Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

1

Nr IS

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 33 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 46 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

1) Förslag

till

förordning om bostadssparande

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som under ett eller flera av åren 1959—1963 insätter medel i bank
eller annan penninginrättning å särskilt konto för bostadsanskaffning
(bostadskonio) må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och statlig
inkomstskatt för vad sålunda insatts efter vad nedan sägs.

2 §•

Uppskov enligt 1 § må äga rum för ett belopp av tillhopa högst 6 000
kronor under nämnda period, dock att för äkta makar beloppet må utgöra
sammanlagt 12 000 kronor.

3 §.

Å bostadskonto insatta medel skola vara avsedda för förvärv av eget
hem eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening. Den omständigheten
att bostaden är förenad med utrymme för ägarens yrkesverksamhet skall ej
utgöra hinder för uppskov, som i 1 § sägs, under förutsättning att bostadsändamålet
prövas vara det väsentliga, ej heller den omständigheten att
bostaden är uppförd å jordbruksfastighet.

4 §.

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas som
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för det beskattningsår, då uttag från
bostadskonto sker, såvida icke de uttagna medlen under beskattningsåret
använts för ändamål som i 3 § sägs, i vilket fall skattebefrielse skall äga rum.

Å bostadskonto insatta medel, som icke ultagits före utgången av år 1968,
skola upptagas till beskattning vid 1969 års taxering.

1 Biltang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 18

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

5 §■

Bank eller annan penninginrättning, som mottagit insättning på bostadskonto,
har att varje år före den 1 februari underrätta taxeringsnämnd
i vederbörandes hemortskommun om sammanlagda beloppet av under nästföregående
kalenderår verkställd insättning å bostadskonto eller utbetalning
från sådant konto.

6 §•

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

2) Förslag
till

Lag angående ändring av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas att 39 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse samt att till 46 § samma
lag skall fogas ett fjärde moment av nedanstående lydelse.

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 300 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med den andra maken, må nu avsett avdrag för
dem båda gemensamt åtnjutas med 600 kronor. I den mån intäkten utgör
avkastning av aktier eller andelar i ekonomisk förening må det extra avdraget
ökas med 200 kronor eller, om den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med den andra maken, med 400
kronor. I intet fall må dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag med högre
belopp än som svarar mot skillnaden mellan bruttointäkten och summan av
de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

4 mom. Har skattskyldig, som är ägare av annan fastighet, inrättad till
bostad åt en familj jämte personliga tjänare (enfamiljsfastighet) eller två
familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet) eller som innehar

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959 3

lägenhet med bostadsrätt, under beskattningsåret verkställt amortering av
skuld å sådan fastighet eller sådan lägenhet till ett belopp överstigande
1,5 procent av fastighetens taxeringsvärde eller, beträffande bostadsrättslägenhet,
den del av fastighetens taxeringsvärde som belöper å lägenheten,
må han i hemortskommunen åtnjuta avdrag för överstigande amortering,
dock högst med ett belopp av 700 kronor och endast i den mån den sammanlagda
amorteringen icke motsvaras av en minskning under beskattningsåret
av den skattskyldiges eller dennes makes sammanlagda hos banker
och andra penninginrättningar innestående medel.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960; dock att äldre bestämmelser
skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1960 eller tidigare år.

B) de likalydande motionerna I: 157 av fru Segerstedt-Wiberg och fröken
Andersson samt 11:200 av fru Wallerius-Gunne m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring av 39 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 39 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla följande ändrade lydelse.

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 300 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, må nu avsett avdrag för dem
båda gemensamt åtnjutas med 600 kronor. Avdrag med 600 kronor må vidare
åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat. I intet fall må
dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

C) de likalydande motionerna I: 284 av herr Eric Carlsson och II: 355 av
herr Fälldin, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att den som i
samband med försäljningen av eget hem eller annan fastighet tager förmånen
av fri bostad må äga deklarera förmån på sätt i motionen förordas,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningstext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 46, II: 200 och II: 355.

Fysisk person, som haft intäkt av kapital, äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av förvaltningskostnaderna, utöver avdrag
för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag med 300 kronor. Har den skattskyldige
nnder beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra
maken, får makarna tillsammans åtnjuta avdrag med 600 kronor. Högre
avdrag än som motsvarar skillnaden mellan bruttointäkten och förvaltningskostnaderna
må dock inte i något fall medges.

Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet räknas såsom avdragsgill
driftkostnad enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen bl. a. utgivna
undantagsförmåner samt vidare pensioner, periodiska understöd eller därmed
jämförliga periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning
å fastigheten. Av 31 och 32 §§ samma lag framgår att den som kommit
i åtnjutande av undantagsförmån eller periodisk intäkt, för vilken givaren
är berättigad till avdrag, är skyldig att upptaga värdet därav såsom
intäkt av tjänst.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 oktober 1958 har
chefen för finansdepartementet tillkallat utredningsmän med uppdrag att
verkställa utredning rörande ytterligare åtgärder för att stimulera det personliga
sparandet. Av direktiven för utredningen må här återges följande.

Ett flertal initiativ för att åstadkomma ett stegrat personligt sparande
har redan tagits både av statsmakterna och av privata institutioner och
sammanslutningar. Här kan nämnas ungdomens organiserade lönsparande,
som pågått sedan slutet av 1940-talet och som är föremål för särskild stimulans
genom den vinstutlottning vartill riksdagen beviljar medel. En
intensifierad kampanj för detta lönsparande inleddes under fjolåret. I ett
flertal sparinstituts regi pågår vidare sedan en tid tillbaka ett organiserat
bostads- och aktiesparande. Möjligheten att öka bostadssparandet genom
snabbare amorteringar prövas i den nu pågående kredilmarknadsutredningen.
I sammanhanget bör också nämnas den i fjol beslutade höjningen
av skatteavdraget för kapitalinkomster.

De redan företagna åtgärderna kan emellertid behöva kompletteras i olika
avseenden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att bevillningsutskottet
med anledning av flera i ämnet väckta motioner vid 1957 års riksdag hemställde,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande åtgärder för att stimulera sparandet (betänkande nr 32).

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

5

Utredningens uppgift angavs skola vara att undersöka lämpligheten av och
möjligheterna för att uppmuntra nysparande. Som exempel härpå nämndes
skattefria insättningar på sparkonto och stimulans av olika typer av målsparande,
t. ex. bostadssparande. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen
(skr. nr 180/1957).

Frågan om ytterligare sparstimulerande åtgärder torde nu böra allsidigt
och förutsättningslöst utredas av särskilda sakkunniga. Olika alternativ
bör övervägas — utländska förebilder kan härvid eventuellt vara
till hjälp — och de tekniska förutsättningarna för deras genomförande närmare
studeras. Allsidigheten i utredningen innebär bl. a. också att de samhällsekonomiska
och statsfinansiella konsekvenserna av de olika förslagen
om möjligt kartlägges. Med hänsyn till statsfinansernas ansträngda läge
måste gränsen för sparfrämjande åtgärder via skattepolitiken under alla
förhållanden dragas ganska snävt. Därtill kommer, att åtgärder av denna
art är förenade med svårbemästrade problem. Det måste nämligen beaktas,
att dylika åtgärder kan beröra ett mycket stort antal skattskyldiga och att
redan av denna anledning tekniskt invecklade anordningar knappast kan
komma ifråga.

Utredningen bör söka bedöma de ifrågasatta åtgärdernas effekt på hushållens
och statens sparande var för sig samt för sparandet i samhällsekonomin
i dess helhet. Förutsättningarna för att komma fram till en åtminstone
grov uppskattning av storleksordningen av de olika effekterna är nu
gynnsammare än tidigare, eftersom konjunkturinstitutet nyligen färdigställt
en utredning om hushållens sparvanor, belyst med ett statistiskt
material, som bör kunna bli till direkt nytta för utredningen. Samråd bör i
erforderlig utsträckning äga rum med stabiliseringsutredningen och kreditmarknadsutredningen.

Frågan om främjande av sparande i skilda former genom lättnader vid
beskattningen har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för riksdagens behandling.
Senast prövades frågan av 1958 års B-riksdag i anledning av motionsyrkanden
av i huvudsak samma innebörd som de, vilka nu föreligger
i motionerna 1:33 och 11:46. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr
B 16 avstyrkte bevillningsutskottet motionerna under erinran om att den
av 1957 års riksdag begärda utredningen rörande åtgärder för att stimulera
sparandet under hösten 1958 igångsatts. Det kunde förväntas att de i motionerna
framförda förslagen till stimulans av sparandet skulle komma att
prövas av utredningen. Enligt utskottets uppfattning borde denna prövning
avvaktas innan definitiv ställning togs till frågan om förslagen borde genomföras.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här anföras följande.

I de likalydande motionerna 1:33 och 11:46 framhålles hl. a.
att en inventering av möjligheterna att stimulera och öka det personliga
sparandet är angelägen, och motionärerna hälsar med tillfredsställelse att
eu utredning i detta syfte igångsatts under 1958. Denna utredning kan emellertid
inte beräknas föranleda förslag till riksdagen förrän 1960 om ens
då. Av denna anledning framlägges redan nu följande förslag.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

1) Bostadssparande. Den som under ett eller flera av åren 1959—1963 insätter
medel i bank på särskilt bostadskonto upp till ett sammanlagt belopp
av högst 6 000 kronor för ensamstående och 12 000 kronor för gifta
skall få göra avdrag härför i deklarationen. Om medlen användes för förvärv
av eget hem eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening, blir
skattebefrielsen definitiv. Bostaden kan uppföras även på jordbruksfastighet.

2) Egnahemssparande. Den som under beskattningsåret amorterat å skuld
på egnahemsfastigliet eller bostadsrättslägenhet mer än 1,5 procent av fastighetens
taxeringsvärde respektive den del av fastighetens taxeringsvärde
som belöper på lägenheten skall få avdrag för det överskjutande beloppet,
dock högst för 700 kronor.

3) Aktiesparande. De viktigaste orsakerna till den nuvarande bristen på
riskvilligt kapital torde bl. a. vara den starka penningvärdeförsämringen
och det under senaste decenniet ständigt stigande skattetrycket. Därvid torde
dubbelbeskattningen ha i hög grad medverkat. För närvarande beskattas
aktiebolagens vinst statligt och kommunalt med sammanlagt mellan 55 och
60 procent. Dessutom beskattas aktieutdelning som inkomst och träffas således
av den kraftiga marginalbeskattningen. Den praktiska formen för skapandet
av det önskvärda riskvilliga kapitalet är aktiesparandet. Allt flera
människor bör stimuleras att placera åtminstone en del av sina sparmedel
i aktier eller andelar i ekonomiska föreningar. En metod att åstadkomma
ett ökat intresse bland allmänheten för aktie- respektive andelssparande
vore att genomföra en speciell skattefrihet för avkastningen av aktier och
andelar. Tanken att medge skattefrihet för viss inkomst av kapital är redan
accepterad i det svenska skattesystemet, önskvärdheten att erhålla ett
på bred bas utspritt, långfristigt riskvilligt sparkapital motiverar emellertid
en utvidgning av avdragsrätten vad gäller avkastningen av kapital då
avkastningen härrör från aktier och andelar i ekonomiska föreningar. Avkastningen
av aktier bör därför i fortsättningen befrias från inkomstskatt
intill ett belopp av 200 kronor för ensamstående och 400 kronor för äkta
makar.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:157 och 11:200
erinrar inledningsvis om att avdrag för försäkringspremier medges s. k.
ofullständiga familjer med samma belopp som för gifta, d. v. s. högst 600
kronor. Beträffande sparavdraget för inkomst av kapital gäller däremot
att ofullständiga familjer får avdrag med högst samma belopp som ensamstående,
300 kr. Motionärerna framhåller att den främsta säkerhetsfaktorn,
när det gäller barnens försörjning och uppfostran, utgörs av föräldrarnas
arbetskraft. I de familjer där ansvaret för barnens försörjning och uppfostran
av olika skäl Adlar på endast en av föräldrarna föreligger särskild anledning
att genom sparande försöka i görligaste mån säkerställa barnens
försörjning för det fall att familjeförsörjaren drabbas av sjukdom eller arbetslöshet
eller i händelse av hans frånfälle. På grund härav har exempel -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

1

vis många änkor sökt undvika, att efter maken utfallet livförsäkringsbelopp
förbrukas och i stället sökt placera medlen i bank såsom en viss
säkerhet för i första hand barnens försörjning därest hon själv skulle bli
oförmögen att arbeta. Enligt motionärernas mening finns intet bärande
skäl för att det högre avdragsbeloppet endast skulle gälla sparande i form
av försäkring och inte annat sparande.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1: 284 och
II: 355 har uttalats att det fall att skattskyldigs kapitalavkastning inte
utgöres av kontanter utan av förmån inte är tillfredsställande reglerat i
gällande skattelagstiftning. Sådant fall föreligger exempelvis när en småbrukare
eller egnahemsägare på sin ålders höst försäljer sin fastighet med
undantag för rätt till fri bostad under sin återstående levnad. Detta undantag
innebär alltid ett reducerat pris vid försäljningen. I många fall — i
synnerhet om fastigheten rustats upp under senare år, vilket medfört ökad
skuldbelastning — innebär försäljningen att köparen övertager säljarens
lån, och den senares enda behållning blir just förmånen av fri bostad under
återstående levnad. Enligt nu gällande bestämmelser skall säljaren i
detta fall i sin inkomstdeklaration såsom inkomst upptaga värdet av fri
bostad med ledning av de normer som länsstyrelsen varje år fastställer.
Detta belopp skall upptagas såsom inkomst av tjänst. När förmånen inte
har något samband med prestation eller utfört arbete kan man ifrågasätta,
huruvida det är riktigt att förmånen redovisas på detta sätt. I realiteten
är ju denna förmån direkt jämförbar med inkomst av kapital, då en försäljning
av fastigheten utan undantagsförmån skulle inneburit ett högre
försäljningspris. Merlikviden hade kunnat placeras i bank eller aktier och
avkastningen skulle ha redovisats under inkomst av kapital. Som en följd
härav borde undantagsförmåner, uppkomna i samband med försäljning
av egendom redovisas under sistnämnda inkomstslag. I så fall skulle vederbörande
ha möjlighet att utnyttja schablonavdraget i likhet med skattskyldiga,
som har avkastning av kapital i form av utdelning eller ränteinkomster.

Utskottet

I de förevarande motionerna har föreslagits åtgärder i syfte alt främja
sparandet eller eljest berörande det nu gällande från inkomst av kapital
medgivna s. k. sparavdraget om högst 300 kronor för ensamstående och 600
kronor för gifta.

Vad först angår motionerna I: 33 och II: 46 framställes däri yrkanden om
viss skattefrihet för bostadssparande, egnahemssparande och aktiesparande,
vilken skattefrihet avses skola medges vid sidan av det nyssnämnda generella
sparavdraget. Utskottet vill erinra om att motsvarande yrkanden prövades
senast av 1958 års B-riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr B 16 avstyrkte bevillningsutskottet de då väckta yrkandena under erinran

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

om att den av 1957 års riksdag begärda utredningen om åtgärder för att
stimulera sparandet igångsatts under hösten 1958. Det kunde förväntas att
de ifrågavarande förslagen till stimulans av sparandet skulle komma att
prövas av utredningen. Enligt utskottets uppfattning borde denna prövning
avvaktas innan definitiv ställning togs till frågan om förslagen borde genomföras.

Enligt utskottets mening föreligger inte anledning för riksdagen att frångå
den av 1958 års B-riksdag intagna ståndpunkten beträffande förslagen
om bostads-, egnahems- och aktiesparande. På grund härav avstyrker utskottet
motionerna I: 33 och II: 46.

I motionerna I: 157 och II: 200 yrkas att ensamstående skattskyldig med
hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, skall
likställas med gift skattskyldig i fråga om rätten till nu gällande sparavdrag,
d. v. s. avdrag skulle kunna ske med högst 600 kronor. Motionärerna
framhåller att då ansvaret för barnet i detta fall vilar på endast en av
föräldrarna särskild anledning föreligger att genom sparande söka säkerställa
barnets försörjning och uppfostran.

Enligt utskottets uppfattning får även detta yrkande, som delvis syftar
till att främja sparandet, sägas omfattas av nyssnämnda utredning om sparstimulerande
åtgärder. I utredningens uppgift ingår nämligen att undersöka
om redan företagna åtgärder i syfte att uppmuntra det personliga sparandet
behöver kompletteras i olika avseenden. I sak vill utskottet erinra om att
det sparavdrag som för närvarande högst kan medges ensamstående skattskyldig,
nämligen 300 kronor, i nuvarande ränteläge motsvarar ett kapital
av ca 6 000 kronor. Såvitt utskottet kan förstå torde för den i motionerna
avsedda kategorien skattskyldiga sparkapital utöver detta belopp mera sällan
förekomma. Med visst fog kan därför påstås alt de ensamstående barnförsörjarna
redan åtnjuter erforderlig skattefrihet för avkastning av sitt
sparkapital. Det sparande som kan ske utöver nyssnämnda gränsbelopp är
det möjligt att göra i barnets namn. Om barnet — såsom i allmänhet är
fallet — inte har inkomster till sådant belopp att skatteplikt uppkommer,
blir avkastningen av kapitalet helt skattefri. Även om barnet åsättes beskattningsbar
inkomst, blir avkastningen av sparande skattefri intill ett belopp
av 300 kronor. Särskilt om avsikten är att kapitalet skall användas för
barnets undervisning och uppfostran synes det utskottet naturligt att visst
sparande sker i barnets namn. Vad som i motionerna anförts rörande överförmyndarens
tillsyn och de i anledning härav förefintliga praktiska svårigheterna
för förmyndaren att disponera det i barnets namn insatta sparkapitalet
bör enligt utskottets mening inte påverka ställningstagandet till det
nu föreliggande spörsmålet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motionerna
I: 157 och II: 200.

Utskottet har slutligen att behandla motionerna I: 284 och II: 355. Häri
yrkas att skattskyldig, som i samband med försäljning av fastighet förbe -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959 9

hållit sig undantagsförmån i form av fri bostad, skall äga rätt att upptaga
förmånens värde såsom inkomst av kapital. För närvarande skall värdet
redovisas såsom inkomst av tjänst. Genom en sådan ändring skulle berörda
skattskyldiga erhålla möjlighet att från värdet av bostadsförmånen tillgodoföra
sig sparavdraget.

Såsom motionärerna framhållit kan ett visst inslag av kapitalavkastning
stundom sägas känneteckna sådan bostadsförmån. Detsamma gäller även
undantagsförmåner i övrigt och vissa andra inkomster, vilka nu hänföres
till inkomst av tjänst, t. ex. på grund av privat försäkring utfallande pensionsbelopp
och livräntor. Att överföra beskattningen av dylika inkomster
till inkomst av kapital enbart för att möjliggöra ett ökat utnyttjande av
sparavdraget, vars främsta syfte är att stimulera till nysparande, synes
emellertid inte böra komma i fråga. Utskottet avstyrker på grund härav
även motionerna I: 284 och II: 355.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 33 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 46 av herr Hjalmarson m. fl. om vissa åtgärder för
främjande av bostadssparande in. m.,

2) de likalydande motionerna I: 157 av fru SegerstedtWiberg
och fröken Andersson samt 11:200 av fru Wallerius-Gunne
in. fl. om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. kommunalskattelagen,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 284 av herr Eric Carlsson
och II: 355 av herr Fälldin angående beskattningen i
visst fall av förmånen av fri bostad,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Snygg, Spetz, Söderquist,
Oscar Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Hellebladh och Mattsson;
samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Allard, Vigelsbo, Magnusson i Borås, Christenson
i Malmö, Asp och Andersson i Essvik.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 18

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1959

Reservationer

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås, vilka —
under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna I: 33'' av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 46 av herr Hjalmarson m. fl. — ansett att utskottet
under punkten 1) bort hemställa,

1) att riksdagen måtte för sin del antaga i motionerna
I: 33 och II: 46 intagna förslag till

A) förordning om bostadssparande samt

B) lag angående ändring av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

II) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson, Mattsson, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Christenson i Malmö, vilka
— under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna I: 157
av fru Segerstedt-Wiberg och fröken Andersson samt II: 200 av fru Wallerius-Gunne
in. fl. — ansett att utskottet under punkten 2) bort hemställa,

2) att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att till 39 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall fogas ett fjärde moment av nedanstående lydelse.

39 §.

4 mom. Vad i 3 mom. stadgas angående gift skattskyldig skall äga motsvarande
tillämpning å skattskyldig, som under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, vilket stått
under hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

HD av herrar Bengtson, Mattsson och Vigelsbo.

690856 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag