Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

1

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring av förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35 av fröken Andersson och 11:48 av
fru Wallerius-Gunne, vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

ändring av 4 § förordningen den 6 juni 1952 (nr MO) med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla följande
ändrade lydelse:

4 §•

Den som —- --- till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda inom tre år efter taxeringsåret,
vid äventyr att avkortning eller restitution enligt denna förordning
icke beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna för åtnjutande
av avkortning eller restitution föreligga först efter det kammarrätten eller
Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens taxering för ifrågavarande
taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten tillhanda inom tre
år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag
meddelats.

Ansökan göres--— av riksskattenämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

2) de likalydande motionerna I: 296 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II:
366 av fröken Wetterström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 23

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

Förslag
till

Förordning angående ändring av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall (nr 410)

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla följande
ändrade lydelse.

2 §•

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga summan av
60 procent av inkomstbelopp å högst 50 000 kr.,

70 » » » överstigande 50 000 men ej 100 000 kr. samt

80 » » » » 100 000 kr.,

varvid med inkomstbelopp avses den för den skattskyldige under taxeringsåret
enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad
med det belopp, varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda
förordning må hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen
må dock tillhopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga
inkomstskatten och förmögenhetsskatten.

Vid fastställande---beräknat belopp.

Vid beräkning---hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 48 och II: 366.

Vissa bestämmelser om skattebegränsning har gällt under senare år. Den
första förordningen om begränsning av skatt till staten antogs genom beslut
vid 1942 års riksdag. För närvarande gäller förordningen den 6 juni
1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Enligt 1952 års förordning äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta
avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen
och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig inkomstskatt
och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstings -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

3

medel och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 % av den enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp
varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande
taxeringen (den s. k. 80 %-regeln). Avkortningen och restitutionen får dock
aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tinghusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten
får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den
skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den
skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret,
eller — därest han taxerats till sådan skatt i Stockholm — till överståthållarämbetet.
Ansökan skall vara nämnda myndighet till handa före utgången
av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning
eller restitution inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av
avkortning eller restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten
eller regeringsrätten, skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens
utslag vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning fick skattereduktionen
endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom
nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr
359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.
att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende
av inkomsten, och att man inte kunde uppställa kravet, att en förmögenhetsskatt
alltid skulle kunna betalas ur inkomsten utan fick belasta själva
förmögenheten, lett till att alla förslag om maximering dittills avvisats
av statsmakterna. Denna uppfattning fann departementschefen visserligen
grundad i de fall, då belastningen av själva förmögenheten vore av övergående
natur, men att läget blev ett annat vid mycket stora förmögenheter
och då skattesatserna stigit till sådan höjd, att även vid normal avkastning
förmögenheten mera permanent behövde tas i anspråk för skattens erläggande.
Vid övervägande av det förslag till bestämmelser om skattebegränsning,
som propositionen innehöll, hade departementschefen inte ansett riktigt
att göra avsteg från principen, att skatt på förmögenhet kunde utgå
oberoende av inkomstens storlek. Den begränsning som föreslogs lämnade
därför den särskilda förmögenhetsskatten såtillvida orubbad, att denna under
alla förhållanden skulle utgå, även om på grund därav skattebeloppet
inte kom att nedbringas till de 80 procent av den taxerade inkomsten, som i
övrigt föreslogs såsom maximum.

Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av
1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något
praktiskt hinder för alt inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i det

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

be!opp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras, inte
syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna
hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning i vissa
fall icke medgett en begränsning av skatterna till 80 procent av inkomsten.
Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan större olägenheter
syntes kunna förverkligas genom att skattereduktionen tilläts omfatta
även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening skäl för en sådan
utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Vid utvidgningen måste
dock fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom nedbringades
till lägre belopp än som motsvarade skatten på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten. 80-procentspärren skulle nämligen eljest i vissa fall
leda till en rubbning av grunderna för den statliga förmögenhetsskatten.

Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom
kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,
sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar
förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas den
skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk person
eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger trettio gånger
ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt förordningen
om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst för
beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra detta belopp,
dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Reduktionsregeln
innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst (se SOU 1946:
79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst understiger
1 I 2/„ % av den skattepliktiga förmögenheten någon ytterligare reduktion
av förmögenhetsskatten inte erhålles.

I de förevarande motionerna har anförts bl. a. följande.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:35 och 11:48 erinrar
inledningsvis om att för sent ingiven ansökan om avkortning eller restitution
inte upptages till prövning enligt utslag av regeringsrätten (RÅ 1950
not Fi 1316 och 1317). Härefter framhålles bl. a. att bestämmelserna om begränsning
av skatten är av sådan karaktär att de borde tillämpas ex officio.
Emellertid låter sig detta svårligen göra med hänsyn bl. a. till att en och
samma skattskyldig kan för visst år debiteras skatt av skilda skattemyndigheter.
Då det sålunda å andra sidan endast är praktiska skäl som hindrar
en tillämpning ex officio, bör preskriptionstiden inte göras alltför rigorös,
särskilt som underlåtenhet att inge ansökan inom föreskriven tid med säkerhet
beror på bristande kännedom om denna fatalietid eller om bestämmelsen
över huvud taget. Enligt 70 § uppbördsförordningen är skattskyldig, som påförts
för låg skatt eller gottskrivits preliminär skatt med för högt belopp, fri
från betalningsskyldighet om krav inte delgivits honom inom fyra år efter
utgången av vederbörligt uppbördsår. Enligt motionärernas uppfattning är
det rimligt att motsvarande preskriptionstid medges skattskyldig i berörda
avkortnings- och restitutionsfall.

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

5

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:296 och II:
3 6 6 har framhållits att det förekommit två allmänna fastighetstaxeringar
sedan 1949 års skatteutredning gjorde sina undersökningar. För hela riket
har taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter vid 1952 års allmänna fastighetstaxering
höjts med 59 procent och därefter vid 1957 års allmänna fastighetstaxering
med ytterligare 61 procent. Höjningen av värdet å den växande
skogen har varit betydligt högre. Ett antal jordägareföreningar har låtit
företa en undersökning enligt material, som insamlats från föreningarnas
medlemmar, för att visa verkningarna av de årliga inkomst- och förmögenhetsskatterna
för större jordegendomar. Antalet undersökta egendomar är
visserligen inte stort, men på grund av att urvalet kommit att ske rent
slumpvis torde utredningens resultat emellertid ha ett icke obetydligt värde.
Undersökningen baserar sig på uppgifter, som hämtats från 1956 års deklarationer
avseende 24 enskilda egendomar och 20 fideikommissegendomar.
Med dessa uppgifter som grund har i utredningen förmögenhetsskatterna uträknats
dels enligt 1956 års fastighetstaxeringsvärden, dels enligt de år 1957
höjda taxeringsvärdena. Den sammanlagda förmögenheten för berörda skattskyldiga
utgjorde enligt 1956 års taxeringsvärde ca 151 milj. kr. Höjningen
av taxeringsvärdena 1957 uppgick till ca 94,9 milj. kr. — motsvarande nära
63 % —• varför förmögenheten härigenom skulle ha bringats upp till 245,9
milj. kr. De sammanlagt påförda förmögenhetsskatterna utgjorde enligt
1956 års taxeringsvärden 2 519 784 kr. och skulle med de förhöjda taxeringsvärdena
ha uppgått till 4 221 260 kr., motsvarande en ökning med 1 701 476
kr. eller 68 %.

Vid utredningen har också undersökts storleken av den »effektiva» skatten,
d. v. s. den skatt som verkligen utgår sedan hänsyn tagits till 80 %-regeln. I procent av inkomsten — taxerad inkomst jämte beloppet av avdragna
allmänna skatter — har denna skatt fördelat sig på de skattskyldiga
på sätt framgår av följande sammanställning. Därav framgår även i vilket

Effektiv skatt i %
av ink.

1956

års tax.värden

1957

års tax. värden

antal

ink.skikt
kr

skatte-

belastning

%

antal

ink.skikt
kr

skatte-

belastning

%

mer än 80 % ......

3

över 200 000

89, 93 och 130

2

100—200 000

85—86

5

100—200 000

87—100

1

50— 75 000

98

1

50— 75 000

144

1

25— 50 000

101

2

under 25 000

131 och 134

S:a

3

12

80 ................

18

21

70—80 ............

4

5

60—70 ............

9

5

50—60 ............

9

1

under 50 ..........

1

0

S:a

44

44

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

inkomstläge de skattskyldiga befunnit sig och skattebelastningen för dem
som haft att betala mer än 80 procent av inkomsten i skatt.

Sammanställningen visar, att 80 %-regeln haft betydelse för ej mindre
än 21 — i det närmaste hälften —• av de berörda egendomarna redan enligt
1956 års taxeringsvärden. För 3 av dessa har regeln ej haft tillräcklig effekt.
De år 1957 genomförda höjningarna av taxeringsvärdena skulle emellertid
starkt ha förskjutit procenttalen för den effektiva skatten uppåt. Blott beträffande
11 — motsvarande en fjärdedel — av egendomarna skulle skatten
ha understigit 80 %, medan den för 12 egendomar hade uppgått till mer än
80 %.

Motionärerna uttalar att en omprövning av gällande 80-procentspärr är
befogad. Enligt motionärernas uppfattning måste årliga skatter av den storlek
som här angivits betraktas såsom helt orimliga. Höjningen av fastighetstaxeringsvärdena
har medfört höjningar av förmögenhetsskatten i sådan omfattning
att detta knappast kan ha varit avsikten vid skattebestämmelsernas
utformande. Det synes därför nödvändigt att för de jordbrukets och
skogsbrukets utövare som befinner sig i dessa inkomstlägen högst betydligt
mildra verkningarna av den förhöjda förmögenhetsskatten till följd av de
ökade fastighetstaxeringsvärdena. Andra grupper i samhället torde knappast
ha drabbats av en motsvarande skattebelastning, varför även rättviseskäl
synes tala för en modifikation av bestämmelserna.

Vad som i första hand synes nödvändigt för att få en rimligare ordning i
förevarande avseende är att den utökning av reduktionsmöjligheterna genom
avkortning eller restitution som påbörjades 1952 nu fortsättes. Motionärerna
förordar en bestämmelse innebärande att begränsningen av huvudregelns
verkningar inte skall sträcka sig längre än att de kommunala skatterna alltid
lämnas intakta.

För skattskyldiga med icke alltför betydande inkomster är vidare en gräns
på 80 procent alldeles för hög, helst som det ju här inte är fråga om enbart
en marginalskattesats i ett visst progressionsskikt utan om en skattesats
som träffar inkomsten i dess helhet. Motionärerna förordar att procenttalet
bibehålies vid 80 för inkomster överstigande 100 000 kronor men sänkes för
inkomster därunder, nämligen till 60 för inkomster å högst 50 000 kronor
och till 70 för inkomster överstigande 50 000 men ej 100 000 kronor.

Utskottet

I de förevarande motionerna föreslås vissa ändringar avseende den s. k.
80-procentregeln, varom stadgas i förordningen med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall. Vad först angår motionerna I: 35 och II: 48
har däri föreslagits förlängning av den tid, inom vilken skattskyldig har att
inge ansökan om tillämpning av förordningen såvitt avser hans beskattning.
För närvarande gäller i detta hänseende att ansökan skall inges till
vederbörande länsstyrelse före utgången av kalenderåret näst efter taxerings -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959 7

året. Om förutsättningar för avkortning eller restitution enligt förordningens
bestämmelser föreligger först efter utslag av kammarrätten eller regeringsrätten,
skall ansökan inges inom ett år från det utslaget vunnit laga
kraft. För sent ingiven ansökan upptas inte till prövning. Motionärerna anser
ansökningstiden vara alltför knapp och hemställer att tiden förlänges
med två år.

I normala fall, d. v. s. då förutsättningar för förordningens tillämpning
föreligger redan på grund av taxeringsnämndens beslut, innebär nuvarande
bestämmelser att den skattskyldige har två år på sig från utgången
av inkomståret att göra framställning om avkortning eller restitution av
de på året belöpande skatterna. Räknat från den tidpunkt, då den skattskyldige
vanligen erhåller debetsedel å slutlig skatt, är tiden drygt ett år.
Denna ansökningstid, som bör jämföras med andra fatalietider inom beskattningsområdet
och inte, såsom skett i motionerna, med den för statens
skattekrav gällande preskriptionstiden, är i varje fall inte kortare än
fatalietiderna i allmänhet. Visserligen har det, som motionärerna påpekat,
förekommit fall då ansökan om avkortning eller restitution såsom för sent
ingiven avvisats, men dessa fall torde i allmänhet ha avsett skatt enligt
taxeringar som verkställts under 80-procentregelns tidigaste giltighetstid.
Utskottet vill erinra om att den första förordningen i ämnet utfärdades år
1942 och att det därigenom införda skattebegränsningssystemet innebar en
nyhet för vår skattelagstiftning. Det är med hänsyn härtill inte förvånande
om några skattskyldiga, som berördes av förordningens bestämmelser, till
en början svävade i okunnighet om denna möjlighet till skattebegränsning.
Utskottet anser det givetvis beklagligt att rättsförluster av den här ifrågavarande
arten uppkommit och finner det angeläget att skattelagstiftningen
utformas så att rimliga möjligheter finns att undvika dylika konsekvenser.
Då det emellertid får antagas att kännedomen om 80-procentregelns
existens och om villkoren för dess tillämpning numera är allmän bland
sådana skattskyldiga, på vilkas taxering regeln kan vara tillämplig, och
då vidare den föreskrivna ansökningstiden i och för sig får anses medge
tillräckligt rådrum, anser sig utskottet inte böra tillstyrka den i motionerna
I: 35 och II: 48 förordade förlängningen av ansökningstiden.

I motionerna 1:296 och 11:366 yrkas ändring i två hänseenden i det
materiella innehållet i de nuvarande bestämmelserna rörande 80-procentregeln.
Således yrkas sänkning av skattemaximum. Motionärerna föreslår
att gränsen sättes till 60 procent för inkomstbelopp å högst 50 000 kronor
och till 70 procent för inkomstbelopp som överstiger 50 000 men ej
100 000 kronor. För inkomstbelopp över 100 000 kronor föreslås nuvarande
skattemaximum, 80 procent, skola bibehållas. Vidare yrkas att hela
förmögenhetsskatten skall kunna avkortas eller restitucras om så erfordras
för att nedbringa den totala skatten till skattemaximum, bestämt på nyss
angivet sätt. De kommunala skatterna skulle däremot fortfarande utgå
ograverade. För närvarande gäller att den totala skatten inte genom av -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

kortningen eller restitutionen får nedbringas till lägre belopp än som motsvarar
— förutom de kommunala skatterna — skatten å hälften av den
skattepliktiga förmögenheten.

Till stöd för yrkandena anför motionärerna bl. a. att nuvarande bestämmelser
i många fall inte medger en begränsning av skatten till 80 procent
av den skattskyldiges inkomster. Enligt en av motionärerna åberopad utredning
har antalet sådana fall ökat väsentligt, främst på grund av den
kraftiga höjningen av taxeringsvärdena vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.

Utskottet är medvetet om att i särskilda fall 80-procentregeln inte medger
en begränsning av den skattskyldiges totala skattebelastning till 80
procent av hans inkomster. Detta är en i och för sig inte önskvärd konsekvens
av bestämmelsernas avfattning. Det har emellertid ansetts att de
kommunala skatterna inte till någon del skall kunna reduceras genom
inverkan av 80-procentregeln. I detta förhållande yrkar motionärerna ingen
ändring. Utskottet vill med anledning härav framhålla att man alltid måste
räkna med fall, i vilka 80-procentregeln inte verkar effektivt, så länge inte
också de kommunala skatterna kan avkortas eller restitueras. Även vid
bifall till motionsyrkandena skulle det således i fortsättningen kunna inträffa
att vissa skattskyldiga måste betala mer än 80 procent av sina inkomster
i skatt.

Den begränsningsregel mot vilken motionärerna vänder sig, nämligen
bestämmelsen att avkortning eller restitution enligt 80-procentregeln inte
får överstiga skatten å viss del av förmögenheten, sammanhänger med utformningen
av den vid taxering till statlig förmögenhetsskatt tillämpliga
s. k. reduktionsregeln. Enligt denna kan skattskyldigs beskattningsbara
förmögenhet i fall, då den skattskyldige har relativt liten inkomst, bestämmas
till ett i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten på
visst sätt reducerat belopp. Den spärren gäller emellertid att den beskattningsbara
förmögenheten skall fastställas till lägst femtio procent av den
skattepliktiga förmögenheten. Det har således ansetts att den statliga förmögenhetsskatten
inte genom tillämpning av 80-procentregeln skall kunna
nedbringas i större utsträckning än som följer av nämnda reduktionsregel.
Bestämmelserna vilar på uppfattningen att förmögenheten som sådan ger
viss skattekraft oberoende av inkomsten. Är den årliga avkastningen mycket
ringa eller ingen alls, vilket endast tillfälligtvis torde vara fallet, har
detta alltså inte ansetts motivera hel befrielse från förmögenhetsskatt. Reduktionsregeln
vid förmögenhetsbeskattningen innebär, såsom framhölls
vid dess tillkomst, att reduktionseffekten upphör då den skattskyldiges
inkomster understiger 1 2/3 procent av hans skattepliktiga förmögenhet.

Spärren i berörda reduktionsregel skulle i viss mån sättas ur kraft om
man i enlighet med motionärernas yrkande slopar den begränsning i 80-procentregeln, som ligger i bestämmelsen att skatten ej får nedbringas
med större belopp än som motsvarar förmögenhetsskatten å halva förmögenheten.
Enligt utskottets mening bör detta inte komma i fråga. Utskottet

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

9

vill erinra om att spärren får sägas tjäna syftet att garantera att en viss
årlig förmögenhetsskatt uttas av sådana ägare av större förmögenheter,
som äger möjlighet att själva reglera storleken av de inkomster som varje
år framtas till beskattning. Funnes inte spärren skulle skattebelastningen
kunna avsevärt nedbringas även beträffande förmögenheter, som på längre
sikt ger normal avkastning. Vissa förmögenhetsägare skulle nämligen kunna
koncentrera sina inkomster till några få år under t. ex. en tioårsperiod
och dessa år påtaga sig full förmögenhetsskatt, medan de å andra sidan
övriga år under perioden redovisade små inkomster med påföljd att då
ingen eller blott obetydlig förmögenhetsskatt påfördes dem. Samma skäl,
som motiverar spärren vid förmögenhetsbeskattningen, talar också för
bibehållande av motsvarande bestämmelse i 80-procentregeln.

Även de spärrar beträffande skattereduktionen, som 80-procentregeln
innehåller, medför att regeln upphör att verka i vissa fall vid onormalt
låg avkastning av större förmögenheter. Oftast är det då fråga om förmögenheter
placerade i fastigheter. Den i motionerna åberopade utredningen
avser också enbart på sådant sätt placerade förmögenheter i de högre förmögenhetsskikten.
Härigenom inverkar den kommunala fastighetsbeskattningen
på skattereduktionens omfattning. Emellertid är frågan om fastighetsbeskattningens
avskaffande för närvarande föremål för utredning av
1957 års fastighetsskattesakkunniga. Givetvis skulle ett avskaffande av
fastighetsbeskattningen medföra en minskning inte blott av antalet fall,
i vilka 80-procentregeln inte verkar effektivt, utan även av skattebelastningen
i de begränsade antal fall, i vilka trots ett sådant avskaffande fortfarande
mer än 80 procent av inkomsten skulle uttas i skatt.

Beträffande det material, som ligger till grund för den i motionerna åberopade
utredningen, vill utskottet påpeka att av de 44 undersökta egendomarna
inte mindre än 24 är fideikommiss. I princip beskattas innehavare
av fideikommissegendom inte på annat sätt än skattskyldiga i allmänhet.
Det förhåller sig dock så att förvaltningen av fideikommisskapital erbjuder
särskilda problem, som ofta medför att innehavaren har svårigheter att
erhålla normal förräntning av kapitalet. Då frågan om fideikommissens
avskaffande för närvarande utredes av den år 1952 tillsatta fideikommissutredningen,
finnes skäl antaga att nämnda problem inte kommer att bli
bestående för framtiden.

Slutligen vill utskottet beträffande yrkandet om sänkning av skattemaximum
från 80 procent till 60 och 70 procent för vissa inkomslbelopp
framhålla att yrkandet innebär en skatteminskning upp till 15 000 kronor
för vissa skattkyldiga, vilkas skattebelastning nu är begränsad genom inverkan
av 80 procentregeln. Den närmare omfattningen av det skattebortfall,
ett bifall till yrkandet skulle föranleda, är det inte möjligt att ange
utan föregående undersökning. Enligt utskottets mening kan det i nuvarande
statsfinansiella läge inte komma i fråga att genomföra den föreslagna
lättnaden i beskattningen av de större förmögenheterna.

2 Ilihang till riksdagens protokoll W51). 7 samt. Nr 23

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 296
och 11:366.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 35 av fröken Andersson
och 11:48 av fru Wallerius-Gunne om ändrad lydelse
av 4 § förordningen med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall, samt

2) de likalydande motionerna I: 296 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och II: 366 av fröken Wetterström m. fl. om ändring
av 2 § 1 mom. förordningen med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Eriksson, Spetz, Söderquist, Oscar
Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Tage Johansson, Hellebladh, Yngve Nilsson
och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås, Wiklund, Christenson i Malmö, Engkvist,
Asp, Andersson i Essvik och Eriksson i Bäckmora.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås, vilka
—- under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1: 296 av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 366 av fröken Wetterström m. fl. — ansett
att utskottet under punkten 2) bort hemställa,

2) att riksdagen måtte, med bifall till nämnda motioner,
antaga det i motionerna intagna förslaget till förordning
angående ändring av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni
1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall.

590393 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag