Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

1

Nr 12

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

(1 :a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 18
av herr Ekström i Iggesund, har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
sådan ändring vidtages i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
i dess lydelse enligt förordningen den 26 april 1957, att dels i 3 § a) ordet
»revy» utgår och dels i 15 § det avdragsgilla beloppet för uppvisning eller
tävling i sport, idrott eller gymnastik höjes från 700 till 750 kronor, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionen.

Jämlikt 3 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt i
dess lydelse enligt förordningen den 26 april 1957, nr 125, utgå nöjesskatt
bl. a. för revy-, kabaret- och varietéföreställning samt för uppvisning eller
tävling i sport, idrott eller gymnastik, så ock eljest i skicklighet av visst
slag. Organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja idrottsliga ändamål
och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt
sina medlemmar, äger dock enligt 15 §, när fråga är om uppvisning eller
tävling i sport, idrott eller gymnastik, åtnjuta skattebefrielse till den del
skatten för varje tillställning icke överstiger 700 kronor.

Genom beslut av 1957 års riksdag genomfördes vissa partiella reformer av
nöjesbeskattningen, som i huvudsak syftade till att åstadkomma lättnader
och förenklingar i beskattningen.

I proposition nr 66 till nämnda års riksdag föreslog departementschefen,
alt teater, musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig
dans skulle undantas från beskattning. I fråga om sceniska och musikaliska
framträdanden skulle skatteplikt endast kvarstå för revyer, kabarcter
och varietéer.

I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 512 pekades på de
svårigheter, som gränsdragningen mellan teater- och revyföreställningar kun 1

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. JVr 12

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

de komma att medföra. Motionären ansåg, att en avsevärd förenkling av problemet
skulle vinnas, om man i förevarande hänseende jämställde revyer
med teaterföreställningar. I motionen 11:513 hävdades, att någon större
skillnad i konstnärligt hänseende mellan här berörda slag av föreställningar
knappast förelåg. Motionärerna yrkade fördenskull, att revy-, kabaret- och
varietéföreställningar, som äger rum på teater, skulle befrias från nöjesskatt.

Bevillningsutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34
bl. a. följande rörande förslaget om skattebefrielse för vissa slag av sceniska
framträdanden.

Även om man i detta sammanhang kan nödgas godtaga tämligen schablonmässiga
regler, hyser utskottet den uppfattningen, att skattefriheten i princip
bör dikteras av föreställningens kulturella och konstnärliga halt. Det
skall inte bestridas, att revy-, kabaret- och varietéföreställningar kan vara
konstnärligt värdefulla och att den intellektuella behållningen av t. ex. en
revy, när den är som bäst, kan vara större än vad som är failet med enklare
operetter och farser. Allmänt sett torde emellertid revyer, liksom även kabaret-
och varietéföreställningar, i första hand vara inriktade på att skänka
besökaren förströelse. Utskottet ansluter sig således till departementschefens
uppfattning, att det här rör sig om vad man kan kalla typiska nöjestillställningar.

I propositionen behandlas utförligt gränsdragningen mellan teater- och
andra föreställningar, som föreslås bli skattefria, samt revy-, kabaret- och
varietéföreställningar. I likhet med departementschefen finner utskottet, att
de befarade gränsdragningssvårigheterna knappast skulle bli mindre, om
skattefriheten utsträcktes att gälla även revyer respektive kabaret- och varietéföreställningar.

Även om man enligt utskottets mening inte bör överdriva dessa svårigheter,
står det dock klart, att man vid den praktiska tillämpningen kan komma
att stöta på svårbedömbara gränsfall. De av departementschefen uppdragna
skiljelinjerna mellan å ena sidan teater och musikunderhållning —
däri inbegripet operett- och balettföreställningar — samt å andra sidan revyer,
kabareter och varietéer o. s. v. synes ägnade att ge en viss ledning vid
bedömningen.

Av det ovan sagda framgår, att utskottet biträder departementschefens
förslag i förevarande del, innefattande ändringar i 1—3 §§ förordningen om
nöjesskatt. Utskottet avstyrker således de i ämnet väckta motionerna.

1954 års nöjesskatteutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1956:23),
att uppvisningar och tävlingar i icke professionell sport, idrott och gymnastik
helt skulle fritagas från nöjesskatt. Departementschefen ansåg sig
emellertid icke kunna godtaga förslaget om fullständig skattebefrielse för
idrottstävlingar utan förordade i stället i propositionen en utvidgning av
möjligheten till skattelindring för bl. a. idrottsorganisationer. Det skattebelopp,
för vilket skattebefrielse skulle kunna erhållas, föreslogs fördubblat
till 300 kr., vilket innebar, att de mindre idrottsföreningarnas tävlingar i regel
skulle bli helt skattefria.

I de i anledning av propositionen väckta likalydandie motionerna 1:420
och II: 518 framhölls, att idrottsföreningarna intog en särställning bland
de ideella organisationerna i det att idrottstävlingar utgjorde en integreran -

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

3

de del av deras verksamhet. Dessa tävlingar borde därför vara helt skattefria.
Motionärerna yrkade, att amatöridrottstävlingar skulle undantas från
beskattning. Avgränsningen mot den professionella idrotten föreslogs skola
ske efter samma grunder som numera tillämpas i fråga om bevillningsavgiften.

Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande bl. a. följande.

Enligt utskottets mening talar vissa skäl för att amatöridrottstävlingar
bör vara helt skattefria. Sålunda har idrottstävlingarna betydelse för att
stimulera ungdomen till ökad idrottsutövning. I många fall skulle säkerligen
det eventuella ytterligare överskott av ett idrottsevenemang, som kan
följa vid befrielse från nöjesskatt, användas till att främja utövandet av
andra mindre publikdragande idrottsgrenar.

Å andra sidan torde inte kunna bestridas att idrottstävlingar enligt ett
allmänt betraktelsesätt utgör nöjestillställningar. Det kan också erinras om
att en fullständig skattebefrielse i främsta rummet skulle gynna de idrottsföreningar,
som redan nu arbetar under relativt goda ekonomiska villkor.
Vidare finns det — som framhållits vid remissbehandlingen — former av
sport, som knappast förtjänar uppmuntran från det allmännas sida i form
av nöjesskattebefrielse.

Man kan enligt utskottets mening i detta sammanhang inte heller bortse
från kommunernas berättigade intresse att ej erhålla alltför stor minskning
av skatteintäkterna. Som det nu är avstår kommunerna i stor utsträckning
nöjesskattemedel till förmån för den lokala idrottsverksamheten såväl
anslagsvägen som genom investeringar i idrottsanläggningar av olika slag.
Att dessa medel först inbetalas till kommunen i form av nöjesskatt har den
fördelen att de kan tilldelas de ändamål som finnes mest angelägna.

Av dessa skäl finner sig utskottet inte kunna hiträda yrkandena om fullständig
skattebefrielse för idrottstävlingar.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för idrottsrörelsen
har utskottet emellertid ansett sig böra föreslå en differentiering av de tillställningar,
som anordnas av de ideella organisationerna på så sätt att det
skattefria beloppet liöjes då fråga är om idrottstävlingar. Dylika tillställningar
bör enligt utskottets mening kunna lämnas obeskattade till den del
skatten för varje tävling inte överstiger 700 kronor.

En sådan differentiering torde knappast behöva föranleda nämnvärda
tolkningssvårigheter. Den större skattelättnaden bör endast gälla idrottsliga
uppvisningar och tävlingar som anordnas av i 15 § omnämnd ideell organisation.

Nuvarande bestämmelser om skattelindring gäller alla idrottstävlingar,
som anordnas av ideella organisationer. Det har knappast heller funnits
anledning att från bestämmelsernas tillämpning undantaga någon form av
sport eller idrott. Det behöver inte befaras att höjningen av taket föranleder
till att de i 15 § omnämnda ideella organisationerna i någon större omfattning
kommer att anordna uppvisningar eller tävlingar mellan professionella
utövare. Någon skillnad synes därför inte behöva göras t. ex. mellan
professionella och icke professionella tillställningar.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Inom några områden blev de partiella reformerna i nöjesbeskattningen
inte tillfredsställande utformade. För den lättare underhållningen och främst
då revyerna blev de nya bestämmelserna formulerade på ett svävande sätt.
De gränsdragningssvårigheter mellan leater och revy, som uppbördsmyndig -

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

heterna under det halvtannat år förordningen varit gällande haft att brottas
med, befarades i det remissyttrande som avgavs av länsstyrelsen i Kristianstads
län. I Stockholm har uppbördsmyndighetens och överståthållarämbetets
skatteexpertis haft svåra problem att taga ställning till. Detta framgår
särskilt av det förhållandet, att besluten om skatteplikt eller icke dragit
långt ut på tiden. Det kan icke vara riktigt att i fortsättningen vidhålla bestämmelser,
som har till följd, att t. ex. ett hafsigt hopkommet lustspel på en
friluftsteater skall anses vara av den kulturella och konstnärliga halt, att
skattebefrielse får åtnjutas, medan däremot en revyföreställning på en fast
scen, där kanske emellanåt även skattefri teater ges, skall vara skattepliktig.
Kan icke dessa problem lösas, borde det möjligen övervägas att återinföra
den tidigare gällande ordningen med nöjesskatt på afl offentlig scenverksamhet,
med eventuellt lägre skattesats och med undantag för de fall, där
organisation enligt 15 § nöjesskatteförordningen står som arrangör.

Även i ett annat avseende måste nöjesskatteförordningen i dess nuvarande
lydelse anses mindre tillfredsställande. 1954 års nöjesskatteutredning
föreslog att från beskattning skulle undantagas uppvisningar och tävlingar
i icke professionell sport, idrott och gymnastik. Departementschefen ansåg
sig emellertid icke kunna biträda detta förslag, utan propositionen innehöll
i stället förslag om att för såväl idrott sorganisationer som ideella och andra
organisationer en utvidgning skulle ske av möjligheterna till skattelindring
såtillvida, att beloppet, för vilket befrielse kan erhållas, skulle höjas
från 150 till 300 kronor per tillställning. Bevillningsutskottet stannade för
sin del vid det förslaget, att beträffande idrottsarrangemang det belopp, för
vilket befrielse erhålles, fastställdes till 700 kronor, vilket innebar biljettintäkter
intill ett belopp av 4 666: 67 kronor. Även om motionären på grund
av de svåra ekonomiska förhållanden, varunder idrottsrörelsen i regel arbetar,
skulle vara benägen att ånyo aktualisera nöjesskatteutredningens förslag,
anser han sig med hänsyn till det statsfinansiella läget böra begränsa
sitt förslag till att avse en höjning av avdragsbeloppet till 750 kronor, vilket
då skulle svara mot biljettintäkter av 5 000 kronor. Idrottsrörelsen skulle
därmed få ytterligare ett litet stöd, samtidigt som 15 § nöjesskatteförordningen
finge en mer logisk utformning.

Utskottet

I den förevarande motionen hemställes om vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt. Sålunda yrkas att revyföreställningar skall befrias från nöjesskatt
och att skattebefrielse vid idrottstävlingar får åtnjutas för biljettintäkter
t. o. m. 5 000 kronor.

Vid 1957 års riksdag genomfördes vissa partiella reformer beträffande nöjesbeskattningen,
vilka bl. a. syftade till att åstadkomma skattelättnader i
fråga om kulturellt mera värdefulla eller eljest ur allmänna synpunkter
önskvärda tillställningar. Teaterföreställningar, musikunderhållning, litterär
underhållning och uppvisning i konstnärlig dans undantogs således från be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959 5

skattning. I fråga om sceniska och musikaliska framträdanden kvarstår numera
skatteplikt endast för revy-, kabaret- och varietéföreställningar. Av nöjesskatten,
som utgår med 15 procent på bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten, tillfaller hälften staten och hälften den kommun, inom vars
område nöjestillställningen äger rum.

Till stöd för yrkandet att revyföreställningar skall undantas från skatteplikt
anföres i motionen bl. a., att de nuvarande bestämmelserna förorsakat
svårigheter vid gränsdragningen mellan å ena sidan skattefria nöjestillställningar
och å andra sidan revyföreställningar.

Enligt vad utskottet erfarit har de tolkningssvåriglieter, som befarades
vid de nya bestämmelsernas tillkomst, tyvärr besannats. Så som bestämmelserna
är utformade, ger de otvivelaktigt utrymme för subjektiva bedömanden,
vilket är ägnat att försvåra en likformig rättstillämpning. Då utskottet
under hand erfarit, att Kungl. Maj :t för närvarande överväger förslag till
ändring i berörda författningsbestämmelser anser sig utskottet inte böra tillstyrka
motionsyrkandet härutinnan.

Utskottet övergår härefter till att behandla yrkandet om höjning av det
belopp för vilket skattebefrielse erhålles i fråga om uppvisning eller tävling
i sport, idrott eller gymnastik. Motionsyrkandet innebär, att biljettintäkter
t. o. m. 5 000 kronor mot för närvarande 4 666 kronor 67 öre för varje tillställning
skulle bli skattefria.

Den höjning till 700 kronor av det s. k. taket i 15 § nöjesskatteförordningen
i fråga om idrottstävlingar, som genomfördes vid 1957 års riksdag, får ses
mot bakgrunden av att man i främsta rummet önskade tillgodose det behov
av skattelättnader, som förelåg för de mindre idrottsorganisationernas del.
Även om den förslagna höjningen av beloppsgränsen till 750 kronor medför
den fördelen, att biljettintäkter på ett mera jämnt belopp blir skattefria,
medför detta i och för sig inte så väsentliga fördelar, att det motiverar en
annan avvägning än den man enades om vid riksdagsbehandlingen av fragan
så sent som år 1957. Det är emellertid inte osannolikt, att den pågående utredningen
rörande vissa organisatoriska frågor på idrottens och friluftslivets
område kan leda till sådant resultat, att frågan om beskattningen av idrottstävlingar
kommer i ett annat läge och att en omprövning av hela problemkomplexet
därigenom blir erforderlig. Av vad ovan anförts framgar att utskottet
inte heller i denna del anser sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

alt motionen II: 18 av herr Ekström i Iggesund angående
vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Slockholm den 26 februari 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Snygg, Spetz, Jansson,
Söderquist, Oscar Carlsson, Bengtson, Wolgast och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,
Kollberg, Allard, Magnusson i Borås, Larsson i Luttra, Asp, fru Holmqvist,
herrar Rydén och de Jounge.

59C332 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag