Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
1
Nr 29
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål, m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna I: 4 av herr Lindblom m. fl. och II: 3 av
herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 % av den taxerade
inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000
kronor om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa, vetenskapliga eller undervisningsändamål»; samt
2) motionen 11:207 av herrar Hamilton och Lothigius, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag i syfte att avdragsrätt införes för donationer
och utgifter till kulturminnesvårdande ändamål, förutsatt att varje
ändamål godkännes i den ordning, som Kungl. Maj :t kan finna lämplig».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 3 och II: 207.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkarcn
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. 5 och RÅ 1941 Fi not. 534).
Några speciella föreskrifter i skattelagstiftningen om avdrag för utgifter
för kulturminnesvårdande åtgärder förekommer ej. I den mån kostnad
I Hihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 29
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
för sådan åtgärd enligt eljest tillämpliga regler kan hänföras till omkostnad
i förvärvskälla torde den vara avdragsgill; i annat fall lär avdrag vägras.
Sålunda liar innehavaren av ett fideikommiss ansetts berättigad till
avdrag för kostnad för vård och konservering av en konstsamling, ingående
i fideikommissegendomen, allenast i den mån kostnaderna är hänförliga
till reparation eller underhåll av byggnader (Riksskattenämndens medd.
1958 nr 1 under 9).
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs
sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades
senast vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet
uppgått till minst 1 000 kronor.
De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt
varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att
bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,
som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse
framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida.
Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåva. Sålunda yrkades i en vid 1950 års riksdag väckt
motion, II: 378 (av herr Håstad), utredning i syfte att avdragsrätt för donationer
till vetenskaplig undervisning och forskning måtte införas. Samma
års bevillningsutskott erinrade då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande
nr 30, vilket godkändes av riksdagen, om utskottets ovannämnda
principiella uttalanden. Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade därom
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 i anledning av väckt motion,
II: 363 (av herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades införandet av skattefrihet
för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.
I en vid 1953 års riksdag väckt motion, I: 271 (av herr Ohlon), framfördes
liknande yrkande som i de nu förevarande motionerna. Motionen avstyrktes
av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända
betänkande nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål motionärerna
avsåg att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss utsträckning
intog en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet
till såväl arvsskatt som gåvoskatt var sålunda befriad stiftelse eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959 3
sammanslutning, som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns
eller ungdoms vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller
forskning. Motsvarande skattebefrielse förelåg jämväl enligt förordningen
om kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen var stiftelse med
sådant ändamål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt
vid den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet
anförde vidare, att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad
bidragsvillighet från enskilda donatorers sida, ansåg sig utskottet inte
kunna förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande
ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört
kunde enligt utskottets förmenande ej motivera ett frångående av ovannämnda
tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.
I de vid 1955 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 139 (av herr
Weiland in. fl.) och II: 427 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.) framfördes yrkanden
av samma innebörd som i förevarande motioner 1:4 och 11:3.
Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet finna, att vad från 1953
års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga alltjämt ägde giltighet.
Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på vad som anförts därom,
att ifrågavarande ändamål redan hade i viss mån tillgodosetts i beskattningshänseende.
Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna
angivna riktlinjerna skulle kunna medföra ett högre bidrag till ifrågavarande
ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket skulle
bli fallet genom direkta anslag, kunde utskottet dock ej finna att detta i
och för sig var ett argument för införande av en sådan avdragsrätt. Utskottet
ville härutinnan endast framhålla, att man inte på förhand kunde
bedöma, vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att
erhålla ökade bidrag till sin verksamhet och inte heller hur stora de ökade
kostnaderna för statsverket skulle bli.
Vid 1956 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 398 (av
herr Weiland in. fl.) och II: 246 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.) att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle begära utredning rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent
av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 009 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål.
Bevillningsutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 34 om alt frågan om avdragsrätt för periodiskt understöd till allmännyttigt
ändamål kunde förutsättas komma att prövas av 1950 års skattelagssakkunniga.
I den mån motionerna åsyftade avdragsrätt för sådana gåvor,
som föll in under begreppet periodiskt understöd, var denna fråga
således föremål för utredning, varför syftet med motionerna i denna del
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
redan var tillgodosett. Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar av
denna art skulle medges eller ej borde inte tas under övervägande av riksdagen
förrän 1950 års skattelagssakkunniga slutfört sin förenämnda utredning.
En sådan prövning syntes enligt utskottets mening jämväl påverka
bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt
ändamål. Sistnämnda spörsmål krävde icke endast överväganden
av principiell natur utan även ställningstagande till åtskilliga praktiska
problem. Utskottet var sålunda medvetet om att en dylik avdragsrätt skulle
medföra kontrollsvårigheter och även i andra hänseenden vara svår att förena
med strävandena att åstadkomma ett förenklat deklarations- och taxeringsförfarande.
Utskottet fann för sin del lämpligt att de sakkunniga vid
sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog
principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.
I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, in. in. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttigt
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,
om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma,
särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma
olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand av
betydelse att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den
ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.
I detta hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.
Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes
skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens
förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).
Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för
skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med
hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.
Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida,
alt avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn
till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd
till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder,
enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,
om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av
förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse
för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar
å bosättningslån eller andra skulder.
Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
5
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd
av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoliring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av
de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa
mån beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid
skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är
uppenbart.
Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyltighet men beträffande
vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen
mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag
med avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera
allmänt innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister.
Beskattningsmyndigheterna torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa
avgöranden, särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och
sammanslutningar bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan
huruvida och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att
villkoren för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.
I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.
Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar, som
arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt 20 §
KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.
Av nu angivna skäl bär de sakkunniga inte insclt sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken alt — om det skulle befinnas
angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg
än att tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde
detta ske genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för
försäkringspremier o. d. ändrades så att avdragsrätten omfattade även
avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätlen
skulle därvid såsom nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga
avgifter och bidrag till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar
hade ur social synpunkt ett värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens,
och det kunde därför icke anses föreligga avgörande
principiella skäl mot alt skattskyldig medges eu friare valrätt i fråga
om utnyttjandet av ifrågavarande av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt
skulle en sådan ändring kunna genomföras på jämförelsevis enkelt
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
sätt genom ändring av 46 § 2 mom. kommnnalskattelagen och 4 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt. Emellertid har en sådan lösning
av förevarande fråga vissa beröringspunkter med spörsmålet om avdrag
för medlemsavgifter, varför den borde ytterligare övervägas i samband med
behandlingen av skattebestämmelserna rörande medlemsavgifter.
Vidare väcktes vid 1957 års riksdag dels de likalydande motionerna 1:45
(av herr Weiland m. fl.) och II: 50 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.), med
i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956 väckta motionerna,
dels de likalydande motionerna I: 134 (av fröken Andersson in. fl.)
och II: 173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att riksdagen måtte medgiva
skaltskyldig, som under beskattningsår för vilket taxering verkställes
år 1958 eller år 1959 lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet
bland flyktingar, avdrag härför vid taxering till statlig inkomstskatt.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte 1957 års bevillningsutskott
bifall till motionerna. Därvid erinrade utskottet om att skattelagssakkunnigas
utredning för det dåvarande var föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Vidare anförde utskottet följande.
Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt
för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår
skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument
för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande
inverkan på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga
ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få
en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet
av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål — som riksdagen vid
flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens
sida. Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art
riktas mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat
skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid
taxeringsarbetet.
Slutligen yrkades vid 1958 års A-riksdag i motionen II: 330 (av herr Håstad),
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning, varvid förutsatts att donationerna
avsett ändamål, som godkänts av Kungl. Maj :t. I betänkande nr 12 samma
år, vilket betänkande godkändes av A-riksdagen, anförde bevillningsutskottet
bl. a. följande.
Det kan visserligen antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som
den av motionären åsyftade skulle stimulera till gåvor för vetenskaplig
undervisning och forskning. Man kan emellertid inte bortse från att i sådana
fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd del av
gåvan skulle motsvaras av därå belöpande skatt. Utskottet vill även erinra
om den tidigare från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet
av allmännyttiga ändamål inte bör ske genom lättnader vid beskattningen
utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befin
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
7
nes påkallat, detta stöd bör lämnas genom anslag. Utskottet anser sig därför
inte böra förorda, alt ytterligare skattelättnader för vetenskaplig forskning
och undervisning än som redan är medgivna införes i skattelagstiftningen.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet den ifrågavarande motionen.
Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.
I de likalydande motionerna 1:4 och 11:3 understrykes angelägenheten
av att frågan om avdragsrätt för penninggåvor till humanitära,
religiösa och vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål blir föremål
för en särskild utredning. Skälen därtill är både många och bärande.
Med varje år har situationen försvårats för de organisationer, institutioner,
fonder in. fl., som frivilligt tjänar ändamål vars allmänna nytta för samhället
torde vara ostridig. Penningvärdeförsämringen har kraftigt reducerat
organens kapitalresurser. Avkastningen av kapital har ej tillnärmelsevis
räckt till för att kompensera inflationens verkningar. Skall vederbörande
organisationer eller fonder kunna fylla sina uppgifter, måste man
räkna med nytillskott av gåvomedel. Med det för närvarande kännbara skattetrycket
begränsas den enskildes möjligheter att främja ändamål som ligger
honom varmt om hjärtat och vars främjande kan vara av stort värde
för vårt samhälle.
En utredning skulle bringa klarhet över hithörande frågor. Vad folkrörelser
och frivilliga initiativ för andliga och humanitära ändamål betytt
och betyder i dag har ofta och väl vitsordats. Genom en begränsad avdragsrätt
för gåvor till dessa folkrörelser skulle för dem beredas än större möjligheter
till en positiv insats, inte minst för ungdomens fostran. Erfarenheterna
från de länder, där man bereder skattelindring åt givare till dylika
ändamål, har varit positiva. En växande folkopinion skulle med tillfredsställelse
se om riksdagen frångick sin tidigare negativa inställning och begärde
en utredning. — Det bör givetvis ankomma på utredningen att draga
upp riktlinjerna för avdragsrätt. I tidigare år väckta motioner har föreslagits
rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp
upp till 10 procent av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt
belopp av förslagsvis 1 000 kronor. Det är självklart att vissa gränser
för avdragsrätten bör fastställas. Det torde också vara befogat att, efter
ansökan, fastställa vilka organisationer, institutioner och fonder, som fyller
kraven för att avdragsrätt för gåva skall föreligga. De problem som kan
möta utredningen torde säkerligen kunna bemästras i vårt land lika väl
som i andra länder.
I motionen 11:2 0 7 framhåller motionärerna att den svenska kulturminnesvården
har ytterst begränsade ekonomiska resurser att restaurera,
konservera eller på annat sätt vårda ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla
minnesmärken av skilda typer. Anslagen på riksstaten till riksantikvarieämbetets
förfogande förslår endast till de allra angelägnaste och
nödvändigaste arbetena och skyddsåtgärderna. Icke heller bidrag från fonder,
såsom I. ex. lotteriinedelsfonden, och av kommuner, stiftelser och sam
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
manslutningar av olika art möjliggör ett förverkligande av mer än en bråkdel
av de många och viktiga arbeten som är en förutsättning för att åt eftervärlden
skall kunna vidmakthållas de för kunskaper om vårt lands kulturutveckling
och historia oersättliga dokument, som fornlämningar, äldre bebyggelse
och dess inredning utgör. I några fall har det varit möjligt att genomföra
vissa konserverings- eller andra vårdnadsarbeten av synnerligen
angeläget slag för medel som i varje särskilt fall donerats av privatpersoner.
Behovet av sådana för speciellt kostnadskrävande arbeten omedelbart
tillgängliga medel kommer med visshet att ökas i framtiden och det förefaller
föga troligt att staten helt kommer att kunna påtaga sig de ökade
ekonomiska bördor kulturminnesvården härför kräver. Motionärerna finner
det ytterst angeläget att man undersöker varje möjlighet att stimulera
enskilda personer att lämna bidrag till kulturminnesvårdande ändamål.
En väg, som härvid särskilt väl synes i detta hänseende vara värd att prövas,
vore att bereda skattebefrielse (avdragsrätt vid taxering) för belopp
vilka använts för bidrag till (eller kostnad för) ändamål av denna art. Det
förutsättes härvid att de ifrågavarande ändamålen i varje särskilt fall skall
prövas i den ordning som Kungl. Maj :t kan finna lämplig.
Utskottet
De motioner som utskottet i förevarande sammanhang har att behandla
avser i första hand frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor.
I de likalydande motionerna 1: 4 och II: 3, vilka motioner utskottet först
upptar till behandling, hemställes sålunda, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, litterära, religiösa eller
vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Motionärerna förordar
en begränsning av avdraget till viss procent av den skattskyldiges
inkomst, exempelvis 10 procent, och att det belopp, som högst må avdragas,
fastställes till förslagsvis 1 000 kronor.
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga
ändamål har, som framgår av den tidigare framställningen, upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling. Under åren före
och under det andra världskriget fick avdrag åtnjutas för gåvor till luftvärnet
och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943
års taxering. Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl.
Maj :t medgiva, att skattskyldig vid taxering åren 1944 och 1945 till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt fick åtnjuta avdrag för penninggåvor, ej
understigande 1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande
av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. De medgivanden som
vid dessa tillfällen gjorts har föranletts av särskilda förhållanden och varit
begränsade till tiden. Då fråga om sådan avdragsrätt varit under bedö
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
9
mande, har från riksdagens sida uttalats, att bestämmelser av detta slag
innebar en uppenbar avvikelse från de principer, som låg till grund för
gällande skattelagstiftning och att främjandet av allmännyttiga ändamål
inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkta bidrag från statens sida. Riksdagen har sedermera vid
flera tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden om införande av
liknande avdragsrätt för gåvor till vetenskapliga eller humanitära och liknande
ändamål.
Av den föregående redogörelsen framgår vilka skäl som därvid ansetts
tala mot en dylik avdragsrätt. Det må här vara tillräckligt att erinra om
utskottets ställningstagande till motionsvis framförda yrkanden vid 1956
och 1957 års riksdagar av samma innebörd som i de förevarande motionerna.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34 erinrade 1956 års
bevillningsutskott om att motionerna, i vad de åsyftade sådana gåvor som
föll in under begreppet periodiskt understöd, redan var föremål för utredning
av skattelagssakkunniga. Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar
av denna art skulle medges eller ej, hade utskottet inte anledning att uttala
sig om. Först sedan skattelagssakkunniga slutfört sin utredning, syntes
denna fråga böra tas under övervägande av riksdagen. En sådan prövning
syntes enligt utskottets mening jämväl påverka bedömningen av frågan om
avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt ändamål. Utskottet fann
det för sin del lämpligt att de sakkunniga vid sin prövning av frågan om
avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell ställning till spörsmålet
om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål och därvid övervägde
de synpunkter motionärerna anfört.
Skattelagssakkunniga slutförde år 1956 utredningen om avdrag för periodiska
understöd och behandlade därvid även frågan om avdragsrätt för
enstaka gåvor. Av skäl, som tidigare redovisats, ansåg de sakkunniga sig
inte böra förorda avdragsrätt för periodiska understöd eller gåvor till allmännyttiga
ändamål.
1957 års bevillningsutskott anförde, i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 36, att enligt vad skattelagssakkunnigas utredning utvisade, kunde
införandet av avdragsrätt för gåvor inte motiveras utifrån de principer,
som ligger till grund för vår skattelagstiftning. Utskottet ville inte bestrida
att det ifrågasatta avdraget skulle få en viss inverkan på de skattskyldigas
beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga ändamål, men enligt utskottets
uppfattning borde främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål — som riksdagen vid flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat
—■ inte ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande fall
genom direkt bidrag från statens sida. Förutom denna principiella invändning
kunde erinringar av annan art riktas mot ett särskilt avdrag för gåvor.
Som skattelagssakkunniga påpekat skulle avdragsrätten verka ojämnt
och föranleda betydande olägenheter vid taxeringsarbetet. Då skattelags2
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 29
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
sakkunnigas förslag i detta ämne var föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
avstyrkte utskottet utredningsyrkandet i motionerna.
De uttalanden som sålunda gjordes av 1957 års bevillningsutskott i denna
fråga får alltjämt anses äga giltighet. Även om en avdragsrätt i enlighet
med de i motionerna angivna riktlinjerna skulle kunna medföra en ökad
bidragsgivning till ifrågavarande ändamål än som vid motsvarande kostnad
för statsverket skulle bli fallet genom direkt anslag, kan utskottet dock
inte finna att detta i och för sig utgör tillräckligt skäl för införande av en
sådan avdragsrätt. Utskottet vill härutinnan endast framhålla, att det icke
låter sig på förhand bedöma, vilka institutioner eller sammanslutningar
som skulle komma att erhålla ökade bidrag till sin verksamhet och icke
heller hur stora de ökade kostnaderna för statsverket skulle bli. Vad motionärerna
i övrigt anfört anser utskottet ej heller böra föranleda utskottet
att intaga annan ståndpunkt till förevarande spörsmål än som intogs av
1957 års bevillningsutskott. Utskottet anser sig följaktligen böra biträda
den vid tidigare års riksdagar framförda uppfattningen, att främjandet av
allmännyttiga ändamål icke bör ske genom lättnader vid beskattningen
utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,
detta stöd bör lämnas genom anslag. Med hänsyn till det anförda
finner utskottet sig inte böra tillstyrka de förevarande motionerna 1:4
och 11:3.
Vad härefter angår yrkandet i motionen II: 207, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i
syfte att avdragsrätt införes för donationer och utgifter till kulturminnesvårdande
ändamål, får utskottet anföra följande.
Såvitt avser yrkandet om avdragsrätt för donationer torde de ovan anförda
synpunkterna äga tillämpning. I motionerna yrkas emellertid även
avdrag för havda utgifter för kulturminnesvårdande åtgärder avseende den
skattskyldiges egna tillgångar. Beträffande avdragsrätten för dylika utgifter
gäller vanliga regler. I allmänhet torde sådana kostnader vara avdragsgilla,
om de avser reparation eller underhåll av egendom, som ingår i av den
skattskyldige bedriven förvärvsverksamhet. Avser åtgärderna annan egendom,
t. ex. en privat konstsamling, torde avdrag för kostnaderna däremot
ej medges. Att på förevarande begränsade område använda ett annat omkostnadsbegrepp
än det eljest tillämpliga kan emellertid ej vara tillrådligt.
Utskottet anser sig av nu angivna skäl inte böra tillstyrka vrkandet i motionen
II: 207.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 4 av herr Lindblom
in. fl. och II: 3 av herr Gustafsson i Borås m. fl. om rätt till
skatteavdrag för gåvor till humanitära m. fl. ändamål, samt
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959
11
2) att motionen II: 207 av herrar Hamilton och Lothigius
om rätt till skatteavdrag för donationer och utgifter för
kulturminnesvårdande ändamål,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1959
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg, Söderquist, Oscar
Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Anders Johansson, Hellebladh, Yngve Nilsson
och Mattsson; samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Kollberg, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg, Wiklund, Engkvist, Asp, Darlin, Andersson
i Essvik och Eriksson i Bäckmora.
Reservationer
I) av herrar Söderquist, Anders Johansson, Kollberg och Gustafson i
Göteborg,
vilka under hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna I: 4 av
herr Lindblom m. fl. och II: 3 av herr Gustafsson i Borås m. fl. ansett att
utskottet under punkt 1) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1: 4 av herr Lindbolm m. fl. och II: 3 av herr Gustafsson i
Borås m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den
taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål
eller undervisningsändamål.
II) av herrar Yngve Nilsson, Magnusson i Borås och Darlin.
590500 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag