Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år lt)59
1
Nr 45
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.
(1 :a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 159 av herr Sveningsson m. fl. och II: 208
av herr Stenberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
1) Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
5 §.
Skatt utgår---- följande belopp:
a) för tvåhjulig---fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig---sextio kronor;
c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift med etthundratio kronor, dels ock
tjugoåtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiotre
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;
d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med ett etthundra kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av
automobilens tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram
med etthundrasextio kronor;
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1959.7 samt. Xr 45
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen med icke tretusen kilogram, med trehundratjugo
kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen men icke femtusen kilogram, med fyrahundra
kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen kilogram, med femhundrasextio kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.
2) Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 21 maj 195i (nr 260)
om brännoljeskatt
Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 21 maj 1954 om brännoljeskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §•
Brännoljeskatt utgår med tjugofem öre för liter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, dock skall vad i för
ordningen den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt är stadgat alltjämt
äga tillämpning i fråga om brännolja, som använts före den 1 januari 1960.
II) motionen II: 209 av herrar Asp och Sundelin, vari hemställts, att skatt
på motorbrännolj a, som förbrukas av motorfordon med tillstånd till yrkesmässig
trafik, skall utgå med 15 öre för liter och att bestämmelsen träder i
kraft den 1 juli 1959.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 208 och II: 209.
Beskattningen av motorfordonstrafiken är anordnad dels såsom en skatt
på själva fordonet och dels såsom en drivmedelsskatt.
Fordonsskatten uttages enligt förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt. Skatten erlägges årligen för här i riket registrerade personbilar,
lastbilar, bussar, släpvagnar och motorcyklar. För personbilar, lastbilar
och bussar utgår skatten med dels en för alla dessa fordon enhetlig
grundavgift och dels därutöver en på visst sätt beräknad tilläggsavgift. Fordonskatten
för släpvagnar utgöres i förhållande till fordonens indelning i
vikt klasser.
Bevillningsutskottets betänkande nr tö år 1959
3
Genom beslut av 1952 års riksdag höjdes fordonsskatten från och med den
1 januari 1953 i förhållande till då gällande skattesatser, som tillämpats sedan
den 1 januari 1946. Vid 1954 års riksdag beslöts ytterligare höjning av
fordonsskatten för personbilar, lastbilar, bussar och vissa släpvagnar med
verkan från och med den 1 januari 1955. De skattesatser, som gällt under
åren 1946 -1952 respektive 1953—1954 för de nu nämnda slagen av fordon,
framgår av följande tablå.
Fordon |
Skattesatserna1 |
|
Åren 1946—-52 |
Åren 1953—i |
|
Personbilar..................... |
........... 70 + 20 |
100 + 28 |
Lastbilar....................... |
........... 70 + 25 |
100 + 37 |
Omnibussar ................... |
........... 70 + 22 |
100 + 33 |
Släpvagnar |
||
Total vikt: |
||
C 1 000 kg ................. |
........... 56 |
80 |
1 000—1 499 kg ............... |
........... 112 |
160 |
1 500—1 999 » ............... |
........... 168 |
240 |
2 000—2 999 » ............... |
196 |
320 |
3 000—4 999 » ............... |
...........| |
400 |
5 000—7 999 » ............... |
...........I 224 |
480 |
8 000 kg eller högre ........... |
...........1 |
560 |
De år 1954 genomförda ändringarna i fordonsbeskattningen innebar en
höjning dels av grundbeloppet för personbilar, lastbilar och bussar med
10 kronor, d. v. s. från 100 till 110 kronor, dels av tilläggsavgifterna för
lastbilar (över 3 000 kg) och bussar (över 5 000 kg) med efter tjänsteviklen
stigande belopp och dels av fordonsskatten för tyngre släpvagnar
(5 000 kg och mera). Härjämte sänktes skatten för vissa lättare släpvagnar.
Vad angår tilläggsavgifterna för lastbilar och bussar
är den närmare innebörden av 1954 års beslut följande. Tilläggsavgiften
för lastbilar bibehölls vid 37 kronor för varje påbörjat hundratal kg av
tjänstevikten, minskad med 900 kg, då det gäller tjänstevikter icke överstigande
3 000 kg, medan för lastbilar med högre tjänstevikt tilläggsavgiften
höjdes till 64 kronor för varje påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten,
som ligger mellan 3 000 och 7 000 kg, samt till 120 kronor för varje
påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten som överstiger 7 000 kg.
För bussar med tjänstevikt av högst 5 000 kg bibehölls tilläggsavgiften oförändrad
vid 33 kronor för varje påbörjat hundratal kg av tjänstevikten,
minskad med 900 kg, medan tilläggsavgiften för bussar med högre tjänstevikt
böjdes från 33 till 55 kronor för den del av tjänstevikten som överstiger
5 000 kg. *
Beträffande släpvagnar innebar 1954 års skattebeslut att förutvarande
fordonsskatt, 80 kronor, vid totalvikt understigande 1 000 kg bibe
1
Den första siffran rörande fordonsskatterna anger grundavgiften per fordon och den andra
siffran tilläggsavgiften för varje 100 kg av fordonets tjänstevikt minskad med 900 kg.
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
hölls oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt 1 000—1 499 kg sänktes
från förutvarande 160 kronor till 120 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt
1 500—1 999 kg sänktes från förutvarande 240 kronor till 160 kronor,
att fordonsskatten vid totalvikt 2 000—2 999 kg sänktes från förutvarande
320 kronor till 240 kronor, att förutvarande fordonsskatt, 400 kronor, vid
totalvikt 3 000—4 999 kg bibehölls oförändrad, att fordonsskatten vid totalvid
5 000—7 999 kg höjdes från förutvarande 480 kronor till 560 kronor, att
fordonsskatten vid totalvikt 8 000—10 999 kg höjdes från förutvarande 560
kronor till 720 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt 11 000—13 999 kg
höjdes från förutvarande 560 kronor till 880 kronor samt att fordonsskatten
vid totalvikt överstigande 13 999 kg höjdes från förutvarande 560 kronor
till 1 200 kronor.
Skattebelastningen före och efter 1954 års skattebeslut i fråga om lastbilar
och bussar framgår av följande tablå. Det bör anmärkas att yrkandet
i motionerna I: 159 och II: 208 innebär en återgång i fråga om lastbilar,
bussar och släpfordon till den fordonsskatt, som gällde omedelbart före
1954 års höjning. I
Tjänstevikt |
Lastbilar, fordonsskatt; kr |
Bussar, fordonsskatt; kr |
||
kg |
Nuvarande |
Omedelbart |
Nuvarande |
Omedelbart |
no |
100 |
_ |
||
1 001 ......................... |
184 |
174 |
— |
— |
15Ö1 ....................... |
369 |
359 |
341 |
331 |
2 001 ....................... |
554 |
544 |
506 |
496 |
2 5Ö1 ...................... |
739 |
729 |
671 |
661 |
3 6Ö1 ........................ |
951 |
914 |
836 |
826 |
3 501 ......................... |
1271 |
1099 |
1001 |
991 |
4 Ö01 .......................... |
1591 |
1284 |
1166 |
1156 |
4 5Ö1 ......................... |
1911 |
1469 |
1331 |
1321 |
5 OCH ......................... |
2 231 |
1654 |
1518 |
1486 |
5 BÖ1 ....................... |
2 551 |
1839 |
1793 |
1651 |
6 Ö01 ......................... |
2 871 |
2 024 |
2 068 |
1816 |
6 5Ö1 ....................... |
3191 |
2 209 |
2 343 |
1981 |
7 ÖÖl ........................ |
3 567 |
2 394 |
2 618 |
2146 |
8 ÖÖ1 .......................... |
4 767 |
2 764 |
3168 |
2 476 |
9 ÖÖl .......................... |
5 967 |
3134 |
3 718 |
2 806 |
I fråga om beskattningen av drivmedel gäller förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit samt förordningen den
21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt, vilken senare förordning trätt i
kraft den 1 januari 1955 och ersatt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Storleken
av skatterna å bensin och brännöl ja under efterkrigstiden framgår
av följande tablå.
Bevillningsutskottets |
betänkande nr 45 år J959x 5 |
|
Tidsperiod |
Skatt (öre per liter) |
|
Bensin |
Brännolja |
|
1/1 1946—31/3 1948............... |
.......... 18 |
14 |
1/4 1948—31/12 1950.............. |
.......... (18+27) 45 |
(14+20) 34 |
1/1 1951—30/6 1953 ............... |
.......... 25 |
20 |
1/7 1953—30/6 1954.............. |
.......... 28 |
— |
1/7 1953—31/12 1954............... |
23 |
|
fr. o. m. l/7 1954 ................. fr. o. m. l/l 1955 ................ |
.......... 32 |
32 |
fr. o. m. 1/7 1957 ................ |
.......... — |
30 |
Enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt utgår
fr. o. m. den 1 juli 1957 energiskatt å bensin och motorsprit samt motorbrännolja.
Energiskatten å brännolja utgör 25 kronor per m3. För att den
tunga motorfordonstrafiken skulle bli i stort sett oberörd av energiskatten
sänktes skatten på motorbrännolja fr. o. in. den 1 juli 1957 från 32 öre till
30 öre per liter. Energiskatten på bensin och motorsprit var till en början
fyra öre per liter men höjdes senare genom förordningen den 11 februari
1958 (nr 32) till nio öre per liter med verkan från samma dag.
1954 års beslut i automobilskattefrågan tog närmast sikte på att täcka
utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 men även att möjliggöra
en fortlöpande upprustning av vägarna. Därvid avsågs att i huvudsak
erhålla täckning för de anslag till vägväsendet m. in. under femårsperioden
1955—1959 — i den del de avräknas mot automobilskattemedel —
som enligt gjorda beräkningar kunde betraktas såsom minimianslag för att
skapa bättre betingelser för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter.
Skattebeslutet innebar sålunda en provisorisk reglering. Avsett är att denna
framdeles skall avlösas av en beskattning grundad på resultatet av erforderliga
ytterligare utredningar. Detta utredningsarbete bedrives nu inom ramen
för 1953 års trafikutredning.
1954 års berörda riksdagsbeslut föregicks av 1951 års utredning rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken. I det av utredningen avlämnade
betänkandet förordades med stöd av ett omfattande utredningsmaterial en
än mer betydande omfördelning av motorfordonstrafikens totala skattebörda
mot ökad skattebelastning på den tyngre trafiken än som senare genomfördes.
I proposition nr 112, vari utredningens förslag anmäldes för 1954
års riksdag, uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet bl. a. att
han inte ansett sig böra ta slutlig ståndpunkt till den av utredningen föreslagna
omfördelningen av skattebördan. Förslaget syntes nämligen böra ytterligare
överarbetas samt eventuellt revideras med beaktande av näringsoch
trafikpolitiska synpunkter. Emellertid hade departementschefen på
grundval av såväl det framlagda utredningsmaterialet som de i remissyttrandena
anförda erfarenhetsgrundade synpunkterna på den tyngre motorfordonstrafikens
vägstandardkrav och vägförslitning funnit starka skäl tala
för att de tyngre fordonen borde bära en större andel av vägkostnaderna än
C Bevillningsutskottets betänkande nr bo är 1959
som för det dåvarande var fallet. En viss förskjutning i denna riktning liksom
också en starkare skatteprogression efter fordonstyngden syntes därför
påkallad men borde i avbidan på resultatet av det ytterligare utredningsarbetet
hållas inom sådana gränser att den inte mera avsevärt påverkade den
allmänna driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken.
Propositionen föranledde i fråga om höjningen av fordonsskatten inte
någon erinran från riksdagens sida.
I fråga om skatten på brännolja som dittills varit 5 öre lägre per liter än
skatten på bensin, förordade 1951 års utredning en kraftig höjning. Utredningen
framhöll att brännoljan borde beskattas hårdare än bensin med hänsyn
till att brännoljan, i körsträcka räknad, hade en effekt, som är omkring
33 procent större än bensinens. I nyssnämnda proposition uttalade departementschefen
att han visserligen inte fann skäl föreligga att bibehålla den
dåvarande relationen mellan bensinskatt och brännoljeskatt, men att å andra
sidan skatten på brännolja inte borde höjas i sådan omfattning att en övergång
kunde befaras från brännolje- till bensindrift i fall, där brännoljedrift
ur andra synpunkter är den lämpligaste. Med hänsyn härtill föreslogs att
skattesatsen för bensin och brännolja bestämdes till samma belopp per volymsenhet.
Förslaget antogs av 1954 års riksdag.
Sedermera företogs — såsom ovan anmärkts — i samband med antagandet
av förordningen om energiskatt en mot nämnda skatt svarande sänkning
av brännoljeskatten. Beträffande bensinskatten gjordes däremot inte
någon mot energiskatten svarande sänkning. I det föregående har erinrats
om att energiskatten på bensin för närvarande är nio öre per liter.
Frågan om sänkning av fordons- och drivmedelsskatterna behandlades av
1955 års riksdag i anledning av motioner i ämnet. Sålunda yrkades i de
likalydande motionerna I: 148 och II: 177 samt de likalydande motionerna
I: 149 och II: 184, att fordonsskatten skulle sänkas till den nivå som gällde
före 1954 års skattehöjning samt att bensinskatten skulle sänkas med etl
öre för liter och brännoljeskatten med sex öre för liter. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 53 anförde 1955 års bevillningsutskott bl. a. följande.
Den av riksdagen beslutade medelsanvisningen ansluter sig till den investeringsplan
för vägväsendet som låg till grund för förra årets beslut i
automobilskattefrågan. Rörande denna investeringsplan må anmärkas, att
dess genomförande med successivt stegrade väginvesteringar har ansetts
förutsätta etl genomsnittligt ökat skatteuttag, som vid investeringsperiodens
början förutsågs skola medföra ett överskott av automobilskattemedel,
som emellertid väntades komma att tagas i anspråk mot periodens slut. Väl
har utvecklingen i fråga om inkomsterna av motorfordonsskatterna till följd
av fordonsparkens snabba tillväxt varit gynnsammare än man tidigare räknat
med, vilket i förening med eu av konjunkturmässiga skäl betingad återhållsamhet
beträffande investeringsvolymen för vägväsendet kommer atl
medföra ett i motsvarande mån ökat överskott av automobilskattemedel.
Det bör emellertid å andra sidan icke förbises att på vägväsendets område
föreligger mycket stora investeringsbehov, som i den takt det samhällseko
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
i
nomiska utrymmet medger kommer att föranleda en utökad verksamhet på
vägbyggnadsområdet och därmed även vidgade finansieringskrav, som kan
tillgodoses med föreliggande överskott av automobilskattemedel. Utskottet
vill i anslutning härtill erinra om den förutsättning på vilken utgörandet av
motorfordonsskatterna vilar, nämligen att avkastningen därav under alla
förhållanden skall komma vägväsendet till godo. Med det nu anförda avstyrker
utskottet de föreliggande motionerna om sänkning av motorfordonsskatterna.
I de likalydande motionerna I: 318 och II: 231 samt de likalydande motionerna
I: 320 och II: 251 vid 1956 års riksdag yrkades att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar skulle sänkas till överensstämmelse med
de skattesatser, som gällde närmast före den vid 1954 års riksdag beslutade
höjningen av fordonsskatten. Vidare yrkades i motionen 11:577 sänkning
av fordonsskatten för bussar och av skatten å brännolja. Med anledning av
att i vissa motioner uttalats, att 1954 års beslut medfört en höjning av den
allmänna driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken, anförde bevillningsutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 23:
Med anledning härav vill utskottet erinra om att det material, som förelåg
vid behandlingen av autoinobilskattefrågan vid 1954 års riksdag, gav vid
handen att de nya skattesatserna icke behövde befaras i någon mera avsevärd
mån påverka driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken. En
återgång i den omfattning som föreslås i motionerna till de tidigare gällande
skattesatserna kan därför antagas få ringa effekt bland de faktorer
som påverkar kostnadsläget på förevarande områden. Det bör tillika framhållas,
att en anpassning numera skett till de nya skattesatserna och att, såvitt
utskottet förstår, möjligheterna att genom en skattesänkning i yrkad
omfattning ernå taxesänkningar får bedömas som synnerligen små.
Utskottet anförde vidare bl. a. följande.
Utvecklingen i fråga om inkomsterna av automobilskattemedlen har till
följd av motorfordonstrafikens snabba tillväxt varit gynnsammare än beräknat,
samtidigt som en av konjunkturmässiga skäl betingad återhållsamhet
i fråga om väginvesteringarna måst iakttagas. Dessa förhållanden har
medfört att tillgången på automobilskattemedel i motsvarande mån ökat.
Vid bedömandet av den nu aktualiserade frågan huruvida sistnämnda överskottsmedel
bör tagas i anspråk för sänkning av automobilbeskattningen
iar dock icke förbises de utomordentligt stora investeringsbehov, som föreligger
inom de verksamhetsområden, vars kostnader skall bestridas med
automobilskattemedel. Till belysande härav må nämnas att delegationen för
översiktlig vägplanering preliminärt uppskattat behovet av'' vägbyggande till
ca 75(1 miljoner kronor årligen under en 15—20-årsperiod, vilket innebär
eu successiv stegring av den nuvarande investeringsvolymen till ungefär det
tredubbla. Det må i sammanhanget anmärkas att, såsom framgår av årets
statsverksproposition (bil. 8 Sjätte huvudtiteln s. 24), föredragande statsrådet
uttalat alt motorfordonstrafikens snabba ökning föranlett behov av
upprustning av det allmänna vägnätet, som väsentligt överstiger vad som
upptagits i vägbyggandets femårsprogram. På grund härav har förutsatts
en omprövning av programmet, vilken dock ansetts böra tills vidare anstå
i avvaktan på slutförandet omkring mitten av innevarande år av utredningen
rörande den ekonomiska långtidsplaneringen under femårsperioden 195(1
19(10. Den utveckling inom området för väginvesteringarna, som sålunda
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
kan emotses, gör enligt utskottets mening anledning till försiktighet när
det gäller bedömningen av frågan huruvida skattesänkningar är möjliga. I
vart fall torde detta spörsmål icke kunna prövas annat än i anslutning till
en mera samlad bedömning än som kan ske i nu förevarande sammanhang
av de faktorer som här gör sig gällande.
Även vid 1957 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 137 och
II: 170 samt de likalydande motionerna I: 210 och II: 255 att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar skulle sänkas till de skattesatser, som
gällde före den av 1954 års riksdag beslutade höjningen av fordonsskatten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16 anslöt sig utskottet i huvudsak
till den ståndpunkt, som tidigare intagits i frågan.
Samma yrkande framställdes även vid 1958 års A-riksdag i de likalydande
motionerna I: 197 och II: 236. Bevillningsutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 18 bl. a. följande.
Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår har vid behandlingen
av frågan om sänkning av motorfordonsbeskattningen även från bevillningsutskottets
sida vid upprepade tillfällen understrukits, att man inte kan
bortse från de stora investeringsbehov, som föreligger inom vägväsendet
beroende på motorfordonstrafikens snabba ökning. Det nuvarande överskottet
av automobilskattemedel bör därför tagas i anspråk för framtida investeringar
vid en tidpunkt, då en ny avvägning av den statliga investeringsverksamheten
företages.
I likhet med motionärerna är utskottet medvetet om att den tunga trafiken
för närvarande i viss utsträckning kämpar med ekonomiska svårigheter.
På senare tid har också i olika sammanhang hänsyn härtill tagits vid beskattningen.
Sålunda har bussar i yrkesmässig trafik undantagits från avgiftsplikt
enligt förordningen om investeringsavgift för år 1957. Eftersom
det av tekniska skäl inte varit möjligt att undanta motorbrännolja från den
vid föregående års riksdag införda energibeskattningen, har en mot energiskatten
svarande sänkning företagits av brännoljeskatten fr. o. in. den 1
juli 1957. Slutligen kan nämnas att brännoljan inte drabbas av de nyligen
genomförda eller föreslagna höjningarna av de indirekta skatterna. Utskottet
vill framhålla, att en genom skattesänkningar förorsakad kostnadsminskning
inte bör övervärderas, enär lönsamheten även påverkas av andra betydligt
viktigare faktorer. Det ankommer emellertid på 1953 års trafikutredning
att närmare utreda frågan om motorfordonstrafikens beskattning ur
närings- och trafikpolitiska synpunkter, varför ett slutligt bedömande av
frågan tills vidare bör anstå.
1 de likalydande motionerna I: B 65 och II: B 61 samt I: B 178 och II: B 228
vid 1958 års B-riksdag framställdes yrkanden, som jämväl syftade till lättnader
i beskattningen av den tyngre motorfordonstrafiken. Bevillningsutskottet
anförde i sitt betänkande nr B 12 bl. a. följande.
Utskottet vill framhålla att sådana förhållanden som t. ex. bensinprisets
böjning genom inverkan av energiskatten på bensin inneburit en förskjutning
till den tyngre motorfordonstrafikens fördel av automobilbeskattningen
i förhållande till vad som avsågs med 1954 års beslut. Det kan vidare anmärkas
att även volymmässigt en förändring inträtt, i det att antalet lastbilar
och bussar inte ökat i förutsedd omfattning, medan däremot personbilsbeståndet
undergått en långt snabbare ökning än som förutsatts. Enligt utskot
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
9
tets mening är det inte osannolikt att en avvägning av automobilbeskattningen
under hänsynstagande till de synpunkter, som trafikutredningen har att
beakta, kan ge till resultat att en annan fördelning av skattebördan mellan
olika motorfordon än den nu gällande framstår som motiverad. Emellertid
bör trafikutredningens arbete inte föregripas genom beslut nu rörande beskattningen
av den tyngre trafiken. Då utredningen enligt vad utskottet inhämtat
bedriver sitt arbete med sikte på att om möjligt under nästföljande
år kunna avlämna betänkande rörande motorfordonstrafikens beskattning,
kommer ett utförligare och säkrare material för frågans bedömande att föreligga
inom en nära framtid. Med hänsyn till att frågan således redan befinner
sig under utredning anser utskottet inte heller skäl föreligga att tillstyrka
skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.
Till stöd för yrkandena i de likalydande motionerna I: 159 och
1 1:2 08 anföres i huvudsak följande. Motivet för att över huvud uttaga
skatt på motorfordon och drivmedel har angetts vara att det ansetts skäligt,
att motorismen betalar de kostnader den åsamkar samhället. Behållningen å
automobilskattefonden har varje år stigit och beräknas fortsätta att stiga.
Staten tar sålunda årligen ut större belopp än som åtgår för de utgifter,
som ansetts åvila motorismen. Uppenbarligen har därmed motivet att motorismen
skulle betala de med denna sammanhängande kostnaderna för samhället
skjutits åt sidan. Automobilskatterna har i praktiken kommit att
lånas från automobilskattefonden och användas för helt andra ändamål. Såvitt
icke en markant ändring härutinnan inträder i det att avsevärt större
årliga belopp ställes till vägväsendets förfogande, bör automobilskatterna
skäras ned högst väsentligt.
Automobilskatterna drabbar de därav berörda högst olika. Redan 1957
års riksdag tvingades att vid energiskattens bestämmande ta hänsyn till de
speciella svårigheter varunder buss- och den yrkesmässiga lastbilstrafiken
arbetade. I dag synes den tyngre trafiken kämpa mot än större ekonomiska
svårigheter. Det vill synas som om möjligheterna att med iakttagande av
lagstadgad last och lagstadgad hastighet hålla lastbilstrafiken i gång är
ytterst små. Och vad busstrafiken angår brottas denna med svårigheter
inte minst därför att den ser sitt trafikunderlag starkt minska. För båda
verksamhetsformerna har det blivit allt vanligare med betalningsinställelser,
ofta orsakade av att bilskatterna ej kunnat betalas. Mot bakgrunden härav
är en sänkning av bilskatterna särskilt motiverad för den tyngre trafiken.
Motionärerna förordar, att den nuvarande skatten på brännolja sänkes med
5 öre och att skatten på tyngre fordon återföres till den före 1954 års skattebeslut
gällande nivån. Av hänsyn till det ansträngda statsfinansiella lägel
föreslås emellertid att sänkningarna genomföres först fr. o. m. den 1 januari
19(50.
De föreslagna skattesänkningarna för den tyngre trafiken beräknas medföra
ett inkomstbortfall av 20 miljoner kronor för helt budgetår beträffande
fordonsskatten och ungefär lika mycket beträffande brännoljeskatten.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
För budgetåret 1959/60 beräknas inkomstbortfallet bli något över 15 miljoner
kronor för fordonsskatten och ca 5 miljoner kronor för drivmedelsskatten
eller sammanlagt ungefär 20 miljoner kronor.
I motionen I: 209 framhåller motionärerna, att de kollektiva transportmedel,
som skall betjäna allmänheten med såväl person- som godstransporter,
ständigt kommer i ett allt brydsammare läge. Med ett krympande trafikunderlag
får dessa transportmedel allt svårare att upprätthålla en trafik,
som tillgodoser berättigade krav på skälig trafikstandard. Bussföretagen
tvingas minska sina kostnader genom att inskränka på turtätheten eller helt
nedlägga linjer, som icke ger täckning för trafikens kostnader. Drosktrafiken
på landsbygden har hittills kompenserat sig för minskat trafikunderlag
med skolskjutsar. För lastbilstrafiken är trenden, att transpoiduppdragen
blir alltmer säsongbetonade. Det blir huvudsakligen topparna i transportarbetet,
som ger en något så när full sysselsättning. Det minskade trafikunderlaget
för den yrkesmässiga biltrafiken i dess olika former är en direkt
följd av den snabba tillväxten av bilar i landet.
Yrkesmässig biltrafik är huvudsakligen att hänföra till nyttotrafik och 1
fråga om godstransporter till s. k. tung trafik, som utföres med dieseldrivna
vagnar. I nuvarande läge och med den utveckling, som pågår inom hela trafikområdet,
anser motionärerna det riktigt att med lämpliga medel bromsa
upp tillkomsten av nya bilar samtidigt som man bör stödja den kollektiva
trafiken. För fordon på landsbygden med långa avstånd och dåliga vägförhållanden
är brännoljeskatten den tyngre delen av utgående skatt. En skattesänkning
i här berört avseende, som skulle gynna den tunga trafiken samt
omnibus- och drosktrafiken, anser motionärerna i nuvarande läge vara välmotiverad.
Utskottet
I de förevarande motionerna har framställts yrkanden om vissa skattelättnader
för den tyngre motorfordonstrafiken. Sålunda hemställer motionärerna
i de likalydande motionerna I: 159 och 11:208, att fordonsskatten å
lastbilar, bussar och släpvagnar fr. o. m. den 1 januari 1960 skall sänkas till
de skattesatser, som gällde före den av 1954 års riksdag beslutade höjningen
av fordonsskatten, samt att brännoljeskatten skall sänkas med 5 öre
per liter. I motionen II: 209 yrkas att skatten å brännolja, som förbrukas i
yrkesmässig trafik, skall nedsättas med 15 öre per liter fr. o. in. den 1 juli
innevarande år.
1954 års riksdagsbeslut innebar dels höjning av grundavgiften med 10
kronor för samtliga personbilar, bussar och lastbilar, dels höjning av tillläggsavgifterna
för bussar med tjänstevikt över 5 000 kilogram och lastbilar
med tjänstevikt över 3 000 kilogram samt släpvagnar med totalvikt av 5 000
kilogram och däröver. För släpvagnar med totalvikt uppgående till 1 000
men icke 3 000 kilogram innebar beslutet en sänkning av tidigare utgående
Bevillningsutskottets betänkande nr ''ro år 1959
11
skatt. Beträffande skatten å brännolja företogs en höjning från 23 till 32
öre per liter. För att den tyngre trafiken skulle bli i stort sett oberörd av
energiskatten sänktes skatten å motorbrännolja fr. o. m. den 1 juli 1957
till 30 öre per liter.
Den ändrade avvägning av motorfordonstrafikens beskattning, som skedde
år 1954, innebar i huvudsak en ökning av de tyngre fordonens andel av vägkostnaderna.
Den högre beskattningen ansågs motiverad av denna trafiks
vägförslitning och krav på vägarnas standard. Den beräknades dock inte
rubba då rådande procentuella fördelning av skattebördan på lastbilar, bussar
och släpvagnar, å ena sidan, och övriga motorfordon, å den andra, beroende
på personbilarnas successivt ökade andel av fordonsbeståndet. Något
slutligt ståndpunktstagande i fråga om skattebördans fördelning på olika
motorfordon togs icke, och de genomförda åtgärderna hade provisorisk
karaktär i avvaktan på resultatet av ytterligare utredning rörande motorfordonstrafikens
beskattning, därvid bl. a. även allmänna trafik- och näringspolitiska
synpunkter skulle komma under bedömande. Denna utredning
verkställes nu av 1953 års trafikutredning.
De prognoser, som år 1954 framlades rörande den sannolika utvecklingen
av fordonsbeståndet under den då återstående delen av 1950-talet, har i huvudsak
besannats i fråga om lastbilar och bussar, medan personbilarnas antal
ökat i en avsevärt större omfattning än som beräknats. Bilismens snabba
tillväxt och de av samhällsekonomiska skäl vidtagna begränsningarna av
väginvesteringarna har, såsom framhålles i motionerna I: 159 och II: 208,
medfört att överskottet å automobilskattemedlens specialbudget successivt
ökat. Behållningen på automobilskattemedelsfonden uppgick den 30 juni
1958 till 588 miljoner kronor. Vid samma tidpunkt uppgick vidare reservationerna
på anslag hänförliga till automobilskattemedlens specialbudget till
547 miljoner kronor. Enligt av utskottet från riksräkenskapsverket inhämtade
uppgifter beräknas motsvarande belopp den 30 juni 1959 komma att
uppgå till 768 resp. 347 miljoner kronor. Den sammanlagda summan av
tillgängliga automobilskattemedel kan således beräknas nedgå från 1 135
till 1 115 miljoner kronor.
Vid bedömandet av om någon del av dessa överskottsmedel nu bör tagas i
anspråk för sänkning av automobilbeskattningen bör beaktas, att betydande
investeringsbehov föreligger inom vägväsendet. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att kostnaderna för genomförandet av den »Vägplan för
Sverige» (SOU 1958: 1 och 2), som utarbetats inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har beräknats till i runt tal 21 miljarder kronor. För tioårsperioden
1958—1967 bar eu särskild investeringsplan framlagts, enligt vilken
investeringar föreslås till ett sammanlagt belopp av 8,5 miljarder kronor
i väg- och gatubyggandet inom den statliga och statsbidragsberättigade
kommunala väghållningen. Denna plan bär genom beslut vid årets riksdag
i princip lagts till grund för den fortsatta utbyggnaden och upprustningen
av vägarna. I årets statsverksproposition (bil. 8 Sjätte huvudtiteln s. 41 )
framhåller föredragande departementschefen emellertid, att väginvestering
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 4 5 år 1959
arnas omfattning liksom hittills årligen bör prövas med beaktande av samtliga
på frågan inverkande faktorer. I den mån de samhällsekonomiska och
statsfinansiella förutsättningarna därvid visar sig föreligga, bör enligt departementschefen
en successiv stegring av väg- och gatubyggnadsverksamheten
komma under övervägande.
Som motivering för yrkandena om skattesänkningar har i motionerna
bl. a. framhållits, att de genomförda skattehöjningarna medfört menliga
verkningar framför allt för den tyngre trafiken. I anledning härav vill utskottet
erinra om vad bevillningsutskottet vid 1958 års B-riksdag uttalade
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr B 12, vari utskottet avstyrkte
motionsyrkanden av enahanda innebörd som i motionerna I: 159 och II: 208.
Utskottet anförde bl. a., att det inte vore osannolikt att en avvägning av automobilbeskattningen
under hänsynstagande till de synpunkter, som trafikutredningen
hade att beakta, kunde ge till resultat att en annan fördelning
av skattebördan mellan olika motorfordon än den nu gällande framstode som
motiverad. Emellertid borde trafikutredningens arbete inte föregripas genom
beslut för det dåvarande rörande beskattningen av den tyngre trafiken.
Utskottet kan helt ansluta sig till den ståndpunkt, som föregående års Briksdag
intagit i frågan. Med hänsyn till att 1953 års trafikutredning enligt
vad utskottet erfarit torde komma att framlägga förslag till ändrade regler
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken under loppet av nästa år,
synes det lämpligt att avvakta resultatet av utredningens arbete, innan ställning
tas till de i motionerna föreslagna skattesänkningarna. Utskottet avstyrker
således bifall till de likalydande motionerna I: 159 och II: 208 samt
motionen II: 209.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 159 av herr Sveningsson
in. fl. och II: 208 av herr Stenberg in. fl. om vissa ändringar
i förordningarna om automobilskatt och brännoljeskatt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
2) att motionen II: 209 av herrar Asp och Sundelin om
sänkning av skatten på motorbrännolja, som förbrukas i yrkesmässig
trafik, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1959
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1959
Närvarande:
13
från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Spetz, Jansson, fröken
Ranmark, herrar Söderquist, Oscar Carlsson, Bengtson, Wirmark och
Mattsson; samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Sundström, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Kärrlander, Nilsson i Bästekille, Asp, Stenberg
och Carlsson i Västerås.
Reservationer
Beträffande fordonsskatten
I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Nilsson
i Bästekille och Stenberg, vilka — under hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I: 159 av herr Sveningsson m. fl. och II: 208 av herr
Stenberg m. fl. i vad motionerna avser sänkning av fordonsskatten å lastbilar,
bussar och släpvagnar — ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till nämnda motioner i
denna del, antaga det vid motionerna fogade förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
II) av herrar Bengtson, Mattsson och Vigelsbo.
Beträffande brännoljeskatten
III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson, Mattsson. Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Nilsson i Bästekille och Stenberg, vilka — under
hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna I: 159 av herr
Sveningsson m. fl. och II: 208 av herr Stenberg in. fl. i vad motionerna avser
sänkning av brännoljeskatten — ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till nämnda motioner i
denna del, antaga det vid motionerna fogade förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 21
maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt.
IV) av herr Asp.
590765 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag