Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1959
1
Nr 11
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående extra avdrag vid beskattning av folkpensionärer
m. fl.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 155 av herrar Eskilsson och Yngve Nilsson samt II: 204 av fröken
Wetterström m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen, att skattskyldig,
vars inkomst helt eller till väsentlig del utgjorts av folkpension eller av
bidrag som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall
— därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses ha haft
sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag; samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 204.
Enligt gällande skattelagstiftning är folkpensionsförmåner av olika slag
liksom bidrag, som utgår enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag
till änkor och änklingar med barn, att hänföra till skattepliktig inkomst.
Emellertid har särskilda bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
meddelats. Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen skall sålunda
skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgörs av folkpension
eller änke- eller änklingsbidrag, därest särskilda omständigheter icke
till annat föranleder, anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigar
till extra avdrag. I anvisningarna till nämnda paragraf stadgas, att om skattskyldig
varit för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension
eller änke- eller änklingsbidrag uppburit, den taxerade inkomsten regelmässigt
bör minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppbui
it, dock högst 3 000 kronor. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst
än folkpension eller änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget
likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige
regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änke- eller
1 Hihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 11
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1959
änklingsbidraget icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten,
bör avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda skäl därtill
föranleder. Samma bestämmelser gäller efter en år 1957 vidtagen ändring
i 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering till sådan
skatt.
Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.
Motionärerna framhåller till en början att som gällande bestämmelser utformats
torde skattskyldig, som endast åtnjuter folkpension, bli helt befriad
från skatt. Å andra sidan lär bestämmelserna i allmänhet tolkas så, att skattskyldig
som vid sidan av folkpensionen har en inkomst överstigande denna
inte skall få något som helst extra avdrag. I mellanliggande fall — där s. k.
sidoinkomst alltså finnes, men denna inte når upp till ett belopp överstigande
folkpensionen — torde extra avdrag beviljas med varierande belopp och
med lägre belopp ju högre sidoinkomsten är.
Det förhållandet, att det extra avdraget sålunda minskas allteftersom sidoinkomsten
stiger, medför att marginalskatten å en ökning av sidoinkomsten
blir särskilt stor. Detta påverkar i många fall den skattskyldiges intresse
att genom extra arbete försöka öka sin inkomst, helst som gällande bestämmelser
rörande de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen innebär, att
också dessa reduceras vid ökad sidoinkomst. Reduktionen av det extra avdraget
i händelse av viss sidoinkomst kan även komma att verka hårt beträffande
personer som åtnjuter tjänstepension eller familjepension med relativt
blygsamt belopp, särskilt om sådan pension inte är värdebeständig.
Olika möjligheter finns att komma till rätta med föreliggande problem.
EU sätt är att alltid göra folkpensionen skattefri. En sådan lösning är emellertid
principiellt föga tilltalande och skulle sannolikt leda till ett ganska
betydande inkomstbortfall, särskilt sedan den beslutade folkpensionshöjningen
trätt i kraft.
En annan möjlighet är att, i likhet med vad som förekommer i vissa andra
länder, medgiva ett fast extra avdrag sedan den skattskyldige nått viss ålder.
En sådan lösning synes emellertid knappast kunna komma i fråga innan en
utredning först företagits för att utröna storleken av skattebortfallet därigenom.
Den möjlighet som då återstår synes vara alt i någon mån modifiera den
bestämmelse som säger, att folkpensionär skall anses ha nedsatt skatteformåga,
därest hans inkomst »helt eller till huvudsaklig del» utgjorts av folkpension.
Vad som därvid torde kunna komma i fråga är att utbyta ordet
»huvudsaklig» mot något mindre inskränkande. Motionärerna förordar att
detta ord ersättes med t. ex. »väsentlig», vilket skulle ge beskattningsmyndigheterna
något vidgade möjligheter att efter individuell provning medgiva
extra avdrag.
Bevillningsutskottets betänkande nr It år W59
3
Utskottet
Sedan länge har funnits möjlighet för beskattningsnämnderna att utöver
ortsavdrag bevilja ett extra avdrag, maximerat till beloppet, i de tall då
skatteförmågan till följd av särskilda omständigheter varit väsentligen nedsatt.
Såsom sådana omständigheter har bl. a. angivits långvarig sjukdom
och ålderdom.
Sedan 1946 års folkpensionsreform genomförts befanns de angivna reglerna
om extra avdrag vid beskattningen böra kompletteras med särskilda bestämmelser
rörande folkpensionärer. Förslag härom framlades till 1948 års
riksdag i propositionen nr 224, vilken antogs av riksdagen. Innebörden av
bestämmelserna, som sedan införandet undergått vissa detaljändringar, är
att folkpensionär som för sin försörjning varit helt beroende av folkpensionen
bör, därest särskilda förhållanden icke till annat föranleder, medgivas
så stort extra avdrag — dock givetvis högst 3 000 kronor — som motsvarar
folkpensionen. Om den skattskyldige åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension,
men pensionen dock utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst,
bör ett med hänsyn härtill jämkat avdrag medgivas. Att mera i detalj
angiva hur avdraget i sistnämnda fall bör avvägas, ansågs under förarbetena
till lagstiftningen däremot icke böra ifrågakomma. Det uttalades bl. a.
av föredragande departementschefen att därest beskattningsnämnderna lämnades
i viss mån fria händer vid fastställandet av ifrågavarande avdrag, erforderlig
hänsyn kunde tas till alla omständigheter, som över huvud var ägnade
att inverka på skatteförmågan. Därest vederbörande folkpensionär t. ex.
mot låg avgift vistades å anstalt, kunde således avdraget i lämplig mån reduceras.
Vidare borde beskattningsnämnderna låta sig angeläget vara att i sådana
fall, då en folkpensionärs sidoinkomst medfört en lika stor minskning av
hans pensionsförmåner, så avväga det extra avdraget att det ytterligare inkomstförvärvet
icke ytterst blev för honom förlustbringande. I författningstexten
har riktlinjer givits för det fallet att folkpensionen varit mindre än
sidoinkomsten; extra avdrag bör i så fall medges endast om särskilda skäl
föranleder därtill.
Syftet med de särskilda reglerna för folkpensionärer är att i princip tillförsäkra
dessa rätt till skattelindring om folkpensionen utgör den huvudsakliga
inkomsten. Någon prövning i det enskilda fallet för att utröna om skatteförmågan
varit nedsatt till följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan
dylik anledning behöver således ej ske i normalfallet. Även föreskriften att
det extra avdraget bör upphöra då sidoinkomsten överstiger folkpensionen
avser normalfallet. Mot denna föreskrift synes i och för sig ej berättigade invändningar
kunna göras, allra minst som efter prövning i det enskilda fallet
avdrag kan ges om särskilda förhållanden föreligger. Hänsyn kan därvid
las till sådana utgifter som sammanhänger med ålderdom eller sjuklighet.
Enligt utskottets uppfattning erbjuder nu gällande regler tillräckliga möjligheter
all beakta de särskilda förhållanden, som i beskattningshänseende
4
Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1959
föreligger beträffande folkpensionärer. Såvitt utskottet kunnat finna skulle
den av motionärerna förordade ändringen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
knappast leda till vidgad skattefrihet för folkpension. Som av det förut
återgivna departementschefsuttalandet framgår har avsikten vid bestämmelsernas
införande varit att beakta just sådana fall, som motionärerna har
i åtanke. De av motionärerna framförda synpunkterna synes därför kunna
vinna beaktande redan med nu gällande avdragsregler. Utskottet anser att
motionerna icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 155 av herrar Eskilsson
och Yngve Nilsson samt II: 204 av fröken Wetterström m. fl.
om extra avdrag för vissa folkpensionärer m. fl. vid beskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1959
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg, Spetz, Söderquist,
Oscar Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Hellebladh, Yngve Nilsson och Mattsson;
samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Kollberg, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg, Wiklund, Engkvist, Asp, Darlin, Andersson
i Essvik och Eriksson i Bäckmora.
690303
Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag