Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
1
Nr 40
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 13 mars 1959 dagtecknad proposition, nr 97, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt;
2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning; samt
3) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt.
Propositionen har, såvitt angår det under 1) upptagna författningsförslaget,
hänvisats till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I avbidan på en slutlig prövning av 1957 års filmstödutrednings förslag
förordas vissa provisoriska åtgärder i fråga om filmstödet och biografnöjesskatten.
Förslag framlägges sålunda om förlängning på ett år av nu
utgående producentbidrag till den svenska filmindustrin samt om höjning
av bidragsprocenterna från 20 till 30 för svartvit film och från 35 till 45
beträffande färgfilm. Biografnöjesskatten föreslås sänkt med fyra procentenheter
till 34 procent.
Vidare föreslås, att revyer skall undantas från skatteplikt enligt nöjesskatteförordningen.
Förslagen beräknas medföra en sänkning av statens nöjesskatteintäkter
med omkring 5,5 milj. kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 10
2 Bevillningsutskottets betänkande nr frO år 1959
Det till bevillningsutskottet hänvisade författningsfårslaget är av följande
lydelse.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt
Härigenom förordnas, alt 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 3, 7 och 9 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
3 §.
Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen
a) revy-, kabaret- och varietéföreställning;
b)
biograf föreställning;
c) uppvisning eller •— — — under
a)—g).
Nöjesskatt utgår — — — andra
föremål.
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med
38 procent å nämnda pris.
9 §•
Såsom biljettpris anses det för biljetten
erlagdn priset, däri inräknat
förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
eller annan dylik avgift ävensom sådan
program-, garderobs- eller därmed
jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde till tillställningen.
(Föreslagen lydelse)
3 §.
Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen
a) revy föreställning, som gives i
samband med utskänkning, så ock
kabaret- och varietéföreställning;
b) biografföreställning;
c) uppvisning eller -— — -— under
a)—g).
Nöjesskatt utgår — — — andra
föremål.
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 34 procent av nämnda summa.
9 §•
Vid beräkning enligt 7 § av summan
av erlagda inträdesavgifter skall
såsom inträdesavgift anses det för
biljett erlagda priset, däri inräknat
förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
eller annan dylik avgift ävensom sådan
program-, garderobs- eller därmed
jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde till tillställningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan
tagit sin början.
1 Senaste lydelse av 3 och 7 §§ se 1957:125 samt av 9 § se 1950: 250.
Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1959
3
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen får utskottet
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinns under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
I. Filmstöd och biografnöjesskatt
Inledning, s. 4—6
Filmstödutredningen, s. 6—12
Remissyttrandena, s. 12— 14
Departementschefen, s. 14—16
II. Skatteplikt för revyer
Inledning, s. 16—17
Departementschefen, s. 17—18
I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 460 av herr Bengtson m. fl. och II: 544
av herr Engkvist m. fl., vari hemställts att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 97 måtte besluta
dels att 7 § nöjesskatteförordningen erhåller följande lydelse:
»Nöjesskatten utgår med 15 procent å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för biografföreställning nöjesskatten utgår
med 25 procent av nämnda summa.»,
dels att 5 § förordningen om särskilt bidrag till producent av svensk film
erhåller följande lydelse:
»Bidraget utgår beträffande film, som framställts helt i färg, med sextiofem
procent och beträffande annan film med femtio procent av statens
andel i nöjesskatten för biografföreställning, vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till högst femton procent ingå utländska filmer. Annonsfilm
anses icke utgöra del av föreställningen.», samt
att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionerna anförts;
2) de likalydande motionerna I: 461 av herr Källqvist m. fl. och II: 542
av herr Christenson i Malmö m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 97 måtte besluta
dels att 7 § nöjesskatteförordningen skall ha följande lydelse:
»Nöjesskatten utgår med 15 procent å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för biografföreställning nöjesskatten utgår
med 30 procent av nämnda summa,»
dels att i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte
pröva sådan ändring av reglerna för bidrag från lotterimedelsfonden alt bidrag
kan lämnas till svensk, konstnärligt högtstående film samt till svensk
undervisnings-, dokumentär-, barn- och kortfilm och i sådant fall till nästa
års riksdag föreslå sådan höjning av anslaget till lotterimedelsfonden, att
bidrag till här angiven svensk filmproduktion kan utgå från och med budgetåret
1960/61; samt
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
3) de likalydande motionerna I: 462 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt
II: 543 av herrar Andersson i Linköping och Ekström i Iggesund, vari hemställts,
»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 97 måtte besluta
att 13 § nöjesskatteförordningen gives följande lydelse: Anordnare av biografföreställningar
må, därest utöver barnmatinéer högst sju föreställningar
för vilka nöjesskatt skall utgå ägt rum under veckan å samma visningsställe,
erhålla återbäring med etthundra kronor per vecka. Uppgår den för
veckan redovisade skatten till lägre belopp än etthundra kronor, får återbäringen
dock högst uppgå till det redovisade beloppet».
Motionerna I: 460 och II: 544 samt I: 461 och II: 542 har hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt motionerna angår ändringar i förordningen om
nöjesskatt och i övrigt till statsutskottet. Motionerna I: 462 och II: 543 har i
sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 460, I: 462 och II: 542.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I de likalydande motionerna 1:460 och 11:544 uttalas att den
svenska filmproduktionen i och för sig åtminstone hittills haft tillfredsställande
marknadsförutsättningar. Men beskattningen av filmbranschen är enligt
motionärernas mening alltför hård. Den verkliga beskattningen av svensk
film utgör för närvarande 32,3 procent av biljettpriset. Före år 1940 var
nöjesskatten cirka 9 procent och sedan fram till år 1948 cirka 20 procent. Det
är givetvis angeläget att produktionen så långt möjligt ytterligare förbilligas.
Produktionskostnaderna i vårt land har emellertid redan pressats ned till väsentligt
lägre nivå än i flertalet andra länder. En alltför långt driven nedpressning
kan medföra, att den svenska filmen blir mindre attraktiv i jämförelse
med den konkurrerande mera påkostade utländska filmen. Det framstår
därför som nödvändigt att bereda svensk filmproduktion bättre ekonomiska
förutsättningar främst genom lättnader i den nu alltför hårda skattebördan.
De lättnader, som förslaget i den förevarande propositionen innebär, är
■otvivelaktigt av betydelse. Vid den sänkning av skatten och höjning av producentbidraget
som föreslås i propositionen blir beskattningen av svensk svartvit
film 26,35 procent och av svensk färgfilm 22,53 procent. Producentbidraget,
som återbäres till produktionen, blir för svartvit film 19,125 öre per biljett
å kronor 2: 50 och för färgfilm 28,69 öre. Av biljettpriset stannar i genomsnitt
99 öre på visningsbiografen och på filmproduktionen, med producentbidraget
inberäknat, cirka 85,1 öre för svartvit film och cirka 94,7 öre för
färgfilm. Vid en besöksfrekvens av 600 000 personer skulle alltså producenten
i fråga om svartvit film kunna tillgodoräkna sig cirka 510 000 kronor,
innebärande att nuvarande förlusten av i genomsnitt 150 000 kronor skulle
kunna reduceras till 90 000 kronor.
Bevillningsutskottets betänkande nr AO år 1959
o
Besöksfrekvensen på biograferna har under 1950-talet fram till och med
år 1956 visat uppgång, men år 1957 inträdde en markant frekvensminskning.
Av filmstödutredningen framgår, att besöksfrekvensen i 10 redovisade
större städer sistnämnda år påtagligt minskats. Det är att uppmärksamma,
att denna frekvensminskning inträtt samtidigt med att de åldersgrupper,
som inrymmer det största antalet potentiella biografbesökare, 15
t. o. in. 25 år, är särskilt stora. Frekvensminskningen i fråga om biografbesök
bär i första hand framträtt i de områden, där televisionssändningen
utbyggts, och till synes i takt med utbyggnaden. Den av Sveriges biografägareförbund
lämnade och i propositionen redovisade upplysningen, att
besöksfrekvensen i Stockholm under januari enligt preliminära siffror nedgått
med 11,9 procent i jämförelse med januari 1958, ger ytterligare belägg
för sambandet med televisionens utbredning. Av Sveriges biografägareförbunds
remissyttrande framgår vidare, alt nedgången i besöksfrekvensen i
Stockholm för januari 1959 jämfört med januari 1956 var 30,1 procent. Enligt
vad motionärerna inhämtat har nedgången under februari 1959 jämfört
med februari 1956 varit minst lika stor. Det synes uppenbart, att denna
utveckling kommer att fortsätta i takt med televisionsapparatbeståndets ökning.
Med hänsyn till att televisionens utbyggnad kommer att ske i starkt forcerad
takt och till att en utomordentligt kraftig ökning av televisionsapparatbeståndet
kan beräknas äga rum under närmaste tiden måste man räkna med
en fortsatt snabb nedgång i biografbesöksfrekvensen och därmed också ytterligare
försämring av de ekonomiska förutsättningarna för filmbranschen.
Man måste då också räkna med ett minskat åskådarantal per film. Om
åskådarantalet för svensk film skulle minska med i genomsnitt 15 procent,
d. v. s. från 600 000 till 510 000, skulle produktionsförlusten i genomsnitt
med de i propositionen föreslagna villkoren i fråga om skattesats och
producentbidrag ökas med cirka 75 000 kronor från 90 000 till 165 000 kronor.
Biografrörelsen skulle givetvis också få ökade svårigheter.
Enligt motionärernas uppfattning ger den inledda utvecklingen skäl till
allvarliga farhågor för den svenska filmens framtid, även om skattelättnader
vidtas. Visserligen borde den svenska filmproduktionsapparaten kunna
tillvaratas för utarbetande av program för televisionens behov. Så har skett
i flera länder. I Hollywood torde numera ca 70 procent av filmateljéernas produktionsresurser
utnyttjas för produktion av televisionsprogram. I det aktuella
läget synes emellertid sådana möjligheter icke ha öppnats för den
svenska filmproduktionsapparaten.
Såsom i propositionen redovisas har remissinstanserna i regel velat gå
längre i fråga om lättnader för filmbranschen än vad filmstödutredningen
förordat. Motionärerna förutsätter, alt Kungl. Maj :t efter ytterligare prövning
snarast möjligt förelägger riksdagen förslag till lättnader på lång sikt
för filmbranschen, så att eu framtida svensk filmproduktion kan tryggas,
och vidare att härvid särskild uppmärksamhet ägnas åt den försämring av
filmproduktionens villkor, som kan beräknas följa av televisionens utbredning.
Den snabba ökningen av licenser å televisionsapparater och i följd
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
därav minskning av biografbesöksfrekvensen nödvändiggör emellertid sänkning
av biografnöjesskatten och höjning av producentbidraget under provisorietiden
utöver vad i propositionen föreslagits. De försämringar, som sålunda
inträffat för den svenska filmen, motsvaras av försämringar i samma
proportion för de svenska biograferna. Motionärerna föreslår, att biografnöjesskatten
sänkes med 13 procentenheter till 25 procent samt att producentbidraget
till den svenska filmproduktionen höjes för svartvit film till 50
procent av statens andel av nöjesskatten vid visning av sådan film och till
65 procent för färgfilm. Förslaget innebär, att den effektiva nöjesskatten
reduceras beträffande svartvit film av svensk produktion till 15,62 procent
och beträffande färgfilm till 12,81 procent. Producentbidraget, som återbäres
till produktionen, blir då beträffande svartvit film 23,44 öre per biljett
och beträffande färgfilm 30,47 öre. Av biljettpriset ä kronor 2:50 stannar
då i genomsnitt 1 krona 12,5 öre på visningsbiografen och på filmproduktionen,
med producentbidraget inberäknat, cirka 98,4 öre för svartvit film och
cirka 1 krona 5,5 öre för färgfilm. Om besöksfrekvensen för svensk film
kunde upprätthållas vid ca 600 000 personer per film, skulle producenten
kunna tillgodoräkna sig ca 590 000 kronor för svartvit film, d. v. s. förlusten
skulle reduceras till ca 10 000 kronor. Det är emellertid i första hand farhågorna
för en väsentlig minskning i besöksfrekvensen som föranleder motionärernas
förslag. Om besöksfrekvensen per svensk film minskas med 15
procent, d. v. s. till 510 000 personer, skulle producenten tillgodoräkna sig
för en svartvit film ca 500 000 kronor, innebärande en förlust på ca 100 000
kronor.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:461 och 11:542 erinrar
bl. a. om att 1957 års filmstödutredning i ett avsnitt av sitt betänkande
föreslår ett särskilt organ för de administrativa uppgifterna samt att bidrag
skall utgå till detta organ med 11 procent av statens andel i nöjesskatten.
Enligt motionärernas mening skulle denna metod med ett förvaltningsbolag
otvivelaktigt leda till en väsentlig fördyring av administrationen och permanent
statligt filmstöd. En förenkling av fördelningen av biografskatten bör
åstadkommas, vilket också är önskvärt ur statlig besparingssynpunkt. Det
sker lämpligast genom att biografskatten sänkes till en rimlig nivå i jämförelse
med nöjesskatteuttaget i övrigt och att stödåtgärder åt filmproduktionen
successivt avvecklas. En etappvis sänkning av biografskatten med
hänsyn till televisionens utveckling föreslogs i en motion vid 1957 års riksdag.
Liknande synpunkter har framkommit i t. ex. TCO:s remissvar över
filmstödutredningens betänkande.
Behovet av stödåtgärder i syfte att premiera en ur allmän synpunkt önskvärd
filmproduktion synes dock komma att kvarstå. Denna bör emellertid bedömas
helt fristående från nöjesskattefrågan som sådan. Nya vägar torde
sökas för stöd åt svensk filmproduktion och svensk kvalitetsfilm. Det har allmänt
erkänts, att film har ett stort kulturellt värde. Filmen bör således be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
7
traktas på samma sätt som motsvarande frågor av kulturell och liknande art
inom andra områden. Ett enkelt och praktiskt sätt vore att få filmstödet åt
svensk filmproduktion hänvisat till lotterimedelsfonden.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:462 och
11:5 43 erinras inledningsvis om att 1958 års filmstödutredning föreslagit
en ökning av återbäringen till de mindre biograferna inte minst med hänsyn
till att utredningen fann en frekvensminskning med 15 procent vara sannolik
i samband med televisionens utbyggnad. Av en av utredningen upprättad
tabell, vilken återges i motionen I: 462, framgår att biografer med upp till
100 000 kronors bruttoinspelning per år numera inte är lönsamma. I fortsättningen
uttalar motionärerna att utvecklingen dessvärre visar på betydligt
kraftigare påverkan av televisionens utbyggnad än vad utredningen vid
dess framläggande förväntade. En undersökning verkställd bland småbiografer
i stockholmstrakten — i huvudsak det enda område landsbygd, som hittills
haft TV under ett helt år — visar att frekvensminskningen, som fram
till 1957 varit obetydlig, mellan detta år och 1958 utgjort 22—24 %. Eftersom
en nöjesskattesänkning med 4 % enligt propositionens förslag endast utjämnar
ett frekvensbortfall på omkring 7 %, måste dessa biografers ställning
under det kommande budgetåret bli mycket besvärlig, och man kan
frukta att många av dem icke ens kan överleva provisorieåret.
De allra minsta biograferna i landet åtnjuter redan praktiskt taget skattefrihet
genom 75-kronorsbestämmelsen. Åt dessa är från statsmakternas sida
f. n. icke mycket att göra. De närmast över dessa liggande biograferna är de
med den f. n. minsta motståndskraften, och till dessa måste räknas sådana,
som ger föreställning 4—7 gånger i veckan, under 1958 redovisade till 269
st. Eu höjning av återbäringsbeloppet från 75 till 100 kr. per vecka enligt
filmstödutredningens förslag, men med den begränsningen, att bestämmelsen
under provisoriet skall gälla endast biografer, som ger upp till 7 föreställningar
per vecka, skulle med 269 biografer och en spelsäsong på 40
veckor, vilket torde få betraktas som normalt, i skattebortfall för staten
kosta ca 807 000 kr. och för kommunerna ca 269 000 kr. Möjligen kan dessa
siffror stiga något i händelse svaga biografer med t. ex. 8—9 föreställningar
per vecka finner det förmånligt att sänka antalet till 7 per vecka.
Utskottet
1 den förevarande propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i
nöjesskatteförordningen, innebärande bl. a. sänkning av skatten för biografföreställning
från 38 till 34 procent. Vidare förordas att det särskilda bidrag
till producent av svensk film, som ntgår av statens andel i nöjesskatten för
föreställning med huvudsakligen svensk film, skall höjas, beträffande svartvit
film från 20 till 30 procent och beträffande färgfilm från 35 till 45 procent.
Propositionen behandlas av bevillningsutskottet såvitt avser ändring
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
arna i nöjesskatteförordningen, medan frågan om producentbidraget behandlas
av statsutskottet.
1957 års filmstödutredning, som tillsattes för att verkställa en utredning
rörande behovet av fortsatt stöd åt svensk filmproduktion, framlade ett förslag
varigenom stödåtgärderna vid sidan av ett mera allmänt produktionsstöd
skulle kunna inriktas på kvalitetsfilm. Vidare föreslog utredningen att varje
biograf skulle erhålla en skattelindring med 100 kronor i veckan under spelsäsongen.
Praktiskt taget alla de remissinstanser som yttrade sig över utredningens
förslag tillstyrkte att filmbranschen borde erhålla lättnader och ges
ett ökat stöd. Från filmbranschens sida framfördes emellertid starka betänkligheter
mot utredningens förslag. Vad dessa remissinstanser framför allt
vände sig mot var formen för det föreslagna filmstödet. I stället förordades
en sänkning av nöjesskatten till den nivå som gäller för andra nöjestillställningar,
d. v. s. 15 procent. Härigenom skulle det nuvarande filmstödet
kunna avvaras.
Med hänsyn till den kritik, som riktats mot utredningens förslag, har departementschefen
funnit att mer ingående överväganden erfordras, innan definitiv
ställning kan tas till förslaget. Även den omständigheten att förhållandena
på området snabbt kan ändras talar enligt departementschefens mening
för ett uppskov med ståndpunktstagandet. Då emellertid branschen under
den närmaste framtiden knappast kan bära en skattebelastning av nuvarande
storlek anser sig departementschefen böra föreslå att vissa stödåtgärder
vidtages redan nu, vilka åtgärder emellertid bör få provisorisk karaktär
till dess frågan kan tas upp i hela dess vidd vid nästa års riksdag.
Departementschefen föreslår att procentsatsen för biograf nöjesskatten sänkes
med fyra enheter samt att procentsatsen för stöd åt filmproducenterna
höjes på sätt nyss angivits. Ett genomförande av förslaget medför att statens
intäkter av nöjesskatten skulle nedgå med omkring 5,5 miljoner kronor.
För kommunernas del innebär förslaget ett skattebortfall av ca 1,5 miljon
kronor.
I motioner, som väckts i anledning av propositionen, förordas ytterligare
lättnader i beskattningen och i vissa av motionerna även ett ökat stöd genom
producentbidraget. Sålunda hemställes i motionerna I: 460 och II: 544
att skalteprocenten sänkes till 25. I motionerna I: 461 och II: 542 yrkas återigen
att skatteprocenten fastställes till 30. Slutligen yrkas i motionerna
1:462 och 11:543, att alla biografer som ger högst sju föreställningar per
vecka erhåller en skattenedsättning med 100 kronor per vecka.
Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt att filmen är en betydelsefull
kulturfaktor i vår tids svenska samhälle. Särskilt den svenska filmen
har en stark och bred förankring hos den biografbesökande allmänheten, och
den har för stora folkgrupper blivit en självklar tillgång. Även utomlands
har den svenska filmen rönt uppmärksamhet. Det föreligger därför ett intresse
av att tillgång finns till svensk film av god kvalitet.
Som bekant har den svenska filmproduktionen under en följd av år ar -
Bevillningsutskottets betänkande nr bO år 1959
9
betat under ekonomiskt besvärliga förhållanden. Detta bar föranlett statsmakterna
att ge densamma visst stöd i form av återbäring av nöjesskatt. Av
den senast företagna utredningen får anses framgå, att läget för den svenska
produktionen av spelfilmer även i fortsättningen kommer att vara sådant, att
produktionskostnaden för en svensk långfilm genomsnittligt sett kommer
att vara större än de intäkter i form av filmhyror o. d. som kan påräknas.
Om åtgärder inte vidtages kan befaras att den genomsnittliga förlusten vid
kommande filminspelningar kommer att bli betydligt större än för närvarande.
En av orsakerna härtill synes vara den nedgång i besöksfrekvensen,
som synes ha visst samband med den snabba utvecklingen av televisionen.
1 likhet med departementschefen och flertalet remissinstanser finner utskottet
därför rimligt att staten även i fortsättningen medverkar till att underlätta
den svenska filmproduktionen. Nämnas bör i detta sammanhang
att ett bortfall av den svenska filmen med säkerhet skulle betyda en avsevärd
minskning av nöjesskatten.
I det läge frågan nu befinner sig är det uppenbart att formen för detta
stöd inte i detta sammanhang kan bli föremål för mer genomgripande ändringar,
utan såsom departementschefen framhållit bör lämpliga åtgärder
vidtagas inom den nuvarande lagstiftningens ram. De möjligheter, som därvid
står till buds, är en sänkning av biograf nöjesskatten eller en höjning av
procentsatserna för produoentbidraget eller en kombination av båda dessa
alternativ. De medför emellertid olika effekt; medan producentbidraget enbart
gynnar den svenska filmproducenten får en sänkning av nöjesskatten
direkt verkan även på biografbranschens lönsamhet.
Departementschefen har för sin del ansett sig böra föreslå såväl en sänkning
av nöjesskatten som en höjning av procentsatsen för producentbidraget.
Av det skattebortfall å ca 7 miljoner kronor, som förslagets genomförande
skulle medföra för staten och kommunerna, belöper under nu rådande förhållanden
ca 1,5 miljon kronor på de svenska producenterna, närmare 2
miljoner kronor på de utländska filmproducenterna och återstoden, 3,5 miljoner
kronor, på biografnäringen. Då en stor del av den svenska filmproduktionen
sker inom företag, som jämväl är ägare av biografer, faller ungefär
eu fjärdedel av sistnämnda belopp på de svenska producenterna.
Med hänsyn till att det även för biografnäringens del kan befaras en
minskning av publikunderlaget och därmed minskade intäkter, finner utskottet
riktigt att på sätt departementschefen föreslagit en kombination av de
båda möjligheterna användes. Vid bedömande av frågan om storleken av
skattesänkningen kan självfallet inte bortses från verkningarna därav på
statens och kommunernas finanser. Eftersom en sänkning av biografnöjesskatten
med en procent medför ett skattebortfall å i runt tal 1,6 miljon
kronor är del av finansiella skäl inte lämpligt atl sänka skatten i den omfallning
som yrkats i de föreliggande motionerna. Utskottet anser emellertid
sig böra så till vida tillmötesgå motionärerna att utskottet förordar en sänkning
av nöjesskatten för biografföreställningar med ytterligare en procent
utöver vad departementschefen föreslagit. En sådan sänkning av procent
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
satsen — till 33 procent — synes kunna genomföras utan att någon omräkning
vidtages av procentsatserna för producentbidraget.
Utskottet övergår härefter till att behandla det i motionerna 1:462 och
II: 543 framförda yrkandet. Yrkandet innebär en sänkning av biografnöjesskatten
i den formen, att det år 1957 beslutade bottenavdraget å 75 kronor i
veckan för biografer med högst tre föreställningar i veckan skall höjas till
100 kronor samt tillkomma biografer med högst sju föreställningar i veckan.
Utskottet vill erinra om den kritik som riktats mot konstruktionen av det
bottenavdrag som infördes år 1957. Från Sveriges filmuthyrareförenings sida
har tillkännagivits att föreningen har för avsikt att, sedan filmstödutredningens
förslag prövats av statsmakterna, uttaga filmhyra även på den del
av biografägarens intäkter, som svarar mot bottenavdraget. Utskottet finner
därför inte lämpligt att i rådande läge genomföra en så omfattande utvidgning
av bottenavdraget som förordas i motionerna. Utskottet kan emellertid
tillstyrka en mindre ändring, innebärande att det nuvarande bottenavdraget
utsträckes att gälla biografer med högst fyra föreställningar i veckan.
De av utskottet förordade åtgärderna får betraktas som provisoriska, och
vid en slutlig prövning av filmstödutredningens förslag bör statsmakterna
vara oförhindrade att välja andra lösningar. Det synes enligt utskottets mening
lämpligt om dessförinnan även andra åtgärder i syfte att främja den
svenska filmproduktionen kan övervägas. I motionerna har givits några intresseväckande
uppslag som synes vara värda att närmare prövas.
Utskottet upptar slutligen till behandling frågan om skatteplikt för revyer.
1 enlighet med förslag av 1954 års nöjesslcatteutredning beslöts vid 1957
års riksdag att teater, musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning
i konstnärlig dans skulle undantas från skatteplikt. Detta motiverades
främst med det kulturella värde som i allmänhet ligger i teater- och konsertverksamhet.
Däremot bibehölls den tidigare regeln att skatt skulle erläggas
för revyer, kabareter och varietéer.
Vid de nya reglernas tillkomst förutsågs både från Ivungl. Maj:ts och riksdagens
sida att vissa gränsdragningssvårigheter skulle uppkomma. Man ansåg
sig emellertid kunna räkna med att svårigheterna skulle kunna bemästras.
Erfarenheterna från den tid, under vilken 1957 års regler tillämpats, ger
vid handen, att gränsdragningssvårigheterna blivit större än man då hade
anledning räkna med, bl. a. genom att en ny form av lättare underhållning
uppkommit, som formellt framträder såsom teaterpjäs men från andra synpunkter
skulle kunna betecknas som revy.
Departementschefen har med hänsyn till vad sålunda förekommit funnit
en ändring av bestämmelserna böra ske. Därvid har departementschefen ansett
sig böra förorda skattefrihet även för revyer.
Ett undantagande av sådana typiska nöjestillställningar som revyer från
skatteplikt innebär ett rätt betydande avsteg från vad som från principiell
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
11
synpunkt framstår som motiverat. Även om så sker torde vissa gränsdragningssvårigheter
komma att kvarstå. Med hänsyn till erfarenheterna från
tillämpningen finner utskottet emellertid i likhet med departementschefen
lämpligt att revyerna undantas från skatteplikt. För att motverka riskerna
för att på restaurangerna uppstår nya av nöjesskattebestämmelserna betingade
underhållningsformer förordar departementschefen att skatteplikt alltjämt
skall föreligga för revyer, som ges i samband med utskänkning av alkoholhaltiga
eller alkoholfria drycker. Därvid har departementschefen uttalat
att skatteplikt bör föreligga för revyer, som i samband med sådan utskänkning
ges i lokal där utskänkningen äger rum eller i omedelbart angränsande
lokal med öppen förbindelse till utskänkningslokalen. Enligt utskottets
mening är det, för att nämnda syfte skall kunna tillgodoses, tillräckligt
att från skattefrihet undanta revy, som ges i samband med utskänkning
av rusdrycker. Utskottet föreslår härav betingad ändring i 3 §
nöjesskatteförordningen. I anslutning härtill bör nämnas att utskänkning
självfallet får bedrivas i lokaler, som inte är omedelbart angränsande till
den, där föreställningen ges, utan att skatteplikt uppkommer för revyföreställningen.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 97, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna I: 460
av herr Bengtson m. fl. och II: 544 av herr Engkvist m. fl.
ävensom de likalydande motionerna I: 461 av herr Ivällqvist
in. fl. och II: 542 av herr Christenson i Malmö m. fl., såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet, samt de likalydande
motionerna 1:462 av herr Hjalmar Nilsson m. fl.
och 11:543 av herrar Andersson i Linköping och Ekström i
Iggesund — måtte antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 3, 7, 9 och 13 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 Senaste lydelse av 3, 7 och 13 §§ se 1957: 125 samt av 9 § se 1950: 250.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr W år 1959
Kungl. Maj:ts förslag
3 §•
Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen
a) revyföreställning, som gives i
samband med utskänkning, så ock
kabaret- och varietéföreställning;
b) biograf föreställning;
c) uppvisning eller---under
a)—g).
Nöjesskatt utgår----andra fö
remål.
7 §.
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att
för biograf föreställning nöjesskatten
utgår med 3i procent av nämnda
summa.
9 §•
Vid beräkning---------
(Nuvarande lydelse)
13 §.
Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst tre föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 75
kronor.
Utskottets förslag
3 §•
Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen
a) revyföreställning, som gives i
samband med utskänkning av rusdrycker,
så ock kabaret- och varietéföreställning;
b)
biografföreställning;
c) uppvisning eller---under
a)—g).
Nöjesskatt utgår---andra fö
remål.
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att
för biografföreställning nöjesskatten
utgår med 33 procent av nämnda
summa.
9 §•
— till tillställningen.
13 §.
Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 75
kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan
tagit sin början.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
13
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:460 av herr Bengtson
in. fl. och II: 544 av herr Engkvist m. fl.,
2) de likalydande motionerna 1:461 av herr Källqvist
in. fl. och II: 542 av herr Christenson i Malmö m. fl. ävensom
3)
de likalydande motionerna I: 462 av herr Hjalmar Nilsson
in. fl. samt II: 543 av herrar Andersson i Linköping och
Ekström i Iggesnnd,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
ntan åtgärd.
Stockholm den 28 april 1959
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Spetz, Jansson,
Gustaf Elofsson*, Söderquist, Oscar Carlsson, Bengtson, Wärnberg och Wirmark;
samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,
Kollberg, Allard, Vigelsbo, Kärrlander, Nilsson i Bästekille, Christenson i
Malmö, Darlin* och Andersson i Essvik*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Spetz, Jansson, Söderquist, Bengtson, Wirmark, Allard, Vigelsbo
och Kärrlander, vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 10 rad 10 nedifrån
med orden »Erfarenheterna från» och slutar å s. 11 rad 18 uppifrån med
orden »för revyföreställningen», bort ha följande lydelse:
»Erfarenheterna från den tid, under vilken 1957 års regler tillämpats,
ger vid handen, att gränsdragningssvårigheterna blivit något större än man
då hade anledning räkna med, hl. a. genom att en ny form av lättare underhållning
uppkommit, som formellt framträder såsom teaterpjäs men från
andra synpunkter betecknas som revy.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1959
Departementschefen har med hänsyn till vad sålunda förekommit funnit
en ändring av bestämmelserna böra ske. Därvid har departementschefen ansett
sig böra förorda skattefrihet även för revyer.
Om man genom skattebefrielse vill främja mer värdefull underhållning, är
det ofrånkomligt, att man nödgas uppdraga tämligen schablonmässiga gränslinjer
mellan sådana tillställningar, som är av kulturellt och konstnärligt
värde, och sådana, som är inriktade på att ge ren förströelse. Av naturliga
skäl finns i gränsområdet däremellan vissa former av underhållning med
både konstnärliga och förströelsebetonade inslag. Revyn tillhör en sådan
nöjesf orm. Det kan inte bestridas, att en revy i vissa fall kan ha större
kulturella och konstnärliga kvalifikationer än många andra sceniska och
musikaliska tillställningar. Vid de nya bestämmelsernas tillkomst var man,
såsom ovan nämnts, heller inte främmande för att vissa gränsdragningsproblem
skulle kunna uppkomma. I proposition nr 66 till 1957 års riksdag
uttalade departementschefen, att det skulle föra för långt, om gränsdragningssvårigheterna
finge föranleda mera betydande avsteg från vad som
från principiell synpunkt framstode som motiverat. I den förevarande propositionen
framhåller departementschefen, att revyföreställningar — liksom
kabareter och varietéer — i det allmänna medvetandet framstår som typiska
nöj est i Ilställningar. Ett undantagande av revyerna från skatteplikt innebär
därför ett betydande avsteg från de principer för gränsdragningen mellan
skattefria och skattepliktiga nöjestillställningar, som riksdagen godtog vid
frågans behandling år 1957. Det kan visserligen inte bestridas, att de nuvarande
bestämmelserna medfört vissa svårigheter vid tillämpningen, men det
i propositionen framlagda förslaget löser icke dessa problem. Därigenom
åstadkommes nämligen endast en förskjutning i gränsdragningen mellan
skattefria och skattepliktiga sceniska och musikaliska framträdanden.
Vidare måste i nuvarande statsfinansiella läge stort avseende fästas vid det
skattebortfall, som ytterligare lättnader i beskattningen kan medföra. Enligt
uppgifter från uppbördsmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
rörande nöjesskatteintäkterna av revyföreställningar under år 1958 uppgick
den totala nöjesskatten i nämnda städer för enbart revyföreställningar till i
runt tal 735 800 kronor, varav hälften eller 367 900 kronor tillföll staten.
Med ledning av dessa uppgifter och de beräkningar, som finns intagna i
1954 års nöjesskatteutrednings betänkande, kan den i propositionen förordade
skattebefrielsen för revyerna beräknas medföra ett totalt årligt skattebortfall
av 3 ä 4 milj. kronor, d. v. s. 1,5 å 2 milj. kronor för staten och
lika mycket för kommunerna.
Med hänsyn till att det framlagda förslaget om skattefrihet för revyer är
ägnat att inge allvarliga betänkligheter ur såväl principiella som finansiella
synpunkter, anser sig utskottet inte kunna tillstyrka propositionen i denna
del. Det torde böra ankomma på Knngl. Maj:t att utreda vilka andra möjligheter
som står till buds för att komma till rätta med de nuvarande tilllämpningssvårigheterna.
Bevillningsutskottets betänkande nr AO år 1959 15
dels ock att utskottets hemställan under punkten A) bort ha följande
lydelse:
»A) att riksdagen----- (= utskottet) —---följande
såsom utskottets förslag betecknade
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 19A5 (nr 823)
om nöjesskatt
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 7, 9 och 13 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Kungl. Maj.ts förslag
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 3A procent av nämnda summa.
9 §•
Vid beräkning-----
(Nuvarande lydelse)
13 §.
Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst tre föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 75 kronor.
Utskottets förslag
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 33 procent av nämnda summa.
13 §.
Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 75 kronor.
9 §•
—----till tillställningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan tagit
sin början.»
1 Senaste lydelse av 7 och 13 §§ se 1957: 125 samt av 9 § se 1950:250.
51)0710 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag