillfälle även av lagrådet. Den har heller aldrig tillämpats,
vilket framstår som fullt naturligt med hänsyn till de destruktiva verkningar
som en tillämpning skulle medföra.
När lagen tillkom, utgjorde fastlåsningen av räntenivån vid 3 procent den
främsta normen för svensk penningpolitik. Med hänsyn till den omläggning
av penningpolitiken som sedermera ägt rum, framstår ränteregleringslagen
numera som helt passerad av utvecklingen. Alla skäl talar därför för att den
snarast utmönstras ur vår lagstiftning.
Utskottet hemställer, . , ,nn
I. att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:409
och II: 494,
dels för sin del antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, med den ändringen
att 1 § erhåller följande lydelse:
1 §•
I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt må Konungen, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och
fondinspektionen, förordna,
a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel,
högst trettiofem procent, av bolagets förbindelser me
undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa eller
bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b)
månader.
Oavsett vad---bestämda beloppet.
dels ock avslå Kungl. Maj:ts förslag om fortsatt giltighet
av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. in.»
24
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
2) av herrar Ewerlöf, Domö, Regnéll och Nordgren, vilka ansett att utskottets
utlåtande vad gäller behandlingen av motionerna I: 21 och II: 23 samt
1:301 och 11:370 hort erhålla följande lydelse:
»Den reviderade nationalbudget, vilken nu sammanställts, ger ett något
exaktare, ehuru självfallet schematiskt, siffermaterial för bedömningen av
utvecklingen under 1958 än vad som tidigare stått till buds.
Ökningen i den totala produktionen inom landet beräknas ha stannat vid
något mer än en halv procent, mätt i fasta priser från 1957 till 1958. Som
jämförelse kan nämnas, att för OEEC-länderna sammanlagt redovisas eu
höjning till indexsiffran 123 från 121 (1953= 100). Det bör framhållas, att
den registrerade ökningen i Sverige främst synes ha berott på stegrad
byggnads- och anläggningsverksamhet samt på ökad offentlig konsumtion.
Den egentliga industriproduktionen visar däremot stagnation och jordbruksproduktionen
synes rentav ha något minskat.
Importen kunde under året för flera viktiga varor ske till lägre priser
än tidigaie men hölls kvantitativt tillbaka genom tendenser till lagerminskning.
Även för den totala exporten registrerades sänkta volym- och
värdesiffror. Särskilt våra stora stapelvaror, järnmalm och trä, drabbades
av försäljningssvårigheter. Årets minskning i handelsbalansens underskott
(1 435 miljoner mot 1 505 under 1957) motverkades av det starkt försämrade
sjofartsnettot. Mätt i löpande priser blev bytesbalansens saldo ett underskott
på 237 miljoner, innebärande en försämring med drygt 100 miljoner i
jämförelse med utfallet föregående år och 140 miljoner i jämförelse med
1956. Den faktiskt noterade ökningen i valutareserven — som bör ses mot
sin internationella bakgrund — låter sig ej förklaras med tillgängligt statistiskt
material. I vad mån bytesbalansens framräknade saldo är realistiskt
eller ej kan ej avgöras, icke heller huruvida betalningsvanorna fortsatt att
förskjutas eller om kortfristig utländsk kredit även under år 1958 tagits i
anspråk.
Konsumtionsprisindex steg under årets första månader från 149 till 152,
där det därefter förblev. I genomsnitt var konsumtionspriserna under 1958
5 % högre än under 1957. Mot de stegrade priserna står en höjning av lönemvån
med ca 4 1/2 % från föregående år, varvid dock bör observeras, att
arbetstidsförkortningen medförde att stegringen i år sförtjänsterna blev drygt
1 % lägre. När den privata konsumtionen trots dessa ofördelaktiga relationer
okade med 2 1/2 % i volym (med ökningen huvudsakligen lokaliserad till
icke varaktiga varor samt olika slag av konsumenttjänster), har detta svnbarligen
möjliggjorts genom minskat sparande inom hushållssektorn.
Vid rådande avmattning i landets expansionstakt kunde arbetstillfällen
ej skapas för full sysselsättning av den ökande arbetsföra befolkningen Arbetslösheten
under året stannade under 2 % av den totala arbetsstyrkan
men lag genomsnittligt ca 40 % över 1957 års siffra.
Under den högkonjunktur, som bröts under 1957, inriktades den ekonomiska
politiken ganska ensidigt på att dämpa befarade överdrifter i investeringskonjunkturen.
Enligt utskottets mening borde den ekonomiska politi
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
25
ken under dessa år ha arbetat med medel, som mindre hindrat den erforderliga
utbyggnaden av landets internationella konkurrenskraft. En tillbakagång
i den internationella konjunkturen av den art, som vi bevittnat under
1958, torde i så fall ha inneburit mindre kännbara påfrestningar för den
svenska ekonomien.
Inför de uppenbara risker, som ett fortsatt uttagande av investeringsavgift
skulle ha inneburit, bar denna avgift slopats. I konjunkturstimulerande
riktning bar även det beslut verkat, som fattats om uppskov med ifrågasatt
höjning av lägsta tillåtna värdering av varulager. Detsamma gäller friställandet
av vissa medel i investeringsfonder. Motionsledes framförda yrkanden
om att slopa den extra bolagsskatten — nu upptagna som proposition
— har däremot hittills avvisats av riksdagens majoritet.
Bland åtgärder avsedda alt verka konjunkturstimulerande kan slutligen
nämnas vidgningen av den statliga garantiramen för exportkrediter samt de
vidtagna åtgärderna för ändamålsenligare principer för beviljandet av sådana
kreditgarantier.
Att ovan redovisade åtgärder ej kunnat förhindra den inledningsvis redovisade
utvecklingen av landets ekonomi — nergången i produktionsökning,
underskottet i bytesbalasen, höjt inhemskt prisläge och försämrad sysselsättning
— bär enligt utskottets mening samband med de påfrestningar på
kredit- och kapitalmarknad, som den förda finanspolitiken inneburit.
En statsupplåning av den omfattning, som vi fått bevittna under senare
ar, skapar i och lör sig stora risker för stabiliteten inom samhällsekonomien.
Särskilt stora blir dessa risker genom det sätt på vilket upplåningen alltmer
tenderat att verkställas. Innebörden härav är att den kredit som utnyttjas
skapas i banksystemet samt att kortfristig kredit genom en fortskridande
prolongation omvandlas till långfristig. Under de båda senaste kalenderåren
ökade statsupplåningen i banksystemet med ca 2 000 miljoner kronor. Vid
utgången av år 1958 uppgick statens i riksbank och affärsbanker placerade
skuld till netto drygt 8 500 miljoner kronor. Om den av regeringen nu framlagda
budgeten antages, synes statens skuldsättning i banksystemet vid 1959
års utgång komma att ha stigit till ca 11 000 miljoner kronor.
Att riskerna a\ den likviditetsuppladdning inom banksystemet som redan
åstadkommits, biltills icke i större utsträckning slagit igenom samhällsekonomiskt
sett, har haft sin förklaring i den internationella konjunkturdämpningen.
Alt en klar omsvängning i konjunkturen inom eller utom landet kan
komma att medföra väldiga påfrestningar på penningvärde, sysselsättning
och valutaieserv, när företag och enskilda beslutar sig för att disponera sina
insatta medel, är tydligt. De krafter, som därvid kunna komma i rörelse, torde
omöjliggöra varje som helst styrning av konjunkturen genom hittills
accepterade medel. En stadig uppgång av den internationella konjunkturen
synes redan vara på väg och mötes i allmänhet i utlandet av åtgärder i prisstabiliserande
och valutavårdande syfte.
Sådana konstateranden ger utskottet anledning att bestämt varna för
fortsatt statsupplåning inom banksystemet. Eftersom de statliga lånebehoven
26
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
har sin orsak i statens alltför stora utgiftsåtaganden vill utskottet utifrån
sina synpunkter kraftigt understryka nödvändigheten av att statsutgifterna
bringas under kontroll. Som riktpunkt bör därvid framstå en driftbudget,
som i huvudsak balanserats genom nerskärning av utgifter. Att åvägabringa
budgetbalans genom ökad skattebelastning är enligt utskottets mening lika
litet som ökad upplåning någon framkomlig väg: erfarenhetsmässigt resulterar
skattehöjningar i krav på kompensation och därigenom i höjd prisnivå.
Det är utskottet angeläget att understryka vikten av tillfredsställande
ekonomisk-politisk beredskap samt att markera förutsättningarna för en väl
hävdad sysselsättning och en internationellt och nationellt hållfast svensk
valuta i en internationell konkurrensekonomi. Att utskottet därvid särskilt
framhåller betydelsen av en funktionsduglig och tillräckligt omfattande kapitalmarknad
beror på att en sådan enligt utskottets mening är av alldeles
grundläggande vikt. Utan den är den faktiska konjunkturpolitiska rörelsefriheten
mycket begränsad, utsikterna att kunna vidmakthålla och stärka
vår internationella konkurrenskraft små och sårbarheten inför även tillfälliga
internationella konjunktursvängningar oacceptabelt stor. Det gäller å
ena sidan att vidtaga åtgärder för att öka tillgången på långfristigt sparande
men å den andra också att begränsa den offentliga sektorns efterfrågan på
sådant sparande samt ej minst att i snabbast möjliga takt avveckla de regleringar
på marknaden vilka förhindrar den jämförande effektivitetsprövning,
som ger det ur produktiv synpunkt bästa utslaget. Utskottet förväntar alltså
att riksbankens emissionskontroll snarast avvecklas men också att en på
bred front upplagd aktivitet till det långfristiga sparandets främjande upplägges
och att staten finner sig i att på kapitalmarknaden konkurrera med
andra anspråk på lika villkor och under samma förutsättningar.
De inledningsvis nämnda motionerna I: 301 och II: 370, vilka givit utskottet
anledning till ovan framförda allmänna synpunkter på den ekonomiska
politiken, utmynnar i fyra önskemål: att riksdagen måtte besluta utgivandet
av ett värdefast, statligt obligationslån för arbetslöshetens bekämpande,
att riksdagen måtte hemställa om tillsättande av ett »ekonomiskt-socialt
råd», att riksdagen måtte anhålla om visst regeringsinitiativ inom OEEC och
slutligen att riksdagen måtte anhålla om regeringsinitiativ syftande till samordning
av västeuropeiska aktioner för utvidgat stöd åt de underutvecklade
länderna.
Ehuru utskottet anser sig kunna uttala som sin mening, att endast ett upprätthållet
penningvärde på sikt kan garantera en fungerande kreditmarknad
vill utskottet ej motsätta sig den möjlighet till att förvärva praktisk erfarenhet
av den svenska kapitalmarknadens reaktion inför ett indexbundet, statligt
obligationslån, som bifall till motionärernas förslag skulle innebära.
Vad åter beträffar önskemålet om ett »ekonomiskt-socialt råd» kan utskottet
ej finna troligt, att »företrädare såväl för statsmakterna — regering
och riksdag — som för de olika intresseorganisationerna på näringslivets
och arbetsmarknadens områden samt oberoende expertis» skulle kunna för
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959 27
väntas företräda en mindre partsbunden uppfattning i och med att de toge
säte i ett dylikt råd. Motionärernas förslag i detta hänseende avstyrkes därför
av utskottet.
Vad beträffar de uttalade önskemålen om aktivering av OEECrs konjunkturbefrämjande
samordning av den västeuropeiska ekonomiska politiken finner
utskottet med hänsyn till finansministerns uttalande i kompletteringspropositionen
någon ytterligare framställning ej erforderlig.
Stödet åt de underutvecklade länderna är enligt utskottets åsikt redan föremål
för samordningssträvanden inom kompetenta instanser.
Vad slutligen beträffar de inom utskottet behandlade motionerna I: 21 och
II: 23 angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik vill utskottet framhålla,
att ränteläget i vårt land måste ses mot bakgrund av den stora statliga
upplåningen. Först i samband med förslag till nerskuren statsverksamhet
blir ett krav på varaktigt lägre ränta meningsfyllt.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;
III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
IV. att riksdagen må anse motionerna 1:301 och 11:370
besvarade genom vad utskottet ovan anfört.»
3) av herrar Schmidt och Löfgren, vilka ansett att utskottets utlåtande
vad gäller motionerna I: 21 och II: 23 samt I: 301 och II: 370 bort erhålla
följande lydelse:
»I samband med — ----år 1957.
Så många motsatta tendenser gör sig emellertid gällande, att det icke
finns anledning till någon mera bestämd prognos rörande konjunkturutvecklingen
de närmaste tolv månaderna ute i världen. Uppgången kan mycket
väl bli annorlunda än som med hänsyn till det ovan anförda nu ter sig sannolikt.
För den svenska ekonomiens del bör man därför vara beredd på
oväntade och i viss män ogynnsamma händelser vilka ställer krav på vår
ekonomiska politik och valutareserv. Skulle utvecklingen förlöpa på ett för
oss mera gynnsamt sätt, kommer sådan beredskap icke att medföra några
skadeverkningar. Vårt lands likviditet gentemot andra länder framstår tyvärr
såsom otillräcklig. Valutareserven är långt mindre än vad som kan anses
motsvara behovet vid olika slag av påfrestningar. Den har i själva verket
under de senaste åren inte vuxit som de formella siffrorna anger. Tvärtom
synes förskott och kortfristig kreditgivning från utlandet till Sverige successivt
ha vuxit och ha antagit en sådan omfattning, att i realiteten valutareserven
netto nu är mindre än för några år sedan, medan samtidigt behovet
av en valutareserv vuxit genom utrikeshandelns tillväxt. Detta tyder på
att kostnadsnivån i Sverige ligger på eu något för hög nivå jämfört med i
28
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
andra länder, betraktade som en enhet. Det har häremot gjorts gällande att
så icke är fallet, eftersom den svenska andelen av de större industriländernas
sammanlagda export av andra halv- och lielfabrikat än skogsprodukter
undergått en visserligen mycket obetydlig ökning under de senaste tre åren.
Denna iakttagelse berättigar emellertid icke till den angivna slutsatsen. Utvecklingen
av importen till Sverige har nämligen medfört att behovet av
svensk export vuxit icke helt oväsentligt. Då exporten ökat mindre än som
erfordras härför och följden blivit en försvagning av den verkliga valutareserven
netto, så tyder detta uppenbarligen på att den svenska kostnadsnivån
är något för hög för att i längden full jämvikt i de internationella betalningsrelationerna
skall kunna upprätthållas. Den relativt gynnsamma exportutvecklingen
i början av detta år torde delvis hänga samman med goda
klimatiska skeppningsförhållanden och kan alltså inte åberopas som ett
skäl för en motsatt uppfattning rörande den svenska kostnadsnivån och
konkurrensförmågan gentemot utlandet.
Vad utsikterna härvidlag på något längre sikt beträffar kan man knappast
undgå att redan nu ta hänsyn till att risken för en svag sjöfartskonjunktur
under första hälften av 1960-talet motiverar en försiktig bedömning
av vår framtida betalningsbalans. Dels spelar sjöfartsinkomsterna för
vårt land en relativt betydande roll och dels utgör exporten av fartyg en
viktig post som kan väntas nedgå om något år, ifall den tryckta sjöfartskonjunkturen
fortsätter. Härtill kommer att en viss internationell överkapacitet
i fråga om pappersmassa och papper existerar för närvarande och
väntas fortsätta åtskilliga år framöver. Det är därför ingalunda säkert att
en konjunkturförbättring i utlandet kommer att medföra en sådan prisstegring
på massa och papper som normalt inträder vid bättre konjunkturer.
Bl. a. med hänsyn till här berörda förhållanden synes den ekonomiska politiken
i vårt land böra i mycket hög grad ta sikte på en förstärkning av
det svenska näringslivets konkurrenskraft. Det är angeläget, att kostnadsnivån
icke undergår en större stegring än den i utlandet genomsnittliga
utan snarare kommer att understiga denna. Genom en relativt liten nominell
kostnadsstegring skulle nämligen det svenska näringslivets konkurrensförmåga
öka och därmed produktionens utveckling påverkas i gynnsam riktning.
Detta skulle alltså innebära att det svenska folkets försörjningsmöjligheter
och reallöner kan utvecklas bättre än om den nominella kostnadsnivån
undergår en starkare stegring med åtföljande konkurrenssvårigheter
för en del svenska exportindustrier och sådana hemmamarknadsindustrier,
som konkurrerar med utländska produkter. Under dessa omständigheter
framstår det som synnerligen ogynnsamt att vid början av nästa år samtidigt
som en sedan länge beslutad arbetstidsförkortning genomföres från
46 till 45 timmar — härom har allmän enighet rått — dessutom avgifter
för tilläggspensionering börjar uttagas med 1,9 % av lönen. Skall en sänkning
av den reella veckoförtjänstens köpkraft undgås skulle ju härför erfordras
en samlad nominell ökning av timförtjänsten med över 4 %. Om
dessutom en ökning av beskattningen genom införande av allmän omsätt
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
29
ningsskatt beslutas, är det uppenbart att risk föreligger för sänkning av
reallönen per vecka eller också eu sådan stegring av den nominella lönen
som måste allvarligt skada det svenska näringslivets konkurrensförmåga.
Risker för arbetskonflikter av betydande oinfattning kan också uppkomma.
För den svenska betalningsbalansen och valutareserven skulle en arbetskonflikt
av betydande omfattning vara en oerhörd belastning.
För en gynnsam utveckling av konkurrensförmågan, produktionen och
realinkomsterna är det av den största betydelse att investeringarna i näringslivet
erhåller en tillräcklig omfattning. Därigenom underlättas nämligen
en ökning av produktionen per timme som gör det möjligt bära en
något större ökning av den nominella arbetsersättningen utan ogynnsam
inverkan på konkurrensförmågan. Det som ovan sagts rörande det svenska
näringslivets konkurrenskraft och den otillräckliga valutareserven motiverar
en inriktning av den ekonomiska politiken i mera produktionsvänlig
riktning. Det är uppenbarligen inte tillräckligt med en viss mindre ökning
av de direkt produktiva investeringarna som har ett mera omedelbart inflytande
på konkurrensförmågan än de statliga investeringarna — hur berättigade
dessa än kunna vara bl. a. under en arbetslöshetsperiod, då kampen
mot arbetslösheten gör en viss ökning av de offentliga investeringarna motiverade.
Riktlinjerna för en mera produktionsvänlig ekonomisk politik har ofta
angivits och skall icke här återigen i detalj redovisas. I likhet med motionerna
I: 301 och II: 370 vill utskottet emellertid framhålla, att en gynnsam
produktionsutveckling och full sysselsättning blir svår att uppehålla, om
konjunkturen och sysselsättningen i utlandet icke är tillfredsställande. Därför
är det naturligt för ett land som Sverige att i hög grad intressera sig för
en samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte att vidmakthålla
en hög och jämn sysselsättning. Det är uppenbart att man inom
Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete i Paris icke bedrivit
detta arbete i konjunkturstödjande syfte med tillräcklig energi. Denna institution
har gjort utomordentligt framgångsrika insatser för avlägsnande
av kvantitativa handelsrestriktioner men har som motionärerna framhåller
varit rätt passiv, när det gäller den här herörda konjunkturpolitiska uppgiften.
Utskottet har icke blivit övertygat om att från svensk sida tillräcklig
energi visats för att åstadkomma en aktivisering av organisationens arbete
härvidlag. Tvärtom är det uppenbart, att man även på svensk sida funnit
sig i att organisationen i fråga har koncentrerat sig på den handelspolitiska
sidan av uppgiften med föga beaktande av den konjunkturpolitiska.
Av rent humanitära skäl framstår en ökning av det europeiska stödet åt
de underutvecklade länderna under de närmaste åren som motiverad. Det
förefaller då naturligt att undersöka möjligheterna att så utforma och samordna
detta stöd att utan någon väsentlig försvagning av enskilda länders
betalningsbalans ökade leveranser till de underutvecklade länderna kommer
till stånd med gynnsamma verkningar på sysselsättningen inom de
västeuropeiska industriländerna. I likhet med motionärerna anser utskottet,
30 Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
att svenska initiativ vid utformningen av en sådan politik är väl motiverade.
Vad de internationella aspekterna av en svensk plan för full sysselsättning
betraffar vill utskottet i övrigt påpeka att stöd åt den svenska exporten, bl. a°
genom en lämplig utformning av exportkreditgarantien med beaktande även
av de mindre företagens särskilda omständigheter, kan möjliggöra en ökad
export och så småningom även medföra en förstärkning av'' betalningsbalansen,
även om sistnämnda verkan icke inträder omedelbart.
Vad den inre ekonomiska politiken beträffar vill utskottet hänvisa till
de många gånger av motionärerna framförda kraven på en mera produktionsvanlig
skattepolitik som bl. a. tar sikte på att öka sparandet, såväl företagssparandet
som enskilda personers sparande. Personligt sparande, som tar
sig uttryck i inköp av sommarstugor, personbilar och TV-apparater, är visserligen
i och för sig önskvärt, men om det utgör en för stor del av det
totala personliga sparandet så är ur produktionens synpunkt föga vunnet.
Tyvärr ar kännedomen om det personliga sparandels storlek och inriktning
så bristfällig, att de påståenden som understundom göres att det personliga
sparandet undergått en betydande ökning i förhållande till inkomststegringen
här i landet knappast kan tillerkännas vitsord. Eftersom försäkringssparande!
nästa år kan väntas undergå en betydande minskning och de
skarpta konkurrensförhållandena gör det mycket möjligt, att företagssparandet
icke de närmaste åren kommer att återvända till den höjd det hade för
några år sedan, så är perspektivet i fråga om tillgången på sparande framöver
oroande. Under sådana omständigheter bör den ekonomiska politiken
mera målmedvetet an hittills ta sikte på att främja sparandet särskilt för
produktiva ändamål.
Hithörande frågor likaval som övriga problem som gäller kostnadsnivån
och konkurrensförmågan gentemot utlandet skulle med fördel kunna ägnas
ehandling och upplysande debatt inom ett ekonomiskt-socialt råd Detta
skulle också kunna biträda vid utarbetandet av ett svenskt program för internationellt
ekonomiskt samarbete och ett utvidgat stöd åt de underutvecklade
landerna. Ett sådant råd skulle ha ett annat arbetssätt och andra
lunktioner an vanliga svenska kommittéer. Utskottet tillstyrker en skrivelse
till Kungl. Maj :t med förslag om tillsättande av ett sådant råd.
En viktig förutsättning för eu gynnsam ekonomisk utveckling är att beskattningen
inte pressas ytterligare i höjden. Regeringens planer på en ny
allmän omsättningsskatt framstår därför som icke motsvarande lägets krav
Risken för återverkningar på den svenska kostnadsnivån är uppenbar —
Det statsfinansiella läget är tyvärr otillfredsställande och åtgärder till dess
förbättring måste vidtagas utan dröjsmål. — Under förutsättning av oförändrade
konjunkturer kan man enligt av finansdepartementet meddelade
uppgifter förvänta att driftbudgeten under budgetåret 1960/61 skulle förete
ett underskott på 1 200—1 500 milj. kr. För en realistisk bedömning bör
man emellertid erinra sig att återställande av normalt goda konjunkturer
skulle medföra en produktionsökning, som ökar statskassans inkomster vid
oforandrade skattesatser. För varje procents extra ökning av produktionen
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
31
och nationalinkomsten till följd av konjunkturförbättring växer skatteunderlaget
med mer än 1 %. Varje procents förbättring av skatteunderlaget
anses förbättra budgetläget netto med ca 75 milj. kr. En ökning av produktionen
med t. ex. 3 % utöver den vanliga stigande trenden, som icke äger
samband med konjunkturerna, skulle alltså förbättra budgeten genom inkomststegringar
utöver utgiftsstegringar med mer än 225 milj. kr. Dessutom
skulle en sådan konjunkturförbättring uppenbarligen öka sysselsättningen
och minska samhällets kostnader för arbetslöshetens bekämpande.
O
Även om dessa icke sjunker lägre än till en nivå som ligger ca 50 % över
nivån under tidigare år, inträder härigenom eu besparing i förhållande till
de i de preliminära budgetberäkningarna upptagna siffrorna med ca 200
milj. kr. och en ännu större besparing i förhållande till nu löpande kostnader
för detta ändamål. På så sätt skulle alltså en förstärkning av budgeten
med ea en halv miljard kronor inträda automatiskt vid en konjunkturförbättring
av ovan nämnd styrka. Resten av ovan berörda brist bör kunna
täckas genom utgiftsreduktion och andra budgetförstärkande åtgärder. Motionärernas
i annat sammanhang framlagda förslag innebär en förbättring
av budgeten 1960/61 med närmare 500 milj. kr. Det bör inte ligga utanför
de praktiska möjligheternas gräns att täcka det återstående belopp, som
fattas för att full balans i driftbudgeten skall föreligga. Om den ekonomiska
politiken utformas med beaktande av ovan angivna synpunkter på sparandet,
de produktiva investeringarna och kostnadsnivån är det enligt utskottets
mening mycket möjligt, att en återhämtning av angiven omfattning äger
rum. Skulle den ej inställa sig och en arbetslöshet av extraordinär storlek
fortsätter, bör liksom hittills finansieringen av vissa arbetslöshetsbekämpande
åtgärder ske genom upplåning för att den sysselsättningsskapande effekten
skall bli den avsedda. Under sådana omständigheter framstår det som
oklokt att införa en allmän omsättningsskatt. Riktlinjen för statens ekonomiska
politik bör tvärtom vara, att den löser sina hushållningsuppgifter
utan ökning av skattetrycket.
Tyvärr kan ett väsentligt bidrag till balansering av den statliga driftbudgeten
icke uppnås genom att överskjuta uppgifter på kommunerna. Dessa
tvingas under de närmaste åren att föra en utgiltspolitik av mera återhållsamt
slag än de senaste årens, om man skall undgå nya skattehöjningar. Påståendet
att kommunerna dessutom bör kunna snabbt reducera sina utgifter
så mycket, att de även kan ta hand om en del uppgifter, som staten nu helt
eller delvis finansierar, utgör knappast något bidrag till lösning av det statsfinansiella
och samhällsekonomiska problemet.
Vad den statliga upplåningen för finansiering av kapitalbudgeten beträtfar
får denna givetvis enligt de för den svenska finanspolitiken sedan ett par
årtionden gällande principerna anpassas efter omständigheterna. Det finns
inga trollmedel genom vilka eu stor investering kan upprätthållas, om den
härför erforderliga sparviljan saknas. Enligt vår mening ar det icke genom
att fortsätta en politik som i otillräcklig grad intresserar sig för sparandels
utveckling och genom att kompensera enskilt sparande genom statligt
32
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
tvångssparande i olika former som i längden en gynnsam ekonomisk utveckling
främjas. Tankegången att svenska staten måste pålägga en omsättningsskatt
för att erhålla ett överskott i budgeten och därmed möjligheter
att finansiera en del av investeringarna med skattemedel är precis densamma
som den tanke, som låg bakom det för några år sedan framförda
förslaget om statligt tvångssparande. Utskottet avvisar bestämt en politik
av detta slag. Det finns risk för att den leder till en successiv minskning i
det enskilda sparandet och därför också till en ökning av det statliga tvångssparandet
samtidigt som kostnadsnivån ogynnsamt påverkas, sysselsättningen
blir ofullständig och de statliga utgifterna till arbetslöshetens bekämpande
stiger. Utskottet förordar i stället en politik som icke syftar till statligt
tvångssparande genom permanenta överskott på driftbudgeten under
normala konjunkturer.
Från regeringens sida bär införandet av en allmän omsättningsskatt motiverats
med bl. a. en hänvisning till kostnaderna för de arbetslöshetsbekämpande
åtgärderna. Uppenbart torde emellertid vara att om en omsättningsskatt
införis redan under budgetåret 1958/59 skulle under eljest lika
förhållanden efterfrågan på konsumtionsvaror varit mindre och sysselsättningen
exempelvis inom textil- och skoindustrierna också mindre än den
nu existerande. En omsättningsskatt är av ovan angivna skäl —- särskilt
riskerna för dess inverkan på kostnadsnivåns höjd — omotiverad, om man
vill hålla uppe en hög och jämn sysselsättning.
Bl. a. emedan en ökning av sparviljan är önskvärd på längre sikt, framstår
det som tillrådligt att utge ett värdefast obligationslån som placeras
hos allmänheten och som syftar till att finansiera en del av statens kostnader
för arbetslöshetens bekämpande. Ett sådant lån skulle kunna framkalla
ett icke oväsentligt nytillskott av sparande. Genom indexbindningen skulle
räntesatsen kunna sättas lägre än för nominella lån av traditionell typ.
Emissionen synes böra ske till fixerat belopp. Genom ett sådant lån skulle
värdefulla erfarenheter rörande kapitalmarknaden kunna vinnas. Bl. a.
skulle kursutvecklingen för ett sådant lån kunna ge någon vägledning röradc
marknadens bedömning av realräntans höjd, d. v. s. den faktiska ersättning
som spararna erhåller sedan inflationens negativa verkningar beaktats.
Under åren 1956—58 med dess mot bakgrund mot tidigare förhållanden
relativt höga räntenivå har beskattningen av räntorna och den värdeminskning
som kapitalsumman undergått genom inflation gjort, att den
verkliga realräntan spararna till godo varit obetydlig eller rentav negativ.
Denna iakttagelse är en bland flera andra som måste beaktas vid utformningen
av den framtida lånepolitiken i ett samhälle, där människorna blivit
alltmera inflationsmedvetna. Utgivande av ett värdefast obligationslån
skulle ge erfarenheter och insikter, som kan bli av stor betydelse vid utformningen
av den ekonomiska politiken i framtiden.
Vad slutligen beträffar de inom utskottet behandlade motionerna 1:21
och 11:23 angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik vill utskottet
framhålla, att penningpolitiken självfallet måste samordnas med den eko
-
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
33
nomiska politiken i övrigt och anpassas till lägets krav. Väsentliga delar av
den ekonomiska politikens utformning har utskottet angivit i det föregående.
Härmed anser sig utskottet ha besvarat motionerna, som i övrigt icke
synes föranleda någon åtgärd.
Under hänvisning till det ovan anförda hemställer utskottet,
II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att
den ekonomiska politiken måtte utformas med beaktande
av vad ovan anförts;
III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda;
IV. att riksdagen — med bifall till de likalydande motionerna
I: 301 och II: 370 — måtte
dels besluta att ett värdefast, statligt obligationslån må
utgivas, enligt ovan angivna grunder, för finansiering av
statsverkets kostnader för arbetslöshetens bekämpande, och
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om erforderliga förberedelseåtgärder,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet
av ett ekonomiskt-socialt råd jämte särskild delegation, förslagsvis
tre personer, med uppgift att på grundval av framlagt
ekonomiskt-statistiskt material uttala sig om förutsättningarna
för skapande och vidmakthållande av full sysselsättning,
med särskild hänsyn till kostnadsnivåns betydelse
för avsättningsmöjligheterna, arbetsmarknadens problem
och penningvärdet,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att regeringen
måtte utarbeta ett utförligt motiverat förslag om att det
göres till en huvuduppgift för OEEC att åstadkomma samordning
av den ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte
att vidmakthålla full sysselsättning och goda konjunkturer,
dels ock i samma skrivelse anhålla om att regeringen vidtar
förberedelser för och tar initiativ till att en samordning
sker av det ovan berörda västeuropeiska samarbetet
för en produktions- och sysselsättningsfrämjande politik
med en utvidgning av stödet åt de underutvecklade länderna.
4) av herrar Larsson, Nils Theodor, och Eliasson i Sundborn, som ansett
att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:
»Alltsedan år 1937 —--------------------
—--den senaste högkonjunkturen.
Enligt de reviderade beräkningar som konjunkturinstitutet utfört steg
den totala produktionen i vårt land obetydligt eller med en halv procent
från 1957 till 1958, vilket är mindre än som beräknades i den preliminära
nationalbudgeten. För industriproduktionen som helhet inregistrerades icke
It Uihang till riksdagens protokoll 1959. M samt. Nr 39
34
Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
någon ökning. Vissa produktionsökningar förekom bl. a. inom livsmedelsoch
trävaruindustrien men uppvägdes av minskningar inom framför allt
järnmalmsgruvorna, textil- och beklädnadsindustrien samt läder- och skoindustrien.
Jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukter minskade med
en procent; särskilt för de vegetabiliska produkterna märktes en betydande
nedgång. För 1959 förutses en viss ökning i den totala produktionen, men
ökningen som kalkylerats till drygt 2 procent är mindre än vad som varit
vanligt under tidigare efterkrigsår.
Såväl exporten som importen minskade värdemässigt under fjolåret; den
förra med 2 procent och den senare med nära 5 procent. Bakom förändringen
låg bl. a. en mindre förbättring av bytesvärdet. Underskottet i handelsbalansen
minskade med 70 miljoner kronor jämfört med 1957. Utsikterna
för 1959 ter sig i detta hänseende allt annat än gynnsamma. Vårt kostnadsläge
är högt. En skärpt konkurrens och sexstatsmarknadens tillkomst har
medfört svårigheter för viktiga exportnäringar, bl. a. verkstadsindustrien;
redan f. n. arbetar delar av skogsindustrien med produktionsinskränkningar.
Tilläggas må att utlandskonjunkturerna icke givit ett entydigt intryck av
ett mera markerat uppsving. Bytesvärdet beräknas bli försämrat med 2 procent
och underskottet i handelsbalansen beräknas öka från 1 435 till 1 800
miljoner kronor. Det finns således risk för att valutareserven kommer att
minska väsentligt, enligt vissa beräkningar i den reviderade nationalbudgeten
med över 600 miljoner kronor.
Från 1957 till 1958 ökade antalet arbetslösa rätt avsevärt. Någon nedgång
i arbetslösheten mätt i årsmedeltalet är icke att vänta under detta år; det
bör särskilt anmärkas att arbetslöshetssiffrorna under årets fyra första
månader ger dålig vägledning för en bedömning av utvecklingstendenserna
på arbetsmarknaden bl. a. eftersom de har påverkats av den tidiga våren.
Vid en bedömning av den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden bör
uppmärksammas, att den fortskridande rationaliseringen kan väntas leda
till en produktivitetsökning, vartill kommer en ökning av den yrkesverksamma
befolkningen. Mot detta står den lagstadgade arbetstidsförkortningen.
Även vid en produktionsökning på över 2 procent kommer således arbetslösheten
att bibehållas vid oförändrad nivå.
Det framstår mot bakgrunden av det anförda som uppenbart att vårt land
kan få räkna med ökade svårigheter i ett läge som skulle kunna karakteriseras
av internationell stabiliseringskonkurrens, därest icke åtgärder i tid
vidtages för att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft. Utskottet
vill därför understryka vikten av att åtgärder i detta hänseende snarast
vidtages och att därvid den mindre företagsamhetens speciella behov och
önskemål beaktas. Inte minst med tanke på sysselsättningsläget finner utskottet
det angeläget att den under statlig medverkan bedrivna låne- och
kreditgarantigivningen till hantverk och småindustri ytterligare effektiviseras;
förslag härom har nyligen framkommit och utskottet utgår från att
dessa frågor blir föremål för prövning av 1960 års riksdag. Ur angivna synpunkter
hälsar utskottet vidare med tillfredsställelse de uttalanden som
Bunkoutskoltets utlåtande nr 39 år 1959
35
gjorts av statsrådet ocli chefen för finansdepartementet i propositionen nr
150 rörande strävandena inom OEEC och FN:s olika organ för att uppnå en
såvitt möjligt samstämd ekonomisk politik. Ett särskilt arbetsutskott inom
OEEC, benämnt finansministrarnas ställföreträdare, träffas till regelbundna
överläggningar i ekonomisk-politiska frågor av gemensamt intresse. Denna
verksamhet har det senaste året ägt rum på grundval av en av OEEC:s ministerråd
utfärdad rekommendation till medlemsregeringarna att bedriva en
expansionsfrämjande ekonomisk politik. Dessa ansträngningar har erhållit
stöd från svensk sida och departementschefen har uttalat, att man från
svensk sida är beredd att positivt pröva de möjligheter som erbjuder sig till
en intensifiering och breddning av det europeiska samarbetet i dessa hänseenden.
Utskottet kan därför icke finna att något initiativ i detta hänseende
är påkallat från riksdagens sida i anledning av det i motionerna I: 301 och
II: 370 under punkten 3 framställda yrkandet.
I dessa motioner har också hemställts, att Kungl. Maj :t skulle vidtaga
förberedelser för och taga initiativ till en samordning av det berörda samarbetet
för en produktions- och sysselsättningsfrämjande politik med en utvidgning
av stödet åt de underutvecklade länderna. Utskottet får i anledning
härav erinra om att utskottet i utlåtande nr 30 till innevarande års
riksdag angående proposition nr 126 uttalat att Sverige även i fortsättningen
bör lämna sin medverkan i det internationella samarbete som sker inom
bl. a. Världsbanken, vilken har till uppgift att bedriva utlåning för investeringsändamål
åt främst underutvecklade länder. Utskottet anser sig ha anledning
utgå från att Kungl. Maj :t även i övrigt intar en positiv inställning
till åtgärder för stöd åt underutvecklade länder. Utskottet saknar därför skäl
förorda att en skrivelse härom avlåtes till Kungl. Maj :t.
Utskottet vill understryka angelägenheten av ett större sparande för att
möjliggöra ökade investeringar. I motionerna 1:301 och 11:370 har också
som ett led i kraven på en omläggning av den ekonomiska politiken hävdats
att allmänhetens sparande och kapitalbildningen inom företagen bör
stimuleras enligt mer positiva riktlinjer. Utskottet har för sin del vid upprepade
tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning om önskvärdheten av ett
ökat frivilligt personligt sparande och med tillfredsställelse hälsat de sparstimulerande
åtgärder som vidtagits. Utskottet vill nu understryka angelägenheten
av att de utredningar om olika sparstimulerande åtgärder som
pågår med det snaraste slutföres.
Då motionärerna med hänsyn till det statsfinansiella läget föreslår att ett
värdefast statligt obligationslån skall utgivas vill utskottet erinra om att
frågan om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande redan vid
två tillfällen varit föremål för riksdagens behandling detta år. Utskottet beklagar
att riksdagsmajoriteten icke velat medverka till atl en särskild utredning
kommer till stånd om åtgärder för att värdesäkra olika former av
långsiktigt sparande. Innan eu sådan utredning, som klarlagt verkningarna
på hl. a. kapitalmarknad och ränteläge, kommit till stånd, är utskottet icke
berett förorda utgivandet av ett värdefast, statligt obligationslån.
36
Rankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959
Utskottet har funnit att några större meningsskiljaktigheter om målet för
den ekonomiska politiken knappast föreligger. Det är sålunda helt naturligt
att samhället skall främja sysselsättningen och en snahb framstegstakt med
bevarande av en god stabilitet hos penningvärdet. När det gäller medlen är
det likaså naturligt att samhället förfogar över ett brett register av åtgärder
inom finans-, penning- och arbetsmarknadspolitiken. Vad åter beträffar
utnyttjandet av dessa medel skiljer sig uppfattningarna. Utskottet är
för sin del av den meningen att den hittills förda, i stor utsträckning på
selektiva åtgärder baserade, politiken icke har varit tillräckligt framsynt.
En besvärande arbetslöshet kvarstår, produktionsutvecklingen har icke varit
gynnsam, exportutsikterna ter sig till följd av vårt höga kostnadsläge
oroande och en skärpt konkurrens från utlandet för vissa hemmamarknadsindustrier
kan väntas.
Utskottet är av den uppfattningen att generellt verkande lättnader redan
tidigare bort sättas in för att främja företagsamheten och stärka dess konkurrenskraft
både utomlands och på hemmamarknaden. Utskottet hyser
nämligen den meningen att den första försvarslinjen mot arbetslöshet och
skärpt konkurrens bör gå inom företagen själva. Den extra företagsbeskattningen
borde med hänsyn härtill tidigare ha avvecklats och det höga ränteläget,
som i synnerhet för de mindre företagen utgjort en svår belastning,
ha sänkts. För framtiden får också beaktas den kostnadsfördyring som den
nyligen beslutade tjänstepensioneringen orsakar. Utskottet vill sålunda understryka
vikten av att den ekonomiska politiken utnyttjar både de selektiva
medlen och mera generellt verkande åtgärder i syfte att stimulera företagens
egna investeringar. Utskottet vill i detta sammanhang icke underlåta
att ifrågasätta lämpligheten av fördelningen av den beräknade investeringsverksamheten
under 1959. I det läge vi nu befinner oss synes det icke försvarligt
att fortsätta med eu prioritering av bostadsinvesteringarna på bekostnad
av de produktiva investeringarna inom näringslivet.
I motionerna I: 301 och II: 370 har föreslagits att ett särskilt ekonomisktsocialt
råd skulle tillsättas med uppgift att uttala sig om förutsättningarna
för skapande och vidmakthållande av full sysselsättning. Detta förslag har
enhälligt avstyrkts av dem som yttrat sig häröver. Utskottet delar den tveksamhet
om lämpligheten av att inrätta det föreslagna rådet vilken framkommit
i remissvaren. Behov torde däremot föreligga av en delegation bestående
av företrädare för de demokratiska partierna och olika grenar av
näringslivet, med uppgift att skyndsamt föreslå åtgärder för att stimulera
produktion, avsättning och sysselsättning. Förslag härom har tidigare framförts
i riksdagen.
Utskottet vill slutligen — i anslutning till vad som anförts i motionerna
I: 21 och II: 23 — framhålla, att lättnader behöver vidtagas i kreditförsörjningen
för företagarna. Såsom utskottet tidigare betonat bör härvidlag de
mindre och medelstora företagens berättigade krav vinna särskilt beaktande;
även frågan om vidgade möjligheter att erhålla långfristiga krediter
Bankoutskottets utlåtande nr 39 dr 1959
37
påkallar uppmärksamhet. Utskottet vill understryka vikten av att alla tillfällen
som erbjuder sig för en kreditlättnad, exempelvis genom en räntesänkning,
tillvaratages av bankofullmäktige. Med hänsyn härtill saknar utskottet
skäl yrka bifall till sistnämnda motioner.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
I. att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna
1:400 och 11:494, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;
II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;
III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
IV. att de likalydande motionerna I: 301 och II: 370 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.>
590892 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag