Nr 21—23 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1959

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående generell hyreshöjning
i saneringsmogna eller utdömda fastigheter.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
1: 45 av herr Petersson, Bertil, m. fl. och II: 59 av herr Svenning m. fl. föresläs,
att generell hyreshöjning icke skall utgå med samma belopp i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter som i övriga fastigheter.

I motionen anföres bl. a. att en generell hyreshöjning från den 1 januari
1959 kommer att medföra, att hyresprissättningen, speciellt i fastigheter
byggda före 1942, blir ytterst kännbar. Inberäknat eventuell tilläggskompensation
kan höjningen i Stockholm komma att uppgå till 44,9 % och i
landsorten till 57,7 %. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke en viss grupp
äldre fastigheter borde haft en mindre höjning, och att man framdeles bör
bedöma dem särskilt. Det gäller äldre, av hälsovårdsnämnden utdömda
eller som utdömningsbara betraktade fastigheter, enär dessa näppeligen
kommer att repareras eller förbättras. Om en generell hyreshöjning omfattar
även dylika fastigheter, medför det en stegring av priset, vilket försvårar
en sanering i orternas centra och föranleder spridning av bebyggelsen
till periferien.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 59.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från bostadsstyrelsen,
statens hyresråd, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund
och Stockholms stads fastighetsnämnd.

Bostadsstyrelsen hänvisar i fråga om motionärernas första skäl — nämligen
att det i saneringsmogna fastigheter icke kommer att utföras några
nämnvärda reparationer — till den träffade överenskommelsen mellan parterna
på hyresmarknaden och anser, att även frågan om hyreshöjning i
dessa fastigheter bör överlåtas åt dessa parter.

Styrelsen påpekar även, att den procentuella hyreshöjningen icke medför
så stor ökning av hyran för ifrågavarande fastigheter, eftersom grundhyran
är låg. Dessutom har hyresgäst möjlighet att med hyresnämndens
hjälp få nedsättning i grundhyran i de fall då ”lägenheten har avsevärt försämrats
eller hyresgästs förmåner påtagligt inskränkts”.

I fråga om motionärernas andra skäl, att hyreshöjning i saneringsmogna
fastigheter skulle verka försvårande för önskvärd sanering, anför styrelsen,
att en uppdelning av bostadsbeståndet i saneringsmogna fastigheter
och andra torde vara mycket svår att genomföra. Däremot skulle det icke
möta något större hinder att undantaga hus, som av hälsovårdsnämnd ut 1

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 11 samt. Nr 21—23

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1959

dömts för bostadsändamål. Emellertid skulle en ökad utdömning av lägenheter
och därav följande sänkning av taxeringsvärdena vara en naturligare
väg än den av motionärerna förordade, om man vill underlätta
sanering.

Hyresrådet hänvisar till sitt yttrande över de vid 1958 års A-riksdag
väckta motionerna 1: 106 och II: 125, vilka var av i allt väsentligt samma
innehåll. I detta yttrande anfördes, att för av hälsovårdsnämnd med omedelbar
verkan utdömd lägenhet frågan icke blir aktuell. I fråga om lägenhet,
som utdömes från den tidpunkt, då nuvarande hyresgäst avflyttar, liksom
i fråga om lägenheter i s. k. saneringsmogna fastigheter har hyresvärden
i princip att svara för underhållet i enlighet med hyreslagens och
kontraktets bestämmelser. I fall av underlätet underhåll vore enda utvägen
nedsättning av grundhyran, vilket enligt hyresregleringslagens § 3 är möjligt.
Rådet hänvisade dessutom till den mellan parterna på hyresmarknaden
träffade överenskommelsen.

De anförda skälen äger enligt rådet alltjämt giltighet och motionerna avstyrkes.

Två ledamöter reserverar sig och anför bl. a., att Kungl. Maj:t vid framtida
beslut om generell hyreshöjning kunde föreskriva att höjningen icke
finge uttagas i fråga om lägenheter för vilka föreligger lagakraftvunnet
beslut av hyresnämnd om utdömning.

Fastighetsägareförbundet hänvisar likaledes till sitt förra året avgivna
yttrande. Bl. a. anfördes då, att det vore orimligt att avskilja ”rivningshusen”
i den mån den generella hyreshöjningen utgör ersättning för faktiskt
inträdda omkostnadsökningar. Principiellt är det visserligen riktigt,
att det ej föreligger skäl att öka reparationerna i hus, som står inför sin
omedelbart rivning, men det föreligger icke praktiska möjligheter att avgränsa
dessa hus från andra. Slutligen framhåller förbundet, att expropriationspris
bestämmes från helt andra utgångspunkter än avkastningen av
den gamla byggnaden. Förbundet avstyrker motionerna.

Hyresgästernas riksförbund anser, att det i och för sig vore riktigt att
ytterligare diffentiera den generella hyreshöjningen, så att den icke komme
att gälla fastigheter, som inom kort skall skatta åt förgängelsen, men frågan
är hur begreppet saneringsmogen i praktiken skall definieras. I många
fall kan det av olika anledningar dröja ganska länge, innan en sanering
blir aktuell, och hyresgästerna i dylika hus skulle få sämre möjligheter att
erhålla en fullgod reparationsstandard, om fastighetsägaren berövades den
fortsatta generella hyreshöjningen. Däremot borde det icke möta hinder
att undantaga lägenheter, som av hälsovårdsnämnd utdömts från den tidpunkt,
då nuvarande innehavare av lägenheten avflyttar. Förbundet föreslår
därför att motionerna på så sätt bifalles, att det blir möjligt vid framtida
beslut enligt 5 § hyresregleringslagen att från den ytterligare ökningen

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1959

3

av den generella hyreshöjningen undanta lägenheter, för vilka föreligger
lagakraftvunnet beslut av hälsovårdsnämnd, att lägenheten icke får nyttjas
som bostad sedan nuvarande hyresgäst avflyttat.

Stockholms stads fastighet snämnd åberopar i huvudsak ett av fastighetskontoret
i ärendet avgivet tjänsteutlåtande, vari anföres bl. a. följande:

De i motionerna anförda synpunkterna synas inrymma tankegångar, som
i och för sig äro värda beaktande. Att hyresgästerna i äldre hus, i vilka
man i avvaktan på en rivning underlåter att verkställa några reparationer,
icke heller böra belastas med kostnader, som avse att möjliggöra ett förbättrat
underhall, torde vara uppenbart. Frågan är då, om man, såsom
motionärerna mena, lämpligen och på ett entydigt sätt i praktiken kan särskilja
dylika fastigheter från andra. Bortsett från de rent praktiska vanskligheterna
härutinnan bör observeras, att ett särskiljande i sådant hänseende
av en särskild husgrupp på mänga håll torde komma att uppfattas
såsom en offentlig sanktion på att underhållet av fastigheter, som nått
saneringsmognad, i än högre grad än hittills varit fallet kan eftersättas.

Med hänsyn till att förhållandena i berört avseende i de skilda tätortssamhällena
äro mycket olika skulle det givetvis ställa sig synnerligen svårt
att finna allmänna normer för en begränsning av de generella hyreshöjningarna
ifråga om saneringsfastigheter. Endast i en del samhällen torde
sålunda den saneringsmogna bebyggelsen kunna hänföras till vissa begränsade
områden. I andra och kanske de flesta samhällen kan denna bebyggelse
icke geografiskt begränsas utan finnes uppblandad med annan och ännu ej
uttjänt bebyggelse. Så är bland annat förhållandena i Stockholm. Den sanering,
som nu sker där, framför allt i stadens centrum, genomföres också
med andra utgångspunkter än de befintliga byggnadernas ålder och beskaffenhet.
Främst är det trafikens krav på ökat utrymme samt utbyggnaden
av ett efter moderna krav utbildat och dimensionerat storstadscentrum,
som påkallar saneringarna. Norrmalmsregleringen medför visserligen, att
ett stort antal fastigheter av sådan karaktär, att de kunna betecknas såsom
saneringsmogna, försvinner, men därjämte rives ett antal hus, mot vars
beskaffenhet i och för sig icke kan riktas någon invändning. De försvinna
sålunda långt tidigare än mera saneringsmogna hus på andra håll. Saneringen
följer med andra ord icke annat än i stort bebyggelsens saneringsmognad
och de saneringsmogna husen kunna icke geografiskt inringas.

De ”punktsaneringar”, som företagas inom andra stadsdelar än Nedre
Norrmalm, torde däremot i huvudsak gå ut över byggnader, som nätt saneringsmognad.
Det bör emellertid beaktas, att saneringsmognaden i mycket
hög grad kan bero av husens planlösningar och härmed sammanhängande
ekonomiska faktorer. Åtskilliga östermalmshus torde salunda vara saneringsmogna
mindre på grund av dåligt skick och eftersatt underhäll än till
följd av att en nybebyggelse på grundval av en modern stadsplaneutformning
kan väntas ge bättre ekonomiskt utbyte.

Även om fastighetskontoret i princip delar den av motionärerna uttalade
uppfattningen, att hyrestilläggen böra begränsas i rivningshusen, finner
kontoret det angeläget framhalla, att denna begränsning då endast borde
gälla beträffande hus, som med visshet och inom en nära framtid skola
saneras. Sä länge husen alltjämt skola utnyttjas under obestämd tid —

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1959

detta gäller framför allt bostadshus — synes intet avkall böra göras på att
de skola hållas i användbart skick, och det synes då naturligt att medgivna
generella hyrestillägg få uttagas. Särskilda skäl kunna åberopas härför.
Ej sällan inträffar i äldre byggnader, att vitala delar måste utbytas. Det kan
gälla skorstensstockar, rörstammar, värmeledningspannor och dylikt. Det
kan också bli fråga om hastigt påkommande grundförstärkningar, beroende
av rivningar och sprängningar i grannskapet. Kostnaderna härför måste
som regel slås ut på ett flertal år och avhjälpandet av dylika skador kan
ofta gå ut över lägenhetsunderhållet. Det kan i dylika fall icke vara rimligt
att beröva fastighetsägaren det tillskott, som han erhåller genom det
generella tillägget.

Hyrorna i äldre hus äro i allmänhet avsevärt lägre än i senare tillkomna.
Då de generella tilläggen äro proportionella, följer härav, att även tilläggen
i pengar räknat är mindre. Reparationer av viss typ, exempelvis målning
och tapetsering, kosta emellertid lika mycket vare sig de utföras i äldre hus
eller i nyare. I Stockholm föreligger även andra speciella skäl för att medgiva
vederbörande fastighetsägare att uttaga generella hyrestillägg, även
om deras fastigheter äro saneringsmogna. Det må sålunda erinras om att
stora delar av staden i avvaktan på fastställande av nya stadsplaner äro
belagda med byggnadsförbud. Då fastighetsägarna härigenom hindras att
bygga nytt, vore det knappast riktigt att förmena dem hyresmedel för nödvändigt
underhåll under den tid, fastigheterna på grund av stadsplanehinder
måste bibehållas.

I fråga om Stockholms stads egna hus har ett begränsat antal undantagits
från generell hyreshöjning. Fråga har härvid varit om byggnader
med kort livslängd, där tidpunkten för rivning närmast är beroende av hyresgästernas
placering på annat håll. Flertalet av de byggnader, som den
1 oktober 1957 undantogs från då beslutad hyreshöjning, äro sålunda numera
rivna. Begränsningen av hyrestilläggen har här skett i visst samråd
med hyresgästorganisationen.

En alltför hög hyresavkastning och en oriktigt baserad sådan skulle enligt
motionärerna försvåra eller fördyra en nödvändig saneringsverksamhet
därigenom, att fastigheterna komma att betinga ett pris, som icke svarar
emot deras egentliga varde. Fastighetskontoret anser, att detta knappast
har allmän giltighet, åtminstone med utgångspunkt från förhållandena
i Stockholm. Det torde snarare förhålla sig så, att värdet av en fastighet
bestämmes av vad en spekulant räknar med att få ut i form av hyror eller
annan avkastning vid nybebyggelse på tomten. Härvid bör dock icke förbises,
att, i den man avkastningsvärdet på den befintliga fastigheten genom
generella hyreshöjningar bringas i höjden, tidpunkten för saneringsmognadens
inträdande kan komma att uppskjutas.

Ehuru starka skäl kunna åberopas för att de generella hyreshöjningarna
i princip icke böra i obegränsad omfattning medgivas beträffande fastigheter,
som på grund av förestående snar rivning icke bli föremål för sedvanliga
underhållsåtgärder, torde det med hänsyn till vad kontoret ovan anfört
innebära betydande svårigheter att finna allmängiltiga normer för att
särskilja de fastigheter, som böra undantagas från rätten att uttaga sådana
hyreshöjningar. Motionärernas förslag torde därför knappast — åtminstone
vad beträffar Stockholm — vara praktiskt realiserbart. Därtill
kommer att förslaget är helt knutet till nu gällande hyresreglering och

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1959 5

de fördelar, som med hänsyn till den önskvärda saneringen av den äldre
bebyggelsen ansetts kunna vinnas genom åtgärden, skulle sålunda endast
kunna säkras, så länge hyresregleringslagen är gällande. Vill man
därför motverka att fortlöpande hyreshöjningar skola försvåra och försena
erforderliga saneringsåtgärder inom stadssamhällenas äldre och omoderna
bebyggelse, torde det icke vara tillräckligt att endast vidtaga en begränsning
av rätten att uttaga generella hyrestillägg. Det torde härvid i stället
erfordras en prövning på längre sikt av hyressättningen i de saneringsmogna
fastigheterna från fall till fall. Med hänsyn till den korta tid, som stått
till förfogande för fastighetskontoret vid övervägande av de i motionerna
berörda spörsmålen och de skilda intressen, som härav beröras, har kontoret
icke haft möjlighet att närmare undersöka de vägar, som härvid
kunna komma ifråga. En tänkbar möjlighet vore dock enligt kontorets mening
att hyresregleringen bibehölles för sådana fastigheter, där sanering
enligt uppgjorda stadsplaner skall genomföras. Intill dess skulle sålunda
samma regler ifråga om hyressättningen gälla för alla fastigheter. Det
skulle då ankomma på kommunen att uppgöra ny stadsplan för de kvarter,
som ansåges behöva saneras. I och med att sådan stadsplan fastställdes
skulle hyresreglering gälla för samtliga av saneringen berörda fastigheter,
och det skulle då ankomma på vederbörande hyresnämnd att från fall till
fall pröva om och i vad mån respektive fastigheter skulle äga uttaga högre
hyror under tiden till dess saneringen genomfördes. Genom sådana bestämmelser
skulle samhället få ett medel att stimulera till önskvärda saneringar
av det äldre, uttjänta fastighetsbeståndet, och förnyelsen av bebyggelsen
skulle kunna komma till stånd utan att det allmänna behövde i lika hög
grad som eljest ekonomiskt engagera sig härför.

Fastighetsnämnden understryker för egen del vikten av att generell hyreshöjning
icke uttages i fastigheter, vilkas rivning är nära förestående.

En reservant framhåller, att bestämmelser borde införas av innebörd att
i fastigheter, som av hälsovårdsmyndighet blivit utdömda, Kungl. Majrts
medgivande om rätt för hyresvärd att uttaga generell hyreshöjning icke
skulle gälla. En annan reservant anser att nämnden icke bort ansluta sig till
vad fastighetskontoret anfört om möjligheterna att på längre sikt pröva
hyressättningen i de saneringsmogna fastigheterna från fall till fall.

Utskottet

I allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 till 1958 års A-riksdag
över motioner med i huvudsak samma yrkande som de här föreliggande anfördes
bl. a., att utskottet icke fann det tillfredsställande att fall kunde
förekomma, där hyresgäster fått vidkännas höjning av hyran utan avsedda
motprestationer från hyresvärdens sida. Utskottet fann emellertid att de
av motionärerna föreslagna åtgärderna stötte på vissa praktiska svårigheter,
främst vad gällde avgränsningen av det fastighetsbestånd, varom
här vore fråga. På grund härav och med hänvisning till möjligheten att erhålla
rättelse genom stadgandet i 3 § hyresregleringslagen att hyran kan
nedsättas om lägenhetens skick avsevärt försämrats eller hyresgäst till -

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1959

kommande förmåner påtagligt inskränkts, vilken bestämmelse då varit gällande
endast något över ett år, avstyrkte utskottet motionerna. Utskottet
framhöll emellertid, att, därest erfarenheterna av tillämpningen av nyssnämnda
lagrum icke skulle visa sig tillfredsställande, frågan kunde behöva
prövas på nytt. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet vidhåller sin uppfattning om den rätt som i här avsedda fall
bör tillkomma hyresgästen och har vid sina förnyade överväganden i frågan
funnit det kunna ifrågasättas, om icke vissa generellt verkande åtgärder
vore lämpliga. Invändningen om svårigheten att avgränsa fastighetsbeståndet
kvarstår emellertid. Åtgärderna torde därför böra av praktiska
skäl begränsas till fastigheter, som utdömts av hälsovårdsnämnd. Utskottet
finner det sålunda vid kommande generella hyreshöjningar böra övervägas
att undantaga dylika fastigheter från höjningen eller i vart fall den
del av höjningen som föranledes av reparationskostnaderna. Möjlighet bör
emellertid öppnas att i de särskilda fall, där reparation i utdömd fastighet
likväl kommer till stånd och överenskommelse om kostnaderna icke kan
träffas mellan hyresgästen och hyresvärden eller deras organisationer, få
frågan om en härav föranledd hyreshöjning underställd prövning av hyresnämnd.

Motionärerna har i sitt yrkande hemställt att generell hyreshöjning icke
skall utgå med samma belopp i saneringsmogna eller utdömda fastigheter
som i övriga fastigheter. Då riksdagen icke torde äga befogenhet att fatta
beslut härom, kan utskottet redan på denna grund icke tillstyrka yrkandet
i dess helhet. Med hänsyn härtill och till den begränsning i övrigt av de
föreslagna åtgärderna som utskottet ansett nödvändig har utskottet funnit
motionerna endast böra föranleda en hemställan,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 45 och II: 59 i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giver till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 14 april 1959

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

frän första kammaren: herrar Wolgast*, Nyström, Gustaf Henry
Hansson, Nestrup, Sörlin*, Jonasson och Tage Johansson;

från andra kammaren: herrar Dickson, Königson*, Ekström i Björkvik,
Björkänge, Nelander, fru Thunvall, herrar Lundmark, Börjesson, Haglund,
Setterberg i Vilske-Kleva* och Lundkvist i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.