JUSTITIEOMBUDSMANNEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1958

STOCKHOLM 1958

1VAU HJSGCSTRÖMS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG

671733

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Sid.

Inledning ............................................................................ ''

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols- och åklagarväsendet

A. Åtal mot

1) t. f. biträdande stadsfiskalen T. Aldén för olaga anhållande (ämb.-ber. 1957 B. 13) 12

2) landsfiskalen O. Rudmar och landssekreteraren G. Lundborg för underlåtenhet att

utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för undersökning och beivrande av brott,
varom misstanke uppkommit och bragts till deras kännedom (ämb.-ber. 1957 s. 87) 13

3) civilekonomen G. A. Sundblad för störande uppträdande vid plenum i riksdagens

andra kammare ............................................................. ^

B. Åtgärd för disciplinär bestraffning mot

4) förste kriminalassistenten B. Johansson för oriktig rapport till förman att delgivning
enligt 23 kap. 18 § RB skett med person, som misstänktes för brott..............

C. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

5) Obehörig ändring av dom och andra felaktiga förfaranden av borgmästare vid handläggning
av brottmål.........................................................

6) Fråga om i vilken omfattning domare må biträda annan med uppsättande av

rättegångsskrifter ............................................................

7) Villkorlig dom vid bötesförvandling............................................

8) Annonsering av domstols kungörelser i ortstidning ..............................

9) Bör häktad hållas fängslad under rättegångsförhandling? ........................

10) Åberopande av intyg som bevismedel i rättegång tillåtet i visst fall utan hinder av

stadgandet i 35 kap. 14 § RB.................................................

11) Fråga om hinder för särskild inskrivningsdomares förordnande till rättens ombudsman
i konkurs...............................................................

12) Ersättning till av domstol enligt 42 kap. 17 § RB förordnad medlare för åstadkommande
av förlikning mellan parter i rättegång..................................

13) Domstols medverkan till förlikning i brottmål ..................................

14) Erinran under förundersökning för brott om påföljden vid lämnande av oriktiga

uppgifter vid vittnesförhör....................................................

15) Felaktigt förfarande vid omhändertagande av gods i samband med förundersökning

16) Fråga om avvisande av ansökan om betalningsföreläggande. Tillika fråga om kostnadsersättning
åt gäldenären ..................................................

17) Fråga om handpanthavares och retentionsrättshavares rätt vid utmätning........

18) Utövandet av brevcensur vid fångvårdsanstalt..................................

Sid.

19) Är enskild person, som besöker i fångvårdsanstall intagen, skyldig att underkasta sig

att medförd väska visiteras? .................................................. 91

20) Olämpligt förfarande vid fångtransport ....................................... 97

21) På vilken myndighet ankommer det att förelägga icke häktad, till frihetsstraff dömd

person att inställa sig å fångvårdsanstalt för straffets avtjänande? ................ 102

22) Fråga om frihetsstraff må bringas i verkställighet under tid då ansökan om att av

nåd beviljas anstånd med verkställigheten är beroende på Kungl. Maj:ts prövning 105

D. Framställningar till Konungen m. m.

23) Ang. betänkande med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän .......... 110

24) > bättre tillgodoseende av skyddskonsulents behov av kännedom om den, som

dömts villkorligt med övervakning utan att personundersökning ägt rum i
målet, m. m............................................................ 110

25) » den i 13 § lagen om fri rättegång stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa

fall för part, som åtnjutit fri rättegång .................................. 116

E. Särskild utredning

26) Undersökning rörande åklagarnas och domstolarnas tillämpning av lagstiftningen om

trafikonykterhet ............................................................. 120

F. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

27) Arbetsbalanser hos domstolar och åklagare m. fl................................. 142

28) Smärre brister i formellt hänseende vid rättegångsförfarandet .................... 144

29) Återkallelse av strafföreläggande .............................................. 151

30) Dröjsmål med överförande av straffriförklarade från sinnessjukavdelning vid fångvården
till sinnessjukhus ..................................................... 151

G. Rättelse

31) Rättelse av uttalande återgivet i ämbetsberättelsen till 1957 års riksdag.......... 152

II. Redogörelse för ärenden rörande de administrativa myndigheterna

A. Åtal mot

32) landssekreteraren S. J. Nilsson för försummelse vid handläggning av beredskaps ärende

(ämb.-ber. 1957 s. 120) ................................................ 154,

33) landssekreteraren R. Magnusson och landsfogden N. L. Eklund för försummelser vid

handläggning av beredskapsärende ............................................ 156

, 34) vice ordföranden i statens hyresråd G. Ekedahl för försummelse att tillse, att utslag

i besvärsmål meddelats inom tillbörlig tid efter det beslut fattats i hyresrådet____ 158

35) t. f. polismästaren G. Rosenqvist i fråga om olaga omhändertagande av alkohol missbrukare

......................................... Ig2

B. Åtgärd för disciplinär bestraffning mot

36) kriminalassistenten S. Winckler för överskridande av befogenheten såsom polisman 202

C. Vissa ärenden som föranlett erinringar och andra uttalanden

37) Fråga om oriktigt förfarande vid länsstyrelses beslut om förslag till överförande på

övergångsstat av ordinarie befattningshavare vid länsstyrelsen .................. 207

38) Fråga huruvida anteckningar, som av landsfogde verkställts angående av honom hos

polischefer inhämtade upplysningar om sökande till en poliskommissarietjänst, äro
att anse såsom allmänna handlingar ..........................................

39) Fråga huruvida skoltidningar må göras till föremål för förhandscensur av rektor vid

allmänt läroverk ......*....................*••■*•*■.........................

40) Fråga om lämpligheten av anställningsintervjuer vid rekrytering av personal för

tjänstgöring vid statliga företag ..............................................

41) Handläggning av ärenden rörande släktnamn för barn, vilkas föräldrar erhållit

äktenskapsskillnad ...........................................................

42) Fråga huruvida skolstyrelse ägt vid tillsättande av icke-ordinarie folkskollärartjänst

taga hänsyn till den omständigheten att sökande levde i samvetsäktenskap........

43) Fråga om vilken hänsyn som kan tagas till prästs egna samvetsbetänkligheter mot

kyrklig vigsel av frånskild ....................................................

44) I kyrkomusikerdistrikt har, vid sidan av tjänst såsom organist, anställts församlings musiker

med uteslutande uppgift att utföra orgelmusik och att svara för orgelvård.
Fråga huruvida en sådan ordning överensstämmer med kyrkomusikerstadgan. Tillika
fråga huruvida av domkapitel fastställd instruktion för organisten står i strid mot
nämnda stadga ..............................................................

45) God man, som förordnas att bevaka allmänna arvsfondens rätt vid boutredning,

äger rätt till ersättning för uppdraget av arvsfonden även om arvsfonden icke erhållit
del i boet, m. ............................................................

46) Överdirektör i ett ämbetsverk har i en personlig, icke diarieförd cirkulärskrivelse

gjort uttalande rörande anställning av personal, vilket uttalande uppfattats såsom
åsyftande inskränkning i enskildas rätt att fritt vinna anställning inom eller utom
verket ......................................................................

47) Fråga om riksförsäkringsanstaltens tillämpning av sjukkassetaxan, särskilt beträffande
innebörden av begreppet receptförnyelse ..................................

48) Fråga om förutsättningen för skogsvårdsstyrelses rätt att verkställa tvångsodling,

för vilken kostnaden omedelbart må uttagas av markägaren ....................

49) Opåkallat polisförhör med utlänning i anledning av ansökan om svenskt körkort,

m. ........................................................................

50) Fråga om felaktigt förfarande med avseende å indrivning av automobilskatt för

år, under vilket bilen avregistrerats redan i slutet av januari månad, m. m.........

51) Ifrågasatt utfärdande av föreskrifter med förbud för befattningshavare vid förvalt ningsmyndighet

att åtaga sig uppdrag som ombud eller biträde åt part vid samma
myndighet ..................................................................

D. Framställningar till Konungen

52) Ang. vissa jävsfrågor inom civilförsvaret m. ....................................

53) » åtgärder till förhindrande av störande buller från trafik med motorcykel och

moped ................................................................

54) » översyn av lagligheten och behövligheten av sådana i lokala stadgor rörande

vatten- och avloppsledningar intagna föreskrifter, vilka innefatta ingripande,

straffsanktionerad reglering av vad ägare och brukare ha att iakttaga ......

55) » brist i 24 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna ............................................................

56) » ändring av 2 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser ............

Sid.

222

228

236

240

244

247

251

254

263

266

268

278

282

289

291

313

324

350

351

E. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner

57) Omhändertagande för skyddsuppfostran ........................................ 357

58) Tvångsintagning av alkoholmissbrukare ........................................ 361

59) Utvisning av utlänning....................................................... 332

60) Återkallelse av körkort ....................................................... 335

61) Medborgarskapslagen ........................................................ 333

62) Väglagen ................................................................... 367

63) Förordningen om explosiva varor.............................................. 33g

64) Lotteriförordningen ....................................................... 377

65) Vapenförordningen ....................................................... 372

66) Vissa tillståndsärenden .......’............................................. 373

Bilaga

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1957 och vari under år 1957 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling........................................ 377

Senast upprättade sakregister är intaget i 1957 års ämbetsberättelse.

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1957.

Härvid får jag till en början meddela, att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 18 februari—den 2 mars och den 1 den 21 augusti samt
åtnjutit ledighet för utförande av mig anförtrott offentligt uppdrag under
tiderna den 11—den 16 mars och den 25—den 29 juni. Under nämnda
tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare, hovrättsassessorn Ulf
Lundvik förestått ämbetet. För att få tillfälle att ägna erforderlig tid åt
de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att nedbringa balansen
har jag vidare med stöd av 24 § andra stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän uppdragit åt Lundvik att under tiden den 30 sep -

tember den 29 december förrätta å ämbetet ankommande göromål med
avseende å ärenden vilkas avgörande jag icke själv förbehållit mig.

I samband med ikraftträdandet av den av riksdagen beslutade personalorganisationen
för justitieombudsmansämbetet utnämnde jag byråchefen
Gösta Stenlund till kanslichef i justitieombudsmansexpeditionen samt förordnade
Stenlund att från och med den 1 juli 1957 tillsvidare under sin
återstående tjänstetid intill utgången av år 1957 med vikariatslön uppehålla
den å staten för justitieombudsmannen och hans expedition upptagna
befattningen som kanslichef i lönegraden Bp 4 med den rätt i pensionshänseenden,
som tillerkänts Stenlund genom delegerades för riksdagens
verk beslut den 21 juni 1951. Samtidigt förordnades dels byrådirektören
C. G. Lidberg att tillsvidare vara byråchef i lönegraden Br 2
vid justitieombudsmansexpeditionen, dels assessorn i Svea hovrätt I. O.
Wallenberg att med vikariatslön uppehålla Stenlunds byråchefsbefattning
intill utgången av år 1957, dels ock assessorn vid överståthållarämbetet
C. G. Blomqvist och e. o. fiskalen vid hovrätten för Västra Sverige T. E.
Löfstedt att tillsvidare vara sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen,
den förre i lönegraden År 25 och den senare i lönegraden År 24.

Sedan Stenlund med utgången av år 1957 beviljats avsked med pension
från den tjänst såsom justitieombudsmannens närmaste medarbetare —
som han på ett synnerligen förtjänstfullt sätt skött i ej mindre än 35 år
— har jag utnämnt Lidberg att vara kanslichef från och med den 1 januari
1958. Vidare har jag till innehavare av de två byråchefstjänster, som
genom Stenlunds avsked och Lidbergs utnämning till kanslichef blivit
lediga, förordnat Wallenberg och Blomqvist. Till sekreterare i lönegraden
År 25 från och med den 1 februari 1958 har jag slutligen förordnat e. o.
kanslisekreteraren i handelsdepartementet B. J. E. Augustinsson.

Utöver den ordinarie personalen har för beredning av vissa ärenden anlitats
även vissa domstolsjurister och andra.

Pa sätt framgar av ämbetsberättelsen till 1957 års riksdag uppgick antalet
av de från år 1956 till 1957 balanserade, under handläggning härstädes
varande ärendena till........................................ 207

Antalet under år 1957 diarieförda ärenden har uppgått till 1 009
(mot 704 under år 1956). Av dessa avsågo 30 justitieombudsmansämbetets
organisation och dylikt. Av återstående 979 under år

1957 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 757

på grund av tidningsartiklar ............................... 24

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest........... 198

Summa balanserade och inkomna ärenden................... 1 186

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1957 diarieförda ärendena1

V erksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) . .	125	55	180
Åklagarväsendet...............................	111	18	129
Polisväsendet .................................	99	18	117
Exekutionsväsendet............................	38	8	46
Fångvården ...................................	63	29	92
Medicinalväsendet: sinnessjukvården ............	100	7	107
i övrigt.....................	22	1	23
Nykterhetsvården .............................	14	5	19
Barna- och ungdomsvården.....................	8	2	10
Byggnadsväsendet .............................	6	3	9
Hyresregleringen ..............................	21	—	21
Lantmäteriet .................................	9	2	11
Skolväsendet .................................	12	2	14
Taxeringsväsendct ............................. Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda)	22	17	39
centrala statliga verk och nämnder............	33	2	35
länsstyrelser ................................	34	43	77
andra lokala organ...........................	24	5	29
Statens ajfärsdrivande verk.....................	16	1	17
Kyrkliga myndigheter .........................	13	3	16
Kommunala myndigheter (i övrigt)..............	22	1	23
Kungl. Maj:t och riksdagen.....................	20	—	20
Enskilda personer .............................	31	—	31

J) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan berörda 1 186 ärenden ha under år 1957:

J) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan berörda 1 186 ärenden ha under år 1957:

1) till annan myndighet överlämnats......................... 11

2) såsom återkallade avskrivits.............................. 9

3) utan åtgärd avskrivits.................................... 134

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits ..................................... 497

5) till åtal hänvisats ....................................... 4

6) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning ................ 2

7) föranlett åtta framställningar till Kungl. Maj:t ............ 17

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd...... 214

och äro vid 1957 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande.................................. 117

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 41

11) på prövning beroende.................................... 140

Summa 1 186

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) en vice ordförande i statens hyresråd för dröjsmål vid expediering
av utslag;

2) en tillförordnad polismästare för olaga omhändertagande av alkoholmissbrukare; 3)

ett hovrättsråd för det han vid avgivande av infordrad förklaring
till justitieombudsmannen ärekränkt enskild person; samt

4) en landshövding och en landssekreterare för felaktig tillämpning av
1925 års bolagsförbudslag.

5) Därjämte har jag — beträffande en överläkare, som av medicinalstyrelsens
disciplinnämnd tilldelats varning för det han i 19 fall i strid
mot vetenskap och beprövad erfarenhet företagit operativa ingrepp på
kvinnor, vilka ingrepp med något undantag varit av beskaffenhet att
medföra sterilitet — överlämnat handlingarna i saken till statsåklagaren
i Stockholm för inledande av förundersökning med anmodan att, om
åklagaren efter slutförd undersökning funne, att överläkaren kunde på sannolika
skäl misstänkas för vad som disciplinnämnden lagt honom till last,
väcka åtal mot honom.

Vidare har åtgärd för disciplinär bestraffning vidtagits mot:

6) en kriminalassistent för överskridande av befogenhet såsom polisman;
samt

7) en förste kriminalassistent för oriktig rapport till förman att delgivning
enligt 23 kap. 18 § RB skett med person, som misstänkts för brott.

De till Kungl. Maj:t under år 1957 avlåtna framställningarna ha avsett

1) bättre tillgodoseende av skyddskonsulents behov av kännedom om
den, som dömts villkorligt med övervakning utan att personundersökning
ägt rum i målet, m. m.;

2) vissa jävsfrågor inom civilförsvaret;

3) åtgärder till förhindrande av störande buller från trafik med motorcykel
och moped;

4) ändamålsenligheten av den i 13 § lagen om fri rättegång stadgade
återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som åtnjutit fri rättegång;

5) översyn av lokala föreskrifter rörande vatten och avlopp;

6) brist i 24 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna; samt

7) ändring av 2 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.

8) Vidare har jag avgivit yttrande över betänkande med förslag till
instruktion för riksdagens ombudsmän.

Antalet under år 1957 avgjorda ärenden är icke oväsentligt större än
under tidigare år eller 888 mot 631 under år 1956. Likväl har antalet till

år 1958 balanserade ärenden stigit till 298 från 207 vid närmast föregående
årsskifte. Orsakerna till denna ökning av balansen äro flera. Antalet klagomål
har stigit från 598 under år 1956 till ej mindre än 757 under år 1957
och antalet ärenden, som upptagits på JO:s initiativ, från 81 till 222.
Det är självfallet att denna ökning av antalet ärenden — vilken icke har
sin grund i det förhållandet att justitieombudsmansämbetets tillsyn utsträckts
även till kommunala befattningshavare — väsentligt påverkat
arbetsbördan. Denna har även ökat genom att motivering för träffade
avgöranden numera lämnas i de flesta fall. Slutligen ma sasom förklaring
till den ökade balansen nämnas att av de ärenden som avgjorts under år
1957 ett betydande antal varit av särskilt vidlyftig och invecklad beskaffenhet.
Det bör emellertid framhållas att det övervägande flertalet av de
balanserade ärendena inkommit under det senare halvåret 1957.

Under år 1957 har jag inspekterat
fångvårdsstyrelsen;

länsstyrelsen i Södermanlands län samt landsfogden, länsarkitekten, lantbruksnämnden
och intendenten för utskänkningsärenden i samma län;

lantmäterikontoret i Nyköpings län och distriktslantmätaren i Nyköpings
distrikt;

rådhusrätten, stadsfiskalen och stadsfogden i Nyköping;

Nyköpings domsaga;
fångvårdsanstalten i Nyköping;

landsfiskalerna i Rönö, Villåttinge och Trosa distrikt;
kommunalborgmästarna i Flen, Oxelösund och Trosa; samt
Kinds och Redvägs domsaga.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik har inspekterat
rådhusrätten i Malmö;

Torna och Bara domsaga; samt
rådhusrätten i Ystad.

Det hade varit önskvärt, att inspektioner kunnat verkställas i större
utsträckning än som skett under år 1957. Den stora arbetsbördan har
dock tvingat mig att på sätt skett begränsa denna del av verksamheten,
vilken jag dock hoppas snart kunna ge väsentligt större omfattning.

I fråga om förvaltningen av justitieombudsmansämbetet under år 1957
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas
till vederbörande utskott.

Beträffande ärenden av mera allmänt intresse får jag hänvisa till efterföljande
redogörelser, däri intagits även samtliga framställningar till Kungl.
Maj:t ävensom vissa anmärkningar, som framställts vid inspektioner eller
härstädes verkställda utredningar.

I enlighet med önskemål, som uttalats av riksdagen, har justitieombudsmansämbetets
verksamhet under de sista åren inriktats på förvaltningen
i väsentligt större utsträckning än tidigare. Med hänsyn till det betydande
antal ärenden av detta slag, som numera förekomma vid ämbetet, har jag
— för vinnande av större överskådlighet — ansett ändamålsenligt att uppdela
redogörelsen för avgjorda ärenden på två avdelningar, den ena avseende
ärenden rörande domstols-, åklagar- och exekutionsväsendet ävensom
fångvården samt den andra avseende ärenden rörande de administrativa
myndigheterna.

Enligt vedertagen ordning innehåller berättelsen i fråga om åtal redogörelse
endast för sådana, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller
i någon instans prövade.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1957 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

Jag kommer att i särskild ordning till riksdagen överlämna förteckningar
över dels vilka av föregående riksdagar fattade beslut och gjorda
framställningar, som blivit under det sistförflutna året av Kungl. Maj:t
gillade och föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, dels
ock vilka beslut och framställningar som icke blivit för Kungl. Maj:t föredragna
eller av Kungl. Maj:t prövade. Dessa förteckningar som tidigare
alltid fogats vid ämbetsberättelsen såsom bilagor ha av praktiska skäl och
ur kostnadssynpunkt ansetts böra tryckas särskilt för sig.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstolsoch
åklagarväsendet

(Omfattar även exekution och straffverkställighet.)

A. Åtal

1. Olaga anhållande

I 1957 års ämbetsberättelse (s. 13 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Folke Rudewall, efter klagomål av docenten Erik Karlmark,
anbefallt åtal mot t. f. biträdande stadsfiskalen Ture Aldén för olaga an -

hållande. Av redogörelsen framgår, att Stockholms rådhusrätt i dom den
21 december 1955 lämnat den av statsåklagaren i Stockholm utförda talan
mot Aldén utan bifall samt förordnat, att statsverket självt skulle vidkännas
den ersättning, 2 006 kronor, som tillerkänts advokaten Bengt
Landahl för försvaret av Aldén. Svea hovrätt hade genom dom den 10
december 1956, med ändring av rådhusrättens dom, dömt Aldén jämlikt
15 kap. 10 § och 25 kap. 5 § strafflagen för olaga anhållande att till kronan
utgiva 25 dagsböter å 25 kronor ävensom förpliktat Aldén att av den
Landahl tillerkända ersättningen till statsverket återgälda 1 000 kronor.
Därjämte hade hovrätten, som för försvaret av Aldén i hovrätten tillerkänt
Landahl arvode av allmänna medel med 1 000 kronor, förpliktat Aldén att
av detta belopp till statsverket återgälda 500 kronor samt slutligen ålagt
Aldén att ersätta Karlmark vad denne visade sig ha erlagt för hovrättens
dom.

Mot hovrättens dom har Aldén fullföljt talan. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

2. Underlåtenhet av landsfiskal och landssekreterare att utan
dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för undersökning
och beivrande av brott, varom misstanke uppkommit
och bragts till deras kännedom

I 1957 års berättelse (s. 87 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Rudewall anbefallt åtal mot landsfiskalen Oscar Rudmar och
landssekreteraren Georg Lundborg för underlåtenhet att utan dröjsmål
vidtaga åtgärder för undersökning i anledning av till deras kännedom bragt
misstanke att dåvarande föreståndarinnan för ålderdomshemmet i Broby i
december 1952 gjort sig skyldig till brott mot en pensionär, som avlidit,
samt för beivrande av brottet. Enligt redogörelsen hade hovrätten över
Skåne och Blekinge i dom den 10 juli 1956 dömt envar av Rudmar och
Lundborg jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till kronan böta
15 dagsböter, varje dagsbot för Rudmar bestämd till 15 kronor och för
Lundborg till 25 kronor.

Mot hovrättens dom hade Rudmar och Lundborg fullföljt talan.

Kungl. Maj:t har genom dom den 7 juni 1957 fastställt hovrättens dom.

3. Anmälan av talmannen i riksdagens andra kammare rörande
störande uppträdande av åhörare vid
plenum i kammaren

Jämlikt föreskrift i § 23 ordningsstadgan för riksdagens andra kammare
anmälde kammarens talman i skrivelse den 25 maj 1956 för laglig beivran,
att vid plenum den 18 maj 1956 en man vid namn G. A. Sundblad, vilken
som åhörare bevistat kammarens överläggningar, gjort sig skyldig till ett i
hög grad störande uppträdande, bland annat genom skottlossning från en
kammarens åhörarläktare.

Som förundersökning rörande omförmälda gärning inletts och övertagits
av åklagare, överlämnade min ställföreträdare den 29 maj 1956 avskrift av
talmannens omförmälda anmälan till statsåklagaren i Stockholm med anhållan
att JO måtte efter hand hållas underkunnig om åklagarmyndighetens
åtgärder i saken.

Efter ytterligare utredning ställde t. f. andre stadsfiskalsassistenten
Christina Steen-Sundberg Sundblad under åtal vid Stockholms rådhusrätts
tjugutredje avdelning med yrkande om ansvar dels jämlikt 11 kap. 4 §
strafflagen för det Sundblad den 18 maj 1956 stört riksdagens förhandlingar
i andra kammaren genom att där avlossa ett pistolskott och hålla ett
anförande, dels jämlikt 5 § 1 mom. och 36 § 1 mom. vapenförordningen för
det Sundblad, som år 1931 förvärvat en pistol genom arv, under tiden november
1954—den 18 maj 1956 i Stockholm innehaft vapnet utan att vara
berättigad därtill.

Åklagaren yrkade vidare, att i beslag tagna en pistol, ett pistolmagasin
och 38 skott måtte förklaras förverkade till kronan.

Sundblad erkände åtalade gärningarna.

Genom dom den 3 december 1956 dömde rådhusrätten Sundblad jämlikt
4 kap. 1 och 2 §§ och 11 kap. 4 § strafflagen samt 36 § 1 mom. vapenförordningen
att till kronan utgiva 50 dagsböter å 5 kronor, varjämte i beslag
tagna pistol, magasin och skott förklarades förverkade till kronan.

Efter att ha givit mig del av rådhusrättens dom, vilken avfattats såsom
blankettdom utan motivering, fullföljde åklagaren talan i Svea hovrätt mot
samma dom under yrkande att Sundblad måtte ådömas frihetsstraff. Till
stöd därför anförde åklagaren bland annat, att Sundblad uppträtt störande
genom att företaga en våldshandling och hålla ett anförande av delvis förargelseväckande
innehåll, ävensom att den församling som störts, i detta fall
riksdagen, hade särskilt berättigade anspråk på okränkbarhet.

Sundblad bestred ändring.

I dom den 9 april 1957 yttrade Svea hovrätt följande: Störande av riksdagens
förhandlingar genom uppträdande av den art, som i detta fall förekommit,
måste i och för sig anses vara en förseelse av allvarlig beskaffenhet.

Det framgår dock av utredningen, att Sundblad vid skottets avlossande
riktat pistolen så, att icke någon människa lupit fara att träffas, samt att
hans därpå hållna korta anförande varit av tämligen oförargligt innehåll och
icke väckt särdeles stor anstöt. Hovrätten finner det tillika kunna hållas
för visst, att Sundblad icke handlat av argt uppsåt utan fastmera av oförstånd
och i viss förvirring. Vid nu anförda förhållanden lämnar hovrätten
åklagarens yrkande om straffskärpning utan bifall.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då tillräckliga skäl icke syntes
föreligga att fullfölja talan mot hovrättens dom, fann jag det genom
talmannens anmälan anhängiggjorda ärendet icke påkalla någon min vidare
åtgärd.

B. Åtgärd för disciplinär bestraffning

4. Oriktig rapport till förman att delgivning enligt 23 kap. 18 § RB
skett med person, som misstänktes för brott

Sedan Strängnäs stads badhusstyrelse ingivit anmälan till landsfiskalen
i Strängnäs landsfiskalsdistrikt om att oegentligheter troligen förekommit
beträffande redovisningen vid stadens varmbadhus och tvättinrättning,
inleddes förundersökning till utredande av huruvida Martin Erik Ljung,
vilken varit föreståndare för badhuset och tvättinrättningen under tiden
den 1 oktober 1946—den 30 september 1951, gjort sig skyldig till förskingring.
Vid förundersökningen, som i december 1952 övertogs av statspolisens
kriminalavdelning i Nyköping med landsfogden i Södermanlands län
såsom undersökningsledare och dåvarande kriminalöverkonstapeln, numera
poliskommissarien Folke Ohlsson såsom utredningsman, uppkom misstanke
att de av staden utsedda revisorerna, bland dem bankdirektören G. Ternulf,
gjort sig skyldiga till tjänstefel genom att underlåta att granska badhusets
och tvättinrättningens räkenskaper. I anledning härav utvidgades
förundersökningen till att avse även revisorernas befattning med saken.

Efter slutförd utredning avslutades förundersökningen genom ett den
21 juni 1954 av Ohlsson upprättat protokoll. Däri angavs att bland andra
Ternulf den 10 juni 1954 fått del av förundersökningsprotokollet samt lämnat
detta utan erinran och icke påkallat någon ytterligare utredning.

Den 24 juli 1954 väckte t. f. landsfogden Ingemar Bäärnhielm vid Livgedingets
domsagas häradsrätt åtal mot Ljung för grov förskingring under
åren 1946—1951 avseende minst 14 722 kronor 43 öre samt mot stadens
revisorer, bland dem Ternulf, för tjänstefel bestående i att de i sin egenskap
av revisorer av försummelse åsidosatt dem enligt stadens instruktion för
revisorerna åliggande skyldighet att revidera badhusets och tvättinrättningens
räkenskaper. Åtalet avsåg för Tcrnulfs del sådan försummelse un -

der åren 1949—1951. Stämning delgavs Ljung och Ternulf den 27 juli
1954.

I dom den 14 september 1954 dömde häradsrätten på anförda skäl Ljung
för förskingring av ”8.772” kronor 43 öre under tiden från och med den
27 juli 1949 till straffarbete tio månader, villkorlig dom, och Ternulf för
tjänstefel — bestående i att Ternulf under tiden från och med sistnämnda
dag försummat att granska räkenskaperna — till 20 dagsböter om 15 kronor.
Ansvar för brottslighet före angivna tidpunkt befanns av häradsrätten
ha förfallit på grund av preskription. Även de övriga revisorerna fälldes till
ansvar för tjänstefel. Ljung förpliktades jämlikt medgivande att till staden
utge ersättning med dels 14 772 kronor 43 öre, som förskingrats — dock
med avdrag för vad som kunde komma att utbetalas på grund av en av
staden tecknad garantiförsäkring — och dels 10 674 kronor 48 öre för revisionskostnader.

Sedan Ternulf och två av hans medrevisorer fullföljt talan mot domen
till Svea hovrätt, fann hovrätten i dom den 2 juni 1955 på anförda skäl,
att klagandena icke gjort sig skyldiga till tjänstefel på sätt åklagaren påstått,
samt lämnade därför, med upphävande av överklagade domen, åtalet
mot klagandena utan bifall. Hovrättens dom vann laga kraft.

I en den 3 januari 1956 hit inkommen skrift anförde Ternulf klagomål i
närmare angivna hänseenden mot handläggningen under förundersökningen
och vid häradsrätten. Därvid påtalade han bland annat, att uppgiften i
förundersökningsprotokollet om att han den 10 juni 1954 fått del av protokollet
vore oriktig; nämnda dag hade han varit bortrest. Påståendet att
han skulle ha lämnat protokollet utan erinran och icke påkallat ytterligare
utredning vore alltså — anförde Ternulf vidare — helt gripet ur luften.

I ärendet inkom till en början landsfogden Börje Holmgren med yttranden
av Ohlsson och förste kriminalassistenten Birger Johansson samt med
eget yttrande.

Beträffande frågan huruvida Ternulf såsom angivits i förundersökningsprotokollet
fått del av utredningen anförde Ohlsson i sitt yttrande: Innan
Johansson den 10 juni 1954 skulle avresa från Nyköping till Mariefred och
Strängnäs för visst annat utredningsuppdrag, hade Johansson blivit beordrad
att överlämna ett exemplar av förundersökningsprotokollet i nu ifrågakomna
ärende till envar av revisorerna, bland dem Ternulf. Därvid hade
Johansson tillsagts att fråga envar av dessa, huruvida protokollet lämnades
utan erinran eller om ytterligare utredning påkallades. Enligt reseliggaren
hade Johansson återkommit till Nyköping den 12 juni 1954. Efter
återkomsten hade han rapporterat för Ohlsson, att bland andra Ternulf
den 10 juni tagit del av protokollet och förklarat att någon ytterligare utredning
ej påkallades. Ohlsson hade tagit denna Johanssons uppgift för god.

Johansson vitsordade vad Ohlsson sålunda uppgivit angående delgivningsuppdragets
mottagande samt anförde vidare bland annat: Efter ankomsten
till Strängnäs hade Johansson besökt sparbanken därstädes för att
överlämna förundersökningsprotokollet till Ternulf. Huruvida han träffat
Ternulf kunde han icke med bestämdhet erinra sig; han ville dock hålla
för troligt att så skett. De närmare omständigheterna kunde Johansson icke
draga sig till minnes, men han hade en bestämd känsla av att han delgivit
Ternulf protokollet. Huru rapporteringen av delgivningsuppdragets fullgörande
tillgått kunde Johansson icke längre erinra sig; han visste således
icke om han självmant meddelat Ohlsson eller om denne frågat honom. Ej
heller kunde han säga om rapporteringen skett samma dag som han återkommit.
Han ville dock minnas, att han vid något senare tillfälle tillfrågats
av Ohlsson, huruvida han delgivit samtliga samma dag, och att han då lämnat
jakande svar.

Vid därefter avgivna påminnelser fogade Ternulf ett den 16 februari
1956 av verkställande direktören i Sällskapet D.B.V:s Sparbank i Visby
K.-H. Flodman utfärdat intyg av innehåll, att Ternulf varit bland deltagarna
i en konferens för sparbanksledare i mellersta Sverige, som av Flodman
anordnats i Visby under tiden den 9—den 11 juni 1954.

I anledning därav inkom Holmgren, efter anmodan, med protokoll över
förhör med Johansson samt med nytt yttrande i ärendet. Vid förhöret uppgav
Johansson: Han kunde nu erinra sig att han vid besöket på Strängnäs
Sparbank den 10 juni 1954 träffat en manlig tjänsteman. Huruvida det
varit Ternulf eller någon annan kunde Johansson emellertid nu ej komma
ihåg. Med hänsyn till att Ternulf visat, att han nämnda dag vistats i Visby,
måste det emellertid ha varit någon annan än Ternulf. När Johansson sedan
återkommit till Nyköping och av Ohlsson tillfrågats om samtliga delgivits
förundersökningsprotokollet, hade Johansson utan att närmare tänka på
vad som förevarit vid besöket på Strängnäs Sparbank sagt, att delgivning
skett med samtliga. Såvitt Johansson nu kunde erinra sig, hade Ohlsson
först någon tid efter hemkomsten frågat Johansson om delgivningen. Detta
syntes vara orsaken till att Johansson utan att närmare reflektera på saken
svarat som han gjort. Vid denna tidpunkt hade Johansson haft hand om
flera utredningar och därför varit rätt jäktad. Johansson hade ej med uppsåt
velat vilseleda Ohlsson, utan hans svar till Ohlsson hade tillkommit av
ren oaktsamhet. Hade Johansson ett ögonblick tänkt efter, hade han säkert
erinrat sig, att han cj anträffat Ternulf utan fått besked att denne varit
bortrest.

Holmgren anförde: Det finge numera anses fullt klarlagt, att Johansson
ej delgivit Ternulf förundersökningsprotokollet. Johansson finge väl därigenom
anses ha gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse, men försummel -

2 — Justitieombudsmannen a ämbetsberättclsc till 1958 ars riksdag.

sen syntes Holmgren ej vara av den svårhetsgrad, att den för Johansson
borde föranleda ansvar för tjänstefel.

Sedan även häradshövdingen i domsagan Gustaf Beling avgivit yttrande
såvitt avsåg av Ternulf framställda anmärkningar mot häradsrätten, inkom
Ternulf med nya påminnelser.

Slutligen anförde Johansson i ett till mig avgivet yttrande: Det tjänstefel
Johansson vore misstänkt för hade icke uppkommit genom uppsåt utan
genom missförstånd mellan Johansson och Ohlsson. Vid ifrågavarande tid
liksom fortfarande hade Johanssons arbetsbörda varit stor, vilket haft till
följd att det blivit visst jäkt över arbetet. Detta vore anledningen till att
Johansson, när han av Ohlsson tillfrågats om han delgivit samtliga samma
dag, av ren obetänksamhet kommit att svara ja. Då Ohlsson frågat om
detta, hade Johansson varit i den tron, att han tidigare rapporterat vilka
han träffat och delgivit protokollet och att han icke träffat Ternulf. Vid
tillfrågan hade Johansson tänkt endast på dem, som han delgivit protokollet,
och fördenskull på Ohlssons fråga svarat ja. Slutligen ville Johansson
framhålla, att Ternulf vid förhör den 11 mars 1954 blivit delgiven misstanke
om tjänstefel. Vid samma tillfälle hade Ternulf fått taga del av revisorernas
berättelse samt den instruktion för stadens revisorer, som funnes
bilagd förundersökningsprotokollet. Ternulf hade även fått taga del av sin
egen berättelse. Vad Ternulf icke fått taga del av vore endast de övrigas
berättelser.

I skrivelse till stadsfiskalen i Nyköping anförde jag därefter följande.

Enligt 23 kap. 18 § RB skall innan beslut om åtal fattas tillfälle beredas
den misstänkte och hans försvarare att taga kännedom om vad vid förundersökningen
förekommit samt att angiva den utredning han anser önskvärd
och att eljest anföra vad han aktar nödigt.

I motiven till detta stadgande upptogs följande (se NJA II 1943 s. 314):
Av stor vikt för att den misstänktes intressen skola behörigen tillgodoses
är, att han och hans försvarare erhålla tillfälle att taga del av vad vid
förundersökningen förekommit och yttra sig över det förebragta materialet
samt angiva den utredning de anse böra verkställas. Detta är ock nödvändigt
för att förundersökningen skall bli så fullständig som möjligt samt
fylla sin uppgift att förbereda huvudförhandlingen och möjliggöra dennas
slutförande vid ett och samma rättegångstillfiille. Tillfälle bör därför lämnas
dem att, allteftersom förundersökningen fortskrider, taga del av vad
därvid förekommer. De böra emellertid ej ha någon ovillkorlig rätt att på
detta sätt få del av materialet; detta skulle ofta kunna försvåra utredningen.
Tillfälle därtill bör dock alltid lämnas dem, innan åtal beslutas.

Med hänsyn till stadgandets syfte att tillgodose den misstänktes berättigade
intressen och att bidraga till att utredningen blir så fullständig som
möjligt är det ur rättssäkerhetssynpunkt av vikt att stadgandet behörigen
iakttages.

Utredningen i ärendet giver vid handen, att Ternulf icke på sätt antecknats
i protokollet av den 21 juni 1954 erhållit del av vad vid förundersökningen
förekommit. Tillfälle har sålunda icke såsom vederbort beretts Ternulf
att framlägga de synpunkter på utredningen och de önskningar i fråga
om dess fullständigande, vartill han kunde finna anledning.

Den oriktiga anteckningen om att Ternulf delgivits förundersökningen
har, enligt vad som framgår av utredningen, tillkommit genom att Johansson
icke till Ohlsson rapporterat, att han icke anträffat Ternulf, utan för
Ohlsson uppgivit att delgivning skett med samtliga de misstänkta. Anledning
saknas betvivla Johanssons uppgift att detta besked icke lämnats omedelbart
efter hans återkomst till Nyköping utan först något senare. Detta
förhållande liksom vad Johansson i övrigt uppgivit angående omständigheterna
då han lämnade Ohlsson det angivna beskedet kan dock enligt min
mening icke tjäna som ursäkt för den oriktiga rapporteringen.

Genom vad Johansson sålunda låtit komma sig till last har han enligt
min mening gjort sig skyldig till tjänstefel. Enär vikten av att erforderlig
noggrannhet iakttages i sådana sammanhang, om vilka här är fråga, måste
med eftertryck inskärpas, anser jag mig icke kunna lämna felet utan beivran.
Denna beivran finner jag kunna ske i disciplinär väg.

På grund av vad jag sålunda anfört överlämnade jag, under åberopande
av innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet, handlingarna i
ärendet till stadsfiskalen i egenskap av polischef för den åtgärd mot Johansson
som kunde befinnas påkallad.

Vad angår klagomålen i övrigt fann jag — enär utredningen icke gav vid
handen att någon tjänsteman i vidare mån än ovan sagts gjort sig skyldig
till fel eller försummelse — desamma icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

Polischeje7i i Nyköping yttrade i beslut den 30 juli 1957 följande.

Sedan Johansson beordrats verkställa delgivning av förundersökningen
med de misstänkta revisorerna, har ansvaret för uppdragets riktiga fullföljande
åvilat honom. När delgivning med Ternulf icke kunnat verkställas,
har det därför ålegat Johansson att vid rapporteringen tydligt omtala detta.
Av Ohlssons berättelse finner jag utrett, att så icke skett.

På grund av Johanssons underlåtenhet har Ternulf icke beretts tillfälle
att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit.

Genom vad Johansson sålunda låtit komma sig till last har han åsidosatt
vad honom ålegat i tjänsten.

Jämlikt 31 § första stycket och 33 § polisreglementet prövar jag rättvist
att för tjänstefel meddela Johansson varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

C. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

5. Obehörig ändring av dom och andra felaktiga förfaranden
av borgmästare vid handläggning av brottmål

I skrifter, som hit inkommit den 11 mars och den 7 november 1955 samt
den 13 februari 1956, anförde advokaten Ulf Berglöf i Skellefteå klagomål
över borgmästaren Thomas Lundquists handläggning av fyra vid rådhusrätten
i Skellefteå anhängiggjorda brottmål, i vilka allmän åklagare väckt
åtal mot dels sjömannen Jean Dahlqvist m. fl. angående ringa våld mot
tjänsteman m. m., dels byggnadsarbetaren Arne Lindahl angående bestickning
m. m., dels elektrikern Nils Gunnar Lindgren angående stöld
m. m,. dels ock fru Nancy Lidén angående grov mordbrand m. m. I sistnämnda
mål hade också förts enskild talan om skadestånd.

I ärendet avgav Lundquist yttranden över klagomålen ävensom över
åtskilliga vid granskningen härstädes av akterna i målen uppmärksammade
förhållanden. Berglöf inkom med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet såvitt angår Dahlqvist och dennes medtilltalade,
grovarbetaren Kurt Ågren, framgår följande.

Ansökan om stämning inkom till rådhusrätten den 10 februari 1953.
Stämning med bevisföreläggande utfärdades samma dag och delgavs de
tilltalade den 14, respektive den 18 februari 1953. På Dahlqvists begäran
förordnade Lundquist den 28 i samma månad juris kandidaten Lars Landmark
till offentlig försvarare för Dahlqvist. Under år 1953 inkommo till
rådhusrätten ytterligare ansökningar om stämning å Dahlqvist den 27
februari och den 19 augusti. Dahlqvist delgavs tilläggsstämning allteftersom
ansökan därom inkom till rådhusrätten. Därjämte ingav åklagaren den 16
oktober 1953 en av honom utfärdad och samma dag med Dahlqvist delgiven
stämning. Den 1 februari 1954 utsatte Lundquist målet till huvudförhandling
att äga rum den 23 april samma år. Kallelse utfärdades emellertid
icke å Landmark, vilken till följd därav icke kom tillstädes vid huvudförhandlingen.
Ej heller på annat sätt bereddes Landmark tillfälle att
före målets avgörande framställa anspråk på ersättning av allmänna medel
för det arbete han nedlagt på förberedande av försvaret av Dahlqvist.

Emellertid ersatte Lundquist sedermera den 13 april 1955 av egna medel
Landmark med av honom i detta hänseende fordrat belopp, 125 kronor.
— Vid huvudförhandlingen i målet hördes efter avlagd ed såsom vittne
polismannen Sten Sture Winter, vilken på framställning av aklagaren kallats
till förhandlingen för att höras som målsägande. — Dahlqvist fälldes
genom rådhusrättens dom den 7 maj 1954 till ansvar för fylleri, våld mot
polisman, våldsamt motstånd och vissa trafikförseelser. Till stöd för domslutet
åberopades även 10 kap. 11 § strafflagen, oaktat Dahlqvist varken
åtalats eller dömts för främjande av flykt. — Domen mot Dahlqvist vann
laga kraft den 28 maj 1954, men först den 20 september samma år expedierades
till länsstyrelsen besked om Dahlqvist i domen ålagd återbetalningsskyldighet
gentemot statsverket för vissa vittneskostnader. Slutligen avsände
Lundquist uppgifter om domen, varigenom Dahlqvist och Ågren
dömts för bland annat fylleri, till kontrollstyrelsen först den 6 september
1956 efter påpekande från min sida om skyldigheten därvidlag.

Till förklaring av vad sålunda förekommit anförde Lundquist bland
annat: Dahlqvist vore till yrket sjöman. I syfte att utsätta målet till huvudförhandling
hade Lundquist upprepade gånger genom hänvändelser till
polisen sökt erhålla kännedom om huruvida Dahlqvist vistades i Skellefteå.
Under hösten 1953 hade Lundquist fått uppgift om att Dahlqvist vore på
långresa. Sedan Lundquist ”troligen någon gång under mars” 1954 fått
veta att Dahlqvist befunne sig i staden, hade Lundquist utsatt huvudförhandling.
Dröjsmålet med utsättande av sådan förhandling hade även föranletts
av Lundquists stora arbetsbörda och de besvärliga arbetsförhållandena
vid rådhusrätten. — Någon tid före huvudförhandlingen hade
Lundquist uppsökts av Dahlqvist, som meddelat, att han ej önskade Landmark
till försvarare och att han kunde reda sig själv utan försvarare. Lundquist
hade då föreslagit Dahlqvist, att han skulle sätta sig i förbindelse
med Landmark och ersätta honom för de kostnader denne haft. — Lundquist
hade numera icke något minne av anledningen till att Winter hörts
såsom vittne. Orsaken kunde vara att åklagaren åberopat Winter såsom
vittne och att både åklagaren och Lundquist förbisett att Winter rätteligen
vore målsägande. — Åklagaren hade i stämningar a Dahlqvist av
misstag åberopat 10 kap. 11 § strafflagen. Vid huvudförhandlingen hade
Lundquist påpekat detta för åklagaren, som därefter rättat saken. Troligen
hade Lundquist därefter råkat upprepa åklagarens misstag eller också hade
Lundquists skrivbiträde råkat få med lagrummet i brådskan under de olidliga
arbetsförhållandena.

Med anledning av vad sålunda förekommit gjorde jag vid avgörande
av ärendet den 7 februari 1957 följande i skrivelse till Lundquist upptagna
uttalanden.

Vad till en början angår det avsevärda dröjsmål som förekommit med
målets företagande till huvudförhandling framgår av vad ovan upptagits,
att Dahlqvist vid skilda tillfällen efter den första stämningens utfärdande
kunnat nås med delgivning av tilläggsstämningar. Från de tilltalades sida
har sålunda hinder ej mött för huvudförhandling tidigare än som skett.
Med hänsyn till målets ringa omfattning kan uppenbarligen ej heller
arbetsbelastningen vid rådhusrätten ha utgjort något oöverkomligt hinder
för Lundquist att hålla huvudförhandling vid tidigare tidpunkt. Genom
dröjsmålet har den tid, under vilken de tilltalade fått gå i ovisshet om
påföljden för sina gärningar blivit onödigt lång; tidsutdräkten har vidare
inneburit risk för att bevisningens tillförlitlighet kunde komma att förringas.
Till undvikande av dylika olägenheter är det av vikt att mål företages
till avgörande så snart ske kan. Detta har Lundquist försummat att
beakta.

Beträffande härefter Lundquists underlåtenhet att kalla försvararen till
huvudförhandlingen får jag framhålla, att även om Dahlqvist — såsom
Lundquist i ärendet uppgivit — vid sammanträffande med Lundquist före
huvudförhandlingens utsättande förklarat sig icke längre önska offentlig
försvarare, bestod likväl, eftersom formligt beslut om entledigande av
Landmark från uppdraget att vara försvarare icke meddelats, dennes förordnande
vid tiden för huvudförhandlingen. Vid sådant förhållande hade
det givetvis ålegat Lundquist att kalla Landmark till förhandlingen. Lundquists
underlåtenhet härutinnan, varigenom Landmark gått förlustig möjlighet
att av allmänna medel erhålla gottgörelse för det arbete, som han
nedlagt på uppdraget, är otvivelaktigt att betrakta såsom försummelse
i tjänsten.

Lundquists åtgärd att vid huvudförhandlingen i strid med 36 kap. 1 §
RB höra målsäganden såsom vittne under ed har också varit felaktig.

Det ovan anmärkta felaktiga åberopandet av 10 kap. 11 § strafflagen
i domslutet samt Lundquists underlåtenhet att inom föreskriven tid expediera
uppgifter om domens innehåll till vissa myndigheter föranleda anmärkning
mot Lundquist för bristande uppmärksamhet och noggrannhet.

Såvitt rör Lundquists handläggning av målet mot Lindahl ge handlingarna
i ärendet följande vid handen.

Den 11 februari 1954 förordnades advokaten Alex Rehn i Skellefteå till
offentlig försvarare för Lindahl. Vid huvudförhandlingen följande dag beviljades
Lindahl fri rättegång i målet. I domen, som efter huvudförhandlingens
slut avkunnades i parternas närvaro och vari Lindahl fälldes till
ansvar enligt åtalet, förpliktades Lindahl, oaktat fri rättegång meddelats
honom, att till statsverket återgälda det belopp om 150 kronor, som tillerkänts
Rehn för försvaret av Lindahl. Sedan domen överklagats av Lindahl
med yrkande bland annat att han måtte befrias från återbetalnings -

skyldigheten, uppmärksammade Lundquist det förelupna felet och infordrade
från Rehn honom tillställd utskrift av domen. Denna utskrift jämte
övriga domsexemplar ändrades därefter av Lundquist på sådant sätt, att
föreskriften om återbetalningsskyldighet uteslöts. Den sålunda ändrade
domen återställdes därefter till Rehn. — Lindahls vadeinlaga inkom till
rådhusrätten vid vadetidens utgång den 5 mars 1954. Utan att avvakta
att tiden för anslutningsvad utlöpte översände Lundquist redan påföljande
dag vadeinlagan jämte akten i malet till hovrätten. Enligt anteckning a
dagboksbladet gav Lundquist emellertid dessförinnan åklagaren del av
vadeinlagan.

I sina förklaringar härom anförde Lundquist bland annat: Vid diktamen
av domen hade kommit att inflyta en mening av innehåll, att Lindahl
ålades återbetalningsskyldighet gentemot statsverket, vilket i regel vore
fallet, då tilltalad fälldes till ansvar och ej åtnjöte fri rättegång. Vid justeringen
hade ej uppmärksammats att Lindahl åtnjutit fri rättegång. När
Lundquist observerat felet och fått veta att endast en utskrift av domen
utlämnats, nämligen till Rehn, hade Lundquist ansett sig böra införskaffa
domen för rättelse. Denna borde ha skett enligt bestämmelserna i 30 kap.
13 § RB, men enär endast försvararen erhållit en utskrift och rättelsen
skulle bli till förmån för den tilltalade samt enär ett förfaringssätt enligt
nämnda lagrum vore i viss män tidsödande, hade ett omskrivande av domen
i dess helhet med uteslutande av förordnandet om återbetalningsskyldighet
icke kunnat vara till skada för någon. Lundquist skulle givetvis
icke ha handlat så om det på något sätt skulle ha länt någon till förfång.

_Anledningen till att vadeinlagan insänts i strid mot bestämmelsen i 51

kap. 5 § RB hade varit förbiseende och de rådande miserabla arbetsförhållandena.

Vad sålunda förevarit gav mig anledning till följande i skrivelsen den
7 februari 1957 till Lundquist upptagna uttalanden.

Enligt 30 kap. 13 § RB må, om dom eller beslut finnes till följd av
skrivfel, misskrivning eller annat dylikt förbiseende innehålla uppenbar
oriktighet, rätten meddela beslut om rättelse, sedan parterna först erhållit
tillfälle att yttra sig. Rättelsen skall i fråga om dom antecknas å huvudskriften
samt, då så kan ske, jämväl å utskrift av domen. Därvid skall
tillika anges den dag, då anteckningen göres. I annat fall eller på annat
sätt må rättelse icke göras i avkunnad dom genom åtgärd av den rätt
som meddelat domen. Är domen felaktig i annat avseende än i nyssnämnda
lagrum sägs, kan rättelse åvägabringas allenast genom fullföljd av talan
mot domen i vanlig ordning samt, under vissa förutsättningar, dessutom
genom domvillobesvär.

Föreskriften i domen mot Lindahl om återbetalningsskyldighet till statsverket
beträffande ersättningen till den offentlige försvararen har visser -

ligen inneburit ett direkt åsidosättande av stadgandet i 6 § lagen oin fri
rättegång, enligt vilket återbetalningsskyldighet i sådant hänseende ej må
aläggas part som åtnjutit fri rättegång. Lundquists förbiseende av sistnämnda
stadgande, varigenom domen på ifrågavarande punkt fått ett
lagstndigt innehåll, har emellertid icke varit av beskaffenhet att kunna
likställas med skrivfel eller misskrivning. Fördenskull har rättelse av
domen i denna del icke lagligen kunnat ske i den ordning, 30 kap. 13 §
RB stadgar. Den av Lundquist företagna rättelsen, varigenom efter domens
utfärdande föreskriften om återbetalningsskyldighet uteslutits ur domen,
utgör fördenskull icke — såsom han velat göra gällande — ett åsidosättande
allenast av vad i rättegångsbalken stadgas rörande själva det formella
förfarandet vid rättelse av dom utan innefattar i första hand ett överskridande
i materiellt hänseende av Lundquists befogenhet. Genom vad
sålunda ligger Lundquist till last har han gjort sig skyldig till felaktigt
förfarande. Att Lundquist därvid tillika asidosatt de i lag stadgade former
som skolat iakttagas, därest rättelsen såsom sådan varit tillåten, kommer
givetvis felet att framsta som sa mycket mera allvarligt, särskilt i
betraktande av det formella förfarandets betydelsefulla funktion som rättssäkerhetsgaranti.
Enligt vad som upplysts i ärendet har vidare rättelsen
skett först efter det talan mot domen blivit av den dömde fullföljd såväl
i själva saken som beträffande frågan om återbetalningsskyldighet till statsverket.
Detta har medfört att vid rättegången i hovrätten den i sistnämnda
avseende fullföljda talan kommit att sakna underlag i domen. Har talan
fullföljts i högre rätt bör, enligt min mening, lägre rätt icke företaga rättelse
av dom eller beslut i avseende som omfattas av fullföljden, även om
så i och för sig kunnat ske jämlikt 30 kap. 13 § RB, utan bör i dylikt fall
det fa ankomma pa fullfölj dsinstansen att inom ramen för prövningen
därstädes åvägabringa den rättelse, vartill förhållandena föranleda. Genom
sitt förfarande i nu förevarande del av ärendet har Lundquist utan tvivel
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Lundquists förfaringssätt vid översändandet till hovrätten av vadeinlagan
i målet strider mot de i rättegångsbalken härutinnan lämnade föreskrifterna.
Lunaquist har alltsa även härutinnan åsidosatt lagens bestämmelser.

Vidkommande härefter rnalet mot Lindgren inhämtas av handlingarna
i ärendet följande.

Huvudförhandling i malet, i vilket Lindgren hölls häktad, ägde rum
den 10, 11, 13, 20 och 25 januari 1955. I samband med huvudförhandlingens
avslutande sistnämnda dag tillkännagav Lundquist, att dom skulle meddelas
den 2 februari kl. 16. Då Lundquist angivna dag icke hade domen
färdigställd och följaktligen icke kunde tillhandahålla något domsexemplar,
meddelade han i stället munthgen Berglöf, som var offentlig försvarare för

Lindgren, domens innehåll i allmänna drag. Först den 19 februari förelåg
domen i utskrivet skick och tillställdes då Berglöf. Denne hade emellertid
redan den 14 februari på Lindgrens uppdrag överklagat domen i en vadeinlaga,
som på grund av att Berglöf icke fått tillgång till domen måst
göras synnerligen kortfattad. I vadeinlagan hade Berglöf tillika framställt
yrkande om att Lindgren måtte omedelbart försättas på fri fot. Till följd
av att domen ej förelåg utskriven förrän den 19 februari kunde vadeinlagan
och handlingarna i målet översändas till hovrätten först sagda dag.
Vid hovrättens prövning den 24 februari av Lindgrens yrkande att bliva
försatt på fri fot lämnades yrkandet utan bifall. — Ej heller i förevarande
mål, vari Lindgren dömdes för bland annat rattfylleri, avsände Lundquist
meddelande om domens innehåll till kontrollstyrelsen förrän efter erinran
härom från min sida.

I sina förklaringar uttalade Lundquist, att han varit alltför optimistisk,
då han tillkännagivit att domen skulle meddelas inom åtta dagar. Trots
det mest intensiva arbete natt och dag hade det varit omöjligt att få
domen färdig förrän den 19 februari. Domen hade omfattat 45 sidor. Ehuru
Lindgren genom dröjsmålet med rådhusrättens dom kommit att kvarhållas
i häkte längre än som vederbort, hade hovrätten i sitt avgörande icke
funnit skäl att avräkna någon del av häktningstiden.

Vad sålunda upptagits föranledde följande uttalande av mig.

Med hänsyn till att Lindgren var häktad har, jämlikt huvudregeln i
30 kap. 7 § RB, dom skolat skriftligen avfattas och meddelas inom en
vecka efter det huvudförhandlingen avslutats, d. v. s. sist den 1 februari
1955. Därest synnerligt hinder mött häremot, hade dock enligt samma
stadgande med domens meddelande kunnat få anstå högst fjorton dagar
från dagen för huvudförhandlingens avslutande. Att tidpunkten för domens
meddelande bestämts redan till den 2 februari har, enligt vad Lundquist
uppgivit, haft sin grund i bristande förutseende beträffande omfattningen
av det arbete, som krävdes för domens färdigställande. Så snart det under
arbetets gång stått klart för Lundquist, att domen icke skulle kunna föreligga
i färdigt skick den 2 februari, borde han ha föranstaltat om ett
rättens beslut om förlängning av tiden i erforderlig utsträckning, dock icke
längre än till fjorton dagar efter huvudförhandlingens slut. Inom sagda
tid hade domen ovillkorligen skolat föreligga i skriftligen avfattat skick.
För möjliggörande härav hade Lundquist i övrigt åvilande uppgifter av
mindre trängande art måst stå tillbaka. Lundquists åtgärd att telefonledes
å den för domens tillhandahållande utsatta dagen underrätta försvararen
om utgången utan att domen samtidigt kunnat tillhandahållas är icke
förenlig med den i berörda lagrum föreskrivna ordningen för doms meddelande
och avkunnande. Lundquists tillvägagångssätt har dessutom medfört,
att fullföljdstiden kommit att löpa redan från den 2 februari, under

det att parten först långt senare, då fullföljdstiden i det närmaste gått till
ända, haft tillgång till domen, vilket i förevarande fall länt den tilltalade
till men vid utförandet av hans fullföljda talan. Även med beaktande av att
domen haft ett omfång av 45 sidor synes det mig vidare anmärkningsvärt
att Lundquist icke förmått färdigställa den åtminstone inom den för meddelande
av dom i mål mot häktade undantagslöst stadgade tiden av fjorton
dagar från huvudförhandlingen, så mycket mera som han med hänsyn
till att uppehåll i huvudförhandlingen förekommit den 14—den 19 samt
den 21—den 24 januari haft möjlighet att förbereda domens uppsättande.

I fråga om Lundquists underlåtenhet att inom föreskriven tid avsända
uppgift till kontrollstyrelsen får jag hänvisa till vad jag anfört beträffande
hans motsvarande försummelse i målet mot Dahlqvist och Ågren.

Vad slutligen beträffar målet mot Nancy Liden framgår av handlingarna
bland annat följande.

Vid häktningsförhandling med Nancy Lidén den 3 augusti 1955, varvid
häktningsbeslut meddelades, antecknade Lundquist i protokollet, att
Nancy Lidén vidginge att hon gjort sig skyldig till den påstådda gärningen.
I skrift, som inkom till rådhusrätten den 27 augusti, anmärkte Berglöf
såsom offentlig försvarare för Nancy Lidén, att något dylikt erkännande
icke lämnats vid förhandlingen samt att Nancy Lidén vid denna icke tillfrågats,
huruvida hon vore skyldig till den påstådda gärningen. I anledning
av Berglöfs anmärkning lät Lundquist i protokoll sistnämnda dag
anteckna, att enligt stenografiska minnesanteckningar från förhandlingen
Berglöf å den misstänktas vägnar besvarat framställd fråga sålunda: ”Beträffande
häktningsyrkandet medges detta. Någon ställning till slutgiltiga
brandorsaken har ej tagits”, samt att anteckningen i protokollet från häktningsförhandlingen
uppenbarligen influerats av den omständigheten, att
Nancy Lidén enligt förundersökningsprotokollet erkänt sig skyldig till gärningen.
— Vid häktningsförhandlingen den 3 augusti 1955 hemställde
åklagaren, att rådhusrätten måtte förordna om undersökning av Nancy
Lidéns sinnesbeskaffenhet. Denna hemställan biträddes av Berglöf. Sådant
förordnande meddelades av rådhusrätten i samband med häktningsbeslutet,
varvid Lundquist ansåg den i 41 a § sinnessjuklagen angivna förutsättningen
av erkännande från den misstänktes sida uppfylld. — Samtidigt
med häktningsbeslutet bestämde rådhusrätten vidare att åtal skulle vara
väckt senast den 2 september 1955. På framställning av åklagaren förlängdes
sedermera tiden för åtals väckande till den 9 september. Under
tiden från häktningsbeslutet till åtalets väckande den 7 september förekom
icke någon ny häktningsförhandling. — Vid huvudförhandlingen i
målet antecknades i protokollet, att målsägandena yrkade skadestånd av
Nancy Lidén med tillhopa 628 805 kronor 55 öre samt att Nancy Lidén
vitsordade det fordrade beloppets storlek men bestrede ersättningsskyl -

dighet under åberopande av G kap. 6 § strafflagen. I domen, som meddelades
den 28 januari 1956, upptogos målsägandenas yrkanden, medan
däremot Nancy Lidéns bestridande av desamma samt grunderna därför
icke redovisades. — Den 4 februari 1956 vidtog rådhusrätten i enlighet
med föreskrifterna i 30 kap. 13 § RB rättelse av en i domen förelupen
felräkning i fråga om Berglöf tillerkänd ersättning för försvaret av Nancy
Lidén. Samtidigt med denna rättelse beslöt rådhusrätten jämväl att ändra
en i domslutet förekommande formulering ”Den tilltalade har erkänt sig
skyldig till straffbar gärning, det ovan omnämnda allmänfarliga vållandet
till den i målet ifrågavarande branden . . .” till ”Den tilltalade har erkänt
sig skyldig till straffbar gärning, allmänfarlig vårdslöshet, varigenom vållats
den i målet ifrågavarande branden

Lundquist anförde härom bland annat: Vid häktningsförhandlingen den
3 augusti 1955 hade Lundquist, sedan landsfogden angivit de omständigheter
varpå häktningsyrkandet grundades, vänt sig till Nancy Lidén och
frågat: ”Vad sägs nu om det här?” Utan att lämna tillfälle åt henne att
svara hade försvararen tagit till orda och yttrat sig på sätt nyss återgivits.
Lundquist hade godtagit försvararens ingripande med hänsyn till Nancy
Lidéns till synes mycket dåliga hälsotillstånd och då Lundquist trott, att
försvararen talat å hennes vägnar och avsett att förmedla hennes erkännande.
— Enligt praxis ansåges domstol efter beslut om fullständig sinnesundersökning
sakna laga anledning till nytt häktningsbeslut i saken förrän
i samband med den blivande huvudförhandlingen.

I anledning härav framhöll jag följande.

Med hänsyn till att förhandenvaron av sannolika skäl för att den misstänkte
begått den påstådda gärningen är en avgörande förutsättning för
häktning och då den misstänktes erkännande eller förnekande av gärningen
självfallet är betydelsefullt för bedömningen av denna fråga, framstår det
som nödvändigt, att den misstänkte vid häktningsförhandlingen tillfrågas,
huruvida han vidgår den påstådda gärningen eller ej. I förevarande fall,
där Nancy Lidén under de förberedande polisförhören först förnekat men
därefter erkänt den påstådda gärningen, synes särskild anledning ha förelegat
för Lundquist att genom direkta frågor till henne söka utröna, huruvida
sannolika skiil för misstanken förelågo. Mot bakgrunden av försvararens
medgivande av häktningsyrkandet samt instämmande i åklagarens
begäran om sinnesundersökning ävensom med hänsyn till de bevekelsegrunder
för gärningen, som Nancy Lidén uppgivit i samband med det tidigare
lämnade erkännandet, kan Lundquist emellertid icke anses ha saknat
fog för sin uppfattning vid häktningsförhandlingen, att Nancy Lidén vidhölle
sitt erkännande. Med denna Lundquists utgångspunkt har det meddelade
förordnandet om undersökning av hennes sinnesbeskaffenhet icke

stått i strid mot de i 41 a § sinnessjuklagen angivna förutsättningarna för
sådant förordnande. Däremot måste den anmärkningen riktas mot Lundquist,
att han givit protokollet vid häktningsförhandlingen ett oriktigt
innehåll i fråga om Nancy Lidéns inställning till påståendet om grov mordbrand;
av protokollet kan otvivelaktigt icke annat utläsas än att Nancy
Lidén vid häktningsförhandlingen erkänt den påstådda gärningen. Felaktigheten
måste emellertid antagas ha berott på ett förbiseende.

Jämlikt 24 kap. 18 § RB skall, då vid häktning längre tid för åtalets
väckande bestämts än två veckor, häktningsförhandling ånyo hållas med
högst två veckors mellanrum, så länge den misstänkte är häktad och intill
dess åtal väckes. Rätten äger dock, där det med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller av annan omständighet finnes uppenbart att förhandling
inom angiven tid skulle vara utan betydelse, bestämma längre tids
mellanrum. I motiven till stadgandet nämnes såsom exempel på fall, då
ny häktningsförhandling kan vara onödig, att någon tidskrävande specialundersökning
pågår, exempelvis undersökning av den häktades sinnesbeskaffenhet.
Såsom förklaring till sin underlåtenhet att i förevarande fall
hålla ny häktningsförhandling inom två veckor från häktningen har Lundquist
åberopat, att det enligt praxis ansåges att domstol efter beslut om
fullständig sinnesundersökning saknade ”laga anledning” till nytt häktningsbeslut
förrän i samband med huvudförhandlingen i målet. Med hänsyn
till denna Lundquists uppfattning får jag framhålla, att häktningsfråga
givetvis kan komma i annat läge på grund av att nya omständigheter
framkomma under den fortsatta förundersökningen eller genom att
förundersökningen slutföres. Härigenom kan anledning uppkomma till omprövning
av häktningen vare sig sinnesundersökning pågår eller icke. I 24
kap. 18 § RB förutsättes ock att rätten skall öva viss kontroll över förundersökningens
bedrivande och underkasta häktningsfrågan förnyad prövning.
Detta sker genom ny förhandling. Sådan skall hållas med två veckors
mellanrum, såvida det icke finnes uppenbart att förhandling inom
denna tid skulle vara utan betydelse, i vilket fall rätten må bestämma
längre tids mellanrum. För förordnande om sinnesundersökning erfordras,
att den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts
att han begått densamma. På grund härav lärer det i fall, där dylikt beslut
meddelats, endast undantagsvis — och då framför allt då häktning skett
allenast på grund av kollusionsfara — inträffa att efter häktningsbeslutet
anledning förekommer till ny häktningsförhandling. När rätten i enlighet
med stadgandet i 24 kap. 18 § RB i där avsett fall bestämmer längre tids
mellanrum än två veckor till ny häktningsförhandling, föreligger ett rättens
beslut, som enligt stadgande i 6 kap. 10 § RB skall upptagas i akten.
Vad angår nu förevarande fall kan på grund av det anförda och beskaffenheten
av det brott, för vilket Nancy Lidén var misstänkt, anmärkning
icke riktas mot Lundquist för att han funnit ny häktningsförhandling icke

vara erforderlig. Han borde emellertid i enlighet med vad nyss sagts ha
upptagit sitt beslut härutinnan i akten i målet.

På sätt ovan anmärkts i anslutning till behandlingen av målet mot
Lindahl står möjligheten till rättelse av dom jämlikt 30 kap. 13 § RB
öppen endast då oriktighet uppkommit till följd av skrivfel, misskrivning
eller annat dylikt förbiseende. Den ändring av domslutets formulering,
som Lundquist under åberopande av angivna lagrum företagit i domen
mot Nancy Liden, kan icke anses ha avsett något förhållande av nyssnämnda
beskaffenhet utan har inneburit ett införande i domen av en ur
lagen hämtad brottsbeteckning i stället för en beskrivning av den särskilda
gärning, som Nancy Lidén erkänt sig ha begått. Lundquists förfarande
härvidlag har sålunda icke varit förenligt med 30 kap. 13 § RB.

Vad beträffar avfattningen av domen i skadeståndsfrågan föreskrives
visserligen icke i 30 kap. 5 § RB, i vilket lagrum bestämmelser meddelats
om vad dom i brottmål skall upptaga, att domen skall upptaga invändning,
som part framställt, och de omständigheter, varå invändningen grundats.
Att föreskrifter av detta innehåll — i motsats till vad som stadgats beträffande
dom i tvistemål — icke gälla för dom i brottmål beror emellertid
på att stadgandet i 30 kap. 5 § främst tager sikte på domen i ansvarsfrågan,
där den tilltalades erkännande eller bestridande av gärningen samt
vad han eljest anfört i erforderlig omfattning upptages bland domskälen.
När i samband med åtal för brott talan föres om enskilt anspråk i anledning
av brottet, bör domen i skadeståndsdelen avfattas i enlighet med de
för tvistemål jämlikt 17 kap. 7 § RB gällande reglerna och sålunda upptaga
jämväl parternas invändningar och de omständigheter, varå de grundats.
Endast om så sker kommer domen, som enligt 30 kap. 8 § RB uppsättes
särskilt och som till sitt innehåll är fristående från protokollet, att
fullständigt upptaga tvistens föremål och giva klarhet om varöver domstolen
dömt. Eftersom Nancy Lidéns bestridande av skadeståndsskyldighet
och grunderna för bestridandet icke upptagits i domen, är denna följaktligen
ofullständig i fråga om redovisningen av tvistefrågan. Även domskälen
i skadeståndsdelen äro ofullständiga, i det domen icke ger upplysning
om hur domstolen bedömt de omständigheter, som Nancy Lidén
andragit till stöd för sin invändning mot skadeståndsanspråken.

På sätt framgår av det anförda fann jag vid min prövning av ärendet
Lundquist ha förfarit felaktigt i åtskilliga hänseenden. De fel som Lundquist
låtit komma sig till last voro delvis av allvarlig beskaffenhet. Så var
särskilt förhållandet beträffande dröjsmålet med avfattandet och expedieringen
av domen mot Lindgren och den av Lundquist vidtagna ändringen
av domen mot Lindahl om återbetalningsskyldighct till statsverket be -

träffande ersättningen till den offentliga försvararen. Det skulle vara ytterst
betänkligt om den uppfattningen vunne insteg att en domare i anledning
av ett av honom begånget fel kunde opåtalt rätta domen även i andra fall
och under andra former än i lag stadgats. Jag ansåg därför att Lundquists
förfarande att ändra domen var att hänföra till sadana fel, som av principiella
skäl i allmänhet borde beivras. Å andra sidan var uppenbart att
ändringen icke skett i syfte att dölja det begångna felet och att densamma
var av förhållandevis ringa betydelse. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt samt i betraktande av att Lundquist dåmera begärt
avsked med pension från sin tjänst såsom borgmästare i Skellefteå,
ansåg jag mig kunna begagna mig av den befogenhet min instruktion ger
mig att underlata atal mot honom. Med ovan omförmälda, i skrivelsen
den 7 februari 1957 upptagna uttalanden lät jag därför bero vid vad i
saken förevarit.

I vad Berglöfs klagomål avsågo arbetsförhållandena vid rådhusrätten
— vilka torde ha avhandlats av min företrädare i ämbetet vid samtal,
som denne haft med Lundquist under sin inspektion av rådhusrätten och
magistraten den 2 och den 3 augusti 1955 — lät jag bero vid vad i ärendet
förekommit.

6. Fråga om i vilken omfattning domare må biträda annan
med uppsättande av rättegångsskrifter

I en den 24 mars 1955 hit inkommen skrift begärde advokaten Torsten
Ljungquist i Falun utredning huruvida assessorn i Svea hovrätt Lars Lindberg
gjort sig skyldig till fel eller försummelser i sin tjänst såsom assessor
genom att tillhandagå direktören J. W. Cliiver i olika rättssaker, bland
annat genom att medverka vid tillkomsten av stämningar och andra skrifter,
vilka av Cliiver ingivits till bland annat olika underrätter, hovrätten
och högsta domstolen i där anhängiga mål.

Med skrivelse den 25 mars 1955 överlämnade dåvarande presidenten i
hovrätten Harry Guldberg avskrifter av följande handlingar, nämligen en
från Ljungquist inkommen skrivelse med bifogad promemoria, en från hovrättsassessorn
Lars Bruhn inkommen skrivelse jämte bland annat vissa av
Bruhn förda minnesanteckningar rörande Cluver-målen, uppteckningar över
förhör, som Guldberg hållit med Lindberg, samt en från disponenten Carl
G. Edquist inkommen skrivelse jämte bilaga, I sin skrivelse redogjorde
Guldberg för de åtgärder, som från hans sida vidtagits i anledning av det
överlämnade utredningsmaterialet.

I samband med klagoskriften och senare förebragte Ljungquist avskrifter
eller kopior av bland annat de skrifter, i fråga om vilkas ursprung han påkallat
utredning, varjämte han ingav en förteckning upptagande ytter -

ligare ett antal sådana skrifter. Avskrifter av de sistnämnda skrifterna införskaffades
av mig.

Sedan riksåklagarämbetet på begäran lämnat vissa upplysningar samt
från statsåklagaren i Stockholm inkommit viss utredning, avseende förhör
med Lindberg och Cliiver samt med juris kandidaterna Gunnar Gentele
och Sten Kallin, avgav Lindberg yttrande i ärendet, varefter Ljungquist
inkom med påminnelser.

Därefter lät jag anställa förhör med ytterligare några personer. I anledning
av den sålunda företagna utredningen avgav Lindberg nytt yttrande.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande i skrivelse till Lindberg upptagna
uttalanden.

Av utredningen framgår, att Lindberg vid skilda tillfällen under tiden
sensommaren 1954—januari 1955 tagit kontakt med olika myndigheter
och enskilda personer i sammanhang med rättstvister, i vilka Cliiver var
invecklad.

Sålunda har Lindberg troligen någon gång under senare delen av augusti
1954 ringt till rådmannen Sven Åke Fogelberg i Falun i dennes egenskap
av t. f. överexekutor i Falun. Samtalet har avsett ett hos överexekutor anhängigt
ärende angående utseende av skiljeman i tvist mellan Cliiver och
direktören Anders Olsson. Fogelberg har uppgivit, att Lindberg enligt hans
minnesbild av samtalet frågat, hur det ginge med ärendet och när det komme
att avgöras, varjämte Lindberg skulle ha framhållit att Cliiver givetvis
hade intresse av att skiljemannaförfarandet komme i gång. Om anledningen
till att Lindberg ringt till Fogelberg har Lindberg uppgivit, att han —
som varit avsedd till skiljeman för Cliiver i tvisten med Olsson — med
hänsyn till planeringen av sin semester haft ett legitimt intresse att få
veta när överexekutors avgörande kunde förväntas.

Någon gång omkring början av september 1954 har Lindberg telefonerat
till förre överjägmästaren Sven Boberg i Falun för att fråga denne, huruvida
han vore villig att åtaga sig att vara god man för förvaltning av viss
skogsavverkningsrätt å en i Siirna revir belägen fastighet, vilken rätt vid
ifrågavarande tid var föremål för rättegång mellan Cliiver och hemmansägaren
Stolt Nils Nilsson. Vid Lindbergs samtal med Boberg har det varit
tal om att gode mannen skulle lorordnas av domstol. Boberg har uppgivit,
att han — ehuru Lindberg icke sagt något om att Lindberg handlade på
hovrättens vägnar — dock, på grund av att Lindberg i början av telefonsamtalet
presenterat sig såsom assessor i Svea hovrätt och på grund av
vad han yttrat senare under samtalet, fått det intrycket att Lindberg åtminstone
hade något uppdrag att tala med Boberg på hovrättens vägnar.

Boberg har sålunda förklarat, att han av samtalet fått den uppfattningen,
att det var hovrätten som skulle förordna honom. När Boberg, vilken tydligen
utgått från att förordnandet skulle komma omgående, den 20 september
1954 ringt till Lindberg i hovrätten för att fråga efter förordnandet, har
Boberg, enligt vad han uppgivit, blivit förvånad då han därvid fått veta
att det icke varit fråga om hovrätten utan om Nås och Malungs domsagas
häradsrätt. Lindberg har angående anledningen till att han satt sig i förbindelse
med Boberg uppgivit, att Cliiver frågat Lindberg, om han trodde
att en hans släkting, en f. d. jägmästare, vore villig åtaga sig ifrågavarande
uppdrag, samt att denne, samtidigt som han avböjt, föreslagit Boberg till
uppdraget, varefter Lindberg ringt Boberg. Vidare har Lindberg uppgivit,
att han vid det första telefonsamtalet uttryckligen nämnt för Boberg, att
det var häradsrätten, som skulle förordna denne.

Vidare har Lindberg någon gång i augusti 1954 ringt till direktören i
Svenska Handelsbanken Pontus Anderlind. Angående anledningen till påringningen
har Lindberg uppgivit, att han — som vid denna tidpunkt ombetts
av Cliiver att bli skiljeman i en tvist mellan denne och direktören
Per Danils — önskat en soliditetsupplysning för bedömande av utsikten
att av Danils utfå arvode som skiljeman. Lindberg har också gjort gällande,
att han med all önskvärd tydlighet klargjort för Anderlind att Lindberg
— innan han åt oge sig uppdraget som skiljeman — önskade en dylik
upplysning. Anderlind har vitsordat, att Lindberg omnämnt att han var
eller möjligen att han skulle bli skiljeman i tvisten. Anderlind har vidare
uppgivit att Lindberg, sedan Anderlind framhållit att Danils under alla
förhållanden var solvent för skiljemannaarvodet, genmält något om att
det kunde bli fråga om mycket pengar — varmed Lindberg, såvitt Anderlind
uppfattat saken, förmodligen avsett förhållandet mellan Cliiver och
Danils. Anderlind har sagt sig icke ha fått någon riktig klarhet om vad
Lindberg egentligen åsyftat med telefonsamtalet.

I slutet av september 1954 har Lindberg ringt till bankdirektören Sten
Westerberg i Svenska Handelsbanken. Denne har sedermera avlidit och
därför icke kunnat höras i ärendet. Såvitt framgår av Lindbergs uppgifter
har han med samtalet avsett att undersöka, huruvida någon möjlighet funnes
att de tvister, om vilka rättegång påginge mellan Cliiver och banken,
skulle kunna på ett eller annat sätt biläggas, vilket synts Lindberg angeläget
ur allmän synpunkt. På grund av Lindbergs intresse som medborgare
och utan att någon bett honom därom hade Lindberg för Westerberg framlagt
denna sin syn på tvistigheterna. Av vad Westerberg yttrat till Lindberg
hade tydligt framgått, att banken ej var intresserad av förlikningsförhandlingar.

Någon av de första dagarna av november 1954 har Lindberg — enligt
vad han uppgivit av enahanda skäl som vid hänvändelsen till Westerberg
— telefonerat till bankens rättegångsombud advokaten Stellan Graaf.

Lindberg har uppgivit, att lian sålunda velat efterhöra om det funnes möjlighet
till förlikning mellan Cliiver och banken. Graaf har emellertid ställt
sig avvisande härtill.

Vidare har Lindberg samma höst ringt till amanuensen i skolöverstyrelsen
Marianne Bane, vilken tidigare varit tingsnotarie i Nås och Malungs
domsaga och därvid tagit viss befattning med ett skuldebrev som av Oliver
ingivits till domsagan för inteckning i annan person tillhörig fast egendom.
Vid tiden för telefonsamtalet stod Cliiver under åtal vid häradsrätten
för förfalskning av det å skuldebrevet tecknade inteckningsmedgivandet.
Angående bakgrunden till telefonsamtalet med Marianne Bane har Lindberg
uppgivit, att Cliiver vid ett tillfälle, då Lindberg frågat honom om
bland annat ifrågavarande åtal, förklarat att om han kunde få tillfälle till
ett samtal med Marianne Bane så skulle han förmodligen få saken uppklarad
men att han icke ville själv söka kontakt med henne, emedan det
då kunde sägas att han sökt påverka henne, samt att Lindberg därvid yttrat
till Cliiver, att Lindberg skulle kunna tjänstgöra som opartisk ordförande
vid en enkel lunch på Landelius’ konditori för att ett samtal mellan
Cliiver och Marianne Bane skulle kunna äga rum. Härefter har Lindberg
ringt till Marianne Bane, vilket enligt uppgift av Lindberg skett utan någon
begäran därom från Cliivers sida. Vid samtalet med Marianne Bane
har Lindberg efter redogörelse för vad som sålunda förekommit mellan
honom och Cliiver framställt förslag om ett sammanträffande enligt vad
nyss sagts. Marianne Bane har emellertid avböjt förslaget under hänvisning
till att hon icke hade något att tillägga utöver vad hon uppgivit vid
polisförhör i saken.

Ytterligare har Lindberg, likaledes någon gång under hösten 1954, per
telefon hänvänt sig till landsfogden Axel Blomér i Falun med förfrågan om
möjligheten för skiljemännen i tvisten mellan Cliiver och Danils att utfå
visst för skiljemännens arbete erforderligt bokföringsmaterial, som låg
under beslag hos landsfogden.

Slutligen har Lindberg den 24 januari 1955 på Cliivers begäran ringt till
Bruhn, vilken i Nås och Malungs domsagas häradsrätt handhade de mål
som rörde Cliiver. Vid telefonsamtalet med Bruhn — vilket föregåtts av
ett samtal mellan Cliiver och denne, varom Cliiver underrättat Lindberg
— har Lindberg med Bruhn dryftat vissa processuella frågor berörande ett
av Cliiver anhängiggjort mål mot bankdirektören H. Åstrand och advokaten
Karl Gezelius. Då Cliiver önskat få detta mål handlagt gemensamt med
sitt vid häradsrätten anhängiga mål mot Handelsbanken, hade han tidigare
hos häradsrätten hemställt, att den till den 27 januari 1955 utsatta huvudförhandlingen
i sistnämnda mål måtte inställas. Om anledningen till att
Lindberg vill farit Cliivers begäran att ringa till Bruhn har Lindberg uppgivit,
att saken för Cliiver varit brådskande, att Cliiver, som vid sitt samtal
med Bruhn fått besked att huvudförhandlingen icke skulle bli inställd,

3 - Justitieombudsmannens ämbet »berättelse till 1958 års riksdag.

ej kunnat komma i förbindelse med sitt ombud Gentele eller sina andra jurister
och varit orolig för att nödgas inställa sig ensam vid förhandlingen,
samt att Lindberg med hänsyn härtill, trots att han haft en tämligen dunkel
bild av själva processläget, ansett att det icke kunde vara till någon
skada att han ringde till Bruhn och frågade hur saken låge till. Av Bruhns
minnesanteckningar framgår, att Cliiver vid telefonsamtal med Bruhn
ifrågavarande dag bland annat förklarat att han icke längre hade Gentele
som biträde och att han, då han icke själv förstode den juridiska konstruktionen,
ämnade taga kontakt med sin juridiske rådgivare, som för tillfället
befunne sig i Karlstad, att Cliiver — trots att Bruhn avböjt att få kännedom
om vem som var Cliivers rådgivare — nämnt Lindberg och frågat,
huruvida hinder mötte mot att han, om han ville, toge kontakt med
Bruhn per telefon, att Lindberg senare samma dag ringt från Karlstad
och sagt sig ha blivit tillfrågad om råd, därför att Gentele icke
var i Stockholm och Cliiver icke hade någon annan att vända sig till, att
Lindberg vidare nämnt att han satt med i skiljenämnden och vid några
tillfällen, då Cliiver varit i beråd, brukat hjälpa denne med några småsaker,
att Lindberg därefter redogjort för vad Cliiver skulle ha uppgivit för honom
om sitt kumulationsyrkande i ansökningen om tilläggsstämning å
Åstrand och Gezelius, att Lindbergs redogörelse för yrkandet och den uppkomna
processuella situationen varit fullt korrekt, vilket Bruhn bekräftat,
att Bruhn vidare förklarat att han tagit upp frågan med Cliiver närmast
för att diskutera situationen ur processekonomisk synpunkt, att Lindberg
härtill genmält att några hundra kronor mer eller mindre, om talan mot
Åstrand och Gezelius avvisades, icke spelade någon roll för Cliiver samt att
det indirekt framgått, att Cliiver var synnerligen angelägen att få huvudförhandlingen
den 27 januari inställd. I fråga om Bruhns uppgift att Cliiver
skulle ha sagt att Lindberg var hans rådgivare har Lindberg anfört, att
om Cliiver fällt detta yttrande detta vore riktigt endast såtillvida att Lindberg
rått Cliiver att ringa till Bruhn.

I anslutning härtill må omnämnas, att Cliiver i en enligt uppgift till ett
flertal personer utsänd skrivelse av den 25 oktober 1954 — samtidigt som
han anhållit om visst finansiellt bistånd — uppgivit, att han behövde engagera
en egen heltidsanställd jurist under cirka sex månader och att han
träffat avtal med en domstolsjurist.

Vad härefter angår den av Ljungquist framförda misstanken att Lindberg
skulle ha medverkat vid tillkomsten av rättegångsskrifter för Cliivers räkning
— vilket Lindberg förnekat — har det genom den förebragta utredningen
enligt min mening icke blivit styrkt att så skett. Härvid är att
märka, att Cliiver och Gentele vid förhör i saken inför statsåklagaren i
Stockholm vägrat att lämna några upplysningar.

I anledning av denna vägran från Cliivers och Genteles sida har Ljungquist
— under åberopande av åtskilliga omständigheter, som enligt hans

mening bestyrkte misstanken om att Lindberg författat Cliivers ifrågavarande
skrifter — gjort gällande, att utredningen borde fortsättas genom
vittnesförhör vid domstol med Cliiver och Gentele.

Förutsättning för en dylik utredningsåtgärd är att det mot Lindberg
föreligger skälig misstanke om tjänstefel.

De av Ljungquist åberopade skrifterna, som enligt hans mening skulle
kunna härröra från Lindberg, äro omkring 45 till antalet och dagtecknade
under tiden den 16 november 1954—den 23 mars 1955; ungefär två tredjedelar
av antalet äro från de två sista månaderna av den angivna tiden. Av
skrifterna omfatta 28 högst två sidor. Skrifterna ha av Cliiver ingivits till
olika domstolar — särskilt Nås och Malungs domsagas häradsrätt men
även i några fall till Svea hovrätt och högsta domstolen — i mål, däri
Cliiver varit part.

Fråga uppkommer då till en början, huruvida — därest Lindberg författat
skrifterna eller eljest medverkat vid dessas tillkomst — han därigenom
brutit mot bestämmelsen i 12 kap. 22 § RB jämförd med 3 § samma
kapitel om att lagfaren domare ej må utan tillstånd av Konungen vara
rättegångsbiträde. Därest angivna bestämmelse — såsom helt visst torde
vara förhållandet — bör uppfattas såsom allenast reglerande situationer
då någon vid rätten biträtt part med utförande av talan, kan densamma
tydligen icke vara tillämplig i detta fall (jfr rättsfallet NJA 1953 s. 699).

Beträffande härefter frågan huruvida — under samma förutsättning —
Lindberg skulle ha åsidosatt det i 51 a § arbetsordningen för rikets hovrätter
stadgade förbudet för lagfaren befattningshavare att idka advokatverksamhet
får jag anföra följande.

Den medverkan vid upprättande av rättegångsskrifter, varom här skulle
vara fråga, innefattar otvivelaktigt sådana åtgärder som ingå i en advokats
verksamhet. Emellertid ligger i begreppet idkande av advokatverksamhet
— förutom att det sker i förvärvssyfte — krav på att ett visst mått av
vanemässighet är för handen och väl också — åtminstone i allmänhet —
att den som utövar sådan verksamhet därvid tillhandagår eller är beredd
att tillhandagå flera personer. Vad nu sagts vinner stöd av vad som förekommit
under förarbetena till 51 a § arbetsordningen. Stadgandets ordalagutesluta
visserligen icke möjligheten att till idkande av advokatverksamhet
hänföra även enstaka uppdrag. För att ett sådant enstaka uppdrag
skall kunna bedömas såsom idkande av advokatverksamhet måste emellertid
fordras att domarens sysslande därmed är av betydande såväl långvarighet
som omfattning. Utredningen ger — även om man skulle utgå
från att Lindberg författat skrifterna, av vilka åtskilliga äro mycket korta
.— icke vid handen, att detta arbete och vad därmed äger samband varit
av den omfattning och långvarighet att det kan hänföras till idkande av
advokatverksamhet.

Vidare kommer i detta sammanhang i betraktande vad i 7 § 1 mom. sta -

tens allmänna avlöningsreglemente stadgas om att för förening av ordinarie
eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning eller därmed jämförligt
uppdrag fordras särskilt tillstånd. Härvid är att märka, att enligt uttalande
av 1936 års lönekommitté (se prop. 225/48 s. 52) begreppet ”uppdrag,
som är jämförligt med tjänstebefattning”, omfattar uppdrag av såväl
offentlig som enskild natur, i den mån desamma kunna karakteriseras som
så varaktiga — d. v. s. sträckande sig över en längre tidsperiod eller periodvis
återkommande — eller så tidskrävande, att de kunna jämföras med
tjänstebefattning. Enligt min mening äro i detta fall de ifrågakomna rättegångsskrifterna
icke av den beskaffenhet, att de förutsätta förhandenvaron
av ett uppdrag som enligt vad nyss sagts är jämförligt med tjänstebefattning.

När det gäller att taga ställning till huruvida — därest Lindberg medverkat
vid tillkomsten av rättegångsskrifterna — han därigenom skulle ha
gjort sig skyldig till tjänstefel, återstår att pröva huruvida han genom sådan
medverkan skulle ha, på sätt angives i 25 kap. 4 § strafflagen, åsidosatt
vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet.

I detta hänseende får jag anföra följande.

Vad i ärendet förekommer giver icke belägg för att Lindberg under den
tid varom här är fråga skulle ha eftersatt sin tjänst såsom assessor. Därest
han skulle ha biträtt vid rättegångsskrifternas tillkomst, har detta sålunda,
såvitt utredningen visar, icke inverkat hinderligt på utövandet av hans
tjänst.

Emellertid innefattar sistnämnda stadgande även en förpliktelse för domare
att avhålla sig från sådan verksamhet utom tjänsten som, utan att
till följd av sin omfattning verka hinderlig för tjänsten, likväl är oförenlig
med domartjänstens beskaffenhet. Härmed torde främst åsyftas verksamhet
som är ägnad att fläcka domarens anseende och sätta förtroendet för
domstolarna i fara.

När det gäller att avgöra, huruvida författandet av nu berörda rättegångsskrifter
är oförenligt med domartjänstens beskaffenhet, må till en
början framhållas, att de synpunkter, som ligga till grund för förbuden för
domare att vara ombud eller biträde i rättegång eller att idka adovokatverksamhet
eller annan i 51 a § angiven verksamhet och vilka syfta till att
värna domartjänstens integritet, otvivelaktigt tala för att domare bör avhålla
sig från att i stor utsträckning biträda part med avfattandet av rättegångsskrifter.
Att domare på dylikt sätt engagerar sig för en part är ägnat
att rubba förtroendet för domarens integritet och framstår därför såsom
i hög grad betänkligt. Förfarandet kan bland annat lätt väcka misstanke,
att en sådan domare kan till parts föl-mån påverka kamraterna i domstolen
och att han till parten förmedlar upplysningar om vad som förekommer
i domstolen.

Ur allmän synpunkt framstår det såsom i hög grad angeläget, att do -

mare avhåller sig från sådant som kan rubba förtroendet för honom eller
för domstolarna. Varje avsteg härifrån kan dock icke betecknas såsom
tjänstefel, i all synnerhet när fråga är om sådan verksamhet utom tjänsten,
vilken icke är av den omfattning att den inverkat hinderlig på denna och
som i och för sig icke är moraliskt förkastlig. Var gränsen skall dragas
mellan sådant, som måste anses otillåtet, och annat är en ömtålig omdömesfråga,
där hänsyn måste tagas till omfattningen av och syftet med verksamheten.

Enligt min mening skulle det ha varit klart olämpligt om Lindberg inlåtit
sig på ett sådant engagemang för Cliivers räkning, som avses med den
mot Lindberg väckta misstanken att ha biträtt honom vid upprättandet
av ifrågakomna skrifter. Huruvida en domare genom att handla på sådant
sätt därigenom gör sig saker till tjänstefel, är däremot tveksamt, i all synnerhet
som de skrifter, om vilka här är fråga, härröra från en tämligen begränsad
tidsperiod. Att anse ett förfarande av angiven art och omfattning
straffbart såsom tjänstefel torde — ehuru ett dylikt handlande framstår
såsom klart olämpligt — stå i mindre god överensstämmelse med den
grunduppfattning om tolkningen av 25 kap. 4 § strafflagen, vara bestämmelserna
i 51 a § i arbetsordningen för hovrätterna vila.

Av nu angivna skäl har jag funnit mig icke kunna bifalla Ljungquists
hemställan om framställning till högsta domstolen om vittnesförhör med
Cliiver och Gentele för att vinna utredning om författarskapet till ifrågakomna
rättegångsskrifter.

I fråga om de kontakter Lindberg enligt den föregående redogörelsen haft
med olika personer i anslutning till mål, i vilka Cliiver varit invecklad, får
jag anföra följande.

Vad avser Lindbergs telefonsamtal med Fogelberg, Anderlind och Blomér
har, såvitt framgår av utredningen, annat motiv icke kunnat påvisas för
hans handlande än hans intresse att i anledning av uppdrag eller ifrågasatt
uppdrag såsom skiljeman erhålla de vid dessa samtal begärda upplysningarna.
Någon erinran kan därför enligt min mening icke riktas mot Lindberg
härutinnan.

Lindbergs kontakter med övriga här avsedda personer — Boberg, Westerberg,
Graaf, Marianne Bane och Bruhn — ha enligt min mening varit
ägnade att väcka misstanke om att Lindberg engagerat sig i saken på
Cliivers sida och därigenom att menligt inverka på förtroendet för Lindberg
såsom domare och indirekt på förtroendet för domarkåren. Ur allmän
synpunkt har därför Lindbergs handlande — oavsett om det skett på begäran
av Cliiver eller av Lindbergs eget initiativ — varit uppenbart olämpligt.
Det mindre goda omdöme med avseende å vad en domare må företaga
sig utom tjänsten, som Lindberg härigenom visat, torde emellertid icke vara
av beskaffenhet att kunna medföra ansvar för tjänstefel. Jag låter därför
i denna del bero vid vad i saken förevarit.

Slutligen vill jag framhålla, att vissa vändningar i Lindbergs till mig
avgivna yttranden, särskilt i vad rör Guldberg, äro, om icke missfirmliga,
så dock otillbörliga, även om det antages, att Lindberg därvid icke avsett
annat än att freda sig mot de i ärendet framkomna misstankarna mot
honom. Det är förvånande, att en tjänsteman överhuvudtaget finner tillständigt
att låta så insinuanta eller tendentiösa uttryckssätt, om vilka här
är fråga, komma till användning i ett remissvar till JO. Jag låter dock även
i denna del av ärendet bero vid vad i saken förevarit.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Villkorlig dom vid bötesförvandling

Enligt 4 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom må i beslut om förvandling
av böter genom villkorlig dom beviljas anstånd med förvandlingsstraffets
verkställande, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande
att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
att gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik den 16 juli
1956 företagen inspektion av magistraten och rådhusrätten i Kristianstad
uppmärksammades följande.

I en den 9 januari 1956 till rådhusrätten inkommen ”stämning” yrkade
allmän åklagare att följande böter, som ålagts grovarbetaren John Erik
Andersson, måtte såsom i sin helhet oguldna förvandlas till fängelse, nämligen
av Oxie och Skytts häradsrätt genom dom den 31 mars 1954 utdömda
15 dagsböter å 2 kronor för undandräkt samt genom strafföreläggande
av landsfiskalen i Dalby distrikt ålagda 35 kronors böter för
fylleri, vilket strafföreläggande av Andersson godkänts den 1 april 1954.
Stämningen hade den 13 december 1955 genom åklagarens försorg delgivits
Andersson.

I den vid akten i målet fogade redogörelsen av indrivningsmyndigheten
var antecknat, bland annat, att Andersson icke kunnat anträffas med krav
å betalning förrän den 19 november 1955, då han var anhållen hos kriminalpolisen
i Malmö, att Andersson den 19 och den 28 november 1955
samt den 10 december samma år — vid vilket sistnämnda tillfälle Andersson
såsom häktad var intagen å fångvårdsanstalten i Kristianstad — anmodats
betala böterna, att vederbörande utmätningsman ansett Anderssons
uraktlåtenhet att erlägga böterna ha berott på vårdslöshet, ”då den
bötfällde haft god arbetsförmåga och icke varit arbetslös”, samt att Andersson,
vilken var ogift men underhållsskyldig mot ett barn utom äktenskap,
saknade tillgångar och hade skulder å 700 kronor. Andersson före -

kom icke i fångvårdsstyrelsens straffregister. Personundersökning verkställdes
icke, ej heller förekom annan utredning om Anderssons vandel.

Efter förhandling den 10 januari 1956 förordnade rådhusrätten genom
beslut samma dag, att böterna skulle förvandlas till fängelse 26 dagar.
Villkorlig dom meddelades icke.

Målet handlades av rådmannen Ragnar Grönwall såsom ensamdomare.

Tjänstförrättande JO anmärkte, att av protokollet ej framginge, huru
vida Andersson varit närvarande vid förhandlingen, att skäl kunnat finnas
att hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten samt
att det under alla förhållanden i betraktande av omständigheterna i fallet
vore ytterligt anmärkningsvärt att rådhusrätten ej funnit skäl meddela
villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande.

I avgivet yttrande häröver anförde Grönwall följande.

Vid förhandlingen den 10 januari 1956 hade Andersson icke varit närvarande,
vilket framginge av den av Grönwall å stämningen gjorda anteckningen
”abs”. På grund av att Andersson i stämningen angivits vara
”f. n. intagen å fångvårdsanstalten i Kristianstad” i stället för häktad i
avbidan på rannsakning, hade Grönwall förbisett möjligheten av att Andersson
vid förhandlingen kunde vara på fri fot. Av indrivningsmyndighetens
redogörelse hade framgått att Andersson saknat fast bostad, haft
god arbetsförmåga och ej varit arbetslös, varför Grönwall i likhet med
utmätningsmannen ansett, att omständigheterna föranledde till antagande
att Andersson av uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna. Förutsättning
hade sålunda saknats att jämlikt 4 § lagen om villkorlig dom
bevilja Andersson anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Då
Andersson ej låtit sig vid rätten avhöra, hade ej heller förelegat anledning
att hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. —
Avskrift av beslutet om förvandlingen hade nästfoljande dag expedierats
till styresmannen vid fångvårdsanstalten, vilken den 14 januari meddelat,
att Andersson var försatt på fri fot. Da vid sadant förhallande beslutet
skolat tillställas fångvårdsstyrelsen, hade uppgiften i protokollet och beslutet
om Anderssons intagning blivit struken. Av misstag hade därvid
även strukits uppgiften i protokollet att Andersson ej varit tillstädes.
Grönwall hyste sålunda den uppfattningen att vid förhandlingen och beslutets
meddelande förfarits enligt lag. Skulle JO emellertid efter vad ovan
anförts vidhålla anmärkningarna, hemställde Grönwall, då Andersson själv
uppenbarligen icke funnit skäl till klagomål, att vid vad i ärendet förekommit
finge bero.

Vidare iakttog jag följande vid inspektion den 10 september 1956 av
Stockholms rådhusrätts sextonde avdelning.

I en den 8 december 1955 till avdelningen inkommen ansökning begärde

allmän åklagare förvandling av de ännu oguldna 25 dagsböter å 2 kronor,
som genom dom den 23 februari 1955 av Stockholms rådhusrätts nionde
avdelning ådömts konstnären Tage Olof Fougstedt för bedrägligt beteende.

Beträffande Fougstedt, vilken icke förekom i fångvårdsstyrelsens eller
kontrollstyrelsens straffregister, var i indrivningsmyndighetens redogörelse
antecknat, bland annat, att Fougstedt, som var ogift, bedrev konstnärsverksamhet
med varierande inkomst, att hans arbetsförmåga var nedsatt till
hälften på grund av eksem, att han tre gånger med ungefär två månaders
mellanrum — sista gängen den 22 november 1955 — anmodats gälda böterna,
att det icke kunde anses att Fougstedt sökt hålla sig undan, att omständigheterna
ej heller föranledde till antagande att Fougstedt genom
tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna samt att Fougstedt
syntes sakna betalningsförmåga. I sin ansökning om förvandling angav
åklagaren icke något hinder mot villkorlig dom.

Förhör i målet utsattes till den 11 januari 1956, varom kallelse den 19
december 1955 delgavs Fougstedt. Denne kom emellertid icke tillstädes.
I anledning därav utsattes nytt förhör till den 25 januari och utfärdades
ny kallelse med föreläggande för Fougstedt att infinna sig personligen vid
äventyr att oguldna böter eljest kunde bli förvandlade till fängelse. Fougstedt
uteblev emellertid även denna gång.

Genom slutligt beslut den 25 januari 1956 förvandlades böterna till
fängelse 28 dagar. Villkorlig dom meddelades icke. I beslutet, som vann
laga kraft, anfördes att omständigheterna föranledde till antagande, att
Fougstedt av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna
samt att straffets verkställande erfordrades för hans tillrättaförande.

I anledning av vad jag salunda iakttagit anförde jag — efter erinran
om innehållet i 4 § lagen om villkorlig dom — följande: Möjligheten att
ädöma förvandlingsstraff villkorligt hade införts i lagstiftningen såsom
ett led i strävandena att nedbringa antalet fall, i vilka böter måste avtjänas
genom frihetsstraff. För bedömandet av förutsättningarna för villkorlig
dom erfordrades viss utredning. Detta krav hade före ikraftträdandet
den 1 juli 1956 av vissa ändringar i tillämpningskungörelsen till lagen
om verkställighet av bötesstraff i allmänhet ansetts tillgodosett genom
den redogörelse av indrivningsmyndigheten, vilken — försedd med de
ytterligare av åklagaren inhämtade upplysningar som erfordrades för bedömande
av frågan om böternas förvandling — skulle enligt stadgande i
4 § tillämpningskungörelsen av åklagaren överlämnas till domstolen i samband
med ansökning om bötesförvandling; i tveksamma fall kunde ock
särskild personundersökning komma i fråga. Såvitt den vid inspektionen
företagna granskningen av förvandlingsmål vid rådhusrätten givit vid handen,
hade — något som i och för sig syntes ej helt kunna undgå erinran
— åklagarna regelmässigt ansett det icke erforderligt att införskaffa några
ytterligare upplysningar samt rätten godtagit detta. Genom omförmälda

ändringar i tillämpningsknngörelsen (SFS nr 135/56) hade i 4 § föreskrivits
skyldighet för åklagaren att särskilt låta utreda, huruvida förutsättningar
för villkorlig dom kunde föreligga, och därvid hålla förhör med
den bötfällde. I nu ifrågavarande mål — som avgjorts före nyssnämnda
författningsändring — hade icke förelegat annan utredning rörande Fougstedts
personliga förhållanden än vad som upptagits i indrivningsmyndighetens
här ovan återgivna redogörelse. Denna syntes enligt min mening
närmast giva vid handen, att förutsättningar för villkorlig dom förefunnits
för Fougstedts del, och den kunde i varje fall ej anses innefatta tillräckligt
stöd för att icke meddela villkorlig dom. Såvitt av handlingarna framginge
hade åklagaren icke heller motsatt sig villkorlig dom. Den omständigheten
att Fougstedt trots de honom delgivna kallelserna uteblivit från rätten
borde icke rimligtvis påverka avgörandet av frågan om villkorlig dom, då
därav icke kunde anses framgå vare sig att Fougstedt av tredska eller
uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller att straffets verkställande
erfordrades för hans tillrättaförande. Jag ifrågasatte därför starkt,
huruvida utredningen i målet verkligen motiverat att förvandlingsstraffet
ålades ovillkorligt. I varje fall hade det bort åligga rätten att närmare
angiva vad som föranlett den att — gentemot indrivningsmyndighetens
uppgifter och åklagarens ståndpunktstagande — ålägga Fougstedt ovillkorligt
förvandlingsstraff.

Vidare anmärkte jag, att även i ett annat dylikt mål — avseende förvandling
av böter, som vid två skilda tillfällen ålagts försäljaren Fred
Ragnar Emanuel Eriksson för förseelser mot bland annat 2 § första stycket
ordningsstadgan för rikets städer — syntes ha förelegat det förhållandet
att, oaktat utredningen icke syntes giva vid handen att villkorlig dom
ej borde ifrågakomma och oaktat åklagaren icke motsatt sig villkorlig dom,
rätten på enahanda sätt som i föregående fall ålagt ovillkorligt förvandlingsstraff.

Målen mot Fougstedt och Eriksson hade handlagts av polisdomaren
Gösta Berglund.

Denne anförde i avgivet yttrande till en början: Vid prövning av frågan
huruvida villkorligt eller ovillkorligt förvandlingsstraff skulle åläggas hade
det alltid synts Berglund angeläget pröva, om tredska eller uppenbar vårdslöshet
förelegat med avseende å böternas gäldande eller ock straffets avtjänande
måste anses erforderligt för vederbörandes tillrättaförande. I fall
då svarande icke kommit tillstädes men oklarhet synts föreligga i frågan
om villkorligt eller ovillkorligt förvandlingsstraff hade svaranden på nytt
kallats till förhör, därvid vederbörande av kallelsen bort förstå, att underlåtenhet
att efterkomma kallelsen kunnat föranleda ovillkorligt förvandlingsstraff.
I vissa fall hade, då ej heller denna andra kallelse efterkommits,
rätten hos polisens ordonnansavdelning påkallat särskild utredning

för bedömande av frågan om villkorligt eller ovillkorligt förvandlingsstraff
skulle åläggas. Vid frågans avgörande hade givetvis det förhållandet, att
svarande visat tredska genom underlåtenhet att inställa sig till förhör,
ofta påverkat avgörandet. Däremot hade ofta hänsyn ej tagits till att
åklagaren i sin ansökan ej anfört något hinder mot villkorlig dom. I fall,
då vederbörande ej kommit tillstädes men det synts Berglund som om
anstånd enligt lagen om villkorlig dom möjligen hade lämnats om vederbörande
kommit tillstädes, hade Berglund i god tid före besvärstidens utgång
med posten expedierat en avskrift av beslutet till den beslutet avsett.

Angående de båda vid inspektionen påtalade fallen anförde Berglund:
Fougstedt hade underlåtit inställa sig till förhör såväl den 11 som den 25
januari 1956, ehuru han behörigen kallats därtill. Ej heller hade han låtit
på annat sätt avhöra sig. Det bötesstraff, varom i målet varit fråga, hade
utgjort 25 dagsböter om 2 kronor eller sålunda 50 kronor. Bötesstraffet
hade således varit ganska ringa. Vid dagsbotsbeloppets fastställande hade
domstolen tagit hänsyn till Fougstedts möjlighet att betala böterna. Det
hade då synts Berglund ganska uppenbart, att Fougstedt, om han så velat,
under de elva månader som förflutit mellan domen och förvandlingsbeslutet
kunnat betala böterna. Det förhållandet att Fougstedt underlåtit inställa
sig till förhör hade bestyrkt uppfattningen att tredska förelegat jämväl
med avseende å böternas gäldande. Berglund hade därför ej ansett,
att förvandlingsstraff et borde åläggas villkorligt. Slutligen kunde anmärkas,
att Fougstedt tidigare, dock ej senare än under år 1949, ett flertal
gånger fällts till ansvar för fylleri och förargelseväckande beteende. Detta
förhållande hade dock saknat betydelse vid avgörandet av frågan om förvandlingsstraff.
— Vad beträffade Eriksson hade denne, ehuru han tre
gånger kallats till förhör, underlåtit att komma tillstädes. Ej heller på
annat sätt hade han låtit sig avhöra. Av handlingarna i målet hade framgått,
att Eriksson den ena gången efter den andra gjort sig skyldig till
olaga försäljning. Vid kontroll å åklagarmyndighetens centralregister hade
blivit upplyst, att Eriksson under åren 1949—1953 rapporterats för olovlig
försäljning ej mindre än 17 gånger. Villkorligt anstånd med förvan dlingsstraffet
hade därför ansetts ej böra meddelas. Slutligen kunde beträffande
Fougstedt och Eriksson framhållas, att de ägt kännedom om när rådhusrättens
beslut i målet varit att vänta. Båda hade tidigare haft med domstol
att göra så mycket, att man måste förutsätta att de väl känt till att, om
de ej åtnöjdes med rådhusrättens beslut, talan mot besluten kunde föras.

Vid avgörande av dessa ärenden den 9 februari 1957 gjorde jag följande
uttalanden.

Beträffande det vid rådhusrätten i Kristianstad handlagda målet mot

Andersson får jag till en början erinra om att talan om förvandling av
böter skall väckas genom ansökan, som delgives den bötfällde, och icke
genom stämning.

I fråga om den ändring Grönwall företagit i protokollet och beslutet i
nyssnämnda mål låter jag bero vid en erinran om att protokoll, sedan det
blivit uppsatt, icke må ändras samt att rättelse i beslut må ske endast i
den ordning som angives i 30 kap. 13 § RB; inkommer ny upplysning om
exempelvis parts adress, är det naturligtvis ej hinder för att den anteckning
därom, som finnes böra upptagas i akten, göres å protokollet.

I anledning av tjänstförrättande JO:s påpekande, att i nyssnämnda
mål skäl kunnat finnas att hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten,
har Grönwall gjort gällande att dylikt skäl ej varit
för handen, eftersom Andersson ej låtit sig avhöra vid rätten. Av utredningen
framgick emellertid, att Andersson icke förrän den 19 november
1955 anträffats med krav å betalning av böterna, att han därvid var an-i
hållen såsom misstänkt för brott, som sedan föranledde hans häktande,
samt att Andersson den 10 december 1955 fortfarande var häktad. På
grund härav synes det mig uppenbart, att frågan om böternas uttagande
icke varit av indrivningsmyndigheten tillräckligt prövad vid tiden för
bötesbeslutet; Grönwall har icke heller undersökt, huruvida häktningen
då fortfarande bestod eller om Andersson eljest alltjämt var berövad friheten,
utan utgått från att så var förhållandet. Oavsett att Andersson icke
låtit sig avhöra, anser jag därför, att det på grund av stadgandet i 12 §
lagen om verkställighet av bötesstraff ålegat Grönwall att självmant upptaga
frågan om sakens hänskjutande till indrivningsmyndigheten för ytterligare
prövning i fråga om anstånd eller avbetalning eller åtgärd för indrivning
av böterna, och enligt min mening borde dylikt hänskjutande
ha skett. För den händelse Grönwall med sin utgångspunkt att Andersson
var intagen å fångvårdsanstalt skulle ha uppfattat Anderssons underlåtenhet
att ge sig tillkänna såsom en önskan eller ett medgivande från dennes
sida att böterna skulle förvandlas, så att han omedelbart kunde undergå
förvandlingsstraffet, vill jag framhålla, att prövningen av frågan om förvandling
av böter enligt lag skall ske främst på grund av andra förutsättningar
än den bötfälldes egen inställning till frågan.

Vad angår frågan om villkorlig dom i de tre fall, som påtalats vid inspektionerna,
får jag anföra följande.

Möjligheten att vid förvandling av böter ådöma förvandlingsstraff villkorligt
infördes genom 1937 års lagstiftning om verkställighet av bötesstraff,
varvid 2 § i den då gällande lagen angående villkorlig straffdom
kom att innehålla stadgande om att villkorlig dom kunde beviljas då någon
ålades förvandlingsstraff för böter, såframt omständigheterna ej föranledde
till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordrades för hans

tillrättaförande. De sålunda angivna förutsättningarna för villkorlig dom
å förvandlingsstraff överensstämde helt med vad som nu gäller enligt stadgandet
i 4 § i 1939 års lag.

Genom villkorlig dom i mål om förvandling av böter har lagstiftaren
enligt uttalanden i motiven (se t. ex. lagrådet i NJA II 1938 s. 95) åsyftat
att i möjligaste mån upphäva bötesstraffets olika verkan för personer i
olika förmögenhetslägen.

Med avseende å de förutsättningar för villkorlig dom å förvandlingsstraff,
som med denna utgångspunkt borde uppställas, framhöll lagrådet
bland annat, att villkorlig dom ej borde komma i fråga, då omständigheterna
föranledde till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller då med hänsyn till den
bötfälldes karaktär och vandel hans tillrättaförande icke kunde väntas
utan att straffet verkställdes.

Om det sålunda — fortsatte lagrådet — vore klart att möjligheten till
den bötfälldes tillrättaförande utan straffets verkställande måste beaktas,
vore det emellertid icke lika påtagligt vilka fordringar borde ställas på
bevisningen för att i mål om bötesförvandling villkorlig dom finge tilllämpas.
Enligt de sakkunnigas förslag förutsattes, att den bötfällde icke
givit anledning till antagande att straffets verkställande erfordrades för
hans tillrättaförande, varemot det till lagrådet remitterade förslaget formulerade
förutsättningen så, att skälig anledning funnes till antagande att
den bötfällde skulle utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas.
Vid jämförelse med de sakkunnigas förslag kunde det förefalla som om
det remitterade förslaget innebure en betydande inskränkning i den villkorliga
domens användningsområde. Enligt sistnämnda förslag förutsatte
ådömandet av villkorlig dom en utredning, som positivt visade sannolikheten
av att den bötfällde skulle utan straffets undergående låta sig rättas,
under det att sakkunnigförslaget angåve den villkorliga domen såsom
den regelmässiga domsformen, vars åsidosättande med hänsyn till möjligheterna
för den bötfälldes tillrättaförande fordrade förebringandet av skäl
som talade emot densamma. I verkligheten syntes likväl skillnaden ej visa
sig vara av denna betydelse. Även med de sakkunnigas formulering borde,
då fråga ju vore om brottmål, domstolen vaka över att tillfredsställande
utredning av åklagaren förebragtes angående den bötfälldes förhållanden.

Emellertid syntes — anförde lagrådet vidare — de av de sakkunniga föreslagna
ordalagen vara att föredraga, då de tydligare anslöte sig till reformens
syfte att den villkorliga domen i största möjliga utsträckning finge
komma till användning. Även ur praktisk synpunkt erbjöde en sådan formulering
fördelar. Det måste vara ett önskemål att ett i viss mån summariskt
förfarande komme till användning i mål om bötesförvandling. Bland annat
syntes, såsom ock framhållits i remissprotokollet, ej vara fråga om att
anordna förundersökning på långt när i samma utsträckning som då det

gällde omedelbart ådömd urbota bestraffning. Detta skulle med den av
de sakkunniga föreslagna avfattningen på ett lämpligt sätt komma till
uttryck. Med hänsyn till skillnaden i brottslighet kunde det knappast anses
oberättigat att i fråga om förvandlingsstraff uppställa mindre stränga krav
än då det gällde omedelbart ådömt frihetsstraff. Icke heller syntes mot
den förordade avfattningen kunna invändas, att den vore ägnad att leda
till ett ovarsamt bruk av den villkorliga domen. Det måste förutsättas att
domstolarna tillsåge, att tillräcklig utredning förelåge angående de omständigheter
som kunde inverka på frågan.

Med avseende å den nu behandlade förutsättningen för villkorlig dom
förordade lagrådet sålunda en återgång till de sakkunnigas förslag.

I propositionen anslöt sig departementschefen till lagrådets ändringsförslag,
och erhöll 2 § den lydelse som sedan fastställdes av riksdagen.

Under riksdagsbehandlingen av lagförslaget uttalade första lagutskottet
följande: Inom utskottet hade ifrågasatts att 2 § i lagen angående villkorlig
straffdom borde erhålla en mera kategorisk avfattning, utmärkande
att villkorlig dom skulle beviljas i de fall som där angåves. Ehuru utskottet
ansåge att domstolen borde döma till villkorlig dom när den funne de i
2 § angivna förutsättningarna vara för handen, hade utskottet icke ansett
erforderligt att föreslå någon jämkning i avfattningen för fastslående därav,
då det tillräckligt tydligt syntes framgå redan av propositionens lydelse
att detta vore lagens mening, i det att bevisbördan med avseende å antagandet,
att den bötfällde skulle låta sig rättas utan straffets undergående,
i 2 § vore omkastad i förhållande till vad som gällde vid villkorlig dom
å omedelbart ådömt frihetsstraff.

Vad sålunda förekommit under förarbetena ger klart vid handen, att
det varit lagstiftarens avsikt att frågan om villkorlig dom vid förvandling
av böter skall bedömas enligt andra förutsättningar än vad som är fallet
vid villkorlig dom, som beviljas i samband med ådömande av straff eller
vid sakerförklaring. Syftet med bevisregelns utformning i förevarande hänseende
är att villkorlig dom bör underlåtas endast då positiv utredning
ger anledning till sådant antagande som angives i 4 § lagen om villkorlig
dom.

Vid Grönwalls handläggning av målet mot Andersson framgick av indrivningsmyndighetens
redogörelse, att krav å betalning av böterna icke
delgivits Andersson förrän den 19 november 1955, då Andersson var anhållen
såsom misstänkt för brott, samt att Andersson vid tiden för redogörelsens
upprättande — den 10 december samma år — var häktad.

Med hänsyn härtill har Grönwall enligt min mening icke haft anledning
till antagande att Andersson av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
gälda böterna; ej heller förelåg anledning att verkställighet av förvandlingsstraffet
erfordrades för hans tillrättaförande, i all synnerhet som
Andersson tidigare icke ådömts annat straff än böter. Jag finner därför,

i likhet med tjänstförrättande JO, det anmärkningsvärt att Grönwall ej
funnit skäl meddela villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet.

Emellertid anser jag mig härutinnan — liksom i fråga om övriga mot
Grönwall i ärendet riktade anmärkningar — kunna låta bero vid mina i
saken gjorda uttalanden.

Vad härefter angår det av Berglund handlagda målet mot Fougstedt
finner jag likaledes — i betraktande av vad utredningen däri gav vid
handen och med hänvisning till vad jag anfört vid inspektionen den 10
september 1956 — att anledning saknats att ådöma förvandlingsstraff
annat än villkorligt. Härvid vill jag särskilt understryka vad jag vid inspektionen
framhållit om att Fougstedts underlåtenhet att inställa sig vid
rätten icke bort påverka frågan om villkorlig dom.

Med dessa uttalanden låter jag i denna del av ärendet bero.

Vad slutligen angår målet mot Eriksson har jag — med hänsyn till vad
Berglund i sitt yttrande anfört om Erikssons tidigare förseelser av enahanda
beskaffenhet — funnit mig böra frånfalla min vid inspektionen gjorda
anmärkning härutinnan.

De av mig sålunda gjorda uttalandena upptog jag i särskilda till Grönwall
och Berglund avlåtna skrivelser.

8. Annonsering av domstols kungörelser i ortstidning

I egenskap av redaktör och ansvarig utgivare av tidningen Ölandsbladet,
som utgives i Borgholm, anförde redaktören Sven Erik Sjöholm i en den
20 januari 1956 hit inkommen skrift klagomål mot häradshövdingen i
Ölands domsaga G. Lindencrona rörande det förhållandet att officiella
kungörelser från domsagan sedan några år tillbaka icke infördes i sagda
tidning utan i en i Kalmar utgiven tidning. I skriften anförde Sjöholm,
bland annat, följande.

Tidigare hade alltid dessa annonser, som gällde norra Öland, Ölands
gamla norra mot, införts i Ölandsbladet, vilken tidning enligt Aktiebolaget
Tidningsstatistiks siffror helt dominerade detta område. Denna princip
hade alltid tillämpats av länsstyrelsen i Kalmar län och dess olika organ.
När Lindencrona först kommit till domsagan år 1950, hade han följt den
gamla ordningen, och domsagans annonser hade, när de gällde norra hälften
av Öland, införts i Ölandsbladet. Men så hade Lindencrona och tidningen
kommit att intaga olika ståndpunkter, när Lindencrona velat på tingshusbyggnadsskyldigas
bekostnad förvärva en billig bostad och sedermera
velat förstöra den ursprungliga disponeringen av det nya tingshuset i Borgholm,
så att en häradshövdingbostad skulle kunna inrymmas där, vilket

tidningen motsatt sig. Efter dessa sammanstötningar hade domsagans annonser
fullständigt dragits in i Ölandsbladet och i stället placerats i högertidningen
Barometern i Kalmar. På förfrågan varför så skett hade endast
lämnats undvikande svar. Här vore icke fråga om några större ekonomiska
summor. Domsagans annonser torde vara något eller några tiotal per år
och i pris betinga omkring 500 kronor årligen. Frågan vore alltså av helt
principiell natur. Enligt postens uppgifter den 4 mars 1955, då alltså prenumerationen
var stabiliserad, visade för Ölands nordligaste kommun, ÖlandsÅkerbos,
samtliga sex poststationer för Ölandsbladet 1 112 abonnenter och
för Barometern 337. På Vedborns poststation hade exempelvis Ölandsbladet
49 exemplar, medan Barometern hade 2.

Vid klagoskriften voro fogade fyra urklipp ur tidningen Barometern med
av häradsrätten utfärdade kungörelser, två rörande dödande av inteckningar
i fastigheter inom respektive Köpinge och Dödbo socknar och två
rörande dödförklaring av personer, senast i riket bosatta i Föra församling,
ävensom urklipp innehållande av rättens ombudsman i konkurser införda
kungörelser rörande slutredovisning m. m.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Lindencrona
följaq.de.

Till och med år 1950 hade domsagans kungörelser i vad de avsågo södra
delen av Öland införts i Barometern samt i vad de avsågo norra delen av ön
i Ölandsbladet. Under år 1951 hade Lindencrona vidtagit den ändringen att
domsagans samtliga kungörelser införts allenast i Barometern. Orsaken därtill
hade varit, att han bland annat ansett lämpligt att domsagans kungörelser
infördes i en och samma tidning. Innan han vidtog denna ändring
hade han konfererat med nämndemännen i domsagan ävensom med representanter
för de advokater, som brukade uppvakta vid häradsrätten. Samtliga
de hörda hade varit ense med Lindencrona om lämpligheten av åtgärden,
varvid nämndemännen tillagt att, därest annonsering skulle förekomma
i mer än en tidning, de ansåge, att Kalmar Läns Tidning borde
ifrågakomma. Till Lindencrona hade icke från något håll framförts något
önskemål eller någon anmärkning eller förfrågan beträffande domsagans
annonsering. Uppgiften i Sjöholms skrift att på förfrågan om annonseringen
endast givits undvikande svar vore alltså i vad Lindencrona beträffade
helt oriktig. Domsagans personal hade på Lindencronas förfrågan uppgivit,
att de icke heller mottagit några förfrågningar eller hört några anmärkningar,
och Lindencrona hade i anledning av Sjöholms uppgift varit i förbindelse
med de under de senaste tre åren i domsagan verksamma tingsnotarierna,
vilka lämnat Lindencrona enahanda besked. — De tidningar
som kunde komma ifråga för domsagans annonsering vore, förutom Barometern,
Kalmar Läns Tidning och tidningen Östra Småland, vilka utkomme
i Kalmar, samt Ölandsbladet, som utkomme i Borgholm. I slutet av januari

1956 hade Östra Småland på Öland haft 1 042 postabonnerade exemplar
och Kalmar Läns Tidning 1 630. Därtill komme lösnummerförsäljning. För
första halvåret 1955, som vore den senaste tidpunkt från vilken vid yttrandets
avgivande uppgift kunnat erhållas beträffande nettoupplagor, vilket
innebure såväl postupplagor som hembämingsabonnemang och lösnummerförsäljning,
hade Barometern på Öland haft en nettoupplaga av 3 822
exemplar och Ölandsbladet 3 504. Av Barometerns nettoupplaga hade

1 198 exemplar belöpt på norra delen av Öland och 2 624 exemplar på
södra delen samt för Ölandsbladet 2 915 exemplar på norra delen av
ön och 589 exemplar på södra delen. Barometerns hela nettoupplaga hade
varit 25 590 exemplar och Ölandsbladets 4 172. Den 1 februari 1956 hade
Ölandsbladets postupplaga på Öland varit 2 704 exemplar och Barometerns
3 727. Motsvarande siffror den 1 feruari 1955 hade för Ölandsbladet varit

2 822 och för Barometern 3 679; alltså för Barometern en mindre ökning
och för Ölandsbladet en proportionsvis större minskning. Såsom framginge
av nämnda siffror hade Barometern förutom en omkring sex gånger så stor
nettoupplaga som Ölandsbladet jämväl den största upplagan på Öland.
Det vore emellertid ostridigt, att Ölandsbladets spridning på norra delen
av ön vore större än Barometerns.

Domsagans kungörelser — anförde Lindencrona vidare — vore främst
konkurskungörelser samt kungörelser jämlikt lagen den 8 april 1927 om
dödande av förkonnnen handling. Annonseringens syfte vore ju icke något
annat än att till dem, som kunde vara intresserade eller beroende därav,
sprida kännedom om det förhållande som i annonsen omförmäldes. Den
stora allmänheten vore ofta likgiltig för annonser av detta slag. Det syntes
Lindencrona vara av vikt att den allmänhet, som vore intresserad av ifrågavarande
annonsering, visste i vilken tidning dylika annonser förekomme.
Samtliga domstolar i Kalmar annonserade i Barometern. I Kalmar vore
bosatta de flesta advokater, som uppvaktade vid häradsrätten. I allmänhet
vore advokater från Kalmar konkursförvaltare vid häradsrätten. De större
kreditinrättningarna hade sina kontor i Kalmar liksom också grossist- och
andra större firmor. Det syntes alldeles nödvändigt, att berörda intressenter
hade tillfälle att följa domsagans annonsering. Detta kunde icke ske, om
annonseringen verkställdes i Ölandsbladet, som söder om Borgholm hade
en relativt obetydlig spridning och i Kalmar den 23 januari 1956 hade en
postprenumererad upplaga på 47 exemplar. Med anledning av Sjöholms
hemställan hade Lindencrona nu åter varit i förbindelse med nämndemännen,
vilka vidhållit sin tidigare åsikt beträffande domsagans annonsering.
Han hade också varit i personlig förbindelse med samtliga de advokater,
som brukade uppvakta vid häradsrätten, alla bosatta i Kalmar utom
en som vore bosatt i Borgholm. Samtliga hade enstämmigt förklarat, att de
ansåge Lindencronas annonsering av domsagans kungörelser vara den enda
riktiga, och de hade förklarat att, därest JO önskade besked direkt ifrån

dem, de vore villiga att lämna dylikt. Rättens ombudsman i konkurserna
vid domsagan vore av enahanda åsikt. Lindencrona tilläte sig påpeka, att
advokaterna införde annonser om sin verksamhet i Barometern, Kalmar
Läns Tidning och Östra Småland men icke i Ölandsbladet. Icke ens den i
Borgholm verksamme advokaten annonserade i sistnämnda tidning. Vid en
undersökning, som Lindencrona gjort, hade det också visat sig, att de flesta
personer som hade Ölandsbladet därjämte hade en annan kalmartidning.
Att detta främst vore Barometern framginge av ovan nämnda siffror. Med
hänsyn till affärslivets på Öland struktur låge det i öppen dag, att legala
kungörelser borde spridas förutom å Öland jämväl och i minst lika mån i
Kalmar med omnejd. Barometern syntes Lindencrona, och som nämnts
delades hans åsikt av andra, vara den därför lämpligaste tidningen. Jämförelsen
med länsstyrelsens annonsering vore icke riktig. Denna myndighets
annonsering avsåge vämpliktslcungörelser och kungörelser om sammanträden
med ortsbefolkningen, yttranden över ansökningar om olika tillstånd
m.m. Att denna annonsering borde införas jämväl i Ölandsbladet vore givet.
Domsagans annonsering avsåge, som anförts, en annan krets. Exempelvis
kunde nämnas, att i den sist anhängiga konkursen i domsagan, avseende
en köpman från Köpingsvik norr om Borgholm, vore av 78 i borgenärsförteckningen
upptagna borgenärer 38 från fastlandet, huvudsakligen Kalmar.

Lindencrona framhöll till slut, att vad Sjöholm insinuerade eller att
Lindencrona skulle låta införa annonserna i Barometern av någon sorts
politiska eller andra skäl fölle på sin egen orimlighet och avvisades av honom
med indignation. Han kunde väl förstå, att redaktören för en liten,
tre gånger i veckan utkommande, lokaltidning vore angelägen att erhålla
annonser till tidningen, men vad han icke kunde förstå vore, hur man kunde
finna lämpligt att använda ett sådant skrivsätt som Sjöholm tagit sig
för och som Lindencrona icke funne anledning bemöta.

I avgivna påminnelser anförde Sjöholm, bland annat, följande.

Lindencrona talade i sitt yttrande om hela Öland, medan Sjöholm talade
om endast Borgholms spridningsområde, enligt Tidningsstatistiks indelning
nr 14 av landets tidningsområden. Först vore Lindencrona angelägen att
framhålla, att Barometern på hela Öland skulle ha några hundra exemplar
mera än Ölandsbladet och att han av denna anledning ansåge sig böra
annonsera i denna tidning framför den egentliga ortstidningen, vilken utkomme
i hans egen stad. Därefter vore han lika angelägen att bevisa, att
domsagans annonser icke hade något med läsekretsen att göra utan fastmera
vore avsedda för advokater och affärsmän i Kalmar i första hand.
Vad beträffade tidningsupplagorna inom Borgholmsområdet uppginge dessa
den 4 mars 1955 till sammanlagt för Barometern 1 383 exemplar och för
Ölandsbladet 3 206 exemplar, varav 169 exemplar postprenumererade. Det
vore märkligt, att Lindencrona med dessa siffror för ögonen efter ett halvår

4 — Justitieombudsmannens iimbctsbcrättche till 10r>8 år;x riksdan.

som domare plötsligt ansett, att domsagans annonser borde införas i Barometern
även för norra Ölands vidkommande. Ölandsbladet hade mer än tre
gånger så stor spridning norr om Borgholm som Barometern och inom hela
tidningsområdet bortåt 2% gånger så stor. Lindencronas företrädare, häradshövdingen
Harald Wullt, som innehaft domsagan under 12 år, hade
under hela sin tid låtit annonserna för norra Öland införas enbart i Ölandsbladet,
vilket skett jämväl under hans företrädares tid i domsagan. Enda
medgivande Lindencrona gjorde vore att han kommit på andra tankar i
fråga om annonseringen 1951, då han indragit annonserna i Ölandsbladet
och infört dem i Barometern. Det vore märkligt, att hans sinnesändring inträffat
just i sammanhang med olika uppfattningar om ett och annat mellan
häradshövdingen och ortstidningen.

På begäran av mig avgav därefter länsstyrelsen i Kalmar län utlåtande i
ärendet och anförde däri följande.

Såsom framginge av i handlingarna lämnade uppgifter vore Ölandsbladet
den mest spridda tidningen på norra Öland d. v. s. i Borgholms stad samt
Ölands-Åkerbo, Köpingsviks och Gärdslösa landskommuner. I Torslunda,
Mörbylånga och Ottenby kommuner vore däremot Barometern den mest
spridda tidningen. Kommunala meddelanden och kungörelser infördes i
Ölandsbladet och Barometern jämte vissa andra kalmartidningar av de
kommunala myndigheterna i Borgholm, Ölands-Åkerbo och Gärdslösa. Köpingsviks
kommun betjänade sig enligt uppgift endast av Ölandsbladet.
Torslunda, Mörbylånga och Ottenby kommuner använde sig icke av
Ölandsbladet utan av Barometern, Östra Småland och Kalmar Läns Tidning.
Länsstyrelsen utnyttjade för sin del regelmässigt Ölandsbladet då det
gällde att na kontakt med befolkningen på norra Öland. Kungörelser angående
t. ex. exekutiva auktioner å fastighet inom Borgholm, Ölands-Åkerbo,
Köpingsviks och Gärdslösa kommuner intoges i Ölandsbladet. Såvitt
länsstyrelsen kunde finna kunde en myndighet, som önskade bringa något
meddelande riktat speciellt till befolkningen på norra Öland, svårligen undgå
att därvid betjäna sig av Ölandsbladet.

Efter erhållen del av länsstyrelsens utlåtande anförde Lindencrona i förnyat
yttrande, att Torslunda, Mörbylånga och Ottenby kommuner, såsom
länsstyrelsen anmärkt, använde sig av Barometern, Kalmar Läns Tidning
och Östra Småland. Borgholms stad använde icke såsom länsstyrelsen uppgivit
Ölandsbladet och Barometern utan Ölandsbladet och Östra Småland.
Ölands-Åkerbo och Gärdslösa kommuner annonserade i Ölandsbladet, Barometern,
Kalmar Läns Tidning och Östra Småland. Köpingsviks kommun
annonserade beträffande meddelanden till kommunmedlemmarna i enbart
Ölandsbladet men såsom framginge av ett Lindencrona tillställt intyg jämväl
i Barometern, då annonsen rörde meddelanden som avsåges att nå en

vidare läsekrets. Lindencrona vore helt ense med länsstyrelsen att meddelanden
riktade ”speciellt till befolkningen på norra Öland” borde annonseras
i Ölandsbladet. Som framginge av hans förklaring hyste han dock den
uppfattningen att domsagans annonsering på av honom nämnda skäl borde
nå en vidare läsekrets än Ölandsbladets och särskilt i Kalmar, som utan
tvivel i ekonomiskt hänseende utgjorde huvudorten för hela Öland. I de
flesta författningarna angående annonsering stadgades, att allenast en ortstidning
skulle användas. Beträffande konkurskungörelserna kunde emellertid
två tidningar användas. Då vederbörande konkursförvaltare och rättens
ombudsman ansett annonsering i Barometern tillräcklig, hade Lindencrona
icke funnit anledning belasta vederbörande konkursbo med kostnaderna
för annonsering i ytterligare en tidning. Därest för konkurskungörelser
mer än en tidning skulle användas, borde emellertid Ölandsbladet jämväl
ifrågakomma. Länsstyrelsens kungörelser om exekutiva auktioner intoges
enligt uppgift i såväl Ölandsbladet som Barometern, och för konkursauktioner
å norra Öland brukade konkursförvaltningarna använda sig av
förutom andra tidningar också Ölandsbladet. Lindencrona ville slutligen
uttala att, därest JO skulle anse att domsagans annonsering borde verkställas
på annat sätt än som skedde, Lindencrona komme att följa JO:s
mening.

Lindencrona förklarade sig därjämte önska framhålla dels att han icke
hade några förbindelser vare sig direkt eller indirekt med Barometern eller
dess redaktion, dels ock att han icke hade någon avog inställning till
Ölandsbladet. Att Sjöholm särskilt under år 1953 riktat häftig kritik mot
Lindencrona för att han i anledning av bostadsbrist förhyrt en notarielägenhet
och två andra mindre rum i tingshuset, vilka åsikter till och med framförts
i form av ledare i tidningen och vilka Lindencrona icke på något sätt
bemött, förändrade icke denna inställning.

Sjöholm inkom därefter med nya påminnelser.

I ett stort antal lagar och författningar har föreskrivits skyldighet för
domstol att i ortstidning kungöra visst förhållande. Till belysning av förevarande
spörsmål vill jag här erinra om några av de meddelade bestämmelserna
härom.

Sålunda skall enligt 19 och 20 §§ konkurslagen i ortstidning intagas kungörelse
om beslut om egendomsavträde, om dagen för konkursansökningen,
om tid och plats för första borgenärssammanträde samt om den tid inom
vilken borgenärerna böra bevaka fordringar. I konkurslagen har vidare föreskrivits
kungörande i ortstidning, som av konkursdomaren bestämts, även
av åtskilliga andra förhållanden. — Enligt bestämmelser i giftermålsbalken
skall kungörelse ske i ortstidning av beslut om frånkännande av behörighet

för make att för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran med
förpliktande verkan jämväl för den andre maken ingå rättshandlingar eller
om upphävande av dylikt beslut (5 kap. 13 §), om ingivet äktenskapsförord
av visst innehåll (8 kap. 11 §) samt om inkommen ansökning rörande boskillnad
och om beviljad boskillnad (15 kap. 21 §). — Rörande ansökan
om dödförklaring stadgas i 8 kap. 4 § lagen den 9 juni 1933 om boutredning
och arvskifte, att kungörelse om sådan ansökan med av rätten beslutad
kallelse å den bortovarande och föreskriven anmaning till envar, som kan
lämna upplysning i ärendet, skall genom rättens försorg ofördröjligen införas,
förutom i allmänna tidningarna, i tidning inom orten. — Enligt 6 §
lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling skall offentlig
stämning rörande förkommen handling med föreläggande för innehavare
av handlingen eller den som vet att den finnes i behåll att därom göra anmälan
hos rätten införas jämväl i tidning inom orten i fall, där rätten prövar
sådant lämpligt. Detsamma gäller, enligt 13 §, beträffande offentlig stämning
angående dödning av inteckning i fall, då den intecknade fordringshandlingen
icke kan företes. — Då stämning utfärdas i expropriationsmål, skall
underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare införas i ortstidning
(23 § expropriationslagen). — Enligt 10 § andra stycket lagfartsförordningen
skall kungörelse i visst fall ske av vilandeförklarad ansökan om lagfart.
— Slutligen må nämnas, att delgivningskungörelse enligt 33 kap. 12 §
RB enligt rättens beslut kan införas, förutom i allmänna tidningarna, även
i annan tidning, om innehållet kan antagas därigenom komma till den
söktes kännedom.

Frågan om myndigheternas officiella annonsering berör ett ämne av så
pass vidsträckt omfattning och skiftande karaktär, att några på en gång
allmängiltiga och fullt enhetliga regler därför icke torde kunna uppställas.
Det är emellertid uppenbart, att den annonsering, som i olika författningar
ålagts domstol, skall ske så, att syftet med annonseringen bäst tillgodoses.

Syftet med det kungörelseförfarande, som i olika sammanhang ålagts
domstol att ombesörja, är att underrätta okända rättsägare och andra intresserade
om visst förhållande. Dessa äro att söka inom olika grupper alltefter
rättsärendenas beskaffenhet. Givetvis kan kungörelseförfarandet i
många fall rikta sig även till andra än i orten bosatta personer. Klart torde
emellertid vara, att i de fall, där lagstiftaren angivit att kungörelse skall
ske i tidning i orten, grunden härtill varit, att det ansetts ur rättssäkerhetssynpunkt
eller eljest angeläget att kungörelsens innehåll blir känt bland
ortsbefolkningen. I de nyss angivna exemplen på kungörelseförfarande är
det uppenbart, att föreskrift om annonsering i ortstidning föranletts av att
flertalet av dem, som kunna vara intresserade av det förhållande som skall
kungöras, förutsatts vara att söka inom ortsbefolkningen. Annonsering i
ortstidning riktar sig i här avsedda fall icke i första hand till advokater,
penninginstitut och dylika. Andra intresserade, vilka ej äro boende i orten,

kunna — om de ha behov därav — förskaffa sig kännedom om dylika
kungörelser genom att prenumerera på ortstidning eller på annat sätt,
exempelvis genom Post- och Inrikes Tidningar. Vad särskilt angår ärenden
rörande dödande av förkommen handling må erinras om att kungörelser
därom samlas i första numret av Post- och Inrikes Tidningar för varje
kvartal.

Med hänsyn till vad nu anförts om syftet med kungörelse i ortstidning
finner åtminstone jag för min del uppenbart, att dylik annonsering principiellt
bör ske i den i orten mest spridda tidningen. Det kan därför inom
många domsagor vara påkallat att anlita olika tidningar för olika delar
av domsagan. Fördelen av att en kungörelse når så många som möjligt av
dem, som äro intresserade därav, synes mig böra tillmätas väsentligt större
vikt än vad Lindencrona anfört om önskvärdheten av att alla kungörelser
från en domsaga återfinnas i en och samma ortstidning.

Ha beträffande mål och ärenden, vilka härröra från visst område, kungörelser
regelmässigt under en längre tid brukat införas i viss ortstidning,
synes mig övergång till annan tidning icke böra ske, såvida icke den senare
tidningen inom området vunnit en spridning, som är väsentligt större än
den för ändamålet förut anlitade tidningens. Detta är av betydelse, eftersom
allmänheten bör kunna räkna med att återfinna kungörelserna i den
tidning, där den vant sig vid att de bruka införas.

Av vad i detta ärende blivit upplyst framgick, att vid den tidpunkt,
då Lindencrona började övergå till att låta från norra delen av Öland härrörande
kungörelser införas i annan tidning än Ölandsbladet, i vilken de
förut intagits, sistnämnda tidning hade den största spridningen inom denna
del av Öland. Ej heller därefter hade, såvitt utredningen gav vid handen,
någon väsentlig ändring därutinnan inträtt.

På grund av vad sålunda anförts ansåg jag för min del, att Lindencrona
icke haft tillräckligt vägande skäl för den av honom vidtagna ändringen i
tidigare praxis med avseende å annonseringen.

Utredningen gav icke belägg för att Lindencrona härvidlag låtit sig påverkas
av ovidkommande hänsyn. Vid sådant förhållande och då Lindencrona
förklarat sig beredd att återgå till tidigare praxis, fann jag mig kunna
låta bero vid vad i saken förevarit.

Vad jag ovan anfört upptog jag i en till Lindencrona avlåten skrivelse,
varav avskrift tillställdes Sjöholm.

9. Bör häktad hållas fängslad under rättegångsförhandling?

I tidningen Svenska Dagbladet för den 13 november 1956 var intagen
en artikel med rubriken ”Juveltjuven i ’bojor’ nekade och skyllde allt på
fransman”. I artikeln anfördes bland annat följande.

Den holländske juveltjuven Hermann Kruithof kom till måndagens
huvudförhandling vid Södra Roslags häradsrätt i handfängsel — länkad till
en fångkonstapel och bevakad av ytterligare en man. Hans försvarares hemställan
om att Kruithof skulle befrias från detta under rättegången ville
vaktmännen inte gå med på. ”Vi tar inte detta på vårt ansvar.” Kruithof
fick därför delta i rättegången fastkopplad vid en stol.

Sedan tidningsartikeln för yttrande remitterats till tingsdomaren, numera
häradshövdingen Elis Dahlin — som var ordförande i häradsrätten i målet
mot Kruithof — anförde Dahlin i avgivet yttrande följande.

Kruithof inställdes till rannsakningen den 12 november 1956 fastlänkad
vid en yngre vaktkonstapel; därjämte medföljde en äldre konstapel. Sedan
Kruithof jämte förstnämnde konstapel satt sig på de tilltalades plats,
ifrågasatte Kruithofs offentlige försvarare, om Kruithof inte kunde lösgivas.
Åklagaren och vaktkonstaplama ville ej gå med härpå. Försvararen föreslog
då, med instämmande av Kruithof, att denne skulle övervara rättegången
med den ena handkloven fästad om sin vänstra handled och den
andra fastsatt i armstödet till en fåtöljstol. Åklagaren och konstaplarna
förklarade sig kunna gå med på anordningen. För säkerhets skull lät
Dahlin emellertid låsa den dörr till tingssalen, genom vilken rättens ledamöter
komma; nyckeln togs om hand av en av nämndemännen. Samma tillvägagångssätt
användes vid den fortsatta rannsakningen den 13 november.
Då Kruithof första gången skulle höras, reste han sig upp utan någon
svårighet, men Dahlin lät honom självfallet sitta hela tiden.

Vid yttrandet fogade Dahlin två av vederbörande befattningshavare vid
fångvårdsanstalten å Långholmen utfärdade förpassningar för Kruithofs
inställelse vid häradsrätten den 12 och den 13 november. Förpassningarna
innehöllo föreskrift att Kruithof skulle forslas fänglad med handbojor.

Slutligen anförde Dahlin följande.

Anledningen till säkerhetsåtgärderna var den i detta fall utomordentliga
flyktfaran. Kruithof skulle, om han lösgivits, med stor sannolikhet ha försvunnit,
om inte annat så genom ett fönster. Han är nämligen otroligt djärv
och vig. Hans egen inställning till omvärlden kan i korthet karakteriseras
med hans egna ord under polisförhöret, att han kan vara med på allt utom
mord.

Härefter inkom fångvårdsstyrelsen med yttrande av biträdande fångvårdsdirektören
vid fångvårdsanstalten å Långholmen Sven Fischier och
med eget utlåtande.

Fischier anförde följande.

Den 25 augusti 1956 ankom Kruithof till anstalten som häktad. På därom
gjord framställning av polismyndigheten överfördes Kruithof av säker -

hetsskäl till fasta paviljongen. Under utredningens gång hade nämligen
framkommit så graverande saker beträffande Kruithofs brottsliga verksamhet,
att polismyndigheten på sannolika skäl misstänkte att Kruithof, om
han fick tillfälle, skulle söka rymma och undandraga sig lagföring. Under
häktningstiden fram till huvudförhandlingen fortsatte polisutredningen och
nya brott kommo i dagen. Av förda anteckningar vid fasta paviljongen
framgår, att Kruithof för förhör avhämtades av kriminalpolisen åtta gånger.
Vid samtliga tillfällen länkades han fast med handfängsel vid en av polismännen,
varefter han med bil fördes till statspolisens lokaler.

Vid telefonsamtal med den kriminalassistent, som sålunda hämtat Kruithof
för angivna förhör, har denne förklarat, att Kruithof vid dessa, transporter
aldrig befriades från fängslet; således var han under vistelsen i statspolisens
lokaler fängslad vid den stol han satt i.

De erfarenheter som polisen under utredningens gång skaffade sig beträffande
Kruithofs farlighet ur rymningssynpunkt vidarebefordrades till
uppsyningsmannen vid fasta paviljongen. Redan från första dagen av
Kruithofs vistelse vid fasta paviljongen stöd han under synnerligen noggrann
bevakning. Således hade han enskilda promenader under bevakning
av två vaktkonstaplar, hans bostadscell visiterades dagligen och fönstren
i samma cell förseddes med extra lås.

När fångvårdspersonal skulle ombesörja Kruithofs inställelse till huvudförhandling
rådde ingen tvekan om att han skulle beläggas med fängsel och
att detta ej skulle lossas förrän han åter var på fasta paviljongen.

Fångvårdsstyrelsen anförde till en början följande.

I 19 § 21 punkten förordningen om strafflagens införande stadgas bland
annat följande: ”Kan häktad person ej säkert vårdas utan särskilt fängsel;
då må han därmed beläggas, dock ej annorlunda, eller på längre tid, än
säkerheten fordrar.”

Med avseende å behandlingen av häktad som är intagen i fångvårdsanstalt
äro föreskrifter meddelade i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa
bestämmelser angående häktad (under SP 19:28); i 8 § föreskrives bland
annat: ”Vid transport av häktad skall såvitt möjligt iakttagas, att han ej
utsättes för obehörigas uppmärksamhet. Det skall särskilt tillses att, om
han är belagd med fängsel, detta döljes under hans dräkt.”

Den transportfånge åtföljande förpassningen skall enligt § 5 i instruktionen
för fånggevaldiger den 21 december 1865 (under SP 19:21) innehålla
föreskrift om och huru fången bör vara med fängsel belagd. Föreskriften
innebär att valet mellan fängsel och icke-fängsel skall träffas av den,
som utfärdar förpassningen, d. v. s. när fråga är om dem som äro intagna
på fångvårdsanstalt av styresmannen eller ställföreträdare för honom; frågan
må ej prövas av transportföraren i annan mån än § 7 samma instruktion
medgiver. Sistnämnda paragraf innehåller bland annat följande föreskrift:
”Från den i förpassningen meddelade föreskrift i avseende å fånges
beläggande med fängsel må avvikelse icke ske, såvida ej fånge under forslingen
gör försök att rymma eller visar sig trotsig eller våldsam, i vilket fall
gevaldigern äger, i män av behov, belägga fången med fängsel utöver vad
i förpassningen kan vara föreskrivet.”

Vid rannsakningen med Kruithof inför häradsrätten den 12 och den
13 november — fortsatte styrelsen — innehöllo förpassningarna föreskrift,
att, Kruithof skulle forslas fängslad med handbojor. Enligt vad Fisehier
inhämtat och upplyst om i sitt yttrande — Fisehier tjänstgjorde icke på

Långholmen vid denna tid — avsågs härmed att fängslet icke skulle lossas,
förrän Kruithof återkommit till fasta paviljongen på Långholmen. Av vad
häradsrättens ordförande anfört i sitt yttrande framgår att denna föreskrift
iakttagits med den modifikationen, att Kruithof under rannsakningen
var fastlänkad vid en stol i stället för såsom avsetts vid en av de åtföljande
vaktkonstaplarna.

Att^ långtgående säkerhetsåtgärder i detta fall voro påkallade är enligt
fångvårdsstyrelsens mening uppenbart till följd av Kruithofs ådagalagda
djärvhet och förslagenhet och hans opålitlighet ur rymningssynpunkt; enhgt
vad Fischier meddelat i sitt yttrande placerades han av denna anledning
på fasta paviljongen på Långholmen; vidare hade han enligt vad polisen
uppgivit under förhör i statspolisens lokaler varit fängslad vid en stol.
Under de tider rannsakningen pågick var han på liknande sätt med ena
handbojan fastlänkad vid en stol i tingssalen. Att låta en person vara
belagd med fängsel under rannsakning har åtminstone tidigare förekommit
mycket sällan. I detta fall torde det med hänsyn till vad som var känt
rörande Kruithofs person — hans utpräglade farlighet för annans säkerhet
till egendom och hans hänsynslöshet — ha framstått såsom i särskild grad
indicerat. Även enligt fångvårdsstyrelsens mening ha vägande skäl förelegat
att under förhandenvarande förhållanden vidtaga åtgärden.

Å andra sidan har Kruithof genom åtgärden kunnat utsättas för särskild
uppmärksamhet av den i tingssalen närvarande allmänheten. Även om det
måhända kan ifrågasättas, huruvida denna allmänhet är att hänföra till
obehöriga i ovan återgivna 8 §, bör det likväl tillses att under rannsakning
fängslet såvitt möjligt döljes under fångens dräkt. Med hänsyn till denna
omständighet och enär det av vissa tidningsuppgifter att döma numera
möjligen kan föreligga en tendens att låta fångar — även unga fångar —
vara belagda med fängsel under rannsakningen, kommer fångvårdsstyrelsen
att i skrivelse till anstalternas styresmän fästa uppmärksamheten på att den
som har att a förpassningen angiva om och huru fången bör vara med
fängsel belagd skall noga överväga, huruvida när fråga är om en opålitlig
fånge garanti mot flyktfara och våldsgärningar m. m. kan ernås utan
anlitande av sådana tvångsmedel, som röja att han är fängslad. I detta
sammanhang är att beakta att behovet av säkerhetsåtgärder kan variera
efter de olika situationerna under en transport; inne i tingssalen torde sålunda
i regel icke behövas samma säkerhetsåtgärder som under färden till
och från densamma.

Beträffande de säkerhetsanordningar som stå till förfogande — anförde
styrelsen slutligen — må nämnas, att anstalterna ha tillgång till en typ av
fängsel som utan att vara synligt betydligt inskränker den fängslades''rörelsefrihet.
Detta fängsel, som torde vara det oftast brukade inom fångvården,
består av en metallkedja, fastsatt runt midjan (under kavajen) och därefter
fästad vid foten eller handen eller vid både fot och hand. Detta fängsel
hindrar den fängslade att förflytta sig snabbt. Fängsling under själva
rannsakningen torde kunna underlåtas eller inskränkas, därest bevakningen
vid rannsakningstillfället är tillräckligt manstark. Om man i detta sammanhang
bortser från att en sådan åtgärd medför fördyring av transporterna
(jfr statsutskottets utlåtande nr 2 år 1957, punkt 44), försvåras den därigenom
att många anstalter, bland annat Långholmen, lida brist på personal.
Styrelsen håller emellertid för sannolikt att, åtminstone i städer med

något så när fulltalig polispersonal, visst bistånd vid bevakning av häktade
under rannsakning kan påräknas från polisens sida.

Det är uppenbart, att förebyggande åtgärder ej sällan äro påkallade för
att hindra att häktad vid inställelse inför domstol begagnar tillfället att
rymma. De åtgärder som härvid särskilt kunna komma i fråga äro val av
lämplig lokal, som försvårar rymningsförsök, effektiv bevakning och slutligen
den häktades beläggande med fängsel. I fråga om det förstnämnda
slaget av åtgärder må erinras, att det åtminstone tidigare var vanligt att
förhandlingar förlädes till lämpligt rum på häktet. Denna möjlighet står
emellertid icke alltid till buds. I de flesta fall torde dock de vanliga domstolslokalerna
vara så anordnade, att risken för rymningsförsök är ringa.
På andra håll, där domstolslokalernas beskaffenhet icke är ägnad att förekomma
rymningsförsök i samband med rättsförhandling, har säkerhetsfrågan
i allmänhet lösts genom en effektiv bevakning genom fångvårdens
och polisens försorg. Den personalbrist som nu flerstädes gör sig gällande
gör det dock ofta svårt att anordna en effektiv bevakning.

Att hålla den häktade under domstolsförhandling belagd med fängsel är
naturligtvis ett effektivt sätt att motverka rymningsförsök och onödiggör
andra ofta kostsamma anordningar för förekommande därav.

En tilltalad, som under domstolsförhandling hålles fängslad, lärer väl
i allmänhet icke kunna anses rent fysiskt lida någon inskränkning i sina
möjligheter att bevaka sin rätt och utföra sin talan. Mot att hålla tilltalad
fängslad under rättsförhandling kunna dock anföras vägande skäl. En
sådan åtgärd är ju påtagligt ägnad att försätta den tilltalade — som ju i
processuellt hänseende är en med övriga jämställd part — i en utpräglad
särställning och framstår därför såsom betänklig ur principiell synpunkt.
För den tilltalade måste en så drastisk åtgärd som att hålla honom belagd
med fängsel även under själva rättsförhandlingen uppfattas såsom ett höggradigt
misstroende mot honom från rättens sida. Ett sadant misstroende
kan hos honom lätt inge föreställningen, att rätten har en förutfattad mening
om honom och att ett försvar därför icke tjänar mycket till. Hänsyn
måste också tagas till att det för den tilltalade kan kännas förnedrande att
offentligt inför domstol och allmänhet vid ett tillfälle, då uppmärksamheten
är särskilt riktad på honom, uppträda i fängsel. Man kan därför icke bortse
från att den omständigheten, att tilltalad vid rättsförhandling hålles belagd
med fiingsel, av psykologiska skäl är ägnad att hämma hans förmåga att
försvara sig.

Det är därför enligt min mening angeläget, att tilltalad icke hålles fängslad
under domstolsförhandling, såvida detta icke är oundgängligen påkallat
av säkerhetsskäl. Med hänsyn till övriga förut nämnda möjligheter att

motverka rymningsförsök kan det enligt min mening endast i rena undantagsfall
vara oundgängligen påkallat att hålla tilltalad fängslad under domstolsförhandling.
Om så i något fall måste ske, bör fängslet under alla
förhållanden anordnas på sådant sätt, att det icke onödigtvis besvärar den
tilltalade eller väcker uppmärksamhet. I regel torde i dylikt fall en kedja
av det slag, som omnämnes i fångvårdsstyrelsens utlåtande, vara tillfyllest
ur säkerhetssynpunkt.

Liksom det är domstolen, som bestämmer platsen för sina sammanträden,
torde det i princip få ankomma på domstolen att — i enlighet med dess
åliggande att svara för ordningen vid sammanträdena — bestämma, huruvida
tilltalad, som är häktad eller eljest berövad sin frihet, skall hållas
fängslad vid domstolsförhandling. Om rättens ordförande icke i förväg
ägnar erforderlig uppmärksamhet åt hithörande frågor, är det emellertid
uppenbart, att domstolens prövning härutinnan måste i praktiken bli betingad
av om erforderlig bevakningspersonal åtföljer den tilltalade eller kan
tillhandahållas av åklagaren eller på annat sätt. Finner domstolen betryggande
bevakning icke kunna ske vid sammanträdet, är den likaså i allmänhet
hänvisad att begagna de fängsel, som kunna tillhandahållas av
bevakningspersonalen eller åklagaren. I fall, där faran för rymning är
överhängande och bevakning genom den personal, som normalt ombesörjer
förpassning till domstol, kan antagas icke vara tillräcklig, synes det mig
därför vara en lämplig ordning, att i god tid före sammanträdet samråd
i hithörande frågor sker mellan rättens ordförande, den som har att besluta
om förpassning av den tilltalade samt åklagaren. Rättens ordförande får
härigenom möjlighet att bedöma bland annat huruvida förhandlingen av
säkerhetsskäl bör hållas å annan plats än domstolens ordinarie sessionssal.
Även i övrigt underlättas genomförandet av i varje särskilt fall lämpliga
och ändamålsenliga åtgärder. — Initiativ till dylikt samråd bör enligt min
mening tagas av envar av nu angivna personer, vilken förmodar, att bevakning
genom sedvanlig förpassningspersonal ej är tillfyllest ur säkerhetssynpunkt.

Vad angar det fall, som föranlett upptagandet av nu ifrågavarande ärende,
finner jag — på grund av vad i ärendet upplysts om Kruithof — uppenbart,
att faran för att denne skulle avvika var högst påtaglig. Det kunde
därför ha funnits anledning att före förhandlingen överväga, vilka åtgärder
som på grund av denna flyktfara voro påkallade med avseende å förhandlingen.
Bestämmelser härom saknas emellertid; ej heller synes någon stadgad
praxis i förevarande hänseende ha funnits vid domstolarna. Sedan
Kruithof inställts vid förhandlingen och bevakningen befunnits otillräcklig,
har läget enligt min mening varit sådant, att någon anmärkning icke kan
riktas mot Dahlin för att Kruithof vid förhandlingen hållits fängslad på
sätt som skett.

Med hänvisning till mina ovan gjorda uttalanden — vilka jag upptog i en
till Dahlin avlåten skrivelse och även delgav fångvårdsstyrelsen för den
åtgärd styrelsen kunde anse erforderlig — fann jag därför vad i saken förevarit
icke påkalla någon min vidare åtgärd.

10. Åberopande av intyg som bevismedel i rättegång tillåtet i visst
fall utan hinder av stadgandet i 35 kap. 14 § RB

Den 22 mars 1957 förehade Göta hovrätt huvudförhandling i mål mellan
statens järnvägar och skrothandlaren Tage Söderberg. Målet rörde skadestånd
på grund av en sammanstötning den 2 mars 1954 mellan en statens
järnvägar tillhörig rälsbuss och en Söderberg tillhörig lastbil.

Bland de spörsmål som förelågo i målet var frågan om lastbilens värde
vid olyckstillfället. I detta hänseende hördes vid huvudförhandlingen inför
hovrätten fyra vittnen. Vidare anhöll Söderberg genom sitt ombud, advokaten
Herbert Gårdlund, att få åberopa ett tidigare till hovrätten ingivet
intyg av följande lydelse:

”Med anledning av advokatens förfrågan beträffande priset på den 2,5
tons Fargo lastbil 1940 års modell vilken förolyckats den 2/3 1954 vill jag
på begäran meddela att under förutsättning vagnen befann sig i gott och
kördugligt skick priset på densamma mycket väl då skulle kunna uppgå
till 2 500: - Kr.

Högaktningsfullt
AB Stockholms Bilcentral
Gösta Nilsson

Återförsäljare för Fargo lastbilar på Stockholmsdistriktet.”

I egenskap av ombud för statens järnvägar bestred förste byråsekreteraren
Lennart Hellbing under hänvisning till 35 kap. 14 § RB att intyget
finge åberopas som bevis.

Hovrätten tillät emellertid intygets åberopande.

I en den 3 april 1957 till mig inkommen skrift anförde Hellbing följande:
Enligt Hellbings mening förelåge icke sådana särskilda förhållanden, att
hovrätten i strid mot bestämmelsen i 35 kap. 14 § RB bort tillåta att intyget
godtogs som skriftligt bevis. Något som helst hinder hade icke förelegat
att intygslämnaren hördes som vittne i målet. Intyget hade rört just huvudfrågan
i målet, varom fyra vittnen inkallats till hovrätten och där avgivit
icke entydiga utlåtanden. Här hade alltså å ena sidan varit angeläget att
jämväl intygslämnaren hörts personligen och å andra sidan icke något hinder
mött därför.

Det syntes betänkligt — anförde Hellbing vidare — att under sådana
förhållanden godtaga ett intyg, som ”beställts” just för denna rättegång.

På grund därav och för att få fastslaget i vad mån intyg som detta borde
godtagas som skriftliga bevis anhöll Hellbing om uttalande huruvida hovrätten
i detta fall förfarit riktigt.

I anledning härav tog jag del av hovrättens akt i målet.

I en till Hellbing avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 35 kap. 14 § RB stadgas, att berättelse, som någon skriftligen avgivit i
anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av
utsaga, som i anledning av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller
polismyndighet eller eljest utom rätta, ej må åberopas som bevis, med
mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständigheter
finner, att det må tillåtas.

Rörande innebörden av stadgandet må hänvisas till Gärde m. fl.: Nya
rättegångsbalken s. 491 o. f. Härav framgår, att t. ex. skriftliga vittnesintyg
i regel äro uteslutna som bevismedel, men däremot ej sådana handlingar
som brev, kvitton eller kontoutdrag och ej heller sakkunnigutlåtanden.
Förbudet är dock ej ovillkorligt. Redan i lagen äro vissa undantag angivna.
Rätten äger ock att på grund av särskilda förhållanden tillåta användning
av uppteckning eller intyg. Om t. ex. en intygsgivare är död eller
svårighet möter för att förhöret upptages av domstol, må rätten medgiva,
att intyg utfärdat av honom begagnas. Härvid bör emellertid beaktas att,
även om hinder föreligger för berättelsens upptagande vid huvudförhandlingen,
beviset ofta kan upptagas utom huvudförhandlingen. Något hinder
får ej anses föreligga att som bevis godtaga intyg av personer, vilkas trovärdighet
varken domstolen eller parterna ha anledning ifrågasätta. Som
skäl för undantag från huvudregeln bör däremot icke enbart få gälla att
parterna tillerkänna ”vitsord” åt det åberopade intyget. Vid bedömande
av frågan om intygs åberopande måste hänsyn även tagas till ändamålet
härmed och betydelsen av den omständighet som intyget avser. — Vad angår
åberopandet av läkarattester och andra jämställda intyg erinras vidare
om att fråga härom bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall; de för sakkunnigbeviset gällande reglerna böra härvid tjäna
till ledning (jfr 40 kap. 8 och 19 §§ RB).

I förevarande fall var fråga om ett intyg avgivet av en person med särskild
sakkunskap beträffande det bilmärke, som den skadade bilen tillhörde.
Intygsgivaren hade, enligt vad som var upplyst i rättegången och även
framgick av själva intyget, icke besiktigat bilen. Intyget var uttryckligen
grundat på den förutsättningen att bilen befann sig i gott och kördugligt
skick. Anledning synes icke ha förekommit att ifrågasätta in tygsgivarens
sakkunskap eller trovärdighet.

Med hänsyn till det nu sagda finner jag hovrättens åtgärd att tillåta

åberopandet av intyget — vilket under föreliggande omständigheter icke
varit olikt ett sakkunnigbevis — ej stå i strid mot stadgandet i 35 kap.
14 § RB. Jag lämnar därför klagomålen utan vidare åtgärd från min sida.

11. Fråga om hinder för särskild inskrivningsdomares
förordnande till rättens ombudsman i konkurs

I en den 14 juni 1956 hit inkommen skrift anförde tingsdomaren Bo
Erichs följande.

Enligt gällande arbetsordningar för Askims och Mölndals domsaga samt
Hisings, Sävedals och Kungälvs domsaga funnes en särskild inskrivningsdomare
gemensam för båda domsagorna. Hans göromål vore angivna i
arbetsordningarna. I 44 § konkurslagen upptoges bestämmelse angaende
vem, som kunde förordnas till rättens ombudsman i konkurs. Enligt andra
stycket i paragrafen finge till sådan ombudsman ej utses rättens ordförande
eller på landet någon, som biträdde domaren i hans ämbetsgöromål. Fråga
hade nu uppkommit, om jämlikt nämnda stadgande i 44 § andra stycket
konkurslagen hinder kunde anses möta mot att den särskilde inskrivningsdomaren
i domsagorna förordnades till rättens ombudsman i konkurser
vid konkursdomstolen i någon av domsagorna. Enligt Erichs’ mening utgjorde
stadgandet icke något hinder mot sådant förordnande, eftersom den
särskilde inskrivningsdomaren innehade en gentemot övriga domare i domsagorna
självständig ställning med särskilda i arbetsordningarna angivna
göromål. Då emellertid varken förarbeten eller lagkommentarer syntes ge
ledning för bedömande av spörsmålet hemställde Erichs om ett uttalande
i frågan.

Presidenten i hovrätten för Västra Sverige Carl Romberg avgav — efter
samråd med övriga hovrättspresidenter — följande utlåtande i ärendet.

I praxis hade såvitt kunnat utrönas något analogt spörsmål ej varit föremål
för övervägande i hovrätt. Ordalydelsen av 44 § konkurslagen syntes
icke innefatta obetingat hinder för den ifrågasatta anordningen. Dock
syntes det stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för det berörda
stadgandet att anlita en av vederbörande häradsrätts egna tjänstemän
för det uppdrag varom här vore fråga. I detta sammanhang kunde
erinras om att, enligt samma lagrum, i stad ”någon, som är anställd vid
rätten,” ej finge vara ombudsman; till sistnämnda kategori av befattningshavare
syntes vara att hänföra exempelvis ordförande och ledamöter å
annan avdelning vid rådhusrätten än den som handlade konkursmål.

I en till Erichs avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt 11 § första stycket domsagostadgan åligger det häradshövding
att leda och övervaka arbetet i domsagan och att tillse, att de där anställda
fullgöra sina åligganden samt att arbetet bedrives i behörig ordning och på
ett ändamålsenligt sätt.

För domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, utfärdar Kungl.
Maj:t — jämlikt 12 § första stycket domsagostadgan — arbetsordning, vari
de åligganden som ankomma på den särskilde inskrivningsdomaren närmare
regleras samt beträffande övriga befattningshavares åligganden bestämmas
de avvikelser från domsagostadgans föreskrifter, som må anses påkallade.

Med stöd av vad sålunda stadgas i 12 § domsagostadgan ha för de båda
omnämnda domsagorna den 19 november 1954 utfärdats två särskilda
arbetsordningar (SFS nr 685 och 686). Enligt dessa skall i domsagorna finnas
bland annat en för dem gemensam särskild inskrivningsdomare. Vidare
skall vardera domsagans kansli bestå av en domaravdelning och en för
bägge domsagorna gemensam inskrivningsavdelning. Till inskrivningsavdelningen
höra vissa särskilt angivna ärenden och till vardera domaravdelningen
övriga förekommande ärenden.

Enligt 5 § i arbetsordningarna åligger det den särskilde inskrivningsdomaren 1.

att närmast under häradshövdingarna ha inseendet över personalen
och arbetet å inskrivningsavdelningen;

2. att vara inskrivningsdomare; samt

3. att i fråga om andra inskrivningsavdelningen tillagda ärenden fullgöra
vad enligt lag eller författning åligger rätten eller häradshövdingen.

Av vad ovan upptagits dels om häradshövdings åligganden enligt 11 §
domsagostadgan och dels om de tjänsteuppgifter, som åvila den för domsagorna
gemensamme inskrivningsdomaren, synes mig framgå, att den
sistnämnde i sin tjänsteutövning är underkastad tillsyn av häradshövdingarna.

Det kan följaktligen icke anses, att den ifrågavarande inskrivningsdomaren
intager en i förhållande till häradshövdingarna fullt självständig
ställning. I själva verket torde med större fog kunna göras gällande, att
han, på sätt som avses i 44 § konkurslagen, biträder häradshövdingarna i
deras ämbetsgöromål. I varje fall måste det — såsom Romberg anfört —
anses stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för stadgandet i
44 § konkurslagen att förordna ifrågavarande befattningshavare till rättens
ombudsman i konkurs som är anhängig vid någon av domsagorna.

På grund härav får jag såsom min mening uttala, att dylikt förordnande
icke bör ifrågakomma.

12. Ersättning till av domstol enligt 42 kap. 17 § RB förordnad
medlare för åstadkommande av förlikning mellan
parter i rättegång

Enligt stadgandet i 42 kap. 17 § RB bör rätten — där saken är sådan
att förlikning är tillåten och det finnes lämpligt — under förberedelsen söka
förlika parterna. Vidare stadgas i samma lagrum att, om särskild medling
finnes böra ske, parterna må föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde
inför medlare som förordnas av rätten.

Beträffande dessa bestämmelser uttalas i Gärdes m. fl. kommentar till
rättegångsbalken bland annat följande: Med hänsyn till den ömtåliga ställning
som domaren intar kan stundom vara lämpligare att åt särskild medlare
anförtros att biträda parterna vid försök till godvillig uppgörelse. För
sådant ändamål äger rätten enligt förevarande lagrum utse en eller flera
personer till medlare samt förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde
inför sålunda förordnad medlare. Vållas härigenom mera
väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle medlingen åsamka
parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör dock ej förordnas
om medling utan båda parternas samtycke. Arvode till medlaren
åligger alltid parterna att utgiva; ersättning till medlaren kan icke utdömas
i rättegången. Däremot kunna parterna såsom rättegångskostnad göra gällande
sina utgifter i detta hänseende. Då ersättning till medlare eller annan
utgift för medlingen ifrågakommer, bör därför rätten till förebyggande av
tvist mellan medlaren och parterna i denna fråga söka före medlingen
åvägabringa överenskommelse om det sätt på vilket ersättningen skall utgå.

I en den 3 december 1956 hit inkommen skrift uttalade f. d. rådmannen
vid Göteborgs rådhusrätt Gustaf Bergqvist, att bestämmelsen om medling
enligt hans erfarenhet innefattade en utmärkt form för lösande av tvister;
i många fall hade genom sådan medling förlikning träffats. Beträffande
ersättning till medlaren funnes emellertid ingen bestämmelse. Medlaren
hade därför, om han önskade ersättning, att utkräva denna av parterna,
vilka enligt Bergqvists erfarenhet ofta vore synnerligen ovilliga att utbetala
sådan. Bergqvist ansåge det vara för en av domstolen förordnad medlare
nedsättande att behöva köpslå om den ersättning som skulle tillkomma
honom.

I skriften förklarade sig Bergqvist önska fästa min uppmärksamhet på nu
berörda förhållande, som enligt hans uppfattning borde bli föremål för lagstiftningsåtgärd.
Bergqvists förslag vore att framställning om ersättning av
medlaren skulle göras hos rätten samtidigt som han anmälde resultatet av
medlingen samt att rätten prövade anspråket. Ett sådant förfaringssätt

borde också vara förmånligt för parterna, som ofta hade svårt att bedöma
skäligheten av ersättningen.

I en till Bergqvist avlåten skrivelse anförde jag följande.

Vid prövning av ovanberörda framställning har jag visserligen funnit
beaktansvärda skäl kunna anföras till stöd för den föreslagna lagändringen.
Om emellertid bestämmelserna i 42 kap. 17 § RB oförändrade kompletteras
med en föreskrift om att rätten äger bestämma medlare tillkommande ersättning,
skulle medlingsinstitutet — vare sig ersättningen skall gäldas av
parterna eller av allmänna medel — lätt kunna utvecklas till att domstolarna
bleve alltför benägna att före tvists upptagande i rätten förordna
om medling. En dylik ordning torde lagstiftaren ha velat undvika. Det må
i sammanhanget erinras om att processlagberedningen i sitt förslag till nya
RB — i samband med att den avvisade tanken på att bibehålla någon motsvarighet
till vidräkningsförfarandet enligt 24 kap. 2 § äldre RB — uttalade,
att den uppgift, som företrädesvis ankomme på de för nämnda förfarande
anlitade godemännen, nämligen att skilja det ostridiga från det stridiga,
inginge i det arbete, som åvilade förberedelsens ledare (se NJA II 1943
s. 531). En medverkande orsak till att vidräkningsförfarandet avskaffades
genom nya RB synes ha varit att man icke velat betunga parterna med
kostnaden för sådant arbete som bör åvila rätten. I den mån godemännen
skulle kunna verka för att förlika parterna övertogs enligt nya RB deras
uppgift av sådan medlare, varom i detta ärende är fråga.

Vägande skäl kunna också helt visst anföras mot att tvinga en part att
mot hans vilja medverka vid ett förlikningsförfarande, som kan för parten
medföra kostnader utan motsvarande nytta. Genom att förevarande lagbud
icke upptager någon bestämmelse om ersättning åt medlaren har lagen faktiskt
begränsat möjligheten att anlita särskild medlare till fall, där parterna
åtaga sig att betala medlaren tillkommande arvode; innan domstol förordnar
om medling torde den nämligen i regel förvissa sig om att parterna
eller någon av dem är villig att utgiva dylikt arvode.

Med hänsyn till det anförda torde, med den i kommentaren till rättegångsbalken
angivna ordningen för tillämpning av medlingsinstitutet, medlarens
intressen i allmänhet kunna behörigen tillgodoses. I de undantagsfall,
då överenskommelse icke kan träffas mellan medlaren, å ena, samt part,
å andra sidan, om storleken av medlaren tillkommande ersättning, kan
denne givetvis alltid väcka talan vid rätten genom stämning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag icke funnit tillräckliga skäl
föreligga att hos Kungl. Maj:t göra den framställning om lagändring som
ifrågasatts.

I denna fråga har jag före ärendets prövning under hand inhämtat f. d.
justitierådet N. Gärdes mening om behovet av den ifrågasatta lagändringen.

13. Domstols medverkan till förlikning i brottmål

I en den 21 november 1955 hit inkommen skrift påtalade advokaten
Ingemar Steier det sätt, varpå från rättens sida försök gjorts att åstadkomma
förlikning mellan parterna i ett vid Göteborgs rådhusrätt under
ordförandeskap av rådmannen Sten Lindquist handlagt mål mellan civilekonomen
Stig Åswald, å ena, samt överläraren Ernst Jungen och hamndirektören
Stig Axelson, å andra sidan, angående ärekränkning och medhjälp
till sådant brott, i vilket mål Steier såsom ombud företrätt Åswald.

Steier anmärkte i skriften dels att Lindquist i egenskap av rådhusrättens
ordförande några dagar efter den första förberedelsen i målet den 31
augusti 1955 utan att underrätta Steier kallat dennes huvudman till sig
och till honom framfört ett förslag om förlikning, dels ock att enligt uppgift
av Åswald denne några dagar innan huvudförhandling i målet skulle
äga rum blivit i telefon uppringd av assessorn vid rådhusrätten Ulf Grapengiesser,
vilken därvid — under framhållande av att Jungen blivit mycket
nedbruten med anledning av åtalet — upprepade gånger vädjat till Åswald
att återkalla sin talan. Vid telefonsamtalet med Grapengiesser hade det
icke varit tal om att Åswalds motparter skulle göra någon motprestation,
varför Åswald icke kunnat uppfatta Grapengiessers förslag såsom något
försök till förlikning utan blott såsom ett försök att förmå honom att nedlägga
sin talan.

I ärendet avgav Lindquist förklaring, vari han beträffande sin egen befattning
med frågan om förlikning anförde: Syftet med Lindquists samtal
med Åswald i början av september hade varit att närmare underrätta denne
om ett genom advokaten Love Mannheimer framfört erbjudande om en
eventuell anställning för Åswald och att utröna, om Åswald hade intresse
för en sådan anställning som ställts i utsikt. Samtalet hade sålunda utgjort
en förberedande åtgärd. Att Lindquist ej anmodat Steier att vara närvarande
vid samtalet — vilket förts i närvaro av ledamoten av rätten, assessorn
Arne Belanner — hade berott på att Lindquist ansett Steiers närvaro
obehövlig och att Åswald förklarat sig vilja komma ensam. Vid
samtalet hade Åswald ställt sig helt avvisande till den anställning som var
i fråga. På Lindquists förslag att Åswald skulle överlägga med Steier och
med sin hustru, innan han toge ställning, hade Åswald lörklarat, att han
ville träffa avgörandet själv. Lindquist hade dock blivit överens om att
Åswald skulle lämna Lindquist definitivt besked per telefon på kvällen
samma dag. Åswald hade då bekräftat sin negativa inställning, varför Lindquist
ansett, att frågan om förlikning förfallit.

1 förklaringen åberopades ett av Mannheimer samt advokaten Per
Dreijer — vilken sistnämnde i målet företrätt Axelson — till Lindquist avbitet
brev, vari de rörande vad som förevarit i målet vid förberedelsen den

5 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19f>8 ars riksdaf/.

31 augusti 1955 anförde följande: Parterna och deras ombud hade enats om
att söka uppna förlikning i saken och om att förlikningsförhandlingarna
skulle bedrivas genom Landquists förmedling såsom ordförande i rätten.
Lindquist hade därvid förklarat sig förutsätta, att han ensam eller i förening
med en eller flera av rättens övriga ledamöter ägde förhandla med
parterna eller deras ombud var för sig och eventuellt med en eller flera av
parterna i enrum utan att parternas ombud vore närvarande. Närvarande
parter och ombud hade intet att säga emot den av Lindquist föreslagna
förhandlingsordningen.

Vid förklaringen fogades vidare ett skriftligt yttrande av Grapengiesser
angaende det telefonsamtal denne haft med Åswald. Grapengiesser yttrade
bland annat: Enär preliminära samtal om förlikning tidigare förts med
Åswald direkt, hade Grapengiesser utgått från att Steier icke hade något
att erinra mot att Grapengiesser ringde till Åswald för ett samtal av samma
slag. Steiers uppgifter om samtalet kunde icke vitsordas. Vid samtalet
hade från bägge håll framförts synpunkter på motprestation, dess former
och dess värde för Åswald. Grapengiesser hade tidigare på dagen vänt sig
till en initierad person och fatt det beskedet att, såvitt denne visste, förut
gjort erbjudande om förlikning efter vissa linjer stode kvar. Det av Steier
anförda yttrandet om Jungen hade icke förekommit. Men Grapengiesser
hade yttrat, att parterna i denna gamla tvist kunde haft nog därav och
kunde vinna på en uppgörelse i försonlig och vänskaplig anda. Grapengiesser
hade handlat helt av eget initiativ.

I avgivna påminnelser anförde Steier bland annat: Steier hade ingen anledning
att betvivla, att Mannheimer och Dreijer uppfattat Lindquists yttrande
på sätt de uppgivit. Det kunde även vara möjligt, att Lindquist uttalat
sig på angivet sätt. I så fall måste uttalandet ha gått förbi Steier.
Den möjligheten kunde också förefinnas, att Steier, då detta uttalande
skulle ha fällts, icke befunnit sig i rättssalen. Vid den förhknmgsförhandhng,
som förts i samband med förberedelsen den 31 augusti 1955 i målet,
hade nämligen förekommit att Lindquist först talat med ena parten och
dess ombud, medan den andra parten och dess ombud hade gått ut, varefter
sistnämnda part inkallats och den förstnämnda parten gått ut. Enligt
vad Steier erinrade sig, hade Lindquist frågat, om parterna hade något
emot att han toge initiativet till att sammankalla parterna till förlikningssammanträde.
Ett sådant förfarande avveke från vad som vore vanligt vid
förlikningsförhandlingar inom ramen för en process. Där plägade det vara
nagon av parternas ombud som toge initiativet och, sedan förhandlingar
lörts i hamn eller misslyckats, anmälde detta till rätten. Lindquists förslag
ansåge Steier sig emellertid icke ha någon anledning att opponera sig emot.
Förslaget hade måhända förbryllat de närvarande och uppfattats olika.
Såväl Steier som dennes huvudman hade uppfattat det såsom det här fram -

ställts, medan Mannheimer och Dreijer syntes ha uppfattat det så, att
Lindquist även förbehållit sig rätt att förhandla utan närvaro av parternas
biträden. — Skulle Lindquist framlagt saken på detta sätt, syntes detta
vara direkt olämpligt. Såväl parten som ombudet hade därigenom skolat
komma i en svårbemästrad situation. En protest skulle kunnat tydas
och kornrne säkerligen att tydas — som bristande förtroende för ordföranden.
Alltså hade endast återstått att gå med på förslaget. Med andra ord,
redan i och med förslaget, så som dess formulering framginge av Mannheimers
och Dreijers brev, hade Lindquist i realiteten satt ombuden ur
funktion, såvitt anginge deras befattning med förlikningsförhandlingarna.

Med anledning av Lindquists uppgift att Åsvvald förklarat sig vilja komma
ensam vid ett tillfälle, då Lindquist framfört förlikningserbjudandet till
honom, åberopade Steier ett skriftligt yttrande av Åswald, vari denne uppgav,
att det mellan Lindquist och honom aldrig varit tal om huruvida
Åswald hyste någon önskan att komma utan advokat samt att Åswald
ej heller fått något meddelande, att Steier icke skulle komma att kallas
till sammanträdet.

Beträffande Grapengiessers förklaring anförde Steier i sina påminnelser,
att uppgifter om vad som yttrats vid telefonsamtalet mellan Grapengiesser
och Åswald dagen efter lämnats av Åswald a Steiers kontor och upptecknats
av Steiers biträdande jurist samt att Åswald samma kväll som samtalet
ägt rum ringt upp Steier och därvid, såvitt Steier erinrade sig, lämnat
samma uppgifter.

Sedan tillfälle beretts styrelsen för Sveriges advokatsamfund att inkomma
med utlåtande, anförde styrelsen i avgivet yttrande följande.

Stadgandet i 42 kap. 17 § RB byggde på den uppfattningen att rätten i
tvistemål, där förlikning vore tillåten, stundom borde utöva viss verksamhet
i syfte att få en sådan förlikning till stånd. I förarbetena till detta stadgande
hade processlagberedningen framhållit vikten av att domaren därvid
förfore med stor varsamhet, så att icke parterna utsattes för obehörig
påtryckning eller domaren inblandades pa sadant sätt att tilltron till hans
opartiskhet rubbades (PLB:s motiv s. 437). För brottmålens vidkommande
saknades motsvarighet till nyssnämnda stadgande; icke ens med avseende
å de brottmål, i vilka talan väckts genom enskilt åtal, innehölle rättegångsbalken
några bestämmelser motsvarande de i 42 kap. 17 § upptagna (Gärdes
m. fl. kommentar s. 712). Även om därav icke borde dragas den slutsatsen
att i brottmål all verksamhet från domarens sida i syfte att åstadkomma
förlikning skulle vara otillåten, vore det dock tydligt, att därvidlag
minst samma varsamhet borde iakttagas som i fråga om tvistemålen.

_När cn part i rättegång anlitade en advokat som ombud eller biträde,

torde väl detta regelmässigt bero därpå att parten icke ansåge sig i stånd
att själv behörigen tillvarataga sina intressen. Det vore därför av vikt,

att parten icke tvingades att taga ställning till någon med rättegången
sammanhängande fråga, innefattande ett spörsmål av rättslig eller ekonomisk
natur, utan att få tillfälle till samråd med sin advokat. Detta gällde
icke blott processhandlingar i egentlig mening utan även dispositioner i
samband med förlikningsförhandlingar. Även i sistnämnda hänseende hade
parten rätt att få utnyttja den hjälp han velat förskaffa sig genom att
anlita en advokat. Det vore därför enligt styrelsens mening principiellt felaktigt,
om domaren föresloge parten att ingå på förlikningsförhandlingar
utan att partens advokat därvid finge närvara. Ett dylikt tillvägagångssätt
från domarens sida vore olämpligt även ur den synpunkten att domaren
därigenom utsatte sig för risken att parten, om han i sin advokats frånvaro
inginge på en uppgörelse, efteråt gjorde gällande att förlikningen varit
för honom ofördelaktig och att detta berott på att han nödgats taga ställning
till förlikningen utan att kunna rådföra sig med sin advokat. Misstankar
om bristande opartiskhet från domarens sida kunde därigenom lätt
uppstå. — Mot de nu anförda synpunkterna kunde naturligen invändas
att det alltid stode parten fritt att vägra deltaga i förlikningsförhandlingar,
därest hans advokat icke finge närvara. Denna invändning vore emellertid
enligt styrelsens mening icke av avgörande betydelse. Parten finge
lätt en känsla av att han stötte sig med domaren och finge denne emot sig,
om han vägrade att acceptera ett av domaren framlagt förslag av innebörd
som ovan sagts. Domaren åtnjöte höggradig auktoritet; just därför måste
han också vara försiktig med att bruka densamma.

Vid avgörande av detta ärende den 31 oktober 1957 gjorde jag följande i
skrivelse till Lindquist upptagna uttalanden.

Enligt 20 kap. 2 § äldre RB skulle domaren, ändå att saken var kommen
för rätta och under skärskådan, råda parterna till förlikning, om saken var
sådan, att det kunde tillåtas. Vid sidan av detta stadgande funnos i 4 §
samma kap. inrymda bestämmelser om tillåtligheten av förlikning i brottmål.
Detta kan måhända föranleda det antagandet, att 2 § var tillämplig
allenast i tvistemål. Den omständigheten, att 4 § uppställde särskilda betingelser
för tillåtligheten av förlikning i brottmål, behöver emellertid ej
föranleda slutsatsen att föreskriften i 2 § saknade tillämplighet i brottmål.
Såväl avfattningen av 2 § som sakliga skäl tala tvärtom för att stadgandet
var tillämpligt även i dylika mål. Sakligt sett måste det anses ha funnits
minst lika starka skäl att tillämpa stadgandet exempelvis i ärekränkningsmål
med enskild part såsom kärande som i tvistemål. Frågan om tillämplighetsområdet
för 20 kap. 2 § får dock anses ha varit oklar.

Nyssnämnda stadgande i äldre RB har upptagits i 42 kap. 17 § nya RB,
ehuru i avsevärt modifierad form. Det stadgas där till en början: ”Är saken

sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes lämpligt,
under förberedelsen söka förlika parterna.”

Om det nya stadgandet behöver det icke råda någon tvekan, att det,
åtminstone omedelbart, ej äger tillämpning annat än i tvistemål. Detta
framgår redan av dess placering i det avsnitt av avdelningen om rättegången
i underrätt, som handlar om förfarandet i tvistemål. Om förlikning i
brottmål ges i stället bestämmelser i 20 kap. 12 § RB, vilka närmast motsvara
dem i den äldre RB 20 kap. 4 § och vilka icke innehålla någon motsvarighet
till stadgandet i 42 kap. 17 §. Skall sistnämnda stadgande kunna
tillämpas i brottmål, måste det förty bli fråga om en analogisk tillämpning.
Det kan givetvis råda tvekan därom, huruvida en sådan tillämpning skall
anses tillåtlig, när det är fråga om ett sa systematiskt utarbetat lagverk
som nya RB och då denna innehåller skilda avsnitt om förlikning i tvistemål
och i brottmål. Hade man under förarbetena till nya RB avsett, att
rätten i fall, där förlikning i brottmål kan äga rum, borde, om det finnes
lämpligt, söka förlika parterna, hade det legat nära till hands att i lagtexten
giva uttryck åt ett sådant syfte. Å andra sidan äro de sakskäl, som
tala för att rätten, där så finnes lämpligt, bör söka förlika parterna även
i vissa slag av brottmål — och icke minst i ärekränkningsmål med allenast
enskild part såsom kärande — alltjämt för handen. Det torde därför icke
kunna läggas en domare till last såsom fel, om han med beaktande av dessa
sakskäl söker förlika parterna jämväl i ett mål av den typ som det förevarande.

Möjligen kan ifrågasättas om initiativ till förlikningsunderhandlingar
bör utgå från rättens ordförande. Härutinnan må till en början framhållas,
att det enligt äldre rätt icke förelåg något hinder mot att dylikt initiativ
utgick från rätten; det alag tvärtom rätten att taga sadant initiativ, om
sakens beskaffenhet tillät det. Nya RB har modifierat denna ståndpunkt,
och under förarbetena till densamma har framhållits att domaren bör
ålägga sig varsamhet i fråga om sin medverkan till uppgörelse mellan parterna.
I motiven till 42 kap. 17 § yttras sålunda: ”Enligt 20 kap. 2 § RB
skall domaren, ändå att saken är kommen för rätta och under skärskådan,
råda parterna att sig förena, om saken är sådan, att det kan tillatas. En
dylik allmän föreskrift, att domaren skall söka förlika parterna, synes icke
lämplig. I många fall är det från början uppenbart, att ett förlikningsförsök
är dömt att misslyckas och därför endast är en formalitet. Da parterna
företrädas av advokater, ha dessa i regel redan försökt att få uppgörelse
till stånd. Stundom kan det med hänsyn till sakens beskaffenhet, t. ex. då
avgörandet beror allenast av en rättsfråga, vara olämpligt att söka förlika
parterna, och i vissa fall kan domaren, därest han är verksam i detta syfte,
utsättas för misstanke att ha tagit ställning i tvisten. Med hänsyn härtill
har i förslaget endast upptagits eu regel, att rätten, om det finnes lämpligt,
bör söka förlika parterna. Det är uppenbart, att domaren härvid bör

förfara med stor varsamhet, så att icke parterna utsättas för obehörig påtryckning
eller domaren inblandas på sådant sätt, att tilltron till hans
opartiskhet rubbas.”

Ehuru således den tidigare föreskriften modifierats därhän, att det får
bero på en lämplighetsprövning, om rätten bör söka förlika parterna, har
den nya RB icke medfört, att initiativet till förlikning fråntagits rätten.
Det kan därför icke betraktas såsom fel, att Lindquist tagit initiativ till
förlikningsförhandlingar i målet, såvida han icke därvid brustit i den varsamhet,
som en domare enligt uttalandena under förarbetena bör ålägga
sig. Att i förevarande fall själva initiativtagandet skulle ha inneburit ett
bristande i varsamhet framgår emellertid ej av omständigheterna.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida anmärkning kan riktas mot det
sätt, varpå Lindquist sökt åstadkomma förlikning i målet.

Beträffande vad som inträffat i samband med detta Lindquists försök
har i ärendet icke förebragts utredning, som vederlägger hans uppgifter,
i den mån de avvika från vad Steier och Åsvvald angivit. Vid ärendets bedömande
i denna del har jag därför haft att utgå från Lindquists uppgifter
om vad som förevarit.

Bortsett från vissa i detta sammanhang ej aktuella stadganden om förlikning
under medverkan av en särskilt utsedd medlare, innehåller den nya
RB icke någon annan bestämmelse om det sätt, varpå förlikning bör söka
åstadkommas, än att försöket bör göras under förberedelsen. Denna föreskrift
anses emellertid — såsom framhållits i Gärdes in. fl. kommentar till
lagrummet — ej utesluta, att rätten, om anledning därtill förekommer,
även under huvudförhandling tillråder parterna att förlikas. I sistnämnda
fall, som ej är aktuellt i detta ärende, torde det i regel ej möta svårighet
att bestämma till vilka en framställning om förlikning bör riktas. En sådan
framställning kan tydligen icke riktas till några andra än dem, som kommit
tillstädes i målet, vare sig detta är parterna personligen eller deras ombud.
Om däremot, såsom regelmässigt förutsättes skola ske och som också skett
i förevarande fall, frågan om förlikning väckts under förberedelsen, blir
spörsmålet om de vid förlikningsförsöket medverkande av större betydelse.
I förevarande fall har erbjudande om förlikning framställts direkt till part
utan att det för honom ställda ombudet ens blivit underrättat.

Om det tillsvidare bortses från uppgiften, att parternas ombud på förhand
lämnat sitt samtycke till ett sådant förfarande och att Åswald förklarat
sig vilja komma ensam, måste det fastslås, att ett förbigående av
ombudet, på sätt som skett, lätt kan giva intryck av att domstolen är av
den uppfattningen, att det skulle gå lättare att komma till tals med parten,
om icke ombudet vore närvarande. Ett dylikt förfaringssätt synes därför
lätt kunna uppfattas såsom ett misstroende mot ombudet och förringa tilltron
till domstolens opartiskhet. Känt är att det betraktas såsom stridande
mot god advokatsed, om advokat i fall, då huvudmannens motpart före -

trades av ombud, med förbigående av ombudet upptager förhandlingar
med motparten personligen. Läget blir icke väsentligen olikartat, om ett
förlikningserbjudande genom förmedling av en domare framställes direkt
till part, som företrädes av ombud. Ett dylikt förfaringssätt medför för
parten den olägenheten, att han vid ett viktigt avgörande saknar stöd av
sin advokat. Såsom advokatsamfundets styrelse framhållit, är detta tillvägagångssätt
olämpligt även från den synpunkten, att domaren därigenom
utsätter sig för risken att parten, om han i sin advokats frånvaro ingår
på en uppgörelse, efteråt gör gällande, att förlikningen varit för honom
ofördelaktig och att detta berott på att han nödgats taga ställning till förlikningen
utan att kunna rådföra sig med sin advokat. Jag anser det därför,
i likhet med samfundets styrelse, principiellt felaktigt, att en domare föreslår
part att ingå på förlikningsförhandlingar utan att partens advokat får
närvara.

Ett dylikt tillvägagångssätt framstår för mig såsom mindre lämpligt
även från annan synpunkt än nu berörts. Rättens verksamhet att söka förlika
parterna är ett led i målets handläggning och bör liksom övriga avsnitt
av målet icke vara undandragen parternas och deras ombuds kontroll. Om
en domare kallar endast den ena partsidan till förlikningsförliandling, har
den andra sidan icke någon möjlighet att kontrollera vad som förekommer
vid sammanträdet; där kunna framföras synpunkter, som den frånvarande
parten aldrig får kännedom om och därför icke får tillfälle att bemöta och
som kunna, låt vara omedvetet, påverka domaren vid målets avgörande.
I varje fall kan den frånvarande parten lätt fatta misstanke om att vid
sammanträdet framförts argument till hans nackdel. Förlikningssammanträdet
bör därför enligt min mening ej anordnas på det sätt, att det får
sken av en privat sammankomst mellan domaren och den ena parten, utan
det bör ha karaktären av en förhandling i båda parternas närvaro, en förhandling,
till vilken självfallet även parternas ombud böra kallas.

Lindquist har emellertid åberopat, att Steier vid den muntliga förberedelsen
den 31 augusti 1955 godkänt, att Lindquist finge förhandla med parterna
utan att deras ombud vore närvarande ävensom att Åswald förklarat
sig vilja komma ensam. Vad sålunda uppgivits har dock icke någon avgörande
betydelse för bedömande av Lindquists tillvägagångssätt. En domare
bör nämligen icke föreslå ett förfaringssätt, som är oförenligt med RB:s
principer. Parternas eller deras ombuds godkännande av eller önskemål
beträffande förfarandet inverkar icke på lagligheten av detta. Härtill kommer
beträffande Lindquists förslag att Lindquist skulle få förhandla direkt
med parterna utan medverkan av ombuden, att det —— på sätt advokatsamfundet
framhållit — kan ställa sig svårt för parterna och deras ombud
att motsätta sig förslaget.

I fråga om Grapengicssers samtal med Åswald är annat icke utrett, än
vad Grapengiesser uppgivit därom eller att han velat efterhöra, om Åswald

dåmera vore benägen att antaga det tidigare erbjudandet om förlikning.
Man kan emellertid icke undgå att även av Grapengiessers yttrande få det
intrycket, att han sökt förmå Åswald att antaga förlikningserbjudandet.
Vad tidigare sagts om rättens medverkan till uppnående av förlikning äger
avseende jämväl å Grapengiessers åtgärd. I detta sammanhang bör dessutom
beaktas att Åswald tidigare avslagit det erbjudande om förlikning,
som Grapengiesser åsyftar. Med den varsamhet, som det enligt förarbetena
till nya RB bör åligga rätten att iakttaga i fråga om sin medverkan
till uppnående av förlikning, stämmer det illa överens, att någon rättens
ledamot försöker att, sedan part förkastat ett förslag om förlikning, förmå
parten att ändra standpunkt. Varje åtgärd, som kan tolkas såsom påtryckning
på parten, bör undvikas.

Av det sagda framgar att saväl Landquist som Grapengiesser enligt min
mening tillämpat bestämmelsen om rättens medverkan till uppnående av
förlikning på ett sätt, som mindre väl överensstämmer med RB:s grundsatser,
och utan den varsamhet, som är nödvändig för att icke tilltron till
rättens opartiskhet skall kunna rubbas. Det saknas emellertid anledning
ifragasätta annat, än att Lindquist handlat med samtliga parters bästa för
ögonen. Med hänsyn härtill och då åtgärderna icke förorsakat skada för
någon part, låter jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Avskrift av min skrivelse till Lindquist tillställdes Grapengiesser.

Vid personligt besök hos mig den 26 november 1957 gjorde Lindquist —
liksom vid tidigare telefonsamtal med mig — vissa påpekanden med anledning
av vad jag anfört i min skrivelse till honom. Under besöket — vid
vilket även Mannheimer var närvarande för att lämna vissa upplysningar

förklarade Lindquist, att han ville i skrivelse till mig sammanfatta sina
berörda påpekanden.

I en den 2 december 1957 till mig inkommen skrivelse anförde Lindquist
därefter följande.

JO:s skrivelse innehåller anmärkning mot Lindquists handlingssätt som
domare i två avseenden: dels skulle han i förevarande fall ha framfört erbjudande
om förlikning till part utan att det för parten ställda ombudet
ens blivit underrättat och dels skulle Lindquist vid tidigare sammanträde
i rätten ha föreslagit ett sådant fritt sätt att förhandla om förlikning, som
ar oförenligt med RB:s principer.

Såvitt gäller att Lindquist skulle ha framfört ett förlikningsförslag är att
ermra, att — såsom han med intensitet påvisat — han icke framfört något
förlikningsförslag. Lindquists samtal med parten innebar endast en förberedande
åtgärd, en sondering, ägnad att få klarlagt huruvida viss förutsättning
för förlikningsförhandling i egentlig mening kunde föreligga. Denna
förutsättning hade förut berörts i samtliga parters och ombuds närvaro.

Lindquists uppgift vid detta tillfälle var endast att ställa till rätta en
fråga, som parten i fråga, Åswald, icke syntes ha rätt uppfattat. Detta
tillrättaläggande kunde enligt Lindquists förmenande icke ske offentligen
vid ett rättens sammanträde, då i så fall kunde befaras, att den person,
som lämnat erbjudande om anställning för Åswald, omedelbart skulle draga
sig tillbaka. Lindquist var underrättad om att denne person och hans företag
icke vid denna tidpunkt önskade figurera offentligen.

Lindquist är fullt medveten om att försiktigheten bjuder, att en domare
i sin verksamhet för åstadkommande av förlikning bör handla med all
varsamhet. Det förefaller Lindquist emellertid vara att driva tesen om
principfasthet alltför långt, om det uppställes hinder för domaren att genom
naturliga och praktiska åtgärder åstadkomma tillrättalägganden, vilka
äro nödvändiga förutsättningar för en önskvärd förlikning.

Lindquist tror med andra ord, att det kan förekomma situationer i domarens
inledande förhandlingar rörande förlikning, i vilka man av praktiska
skäl icke kan och icke bör hålla alltför strängt på att alla faser måste
utspelas inför öppen ridå.

Såsom Lindquist i ärendet anfört önskade parten komma ensam till samtalet
med honom. Av utredningen framgår ju även, att Lindquist uppmanade
parten att konferera med sin advokat och att Lindquist själv kort
efteråt underrättade advokaten om vad som förevarit.

Att Lindquists samtal med parten ingick i hans sysslande för att få till
stånd förlikning är fullt klart. Det väsentliga är emellertid, att under det
att advokatens närvaro i princip är behövlig då part har att förbinda sig
eller utfästa sig att förbinda sig till något, som ändrar hans rättsställning,
advokatens närvaro i detta fall var meningslös.

Tyvärr har den snedvridning som uppstått vid detta ärendes behandling
och dess omnämnanden i pressen varit ägnad att inge allmänheten den
felaktiga föreställningen, att domaren i detta fall omdömeslöst sökt påverka
part till förlikning.

Efter detta klarläggande kan endast kvarstå, att Lindquist som domare
handlat utanför den formella ram som enligt JO:s uppfattning om gällande
rätt begränsar domares handlingsfrihet. Lindquists handlande torde svårligen
kunna betecknas som olämpligt och förtjäna anmärkning. Huru än
JO bedömer denna fråga synes ofrånkomligt, att rättelse genom JO:s
vidare åtgärd sker, så att den utbredda missuppfattningen i själva sakfrågan
såvitt möjligt undanröjes.

I sin senaste skrivelse anmärker Lindquist, att han icke framfört något
förlikningsförslag i det mål, varom fråga är, utan att hans samtal med
Åswald inneburit endast cn förberedande åtgärd, en sondering, ägnad att
få klarlagt, huruvida viss förutsättning för förlikningsförhandling i egentlig
mening kunde föreligga.

Det är riktigt att Lindquist icke framlagt något förlikningsförslag i den
meningen, att därigenom samtliga de förutsättningar angivits, som måste
godtagas av parterna å ömse sidor för att förlikning skulle komma till
stånd. Då jag — för övrigt i likhet med vad som skett i Grapengiessers
yttrande i ärendet — i skrivelsen den 31 oktober 1957 till Lindquist talat
om ”erbjudande om förlikning”, har jag icke avsett annat iin det ”erbju -

dande om en eventuell anställning för Åswald”, som avses i Lindquists eget
yttrande i ärendet.

Enligt vad Lindquist anfört vid samtal med mig och även antytt i sin
senaste skrivelse, framstod det såsom en förutsättning för förlikning, att
lämplig anställning kunde beredas Åswald. Vid nyssnämnda samtal har av
Lindquist och Mannheimer uppgivits, att Mannheimer vid rådhusrättens
sammanträde den 31 augusti 1955 i samförstånd med parterna och deras
ombud åtagit sig att undersöka möjligheten av att skaffa Åswald lämplig
anställning, att Mannheimer därefter vidtalat viss person — ledare för ett
storföretag — vilken erbjudit sig att, såvida han vid sammanträffande med
Åswald finge ett fördelaktigt intryck av denne, bereda Åswald en för denne
förmånlig provanställning, att Åswald emellertid, då Mannheimer till honom
vidarebefordrat företagsledarens önskan att träffa Åswald, ställt sig
oförstående och överhuvudtaget icke tyckts ha uppfattat överenskommelsen
vid sammanträdet den 31 augusti, att Mannheimer därefter satt sig i
förbindelse med Lindquist och redogjort för vad som förekommit samt att
detta vore bakgrunden till Lindquists samtal med Åswald i saken.

Att sistberörda samtal utgjorde ett led i försöken att åstadkomma förlikning
mellan Åswald och hans motparter är enligt min mening ovedersägligt
och framgår för övrigt av vad Lindquist anfört i sitt yttrande och
vid samtal med mig. Även efter Lindquists nu gjorda påpekanden måste
jag sålunda konstatera, att viss omständighet av grundläggande betydelse
för en eventuell förlikning framförts eller vidarebefordrats av Lindquist
direkt till Åswald utan att hans ombud samt motparterna eller deras ombud
blivit underrättade. Genom de nya upplysningar, som nu framkommit,
kan det vidare fastslås att Åswald, före Lindquists samtal med honom, vid
sammanträffande med Mannheimer ställt sig oförstående till tanken på
anställning i det ifrågavarande företaget samt att Lindquist av Mannheimer
underrättats därom.

Vad angår frågan, huruvida Lindquists efter min skrivelse till honom den
31 oktober 1957 gjorda påpekanden böra föranleda annan bedömning av
Lindquists förfarande än som skett i berörda skrivelse får jag anföra
följande.

Lindquist har vid sitt samtal med mig vitsordat, att han vid förberedelsen
— i samband med att parterna enats om att förlikningsunderhandlingar
skulle bedrivas genom hans förmedling såsom ordförande i rätten — förklarat
sig förutsätta, att han ensam eller i förening med en eller flera av
rättens övriga ledamöter ägde förhandla med parterna eller deras ombud
var för sig och eventuellt med en eller flera av parterna i enrum utan att
parternas ombud vore närvarande. Det är mot detta sätt för rättens medverkan
till åstadkommande av förlikning, som jag av angivna principiella
skäl riktat kritik. Till skillnad från vad som är förhållandet exempelvis vid
medling i arbetstvister har en domare, vilken i rättegång tager befattning

med fråga om förlikning, till ämbetsåliggande att — om förlikning icke
kommer till stånd — döma i den tvist rättegången avser. Denna domarens
ämbetsplikt gör det nödvändigt, att domaren undviker allt som på minsta
sätt kan rubba förtroendet till honom. Om domaren kallar endast den ena
parten till sig, kan detta, på sätt jag utvecklat i skrivelsen till Lindquist,
lätt leda till att den andra parten misstänker, att vid sammanträdet framföras
argument till hans nackdel. Domaren bör därför icke föreslå ett
sådant tillvägagångssätt. Även om det sker i samförstånd med sistnämnda
part, är förfaringssättet olämpligt, enär förstnämnda part lätt
kan få det intrycket, att domaren vill påverka honom att ingå förlikning.
Förfaringssättet kan därjämte — om partens ombud icke kallats — av
ombudet uppfattas såsom ett misstroende mot honom. Dylika sammanträden
med endast den ena parten äro därför enligt min mening oförenliga
med den varsamhet en domare har att iakttaga. För detta principiella betraktelsesätt
är det givetvis oväsentligt, om ämnet för domarens överläggning
med den ena parten är ett fullständigt förlikningsförslag eller endast
en detalj i detta eller huruvida fråga är blott om en förberedande sondering.
Jag kan därför icke frångå min i skrivelsen till Lindquist uttalade
uppfattning att hans tillvägagångssätt står i mindre god överensstämmelse
med RB:s grundsatser.

Jag vill härutöver tillägga, att det enligt min mening icke funnits något
särskilt skäl att kalla endast Åswald till samtalet. Jag kan sålunda icke
dela Lindquists mening att, därest han kallat parterna och ombuden att
sammanträda inför honom, det skulle ha blivit offentligt vid vilket företag
anställning eventuellt skulle kunna beredas Åswald. Eftersom denne redan
förut genom Mannheimer fått kännedom därom, hade något namn icke
behövt nämnas. Den omständigheten, att Åswald, enligt vad nu blivit upplyst,
tidigare vid samtal med Mannheimer ställt sig oförstående till den
ifrågasatta anställningen, har — i förening med det förhållandet att Mannheimer
tillhörde samma advokatbyrå som Axelsons ombud — enligt min
mening utgjort en särskild anledning att, oavsett Åswalds egen inställning
härtill, icke underlåta att tillkalla åtminstone Steier, eftersom det lätt
kunnat, låt vara med orätt, uppfattas som en påtryckning att Lindquist
åter förde saken på tal.

Under hänvisning till det nu anförda, som jag upptog i en till Lindquist
avlåten skrivelse, fann jag dennes senaste skrivelse icke kunna föranleda
någon min vidare åtgärd.

14. Erinran under förundersökning för brott om påföljden vid
lämnande av oriktiga uppgifter vid vittnesförhör

I en den 9 november 1956 hit inkommen skrift anförde köpmannen Rudolf
Skärvgard klagomål mot stadsfiskalen Otto Meijer såsom undersökningsledare
vid en mot Skärvgard inledd förundersökning i anledning
av misstanke om försök till grovt bedrägeri. Härvid gjorde Skärvgard gällande,
att Meijer skulle ha med hot om åtal och straff sökt skrämma en
person, som vid förundersökningen hörts såsom vittne, att frångå sina vid
förhör lämnade uppgifter i saken.

I ärendet avgav Meijer yttrande, varefter Skärvgard inkom med påminnelser.

Meijer anförde i sitt yttrande bland annat: Det vittne Skärvgard avsåge i
sin anmälan syntes vara fröken Trude Palmestam, som vid tiden för förundersökningen
sammanbodde med Skärvgard men med vilken han, enligt
vad han vid förhör uppgivit, icke var trolovad. I anslutning till ett förhör,
som Meijer hållit med Trude Palmestam i Växjö den 4 oktober 1956, hade
Meijer uppmanat henne att lämna sanningsenliga uppgifter samt vidare
yttrat följande: Det vore möjligt att Trude Palmestam komme att inkallas
som vittne till domstolen för att höras i saken. Meijer funne det vara sin
plikt att varna henne för att i sådant fall av tillgivenhet för Skärvgard eller
av annan anledning lämna oriktiga uppgifter i saken och därmed ådraga
sig ansvar för mened, för vilket brott påföljderna vore avsevärt stränga.
Enligt Meijers åsikt hade den sålunda lämnade varningen varit ur olika
synpunkter synnerligen välmotiverad med hänsyn till icke endast det sakliga
innehållet i Trude Palmestams berättelse utan även vissa andra, av
Meijer närmare angivna förhållanden, som varit för honom kända och
vilka utgjorde skäl för antagande att Trude Palmestams uppgifter tillkommit
efter obehörig påverkan från Skärvgard och att hon måhända icke
skulle draga sig för ett menedsbrott till dennes nytta.

Riksåklagarämbetet, varest Skärvgard anfört enahanda klagomål mot
Meijer som i förevarande ärende, anförde enligt vad jag inhämtat i beslut
den 17 juni 1957 i saken följande.

I 23 kap. 12 § RB stadgades, att under förhör, som hölles under förundersökning,
finge ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalanden i
viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar,
hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Syftet med
detta stadgande vore att hindra användandet av alltför inkvisitoriskt lagda
förhörsmetoder. Det vore ock uppenbart att de förbjudna metoderna icke
vore ägnade att säkerställa ett riktigt fastställande av de faktiska förhållanden
som skulle utredas. Skärvgard hade gjort gällande att Meijer vid

förhör med Trude Palmest am skulle medelst hot — och sålunda medelst
förbjuden förhörsmetod — sökt förmå henne att frångå hennes vid förhör
lämnade uppgifter. Utredningen gåve emellertid icke anledning ifrågasätta
Meijers uppgift, att han vid tillfället endast varnat henne för påföljden
av att vid ett eventuellt vittnesförhör under edsansvar lämna oriktiga uppgifter.
När det gällde att avgöra huruvida en förundersökningsledare ägde
varna den hörde för påföljd av mened ville ämbetet till en början framhålla,
att en sådan varning ofta kunde framstå som sakligt befogad för att
förekomma att vittnet beginge mened. Det vore emellertid att märka att
uttalanden, som av förundersökningsledare vore avsedda allenast såsom
en varning, av den hörde lätt kunde uppfattas såsom hot, i all synnerhet
som innebörden av begreppen varning och hot vore svävande. Därtill
komme att undersökningsledaren — utan att fördenskull någon berättigad
anmärkning kunde riktas mot hans objektivitet — kunnat få en oriktig
uppfattning om sanningsenligheten av den hördes uppgifter. I sistnämnda
fall förelåge risk för att den hörde, på grund av rädsla för efterräkningar
eller eljest, av varningen — oavsett om denna uppfattades såsom ett hot
eller icke — föranleddes att jämka sina uppgifter i överensstämmelse med
vad som förefölle att vara undersökningsledarens uppfattning utan att därvid
tillräckligt besinna, att syftet med förhöret vore att utröna sanningen.
Därvid vore särskilt att beakta att det på förundersökningsstadiet ofta
vore svårt att bedöma riktigheten av den hördes uppgifter. Det förtjänade
vidare framhållas, att en varning lätt kunde ge den hörde den uppfattningen
att undersökningsledaren på förhand tagit ståndpunkt i saken,
något som vore särskilt betänkligt om undersökningsledaren vore den, som
skulle fatta beslut i åtalsfrågan.

Vad nu sagts syntes visa — uttalade riksåklagarämbetet vidare — att
det vore ytterst vanskligt att på förundersökningsstadiet bedöma, om en
varning för mened borde ske eller icke. Enligt ämbetets mening borde därutinnan
den allra största varsamhet iakttagas. I allmänhet syntes det för
en förundersökningsledare, som kände sig övertygad om att den hörde
lämnat oriktiga uppgifter, för att förmå den hörde att inse ohållbarheten
av sina uppgifter vara fullt tillräckligt att låta den hörde själv jämföra sina
uppgifter med vad som i övrigt framkommit i saken. I den mån ur kriminaltaktiska
synpunkter hinder icke kunde anses möta mot att tillämpa en
dylik metod, syntes den vara att föredraga framför att varna den hörde. Funnes
emellertid i något fall en varning vara på sin plats, måste förundersökningsledaren
låta sig angeläget vara att giva varningen eu sådan form och
framföra den på ett sådant sätt, att den icke kunde uppfattas såsom ett
otillbörligt hot. Självfallet finge undersökningsledaren icke därvid giva
uttryck för någon förutfattad mening om att den hörde, om denne beedigade
sina uppgifter, komme att med berått mod begå mened (jfr JO:s ämbetsberättelse
1912 s. 70). I förevarande fall hade Meijer uppenbarligen

bedömt situationen så, att det varit sakligt befogat att erinra Trude Palme -stam om påföljden vid lämnande av oriktiga uppgifter vid vittnesförhör.
Mot denna Meijers bedömning ansåge sig ämbetet under de i ärendet
föreliggande omständigheterna icke kunna rikta någon erinran. Ej heller
kunde någon befogad anmärkning riktas mot det sätt, varpå Meijer enligt
egen uppgift uttryckt varningen. Ämbetet lämnade därför klagomålen
utan vidare åtgärd.

De av riksåklagarämbetet sålunda gjorda uttalandena stodo i full överensstämmelse
med min egen uppfattning. Jag fann därför de av Skärvgard
härstädes anförda klagomålen icke föranleda någon min vidare åtgärd.

15. Felaktigt förfarande vid omhändertagande av gods i
samband med förundersökning

Av handlingarna i ett genom klagomål av Frithjof Carlsén-Svensson
härstädes anhängiggjort ärende framgår, förutom annat som icke är av
beskaffenhet att böra här redovisas, följande.

Natten till den 9 januari 1956 rymde Carlsén-Svensson från fångvårdsanstalten
i Västervik, där han var intagen. Han greps den 11 i samma
månad och återfördes därefter till anstalten.

Under den tid Carlsén-Svensson sålunda var på fri fot förövades natten
till den 11 januari inbrott hos firma Varulagret i Gnesta. Därvid tillgrepos
diverse klädespersedlar.

Vid polisförhör den 17 januari uppgav Karl Anders Valentin Andersson
— vilken rymt från anstalten på kvällen den 9 januari — att han tillsammans
med Carlsén-Svensson begått inbrottsstölden i Gnesta.

Därefter begärde landsfiskalen i Daga distrikt hos polisen i Västervik
förhör med Carlsén-Svensson. Även från andra polismyndigheter begärdes
förhör med denne i anledning av misstanke om brott under rymningen.

Den 4 februari 1956 mottog kriminalassistenten Erik Helge Johansson
mot kvitto å fångvårdsanstalten ”som lån” vissa kläder, vilka CarlsénSvensson
haft på sig då han återfördes till anstalten, nämligen en svart
getskinnsjacka med dragkedja, en blå tröja med vita ränder, ett par gråa
långbyxor och en blågrå båtmössa med skinn. I kvittot angavs, att Johansson
mottog kläderna för undersökning beträffande dessas ursprung och
ägare.

Den 7 februari höll Johansson å anstalten förhör med Carlsén-Svensson.
Denne förnekade därvid, att han haft del i inbrottsstölden i Gnesta eller
eljest begått brott under rymningen; han hade över huvud taget icke träffat
Andersson medan han var borta från anstalten. De av Johansson om -

händertagna kläderna sade han sig ha köpt i Stockholm på eftermiddagen
den 9 januari 1956. I förhörsprotokollet antecknade Johansson, att Carlsén-Svensson
icke hade något emot att kläderna skickades för identifiering.
Resultatet av förhöret redovisades från kriminalpolisen i Västervik i skrivelse
den 9 februari, vilken översändes till kriminalpolisen i Linköping och
till landsfiskalen i Daga distrikt. Med skrivelsen översändes kläderna först
till kriminalpolisen i Linköping, som sedan sände dem vidare till landsfiskalen
i Daga distrikt. I skrivelsen, vilken kontrasignerades av Johansson,
anfördes bland annat att, i det fall kläderna identifierades och behölles,
nödvändigheten att taga desamma i beslag ifrågasattes.

Vid polisförhör den 20 och den 24 februari i Gnesta förklarade innehavaren
av firma Varulagret efter att ha besiktigat kläderna, att han vore fullt
säker på att dessa stulits vid inbrottet. I förhörsprotokollet, som dagtecknades
den 25 februari, antecknades, att kläderna skulle återsändas till
kriminalpolisen i Västervik.

Genom landsfiskalen i Daga distrikt I. Huss’ försorg verkställdes ytterligare
utredning i anledning av inbrottet.

I skrivelse, som den 2 maj 1956 inkom till landsfiskalen i Daga distrikt
begärde Carlsén-Svensson, att honom tillhöriga klädespersedlar, som utlånats
från fångvårdsanstalten i Västervik och som då förvarades hos
landsfiskalen, måtte återsändas. Därest hinder däremot mötte, anhöll
Carlsén-Svensson att få sig tillställd en specificerad förteckning samt
”kvarstadsbeslutet”.

Enligt ett den 12 maj 1956 upprättat protokoll beslöt t. f. landsfiskalen
P. G. Björkander verkställa beslag å kläderna, enär dessa kunde antagas
äga betydelse för utredningen. Enligt anteckning i protokollet hade kläderna
den 14 mars omhändertagits av kriminalpolisen i Västervik och
översänts till landsfiskalen i Daga distrikt.

I en den 13 juni 1956 hit inkommen klagoskrift påtalade Carlsén-Svensson
— såvitt här är i fråga — att kläderna, vilka voro hans egendom,
honom ovetande omhändertagits av Johansson samt att han, trots flerfaldiga
hänvändelser till bland andra ”åklagaren och polismyndigheten i
Gnesta” samt till Johansson, icke lyckats erhålla rättelse.

Efter remiss inkom stadsfiskalen i Västervik Åke Nyberg med en av
Johansson upprättad redogörelse och med eget yttrande.

Johansson anförde i redogörelsen vad beträffade omhändertagandet av
kläderna följande.

Johansson kunde numera icke erinra sig, huruvida omhändertagandet
föranletts av begäran därom från någon polismyndighet. Oavsett huru
därmed kunde förhålla sig, skulle han med all sannolikhet ha handlat på
det sätt som skett. Johansson vitsordade, att Carlsén-Svensson vid flera

tillfällen genom personalen vid fångvårdsanstalten frågat efter kläderna
och att Johansson därvid upplyst att dessa överlämnats till förundersökningsledaren.

Nyberg anförde följande.

I fråga om lånet av kläderna hade Johansson enligt Nybergs mening bort
begära undersökningsledarens beslut om beslag, då Johansson själv knappast
var berättigad att lägga sådant. På grund av att kläderna förvarades
av anstalten hade Johansson tydligen ansett, att det vore tillräckligt med
kvitto gentemot anstalten. Som orsak till Johanssons förfaringssätt kunde
också ha bidragit, att det mången gång i det praktiska kriminalarbetet
förekomme, att föremål, som kunde tjäna till ledning vid utredningsarbetet,
utlämnades eller toges i förvar utan att formligt beslag lades å föremålen.

Vidare inkom Huss med yttrande, däri han, bland annat, anförde följande.

Enligt Huss’ förmenande vore det tydligt klarlagt, att kläderna vore
stöldgods, som åtkonunits vid inbrottet i Gnesta. Det kunde icke gärna på
allvar sättas i fråga, att de skulle återlämnas till Carlsén-Svensson. Måhända
kunde göras gällande, att ett formfel förelupit. Under tjänstledighet
för Huss hade hans vikarie den 12 maj 1956 meddelat formligt beslut om
beslag å kläderna, vilket beslut översänts för delgivning med CarlsénSvensson.
Då svar därå tillika med delgivningsbevis den 29 juni 1956 anlänt
från Västervik och Huss’ uppmärksamhet därigenom fästs på beslagsbeslutet,
hade tiden för ansökan hos vederbörande häradsrätt om tidsförlängning
av beslagsbeslutet redan utgått. Huss hade då tyvärr ännu icke
kommit att taga del av JO:s uttalande i 1955 års ämbetsberättelse s. 195
rörande förfarandet med omhändertaget gods av förevarande slag och därför
bedömt beslagsbeslutet som närmast en nullitet. Kläderna hade därför
fått kvarbliva å landsfiskalskontoret i avvaktan på förundersökningens
slutförande och beslut i åtalsfrågan. Det borde emellertid i detta sammanhang
påpekas, att Carlsén-Svensson under tiden icke haft möjlighet att
utnyttja några privata kläder och att han därför icke kunde ha tillfogats
någon skada genom Huss’ förfarande att kvarhålla kläderna, om nu detta
skulle anses vara felaktigt.

Carlsén-Svensson avgav påminnelser.

Genom dom den 23 maj 1957 förklarade Nyköpings domsagas häradsrätt
på anförda skäl Carlsén-Svensson saker i enlighet med åtalet samt
förordnade, jämlikt 14 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt, att Carlsén-Svensson tidigare ådömd förvaring
skulle avse jämväl de brott, till vilka denne genom domen förklarats saker.
Häradsrätten bestämde ny minsta tid för Carlsén-Svenssons fortsatta förvaring
till ett år sex månader. Svea hovrätt, varest Carlsén-Svensson full -

följde talan, fastställde genom dom den 18 juli 1957 häradsrättens domslut.
Genom beslut den 3 september 1957 fann högsta domstolen ej skäl att
meddela Carlsén-Svensson begärt prövningstillstånd, i följd varav hovrättens
dom skulle stå fast.

Vad först angår Johanssons åtgärd att den 4 februari 1956 å fångvårdsanstalten
omhändertaga ifrågakomna kläder må framhållas följande.

Såsom framgår av det av Johansson utfärdade kvittot å mottagandet av
kläderna och vad i övrigt förekommit, har avsikten med hans åtgärd varit
att möjliggöra undersökning huruvida kläderna tillgripits vid inbrottet i
Gnesta eller möjligen genom annat brott frånhänts ägaren. Åtgärden har
sålunda i första hand skett i brottsutredande syfte. Vid angivet förhållande
ha — i motsats till vad Johansson synes ha ansett vid ifrågavarande tidpunkt
— bestämmelserna i 27 kap. RB om beslag i brottmål varit att tilllämpa
i fråga om åtgärden.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att i fråga om beslag skillnad
icke skall göras mellan sådana fall, då föremålets innehavare samtycker till
dess utlämnande, och de fall, då han motsätter sig detta (se härom NJA II
1933 s. 97).

Bestämmelserna i 27 kap. RB innebära — såvitt i nu förevarande fall är
i fråga — i huvudsak följande.

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat,
må tagas i beslag (1 § första stycket). Den som med laga rätt griper eller
anhåller misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation
må lägga beslag å föremål, som därvid påträffas. Föremål, som
eljest påträffas, må efter besked av undersökningsledaren eller åklagaren
tagas i beslag. År fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut åtgärden
vidtagas av polisman. Verkställes i enlighet härmed beslag av annan än
undersökningsledaren eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget,
skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som har att omedelbart pröva,
om beslaget skall bestå (4 §). Ilar beslag verkställts, äger den som drabbats
av beslaget begära rättens prövning därav (6 §). Åtal skall väckas
inom en månad, sedan beslaget verkställts; dock må förlängning av tiden
medgivas av rätten (7 §). Ilar åtal ej väckts inom sålunda föreskriven tid,
skall undersökningsledaren eller åklagaren omedelbart häva beslaget (8 §).
Den från vilken beslag sker skall utan dröjsmål underrättas därom (It §).
Över beslag skall föras protokoll (13 §).

Förordnande om beslag må göras även av vederbörande domstol, för
vilket fall delvis gälla i vissa hänseenden avvikande regler.

Otvivelaktigt har på grund av i saken förekomna omständigheter förut -

6— Justitieombudsmannens ämbctsherättclse till 19HH års riksday.

sättning i materiellt hänseende funnits för att jämlikt 27 kap. 1 § RB taga
kläderna i beslag. Såvitt framgår av utredningen har emellertid vederbörande
undersökningsledare eller åklagare icke före Johanssons berörda åtgärd
beslutat taga kläderna i beslag. Eftersom kläderna å fångvårdsanstalten
icke voro åtkomliga för Carlsén-Svensson, har någon fara för att de
skulle undanskaffas icke förelegat, om Johansson dröjt med att omhändertaga
desamma i avvaktan på att han inhämtade behörig myndighets beslut
om beslag. Johansson har följaktligen icke ägt formell befogenhet att utan
dylikt beslut omhändertaga kläderna.

I skrivelse den 9 februari 1956 till bland andra landsfiskalen i Daga distrikt
hade Johansson ifragasatt nödvändigheten” av att kläderna toges
i beslag. Härmed hade han fäst vederbörandes uppmärksamhet vid beslagsfrågan.
Med hänsyn därtill och till omständigheterna i övrigt fann jag, vad
angår Johanssons åtgärd att omhändertaga kläderna, mig kunna låta bero
vid vad i saken förevarit.

Beträffande härefter landsfiskalens befattning med kläderna har denne
enhgt min mening redan då dessa första gången överlämnades till honom
haft fullgoda skäl att taga dem i beslag. I stället synas kläderna efter
förhören den 20 och den 24 februari 1956 med innehavaren av firma Varulagret
ha återsänts till kriminalpolisen i Västervik. Därefter ha de_enligt

vad som framgår av Björkanders beslagsprotokoll — omkring den 14 mars
1956 anyo sänts till landsfiskalen, hos vilken de synas ha kvarlegat utan
att beslag skett förrän den 12 maj 1956.

Enligt min mening har landsfiskalen icke bort på detta sätt formlöst
behålla kläderna utan bort genast efter det han sålunda åter mottagit
dessa förordna om beslag. Efter det beslut om beslag meddelats den 12
maj 1956 har det ålegat landsfiskalen att tillse, att underrättelse därom
jämlikt 27 kap. 11 § RB delgåves Carlsén-Svensson utan dröjsmål; sådan
delgivning har emellertid skett först den 14 juni samma år. Eftersom åtal
ej väcktes inom en månad från den 12 maj samt förlängning av beslagstiden
ej ens begärdes hos rätten, har landsfiskalen vidare bort på grund av
stadgandet i 8 § samma kapitel omedelbart efter utgången av den angivna
fristen häva beslaget. Så har icke skett.

De brister i formella hänseenden, som sålunda vidlått landsfiskalens
handläggning av beslagsfrågan, hade uppenbarligen berott på förbiseende.
På grund därav och da Carlsén-Svensson icke lidit någon skada genom att
kläderna sålunda kvarhöllos utan formellt iakttagande av lagliga former,
fann jag mig även i denna del kunna låta bero vid vad i saken förevarit!

Vad jag ovan anfört upptog jag i en till Johansson avlåten skrivelse,
varav avskrift tillställdes Huss och Björkander. Ärendet var därmed av
mig slutbehandlat.

16. Fråga om avvisande av ansökan om betalningsföreläggande.

Tillika fråga om kostnadsersättning åt gäldenären

I ansökan den 10 augusti 1956 till Linköpings domsagas häradsrätt anhöll
direktören Orvar Hellberg om betalningsföreläggande för linjearbetaren
Eric Lundgren med avseende å ett belopp av 91 kronor 50 öre jämte ränta
och kostnadsersättning.

Efter föreläggande jämlikt 22 § lagsökningslagen anmälde Lundgren
bestridande av ansökningen under förmälan, att han icke vore mantalsskriven
inom domsagan. Lundgren åberopade mantalsskrivningsbevis, varav
framgick att han för år 1956 mantalsskrivits inom Gärdserums församling
av Kalmar län, samt fordrade ersättning för sina kostnader å målet.

Genom slutligt beslut den 11 oktober 1956 avvisade häradsrätten — bestående
av tingsnotarien Peter Griinler såsom ensamdomare — ansökningen
om betalningsföreläggande och förpliktade Hellberg att ersätta
Lundgren dennes kostnader å målet med fordrade 10 kronor jämte vad
Lundgren kunde visa sig ha utgivit för ett exemplar av häradsrättens
beslut. I meddelad fullföljdshänvisning föreskrevs, att talan mot beslutet
skulle föras genom besvär inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades.

Hellberg besvärade sig i Göta hovrätt och yrkade, att häradsrättens beslut
såvitt avsåge kostnadsersättningen till Lundgren måtte undanröjas.
Vidare fordrade Hellberg i hovrätten ersättning av Grunler med 200 kronor
för sina rättegångskostnader. Genom beslut den 26 april 1957 befriade
hovrätten — utan närmare angivna skäl — Hellberg från skyldigheten att
ersätta Lundgren dennes kostnader samt lämnade ersättningsyrkandet mot
Grunler utan avseende. Mot hovrättens beslut fick enligt 36 § lagsökningslagen
talan ej föras.

I en den 25 oktober 1956 hit inkommen skrift anförde Hellberg klagomål
över att han icke fått underrättelse från häradsrätten om beslutets meddelande
samt över att besvärstiden bestämts ”utan hänsyn till honom”.

Griinler uppgav i yttrande däröver, att sådant meddelande, som avses i
17 kap. 9 § RB, på grund av viss brådska vid ärendets handläggning av*
förbiseende icke blivit avsänt till Hellberg.

Därefter anhöll Hellberg i en den 13 juni 1957 hit inkommen skrift —
under hänvisning till hovrättens beslut — att JO måtte besluta om åtgärder
mot Grunler och att tillfälle måtte lämnas Hellberg att utföra målsägandetalan
för utbekommande av 250 kronor utgörande ersättning för
lösen av häradsrättens och hovrättens beslut samt för skrifter till hovrätten
och JO in. m.

I ett med anledning därav infordrat nytt yttrande förklarade Grunler,
att han icke kunde finna någon omständighet föreligga, vilken kunde för

Hellberg grunda rätt till skadestånd. Grunier påpekade att den uteblivna
underrättelsen om häradsrättens beslut icke föranlett någon rättsförlust
för Hellberg. Vidare gjorde Griinler gällande att, ehuru hovrätten funnit
Hellberg i förevarande fall icke kunna förpliktas ersätta Lundgren dennes
kostnader, en motsatt uppfattning med visst fog torde kunna förfäktas.
Lagsökningslagen innehölle nämligen icke några uttryckliga bestämmelser,
enligt vilka rätten vore förhindrad att förplikta en borgenär att ersätta en
gäldenär dennes kostnader å mål om betalningsföreläggande.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande i skrivelse till Griinler upptagna uttalanden.

Enligt 34 § lagsökningslagen skall talan mot rättens beslut, varigenom
ansökan om betalningsföreläggande enligt 21 § samma lag avvisats, föras
genom besvär i hovrätten. Utan uttryckligt stadgande är det uppenbart,
att angående sådan besvärstalan skall vad i RB är föreskrivet om besvär
mot underrätts slutliga beslut äga motsvarande tillämpning (jfr NJA II
1947 s. 144). Griinler förfor följaktligen riktigt, när han i fullföljdshänvisningen
föreskrev, att talan mot beslutet skulle föras genom besvär inom
två veckor från den dag, då beslutet meddelades (se 52 kap. 1 § RB).

Vidare ligger det i sakens natur, att även i fråga om sättet för meddelande
av beslut varom nu är fråga RB:s bestämmelser skola iakttagas (jfr
NJA II 1947 s. 144). Beslutet skall således hållas tillgängligt å rättens
kansli samt underrättelse om tiden för meddelandet senast samma dag
avsändas till parterna (se 17 kap. 9 § RB). I sistnämnda avseende har
Griinler i förevarande fall brustit. Som Hellberg ändock erhållit kännedom
om beslutet i sådan tid, att han blivit i tillfälle att fullfölja talan till hovrätten,
och någon rättsförlust alltså icke uppstått genom det begångna
felet, låter jag i denna del bero vid vad i saken förevarit.

Enligt 31 § lagsökningslagen skall i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande
rätten självmant pröva sin behörighet. Innehållet i 3 och 21 §§

1 lagen, sammanställt med vad som anföres i 4 och 22 §§, tyder på att lagstiftaren
närmast tänkt sig att eventuell avvisning skall ske innan ansökningen
kommuniceras med gäldenären. Därav kan dock ej dragas den slutsatsen,
att icke även en av gäldenären i förklaringsskriften gjord foruminvändning
skall prövas och, om den finnes befogad, medföra att ansökningen
avvisas. Att i lagsökningsmål avvisningsbeslut kan meddelas även
efter det ansökningen kommunicerats med gäldenären torde vara ovedersägligt
(se för äldre rätts del Trygger, Kommentar till utsökningslagen,

2 uppl. s. 34 o. f. samt NJA II 1937 s. 485; jfr ock, rörande tillämpningen
av nu gällande lag, SvJT 1954 ref. s. 26). I vad angår mål om betalningsföreläggande
skulle kunna ifrågasättas, om icke en foruminvändning borde

betraktas enbart som ett bestridande och alltså icke medföra att ansökningen
avvisas. Till stöd för en sådan tolkning skulle kunna åberopas vissa
uttalanden under förarbetena till 1907 års lag om handräckning för fordrans
utfående (se NJA II 1908 nr 4 s. 13). Emellertid är att märka, att
enligt 26 § i nu gällande lagsökningslag, som på denna punkt skiljer sig
från 1907 års lag, borgenären äger, om ansökningen bestritts, påfordra att
målet hänskjutes till rättegång. Att hänskjuta målet till rättegång bör dock
icke rimligen komma i fråga, därest det av handlingarna klart framgår att
rätten icke är behörig (jfr Trygger, anförda arbete s. 35 angående res
judicata). Lagtexten, som i huvudsak är densamma för de båda processarterna,
lämnar icke heller stöd för antagande att olika principer i detta hänseende
skulle vara att tillämpa i lagsökningsmål och i mål om betalningsföreläggande
(jfr också ur förarbetena till 1937 års lagsökningslag processlagberedningens
yttrande i prop. nr 156/1937 s. 40 o. f.). Enligt min mening
bör därför även i mål av sistnämnda slag ansökningen avvisas i händelse
av brist i rättens behörighet, oavsett på vilket stadium av förfarandet
bristen yppas.

Fråga uppkommer då, om ersättning kan tillerkännas gäldenären för
rättegångskostnad, när borgenärens ansökan om betalningsföreläggande
avvisas först sedan gäldenären yttrat sig i målet.

Något uttryckligt stadgande i detta ämne förekommer icke i lagsökningslagen.
Fn tillämpning av RB:s principer skulle däremot medföra, att gäldenären
finge sina kostnader ersatta (jfr 18 kap. 1 och 5 §§ RB). Såsom
uttalats under förarbetena till lagsökningslagen (se NJA II 1947 s. 146) få
allmänna bestämmelser om rättegången i tvistemål anses tillämpliga i mål
om lagsökning eller betalningsföreläggande, såvitt ej i lagen eller eljest
särskilda bestämmelser äro meddelade eller tillämpning är utesluten på
grund av sakens natur. Det måste därför undersökas, om man vid lagsökningslagens
tystnad på denna punkt äger falla tillbaka på RB:s föreskrifter.

Lagsökningslagen meddelar under särskilda avsnitt bestämmelser om
lagsökning (1—17 §§) och om betalningsföreläggande (18—29 §§). I 15 §
utsäges, att i fråga om kostnad i lagsökningsmål skall gälla vad i RB är
stadgat om rättegångskostnad i tvistemål. Någon motsvarande föreskrift
finnes icke beträffande mål om betalningsföreläggande. I denna del givas
i stället särskilda regler om kostnaden. I 22 § föreskrives sålunda att, om
borgenären fordrat ersättning för kostnader å målet, rätten skall i det
föreläggande, som meddelas gäldenären, bestämma vad som, om bestridande
ej sker, skall utgå i sådant hänseende utöver kostnaden för blivande
delgivning. Om delgivningskostnad stadgas i 25 §. I 27 § — som handlar
om det här icke aktuella fallet att parterna kallats till sammanträde inför
rätten — stadgas, att målet må hänskjutas till rättegång på gäldenärens
yrkande, om han bestritt fordringen eller del därav och vill fordra ersättning
för sin kostnad. Av förarbetena (NJA II 1947 s. 138) framgår, att

lagstiftaren härvid tänkt på gäldenärens inställelsekostnad. För att sådan
kostnad skall kunna tillerkännas gäldenären fordras dock, såsom framgår
av lagtexten, att målet hänskjutes till rättegång. Kostnaden kan med
andra ord icke utdömas i själva målet om betalningsföreläggande. I övrigt
förekommer intet stadgande som här kan vara av betydelse.

Lagstiftaren har sålunda i vad gäller rättegångskostnaderna gjort en
skillnad mellan mål om lagsökning och mål om betalningsföreläggande. I
lagsökningsmål gälla på grund av uttrycklig hänvisning RB:s regler om
kostnad i tvistemål. I mål om betalningsföreläggande gälla däremot särskilda
regler. Huruvida man vid sidan av dessa regler äger tillämpa RB:s
bestämmelser, är tveksamt. Övervägande skäl synas dock tala för att
regleringen i lagsökningslagen är avsedd att vara uttömmande och att
därför någon subsidiär tillämpning av RB på denna punkt icke är tillåten
(jfr lagrådets uttalande i NJA II 1947 s. 139). Vid lagsökningslagens tystnad
skulle det alltså icke vara medgivet att tillerkänna gäldenären ersättning
för hans kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Av det anförda följer, att jag för min del anser att Griinler förfor oriktigt,
då han tillerkände Lundgren ersättning för hans kostnader å målet. Skäl
kunna emellertid anföras även för en motsatt uppfattning i denna fråga,
och Griinlers förfarande kan uppenbarligen icke för honom medföra ansvar
för tjänstefel eller skyldighet att gottgöra Hellberg dennes kostnader. Jag
lämnar därför klagomålen även på denna punkt utan vidare åtgärd.

17. Fråga om handpanthavares och retentionsrättshavares
rätt vid utmätning

Den 24 mars 1955 registrerades köpmannen Karl A. Jonsson i Bro hos
länsstyrelsen i Gävleborgs län såsom ägare till personbilen X 12497.

För uttagande av Jonsson påförd investeringsavgift för bilen jämte restavgift,
tillhopa 93 kronor 60 öre, företog t. f. poliskonstapeln Sven Collin
på uppdrag av landsfiskalen i Bergsjö distrikt den 3 februari 1956 utmätning
av bilen, som fanns å en bilverkstad i Hassela.

Efter vederbörlig kungörelse höll landsfiskalen i distriktet Efr. Englund
den 4 september 1956 exekutiv auktion å bilen vid verkstaden. Därvid yrkade
verks tadsägaren Gunnar Teodor Arborén betalning för fordran hos
Jonsson å 123 kronor 10 öre för reparation av bilen samt påstod sig ha rätt
att kvarhålla bilen tills han fått betalning därför. På grund därav utbjöds
bilen med förbehåll för Arboréns rätt att kvarhålla densamma. Därvid
bjöd Arborén 123 kronor 10 öre för bilen. Eftersom högre bud ej avgavs,
antogs Arboréns bud och ansågs, att Arborén erlagt köpeskillingen genom
kvittning med sin fordran.

Efter anmälan av Arborén avfördes bilen den 18 december 1956 ur automobilregistret.

Sedan Jonsson anmodats att till indrivningsmannen i hans dåvarande
hemortskommun inbetala dels ovannämnda investeringsavgift och restavgift
och dels skatt för bilen för år 1956 jämte restavgift, tillhopa 230 kronor
88 öre, anförde Jonsson i en den 29 november 1956 hit inkommen skrift
klagomål i anledning av att han ånyo avkrävts investeringsavgiften och
även påförts skatt för hela året, oaktat utmätning och exekutiv försäljning
av bilen ägt rum för investeringsavgiften samt äganderätten till bilen
egentligen övergått till kronan genom utmätningen. På grund därav anhöll
Jonsson att JO måtte upptaga de påtalade förhållandena till omprövning.

I anledning av klagomålen inkom länsstyrelsen med upplysningar, varefter
Jonsson lämnades tillfälle att avgiva påminnelser. Därjämte hördes
Jonsson muntligen i ärendet.

Vad angår frågan om Englunds åtgärder i samband med den exekutiva
auktionen gjorde jag vid ärendets avgörande följande uttalanden, vilka upptogos
i en till Jonsson avlåten skrivelse.

Enligt utsökningslagen föreligger viss skillnad i den rättsställning, som
tillkommer å ena sidan den, som har lösegendom såsom pant eller eljest
under panträtt i handom (handpanthavare), samt å andra sidan annan
panträttshavare och den, som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet
för fordran (retentionsrättshavare). Sålunda är enligt 71 § handpanthavare
icke pliktig att lämna från sig utmätt pant, som ej utgöres av fartyg
eller av gods i fartyg eller luftfartyg, med mindre full lösen därför gives
eller panthavare nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen.
Annan panträttshavare liksom retentionsrättshavare äger enligt, samma
lagrum allenast rätt till betalning ur köpeskillingen. Olikheten i rättsskydd
för de ifrågavarande rättigheterna kommer i betraktande i samband med
exekutiv försäljning. Sålunda skall enligt 92 §, om den utmätta egendomen
innchaves av någon, som har handpanträtt i denna, försäljningen i princip
ske med förbehållande av panthavarens rätt, varom underrättelse skall
meddelas före utropet. Har handpanthavaren, såsom i 71 § sägs, förklarat
sig nöjas med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njuter han
enligt 138 § jämförd med 137 § i allmänhet sin rätt till godo sist inom 14
dagar efter försäljningen. Annan panträttshavares än handpanthavare samt
retentionsrättshavares rätt att undfå betalning ur köpeskillingen är enligt
139 § första stycket beroende av att yrkande därom framställes före auktionen.
Enligt Tryggers kommentar till utsökningslagen (1 uppl. s. 380)

synes det vara tillräckligt att yrkandet göres auktionsdagen, bara det sker
före själva auktionen. Beträffande fördelningen av köpeskillingen i det fall
att någon borgenär enligt 139 § yrkat betalning utan att själv ha fått utmätning,
gäller enligt 141 § andra stycket, att — även om utmätningsborgenären
och nyssnämnda borgenär åsämjas därom — den sistnämnde ej
äger utan vidare utfå någon del av köpeskillingen, såvida han icke visar
att gäldenären medgivit honom betalning därur; gör han icke detta, skall
utmätningsmannen hålla inne vad å hans fordran belöper och kalla honom
och gäldenären till sammanträde för att sin rätt bevaka. Sammanträdet
skall, enligt tredje stycket i samma paragraf, å landet hållas inför överexekutor
eller den, som överexekutor för sådant ändamål särskilt förordnar
till förrättningsman.

Av det sagda framgår att avgörande för Arboréns rättsställning varit,
huruvida han kan anses ha innehaft bilen med panträtt eller med retentionsrätt.

Hantverkares rätt till arvode medför förmånsrätt enligt 17 kap. 3 §
handelsbalken i det gods, som är kvar hos hantverkaren. Frågan om nämnda
rätt innebär panträtt eller endast retentionsrätt har icke erhållit sin lösning
i det angivna lagrummet och har sedan länge varit omdiskuterad.
Trygger uttalar i kommentaren till 71 § utsökningslagen (2 uppl. s. 249),
att hantverkare har panträtt för sitt arvode i det gods, som hos honom är
kvar. Samma mening uttalas i 1923 års upplaga av Björlings Lärobok i
civilrätt (s. 83) liksom ock i Lundberg: Handledning för exekutorer och
stämningsmän (s. 94). Enligt 1954 års upplaga av Björlings arbete, utgiven
av Malmström, betecknas emellertid hantverkares rätt att till säkerhet för
sin fordran kvarhålla godset såsom en retentionsrätt (s. 98). Även Undén
anser att endast retentionsrätt föreligger (Svensk Sakrätt I s. 401 samt
416 o. f.; jfr å s. 401 gjorda litteraturhänvisningar).

I detta sammanhang må vidare bemärkas ett uttalande i frågan av lagrådet
under förarbetena till lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare
att sälja gods som ej avhämtats. Genom nämnda lag infördes rätt för
hantverkare att under vissa angivna förutsättningar sälja gods, som efter
utfört arbete icke avhämtats, samt uttaga sin fordran för arbetet ur köpeskillingen.
För att så skall få ske föreskrives emellertid, bland annat, att sex
månader förflutit efter det arbetet slutförts och fordringen förfallit till betalning
samt att hantverkaren minst två månader i förväg anmanat beställaren
att lösa godset vid äventyr att detsamma eljest kommer att säljas
(se 1 och 2 §§ i lagen). Lagrådets ifrågavarande uttalande hade följande
innehåll: Förslaget upptoge icke något särskilt stadgande om förhållandet
mellan ett förfarande enligt denna lag, å ena, samt exekution enligt konkurs-
eller utsökningslagen, å andra sidan. Om beställaren bleve försatt i
konkurs, finge tydligen försäljning av godset ske allenast i enlighet med
konkurslagens bestämmelser. Huruvida villkoren för försäljningsrätt enligt

den föreslagna lagen blivit uppfyllda eller ej saknade därvid betydelse,
eftersom konkurslagen likställde pant- och retentionsrättshavare. Bleve godset
utmätt, syntes däremot hantverkaren bli att behandla som en pantha
vare i utsökningslagens mening, därest såväl sexmånaders- som tvåmånadersfristen
utlöpt och villkoren för försäljningsrätt vore uppfyllda, men
eljest som en retentionsrättshavare. Vad nu sagts om konkurs syntes utan
särskilt stadgande vara uppenbart, och icke heller om förhållandet vid utmätning
syntes tvekan behöva råda (NJA II 1950 s. 319 o.f.).

Mot lagrådets uttalande framställdes under lagstiftningsärendets vidare
behandling icke någon invändning.

Englund har uppgivit, att han icke före försäljningen undersökt, huruvida
förutsättningar förelåge för att Arborén skulle med stöd av 1950 års
lag kunna sälja bilen för uttagande av sin fordran. Även om — i enlighet
med vad lagrådet enligt ovan uttalat — Arborén, på grund av att de i nyssnämnda
lag angivna villkoren ej varit uppfyllda, icke skulle ha haft panträtt
irtan endast retentionsrätt i godset samt stadgandena i 141 § utsökningslagen
följaktligen borde ha tillämpats, finner jag det emellertid —
med hänsyn till den mening varåt bland andra Trygger givit uttryck i
frågan om hantverkares rättsställning i förevarande hänseende — uppenbart,
att Englund genom att behandla Arboréns rättighet såsom handpanträtt
icke kan anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel. På grund härav och
då Jonsson — som i ärendet förklarat sig icke vilja påtala, att Englund
vid auktionen ej beaktat att Jonsson måhända icke godtoge Arboréns anspråk
— torde vara oförhindrad att, om Jonsson så önskar, föra talan mot
Arborén vid domstol beträffande storleken av det denne tillkommande arvodet,
finner jag mig i denna del av ärendet kunna låta bero vid vad jag
ovan anfört.

Vad härefter angår Jonssons skattskyldighet för bilen för år 1956 anförde
jag följande. ,

I 4 § automobilskatteförordningen stadgas, att den, som vid visst kalenderårs
början varit eller bort vara i automobilregister antecknad såsom
ägare av automobil, är skattskyldig för bilen för kalenderåret. Enligt stadgande
i 3 § första stycket sista punkten samma förordning upphör skatteplikten
med utgången av den kalendermånad, under vilken bilen avförts
ur bilregistret utan att ha blivit i annat sådant register införd. Den omständigheten
att bilen utmätts har icke medfört, att Jonssons skattskyldighet
upphört; ej heller har den exekutiva försäljningen av bilen haft sådan
verkan. På grund av det anförda och då bilen avförts ur bilregistret först
den 18 december 1956, finner jag fog saknas för klagomålen i denna del.
Jag lämnar därför desamma utan avseende.

Avskrift av min skrivelse tillställdes länsstyrelsen och Englund.

18. Utövandet av brevcensur vid fångvårdsanstalt

I en den 6 februari 1957 hit inkommen skrift anförde å fångvårdsanstalten
i Luleå intagne S. E. B. Karlsson klagomål mot styresmannen vid fångvårdsanstalten
Hugo Brännström i fråga om brevcensurens utövande vid
anstalten. Karlsson gjorde sålunda gällande, att Brännström i ett brev från
Karlsson till en kvinnlig bekant gjort en kommentar till vad Karlsson skrivit.
Vidare ifrågasatte Karlsson, huruvida Brännström ägde rätt att, utan
att underrätta Karlsson, kvarhålla brev som ankomme till honom eller som
han ville avsända.

Över klagoskriften avgav Brännström yttrande. På begäran av mig inkom
fångvårdsstyrelsen med utlåtande i ärendet, varefter Brännström avgav
förnyat yttrande.

I sitt utlåtande anförde fångvårdsstyrelsen följande.

Brännström hade i yttrande till JO medgivit, att han, såsom Karlsson
gjort gällande, i ett brev från Karlsson till en kvinnlig bekant till denne
gjort anteckningen ”K. brevväxlar fortfarande med sin hustru”. Brännström
hade därigenom enligt fångvårdsstyrelsens mening, ehuru han uppenbarligen
handlat i bästa avsikt, överträtt sina befogenheter med avseende
å censureringen av de intagnas post. Fångvårdsstyrelsen hade med anledning
därav övervägt att erinra Brännström om angelägenheten av att brevcensuren
utövades med takt och urskillning samt av att icke några tilllägg
eller kommentarer gjordes till de intagnas brevmeddelanden, i varje
fall icke utan den brevskrivandes medgivande. Med hänsyn till att ärendet
vore föremål för JO:s prövning hade styrelsen före vidtagande av eventuell
åtgärd gentemot Brännström först velat avvakta JO:s ställningstagande
i detsamma. — Med avseende å frågan huruvida Brännström ägde
att, utan att underrätta Karlsson, stoppa in- och utgående brev ville styrelsen
erinra om föreskriften i 34 § fjärde stycket gällande straffverkställighetslag,
däri stadgades: Om brev till intagen kvarhålles, skall han, där det
ej av särskild anledning uppenbarligen kan verka skadligt, underrättas
därom, och skall innehållet i brevet, i den mån det ej är olämpligt, meddelas
honom. Kvarhålles brev som intagen velat avsända, skall han underrättas
därom.

I likhet med fångvårdsstyrelsen fann jag Brännström ha överträtt sina
befogenheter genom sitt påtalade förfarande att göra ovan omförmälda
anteckning å Karlssons brev till en kvinnlig bekant. Med hänsyn till omständigheterna
lät jag dock bero vid en allvarlig erinran till Brännström
om angelägenheten av att, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, den åt sty -

resman vid fångvärdsanstalt anförtrodda brevcensuren utövades med takt
och urskillning samt utan att kommentarer gjordes i breven.

Vad angår kvarhållandet av brev till eller från intagen fann jag den verkställda
utredningen icke giva vid handen, att brev kvarhållits utan att intagen,
på sätt i 34 § straffverkställighetslagen stadgas, därom underrättats.
Jag fann därför vad Karlsson i denna del anfört icke föranleda nagon min
vidare åtgärd.

19. Är enskild person, som besöker i fångvärdsanstalt intagen,
skyldig att underkasta sig att medförd väska visiteras?

I en den 25 april 1957 hit inkommen skrift anförde K. W. von W.—
intagen å fångvårdsanstalten i Norrköping för undergående av förvaring
— bland annat följande: Fredagen den 19 april 1957 — långfredagen
hade hans fästmö Mary S anlänt till anstalten för att besöka honom. Vid
kontroll i anstaltens vaktrum hade hennes handväska befunnits innehålla
bland annat två mindre flaskor. Hon hade icke tillfrågats om vad flaskorna
innehölle men anmodats att lämna väskan i vaktlokalen, medan hon besökte
klaganden. Besöket hade ägt rum i annan lokal inom anstalten. Då
Mary S efter besöket skolat hämta sin väska, hade hon upptäckt, att
väskan, som innehöll hennes personliga tillhörigheter, grundligt genomsökts
under hennes bortovaro. Klaganden hade sedermera erhållit kännedom
om att det varit tjänstgörande överkonstapeln och den konstapel som
vid tillfället tjänstgjort i vaktlokalen, som genomsökt väskan i Mary S:s
frånvaro.

Klaganden ansåg det inträffade utgöra ett flagrant brott mot Mary S:s
personliga integritet och anhöll, att JO matte vidtaga erforderliga åtgärder
i saken.

I anledning av klagoskriften inkom styresmannen vid fångvårdsanstalten
i Norrköping med begärda upplysningar, varvid han bland annat anförde
följande.

Anhöriga finge besöka de intagna varje lördag och söndag samt vissa
helgdagar under tiden kl. 10—16. För att göra det trevligare för de anhöriga
finge de därvid samtala med de intagna utan särskild bevakning i skilda
små rum. Det vore då av vikt att intet otillåtet medfördes. Därför måste
väskor och matpaket noggrant visiteras. — Klagandens fästmö hade vid
ifrågavarande besök medfört ett matpaket och i sin handväska två buteljer.
Ilon hade förbjudits medtaga väskan med flaskorna och därför lämnat
densamma i vaktrummet. Hon hade därefter fått träffa klaganden. Då
denne förut misstänkts för att genom fästmön söka smuggla in sprit i
fängelset, hade flaskornas innehåll undersökts. Det hade då befunnits att
dessa innehöllo brännvin, avsett att insmugglas. Det inträffade, särskilt
vid de stora helgerna, att anhöriga försökte smuggla med sig sprit eller
annan narkotika t ill de intagna. Vederbörande bevakningspersonal vore

därför särskilt noggrann vid genomgång av de paket som skulle överlämnas.
Skulle en smuggling av sprit lyckas, vilket någon gång hänt, bleve
följden att vederbörande intern berusade sig, vilket kunde medföra flera
otrevliga och för bevakningspersonalen riskfulla uppträden. Bland de förvarade
å anstalten funnes många farliga alkoholister.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande.

Anledningen till att Mary S haft sprit i sin handväska hade varit att hon
av en person blivit ombedd att utköpa spriten. Hon skulle omedelbart efter
sitt besök hos klaganden uppsöka denne person i vederbörandes hem. För
att undvika att åka tillbaka till sin bostad mellan dessa båda besök hade
hon medfört spritpaketet vid sitt besök hos klaganden. Till yttermera visso
hade hon lagt paketet i sin handväska för att klaganden icke skulle få se
det och på så sätt kanske inledas i en onödig frestelse. — Vid ankomsten
till anstalten hade Mary S visat sin handväska fullt öppen för vederbörande
tjänsteman så att denne sett, att väskan bland annat innehöll två
flaskor. Ingen hade frågat vad flaskorna innehölle, ej heller om de vore
avsedda för klaganden. Mary S hade emellertid blivit anmodad att ställa
ifrån sig väskan i vaktlokalen under besöket, något som hon utan protester
gjort. Huru styresmannen kunde få detta händelseförlopp till ett smugglingsförsök
vore ofattbart, i all synnerhet som Mary S genom sina många
tidigare besök vore medveten om att vaktpersonalen brukade be att få se i
de besökandes handväskor. — Styresmannens påstående att Mary S tidigare
misstänkts för att smuggla sprit vore helt gripet ur luften. Han hade
vid samtal den 23 april 1957 med klaganden medgivit, att det aldrig tidigare
förekommit minsta anledning till klagomål, vare sig mot klaganden
eller fästmön, i samband med hennes besök. — Klaganden kunde icke
betecknas som alkoholist eller narkoman. Han hade icke vid något tillfälle
uppträtt spritpåverkad på anstalten. — Slutligen ville klaganden framhålla
att han efter hänvändelsen till JO utsatts för repressalier genom inskränkningar
i hans besök.

I samband med att styresmannen hit insände klagandens påminnelser
anförde han ytterligare bland annat följande.

De å anstalten intagna utgjordes till stor del av svårt alkoholskadade
personer och vanemässiga narkotikamissbrukare. — Besöken å anstalten
ägde — såsom styresmannen tidigare framhållit — i regel rum utan någon
som helst personlig övervakning i för ändamålet särskilt iordningställda
rum. Detta besökssystem, som finge betraktas som mycket liberalt och
självfallet värdesattes mycket högt av både de intagna och deras besökande,
vore emellertid långt ifrån riskfritt. För att detsamma icke skulle
medföra alltför många icke önskvärda konsekvenser i form av smuggling
in. m., fordrades att noggrann visitation ägde rum vid besöken. Visitationen
försigginge på så sätt att alla gåvopaket och eventuellt annat som den besökande
kunde ha med sig för att lämna till den intagne genomginges i
vakten före inlämnandet till besöksrummen. Trots dessa noggranna kontrollåtgärder
hade det gång efter annan visat sig att insmugglingar förekommit.
Intagna hade vid besökstidens slut visat sig vara påverkade av
sprit eller narkotika. I andra fall hade berusningsmedel kommit in på anstalten,
varvid starka skäl förelegat att misstänka att insmugglingarna
härlett från beviljade besök. Erfarenheten hade visat, att det vore särskilt
besvärligt i förevarande hänseende vid de större helgerna. Inför påskhelgen

hade styresmannen därför givit order om skärpt uppmärksamhet vid visitationer,
varvid särskilt skulle tillses att intet otillåtet medfördes i besökarnas
handväskor. Han hade lämnat direktiv att de besökande skulle upplysas
om att, därest de önskade medtaga sina handväskor in under besöken,
de måste finna sig i att öppna och visa upp dem för tjänstgörande
portvakten. Om vederbörande besökare icke ville visa upp sin väska, hade
den besökande endast att deponera väskan i vakten tills besöket vore avslutat.
I detta sammanhang förtjänade framhållas att två av långfredagens
sex besökare å anstalten medfört sprit i sina handväskor. Styresmannen
vore fullt medveten om att det icke förelåge någon laglig rätt till kroppsvisitation
av de besökande i huru lindrig form densamma än skuhe kunna
ske. Om någon sådan visitation hade det heller aldrig varit fråga. Vad
anginge omständigheterna vid det av klaganden påtalade besökstillfället sa
hade Mary S — i enlighet med de ovan nämnda direktiven — av personalen
upplysts om att hon hade att visa upp väskan eller deponera den i
vakten. Hon hade då med en viss tvekan öppnat väskan, varvid portvakten,
vakt konstapeln K. Fridlund, märkt att flaskor legat dolda i väskan
under något slags duktyg. Mary S hade med anledning därav tillsagts att
lämna väskan i vakten, vilket hon också gjort under viss protest. Då klaganden
därefter av fästmön fått reda på vad som förevarit, hade han genast
protesterat högljutt och i oförskämd form först hos Fridlund och därefter
hos tjänstförrättande överkonstapeln S. Palmgren. — Klagandens påstående
att väskan visiterats efter det att den lämnats i vakten vore så till
vida riktigt, att innehållet i flaskorna kontrollerats och konstaterats vara
cirka en halv liter brännvin. Att denna åtgärd vidtagits hade emellertid
i första hand berott på den omständigheten, att Mary S själv öppnat
väskan i och för uppvisning för portvakten och tydligen gjort ett desperat
försök att trots allt få med sig väskan med flaskorna in under besöket hos
klaganden. Därest hon direkt lämnat väskan för förvaring i vakten, hade
väskan självfallet icke visiterats. En annan starkt bidragande orsak till att
väskan öppnats hade varit att klaganden under sina nyssnämnda protester
mot att väskan kvarhållits i vakten öppet hotat med att anmäla vederbörande
tjänsteman för detta förfarande. Med sin kännedom om klagandens
”advokatiserande” hade Palmgren även räknat med att klaganden
med största sannolikhet skulle förneka varje försök till smuggling från
fästmöns sida. Att Palmgren därvidlag icke misstagit sig framginge av att
klaganden sedermera bestämt påstått, att flaskorna innehållit en svag formalinlösning.

T avgivet utlåtande anförde därefter fångvårdsstyrelsen bland annat
följande.

Straffverkställighetsreglerna medgåve icke att visiteringsåtgärder tvångsvis
vidtoges mot besökande eller andra personer som icke vore intagna på
anstalten. Sådan visitation syntes få företagas endast under de förutsättningar,
som angåves i 28 kap. RB med därtill anslutna föreskrifter.

Under förarbetena till den nu gällande straffverkställighetslagen hade till
behandling upptagits frågan om visitering såsom en åtgärd för att i ökad
omfattning möjliggöra tillämpning av besök å fångvårdsanstalt utan bevakning.
I sitt betänkande med förslag till lag om verkställighet av straffarbete,
fängelse, förvaring och internering (SOU 1944: 50) framhöll sålunda
strafflagberedningen (s. 183) bland annat, att smuggling syntes kunna före -

byggas på annat siitt än genom bevakning under besök. Såsom exempel på
åtgärder i detta sylte erinrades om det vid vissa sinnessjukhus praktiserade
systemet att en tjänsteman från sitt rum genom en glasruta hade
insyn över besöksrummet. Strafflagberedningen uttalade vidare, att —
därest den intagne hellre ville underkasta sig visitation än bevakning i samband
med besök — hinder däremot icke borde möta. I detta sammanhang
framhölls uttryckligen att visitation av besökande naturligtvis icke borde
ifrågakomma. Sistnämnda uttalande syntes enligt styrelsens uppfattning i
huvudsak avse sådana ingripande åtgärder som kroppsvisitering. Däremot
borde det icke anses uteslutet att, om man därigenom väsentligt främjade
den ur behandlingssynpunkt och av humanitära skäl önskvärda tillämpningen
av besök utan bevakning, i varsam utsträckning låta de besökande
frivilligt underkasta sig viss visitering.

Vid den slutna säkerhetsanstalten i Norrköping vore det med hänsyn till
behandlingsformen (långvarigt frihetsberövande på obestämd tid) särskilt
angeläget att i största möjliga utsträckning låta de intagna mottaga besök
utan bevakning. Med hänsyn till beskaffenheten hos anstaltens klientel,
som till icke ringa del utgjordes av narkotikamissbrukare samt av alkoholiserade
och i övrigt opålitliga element, vore det svårt att förena ett sådant
besökssystem med ordningens och säkerhetens krav. Det finge därför anses
överensstämma med verkställighetens syfte, då man på anstalten praktiserade
ett system, som innebure att de besökande finge välja mellan att i
vakten avlämna paket och handväskor eller tillåta att dessa undersöktes,
innan de medfördes till det enskilda besöksrummet.

De anförda klagomålen gällde — fortsatte styrelsen — ej nyssnämnda
system utan frågan, huruvida det varit berättigat att, sedan den besökandes
väska framvisats och kvarhållits i vakten därför att den visat sig innehålla
två flaskor, därefter i den besökandes frånvaro närmare undersöka
innehållet i väskan. Såsom förklaring därtill hade från styresmannens sida
framhållits dels att den besökandes åtgärd att med en viss tvekan öppna
väskan med flaskorna dolda under något slags duktyg uppfattats som ett
försök att få med sig flaskorna in under besöket, dels att det funnits anledning
antaga att klaganden sedermera skulle göra gällande att väskan
icke innehållit sprit och att man därför förfarit oriktigt genom att behålla
väskan i vaktrummet. Såsom framginge av styresmannens yttrande i ärendet
hade det tidigare vid flera tillfällen i samband med besök förekommit,
smuggling till intagna av narkotika och alkoholhaltiga drycker, vilket äventyrat
ordningen och säkerheten inom anstalten. Det hade särskilt med
hänsyn till den stundande påskhelgen funnits grundad anledning misstänka
att försök komme att göras att insmuggla berusningsmedel i anstalten,
varför skärpt uppmärksamhet vid visitationer påbjudits. Styresmannens
uttalande att klagandens fästmö misstänkts för spritsmuggling finge enligt
vad han under hand uppgivit ses mot bakgrunden av nämnda förhållande.
— Enligt styrelsens mening förtjänade klagandens uppgift, att den besökande
utköpt spriten för utomstående persons räkning, icke tilltro. Styresmannen
syntes därför ha fog för sin uppfattning att spriten varit avsedd att
insmugglas. I varje fall hade vederbörande tjänstemän vid anstalten uppfattat
saken så. Att de vid sådant förhållande och med hänsyn till klagandens
kverulans velat skaffa bevis för att flaskorna innehållit sprit genom
att undersöka innehållet syntes förklarligt.

Det förtjänade framhållas, att närmare föreskrifter saknades angående
tillvägagångssättet i en situation som den förevarande. I samband med

fullföljandet av en påbörjad översyn av tillämpningsbestämmelserna till
straff verkställighetslagen hade styrelsen emellertid för avsikt att reglera
frågan om åtgärder till förekommande av insmuggling på fångvårdsanstalt
av alkoholhaltiga drycker m. m.

Även om styrelsen med hänsyn till de föreliggande särskilda omständigheterna
funne den av klaganden påtalade åtgärden icke vara av beskaffenhet
att böra för vederbörande föranleda disciplinär påföljd, framstode åtgärden
dock i efterhand såsom icke lämplig. Sedan faran för ordning och
säkerhet inom anstalten väl undanröjts genom väskans kvarhållande i
vaktrummet, hade nämligen anstaltspersonalen enligt styrelsens bedömande
icke haft tillräckligt starka skäl för att i ägarens frånvaro undersöka väskan.
Styrelsen hade i skrivelse till styresmannen framhållit sin uppfattning
om den vidtagna åtgärden, varom vederbörande tjänstemän skulle underrättas.

Vad slutligen anginge klagandens i påminnelserna framförda påstående
att han fått vidkännas inskränkningar i sina besök hade styresmannen
under hand meddelat styrelsen att besöksrätten icke inskränkts men att
besöken tillsvidare ägde rum under bevakning.

Under åberopande av vad i utlåtandet anförts hemställde fångvårdsstyrelsen,
att klagandens anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I sin nyssnämnda skrivelse till styresmannen anförde fångvårdsstyrelsen
följande: Styrelsen hade i utlåtande till JO uttalat, att den av klaganden
påtalade åtgärden i efterhand framstode som icke lämplig, även om styrelsen
med hänsyn till de föreliggande särskilda omständigheterna funne åtgärden
icke vara av beskaffenhet att böra för vederbörande föranleda
disciplinär påföljd. Bakom det av styrelsen sålunda gjorda bedömandet
låge uppfattningen, att visitation som med tillåtelse av besökande i deras
närvaro ägde rum av förvaringspersedlar, som de besökande medhade,
borde göras så fullständig, att besked kunde lämnas att persedeln antingen
finge medföras till besöksrum eller under besöket skulle omhänderhas av
personalen. I senare fallet borde förvaringspersedeln icke annat än i trängande
fall ytterligare undersökas; den besökande borde kunna lita på att
omhändertagna persedlar förvarades med fullständig diskretion.

Angående rätt för å fångvårdsanstalt intagna att mottaga besök stadgas
i 35 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m.m.
I paragrafens tredje stycke föreskrives, i fråga om besök av annan än ledamot
av anstaltsnämnd, att styresmannen vid vederbörande anstalt må
förordna, att tjänsteman vid anstalten skall vara tillstädes. Av förarbetena
till denna bestämmelse framgår att bevakning vid besök bör tillgripas endast
när det är erforderligt ur ordnings- och säkerhetssynpunkt eller av
andra särskilda skäl.

Det ur humanitär synpunkt önskvärda systemet med besök utan bevakning
är uppenbarligen ägnat att medföra betydande risker för insmuggling

å anstalterna av exempelvis narkotika och spritdrycker. Bestämmelser
saknas angående vilka kontrollåtgärder som från anstaltspersonalens sida
böra vidtagas för att förhindra att dessa besök medföra sådana för ordningen
och säkerheten inom anstalterna vådliga konsekvenser. Såsom framgår
av fångvårdsstyrelsens utlåtande i ärendet gjorde emellertid strafflagberedningen
i sitt förslag till straffverkställighetslag vissa uttalanden i frågan.
Det framhölls sålunda bland annat, att hinder icke borde möta mot
att den intagne underkastades visitering i samband med besök utan bevakning
men att visitation av besökande icke borde ifrågakomma.

Enligt min mening bör den kontrollåtgärd, som i samband med besök
utan bevakning i första hand må ifrågakomma, vara visitation av den
intagne omedelbart efter besöket. Tydligt är emellertid att risken för insmuggling
av otillåtna varor därigenom icke kan helt undanröjas. Det torde
nämligen ofta möta praktiska svårigheter att efter besök visitera den intagne
så grundligt som kan anses erforderligt till förekommande av insmuggling
av narkotika och rusgivande medel, i all synnerhet om dessa ha
tablettform. Hänsyn måste också tagas till risken att spritdrycker, som av
den besökande medtagits, kunna förtäras av den intagne under själva besöket.
I de fall, där med hänsyn till vad som är känt om den intagne anledning
finnes att befara försök till insmuggling, synes av nu anförda skäl
någon befogad anmärkning icke kunna riktas mot att väskor och andra
dylika persedlar, som medföras av de besökande, utan att undersökas
omhändertagas av vaktpersonalen för förvaring medan besöket pågår. Ej
heller kan med fog erinran göras mot att i sådana fall besökande — som
önskar medföra väska eller annan persedel till besöksrummet — såsom
villkor härför får underkasta sig att personalen dessförinnan i den besökandes
närvaro kontrollerar att persedeln icke innehåller gods som den
intagne ej får mottaga. Med hänsyn till vad nu anförts och med beaktande
av vad i ärendet upplysts angående klientelet å fångvårdsanstalten i Norrköping
finner jag — i likhet med fångvårdsstyrelsen — icke anledning till
anmärkning mot det kontrollsystem som i allmänhet tillämpas vid anstalten
vid besök utan bevakning, innebärande att den besökande får välja
mellan att i vaktlokalen avlämna väskor och dylikt eller tillåta att dessa
undersökas, innan de medföras till besöksrummet.

Vad angår det av klaganden påtalade fallet så hade — såsom fångvårdsstyrelsen
framhållit — faran för ordning och säkerhet inom anstalten undanröjts
genom att den av Mary S medförda väskan kvarhållits i vaktrummet.
Vid sådant förhållande hade anstaltspersonalen saknat anledning
att därefter befatta sig med väskans innehåll. Jag fann därför att vederbörande
tjänstemän vid anstalten förfarit klart felaktigt genom att — såsom
skett — sedan väskan avlämnats i vaktrummet undersöka innehållet
i densamma, i all synnerhet som denna undersökning företagits i Mary S:s

frånvaro. Sedan fångvårdsstyrelsen fäst styresmannens uppmärksamhet på
det förelupna felet samt anmodat styresmannen att bringa skrivelsens innehåll
till vederbörande tjänstemäns kännedom, fann jag mig doek — med
beaktande jämväl av de särskilda omständigheter som förelegat — kunna
låta i saken bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en
till styresmannen avlåten skrivelse.

Vad klaganden i övrigt anfört fann jag icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

20. Olämpligt förfarande vid fångtransport

I en den 6 mars 1957 hit inkommen klagoskrift gjorde Per-Olof Sjödin
gällande, att han den 19 februari 1957 blivit misshandlad av vissa namngivna
fångvårdsmän vid fångvårdsanstalten å Härianda samt att han vid
transport samma dag till fångvårdsanstalten i Karlstad nödgats färdas å
järnväg belagd med handfängsel, som icke kunde döljas utan väckt pinsam
uppståndelse bland övriga passagerare. Sjödin anhöll, att jag måtte företaga
utredning i saken samt vidtaga erforderliga åtgärder.

Efter företagen utredning — innefattande bland annat förhör med åtskilliga
befattningshavare å Härlandaanstalten och med Sjödin — avgav
fångvårdsdirektören vid anstalten yttrande i ärendet. Därefter inkom fångvårdsstyrelsen
med utlåtande.

Fångvårdsdirektören upplyste i sitt yttrande till en början följande.

Sjödin hade den 16 februari 1957 — under det han undergick honom
ådömd förvaring — blivit överförd från säkerhetsanstalten i Karlstad til]
anstalten å Härianda för att inställas i ett tvistemål vid Göteborgs rådhusrätt.
Under den kortvariga vistelsen på Härianda hade Sjödin varit ytterst
irriterad och besvärlig. Tjänstemännen, som väl känt till hans obändiga
lynne sedan föregående vistelser där, hade haft svårt att hålla honom lugn.
Strax före återresan till Karlstad hade han varit särskilt besvärlig, och
överkonstaplarna hade måst hålla honom för att snabbt få honom lugn, då
transporten skolat avgå inom någon timme.

Beträffande omständigheterna vid den påstådda misshandeln framkom
följande vid de av fångvårdsdirektören hållna förhören med berörda fångvårdstjänstemän
.

På morgonen ifrågavarande dag hade en sjukvårdare efter kraftiga påtryckningar
av Sjödin gett honom två nervlugnande tabletter och dessutom
löfte om att få några med sig på transporten. Sjödin hade strax efteråt sökt
tränga sig in i en cell för att tigga cigarretter av en häktad person. Då
samme sjukvårdare, som uppehöll sig på platsen, hindrade honom därifrån,
råkade Sjödin i affekttillstånd. Sjödin fördes härefter av sjukvårdaren till
överkonstapelsexpeditionen. Tjänstgörande överkonstapeln sökte genom

7 — Justitieombudsmannens ämbet »berättelse till 19öS års riksdag.

upprepade tillsägelser få honom att lugna sig, men dessa försök hade icke
avsedd verkan. Under uppträdet utfor Sjödin i okvädinsord och blev allt
mer aggressiv. Då tillsägelserna icke hjälpte, lade en överkonstapel ned Sjödin
på golvet, där han kvarhölls tills han lugnat sig. — Samtliga de hörda
befattningshavarna förnekade, att någon av dem slagit eller på annat sätt
misshandlat Sjödin.

I fråga om omständigheterna vid transporten framkom vid förhören med
fångvårdstjänstemännen följande.

Vid transporten medfördes ytterligare en fånge. Bevakningspersonalen
utgjordes av tre man. Då Sjödin belädes med handfängsel, gjorde han icke
något motstånd. Åtgärden ansågs motiverad i det förhandenvarande läget.
Under transporten till järnvägsstationen, som skedde med bil, förhöll sig
Sjödin tämligen lugn. Under tågresan var han emellertid ytterst besvärlig.
Bland annat tilltalade han övriga passagerare på ett ohyfsat sätt, visade
dem på ett demonstrativt sätt sina handbojor — bland annat genom att
hålla upp händerna — samt ondgjorde sig i skarpa ordalag över den behandling
han fått utstå på Härlandaanstalten och andra anstalter. Sjödin
begärde i ett tidigt skede i pockande ordalag att få gå till serverings vagnen.
Då denna begäran icke omedelbart villfors, hotade han att slå sönder ett
kupéfönster. I serveringsvagnen, dit fångförarna tämligen snart nödgades
föra honom, fick han ett vredesutbrott, emedan fångförarna icke ville låta
honom få en flaska Öl, som servitören serverat av misstag. För att Sjödin
skulle lugna sig tilläts han dricka ölet. Under resan klämde Sjödin sina
handleder mot handbojorna, så att kraftiga märken uppstodo runt handlederna.
Sjödin var störande för övriga passagerare, vilka blevo märkbart
irriterade och förargade. På grund av hans uppträdande läto fångförarna
tillkalla förstärkning av två polismän, vilka stego på tåget i Trollhättan.
Vid åsynen av polismännen blev Sjödin ursinnig och ett allvarligt intermezzo
uppstod. Härunder slog Sjödin med handbojorna sönder ett kupéfönster.
Då polismännen skulle gripa tag i honom, uppstod handgemäng.
Härvid lades Sjödin omkull på golvet i kupékorridoren. Stämningen i kupén
blev synnerligen upphetsad. Fn dam svimmade, en annan fick en
chock. Slutligen lyckades man få bukt med Sjödin. Eftersom det ansågs, att
resan icke kunde fortsättas med tåg, fördes Sjödin av tåget och till polisstationen
i Trollhättan. Där fick han sina under tumultet i järnvägsvagnen
uppkomna blessyrer tillsedda av en läkare. Denne gav honom även en
spruta med något lugnande medel. Sedan bevakningen förstärkts med en
civilklädd polisman, fortsatte transporten i taxibil till Karlstad. Något
intermezzo av allvarligt slag inträffade icke under den fortsatta resan. I
Säffle nödgades man dock, för att Sjödin skulle förhålla sig lugn, uppsöka
sjukhus, där Sjödin fick ett par lugnande tabletter.

Fångvårdsdirektören framhöll i sitt yttrande, att personalen å Härlandaanstalten
på grund av Sjödins beteende före avresan övervägt att uppskjuta

transporten men att detta på grund av överbeläggning å anstalten icke
lämpligen låtit sig göra.

I övrigt anförde fångvårdsdirektören — under framhållande att utredningen
visade, att Sjödin icke utsatts för misshandel — följande.

När en intagen vid transport måste beläggas med fängsel, brukar man
vanligen koppla ihop fången med en tjänsteman. Beträffande Sjödin vågade
man ej använda denna metod, då han i så fall skulle ha haft en hand
fri, vilket på grund av hans kända våldsamhet varit uppenbart olämpligt.
Även om en intagens båda händer kopplas samman, är det mycket lätt att
dölja detta för omgivningen om fången själv vill medverka härtill. Så var
icke fallet med Sjödin, som i stället var synnerligen angelägen att demonstrera
för omgivningen att han belagts med fängsel. Genom sina egna åtgöranden
härvidlag åstadkom Sjödin att hans händer fingo märken av
handbojorna.

Det är förbjudet för fångförare att under transportresor dricka eller låta
fånge dricka alkoholhaltiga drycker, inklusive pilsner. Att Sjödin trots
detta fick dricka en pilsner kan på grund av omständigheterna icke läggas
bevakningspersonalen till last, dels därför att Sjödin blev serverad en pilsner
genom missförstånd från serveringspersonalens sida, dels emedan fångförarna
hade att välja mellan att låta Sjödin förtära det beställda eller giva
anledning till ett ytterst pinsamt och med all sannolikhet även våldsamt
uppträde i serveringskupén.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande till en början följande.

Beträffande den misshandel, som Sjödin säger sig ha varit utsatt för i
vaktrummet på Härianda innan transporten avgick därifrån på morgonen
den 19 februari 1957, finner styrelsen i likhet med styresmannen att förhörsprotokollet
icke ger något stöd åt Sjödins påståenden i detta hänseende.
— Med hänsyn till den irriterade sinnesstämning i vilken Sjödin befann
sig före och under tågresan anser styrelsen vidare, att någon erinran icke kan
göras mot fångförarnas åtgärd att under förhandenvarande förhållanden
låta Sjödin under resan förtära en flaska starköl i byffévagnen.

Styrelsen anförde vidare: Vad härefter angår transportsättet synes en
återblick på utvecklingen beträffande fångtransporter vara belysande. Från
1880-talet och under decennier framåt verkställdes en mycket stor del av
fångtransporterna — de s. k. ordinarie — med fångvagnar, som efter en
särskild turlista kopplades till persontågen å de större järnvägslinjerna.
Dessa fångvagnars konstruktion var sådan, att de icke uppfyllde ens mycket
lågt ställda anspråk på ett människovärdigt färdsätt; de voro trånga
och obekväma, indelade i små burar eller celler, heta på sommaren och
kalla på vintern. En i början av 1940-talet verkställd ombyggnad av dessa
vagnar skapade något drägligare förhållanden men visade samtidigt, att en
verklig förbättring icke kunde komma till stånd annat än genom att överge
systemet med särskilda fångvagnar. Nu hade sedan länge på smalspåriga
järnvägslinjer, där fångvagnar icke kunde begagnas, varit medgivet att
företaga s. k. extra fångtransporter, varmed menades färd med fånge i vanlig
järnvägsvagn; detta färdsätt fick enligt medgivande av Kungl. Maj:t
anviindas även parallellt med de ordinarie transporterna, om därigenom
vunnes avsevärd besparing i tid eller väg och den ökade kostnaden icke
vore oskälig. Från och med 1988, då Kungl. Maj:t påbjöd extra fång -

100

transport för alla till ungdomsfängelse dömda, blev användandet av detta
transportsätt successivt utvidgat, tills slutligen frågan om fångtransporter
reglerades i 39 § verkställighetslagen, som därvid fick följande, alltjämt
gällande lydelse.

”Vid transport av intagen skall såvitt möjligt iakttagas, att han ej utsättes
för obehörigas uppmärksamhet. Det skall särskilt tillses att, om han
är belagd med fängsel, detta döljes under hans dräkt. Transport å järnväg
bör i regel företagas i vanlig personvagn.

Kvinna skall vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare.

Är den intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skulle medföra
skada för hans hälsa, må sådan ej äga rum utan läkares medgivande.
Vad sist sagts gäller även beträffande kvinna som är havande.”

Två fångvagnar av typ, som användes före verkställighetslagens ikraftträdande,
finnas alltjämt tillgängliga, men dessa äro närmast avsedda att
tagas i bruk vid landets avspärrning från tillförsel av drivmedel för bilan’.

De färdsätt, som numera stå till buds för transport av intagna till lands
— fortsatte fångvårdsstyrelsen — äro färd med bil och färd med järnväg
i personvagn. I den mån anstalt förfogar över bil — så är fallet vid Härlanda
— användes denna huvudsakligen för transport av intagna (till och
från sjukhus, domstol m. in. och vid förflyttning mellan anstalter), i första
hand för sjuka (även sådana som misstänkas vara sinnessjuka) och interner
som äro våldsamma eller beträffande vilka rymningsrisken är stor. Om
anstalten saknar bil eller om tjänstebil ej är tillgänglig vid transporten äger
styresmannen förhyra bil.

Det största antalet transporter företages med järnväg, därvid i ordinära
fall fångförare och intagen färdas i kupé upplåten även för andra .resande,
i mera komplicerade fall i abonnerad kupé. Utfallet av de transporter som
utföras med järnväg får i stort sett betecknas såsom gynnsamt; kostnaderna
för transport på järnväg ställa sig därtill i regel lägre än vid transport
med bil.

Den i förhörsprotokollet lämnade beskrivningen av Sjödins beteende i
vaktrummet på Härianda synes ge vid handen, att starka skäl hade förelegat
för antagandet att en transport på järnväg icke skulle kunna genomföras
utan störningar; härpå tyder bland annat åtgärden att belägga Sjödin
med fängsel som av säkerhetsskäl måste anbringas så att det knappast
kunde döljas. Nu nämnda omständigheter hade enligt styrelsens mening
bort leda till att frågan hur transporten skulle verkställas hade hänskjutits
till styresmannen för omprövning, eventuellt efter samråd med läkare (jfr
tredje stycket i 39 S verkställighetslagen), ehuru detta sannolikt hade lett
till visst uppskov.

Att så icke skedde torde få ses mot bakgrunden av de olidliga förhållanden
som råda vid anstalten, vilken under de två senaste åren av alla fångvårdsanstalter
haft den största överbeläggningen. Den dag när transporten
av Sjödin ägde rum hyste anstalten 318 intagna på 175 platser, en överbeläggning
alltså med omkring 80 procent. Enligt vad styrelsen inhämtat
verkställdes samma dag utom transporten av Sjödin ytterligare tre transporter
— samtliga på morgonen — nämligen en till Mariestad (fyra män),
en till S:t Lars sjukhus (en man) och en till Växjö (en kvinna). Den hårt
slitna personalen torde under sådana förhållanden knappast ansett sig ha
tid till överväganden; ansträngningarna ha nämligen dagligen måst inriktas

101

på att så snart en bortflyttning av intagen kunnat komma i fråga snabbt
verkställa denna för att bereda plats för nykomlingar.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden som sålunda rått och alltjämt
råda vid fångvårdsanstalten å Härianda till följd av överbeläggningen anser
styrelsen sig sakna anledning att rikta klander mot befattningshavare
vid anstalten för att i förevarande fall icke visats den förtänksamhet som
under normala förhållanden hade varit naturlig.

I fångvårdsstyrelsens utlåtande upplystes slutligen, att styrelsen, som
vid en konferens med samtliga fångvårdsdirektörer den 22 och den 23 maj
1957 berört frågan om transporter av intagna med anledning av förevarande
fall, hade för avsikt att i rundskrivelse till samtliga styresmän erinra
om bestämmelserna i 39 § verkställighetslagen och lämna vissa kompletterande
anvisningar.

I en till fångvårdsdirektören vid fångvårdsanstalten å Härianda avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

Utredningen synes närmast giva vid handen att Sjödin vid det tillfälle
å Härianda, då han nekats tillträde till en cd!, där en häktad förvarats,
blivit mycket upphetsad och uppträtt mycket obalanserat samt att Sjödin,
då fångvårdsmännen icke lyckats lugna honom genom tillsägelse, blivit av
dem dragen omkull å golvet och där kvarhållen, till dess han lugnat sig.
Visserligen kan genom utredningen icke anses helt klarlagt, att det använda
sättet för att lugna Sjödin varit av förhållandena oundgängligt påkallat.
Å andra sidan har icke blivit utrett eller ens gjorts sannolikt, att fångvårdsmännen
vid tillfället använt större våld än nöden krävt eller att de
eljest förfarit felaktigt. Jag finner dock anledning framhålla, att våld i en
situation som den förevarande bör användas med största urskillning och
endast såsom en yttersta åtgärd, när andra medel visat sig verkningslösa.
Det synes mig sålunda som om fångvårdsmännen i detta fall åtminstone
bort försöka föra Sjödin till läkare.

Ehuru det väl svårligen i förväg kunnat beräknas, att sådana elakartade
och för alla berörda parter ytterst obehagliga händelser, som ovan angivits,
skulle inträffa under järnvägstransporten, finner jag det dock ha varit uppenbart,
att risken var överhängande för att Sjödin i den sinnesförfattning
han befann sig skulle under tågresan komma att visa prov på samma obehärskade
beteende som vid uppträdet omedelbart före transporten. I likhet
med fångvårdsstyrelsen finner jag därför, att Sjödins beteende under berörda
uppträde bort föranleda till grundligare överväganden beträffande
frågan huruvida i det uppkomna läget transporten av Sjödin bort äga rum
samma dag samt huruvida icke i varje fall bil bort användas för transporten.
Det är svårt att förstå att de tjänstemän, som bedömt Sjödins sinnestillstånd
vid uppträdet på Ilärlanda så allvarligt att det var nödvändigt att
tillgripa våld, icke insett, att transporten icke borde ske så kort efter upp -

102

trädet och under alla förhållanden icke utan att läkare dessförinnan konsulterats.
Om det emellertid med hänsyn till överbeläggningen å anstalten
ansetts att transporten icke kunde uppskjutas, hade denna enligt min mening
bort ske med bil. Hänsyn till Sjödin, fångförarna och icke minst medresenärerna
ha nämligen med styrka talat för att icke låta transporten ske
med järnväg.

Då nu transporten med järnväg likväl kom till stånd, kan det i och för
sig icke föranleda någon berättigad anmärkning att Sjödin med hänsyn till
vad som förevarit belädes med handfängsel. Utredningen visar ock, att det
varit främst genom Sjödins eget beteende som medresenärernas uppmärksamhet
fästes vid handbojorna.

I betraktande av vad fångvårdsstyrelsen upplyst angående de ytterligt
besvärliga och pressande förhållanden, under vilka personalen å Härlandaanstalten
hade att arbeta vid ifrågavarande tid, finner jag den bristande
förtänksamhet som visats med avseende å transporten icke böra läggas
vederbörande tjänstemän till last såsom fel. Med hänsyn härtill och då
fångvårdsstyrelsen förklarat sig ämna i rundskrivelse till samtliga styresmän
vid fångvårdsanstalterna lämna vissa kompletterande anvisningar till
bestämmelserna i 39 § straffverkställighetslagen, låter jag bero vid mina
här gjorda uttalanden.

I skrivelsen anhöll jag slutligen, att fångvårdsdirektören måtte delge berörda
tjänstemän mina i saken gjorda uttalanden.

21. På vilken myndighet ankommer det att förelägga icke häktad,
till frihetsstraff dömd person att inställa sig å fångvårdsanstalt
för straffets avtjänande?

Den 18 juli 1957 införpassade t.f. landsfiskalen i Byske distrikt Åke Mellquist
en person G. V till fångvårdsanstalten i Härnösand för avtjänande av
honom ådömt frihetsstraff.

I en den 10 oktober 1957 hit inkommen skrift anförde V klagomål över
att han icke erhållit föreläggande att själv inställa sig å anstalten.

I infordrat yttrande anförde Mellquist följande: Den 13 juli 1957 hade
till honom inkommit en resolution från fångvårdsstyrelsen, vari begärts
handräckning för in förpassande av klaganden, som var bosatt inom landsfiskalsdistriktet,
till fångvårdsanstalten i Härnösand. Mellquist hade med
anledning därav tagit kontakt med Härnösandsanstalten för att kontrollera,
huruvida klaganden av fångvårdsstyrelsen erhållit föreläggande att själv
inställa sig å anstalten. En tjänsteman hade förklarat, att klaganden erhållit
sådant föreläggande, samt tillagt att begäran om handräckning aldrig

103

brukade utsändas förrän den dömde underlåtit att efterkomma en från
fångvårdsstyrelsen utsänd uppmaning att frivilligt inställa sig. — Mellquist
redogjorde vidare för omständigheterna vid klagandens omhändertagande.

Med anledning av vad Mellquist anfört infordrades yttrande av fångvårdsdirektören
vid Härnösandsanstalten F. Karlström. Denne anförde:
När domen mot klaganden vunnit laga kraft, hade fångvårdsstyrelsen i vanlig
ordning översänt resolution jämte verkställighetshandlingar till fångvårdsdirektören
vid norra anstaltsgruppen i och för klagandens placering
å anstalt inom nämnda grupp. Dessa handlingar hade inkommit till anstalten
i Härnösand den 11 juli 1957 och dagen därpå vidarebefordrats till
landsfiskalen i Byske distrikt med påteckning att klaganden skulle intagas
å fångvårdsanstalten i Härnösand. — Fångvårdsstyrelsen föreläde icke
dömd person att själv inställa sig å anstalt. Sådant föreläggande meddelades
av vederbörande polismyndighet. Vad anginge Mellquists uppgift om hans
samtal med en tjänsteman vid anstalten kunde ingen å anstalten erinra sig
något sådant samtal. Karlström kunde svårligen tänka sig att en tjänsteman,
som tillfrågats, verkligen kunnat lämna en sådan förklaring som Mellquist
angivit. En dylik uppgift skulle nämligen vara fullständigt absurd.
Det vore möjligt, att Mellquist kontaktat anstalten och därvid fått ett svar
på sin förfrågan, men det vore tydligt, att han helt missuppfattat svaret.

I ett därefter infordrat nytt yttrande anförde Mellquist bland annat
följande: När fångvårdsstyrelsens resolution inkom till Mellquist hade han
observerat, att på handlingen saknats uppgift, huruvida klaganden av fångvårdsstyrelsen
förelagts att själv inställa sig å fangvårdsanstalten i Härnösand.
Det hade varit av denna anledning som Mellquist satt sig i förbindelse
med anstalten, där han samtalat med en kvinnlig tjänsteman, vars namn
han numera icke kunde erinra sig. De upplysningar, som därvid lämnats,
hade Mellquist redovisat i sitt tidigare yttrande i saken. Någon missuppfattning
från Mellquists sida rörande vad vid samtalet förekommit förelåge
knappast.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande i skrivelse till Mellquist upptagna uttalanden.

Rörande förfarandet vid straffdoms befordran till verkställighet, då den
dömde icke är häktad och ej avgivit nöjdförklaring, stadgas i 13 § andra
stycket lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in.
följande: ”Är den dömde icke häktad i målet, skall polismyndigheten i den
ort, där han vistas, för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt,

vari han cidigt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas.---•

Finnes det kunna ske utan fara för att han avviker, må den dömde i stället

104

för att förpassas till fångvårdsanstalt föreläggas att inställa sig vid sådan
anstalt.”

Redan ordalydelsen av det nu återgivna stadgandet tyder på att det i nu
angivna fall är förpassningsmyndigheten och icke fångvårdsstyrelsen eller
annan fångvårdsmyndighet som har att under angiven förutsättning förelägga
den dömde att inställa sig å fångvårdsanstalt. Denna tolkning vinner
stöd av uttalanden under förarbetena till lagrummet (se prop. nr 127/1949
s. 13 o. f. och s. 20) och bestyrkes ytterligare av stadgandet i 5 § tredje
stycket kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av domar i
vissa brottmål in. m. Däri utsäges bland annat följande: ”Sedan domen
vunnit laga kraft mot den dömde såvitt angår honom ådömt ansvar, skall
fångvårdsstyrelsen ofördröjligen översända domen jämte därvid fogade
handlingar till fangvardsdirektören vid den anstaltsgrupp, inom vilken
straffet eller skyddsåtgärden skall verkställas. Det åligger fångvårdsdirektören
att vidarebefordra domen till polismyndigheten i den ort där den
dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas och därvid meddela, i
vilken anstalt straffet eller skyddsåtgärden skall verkställas.” Fångvårdsdirektören
skall således alltid översända domen till polismyndigheten. Tanken
bakom denna regel måste vara den, att det är polismyndigheten som
skall avgöra, om den dömde skall förpassas eller föreläggas att själv inställa
sig.

•Enligt vad jag inhämtat har också fångvårdsstyrelsen städse tolkat bestämmelsen
i 13 § andra stycket straffverkställighetslagen på nu angivet
sätt, I enlighet härmed förelägger styrelsen — som i regel saknar kännedom
om på vilken anstalt vederbörande kommer att intagas — icke den dömde
att inställa , sig å fångvårdsanstalt. Icke heller fångvårdsdirektören vid
vederbörande centralanstalt — som placerar den dömde å viss anstalt inom
anstaltsgruppen — meddelar sådant föreläggande, utan det ankommer på
förpassningsmyndigheten att besluta därom. Detta förhållande har även
kommit till uttryck i ett fångvårdsstyrelsens cirkulär den 21 december
1956, nr 7, angående straffdoms befordran till verkställighet in. in.

I förevarande fall har det således ankommit på Mellquist att avgöra, om
klaganden skulle förpassas till fångvårdsanstalten eller föreläggas att själv
inställa sig a denna, och anledning har saknats att efterhöra, om fångvårdsstyrelsen
meddelat klaganden sadant föreläggande. Vad som förekommit
vid det telefonsamtal Mellquist haft med Härnösandsanstalten kan numera
icke klarläggas. Framhållas bör emellertid att, om beskedet haft det av
Mellquist angivna innehållet, det varit oriktigt. Huru därmed än må förhålla
sig, kan någon anmärkning icke riktas mot Mellquists åtgärd att förpassa
klaganden till fångvårdsanstalten. Av den utredning som Mellquist
härstädes förebragt framgar nämligen, att åtgärden i och för sig varit befogad.
Jag låter därför i ärendet bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

105

22. Fråga om frihetsstraff må bringas i verkställighet under tid

då ansökan om att av nåd beviljas anstånd med verkställigheten
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning

Av handlingarna i ett genom klagomål av Nils Sjunne Brorsson härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Genom dom den 24 oktober 1955 dömdes Brorsson av rådhusrätten i
Malmö till straffarbete åtta månader. Domen vann laga kraft vid fullföljdstidens
utgång den 14 november 1955.

I ansökan den 18 november 1955 anhöll Brorsson att av nåd bliva befriad
från det honom ådömda straffet. Enligt beslut den 30 december 1955
fann Kungl. Maj:t icke skäl att bifalla ansökningen.

På ansökan av Brorsson beviljade länsstyrelsen i Malmöhus län genom
beslut den 9 februari 1956 anstånd med straffets verkställande till och med
den 12 maj 1956.

Efter en den 13 april 1956 inkommen ansökan av Brorsson beviljade
Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juni 1956 ytterligare uppskov med
straffverkställigheten till den 12 juli 1956.

Brorsson hade emellertid den 24 maj 1956 av polismyndigheten i Malmö
förpassats till fångvårdsanstalten i Malmö för verkställighet av straffet.
Den 28 juni 1956 delgavs han på nämnda anstalt Kungl. Maj:ts beslut
den 15 juni 1956. I enlighet med Brorssons önskan blev straffverkställigheten
icke avbruten.

I den hit inkomna klagoskriften anförde Brorsson följande.

Brorsson bedreve hönserirörelse. Den egentliga högsäsongen i rörelsen
inträffade under första hälften av året och brukade vara avslutad omkring
mitten av juli månad. Sedan Brorsson den 24 oktober 1955 ådömts förenämnda
straff, hade han, med hänsyn till skötseln av rörelsen, hos länsstyrelsen
ansökt om uppskov med straffverkställigheten. Omsider hade det
stått klart för honom, att det uppskov, han beviljats av länsstyrelsen, icke
skulle vara tillräckligt för att han skulle hinna avsluta arbetet för säsongen.
Han hade därför hos Kungl. Maj:t ansökt att av nåd erhålla ytterligare
uppskov. Då Brorsson på aftonen den 18 maj 1956 återvänt till sitt hem
från en resa, hade hans hustru upplyst honom, att polisen anmodat henne
att till Brorsson framföra att han skulle söka kontakt med polisen. Eftersom
Brorsson kommit hem sent och det påföljande dag varit pingstafton,
hade Brorsson först efter pingsthelgen eller den 22 maj 1956 ringt till polisen.
Därvid hade han fått besked att han inom tjugufyra timmar skulle
inställa sig på fångvårdsanstalten i Malmö för verkställighet av straffet.
Då Brorsson invänt, att han hos Kungl. Maj:t ansökt om förlängt uppskov
med straffverkställigheten, hade han fått det beskedet att berörda omständighet
icke utgjorde hinder för verkställighet. Påföljande dag, den 23 maj,

106

hade Brorsson vid telefonsamtal med polisen anhållit om en dags uppskov
med verkställigheten med hänsyn till brådskande göromål. Polisen
hade icke lämnat uttryckligt besked, och Brorsson hade fått den uppfattningen
att hinder icke förelegat. Den 24 maj klockan 6 hade polisen emellertid
utan föregående varning hämtat Brorsson i hans hem och fört honom
till fångvårdsanstalten. Enligt Brorssons åsikt hade han bort medgivas
anstånd med straffets verkställande till dess nådeansökningen behandlats.
Polisen hade känt till nådeansökningen; dessutom hade polisen varit medveten
om att anledning icke förelegat att misstänka, att Brorsson skulle
söka undandraga sig verkställigheten genom att avvika.

På anmodan inkom t. f. polismästaren i Malmö Bertil Finnberg med
yttrande i ärendet. Finnberg åberopade därvid en den 2 augusti 1956 inom
polisen upprättad promemoria. I denna anfördes: Sedan Kungl. Maj:t den
30 december 1955 avslagit Brorssons första nådeansökan, hade polisen erhållit
ärendet för verkställighet av straffet. Ärendet hade tilldelats förste
poliskonstapeln Göte Nordh. Denne hade den 1 februari 1956 uppsökts av
Brorsson, som därvid medfört en till länsstyrelsen ställd ansökan om uppskov
med verkställigheten av straffet till och med den 12 maj 1956. Brorsson
hade förfrågat sig om möjligheten att erhålla ytterligare uppskov.
Nordh hade upplyst Brorsson om möjligheten att hos Konungen ansöka
att av nåd få uppskov utöver den tid länsstyrelsen kunde bevilja. Samtidigt
hade Nordh påpekat, att Brorsson i så fall borde ingiva sin ansökan
snarast möjligt, enär sagda ansökan icke medförde anstånd med straffverkställigheten
på samma sätt som den av Brorsson tidigare inlämnade
nådeansökningen. Besked i saken måste nämligen komma polisen tillhanda,
innan det av länsstyrelsen eventuellt beviljade anståndet utgått. Brorsson
hade förefallit tveksam om lämpligheten att ingiva dylik nådeansökan. Han
hade nämligen yttrat någonting om att, om denna beviljades, han då
komme i samma belägenhet beträffande sin rörelse 1957 och kanske då
skulle komma att göra ännu större förluster. Sedan länsstyrelsen beviljat
uppskov med verkställigheten till och med den 12 maj 1956, hade Brorsson
någon dag i mitten av april 1956 meddelat, att han ämnade ansöka hos
Konungen om ytterligare uppskov. Samtidigt hade han förfrågat sig om
möjligheterna därtill och erhållit samma besked som tidigare. Samma dag
som uppskovet utgått, den 12 maj 1956, hade Nordh försökt att per telefon
komma i förbindelse med Brorsson i dennes bostad men hade av Brorssons
hustru, som svarat, fått besked om att Brorsson var bortrest. Först den
22 maj 1956 hade Nordh kommit i kontakt med Brorsson per telefon.
Brorsson hade därvid omtalat, att han ingivit ansökan om att av nåd få
uppskov med straffverkställigheten. Nordh hade upprepat, att polisen
genom fångvårdsstyrelsen måste erhålla besked om att uppskov beviljats
för att kunna handla därefter. Nordh hade vidare förklarat, att eftersom

107

sådant besked icke kommit polisen tillhanda, komme införpassningen att
verkställas, och anmodat Brorsson att påföljande dag, den 23 maj 1956,
infinna sig å Nordhs tjänsterum för sagda åtgärd. Brorsson hade lovat att
infinna sig men underlåtit detta. Den 24 maj 1956 klockan 6.15 hade
Brorsson påträffats i sin bostad och efter omkring en timme avförts till
fångvårdsanstalten i Malmö.

Fångvårdsstyrelsen inkom därefter med infordrat utlåtande, däri styrelsen
anförde: Bestämmelser om verkställighetens inledande när någon, som
icke vore häktad i målet, dömts till straffarbete eller fängelse, funnes intagna
i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
in. m. samt i kungörelserna den 21 juni 1946 nr 298 angående översändande
av domar i vissa brottmål och nr 300 angående straffdoms befordran till
verkställighet, i deras lydelse enligt ändringskungörelser den 21 juli 1954
nr 597 och 598, ävensom i ett av fångvårdsstyrelsen den 25 september 1954
utfärdat cirkulär, nr 4, angående straffdoms befordrande till verkställighet
m. m. Enligt 13 § straffverkställighetslagen skulle den dömde, när straffet
skulle verkställas, förpassas till fångvårdsanstalt eller, om det kunde ske
utan fara för att han avveke, föreläggas att själv inställa sig vid sådan
anstalt. Från denna huvudregel om omedelbar verkställighet gällde enligt
15 § nämnda lag vissa undantag innebärande dels att verkställigheten skulle
under vissa förutsättningar anstå när ansökan om nåd ingivits före verkställighetens
början, dels att länsstyrelse kunde i vissa fall på ansökan av
den dömde bevilja honom uppskov med straffverkställigheten, i regel högst
sex månader räknat från den dag, då domen vann laga kraft mot honom.
Till dessa stadganden anslöte sig vissa tillämpningsbestämmelser innebärande
att underrättelse till fångvårdsstyrelsen så snart ske kunde skulle
sändas från nedre justitierevisionen, när till revisionen inkommit nådeansökning
som kunde föranleda anstånd med verkställighet, och från länsstyrelse,
när denna meddelat beslut om uppskov med verkställighet. De i
15 § första stycket verkställighetslagen meddelade bestämmelserna om anstånd
med verkställighet när nådeansökan ingivits åsyftade icke att tillgodose
den dömdes intresse av att med hänsyn till särskilda förhållanden
få uppskov med straffets påbörjande — detta syfte tillvaratoges genom den
i 15 § andra stycket anvisade möjligheten att hos länsstyrelsen anhålla om
sådant uppskov — utan att förhindra att den dömde tvingades påbörja
avtjänandet av ett straff, vilket sedermera av nåd helt efterskänktes eller
nedsattes till böter eller utbyttes mot villkorlig dom, varjämte till stöd för
anståndsregeln anförts att Konungens fria prövning av nådeansökningen
skulle i viss mån åsidosättas genom att straffet redan börjat avtjänas (se
prop. 1945 nr 342 s. 141). Härmed sammanhängde, att regeln om anstånd
icke gällde vid alla slag av nådeansökningar utan endast när ansökningen
avsåge att den dömde skulle av nåd bliva befriad från straffet eller få detta

108

nedsatt till böter eller erhålla villkorlig dom och vidare endast när nåd icke
tidigare sökts i målet. Den för nedre justitierevisionen föreskrivna skyldigheten
att underrätta fångvårdsstyrelsen när nådeansökan inkommit gällde
endast sådan nådeansökan som kunde föranleda anstånd med verkställigheten.
Underrättelse till fångvårdsstyrelsen om ingiven nådeansökan sändes
av nedre justitierevisionen i form av diariebevis, som fångvårdsstyrelsen,
om verkställighetshandlingarna ej kvarlåge hos styrelsen, omedelbart
vidarebefordrade till vederbörande polismyndighet med hänvisning till tidigare
resolution och med erinran att i anledning av nådeansökningen vidare
åtgärder för domens befordran till verkställighet skulle inställas (se prop.
1945 nr 342 s. 224). I nedre justitierevisionens diariebevis angåves i regel
endast att ansökan om nåd ingivits och således ej i vilket avseende den
dömde sökt nåd. Fångvårdsstyrelsen finge i regel icke något diariebevis,
när en tidigare nådeansökan hade prövats, och torde vanligen ej heller erhålla
sådant bevis när den dömde endast begärt att av nåd få uppskov
med straffverkställigheten. När styrelsen, vilket undantagsvis inträffade, i
sådana fall finge underrättelse om nådeansökningen genom diariebevis eller
pa annat sätt, t. ex. genom telefonsamtal från vederbörande revisionssekreterare,
brukade styrelsen omedelbart vidare befordra underrättelsen till
den polismyndighet som erhållit verkställighetshandlingarna. Härvid brukade
styrelsen, om den dömde tidigare sökt nåd eller om det vore känt att
nådeansökningen endast avsåge uppskov, utelämna den erinran som eljest
gjordes om att vidare åtgärder för verkställighet ej skulle äga rum. Vid
förfrågningar från polismyndighet — telefonsamtal i detta avseende förekomme
ibland även i fall då polisen men ej fångvårdsstyrelsen fått vetskap
om nådeansökningen — ansåge sig fångvårdsstyrelsen icke böra meddela
några bindande anvisningar om förfarandet men brukade upplysa om att
det i praxis ej sällan förekomme att polismyndighet även i fall som nu sagts
uppskjutit verkställigheten i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i nådeärendet,
självfallet under den alltid gällande förutsättningen att fara för avvikande
ej ansåges föreligga. Undantagsvis förekomme att fångvårdsstyrelse
pa begäran av polisen eller av vederbörande revisionssekreterare
eller pa eget initiativ — förmedlade en underrättelse om den ungefärliga
tidpunkt, då beslut i anledning av nådeansökningen komme att föreligga.

I förevarande fall — fortsatte fångvårdsstyrelsen — hade den av Brorsson
åberopade nådeansökningen, som föregåtts av en tidigare ansökan om
nåd, endast avsett förlängt uppskov med straffverkställigheten utöver den
maximitid av sex månader som länsstyrelsen ägt bevilja. Fångvårdsstyrelsen
hade icke genom diariebevis eller på annat sätt fått vetskap om nådeansökningens
ingivande. Av handlingarna framginge att polismyndigheten
däremot haft kännedom därom. Någon skyldighet för polismyndigheten att
låta verkställigheten anstå i avvaktan på beslut i nådeärendet hade icke
förelegat. Den fakultativa möjlighet därtill, som i praxis ansåges föreligga,

109

hade i förevarande fall icke utnyttjats av polismyndigheten. Huruvida
detta bort ske vore en fråga som — åtminstone på grundval av det föreliggande
utredningsmaterialet — undandroge sig fångvårdsstyrelsens bedömande.
Detsamma gällde den av Brorsson berörda, på polismyndighetens
prövning ankommande frågan huruvida han, efter utgången av det enligt
länsstyrelsens beslut beviljade uppskovet, hade bort föreläggas att själv
inställa sig vid fångvårdsanstalt i stället för att under bevakning förpassas
dit. Fångvårdsstyrelsen ville slutligen till förebyggande av missförstånd
framhålla, att straffverkställigheten hade bort avbrytas när nådebeslutet
om ytterligare uppskov med verkställigheten ankommit till fångvårdsanstalten,
därest den dömde icke såsom i förevarande fall hade avstått från
att begagna sig av uppskovet.

Brorsson lämnades härefter tillfälle att inkomma med påminnelser.

I en till polismästaren i Malmö avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Såsom fångvårdsstyrelsen påpekat har Brorssons ansökan att av nåd
erhålla anstånd med verkställigheten av straffet icke medfört hinder för
verkställigheten. Ej heller eljest ha omständigheterna varit sådana, att fog
finnes för anmärkning mot polismyndigheten för att beslutet i nådeärendet
icke avvaktats.

Det kan ur vissa synpunkter förefalla att vara en brist i gällande bestämmelser
att frihetsstraff kan bringas i verkställighet under tid som ansökan
om att av nåd beviljas anstånd med verkställigheten är beroende av Kungl.
Maj:ts prövning. Å andra sidan skulle införande av föreskrift om hinder
för verkställighet under angivna förhållanden kunna leda till missbruk. I
praxis förekommer emellertid att polismyndighet — om i samband med
åtgärd för verkställighet upplyses, att ansökan gjorts hos Kungl. Maj:t att
av nåd erhålla anstånd med verkställigheten — efter upplysningar av vederbörande
tjänsteman i justitiedepartementet eller justitierevisionen dröjer
en kortare tid med verkställigheten, om skälen för ansökningen synas
tungt vägande och fara ej anses vara för handen att den dömde kommer
att avvika. Mot denna praxis kan någon befogad erinran ej riktas.

Vidkommande frågan, huruvida Brorsson efter utgången av det enligt
länsstyrelsens beslut beviljade uppskovet hade bort föreläggas att själv
inställa sig vid fångvårdsanstalten i stället för att under bevakning förpassas
dit, får jag framhålla, att avgörande för polismyndighetens prövning
härutinnan bort vara, huruvida fara förelåg för att Brorsson skulle avvika,
om han betroddes med ett sådant föreläggande (jfr departementschefen i
prop. nr 342/1945 s. 138). Ett dylikt bedömande är ofta vanskligt. Såvitt

Ilo

utredningen ger vid handen kan det enligt min mening icke komma i fråga
att lägga någon tjänsteman vid polismyndigheten till last såsom tjänstefel,
att man i förevarande fall ansett det lämpligare att utan sådant föreläggande
förpassa Brorsson till anstalten.

På grund av vad sålunda anförts finner jag klagomålen icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

I). Framställningar till Konungen m. m.

''23. Yttrande över betänkande med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän

Genom remiss den 19 januari 1957 beredde Kungl. Maj:t justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över ett av särskilt tillkallade sakkunniga
den 16 januari 1957 avgivet betänkande — ”JO och kommunerna” —
med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän (SOU 1957: 2).

Med anledning därav avgav jag den 12 februari 1957 yttrande, däri jag
beträffande 27 § i instruktionsförslaget ifrågasatte lämpligheten av att
föreskrifter rörande sättet för tillsättning av tjänstemän vid ombudsmansexpeditionerna
intoges i instruktionen för ombudsmännen samt förklarade
att, då övriga bestämmelser i förslaget syntes mig väl avvägda, jag därutöver
icke hade något att erinra mot vad kommittén föreslagit.

Sedan proposition i ämnet, nr 127, förelagts 1957 års riksdag samt riksdagen
med viss ändring antagit ett vid propositionen fogat förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän, utfärdades den 24 maj 1957 instruktion
(SFS nr 165).

24. Framställning angående bättre tillgodoseende av skyddskonsulents
behov av kännedom om den, som dömts
villkorligt med övervakning utan att personundersökning
ägt rum i målet, m. m.

Den 16 mars 1957 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik
till Konungen följande framställning:

Enligt 4 § kungl. kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skall,
då domstols avgörande, varigenom villkorlig dom med övervakning meddelats,
vunnit laga kraft mot den dömde, till statens skyddskonsulent i

distriktet översändas avskrift av domen jämte ett exemplar av berättelsen
om särskild förundersökning (numera personundersökning).

Vid en av mig i maj månad 1956 företagen inspektion av Stockholms
rådhusrätts tionde avdelning iakttog jag följande. I ett mål, B 30/56,
hade rådhusrätten dömt en person till straffarbete fyra månader, villkorlig
dom med övervakning. I målet hade ej verkställts personundersökning, men
motsvarande utredning hade på annat sätt varit tillgänglig för rätten.
Sedan domen vunnit laga kraft, hade till vederbörande skyddskonsulent
expedierats endast ett exemplar av domen.

Med anledning därav påpekade jag vid inspektionen, att det i enlighet
med syftet med stadgandet i 4 § kungörelsen den 31 oktober 1947 kunde
vara lämpligt att, när personundersökning icke verkställts i målet, tillställa
skyddskonsulenten avskrift av den motsvarande utredning som legat till
grund för domstolens bedömande av den tilltalades personliga förhållanden.

Rådmannen Gunnar Hedelius, vilken såsom ordförande å avdelningen
var tillstädes vid inspektionen, förklarade sig skola upptaga ifrågavarande
spörsmål till överläggning med skyddskonsulenten.

På anmodan av mig avgav därefter rådhusrätten yttrande i ärendet och
anförde däri följande.

Det syntes lämpligt att i fall av ifrågavarande art genom domstolens
försorg verkställdes utdrag ur de handlingar, som i målet tjänat till underlag
för bedömande av den brottsliges person, och att detta utdrag jämte
domen överlämnades till skyddskonsulenten. Skyddskonsulenten, med vilken
spörsmålet dryftats, hade uttalat att det från hans synpunkt icke erfordrades,
att personutredningen i dess helhet redovisades, utan att det för
överskådlighetens skull snarare vore att föredraga, att endast det väsentligaste
för bedömande av den brottsliges levnadsomständigheter medtoges
i utdraget. — I det mål, som närmast föranlett att spörsmålet av JO upptagits,
hade upplysts att den tilltalade år 1951 dömts villkorligt av Stockholms
rådhusrätt, varvid rådhusrätten skolat vara övervakningsdomstol,
samt att han år 1953 dömts till ungdomsfängelse. Man torde med hänsyn
till dessa förhållanden ha utgått från att personutredning rörande den tilltalade
redan funnits tillgänglig hos skyddskonsulenten och därför icke närmare
reflekterat över frågan, huruvida ytterligare utredning om den tilltalades
person lämpligen borde tillställas skyddskonsulenten.

Sedan jag därefter anhållit att fångvårdsstyrelsen måtte, efter hörande
av lämpligt antal skyddskonsulenter, inkomma med utlåtande, överlämnade
fångvårdsstyrelsen yttranden från skyddskonsulentema i Stockholms
distrikt för unga, Stockholms distrikt för äldre, Upplands och Södertörns
distrikt, Södermanlands-Östergötlands distrikt, Skåne-Blekinge distrikt,
Göteborgs distrikt för unga och för Halland, Göteborgs distrikt för äldre
och för Bohuslän, Västgöta-Dals distrikt, Gävleborgs distrikt och Norrbottens
distrikt samt anförde i eget utlåtande följande.

112

För att erhålla kännedom om en tilltalads personliga egenskaper och
miljöförhållanden till ledning vid valet av behandlingsform m. m. hade
domstolen i regel tillgång till viss personutredning. Denna utredning kunde
vara mer eller mindre omfattande och bestå av upplysningar vid förundersökning,
personundersökning enligt lagen om personundersökning i brottmål,
läkarintyg enligt 4 § sistnämnda lag, med personundersökning jämställd
utredning (såsom personakt förd inom ungdoms- eller alkoholistvården
eller av internerings- eller ungdomsfängelsenämnden eller — i form
av behandlingsjournal — förd å fångvårdsanstalt eller av skyddskonsulent)
samt undersökning enligt sinnessjuklagen. Enligt fångvårdsstyrelsens mening
vore det av synnerlig vikt att samma personutredning, som förelegat
vid domstolen, bleve tillgänglig för de myndigheter, som hade hand om
verkställigheten av de av domstolen beslutade åtgärderna, för att dessa
myndigheter skulle få nödiga informationer för behandlingen av den dömde.
Vissa bestämmelser hade i detta syfte meddelats i olika författningar.
För fångvårdens del funnes dessa bestämmelser dels i den ovan återgivna
4 § kungl. kungörelsen den 34 oktober 1947, dels ock i kungl. kungörelsen
den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m. m.
i dess lydelse enligt kungl. kungörelse den 5 oktober 1956, som trätt i kraft
den 1 november 1956. I 2 § av denna författning stadgades att om tilltalad,
som vore häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, dömts till straffarbete,
fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering, skulle till
styresmannen för anstalten (föreståndaren för häktet) i förekommande fall
översändas ett exemplar av berättelse om personundersökning enligt lagen
om personundersökning i brottmål och av läkarintyg, som enligt nämnda
lag avgivits beträffande den dömde, så ock av utlåtande över verkställd
sinnesundersökning. I 5 § föreskreves att om tilltalad, som icke
vore häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, dömts till straffarbete,
fängelse, förvaring eller internering, skulle till fångvårdsstyrelsen
översändas de handlingar, som omnämnts i 2 § (berättelse om personundersökning,
läkarintyg, utlåtande över sinnesundersökning) eller, när
personundersökning eller sinnesundersökning ej ägt rum och där ej allenast
vore fråga om förvandlingsstraff för böter, avskrift av akten i målet
såvitt rörde den dömdes personliga förhållanden. I 6 § stadgades att om
tilltalad, som icke vore häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, dömdes
till ungdomsfängelse och domen skulle gå i verkställighet utan hinder
av att den ej vunnit laga kraft, till polismyndigheten i den ort, där den
dömde hade sitt hemvist eller eljest veterligen vistades, skulle översändas
de handlingar, som omnämnts i 2 § (berättelse om personundersökning,
läkarintyg, utlåtande över sinnesundersökning). Slutligen stadgades i 14 §
att domstolen, om den dömde i fall som avsåges i 2, 5 eller 6 § ålagts att
undergå straffarbete i sex månader eller däröver eller fängelse under sådan
tid eller dömts till ungdomsfängelse, förvaring eller internering, skulle till

113

befattningshavare eller myndighet, som i de sistnämnda tre paragraferna
angivits, jämväl översändas avskrift av akten i målet såvitt anginge den
dömde, varvid avskriften, om det funnes lämpligt, kunde begränsas till att
avse vad som vore av betydelse för vinnande av kännedom om den dömdes
personliga förhållanden eller om bevekelsegrundema till eller de huvudsakliga
omständigheterna vid brottet; varjämte 14 § innehölle en generell
föreskrift att handlingar, som enligt 2, 5, 6 och 14 §§ skulle översändas, alltid
skulle komma styresmannen vid den anstalt, där straffet eller skyddsåtgärden
verkställdes, tillhanda.

Om man utginge — anförde fångvårdsstyrelsen vidare — från den principiella
synpunkten att kriminalvårdens tjänstemän — bland dem skyddskonsulenterna
— skulle få del av samma personutredningsmaterial som
domstolarna haft till sitt förfogande, vore de i ämnet hittills utfärdade,
ovan återgivna bestämmelserna icke tillfyllest. Bäst tillgodosett vore materialet
beträffande till tidsbestämt straff i minst sex månader eller ungdomsfängelse,
förvaring eller internering dömda personer; här tillhandahölles
i regel alla behövliga handlingar (berättelse om personundersökning,
läkarintyg och utlåtande över sinnesundersökning samt därutöver avskrift
av akten i målet såvitt anginge den dömde). Enligt fångvårdsstyrelsens
mening borde de sist berörda bestämmelserna utsträckas att gälla även
övriga kategorier dömda, särskilt dem som erhållit villkorlig dom. I fråga
om villkorligt dömda borde skyddskonsulenten — i överensstämmelse med
nu på åtskilliga håll tillämpad praxis — utöver berättelse om personundersökning
erhålla läkarintyg enligt lagen om personundersökning i brottmål,
utlåtande över verkställd sinnesundersökning samt därutöver, särskilt när
personundersökning eller sinnesundersökning ej ägt rum, avskrift av akten
i målet såvitt rörde den dömde; detta vore det fall som direkt berördes i
remissen. Det vore önskligt, att den avskrift av akten i målet, som enligt
vad nu för vissa fall vore stadgat skulle överlämnas till befattningshavare
eller myndighet, skulle omfatta all den personutredning, som funnes tillgänglig
i målet. Av särskilt intresse vore här det material, som av domstolarna
infordrades såsom lån och som i regel icke införlivades med akten
i målet. Detta material utgjordes i huvudsak av olika myndigheters personakter.
En del av dessa, exempelvis ungdomsfängelse- och interneringsnämndemas
akter, kunde styresmännen vid fångvårdsanstalterna och
skyddskonsulenterna utan svårighet själva erhålla till låns. Annorlunda törhölle
det sig med akter tillhörande vissa kommunala organ, såsom nyktcrhetsnämnder
och barnavårdsnämnder, samt anstalter inom alkoholistvårdens
och ungdomsvårdens områden. Dessa akter vore många gånger så vidlyftiga,
att utskrift av dem ej rimligen kunde ombesörjas av domstol.
Frågan om tillhandahållandet av sådant personutredningsmaterial åt kriminalvården
syntes därför böra lösas från fall till fall. Ett minimum av
information finge anses vara, att vederbörande fångvårdsmyndighet (fång -

g _ Justitieombudsvianncns umbet sbcriittrlsc till 105S års riksdag.

114

vårdsstyrelsen, styresman vid fångvårdsanstalt, skyddskonsulent) — i de
fall då personundersökning ej skett — underrättades om vilket personutredningsmaterial
som förelegat vid domstolens avgörande och var materialet
förvarades. I detta sammanhang kunde hänvisas till ett i yttrandet av
skyddskonsulenten i Upplands och Södertörns distrikt gjort uttalande att
akt, som domstolen erhållit till låns från barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd,
borde kunna av domstolen överlämnas till skyddskonsulent för
återbefordran till nämnden. På grund av dessa överväganden funne styrelsen
anledning föreslå en generell bestämmelse, vilken skulle sammanfatta
och fullständiga de spridda stadganden som nu reglerade ifrågavarande område,
av innehåll att domstolen skulle, i förekommande fall, tillställa vederbörande
myndighet ett exemplar av berättelse om personundersökning enligt
lagen om personundersökning i brottmål och av läkarintyg, som enligt
nämnda lag avgivits beträffande den dömde, så ock av utlåtande över
verkställd sinnesundersökning ävensom att det ålåge domstolen att översända
avskrift av vad akten i målet i övrigt innehölle rörande den dömde
eller, därest så befunnes lämpligare, till myndigheten såsom lån överlämna
de handlingar, som legat till grund för domstolens bedömande av den dömdes
personliga förhållanden, eller, om dessa handlingar ej längre förvarades
hos domstolen, meddela myndigheten var handlingarna förvarades.

Enligt instruktionen den 1 oktober 1943 för statens skyddskonsulenter
och skyddsassistenter har skyddskonsulent att inom sitt distrikt taga befattning
med övervakning, tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt
dömda och villkorligt frigivna. Han skall därvid söka främja åtgärder
för omhändertagande av villkorligt dömda och frigivna ävensom
lämna råd och upplysningar åt föreningar och enskilda, vilka inom distriktet
utöva sådant hjälparbete, samt söka stödja deras verksamhet. Konsulent
har vidare att bistå övervakare för villkorligt dömda med råd och
upplysningar i vad som rör deras uppdrag ävensom söka lämna villkorligt
dömd hjälp och stöd vid förefallande behov.

För att skyddskonsulent skall kunna fullgöra vad sålunda åligger honom
måste han uppenbarligen äga kännedom om den villkorligt dömdes förhållanden
icke blott i vad angår den brottsliga gärning, för vilken denne
blivit dömd, utan även beträffande hans levnadsomständigheter såväl
vid tiden för brottet som dessförinnan. Då personundersökning ägt rum
och häröver upprättad berättelse jämte dom i målet överlämnas till skyddskonsulenten,
erhåller denne ett någorlunda tillräckligt material för fullgörande
av sitt uppdrag. Då däremot villkorlig dom med övervakningmeddelats
utan att personundersökning skett i målet, finnes ingen dylik
berättelse om den dömdes förhållanden att tillställa skyddskonsulenten.

115

Emellertid skall i sådant fall utredning i annan ordning ha förebragts om
den tilltalades levnadsomständigheter m. m. (se 2 § andra stycket lagen om
personundersökning i brottmål). Starka skäl tala för att domstolen då bör
bringa denna utredning till skyddskonsulentens kännedom. På många håll
synas domstolarna också i dessa fall av eget initiativ giva skyddskonsulenten
del av utredningen. Att så sker är dock icke regel, och någon skyldighet
att översända utredningen är icke stadgad. Enligt min mening föreligger
därför behov av en bestämmelse, som ålägger domstol skyldighet att — då
villkorlig dom med övervakning meddelats utan att personundersökning
verkställts i målet •— låta skyddskonsulenten få del av den motsvarande
utredning som förebragts om den dömdes levnadsomständigheter.

Då det vidare måste anses önskvärt att skyddskonsulent regelmässigt och
utan att nödgas själv vidtaga efterforskningar får del av de uppgifter
rörande den dömdes person, som må ha lämnats utöver vad som framgår
av berättelsen om personundersökningen, synes det mig kunna ifrågasättas,
om icke domstol, när ett exemplar av verkställd personundersökning översändes,
bör vara skyldig att tillika låta skyddskonsulenten få del av de i
målet åberopade ytterligare handlingar, som innefatta kompletterande upplysningar
om den dömdes förhållanden.

I sitt utlåtande har fångvårdsstyrelsen påpekat önskvärdheten av att
jämväl fångvårdsmyndigheter, som ha att verkställa ådömda frihetsstraff,
erhålla bättre kännedom om de dömdas personliga förhållanden. Vad fångvårdsstyrelsen
härom anfört synes mig värt allt beaktande, och jag kan i
huvudsak instämma i styrelsens förslag i denna del.

Om en vidgad skyldighet ålägges domstolarna att giva skyddskonsulent
eller annan myndighet del av utredningen, uppkommer fråga om hur denna
skyldighet lämpligen bör utformas. Närmast till hands kan synas ligga
att föreskriva, att — om ej duplettexemplar kunna anskaffas av de ifrågavarande
handlingarna — domstolen skall låta avskriva dem. En annan
lösning, som ur vissa synpunkter måhända är mera lämplig, är att domstolen
översänder handlingarna till vederbörande såsom tillfälligt lån,
varefter skyddskonsulenten eller fångvårdsmyndigheten — som bäst kan
bedöma i vilka delar handlingarna äro av intresse — låter ombesörja avskrifter.
Slutligen kan förfarandet ordnas så, att domstolen lämnar vederbörande
uppgift om vilka handlingar som åberopats och var de finnas att
tillgå för eventuellt lån. Särskilt när fråga är om vidlyftiga akter som införskaffats
från annat håll kan sistnämnda metod vara att föredraga. Vilken
lösning som än väljes måste ett visst utrymme lämnas att laga efter
lägligheten i varje särskilt fall.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

116

Vid en av mig den 30 november 1956 företagen inspektion av fångvårdsanstalten
i Malmö anförde fångvårdsdirektören vid södra anstalt sgruppen
Einar Svensson följande.

Då straffdom översändes till anstalten för verkställighet, skulle enligt
särskilt stadgande vid domen fogas — där personundersökning icke ägt
rum — avskrift av akten i målet, såvitt rörde den dömdes personliga förhållanden.
I de flesta fall vore uppgifterna i sistnämnda hänseende mycket
knapphändiga. Sålunda framginge därav i regel icke något om den dömdes
hälsotillstånd och dylikt. Ofta förekomme ej heller uppgift om den
dömdes senaste arbetsanställningar. Uppgifter i nu nämnda hänseenden
vore av stor betydelse, då det gällde att avgöra, var den dömde skulle placeras.
Ofta hade det inträffat, att någon, som anvisats plats på koloni,
visat sig på grund av svag hälsa eller andra orsaker icke kunna sysselsättas
med där förekommande arbete. Omplacering hade då blivit nödvändig. —
Enligt Svenssons mening vore det angeläget att så fullständiga uppgifter
som möjligt lämnades angående omständigheter, vilka vore av betydelse i
nu förevarande hänseende.

Sedan jag med överlämnande av utdrag av det vid inspektionen förda
protokollet i sagda del anhållit att fångvårdsstyrelsen måtte avgiva utlåtande
i ämnet, inkom fångvårdsstyrelsen den 5 mars 1957 med dylikt
utlåtande. Efter att ha fått del av detta utlåtande förklarade Svensson
i en den 23 april 1957 till mig inkommen skrivelse sig icke ha något ytterligare
att anföra i ärendet.

Vid prövning av ärendet den 16 maj 1957 fann jag vad däri förevarit
icke föranleda annan åtgärd från min sida än att, då innehållet i handlingarna
syntes förtjänt av beaktande vid behandlingen och avgörandet
av ovanintagna av tjänstförrättande JO gjorda framställning, handlingarna
överlämnades till chefen för justitiedepartementet för kännedom.

Framställningen har remitterats till 1956 års eftervårdsutredning för avgivande
av yttrande.

25. Framställning angående den i 13 § lagen om fri rättegång
stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa fall för
part, som åtnjutit fri rättegång

Den 5 november 1957 skrev jag till Konungen följande:

I 13 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång stadgas att om part, som
åtnjutit fri rättegång, finnes efter rättegångens avslutande kunna utan
intrång i de medel som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet gälda rättegångskostnad,

117

som enligt nyssnämnda lag utgått av allmänna medel, må han på yrkande
av kronans ombudsman i den ort där parten har sitt hemvist förpliktas
att ersätta statsverket sådan kostnad, dock att, om dylik återbetalningsskyldighet
ålagts motpart eller annan, talan som nu sagts ej må väckas
med mindre det visas, att kostnaden icke kunnat uttagas av denne. Talan
får ej väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande. I sak motsvarande
regler gälla i fråga om kostnad, som av allmänna medel guldits
för verkställighet av dom eller utslag.

I anslutning till nu återgivna stadgande gäller enligt 10 § tredje stycket
tillämpningskungörelsen till nyssnämnda lag, att domstol är skyldig att,
då återkravsrätt till belopp överstigande 100 kronor föreligger och motparten
eller annan ej ålagts återbetalningsskyldighet till statsverket, därom
underrätta utmätningsmannen i den ort där den som åtnjutit fri rättegång
har sitt hemvist. Vidare stadgas i 11 § samma kungörelse motsvarande
underrättelseplikt för länsstyrelse, då återbetalningsskyldighet av domstol
ålagts motpart eller annan men därmed avsedd kostnad ej kan uttagas hos
den förpliktade. Flyttar den, som åtnjutit fri rättegång, anses den utmätningsman,
som mottagit underrättelse som förut sagts, vara pliktig att
vidarebefordra denna till utmätningsmannen å den nya bostadsorten.

Vid min inspektion den 28 november 1956 hos andre stadsfogden i Malmö
Börje Bjernstad anförde denne, att stadgandet i 13 § lagen om fri rättegång
åsamkade myndigheterna besvär och kostnader, vilka icke stode i
rimlig proportion till de belopp, som kunde uttagas på grund av stadgandet.
Bjernstad ifrågasatte därför, om icke stadgandet borde upphävas.

I en den 6 december 1956 till mig inkommen promemoria utvecklade
Bjernstad — i anslutning till en samtidigt ingiven sammanställning över
samtliga de fall, i vilka under tiden 1948—november 1956 underrättelser
enligt förenämnda stadganden i tillämpningskungörelsen inkommit till
stadsfogden i Malmö — ytterligare sina synpunkter i frågan. Bjernstad
kände icke till något fall, vare sig i Malmö eller annorstädes, där det i 13 §
lagen om fri rättegång omförmälda tillvägagångssättet tillgripits, nämligen
att talan väcktes vid domstol med yrkande om återbetalningsskyldighet
för den som tidigare åtnjutit fri rättegång. De som en gång haft denna
förmån hade tydligen icke inom femårsperioden efter rättegången fått sin
ekonomiska ställning så förbättrad, att den motiverat ett så kostnadskrävande
förfaringssätt som domstolsförfarandet skulle innebära. I praktiken
ginge det till så att i samband med den undersökning, som genom
exekutionsbiträden på utmätningsmannens uppdrag verkställdes vart eller
vart annat år i varje ärende, någon erbjöde sig att göra smärre avbetalningar.
Dylika avbetalningar emottoges givetvis. Oftast erlades dock endast
en eller annan avbetalning. Av sammanställningen framginge, att medel
influtit i blott omkring 3 procent av fallen. Sammanlagt hade under åtta
år influtit endast 4 662 kronor 55 öre av det belopp om tillhopa 325 164

118

kronor 21 öre, som upptagits i underrättelserna för dessa åtta år. Mot det
influtna beloppet stode allt det arbete, som nedlagts på ärendena av domare
och kontorspersonal vid domstolarna (alla instanser vore representerade),
av utmätningsmannen och hans biträde med diarieföring och kontroll
flera gånger om året, av exekutionsbiträdena (i Malmö f. n. 18 st.)
med undersökning minst en gång om året angående vederbörandes ekonomiska
ställning samt — i de fall avbetalningar inflöte — av personalen,
som ombesörjde uppdebitering och redovisning till länsstyrelsen genom den
s. k. månadsräkningen.

Länsstyrelserna i Malmöhus län och Stockholms län avgåvo härefter
infordrade yttranden i ärendet. Härvid voro fogade dylika av utmätningsmännen
i länen upprättade sammanställningar avseende åren 1950—1956
samt yttranden från de flesta av utmätningsmännen. De ingivna sammanställningarna
gåvo klart vid handen, att endast en försvinnande liten del av
här ifrågavarande belopp kunnat uttagas, nämligen i Malmöhus län 0,9
procent och i Stockholms län 0,o procent.

Samtliga de utmätningsmän, vilka avgivit egna yttranden, tillstyrkte —
på något enstaka undantag när — att frågan om avskaffande av återbetalningsskyldighet
för part, som åtnjutit fri rättegång, upptoges till övervägande.

Länsstyrelserna gåvo i sina yttranden uttryck för enahanda ståndpunkt.

Genom stadgandet i 13 § lagen om fri rättegång möjliggöres för statsverket
att — i händelse part, som åtnjutit fri rättegång, sedermera får
sina ekonomiska villkor förbättrade — vinna åläggande för parten att återbetala
det allmännas kostnader i anledning av den fria rättegången. Vid
lagens införande yppades vissa betänkligheter gentemot lämpligheten av
att på dylikt sätt på grund av den lämnade förmånen tillskapa ett gäldiorhållande
mellan statsverket och den, som åtnjutit fri rättegång. Härvid
anfördes att, särskilt i de fall, då de kostnader, som av statsverket guldits,
uppginge till mera avsevärda belopp, skulden kunde för den mindre bemedlade
lätt komma att kännas såsom ett tryckande hot vid hans strävan
att förbättra sina villkor (se NJA II 1919 s. 664). Vid de senare tillfällen
då fråga varit före om vissa jämkningar i tidigare lydelse av 13 § ha, såvitt
bekant, dylika betänkligheter icke anförts. Sålunda framhöll 1941 års utredning
om fri rättegång i sitt betänkande (SOU 1942: 50 s. 120), att part,
som åtnjutit fri rättegång, borde vara pliktig att till statsverket återgälda
kostnaderna för den fria rättegången, därest hans ekonomiska förhållanden
ändrats på sådant sätt att han vore i stånd att betala.

Parts på nyssnämnda stadgande grundade återbetalningsskyldighet för
egen fri rättegång synes endast i obetydlig utsträckning ha tagits i anspråk.

119

En jämförelse mellan visst siffermaterial, som framlades av 1941 års utredning
(se dess betänkande s. 24), och det material, som framkommit i
detta ärende, synes — åtminstone vad beträffar de båda nu undersökta
länen — föranleda den slutsatsen, att de på förslag av 1941 års utredning
införda bestämmelserna om underrättelse till utmätningsmännen icke —
såsom eftersträvats — medfört någon nämnvärd förbättring av indrivningsresultatet.
Med största sannolikhet äro förhållandena mer eller mindre
ensartade i de övriga länen. Det är härvidlag att märka, att utmätningsmännen
— mot vad 1941 års utredning förutsatte vara nödvändigt (se betänkandet
s. 121) — synas ha, åtminstone i vissa distrikt, bedrivit fortlöpande
undersökningar av alla de särskilda fallen, där fri rättegång förekommit.
Enligt min mening skulle ock det föreskrivna underrättelseförfarandet
vara tämligen meningslöst, om utmätningsmännen icke läte göra
dylika undersökningar rörande personer, vilkas ekonomiska förhallande
icke i annat sammanhang tid efter annan bli föremål för utredning.

Det är enligt min mening tvivelaktigt, huruvida de belopp, som inflyta
till statsverket på grund av utmätningsmännens ifrågavarande verksamhet,
täcka kostnaderna för det därmed förenade arbetet. Jag vill därför ifrågasätta
om icke återbetalningsskyldigheten enligt 13 § lagen om fri rättegång
bör upptagas till förnyat övervägande. I varje fall synes det mig böra
övervägas, huruvida icke — på grund av penningvärdets försämring och
de ökade reella kostnaderna i bland annat familjemålen, där förutsättningar
för senare återbetalningsskyldighet ytterligt sällan torde uppkomma
— en icke obetydlig höjning bör ske av det minsta belopp, för närvarande
100 kronor, som skall föranleda underrättelse till utmätningsman.

Ehuruväl denna framställning närmast föranletts av det irrationella i
nuvarande ordning och en önskan att de redan förut tungt arbetsbelastade
befattningshavarna inom exekutionsväsendet befrias från ett arbete, som
icke torde betala sig, vill jag icke underlåta att till stöd för en reform i
förevarande hänseende även framhålla det enligt min mening från principiell
synpunkt otillfredsställande i att part, som åtnjutit fri rättegång,
därefter kan gång på gång pressas av exekutionsbiträden till smärre återbetalningar
av kostnaderna för den fria rättegången utan att skäligheten
av ett återkrav prövats av domstol mot bakgrunden av partens hela ekonomiska
ställning i den ordning som angivits i 13 § lagen om fri rättegång.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — i underdånighet för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden och synpunkter för den
åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna påkallad.

Framställningen har den 22 november 1957 överlämnats till 1951 års
rättegångskommitté.

120

E. Särskild utredning

26. Undersökning rörande åklagarnas och domstolarnas tillämpning
av lagstiftningen om trafiknykterhet

I. Grunderna för s. k. tillhakaräkning

I skrivelse den 28 maj 1956 till Konungen har jag i egenskap av särskilt
förordnad utredare av vissa frågor rörande statens rättskemiska laboratoriums
verksamhet m. m. behandlat spörsmålet angående s. k. tillbakaräkning
i mål om trafikonykterhet. Skrivelsen är i sin helhet intagen såsom
bilaga till mitt den 25 oktober 1956 avlämnade betänkande ”Alkoholblodprovet”
(SOU 1956:37). En redogörelse för de i skrivelsen anförda synpunkterna
har lämnats av hovrättsassessorn Holger Nordqvist i SvJT
1956 s. 598 o. f.

Beträffande grunderna för tillbakaräkning må här anföras följande.

Analys av blodprov, som tagits i mål om trafikonykterhet, ger upplysning
om alkoholkoncentrationen i en motorförares blod vid tidpunkten för
blodprovstagningen. Avgörande för det rättsliga bedömandet är emellertid
alkoholkoncentrationen vid körningen. I nyssnämnda skrivelse behandlas
frågan i vilken utsträckning man med ledning av alkoholkoncentrationen
vid provtagningen kan draga några säkra slutsatser rörande motsvarande
koncentration vid körningen. För att sådan tillbakaräkning — som sålunda
omfattar samtliga slutsatser som kunna dragas med utgångspunkt från
alkoholkoncentrationen vid provtagningen — skall kunna ske måste man
kunna beräkna alkoholens omsättning i kroppen mellan körningen och provtagningen.

Alkoholomsättningen åskådliggöres genom den s. k. blodalkoholkurvan.
Denna har en stigande fas, en topp, då blodalkoholkoncentrationen når sitt
högsta värde, och en nedåtgående fas. Av olika anledningar kan kurvan
vid toppen ha ett mer eller mindre utdraget förlopp. Kurvan är resultatet
av skillnaden mellan den mängd alkohol, som upptagits i blodet, och den
samtidigt skeende fördelningen och förbränningen av alkohol. I början av
kurvans förlopp överväger uppsugningen, sedan kan ett stadium uppnås,
då alkoholens avgång från blodet (utdiffusion) är av samma storleksordning
som uppsugningen och kurvan alltså genomlöper ett horisontellt förlopp,
varefter så småningom förbränningen börjar få överhanden och kurvan
går i en nedåtgående fas, vilket givetvis icke behöver innebära, att
uppsugningen ännu är avslutad.

I skrivelsen redogöres närmare för två faktorer, som äro av vikt vid tillbakaräkning,
nämligen dels det skede av blodalkoholkurvans förlopp, i vilket
den misstänkte befann sig vid tiden för körningen, och dels den hastighet,
med vilken alkoholhalten i blodet sjunker.

121

I förstnämnda hänseende framhålles, att man med ledning av alkoholkoncentrationen
i blodet vid provtagningstillfället kan draga säkra slutsatser
om alkoholkoncentrationen vid körningen endast om alkoholkurvan
nått sitt maximum före eller under körningen. Om kurvan under körningen
var i stigande, är det nämligen på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke
möjligt att med erforderlig säkerhet bestämma alkoholkoncentrationen i
blodet med ledning av analysen av ett efter körningen taget blodprov.

Den tidpunkt, då blodalkoholkurvan når sitt maximum, växlar emellertid
avsevärt från fall till fall. Härvid inverkar icke endast den viktsmängd
alkohol, som förtärts — en större mängd alkohol kräver oftast längre tid
för att fullständigt uppsugas i blodet — utan även åtskilliga andra förhållanden
i samband med förtäringen. Sålunda har förtäring av mat i samband
med alkohol, speciellt starksprit, en fördröjande inverkan på uppsugningen;
samma är förhållandet om alkoholen intages i utspädd form,
såsom grogg, vin eller Öl. Vid förtäring på fastande mage uppsuges alkoholen,
särskilt om den ingår i starksprit, förhållandevis snabbt. Undantagsvis
kan den nå sin högsta koncentration i blodet redan efter 15—20
minuter, i genomsnitt efter 1 timme men ibland först efter 2—2 Va
timme. I regel sjunker i dessa fall alkoholkoncentrationen undan för
undan så snart toppen är nådd. Om alkohol förtäres i samband med
föda, har blodalkoholkurvan mestadels ett annat förlopp, i det att maximum
ofta uppträder senare, ibland först efter 2—3 timmar. I vissa fall
torde toppen icke nås förrän efter 4 timmar; i sällsynta undantagsfall lärer
toppen ha nåtts först efter 6 timmar. När spritförtäring skett i samband
med mat, dalar kurvan långsammare än efter förtäring på fastande mage;
ibland kan den under viss tid löpa horisontellt, d. v. s. alkoholkoncentrationen
ändras icke (utsträckt uppsugning).

Vad nu sagts angående blodalkoholkurvans stigande och dalande förlopp
avser de förhållandevis enkla fall, då spritförtäringen ägt rum under en
begränsad tidrymd. Förekommer spritförtäring vid flera tillfällen under
en mera utsträckt men dock sammanhängande tidrymd, kompliceras
bilden avsevärt. Detta gäller i synnerhet om förtäringen omfattat olika slagav
alkoholhaltiga drycker eller om föda intagits i samband med viss del av
spritförtäringen.

I skrivelsen redovisas ett från 1944 års nykterhetskommittés betänkande
(SOU 1951:44) hämtat fall, som även återgivits i trafiknykterhetsutredningens
betänkande (SOU 1953: 20). Eu person hade förtärt 15 cl. brännvin
tillsammans med måltid. Kurvan steg efter omkring 1 Va timme till 0,r>
promille, varefter den löpte horisontellt under omkring 2 Va timme. Först
efter 4 timmar började den nedåtgående fasen. Det synes ha varit förtäringen
tillsammans med måltid, som förorsakade det utdragna förloppet.
Efter förtäring av samma sprit mängd på fastande mage gick kurvan

122

mycket snabbt uppåt till maximum, varefter den vände och gick rätlinjigt
nedåt.

Tidigare synes man i rättspraxis i allmänhet ha utgått från att blodalkoholkurvan
nått maximum, om 1—2 timmar förflutit mellan förtäringens
slut och körningen. Av det ovan anförda framgår, att i det enskilda fallet
maximum kan nås betydligt senare. Det nyss återgivna exemplet visar, att
det kan dröja åtminstone 4 timmar, innan kurvan börjar gå nedåt, om mat
intagits i samband med alkoholförtäringen. Helt allmänt må vidare framhållas,
att vår kännedom om alkoholomsättningen vid de i praktiken mycket
vanliga fall, då förtäringen utsträckts över en längre tidrymd och omfattat
olika slag av alkohol, fortfarande är ringa.

Man kan alltså icke räkna med att blodalkoholkurvan alltid når maximum
senast två timmar efter förtäringens slut. I det enskilda fallet kan
maximum nås betydligt senare. Om endast omkring två timmar förflutit
mellan förtäringens slut och körningen är det alltså i allmänhet icke möjligt
att med säkerhet avgöra alkoholkoncentrationen vid körningen med utgångspunkt
från alkoholkoncentrationen vid provtagningen. Det är ur
rättssäkerhetssynpunkt av största vikt att detta beaktas vid rättstillämpningen.

En viss ledning vid bedömandet av huruvida uppsugningen av alkohol i
blodet avslutats vid tiden för provtagningen kan numera, då urinprov regelmässigt
tages jämte blodprov, erhållas genom att jämföra de vid analysen
fastställda alkoholvärdena i blodet och urinen. Vetenskapliga undersökningar
visa nämligen att, sedan uppsugningen avslutats, ett relativt konstant
förhållande kan iakttagas mellan alkoholvärdena i blodet och urinen.
Detta förhållande varierar enligt uppgift mellan talen 1:1,31 och 1:1,63;
medeltalet utgör 1: 1,47. Om enligt analysbeviset i ett visst fall blodalkohol -viirdet är högre jämfört med urinalkohol värdet än som motsvarar förhållandet
1:1,31, finnes anledning räkna med att uppsugningen i blodet ännu icke
fullständigt avslutats vid provtagningen. Förhållandena äro dock komplicerade.
Särskilt urinmängden spelar en stor roll.

Av det anförda framgår vikten av att i rattfyllerimål alla omständigheter
i samband med spritförtäringen noggrant undersökas. Särskilt gäller detta
omfattningen av förtäringen, tidpunkterna för densamma och vari den bestått
samt huruvida mat intagits i samband med spritförtäringen och tidpunkterna
härför. Om man i något fall icke är säker på att maximum nåtts
vid körningen, bör yttrande inhämtas från rättskemiska laboratoriet.

Om det nu i särskilda fall kan konstateras, att alkoholkurvan nått toppen
senast under körningen — vilket givetvis ofta är fallet — uppkommer
fråga om den hastighet, varmed alkoholen försvinner ur blodet per tidsenhet.
Det är nämligen nödvändigt att känna denna hastighet för att med
utgångspunkt från analysbeviset kunna genom tillbakaräkning fastställa
blodalkoholkoncentrationen vid körningen. I skrivelsen påpekas, att gjorda

123

försök visa, att i genomsnitt 0,15 promille alkohol försvinner ur blodet per
timme, att siffran dock i olika fall varierar mellan gränsvärden, som bruka
angivas till 0,os och 0,22 promille, samt att det sålunda icke synes vara
förenligt med rättssäkerheten att i det enskilda fallet räkna med genomsnittsvärdet
0,15 promille. För att vara på den säkra sidan torde man vid
tillbakaräkning, om särskild anledning ej finnes till annat förfarande, böra
begagna sig av det lägsta angivna värdet, 0,08 promille. Som alkoholens
uppsugning i blodet icke behöver vara helt avslutad därför att alkoholkurvans
maximum nåtts, är det icke säkert, att kurvan närmast efter maximum
sjunker lika mycket som svarar mot förbränningen.

I min ovannämnda skrivelse har jag vidare framhållit, att de i skrivelsen
diskuterade problemen rörande tillbakaräkning ha sin största betydelse i de
fall, där blodalkoholkoncentrationen ligger i närheten av något av de två
gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille.

Sedermera har genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1957, den
lägre straffbarhetsgränsen sänkts till 0,5 promille. I samband härmed ha
vissa frågor av principiellt intresse dryftats (se prop. 72/1957 och första lagutskottets
utlåtande 16/1957).

I anslutning till min skrivelse har riksåklagarämbetet i cirkulärskrivelse
den 17 september 1956 till rikets åklagare anbefallt dessa att beakta de i
min skrivelse anförda synpunkterna såväl vid förundersökningens bedrivande
som vid åtalsfrågans bedömande i trafikonykterhetsmål.

Då det ur rättssäkerhetssynpunkt synts mig angeläget att undersöka på
vilket sätt tillbakaräkning praktiserats vid domstolarna har jag från ett
antal häradsrätter och rådhusrätter i olika delar av landet infordrat dessas
akter i samtliga mål, i vilka tilltalad under tiden den 1 juli 1955—den 30
juni 1956 dömts antingen jämlikt 4 § 1 mom. tredje stycket trafikbrottslagen
på grund av analysbevis, enligt vilket alkoholkoncentrationen i blodet
vid provtagningen — beräknad med hänsyn tagen till de i beviset angivna
felmöjligheterna — uppgått till mindre än 1,80 promille, eller jämlikt 2
mom. samma paragraf på grund av analysbevis, enligt vilket motsvarande
koncentration, beräknad på enahanda sätt, uppgått till mindre än l,io promille.
Även vissa andra domstolsakter i sådana mål ha på given anledning
införskaffats. De sålunda inkomna akterna — omkring 400 till antalet —
ha härstädes granskats bland annat för fastställande av huruvida tillbakaräkning
skett på betryggande sätt. Härvid ha gjorts en del även i andra
avseenden betydelsefulla iakttagelser rörande åklagarnas och domstolarnas
tillämpning av trafikonykterhetslagstiftningen.

Vid de överväganden, vartill granskningen givit anledning, har jag samrått
med professorn Hugo Theorell och föreståndaren för rättskemiska laboratoriet,
professorn Roger Bonnichsen.

124

II. Vid granskningen gjorda iakttagelser och därav föranledda synpunkter

a) Angående sättet för tillbakaräkning

Granskningen har bland annat avsett, huruvida omständigheterna i de
särskilda fallen varit sådana, att det med visshet kunnat uteslutas att
blodalkoholkoncentrationen var stigande vid körningen. Uppmärksamhet
har också ägnats det moment i tillbakaräkningen som består i fastställande
av alkoholomsättningens storlek mellan körningen och provtagningen. Av
de vid granskningen uppmärksammade fallen skola här antecknas följande.
Vid dessas studerande är att märka, att samtliga promilletal som avse
blodprov ha korrigerats med hänsyn till de felmöjligheter, som för varje
särskilt fall angivits i analysbevisen. I de fall, där jämförelse mellan alkoholkoncentrationen
i blodprov och urinprov ansetts kunna tjäna till ledning,
har — eftersom alkoholvärdet i urinen icke korrigerats — alkoholkoncentrationen
i blodet angivits även med det värde den hade före korrektionen.

1) Uppgiven spritförtäring: 1 glas vin kl. 16 och 1 sup brännvin kl.
18.30—20.30.

Körningen ägde rum kl. strax före 21.55.

Blodprov togs kl. 23.40, utvisande 0,6S promille (ej urinprov).

Dömdes för rattonykterhet (jämte vårdslöshet i trafik) till 60 dagsböter,
varvid analysbeviset åberopades (en ledamot ville fria från rattonykterhet).

I detta fall har spritförtäringen uppenbarligen varit större än den tilltalade
uppgivit. Med ledning av den tilltalades uppgifter om tiden för
spritförtäringens början och om alkoholkoncentrationen vid provtagningen
samt vad som upplysts angående den tilltalades kroppsvikt kan i detta fall
beräknas, att den tilltalade förtärt minst 48 gram och sannolikt 76 gram
alkohol (5 cl. brännvin = 16 gram alkohol). Den tilltalade har följaktligen
i detta fall uppenbarligen förtärt alkohol motsvarande minst 15 cl. brännvin.
Om förtäringen ägt rum under senare delen av den angivna tidrymden,
kan blodalkoholvärdet vid körningen ha varit i stigande. Även om emellertid
alkoholvärdet skulle ha uppnått maximum vid körningen, är den verkställda
tillbakaräkningen med hänsyn till möjligheten av utsträckt uppsugning
osäker; det är alltså icke säkert att alkoholvärdet i blodet översteg
0,8 promille vid körningen. Detta fall torde kunna betecknas såsom ett
typiskt exempel på hur tillbakaräkning icke får äga rum.

2) Uppgiven spritförtäring: 25—30 cl. brännvin i form av groggar kl.
17—20.

Körningen ägde rum kl. 23.40.

Blodprov togs kl. 0.55 samma natt och utvisade 0,(56 promille (ej urinprov)
.

Dömdes för rattonykterhet (jämte vårdslöshet i trafik) till 80 dagsböter.

I detta fall synes man kunna utgå från att blodalkoholkoncentrationen

125

nått sitt maximum senast vid körningen. Tillbakaräkningen — som förutsätter,
att under 1 *4 timme en alkoholmängd motsvarande minst 0,14
promille skulle ha blivit omsatt — är dock ännu osäkrare än i närmast
föregående fall. Vederbörande borde därför enligt min mening ha friats från
ansvar för rattonykterhet.

3) Uppgiven spritförtäring: 3 supar och ”lite pilsner” kl. 19—23 dagen
före körningen samt 3 supar och ”pilsner” efter kl. 20 samma dag som körningen
ägde rum.

Tidpunkten för körningen framgår ej fullt klart av akten men torde ha
varit 20.40-tiden.

Blodprov togs kl. 22.40, utvisande 0,9S promille.

Urinprov: 1,67 promille.

Åtalades och dömdes för rattonykterhet — jämte snatteri och rattfylleri
vid annat tillfälle — till fängelse 2 månader, varvid åberopades, såvitt nu
är i fråga, erkännande samt verkställd läkarundersökning och analysbevis.

I detta fall, där ju förtäringen dagen innan varit utan betydelse, har
uppenbarligen alltför kort tid förflutit mellan den aktuella alkoholförtäringen
och körningen för att man skall kunna på analysbeviset grunda något
antagande om blodalkoholvärdet vid tiden för körningen.

4) Uppgiven spritförtäring: 15 cl. brännvin och 1 flaska pilsner till mat
samt % 1- lättvin, allt kl. 20—21.20.

Körningen ägde rum kl. 21.20.

Blodprov togs kl. 22.30, utvisande 0,91 promille (ej urinprov).

Dömdes jämlikt såvitt här är i fråga 4 § £ mom. trafikbrottslagen för
”förande av moped i spritpåverkat tillstånd” (jämte bl. a. grov stöld) till
straffarbete 4 månader, villkorlig dom, varvid åberopades erkännande och
”andra omständigheter”.

I detta fall, där alkoholförtäringen skett i samband med måltid, göra
samma synpunkter sig gällande som i närmast föregående fall. — Det kan
anmärkas att gärningen i domen erhållit en mindre lämplig rubricering, i
det att förseelse enligt det angivna lagrummet icke förutsätter påvisbar
spritpåverkan. Enligt min mening kan förseelse varom här är fråga — såsom
i praxis vanligen synes ske — lämpligen betecknas såsom rattonykterhet.

5) Uppgiven spritförtäring: 5 cl. brännvin till mat vid 19-tiden dagen
före körningen samt 5 cl. brännvin i kaffe vid 6-tiden, omkring 4 flaskor
pilsner kl. 8—14.30, 5 cl. brännvin och % flaska porter till mat vid 14.30-tiden samt 10—12 cl. brännvin och % flaska pilsner kl. 17—19.20 samma
dag som körningen.

Körningen ägde rum kl. omkring 19.45 (omedelbart efter sista spritförtäringen
enligt den tilltalades uppgift).

Blodprov togs kl. 21.45, utvisande 1,02 promille.

Urinprov: 2,05 promille.

126

Åtalades och dömdes för rattonykterhet till 50 dagsböter, varvid åberopades
erkännande och analysbevis.

Den sist angivna spritförtäringen har ägt rum endast kort tid före körningen.
Det är med hänsyn härtill tvivelaktigt huruvida alkoholvärdet uppnått
maximum vid körningen.

6) Uppgiven spritförtäring: 10—15 cl. brännvin kl. 24 eller något senare.

Körningen ägde rum någon gång mellan kl. 1 och kl. 2 (tiden ej klart fastslagen,
vägsträcka 7—8 km.).

Blodprov togs kl. 5, utvisande 0,86 promille.

TJrinprov: 1,79 promille.

Åtalades och dömdes för rattonykterhet (jämte olovlig körning) till
fängelse 1 månad, varvid åberopades erkännande och analysbevis (jämte
tre tidigare domar å olovlig körning).

Även i detta fall har tiden mellan förtäringen och körningen varit väl
kort för att man skall kunna draga några säkra slutsatser om alkoholkoncentrationen
i blodet vid tiden för körningen.

7) Uppgiven spritförtäring: 5 cl. brännvin, 1 flaska pilsner och 5 cl.
”kaptenlöjtnant” till middag, som började vid 16-tiden och pågick i omkring
1 % timme.

Körningen ägde rum vid 17.35-tiden.

Blodprov togs kl. 19.40—19.45, utvisande 0,93 promille (före korrektion
1,07 promille).

Urinprov: enligt Widmark-metoden 0,51 promille och enligt ADH-metoden
0,46 promille.

Åtalades och dömdes jämlikt erkännande (dom i tabellform) för rattonykterhet
till 25 dagsböter.

I detta fall har körningen ägt rum endast omkring 1 % timme efter början
av spritförtäringen, som skett i samband med måltid. Härtill kommer,
att urinalkoholvärdena äro osedvanligt låga i förhållande till blodalkoholvärdet.
På grund härav är det möjligt, att alkoholkurvan i blodet vid körningen
ännu var i stigande och att blodalkoholkoncentrationen då understeg
0,8 promille.

8) Uppgiven spritförtäring: enligt uppgift vid polisförhör 7—8 cl. brännvin
i grogg före kl. It samt 2 flaskor pilsner kl. 14—16; enligt uppgift till
undersökningsläkaren 6 lageröl kl. 13—15.

Körningen ägde rum kl. strax före 16.20.

Blodprov togs kl. 17.25, utvisande 1,03 promille, (före korrektion 1,17 promille).

Urinprov (kl. 18): 1,29 promille.

Åtalades och dömdes för rattonykterhet till 50 dagsböter, varvid åberopades
erkännande, protokoll vid läkarundersökning och analysbevis.

Den uppgivna spritförtäringen kan möjligen förklara alkohol värdena;
sannolikt har dock mera alkohol förtärts. Det är också ovisst hur många

127

pilsner som förtärts före körningen och när denna förtäring skett. Härtill
kommer att alkohol i form av pilsner resorberas långsammare än alkohol
i form av starksprit. Det är därför icke säkert att blodalkoholkoncentrationen
vid körningen uppgick till 0,8 promille.

9) Uppgiven spritförtäring: 1 pilsner till smörgåsar kl. 12—13, 2 pilsner
till smörgåsar kl. omkring 18, 8 cl. brännvin och 1 flaska pilsner till mat
vid 22-tiden samt samma kvantiteter brännvin och pilsner jämte 7 cl. konjak
till mat kl. 22.30—24.

Körningen ägde rum kl. 1 samma natt.

Blodprov togs kl 1.40—1.50, utvisande 1,66 promille (före korrektion 1,81
promille).

Urinprov: 2,22 promille.

Åtalades och dömdes för rattfylleri (mer än 1,5 promille) till fängelse 1
månad 15 dagar, varvid åberopades erkännande (avsåg promillen) och analysbevis.

I detta fall har spritförtäringen ägt rum i samband med måltid delvis
ganska kort tid före körningen. Med hänsyn härtill och till det något låga
alkoholvärdet i urinen är det icke uteslutet, att alkoholkoncentrationen i
blodet vid körningen ännu icke uppnått 1,5 promille. Alkoholvärdet torde
dock ha legat så nära nämnda tal, att fängelsestraff var motiverat.

10) Uppgiven spritförtäring: 8 cl. brännvin i sockerdricka, varav hälften
kl. 18—19 och resten vid 19-tiden, samt strax därefter 1 flaska pilsner till
mat.

Körningen ägde rum kl. omkring 20.

Blodprov togs kl. 20.30; utvisande 0,84 promille (före korrektion 0,99
promille).

Urinprov: 0,99 promille.

Dömdes för rattonykterhet till 80 dagsböter, varvid åberopades analysbeviset
och den tilltalades egna uppgifter om spritförtäringen.

Med hänsyn till den korta tiden mellan förtäringen och körningen samt
till det låga urinalkoholvärdet kan man i detta fall icke draga några säkra
slutsatser rörande blodalkoholkoncentrationen vid körningen.

11) Uppgiven spritförtäring: 10 cl. konjak i grogg på eftermiddagen —
efter kl. 16 — samt 1 flaska pilsner till supé kl. 21—24 och 5 cl. brännvin
till smörgås strax efter kl. 24.

Körningen ägde rum kl. 1.40.

Blodprov togs kl. 2.20, utvisande l,oo promille (före korrektion 1,15 promille).
På grund av eventuell acetonämi — Gerhards prov svagt positivt
— kan enligt analysbeviset värdet 1,15 promille vara 0,t promille för högt.

Urinprov: 1,15 promille.

Åtalades och dömdes för rattonykterhet till 20 dagsböter, varvid åberopades
erkännande och ”utredningen i målet”.

Även detta fall är tveksamt med hänsyn till att spritförtäringen delvis

128

skett så sent som 1 % timme före körningen, varvid föda intagits, och till
att urinprovet uppvisar ett förhållandevis lågt alkoholvärde.

12) Uppgiven spritförtäring: 8 cl. brännvin och % flaska pilsner till
middag, som började kl. 20, 5 cl. konjak till kaffe efter middagen samt 5 cl.
whisky i sodavatten strax före körningen.

Körningen ägde rum kl. 1.45 på natten.

Blodprov togs kl. 2.20, utvisande 1,07 promille.

Urinprov: 1,81 promille.

Åtalades och dömdes för rattonykterhet till 30 dagsböter, varvid åberopades
erkännande och analysbevis.

Spritförtäringen synes i detta fall vara för lågt uppgiven. Med hänsyn
härtill och då viss alkoholförtäring skett strax före körningen, är det ovisst
huruvida blodalkoholkoncentrationen vid körningen uppgick till 0,8 promille.

13) Uppgiven spritförtäring: 15—16 cl. brännvin i läskedryck kl. 18—
19.30 (enligt uppgift vid polisförhör: strax före kl. 19.30).

Körningen ägde rum kl. omkring 20.

Blodprov togs kl. 23.50 utvisande 0,87 promille (ej urinprov).

Åtalades och dömdes jämlikt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen för ”förande
av bil i spritpåverkat tillstånd” till 50 dagsböter, varvid åberopades erkännande
och analysbevis.

I varje fall om förtäringen i huvudsak skett under senare delen av den
uppgivna tidrymden (jfr den tilltalades uppgift härom vid polisförhöret),
är det osäkert huruvida blodalkoholkurvan uppnått maximum vid körningen.
Några säkra slutsatser rörande alkoholkoncentrationen vid körningen
kunna följaktligen icke dragas med ledning av analysbeviset. — I
fråga om gärningens rubricering hänvisas till vad härom anförts ovan under
fallet 4).

14) Uppgiven spritförtäring: 1 pilsner tidigt på morgonen, 1 sup brännvin,
1 grogg och en pilsner till mat vid 15-tiden samt 5 pilsner ”eller fler”
kl. 18—19-tiden—20.15.

Körningen ägde rum kl. 21.

Blodprov togs kl. 22.24, utvisande 1,57 promille (ej urinprov).

Åtalades och dömdes för rattfylleri (mer än 1,5 promille) till fängelse 2
månader, varvid åberopades ”erkännande” (avsåg promillen) och ”övrig
utredning”.

I detta fall måste den tilltalade ha förtärt mera alkohol än han uppgivit.
Med hänsyn till pilsnerförtäringen närmast före körningen kan blodalkoholkoncentrationen
ha befunnit sig i stigande ännu vid körningen men torde
ha legat så nära 1,5-promilIegränsen, att fängelsestraff var motiverat.

15) Uppgiven spritförtäring: 8 cl. brännvin och 4 cl. gin (till mat) kl.
17—18.45.

Körningen ägde rum kl. 20.30.

129

Blodprov togs kl. 21.05 utvisande 1,51 promille (ej urinprov).

Åtalades och dömdes för rattfylleri (mer än 1,5 promille) — jämte vårdslöshet
i trafik — till fängelse 2 månader 15 dagar, varvid åberopades analysbevis
och erkännande av promillen.

Även i detta fall måste uppgiften om spritförtäringen vara oriktig; den
tilltalade har uppenbarligen förtärt mera alkohol. Med hänsyn särskilt till
att den uppgivna spritförtäringen skett i samband med måltid är det möjligt,
att blodalkoholvärdet vid körningen var lägre än 1,5 promille; värdet
torde dock i vart fall ha legat så nära detta tal, att fängelsestraff var motiverat.

16) Uppgiven spritförtäring: % pilsner, uppvärmd, med 2 magnecyltabletter,
kl. 21—21.30.

Körningen ägde rum kl. 22—23.

Blodprov togs kl. 2 nästa dag, utvisande 0,S3 promille (ej urinprov).

Åtalades och dömdes för rattonykterhet (jämte olovlig körning och fortkörning)
till 70 dagsböter, varvid åberopades erkännande och ”övrig utredning”.

Uppenbarligen har den tilltalade druckit betydligt mera alkohol än en
halv pilsner; tabletterna ha icke kunnat inverka på alkohol värdet. Har den
ytterligare spritförtäring, som måste ha förekommit, ägt rum inom den
tidrymd den tilltalade angivit, är det mycket tveksamt om alkoholvärdet
uppnått maximum vid körningen.

17) Uppgiven spritförtäring: % pilsner till mat vid 16.30-tiden samt 8 cl.
brännvin och 4 cl. gin (grogg) i vardera av två omgångar kl. 19—21.

Körningen ägde rum vid 22.30-tiden.

Blodprov togs kl. O.io samma natt och utvisade 1,54 promille (ej urinprov)
.

Åtalades och dömdes för rattfylleri (mer än 1,5 promille) till fängelse 1
månad, varvid åberopades ”erkännande” (avsåg promillen) och ”övrig
utredning”.

Som åtminstone en del av alkoholförtäringen synes ha skett under senare
delen av den sist angivna tidrymden är det något osäkert, huruvida alkoholvärdet
vid körningen uppgick till 1,5 promille. Det torde dock ha legat
så nära detta tal, att fängelsestraff var motiverat.

18) Uppgiven spritförtäring: 10 cl. brännvin till middag vid 16-tiden
samt 15 cl. genever kl. 22.30—23.30.

Körningen ägde rum vid 24-tiden.

Blodprov togs kl. 0.50, utvisande 1,03 promille (före korrektion 1,18 promille).

Urinprov: 0,33 promille.

Dömdes för rattonykterhet till 50 dagsböter, varvid åberopades analysbeviset
och ”vad som eljest upplysts i målet”.

Detta fall är något tveksamt, eftersom körningen ägde rum kort efter

9 — Justitieombudsmannens umbcfsbcrättelsc till 1058 års riksdatj.

130

spritförtäring. Urinvärdet är också anmärkningsvärt lågt, så lågt att man
har anledning misstänka att den tilltalade haft tillfälle hälla vatten i provet.

19) Uppgiven spritförtäring: 5 cl. brännvin och 1 flaska pilsner till middag
vid 14-tiden, 1 grogg om 6 cl. konjak efter middagen samt 5 cl. konjak
kl. 23.45—1.30.

Körningen ägde rum kl. 2.30.

Blodprov togs kl. 3.05, utvisande 0,S4 promille (ej urinprov).

Åtalades och dömdes för rattonykterhet till 50 dagsböter, varvid åberopades
erkännande och analysbevis.

Med hänsyn till att den sista spritförtäringen ägt rum så pass kort tid
före körningen, torde alkoholkoncentrationen vid denna icke kunna anses
ha med säkerhet uppgått till 0,8 promille.

20) Uppgiven spritförtäring: 8 cl. konjak och ett glas pilsner till mat, 1
lättgrogg på konjak samt tillsammans med två andra personer % 1- konjak
till kaffe och smörgåsar, allt kl. 19—22 dagen före körningen, samt 3
pilsner, 1 vid 12.30-tiden och 2 vid 13.30-tiden till smörgås, samma dag
som körningen.

Körningen ägde rum kl. 13.50.

Blodprov togs kl. 15.30, utvisande 0,04 promille (ej urinprov).

Åtalades och dömdes för rattonykterhet (jämte vårdslöshet i trafik) till
45 dagsböter, varvid åberopades erkännande och analysbevis.

I detta fall har alkoholvärdet vid körningen sannolikt uppgått till minst
0,8 promille; att så varit förhållandet kan dock icke med full säkerhet fastställas.

I de åberopade fallen kan man — enligt Theorells, Bonnichsens och min
samstämmiga mening — på vetenskapens nuvarande ståndpunkt av alkoholkoncentrationen
vid blodprovstagningama icke med full säkerhet draga
de slutsatser om alkoholkoncentrationen vid körningarna, på vilka domsluten
bygga.

Theorell och Bonnichsen ha vid överläggningarna med mig med skärpa
betonat, att det är en ytterst vansklig uppgift att — på grundval av tillgänglig
utredning om mängden av förtärd sprit och tidpunkten för förtäringen
samt med ledning av alkoholkoncentrationen i blodet vid tidpunkten
för blodprovstagningen — med tillräcklig grad av säkerhet beräkna
alkoholkoncentrationen i blodet vid tiden för körningen. Erfarenheten ger
nämligen vid handen att förarens uppgifter om omfattningen av spritförtäringen
och tidpunkten därför i mycket stor utsträckning äro otillförlitliga.
Utredning för kontroll av förarens uppgifter — där sådan över huvud förekommer
— är ofta bristfällig. Vidare äro, på sätt framgår av det förut sagda,
åtskilliga på tillbakaräkningen inverkande faktorer — framför allt den tid

131

som under olika förhållanden åtgår för alkoholens uppsugning i blodet —
på vetenskapens nuvarande ståndpunkt ofullständigt kända.

Av anförda skäl är det vid tillbakaräkning icke nu möjligt att annat än
med en tämligen betydande marginal ange alkoholkoncentrationen i blodet
vid tiden för körningen. Det är självfallet, att bedömningen av alkoholkoncentrationen
i blodet vid tiden för körningen på grundval av ett material
med så många ovissa moment ofta måste bli mindre säker än vad som
kan anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Den nu verkställda
utredningen ger ett starkt stöd för denna uppfattning. Då gällande bestämmelser
om rattfylleri och annan trafikonykterhet vila på den förutsättningen,
att tillbakaräkning kan med erforderlig grad av säkerhet ske i
väsentligt större utsträckning än som nu visat sig möjligt, kunna bestämmelserna
åtminstone delvis icke anses vila å hållbara grunder. Jag har
också i min förenämnda skrivelse till Konungen förordat en utredning för
att söka utforma lagstiftningen mera i anknytning till vetenskapens rön om
alkoholomsättningen under olika förhållanden.

Det sagda innebär ingalunda att blodprovet skulle sakna bevisvärde.
Blodprovet utgör för visso ett mycket starkt stöd för annan bevisning om
alkoholpåverkan och ger dessutom möjlighet att kontrollera förarens uppgifter
om spritförtäringens omfattning. Man kan nämligen med utgångspunkt
från blodanalysen fastställa den mängd alkohol, som föraren minst
måste ha förtärt. Vidare är det i många fall möjligt att med ledning av
blodprovet och övriga omständigheter med bestämdhet angiva, att alkoholkoncentrationen
överstigit vissa promillegränser, därvid dock säkerhetsmarginalen
måste vara rätt betydande. Det är emellertid — på sätt framgår
av det sagda — uppenbart att största försiktighet måste iakttagas vid
all tillbakaräkning. Syftet med denna sammanställning har ock närmast
varit att fästa uppmärksamheten på vikten härav. Därjämte har sammanställningen
ansetts kunna tjäna till ledning vid bedömandet av likartade
fall.

Jag är angelägen framhålla, att domsluten i de åberopade fallen i allmänhet
stå i överensstämmelse med domstolarnas tidigare praxis. Mot
denna praxis ha några egentliga invändningar tidigare icke gjorts. Härtill
kommer att icke i något av fallen med bestämdhet kan sägas att alkoholkoncentrationen
understigit de i domsluten angivna promillegränsema.
Det finnes fastmera mycket som talar för att alkoholkoncentrationen i
många av här berörda fall överstigit de av domstolarna angivna promillegränsema,
ehuru detta icke kan göras gällande med tillräcklig grad av
säkerhet. I intet av de angivna fallen ha omständigheterna varit sådana,
att jag ansett mig böra hos riksåklagarämbetet påkalla framställning om
resning. Ej heller har jag funnit skäl att rikta någon anmärkning mot de
domare som deltagit i här berörda avgöranden.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad förut nämnts om lämplig -

132

heten av att i tveksamma fall yttrande — såsom ock ofta sker — inhämtas
från rättskemiska laboratoriet. Härvid kan det vara lämpligt, att förfrågningen
avser icke blott vilken alkoholkoncentration som kan ha funnits
i blodet vid körningen utan även i förekommande fall andra förhållanden
som kunna vara av betydelse, t. ex. huruvida förarens uppgifter om spritförtäringen
kunna vara riktiga.

b) Några synpunkter på erkännande i mål om rattfylleri eller

rattonykterhet

I de ovan upptagna fall, i vilka angivits, att domen grundats på bland
annat erkännande, ha åtalen avsett att den tilltalade vid körningen skulle
ha haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver,
respektive av minst 0,8 promille. Erkännandena ha sålunda avsett i stämningsansökningarna
angiven blodalkoholkoncentration; också i de mål, där
ansvar yrkats för rattfylleri, ha erkännandena icke gällt huruvida alkoholpåverkan
förefanns.

Även i ett mycket stort antal andra vid granskningen uppmärksammade
fall ha motsvarande iakttagelser gjorts. Det synes sålunda vara mycket
vanligt, att tilltalads erkännande av alkoholkoncentrationen åberopas som
domskäl. De faktorer, som vid tillbakaräkning inverka på bestämmandet av
alkoholkoncentrationen i blodet vid körningen, äro emellertid så svåra att
beräkna och torde vara så föga kända bland allmänheten, att det för praktiskt
taget varje tilltalad, som icke biträdes av en i denna fråga erfaren
försvarare, synes ogörligt att verkställa för bedömningen erforderlig tillbakaräkning.
Oftast torde en tilltalad icke ens ha klart för sig, att erkännandet
avser något annat än det promilletal som angivits i analysbeviset.
Ett sådant erkännande, varom här är fråga, kan därför enligt min mening
i regel icke tillmätas något bevisvärde. Förhållandet är givetvis ett annat
om erkännande vid åtal för rattfylleri avser graden av påverkan; härvidlag
kan nämligen den tilltalade antagas ha helt andra förutsättningar för sitt
bedömande av om han vill erkänna eller förneka den åtalade gärningen.

I många fall, där i domen antecknats att den tilltalade erkänt åtalade
gärningen, saknas uppgift i domen beträffande tidpunkt för spritförtäringen.
Eftersom denna tidpunkt är av avgörande betydelse för all tillbakaräkning,
böra den tilltalades uppgifter härom även i dylika fall antecknas
i domen.

Erkännande, som avser alkoholkoncentrationen har, såsom nyss sagts, i
allmänhet ej något bevisvärde. Det synes därför vara mindre lämpligt att
— såsom skett i fallet 7) — utfärda dom i förenklad form i mål där dylikt
erkännande skett.

133

c) Några synpunkter på åtalspraxis i mål om rattfylleri

I detta sammanhang vill jag något beröra den praxis, som på åtskilliga
håll utvecklat sig i fråga om angivandet av gärningen vid åtal för rattfylleri.

Rattfylleri föreligger enligt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen då någon vid
förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap är så påverkad av
starka drycker (momentets första stycke) eller av annat berusningsmedel
(andra stycket), att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat
föra fordonet.

I tredje stycket av momentet har uppställts den regeln att, om förare
av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon hade en alkoholkoncentration
i blodet av 1,5 promille eller däröver, han skall anses ha
varit så påverkad som nyss sagts. Regeln gäller icke förare av traktor utan
släpfordon eller av motorredskap. Samma är för övrigt förhållandet med
stadgandet i 2 mom. om straffansvar för förare med en alkoholkoncentration
i blodet av 0,5—1,49 promille; sist angivna stadgande grundar ett
särskilt slags brott — gemenligen kallat rattonykterhet — vilket ur straffsynpunkt
behandlas lindrigare än rattfylleri enligt 1 mom.

Ehuru bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket icke innefattar beskrivning
av viss brottslig gärning utan allenast en bevisregel av innebörd att, om där
angivet förhållande är för handen, föraren skall presumeras vara så påverkad
som sägs i brottsbeskrivningen i första stycket, har det — enligt vad
denna undersökning och annan erfarenhet visa — i betydande utsträckning
blivit brukligt, att åklagare i sina stämningar och stämningsansökningar
yrka ansvar för det tilltalad vid körningen haft en alkoholkoncentration
i blodet av minst 1,5 promille. Härvid angives ofta det promilletal,
som — efter korrektion för felmöjligheterna — framgår av analysbeviset.
Denna praxis har — synbarligen av praktiska skäl — godtagits av domstolarna,
vilka döma för rattfylleri på grund av sålunda angiven gämingsbeskrivning.
Enligt min mening bör, av skäl som framgår av det redan
sagda, åklagarnas ifrågavarande praxis icke uppehållas. Även i de fall, där
påverkan icke kan utrönas och åtal därför grundas enbart på nyssnämnda
presumtionsregel, synas åklagarna böra yrka ansvar enligt en gämingsbeskrivning,
som direkt anknyter till ordalagen i 1 mom. första stycket. Gärningsbeskrivningen
bör sålunda angiva, att den tilltalade var så påverkad
av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt
kunnat föra fordonet. Därjämte synes böra tilläggas, att påståendet härom
grundas på att den tilltalade vid körningen hade en alkoholkoncentration
i blodet av 1,5 promille eller däröver.

I åtskilliga fall har uppmärksammats, att åklagarna yrkat ansvar antingen
för att alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 1,5 promille eller
däröver eller endast för rattonykterhet enligt 4 § 2 mom., oaktat i själva
verket omständigheterna varit sådana, att — oavsett vad här ovan sagts —

134

åtalet synes ha bort grundas på påstående om alkoholpåverkan, varvid i
förekommande fall även vittnesbevisning bort förebringas. Såsom exempel
härpå må anföras följande fall.

21) I det fall, som anmärkts under 14) ovan, förklarade den tilltalade
vid polisförhör, att han, då han började körningen, kände sig påverkad av
spriten och pilsnern han druckit, samt erkände, att han gjort sig skyldig
till rattfylleri. Färden, som skedde med lastbil, slutade med att den tilltalade
körde upp på en gångbana, varvid lastbilen körde över ett mindre
träd och skadade bl. a. en pojkcykel, som stod i ett cykelställ, samt därefter
å motsatta sidan av gatan påkörde och skadade tio parkerade bilar.
Den tilltalade kunde vid polisförhöret icke lämna någon förklaring till sitt
körsätt; han visste bara att bilen törnat emot flera fordon, varefter han
stannat den. Att bilen varit uppe på gångbanan kunde han icke komma
i håg. Det må nämnas, att den tilltalade uppgav sig ha sovit sju timmar
natten före händelsen och att han sålunda knappast kan ha varit uttröttad
av brist på sömn. Enligt undersökningsläkaren var den tilltalade (1 x/2
timme efter körningen) sannolikt så påverkad av starka drycker som angives
i 4 § 1 mom. trafikbrottslagen.

I detta fall ha enligt min mening den tilltalades erkännande vid polisförhöret
av rattfylleri och vad som utretts om hans sätt att föra bilen bort
föranleda att åtalet direkt grundades på påstående om alkoholpåverkan.
Vederbörande har visserligen i detta fall dömts för rattfylleri, men detta
har skett med stöd av ett analysbevis, av vilket man enligt min mening icke
kan draga någon säker slutsats om att alkoholkoncentrationen i blodet vid
tiden för körningen uppgått till 1,5 promille.

22) Uppgiven spritförtäring: % 1. brännvin kl. 12—13.

Körningen ägde rum vid 13.30—14-tiden.

Blodprov togs kl. 15.55, utvisande 1,07 promille (före korrektion 1,21 promille).

Urinprov: 1,08 promille.

Åtalades och dömdes för rattonykterhet (jämte bl. a. försök till grovt
egenmäktigt förfarande) till straffarbete 4 månader, villkorlig dom.

I detta fall uppgav den tilltalade vid polisförhör, att han, som nyss fyllt
18 år, vid körningen känt sig ganska kraftigt påverkad av spriten; han hade,
som han själv uttryckte sig, varit ”halvfull”. Enligt undersökningsläkaren
var den tilltalade (något mer än två timmar efter körningen) så påverkad
som i 4 § 1 mom. sägs.

Med hänsyn till den kraftiga spritförtäringen och den tilltalades uppgift
om påverkan torde åklagaren i detta fall ha kunnat förvänta en fällande
dom för rattfylleri, därest ansvar yrkats för sådant brott. Däremot ha —
med hänsyn till den korta tid som förflutit mellan spritförtäringen och körningen
och den därav föranledda ovissheten om alkoholkurvans maximum
nåtts redan vid körningen — omständigheterna knappast varit sådana, att

135

man därav kunnat med säkerhet sluta, att alkoholkoncentrationen i blodet
vid körningen var minst 0,8 promille.

23) Uppgiven spritförtäring (enligt förundersökningsprotokollet): dels
dagen före körningen vid 11-tiden 10 cl. brännvin till frukost, vid 18-tiden
10 cl. brännvin till kaffe och några smörgåsar, dessutom 3—4 pilsner ”under
dagen”, samt kl. 19—1.30 25 cl. brännvin och 4—5 pilsner, dels ock samma
dag som körningen vid 5.30-tiden 10 cl. brännvin till kaffe med bröd, vid
9.30-tiden 1 pilsner till frukost och vid 13-tiden 10 cl. brännvin.

jKörningen ägde rum kl. 7—14 med avbrott för bl. a. maltider.

Blodprov togs kl. 15.45, utvisande 1,65 promille (före korrektion 1,79
promille).

Urinprov: 2,64 promille.

Undersökning släkarens konklusion: är så påverkad som angives i 4 § 1
mom.

Åtalades och dömdes med stöd av blodprov för rattfylleri (mer än 1,5
promille) till fängelse 1 månad 15 dagar.

Den tilltalade förde den aktuella dagen en sophämtningsbil. Han stoppades
av polisen, sedan en anonym person uppgivit honom vara spritpåverkad
och olämplig att föra bil. Enligt den polisman, som grep den tilltalade,
visade denne tydliga tecken på spritpåverkan genom ”slott tal”, glansiga
ögon, spritlukt från munnen och något osäker gång. En person, som arbetat
tillsammans med den tilltalade ifrågavarande dag, uppgav vid polisförhör
bl. a., att han under de sista timmarna innan polisen stoppade bilen märkt,
att den tilltalade var något påverkad.

Även i detta fall synes med hänsyn särskilt till polismannens och arbetskamratens
uppgifter åtalet ha bort grundas på direkt påstående om alkoholpåverkan;
de nämnda personerna hade bort höras såsom vittnen.

24) Uppgiven spritförtäring: 8 cl. brännvin till middag kl. 12.30—13 samt
30 cl. brännvin i grogg 5—15 min. före körningen (utan samband med föda).

Körningen ägde rum kl. 18.30.

Blodprov togs kl. 20.05—20.10, utvisande efter korrektion 1,37 promille.

Urinprov (kl. 19.30): 1,94 promille.

Kroppsvikt: 112 kg.

Undersökning släkarens konklusion: är så påverkad som angives i 4 § 1
mom.

Åtalades för rattonykterhet.

I yttrande till domstolen anförde rättskemisku laboratoriet: Hur mycket
av den sist förtärda alkoholen, som resorberats klockan 18.30, vore svårt att
uttala sig om. Det syntes dock ingen grund till att antaga att alkoholkoncentrationen
var under 0,8-gränsen vid anmärkningstillfället, då alkohol i
form av grogg resorberades ganska fort på fastande mage (där vore en marginal
på ca 0,6 promille). Alkoholen verkade också mycket snabbt efter förtäring
på tom mage, så att den tilltalade i varje fall icke var nykter när

136

han körde bilen och sannolikt var påverkad som vid läkarundersökningen
— om icke mera.

Dövides för rattonykterhet till 50 dagsböter.

Enligt min mening hade den avsevärda alkoholmängd, som den tilltalade
förtärt kort stund före körningen, i förening med allmän erfarenhet angående
en sådan alkoholmängds inverkan bort föranleda åklagaren att yrka
ansvar för rattfylleri. Det hade varit lämpligt att redan före åtals väckande
inhämta yttrande från rättskemiska laboratoriet.

25) Uppgiven spritförtäring: 25 cl. brännvin till mat kl. 16—17.

Körningen ägde rum kl. omkring 17.15—omkring 17.30. Under körningen,
som skedde med bil, parkerade den tilltalade bilen framför en kiosk,
varvid den kom att stå delvis på ett övergångsställe för gående. Då den
tilltalade av tillstädeskommen polisman tillsades att flytta bilen, gjorde
han, utan att med körriktningsvisaren markera ändrad färdriktning, en av
förhållandena på platsen icke motiverad gir åt höger, varvid en lindrig
sammanstötning ägde rum med en bakifrån kommande bil.

Blodprov togs kl. 19.30, utvisande efter korrektion 1,14 promille.

Urinprov: 2,33 promille.

Kroppsvikt: ca 61 kg.

Undersökning släkarens konklusion: ej så påverkad som angives i 4 § 1
mom.

Åtalades för rattonykterhet (jämte vårdslöshet i trafik).

I yttrande till domstolen anförde rättskemiska laboratoriet: Man kunde
icke fullständigt utesluta, att ”promillen” i den tilltalades blod var under
0,8-gränsen under körningen. Däremot syntes det rimligt att antaga, att
den tilltalade var påverkad efter att ha druckit 25 cl. på så kort tid.

Frikändes från rattonykterhet, enär det icke ansågs tillförlitligen styrkt,
att alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till minst 0,8 promille vid körningen.
(Dömdes för vårdslöshet i trafik till 15 dagsböter.)

Även med de grunder för tillbakaräkning, som allmänt praktiserades vid
ifrågavarande tid, synes det mig uppenbart, att åtalet i detta fall icke bort
grundas på alkoholkoncentrationen i den tilltalades blod. Däremot har enligt
min mening skäl förelegat för väckande av åtal för rattfylleri, grundat
på alkoholpåverkan. Den tilltalade har nämligen förtärt en sådan mängd
alkohol, att han, enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen, med största
sannolikhet blivit påverkad därav (jfr även den ringa kroppsvikten). Det
är att märka att graden av påverkan är avsevärt högre, då blodalkoholkurvan
är i stigande än då den är i nedåtgående. Dessutom har i detta fall
all anledning funnits att räkna med att den tilltalades körsätt berott på
spritförtäringen.

Det nu behandlade fallet är belysande för hurusom alltför stor bundenhet
vid promilletänkande vid åtalsprövningen kan leda till helt frikännande
dom i det avseende varom här är fråga, ehuru åklagaren med ganska stor

137

sannolikhet kunnat förvänta fällande dom mot den tilltalade för rattfylleri,
om åtalet avsett sådant brott.

26) Uppgiven spritförtäring: en grogg innehållande högst 7,5 cl. gin kl.
21—22 (ingen mat under dagen utom två bröd till kaffe tidigt på morgonen).

Körningen ägde rum någon gång mellan kl. 22 och 23. Den slutade med
att den tilltalade körde i diket, varefter han satte sig att sova i bilen. En
passagerare lämnade bilen genast efter dikeskömingen.

Blodprov togs kl. 24, utvisande efter korrektion 1,74 promille.

Urinprov: 2,78 promille.

Undersökning släkarens konklusion: är så påverkad som angives i 4 § 1
mom.

Vederbörande åtalades för att alkoholkoncentrationen i blodet överstigit
1,5 promille (samt för olovlig körning). Domstolen dömde för rattfylleri
(jämte olovlig körning) till fängelse en månad, varvid följande domskäl
anfördes: Genom åberopat analysbevis sammanställt med att bilen utan
annan särskild anledning förts på sådant sätt, att den gått av vägen, funne
domstolen att, även om alkoholkoncentrationen i den tilltalades blod vid
körningen varit något mindre än vid provtagningen, det likväl måste anses
styrkt, att den tilltalade vid körningen var så påverkad av starka drycker,
att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet. Den tilltalade vore
förty förvunnen till ansvar för rattfylleri.

Det synes mig uppenbart, att ansvarsyrkandet i detta fall bort grundas
— icke på antagande om alkoholkoncentrationen i blodet — utan på påstående
om alkoholpåverkan, vilken tagit sig uttryck i bl. a. dikeskömingen
och den tilltalades beteende därefter. Eftersom den uppgivna alkoholförtäringen
kunde ha skett så sent som omkring en timme före körningen,
har någon säkerhet icke funnits för att alkoholkoncentrationen i blodet vid
körningen uppgick till 1,5 promille. Det är visserligen på grund av analysresultatet
uppenbart, att den förtärda alkoholmängden måste ha varit avsevärt
större än vad den tilltalade uppgivit, men anledning har saknats till
antagande, att den ytterligare förtäringen skett tidigare än vid den av den
tilltalade uppgivna tidpunkten. Däremot synes situationen ha varit sådan,
att åklagaren haft all anledning räkna med att den tilltalade var påverkad.

Vid sin prövning av målet har domstolen synbarligen å ena sidan varit
väl medveten om att en fällande dom för rattfylleri icke kunde grundas enbart
på antagande om blodalkoholkoncentrationen men å andra sidan bedömt
omständigheterna i samband med körningen vara sådana, att de i
förening med analysbeviset gåvo vid handen att den tilltalade varit så påverkad
som sägs i 4 § 1 mom. Genom att åtalet haft det ovan angivna
innehållet har domstolen försatts i ett dilemma, vilket ytterligare belyser
olägenheterna av att åtal för rattfylleri formuleras på sätt här varit fallet.

138

Härvid har domstolen valt den utvägen att grunda domen på att den tilltalade
var påverkad vid körningen. Rent sakligt synes detta vara ett riktigt
bedömande. Det är emellertid ägnat att ingiva principiella betänkligheter
att grunda dom på omständigheter, vilka icke kunna direkt härledas
ur åklagarens i stämningsansökningen angivna gärningsbeskrivning och beträffande
vilka den tilltalade sålunda icke haft anledning att förbereda
något svaromål eller någon motbevisning (jfr uppsats av Ekelöf i SvJT
1954 s. 353 o. f.).

Beträffande åklagarnas praxis må slutligen anmärkas, att det i flera fall
uppmärksammats, att — oaktat körningen skett under en längre tidrymd
— ansvarsyrkandet så formulerats, att det avsett endast den tidpunkt, då
trafikolycka inträffat eller tilltalad eljest anträffats förande motorfordon.
Då trafikonykterhetsbrott, som tilltalad i dylika fall kan ha begått, icke är
begränsat till nyssnämnda tidpunkt, synes gärningen böra angivas på sådant
sätt, att även körningen i övrigt inbegripes.

d) Synpunkter i övrigt på utredningen och bevisvärdering en
i rattfyllerimål

Införandet år 1941 av regler om fasta promillegränser — vilka regler efter
1951 års trafiklagstiftning återfinnas i 4 § 1 mom. tredje stycket och 2
mom. trafikbrottslagen — synes ha haft till följd, att man vid utredning
och bevisprövning i rattfyllerimål ofta underlåtit att i önskvärd omfattning
beakta de bevismöjligheter, som finnas vid sidan av blodprovet. Anledningen
härtill torde i huvudsak vara att blodprovet betraktats såsom ett sä
förnämligt och på samma gång enkelt och arbetsbesparande bevismedel, att
annan bevisning ansetts kunna lämnas åsido. En omisskännlig tendens i
den riktningen framgår klart av den nu företagna undersökningen. Denna
tendens kommer till synes vid alla stadier av brottsutredningen. Under förundersökningen
visar den sig bl. a. på det sättet, att önskvärd kontroll
av den misstänktes uppgifter om spritförtäring och tidpunkten därför samt
om hans förehavanden i övrigt under aktuell tidrymd i många fall icke
företages ens i de ofta förekommande fall, då verkställd blodanalys visar,
att uppgifterna om förtärd alkoholmängd äro uppenbart oriktiga. I fråga
om åklagares handläggning kommer tendensen till uttryck dels genom att
åklagare icke före åtal föranstaltar om ytterligare utredning i hänseende,
som sålunda efterlåtits vid polisutredningen, och dels genom att åklagare
ofta — på sätt anmärkts under c) ovan — yrkar ansvar icke för påverkan
utan under åberopande av alkoholkoncentrationen i den tilltalades blod vid
körningen även i fall där utredningen på olika sätt giver positivt stöd för
alkoholpåverkan. Även vid domstolarnas handläggning kommer samma
tendens till synes, i det att domstolarna i förekommande fall i regel icke

139

begagna sig av möjligheten att förordna om fullständigande av förundersökning
eller att självmant inkalla vittnen, vilkas hörande icke begärts av
åklagaren. Vidare synes i rattfyllerimål vissa domstolars värdering av annan
bevisning än analys av blodprov stundom präglas av större försiktighet än
som kan anses betingat av omständigheterna.

Den utveckling, som sålunda ägt rum och som allmänt sett kännetecknas
av att tyngdpunkten vid rattfylleriutredning kommit att läggas å blodprovsanalysen,
torde icke ha varit avsedd av lagstiftaren och kan enligt min
mening icke anses tillfredsställande. Det är nämligen vid utredning om rattfylleri
liksom i all annan brottsutredning angeläget att samtliga omständigheter,
som kunna ha betydelse, tillvaratagas och tillmätas det värde som
tillkommer dem.

27) Såsom exempel på de talrika fall, där förundersökning varit på nyss
angivet sätt ofullständig, må anföras följande, vilket ur andra synpunkter
anmärkts ovan under 14) och 21). I detta fall uppgav den misstänkte vid
förundersökningen, att alkoholförtäringen skett i sällskap med tre andra
namngivna personer, av vilka emellertid endast en — en broder till den
misstänkte — hördes av polisen. Brodern var närvarande endast vid pilsnerförtäringen,
som skedde närmast före körningen. Enligt min mening
hade det varit av betydelse att även de båda andra vittnena hörts under
förundersökningen. På så sätt skulle viss kontroll ha kunnat erhållas beträffande
den misstänktes uppgifter om tidpunkterna för och måhända även
om omfattningen av alkoholförtäringen, vilken av resultatet av blodprovsanalysen
att döma varit större än den misstänkte själv uppgivit.

Till ytterligare belysning av vad nu sagts om angelägenheten av att förundersökningen
inriktas på erforderlig kontroll av den misstänktes uppgifter
må följande tilläggas. Erfarenheten visar, att man vid blodanalyser
mycket ofta erhåller alkoholvärden, vilka icke kunna förklaras genom vad
den misstänkte uppgivit angående sin alkoholförtäring. Bland de här ovan
redovisade fallen finnas åtskilliga exempel på att den misstänkte måste ha
förtärt mera alkohol än han uppgivit. Den straffrättsliga bedömningen är
i sådana fall i princip beroende av bland annat vid vilken tidpunkt den
förtäring ägt rum som den misstänkte förtigit. Härvid kompliceras tillbakaräkningen
av att denna förtäring kan ha skett så sent, att uppsugningen
icke var avslutad vid körningen; å andra sidan kan förtäringen ha
ägt rum många timmar före körningen.

Det torde vidare icke vara ovanligt, att den misstänkte anpassar sina
uppgifter icke blott om spritförtäringens storlek utan även om tidpunkten
därför på ett sätt, som han tror vara för honom fördelaktigare än verkliga
förhållandet. Därvid kan det emellertid mycket väl hända — och detta har
även förekommit — att han felbedömer läget och att resultatet blir motsatt
mot vad han tänkt sig.

140

Det anförda understryker vikten av att den misstänktes uppgifter så
noggrant som möjligt kontrolleras genom annan utredning. Den nu företagna
undersökningen har givit vid handen, att det mycket ofta brister i
detta hänseende.

Otvivelaktigt förekomma fall, där det icke är möjligt ens genom den
noggrannaste utredning att vinna klarhet beträffande de här avsedda förhållandena.
I dessa fall ställas åklagare och domstolar inför vanskliga avgöranden.
Att uppdraga några riktlinjer till ledning härutinnan synes icke
vara möjligt inom ramen för denna undersökning.

Vad härefter angår värderingen av bevisningen i rattfyllerimål vill jag
i anledning av vad som framkommit vid utredningen understryka, att bevis
om alkoholkoncentrationen måste vid sidan av annan bevisning tillmätas
synnerlig betydelse, när det gäller att styrka, att föraren varit så påverkad
som sägs i 4 § 1 mom. första stycket trafikbrottslagen.

Presumtionsregeln i 4 § 1 mom. tredje stycket samma lag synes i praxis
ha medfört, att man i viss utsträckning icke beaktat, att påverkan ofta
förekommer även vid betydligt lägre alkoholkoncentration i blodet än 1,5
promille. De ovan under 22), 24) och 25) anmärkta fallen må härvidlag
tjäna såsom exempel på fall, där åklagare väckt åtal endast för rattonykterhet,
oaktat viss utredning om påverkan förebragts. I själva verket torde det
vara ganska vanligt, att påverkan kan iakttagas redan vid betydligt lägre
alkoholkoncentration än 1,5 promille. Belysande är härvidlag vad som
framkommit vid en undersökning, som verkställts inom rättskemiska laboratoriet.
Till grund för undersökningen lågo 12 000 fall, där blodanalys
skett i mål om rattfylleri eller rattonykterhet. Av dessa medtogos vid undersökningen
vart sjätte eller sålunda tillhopa 2 000, av vilka därefter uteslötos
129, i vilka uttalanden icke förelågo av läkare huruvida påverkan
ansetts föreligga. Återstående 1 871 fall grupperas nedan efter de promilletal
som framkommit vid analysen och med angivande av i vilken utsträckning
undersökningsläkama ansågo påverkan kunna påvisas.

Promilletal	Antal fall	Påverkan i procent av fallen
0 —0,40	141	31,9
0,41—0,80	138	42,T
0,81—1,20	228	60,9
1,21—1,60	390	74,6
1,61—2,00	435	86,6
2,01—2,40	344	88,9
2,41—2,80	133	92,4
2,81—3,20	44	97,7
3,21—3,60	18	94,4
3,61—4,00	0	0

141

Liknande undersökningar ha skett i Danmark och visa samma tendens.

Beträffande värderingen av bevisningen i rattfyllerimål i övrigt har det
redan antytts, att nämnda värdering ofta är mycket försiktig. Särskilt synes
detta vara förhållandet med bedömningen av vilket bevisvärde som må tillmätas
den tilltalades sätt att föra sitt fordon. I detta hänseende torde man
ofta resonera på det sättet att vårdslöshet i trafik många gånger förekommer
utan att ha samband med alkoholförtäring. Detta synes ha medfört viss
obenägenhet att vid åtal för rattfylleri tillägga någon egentlig betydelse
åt sådana omständigheter, som i och för sig ådagalägga att fordonet icke
förts på betryggande sätt. Det är också enligt min mening uppenbart, att
bevisvärdet av dylika omständigheter är obetydligt i de fall där det icke
förekommer andra fakta, som tyda på alkoholpåverkan. Har det emellertid
framkommit sådana fakta — t. ex. att någon i samband med förande av
motorfordon förtärt alkohol i sådan mängd, att anledning finnes att han
var påverkad därav vid körningen — och har vidare fordonet icke förts
på betryggande sätt, torde man dock enligt min mening oftare än som synes
ske i nuvarande praxis kunna utgå från att det föreligger orsakssammanhang
mellan spritförtäringen och körsättet (jfr vad ovan anförts beträffande
fallen 21), 25) och 26)).

Vad här ovan sagts angående utredningen i rattfyllerimål hänför sig närmast
till tidigare praxis. Det förhållandet, att alkoholens uppsugning i blodet
ofta kan taga avsevärt längre tid i anspråk än man förut räknat med,
lärer medföra att analysbevisen numera i större utsträckning än man tidigare
antagit icke kunna giva erforderlig ledning för fastställande av blodalkoholkoncentrationen
vid körningen. Man är därför nu i högre grad
än som tidigare antagits hänvisad till annan bevisning i rattfyllerimål. På
grund härav är det desto mera angeläget att sådan bevisning säkras under
förundersökningen och förebringas i rättegången.

Dylik bevisning synes vara av betydelse även i de fall, där det på grund
av blodanalys är ställt utom varje tvivel att alkoholkoncentrationen i blodet
uppgick till 1,5 promille eller mer vid körningen; därigenom erhålles
nämligen bättre möjlighet att anpassa straffmätningen efter påverkansgraden,
vilken synes vara förtjänt av särskild uppmärksamhet vid straffmätningen.
Ilelt visst har det promilletänkande, som i stor utsträckning förekommit
i rättstillämpningen, bidragit till att straffmätningen i rattfyllerimål
kommit att präglas av slentrianmässighet.

I detta sammanhang vill jag peka på vissa domstolars benägenhet att,
oavsett de närmare omständigheterna i det särskilda fallet, så gott som
alltid i mål om rattfylleri utmäta det straff som i domstolen uppfattas såsom
normalstraff för dylikt brott. Hänsyn bör enligt min mening i större

142

utsträckning än som nu sker tagas till i varje särskilt fall föreliggande förmildrande
eller försvårande omständigheter.

Förestående synpunkter, i vilka Theorell och Bonnichsen förklarat sig
helt instämma, ha sammanställts i en den 16 september 1957 dagtecknad
promemoria, vilken hållits tillgänglig för därav intresserade.

F. Anteckningar rörande ia7cltagelser vid inspelctioner m. rn.

27. Arbetsbalanser hos domstolar och åklagare m. fl.

Under senare år har arbetsbördan hos de flesta domstolar och åklagare
liksom hos polisens brottsutredande organ ökat betydligt. Sålunda ha inkommande
mål och ärenden ökat i antal och även visat tendens att bli
allt mera invecklade och svårbedömda. Det därav betingade behovet av
förstärkning av arbetskrafterna har på många håll icke blivit genast tillgodosett
i den utsträckning, som i och för sig varit erforderlig. Till följd
därav har, trots övertidsarbete i avsevärd omfattning från befattningshavarnas
sida, det icke kunnat undvikas, att på många håll en besvärande
arbetsbalans uppkommit. Att så är förhållandet har jag kunnat iakttaga
i första hand vid mina inspektioner. Men även genom utredning, som skett
med anledning av anförda klagomål över dröjsmål med handläggningen
av särskilda mål och ärenden, ha missförhållanden i förevarande hänseenden
i vissa fall blottats. Beträffande arbetsförhållandena vid polis- och
åklagarmyndigheterna i Göteborg upplystes i anledning av anförda klagomål,
att kriminalpolisen därstädes på grund av arbetsbalans måst uppskjuta
förundersökning i anledning av en i maj 1950 inkommen anmälan
mot en person för gäldenärsbrott så att förundersökningen kunde avslutas
först i oktober 1954. Ansökning om stämning gjordes först den 19 oktober
1955. Genom dom den 14 december samma år dömdes den tilltalade till
åtta månaders straffarbete, villkorlig dom. I detta fall utreddes, att dröjsmålet
berott på avsevärd arbetsbalans och till följd därav övermäktig arbetsbörda
hos de för brottsutredningen och åtalets anhängiggörande ansvariga
befattningshavarna. Arbetsbördan har varit så stor, att man ansett
sig tvungen att uppdela ärendena efter den återstående preskriptionstidens
längd, så att de som ur denna synpunkt varit mest brådskande kommit
i första hand. Nyssnämnda arbetsbalans är emellertid, enligt vad jag inhämtat,
numera avarbetad.

Vad särskilt angår brottmålen, så måste det anses såsom ur rättssäkerhetssynpunkt
ytterst otillfredsställande, att avsevärd tid förflyter mellan
brottet och huvudförhandlingen. Parter och vittnen få härigenom svårare

143

att minnas vad som skett, med påföljd att det för rätten blir svårare att
fastställa sanningen. Även av humanitära skäl bör domstolens handläggning
ske så snart som möjligt, så att den tilltalade icke behöver gå onödigt
lång tid och oroa sig för vad som kan bli påföljden av brottet. Jämväl i
familjerättsmålen är det naturligen ofta av särskilt stor betydelse för parterna
att få ett avgörande till stånd utan oskäligt dröjsmål.

Det pressande övertidsarbete, som på grund av arbetsbelastningen blivit
oundgängligen nödvändigt på många håll för att arbetsbördan i görligaste
mån skall kunna bemästras, måste i längden verka förslitande på personalen.
Det är ock ur rättssäkerhetssynpunkt mycket otillfredsställande, om
domare och åklagare under trycket av en alltför stor arbetsbörda finna
sig tvingade att skilja sig från av dem handlagda mål och ärenden utan att
de haft erforderlig tid för behandlingen därav.

Vad angår Stockholms rådhusrätt har jag — i anslutning till företagen
inspektion — med borgmästaren Yngve Kristensson ingående dryftat vid
rådhusrätten förefintlig besvärande arbetsbalans. Kristensson har härvid
tillhandahållit utförliga uppgifter rörande läget vid rådhusrätten per den
1 september 1956. Dessa utvisade bland annat, att antalet oavgjorda
familjerättsmål utgjorde 819 och antalet oavgjorda trafikmål av beskaffenhet
att skola handläggas av tre domare 1 550. För de allmänna tredomarbrottmålen
uppgick antalet till 2 076, motsvarande ungefär sju
månaders arbete, samt för nämndmålen till 1 026 och för endomarbrottmålen
till 3 016.

Enär dessa siffror visade en betänklig arbetsbalans, inhämtades yttranden
i saken från stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund,
Stockholms magistrat samt direktionen för Stockholms stads rätts- och
polisväsen. Av direktionens yttrande framgick, att direktionen, med förståelse
för vikten av att arbetsbalansen vid rådhusrätten nedbringades,
för sin del i allt väsentligt godkänt av magistraten gjord framställning om
tillfällig förstärkning av domarpersonalen vid vissa av rådhusrättens avdelningar.
Som den medgivna förstärkningen syntes mig väl avpassad i
förhållande till behovet, fann jag i beslut den 11 maj 1957 vidare åtgärd
i saken från min sida icke vara påkallad. I samband därmed förklarade
jag, att jag även i fortsättningen komme att med uppmärksamhet följa
här ifrågavarande, för rättskipningen i Stockholm ytterst betydelsefulla
förhållanden. Enligt vad jag senare erfarit ha stadsfullmäktige i december
1957 beviljat medel, som möjliggöra — utöver personaltillgången under
1957 — en ytterligare förstärkning under första halvåret 1958 med tre
extra ledamöter.

Till belysning av huru förhållandena utvecklat sig vid rådhusrätten
efter den 1 september 1956 må nämnas, att enligt uppgifter, som införskaffats
från rådhusrätten, antalet oavgjorda allmänna tredomarbrottmål ökat
från 2 076 till 2 355, under det att motsvarande antal för övriga ovan an -

144

givna grupper minskat, för familjerättsmålen från 819 till 585, för trafikmålen
från 1 550 till 1 282, för nämndmålen från 1 026 till 850 och för
endomarbrottmålen från 3 016 till 2 651. Den tid, som i allmänhet förflyter
från det målen inkomma och till dess de avgöras, har från rådhusrättens
sida uppgivits numera utgöra för de allmänna tredomarbrottmålen
tio till tolv månader, för trafikmålen tre till fyra månader och för endomarbrottmålen
omkring fyra månader. I fråga om familjerättsmålen har upplysts,
att några väntetider — utöver vad som betingas av att motparten
måste ha skäligt rådrum för förberedande av sin talan — icke nu förekomma.
Ej heller vad angår nämndmålen anses numera besvärande arbetsbalans
föreligga. Vidare har meddelats, att de tre extra ledamöter, som
tillkomma under första halvåret 1958, komma att tagas i anspråk för inrättande
av ytterligare en avdelning för behandling av tredomarbrottmål.

28, Smärre brister i formellt hänseende vid rättegångsförfarandet

Det har synts mig lämpligt att här i korthet redogöra för vissa vid inspektioner
av domstolar och åklagare ofta iakttagna smärre brister i formellt
hänseende med avseende å rättegångsförfarandet.

I mål om äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 4 § GB, anhängiggjorda
genom gemensam ansökning, bruka i stor utsträckning intyg godtagas
såsom bevis om söndring och särlevnad. Dessa intyg äro ofta bristfälliga.
Angående nu berörda praxis har jag såsom min mening uttalat, att något
principiellt hinder visserligen icke kunde anses föreligga att i dessa mål
tillämpa undantagsbestämmelsen i 35 kap. 14 § RB och sålunda tillåta
intyg såsom bevisning om att makar levat åtskilda på grund av söndring.
Jag har emellertid på given anledning påpekat, att vissa minimikrav måste
ställas på sådana intyg (jfr Gärde m. fl.: Den nya rättegångsbalken s. 492).
Härvidlag har jag till att börja med framhållit, att det borde krävas, att
domstolen hade anledning utgå från att intygsgivarna vore trovärdiga.
De måste ock genom egna iakttagelser ha erhållit nödiga förutsättningar
att bedöma de för frågan om äktenskapsskillnad relevanta omständigheterna.
Med hänsyn till ändamålet med dylikt intyg och betydelsen för
målet av nyssnämnda omständigheter måste intyget vara någorlunda utförligt
avfattat. Det måste med full tydlighet angiva samtliga de förhållanden,
som vore av betydelse för själva saken och för bedömningen av
intygsgivarnas nyssnämnda förutsättningar. Intyget måste sålunda innehålla
klara och otvetydiga upplysningar om att särlevnad utan avbrott
förekommit under hela den tid, varom vore fråga, och att särlevnaden
berott på söndring i äktenskapet. Vidare borde framgå i vilket förhållande
intygsgivarna stode till parterna och på vad sätt de förvärvat kännedom
om särlevnaden och söndringen. Motsvarade intyget icke samtliga de ovan

145

angivna kraven, borde enligt min mening domstolen föranstalta om att
ytterligare bevisning förebringades, varvid förhör med parterna eller någon
av dem under sanningsförsäkran eller vittnesförhör närmast komme i fråga.

I flera fall har vid inspektionerna iakttagits, att domstolarna dömt till
hemskillnad jämlikt 11 kap. 1 § GB, oaktat en av makarna uteblivit från
medling samt medling sålunda icke ägt rum (jfr 15 kap. 7 § GB; se ock
JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 172 o. f. samt 1950 s. 143 o. f.).

I några fall har uppmärksammats, att — sedan i mål om betalningsföreläggande
gäldenären förklarat sig icke bestrida kapitalfordringen men
väl av borgenären framställt kostnadsyrkande eller gäldenären sagt sig
medgiva viss del av det fordrade kapitalbeloppet — målen i deras helhet
hänskjutits till rättegång. I dessa fall har jag ■— med hänvisning till 25 §
första stycket sista punkten och 26 § första stycket lagsökningslagen —
anmärkt, att slutbevis bort meddelas beträffande det medgivna kapitalbeloppet
respektive den medgivna delen därav samt att målen skolat hänskjutas
till rättegång endast i de delar, som bestritts.

Sedan en firma hos en häradsrätt anhållit om stämning med yrkande,
att svaranden måtte förpliktas utge viss resterande köpeskilling, tillskrev
häradsrätten käranden och anförde därvid, att det icke visats att svaranden
hade hemvist i domsagan. Därjämte föreläde häradsrätten käranden
att senast å viss dag ha botat angivna brist i stämningsansökningen,
vid äventyr att ansökningen eljest avvisades.

I anledning härav anmärkte jag, att såsom framginge av innehållet i
10 kap. 18 § RB häradsrätten i detta fall icke kunnat utan invändning
från svarandens sida ingå i prövning av sin behörighet att upptaga käromålet
samt att häradsrätten följaktligen icke heller ägt meddela det nyssnämnda
föreläggandet.

I 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhets vård stadgas, att — om den,
som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 § samma lag
sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna
å anstalten ett år, misstänkes att ha före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller
fängelse i sex månader, och brottet hör under allmänt åtal eller av målsäganden
angivits till åtal — det ankommer å statsåklagaren att efter
hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske.
Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall frågan om
åtal prövas i nämnda ordning ändå att högre straff än nyss sagts kan följa
å brottet.

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades några fall, där olika
personer ställts under åtal för fylleri och förargelseväckande beteende.
När åtalen väcktes, förelåg icke upplysning om att de tilltalade vore på

10 — Justiticombudsmanyxcns ämbetsberättelse till 1068 ars riksdag.

146

sätt i stadgandet angives intagna å anstalt som i stadgandet sägs. Emellertid
inkommo till rätten — från vederbörande åklagare eller genom bevis
om hinder för delgivning — uppgifter, varav framgick, att de tilltalade
vistades å sådana anstalter. Det oaktat utfärdades kallelser å dem till
huvudförhandling. I ett av fallen kom ock den tilltalade tillstädes, varefter
huvudförhandlingen inställdes. I de övriga fallen inställdes huvudförhandlingen
— sedan anstaltspersonalen fäst uppmärksamheten på förhållandet
— redan före de utsatta dagarna. I ett par av fallen förklarade rätten målen
vilande i avbidan på resultatet av statsåklagarens åtalsprövning. Detta
skedde mera än ett år före inspektionen. Såvitt framgick av handlingarna,
hade efter besluten om vilandeförklaring någon åtgärd i målen icke vidtagits
från rättens sida. Vederbörande domare upplyste dock, att vissa
förfrågningar gjorts hos åklagaren.

I samband med inspektionen införskaffade jag upplysning om att intagningarna
på anstalt skett tvångsvis.

I anledning av vad sålunda iakttagits anmärkte jag till en början, att
någon åtgärd för att kalla de tilltalade till huvudförhandling icke bort
vidtagas, innan statsåklagaren beslutat om åtal. Vidare påpekade jag, att,
eftersom statsåklagarens prövning icke behövt medföra något mera varaktigt
hinder för målens handläggning, vilandeförklaring icke lämpligen
bort äga rum (jfr RB 32: 5 och Gärde m. fl.: Den nya rättegångsbalken
s. 438 o. f.). I stället hade rätten bort, såsom förutsattes i 32 kap. 1 § RB,
angiva viss bestämd tidsfrist, inom vilken åklagaren hade att inkomma
med besked om statsåklagarens beslut. Jämte det jag framhöll, att det
ålegat underordnad åklagare att självmant lämna rätten besked om nämnda
beslut, påpekade jag slutligen, att rätten — på grund av sin processledande
skyldighet — haft att tillse, att besked därom inkomme inom
rimlig tid.

Vid samma rådhusrätt iakttogos åtskilliga andra fall, där vilandeförklaring
skett av brottmål av bagatellartad beskaffenhet. Åtgärderna hade
skett för icke närmare angiven utredning från åklagarens sida. Även i
dessa fall framgick icke av handlingarna, att utredningen efterhörts eller
åtgärd eljest vidtagits av rätten; efter besluten om vilandeförklaring hade
avsevärd tid förflutit.

I anledning härav anförde jag i huvudsak följande: Det ankomme på
åklagaren att tillse, att utredningen vore fullständig innan åtal väcktes
Sedan åtal väckts, kunde det emellertid förekomma, att enligt rättens bedömande
förundersökningen borde i något hänseende fullständigas eller,
om förundersökning icke ägt rum, att sådan borde företagas. Fördenskull
funnes regler i 45 kap. 11 § RB om befogenhet för rätten att meddela
åklagaren erforderligt föreläggande. Beslut därom borde i allmänhet, såsom
ock syntes vara förutsatt i nyssnämnda lagrum, i första hand meddelas

147

innan målet av rätten utsattes till huvudförhandling. När rätten sålunda
funne utredningen böra kompletteras, borde den skriftligen ange i vilket
hänseende komplettering skulle ske; detta vore av betydelse, bland annat
om målet därefter konrnie att handläggas av annan domare. Att för en
utredning av den i regel begränsade räckvidd, varom kunde vara fråga
i mål av detta slag, förklara mål vilande kunde icke vara nödvändigt eller
lämpligt; viss kortare tid borde i stället föreläggas åklagaren. Enligt 32 kap.
5 § RB medgåves vilandeförklaring endast vid hinder av längre varaktighet.
I motiven till lagrummet uttalades, att vilandeförklaring borde äga
rum allenast i sådana fall, då den påkallades av starka processuella skäl
eller hinder av allvarlig beskaffenhet (se Gärde m. fl.: Nya rättegångsbalken
s. 439). Då i de nu ifrågavarande målen rätten likväl meddelat beslut
om vilandeförklaring, hade det ålegat den att tillse, att den utredning,
varom vore fråga, inom rimlig tid inkomme till rätten.

I 6 kap. 5 § RB finnas bestämmelser om vad som skall upptagas i protokoll
vid huvudförhandling. Enligt första stycket 3. skall antecknas vilka
vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Vid åtskilliga domstolar har iakttagits, att anteckning icke — på sätt
sålunda stadgas — skett i protokollen rörande vid huvudförhandlingen
förebragta skriftliga bevis, såsom analysattester och protokoll över läkarundersökning
i rattfyllerimål samt skisser och fotografier i trafikmål. Även
sakkunnigutlåtanden — avseende t. ex. verkställd sinnesundersökning —
äro bevis, om vilkas förebringande anteckning skall ske. Så har icke alltid
skett.

I sådana brottmål, där — för tillämpning av stadgandet i 4 kap. 3 §
SL — utredning måste förebringas om brott, för vilka tilltalad i tidigare
mål blivit dömd, saknas icke sällan anteckning i huvudförhandlingsprotokollen
angående på vad sätt sådan utredning skett. Ibland har antecknats,
att akten i det tidigare målet varit tillgänglig vid handläggningen av det
nya målet. Dylik anteckning är emellertid enligt min mening icke tillfyllest;
den omständigheten, att viss akt varit tillgänglig, har icke medfört,
att akten blivit processmaterial. Jag har i nu förevarande hänseende framhållit
vid inspektionerna, att vad som i s. k. 4: 3-situationer förekomme till
utredning angående tidigare lagförda brott vore av beskaffenhet att skola
antecknas i protokollet. Angående sättet för utredningens förebringande
har jag såsom min mening anfört, att — i varje fall om den tidigare domen
vore något så när fullständig — det ofta torde vara tillräckligt, att denna
föredroges vid huvudförhandlingen i det nya målet.

Jag har även haft anledning framhålla att, då utredning om tilltalads
personliga förhållanden eller sinnesbeskaffenhet inhämtades från sådan
personundersökning, sinnesundersökning eller annan utredning, som före -

148

bragts i något tidigare mål, anteckning därom borde göras i protokollet i det
nya målet.

Återkallar kärande i dispositivt tvistemål sin talan, sedan svaranden
ingått i svaromål, skall jämlikt 13 kap. 5 § RB, om svaranden yrkar det,
målet dock prövas. Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan,
skall han jämlikt 18 kap. 5 § RB ersätta motparten hans rättegångskostnad,
om ej särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten
bestämmes annorlunda.

För att svaranden, när käranden under ovan angivna omständigheter i
svarandens frånvaro återkallat sin talan, skall kunna framställa yrkande
enligt nyssnämnda stadganden, bör han, innan återkallelsen leder till målets
avskrivning, av rätten underrättas om återkallelsen. Härom har jag
i förekommande fall erinrat.

Vid inspektioner har iakttagits, att domstolar i flera fall till biträde
enligt lagen om fri rättegång åt barn i mål om faderskap till barnet förordnat
en person, som var utsedd till dess barnavårdsman. Det har även
i mål angående barns äktenskapliga börd förekommit att till sådant biträde
åt barnet utsetts person, som var förordnad att såsom god man för
barnet tillvarataga dess rätt i just den rättegången. Jag har anmärkt, att
barnavårdsmannen och gode mannen i dessa sina egenskaper hade att
såsom ställföreträdare bistå barnen i rättegångarna samt att sålunda och
i betraktande av innehållet i 5 § lagen om fri rättegång förutsättning saknats
att förordna dem till biträden enligt nämnda lag (jfr ock ämbetsberättelsen
1948 s. 120 o.f.).

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammade jag en äktenskapsskillnadsdom,
i vilken bland annat förordnats, att hustrun skulle ha vårdnaden
om ett makarnas barn ”med rätt dock för mannen till umgänge med
barnet på sätt makarna bestämt”. Innehållet i makarnas överenskommelse
i umgängesfrågan framgick av deras gemensamma ansökning i målet men
var icke angivet i domen. Jag anmärkte, att det närmare innehållet i överenskommelsen
skolat angivas i domen; detta vore av betydelse särskilt
för den händelse verkställighet i den delen bleve aktuell.

I 14 § andra stycket lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff
stadgas att, om någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och om
därefter andra böter förekomma till förvandling, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre
förvandlingsstraff än som skolat återstå, därest gemensamt förvandlingsstraff
— på sätt föreskrives i första stycket av paragrafen — beräknats
för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda förvandlingsstraff
et.

Har nedsättning enligt nyssnämnda stadgande icke skett vid böternas

149

förvandling, skall jämlikt 18 § samma lag fångvårdsstyrelsen, när det senare
beslutet förekommer till verkställighet, förordna om dylik nedsättning.

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammade jag, att rätten genom
beslut den 18 januari 1956 förvandlat 15 dagsböter, som ådömts viss person
den 18 augusti 1954, till fängelse 20 dagar. I målet var upplyst, att
samme person den 13 oktober 1953 ådömts vissa böter och att dessa förvandlats
till fängelsestraff. I samband med inspektionen inhämtade jag
upplysning från fångvårdsstyrelsen, att verkställigheten av det tidigare förvandlingsstraffet
slutat den 24 januari 1955 och att fångvårdsstyrelsen
den 14 april 1956 förordnat, att det genom beslutet den 18 januari 1956
ålagda förvandlingsstraffet skulle nedsättas till 5 dagar.

Härefter anmärkte jag, att rådhusrätten i det senare förvandlingsmålet
— med hänsyn till vad som var upplyst angående den tidigare bötesförvandlingen
— bort före sitt avgörande införskaffa upplysning, huruvida
de böter, som därvid förelågo till förvandling, ådömts innan det tidigare
förvandlingsstraffet till fullo verkställts.

Hos en rådhusrätt uppmärksammades, att rätten i två mål om avhysning
på grund av uraktlåten hyresbetalning åberopat 192 § UL vid förordnande
om vräkning.

I anledning härav påpekade jag, att det åberopade lagrummet — vilket
reglerade överexekutors befogenhet att förordna om vräkning — icke vore
tillämpligt vid domstols handläggning av dylika mål. Överexekutors utslag
i avhysningsmål kunde — framhöll jag vidare — under förutsättningar,
som angåves i 193 § UL, verkställas utan hinder av att utslaget
icke vunnit laga kraft. Beträffande domstols dom å avhysning gällde däremot,
att verkställighet icke finge ske, förrän domen vunnit laga kraft,
såvida icke domstolen meddelat förordnande jämlikt 17 kap. 14 § första
stycket RB. Rådhusrättens åtgärd att åberopa 192 § UL kunde icke anses
sakna materiell betydelse, enär åtgärden kunde medföra, att exekutiv myndighet
verkställde domen i enlighet med 193 § samma lag.

Har körkortsinnehavare åtalats för förseelse som sägs i 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen — bland annat rattfylleri — och har
körkortet enligt 33 § 3 mom. vägtrafikförordningen återkallats tills vidare
eller beslut meddelats om körkortets omhändertagande enligt 35 § samma
förordning, skall — jämlikt stadgande i 80 § 2 mom. andra stycket vägtrafikkungörelsen
— allmän underrätt, om åtalet nedlägges eller rätten
frikänner den tilltalade, ofördröjligen översända underrättelse härom till
den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Den sålunda föreskrivna underrättelseplikten
syftar till att möjliggöra, att körkortet utan dröjsmål återställes.

I anledning av uppmärksammade fall av försummelse att lämna länsstyrelse
dylik underrättelse har jag framhållit den ur rättssäkerhetssyn -

150

punkt utomordentliga vikten av att underrättelseplikten behörigen fullgöres.
Försummelse därutinnan kan leda till långvarigt dröjsmål med återställande
av körkort.

Någon skyldighet att, utan att begäran därom framställts, expediera
utskrift av dom till åklagare finnes icke föreskriven vad avser vanliga
brottmål. Man torde dock i allmänhet kunna utgå från att landsfogde
önskar dylik utskrift i mål, där han fört talan. Det är därför enligt min
mening en lämplig ordning att domstolen i sådana mål inom den vanliga
expeditionstiden tillställer landsfogden en sådan utskrift, även om han
icke framställt uttrycklig begäran därom. I samband med inspektionerna
har jag i några fall ansett mig böra fästa domstolarnas uppmärksamhet på
detta förhållande. I allmänhet torde dock landsfogde även utan särskild
begäran erhålla domsutskrift i sina mål.

I ämbetsberättelsen 1950 s. 231 har påpekats, att av lagakraftbevis i
tvistemål borde framgå, huruvida dom, som avsåges med dylikt bevis,
vunnit laga kraft till följd av att vad ej anmälts eller därför att anmält
vad icke fullföljts. Då ofullständiga lagakraftbevis uppmärksammats i ett
flertal fall, finnes anledning att här ånyo erinra om vad sålunda påpekats.

I ämbetsberättelsen 1953 s. 359 har uttalats, att ansökning i mål angående
fastställande av arvoden till förvaltare och rättens ombudsman i
konkurs bör beläggas med stämpel på samma sätt som är fallet med annan
ansökning, varigenom mål anhängiggöres vid domstol. Vid de allra flesta
domstolarna i landet brukar ock numera stämpel uttagas i dessa fall. Undantagsvis
har jag emellertid iakttagit, att så icke sker. Jag har då hänvisat till
nyssnämnda uttalande. I detta sammanhang har även den frågan uppkommit,
huruvida motsvarande stämpelbeläggning bör ske i mål om tvistig fordran
i konkurs eller om klander mot utdelningsförslag. Jag har därvid framhållit
att, eftersom talan i dessa mål icke väckes genom ansökning, stämpel
enligt min mening icke skall uttagas vid sådan talans anhängiggörande.

Om i konkursförvaltares enligt 55 § konkurslagen avgivna berättelse uppgives,
att anledning finnes till antagande att konkursgäldenären gjort sig
skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer, åligger det jämlikt
218 § samma lag konkursdomaren att därom underrätta allmänna åklagaren.
Ibland förekommer det, att dylik underrättelse av konkursdomaren
sändes till distriktsåklagare. Eftersom denne icke äger utan särskilt förordnande
utföra åtal för gäldenärsbrott (se 4 § 1 mom. landsfogdeinstruktionen),
bör underrättelse enligt 218 § av konkursdomaren sändas direkt till landsfogden,
vilken är allmän åklagare i dessa mål. Detta har i förekommande fall
framhållits vid inspektionerna.

151

29. Återkallelse av strafföreläggande

I 48 kap. 3 § RB föreskrives bland annat, att — därest strafföreläggande
ej omedelbart godkännes av den misstänkte — det skall delgivas
honom på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande,
att han har att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från
dagen för delgivningen till åklagaren återställa föreläggandet försett med
godkännande vid påföljd att åtal eljest må äga rum. I 4 § stadgas, att
strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, gäller som dom, vilken
vunnit laga kraft.

I åtskilliga fall har iakttagits, att åklagare — sedan misstänkt vägrat
godkänna strafföreläggande — underlåtit att fullfölja förfarandet genom
åtal. Härvid har — mestadels till följd av upplysningar från den misstänkte
och annan ny utredning — ärendet avskrivits eller eljest fatt förfalla;
i vissa fall har åtalseftergift meddelats.

I samband med dylika iakttagelser har jag erinrat om att åklagare icke
under några omständigheter ägde återkalla eller ändra ett strafföreläggande
som godkänts; enligt 48 kap. 4 § RB gäller ju sådant strafföreläggande
såsom lagakraftvunnen dom. Har strafföreläggande icke godkänts,
vore — har jag vidare uttalat — läget ett annat. I sådant fall torde hinder
ur principiell synpunkt icke möta mot att åklagaren underläte att fullfölja
förfarandet genom åtal. Efter föreläggandets utfärdande kunde sådana
omständigheter framkomma, att vad däri lagts vederbörande till last
icke längre kunde anses innefatta straffbelagd gärning eller att beslut om
åtalseftergift framstode såsom befogat. Jag har emellertid understrukit
angelägenheten av att redan före utfärdande av strafföreläggande sådan
utredning företoges, att dylika situationer endast undantagsvis uppkomme.
Kravet på att erforderlig utredning föregår utfärdandet av strafföreläggande
får sålunda icke eftersättas.

30. Dröjsmål med överförande av straffriförklarade från sinnessjukavdelning
vid fångvården till sinnessjukhus

I 47 § 3. sinnessjuklagen stadgas, att om någon, som förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förklarats
på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han för vård förbliva
vid nämnda avdelning, intill dess plats å något statens sinnessjukhus
kan beredas honom.

Den platsbrist, som för närvarande råder å sinnessjukhusen, har medfört
svårighet att inom rimlig tid bereda straffriförklarade plats därstädes. Dessa
måste under mellantiden kvarbli å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Antalet
sådana expektanter uppgick den 23 augusti 1957 för hela riket till

152

39 bortsett från ett antal, som beräknades kunna utskrivas direkt. Av
dessa 39 hade angivna dag 13 ännu icke blivit tilldelade visst sjukhus.
Motsvarande siffror för enbart anstalten å Långholmen voro 18 respektive
7. Den tid, under vilken dylika personer få stanna å fångvårdens sinnessjukavdelningar,
är ofta oskäligt lång, i vissa fall åtskilliga månader.
Detta är ur flera synpunkter otillfredsställande. De straffriförklarade själva
ha i några fall reagerat mot att kvarhållas å fångvårdsanstalt även efter
det den dom, varigenom åtalet mot dem lämnats utan bifall, vunnit laga
kraft,
nämnd, som står till buds för straffriförklarad, intagen å sinnessjukhus.

G. Rättelse

31. Rättelse av uttalande återgivet i ämbetsberättelsen
till 1957 års riksdag

Såsom framgår av den av mig till 1957 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen
har jag genom skrivelse den 9 maj 1956 till länsstyrelsen i Norrbottens
län avgjort ett härstädes anhängigt ärende avseende, såvitt nu är
i fråga, klagomål av John Elis Sunna rörande viss utmätning av fast egendom
(se ämbetsberättelsen s. 175 o.f.).

Av den i berättelsen lämnade redogörelsen för ärendet framgår, att utmätningen,
vilken ägt rum den 11 februari 1955, skett för uttagande av
John Ehs Sunna påförda, resterande utskylder och böter jämte restavgift
och förrättningskostnad. Böterna samt vissa av utskylderna ha ålagts
Sunna först efter det dennes hustru den 22 maj 1951 avlidit. Ä den utmätta
fastigheten, Kieksisvaara 31S, har John Elis Sunna erhållit lagfart
den 4 juli 1942. I klagomålen gjorde John Elis Sunna gällande, att fastigheten
vid tiden för utmätningen tillhörde hans son Sven-Eric Sunna. Denne
å sin sida påtalade i en vid John Elis Sunnas påminnelser i ärendet fogad
skrift, att fastigheten utmätts för faderns skuld, oaktat Sven-Eric Sunna
förvärvat fastigheten, till hälften — såsom ende bröstarvinge — genom arv
efter sin moder och till andra hälften genom köp den 4 februari 1955 av
fadern. Från utmätningsmannens sida invändes, att fastigheten alltjämt
vore lagfaren för John Elis Sunna. Angående de närmare omständigheterna
i ärendet far jag hänvisa till redogörelsen i ämbetsberättelsen.

I skrivelse den 16 januari 1957 till ordföranden i riksdagens första lagutskott
anförde jag — efter upptagande av ovanstående redogörelse —
följande.

• ^ren.(|et? behandling härstädes uppkom fråga, huruvida stadgandet
1 » utsokmngslagen — vilket innebär ett undantag från den i 68 §

utsoknmgslagen uttalade allmänna regeln att det som hör annan till icke
far utmatas for gäldenärens skuld — vore tillämpligt vid förändring i

153

äganderätten genom dödsfall. Denna fråga gjordes till föremål för grundlig
undersökning. Såsom framgår av mina i ämbetsberättelsen upptagna uttalanden,
kom jag härvid till den uppfattningen att 82 § icke vore tillämplig
i hithörande fall. Härigenom kom jag till den slutsatsen, att fastigheten
såsom tillhörande dödsboet efter John Elis Sunnas hustru icke fått i förevarande
fall utmätas för annan gäld än sådan, som åvilat dödsboet eller
för vilken fastigheten enligt lag svarat oberoende av förändringar i äganderätten
(t. ex. skatteskuld med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB), varom
jag lät genom expeditionsskrivelse den 30 april 1956 underrätta t. f. landssekreteraren
i länet T. R. Segrell.

Vid denna prövning kom emellertid att förbises, att bestämmelserna i
12 kap. nya GB varit tillämpliga å makarna Sunnas äktenskap. Enligt 4 §
nämnda kapitel har sålunda John Elis Sunna även efter hustruns död
intill dess bodelning skett ägt råda över fastigheten, vilken var hans giftorättsgods.
Vidare har enligt 6 § i kapitlet fastigheten utan hinder av hustruns
död kunnat utmätas för John Elis Sunnas gäld. Att därmed avses
även gäld ådragen efter hustruns död framgår av förarbetena (se NJA II
1921 s. 175).

Av det sagda framgår, att min ovan angivna slutsats icke varit riktig
och att hinder icke förelegat för utmätning av fastigheten för skuld som
John Elis Sunna ådragit sig efter hustruns död. Hade de för äldre äktenskap
gällande bestämmelserna däremot varit att tillämpa, synes förhållandet
ha varit att bedöma i enlighet med mitt ställningstagande i ärendet.

Jag tilläde i skrivelsen, att till följd av nämnda förbiseende vid min
behandling av ärendet vederbörande landsfiskal återkallat utmätningen
såvitt avsåge böterna och de skatter, som uppkommit för John Elis Sunna
efter hustruns död, jämte därå belöpande restavgift.

I skrivelse den 22 januari 1957 till utskottets ordförande anmälde jag,
att jag ersatt statsverket de belopp, som sålunda kommit att felaktigt
undantas vid utmätningen och alltjämt kvarstode såsom oguldna.

Utskottet uttalade därefter i sitt utlåtande i anledning av verkställd
granskning av min ämbetsförvaltning, att min handläggning av ifrågavarande
ärende icke, efter av mig vidtagen åtgärd, föranledde någon erinran
(se utskottets utlåtande nr 1 s. 5).

154

II. Redogörelse för ärenden rörande de administrativa

myndigheterna

A. Åtal

32. Försummelse av landssekreterare vid handläggning
av beredskapsärende

I ett under år 1951 till samtliga länsstyrelser utfärdat hemligt brev har
Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter rörande viss beredskap. Åtgärder enligt
brevet skola vidtagas dels av länsstyrelse och dels av vissa lokala myndigheter.
I brevet föreskrives således, att det åligger de lokala myndigheterna
att uppgöra de planer och vidtaga de förberedelser i övrigt, som påkallas av
föreskrifterna i brevet, samt att planerna skola granskas av länsstyrelsen.

Såsom av 1957 års berättelse (s. 120 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Rudewall förordnat om åtal mot dåvarande landssekreteraren i
Västernorrlands län Sven Johan Nilsson för försummelse vid handläggning
av beredskapsärende. I dom den 2 november 1956 hade hovrätten för
Nedre Norrland, under uttalande att länsstyrelsen i länet vid ärendets
handläggning visat försummelse, för vilken Nilsson vore ansvarig, på anförda
skäl funnit försummelsen så ursäktlig, att den icke skäligen borde
föranleda ansvar för tjänstefel, samt lämnat åtalet utan bifall.

Mot hovrättens dom hade jag fullföljt talan under yrkande att Nilsson
måtte fällas till ansvar för sin ifrågavarande försummelse.

Kungl. Maj:t har i dom den 10 oktober 1957 yttrat följande.

Av länsstyrelsens yttrande den 21 maj 1955 och Nilssons yttrande den
23 januari 1956, båda avgivna till JO, ävensom av utredningen i målet i
övrigt framgår, att syftet med expedierandet den 6 juli 1951 till vissa
lokala myndigheter i länet utav avskrifter av 1951 års brev icke var, att
dessa myndigheter omedelbart skulle igångsätta den i brevet anbefallda
planläggningen eller vidtaga där sagda förberedelser i övrigt, utan att med
åtgärderna finge anstå till dess länsstyrelsen utfärdat närmare anvisningar
därför. Så hava ock de lokala myndigheterna så gott som genomgående
uppfattat delgivandet av brevet. Det hade emellertid ålegat länsstyrelsen
att föranstalta om att berörda åtgärder så snart som möjligt bleve verkställda.
Länsstyrelsen hade fördenskull bort, så skyndsamt det göras kunde,
låta utarbeta de tillämnade anvisningarna och tillställa de lokala myndigheterna
dem. Detta har länsstyrelsen först den 16 juli 1954 fullgjort. För
dröjsmålet vid länsstyrelsens handläggning av ärendet är Nilsson ansvarig.

Utredningen i målet får anses giva vid handen, att anledningen till dröjsmålet
var, att utarbetandet av anvisningarna — vilket arbete ankom på
landsfogden och av denne ansågs böra samordnas med det länsstyrelsen

155

enligt 1944 års kungörelse åliggande och inom landsfogdekontoret påbörjade
planläggningsarbetet — från tid till annan sköts åt sidan för andra
enligt landsfogdens av Nilsson godtagna uppfattning mera brådskande arbetsuppgifter.

För samordnandet av anvisningarnas utarbetande med annat likaledes
brådskande planläggningsarbete har på grund av de båda arbetsuppgifternas
inbördes samband fog ej saknats.

Även om det med hänsyn till betydelsen av att anvisningarna skyndsamt
kommo till stånd måste anses, att Nilsson — liksom landsfogden — felbedömt
ärendets angelägenhetsgrad vid jämförelse med landsfogdekontorets
övriga arbetsuppgifter, får denna felbedömning likväl i betraktande av
omständigheterna anses så ursäktlig, att den icke bör för Nilsson medföra
straffpåföljd.

Kungl. Maj:t prövar förty lagligt fastställa hovrättens domslut, varigenom
åtalet lämnats utan bifall.

Ett justitieråd, med vilket ytterligare ett justitieråd förenade sig, var av
skiljaktig mening och anförde:

”1 det under år 1951 till samtliga länsstyrelser utfärdade, i målet omförmälda
kungliga brevet föreskrives, att förberedande åtgärder för en vid
behov av länsstyrelse förordnad beredskap skall vidtagas av vissa länsstyrelserna
underställda lokala myndigheter ävensom att sålunda vidtagna
åtgärder skola granskas av länsstyrelserna.

Med beaktande av såväl länsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning
till berörda lokala myndigheter som brevets innehåll och syfte får dess
översändande till länsstyrelserna anses innefatta en dem av Kungl. Maj:t
given befallning att tillse att ändamålsenliga åtgärder av åsyftat slag
skyndsamligen vidtoges.

I målet är utrett att ifrågavarande brev den 19 juni 1951 mottagits av
länsstyrelsen i Västernorrlands län att avskrift av detsamma den 6 juli
samma år översänts till berörda lokala myndigheter att i anledning därav
vissa av dessa självmant vidtagit av dem såsom lämpliga befunna förberedande
åtgärder för beredskap medan andra — i några fall i avvaktan på
instruktioner från länsstyrelsen — åtnöjt sig med att taga kännedom om
brevets innehåll samt att först under år 1954 i brevet åsyftade förberedande
åtgärder — dock med visst undantag — blivit för hela länet planlagda av
befattningshavare vid länsstyrelsen samt bragta till verkställighet.

För det dröjsmål vid verkställandet av Kungl. Maj:ts befallning som sålunda
förekommit är Nilsson ansvarig.

Nilsson har såsom förklaring till nämnda dröjsmål huvudsakligen anfört
att han funnit de i brevet åsyftade förberedande åtgärderna såvitt dessa
ankomme på länsstyrelsen böra samordnas med den planläggning av vissa
andra tidigare föreskrivna beredskapsåtgärder som uppdragits åt lands -

156

fogden att han vid skilda tillfällen muntligen påmint denne att i brevet
åsyftade och med nyssnämnda planläggningsarbete samordnade förberedande
åtgärder skulle vidtagas att han på grund av anhopning av andra
brådskande ämbetsuppgifter för landsfogden låtit vid dessa påminnelser
bero samt att brevet innehölle tämligen utförliga föreskrifter om de lokala
myndigheternas åligganden vid beredskap.

Vad Nilsson sålunda och i övrigt åberopat till sitt försvar är, med hänsyn
till att de i brevet åsyftade förberedande beredskapsåtgärderna varit
såväl erforderliga för att de lokala myndigheterna vid beredskap skolat
kunna fullgöra i brevet givna föreskrifter som — särskilt under då rådande
utrikespolitiska läge — brådskande samt att de, åtminstone i viss mån,
kunnat igångsättas utan att samordnas med den beordrade planläggningen
av andra beredskapsåtgärder och utan allvarligt åsidosättande av landsfogden
och länsstyrelsen åvilande viktiga tjänsteåligganden, icke av beskaffenhet
att befria honom från straffpåföljd.

På nu anförda skäl prövar jag, med ändring av hovrättens dom, lagligt
att jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen döma Nilsson för tjänstefel att till
kronan utgiva 15 dagsböter om 35 kronor.”

33. Försummelser av landssekreterare och landsfogde vid
handläggning av beredskapsärende

Med anledning av vad som vid inspektioner av vissa länsstyrelser iakttagits
rörande behandlingen av ovan omförmälda hemliga brev anhöll justitieombudsmannen
Rudewall i skrivelser den 29 mars 1955 till samtliga övriga
länsstyrelser om redogörelse för de åtgärder, som från länsstyrelsernas
sida vidtagits i anledning av innehållet i det hemliga brevet. Sålunda begärda
redogörelser avgåvos därefter av vederbörande länsstyrelser, däribland
länsstyrelsen i Hallands län.

Med hänsyn till vad sistnämnda länsstyrelse upplyst i sin redogörelse
infordrades yttrande från länsstyrelsen, som vid sitt svar fogade särskilda
yttranden av de tjänstemän som tagit befattning med det hemliga brevet,
bland andra landssekreteraren Robert Magnusson och landsfogden Nils
Lorentz Eklund.

Efter remiss inkommo därefter Magnusson och Eklund med särskilda
yttranden till JO.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen
Rudewall, bland annat, följande.

Av handlingarna framginge att, sedan brevet inkommit till länsstyrelsen
i Hallands län den 20 juni 1951, en avskrift därav samma dag översänts till
Eklund, varefter brevet påföljande dag överlämnats till Magnusson. Denne

157

hade icke vidtagit annan åtgärd i ärendet än att han någon gång mellan
den 21 och den 28 juni 1951, sannolikt efter konferens med Eklund, beslutit
att avskrift av brevet skulle expedieras till viss avdelning inom länsstyrelsen,
varefter Magnusson antecknat på brevet, att det skulle läggas
ad acta. Därigenom hade ärendet avförts ur länsstyrelsens diarium såsom
slutbehandlat. Det hade ålegat Magnusson att tillse, att ärendet icke hos
länsstyrelsen antecknades såsom avslutat samt att vederbörliga åtgärder
däri bleve inom behörig tid vidtagna. Magnussons underlåtenhet att fullgöra
vad sålunda ålegat honom hade bland annat medfört, att den i brevet
anbefallda planläggningen ej kommit att utföras av de lokala myndigheterna,
vilka icke ens erhållit kännedom om brevets existens. Först den 16
april 1955 — efter det JO infordrat upplysningar i saken — hade avskrifter
av brevet tillställts sistnämnda myndigheter med anmodan att verkställa
planläggningen. Genom sin angivna underlåtenhet hade Magnusson gjort
sig skyldig till försummelse i sin tjänsteutövning.

Beträffande Eklunds befattning med ärendet anfördes i skrivelsen: Sedan
Eklund erhållit avskriften av brevet, hade Eklund haft vissa samtal med
en befattningshavare vid länsstyrelsen. Samtalen hade avslutats med att
Eklund den 23 juli 1951 gjort en anteckning att brevet skulle intagas i en
beredskapskalender, med vars uppgörande den förenämnde befattningshavaren
var sysselsatt. Därefter hade från Eklunds sida intet vidare åtgjorts
i ärendet. Oavsett att Eklund icke av länsstyrelsen erhållit uttrycklig
anmodan att inkomma med yttrande eller eljest vidtaga viss åtgärd i
anledning av brevet, hade det ålegat Eklund att vidtaga åtgärder i syfte
att bringa det i brevet anbefallda planläggningsarbetet till utförande, antingen
genom att till länsstyrelsen avgiva förslag i frågan eller genom att
själv beordra arbetets igångsättande. Genom sin uraktlåtenhet därutinnan
hade Eklund gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänsteutövning.

JO fann, att vad Magnusson och Eklund sålunda låtit komma sig till
last icke kunde undgå beivran, samt uppdrog åt riksåklagarämbetet att
vid hovrätten för Västra Sverige väcka och utföra talan mot Magnusson
och Eklund för deras berörda försummelser. Ansvar borde yrkas enligt
25 kap. 4 § strafflagen.

I särskilda domar den 11 januari 1957 fann hovrätten för Västra Sverige
utrett, att Magnusson och Eklund förfarit på sätt åklagaren påstått, vilket
innefattade tjänstefel för vilka de ej kunde undgå ansvar. Hovrätten
dömde envar av Magnusson och Eklund jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel att till kronan utgiva 20 dagsböter, varje dagsbot bestämd för
Magnusson till 35 kronor och för Eklund till 25 kronor.

Mot hovrättens domar ha Magnusson och Eklund fullföljt talan. Målen
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

158

34. Försummelse av vice ordförande i statens hyresråd att tillse,

att utslag i besvärsmål meddelats inom tillbörlig tid efter det
beslut fattats i hyresrådet. Tillika fråga om behov av
arbetsordning för hyresrådet och av åtgärder för
nedbringande av arbetsbalansen hos rådet

I en den 18 februari 1956 hit inkommen skrift anförde Föreningen Munklägret
u. p. a. klagomål mot statens hyresråd för obehörigt dröjsmål med
avgörande av ett hos hyresrådet anhängiggjort mål mellan revisionssekreteraren
G. Graffman, å ena, och föreningen, å andra sidan, (hyresrådets
d:nr 2 B 658).

I klagoskriften anförde föreningen i huvudsak följande: Såvitt föreningen
hade sig bekant, hade skriftväxlingen i målet avslutats i februari 1953.
Föreningen hade vid upprepade tillfällen gjort skriftliga framställningar
hos ordföranden för den avdelning varå målet handlades — hovrättsrådet
Gunnar Ekedahl — om att målet skulle avgöras. En representant för föreningen
hade även per telefon haft kontakt med Ekedahl i saken. Under
sommaren 1954 hade föredraganden i målet per telefon meddelat föreningen
att utslag skulle meddelas den 7 augusti 1954. Målet hade emellertid ännu
icke avgjorts, och föreningen hade icke ens erhållit besked om anledningen
till dröjsmålet. Föreningen hemställde om JO:s medverkan till att målet
avgjordes.

Sedan genom remiss den 18 februari 1956 hyresrådet anmodats att inom
en månad från handlingarnas mottagande inkomma med yttrande i anledning
av klagomålen, avgav hyresrådet genom dess ordförande, f. d. landshövdingen
Karl Levinson, ett den 25 maj 1956 dagtecknat yttrande, vid
vilket fogats särskilt yttrande av Ekedahl.

Ekedahl anförde i sagda yttrande följande.

Sedan målet föredragits i hyresrådet den 27 maj 1953, hade Ekedahl vid
den honom såsom ordförande åliggande kontrolläsningen av målet funnit,
att han behövde samråda med övriga i avgörandet deltagande ledamöter.
Uppenbarligen på grund av semesterförhållanden hade han icke kunnat
komma i kontakt med ledamöterna, varför målet lagts åt sidan. — Han
vitsordade de i föreningens skrift lämnade uppgifterna angående föreningens
kontakter med honom. Likaledes vitsordade han föreningens uppgift
att utslag i målet förklarats vara att förvänta den 7 augusti 1954. Att
sådant besked lämnats kunde han visserligen icke erinra sig. Uppenbart
vore emellertid, att föredraganden icke kunnat lämna en sådan förklaring
utan att ha varit i förbindelse med Ekedahl. — Anledningen till att utslag
i målet icke expedierats sommaren 1954 vore helt säkert att söka i samma

159

förhållande som nyss nämnts. Målet hade därefter ånyo kommit att läggas
åt sidan. För det långa dröjsmål, som således uppkommit, vore Ekedahl
ensam ansvarig. Till sitt försvar kunde han endast åberopa en stor
arbetsbörda och att han varit lätt uttröttbar.

I sitt yttrande till JO anförde hyresrådet: Med anledning av remissen
finge hyresrådet överlämna det av Ekedahl avgivna yttrandet. Utöver
vad detta yttrande innehölle kunde framhållas, att utslag numera expedierats
i målet samt att Ekedahl under de senaste åren såsom ordförande å
avdelning i hyresrådet handlagt ett mycket stort antal mål, vanligen minst
ett trettiotal varje vecka. Av dessa hade en betydande del varit uppsägningsmål
av brådskande natur. Därjämte hade så gott som samtliga inhibitionsfrågor
avgjorts av Ekedahl.

Av akten i det mål som avsågs med klagomålen framgick, att detta föredragits
den 27 maj 1953 samt avgjorts genom utslag den 28 april 1956.
Genom samma utslag hade avgjorts ytterligare två den 27 maj 1953 inför
Ekedahl föredragna mål, ett mellan föreningen, å ena, och advokaten Stig
Helleberg, å andra sidan, (d:nr 2 C 343) samt ett mellan föreningen, å ena,
och Graffman, å andra sidan, (d:nr2C344). Å de tre till målen hörande
akterna hade antecknats, att målen bordlagts den 27 maj 1953. I förevarande
mål hade föreningen hos vederbörande hyresnämnd yrkat, att
grundhyran för en av Graffman förhyrd lägenhet måtte höjas från 6 000
till 7 000 kronor och för en av Helleberg förhyrd lägenhet från 3 500 till
4 000 kronor för år. Hyresnämnden höjde grundhyran för Graffmans lägenhet
till 6 500 kronor men ogillade föreningens talan beträffande Hellebergs
lägenhet. Hyresrådet, där såväl föreningen som Graffman besvärade sig,
höjde grundhyran för Graffmans lägenhet till 6 750 kronor och för Hellebergs
lägenhet till 4 000 kronor.

Enär jag vid granskningen av hyresrådets och Ekedahls yttranden hade
en känsla av att vad från hyresrådets och Ekedahls sida anförts icke gav
en fullständig bild av orsakerna till ett för svensk administration så anmärkningsvärt
dröjsmål med handläggningen av ett förhållandevis enkelt
mål, anmodade jag Ekedahl att för förhör inställa sig å min expedition.
Vid förhöret, som hölls den 27 juli 1956, uppgav Ekedahl följande.

Vid sammanträdet den 27 maj 1953 hade deltagit — förutom Ekedahl
— vattenrättsdomaren Fredrikson, t. f. revisionssekreteraren Nyquist, f. d.
majoren Wibom och ombudsmannen Fredricsson. Därvid hade målet företagits
till avgörande, och det beslut som fattats hade varit i överensstämmelse
med innehållet i utslaget den 28 april 1956. Den anteckning, som
gjorts å hyresrådets akt i målet om att detta bordlagts, vore således missvisande.
Ekedahl hade emellertid vid kontrolläsningen av målet, såsom
ej sällan inträffade, blivit tveksam om utgången och därför önskat ytter -

160

ligare samrada med övriga ledamöter. Han kunde icke erinra sig vad som
föranlett hans tveksamhet i förevarande fall. — Han hade aldrig kallat
ledamöterna till någon ny överläggning i målet. Anledningen till att sådan
överläggning icke ofördröj ligen ägt rum kunde Ekedahl icke angiva. Det
förekomme emellertid ofta, att hyresrådets ledamöter befunne sig på
tjänsteresa eller eljest vore upptagna av olika göromål, varför det i hyresrådets
verksamhet vore förenat med stora svårigheter att anordna ett förfarande,
motsvarande den i hovrätterna förekommande återställningen av
mål. Huru därmed förhållit sig i förevarande fall kunde Ekedahl icke angiva.
Att intet åtgjorts i saken under hösten 1953 hade berott på förbiseende
från Ekedahls sida genom att han glömt bort målet. Orsaken till
att målet ej heller därefter, trots föreningens påstötningar, företagits till
slutligt avgörande hade varit oföretagsamhet hos Ekedahl. Därmed avsåges,
att det vore ett särdrag hos honom att han hade svårt att taga itu med
en sak, som blivit liggande alltför länge. — Det förtjänade framhållas att
det, när tveksamhet uppstått angående utgången i ett mål, i vissa fall —
med hänsyn till de ovan angivna svårigheterna att kalla ledamöter till ny
överläggning — kunde bli nödvändigt att ordföranden förordnade om bordläggning
av målet. Ofta utsändes i sådana situationer en skriftlig promemoria
i saken till ledamöterna. Så hade emellertid icke skett i förevarande
fall. Enligt vad Ekedahl erinrade sig hade han vid ett tillfälle under
sommaren 1955 dryftat målet med Nyquist, som då varit byråchef i hyresrådet.
Föredraganden, som numera icke tjänstgjorde i hyresrådet, hade
icke — annat än sommaren 1954 — påmint Ekedahl om målet. Någon skyldighet
därutinnan hade icke heller ålegat föredraganden, eftersom ansvaret
för expedieringen av utslag i föredragna mål sedan målen överlämnats
till vederbörande ordförande finge anses åvila denne ensam. Ej heller
övriga ledamöter hade frågat Ekedahl efter målet, men dessa hade icke att
taga någon befattning med mål efter det utslag beslutats. Utslag undertecknades
endast av ordföranden efter kontrasignering av föredraganden.
— Liksom de övriga ordförandena hade Ekedahl fört särskilda anteckningar,
ett s. k. manual, vari beträffande varje mål antecknades datum för
föredragningen, målets återställande till ordföranden, justeringen av förslaget
till utslag och expedieringen av utslaget. Ekedahl hade emellanåt för
granskning genomgått sitt manual, men då detta upptoge mer än 100 mål
i månaden, hade ett eller annat mål lätt kunnat förbises. — Ekedahls
arbetsbörda i hyresrådet vore ytterst betungande. Arbetsbördan vore avsevärt
större än den som åvilade exempelvis ledamot i hovrätt. Regelmässigt
tjänstgjorde Ekedahl varje vecka såsom ordförande vid tre sammanträden
om fyra timmar. Samtliga därvid föredragna mål — mer än ett hundratal
i månaden — kontrollästes av Ekedahl. Därjämte hade han hand om samtliga
i hyresrådet förekommande mål, som enligt instruktionen för hyresrådet
kunde avgöras av ordföranden ensam, ävensom samtliga inhibitions -

161

frågor. På grund av denna sin stora arbetsbörda hade han tidvis känt sig
mycket trött. Han ville dock icke anföra detta förhållande såsom förklaring
till dröjsmålet i förevarande fall, eftersom detta mål icke kunde anses
vara omfattande. — Den tid, som förflöte från det att ett mål föredragits
till dess utslag i målet expedierades, uppginge i allmänhet till ungefär tre
veckor. Det förekomme dock ej sällan, särskilt i vidlyftiga mål, att expeditionstiden
vore längre. Dröjsmål med expediering av utslag — ehuru icke
i sådan grad som i förevarande fall — hade förekommit även i åtskilliga
andra mål, som handlagts av Ekedahl. Ibland hade parterna i dessa fall
ringt eller skrivit och frågat efter anledningen till dröjsmålen. Därest
arbetsbördan bleve alltför betungande för någon av dem som tjänstgjorde
såsom ordförande å avdelning i hyresrådet, funnes möjlighet för vederbörande
att hänvända sig till ordföranden i hyresrådet för att få till stånd
viss överflyttning av mål till annan avdelningsordförande.

I anledning av vad som framkommit angående dröjsmål med justering
och expediering av utslag beslöt jag att genom inspektion hos hyresrådet
verkställa undersökning rörande förekomsten av sådana dröjsmål samt
angående arbetsbalansen i övrigt och personaltillgången vid hyresrådet.

Vid inspektionen, som förrättades den 19 oktober 1956, framkom bland
annat följande.

Ekedahl hade tjänstgjort såsom icke ordinarie ordförandesuppleant i
hyresrådet från och med den 18 april 1952 till och med den 30 september
1953 samt varit ordinarie ordförandesuppleant och ledamot i hyresrådet
sedan den 1 oktober 1953. Under den tid Ekedahl sålunda tjänstgjort i
hyresrådet hade avsevärda dröjsmål i ett stort antal fall förekommit i
fråga om justering och expediering av utslag i mål, vilka föredragits inför
avdelning, å vilken Ekedahl varit ordförande.

I fråga om omfattningen av nämnda dröjsmål kan här anföras följande.

Sedan Ekedahl vid inspektionstillfället för granskning till mig överlämnat
sitt manual, avseende samtliga mål som föredragits inför honom såsom
ordförande å avdelning under tiden den 16 september 1952—den 2 mars
1956, lät jag upprätta en förteckning i form av ett utdrag ur manualet omfattande,
såvitt här är i fråga, de mål, vari — utan att godtagbar anledning
till dröjsmålen syntes föreligga — sex månader eller längre tid förflutit från
dagen för föredragningen till dagen för expediering av utslag. Tiden sex
månader hade valts uteslutande av lämplighetsskäl. Självfallet må härav
icke dragas den slutsatsen, att jag anser att ett dröjsmål av något kortare
längd skulle vara försvarligt.

Vid förteckningens upprättande biträdde Ekedahl samt lämnade därvid
vissa kompletterande upplysningar. I fråga om vissa i manualet upptagna
mål, vari lång tid förflutit mellan dagen för föredragningen och dagen för
expediering av utslag, hade i manualet endast antecknats att målen bord -

11 JuntiticombudumannruH ätnhctRbcrätfrlnc till 10ftS ars riksdafj.

162

lagts. Ekedahl upplyste i anledning därav, att i ett mindre antal av dessa
mål beslut om bordläggning sannolikt fattats vid sammanträde med avdelningen,
att han emellertid i flertalet av dessa fall gjort anteckningarna om
bordläggning vid kontrolläsningen av målen samt att anledningen därtill
varit antingen att han blivit tveksam om målens utgång och därför önskat
ånyo samråda med övriga ledamöter eller att målen varit av omfattande
natur. — Beträffande vissa av de i manualet upptagna målen, där anteckning
om dagen för expediering av utslag saknades, fanns i manualets anmärkningskolumn
antecknad datum då målet ”avgjorts”. Ekedahl upplyste,
att i samtliga dessa fall utslag expedierats kort tid efter datum för
avgörandet men att han icke kunde angiva vilken dag expedieringen ägt
rum. Med anledning av denna Ekedahls upplysning beräknades vid förteckningens
upprättande den ovan angivna tiden av sex månader i dessa
fall med dagen för avgörandet som slutdag.

Sedan Ekedahl beretts tillfälle att genomgå förteckningen, utmönstrades
ur densamma vissa mål, vilka Ekedahl med säkerhet kunde angiva såsom
bordlagda efter beslut vid sammanträde. Övriga mål, som bordlagts utan att
anledningen till bordläggningen angivits, intogos i förteckningen. I förteckningen
upptogos jämväl vissa mål, vari vederbörande föredragande gjort
sig skyldig till anmärkningsvärt långa dröjsmål med målens överlämnande
till Ekedahl efter föredragningarna (enligt meddelad föreskrift skola målen
med förslag till utslag överlämnas till ordföranden senast en vecka efter
föredragningen, där ej denne medger längre tid).

Såvitt avser dröjsmål från Ekedahls sida av ovan angiven längd upptog
förteckningen 306 mål. Med avseende å nämnda 306 mål uppgingo dröjsmålen
i 44 fall till mellan två och tre år, i 161 fall till mellan ett och två år
och i 78 fall till mellan sex månader och ett år. Återstående 23 mål kvarstodo
vid inspektionstillfället såsom alltjämt oavgjorda. Av dessa sistnämnda
mål hade föredragits 9 under 1953, 5 under 1954, 3 under 1955 och 6
under 1956.

Den avsevärda omfattning, vari dröjsmål från Ekedahls sida enligt
manualet förekommit, bestyrktes av följande vid inspektionstillfället framkomna
förhållanden.

Registratorn vid hyresrådet Ann Mari Enquist upplyste, att hon — såvitt
hon kunde erinra sig — under förra delen av hösten 1954 för Ekedahl
uppvisat en av henne omedelbart före uppvisandet upprättad förteckning
över de under ordförandeskap av Ekedahl handlagda mål, vari vid nyssnämnda
tidpunkt utslag icke expedierats. Ifrågavarande förteckning upptog
sammanlagt 219 mål, föredragna under tiden oktober 1952—december
1953. Den 17 september 1955 hade enligt förteckningen kvarstått 13 i
densamma upptagna mål, vari utslag då ännu icke expedierats. Sistnämnda
mål hade föredragits under tiden januari—november 1953.

Därjämte upplyste byråchefen vid hyresrådet Inge Lekman att han,

163

sedan han uppmärksammat att i ett flertal fall ytterst långvariga dröjsmål
med expediering av utslag i föredragna mål förekommit från Ekedahls
sida, den 24 april 1956 upprättat en förteckning, upptagande — bland annat
— samtliga vid nyssnämnda tidpunkt oavgjorda mål, vilka inkommit
till hyresrådet före den 1 januari 1955 och föredragits inför Ekedahl före

1955 års utgång. Antalet sådana mål uppgick enligt förteckningen till
85, föredragna under åren 1952—1955. Av dessa hade 44 antecknats såsom
bordlagda. Vid inspektionstillfället kvarstodo — enligt förteckningen — 27
av målen såsom alltjämt oavgjorda. Av dessa mål hade 10 antecknats såsom
bordlagda. Lekman upplyste, att flertalet av de i förteckningen såsom
bordlagda redovisade målen icke torde ha bordlagts genom beslut vid sammanträde.

Slutligen uppgav Lekman i förevarande sammanhang, att han i en den
21 augusti 1956 till Ekedahl avlåten skrivelse förtecknat 32 vid nyssnämnda
tidpunkt oavgjorda mål, vilka föredragits inför Ekedahl 10 under 1953,
5 under 1954, 8 under 1955 samt återstående 9 mål under tiden januari—
mars 1956. Såvitt Lekman hade sig bekant hade utslag ännu vid inspektionen
icke expedierats i något av dessa mål.

Med anledning av vad som framkommit angående omfattningen av de
dröjsmål från Ekedahls sida, varom var fråga, upplyste hyresrådets ordförande,
Levinson, vid inspektionstillfället bland annat följande.

Sedan Levinson i början av 1955 erhållit kännedom om att betydande
eftersläpning förekomme beträffande expediering av utslag i Ekedahls mål,
hade Ekedahl i februari samma år erhållit ledighet från andra mål för att
avarbeta nämnda balans. Levinson hade då även haft ett samtal med Ekedahl
och framhållit angelägenheten av att utslagen i de äldre målen expedierades,
innan Ekedahl ägnade sig åt nyare mål. Ekedahl hade dock, även
under den tid han varit tjänstledig, deltagit i alla plenarsammanträden och
handlagt de löpande mål, vilka varit av beskaffenhet att kunna avgöras av
ordföranden ensam. Sedan Ekedahl senare under 1955 anmält för Levinson
att balansen avarbetats, hade han återinträtt i full tjänstgöring. På våren

1956 hade Levinson emellertid erhållit kännedom om att Ekedahl alltjämt
hade äldre, föredragna mål, vari utslag icke expedierats. Levinson hade då
blivit ytterst förvånad, eftersom Ekedahl — såsom nyss nämnts — tidigare
anmält att balansen avarbetats. Levinson hade utgått från att denna Ekedahls
uppgift varit riktig och ansett sig sakna anledning att kontrollera
densamma. Med anledning av den nya upplysning angående balans i fråga
om Ekedahls mål, vilken Levinson erhållit under våren 1956, hade han
haft ett, nytt samtal med Ekedahl. Man hade då kommit överens om att
Ekedahl ånyo skulle erhålla tjänstledighet på samma sätt som året dessförinnan.
— Under sin tjänstgöring i hyresrådet hade Ekedahl utfört ett
gott arbete. Han hade arbetat strängt och hållit ett mycket stort antal
sammanträden. Ekedahl vore oerhört noggrann i sitt arbete och lade ner

164

stor möda på den formella utformningen av utslagen. Levinson kunde för
sin del icke förstå orsaken till att det hos Ekedahl uppstått en så omfattande
balans i fråga om expediering av utslag i föredragna mål. Den enda
tänkbara förklaringen syntes vara en sjuklig benägenhet hos Ekedahl att
iåta äldre mål ligga oavgjorda. Levinson vore orolig för Ekedahls hälsa.
Enligt Levinsons uppfattning måste det ha hänt något speciellt med Ekedahl
unde-r 1955. Levinson funne det sålunda ytterst egendomligt, att Ekedahl
icke hållit sitt då givna löfte att avarbeta den uppkomna balansen. —
Under våren 1956 hade Ekedahl expedierat utslag i ett stort antal av de
äldre målen. Från och med slutet av augusti 1956 hade emellertid denna
avarbetning av balansen helt upphört.

I anslutning till vad Levinson sålunda anfört framhöll Lekman, att i ett
icke ringa antal av de inför Ekedahl föredragna målen vissa föredragande
dröjt avsevärd tid — ibland närmare ett halvt år — med att efter föredragningarna
lämna målen till Ekedahl för justering av förslag till utslag.

Jag hade vid inspektionstillfället ett samtal med Ekedahl, som därvid
uppgav följande.

Såsom han tidigare framhållit hade han haft en mycket stor arbetsbörda
under sin tjänstgöring i hyresrådet. En omfattande eftersläpning i fråga om
justering och expediering av utslag i föredragna mål hade uppstått för hans
vidkommande. Antalet sådana mål kunde vid något tillfälle ha uppgått till
ett hundratal. — I början av 1955 hade han erhållit kännedom om att Levinson
mottagit skriftlig förfrågan angående ett av dessa mål. Med anledning
därav hade Ekedahl då anmält för Levinson, att han hade ett större
antal äldre, föredragna mål, vari utslag icke expedierats. Det torde då ha
varit fråga om minst 100 sadana mal, av vilka vissa varit mycket gamla.
Sedan Ekedahl anmält nyssnämnda förhållande för Levinson, hade man
överenskommit att Ekedahl — för att bli i tillfälle att avarbeta balansen
under viss tid skulle erhålla ledighet från avdelningssammanträden och
vara befriad från att erhålla nya mål. Ekedahl hade sålunda varit helt befriad
från arbete i nyssnämnda hänseenden under januari 1955 samt delvis
åtnjutit sådan tjänstledighet under februari och mars samma år. Under
hela nämnda tid hade han dock handlagt sadana löpande mål, som varit av
beskaffenhet att kunna avgöras av ordföranden ensam. Arbetet med dessa
mål kunde beräknas taga i anspråk sammanlagt ungefär en dag i veckan.
Linder den tid som han i enlighet med vad nyss nämnts åtnjutit tjänstledighet
hade han avarbetat de flesta av de äldre målen. — Han hade icke
gjort framställning om att nagra av de äldre målen skulle överföras till
annan avdelning, eftersom det, om sådan överföring ägt rum, skulle ha
blivit nödvändigt att ånyo föredraga målen. Dessutom hade målen i stor
utsträckning varit bränslemål, och Ekedahl hade varit den av avdelningsordförandena
som haft den största erfarenheten i fråga om sådana mål._

Omedelbart innan Ekedahl börjat sm semester sommaren 1955 hade han

165

till Nyquist lämnat vissa mål — däribland det som avsåges med de klagomål
hos JO, vilka föranlett inspektionen — med justerade koncept till utslag.
Han hade därvid givit Nyquist i uppdrag att expediera utslagen,
därest vederbörande parter framställde förfrågan angående målen under
hans semester. Därest parterna icke läte sig avhöra under denna tid, hade
han för avsikt att ytterligare diskutera målen med sina kolleger. Enär vederbörande
parter icke frågat efter målen under Ekedahls semester, hade
utslag i målen då icke expedierats. — Under början av hösten 1955 hade
balansen i fråga om äldre, föredragna mål varit relativt liten. Under 1956
hade Ekedahl haft tjänstledigt under maj och juni för att kunna avarbeta
den återstående balansen. Därefter hade han återinträtt i tjänstgöring i
full utsträckning. För närvarande kvarstode alltjämt 32 äldre, föredragna
mål, vari utslag icke expedierats. I dessa, liksom i den tidigare avarbetade
balansen, inginge ett fåtal uppsägningsmål. — Ekedahl önskade framhålla
att det i vissa fall kunnat dröja så lång tid som närmare ett halvt år
efter föredragningarna, innan vederbörande föredragande lämnat målen till
Ekedahl med förslag till utslag. I dessa fall hade Ekedahl i allmänhet icke
frågat efter målen hos föredragandena. Någon gång hade han dock gjort
detta. — Såvitt han nu kunde erinra sig hade han, innan Lekman i april
1956 tillträtt byråchefstjänsten i hyresrådet, endast vid ett tillfälle, troligen
i januari 1955, från registratorn fått en samlad förteckning över äldre
mål, vari utslag icke expedierats. Emellertid hade han vid upprepade tillfällen
erhållit påminnelser från kanslipersonalens sida om speciella sådana
mål, vilka påminnelser föranletts av förfrågningar hos kansliet från parternas
sida. — Ekedahl kunde icke giva någon förklaring till de dröjsmål
som från hans sida förekommit i fråga om justering och expediering av utslag
i föredragna mål. Han ansåge sig dock böra framhålla, att han sedan
några år tillbaka tidvis känt sig mycket trött, att han på grund därav under
1955 konsulterat verksläkaren och då erhållit ett flertal vitamininjektioner
samt att han till följd av sin arbetsbörda under de två senaste åren
icke ansett sig böra taga ut full semester.

I och för fortsättning av inspektionen av hyresrådet anmodade jag Nyquist
att den 24 oktober 1956 inställa sig å min expedition för att lämna
upplysningar angående förekomsten av dröjsmål i fråga om expediering av
utslag i föredragna mål och rörande arbetsbalansen i övrigt under Nyquists
tjänstgöringstid i hyresrådet. Nyquist uppgav därvid bland annat
följande.

Nyquist hade tillträtt byråchefstjänsten i hyresrådet den 1 januari 1953.
Under senare hälften av 1954* hade han erfarit att det å Ekedahls avdelning
i icke ringa utsträckning förekomme så långa dröjsmål med expediering av
utslag i föredragna mål att parterna framförde upprepade förfrågningar
angående anledningen till dröjsmålen. Med anledning därav hade Nyquist

166

talat med Ekedahl, som förklarat att han vore medveten om att dröjsmål
i nyssnämnda hänseende förekomme och lovat att utslagen skulle expedieras.
Nyquist hade då ej omnämnt saken för ordföranden i hyresrådet.
Någon mera detaljerad kontroll beträffande de av Ekedahls mål, vari utslag
icke expedierats, hade icke förekommit förrän under hösten 1954, då
Ann Mari Enquist av eget initiativ upprättat en förteckning över sådana
mål. Sedan Nyquist sett denna förteckning, hade han haft ett nytt samtal
med Ekedahl. Denne hade förklarat, att han på relativt kort tid skulle
kunna avarbeta balansen. Nyquist hade framhållit att han vore villig att
hjälpa Ekedahl med vissa av målen, men denne hade varit angelägen att
själv avarbeta den uppkomna balansen. Nyquist hade emellertid hjälpt
Ekedahl med vissa mål. Ekedahl hade förklarat, att han förstode att de
dröjsmål som uppkommit kunde tänkas giva Nyquist anledning att tala
med Levinson om saken samt understrukit att Nyquist icke av kollegialitetshänsyn
skulle avhålla sig från att göra detta. I januari 1955 hade Ekedahl
emellertid själv talat med Levinson. Nyquist hade icke varit närvarande
vid samtalet, men Ekedahl hade underrättat honom om detta.
Efter samtalet med Levinson hade Ekedahl erhållit ledighet från sammanträden
för att avarbeta balansen. Ekedahl hade förklarat, att han endast
behövde en månads ledighet för att göra detta. Denna tid hade emellertid
visat sig otillräcklig, varför Ekedahl erhållit ledigt från flertalet sammanträden
under ytterligare två månader. Därefter hade han anmält, att endast
en ringa del av balansen återstode, varför han önskade återinträda i
full tjänstgöring. Nyquist hade uppmanat honom att ej träda i tjänst förrän
balansen vore helt avarbetad. Ekedahl hade emellertid genmält, att den
återstående balansen vore så obetydlig att han skulle hinna avarbeta denna
samtidigt som han började syssla med nya mål. Ekedahl hade därför åter
trätt i tjänst, och Nyquist hade därefter trott att balansen varit avarbetad.
Nyquist hade dock icke kontrollerat att så varit fallet. — Därefter hade
Nyquist icke företagit någon ytterligare granskning i fråga om eftersläpningar
från Ekedahls sida med expediering av utslag förrän i början av
1956. Ann Mari Enquist hade då upprättat en ny förteckning över äldre,
oavgjorda mål, varav framgått att dröjsmål i nyssnämnda hänseende alltjämt
förekomme från Ekedahls sida. Sedan Nyquist företett förteckningen
för Levinson, hade denne förklarat att han skulle tala med Ekedahl.
Nyquist hade da ansett, att han saknat anledning att vidare syssla med
saken. — Under sin tjänstgöring i hyresrådet hade Ekedahl haft en stor
arbetsbörda. Ekedahl vore ytterst noggrann och arbetsam. Dröjsmålen från
Ekedahls sida i fråga om expediering av utslag i föredragna mål hade enligt
Nyquists uppfattning berott på att Ekedahl varit fysiskt och även i viss
mån psykiskt uttröttad.

På sätt framgår av Nyquists uppgifter hade Ekedahl, innan han återinträdde
i sin vanliga tjänstgöring efter den partiella ledighet han åtnjutit i

167

början av år 1955, för Nyquist förklarat, att då endast obetydlig balans i
fråga om meddelande av utslag i föredragna mål kvarstode. Vidare hade
Levinson uppgivit, att Ekedalil återinträtt i tjänst först efter det att han
för Levinson anmält att balansen avarbetats. Då jag ansåg det vara av betydelse
att söka utröna huruvida dessa Ekedahls uppgifter till Nyquist och
Levinson varit riktiga, lät jag undersöka huru många äldre mål som kvarstodo
oavgjorda, då Ekedahl slutade den partiella tjänstledigheten år 1955.
Ekedahls, Levinsons och Nyquists uppgifter angående den tid ledigheten
omfattade syntes icke sinsemellan helt överensstämmande. Ekedahl hade
emellertid själv förklarat att ledigheten sträckt sig till och med mars 1955.
För att erhålla betryggande marginal antog jag vid förevarande undersökning
att Ekedahl varit partiellt tjänstledig till och med april 1955. Vid denna
tidpunkt kvarstodo enligt utdraget ur Ekedahls manual såsom oavgjorda
74 mål, föredragna mer än sex månader dessförinnan (nr 1, 3—6, 14—19,
27—29, 32, 59, 68, 78—84, 86, 90, 94, 106—108, 112, 116, 117, 124, 126,
133, 147, 158, 159, 166—168, 171, 172, 175, 176, 185—187, 199—201, 204,
206—214, 221, 226, 228, 229, 231 och 234—240 i utdraget ur manualet).
Dessa mål hade föredragits 1 i december 1952, 34 under första halvåret
1953, 14 under andra halvåret 1953, 19 under första halvåret 1954 och
övriga 6 mål under tiden juli—oktober 1954. Av dessa 74 mål kvarstodo
— enligt utdraget ur manualet — 12 såsom alltjämt oavgjorda vid den av
mig den 19 oktober 1956 förrättade inspektionen av hyresrådet.

I en den 24 oktober 1956 hit inkommen skrift anhöll advokaten Stig
Helleberg om utredning angående orsaken till det dröjsmål som förelupit i
fråga om meddelande av utslag i det ovan omnämnda målet mellan föreningen,
å ena, och Helleberg, å andra sidan, (hyresrådets d:nr 2 C 343, nr
106 i utdraget ur manualet).

Såsom ovan angivits hade det i Hellebergs skrift angivna målet — i likhet
med det mål som avsågs med föreningens klagomål — föredragits inför
Ekedahl den 27 maj 1953 och avgjorts genom utslag den 28 april 1956.

I därefter av mig infordrat yttrande, dagtecknat den 7 december 1956,
anförde hyresrådet in pleno — såvitt nu är i fråga — följande.

Det förtjänade understrykas, att Ekedahls arbetsbörda i hyresrådet varit
mycket omfattande samt att Ekedahl nedlade ett synnerligen stort arbete
på de mål, som handlades under ordförandeskap av honom. Dessa mål vore
i allmänhet till sin natur mycket invecklade och svårbedömbara, varför de
krävde avsevärt större efterarbete än övriga mål. Med kännedom om Ekedahls
pliktkänsla hölle hyresrådet för sannolikt, att förklaringen till de
dröjsmål som förekommit från Ekedahls sida vore att finna i omständigheter,
för vilka Ekedahl skäligen icke borde lastas.

t ett till hyresrådet avgivet yttrande, dagtecknat den 28 november 1956,

168

anförde förutvarande ordföranden i hyresrådet, f. d. lagmannen Gustaf
Lindstedt, bland annat, att han under närmare två års tid haft tillfälle att
bedöma Ekedahls tjänstgöring i hyresrådet, att han därunder bildat sig
den uppfattningen att Ekedahl ägde en ovanlig arbetsförmåga samt vore
synnerligen noggrann, plikttrogen, kunnig och omdömesgill, att de mål,
som handlagts under ordförandeskap av Ekedahl, ofta varit av svårbedömbar
och invecklad natur samt att Ekedahl såsom heltidsanställd ordförandesuppleant
i hyresrådet haft en väsentligt större arbetsbörda än den som
i allmänhet åvilade en ordinarie domare; den omfattande balansen i fråga
om expediering av beslutade utslag kunde enligt Lindstedt icke förklaras på
annat sätt än att Ekedahl haft för stor arbetsbörda och blivit överansträngd
därav.

Jag beredde därefter Ekedahl tillfälle att taga del av den verkställda
utredningen samt att angiva den ytterligare utredning han ansåge sig böra
påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade nödigt.

Med anledning därav inkom Ekedahl med nytt yttrande, dagtecknat den
10 januari 1957. I yttrandet anförde Ekedahl till en början bland annat
följande.

Vid inspektionstillfället den 19 oktober 1956 hade Ekedahl — såsom
jämväl antecknats i protokollet över inspektionen — uppgivit, att hans
sysslande med sådana mål som enligt hyresrådets instruktion kunde avgöras
av ordföranden ensam kunde beräknas taga i anspråk en tid av sammanlagt
ungefär en dag i veckan. Vid närmare eftertanke hade Ekedahl
funnit att nämnda tidsangivelse — som avsåge icke endast nyssnämnda mål
utan även s. k. inhibitionsärenden, av vilka han avgjorde det ojämförligt
största antalet — knappast kunde vara fullt korrekt. Det syntes vara riktigare
att beräkna den tid, som förevarande mål och ärenden toge i anspråk,
till närmare en halv än en hel arbetsdag per vecka. — Efter JO:s inspektion
av hyresrådet den 19 oktober 1956 hade Ekedahl och Lekman gemensamt
granskat den av Lekman vid inspektionstillfället omnämnda, den 21 augusti
1956 till Ekedahl avlåtna skrivelsen, som upptagit 32 äldre, inför Ekedahl
föredragna mål, vari utslag vid nyssnämnda tidpunkt icke meddelats. Vid
granskningen hade beträffande de i skrivelsen upptagna målen framkommit
följande. Ett av de mål, som föredragits under 1953, hade föredragits
inför annan ordförande än Ekedahl. Fyra av målen, vilka föredragits tre i
slutet av 1955 och ett i februari 1956, hade förklarats vilande på begäran
av part och, sedan besvären återkallats, avskrivits. Ett i mars 1956 föredraget
mål hade varit omlottat å annan ordförande än Ekedahl. Ett i november
1955 föredraget mål hade av Ekedahl återställts till föredraganden
för ny föredragning. Slutligen hade ett mål, som föredragits i december
1955, bordlagts för inhämtande av visst yttrande, vilket inkommit först
under december 1956.

169

I anledning av Ekedahls uppgifter angående nyssnämnda mål må framhållas,
att av dessa mål endast två funnos upptagna i det verkställda utdraget
ur Ekedahls manual, nämligen dels ett av de tre i slutet av 1955
föredragna målen, som förklarats vilande på begäran av part och, sedan
besvären återkallats, avskrivits (hyresrådets d:nr 5 B 417, nr 297 i utdraget
ur manualet), dels det i november 1955 föredragna målet, vilket av Ekedahl
återställts till föredraganden för ny föredragning (hyresrådets d:nr
5 F 500, nr 295 i utdraget ur manualet).

Beträffande de i utdraget ur hans manual upptagna målen anförde Ekedahl:
Det förtjänade framhållas, att ej få av de i utdraget upptagna diarienumren
varit konfererade, varför antalet mål, vari utslag icke expedierats
i rätt tid, i själva verket vore mindre, sannolikt icke oväsentligt mindre,
än vad utdraget gåve vid handen. Då Ekedahl icke funnit detta förhållande
vara av större betydelse, hade han icke ansett det erforderligt att utföra det
tidsödande arbete, som en kontroll i förevarande hänseende skulle innebära.
Han hade dock velat omnämna saken.

I sitt yttrande anförde Ekedahl vidare: Som han redan tidigare uppgivit
hade han alltid haft en viss svårighet att taga itu med saker, som en gångblivit
lagda åt sidan. På senare år hade emellertid denna svårighet vuxit
i avsevärd grad. Därjämte hade han — såsom han även tidigare omnämnt
— känt sig mycket trött och ofta nog märkt en för honom tidigare okänd
svårighet att träffa avgöranden. Vidare tillkomme i förevarande sammanhang
följande omständigheter. I januari 1953 hade hans fader insjuknat
samt därefter vårdats å lasarett och sjukhem tills han i maj 1953 avlidit.
Faderns sjukdom hade gripit Ekedahl hårt och medfört att Ekedahl fått
markerade svårigheter med sin sömn. Såsom framginge av utdraget ur hans
manual hade den ojämförligt största eftersläpningen i fråga om expedieringav
utslag i föredragna mål uppkommit under faderns sjukdomstid. Visserligen
hade han under nämnda tid endast varit deltidsanställd vice ordförande
i hyresrådet och således själv ägt bestämma antalet sammanträden,
varvid han haft att tjänstgöra såsom ordförande. Emellertid hade han
varit angelägen att söka tillmötesgå från hyresrådet framställda önskemål
i förevarande hänseende samt även varit i behov av de extrainkomster som
tjänstgöringen i hyresrådet inbringat. — Den arbetsbalans, som uppstått
under första halvåret 1953, hade han haft för avsikt att söka avarbeta
under sin semester sommaren samma år. Detta hade emellertid icke lyckats,
främst beroende på följande förhållande. Sedan hans äldsta syster i juni
1953 förlorat sin man och lämnats ensam med eu minderårig son, hade
Ekedahl ansett sig varken kunna eller vilja motsätta sig en av systern framställd
begäran om att han skulle tillbringa semestern tillsammans med henne
för att om möjligt vara henne till tröst och hjälp. Då systern varit djupt
deprimerad, hade semestern för Ekedahl inneburit föga vila. Tvärtom hade
hans sömnsvårigheter förvärrats, varför det blivit omöjligt för honom att

170

avarbeta balansen. Denna hade alltså kvarstått, då han den 1 oktober 1953
tillträtt tjänsten som heltidsanställd vice ordförande i hyresrådet, och finge
anses vara av betydelse även för de därefter uppkomna dröjsmålen. — Slutligen
förtjänade framhållas, att hans hälsotillstånd numera i icke ringa grad
förbättrats, sedan han slutat röka. Framför allt hade den tidigare trötthetskänslan
i hög grad reducerats.

I sitt yttrande åberopade Ekedahl vidare ett av överläkaren vid Långbro
sjukhus Gunnar Lundquist den 29 december 1956 avgivet läkarutlåtande,
vari Lundquist uttalade följande.

Lundquist hade den 27 december 1956 undersökt Ekedahl. Han hade
dessutom tagit del av handlingarna i förevarande ärende samt inhämtat
vissa upplysningar från hyresrådets anvisningsläkare och Ekedahls hustru.
— Efter sin undersökning av Ekedahl och på basis av de inhämtade upplysningarna
hade Lundquist kommit till den uppfattningen, att Ekedahl
från och med våren 1953 lidit av ett nedsatt hälsotillstånd, som menligt
inverkat på hans arbetsförmåga. Personliga bekymmer under år 1953 (faderas
sjukdom och död, en svågers död och systerns till följd därav svåra
depression m. m.), en sedan flera år märkbar infektionsbenägenhet med
upprepade halsinfektioner, öron- och käkhåleinflammation, ett mångårigt
nikotinmissbruk och en betydande arbetsbörda med avstående av en stor
del av semesterledighet hade allt samverkat till att skapa ett allt starkare
trötthetstillstånd med sömnsvårigheter. Den nedsatta vitaliteten hade även
medfört en viljehämning, som gjort det svårt för Ekedahl att få arbetet att
löpa och att fatta beslut. Sedan Ekedahl gjorts uppmärksam på sitt nikotinmissbrak
och från mitten av november 1956 lyckats radikalt nedbringa
sin rökning, hade en förut envis hosta med stark slembildning väsentligt
gått tillbaka, och allmäntillståndet hade förbättrats. Det vore emellertid av
vikt att Ekedahl dessutom bereddes minst en månads fullständig vila med
avkoppling av allt arbete, varefter hans hälsotillstånd och arbetsförmåga
åter kunde förväntas bli fullgoda. — Därest Ekedahl icke på tillfredsställande
sätt hade fullgjort sina tjänsteåligganden, sammanhängde detta enligt
Lundquists uppfattning med svag hälsa och nedsatt arbetsförmåga, som
dock finge anses vara av övergående natur.

I en den 30 januari 1957 hit inkommen skrift upplyste Ekedahl, att
samtliga mål, som till och med den 11 januari 1957 föredragits i hyresrådet
under hans ordförandeskap, av honom slu t justerats samt att vederbörliga
utslag i dessa mål expedierats.

Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade jag e. o. hovrättsfiskalen
Tomas Löfstedt att väcka och utföra åtal mot Ekedahl för

171

tjänstefel enligt en av mig utfärdad instruktion. I denna instruktion anförde
jag följande.

Varken i den för hyresrådet gällande instruktionen eller eljest finnas bestämmelser
meddelade angående den tid, inom vilken utslag skola meddelas
i mål, som föredragits inför hyresrådet. Det förtjänar emellertid understrykas,
att parterna ha berättigade anspråk på att utslag i målen meddelas
inom rimlig tid. Med hänsyn till arten av hyresrådets verksamhet äro
avgörandena regelmässigt av stor praktisk betydelse för parterna. I fråga
om målen angående uppsägning av hyresavtal tarvar detta förhållande
ingen närmare förklaring. Beträffande målen angående hyresersättningens
storlek må framhållas, att avgörandena i dessa fall ofta kunna medföra
ytterst betydande ekonomiska konsekvenser för parterna. Därest avsevärd
tid förflyter mellan dagen för föredragningen och dagen för meddelande av
utslag, torde det vidare av naturliga skäl vara så gott som omöjligt för den
ordförande, som har att svara för utslagens avfattning, att erinra sig allt av
betydelse som förekommit vid föredragningen och den därpå följande överläggningen.
Ett längre dröjsmål är därför ägnat att äventyra ordförandens
möjligheter att kontrollera riktigheten av föredragandens framställning,
vilken — såsom liggande till grund för överläggningen — är av avgörande
betydelse för ledamöternas vid överläggningen framförda uppfattningar i
saken. Risk föreligger även för att utslagen av förbiseende erhålla en utformning,
som icke överensstämmer med den uppfattning i saken varom
hyresrådets majoritet varit ense vid överläggningen. Med hänsyn till nu
angivna förhållanden måste det anses uppenbart, att hyresrådets utslag
skola meddelas så snart ske kan efter målens föredragning. På grund av
målens skiftande svårighetsgrad och omfattning torde det vara ogörligt
att bestämt angiva den tid, inom vilken utslag skola meddelas i föredragna
mål. Ekedahl har själv uppgivit, att hyresrådets utslag vanligen expedieras
ungefär tre veckor efter det att målen föredragits. Enligt min mening böra
utslagen i allmänhet meddelas inom den sålunda angivna tiden.

Tillsynen över att utslag i hyresrådets mål meddelas inom behörig tid
efter föredragningen ankommer på den ordförande, inför vilken målen föredragits.

T 306 av de i Ekedahls manual upptagna målen ha utslag meddelats först
sex månader eller längre tid efter föredragningen. Dessa mål — vilka redovisats
i det i samband med min inspektion av hyresrådet den 19 oktober
1956 upprättade utdraget ur manualet — ha föredragits inför Ekedahl
under tiden december 1952—januari 1956. Dröjsmålen i förevarande hänseende
ha i 44 fall uppgått till mellan två och tre år, i 161 fall till mellan
ett och två år och i 78 fall till mellan sex månader och ett år. Övriga 23
mål kvarstodo den 19 oktober 1956 såsom alltjämt oavgjorda men ha enligt
vad Ekedahl uppgivit numera avgjorts. Dessa sistnämnda mål hade föredragits
9 under 1953, 5 under 1954, 3 under 1955 och återstående 6 under

172

1956. Vissa av ovan angivna 306 mål ha avsett i huvudsak samma rättsförhållande
eller eljest haft nära samband med varandra. Ekedahl har icke
gjort annan anmärkning mot utdraget ur manualet än att han beträffande
två av de under 1955 föredragna målen, vilka den 19 oktober 1956 kvarstodo
såsom alltjämt oavgjorda (nr 295 och 297 i utdraget) lämnat vissa
upplysningar, vilka jag finner mig kunna godtaga såsom tillfyllestgörande
förklaring i dessa båda fall. Övriga nyss angivna dröjsmål i fråga om meddelande
av utslag i föredragna mål måste med hänsyn till såväl antalet
dröjsmål som dröjsmålens längd anses såsom ytterst anmärkningsvärda.

Den omständigheten att omfattande balans uppstått i en befattningshavares
arbete är icke ett förhållande som i och för sig giver vid handen
att befattningshavaren åsidosatt sin tjänsteplikt. Orsaken till balansen kan
vara att finna i att denne haft en övermäktig arbetsbörda eller en till följd
av försvagat hälsotillstånd nedsatt arbetsförmåga. Därest på grund av
någon av nyssnämnda omständigheter besvärande balans uppstår i arbetet,
åligger det emellertid befattningshavaren att ofördröjligen tillse att
ändamålsenliga åtgärder vidtagas för att balansen skall kunna avarbetas.

Beträffande frågan huruvida Ekedahl vidtagit erforderliga åtgärder för
att nedbringa den balans, som uppstått för hans vidkommande, framgår av
utredningen bland annat följande. Sedan dåvarande byråchefen i hyresrådet
— Nyquist — erfarit att dröjsmål i fråga om meddelande av utslag
i föredragna mål förekonmie från Ekedahls sida, hade han under hösten
1954 talat med Ekedahl om saken och därvid erbjudit sig att hjälpa
denne med vissa av målen. Ekedahl hade emellertid ställt sig avvisande till
Nyquists erbjudande samt framhållit, att han på relativt kort tid själv
skulle kunna avarbeta balansen. Nyquist hade dock i viss utsträckninghjälpt
Ekedahl med de äldre målen. Icke förrän i början av 1955 — och
då för övrigt först sedan han erhållit kännedom om att ordföranden i hyresrådet,
Levinson, mottagit skriftlig förfrågan angående ett av de äldre, föredragna
mål vari utslag icke meddelats — hade Ekedahl underrättat Levinson
om den uppkomna balansen. Ekedahl hade därefter under viss tid erhållit
partiell tjänstledighet med bibehållen lön för att bli i tillfälle att
meddela utslag i de äldre mal, som kvarstått oavgjorda. Han hade återinträtt
i full tjänst först sedan han för Levinson anmält, att balansen avarbetats.
Denna Ekedahls uppgift till Levinson var oriktig. Ekedahl har
själv förklarat, att hans partiella ledighet under 1955 omfattat tiden januari

mars. Enligt utdraget ur hans manual hade emellertid ännu vid utgången
av april månad 1955 såsom oavgjorda kvarstått icke mindre än 74 mål,
föredragna inför Ekedahl före den 1 november 1954. Dessa mål hade föredragits
1 i december 1952, 34 under första halvåret 1953, 14 under andra
halvåret 1953, 19 under första halvåret 1954 och återstående 6 under tiden
jul'' oktober 1954. Av dessa 74 mål kvarstodo — enligt Ekedahls manual
— 12 såsom alltjämt oavgjorda vid den av mig den 19 oktober 1956 för -

173

riittade inspektionen av hyresrådet. — Sedan Levinson under förra delen
av 1956 genom Nyquist erhållit upplysning om att Ekedahl då alltjämt
hade ett flertal äldre, föredragna mål, vari utslag icke meddelats, hade Levinson
haft ett nytt samtal med Ekedahl. Därvid hade överenskommits att
Ekedahl ånyo skulle vara partiellt tjänstledig under viss tid för att bli i
tillfälle att avarbeta balansen. Denna ledighet hade enligt Ekedahl omfattat
maj och juni 1956. Likväl kvarstodo vid inspektionstillfället den 19
oktober 1956 enligt utdraget ur Ekedahls manual 23 äldre mål, vari utslag
då ännu icke meddelats. Endast beträffande två av dessa mål har Ekedahl
kunnat lämna nöjaktig förklaring till dröjsmålen.

Enligt min mening hade det ålegat Ekedahl såsom en tjänsteplikt att
långt tidigare än som skett underrätta ordföranden i hyresrådet om att
balans för Ekedahls vidkommande förefunnes i fråga om meddelande av
utslag i föredragna mål, så att erforderliga åtgärder kunnat vidtagas, innan
målen blivit alltför gamla. Han hade därjämte uppenbarligen bort i tillräcklig
utsträckning begagna sig av de möjligheter till hjälp och ledighet
som erbjudits honom. Genom sin underlåtenhet i nyssnämnda hänseenden
och genom att på våren 1955 lämna oriktig uppgift till Levinson angående
då förefintlig balans har Ekedahl icke endast underlåtit att tillse att balansen
nedbringades utan även medverkat till att avarbetandet av densamma
ytterligare fördröjdes. Därigenom har ett icke obetydligt antal mål kommit
att kvarstå oavgjorda under en högst avsevärd tid.

På grund av det ovan anförda finner jag, att Ekedahl genom vad han
låtit komma sig till last gjort sig skyldig till tjänstefel.

Förklaringen till Ekedahls nyss angivna underlåtenhet att tillse att förefintlig
balans avarbetades synes vara att finna i den obenägenhet att taga
itu med äldre mål, vilken enligt vad Ekedahl själv uppgivit vore ett särdrag
hos honom och som torde ha förstärkts till följd av överansträngning och
nedsatta krafter. Denna omständighet är dock icke av beskaffenhet att för
Ekedahl medföra befrielse från ansvar.

Av utredningen framgår, att Ekedahl under sin tjänstgöring i hyresrådet
haft en ytterst betungande arbetsbörda samt att han utfört ett såväl kvantitativt
som kvalitativt utmärkt arbete. Med hänsyn därtill har jag övervägt,
huruvida jag borde begagna mig av den möjlighet min instruktion
giver mig att underlåta åtal. Vid åtalsfrågans prövning har jag emellertid
— med beaktande jämväl av den ansvarsfulla ställning Ekedahl haft —
funnit de missförhållanden, som blottats vid inspektionen, vara ur allmän
synpunkt av den allvarliga natur, att vad Ekedahl låtit komma sig till last
icke kan undgå beivran.

Under åberopande av det anförda beslutar jag därför, att talan om ansvar
skall väckas mot Ekedahl för att han åsidosatt sin skyldighet att tillse
att utslag inom tillbörlig tid efter det beslut fattats i hyresrådet meddelats

174

i anledning av de här ovan angivna 304 besvären. Ansvar skall yrkas enligt
25 kap. 4 § strafflagen.

Svea hovrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den 18 maj 1957 följande.

Efter att ha granskat utdraget ur manualet med ledning av tillgängliga
handlingar finner hovrätten följande böra anmärkas: Tre av utslagen (nr
17, 29 och 217 i utdraget) ha underskrivits av annan ordförande än Ekedahl.
I de två sistnämnda målen har uppenbarligen någon förväxling eller
felskrivning förekommit, enär diarienumren i utdraget överensstämma med
dem som angivits i utslagen, medan motsvarande överensstämmelse icke
föreligger i fråga om namnen på klagandena och uppgifterna i övrigt. —
Beträffande ett mål (nr 301 i utdraget), vari föredragning ägt rum den 14
januari 1956, har någon dag för expediering ej angivits i utdraget ur manualet.
Utslaget är emellertid dagtecknat den 16 maj 1956. Det har ej visats,
att utslaget expedierats mer än sex månader efter föredragningen. — I 13
mål (nr 251—253, 256—262, 291, 299 och 300 i utdraget ur manualet)
ha vederbörande föredragande gjort sig skyldig till dröjsmål med målens
överlämnande till Ekedahl efter föredragningarna, uppgående till mellan
sex och tio månader, medan Ekedahl expedierat utslagen mellan fyra och
tjugusex dagar efter mottagandet av målen från föredragandena.

Ekedahl har framhållit, att åtskilliga av målen varit konfererade. Tillgängliga
utslag giva stöd för detta påpekande. Ett flertal utslag, som röra
en fastighet eller flera fastigheter i en ägares hand, avse nämligen under
skilda diarienummer registrerade besvär av såväl hyresvärd som en eller
flera hyresgäster, eller av flera hyresgäster.

Även med bortseende från de ovan förtecknade 17 målen och med hänsyn
på så sätt tagen till Ekedahls påpekande rörande beräkningen av målen,
att vad som avgjorts genom ett utslag betraktas som ett mål, återstå —
enligt vad hovrätten med reservation för viss ofullständighet i utredningsmaterialet
kan finna — 224 inför Ekedahl såsom ordförande på avdelningunder
tiden december 1952—januari 1956 föredragna mål, i vilka utslagexpedierats
först sex månader eller längre tid efter det att målen företagits
till avgörande; dröjsmålen ha uppgått i 5 fall till över 3 år, i 5 fall till
mellan 2]/2 och 3 år, i 27 fall till mellan 2 och 21/4 år, i 89 fall till mellan
IV2 och 2 år, i 46 fall till mellan 1 och V/2 år samt i 52 fall till mellan
6 månader och 1 år.

Hovrätten finner, att dröjsmål av den längd och i den utsträckning, som
sålunda förekommit, betydligt — i vissa fall högst betydligt — överskridit
gränsen för vad som kan anses försvarligt. Vidare finner hovrätten, att
dröjsmålen väsentligen föranletts av att Ekedahl, som varit ansvarig för att
utslagen meddelats inom rimlig tid, icke såsom han bort snarast möjligt:
sökt åvägabringa erforderliga åtgärder för balansens avarbetande. Han har
sålunda ej i tillräcklig utsträckning begagnat sig av de möjligheter till par -

175

tiell tjänstledighet, som stått honom till buds, och han har alltför sent
underrättat hyresrådets ordförande om den uppkomna balansen.

Beträffande frågan om Ekedahl jämväl medverkat till att balansens avarbetande
fördröjts därigenom att han, såsom i målet gjorts gällande gentemot
honom, lämnat oriktig uppgift till hyresrådets ordförande framgår av
utredningen, att Ekedahl erhållit partiell tjänstledighet under viss tid, sannolikt
tre månader i början av år 1955 samt under maj och juni 1956. Ekedahl
har i hovrätten förklarat sig icke vilja bestrida, att han, innan han
återinträtt i full tjänstgöring 1955, uppgivit för Levinson, att balansen helt
avarbetats. I fråga om tidpunkten för berörda samtal kan dock annat ej
anses utrett än att detta — såsom Ekedahl uppgivit i hovrätten — ägt rum
först under sommaren 1955. På sätt Löfstedt framhållit i hovrätten kvarstod
emellertid ett antal inför Ekedahl såsom ordförande å avdelning före
den 1 november 1954 föredragna mål oavgjorda ännu vid 1955 års utgång.
Om hänsyn tages till vad ovan anförts i fråga om utslag underskrivna av
annan ordförande än Ekedahl (nr 17 och 29 i utdraget), var sagda antal 17.
Därest jämväl Ekedahls påpekande om konferering av mål beaktas, nedgår
antalet till 15. Ekedahls uppgift till Levinson var således under alla förhållanden
felaktig, dock i väsentligt mindre mån än som antagits i åtalsinstruktionen.

Hovrätten finner, att Ekedahl genom att lämna den oriktiga uppgiften
föranlett viss fördröjning i balansens avarbetande.

Vid bedömande av frågan, om Ekedahl för vad han låtit komma sig till
last förskyller ansvar för tjänstefel, äro omständigheter, som tala till Ekedahls
förmån, att beakta. Det är sålunda uppenbart, att Ekedahl haft en
ytterst betungande arbetsbörda, till stor del beroende på att han såsom
den ende heltidsanställde vice ordföranden haft att handlägga en förhållandevis
stor del av de mera svårbedömda målen, att det arbete han utfört
såväl kvalitativt som kvantitativt sett legat på ett mycket högt plan samt
att en strävan hos Ekedahl att så långt möjligt själv i vanlig ordning utföra
honom åliggande arbete haft betydelse för hans underlåtenhet att i tid påkalla
särskilda åtgärder för balansens avarbetande. Vidare tillkommer, att
hyresrådets säregna organisation — samtliga ledamöter utom två och de
flesta föredragandena synas ha haft tjänstgöringen i rådet såsom bisyssla
— utan tvivel medverkat till uppkomsten av balansen och försvårat ett
planmässigt avarbetande av densamma samt att avsaknaden av arbetsordning
och — åtminstone delvis — av fasta regler i övrigt för målens handläggning
tydligen i viss mån verkat i samma riktning.

Även med beaktande av det som sålunda talar till Ekedahls förmån anser
hovrätten, som fäster stort avseende vid Ekedahls ansvarsfulla ställning,
att han genom vad honom ligger till last gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar för tjänstefel.

Omständigheterna måste emellertid med hänsyn till det anförda anses

176

vara mildrande, och vad i målet blivit upplyst angående Ekedahls hälsotillstånd
och personliga förhållanden i övrigt utgör ytterligare stöd för ett
sådant bedömande.

Hovrätten dömer Ekedahl jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
till 15 dagsböter om 25 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

I sammanhang med att jag förordnade om åtal mot Ekedahl avlät jag
den 7 februari 1957 en skrivelse till hyresrådet, däri jag, efter att ha berört
vissa inom hyresrådet förelupna dröjsmål av andra befattningshavare än
Ekedahl, anförde följande.

Vad angår de åtgärder, som från hyresrådets sida vidtagits i syfte att
åstadkomma kontroll över att besvärsmålen utan onödig tidsutdräkt företagas
till beredning och avgörande samt att utslag i avgjorda mål utan
dröjsmål expedieras, framgår att bestämmelser i sådant hänseende icke utfärdats
i arbetsordning, vilken överhuvudtaget saknas för hyresrådet. Däremot
ha, enligt vad hyresrådet upplyst, vissa föreskrifter av det slag, som
plägar förekomma i arbetsordning, meddelats i form av s. k. kansliorder.
Såvitt dessa föreskrifter avse att trygga en skyndsam handläggning av
inkomna mål, synas de ha begränsats till den förut berörda, år 1953
utfärdade kansliordern rörande föredragandes skyldighet att inom viss tid
efter måls föredragning avlämna handlingarna jämte förslag till utslag.
Ehuru närmare bestämmelser rörande tillsynen över att målen med tillbörlig
skyndsamhet slutbehandlas sålunda icke förefunnits, har likväl
sådan tillsyn i varierande utsträckning kommit till stånd. Sålunda har,
enligt vad handlingarna utvisa, innehavarna av byråchefstjänsten verkställt
granskning av förda diarier och förteckningar, vilken granskning ursprungligen
synes ha skett på sätt som ur kontrollsynpunkt varit tillfyllest.
Efter hand har emellertid denna granskning kommit att allt mer inskränkas.
Efter år 1952 har — enligt uppgift beroende på att byråchefens arbetsbörda
ökat — endast företagits stickprovsvis kontroll i fråga om målens förberedande
behandling samt viss tillsyn beträffande tiden för föredragning av
lottade mål. Någon kontroll i fråga om expedieringen av utslag i föredragna
mål synes däremot överhuvudtaget icke ha förekommit under sistnämnda
tid. Först i april 1956 har en fortlöpande, allmän tillsyn ånyo tagit sin
början.

Det synes mig högst anmärkningsvärt att — oaktat närmare bestämmelser
i saken icke förelegat till efterrättelse — den ursprungligen effektiva
kontrollen till förekommande av dröjsmål i handläggningen ansetts kunna
successivt begränsas på sätt skett. Den omständigheten att arbetsbalansen
under senare tid ökat år från år, för att kulminera vid 1953 års utgång, har
i och för sig uppenbarligen bort föranleda till en rakt motsatt utveckling.

177

Att byråchefens arbetsbörda ökat synes mig ingalunda ha gjort en begränsning
av kontrollen ofrånkomlig, eftersom en fullgod tillsyn i förevarande
hänseende — om blott tillsynen organiserats på lämpligt sätt — icke torde
ha behövt innebära något nämnvärt merarbete för denne. En särskild
anledning att inom hyresrådet upptaga frågan om åstadkommande av förbättrad
allmän kontroll har enligt min mening utgjorts av vad som under
senare hälften av år 1954 för dåvarande byråchefen och i början av år 1955
för hyresrådets ordförande uppenbarats rörande Ekedahls betydande balans
i fråga om expedieringen av utslag i föredragna mål. Vad som i anledning
därav åtgjorts synes mig icke motsvara vad sakens beskaffenhet krävt och
förhållandena i övrigt gjort påkallat. Såvitt enbart avser Ekedahls förfarande,
kan det dock vara förståeligt att ordföranden, sedan Ekedahl efter
erhållen befrielse från övriga göromål anmält att balansen avarbetats, ansett
sig icke behöva särskilt kontrollera denne kvalificerade befattningshavares
åtgärder.

Rörande avsaknaden av närmare skriftliga bestämmelser i kontrollhänseende
samt frågan om hyresrådets arbetsordning överhuvudtaget får jag
anföra följande. I den för hyresrådet utfärdade instruktionen angivas allenast
de allmänna grunderna för organisationen och arbetssättet, och därutinnan
överensstämmer instruktionen med flertalet av de av Kungl. Maj:t
utfärdade verksinstruktionerna. Liksom dessa innehåller hyresrådets instruktion
den föreskriften — vartill motsvarighet för övrigt upptagits i den
nyligen utfärdade allmänna verksstadgan — att det ankommer på myndigheten
själv att utfärda kompletterande detalj föreskrifter rörande arbetets
bedrivande. I instruktionens 6 § föreskrives sålunda, att hyresrådet skall i
särskild arbetsordning meddela de föreskrifter, som erfordras med avseende
å arbetet inom myndigheten utöver vad instruktionen innehåller eller eljest
blivit stadgat, varjämte sägs att hyresrådet äger utfärda särskilda bestämmelser
till efterrättelse för sina befattningshavare. De av myndigheterna
utfärdade arbetsordningarna pläga, i den mån de äro av modernare uppläggning
och konstruktion, innehålla utförliga föreskrifter rörande arbetsformerna
och det dagliga arbetet överhuvudtaget såsom — förutom organisationsbestämmelser
— föreskrifter rörande t. ex. diarieföring, registrering,
handläggning, expediering, inventering och tillsyn. Vikten av att
arbetsordningar instruktionsenligt utfärdas och att de givas ändamålsenlig
utformning har särskilt understrukits av riksdagens revisorer i deras
för år 1956 avgivna berättelse. Såvitt hyresrådet angår, har frågan om utfärdande
av arbetsordning, enligt vad i ärendet upplysts, varit föremål för
diskussion, och ett utkast till arbetsordning har även uppgjorts. Svårigheter
ha emellertid ansetts möta, därvid åberopats den med hyresrådets karaktär
av krisorgan sammanhängande ”lösliga” organisationen. Vissa bestämmelser
i hithörande hänseenden synas dock ha meddelats i form av kansliorder.

]2 — Justitieombudsmannens ämhctsbcrät tclse till 1963 ars riksdag.

178

Jag har för min del — ehuru hyresrådet icke närmare utvecklat sin ståndpunkt
härutinnan — svårt att förstå vari förklaringen ligger till att arbetsordning
för hyresrådet ännu efter så många år icke utfärdats. Den omständigheten
att hyresrådet kan sägas ha en i viss mån ”löslig” organisation och
att såsom suppleanter för ordföranden och såsom föredragande tjänstgöra
ett stort antal personer, som icke äro fast knutna till hyresrådet, kan enligt
min mening knappast utgöra något hinder härutinnan. Nämnda omständighet
synes mig tvärtom, framför allt när det gäller frågan om tillsynen över
att obehöriga dröjsmål i målens behandling icke förekomma, göra det
särskilt påkallat med en fast grundval för arbetets bedrivande. Att behov
även förelegat av föreskrifter i tillsynshänseende framgår med utomordentlig
tydlighet av vad i förevarande ärende kommit i dagen. Då emellertid
hyresrådet numera förklarat sig ämna vidtaga åtgärder för åstadkommande
av tillfredsställande kontroll samt i övrigt underkasta tidigare utfärdade
arbetsföreskrifter översyn, finner jag mig — under erinran om vad
här ovan framhållits rörande vikten av att en arbetsordning i verklig mening
kommer till stånd — kunna låta bero vid vad sålunda förekommit.

Jag övergår härefter till frågan om den hos hyresrådet förefintliga balansen
av oavgjorda besvärsmål och åtgärderna för dess nedbringande.

Av handlingarna framgår, att antalet inkommande mål ökat för tiden
till och med år 1952, under vilket sistnämnda år antalet nya mål utgjorde
5 407. Därefter har en minskning för varje år skett; under åren 1953—1956
voro siffrorna sålunda respektive 4 989, 4 436, 4 094 och 3 960. I fråga om
antalet balanserade mål — vilket med hänsyn till det ofta relativt tidsödande
skriftväxlingsförfarandet beräknats normalt böra utgöra omkring
1 500 — framgår att balansen stigit för tiden till och med år 1953, då den
utgjorde 2 915 mål. Därefter har balansen nedgått, ehuru icke i samma takt
som inkommande nya mål minskat. Sålunda uppgick balansen vid utgången
av åren 1954—1956 till respektive 2 457, 2 355 och 2 258 mål.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1953 lämnade hyresrådet
en redogörelse för den då uppkomna betydande balansen samt anledningarna
till att den under senare år ökat. Därvid framhölls, att den främsta anledningen
vore att söka i det förhållandet att endast en av de sex ordförandesuppleantema
vore heltidsanställd, vilket medförde att de övriga
endast kunde tjänstgöra i den utsträckning deras ordinarie tjänst medgåve.
En ytterligare anledning vore enligt skrivelsen, att ett växande antal mål
vore av den principiella betydelse, att de måste hänskjutas till avgörande av
hyresrådet i ordinarie sammansättning. Vidare framhölls, att den ökade
arbetsbalansen medförde en betydande försening av avgörandena, något
som vore till uppenbar nackdel för berörda parter antingen det gällde frågan
om rätten att besitta lägenhet eller storleken av den ersättning, som
skulle utgå. Hyresrådet påpekade även, att den omständigheten att sådana

179

ordförandesuppleanter i stor utsträckning måste anlitas, som hade ordinarie
tjänst utom hyresrådet, medförde svårigheter att vidmakthålla en
enhetlig rättstillämpning. Enligt hyresrådet syntes den mest framkomliga
vägen för att nedbringa arbetsbalansen och upprätthålla enhetlig rättstillämpning
vara, att ytterligare en heltidsanställd ordförandesuppleant
tillsattes, varom hyresrådet i skrivelsen hemställde.

I skrivelse den 8 maj 1954 utvecklade hyresrådet ytterligare skälen för
sin nämnda framställning. Därvid framhölls bland annat att, om den begärda
förstärkningen erhölles, balansen torde kunna under loppet av tre år
nedbringas till normal storlek. Som ett alternativ föreslogs att — i stället
för ytterligare en heltidsanställd ordförandesuppleant — fyra nya ordförandesuppleanter
utan fast anknytning till hyresrådet skulle utses jämte
visst antal ledamotssuppleanter. Genom beslut den 26 maj 1954 biföll
Kungl. Maj:t det alternativa förslaget till arbetskraftsförstärkning.

Därefter har enligt beslut av Kungl. Maj:t den 20 juli 1956 ytterligare
förstärkning erhållits genom förordnande av två nya ordförandesuppleanter
jämte ett antal ledamotssuppleanter.

Rörande anledningen till att balansen — trots erhållen förstärkning av
arbetskrafterna och minskningen i tillströmningen av nya mål — icke kunnat
sedan den 1 januari 1954 nedbringas mer än som skett, har hyresrådet
i sin i augusti 1956 avgivna petitaframställning anfört, att på grund av
förhinder för flera av ordförandesuppleantema sammanträden icke kunnat
hållas i planerad utsträckning. Enligt vad i framställningen uttalats torde
emellertid genom den under år 1956 erhållna förstärkningen av två nya
ordförandesuppleanter möjligheterna att hålla erforderligt antal sammanträden
ha väsentligt ökats.

I sistnämnda hänseende synes emellertid hyresrådet numera ha kommit
till annan uppfattning. Enligt vad hyresrådet uttalat i förevarande ärende
— däri hyresrådet närmare belyst orsakerna till att balansen alltjämt är
onormalt hög — är nämligen någon ökning av balansen visserligen ej
vidare att befara, men någon minskning kan ej heller förväntas. För att
under loppet av ett år kunna nedbringa balansen till såsom normalt ansedda
1 500 mål erfordras, enligt vad hyresrådet framhållit, ytterligare åtgärder,
lämpligast tillsättandet av ännu en heltidsanställd ordförandesuppleant.
Hyresrådet har därför förklarat sig ämna — sedan balansen vid sista årsskiftet
blivit fastställd — ingå till Kungl. Maj:t med därav betingad framställning.

Den avsevärda balans oavgjorda besvärsmål, som sedan ett flertal år
föreligger hos hyresrådet, medför otvivelaktigt, såsom hyresrådet även hos
Kungl. Maj:t tidigare framhållit, väsentliga olägenheter för diirav berörda
enskilda parter. Även om balansen, såsom uppgivits, icke omfattar de i
särskilt hög grad brådskande uppsägningsmålen samt hyresnämndernas

180

överklagade beslut i princip lända till efterrättelse tills vidare, måste den
hos hyresrådet förekommande eftersläpningen med målens avgörande —
som i icke obetydligt antal fall kunnat uppgå till inemot två år eller längre
— betecknas som synnerligen betänklig. Det är uppenbarligen, med hänsyn
till målens ekonomiska betydelse för parterna, ett befogat anspråk från
dessa att hyresrådets avgöranden träffas inom skälig tid. Angeläget är
därför, att rådande arbetsbalans snarast möjligt nedbringas till normal nivå,
vilket i enlighet med vad hyresrådet uttalat lämpligen bör ske inom loppet
av ett år. Väl vill det synas, som om under senare år vissa speciella omständigheter,
såsom t. ex. sjukdomsfall och förhinder i övrigt att disponera
vissa ordförandesuppleanter och föredragande, medverkat till att balansen
icke kunnat avarbetas i den utsträckning, som varit avsedd och eljest möjlig.
Även om dylika omständigheter icke i samma grad framdeles behöva
inverka hindrande på arbetet samt detta bedrives med all tillbörlig planmässighet
och intensitet, synes det dock icke genomförbart att utan någon
förstärkning av hyresrådet uppnå det angivna målet att inom ett års tid
få balansen avarbetad. Hyresrådet har också förklarat sig ämna inom kort
göra framställning i denna riktning hos Kungl. Maj:t. På grund härav finner
jag — som eljest haft för avsikt att i särskild skrivelse fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på berörda förhållanden — någon annan åtgärd
från min sida icke erforderlig än att avskrift av förevarande skrivelse till
hyresrådet överlämnas för kännedom till statsrådet och chefen för socialdepartementet.

Slutligen får jag med anledning av hyresrådets till mig avgivna yttrande
den 25 maj 1956 — vari icke lämnades upplysning om Ekedahls dröjsmål
med expediering av utslag utöver det aktuella fallet och som icke avgivits
av hyresrådet in pleno utan av ordföranden — framhålla följande.

I den till hyresrådet remitterade klagoskriften påtalades, att utslag i ett
visst besvärsmål, som handlagts under Ekedahls ordförandeskap, ännu tre
år efter skriftväxlingens slut icke expedierats. I sitt av hyresrådet infordrade
yttrande lämnade Ekedahl vissa upplysningar rörande sin befattning med
målet samt förklarade sig ensam ansvarig för det långa dröjsmål som förekommit,
därvid Ekedahl som försvar åberopade stor arbetsbörda och att
han varit lätt uttröttbar. Hyresrådets första — av Levinson å rådets vägnar
— till mig avgivna yttrande innehöll allenast, att utslag i målet dåmera
expedierats, ävensom ett vitsordande att Ekedahl haft stor arbetsbörda.
Sedan jag i samband med ytterligare remiss till hyresrådet begärt upplysning
om anledningen till att hyresrådet icke i yttrandet uppgivit, att
dröjsmål från Ekedahls sida förekommit i ett betydande antal andra fall,
har hyresrådet anfört att, då den remitterade klagoskriften avsåg endast
handläggningen av visst angivet mål, hyresrådet icke kunde finna att remissen
givit hyresrådet anledning att yttra sig om andra mål. För den hän -

181

delse — fortsatte hyresrådet — i frågan skulle ligga en antydan om att
hyresrådet avsett att undanhålla JO upplysning om Ekedahls dröjsmål i
andra fall, måste en sådan antydan bestämt tillbakavisas. Om JO genom
en telefonpåringning eller på annat sätt framställt förfrågan huruvida det
aktuella fallet vore det enda i sitt slag, hade klart besked därom utan omgång
kunnat erhållas.

I det förevarande ärendet framgick av klagoskriften och Ekedahls däröver
avgivna förklaring, att ett synnerligen anmärkningsvärt dröjsmål med
expediering av utslag i ett visst mål ägt rum från Ekedahls sida. För min
bedömning av detta Ekedahls förfarande var det uppenbarligen av betydelse
att erhålla kännedom om huruvida dröjsmålet utgjorde en helt isolerad
företeelse, som till äventyrs kunde tillskrivas en i och för sig förklarlig
glömska av Ekedahl, eller huruvida ett sådant betraktelsesätt icke
kunde anläggas på fallet. Vid tidpunkten för hyresrådets första remissvar
var det känt för Levinson, att liknande dröjsmål förekommit i ett betydande
antal andra fall och att det med remissen avsedda målet omfattats
av den balans, för vars avarbetande Ekedahl på Levinsons föranstaltande i
början av år 1955 fått särskild ledighet. Nu berörda omständigheter liksom
det förhållandet, att Ekedahl, då han efter ledigheten återinträdde i full
tjänst, för Levinson förklarat, att hela balansen avarbetats, oaktat så icke
var fallet, ha givetvis varit av väsentlig betydelse för bedömande av det
fall, som aktualiserats genom klagomålen. Det måste ha stått klart för
Levinson, att avsikten med den första remissen till hyresrådet var — förutom
att Ekedahl skulle få tillfälle att yttra sig rörande vad i klagoskriften
anförts mot honom — att hyresrådet skulle lämna de upplysningar, som
kunde vara av betydelse för sakens klarläggande och bedömande. Jag finner
det därför anmärkningsvärt, att Levinson i remissvaret underlåtit att
ens antyda nyssnämnda omständigheter. Remissvarets tystnad på denna
punkt har medfört risk för att ärendet kunde komma att avgöras utan kännedom
om berörda förhållanden och har dessutom varit oförenlig med den
naturliga ordningen för åstadkommande av erforderlig utredning i saken.
Med hänsyn till omständigheterna och i betraktande av att i den första
remissen till hyresrådet icke särskilt angivits vilka upplysningar som önskades
— vartill vid nämnda tidpunkt anledning saknades — finner jag mig
kunna låta bero vid dessa uttalanden under förväntan att hyresrådet framdeles
vid besvarande av remisser i anledning av anförda klagomål lämnar
JO alla de upplysningar, som vid ett objektivt bedömande kunna antagas
vara av betydelse vid prövning av klagomålen.

Enligt 13 § första stycket f) i instruktionen för hyresrådet skola in pleno
avgöras ärenden angående fel eller försummelse i tjänsten av befattningshavare
hos hyresrådet. Det första remissvaret har emellertid såsom nämnts
behandlats som ordförandeärende. Hyresrådet har härom anfört att, även

182

om lämpligheten av denna handläggning givetvis kunde diskuteras, det
dock icke syntes utan vidare klart att förenämnda stadgande i instruktionen
vore tillämpligt i det förevarande fallet. Med anledning härav får jag framhålla,
att någon tvekan icke lärer kunna råda därom att, då inom hyresrådet
fråga väckes om disciplinär bestraffning av någon dess befattningshavare,
sådan fråga skall prövas i plenum. Det synes mig icke finnas anledning
att på annat sätt bedöma det fall, då JO hemställer om hyresrådets
yttrande i anledning av en klagoskrift, som innehåller preciserade påståenden
om tjänsteförsummelse, i varje fall icke när — såsom i nämnda ärende
var förhållandet — riktigheten av klagoskriftens uppgifter efter företagen
utredning bestyrkes. Enligt min mening har därför även det första remissärendet
rätteligen bort handläggas icke av ordföranden utan av hyresrådet
i plenum.

35. Fråga om olaga omhändertagande av alkoholmissbrukare

Handlingarna i ett av länsstyrelsen i Södermanlands län genom beslut
den 1 augusti 1956 avgjort ärende jämlikt nykterhetsvårdslagen utvisa
följande.

I en den 29 juni 1956 till poliskammaren i Eskilstuna inkommen skrivelse
anförde nykterhetsnämnden i staden: Axel Gideon Söderström, född
år 1900, hade av nämnden efterspanats ett flertal gånger utan att anträffas,
enär han vore hemfallen åt alkoholmissbruk och i högsta grad en
kringflackande alkoholist. Han hade anhållits för fylleri i Köping den 5
april 1956 och i Solna den 13 maj 1956. Han vore ådömd böter för tre fylleriförseelser,
begångna i Stockholm den 7 och den 21 oktober 1955 samt
den 1 januari 1956. Den 28 juni 1956 hade han anhållits för fylleri vid
två tillfällen i Eskilstuna. Nämnden hade hos länsnykterhetsnämnden den
20 juni 1956 hemställt, att Söderström skulle efterlysas genom spärrlistan
såsom kringflackande alkoholist. Med stöd av 19 § nykterhetsvårdslagen
hemställde nämnden, att poliskammaren måtte ombesörja att Söderström
omhändertoges såsom kringflackande alkoholist samt att ansökan om hans
intagande å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare gjordes genom
poliskammarens försorg.

Enligt en den 28 juli 1956 dagtecknad polisrapport blev Söderström fredagen
den 27 juli 1956 klockan 17.50 i Eskilstuna omhändertagen av ordningspolisen,
varefter ärendet överlämnades till ordonnanspolisen för undersökning
och utredning. Förhör med Söderström ägde rum påföljande
dag, den 28 juli. Enligt rapporten uppgav Söderström vid förhöret följande:
Under de senaste tio åren hade han utfört reparationer av bagerimaskiner.
Han hade icke någon särskild yrkesutbildning utan hade genom
självpraktisering erhållit erforderlig kompetens inom branschen. Under
senaste tiden hade han besökt olika städer och orter i mellersta Sverige.

183

Han besökte därvid bagerier och konditorier och hörde efter, huruvida
man hade behov av smörjning och reparationer av sina maskiner. Inkomsten
från dessa arbeten uppginge till omkring 150 kronor per vecka. Han
beräknade sin inkomst för år 1955 till 7 000 kronor. Han vore änkeman
sedan år 1950. Han hade icke några barn i äktenskapet och vore icke underhållsskyldig
till någon person. Han hade fast bostad i Lindesberg, där han
bodde hos sin broder, som vore skrotuppköpare. Brodern hyrde en lägenhet
om ett rum och kök. Söderström och brodern betalade lika mycket för
levnads- och bostadsomkostnader. Under sina arbetsresor till andra orter
bodde Söderström på olika hotell och resanderum. Han ansåge sina resor
vara förenade med stora omkostnader. — Söderström började bruka rusdrycker
i 30-års åldern. Under den tid som motboken ännu funnits kvar
hade Söderström brukat rusdrycker i mindre omfattning. Det hade då
kunnat gå flera månader, innan han förtärt sprit. Han ansåge sig under
de senare åren ha brukat spritdrycker i mindre omfattning. Anledningen
till att han likväl därunder allt oftare anhållits för fylleri ansåge han vara,
att han just vid dessa tillfällen druckit för mycket sprit. Han förnekade,
att han missbrukade rusdrycker. Han skötte sitt arbete och hade fast
bostad. Han ansåge sig ej heller i behov av vård för alkoholmissbruk. —
Söderström och hans broder hade under våren och sommaren 1956 åkt från
ort till ort i mellersta Sverige. Brodern hade därvid varit Söderström behjälplig
med reparationer av bageri- och konditorimaskiner. De hade varit
boende i ett tält, avsett för fyra personer. Söderström ansåge ej, att han
fört ett kringflackande liv, utan hade försörjt sig genom arbete. Beträffande
sina bostadsförhållanden ansåge han, att han hade fast bostad hos
brodern, och under sina arbetsresor vore han boende på hotell och resanderum.

I rapporten antecknades, att Söderström — såvitt anginge åren 1955
och 1956 — dömts för fylleri två gånger vartdera året, avseende förseelser
begångna i Eskilstuna och Stockholm, samt att han dessutom under år 1956
vid fem tillfällen omhändertagits för fylleri i Eskilstuna, Köping och Solna.
Vidare antecknades, att Söderström vid införandet å polisstationen medförde
30 cl. brännvin.

I en samma dag — den 28 juli — dagtecknad, av stadsfiskalen Gunnar
Rosenqvist i egenskap av t. f. polismästare undertecknad skrivelse anhöll
poliskammaren hos länsstyrelsen i Södermanlands län — under åberopande
av förenämnda polisrapport och under förmälan att Söderström i anledning
av nykterhetsnämndens skrivelse omhändertagits föregående dag —
att länsstyrelsen måtte förordna om Söderströms tvångsintagning å allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I skrivelsen upplystes, att prästbetyg
ännu icke kommit polismyndigheterna till handa, att läkarintyg skulle
utfärdas den 30 juli samt att Söderström vore omhändertagen i avbidan
på länsstyrelsens beslut.

184

Skrivelsen inkom till länsstyrelsen den 30 juli — den 29 var söndag —
varvid länsstyrelsen utsatte muntligt förhör att äga rum å stadshuset i
Eskilstuna följande dag, den 31 juli, klockan 11.

Handlingarna i ärendet kompletterades därefter, förutom med åldersbetyg
och utdrag av kontrollstyrelsens straffregister, med intyg avseende
läkarundersökning av Söderström den 30 juli samt med en den 31 juli
dagtecknad skrivelse från nykterhetsvårdsbyrån i Eskilstuna.

I läkarintyget angavs, bland annat, att Söderströms allmäntillstånd var
gott, att yttre tecken på alkoholmissbruk ej förefanns samt att ej heller
kroppsliga sjukdomssymtom eller psykiska symtom iakttagits. Enligt läkarintyget
förelåg ingen risk att Söderström — som saknade insikt om alkoholmissbruk
— kunde vara farlig för annans säkerhet eller hälsa eller för eget
liv samt att han icke kunde anses vara ur stånd att taga vård om sig själv.
I intyget hade vidare antecknats, att Söderström påstått sig arbeta och
ekonomiskt klara sig själv men att han ej visste om och när han senast
haft arbete; troligen hade det varit för omkring 10 dagar sedan.

I skrivelsen från nykterhetsvårdsbyrån lämnades en redogörelse för nämndens
tidigare befattning med Söderström, varav framgick, att nämnden år
1945 vid två tillfällen tilldelat Söderström allvarlig erinran, att länsstyrelsen
ar 1951, på framställning av nämnden, förordnat om Söderströms tvångsintagning
såsom kringflackande alkoholist, att Söderström intagits på
anstalt den 9 september 1951 och efter försökspermittering den 4 februari
1952 utskrivits därifrån i september 1952, att nämnden i januari 1955
hos länsnykterhetsnämnden hemställt om Söderströms efterlysning i spärrlistan,
enär han anhållits för fylleri och syntes vara i behov av förebyggande
åtgärder, att nämnden, sedan upplysts att Söderström i oktober
1955 anhållits för fylleri i Stockholm, överlämnat ärendet till nykterhetsnämnden
därstädes, att nämnden den 20 juni 1956 ånyo hos länsnykterhetsnämnden
hemställt om efterlysning i spärrlistan av Söderström, som
i mars, april och maj nämnda år anhållits för fylleri i Eskilstuna, Köping
och Solna, samt att nämnden, sedan Söderström den 28 juni 1956 anhållits
i Eskilstuna för fylleri vid tva tillfällen, följande dag avlåtit sm skrivelse
till poliskammaren med hemställan om Söderströms omhändertagande.

Vidare upplystes i skrivelsen, att Söderström, enligt uppgift från nykterhetsnämnden
i Stockholm, under tiden den 25 januari—den 14 mars 1956
varit intagen på Högalids vårdhem i Stockholm samt att anledningen
därtill skulle ha varit, att Söderström en längre tid farit illa med sig genom
att ligga i trappuppgångar, gamla bilar o. d.

I skrivelsen uttalades ytterligare, att det måste anses styrkt, att Söderström
vore hemfallen åt alkoholmissbruk och att han tidvis förde ett
kringflackande liv. Ehuru Söderström uppenbarligen tidvis uppehållit egna
arbeten genom att resa omkring och reparera olika maskiner, måste det
enligt skrivelsen, med hänsyn till hans upprepade fylleriförseelser, anses

185

omöjligt för honom att upprätthålla ett regelrätt arbete. Det finge också,
framhölls i skrivelsen, anses klarlagt att Söderström tidvis vore helt ur
stånd att taga vård om sig själv, därvid hänvisades till Söderströms intagning
å det omförmälda vårdhemmet i Stockholm.

Vid förhöret inför länsstyrelsen den 31 juli närvoro, förutom Söderström,
en assistent vid nykterhetsnämnden samt en konsulent vid länsnykterhetsnämnden.

Enligt det vid förhöret förda protokollet uppgav Söderström i huvudsak
följande: Han bestrede, att han vore hemfallen åt alkoholmissbruk och
förde ett kringflackande liv. Det vore visserligen sant, att han åtskilliga
gånger sakfällts för fylleri — han ville ej bestrida riktigheten av i handlingarna
lämnade uppgifter därom, även om han ej erinrade sig varje tillfälle
— men han önskade framhålla, att han mellan fylleriförseelserna varit
mycket måttlig i sin spritkonsumtion. Sålunda hade han ingalunda druckit
sprit varje dag, utan det hade kunnat förflyta flera månader mellan tillfällena.
Emellertid hade han då oftast druckit sig berusad. Ibland hade
han tappat minnet på grund av alltför kraftig alkoholkonsumtion. Han
drack sällan pilsner. För det mesta hade han förtärt vanligt brännvin jämte
kaffe. Han hade aldrig berusat sig med tekniska preparat. Under den tid
spriten ej varit fri hade han till troligen omkring år 1945 innehaft motbok.
Sedan densamma till följd av hans fylleriförseelser blivit indragen, hade
han för det mesta skaffat sig sprit genom restaurangbesök men även genom
inköp å ”svarta börsen”. Mera sällan hade han bjudits på alkohol av kamrater.
Hans största fritidsintresse vore schackspel, men han vore också
intresserad av bridge och andra kortspel. År 1932 hade han erövrat första
pris i en schacktävling. Han ville framhålla, att han arbetade och försörjde
sig själv helt och hållet och att spritbruket ej inverkat menligt
på hans arbetsförmåga. Han hade ej någon särskild utbildning för sitt yrke
utan vore helt självlärd. Han hade börjat smörja bagerimaskiner för tolv
år sedan. Det hade börjat med att en bagare vid ett tillfälle hade tillfrågat
honom, om han ville åtaga sig uppdraget att smörja en bagerimaskin.
Detta hade han gjort, och sedan hade han fortsatt på den inslagna
vägen. Så småningom hade han jämväl börjat åtaga sig reparationer
av sådana maskiner. Han brukade tjäna 45 kronor för varje maskin.
Som regel brukade han hinna med tre å fyra maskiner i veckan. Han ville
framhålla, att den uppgivna inkomsten vore en bruttointäkt, från vilken
måste avdragas stora omkostnader för resor m. m. Han hade ej — trots
att han varit skyldig därtill — avgivit någon självdeklaration för beskattning
under de sist förflutna tio åren, under vilken tid han rest från ort till
annan och utövat sin reparationsverksamhet. Han hade vistats långa tidsperioder
i Stockholm. I Lindesberg hade han blivit kyrkobokförd först i
fjol. Tidigare hade han varit kyrkoskriven i Eskilstuna. På grund av
dåligt minne kunde han ej redogöra för, på vilka platser han uppehållit

186

sig under år 1955. Dock kunde han uppgiva, att han nämnda år besökt
Västerås, Örebro, Köping, Hallsberg, Laxå och Stockholm. I sistnämnda
stad hade han vistats längst. På mindre orter hade han brukat stanna
någon vecka och på större platser längre tid, ibland någon månad. I januari
1956 hade han åter kommit till Stockholm. Efter det att han den 14 mars
1956 utskrivits från Högalids vårdhem, där han den 25 januari 1956 blivit
intagen — icke på grund av alkoholmissbruk utan därför att han en längre
tid farit illa med sig i Stockholm genom att ligga i trappuppgångar och
gamla bilar — hade han besökt Nyköping, Norrköping, Katrineholm och
Örebro. Han hade vidare varit i Karlstad, Kristinehamn, Kopparberg och
Ludvika. Han hade haft arbete på samtliga platser. Senaste arbetsplatsen
hade varit i Laxå veckan innan han kommit till Eskilstuna. Uppgiften i
läkarintyget att han ej visste, var och när han senast haft arbete, berodde
på hans dåliga minne. Anledningen till att han en tid logerat i trappuppgångar
i Stockholm hade varit svårigheterna att få husrum till överkomligt
pris. Han hade dock ej saknat pengar. Han ansåge sig ha fast bostad hos
sin broder i Lindesberg, där de tillsammans hyrde en bostad om ett rum
och kök. Denna lägenhet vore inrymd i en gammal och omodern fastighet,
och hyran utgjorde därför bara 20 kronor i månaden. I Eskilstuna hade
han utfört arbeten vid ett flertal bagerier, vars innehavare nog kände till
honom, såsom Tunabageriet, Skogaholmsbageriet samt Tammerfors’ bageri.
På sistnämnda bageri hade han reparerat vispar till bagerimaskinerna.
Söderström önskade framhålla såsom sin åsikt, att han bleve varken fysiskt
eller psykiskt bättre av att vistas å vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Därför önskade han ”få en chans i frihet”. Hans avsikt vore att slå sig
ned hos sin broder i Lindesberg och tillsammans med honom starta en
plåtslageriverkstad. Han hade tänkt börja verksamheten med lödning av
mjölkkärl. Meningen vore dock ej, att han skulle övergiva sitt gamla yrke.
Han hade dock för avsikt att inskränka resorna till den närmast kringliggande
trakten och ej göra längre turer än att han kunde återvända till
Lindesberg samma dag. Han skulle gärna vilja bli en ordentlig människa.
Brodern vore mycket skötsam.

Den vid förhöret närvarande tjänstemannen vid nykterhet snämnden
yrkade — under framhållande att Söderström tydligen tidvis skött sig i
nykterhetshänseende men att de upprepade fylleriförseelserna talade för
ett ingripande — att förordnande om tvångsintagning måtte meddelas, i
första hand på den indikationsgrunden att Söderström utan att söka ärligen
försörja sig förde ett kringflackande liv, därvid nämnden icke hade något
att erinra mot villkorligt anstånd med verkställigheten, och i andra hand
på den grunden att Söderström dömts för upprepade fylleriförseelser. Om
sistnämnda indikationsgrund tillämpades, hade nämnden icke för avsikt
att verkställa beslutet, därest Söderström skötte sig i nykterhetshänseende.

187

Representanten för länsnykterhetsnämnden instämde i det sålunda framförda
förstahandsyrkandet.

Efter förhöret tillsades, att länsstyrelsen senare skulle fatta beslut i intagningsfrågan,
varjämte förordnades att Söderström icke längre skulle
vara jämlikt 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen omhändertagen av polismyndigheten.

I resolution den 1 augusti 1956 fann länsstyrelsen icke styrkt, att Söderström
utan att söka ärligen försörja sig förde ett kringflackande liv samt
lämnade förty ansökningen om dennes tvångsintagning på av polismyndigheten
åberopade grund utan bifall. Då emellertid Söderström finge
anses hemfallen åt alkoholmissbruk och blivit dömd för minst tre under
de två senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, samt
hjälpåtgärder vidtagits och övervakning varit anordnad utan att Söderström
kunnat återföras till ett nyktert liv, prövade länsstyrelsen jämlikt
18 § nykterhetsvårdslagen skäligt förordna, att Söderström finge intagas
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Vid en av mig i april 1957 företagen inspektion av länsstyrelsen blev
ovanberörda nykterhetsvårdsärende föremål för granskning av mig.

Under hänvisning till att polismyndighet enligt stadgandet i 21 § 1 mom.
nykterhetsvårdslagen ägde, såvitt nu är i fråga, tillsvidare omhändertaga
den, som vore hemfallen åt alkoholmissbruk, endast om han utan att söka
ärligen försörja sig förde ett kringflackande liv och det kunde antagas, att
han kom me att avvika från orten, innan länsstyrelsen prövat ansökan om
tvångsintagning, uttalade jag vid inspektionstillfället, att de i lag angivna
förutsättningarna för polismyndighetens omhändertagande av Söderström
icke syntes ha förelegat samt att denne följaktligen syntes utan laga grund
ha varit berövad sin frihet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag landsfogden i
Södermanlands län att verkställa närmare utredning i saken. Därvid anställdes
förhör med poliskonstapeln Nils Bengt Klarin och förste polisassistenten
Gillis Leonard Steen, varjämte yttranden avgåvos av Rosenqvist
och polismästaren i Eskilstuna Einar Holmberg. Utredningen överlämnades
av landsfogden Börje Holmgren, vilken därvid avgav eget yttrande.

På min begäran inkom därefter Holmberg med kompletterande utredning
ävensom eget yttrande.

Genom länsstyrelsens försorg införskaffades vissa uppgifter från nykterlietsnämnden
i Eskilstuna samt upplysningar från Söderström.

Rörande Söderströms omhändertagande av polismyndigheten och motiven
härför framkom vid den härstädes förebragta utredningen följande.

Enligt eu av Steen i ordningspolisens dagbok den 27 juli 1956 gjord
anteckning blev Söderström, som av nykterhetsnämnden i Eskilstuna be -

188

gärts omhändertagen såsom kringflackande alkoholist, av Klarin omhändertagen
på Nybroplan i Eskilstuna klockan 17.50 och införd på polisstationen,
där Söderström avvisiterades och insattes i arrest.

Klarin uppgav härom vid förhör inför polismästaren: På anslagstavlan
på polisvaktkontoret hade funnits uppsatt en skrivelse från nykterhetsnämnden
i Eskilstuna, att Söderström skulle omhändertagas som kringflackande
alkoholist, om han anträffades. Klarin kände till honom för han
hade tidigare omhändertagits för fylleri. Under patrullering den 27 juli
1956 hade Klarin fått se Söderström på Nybroplan och anmodat honom
följa med till polisstationen och omtalat, att han var eftersökt som kringflackande
alkoholist. Söderström hade gått med frivilligt, och de hade
anlänt till stationen klockan 17.50. Vid ankomsten hade Klarin tagit ned
skrivelsen från nykterhetsnämnden och överlämnat den till jourhavande
polisassistenten. Klarin hade sedan varit med och avvisiterat Söderström,
som insatts i förvaringsarrest. Söderström hade icke varit nykter, ty det
hade märkts på honom att han druckit Öl. Han hade dock ej varit i sådant
tillstånd, att han skulle ha kunnat omhändertagas för fylleri. Söderström
vore lugn till sin natur men hade verkat apatisk. När han infördes, hade
han varit i sådant tillstånd att det enligt Klarins uppfattning icke hade
varit lämpligt att hålla något ingående förhör med honom. Efter avvisiteringen
hade Klarin ej haft något att göra med Söderström.

Rörande vad som förekom å polisstationen den 27 juli uppgav Steen:
Han hade svårt att erinra sig några detaljer angående Söderströms införande
på polisstationen. Han erinrade sig dock att Söderström varit
retlig och missbelåten. Söderström hade varit synbart påverkad av starka
drycker men ej berusad. Steen hade därför kommit till den uppfattningen
att Söderström varit i sådant tillstånd, att han icke lämpligen kunde höras
vid tillfället. Steen hade därför ansett det bäst, att Söderström finge sova
ut och att förhör hölles med honom påföljande morgon. I samband med
att Söderström utspisats på kvällen samma dag hade Steen ånyo talat
med Söderström, klockan omkring 20.30. Söderström hade då fortfarande
varit vresig och bland annat anmärkt på att han serverades fiskrätt. Steen
hade försökt tala med Söderström om omhändertagandet och om hans
levnadsförhållanden, men Söderström hade vägrat att svara och endast
förklarat, att han ville sova ut. Söderström hade icke heller ätit nämnvärt
av maten. Steens uppfattning att Söderström icke borde höras på kvällen
hade därigenom blivit ytterligare stärkt. Steen hade därför varit av den
bestämda uppfattningen att förhöret borde anstå till påföljande morgon.
Genom att nykterhetsnämnden gjort gällande, att Söderström vore kringflackande
alkoholist, hade Steen varit av den uppfattningen att en utredning
måste verkställas i detta avseende. Då ytterligare utredning icke
kunnat verkställas under kvällen, hade Steen icke ansett det nödvändigt
att underrätta poliskommissarien förrän påföljande morgon, enär han

189

givetvis icke kunnat erhålla annat besked än att Söderström skulle kvarhållas.
Enligt den praxis, som tillämpades i Eskilstuna och jämväl i andra
städer, anmäldes icke till poliskommissarien fall av denna art, som förekomme
på kvällen eller natten, förrän vid avlösningen klockan 8 på morgonen.
Så måste också ha skett i detta fall, varpå Söderström överlämnats
till ordonnansavdelningen för utredning. Under sin 20-åriga verksamhet
som vakthavande överkonstapel hade Steen fått vana och erfarenhet att
bedöma tillståndet hos omhändertagna, och i förevarande fall hade han
icke tvekat om att ett förhör med Söderström på kvällen eller natten icke
skulle ha lett till något resultat.

Sedan på min föranstaltan Söderström beretts tillfälle uttala sig om vad
som förekom, då han den 27 juli 1956 omhändertogs av polisen i Eskilstuna,
förklarade Söderström, att han icke hade något som helst minne av
dessa händelser och att han på grund av skallskada icke mindes från dag
till dag.

Rörande sin befattning med ärendet anförde Rosenqvist: Vid poliskommissariens
föredragning på morgonen den 28 juli 1956 hade Rosenqvist
upplysts om att Söderström klockan 17.50 föregående dag omhändertagits
i anledning av en skrivelse från nykterhetsnämnden med hemställan att
Söderström måtte omhändertagas såsom kringflackande alkoholist och att
ansökan om hans intagning å vårdanstalt måtte göras av poliskammaren.
Om denna skrivelse, som inkommit till poliskammaren den 29 juni 1956,
hade Rosenqvist före poliskommissariens föredragning icke haft kännedom.
Den utredning, som omedelbart igångsattes och som redovisades i polisrapporten
den 28 juli 1956, hade enligt Rosenqvists uppfattning givit vid
handen, att förutsättningarna för ett omhändertagande enligt 21 § 1 mom.
nykterhetsvårdslagen förelegat. Att Söderström vore hemfallen åt alkoholmissbruk
hade Rosenqvist ansett framgå av de många fylleriförseelser, som
Söderström gjort sig skyldig till såväl i Eskilstuna som på andra orter.
Söderström hade visserligen uppgivit sig ha fast bostad i Lindesberg, där
han delade bostad med sin broder, som vore skrotuppköpare. Av utredningen
hade emellertid även framgått, att Söderström vid den aktuella
tiden — sommaren 1956 — rest mellan olika orter i Mellansverige, därvid
han bott i tält. Såsom åklagare hade Rosenqvist haft en del att göra med
Söderström och därvid bibringats den uppfattningen att det varit svårt
att komma i kontakt med Söderström på grund av hans kringflackande
liv. Att denna uppfattning icke varit helt ogrundad syntes styrkas av den
omständigheten att Söderström den 31 oktober 1956 av exekutionsmyndigheten
i Lindesberg eftersökts å den av honom uppgivna bostadsadressen
i Lindesberg men därvid varit oanträffbar och uppgivits vistas å okänd
ort. Med hänsyn till dessa omständigheter hade Rosenqvist även ansett,

190

att man icke kunde sätta tilltro till Söderströms uppgifter om sina arbetsförhållanden.
Då Rosenqvist — som ej tidigare handlagt något ärende av
detta slag — sålunda på morgonen den 28 juli 1956 ställts inför det faktum
att Söderström varit omhändertagen, hade Rosenqvist, med hänsyn
till resultatet av utredningen, bedömt läget så, att Rosenqvist ansett sig
böra låta omhändertagandet bestå i avbidan på länsstyrelsens beslut. Rosenqvist
hade fått den uppfattningen att Söderström vore att betrakta som
kringflackande alkoholist och att han på lämpligt sätt borde beredas vård.
Den omständigheten att länsstyrelsen först den 1 augusti 1956 fattat
beslut av innebörd att det icke vore styrkt, att Söderström utan att ärligen
försörja sig förde ett kringflackande liv, varför ansökningen om hans intagning
lämnats utan bifall, syntes enligt Rosenqvists mening tyda på att
även länsstyrelsen varit tveksam vid bedömandet av fallet. Med hänsyn
till det anförda hemställde Rosenqvist, att ärendet ej måtte föranleda
vidare åtgärd.

Holmberg anförde: Genom den av ordonnanspolisen verkställda utredningen
hade klarlagts, att Söderström vore alkoholist samt att han förde
ett kringflackande liv. Däremot hade icke utretts, att Söderström icke
sökt ärligen försörja sig. Uppenbarligen hade såväl utredningsmannen som
Rosenqvist utgått ifrån att Söderström under sitt kringflackande liv på
grund av alkoholmissbruk befunnit sig i sådant tillstånd, att han icke
kunnat utföra arbete på sådant sätt att han kunnat försörja sig på detsamma.
Sannolikt hade de också påverkats av nykterhetsnämndens skrivelse,
enligt vilken det gjorts gällande, att Söderström vore kringflackande
alkoholist. Vidare framginge av det inför länsstyrelsen hållna förhöret, att
Söderström under tiden den 25 januari—den 14 mars 1956 varit intagen
på Högalids vårdhem. Söderströms egen förklaring till intagandet syntes
giva vid handen, att han på grund av spritmissbruk icke kunnat fullgöra
arbete i sådan utsträckning, att han kunnat försörja sig på ett tillfredsställande
sätt. En noggrannare utredning om Söderströms omhändertagande
och förhållandena därvid skulle möjligen ha kunnat giva belägg
för att Söderström borde behandlats som kringflackande alkoholist. Givetvis
hade vid den verkställda utredningen förbisetts, att en noggrann undersökning
borde ha gjorts om Söderströms möjligheter att ärligen sig försörja.
Med hänsyn till omständigheterna syntes detta fel dock icke vara
av beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

I sitt till mig avgivna yttrande anförde Holmgren: Rosenqvists handläggning
av ärendet torde giva anledning till erinran. Oaktat Söderström
bestritt, att han icke sökte sig ärligen försörja, hade icke ytterligare utredning
därom införskaffats, utan Rosenqvist hade, med stöd av de uppgifter
Söderström lämnat och den kännedom Rosenqvist såsom stadsfiskal.

191

erhållit om Söderströms personliga förhållanden, beslutat omhändertaga
denne. Då en huvudförutsättning för Söderströms omhändertagande varit
att han icke sökte ärligen försörja sig, syntes Rosenqvists åtgärd icke vara
lagligen grundad. Emellertid torde — såsom Holmberg anfört — Rosenqvist
vid sin handläggning av ärendet ha påverkats dels av nykterhetsnämndens
framställning till polismyndigheten, vari nämnden uppgivit
Söderström vara ”en i högsta grad kringflackande alkoholist”, dels ock
av den förefintliga utredningen om Söderströms levnadsförhållanden, vilka
vid ett hastigt betraktande kunde giva anledning till antagande att hans
alkoholiserade tillvaro icke möjliggjorde en ärlig försörjning. Hänsyn syntes
också böra tagas till att ärenden av förevarande art fordrade snabb
behandling med risk för förbiseenden samt därtill att Rosenqvist i sin
egenskap av t. f. polismästare saknat erfarenhet av ärenden av denna art.
Med hänsyn till omständigheterna hemställde Holmgren, att ärendet icke
måtte föranleda vidare åtgärd.

Holmberg och Holmgren uttalade sig vidare rörande Steens förfarande
att utan att anmäla saken för vederbörande förman besluta om Söderströms
kvarhållande den 27 juli 1956, en fråga som av mig upptagits i
särskild ordning. (Se s. 198 o. f.)

Rörande Söderströms vidare förhållanden inhämtades av de på min begäran
från nykterhetsnämnden införskaffade upplysningarna, bland annat,
att Söderström anhållits för fylleri vid tre tillfällen i september 1956, att
nämnden i oktober 1956 — sedan Söderström icke kunnat anträffas för
av nämnden begärd införpassning till vårdanstalt — begärt dennes efterlysning
i spärrlistan, att Söderström i olika städer anhållits för fylleri i
oktober 1956, december 1956, februari 1957 och — senast — den 15 juni
1957 samt att Söderström den 18 i sistnämnda månad intagits å vårdanstalten
Östfora.

Sedan handlingarna i ärendet delgivits Rosenqvist, förklarade sig denne
icke påyrka ytterligare utredning eller önska anföra något ytterligare i
saken.

Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade jag sekreteraren
C. G. Blomqvist att väcka och utföra åtal mot Rosenqvist för tjänstefel
enligt en av mig utfärdad instruktion. I denna instruktion anförde jag
följande.

I 15 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård angivas de grundförutsättningar,
som skola föreligga för att beslut enligt 18 § om tvångsintagning
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall kunna meddelas.
Som första förutsättning gäller, att vederbörande skall vara hemfallen
åt alkoholmissbruk, varmed avsetts att markera, att det skall vara

192

fråga om ett missbruk, som är längre framskridet. Därutöver erfordras,
att någon eller några av vissa uppräknade, av alkoholmissbruket orsakade
eller därmed vanligen sammanhängande samhällsskador prövas vara för
handen. Dessa s. k. specialindikationer avse dels att vederbörande till
följd av sitt alkoholmissbruk är i vissa hänseenden farlig för sig själv
eller annan, utsätter anhöriga för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest
grovt brister i sina plikter mot dem, ligger annan till last, är ur stånd
att taga vård om sig själv eller för ett för andra grovt störande levnadssätt,
dels ock att alkoholmissbrukaren gjort sig skyldig till upprepade
fylleriförseelser eller utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande
liv.

Beslut om tvångsintagning meddelas av länsstyrelsen, hos vilken ansökan
göres av nykterhetsnämnden eller, i vissa fall, av polismyndigheten.
Sådant ärende skall hos länsstyrelsen handläggas enligt i nykterhetsvårdslagen
närmare angiven procedur, därvid den person, som ansökningen
avser, skall erhålla del av förebragt material och äger rätt påkalla muntligt
förhör. Meddelat beslut om tvångsintagning bringas till verkställighet på
föranstaltan av länsstyrelsen eller, i vissa fall, av nykterhetsnämnden. Villkorligt
anstånd med verkställigheten kan av vederbörande myndighet beviljas.

Innan ansökan om någons tvångsintagning blivit i sålunda stadgad ordning
prövad av länsstyrelsen, kan — frånsett viss länsstyrelsen enligt 25 §
andra stycket härutinnan tillkommande befogenhet — vederbörande icke
berövas sin frihet annat än under förutsättningar, som omförmälas i 21 §
1 mom. Enligt detta lagrum skall polismyndighet ofördröjligen på lämpligt
sätt tillsvidare omhändertaga den som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
därest han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och faran
är så överhängande att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning ej utan
våda kan avvaktas, eller om han utan att söka ärligen försörja sig för
ett kringflackande liv och det kan antagas att han kommer att avvika
från orten, innan länsstyrelsen prövat ansökan om tvångsintagning. Befogenhet
att tillsvidare omhändertaga den som är hemfallen åt alkoholmissbruk
tillkommer enligt samma lagrum polismyndighet även i det fall att
vederbörande på grund av oförmåga att taga vård om sig själv är i
trängande behov av omedelbar vård.

Såvitt angår den för ingripande mot alkoholmissbrukare angivna förutsättningen
att vederbörande ”utan att söka ärligen försörja sig för ett
kringflackande liv” — varom i förevarande sammanhang är fråga — må
erinras, att nykterhetsvårdslagens stadgande härom innebär en begränsning
i förhållande till vad förut gällt. Enligt tidigare lagstiftning gällde
nämligen som förutsättning allenast att vederbörande var hemfallen åt
alkoholmissbruk och förde ett kringflackande liv. Enligt ordalagen omfattade
sålunda bestämmelsen även dem, som på grund av sitt yrke förde

1D3

en ambulerande tillvaro såsom handelsresande, sjömän m. fl. Huruvida
stadgandet verkligen borde tilläggas sådan räckvidd — lagrådet uttalade
sig mot en dylik tolkning vid stadgandets tillkomst — torde emellertid i
tillämpningen ha varit föremål för tvekan. I sitt betänkande med förslag
till lag om nvkterhetsvård (SOU 1948: 23) förordade 1946 års alkoholistvårdsutredning
(s. 70), att såsom kringflackande alkoholister icke skulle
betecknas de, som till följd av sitt yrkes karaktär befunne sig på rörlig
fot, samt föreslog att indikationen skulle begränsas till att avse det egentliga
lösdrivarklientelet och utformas på sätt i nykterhetsvårdslagen sedermera
upptagits. För att möjligheten att ingripa mot den grupp alkoholmissbrukare,
som på grund av sitt yrke flackade omkring, icke skulle bli
illusorisk, föreslog emellertid utredningen, att jämväl dessa alkoholmissbrukare
skulle kunna tillfälligt omhändertagas av polismyndigheten, om
det kunde befaras att vederbörande komme att lämna orten och därefter
bli svår att anträffa.

I propositionen med förslag till nykterhets vårdslag (prop. nr 159/1954)
framhöll departementschefen (s. 89), att en person icke borde sättas i särställning
därför att han hade ett yrke, som tvingade honom att föra ett
rörligt liv, samt anslöt sig till alkoholistvårdsutredningens förslag att uttryckligen
begränsa indikationen på sätt förut angivits. Beträffande åter
utredningens förslag i fråga om polismyndighetens befogenhet att tillfälligt
omhändertaga kringflackande alkoholmissbruk are framhöll departementschefen
(s. 90), att förslaget skulle medföra att de alkoholmissbrukare, som
hade ett rörligt yrke, sattes i särställning och riskerade att, oberoende av
vilken indikation som åberopades mot dem, omhändertagas av polismyndigheten.
Detta vore enligt departementschefen en mindre tillfredsställande
ordning, och rena effektivitetssynpunkter borde icke föranleda att den infördes.
Departementschefen kunde därför icke ansluta sig till alkoholistvårdsutredningens
förslag i nämnda hänseende utan förordade, att jämväl
för tillfälligt omhändertagande skulle som en förutsättning gälla den för
tvångsintagning föreslagna indikationen. Riksdagen beslöt i enlighet med
vad departementschefen sålunda föreslagit.

Såväl av lagtexten som av motiven framgår sålunda, att polismyndighets
befogenhet att tillfälligt omhändertaga åt alkoholmissbruk hemfallen person,
som för ett kringflackande liv, icke får begagnas gentemot annan än
den som icke söker försörja sig på hederligt sätt och således får anses
begränsad till den grupp av det egentliga lösdrivarklientelet, som utgöres
av vagabonderande arbetsskygga personer som huvudsakligen livnära sig
genom bettleri och liknande, samt att befogenheten kan ianspråktagas
allenast under förutsättning att risk föreligger för deras avvikande från
orten. I dessa fall tjänar alltså omhändertagandet funktionen att vara ett
processuellt tvångsmedel. Såsom sådant får det emellertid enligt nykterhetsvårdslagen
icke eljest begagnas. T övrigt är nämligen institutet för -

13 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsr till 1058 urs nksdnfi.

194

behållet vissa kvalificerat farliga eller vardbehövande alkoholmissbrukare
och fyller där en helt annan uppgift.

Av handlingarna i det föreliggande ärendet framgår, att nykterhetsnämnden
i Eskilstuna i skrivelse till poliskammaren den 29 juni 1956 hemställt,
att Söderström matte omhändertagas såsom kringflackande alkoholist
och att ansökan om Söderströms tvångsintagning måtte göras. I skrivelsen
uppgavs — under förmälan att Söderström vid ett flertal tillfällen
anhållits och dömts för fylleriförseelser — att Söderström vore hemfallen
åt alkoholmissbruk och i högsta grad en kringflackande alkoholist samt
att han efterspanats utan att kunna anträffas. På anmodan av en poliskonstapel,
som på eftermiddagen den 27 juli 1956 påträffat Söderström
i Eskilstuna, medföljde denne till polisstationen, där han — då förhör med
honom icke lämpligen ansågs kunna hållas samma dag — insattes i förvaringsarrest.
Sedan saken på morgonen följande dag, den 28 juli, anmälts
för Rosenqvist, verkställdes genast utredning genom Söderströms hörande.
Söderström bestred därvid såväl att han missbrukade alkohol som att han
förde ett kringflackande liv utan att försörja sig genom arbete. Han lämnade
en närmare redogörelse för sina bostads- och arbetsförhållanden, varav
framgick att han ansage sig ha fast bostad hos sm broder i Lindesberg,
att han försörjde sig genom att resa omkring mellan olika orter och ombesörja
smörjning och reparation av bageri- och konditorimaskiner, att
han beräknade sin inkomst till omkring 150 kronor per vecka, att han under
sina resor brukade bo på hotell och resanderum samt att han under våren
och sommaren 1956 rest tillsammans med sin broder, som varit honom
behjälplig i arbetet, därvid de bott i tält. Någon ytterligare utredning -—
frånsett anteckning rörande Söderströms 1‘ylleriförseelser — verkställdes
icke hos polisen, där man endast beställde vissa för interneringsförfarande
erforderliga intyg och registerutdrag. I en samma dag till länsstyrelsen
avlaten skrivelse anhöll därefter Rosenqvist, under åberopande av den
sålunda verkställda utredningen, att Söderström skulle tvångsintagas å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, därvid förmäldes att Söderström
i avbidan på länsstyrelsens beslut vore omhändertagen hos polismyndigheten.
Sedan ärendet — på grund av mellankommande söndag —
inkommit till länsstyrelsen den 30 juli, hölls muntligt förhör inför länsstyrelsen
följande dag, därvid förordnades att Söderström ej vidare skulle
vara omhändertagen.

För sin uppfattning att Söderström maste antagas vara hemfallen åt
alkoholmissbruk har Rosenqvist uppenbarligen haft fog. Vidare var det
ostridigt, att Söderström förde ett kringflackande liv i den bemärkelsen
att han ofta reste mellan olika orter i Sverige. Såsom förklaring härtill
uppgav emellertid Söderström vid polisutredningen, att han sedan länge
försörjde sig genom att verkställa smörjning och reparation av bageri -oeh konditorimaskiner och därför måste föra ett rörligt liv. Rosenqvist har

195

emellertid lämnat Söderströms uppgift om hur han försörjde sig utan avseende
samt grundat sitt ställningstagande — såväl framställningen om
tvångsintagningen som beslutet att Söderström skulle i avbidan på länsstyrelsens
beslut vara av polismyndigheten omhändertagen — på antagandet
att Söderström förde ett kringflackande liv utan att söka ärligen
försörja sig.

Befogenheten av detta ställningstagande är att bedöma med hänsyn
till vad som framkommit vid polisutredningen och i övrigt var för Rosenqvist
känt vid tiden för beslutet. Det är härvid till en början klart, att
den omständigheten att Söderström under sina resor ofta brukade dricka
sig berusad icke i och för sig uteslutit att han kunde förskaffa sig medel
till sitt uppehälle på fullt hederligt sätt. Rosenqvists uppfattning att Söderström
icke sökte ärligen försörja sig synes emellertid — av Rosenqvists
yttrande att döma — närmast ha grundats dels på den av Söderström
lämnade uppgiften att denne vid den aktuella tiden, sommaren 1956, skulle
ha bott i tält tillsammans med sin broder, dels på att Rosenqvist i sin
åklagarverksamhet bibragts den uppfattningen att Söderström var svår att
anträffa. Det är emellertid utan vidare uppenbart, att icke någon av dessa
omständigheter kunnat berättiga till det av Rosenqvist gjorda bedömandet.
Om än Rosenqvist med hänsyn till innehållet i nykterhetsnämndens
skrivelse haft anledning misstänka, att Söderström var en kringflackande
alkoholmissbrukare i nykterhetsvårdslagens mening och således icke sökte
ärligen försörja sig — en misstanke som gjorde det befogat att omhändertaga
Söderström i avbidan på närmare undersökning — gav den verkställda
polisutredningen icke något som helst stöd för sådant antagande
utan talade i rakt motsatt riktning. Det framkom icke vid polisutredningen

— och för övrigt ej heller vid länsstyrelsens handläggning — någon omständighet,
som kunde ge anledning ifrågasätta riktigheten av Söderströms
uppgifter om sina försörjningsförhållanden. Frågan om Söderström sökt
ärligen försörja sig blev — frånsett dennes egna uppgifter härom — över
huvud icke föremål för undersökning vid polisutredningen. Om Rosenqvist
hyst misstro till Söderströms uppgifter härutinnan, hade det ålegat Rosenqvist
såsom en tjänsteplikt att söka utreda, huru det i detta avseende förhöll
sig, t. ex. genom att låta närmare tillfråga Söderström om de företag,
hos vilka denne under senare tid skulle ha utfört arbeten, och — om
Rosenqvist likväl haft anledning att misstro därutinnan lämnade uppgifter

— att låta kontrollera riktigheten därav, vilket åtminstone i vad uppgifterna
avsett Eskilstuna kunnat ske utan svårighet och omgång. Rosenqvist
har emellertid icke föranstaltat om någon som helst sådan utredning.

Av det anförda framgår klart, att Rosenqvist vid sitt berörda ställningstagande
objektivt sett saknat varje stöd för antagandet att Söderström
förde ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig. Rosenqvist
har följaktligen lagligen icke ägt grunda sitt avgörande på nämnda

196

antagande. Vid sådant förhållande har Rosenqvist gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att utan att kunna åberopa sakligt stöd härför grunda
framställning om tvångsintagning av Söderström på angiven indikation
och att besluta, att denne skulle vara omhändertagen i avbidan på länsstyrelsens
beslut. Som emellertid annan indikation än den nu angivna
förelegat för tvångsintagning av Söderström å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
finner jag Rosenqvists åtgärd att på felaktig grund göra
framställning om tvångsintagning icke vara av beskaffenhet att böra för
honom medföra ansvar. För beslutet om Söderströms omhändertagande
i avbidan på länsstyrelsens avgörande ha däremot skäl helt saknats. Rosenqvists
tjänstefel har följaktligen härutinnan medfört, att Söderström
utan att laga grund härför förelegat varit berövad sin frihet.

Det förtjänar i detta sammanhang understrykas att — såsom förut närmare
utvecklats — frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen icke får,
utom i vissa undantagsfall, äga rum med mindre ärendet varit föremål
för ett med hänsyn till rättssäkerhetskravet reglerat förfarande inför länsstyrelsen
och detta alldeles oavsett svårighetsgraden av vederbörandes
alkoholmissbruk. I de undantagsfall, där polismyndigheten tillagts skyldighet
och befogenhet att i avbidan å sådant förfarande tillfälligt omhändertaga
alkoholmissbrukare, är det ett ovillkorligt krav att — även
om fullständig bevisning ej kan krävas — ingripandet grundas på godtagbar
utredning, särskilt om vederbörande bestrider att förutsättningar för
omhändertagande föreligga och till stöd härför anför omständigheter, som
ej framstå såsom osannolika. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt av största
vikt, att beslut om frihetsberövande icke, på sätt som skett i förevarande
fall, fattas utan sakligt stöd och utan att den utredning, som utan svårighet
kunnat företagas, skett. På nu anförda skiil finner jag det fel, som Rosenqvist
genom att besluta om Söderströms fortsatta omhändertagande låtit
komma sig till last, ur allmän synpunkt vara av allvarlig beskaffenhet.

Vad i ärendet andragits till Rosenqvists ursäkt finner jag icke kunna
godtagas. Beträffande särskilt den omständigheten att Rosenqvist må ha
fast avseende vid att Söderström i nykterhetsnämndens skrivelse betecknats
som ”i högsta grad en kringflackande alkoholist” och att nämnden
däri hemställt om Söderströms omhändertagande får jag framhålla, att
det av skrivelsen framgick att nämnden icke på länge haft kontakt med
Söderström samt att nämndens uppfattning således icke kunnat grundas
på kännedom om Söderströms aktuella förhållanden. Även om det givetvis
åligger nykterhetsnämnd att icke i oträngt mål hos polismyndighet begära
någons omhändertagande, är det dock på polismyndigheten det ankommer
att pröva, huruvida förutsättningarna för omhändertagande föreligga, och
ansvaret för beslut härom åvilar polismyndigheten ensam. Det skulle vara
i hög grad betänkligt om den uppfattningen vunne insteg, att polismyndigheterna
i ärenden av detta slag icke behövde verkställa någon mera själv -

197

ständig prövning utan — under antagande att nykterhet snämnderna alltid
hade fog för sina framställningar — närmast hade att fungera blott som
verkställighetsorgan åt dessa.

Det tjänstefel, som Rosenqvist enligt ovan låtit komma sig till last,
finner jag därför — med hänsyn såväl till vikten ur allmän synpunkt av
att ärenden angående frihetsberövande ägnas sorgfällig prövning som till
den frihetsförlust som i förevarande fall drabbat Söderström — icke kunna
undgå beivran. Åtal kan desto mindre underlåtas, som Rosenqvist icke
ens vidgått att han förfarit felaktigt.

Under åberopande av det anförda beslutar jag därför, att talan om
ansvar skall väckas mot Rosenqvist för att han den 28 juli 1956, i samband
med framställning till länsstyrelsen om förordnande att Söderström
måtte tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i egenskap
av t. f. polismästare beslutat — utan att laga grund härför förelegat
— att Söderström skulle vara omhändertagen i avbidan på länsstyrelsens
beslut. Ansvar skall yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle skall
beredas Söderström att i målet föra talan.

Svea hovrätt, varest åtalet väcktes och Söderström förde talan om skadestånd,
yttrade i dom den 20 december 1957 följande.

Ur rättssäkerhetens synpunkt är det av största vikt, att frihetsberövande
icke äger rum i andra fall än där de lagliga förutsättningarna härför blivit
fastställda med nödig omsorg. Såsom JO framhållit i sin instruktion för
åtalet måste sålunda gälla, då polismyndighet i avbidan på förfarande inför
länsstyrelsen tillfälligt omhändertager alkoholmissbrukare, att — även om
fullständig bevisning ej kan krävas — ett ingripande grundas på godtagbar
utredning, särskilt om vederbörande bestrider att förutsättningar för omhändertagande
föreligga och till stöd härför anför omständigheter, som ej
framstå såsom osannolika.

Vid bedömande av frågan, huruvida Rosenqvist haft sannolika skäl för
sin uppfattning att Söderström icke sökte ärligen försörja sig, bör först
beaktas att Rosenqvists ingripande skedde i anledning av en skrivelse från
nykterhetsnämnden, vari Söderström betecknades såsom ”i högsta grad en
kringflackande alkoholist” och vari nämnden hemställde om hans omhändertagande
såsom sådan. Det ålåg visserligen Rosenqvist att självständigt
pröva förutsättningarna för Söderströms omhändertagande, men vid denna
prövning kunde Rosenqvist med visst fog ha antagit såväl att nämnden
ansett de lagstadgade förutsättningarna för ett ingripande föreligga som
att denna nämndens uppfattning var grundad på ingående kännedom om
Söderströms förhållanden. Vad härefter angår Söderströms vid polisförhöret
lämnade uppgifter innebära dessa, att Söderström haft en mycket
ovanlig sysselsättning. Det kan ha förefallit ovisst, huruvida Söderström i
denna sysselsättning kunde finna regelbundet arbete. Det är därför icke

198

helt oberättigat, om Rosenqvist antagit, att den uppgivna sysselsättningen
väsentligen innebar en förevändning för Söderströms kringflackande liv.
Det är vidare sannolikt, att Rosenqvist bland annat på grund av den
kännedom som han eljest haft om Söderström funnit, att dennes uppgifter
om sina arbetsinkomster icke förtjänade tilltro. Vad Söderström vid polisförhöret
anförde om sina bostads- och levnadsförhållanden i övrigt kan icke
anses motsäga antagandet att denne icke sökte ärligen försörja sig. Slutligen
kan på Rosenqvists beslut icke utan skäl ha inverkat, att Söderströms
förmåga och vilja att försörja sig måste bedömas även med hänsyn till
hans notoriska alkoholmissbruk.

Emellertid måste en bedömning av Söderströms försörjningsförhållanden,
grundad på här upptagna omständigheter, ha tett sig tämligen osäker. Rosenqvist
hade därför bort bemöda sig om att införskaffa ytterligare uppgifter
om Söderströms arbete, vilket Rosenqvist underlåtit. Det har emellertid
förelegat avsevärda svårigheter för Rosenqvist att omedelbart erhålla
sadana uppgifter, beroende på att förhållandena i och för sig voro svårkontrollerbara
samt att det var helgdagsafton och semestertid för bagerier
och konditorier. Rosenqvist hade vidare att mot varandra väga å ena sidan
angelägenheten av att iakttaga skyndsamhet med ansökan till länsstyrelsen,
därest sådan skulle ingivas, och å andra sidan kravet på saklig och grundlig
utredning.

Hovrätten finner vid beaktande av vad sålunda upptagits och i övrigt
i målet förekommit att Rosenqvist, som icke kan sägas ha saknat skäl för
Söderströms omhändertagande, ej blivit övertygad om fel av beskaffenhet
att medföra ansvar och skadeståndsskyldighet.

Åklagarens och Söderströms talan lämnas utan bifall.

Mot hovrättens dom kommer jag att fullfölja talan.

Såsom av åtalsinstruktionen framgår upptog jag i särskild ordning till
bedömande frågan huruvida förste polisassistenten Steen ägt att, utan
att anmäla saken för vederbörande förman, besluta om Söderströms kvarhållande
den 27 juli 1956.

Rörande vad Steen härutinnan anfört må hänvisas till dennes ovan
intagna berättelse.

I sitt i ärendet först avgivna yttrande anförde polismästaren Holmberg
rörande denna fråga följande: Mot omhändertagandet av Söderström den
27 juli 1956 syntes icke någon anmärkning kunna göras, enär nykterhetsnämnden
gjort gällande, att Söderström vore kringflackande alkoholist.
I och med att Söderström omhändertagits hade givetvis polismyndigheten
varit ansvarig för ärendets vidare behandling. Av Steens och Klarins uppgifter
framginge, att de ansett att Söderström vid omhändertagandet varit

199

i sådant tillstånd, att något förhör icke lämpligen kunde hållas med honom.
Det torde också vara riktigt, att förhör i sådant ärende som det ifrågavarande
icke borde hållas med en onykter person. Någon anmärkning
kunde därför icke riktas mot Steen i detta avseende.

Landsfogden Holmgren anförde: Steens åtgärder vore enligt Holmgrens
förmenande icke av beskaffenhet att för denne medföra ansvar
för tjänstefel. Möjligen kunde viss anmärkning riktas mot hans underlåtenhet
att icke omedelbart anmäla omhändertagandet för polismästaren.
Emellertid skulle då med största sannolikhet resultatet ha blivit, att order
givits om förhör först påföljande dag, då Söderström var nykter. Steens
uppfattning om olämpligheten av att höra en onykter person måste utan
tvivel anses vara riktig.

I sitt senare yttrande anförde Holmberg i frågan följande: De åligganden,
som polismyndighet hade att fullgöra enligt nykterhetsvårdslagen, ankomme
i Eskilstuna på poliskammaren i enlighet med lagen den 15 juni 1944
om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses. Polismästaren vore
ensam ledamot i poliskammaren. Enligt 21 § i tjänsteföreskrifter för polispersonalen
i Eskilstuna stads polisdistrikt ålåge det vakthavande förste
polisassistenten, bland annat, att så snart lämpligen ske kunde lämna
poliskommissarien underrättelse om allt, som under tjänsten inträffat och
vore av beskaffenhet att böra komma till dennes kännedom. Vidare stadgades,
att ansvaret för person, som infördes på polisvaktkontoret, åvilade
vakthavande polisassistenten, som skulle ge order om de åtgärder, som
skulle vidtagas. Då polisassistenten funnit, att vederbörande skulle berövas
friheten, skulle han omedelbart ge order om avvisitering och tillse att noggrann
avvisitering skedde. Rent formellt skulle man sålunda kunna tänka
sig, att vakthavande polisassistenten skulle på kvällen eller natten meddela
poliskommissarien, att en person omhändertagits såsom misstänkt för
att vara kringflackande alkoholist, men att han vore så berusad eller i
övrigt så påverkad av rusdrycker, att något förhör lämpligen icke kunde
hållas med honom förrän påföljande dag. Poliskommissarien skulle sedan
underrätta polismästaren om förhållandet, varvid polismästaren givetvis
endast skulle besluta, att vederbörande skulle omhändertagas för utredning
påföljande dag. När det gällde kringflackande alkoholister, skulle
detta icke i Eskilstuna bli särskilt betungande, enär dylika alkoholister
sällan förekomme. Däremot skulle ett dylikt förfarande beträffande de
s. k. samhällsvådliga alkoholisterna, som skulle behandlas på i stort sett
samma sätt, bli ytterst betungande. Vanligast vore, att dessa omhändertoges
vid familjeuppträden på kvällarna eller nätterna. T praktiken
hade utvecklingen blivit den, såväl i Eskilstuna som i andra städer,
att vakthavande polisassistenten finge besluta, huruvida vederbörande
skulle kvarhållas till morgonen för utredning och förhör. Dessa assistenter
hade under många år fått ta hand om dylikt klientel och hade förskaffat

200

sig så stor erfarenhet av detta, att man utan risk för felaktig behandling
av ärendet kunde överlåta åt dem att avgöra, huruvida vederbörande skulle
kvarhållas eller frigivas. Därtill komme, att den fortsatta utredningen
skedde vid särskilda avdelningar, i Eskilstuna benämnd ordonnansavdelningen.
Dessa avdelningar vore än mer skickade för den fortsatta utredningen,
som ofta medförde stora svårigheter. Steen hade sålunda handlat
i överensstämmelse med den praxis, som förefunnes, och någon anmärkning
syntes för den skull ej kunna riktas mot honom. Skulle det angivna förfarandet,
som tillämpades i Eskilstuna och i andra städer, kunna anses
vara formellt oriktigt, syntes möjlighet förefinnas att jämlikt 2 § lagen
om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses hemställa, att vakthavande
polisassistenter skulle vara behöriga att handlägga ifrågavarande
slag av ärenden, intill dess de övertoges av polischefen. Detta skulle dock
med hänsyn till det stora antalet polisdistrikt bli ett tungarbetat förfarande.

I en till Holmgren avlåten skrivelse — varav Holmberg och Steen erhöllo
del — anförde jag därefter följande.

Anledningen till Söderströms införande utgjordes av nykterhetsnämndens
begäran att Söderström måtte omhändertagas såsom kringflackande
alkoholist och att ansökan om dennes tvångsintagning måtte göras. Rörande
förutsättningarna för att — innan beslut om tvångsintagning i föreskriven
ordning meddelats — besluta om sålunda begärt omhändertagande
stadgas i 21 § 1 mom. nykterhets vårdslagen. Enligt detta lagrum skall
polismyndighet ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga
den som är hemfallen åt alkoholmissbruk, därest han utan att söka ärligen
försörja sig för ett kringflackande liv och det kan antagas, att han kommer
att avvika från orten, innan länsstyrelsen prövat ansökan om tvångsintagning.
Uppgiften att besluta om omhändertagandet — som i nu angivna
fall således utgör ett processuellt tvångsmedel — tillkommer i Eskilstuna
poliskammaren, d. v. s. polismästaren.

Vid tidpunkten för Söderströms införande på polisstationen förelåg tydligen
icke något beslut av polismästaren om Söderströms omhändertagande.
I detta fall gällde det således att utröna, huruvida förutsättningarna för
ett sådant beslut kunde anses vara för handen, därvid givetvis i första
band Söderström borde höras. Något förhör med Söderström kom emellertid
icke till stånd i samband med hans införande å stationen klockan 17.r,o
och ej heller senare på kvällen, vilket enligt Steen berott på att Söderström
befann sig i sadant tillstand att han ej lämpligen kunde höras förrän påföljande
morgon och Söderström för övrigt själv vägrade svara på frågor
och förklarade sig vilja sova ut. Utan att förhör sålunda skett och utan
att underställa saken poliskommissarien eller polismästaren beslöt Steen,

201

att Söderström skulle kvarhållas till följande morgon. Enligt vad Holmberg
anfört har Steen härutinnan handlat i överensstämmelse med tillämpad
praxis i liknande fall.

Såsom förut framhållits ankommer det på polismästaren att besluta om
tillfälligt omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen. Steens åtgärd har
alltså icke kunnat grundas på denna lag. Ej heller har i förevarande fall,
såvitt av utredningen framgår, stöd för åtgärden kunnat härledas ur 12 §
allmänna polisinstruktionen eller annat författningsrum.

Anledningen till att Steen förfarit på sätt skett har varit, att han funnit
det stå utom tvivel att — om saken hänskjutits till polismästaren —
beslut om Söderströms omhändertagande också skulle ha meddelats samt
att han därför och med hänsyn till den relativt framskridna tidpunkten
på dygnet ansett sig — enligt tillämpad praxis — kunna underlåta att
anmäla ärendet för poliskommissarien eller polismästaren.

Vid handläggningen av ärenden av förevarande slag är det emellertid
enligt min mening ofrånkomligt att strängt fasthålla vid gällande kompetensregel.
Frågor om frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen äro ofta
svårbedömbara, och såväl på grund härav som med hänsyn till åtgärdens
ingripande beskaffenhet är det angeläget, att bedömningen — och ansvaret
— icke överflyttas på underordnad polispersonal. Visserligen kan väl även
i nykterhetsvårdsärenden stundom förekomma fall, där det är uppenbart
att omhändertagande måste ske och där således sakens omedelbara hänskjutande
till vederbörande polismästare eller polischef kan, om frågan
uppkommer vid en sen tidpunkt på dygnet, framstå som en onödig och
obekväm formalitet. Detta kan emellertid enligt min mening, med hänsyn
till vanskligheten för vederbörande att avgränsa sådana fall, icke motivera
någon åtskillnad i beslutsförfarandet, även om denna endast skulle gälla
under en begränsad del av dygnet. Än mindre kan jag finna det befogat
och lämpligt att, såsom Holmberg ifrågasatt, till vakthavande polisman
delegera beslutanderätten i alla ärenden av detta slag och således även
sådana som polismannen själv till äventyrs anser tveksamma. Det av
Holmberg åberopade stadgandet i 1944 års lag om vad i allmänhet skall
med polismyndighet avses torde icke ha tillkommit för att möjliggöra
delegation av ärenden av den vikt som de nu avhandlade.

Av vad jag förut anfört framgår, att jag funnit Steen ha förfarit felaktigt
genom att utan att inhämta polismästarens beslut låta kvarhålla
Söderström. Då emellertid, med hänsyn till i ärendet lämnade uppgifter,
ett omhändertagande av Söderström ifrågavarande dag i avbidan på utredning,
huruvida förutsättningar förelåge för tvångsintagning av Söderström
å vårdanstalt, sakligt sett icke kan anses ha varit ogrundat och
Steens förfarande synes ha stått i överensstämmelse med dittills tillämpad
praxis hos polisen, har jag vid prövning av ärendet funnit mig kunna
låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

202

Ii. Åtgärd för disciplinär bestraffning

36. överskridande av befogenhet såsom polisman m. m.

I tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten för den 18 oktober 1956
var intagen en artikel under rubrik ”Vpl-vägrande dansk klagar över
polisen . I artikeln angavs bland annat, att en ung semesterfirande dansk,
som hos polisen i Malmö sökt nattlogi i samband med återresa till Danmark,
blivit obehörigen kvarhållen över ett dygn och därefter utvisad med
förbud att återvända till Sverige under de närmaste fem åren. Anledningen
tdl ingripandet hade enligt artikeln varit, att dansken i sitt hemland
avtjänat fängelsestraff om 22 månader för uteblivande från militärtjänst.
Efter hemkomsten hade dansken — uppgavs det slutligen i artikeln
av danska polisen erfarit, att ett fel tydligen begåtts av polisen i Malmö,
varför han nu hänvänt sig i saken till svenska inrikesdepartementet.

Sedan jag i anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat polismästaren
i Malmö att till mig inkomma med yttrande, inkom denne med
det begärda yttrandet samt protokoll över förhör med vissa befattningshavare
vid polisverket i Malmö jämte viss annan utredning.

Härav framgick följande.

Den i artikeln omnämnde dansken var fönsterputsaren Sejer Filtenborg
från Frederikshavn. Efter en semesterresa i Sverige anlände denne sent
på kvällen den 17 september 1956 till Malmö. Då sista färjan till Danmaik
för dagen redan avgatt, hänvände sig Filtenborg, på uppmaning av
en patrullerande polisman, till polisstationen i första vaktdistriktet. Eftersom
Filtenborg var utlänning, ringde man därifrån för kontroll till arrest\
akten, som i sm tur hänvände sig till nattvaktsstyrkan vid kriminalpolisen.
Där omhändertogs ärendet omkring kl. 2 på natten av kriminalassistenten
Sten Winckler, vilken vanligen tjänstgjorde vid utlänningsavdelningen.
Denne företog kontroll av Filtenborg i tidningen Danske
Politi Efterretninger (DPE) och fann därvid, att Filtenborg förekom i eu
tämligen färsk notis såsom ådömd ett långvarigt fängelsestraff. Winckler,
som hade bråttom, lade icke märke till att straffet avsåg brott mot danska
militaernaegterloven. Eftersom Winckler hade den uppfattningen att Filtenborg
kunde ifrågakomma för utvisning enligt utlänningslagen, gav han det
beskedet att Filtenborg skulle föras över till kriminalpolisen. Sedan Filtenborg
anlänt dit, avvisiterades han av Winckler med biträde av arrestvakten,
varefter plats anvisades honom i en arrest med bäddad säng. Winckler
gjorde i kriminalpolisens minnesbok anteckning att Filtenborg, eftersom
han enligt DPE år 1955 ådömts 22 månaders frihetsstraff, fått kvarstanna
hos kriminalpolisen för utlänningsavdelningens räkning. Winckler underrättade
chefen för nattvakten, förste kriminalassistenten Gotthard Mark -

203

skog, om att Filtenborg logerade i arresten men klargjorde icke för Markskog,
att Filtenborg införts i liggaren såsom tagen i förvar enligt utlänningslagen;
jourhavande kommissarien eller passkontrollföreståndaren underrättades
icke i saken. Strax före nattvaktspassets slut företog Winckler,
som kl. 8 på morgonen skulle överlämna ärendet till utlänningsavdelningen,
ny kontroll i DPE och observerade då, att Filtenborgs brott rörde
militaernsegterloven. Härigenom blev det klart för Winckler, att utvisning
av Filtenborg icke kunde komma i fråga. Kl. 8 föredrog Winckler ärendet
för förste kriminalassistenten Erik Palmkvist i dennes egenskap av passkontrollföreståndare
och chef för utlänningsavdelningen. Palmkvist, som
förstod att Filtenborg icke på grund av brottet kunde bli föremål för
någon åtgärd enligt utlänningslagen, beordrade genast kriminalassistenten
Karl-Axel Kvistberg att hämta Filtenborg och förhöra sig om dennes förhållanden
och under vilka omständigheter han vistades i Sverige. Kvistberg
hörde Filtenborg och upprättade härom en promemoria, som han överlämnade
till Palmkvist. Av Filtenborgs uppgifter vid detta förhör framgick,
att det brott, för vilket Filtenborg dömts jämlikt militrernsegterloven,
avsett vägran att fullgöra militärtjänst. Enligt anteckning å promemorian
lämnade Filtenborg kriminalpolisen kl. 9.30 den 18 september.

Vid den till mig överlämnade utredningen var fogad avskrift av en av
Filtenborg den 10 oktober 195G avlåten skrivelse till svenska justitiedepartementet.
I samband med den redogörelse Filtenborg däri lämnade rörande
ifrågavarande händelser uppgav han bland annat, att han vid förhör hos
polisen eu halvtimme efter det han anlänt dit fått veta att han olovligen
rest in i Sverige och att detta kunde medföra att han bleve utvisad. Vidare
anförde Filtenborg, att han, då han efter förhör nästföljande morgon
släpptes av polisen, tillsagts att fara direkt till Danmark samt förbjudits
att resa tillbaka till Sverige de närmaste fem åren. I skrivelsen anhöll
Filtenborg om besked, huruvida det vore riktigt att han icke ägde inom
den angivna tiden resa till Sverige.

Angående Filtenborgs här återgivna uppgift om vad som under natten
förekommit hos polisen uppgav Winckler vid den företagna utredningen,
att han visserligen upplyst Filtenborg om att denne nästföljande morgon
komme att höras av utlänningsavdelningen, men att Winckler icke nämnt
något om utvisning eller om att Filtenborg ej finge vistas i Sverige de
närmaste fem åren efter straffavtjänandet. Markskog och Palmkvist uppgå
vo, att de icke talat med Filtenborg. Kvistberg — som förklarade, att
han redan vid sin första kontakt med ärendet på morgonen förstått att
utvisningsbestämmelserna icke vore tillämpliga på Filtenborg — förnekade,
att han till denne fällt något av de av Filtenborg påstådda yttrandena. Vidare
uppgav Kvistberg, att Filtenborg ställt vissa frågor till honom, vilka
givit Kvistberg anledning att något beröra de svenska bestämmelserna om
utvisning. Vad därvid förekommit borde emellertid — anförde Kvistberg

204

— icke ha kunnat inge Filtenborg uppfattningen att han blivit ”utvisad”
av polisen med förbud att inom fem år återkomma till Sverige; tvärtom
hade Kvistberg upplyst Filtenborg om att det i dennes fall icke kunde
bli fråga om utvisning.

I sitt yttrande i ärendet anförde polismästaren följande: Såsom av Filtenborgs
skrivelse framginge vore de i åberopade tidningsnotis och även
i övrigt i pressen om händelsen förekommande referaten byggda på ett
delvis felaktigt återgivande av skrivelsens innehåll. Detta vore främst fallet
med uppgiften att Filtenborg skulle ha kvarhållits ”över ett dygn”.
Av vad som förekommit i ärendet framginge, att Filtenborg icke kunnat
ifrågakomma för någon åtgärd enligt utlänningslagen. Sedan Filtenborg
som logisökande infunnit sig hos polisen, hade han emellertid av Winckler
felaktigt uppfattats såsom varande ett eventuellt utvisningsfall. Detta
hade medfört, att han antecknats, icke som logerande, utan som kvarhållen
enligt utlänningslagen. De praktiska följderna därav hade för Filtenborgs
del blivit dels att han fått avlämna sina effekter i den omfattning, som
enligt tillämpad praxis gällde vid s. k. avvisitering, icke i den mindre omfattande
form, som efter omständigheterna brukade tillämpas i fråga om
”logerande”, dels därjämte att han på morgonen före lämnandet av polishuset
i förhörsform fått lämna vissa kortfattade uppgifter om sin person
och sin vistelse i Sverige. I övrigt syntes den begångna felaktigheten icke
ha inverkat på formerna för Filtenborgs vistelse i polishuset. Filtenborgs
uppgift om att han ”utvisats” av polisen och förehållits att icke återvända
till Sverige inom fem år syntes, såvitt utredningen gåve vid handen, bero
på ett missförstånd från hans sida.

Winckler hade icke, anförde polismästaren vidare, ägt befogenhet att
själv bestämma om tagande i förvar enligt utlänningslagen. Den förklaring,
som i detta avseende lämnats av Winckler, kunde ur disciplinär
synpunkt icke anses tillfredsställande. Däremot syntes Wincklers uppgift
dels om det brådskande arbete, som icke sällan förekomme för den normalt
endast av tre befattningshavare bestående nattvaktsstyrkan, dels ock därom
att han av Filtenborgs samtidiga egenskap av frivillig logerare förletts
till en mindre grundlig bedömning av ärendet, förtjänt av beaktande. Föreståndaren
för utlänningsavdelningen, Palmkvist, hade underlåtit att underrätta
rotelchefen eller kriminalpolisintendenten om det inträffade. Dessa
hade därför icke kunnat föranstalta om någon åtgärd i ärendet. Då Palmkvist
emellertid omedelbart själv vidtagit erforderliga åtgärder för ärendets
tillrättaläggande, syntes vad i denna del förevarit enligt polismästarens
mening kunna bero vid ett påpekande av det oriktiga i underlåtenheten
att vederbörligen för överordnad anmäla vad i ärendet förekommit.
Vad beträffade ärendet i övrigt ifrågasatte polismästaren — på grund av
vad han anfört och med hänsyn främst till den obetydliga skada för Filtenborgs
del, som föranletts av den begångna felaktigheten — huruvida någon

203

åtgärd utöver vad i disciplinväg från polischefens sida kunde befinnas
befogat vore påkallad.

I infordrat yttrande anförde därefter Winckler följande: Då det från
första vaktdistriktet begärts kontroll av Filtenborg, hade Winckler varit
sysselsatt med utredning i ett misshandelsärende. Såsom varande den av
nattvaktsstyrkan, som bäst kände till registren på utlänningsavdelningen,
hade han blivit beordrad att göra kontrollen. Han hade omedelbart sett,
att Filtenborg varit ådömd ett långvarigt frihetsstraff, och därför icke satt
straffet i samband med något militärbrott. Plan hade icke observerat det
för en svensk icke särskilt lättförståeliga ordet ”militserngegterloven” utan
behandlat Filtenborg som ett utvisningsfall. Avvisiteringen och Filtenborgs
placering i förvaringsarresten hade tagit endast några minuter i anspråk.
Det hade icke blivit mycket sagt mellan Winckler och Filtenborg, utan
Winckler hade skyndat på för att kunna slutföra misshandelsutredningen.
Filtenborg hade icke meddelats att han var kvarhållen, utan det hela hade
gått i den anda att han endast fortsatte sitt påbörjade logi. Han hade icke
gjort något förtroendeingivande intryck, utan "Winckler hade bibringats
den uppfattningen att Filtenborg under alla förhållanden borde göras till
föremål för noggrannare kontroll av utlänningsavdelningen beträffande sina
förehavanden i Sverige. Filtenborg hade icke på något sätt reagerat, då
han förts till förvaringsarresten, utan med stort gemyt mottagit Wincklers
ord: ”Ja, här ligger Ni ju mycket bättre än på I vaktdistriktets hårda
brits.” Han hade icke uttalat några protester eller någon önskan att få
lämna kriminalpolisen. Winckler hade därefter fortsatt med sina ärenden,
och då han på efternatten fått en stund ledig — det kunde förtjäna framhållas,
att nattvaktstjänsten bestredes av endast tre man, vilka under den
långa arbetstiden, kl. 19—8 påföljande dag, hade att utföra alla förekommande
kriminalpolisgöromål i staden — hade Winckler företagit en ny
slagning i DPE och då upptäckt, att Filtenborgs brott gällde mil i ta:rnaegterloven,
vilket givetvis medfört att Filtenborg icke var ett utvisningsfall.
Winckler hade rådgjort med nattvaktschefen Markskog, vilken ditintills
haft den uppfattningen att Filtenborg endast logerade. Varken
Winckler eller Markskog hade därefter haft någon anledning att meddela
jourhavande kommissarien eller passkontrollföreståndaren. Winckler ansåge,
att han genom sina åtgärder icke åsamkat Filtenborg vare sig besvär
eller lidande utan tvärtom bidragit till ökad bekvämlighet för denne, bland
annat genom att han fått ligga i bäddad säng. Att Filtenborg på natten
hven haft denna uppfattning hade man kunnat förstå av hans uppförande,
som på intet sätt präglats av att han skulle ha utsatts för någon orätt.

I byråskrivelse den 13 mars 1957 till Filtenborg anförde inrikesdepartementet,
till vilket dennes skrivelse av den 10 oktober 1956 överlämnats,

206

att det Filtenborg ådömda straffet icke utgjorde hinder för denne att inresa
i Sverige.

1 en till polismästaren i Malmö avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av 29 § första stycket utlänningslagen den 30 april 1954, jämfört med
4 § andra stycket lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare
samt 26 kap. 18 och 21 §§ strafflagen, framgår att det brott, för vilket
Filtenborg i Danmark undergått frihetsstraff och vilket bestått i vägran
att fullgöra militärtjänst, icke lagligen kunnat föranleda utvisning från
Sverige. Detta har icke heller gjorts gällande av någon av de i ärendet
hörda personerna; Winckler för sin del har förklarat, att han, så snart
han uppmärksammat att militaernaegterloven tillämpats, förstått att utvisning
icke kunde komma i fråga. Även i betraktande av att Winckler,
då han först fick att taga befattning med Filtenborg, var sysselsatt med
andra brådskande göromål, framstår det enligt min mening såsom i och
för sig anmärkningsvärt, att Winckler icke vid sin första genomgång av
DPE ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den däri förekommande notisen,
med påföljd att han icke varseblivit, att Filtenborgs bestraffning grundats
på militaernaegterloven. Wincklers bristande uppmärksamhet härutinnan
har varit särskilt betänklig med hänsyn till att därigenom risk kunnat
uppkomma för att Filtenborg — även om Winckler såsom vederbort underställt
vederbörande myndighet frågan om huru med Filtenborg skulle förfaras
— kunnat komma att, på grund av felaktigt antagande att förutsättning
för utvisning förelegat, tagas i förvar jämlikt 35 § utlänningslagen.

Emellertid har Winckler — vilket är allvarligare — underlåtit att hänskjuta
nämnda fråga till sådan myndighet, som enligt nyssnämnda lagrum
äger besluta om tagande i förvar. Såsom polismästaren framhållit och på
sätt framgår av 35 och 68 §§ utlänningslagen har Winckler icke själv haft
någon beslutanderätt härutinnan. Wincklers åtgärd att det oaktat införa
Filtenborg i liggaren såsom tagen i förvar enligt utlänningslagen måste
anses giva vid handen, att Winckler på eget bevåg beslutat om dylik
tvångsåtgärd mot Filtenborg. Härigenom har Winckler gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Såsom polismästaren i sitt yttrande anfört, ha de faktiska följderna av
felet — tack vare att Winckler själv vid genomgång av DPE senare under
tjänstepasset uppmärksammat felet, varefter det rättats — icke blivit
särskilt kännbara för Filtenborg. Enär emellertid vikten av att fel av
detta slag icke få förekomma måste med eftertryck inskärpas, finner jag
mig icke kunna lämna vad som förekommit utan beivran. I likhet med
vad polismästaren synes anse finner jag dock, att ett åtal i detta fall icke

207

är erforderligt utan att en disciplinär åtgärd är tillfyllest. Enligt min mening
bör närmast varning komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande av
innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet, handlingarna i
ärendet till polismästaren i egenskap av polischef för den åtgärd mot
Winckler, som kunde finnas påkallad.

Vad angick Palmkvists underlåtenhet att rapportera det inträffade till
högre chef, ansåg jag mig kunna låta, på sätt polismästaren föreslagit, bero
vid ett påpekande att detta bort ske.

Utredningen gav icke stöd för de av Filtenborg i skrivelsen till justitiedepartementet
framförda påståendena om vissa yttranden, som skulle ha
fällts till honom av befattningshavare vid polisen. Någon vidare åtgärd
från min sida i denna del var därför icke påkallad.

Polischefen i Malmö yttrade genom beslut den 25 maj 1957 följande.

I ärendet är utrett, att Winckler, som under tjänst vid kriminalpolisen
natten mellan den 17 och 18 september 1956 fått att bland förekommande
ärenden handlägga bland annat ett, avseende slagning i förekommande register
för kontroll av danske medborgaren Sejer Filtenborg, åt vilken upplåtits
logi å polisstationen, därvid genom bristande uppmärksamhet föranletts
till antagande, att utvisning kunde ifrågakomma gentemot Filtenborg,
och till följd härav vidtagit åtgärder, vilka inneburit, att Filtenborg tagits i
förvar för vidare förfarande enligt utlänningslagen, därvid Winckler icke
beaktat, att beslutanderätt i fråga om förvarstagande jämlikt 35 § utlänningslagen
icke tillkommit honom.

Genom vad sålunda förevarit har Winckler gjort sig skyldig till tjänstefel.
På grund av omständigheterna har det inträffade för Filtenborgs del
kommit att medföra endast ringa olägenhet.

På grund av vad sålunda anförts ålägges Winckler jämlikt 31 och 33 §§
polisreglementet för oskicklighet i tjänsten disciplinstraff i form av varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

C. Vissa örenden som föranlett erinringar och andra uttalanden

37. Fråga om oriktigt förfarande vid länsstyrelses beslut om
förslag till överförande på övergångsstat av ordinarie
befattningshavare vid länsstyrelsen

I anledning av den vid 1952 års riksdag beslutade omorganisationen av
länsstyrelserna från och med den 1 januari 1953 meddelade Kungl. Maj:t i

208

ämbetsskrivelse till länsstyrelserna den 10 oktober 1952 vissa bestämmelser
angående förfarandet vid tillsättande första gången av vissa tjänster vid
länsstyrelserna. Enligt dessa bestämmelser skulle, såvitt nu är i fråga, tjänst
som förste taxeringsinspektör i lönegraden Ca 29 tillsättas efter anmälan av
vederbörande länsstyrelse, därvid till sådan tjänst finge anmälas dåvarande
förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör i länet. Vidare framhölls
i ämbetsskrivelsen, bland annat, att länsstyrelserna hade att till övervägande
upptaga frågan om överförande å övergångsstat av sådana befattningshavare
vid länsstyrelserna, vilka på grund av svag hälsa eller av annan
orsak ej vore fullt tjänstedugliga eller lämpliga att övergå till den nya
organisationen. Anmälan och förslag i förevarande hänseenden skulle senast
den 18 november 1952 insändas till Kungl. Maj:t. Befattningshavare, som
föresloges överförd å övergångsstat utan att ha därom uttryckt önskan,
borde enligt ämbetsskrivelsen på lämpligt sätt underrättas om skälen därför.

I en den 15 november 1952 dagtecknad underdånig skrivelse föreslog länsstyrelsen
i Norrbottens län, att förste taxeringsinspektören i lönegraden
Ca 27 K. G. H, i det följande benämnd H, skulle föras å övergångsstat,
därvid länsstyrelsen anförde följande: ”Enär nuvarande förste taxeringsinspektören
i länet H på grund av svag hälsa icke kan anses fullt tjänsteduglig
att övergå till den nya länsstyrelseorganisationen, föreslår länsstyrelsen
att han överföres å övergångsstat.”

I handläggningen av nämnda ärende deltogo numera avlidne landshövdingen
O. W. Lövgren, landskamreraren H. Jansson samt följande personer
med dåvarande tjänsteställningar nämligen t. f. landssekreteraren T. Aurén,
taxeringsintendenten G. Berglund och t. f. taxeringsintendenten R. Dahlqvist.

Sedan ärendet därefter, på föranstaltan av inrikesdepartementet, kompletterats
med ett av H anskaffat läkarintyg, förordnade Kungl. Maj:t den
12 december 1952, att H skulle från och med den 1 januari 1953 överföras
å övergångsstat i lönegraden Ca 27, samt förklarade sig vilja framdeles efter
anmälan av länsstyrelsen, sedan H beretts tillfälle yttra sig, meddela beslut
om hans tjänstgöring; och skulle H tillsvidare i avbidan därå tjänstgöra
vid länsstyrelsen.

Ifrågavarande läkarintyg, som var dagtecknat den 18 november 1952 och
utfärdat av leg. läkaren Lars Lundgren i Luleå i egenskap av t. f. verksliikare,
hade följande lydelse: ”Vid denna dag företagen läkarundersökning
av taxeringsinspektör H har jag kunnat konstatera, att hans ansträngande
tjänstgöring vid länsstyrelsen i Luleå så påverkat hans rörliga intellekt, att
den blivit en allt för stark psykisk påfrestning, vilket i sin tur under den
senaste tiden försvårat fullgörandet av hans arbete. En förflyttning synes
mig ha alla utsikter att återställa hans arbetsförmåga.”

I skrivelse den 4 mars 1953 till Kungl. Maj:t anförde II — som i samband
med förslaget om hans överförande å övergångsstat beviljats ledig -

209

het på grund av sjukdom — att därest Kungl. Maj:t med hänsyn till innehållet
i ett av H bifogat läkarintyg skulle finna en återgång till tjänstgöring
hos länsstyrelsen i Norrbottens län mindre lämplig, H icke hade något att
erinra mot att från och med den 1 april 1953, för den tid varunder han
kom me att vara placerad å övergångsstat, tjänstgöra förslagsvis vid ÖÄ.

Sistnämnda läkarintyg, utfärdat den 26 februari 1953 av överläkaren E.
Goldkuhl i Stockholm, var så lydande: ”Taxeringsinspektören H, Luleå,
har under sista halvåret konsulterat mig för en psykisk depression av övervägande
reaktiv karaktär. Sedan herr H erhållit behandling för denna, har
han väsentligt förbättrats, men hans tillstånd är ännu icke sådant, att han
kunnat återgå i tjänst. Då enligt vad som framkommit herr H:s psykiska
depression till avsevärd grad sammanhängt med miljösvårigheter på arbetsplatsen
i Luleå, måste det ur medicinsk synpunkt sägas vara av betydelse
för herr H:s fortsatta hälsotillstånd, därest han kan erhålla förflyttning till
annan ort, förslagsvis Stockholm.”

Efter tillstyrkan av länsstyrelsen och sedan ÖÄ avgivit yttrande föreskrev
Kungl. Maj:t den 20 mars 1953, att H skulle såsom förste taxeringsinspektör
å övergångsstat i lönegraden Ca 27 från och med den 1 april
1953 tillsvidare tjänstgöra vid ÖÄ:s skatteavdelning.

I skrivelse den 8 februari 1956 till Kungl. Maj:t hemställde H — under
åberopande av vad som förekommit vid vissa av honom i inrikesdepartementet
gjorda uppvaktningar och till av honom i anslutning därtill överlämnade
handlingar — att Kungl. Maj:t måtte taga frågan om hans tjänsteställning
under omprövning. I de åberopade handlingarna hävdade H,
att beslutet om hans överförande å övergångsstat vore ogrundat, därvid
han bland annat bifogade ett av ÖÄ den 11 december 1954 utfärdat tjänstgöringsbetyg,
innehållande att H i sin tjänstgöring vid ämbetet ådagalagt
framstående skicklighet, synnerligen god arbetsförmåga, synnerligen stort
nit samt synnerligen stor noggrannhet och ordning ävensom att han
iakttagit ett hedrande uppförande. I en därefter till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet den 1 mars 1956 avlåten skrivelse hemställde H
att — innan beslut i anledning av hans ovanberörda framställning fattades
— en allsidig utredning angående de förhållanden, som lett fram till beslutet
om hans överförande å övergångsstat, måtte komma till stånd.

I en den 14 maj 1955 hit inkommen skrift anhöll H — under framhållande
att, enligt vad han under hand erfarit, inrikesministern förklarat sig
anse, att ovannämnda framställning om utredning rätteligen bort ställas till
JO — att JO måtte föranstalta om berörda utredning samt vidtaga de åtgärder,
vartill en sådan utredning kunde föranleda. II betonade därvid
särskilt, att det enda motivet för hans aktion utgjordes av hans strävan till
personlig upprättelse.

14 — J ustiticombudsmanncns ämbctsbcrättclse till 1968 års riksdag.

210

I ärendet avgav länsstyrelsen i Norrbottens län infordrat utlåtande, därvid
fogades särskilda yttranden från Jansson, Aurén, Berglund och Dahlqvist
ävensom från t. f. länsassessorn K. E. Hansén, länsrevisom B. Vilén
samt förste landskanslisten N. Å. Hallonstén.

Sedan påminnelser därpå avgivits av H, inkom Jansson med nytt yttrande
och H med nya påminnelser.

På min hemställan lämnade därefter landshövdingen A. Tottie vissa upplysningar,
i anledning varav Jansson ånyo yttrade sig.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Efter tjänstgöring i domsaga samt vid statskontoret och statens bränslekommission
erhöll H år 1944 anställning inom landsstaten med placering
vid länsstyrelsen i Gävleborgs län. Den 19 april 1948 förflyttades han
till länsstyrelsen i Norrbottens län, där han blev extra taxeringsinspektör
och från och med den 27 september samma år extra ordinarie taxeringsinspektör
i lönegraden Ce 27. Sedan tjänsterna av detta slag från och med
den 1 juli 1952 uppförts på ordinarie stat, därvid innehavaren skulle benämnas
förste taxeringsinspektör, utnämndes H till innehavare av sådan
tjänst från och med sagda dag. Under tjänstgöringen vid länsstyrelsen i
Norrbottens län var H vissa tider förordnad att uppehålla taxeringsintendenttjänst
samt att beträffande vissa taxeringsärenden fullgöra åligganden,
som enligt taxeringsförordningen åvila taxeringsintendent.

Vid sex tillfällen hade H hos länsstyrelsen i Norrbottens län begärt och
erhållit tjänstgöringsbetyg att bifogas ansökan till olika av honom sökta
tjänster. I samtliga dessa betyg — av vilka ett utfärdats år 1950, ett år
1951 och fyra år 1952 — hade länsstyrelsen rörande H anfört, att han
ådagalagt framstående skicklighet, synnerligen god arbetsförmåga, synnerligen
stort nit, synnerligen stor noggrannhet och ordning samt att han iakttagit
ett hedrande uppförande. I fråga om H:s lämplighet för de av honom
sökta tjänsterna förklarade länsstyrelsen i det år 1950 utfärdade betyget,
att H vore mycket lämplig till länsassessorstjänst å landskontor. I det därefter
följande, utfärdat den 5 december 1951 och avsett att bifogas ansökan
till biträdande taxeringsintendentstjänst, förklarades H lämplig att uppehålla
sådan tjänst. Beträffande de under år 1952 utfärdade fyra tjänstgöringsbetygen
uttalade länsstyrelsen i två av dessa — utfärdade den 31
maj och den 12 juli och avseende tjänster såsom biträdande taxeringsintendent
respektive länsassessor å landskontor — att H ansåges lämplig som
sådan befattningshavare, därvid antecknades att H, som icke uppehållit
tjänst som länsassessor och länsbokhållare av första klass, icke förvärvat
den erfarenhet, som finge anses erforderlig för vitsordet mycket lämplig.
I de övriga två den 10 juni och den 2 oktober 1952 utfärdade betygen förklarades
H av länsstyrelsen mycket lämplig som förste taxeringsinspektör
respektive länsbokhållare av första klass.

211

Beträffande den allmänna bakgrunden till länsstyrelsens åtgärd att — i
trots av de positiva vitsord länsstyrelsen i tjänstgöringsbetyg givit II så
sent som den 2 oktober 1952 — blott en och en halv månad senare avgiva
förslag om H:s överförande å övergångsstat framgick av utredningen, att
det syntes ha varit en allmänt omfattad mening bland H:s överordnade
och kamrater vid länsstyrelsen att II under sin tjänstgöring efterhand visat
tecken på vantrivsel och på psykisk depression, vilket särskilt skulle ha
framträtt under sista tiden före förslaget om hans överförande på övergångsstat.
Sålunda hade t. ex. Jansson — med vilken Berglund instämt —
framhållit, att man under hösten 1952 tyckt sig förmärka ökad nervositet
hos H, som ofta uttryckt sitt missnöje med arbetsförhållandena och sin
önskan att erhålla förflyttning, samt att H:s dåmera ofta återkommande
frånvaro från tjänsten på grund av sjukdom och konsekvenserna av hans
vantrivsel avsevärt försvårat arbetet på taxeringsavdelningen. Dahlqvist,
vilken alltsedan hösten 1949 nästan oavbrutet tjänstgjort på taxeringsavdelningen
som t. f. taxeringsintendent eller biträdande taxeringsintendent
och därunder haft tillfälle att på nära håll följa H:s arbete, hade uppgivit
att II även före våren 1952 tidvis lidit av psykisk depression, som ibland
avsevärt nedsatt hans prestationsförmåga — som mestadels varit mycket
god — samt att man under hösten 1952 kunnat iakttaga en ytterligare försämring
av H:s psykiska hälsa. Enligt Dahlqvist hade H efter erhållande
av det i maj 1952 utfärdade tjänstgöringsbetyget kritiserat detsamma vid
samtal med åtskilliga befattningshavare inom och utom taxeringsavdelningen,
och H:s missnöjesyttringar i detta sammanhang hade blivit så ofta
återkommande att de hos somliga befattningshavare skapat en viss irritation.
Enligt vad som uppgivits av Hansén — vilken förklarat sig ha kommit
att stå i vänskapligt förhållande till H — hade denne mycket häftigt reagerat
mot det i maj 1952 utfärdade tjänstgöringsbetyget. Han hade blivit
allt mer grubblande och börjat dagligen med arbetskamrater och vänner
diskutera sin situation och teoretisera över länsstyrelsens bevekelsegrunder.
En bidragande orsak till att H:s nerver icke syntes ha stått bi torde enligt
Hansén ha varit, att dödsfall och sjukdomsfall i detta sammanhang förekommit
inom II:s familj. Det hade varit påtagligt för Hansén och andra,
att H snart befunnit sig i ett tillstånd av psykisk depression, vilken endast
synts fördjupas fram emot tidpunkten för hans överförande på övergångsstat.
Hansén och andra kamrater till II hade sedermera förebrått sig, att de
icke tagit initiativ till att II kommit under läkarbehandling, enär denne
under sista halvåret av sin tjänstgöring påtagligen varit sjuk och bort söka
ledighet.

I anledning av vad sålunda anförts lämnade II i ärendet en närmare redogörelse
för förhållandena å taxeringsavdelningen såvitt honom angick. Därvid
uppehöll sig II särskilt vid omständigheterna kring de tjänstgöringsbe -

212

tyg, som utfärdats för honom den 5 december 1951 och den 12 juli 1952.
Av vad II härutinnan anfört framgick, att dessa tjänstgöringsbetyg, särskilt
det sistnämnda, utgjort svåra besvikelser för honom, vilket inverkat nedsättande
på hans arbetsförmåga. II framhöll därvid, bland annat, att vad
som inträffat rörande förstnämnda betyg — vilket Dahlqvist och Hansén
enligt H:s mening förväxlat med det i maj 1952 utfärdade — skapat personliga
motsättningar, varav H känt sig mycket illa berörd, samt att
sistnämnda betyg, vilket kommit som ett ”dråpslag”, försatt honom i ett
tillstånd av nedslagenhet. Beträffande vad som anförts rörande hans vantrivsel
och missnöjesyttringar framhöll H, att ett så jämförelsevis gott
arbetsresultat, som han dock obestridligen kunnat redovisa, knappast kunde
presteras av en person, som i så hög grad som i ärendet gjorts gällande
vore behäftad med känslor av vantrivsel inför sina arbetsuppgifter. Det
vore riktigt, att missnöje från hans sida vid vissa tillfällen kommit till uttryck,
men detta hade haft sin huvudsakliga grund i de motsättningar och
komplikationer i övrigt, som följt därav att taxeringsintendenten under
större delen av H:s tjänstgöring på avdelningen varit av hälsoskäl ur stånd
att annat än i begränsad omfattning fullgöra sina åligganden å tjänsterummet.
Att konflikter och spänningar inom avdelningen därigenom uppkommit
låge enligt H:s mening i öppen dag. Under hösten 1952 hade han dock
icke, såsom i ärendet påståtts av Jansson, givit uttryck för sitt missnöje
med sina arbetsuppgifter. Nämnda höst hade han tillbragt i det närmaste
isolerad på sitt tjänsterum. Orsaken till hans då nedsatta kondition hade
enligt H varit för alla uppenbar, men något initiativ till att överbrygga
den uppkomna klyftan hade icke tagits. Med anledning av Janssons uppgift
att H under hösten 1952 ofta varit frånvarande på grund av sjukdom
framhöll H vidare, att denna uppgift vore oriktig, därvid H med intyg
styrkte, att han under sista halvåret 1952 fram till sjukledigheten i samband
med förslaget om hans förande på övergångsstat ej åtnjutit sådan
ledighet i vidare mån än en dag i juli, två dagar i augusti samt fyra sammanhängande
dagar under september.

Rörande handläggningen inom länsstyrelsen av frågan om H:s överförande
på övergångsstat uppgav Jansson att, sedan ämbetsskrivelsen
av den 10 oktober 1952 inkommit till länsstyrelsen, Jansson och Berglund
— vid förberedande överläggningar i avvaktan på att ärendet skulle föredragas
inför landshövdingen — sinsemellan diskuterat huruvida H, med
hänsyn till dennes svaga hälsa och yttringarna av vantrivsel i arbetet, vore
lämplig att ingå i den nya organisationen och erhålla taxeringsinspektörstjänst
i lönegraden Ca 29. De hade därvid enligt Jansson visserligen förutsett,
att H med sin av vantrivsel och irritation över arbetsförhållandena
nedsatta psykiska hälsa skulle under oförändrade arbetsförhållanden sannolikt
bli en belastning i den nya organisationen. Med hänsyn till H:s person -

213

liga förhållanden hade de dock ansett sig böra avstå från att påyrka hans
överförande å övergångsstat.

Därefter fördes frågan om H:s tjänsteförhållanden på tal vid ett telefonsamtal
den 31 oktober 1952 mellan Jansson och Tottie, vilken då var
chef för inrikesdepartementets landsstatsavdelning. Enligt vad Jansson uppgivit
hade därvid Tottie — vilken på försommaren samma år syntes ha
besökt länsstyrelsen och med vilken II tidigare vid olika tillfällen samtalat
om sina tjänstgöringsförhållanden — uttalat en förmodan att länsstyrelsen,
med hänsyn till H:s svaga hälsa och vantrivsel i arbetet, icke komme att
föreslå H till förste taxeringsinspektör i lönegraden Ca 29 samt upplyst, att
enligt Totties mening II icke komme att utnämnas till denna tjänst, varför
H lämpligen borde överföras å övergångsstat och förflyttas från länsstyrelsen.
Rörande detta samtal uppgav Tottie å sin sida, att han och Jansson
därvid torde ha resonerat om utvägar att på bästa sätt komma till rätta
med H:s situation och att Jansson vid samtalet givit uttryck för den uppfattningen
att H borde förflyttas söderöver samt föras på övergångsstat
med lämplig tjänstgöring i Stockholm. Delgiven vad Tottie sålunda erinrat
sig om samtalet vitsordade Jansson i och för sig, att han vid samtalet givit
uttryck för den av Tottie omnämnda uppfattningen, men framhöll att detta
skett först efter det han av Tottie erhållit dels besked om H:s så gott som
obefintliga befordringsutsikter i fråga om tjänsten i 29 lönegraden, dels
ett påpekande om lämpligheten av att föreslå H överförd på övergångsstat.
Enligt Jansson hade Totties uttalanden kommit som en överraskning
för Jansson och försatt honom i den obehagliga situationen att inom länsstyrelsen
upptaga frågan om H:s överförande på övergångsstat. Obehagliga
händelser — fortsatte Jansson — fäste sig vanligen starkt i
minnet och även om vissa detaljer med tiden utsuddades kvarstode dock
det väsentliga; han hade ett gott minne och vad han förut uppgivit rörande
Totties uttalanden vore riktigt.

Efter telefonsamtalet med Tottie hade Jansson, enligt vad denne uppgav,
lämnat landshövdingen och Dahlqvist — vilken då var t. f. taxeringsintendent
— en redogörelse för innehållet i samtalet, vilket skett samma
dag. Dahlqvist vitsordade denna uppgift samt framhöll, att han blivit
mycket överraskad, då han tidigare icke haft en tanke på att någon av
tjänstemännen vid länsstyrelsen skulle föreslås till överförande på övergångsstat
och då ett beslut i sådan riktning överhuvudtaget icke förut varit
på tal. Enligt Dahlqvist hade hans första tanke varit, att han ämnade
reservera sig mot ett dylikt beslut rörande II. Sedermera hade han emellertid
på vissa av honom angivna skäl kommit till annan uppfattning.

Sedan landshövdingen och Dahlqvist sålunda informerats om det berörda
telefonsamtalet, erhöll II samma dag underrättelse om samtalet, vilken
underrättelse lämnades av Jansson i Dahlqvists närvaro. Enligt vad Jansson
i sitt först avgivna yttrande anfört lämnade han vid detta tillfälle II

214

besked jämväl därom, att länsstyrelsen hade för avsikt att föreslå H överförd
på övergångsstat samt att länsstyrelsen skulle söka medverka till att
H förflyttades till annan länsstyrelse. I ett senare avgivet yttrande uppgav
Jansson — på given anledning — att han av landshövdingen fick i uppdrag
att lämna II besked, förutom om Totties uttalanden, att länsstyrelsen ämnade
taga under övervägande huruvida icke H borde föreslås bli överförd
på övergångsstat, vilket uppdrag han även utförde. I sitt sista yttrande
framhöll emellertid Jansson ånyo, att H underrättades om att det vore
länsstyrelsens avsikt att föreslå sådan åtgärd. Att underrättelsen haft sistnämnda
innebörd överensstämde även med vad Dahlqvist uppgivit. Härutinnan
framhöll H för sin del, att han av Jansson vid detta tillfälle erhållit
ett i högtidlig form framfört meddelande att länsstyrelsen i samråd med
inrikesdepartementet fattat beslut om att föreslå H:s överförande på övergångsstat,
vilket meddelande med hänsyn till situationens ödestyngda karaktär
icke kunnat bibringa H annan uppfattning än att han stod inför ett
fullbordat faktum.

Rörande H:s reaktion på beskedet om hans avsedda överförande på övergångsstat
anförde Jansson, att han med största förvåning konstaterat, att
hans meddelande mottagits av H med lugn och att den angivna möjligheten
till förflyttning synts bereda H tillfredsställelse. Enligt Jansson hade han
vid tillfället anhållit om H:s yttrande, sedan denne övertänkt saken; efter
några dagar hade han uppsökts av H, som förklarat sig ej ämna avgiva
något yttrande. Dahlqvist uppgav härom allenast, att H icke gjort någon
invändning i anledning av Janssons meddelande. H framhöll å sin sida, att
det överraskande meddelandet på honom verkat som ett ”klubbslag” samt
att — med hänsyn till hans vid denna tid, på grund av det senaste årets
prövande upplevelser, väsentligt nedsatta psykiska motståndskraft — vad
som sålunda inträffat utlöst ett allvarligt depressionstillstånd hos H, för
vilket han kort tid därefter måst söka läkarvård. H uppgav vidare,
att han någon dag efter det han delgivits berörda besked haft ett samtal
med Dahlqvist, av vars uttalanden han bibragts den uppfattningen att
Jansson vid diskussioner med inrikesdepartementet fört en hård kamp till
II:s förmån, samt att han med anledning av vad Dahlqvist sålunda omtalat
uppsökt Jansson för att räcka honom handen, därvid Jansson spontant rest
sig och yttrat: ”Det var en lättnad för mig, H, att få veta, att det blivit
klart för dig, att det inte är jag, som ligger bakom det här beslutet.”

Beträffande de överväganden, som ledde fram till skrivelsen den 15
november 1952 med förslaget om H:s överförande på övergångsstat, uppgav
Jansson i sitt första yttrande, med instämmande av Berglund, att —
eftersom enligt Totties åsikt H icke komme att utnämnas till förste taxeringsinspektör
i lönegraden Ca 29 — den situationen således synts kunna
uppkomma att H kvarstode i sin lägre tjänst hos länsstyrelsen och annan
befattningshavare utnämndes å den högre. Då detta med hänsyn bland

215

annat till H:s depressionstillstånd synts böra undvikas, hade ansetts lämpligast
— och i överensstämmelse med såväl H:s som länsstyrelsens intressen
— att II på grund av sin svaga hälsa och vantrivsel i sin tjänst överfördes
på övergångsstat och förflyttades. Man hade ansett, att H därigenom icke
skulle vara betagen möjligheten till befordran, därest hans hälsotillstånd
varaktigt förbättrades. I sitt därpå avgivna yttrande framhöll Jansson
vidare, att de personliga hänsyn, som Jansson och Berglund tidigare tagit
vid bedömningen av H:s tjänsteduglighet i den nya organisationen, synts
ha mist sin betydelse vid Totties bestämda inställning till H:s kvalifikationer
för högre tjänst och till frågan om hans kvarblivande vid länsstyrelsen.
Därest II gjort någon invändning mot hans ifrågasatta överförande på
övergångsstat och förflyttning, hade enligt Jansson ärendet givetvis blivit
föremål för mera ingående överväganden. Det hade emellertid framstått för
länsstyrelsen som om H biträtt förslaget. I sistnämnda yttrande framhöll
Jansson därjämte, bland annat, att skälen för länsstyrelsens förslag rätteligen
bort närmare angivas i den underdåniga skrivelsen. Av hänsyn till H
och till att Tottie väl kände till H och de svårigheter denne i arbetet beredde
sig och länsstyrelsen, hade emellertid ansetts lämpligt att endast
åberopa H:s svaga hälsa. Enligt Jansson hade länsstyrelsen kunnat åberopa,
att H hade svag psykisk hälsa, sannolikt beroende på vantrivsel, samt att
H:s uppträdande i tjänsten med tiden åstadkommit alltmer ökande irritation,
särskilt i förhållande till överordnade å taxeringsavdelningen. Att
länsstyrelsen icke föranstaltat om läkarundersökning före avgivandet av sitt
förslag kunde förklaras med nyss angivna förhållanden och därutöver av
att H icke gjort invändning mot att överföras på övergångsstat. — Enligt
vad Dahlqvist uppgav hade han, som ansett sig icke kunna undgå att tillmäta
Totties uttalande den allra största betydelse, vid sin summering av
föreliggande fakta kommit till den uppfattningen att H, även om denne
erhölle tjänsten i lönegraden Ca 29, skulle komma att också i fortsättningen
vantrivas med sitt arbete vid länsstyrelsen och åstadkomma en viss irritation
hos sina närmaste arbetskamrater, allt till men för arbetet inom taxeringsavdelningen.
Detta hade för Dahlqvist blivit avgörande vid hans slutliga
ställningstagande. — Aurén slutligen, som under hösten 1952 tillfälligt
tjänstgjort som landssekreterare, förklarade, att han vid ärendets handläggning,
på grund av de upplysningar han erhållit i saken, ansett det fattade
beslutet vara riktigt. Aurén tilläde, att han genom tidigare samtal med
befattningshavare på landskontoret fått den uppfattningen att II själv
önskade bli överförd på övergångsstat.

I en till länsstyrelsen i Norrbottens län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

216

Enligt förenämnda ämbetsskrivelse den 10 oktober 1952 skulle förslag om
befattningshavares överförande på övergångsstat avse sådana befattningshavare,
vilka på grund av svag hälsa eller av annan orsak ej vore fullt
tjänstedugliga eller lämpliga att övergå till den nya länsstyrelseorganisationen.
En sådan allmänt formulerad bestämning av grunden för förslag
om tjänstemans överförande på övergångsstat ger givetvis i och för sig ett
brett utrymme för olika bedömningar i de enskilda fallen. Ur rent formell
synpunkt skulle härvid en mycket vidsträckt tillämpning av institutet kunna
ifragasättas och försvaras. Det är likväl enligt min mening uppenbart
att, då ett överförande på övergångsstat i ett sådant sammanhang som det,
varom här är fråga, i realiteten innebär att vederbörande utestänges från
den vanliga karriären med därmed förenade möjligheter att erhålla förordnanden
å högre tjänster samt följaktligen är ur tjänstemannens synpunkt av
mycket ingripande beskaffenhet, en sådan åtgärd i princip icke bör vidtagas
beträffande andra än dem, vilkas brister i fråga om tjänsteduglighet
eller lämplighet prövas vara av bestående natur och som av sådan grund
icke kunna påräkna vidare befordran. Av nyss angivna skäl och med hänsyn
till det tämligen vida utrymmet för rent subjektiva värderingar i dessa
frågor synes det mig befogat hävda, att möjligheten att överföra befattningshavare
på övergångsstat måste tillämpas restriktivt och begränsas till
fall, där tvekan icke rimligen kan förekomma. Det ligger i sakens natur, att
ärende av detta slag maste bli föremal för särskilt omsorgsfullt övervägande
hos den myndighet, där befattningshavaren har sin tjänsteutövning förlagd
och som sålunda kan bedöma fallet på grundval av en ofta mångårig,
personlig erfarenhet av vederbörande och hans förhållanden i tjänsten.

Från dessa allmänna utgångspunkter synes det mig kunna framställas
erinringar mot handläggningen av ärendet rörande H:s överförande på
övergångsstat. Det är emellertid att märka, att händelseförloppet utspelats
för mer än fyra och ett halvt år sedan och att det därför måste ha mött
svårigheter för de befattningshavare, som deltogo i handläggningen, att så
lang tid efteråt lämna fullt adekvata uppgifter om vad som förekommit vid
olika för frågans bedömning relevanta samtal och överläggningar och huru
de på sin tid överhuvudtaget bedömde fallet. Det material, som ligger till
grund för min prövning av klagomålen, måste sålunda betraktas såsom i
vissa hänseenden icke fullt tillförlitligt.

Av de hörda länsstyrelsetjänstemännens uppgifter synes framgå, att länsstyrelsens
i Norrbottens län beslut att föreslå H:s överförande på övergångsstat
i väsentlig grad sammanhängt med två särskilda omständigheter,
nämligen dels Totties uttalanden vid telefonsamtalet mellan honom och
Jansson — såsom Jansson uppfattat dessa uttalanden — och dels frånvaron
av invändningar från H:s sida i anledning av underrättelsen om hans
ifrågasatta överförande på övergångsstat.

217

Beträffande samtalet mellan Tottie och Jansson har den senare uppgivit,
att Tottie, som då var chef för landsstat savdelningen inom inrikesdepartementet,
skulle ha dels upplyst Jansson om att H enligt Totties mening
icke komme att utnämnas till den nya tjänsten som förste taxeringsinspektör
i lönegraden Ca 29, dels uttryckt en förmodan att länsstyrelsen
icke heller komme att föreslå II till denna tjänst, dels ock påpekat lämpligheten
av att länsstyrelsen föresloge H:s överförande på övergångsstat.
Därest Tottie gjort uttalanden av denna innebörd, har han otvivelaktigt
överskridit gränsen för sin befogenhet. Ett sådant försök från en
tjänsteman i Kungl. Maj:ts kansli att — under uttalande om den sannolika
utgången hos Kungl. Maj:t av ett dit ännu icke ens hänskjutet personalärende
— påtrycka underställd myndighet viss mening om hur myndigheten
bör förfara är oförenligt med den ur rättssäkerhetssynpunkt viktiga
principen om de administrativa myndigheternas självständighet och ansvarighet
för meddelade beslut i ärenden, som ankomma på deras handläggning.
Ett sådant försök till påverkan skulle i detta fall ha varit desto mera
opåkallat som det här gällde en fråga, där den underställda myndigheten
måste anses äga de bättre förutsättningarna för en objektivt riktig bedömning.
Emellertid kan det — även om jag anser att Jansson haft särskild anledning
att fästa Totties uttalanden i minnet — icke uteslutas att Totties
uttalanden vid detta telefonsamtal i vissa delar missuppfattats av Jansson
eller att vissa i sammanhanget väsentliga nyanser i ordalagen icke kommit
att av denne tillbörligen uppmärksammas. Jag finner fördenskull icke tillförlitligen
utrett, att Tottie verkligen uttalat sig på sätt Jansson gjort gällande.
Vad härutinnan förekommit ger mig emellertid anledning understryka
den synnerliga vikten av att tjänstemän i överordnat organ — särskilt
de som inneha en tjänsteställning, varmed regelmässigt följer ett betydande
inflytande på avgörandet av personalfrågor beträffande underställd
myndighet — icke i förhållande till befattningshavare hos sådan myndighet
försöka påverka handläggningen av ärende, som denna myndighet har att
självständigt och på eget ansvar pröva, eller eljest göra uttalanden, som
kunna uppfattas såsom underhandsdirektiv.

Av Totties uttalanden vid samtalet — såsom Jansson uppfattat dessa
— har man tydligen inom länsstyrelsen lagt särskild vikt vid den upplysningen
att H icke torde kunna påräkna att bli utnämnd till förste
taxeringsinspektör i lönegraden Ca 29 och således icke skulle kunna komma
i åtnjutande av en befordran, som för dåvarande ordinarie förste taxeringsinspektörer
i allmänhet torde ha varit naturlig och närmast automatisk.
Huru detta spörsmål borde bedömas var uppenbarligen också av väsentlig
betydelse i den uppkomna situationen, eftersom ett överförande av H på
övergångsstat icke rimligtvis kunnat ifrågasättas, därest H ansetts kvalificerad
för den angivna högre tjänsten. Prövningen härav ankom i första
hand på länsstyrelsen, som enligt den förenämnda ämbetsskrivelsen hade

218

att anmäla innehavare till ifrågavarande tjänst. Någon egen sådan prövning
har emellertid icke företagits av länsstyrelsen, såvitt framgår av de i
ärendet avgivna yttrandena, utan länsstyrelsens överväganden i saken
träffades tydligen med utgångspunkt från att H:s utsikter att erhålla
tjänsten vore, såsom Tottie skulle ha låtit förstå, praktiskt taget obefintliga.

Även om Tottie uttalat sig på sätt Jansson uppgivit, hade emellertid
detta uppenbarligen icke fritagit länsstyrelsen från skyldigheten att —
alldeles oavsett vad Tottie givit tillkänna — pröva berörda fråga och, för
den händelse länsstyrelsen funnit H böra erhålla den ifrågavarande tjänsten,
även ingiva anmälan därom till Kungl. Maj:t. Länsstyrelsens godtagande
av Totties ståndpunkt att H icke borde utnämnas till 29-gradstjänsten,
utan att först ingående överväga riktigheten av denna mening,
kan svårligen uppfattas annat än som en undfallenhet för vad som antagits
vara Totties och därmed departementets bestämda uppfattning. Med hänsyn
till att länsstyrelsen i ett i början av samma månad utfärdat tjänstgöringsbetyg
funnit H mycket lämplig för länsbokhållartjänst av första
klass ävensom till Janssons egna, här förut återgivna uttalanden och vad
i övrigt i ärendet förekommit synes det mig ligga närmast till hands att
antaga, att — därest Totties samtal med Jansson icke mellankommit —
länsstyrelsen, om än med viss tvekan, skulle ha anmält H till erhållande av
den nya tjänsten som förste taxeringsinspektör. Det kan emellertid icke
bortses från att det objektivt sett, med hänsyn till H:s vid denna tidpunkt
uppenbarligen nedsatta hälsotillstånd, kunnat vara i viss mån tveksamt,
huru berörda prövning skolat utfalla.

Med den utgångspunkt som länsstyrelsen sålunda utan egen prövning —
och därigenom enligt min mening felaktigt — intog till frågan om H:s möjligheter
att erhålla den nya tjänsten var det, i betraktande av de speciella
omständigheterna, i och för sig naturligt, att spörsmålet om H:s överförande
på övergångsstat upptogs till diskussion i syfte att i första hand utröna H:s
egen inställning till saken. Den av landshövdingen beordrade åtgärden att
giva H del av vad som förekommit och att underrätta denne om att länsstyrelsen
ämnade taga under övervägande, huruvida icke H borde föreslås
bli överförd på övergångsstat, var i detta läge också följdriktig. Det måste
för övrigt enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt hävdas, att — även
om uttrycklig föreskrift därom icke givits — den tjänsteman, vars överförande
på övergångsstat ifrågasattes, skall erhålla del av de omständigheter,
som ansetts tala för åtgärden, och beredas skäligt rådrum att angiva
sina synpunkter på frågan.

Vid utförandet av landshövdingens uppdrag synes Jansson, enligt vad
som framgår av dennes och Dahlqvists uppgifter, ha framhållit för H, att
länsstyrelsen hade för avsikt att föreslå dennes överförande på övergångsstat.
Ett dylikt besked torde icke kunna tilläggas annan innebörd än att
länsstyrelsen preliminärt redan tagit ställning till saken. Så synes emellertid

219

icke ha skett, eftersom H allenast skulle, såsom landshövdingen enligt
Jansson uttalat, underrättas om att länsstyrelsen, med hänsyn till Totties
uttalanden, ämnade taga frågan under övervägande. Janssons besked till H
bibragte även denne den uppfattningen att han stod inför ett fullbordat
faktum. Det vill sålunda synas som om Jansson vid utförandet av uppdraget
— vilket krävt särskild takt såväl på grund av dess egen beskaffenhet
som med hänsyn till H:s dåvarande allmänt kända depressionstillstånd
icke korrekt återgivit för H, hur saken vid denna tidpunkt bedömts inom
länsstyrelsen. Att vinna full klarhet om vad vid detta tillfälle i själva verket
förekommit lärer emellertid icke låta sig göra. Någon avsikt hos Jansson
att vilseleda H har i varje fall uppenbarligen icke varit för handen.

Såsom förut framhållits bibragtes H vid detta tillfälle den uppfattningen
att frågan om hans överförande på övergångsstat i realiteten redan
avgjorts, i följd varav han — som kort därpå måste söka läkarvård för
psykisk depression — icke heller framförde några invändningar. Sistnämnda
omständighet — sammanställd med H:s tidigare uttalade önskemål och
vidtagna anstalter att erhålla förflyttning till annan länsstyrelse — uppfattades
tydligen av vederbörande tjänstemän hos länsstyrelsen såsom att H
själv samtyckte till att bli förd på övergångsstat. Betydelsen härav, när det
gällde länsstyrelsens slutliga ställningstagande till frågan, framgår klarast
av Janssons yttrande att — därest invändning framställts av H — ärendet
givetvis blivit föremål för mera ingående överväganden.

Väl kan tänkas, att det i vissa fall, då vederbörande själv samtycker till
att bli överförd på övergångsstat, icke erfordras samma ingående utredning
och prövning som om det skulle vara fråga om en tvångsåtgärd. Om
en myndighets ställningstagande sålunda i viss mån grundas på att befattningshavaren
själv samtycker till åtgärden, måste det givetvis också vara
fullt klarlagt, att sådant samtycke verkligen föreligger. Med hänsyn till vad
som i nu ifrågavarande fall synes ha förekommit vid det tillfälle, då H av
Jansson erhöll besked rörande frågan om hans förande på övergångsstat,
och i betraktande av H:s dåvarande depressionstillstånd och den effekt,
som beskedet på grund därav kunde förväntas medföra på honom, har det
enligt min mening varit förhastat och ogrundat att antaga, att H genom
att icke framställa invändningar samtyckt till åtgärden såsom sakligt befogad.
Ärendet har på grund av detta antagande om H:s egen inställning icke
blivit föremål för den ingående prövning, som sakens beskaffenhet krävt
och förhållandena i övrigt påkallat.

När det härefter gäller att bedöma huruvida — trots här ovan berörda
brister i ärendets handläggning — fog likväl kan anses ha förelegat för
länsstyrelsens förslag om H:s överförande på övergångsstat, är det uppenbart,
att vad länsstyrelsen i skrivelsen till Kungl. Maj:t åberopat, nämligen
H:s svaga hälsa, icke i och för sig kan anses ha utgjort godtagbart skäl. För
att vederbörandes hälsotillstånd skall kunna åberopas som grund för en

220

åtgärd av detta slag måste det nämligen, i enlighet med vad jag inledningsvis
framhållit, vara fråga om en sjuklighet, som kan bedömas komma att
för framtiden eller åtminstone för avsevärd tid framåt inverka menligt på
befattningshavarens förmåga att behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden.
För ett sådant antagande har emellertid saknats stöd beträffande H, vilken
i samtliga tjänstgöringsbetyg erhållit högsta vitsord i fråga om arbetsförmåga
och beträffande vilken icke ens något läkarutlåtande införskaffats,
vilket under alla omständigheter varit erforderligt, därest — såsom i detta
fall — ohälsa av psykisk natur ansetts kunna åberopas.

Av hänsyn bland annat till H ha emellertid, enligt vad Jansson uppgivit,
skälen för länsstyrelsens förslag icke — såsom rätteligen bort ske — närmare
angivits i berörda skrivelse. Enligt Jansson hade länsstyrelsen kunnat
åberopa, att H hade svag psykisk hälsa, sannolikt beroende på vantrivsel,
samt att H:s uppträdande i tjänsten med tiden åstadkommit alltmer ökande
irritation, särskilt i förhållande till överordnade å taxeringsavdelningen.
Vad Jansson sålunda anfört synes mig innebära, att tyngdpunkten i argumentationen
överföres från det medicinska planet till en mera allmän lämplighetsbedömning
av H såsom taxeringstjänsteman. I den mån en sådan
bedömning har avseende allenast på de speciella förhållandena vid länsstyrelsen
i Norrbottens län och således erhåller en strängt lokal avgränsning,
kan den givetvis icke vara tillfyllest för en värdering av H:s lämplighet att
ingå i den hela riket omfattande länsstyrelseorganisationen. Att överföra
en tjänsteman på övergångsstat allenast i syfte att därigenom åstadkomma
en på grund av lokala personliga motsatsförhållanden eller andra rent miljöbetonade
omständigheter önskvärd förflyttning kan enligt min mening icke
ifrågakomma. Janssons uttalanden torde emellertid ha en vidare syftning
och avse H:s lämplighet som landsstatstjänsteman överhuvudtaget. Vid
min bedömning av denna fråga har jag främst att taga hänsyn till vad
länsstyrelsens tjänstgöringsbetyg för H innehålla. Av dessa betyg synes
mig icke annat kunna slutas, än att länsstyrelsen ända framemot hösten
1952 icke funnit någon sådan brist i fråga om IJ:s tjänsteduglighet eller
lämplighet föreligga, som varit av beskaffenhet att avskära denne från befordran,
åtminstone till en 29-gradstjänst. Det är härvid att märka, att H
utnämndes till ordinarie innehavare av befattningen såsom förste taxeringsinspektör
så sent som från och med den 1 juli 1952 och att han den 2 oktober
nämnda år — alltså blott någon månad innan frågan om hans överförande
på övergångsstat dryftades — erhöll ett i allo fullt tillfredsställande
betyg. Mot bakgrunden härav synes det mig knappast kunna på ett övertygande
sätt hävdas från länsstyrelsens sida, att H i november icke varit
kompetent att ingå i den nya organisationen och följaktligen bort föras på
övergångsstat. Jag kan emellertid icke underlåta framhålla, att den bild
som tjänstgöringsbetygen ge i fråga om H:s kvalifikationer som taxeringstjänsteman
förefaller mig icke väl överensstämma med de omdömen och

221

uttalanden om H, som i förevarande ärende fällts i avgivna remissyttranden
och som innefatta väsentliga anmärkningar beträffande dennes förmåga
att inordna sig i arbetsgemenskapen på taxeringsavdelningen. Beträffande
tillförlitligheten av tjänstgöringsbetygen vill jag särskilt peka på det anmärkningsvärda
i att Jansson, enligt egen uppgift, efter ankomsten av
ämbetsskrivelsen den 10 oktober 1952 och således endast några dagar efter
utfärdandet av det för H fördelaktiga tjänstgöringsbetyget den 2 i samma
månad, vilket betyg även undertecknats av Jansson, funnit sig ha skäl att
med Berglund diskutera om H borde ingå i den nya organisationen, låt
vara att Jansson och Berglund därvid ansett sig böra avstå från att påyrka
H:s överförande på övergångsstat. Huruvida de anmärkningar mot H, som
enligt remissyttrandena förelegat, objektivt sett varit tillräckliga såsom
underlag för länsstyrelsens förslag, är självfallet vanskligt att utifrån bedöma.
I betraktande av upplysta omständigheter och med hänsyn tagen
jämväl till den vidsträckta tolkning, som avfattningen av den ifrågavarande
ämbetsskrivelsen möjliggör, synes det mig emellertid icke kunna påstås, att
länsstyrelsen helt saknat fog för sitt beslut att föreslå H:s överförande på
övergångsstat. Frågan huruvida det vid denna tidpunkt förelegat tillräckliga
skäl för sådan åtgärd framstår dock, på grundval av det för mig tillgängliga
materialet, som så tveksam att jag — i överensstämmelse med vad
inledningsvis anförts om att möjligheten att överföra befattningshavare på
övergångsstat måste tillämpas restriktivt — för min del är benägen anse,
att förslag om sådant överförande av H icke bort framställas, i varje fall
icke utan att det förelegat ett klart samtycke från dennes sida.

Vid min prövning av ärendet har jag, på sätt här förut närmare utvecklats,
väl funnit att länsstyrelsens handläggning av frågan om H:s
överförande på övergångsstat icke skett med den självständighet och omsorgsfullhet
som vederbort. Såsom framgår av det sagda giver emellertid
utredningen icke klart vid handen, att länsstyrelsens beslut att föreslå
H:s överförande på övergångsstat varit materiellt ogrundat. På grund härav
och med hänsyn tagen till samtliga övriga föreliggande omständigheter,
särskilt det förhållandet att ärendets handläggning ägt rum för mer än fyra
och ett halvt år sedan och att det därför icke är möjligt att få i allo tillförlitligen
utrett huru vid handläggningen tillgått och vilka överväganden
som skett, anser jag mig kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Eftersom H hos Kungl. Maj:t anhållit, att frågan om hans tjänsteställning
måtte omprövas — vilket ärende på H:s hemställan avbidade den
utredning som genom min försorg verkställts — överlämnades handlingarna
i ärendet jämte en avskrift av min skrivelse till länsstyrelsen till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet.

Innehållet i min skrivelse delgavs jämväl Aurén, Berglund, Dahlqvist och
Jansson ävensom II.

222

38. Fråga huruvida anteckningar, som av landsfogde verkställts
angående av honom hos polischefer inhämtade upplysningar
om sökande till en poliskommissarie tjänst, äro att
anse såsom allmänna handlingar

Med bifogande av en utav förste kriminalassistenten Arne Paulsson till
Ystads polisförening avlåten skrivelse, däri Paulsson påtalat vissa förhållanden
i samband med tillsättande av tjänster inom polisväsendet, underställde
föreningen angivna frågor min prövning.

I sin skrivelse berörde Paulsson, förutom annat, förfarandet vid tillsättningen
av en befattning som kommissarie i Skövde polisdistrikt, vilket
ärende av länsstyrelsen i Skaraborgs län avgjorts den 22 maj 1956. Härutinnan
påtalade Paulsson, att landsfogden Emil Nyström, efter det polisnämnden
i Skövde beslutat förorda Paulsson till tjänstens erhållande, skulle
vid ett senare sammanträde ha påverkat nämnden att med frångående av
sitt tidigare beslut förorda annan sökande. Vidare riktade Paulsson anmärkning
mot att polisnämnden skulle ha hållit sitt vid sistnämnda sammanträde
fattade beslut konfidentiellt viss tid. Slutligen påtalade Paulsson,
att Nyström vägrat Paulsson att taga del av de anteckningar Nyström
fört rörande av denne i tjänsten införskaffade upplysningar om de olika
sökandena.

Över dessa klagomål avgav länsstyrelsen, efter hörande av Nyström, yttrande.
Sedan föreningen därefter inkommit med påminnelser, avgav länsstyrelsen
efter Nyströms hörande nytt yttrande.

Ärendet avgjordes genom beslut den 27 mars 1957, därvid klagomålen i
vad de riktade sig mot polisnämnden i Skövde av mig lämnades utan åtgärd,
enär polisnämnd såsom kommunal myndighet vid nämnda tid icke
stod under JO:s tillsyn.

Vidkommande klagomålen i övrigt anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen
i Skaraborgs län följande.

Beträffande Nyströms förfarande att, sedan polisnämnden beslutat förorda
Paulsson, upptaga tillsättningsärendet med nämnden och därvid utveckla
sin från nämnden avvikande mening rörande sökandenas turordning
giver utredningen icke fog för anmärkning mot Nyström. I denna del föranleder
ärendet därför icke vidare åtgärd.

Vad härefter angår Nyströms vägran att låta Paulsson taga del av de
ifrågavarande anteckningarna får jag framhålla följande.

Av utredningen framgår, att Nyström i samband med sin granskning av

223

ansökningshandlingarna införskaffat upplysningar om olika sökande genom
telefonsamtal med ett antal tjänstemän i polischefs ställning. Över vad
sålunda inhämtats har Nyström gjort kortfattade blyertsanteckningar. Materialet
har däremot icke av honom protokollförts. I sitt till länsstyrelsen
avgivna yttrande i tillsättningsärendet har Nyström motiverat sitt ställningstagande
— enligt vilket fyra andra sökande borde ifrågakomma till
befattningen före Paulsson — med hänsyn till innehållet i ansökningshandlingarna
och till av Nyström inhämtade upplysningar om sökandena. Nyström
har sålunda uppgivit, att han genom ett flertal telefonsamtal med
kolleger och andra personer sökt bilda sig en uppfattning om turordningen,
att han därvid bland annat fått upplysning om att Paulsson år 1953 sökt
men icke erhållit en polisöverkonstapelstjänst i Kristianstad, samt att
Nyström på grund härav och vad han i övrigt inhämtat kommit till den
uppfattningen att han icke borde förorda Paulsson till poliskommissarietjänsten
i Skövde. Vissa av de inhämtade upplysningarna har Nyström
delgivit polisnämnden vid det ovanberörda sammanträdet, därvid han
bland annat framhållit, att Paulsson av allt att döma syntes vara en stridbar
person. Vidare har Nyström under hand givit landssekreteraren och
förste länsassessorn del av upplysningarna.

Nyström har anfört, att han vid tillsättning av polistjänster plägade
genom underhandsupplysningar söka bilda sig en uppfattning om sökandenas
lämplighet för tjänsten. Detta berodde enligt Nyström därpå, att
vederbörandes personliga egenskaper sällan framginge av tjänstgöringsbetygen
och att det tidigare inträffat att sådana tjänster tillsatts med sökande
från annat län, vilka befunnits vara mindre lämpliga. Dylika underhandsupplysningar
betraktade Nyström som konfidentiella. Hans vägran
att till Paulsson utlämna de av honom förda anteckningarna eller avskrift
därav grundade sig på den uppfattningen att dessa minnesanteckningar, i
den form de förts, icke vore att hänföra till allmänna handlingar eller utgöra
hos honom upprättade handlingar av sådan natur. Därest anteckningarna
likväl vore att betrakta som allmänna, syntes enligt Nyströms
mening bestämmelsen i 39 § andra stycket sekretesslagen kunna vara tilllämplig.
Det syntes nämligen Nyström vara av synnerlig vikt, att anteckningarna,
i den del de innehölle uppgifter om svagheter hos någon av
sökandena, icke komme till Paulssons eller andra personers kännedom, då
risk eljest torde förefinnas för att upplysningarna i samband med tillsättande
av andra kommissarietjänster kunde åberopas till men för dem, som
berördes av anteckningarna.

Länsstyrelsen har för sin del uttalat, att Nyström icke kunde anses lagligen
skyldig att till Paulsson redovisa de inhämtade upplysningarna. Dylika
underhandsupplysningar, vilka måste behandlas med stor urskillning,
finge enligt länsstyrelsens mening visserligen icke utan att redovisas bestämma
ärendenas avgörande. I förevarande fall hade emellertid upplys -

224

ningarna endast bekräftat de goda skriftliga vitsord, som givits den av
Nyström förordade sökanden, vilken även erhållit förordnande å tjänsten.
Enligt länsstyrelsens uppfattning vore de av Nyström förda anteckningarna,
såsom för dennes egen räkning gjorda minnesanteckningar rörande
vad vid underhandsförfrågningar förekommit, icke att likställa med allmän
handling.

Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen förstås med allmänna handlingar
alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Från regeln att alla hos myndighet upprättade handlingar skola anses
som allmänna gäller enligt 4 § i samma kapitel undantag för minnesanteckning
eller annan uppteckning, som hos myndigheten verkställts allenast
för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande. Sådan
uppteckning skall enligt paragrafen ej hos myndigheten anses som
allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten
slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

I det till grund för tryckfrihetsförordningen liggande betänkandet av
1944 års tryckfrihetssakkunniga — vilka i fråga om utgångspunkten för
bestämmande av begreppet allmän handling föreslogo en bestämmelse motsvarande
den i 2 kap. 2 § intagna — framhöllo de sakkunniga (SOU
1947: 60 s. 70), att även med den valda utgångspunkten vissa svårlösta
spörsmål inställde sig, vilka i första hand gällde frågan om och i vilken
utsträckning brev eller andra personliga meddelanden skulle anses som
allmänna handlingar i sådana fall, då de anginge visst hos myndigheten
förekommande mål eller ärende och tillställts befattningshavare hos myndigheten
under tyst eller uttrycklig förutsättning att meddelandet vore av
privat natur. Enligt de sakkunniga måste sådant meddelande anses ha tillkommit
i syfte att därmed påverka målets eller ärendets avgörande, varför
det syntes oegentligt och stridande mot offentlighetsprincipen att meddelandet
genom att betraktas som enskilt skulle undandragas offentligheten.
De sakkunniga föreslogo därför ett stadgande, enligt vilket brev och andra
sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndighet, skulle, ehuru
de icke vore ställda till myndigheten, anses som allmänna handlingar, om
de ej uppenbart vore utan betydelse för mål eller ärende, som myndigheten
hade att handlägga. — Beträffande hos myndighet upprättade handlingar
framhöllo de sakkunniga, att praktiska skäl talade för att handlingsbegreppet
gåves en begränsad innebörd, samt föreslogo härutinnan ett undantag,
överensstämmande med stadgandet i 2 kap. 4 §. Enligt de sakkunniga (s.
220) borde det avgörande för undantagets omfattning vara, att därigenom
ej något av det sakliga material, på vilket myndigheten grundade sina beslut
och åtgärder, undandroges från offentlighetsprincipens tillämpning.
Promemorior och utredningar, som innehölle dylikt material, borde ej få
undantagas.Beträffande åter minnesanteckningar och andra uppteckningar,

225

som befattningshavare gjorde för underlättande av sitt eget arbete, torde
sådana uppteckningar, enligt vad de sakkunniga framhöllo, enligt allmänt
tillämpad praxis betraktas som befattningshavarens personliga egendom,
vård ver han, i varje fall sedan målet eller ärendet slutbehandlats, ägde
disponera.

Vid remissbehandlingen av betänkandet framställdes erinringar mot de
sakkunnigas förslag att vissa personliga meddelanden skulle anses som
allmänna handlingar, om de ej uppenbart vore utan betydelse för målet
eller ärendet. Sålunda framhöll t. ex. justitiekanslersämbetet, att övervägande
skäl talade för att lämna ifrågavarande område oreglerat i tryckfrihetsförordningen,
samt utvecklade närmare dessa skäl. I anslutning därtill
framhöll ämbetet, att det icke vore något för åsyftade fall egenartat, att
offentlighetsprincipen icke fullt ut upprätthölles. En myndighets avgörande
föreginges ju ej sällan av ingående överläggningar med olika personer, upplysningar
kunde införskaffas muntligen, råd inhämtas m.m. Några föreskrifter
att sålunda åvägabragt material skulle dokumenteras funnes icke.
Sådana föreskrifter torde enligt ämbetets mening ej heller lämpligen böra
meddelas för att icke förfarandet ännu mera än vad redan vore fallet skulle
tyngas.

I propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning (prop. nr 230/1948
s. 130) anförde chefen för justitiedepartementet härutinnan, att det vore
förenat med stora svårigheter att i lagtext precisera en lämplig gränsdragning
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Departementschefen
erinrade därvid om ett uttalande i den till 1936 års
riksdag avlåtna propositionen angående allmänna handlingars offentlighet
(prop. nr 140/1936 s. 34 o. f.), i vilken proposition framhållits, att det icke
gärna läte sig göra att i lagtexten närmare söka angiva gränsen mellan
allmänna handlingar och privata anteckningar eller brev samt att ett visst
utrymme otvivelaktigt alltid måste finnas för skriftliga anteckningar och
meddelanden i tjänsten, vilka icke kunde sägas vara allmänna handlingar.
Efter att ha övervägt de sakkunnigas förslag i belysning av såväl remissinstansernas
yttranden som tidigare uttalanden i samma ämne förklarade
sig departementschefen ha stannat för att låta nämnda gränsdragning liksom
dittills ankomma på rättspraxis. Däremot biträdde departementschefen
det av de sakkunniga framlagda förslaget om undantagsstadgande
för vissa hos myndighet verkställda minnesanteckningar och andra uppteckningar.

Propositionen föranledde i dessa delar icke någon riksdagens erinran.

Av vad vid förarbetena till tryckfrihetsförordningen sålunda förekommit
framgår, att gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
anteckningar och meddelanden icke ansetts lämpligen kunna fixeras i lagtexten.
Denna gränsdragning har i stiillet ansetts böra ankomma på rättspraxis.
Förefintliga rättsfall på området lämna dock knappast någon fullt

15 — Just itieom bild s mannen s ämbct sberättelse till 1058 ars riksdag.

226

säker ledning vid frågans besvarande, ehuru vissa allmänna grundsatser
torde kunna härledas därur. För att ett till viss tjänsteman personligen
lämnat meddelande skall kunna anses som allmän handling — vare sig
meddelandet innefattats i ett brev eller avsett en muntlig upplysning, som
av mottagaren nedtecknats — synes sålunda, vilket även i doktrinen antagits,
i princip böra gälla att meddelandet påvisbart inverkat på ett beslut
i tjänsten (jfr Fahlbeck: Tryckfrihetsrätt s. 28 o. f.). Den omständigheten
att visst meddelande föranlett en tjänsteåtgärd eller eljest inverkat därvid
har emellertid i rättspraxis icke utan vidare ansetts böra medföra, att meddelandet
blir att betrakta som allmän handling (jfr t. ex. RÅ 1952 ref. 2).
I detta sammanhang förtjänar erinras, att dåvarande statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet i anledning av framställning att få taga del av ett
av chefen för departementets landsstatsavdelning fört kortregister över
vissa inom landsstaten anställda tjänstemän — vilken framställning av
vederbörande tjänsteman förklarats avse av honom förda privata minnesanteckningar,
förvarade under särskilt lås — genom beslut den 8 november
1949 fann framställningen icke föranleda någon åtgärd, enär anteckningarna
icke kunde anses vara allmänna handlingar (se konstitutionsutskottets
memorial nr 17/1950 s. 21 o. f.). Ett visst utrymme för privata meddelanden
i tjänsten har sålunda ansetts böra finnas, och härför saknas icke heller,
såsom av det förut anförda framgår, stöd i uttalanden i tidigare lagstiftningssammanhang.
Frågan torde därför ytterst få bli beroende av omständigheterna
i de särskilda fallen och vikten av de intressen, som tala i den
ena eller den andra riktningen. Enligt min mening bör därvid mycket starka
skäl föreligga för att offentlighetsprincipen skall kunna åsidosättas.

Vad angår de av Nyström hos olika polischefer inhämtade upplysningar,
om vilka Nyström gjort kortfattade blyertsanteckningar, har länsstyrelsen
framhållit, att upplysningarna endast bekräftat de goda skriftliga vitsord,
som givits den av Nyström förordade sökanden. Upplysningarna, som avsett
flera av de sökande, ha emellertid haft en vidsträcktare innebörd och
ha, på sätt klart framgår av Nyströms förut återgivna yttrande, inverkat
på hans ställningstagande i utnämningsärendet. De inhämtade upplysningarna
ha dessutom muntligen delgivits landssekreteraren och förste länsassessorn
och, i vissa delar, jämväl polisnämnden. Det är således tydligt,
att upplysningarna — och anteckningarna därom — ingått i det sakliga
material, varå beslut i ärendet grundats.

Nyström har icke heller som stöd för sin vägran att utlämna anteckningarna
åberopat, att upplysningarna skulle ha saknat betydelse för hans
ställningstagande i ärendet. Enligt Nyström har i stället hans vägran grundats
på den principiella uppfattningen att ”underhandsupplysningar” av
detta slag vore att anse som konfidentiella och att däröver förda minnesanteckningar,
sådana som de nu ifrågavarande, icke vore allmänna handlingar.
Vid bedömandet härav är till en början klart, att de av Nyström

227

förda anteckningarna, såsom ingående i det sakliga material varpå Nyström
grundat sitt ställningstagande, icke kunna hänföras till sådana för underlättande
av en tjänstemans eget arbete gjorda uppteckningar, som avses
med undantagsstadgandet i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Vidare är
att märka, att de befattningshavare, hos vilka Nyström framställt förfrågningar
om olika sökandes egenskaper, måste anses ha varit av tjänsteplikt
skyldiga att lämna Nyström uppgift om vad de hade sig bekant om sökandena,
i den mån detta vore av betydelse för ett objektivt bedömande av
tillsättningsärendet. Såtillvida torde dessa tjänstemän icke kunna åberopa
något stöd för att deras uppgifter skulle vara lämnade i förtroende. Det
synes mig icke heller finnas anledning antaga, att tjänstemännens upplysningar
varit eller avsetts att vara av annan innebörd än nu nämnts. Uppgiftslämnarna
torde med hänsyn härtill icke ägt förbehålla sig, att upplysningarna
skulle behandlas konfidentiellt, något som för övrigt icke heller
påståtts. Vid angivna förhållanden och med hänsyn till vikten av att offentlighetsprincipen
upprätthålles så långt möjligt är synes det mig med fog
kunna göras gällande, att de av Nyström förda anteckningarna, vilka
tjänat som underlag för hans bedömning av tillsättningsärendet, äro att
hänföra till allmänna handlingar.

Av Nyström har hävdats att, därest anteckningarna skulle anses utgöra
allmänna handlingar, dessa skulle vara hemliga jämlikt 39 § andra stycket
sekretesslagen. En tillämpning av detta stadgande, som för övrigt endast
avser inskränkning i parts rätt att utbekomma allmän handling, förutsätter
emellertid, såsom ock framgår av stadgandets ordalydelse, att vägran att
utlämna handlingen kan grundas på särskild föreskrift i sekretesslagen.
Någon föreskrift, som i förevarande fall kan härför åberopas, föreligger
uppenbarligen icke.

Ehuru jag sålunda, i enlighet med det förut anförda, för min del finner
vägande skäl tala för att de ifrågavarande anteckningarna äro att hänföra
till allmänna handlingar, är det dock — med hänsyn till vad som förekommit
under förarbetena till gällande bestämmelser och till avsaknaden
av fast rättspraxis — uppenbart, att Nyströms på en motsatt uppfattning
härutinnan grundade vägran att låta Paulsson taga del av anteckningarna
icke innefattar tjänstefel av Nyström. Det gränsdragningsspörsmål, varom
här är fråga, är icke så klart och otvetydigt att Nyström saknat fog för
sitt handlingssätt. Det synes visserligen ur allmän synpunkt vara av intresse,
att frågan om rätten att utbekomma anteckningar av förevarande
natur blir föremål för prövning i rättspraxis. Denna prövning kan emellertid
enligt min mening icke ske genom anställande av åtal för tjänstefel, utan
bör ske i den i tryckfrihetsförordningen stadgade vägen för utlämnande av
allmän handling. Det står sålunda vederbörande fritt att hos Nyström
begära handlingens utbekommande och, i händelse framställningen avslås.

228

söka ändring i beslutet hos länsstyrelsen och, i sista instans, hos regeringsrätten.

Med dessa uttalanden var ärendet i angivna delar av mig slutbehandlat.

39. Fråga huruvida skoltidningar må göras till föremål för förhandscensur
av rektor vid allmänt läroverk

Den 17 december 1955 beslöt kollegiet vid högre allmänna läroverket i
Norrköping enhälligt att till gällande ordningsregler för läroverkets lärjungar
göra ett så lydande tillägg: ”Skolförening eller enskild lärjunge i
skolan, som önskar utge publikation, skall i förväg inlämna denna till rektor
för granskning.”

Under rubriken ”Norrköpingsrektor vill censurera skoltidningar” berördes
ifrågavarande föreskrift i en artikel i skoltidningen ”Kretteln” i Linköping,
därvid ifrågasattes huruvida en sådan censur vore förenlig med
tryckfrihetens princip.

Sedan saken genom nämnda tidningsartikel kommit till min kännedom,
infordrade jag genom remiss den 4 maj 1956 yttrande från kollegiet vid
läroverket i Norrköping.

I sitt därefter avgivna, av rektorn Gunnar Sörbom översända yttrande
anförde kollegiet: En elevförening vid läroverket, ”Fosterländska förbundet”,
brukade vid enstaka tillfällen utkomma med en stencilerad tidning.
Ett i oktober 1955 utkommet nummer av denna tidning hade i ett par
artiklar innehållit i anstötlig form skrivna utfall mot kyrkan och morgonbönerna,
hållna i en ton som icke kunde anses skolungdom värdig. Då tidningen,
som uppenbarligen varit avsedd att säljas till allmänheten, genom
innehåll och uttryckssätt icke blott skulle kunna bibringa läsaren en felaktig
uppfattning utan även i hög grad kunde nedsätta skolans anseende i allmänhetens
ögon, hade tidningen diskuterats inom kollegiet. Då kollegiet
funnit det synnerligen önskvärt, att en mer värdig ton användes i av skolans
elever utgivna publikationer, hade kollegiet fattat sitt beslut den 17
december 1955 om tillägget till ordningsreglerna. Kollegiet ville betona,
att det icke i något fall förekommit att från rektors eller kollegiets sida åtgärder
vidtagits för att förhindra tidningens utgivande. För att ej ens rent
abstrakt någon kränkning av tryckfriheten skulle läggas kollegiet till last
hade ordningsregeln genom beslut den 23 maj 1956 ändrats så, att den icke
komme att drabba någon tryckt skrift.

Vid yttrandet var fogad avskrift av sistnämnda beslut, utvisande att
föreskriften erhållit följande ändrade lydelse: ”Skolförening eller enskild

229

lärjunge i skolan, som önskar utge publikation, skall, därest publikationen
i fråga icke är avsedd att tryckas, inlämna denna till rektor för granskning.”

Sedan jag därefter hemställt om skolöverstyrelsens utlåtande angående
lämpligheten av föreskrifter av det slag, som innefattades i sistberörda beslut,
anförde styrelsen: Framställandet av skoltidningar vore en ganska
vanlig och omtyckt fritidssysselsättning bland skolungdomen vid läroverken.
Ibland vore dessa tidningar ett uttryck för verksamhetslusten hos eu
enskild lärjunge eller i en viss kamratkrets, i andra fall rörde det sig om
klasstidningar eller om tidningar, som redigerades av någon av skolföreningarna.
Med hänsyn såväl till innehållets kvalitet som till format, sidantal
och upplaga brukade de vara av mycket växlande typ. För nybörjaren
i facket vore det hela en nöjsam sysselsättning, och för mången bleve det
kanske en engångsföreteelse. Han utdelade exemplaren gratis eller räknade
med ett obetydligt försäljningspris, som skulle täcka framställningskostnaderna.
I andra fall kunde intresset vara mera djupgående och avsikten
jämväl vara att genom tidningsförsäljning stärka en föreningskassa eller
hopsamla medel för visst ändamål. Publikationerna nådde då en större läsekrets,
och ansvaret för innehållet komme lätt att överflyttas på den skola,
som lärjungarna tillhörde. I en del skolor, där man sporrats av god erfarenhet
från dylik tidningsverksamhet och där tillräckligt stort och varaktigt
intresse för uppgiften funnes, hade man — oftast bland de äldre lärjungarna

— inriktat all tidningsverksamhet på den enda uppgiften att åstadkomma
ett för skolan som helhet representativt tidningsorgan. I sådant fall brukade
icke blott lärjungar utan även lärare och målsmän och f. d. lärjungar kunna
medverka som skribenter. Merendels befordrades emellertid sådana alster
till trycket och tillhörde sålunda icke den kategori, varom här vore fråga.

— Det vore uppenbart, att en tidningsverksamhet av antytt slag ur många
synpunkter kunde innebära en värdefull form av fritidssysselsättning, som
skolan med tanke på elevernas bästa hade anledning intressera sig för och
stödja. Den gåve lärjungen icke blott praktisk sysselsättning under många
lediga stunder. Den krävde också planläggning och förarbeten av skilda
slag och stimulerade fantasi, initiativförmåga och samarbetsvilja. Etablerades
samarbete med klassföreståndare eller annan lärare, kunde arbetet med
en elevtidning dessutom ge läraren en naturlig och välkommen form för
kontakt med lärjungarna utanför klassrummet. Genom en sådan samverkan
behövde lärjungarnas själ v verksamhet ingalunda begränsas, men åtskilliga
misstag och överord, som mest berodde på de ungas oförstånd och tanklöshet
och som senare insåges och ångrades, skulle genom ett påpekande från
en erfaren och vuxen bedömare ha kunnat undvikas. Erfarenheten syntes
nämligen visa, att en tidningsverksamhet, som lärjungarna — särskilt de
i pubertetsåldern — bedreve helt på egen hand, mycket snabbt och lätt
kunde urarta på sådant sätt, att självkontrollen bleve allt mindre och fri -

230

språkigheten allt större, till dess yttranden och uttryck av kränkande, sårande
eller eljest olämpligt slag slutligen bringade hela verksamheten på
fall samtidigt som de störde det goda förhållandet mellan lärjungar och
lärare eller mellan lärjungarna inbördes.

Av det sagda framginge — fortsatte styrelsen — att åtskilliga skäl talade
för att sådan tidningsverksamhet, varom här vore fråga, icke borde bedrivas
utan att rektor eller annan lärare hade tillfälle att på ett eller annat
sätt taga del i densamma såsom rådgivare. Styrelsen utginge från att kollegiet
vid läroverket i Norrköping med det gjorda tillägget till ordningsreglerna
avsett att möjliggöra dylik samverkan, samt ansåge att anvisning med
sådant syfte vore befogad.

Enligt § 86 regeringsformen förstås med tryckfrihet varje svensk mans
rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder,
utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för
deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta
innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att
återhålla allmän upplysning.

Innebörden av denna rättighet är närmare angiven i 1 kap. tryckfrihetsförordningen,
i vars 1 § sägs, att det skall stå varje svensk medborgare fritt
att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i förordningen meddelade
till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra
sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Syftemålet härmed är
enligt samma paragraf att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning. En erinran om betydelsen härav återfinnes i 1 kap. 4 §,
där det heter att den, som blivit anförtrott att döma över missbruk av
tryckfriheten eller eljest vaka över förordningens efterlevnad, städse bör
ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre
fria än fälla.

Till skydd för tryckfrihetens behöriga utövande ha i tryckfrihetsförordningen
uppställts vissa garantier. En viktig sådan garanti utgöres av det i
1 kap. 2 § första stycket intagna förbudet mot förhandscensur, vilket uttryckes
sålunda att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller
något förbud mot tryckning därav ej må förekomma. Till komplettering
härav stadgas i samma lagrums andra stycke, att ej heller vare tillåtet
för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll,
genom åtgärd som icke äger stöd i förordningen, hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning bland allmänheten. Härvid är att
märka stadgandet i 6 kap. 2 § första stycket, vari sägs att utan hinder av

231

förordningen gälle om spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift,
som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran, vad i lag är stadgat. Denna föreskrift korresponderar
med 18 kap. 13 § strafflagen, som avser spridande av bland
annat skrift som sårar tukt och sedlighet.

Rörande motiveringen för nu nämnda förbud mot förhandscensur uttalade
1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947: 60 s. 48), att det mot en
allmän censur till en början kunde göras gällande, att det vore en föga
ändamålsenlig anordning för att förhindra tryckfrihetsbrott. Det starkaste
skälet mot varje form av censur vore emellertid, att denna lätt bleve godtycklig
och visade en tendens att vidga området för det otillåtna, något som
sammanhängde med att den alltid anförtrotts och av praktiska skäl måste
anförtros åt administrativa organ. Att avgöra var gränsen borde gå mellan
tryckfrihetsbrott och befogat utövande av yttrandefriheten vore enligt de
sakkunniga en vansklig uppgift, som kunde fyllas endast genom en omsorgsfull
prövning under de former och med iakttagande av de garantier för
rättssäkerhet, som vore föreskrivna för en av domstol utövad, från administrationen
helt fristående rättskipning. De sakkunniga funno, att missbruk
av tryckfriheten borde få beivras allenast genom åtal vid domstol och
få föranleda straff endast om skriften innefattade tryckfrihetsbrott; med
straff finge i sådant hänseende jämställas även andra menliga påföljder, såsom
konfiskation av skriften eller ersättningsskyldighet till målsägande.
Enligt de sakkunniga borde däremot administrativa ingripanden mot missbruk
av tryckfriheten vara tillåtna endast i den mån de avsåge att förbereda
och säkerställa domstolsprövningen eller att verkställa dom. Detta
gällde således icke blott förhandsingripanden genom censur eller på annat
sätt utan i lika hög grad administrativa åtgärder för att förhindra utgivning
och spridning av redan tryckta skrifter.

I 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att förordningen äger tilllämpning
allenast å skrift, som framställts i tryckpress. Utanför tillämpningsområdet
faller således skrift, som mångfaldigas på annat sätt, t. ex.
genom hektografering eller stencilering eller genom olika kopieringsmetoder.
Beträffande förevarande avgränsningsspörsmål framhöllo ovannämnda sakkunniga
i sitt betänkande (s. 58), att det visserligen kunde sägas att skrifter
av sist berörda slag lika väl som sådana, som frambragts i tryckpress, kunde
användas för att sprida meddelanden till allmänheten och att det därför
kunde finnas anledning att hänföra dem under tryckfrihetsförordningen.
Ett skäl däremot funno de sakkunniga ligga däri, att angivna metoder icke
vore lika effektiva för detta ändamål som trycket, därigenom att endast
mera begränsade upplagor kunde framställas. Enligt de sakkunniga måste
emellertid även andra synpunkter än upplagans storlek beaktas. Särskilt
för kontrollen (iver tryckta skrifter och för utkrävandet av ansvaret för
tryckfrihetsbrott vore det, framhöllo de sakkunniga, av betydelse att del

232

av lagens regler klart framginge, vilka anläggningar som vore boktryckerier
och vilka personer som vore boktryckare. Enligt de sakkunniga torde
knappast föreligga tillräckliga skäl att utvidga begreppet tryckt skrift genom
att under tryckfrihetsförordningen hänföra allehanda metoder för
mångfaldigande av skrifter, så snart de lämpade sig för frambringande av
en upplaga av viss storlek. Begreppet borde därför begränsas till att avse
vad som frambragts i tryckpress. — Mot de sakkunnigas förslag i denna del
framställdes vid remissbehandlingen av betänkandet anmärkningar i vissa
yttranden, därvid bland annat framhölls det mindre tilltalande i att två till
syftet och gagnet likvärdiga skrifter skulle komma att i tryckfrihetshänseende
behandlas olika enbart därför att de framställts enligt olika metoder.
En mera vidsträckt begreppsbestämning förordades, därvid stencilerade
skrifter särskilt omnämndes. I propositionen uttalade departementschefen
härutinnan (prop. nr 230/1948 s. 117 o. f.), att vad sålunda anmärkts utan
tvivel vore beaktansvärt, men framhöll därjämte att det vore synnerligen
svårt att genomföra en utvidgning på sådant sätt att begreppsbestämningen
icke bleve alltför obestämd samt att det vore av stor vikt att det icke
rådde ovisshet på denna punkt. Den tekniska utvecklingen beträffande förfarandet
för mångfaldigande av skrifter syntes departementschefen icke ha
nått därhän, att ett oavvisligt behov förelåge att utsträcka tryckfrihetsförordningens
tillämplighet till andra metoder än tryckning i tryckpress. Enligt
departementschefen, till vars uppfattning härutinnan riksdagen anslöt
sig, borde därför den av de sakkunniga föreslagna utgångspunkten för begreppsbestämningen
för närvarande icke övergivas.

Av det anförda framgår att, såvitt avser av skolförening eller enskild
lärjunge utgiven publikation som är att hänföra till tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens
mening, något ingripande på grund av skriftens innehåll
icke kan av rektor eller kollegiet vidtagas i syfte att hindra skriftens tryckning,
utgivning eller spridning, vare sig genom förhandscensur eller — i
princip — genom åtgärder beträffande redan tryckta skrifter och oavsett
platsen för skriftens saluhållande eller utdelning. Den av kollegiet vid läroverket
i Norrköping den 17 december 1955 utfärdade föreskriften att för
utgivning avsedd publikation skulle i förväg inlämnas till rektor för granskning
har därför, i vad den angått tryckt skrift, varit oförenlig med en fundamental
och i tryckfrihetsförordningen tydligt uttalad grundsats för tryckfrihetens
skydd. Då emellertid föreskriften under den korta tid den varit
gällande icke synes ha tillämpats på sätt som medfört olägenhet i berörda
hänseende samt rättelse av föreskriften i nu avsedd del blivit efter mitt ingripande
vidtagen, låter jag härutinnan bero vid vad sålunda förevarit.

Beträffande härefter den nu kvarstående ordningsföreskriften om rektors
granskning av andra publikationer än sådana som äro att hänföra under
tryckfrihetsförordningen — t. ex. stencilerade skoltidningar — får jag
framhålla följande.

233

Läroverksstadgan innehåller vissa allmänna bestämmelser om vad
eleverna ha att iakttaga i fråga om ordning och tukt. Enligt § 52 andra
stycket samma stadga skall lärjunge därjämte ställa sig till noggrann efterrättelse
de föreskrifter rörande vandel och ordning, som rektor i samråd
med kollegiet meddelar. Därest lärjunge bryter mot vad honom sålunda
åligger, må han tillrättavisas eller åläggas lämplig bestraffning, såsom varning
inför rektor eller kollegiet, eller också må han förvisas från läroverket.

När det gäller att bestämma gränsen för rektors befogenhet att med stöd
av nyssnämnda stadgande i samråd med kollegiet meddela särskilda föreskrifter
med hänsyn till rådande lokala förhållanden, är det — på sätt även
framgår av stadgandet — klart, att sådana föreskrifter icke kunna meddelas
i annat syfte än att främja lärjungarnas vandel och att säkerställa ordningen
bland eleverna och inom skolan överhuvudtaget. Detta förtjänar
att understrykas särskilt av den anledningen att begreppen vandel och ordning
i sig själva äro så vidsträckta, att de rent formellt kunna åberopas
för tillgodoseende av syften, vilka väsentligen ligga vid sidan av vad som
på objektiva grunder är nödvändigt ur vandels- och ordningssynpunkt. På
grund härav måste utfärdandet av särskilda föreskrifter härutinnan ske
med varsamhet och endast förekomma i de fall, då föreskrifterna objektivt
sett äro påkallade av hänsyn till vandeln och ordningen. Vid prövningen av
behovet liksom av ändamålsenligheten och lämpligheten i övrigt av ifrågasatt
föreskrift härom bör vidare beaktas, att den omständigheten att förehavande
av visst slag i något enstaka fall medfört eller kan tänkas medföra
olägenhet ur angivna synpunkter icke bör få leda till uppställande av generella
förbud eller regleringar, som verka ingripande eller betungande. Överhuvudtaget
bör betonas att — vilket är en allmän grundsats för ordningsregleringen
inom samhället — föreskrifter icke få meddelas, vilka lägga
onödigt tvång på individen eller eljest medföra obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

Från dessa utgångspunkter synes det mig svårt att finna något bärande
motiv för en föreskrift om att stencilerad eller på liknande sätt framställd
publikation skall överlämnas till rektor för granskning, innan den utges.
En sådan föreskrift ger visserligen rektor möjlighet att på förhand bedöma,
huruvida publikationen på grund av dess innehåll kan antagas komma att
medföra fara för ordningen inom skolan eller inverka menligt på lärjungarnas
vandel samt av sådan anledning bör hindras att vinna spridning bland
eleverna. Att föreskriva en censur, vars syfte är strängt begränsat till att hindra
spridning av stencilerad skrift, som är skadlig ur vandels- och ordningssynpunkt,
kan formellt sett måhända icke sägas helt sakna stöd i stadgandet
i 52 § läroverksstadgan. Det torde emellertid icke kunna göras gällande,
att de publikationer, om vilka här är fråga, i allmänhet eller ens ofta inverka
så menligt på lärjungarnas vandel eller framkalla sådan fara för ordningen
inom skolan, att på grund härav en allmän reglering i fråga om

•234

dessa publikationers tillhandahållande skulle vara objektivt påkallad ur
angivna synpunkter. Om syftet med censuren skulle vara hänsyn till den
inverkan på lärjungarnas vandel, som skrifter med olämpligt innehåll kunna
ha, framstår en i dylikt syfte uteslutande mot ett visst slag av skoltidningar
riktad censur såsom meningslös med tanke på att det icke är
möjligt att hindra eleverna från att utom skolan taga del av skrifter av
väsentligt mera skadligt innehåll. Möjligen skulle kunna hävdas, att en
förhandsgranskning är påkallad ur vandelssynpunkt för att därigenom
hindra utgivare av stencilerad skoltidning med anstötligt innehåll att göra
sig skyldig till ärekränkning eller annan förseelse. Det är emellertid självfallet,
att man i preventivt syfte icke får tillgripa en så frihetsinskränkande
åtgärd som en generell censur för att hindra någon enda elev att begå en
förseelse. Icke heller ur ordningssynpunkt kan det vara objektivt befogat
att införa generell censur endast därför att det till äventyrs i något eller
några enstaka fall förekommit att innehållet i skoltidning, varom här är
fråga, verkat störande på ordningen vid skolan.

I enlighet med det anförda finner jag att — även om det rent formellt
skulle vara möjligt att grunda en föreskrift om censur på läroverksstadgans
bestämmelse om befogenhet för rektor att utfärda föreskrifter rörande vandel
och ordning — det icke kan ur dessa synpunkter anses föreligga objektivt
godtagbara skäl för en dylik föreskrift i det nu förevarande fallet. Det
synes icke heller ha varit överväganden av sådan natur, som föranlett läroverkskollegiet
i Norrköping att utfärda föreskriften. Såsom motivering härför
har nämligen kollegiet — under framhållande att i en stencilerad skoltidning
förekommit i anstötlig form skrivna utfall mot kyrkan och morgonbönerna,
varigenom tidningen kunnat bibringa läsaren eu felaktig uppfattning
och nedsätta skolans anseende — åberopat önskvärdheten av att
en värdigare ton användes i elevernas publikationer. Det vill sålunda synas
som om den av kollegiet beslutade förhandsgranskningen i själva verket
icke i och för sig ansetts erforderlig med tanke på elevernas vandel eller
för ordningens upprätthållande utan i stället utfärdats i syfte att därigenom
erhålla ett medel att förhindra spridning av stencilerade artiklar, som
skulle vara ägnade att lämna oriktig information eller nedsätta skolan i allmänhetens
ögon eller eljest helt allmänt vara av anstötligt innehåll. Att
införa en generell förhandsgranskning i sådant syfte går emellertid uppenbarligen
vida utöver vad som kan inrymmas i rektors befogenhet att i
samråd med kollegiet meddela lokala föreskrifter rörande vandel och ordning.
Då det enligt min mening icke heller, såsom förut framhållits, ur den
mera begränsade synpunkten av vad som är erforderligt för vandelns och
ordningens säkerställande föreligga objektivt godtagbara skäl för den
ifrågavarande föreskriften om generell förhandsgranskning, måste kollegiet
genom antagandet av föreskriften anses ha överskridit sin kompetens. Som

235

emellertid läroverksstadgan icke innehåller någon närmare bestämning av
rektors och kollegiets befogenhet härutinnan och det kan vara svårt att
klart avgränsa och tillämpa denna befogenhet, låter jag — ehuru kollegiet
sålunda enligt min mening förfarit felaktigt — bero vid mina här gjorda
uttalanden.

I sitt utlåtande har skolöverstyrelsen anfört, att åtskilliga skäl talade för
att nu ifrågavarande tidningsverksamhet icke borde bedrivas utan att rektor
eller annan lärare hade tillfälle att på ett eller annat sätt taga del i densamma
såsom rådgivare, varjämte styrelsen uttalat att en ”anvisning” i
syfte att möjliggöra dylik samverkan syntes befogad. Med anledning härav
får jag framhålla, att det givetvis kan vara värdefullt om skolungdomen i
sin publicistiska verksamhet har möjlighet att få viss vägledning i syfte att
undvika av ungdomlig iver och tanklöshet tillkomna förlöpningar och sårande
utfall. Vid sidan av den upplysning härutinnan, som till äventyrs kan
meddelas inom undervisningens ram, synes mig emellertid sådan vägledning
böra äga rum helt på frivillighetens väg och icke anknytas till en regelmässig
förhandsgranskning av de alster, som eleverna avse att utgiva,
även om denna granskning endast är grundad på en ”anvisning” från skolans
sida och icke på en föreskrift. Det synes nämligen icke böra bortses från
att i sådan ordning av rektor eller annan lärare framställda erinringar mot
innehåll och uttryckssätt i en framvisad publikation kunna av vederbörande
elever — med hänsyn till dessas beroendeställning — uppfattas mindre
som rekommendationer än som anmaningar, vilka de göra klokast i att
åtlyda. Mot en obligatorisk granskning av detta slag torde därför kunna
i stort sett riktas samma invändningar som de, vilka — såvitt angår tryckta
skrifter — ansetts böra medföra det i tryckfrihetsförordningen stadgade förbudet
mot varje form av förhandsingripande. En förhandsgranskning av
skoltidningar är därjämte ägnad att motverka den nyttiga själv verksamhet,
som utgivandet av dylika publikationer utgör, och den utveckling av ansvarskänslan,
som är förenad därmed. För mig framstår det såsom uppenbart
olämpligt, att den ungdom — som en gång skall bära ansvar för bevarande
av åsiktsfriheten — i skolan vänjes vid en obligatorisk censur såsom
en naturlig företeelse. De möjligheter, som stå skolan till buds att genom
tillrättavisningar och bestraffningar ingripa mot sårande, kränkande eller
eljest anstötliga och olämpliga uttalanden i skolpublikationer av nu avsett
slag, torde i allmänhet vara tillfyllest såsom garanti mot missbruk av yttrandefriheten
och i de särskilda fallen tillräckliga för att förebygga fortsatt
missbruk.

Jag får slutligen framhålla, att det måhända kan vara önskvärt och befogat
alt skolöverstyrelsen till närmare undersökning upptager frågan om
hur publicitetsverksamheten vid de olika läroanstalterna är ordnad och
vilka mer eller mindre frivilliga begränsningar, som därvid införts, samt att

236

styrelsen i förekommande fall, med tillbörligt beaktande av vad härovan
anförts, verkar för en såvitt möjligt enhetlig ordning.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

40. Fråga om lämpligheten av anställningsintervjuer vid
rekrytering av personal för tjänstgöring vid
statliga företag

I en tidningsartikel den 10 april 1956 med rubriken ”Anställningsförhör
kränker de mänskliga rättigheterna” uppgavs, att arbetssökande hos —
förutom vissa kommunala institutioner — statens järnvägar och postverket
hade att vid anställningsintervjuer besvara frågor såsom: Är ni straffad?
Hur var nykterhetstillstandet i ert föräldrahem? Har ni barn utom äktenskapet?
Är ni uppfostrad på barnhem?

Sedan jag med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat järnvägsstyrelsen
och generalpoststyrelsen att inkomma med yttranden, inkommo
dessa styrelser var för sig med begärda yttranden.

Järnvägsstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att det vid större företag blivit
allt mera vanligt, att man vid anställning av personal sökte genom en särskild
undersökning utröna vederbörandes lämplighet för det tilltänkta
arbetet samt att ett intervjuförfarande i detta syfte börjat tillämpas vid
statens järnvägar år 1951, vilket förfarande alltjämt praktiserades. Intervjuerna
sköttes av för ändamålet särskilt utsedda och utbildade befattningshavare,
till vilkas ledning upprättats ett formulär till protokoll över
sådan intervju — vari de i tidningsartikeln kritiserade frågeställningarna
inrymts — ävensom en promemoria med vissa anvisningar rörande förfaringssättet.
En ny upplaga av protokollsformuläret vore under tryckning,
och i denna upplaga hade nu avsedda frågor utrensats. I praktiken hade
emellertid dylika frågor sedan länge icke berörts vid intervjuerna. Ändamålet
med dessa vore — framhöll järnvägsstyrelsen vidare — endast att
frånskilja sadana sökande, som måste anses helt olämpliga för anställning
vid statens järnvägar. Huruvida de, som vid intervjuerna godtagits, också
lämpade sig för framtida bibehållande utröntes genom en prövning och
bedömning av dem under den första anställningstiden, därvid det ålåge
vederbörandes förmän i tjänsten att efter en anställningstid av fem månader
avgiva utlåtande.

Av innehållet i den ovan omförmälda, till intervjuarnas ledning upprättade
promemorian — vilken avsåg förfaringssättet vid rekrytering av aspi ranter

till tjänster som banvakt, stationskarl, kontorsbiträde m. fl. _må

här återgivas följande: Sedan ett första urval av sökande gjorts på grundval

237

av de av dem ingivna handlingarna, kallades de uttagna, med vissa undantag,
till en ingående personlig intervju. Intervjuaren skulle normalt erhålla
ansökningshandlingarna några dagar före intervjun och under mellantiden
inhämta erforderliga upplysningar om sökandena, t. ex. hos tidigare arbetsgivare.
Intervjuns uppgift vore att undersöka vederbörandes tidigare beteende
för att med ledning därav söka utröna hans lämplighet för den
sökta anställningen. Det vore för intervjuaren en grannlaga och ömtålig
uppgift att avväga sina frågor så, att icke personliga förhållanden alltför
mycket behövde beröras, men att samtidigt också upplysning vunnes om
sökandens läggning och egenskaper. Frågor, som kunde verka stötande för
den arbetssökande, finge icke ställas. Det över intervjun förda protokollet
skulle förvaras av intervjuaren, som vore ansvarig för att innehållet icke
komme till obehörigas kännedom. Till den antagande myndigheten (distriktschefen
eller sektionsföreståndaren) skulle endast lämnas upplysning
huruvida vederbörande rekommenderades till anställning eller icke samt, i
sistnämnda fall, anledningen därtill. Därest sökanden icke kunde rekommenderas
och detta grundade sig på förhållande, som framkommit eller
klarlagts vid intervjun, skulle han på förfrågan upplysas om förhållandet.

Av generalpoststyrelsens yttrande jämte därvid fogade handlingar framgick,
att personalkonsulenten i Stockholms distrikt — efter samråd med
vederbörande postinspektör — vid anställningsintervjuer under år 1953
och möjligen även i början av år 1954 i viss mindre utsträckning begagnat
sig av ett utav ingenjörsvetenskapsakademiens kommitté för rekryteringsfrågor
utarbetat formulär till protokoll över sådan intervju, i vilket formulär
givits plats för anteckningar rörande vissa förhållanden av personlig
natur, som bland annat avsett frågor av det slag, varom i tidningsartikeln
förmäldes. Detta formulär — i allt väsentligt likalydande med det inom
statens järnvägar använda — hade vidare, efter beslut av postdirektören i
södra distriktet, under år 1955 och fram till den 7 april 1956 försöksvis
begagnats vid ett postkontor i Malmö, såvitt avsett anställningsintervjuer
med brevbäraraspiranter, därvid intervjuerna, som omfattat 123 sökande,
handhafts av kontrollören å postkontorets brevbärarexpedition. Anledningen
till att detta förfarande prövats hade enligt uppgift varit, att man
ansett en form av grovgallring av arbetssökande böra komma till stånd i
syfte att förhindra att, såsom tidigare i ett antal fall skett, för postarbete
olämpliga personer vunne anställning, vilka efter kort tid måste avskedas.
Enligt vad vederbörande kontrollör uppgivit hade han vid intervjuerna i
regel icke alls berört vissa av de i formuläret angivna förhållandena av mera
ömtålig personlig natur samt andra sådana förhållanden endast med stor
försiktighet. Från de arbetssökandes sida hade icke i något fall uttalats
missnöje med intervjuerna. Med hänsyn till nuvarande begränsade tillströmning
av sökande syntes, enligt uttalande av postdirektören i distriktet,
så detaljerade intervjuer som de nu ifrågavarande icke vara motive -

238

rade. Generalpoststyrelsen förklarade för sin del rörande handhavandet av
nämnda intervjuer, att styrelsen icke hade någon anledning betvivla att
samtalen letts med erforderlig takt och grannlagenhet.

Efter det järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen avgivit sina yttranden,
inkom i ärendet en skrift från Percy Franzén i Stockholm.

I särskilda till järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen den 30 mars
1957 avlåtna skrivelser anförde jag därefter följande.

De i ovannämnda tidningsartikel åsyftade anställningsintervjuerna ha,
enligt vad handlingarna utvisa, tillkommit i syfte att möjliggöra en utmönstring
redan från början av sådana arbetssökande, som av den ena eller
andra anledningen måste anses helt olämpliga för den sökta tjänsten. Att
en sådan utmönstring sker är uppenbarligen ett intresse såväl för de arbetssökande
som för arbetsgivaren. Mot ett förfarande att genom närmare
personligt samtal med vederbörande söka uppfånga nu avsedda fall kan
därför i och för sig icke riktas någon erinran.

Det ligger i sakens natur, att det kan förekomma fall, då det är nödvändigt
att i samband med anställningsförfarande i viss utsträckning beröra
en arbetssökandes personliga förhållanden. Huru gränsdragningen härvidlag
bör ske, kan måhända bland olika arbetsgivare vara föremål för delade
meningar. Såvitt angår staten som arbetsgivare bör i varje fall som princip
fasthållas, att upplysningar rörande en sökandes intima, personliga förhållanden
icke få avkrävas eller eljest infordras i vidare mån än som påkallas
för en objektivt riktig bedömning av hans förutsättningar att behörigen
fullgöra vad tjänsten kräver.

Vad som från denna utgångspunkt kan vara motiverat att utröna om
sökanden blir framförallt beroende av beskaffenheten av den tjänst, varom
fråga är, och de särskilda krav i fråga om personlig läggning och egenskaper,
som på grund därav måste ställas på innehavaren. Med hänsyn till
tjänsternas skiftande art och i övrigt föreliggande speciella omständigheter
kan denna fråga icke avgöras efter någon gemensam mall utan får bedömas
med hänsyn till vad som är påkallat för särskilda fall eller typer av fall.

Vid de nu ifrågavarande anställningsintervjuerna — vilka sedan ett antal
år tillämpats vid antagning av viss personal hos statens järnvägar och som
även under någon tid i begränsad utsträckning prövats inom postverket —
har kommit till användning ett protokollsformulär, som givit anledning till
antagande att vissa såsom ovidkommande och kränkande ansedda frågor
skulle framställas vid intervjuerna. I detta formulär, vilket synes ha utarbetats
med ledning av ett förslag som upprättats av en utav ingenjörsvetenskapsakademien
tillsatt kommitté, har sålunda givits plats för anteckningar
rörande förhållanden av intim personlig natur, avseende t. ex. antalet

239

barn utom äktenskap, den sjukdom vari föräldrarna avlidit, nykterhetsförhållandena
i föräldrahemmet, sökanden ådömda straff samt om sökanden
varit föremål för sociala åtgärder. De i formuläret upptagna rubriker, som
avsett nu berörda förhållanden, ha emellertid uteslutits i det formulär, som
järnvägsstyrelsen — inom vars verksamhetsområde anställningsintervjuer
av denna typ alltjämt praktiseras — avser att fortsättningsvis tillämpa.

I de avgivna yttrandena har framhållits, att formuläret icke vore ett
frågeformulär och att således direkta frågor enligt detsamma icke framställdes.
Vissa av de i formuläret upptagna förhållandena brukade överhuvudtaget
icke beröras vid intervjusamtalen, och det funnes icke anledning
förmoda att dessa icke letts med tillbörlig takt och grannlagenhet.
Järnvägsstyrelsen har för sin del därjämte hänvisat till att formuläret numera
omarbetats.

Såsom även järnvägsstyrelsen synes ha funnit äro enligt min mening de
i det förut brukade formuläret berörda personliga förhållandena, vilka härovan
exemplifierats, av den beskaffenhet att de regelmässigt icke böra
avhandlas vid förevarande slags intervjusamtal. Dessa förhållanden torde
nämligen — med ett undantag vartill jag strax skall återkomma — icke
kunna anses vara av relevans för nu ifrågakomna bedömning av sökandena.
Därtill kommer, att frågor, direkta eller indirekta, rörande dylika
förhållanden i allmänhet torde av vederbörande sökande med fog uppfattas
såsom ett stötande ingrepp i privatlivet. Att vid intervjuer av här berörda
slag ingå t. ex. på frågor, huruvida sökande är uppfostrad på barnhem och
om han har barn utom äktenskap eller att diskutera nykterhetsförhållandena
i föräldrahemmet måste, bortsett från alldeles speciella fall, sålunda
anses förkastligt.

När det gäller frågan huruvida en sökande varit lagförd för brott, måste
beaktas att det i vissa fall kan — med hänsyn till arten av den tjänst som
skall tillsättas — vara ett sakligt befogat intresse för arbetsgivaren att erhålla
upplysning därom. I allmänhet torde ansökningshandlingarnas innehåll
och hos tidigare arbetsgivare inhämtade upplysningar om sökandens
person göra särskilda frågor härom vid anställningsintervjun överflödiga.
Såsom även bestyrkes av vad från postverkets sida i ärendet uppgivits,
synes i praktiken i viss utsträckning förekomma — i varje fall om det på
grund av särskild omständighet finns anledning ifrågasätta vederbörandes
tidigare oförvitlighet — att sökande uppmanas att från polismyndigheten
i orten anskaffa s.k. strafflöshetsintyg. Frågan huruvida intyg av dylik
natur överhuvudtaget böra utfärdas eller under vilka förutsättningar så
bör ske är föremål för övervägande av den år 1956 tillsatta utredningen för
översyn av brottsregistreringen. Jag saknar därför anledning att här vidare
ingå på denna fråga.

T anslutning till vad förut sagts rörande vissa i formuläret angivna personliga
förhållanden kan anledning föreligga att särskilt beröra ett par

240

andra frågeställningar, som omförmälas i formuläret. Under rubriken ”Hälsoförhållanden”
har sålunda i formuläret enligt dess ändrade lydelse, vartill
motsvarighet funnits även i det hittills tillämpade formuläret, givits
plats för anteckningar rörande, bland annat, sökandens hälsotillstånd samt
sjukdomar i hans släkt. Huruvida med hänsyn till sökandens fysiska eller
psykiska hälsa hinder möter mot hans anställande är givetvis en fråga, som
i princip bör bedömas av läkare och icke av lekmän. Det saknas därför,
särskilt i de fall då läkarundersökning skall föregå anställning, i allmänhet
anledning att vid intervjusamtalen ingå på härmed sammanhängande förhållanden.
Om det t. ex. gäller tjänst, för vars fullgörande särskilda krav
måste ställas på innehavarens hälsa i visst eller vissa hänseenden (t. ex.
syn, hörsel, stark fysik), eller om sökanden företer någon fullt synlig defekt,
som kan tänkas inverka på hans förmåga att sköta tjänsten, kan det dock
icke anses opåkallat att frågan beröres redan vid dessa intervjusamtal. Det
måste emellertid understrykas, att det härvid icke bör förekomma, att
sökanden blir föremål för någon mera ingående utfrågning rörande genomlidna
sjukdomar och än mindre rörande sjukdomar i släkten.

Med anledning av en i formuläret intagen rubrik rörande sökandens innehav
av ”förtroendeuppdrag” må vidare i detta sammanhang påpekas, att
intervjuaren härigenom givetvis icke får föranledas utröna vederbörandes
politiska engagemang.

Formulärets innehåll har nu emellertid, enligt vad i ärendet uppgivits,
i åtskilliga hänseenden icke följts vid de anställningsintervjuer som ägt
rum. Vad därvid i själva verket förekommit kan icke avgöras utan en omfattande
och tyngande utredning. Med hänsyn till vad i remissyttrandena
upplysts rörande intervjuernas handhavande och då — frånsett ett av
min företrädare som JO år 1954 avgjort ärende rörande vissa intervjuer
med kvinnliga arbetssökande vid statens järnvägar — klagomål icke försports
från någon enskild sökande, har jag icke funnit ärendet påkalla
föranstaltande av sådan utredning.

Jag vill dock framhålla angelägenheten av att myndighet, inom vars
område anställningsintervjuer av detta slag må förekomma, ägnar förfarandet
fortlöpande tillsyn, så att de arbetssökandes personliga förhållanden
därvid icke blottställas i vidare mån än vad sakens beskaffenhet kräver och
behörig hänsyn till privatlivets helgd tillåter.

41. Handläggning av ärenden rörande släktnamn för barn,
vilkas föräldrar erhållit äktenskapsskillnad

Av handlingarna i ett genom klagomål av H. Svensson härstädes upptaget
ärende inhämtas följande.

I äktenskap mellan klaganden samt Eva Pettersson föddes sonen A

241

den 16 november 1945 och dottern B den 6 juli 1953. Äktenskapet upplöstes
genom Tjusts domsagas häradsrätts dom den 31 december 1954,
som vann laga kraft. I domen tillerkändes Eva vårdnaden om barnen.
Sedermera ingick Eva äktenskap med I. Husberg.

I en den 30 januari 1956 dagtecknad ansökan anhöllo makarna Husberg
hos statistiska centralbyrån, att A och B skulle få antaga släktnamnet
Husberg. I skrivelse den 7 mars 1956 begärde centralbyrån, att klaganden
skulle yttra sig om den föreslagna namnändringen. Klaganden bestred
i avgivet yttrande på anförda skäl ansökningen i vad gällde A samt förklarade
sig icke hava några erinringar mot att B antoge nytt släktnamn,
därest Eva vidginge att klaganden icke vore fader till barnet. Klagandens
yttrande bemöttes av Eva, som vidhöll att klaganden vore fader även
till B. I beslut den 16 maj 1956 godkände härefter centralbyrån släktnamnet
Husberg för A och B.

I en den 5 januari 1957 hit inkommen skrift hemställde klaganden om
undersökning, huruvida statistiska centralbyrån förfarit riktigt i namnärendet,
samt begärde att JO, om så ej vore fallet, måtte vidtaga de åtgärder,
till vilka saken kunde föranleda. Särskilt påtalade klaganden, att
han icke fått tillfälle bemöta vissa av Eva lämnade uppgifter och ej heller
erhållit underrättelse om centralbyråns beslut.

I infordrat yttrande anförde statistiska centralbyrån följande.

I egenskap av ensam vårdnadshavare för barnen hade Eva jämlikt 7 §
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn
varit behörig att göra ansökan om namnändring för barnen. Enligt sedan
gammalt tillämpad praxis brukade emellertid centralbyrån med skrivelse
enligt särskilt formulär bereda fadern till barnen tillfälle att yttra sig i
namnärendet. Så hade också skett i nu förevarande ärende. Ansökningshandlingarna
brukade kommuniceras med fadern endast om denne begärde
att få taga del av dem, vilket sällan inträffade. Enligt centralbyråns praxis
vid prövning av ansökningar av nu ifrågavarande beskaffenhet bifölles
ansökan om styvfaders namn för hustruns barn i tidigare äktenskap under
vissa förutsättningar, även om barnens fader motsatt sig namnändringen.
Det vore i första hand barnens rätt och intresse som centralbyrån
hade att beakta i dessa ärenden. Huruvida avseende fästes vid faderns
bestridande vore beroende på vilket intresse denne förut visat sina barn
och om han fullgjort sin underhållsskyldighet mot barnen. Hade han försummat
underhållsskyldigheten eller eljest ej visat intresse för barnen,
kunde en ansökan bifallas även mot hans vilja. Det kunde i detta sammanhang
nämnas, att ett påstående från fadern att han ej vore naturlig far
till barnet brukade av centralbyrån anses som ett indicium på att han
saknade intresse för att barnet behölle hans namn. Vore barnavårdsman

10 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrät tclse till 1968 års rikadan.

242

förordnad för barnen, brukade centralbyrån vidare begära yttrande från
denne om faderns förhållande till barnen. Enligt moderns uppgift hade
barnavårdsman dock ej funnits för barnen i förevarande fall. Vid ärendets
bedömande hade centralbyrån haft att väga de i ansökningen anförda
skälen, vilka voro de i ärenden av detta slag vanligen förekommande, mot
övriga föreliggande omständigheter. Av handlingarna framginge ej heller
att det, ehuru modern fått vårdnaden om barnen, funnes så stark samhörighet
mellan barnen och fadern, att de på grund därav borde behålla
hans namn. För utfående av utdömda underhållsbidrag hade införsel måst
tillgripas. Genom domen hade rätt till umgänge med barnen ej tillförsäkrats
fadern, och han hade ej ens påstått att han genom sådant umgänge,
gåvor eller på annat sätt visad uppmärksamhet ådagalagt intresse
för dem. Beträffande flickan hade han ifrågasatt sitt faderskap och under
viss förutsättning sagt sig ej hava något att erinra mot namnändring.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då syskon, som uppfostrades
tillsammans, i allmänhet borde ha samma efternamn, hade centralbyrån,
i överensstämmelse med tillämpad praxis, funnit de övervägande
skälen tala för bifall till ansökningen. Beträffande praxis ville centralbyrån
ytterligare omnämna att centralbyrån, såsom korrektiv mot en namnändring
i strid mot barnens intresse, tilläte barnet att vid myndig
ålder, om skälig anledning visades, återupptaga faderns släktnamn; samma
möjlighet hölles öppen, för den händelse fråga därom skulle bli aktuell
i samband med överflyttning av vårdnaden. Visades i ett namnärende, som
anhängiggjorts av vårdnadshavare för barn, tillräckliga skäl för antagandet
att vårdnadsfrågan inom viss tid komme att bli föremål för omprövning,
kunde detta föranleda uppskov med ärendets avgörande. Vid enbart ett
påstående om att det kunde bli ändring i vårdnadsfrågan kunde däremot
ej fästas avseende. Vid bifall till en ansökan om namnändring vore den
expedition som utfärdades ett namnbevis, som sökanden hade att utlösa.
Angående avslag underrättades sökanden genom brev. Centralbyrån hade
emellertid under övervägande huruvida icke, då fader till barn under
annans vårdnad yttrat sig i namnärende av förevarande slag, även fadern
borde underrättas om beslutet.

Klaganden inkom därefter med påminnelser.

I en till statistiska centralbyrån avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik följande.

Enligt 7 § förordningen den 5 december 1901 angående antagande av
släktnamn gäller, att för den som ej uppnått myndig ålder göres ansökan
om godkännande av nytt släktnamn av den eller dem, som hava vårdnaden
om honom. I ett fall av det slag varom nu är fråga, där efter skill -

243

nåd i föräldrarnas äktenskap vårdnaden om barnet tillkommer en av föräldrarna,
är det alltså denne som är behörig att göra ansökan om nytt
släktnamn för barnet. Förordningen uppställer icke något krav på att
ansökningen för att kunna bifallas måste biträdas av den andre av föräldrarna.
Dennes inställning till frågan om namnändring saknar visserligen
ingalunda betydelse, men prövningen av dessa ärenden, vilka helt visst
mången gång kunna vara ömtåliga, bör — såsom i olika sammanhang
uttalats (se bland annat första lagutskottets utlåtande nr 34/1949 s. 13—
14) — ske med huvudvikten lagd på att nå fram till ett avgörande, som kan
antagas främja barnets bästa.

I sitt yttrande har statistiska centralbyrån närmare redovisat sina överväganden
i det av klaganden påtalade fallet. Vad däri förekommit giver
mig icke anledning till någon erinran mot centralbyråns avgörande i sak.
Klagomålen och centralbyråns yttrande föranleda mig emellertid till följande
uttalanden rörande sättet för handläggning av ärenden av förevarande
slag.

Med hänsyn till vad ovan anförts om betydelsen av den andres av föräldrarna
inställning i namnfrågan och för att skapa garantier för ett allsidigt
bedömande bör — såsom i praxis också iakttages — tillfälle regelmässigt
beredas den av föräldrarna, som icke har vårdnaden om barnet,
att yttra sig i ärendet. Att därutöver kräva att beslutsmyndigheten städse
skall giva denne del av handlingarna i ärendet synes mig föra för långt.
Å andra sidan förefaller mig centralbyråns praxis, att kommunicera handlingarna
endast om vederbörande begär att få taga del av dem, icke helt
tillfredsställande. Fall måste kunna förekomma, där det för att säkerställa
ett riktigt avgörande är av betydelse att andre maken får tillfälle att yttra
sig över det förebragta materialet. I en sådan situation — som dock icke
kan anses ha förelegat i det av klaganden påtalade fallet — bör enligt
min mening kommunikation äga rum, även om maken icke själv begärt det.

Någon skyldighet är icke föreskriven för beslutsmyndigheten att lämna
underrättelse om ärendets utgång till annan än sökanden. Då emellertid
i ett fall av förevarande art även den av föräldrarna, som icke har vårdnaden
om barnet, i allmänhet måste anses äga ett befogat intresse att få
kännedom om ett beslut rörande barnets namn, finner jag det för min del
önskvärt att centralbyrån underrättar denne om ärendets utgång. Att
härvid, såsom centralbyrån synes överväga, göra skillnad på fall då vederbörande
yttrat sig och då han icke yttrat sig synes mig knappast motiverat.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

244

42. Fråga huruvida skolstyrelse ägt vid tillsättande av icke-ordinarie
folkskollärartjänst taga hänsyn till den omständigheten
att sökande levde i samvetsäktenskap

Av handlingarna i ett genom klagomål av fru Birgit S härstädes upptaget
ärende inhämtas följande.

Som sökande till tre år 1956 ledigförklarade icke-ordinarie folkskollärartjänster
vid Olof ströms folkskola anmälde sig, bland andra, folkskolläraren
L. O. I ett i ärendet av vederbörande folkskolinspektör avgivet yttrande
uppsattes O i första förslagsrummet. Tjänsterna tillsattes av folkskolestyrelsen
i Olofströms skoldistrikt vid sammanträde den 7 augusti 1956, därvid
styrelsen till innehavare av tjänsterna utsåg andra sökande än O.

Sedan O hos domkapitlet i Lund besvärat sig över folkskolestyrelsens
beslut, anförde styrelsen i enhälligt beslutat yttrande till domkapitlet
bland annat följande: Folkskolestyrelsen hade inhämtat att O, som vore
ogift, sammanbodde under äktenskapliga former med en ogift kvinna, med
vilken han hade barn. Detta förhållande vore av den art, att O icke kunde
anses lämplig som handhavare av barns fostran. Av en lärare måste fordras,
att hans livsföring vore sådan att mot denna icke kunde göras befogade
anmärkningar. En lärare borde i sin enskilda vandel vara ett föredöme för
eleverna, något som särskilt på mindre orter, där alla kände varandra, vore
ett oeftergivligt villkor. Folkskolestyrelsen hade vidare inhämtat, att O
haft vissa svårigheter att upprätthålla disciplin och att iakttaga föreskrivna
lektionstider. Även om dessa brister icke inverkat på hans tjänstgöringsbetyg,
vore de dock i förening med det förstnämnda förhållandet av den
art, att hänsyn till dem måste tagas i tillsättningsärendet. Folkskolestyrelsen
hemställde, att besvären måtte lämnas utan bifall.

I yttrande till domkapitlet avstyrkte jämväl folkskolinspektören bifall
till besvären. I yttrandet ifrågasattes, huruvida O med hänsyn till vad som
upplysts rörande hans livsföring kunde anses uppfylla kravet att vara känd
för hedrande vandel och huruvida en lärare med på angivet sätt ordnade
familjeförhållanden kunde anses lämplig att undervisa i kristendomskunskap,
samhällslära och sexualkunskap, då hans egen livsföring stode i
påtaglig strid mot de synpunkter, som måste framhållas vid undervisningen
i dessa ämnen. Oavsett 0:s poängmässiga överlägsenhet i meriter,
syntes förenämnda förhållande utgöra en så stark belastning för O, att han
borde ifrågakomma efter de sökande, som erhållit tjänsterna.

I avgivna påminnelser framhöll O, bland annat, att han från tidigare
tjänstgöring erhållit högsta vitsord i undervisningsskicklighet och vandel,
samt hävdade att vad som anförts rörande hans privata förhållanden vore
i sammanhanget ovidkommande och icke författningsenligt kunde få inverka
på bedömandet av vem som vore mest meriterad till tjänst av ifrågavarande
slag.

245

Domkapitlet utlät sig i utslag den 14 november 1956 sålunda: Vid
granskning av 0:s och de utsedda lärarnas meriter framgår, att O härutinnan
visserligen är överlägsen de utsedda lärarna, men då skolstyrelsen
anfört tungt vägande anmärkningar gentemot 0:s vandel, finner domkapitlet
i anledning härav ej skäl ändra skolstyrelsens ifrågavarande beslut,
varför domkapitlet lämnar de anförda besvären utan bifall.

Från detta utslag, som beslöts av fyra ledamöter, voro tre ledamöter
skiljaktiga och yrkade bifall till besvären. Enligt sistnämnda ledamöter
förelåg icke något förhållande, som kunde påkalla ändring av det poängmässiga
bedömandet.

Sedan O hos Kungl. Maj:t anfört besvär över domkapitlets utslag under
hemställan tillika att besvären upptoges till prövning utan hinder därav
att klagan över utslaget jämlikt föreskrift i folkskolestadgan icke finge
föras — därvid O framhöll bland annat att utslaget berörde en ur anställningssynpunkt
viktig principiell fråga — fann Kungl. Maj:t i utslag den 8
februari 1957 besvären icke kunna upptagas till prövning samt lämnade
0:s hemställan utan bifall. (I besvärsmålet upplystes, att O dåmera ingått
äktenskap.)

I en den 20 november 1956 hit inkommen skrift anförde Birgit S bland
annat: Birgit S vore den kvinnliga parten i målet. Det vore här fråga om
ett hederligt samvetsäktenskap. Hon vore änka och hade med sin framlidne
make tre minderåriga barn. Tillsammans med O hade Birgit S ett barn.
En vigsel skulle innebära en svår ekonomisk belastning. Efter domkapitlets
utslag kunde vilken skolstyrelse som helst vägra anställa O och Birgit S.
Det kunde icke vara rätt att en partisk instans som domkapitlet — där
en sak som den ifrågavarande bedömdes med av kyrkan förutfattad mening
— skulle få förstöra hela Birgit S:s framtid.

I en till Birgit S avlåten skrivelse anförde jag följande.

I § 18 mom. 1 folkskolestadgan angivas vissa allmänna villkor för vinnande
av anställning som folkskollärare. Sålunda erfordras bland annat, enligt
vad under a) sägs, att vara medlem av svenska kyrkan och känd för
hedrande vandel samt äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet,
som ungdomens ledning kräver.

I § 19 mom. 5 lämnas föreskrifter om de befordringsgrunder, som skola
gälla vid uppgörande av förslag till ledig tjänst som ordinarie lärare; dessa
befordringsgrunder avse dels undervisningsskicklighet m.m., dels ådagalagda
kunskaper och färdigheter, dels ock längden av tidigare tjänstgöring.

I fråga om tillsättande av icke-ordinarie lärartjänst stadgas i § 24 mom.
1, att till innehavare av sådan tjänst skall utses den, som med tillämpning

246

av befordringsgrunderna i § 19 mom. 5 prövas mest meriterad till densamma.

I förevarande fall har en sökande till icke-ordinarie lärartjänst förbigåtts
vid tillsättandet, oaktat han enligt de särskilda, i folkskolestadgan angivna
befordringsgrunderna varit den mest meriterade. Grunden härtill har utgjorts
av det förhållandet att, enligt vad skolstyrelsen inhämtat, vederbörande
såsom ogift sammanbodde under äktenskapliga former med en kvinna,
med vilken han hade barn. Inom skolstyrelsen har nyssnämnda omständighet
ansetts vara av den art, att sökanden icke kunde anses lämplig som
handhavare av barns fostran, och domkapitlet har, enligt vad av dess utslag
framgår, funnit förhållandet innebära att sökanden icke kunde anses
uppfylla villkoret att vara känd för hedrande vandel.

Det ligger i sakens natur, att olika meningar kunna hysas om vad som
bör inläggas i det allmänt formulerade kompetenskravet att vara känd för
hedrande vandel och att äga erforderlig karaktärsstadga. De värderingar,
som härvidlag göras, sammanhänga i viss mån med allmänna moraluppfattningar,
däri förskjutningar inom samhället ske från tid till annan. Den
omständigheten att man och kvinna sammanleva i fri förbindelse framstår
väl t. ex. enligt nutida åskådning såsom långt mindre anmärkningsvärt än
vad fallet var för blott några decennier tillbaka. Att vederbörande på antytt
sätt ordnat sina personliga förhållanden kan givetvis grunda sig på en
fullt ärlig övertygelse, som även ur samhällets synpunkt är förtjänt av respekt
och som ingalunda kan motivera omdömet att parterna skulle vara
mindre aktningvärda än de, som i sedvanlig ordning ingått äktenskap.

Det går emellertid icke att bortse från att sammanlevnad i en fri förbindelse
icke uppfattas på samma sätt av alla medborgare. För många
framstår ett samvetsäktenskap såsom stridande mot deras livsuppfattning.
Härtill kommer att bedömningen av denna fråga påverkas av olika förhållanden,
t. ex. beskaffenheten av de uppgifter i samhället som ankomma
på den ene eller andre kontrahenten i den fria förbindelsen. Även den plats,
där parterna äro bosatta, inverkar på bedömningen. I en storstad torde
saken ofta icke framstå på samma sätt som i ett litet samhälle på landet.

När det gäller tillsättande av tjänst som folkskollärare är det i ett fall
som det förevarande i och för sig naturligt, att avseende fästes vid den uppfattning,
som allmänt råder inom orten rörande lämpligheten av att läraren
lever i samvetsäktenskap. Härvid är att beakta, att det för föräldrar, vilka
anse en sådan sammanlevnad oförenlig med deras egen livsuppfattning,
måste framstå som stötande att tvingas låta sina barn fostras av lärare,
som av angiven anledning enligt deras mening icke kan uppställas som föredöme
för barnen. Detta förhållande är givetvis i sin tur ägnat att försvåra
ett önskvärt gott samarbete mellan hem och skola, liksom det ofördelaktigt
kan inverka på själva undervisningsarbetet i skolan. Vad nu sagts talar
otvivelaktigt för att vid tillämpningen av det i folkskolestadgan intagna

247

allmänna kompetenskravet att sökande skall vara känd för hedrande vandel
visst avseende fästes vid vad som i nu avhandlat hänseende är den
allmänna meningen inom orten. I den omständigheten att skolstyrelse är
en i demokratisk ordning vald församling ligger utan tvivel en betryggande
garanti för att bedömningen i det enskilda fallet också sker i överensstämmelse
härmed.

Även om olika meningar kunna råda om huru stor vikt som i förevarande
fall, i betraktande av omständigheterna, bort tillmätas det förhållandet
att sökanden levde i samvetsäktenskap, anser jag dock med hänsyn till
vad ovan anförts uppenbart, att det icke kan läggas skolstyrelsen i Olofström
till last såsom fel att den för sin del funnit nyssberörda omständighet
utgöra en brist i vederbör andes allmänna lämplighet för tjänsten och följaktligen
förbigått denne, oaktat han i merithänseende var överlägsen sina
medsökande.

Vad härefter angår domkapitlets besvärsprövning synes det mig följdriktigt,
att domkapitlet vid sitt avgörande funnit sig böra fästa synnerligt
avseende vid vad en enhällig skolstyrelse uttalat i en fråga av förevarande
beskaffenhet. Jag finner därför anmärkning icke heller kunna riktas mot
domkapitlet för dess ställningstagande i saken.

43. Fråga om vilken hänsyn som kan tagas till prästs egna samvetsbetänkligheter
mot kyrklig vigsel av frånskild

Enligt uppgift i en tidningsartikel den 26 juli 1957 skulle vice kyrkoadjunkten
Lars Hartman i Eskilstuna Klosters församling i ett fall ha
vägrat att förrätta kyrklig vigsel på den grund att den ena av kontrahenterna
var frånskild.

På anmodan av mig avgav Hartman yttrande i anledning av tidningsartikeln.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande uttalanden.

Enligt 4 kap. 3 § giftermålsbalken är präst i den församling, av vilken
endera av kontrahenterna i ett tillämnat äktenskap är medlem, skyldig att
på deras begäran förrätta kyrklig vigsel. Någon rätt för prästmannen att
härvid pröva förekomsten av andra vigselhinder än dem, som angivas i
giftermålsbalken, kan — såsom även i rättstillämpningen fastslagits — icke
anses föreligga. I enlighet härmed innebär vägran att på annan än nu
nämnd grund förrätta vigsel ett åsidosättande av tjänsteplikt och måste
sålunda vara att bedöma som tjänstefel. Härom har Hartman ock förklarat
sig vara medveten.

248

I sitt yttrande har Hartman framhållit, att nu berörda skyldighet
mången gång komme i konflikt med kristen äktenskapsuppfattning, särskilt
när någon av parterna förut varit gift och maken i det tidigare äktenskapet
fortfarande vore i livet. Hartman kunde därför väl tänka sig fall,
då han till åtlydnad för Guds Ord, som han genom prästlöftet förbundit
sig lyda, skulle nödgas vägra förrätta vigsel och sålunda göra sig förvunnen
till tjänstefel. Varken i det nu ifrågavarande fallet eller eljest
hade Hartman dock vägrat att förrätta vigsel. I detta fall — som avsåg
en per telefon till Hartman framställd begäran om vigsel, därvid på hans
fråga upplystes att den ena av kontrahenterna var frånskild — hade Hartman
endast uttalat, att han hade vissa betänkligheter mot vigsel men att
han vore villig att närmare diskutera saken vid ett personligt sammanträffande.
Det syntes honom svårligen kunna hävdas, att han därigenom
åsidosatt sin tjänsteplikt.

Av Hartmans uppgifter framgår sålunda, att han — i motsats till vad i
tidningsartikeln uppgivits, vilket föranlett min remiss till honom — icke
vägrat att på nu angiven grund förrätta vigsel. Jag finner därför ärendet
i denna del icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Vad Hartman i övrigt uppgivit rörande sin befattning med det ifrågavarande
vigselärendet ger mig emellertid anledning framhålla följande
allmänna synpunkter.

Den pliktkollision mellan vad borgerlig lag stadgar och vad avlagt
prästlöfte bjuder, som stundom anses föreligga och som Hartman jämväl
åberopat som skäl för sina betänkligheter mot att förrätta vigsel av frånskild,
har i olika sammanhang föranlett förslag om viss uppmjukning av
den sedan länge gällande skyldigheten att utan prövning av det tillämnade
äktenskapets religiösa eller etiska berättigande verkställa begärd vigsel.
Dessa förslag ha emellertid icke föranlett lagändring. Samvetsbetänkligheter
av detta slag, vilka jag givetvis i och för sig fullt respekterar, kunna
sålunda enligt nu gällande ordning — med hänsyn till kyrkans ställning av
statskyrka och innehållet i gällande, med kyrkomötets godkännande tillkomna
lagbestämmelser — icke berättiga en vigselförrättare vare sig att
vägra vigsel eller ens att såsom villkor för sin medverkan härvid uppställa
krav på att erhålla närmare kännedom om förhållandena kring det upplösta
äktenskapet för att därigenom kunna pröva, huruvida förrättande av
vigsel i det föreliggande fallet kan vara förenligt med kyrkans lära, såsom
prästen uppfattar den. I sin själavårdande verksamhet må han visserligen
äga inbjuda till samtal i hithörande frågor. Att sådant kommer till stånd
får dock icke krävas som förutsättning för vigsel. Ett uttalande av präst
att han hyser principiella betänkligheter mot att viga frånskild är otvivelaktigt
grundat på en moralisk värdering, som av den vigselsökande kan
uppfattas såsom stötande och som är helt ovidkommande för bedömande
av dennes rätt att erhålla kyrklig vigsel. Envar som mottagit en allmän

249

befattning måste anses ha åtagit sig att fullgöra de funktioner, som enligt
lag följa därmed. Ett behörigt fullgörande av sålunda åtagen tjänsteförpliktelse
kräver enligt min mening att befattningshavaren avhåller sig
från att yppa betänkligheter häremot, om dessa kunna uppfattas såsom
stötande av den, som genom att påkalla tjänsteförpliktelsen icke begärt
annat än vad som enligt lag tillkommer honom.

Med dessa uttalanden — som jag upptog i en till Hartman den 7 september
1957 avlåten skrivelse och som jag hoppades att Hartman komme att
framdeles skänka tillbörligt beaktande — var ärendet av mig slutbehandlat.

Mina i skrivelsen till Hartman gjorda allmänna uttalanden rörande
prästs skyldighet att viga frånskild ha berörts av kyrkolagsutskottet vid
1957 års kyrkomöte vid behandling av en väckt motion rörande utredning av
frågan om rätt till befrielse för präst från skyldighet att viga, då detta
stode i strid med kyrklig ordning.

Efter att ha återgivit mina uttalanden ävensom vissa vid 1915 års kyrkomöte
av dåvarande justitieministern Hasselrot gjorda uttalanden i ämnet
— därvid Hasselrot framhöll bland annat att det icke torde kunna förmenas
själasörjaren att på ett för en själasörjare värdigt sätt för vederbörande
framhålla de betänkligheter, som enligt hans mening kunde resa
sig mot det tilltänkta äktenskapet — har kyrkolagsutskottet anfört följande
(betänkande nr 14 s. 11 o. f.): Det uttalande av riksdagens JO, som
ovan återgivits, har enligt utskottets mening skärpt angelägenheten av att
frågan om vigselskyldigheten snarast upptages till behandling och avgörande.
Vad JO anfört står i uppenbar strid mot justitieministerns yttrande
vid 1915 års kyrkomöte, vilket yttrande utan tvivel medverkade till att
kyrkomötet lämnade sitt samtycke till de ovan angivna lagbestämmelserna.
Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att klarhet skapas
rörande vad präst i förevarande avseende har att iakttaga.

I det av mig upptagna ärendet ansåg jag tillfyllest med att i anslutning
till det aktuella fallet göra ett kortfattat uttalande om vad som i enlighet
med gällande rätt måste anses ingå i prästs vigselskyldighet (det rättsliga
läget härutinnan är närmare belyst i ett av hovrätten för Västra Sverige
år 1952 avgjort mål, jfr ämbetsberättelsen 1953 s. 12 o.f.). Det är visserligen
icke fullt klart i vilket hänseende kyrkolagsutskottet ansett mitt uttalande
stå i strid mot vad dåvarande justitieministern år 1915 yttrat i
saken. Jag antar emellertid, att utskottet närmast åsyftat vad jag uttalat
om den hänsyn som kan tagas till prästs egna samvetsbetänkligheter mot
kyrklig vigsel av frånskild.

Jag har för min del svårt att förstå, att vad jag i nämnda hänseende

250

anfört skulle på något sätt vara oförenligt med det av utskottet åberopade
yttrandet vid 1915 års kyrkomöte. Enligt min mening kan dåvarande
justitieministern med sitt yttrande icke ha avsett annat än, såsom ordalagen
giva vid handen, att det står präst fritt att i egenskap av själasörjare
framföra sina betänkligheter mot tilltänkt vigsel. Något hinder
att så göra föreligger icke heller enligt min uppfattning. I mitt uttalande
i ärendet framhöll jag också uttryckligen att präst i sin själavårdande
verksamhet äger inbjuda till samtal i hithörande frågor. Vad präst äger
företaga i sin själavårdande verksamhet och vad han är pliktig fullgöra
såsom vigselförrättare får emellertid icke förblandas. Eftersom med prästtjänsten
är förenad skyldighet att viga — utan rätt för prästen att pröva
förekomsten av andra hinder än dem som angivas i giftermålsbalken —
lärer denna skyldighet icke kunna göras praktiskt illusorisk genom att
prästen, då han anmodas förrätta vigsel, framhåller sina personliga samvetsbetänkligheter
däremot eller måhända t. o. m. sitt direkta ogillande avvigseln
och såmedelst förmår den vigselsökande att frånfalla sin begäran.
Härutinnan kan enligt min mening präst icke göra anspråk på någon särställning
i förhållande till andra innehavare av allmänna tjänster, vilka
äro skyldiga att på begäran av rättssökande, oavsett huruvida detta överensstämmer
med deras personliga övertygelse om vad som i det särskilda
fallet är riktigt eller lämpligt, vidtaga i lag klart angivna åtgärder. Det
saknas stöd för antagande att dåvarande justitieministern med sitt berörda
yttrande avsett att förfäkta en härifrån avvikande mening. Den
uppfattning som av mig hävdats innebär icke att det skulle föreligga något
hinder för präst att med utgångspunkt från bibelns lära såsom själasörjare
upptaga samtal med vigselsökande rörande det etiskt eller religiöst berättigade
i det tillämnade äktenskapet. Av den lagfästa skyldigheten att vaga
följer emellertid enligt min mening, att prästen vid sådant samtal — som
icke får uppställas såsom villkor för vigsel eller eljest i någon form påtvingas
den vigselsökande — har att avhålla sig från att ge uttryck för
en å egna samvetsbetänkligheter grundad önskan att slippa våga.

Beträffande frågan om vilken hänsyn som bör tagas till prästs egna
betänkligheter mot kyrklig vigsel av frånskild vill jag slutligen återgiva
ett uttalande av kyrkolagsutskottet vid 1915 års kyrkomöte i anledning av
en motion av kyrkoherden V. Larsson om sådan ändring i de föreslagna
och av kyrkomötet godkända bestämmelserna om kyrklig vigsel, att ”i
intet fall må präst kunna tvingas att våga en frånskild”. Utskottet anförde:
”Utskottet vill tillägga, att den pliktkollision, vari prästen vid varje särskilt
fall, då hos honom framställes begäran om vigsel för en frånskild, skulle
finna sig försatt, om motionärens förslag vunne beaktande, synes vara
svårare än då han, enligt såväl nu gällande som av Kungl. Maj:t föreslagen
lag, har att, utan tillfälle till val, på ämbetets vägnar förrätta dylik
vigsel.”

251

Vid frågans behandling vid 1915 års kyrkomöte yttrade biskopen Gottfrid
Billing bland annat: ”Varför kan jag icke vara med om den av herr
Larsson anvisade vägen? Jo, i samvetsbefrielsens namn kan jag icke vara
med om den. Den avser att giva samvetsfrihet, men jag tror det icke kunna
förnekas, att den skulle i stället lägga ett samvetstvång på våra präster.
Ty den innebär, att det skall vara den enskilde prästens skyldighet — det
måste så vara, när det är hans rättighet att kunna neka vigsel. Om det
däremot är lagen, som ålägger honom att förrätta vigselakten, så är icke
hans förrättning en hans personliga tros- eller bekännelsehandling, utan
han utför den blott såsom ett redskap för samhället, ungefär så, som jag
gör, när jag skriver under ett skilsmässobrev. Således tror jag och är viss
om, att den av herr Larsson angivna vägen skulle framkalla oändligt
mycket svårare samvetsbetänkligheter i praxis, än om prästen är skyldig
att såsom samhällets tjänare utföra gärningen.”

44. I kyrkomusikerdistrikt har, vid sidan av tjänst såsom organist,
anställts församlingsmusiker med uteslutande uppgift att utföra
orgelmusik och att svara för orgelvård. Fråga huruvida en sådan
ordning överensstämmer med kyrkomusikerstadgan. Tillika fråga
huruvida av domkapitel fastställd instruktion för organisten
står i strid mot nämnda stadga

Enligt 1 § kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 skola rikets stift vara
indelade i kyrkomusikerdistrikt, därvid varje territoriell församling i regel
skall utgöra ett distrikt.

I 2 § stadgas, bland annat, att i varje kyrkomusikerdistrikt skall finnas
en organisttjänst eller en kantorstjänst, dock att i distrikt, där de kyrkomusikaliska
arbetsuppgifterna äro av ringa omfattning och där kantorstjänst
av vissa skäl ej lämpligen kan inrättas eller bibehållas, i stället en
orgelspelare må anställas, att i distrikt, där de kyrkomusikaliska arbetsuppgifterna
så kräva, kan vid sidan av tjänst såsom organist eller kantor, efter
medgivande av Kungl. Maj:t, inrättas en eller flera biträdande kyrkomusiker
tjänster samt att för särskilda kyrkomusikaliska uppgifter må anställas
annan kyrkomusiker än ovan sagts (församlingsmusiker), å vilken
stadgan dock ej äger tillämpning.

Enligt 7 § skall domkapitlet fastställa instruktion för varje kyrkomusikertjänst,
efter det kyrkorådet upprättat förslag därtill.

I fråga om organists åligganden lämnas i 10 § vissa föreskrifter rörande
hans tjänstgöring vid gudstjänster och kyrkliga förrättningar in. m. Enligt
dessa föreskrifter åligger organist att leda församlingssången samt utföra
musik å orgel samt att, bland annat, främja intresset för kyrkosången inom

252

distriktet och att undervisa konfirmander i psalmsång. Organist är skyldig
fullgöra de sålunda angivna åliggandena, såvida ej vissa av dem enligt
instruktion skola fullgöras av annan kyrkomusiker.

Vidare ankommer på organist enligt 11 § vissa uppgifter beträffande
orgelvård m.m., varjämte han enligt 12 § har att i närmare angiven omfattning
meddela fri musikundervisning åt ungdom. Denna undervisning
skall avse att bibringa eleverna en elementär musikteoretisk allmänbildning
samt att meddela dem, som ha förutsättning därför, undervisning i instrumentalmusik
och sång.

Sedan domkapitlet i Stockholm förordnat, att Engelbrekts församling
skulle utgöra ett kyrkomusikerdistrikt och att tjänstetypen i distriktet
skulle vara organisttjänst, hemställde kyrkorådet i församlingen i en den
12 juli 1955 till domkapitlet inkommen skrivelse, att domkapitlet måtte
fastställa ett av kyrkorådet upprättat förslag till instruktion för organisten.

I samband därmed fastställde kyrkorådet instruktion för innehavaren
av en församlingsmusikertjänst i Engelbrektskyrkan. Enligt denna instruktion
skall församlingsmusikem i viss närmare angiven omfattning utföra
musik å orglarna samt svara för orgelvård m. m.

Genom resolution den 15 december 1955 fastställde domkapitlet instruktion
för organisten, därvid i instruktionens ingress angavs, att för den med
tjänsten förenade kyrkomusikaliska verksamheten skulle gälla bestämmelserna
i kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 samt vad i instruktionen stadgades.

Av intresse i förevarande sammanhang äro vissa i instruktionen intagna
bestämmelser rörande tjänstgöringens allmänna inriktning samt bedrivandet
av den fria musikundervisningen. I § 1 stadgas sålunda, att organistens
tjänstgöring skall väsentligen vara inriktad på kyrkosången och att organisten
skall verksamt beflita sig om dess förkovran och tjänstgöra som
ledare för kyrkokören och koralkören. I § 6 sägs, att den fria musikundervisningen
skall inriktas på att skapa en församlingens egen ungdoms- eller
gosskör.

Över domkapitlets beslut att fastställa instruktionen anförde en församlingsmedlem
besvär hos Kungl. Maj:t, som genom utslag den 20 augusti
1956 fann besvären icke kunna upptagas till prövning.

I en den 31 december 1956 hit inkommen skrift anförde Kyrkomusikernas
riksförbund följande: I två hänseenden stode instruktionen för organisten
i strid mot kyrkomusikerstadgan. Föreskriften i instruktionens § 1 att
organistens tjänstgöring väsentligen skulle vara inriktad på kyrkosången
gåve vid handen, att uppgiften att svara för orgelmusik och orgelvård ej
alls komme att åvila organisten utan i stället skulle ankomma på församlingsmusikern.
Förbundet förmenade, att skyldigheten att utföra musik å

253

orgel vore en så integrerande del av organisttjänsten att den ej kunde överlåtas
på församlingsmusiker eller annan befattningshavare. Det kunde icke
vara avsett att all orgelmusik i församlingskyrkan skulle utföras av församlingsmusiker,
som enligt kyrkomusikerstadgan kunde anställas blott för
särskilda kyrkomusikaliska uppgifter. Beträffande därefter den fria musikundervisningen
omfattade denna enligt kyrkomusikerstadgan även undervisning
i instrumentalmusik. Instruktionen gåve emellertid icke utrymme
härför.

I skriften anförde förbundet vidare: Uppdelningen av arbetsuppgifterna
på sätt som skett eller att en befattningshavare svarade för orgelmusiken
och en annan för kyrkosången hade motiverats av önskan att bibehålla den
höga standarden i kyrkomusikaliskt hänseende i församlingen. Förbundet
hade givetvis förståelse härför men hyste allvarliga betänkligheter mot att
kyrkomusikerstadgan åsidosattes och att därigenom uppgiften att utföra
orgelmusik i Engelbrektskyrkan kunnat anförtros församlingsmusiker, som
tillsatts utan ansökningsförfarande. Om organisttjänsten inrättades i överensstämmelse
med kyrkomusikerstadgans föreskrifter, kunde givetvis förväntas
ett betydande antal kvalificerade sökande. Dessa hade nu förlorat
varje möjlighet att söka tjänsten. Då det kommit till förbundets kännedom
att man även inom andra församlingar i Stockholm avsåge att tillämpa
liknande ordning, hade förbundet funnit betydelsefullt att få frågan om
lagligheten av ifrågavarande instruktion prövad.

I anledning av klagoskriften avgav domkapitlet yttrande, vid vilket fanns
fogat särskilt yttrande från kyrkorådet i församlingen. Förbundet inkom
därefter med påminnelser.

Enligt 10 § 1 mom. kyrkomusikerstadgan kunna vissa av de kyrkomusikaliska
åligganden, som enligt vad i 2—5 mom. sägs ankomma på organist
— innefattande skyldighet att i olika avseenden svara för den sångliga
verksamheten och att utföra orgelmusik — genom stadgande i instruktion
uppdragas åt annan kyrkomusiker. Denna delegationsrätt synes mig, i
betraktande av organisttjänstens konstruktion och den ledande ställning
organisten uppenbarligen avsetts skola intaga i fråga om den kyrkomusikaliska
verksamheten inom distriktet, icke vara avsedd att givas den innebörd
att organistens åligganden som orgelmusiker skulle kunna i samtliga hänseenden
överflyttas på annan.

Den i § 1 i instruktionen för organisttjänsten i Engelbrckts kyrkomusikerdistrikt
gjorda bestämningen att organistens tjänstgöring skall väsentligen
vara inriktad på kyrkosången innebär tydligen icke heller en delegation avnyss
angiven generell omfattning. Av vad i ärendet upplysts rörande anställandet
av en församlingsmusiker med uteslutande uppgift att ägna sig åt

254

orgelmusiken synes visserligen framgå, att arbetsuppgifterna härutinnan
huvudsakligen avsetts skola ankomma på denne och icke på organisten.
Varken instruktionens avfattning eller vad eljest förekommit torde emellertid
kunna anföras som stöd för den meningen att instruktionen skulle
fritaga organisten från skyldighet att, i den mån hans övriga arbetsuppgifter
så medgiva, utföra orgelmusik i enlighet med vad i kyrkomusikerstadgan
sägs eller att svara för orgelvården.

Därest arbetsuppgifterna inom ett kyrkomusikerdistrikt äro av den omfattning,
att åliggandet att utföra orgelmusik icke huvudsakligen anses
kunna fullgöras av organisten, synes mig avsikten med kyrkomusikerstadgans
bestämmelser vara, att särskild tjänst som biträdande kyrkomusiker
som regel inrättas, därvid uppdelningen mellan tjänsteinnehavarnas åligganden
kan mera bestämt angivas i instruktionerna för vederbörande tjänster.
Frågan huruvida det är stridande mot nämnda stadga att — såsom i förevarande
fall skett — i stället för biträdande kyrkomusiker anställa en församlingsmusiker,
som helt skall ägna sig åt orgelmusiken i distriktet och å
vilken stadgan icke är tillämplig, kan måhända vara föremål för delade
meningar. Vilken uppfattning man härutinnan än må hysa synes mig dock
en sådan ordning, under förutsättning att den är till gagn för den kyrkomusikaliska
verksamheten — vilken förutsättning i detta fall tydligen är
för handen — i allt fall icke kunna stå i sådan strid mot kyrkomusikerstadgan
att beslut härom kan läggas vederbörande till last som tjänstefel.

Vad härefter angår bestämmelsen i § 6 att den fria musikundervisningen
skall inriktas på att skapa en församlingens egen ungdoms- eller gosskör kan
denna bestämmelse enligt min mening icke givas den av förbundet antagna
innebörden eller således att bestämmelsen icke skulle giva utrymme för
undervisning i instrumentalmusik, lika litet som jag kan finna att vad
kyrkomusikerstadgan i övrigt angiver rörande ramen för den fria musikundervisningen
därigenom skulle rubbas.

Under hänvisning till det anförda, som jag upptog i en till förbundet avlåten
skrivelse, fann jag klagomålen icke föranleda vidare åtgärd från min
sida.

45. God man, som förordnas att bevaka allmänna arvsfondens
rätt vid boutredning, äger rätt till ersättning för
uppdraget av arvsfonden även om arvsfonden
icke erhållit del i boet, m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten H. Fossenius i
Malmö härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Förra väverskan Elna Persson från Västra Alstads socken i Malmöhus

255

län avled den 28 februari 1953. Hon var ogift och efterlämnade inga arvsberättigade
släktingar. Enligt ett av henne och en tidigare avliden syster
upprättat inbördes testamente skulle, sedan båda syskonen avlidit, kvarlåtenskapen
tillfalla fem kusiner till dem såsom universella testamentstagare.
Tillgångarna i boet efter Elna Persson uppgingo till 31 900 kronor 10
öre, däribland en fastighet, som upptogs till 6 700 kronor, och banktillgodohavanden
å cirka 24 400 kronor. Skulderna belöpte å 1 866 kronor 91 öre.

I mars 1953 hemställde testamentstagarna hos Oxie och Skytts domsagas
häradsrätt, att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman,
samt föreslogo för uppdraget advokaten Leo Lenfeldt i Malmö.

Med anledning av vad som framkom genom denna ansökan förordnade
häradsrätten den 18 april 1953, under ordförandeskap av tingsnotarien
Paul-Eric Paulson, klaganden att såsom god man företräda allmänna arvsfonden
vid boutredningen efter Elna Persson. Efter klagandens hörande
förordnade häradsrätten vidare samma dag, med bifall till ansökningen, att
dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman, och utsåg
Lenfeldt att i sådan egenskap handha förvaltningen.

Testamentet blev den 4 september 1953 godkänt av kammaradvokatfiskalsämbetet
å allmänna arvsfondens vägnar.

Sedan klaganden slutfört sitt uppdrag som god man — till fullgörande
varav klaganden bland annat närvarit vid bouppteckning efter Elna Persson
i maj 1953 — hemställde klaganden hos Lenfeldt om arvode å 150
kronor att utgivas av dödsboet. Lenfeldt, som ansåg betalningsskyldigheten
icke åvila dödsboet, översände klagandens arvodesräkning till kammaradvokatfiskalsämbetet.
Ämbetet, där ärendet handlades av advokatfiskalen
hos kammarkollegiet Erik Jolin, förklarade emellertid, att klagandens åtgärder
borde bekostas av dödsboet.

Den sålunda uppkomna meningsskiljaktigheten föranledde en långvarig
skriftväxling mellan ämbetet, företrätt av Jolin, samt klaganden och Lenfeldt.
Därunder uppkom fråga om att klaganden skulle söka utfå sitt arvode
av dödsboet genom rättegång och att allmänna arvsfonden skulle
svara för klagandens kostnader å målet. I denna del förekom i huvudsak
följande.

I skrivelse till klaganden den 5 februari 1954 anförde advokatfiskalsämbetet,
att arvsfonden kunde vara beredd att betala eventuella rättegångskostnader
endast under förutsättning, att klaganden i en sådan rättegång
underställde sina skriftliga yttranden ämbetets granskning samt i
övrigt så vitt ske kunde konfererade med ämbetet. Sedan klaganden till
svar därå meddelat, att han icke vore beredd att väcka talan mot dödsboet
”för arvsfondens räkning” med mindre han erhölle garantier för att han
hölles skadeslös för samtliga kostnader i samband med rättegången, anförde
ämbetet i skrivelse den 18 mars 1954, att — under förutsättning att
klaganden vid utförandet av sin talan uteslutande tjänade arvsfondens

256

intressen — hinder icke förelåge mot att klagandens kostnader ersattes av
det allmänna i händelse målet skulle förloras. Med brev den 23 april 1954
översände därefter klaganden till ämbetet ett utkast till stämningsansökan
i saken. Klaganden diskuterade i brevet den grund, som lämpligen borde
åberopas för käromålet, samt hävdade därvid bland annat, att varken i
lag eller i rättspraxis funnes stöd för den av ämbetet hävdade uppfattningen,
att dödsbo principiellt vore skyldigt att ersätta dödsbodelägares
kostnader för inställelse vid bouppteckning. Vidare anförde klaganden, att
han förutsatte, att ämbetets åtagande att ersätta honom för hans kostnader
i målet även omfattade de rättegångskostnader som han kunde förpliktas
utgiva till dödsboet för den händelse detta vunne målet. I svarsskrivelse
den 3 juli 1954 framhöll ämbetet, att utkastet syntes kunna användas
såsom stämning även om det icke vore uttömmande i sin argumentering.
Efter att ha utvecklat vissa synpunkter, som syntes böra framdragas
i målet, anförde ämbetet vidare: Då av klagandens brev syntes framgå,
att klaganden icke själv vore övertygad om riktigheten av sin talan utan
snarare syntes vara böjd att godtaga motpartens åsikter, ville ämbetet icke
animera klaganden till den ifrågasatta rättegången. Denna borde anhängiggöras
endast om klaganden fullt godtoge de av ämbetet framförda meningarna.
I brev den 9 juli 1954 genmälde klaganden, att ämbetet syntes
ha missförstått honom. Hans brev av den 23 april 1954 kunde ej tolkas på
det sättet, att klaganden icke skulle bemöda sig om att söka föra rättegången
till ett för ämbetet lyckligt slut. Om rättegång skulle anhängiggöras,
begärde klaganden ett reservationslöst besked att ämbetet svarade
för samtliga kostnader. Till svar därå anförde ämbetet i skrivelse den 11
december 1954 följande: Ämbetet finge meddela, att ämbetet — för den
händelse klaganden anhängiggjorde rättegång mot dödsboet för ut fående
av ersättning för godmansuppdraget samt denna rättegång mot förmodan
skulle gå klaganden emot — icke syntes kunna åläggas att gälda klagandens
rättegångskostnader. Ämbetet ansåge sig i dylikt fall heller icke böra
föranstalta om utanordnande av det ådömda kostnadsbeloppet av arvsfondens
medel, då rättegången helt avsåge klagandens egna intressen.

Med anledning av detta besked fann klaganden sig böra avstå från den
tilläinnade rättegången samt hemställde hos kammarkollegiet, att kollegiet
måtte föranstalta om utbetalande till klaganden av dels godmansarvode
med förut fordrade 150 kronor och dels ersättning för stämningsansökningens
uppsättande jämte förberedande genomgång av juridisk litteratur
m. in. med 125 kronor.

Sedan framställningen av kollegiet överlämnats till ämbetet för åtgärd,
meddelade ämbetet, alltjämt företrätt av Jolin, den 27 maj 1955 det beslut
att, då ersättningen skulle utgå av dödsboets behållning men på grund av
godkänt testamente icke någon del av behållningen tillgodoförts arvsfonden,
ämbetet funne sig icke kunna bifalla ansökningen.

257

Över beslutet anförde klaganden besvär.

Enligt ämbetsskrivelse den 8 februari 1957 från finansdepartementet
fann Kungl. Maj:t besvären icke föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än
att Kungl. Maj:t, med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter,
tillerkände klaganden ersättning med yrkade 275 kronor samt
anbefallde statskontoret att till klaganden utbetala ifrågavarande belopp
med 150 kronor från andra och 125 kronor från sjunde huvudtitelns reservationsanslag
till extra utgifter.

I en den 7 juni 1955 hit inkommen skrift hemställde klaganden om JO:s
utlåtande, huruvida kammaradvokatfiskalsämbetets handläggning av ärendet
kunde anses vara i överensstämmelse med gällande författningar eller
instruktioner.

I ett med anledning därav infordrat yttrande upptog Jolin till en början
frågan, huruvida klaganden överhuvudtaget bort förordnas till god man.
Jolin anförde: I 7 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden föreskreves
att, då dödsfall inträffade och ej annan arvinge funnes än allmänna
arvsfonden, anmälan skulle göras hos rätten av den som hade boet i sin
vård, varefter rätten, när sådan anmälan skedde eller förhållandet eljest
bleve kunnigt, nämnde god man för fonden i boet. Ehuru det icke uttryckligen
utsagts i lagtexten, hade det varit lagstiftarens mening att, då ett
testamente, varemot klandertalan icke rimligen kunde anställas, förefunnes,
god man icke borde förordnas. Jolin hänvisade till vissa uttalanden av lagberedningen
i motiven till lagen. Häradsrättens förordnande för klaganden
att vara god man tydde enligt Jolins mening på att lagberedningens uttalanden
varit obekanta för rätten. Jolin ville också ifrågasätta lämpligheten
av att utse en i Malmö bosatt person i stället för en på ort och ställe
boende, vilkens närvaro vid bouppteckningen icke bort kunna medföra
extra kostnader.

I frågan om vem som borde gälda klagandens arvode anförde Jolin: Gode
mannen hade en självständig ställning och behövde vid fullgörandet av
sina åligganden icke handla enligt ämbetets instruktioner. Vid bouppteckning
borde en representant för arvingen närvara eller åtminstone ha blivit
kallad. Hade god man förordnats, vore det han som skulle kallas, och det
ankomme på honom att avgöra, om han ansåge inställelse ofrånkomlig för
att bevaka sin huvudmans intresse. Då en bouppteckningsförrättning måste
anses vara en boutredningsangelägenhet, borde därav föranledda kostnader
bekostas av dödsboet. Den av Lenfeldt hävdade uppfattningen att i ett fall
som det ifrågavarande, då arvinge genom testamente uteslutits från varje
del av den avlidnes kvarlåtenskap, arvingen själv skulle stå för de kostnader,
som förorsakats honom genom närvaro vid bouppteckningen personligen
eller genom ställföreträdare, skulle enligt Jolins mening medföra orim -

17 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1958 ars riksdag.

258

liga konsekvenser. I analogi därmed skulle en å okänd ort vistande bortovarande
arvinge, för vilken god man förordnats, därest arvingen inom
preskriptionstidens utlöpande gåve sig tillkänna, vara skyldig att utgiva
ersättning till en god man, vars förordnande han icke begärt eller ens ägt
kännedom om och vilken i hans frånvaro med för honom bindande verkan
måhända godkänt arvlåtarens testamente, varigenom den bortovarande
uteslutits från varje rätt till kvarlåtenskapen. En sådan rättsuppfattning
syntes icke kunna vara förenlig med lagstiftarens mening; icke heller att
gode mannen, därest han icke kunde få ersättning av arvingen, skulle
sakna rätt att ur dödsboet få ersättning för sitt i ärendet nedlagda arbete.
Under de år allmänna arvsfonden existerat hade i samtliga andra fall av
likartad beskaffenhet dödsboet utan invändning guldit ersättningen till
gode mannen.

Slutligen anförde Jolin beträffande den tillämnade rättegången mot dödsboet:
Ämbetet hade hänvisat klaganden att genom rättegång mot dödsboet
söka sin rätt samt hade förklarat sig berett att biträda honom vid utförandet
av hans talan. Då emellertid klaganden begärt uttrycklig utfästelse av
ämbetet att, hur än en blivande rättegång skulle utfalla, ersätta honom icke
blott hans krav utan även hans rättegångskostnader, hade ämbetet ansett
sig icke kunna giva en sådan utfästelse, enär det, därest en sådan lämnats,
skulle varit klaganden personligen likgiltigt huru processen utfölle. Klaganden
vore såväl personligen som i egenskap av advokat ämbetet obekant,
varför ämbetet saknade kännedom om hans förmåga att med erforderlig
energi utföra fondens talan. En reservationslös garanti om ersättning för
honom hur än hans talan utfördes hade ämbetet icke ansett sig befogat att
avgiva.

I ärendet inhämtades jämväl yttrande av Paulson. Denne anförde: Vid
den tidpunkt, då begäran framställdes om dödsboets avträdande till förvaltning
av god man, hade testamentet ännu icke blivit ståndande. Vid
sådant förhållande hade såväl testamentstagarna som arvsfonden varit att
anse som dödsbodelägare. Boutredningsman hade förty icke kunnat förordnas
utan fondens hörande. Under 7 § arvsfondslagen i Lindhagen-Linds
kommentar till arvslagen nämndes icke något undantag från skyldigheten
att förordna god man, då arvsfonden vore arvinge. Vid sådant förhållande
hade Paulson fått den uppfattningen att det ålåge häradsrätten att i fall
som det föreliggande förordna god man, oaktat det icke funnes någon särskild
anledning misstänka, att testamentet skulle komma att klandras. De
uttalanden i förarbetena, som åberopats av Jolin, hade vid tiden för ärendets
handläggning varit okända för Paulson. Hade Paulson haft kännedom
därom, skulle häradsrätten tvivelsutan icke förordnat god man i dödsboet.
Paulson ansåge emellertid med hänsyn till omständigheterna sin okunnighet
om förarbetena ganska ursäktlig. — Jolin hade anmärkt på att till god

259

man utsetts en i Malmö bosatt person, då en ortsbos närvaro vid bouppteckningen
icke skulle ha förorsakat några extra kostnader. Utan att taga
ståndpunkt till vem dylika kostnader skulle åvila, ville Paulson i denna
del anföra följande. Avståndet mellan Malmö och Västra Alstad vore cirka
2 mil. Förbindelserna mellan dessa orter vore goda. Den merkostnad som
föranletts av att gode mannen bodde i Malmö måste vara av ganska obetydlig
omfattning. Även en ortsbo som inställt sig vid bouppteckningen
hade haft rätt till ersättning. En faktor som borde ha större betydelse i
fråga om kostnadernas storlek vore att det utsetts en så kvalificerad god
man som en advokat. Men hänsyn till boets icke obetydliga omfattning
ansåge Jolin dock icke, att utseendet av en advokat till god man kunde
anses felaktigt. Skulle det under boutredningens gång ha visat sig att arvsfonden
icke hade några intressen att bevaka i boet, och detta hade bort
framkomma på ett ganska tidigt stadium, hade näppeligen — även om det
gällde en advokat — ersättningskravet kunnat bli mera omfattande. Skulle
åter det mot förmodan visat sig att fonden i boet hade reella intressen att
bevaka, borde det varit med fondens bästa förenligt, att den företräddes av
juridiskt skolat ombud.

Klaganden inkom därefter med påminnelser.

Vid avgörande av ärendet den 2 oktober 1957 gjorde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik följande i skrivelse till Jolin upptagna
uttalanden.

Enligt 3 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall fondens
rätt till egendom, som tillfaller fonden i arv, bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
vilket äger tala och svara i mål, som röra fonden. Då det
emellertid av praktiska skäl icke är möjligt för ämbetet att medverka vid
utredning av dödsbon på skilda orter i landet, har uppgiften att för fondens
räkning ombesörja boutredningen uppdragits åt en lokal representant, en
god man. Om förordnande av sådan god man stadgas i 7 §. Finnes, då dödsfall
inträffar, ej annan arvinge än fonden, skall det, enligt vad i lagrummet
utsäges, anmälas hos rätten av den som har boet i sin vård; när anmälan
sker eller förhållandet eljest blir kunnigt, skall rätten nämna god man att
vid boutredningen företräda fonden.

Såsom framhållits av Jolin har det icke varit lagstiftarens mening, att
god man alltid skall förordnas, när annan arvinge ej finnes än arvsfonden.
Under förarbetena till lagen — enligt vars ursprungliga lydelse fondens
representant benämndes boutredningsman — anförde nämligen lagberedningen
(se NJA II 1928 s. 574): ”Av en sammanställning med övriga bestämmelser
i förevarande lag synes utan särskilt stadgande uppenbart, att
där allmänna arvsfondens rätt till arv är utesluten genom testamente, bo -

260

utredningsman i regel ej bör förordnas, med mindre av testamentet framgår
eller av kända förhållanden synes följa, att anledning till klander av
testamentet föreligger.”

Frågan berördes även under förarbetena till de ändringar som år 1933
vidtogos i lagen i samband med antagandet av lagen om boutredning och
arvskifte. Lagberedningen anförde härom (se NJA II 1933 s. 652): ”Föreligger
lagakraftvunnet testamentariskt förordnande, varigenom fonden uteslutits
från del i lcvarlåtenskapen, finnes icke behov av någon förvaltning
för fondens räkning. Under den tid, som förflyter till dess att fråga om
testamentets giltighet blivit avgjord, skall däremot utredningsman regelmässigt
vara förordnad att företräda fonden. Är det emellertid redan från
början klart, att anledning ej finnes till klander av testamentet, har en utredningsman
sakligt sett icke någon uppgift att fylla. Utredningsman behöver
därför ej förordnas i dylikt fall, och dödsboförvaltningen kan försiggå
i enlighet med testamentet.” I annat sammanhang (se NJA II 1933 s. 655)
uttalade lagberedningen, att god man ej borde förordnas, då fonden uteslutits
från arv genom testamente, mot vilket anledning till klander icke
förelåge.

I förevarande fall synes intet ha tytt på att anledning fanns till klander
av testamentet. Genom detta hade arvsfonden uteslutits från rätt till arv.
Häradsrätten har därför kunnat utgå från att arvsfonden icke hade något
intresse att bevaka i boet och att vid sådant förhållande behov icke fanns
av god man. Den omständigheten, att begäran framställts om egendomens
avträdande till förvaltning av boutredningsman, har icke kunnat medföra,
att behov av god man uppkom. Visserligen stadgas i 2 kap. 9 § boutredningslagen,
att dödsbodelägarna skola genom särskilda meddelanden av
rätten erhålla tillfälle att yttra sig, innan beslut meddelas om egendomens
avträdande, och vid ifrågavarande tidpunkt var arvsfonden ännu att anse
som dödsbodelägare. Meddelandet har emellertid kunnat sändas till kammaradvokatfiskalsämbetet,
och för övrigt har det enligt min mening överhuvudtaget
icke varit erforderligt att lämna arvsfonden sådan underrättelse.
Av lagberedningens ovan återgivna uttalanden får nämligen anses
följa att, om arvsfonden bedömes icke ha något intresse att bevaka i boet,
anledning saknas att tillställa fonden underrättelse som här avses. Jag
finner därför, att god man i förevarande fall icke behövt och — med hänsyn
till angelägenheten av att undvika onödiga kostnader — icke ens lämpligen
bort förordnas. Att häradsrätten, för vilkens avgörande Paulson är ansvarig,
likväl förordnade god man är dock enligt min mening ursäktligt. Med
hänsyn till vad Paulson anfört finner jag ej heller anledning till anmärkning
mot att häradsrätten för uppdraget valde klaganden.

Vidkommande därefter spörsmålet om vem skyldigheten åvilade att gälda
det av klaganden fordrade godmansarvodet, vars skälighet i och för sig icke
.satts i fråga, må följande anföras.

261

Enligt 9 § lagen om allmänna arvsfonden skall om god man i tillämpliga
delar gälla vad om syssloman är stadgat. Om syssloman säges i 18 kap. 5 §
handelsbalken, att han äger njuta skälig arvodes lön så ock vedergällning
för sina kostnader. Sådan ersättning skall, ehuru det icke är uttryckligen
utsagt, självfallet gäldas av huvudmannen. Då arvsfondslagen icke innehåller
någon föreskrift, som skulle kunna göra 18 kap. 5 § handelsbalken
otillämplig, och då det vidare är uppenbart att arvsfonden är att betrakta
som huvudman för gode mannen, följer alltså av lagtexten att det är fonden
som har att ersätta gode mannen för hans uppdrag.

Att detta också varit lagstiftarens avsikt framgår med all önskvärd tydlighet
av förarbetena. I sin ursprungliga lydelse innehöll 9 § arvsfondslagen
ytterligare en mening, av innehåll att boutredningsmannen (den ursprungliga
benämningen på arvsfondens representant) skulle äga rätt att av boets
medel erhålla skäligt arvode för uppdraget samt ersättning för sina kostnader.
I motiven till lagrummet anförde lagberedningen — efter att ha
framhållit att i fråga om boutredningsmannens uppdrag borde i tillämpliga
delar gälla vanliga regler om sysslomannaskap — följande (se NJA II 1928
s. 581): ”Boutredningsmannen skulle således, om annat stadgande ej gåves,
vara berättigad att av fonden erhålla arvode samt ersättning för de kostnader,
som föranletts av uppdraget. För nämnda arvode och kostnader bör
dock ej fonden vara ansvarig utan betalningsrätt föreligga allenast i boets
medel. Beredningen har på grund härav föreslagit, att boutredningsmannen
skall vara berättigad att av boets medel erhålla skäligt arvode för uppdraget,
så ock ersättning för sina kostnader.” År 1933 vidtogs i lagrummet
den ändringen, att den ursprungligen förekommande andra meningen uteslöts.
Samtidigt ändrades benämningen på fondens representant till god
man. I motiven till denna lagändring anförde lagberedningen bland annat
(se NJA II 1933 s. 658 o. f.): ”Beträffande arvode och kostnadsersättning
föreskrives---i denna § i dess nuvarande avfattning, att betalnings rätt

föreligger allenast i boets medel. Denna föreskrift, som har sin grund
i en önskan att hålla förvaltningskostnaderna inom snäva gränser, föranleder
emellertid, att gottgörelse i vissa fall överhuvud icke utgår för utfört
arbete eller gjorda utlägg. Fn sådan utgång har visat sig uppkalla ett missnöje,
som icke kan anses oberättigat, och ifrågavarande ordning måste betecknas
såsom mindre tillfredsställande även ur den synpunkten, att svårighet
kan yppas att erhålla lämpliga representanter för arvsfonden. I själva
verket torde det kunna fordras, att fonden enligt vanliga regler för sysslomannaskap
svarar för arvode och kostnadsersättning, och i förslaget upptages
icke längre den särskilda begränsning, som återfinnes i gällande lag.”

Lagen är alltså fullt klar på denna punkt. Gode mannen har att för utfående
av sitt arvode hålla sig till fonden. I förevarande fall tillkommer den
omständigheten, att fonden visserligen var arvinge men genom testamente
utesluten från del i kvarlåtenskapen och att, då anledning till klander av

262

testamentet icke förekom, god man såsom ovan framhållits icke behövt
och icke ens lämpligen bort förordnas. Lagen lämnar emellertid icke stöd
för antagande att denna situation skulle vara att behandla på särskilt sätt.
Att lagberedningen räknat med möjligheten av att god man kan komma
att förordnas, trots att arvsfondens rätt är utesluten genom testamente,
framgår av dess ovan återgivna uttalanden. I själva verket är det fullt
naturligt, att god man understundom förordnas, ehuru det i efterhand kan
fastslås att förordnandet var obehövligt. Rätten bör nämligen förordna god
man, så snart anledning förekommer att ifrågasätta testamentets giltighet.
Om hans arvode måste vanliga regler gälla, även om testamentsklander
sedermera ej anhängiggöres eller förd talan lämnas utan bifall. Att såsom i
förevarande fall förordnandet redan från början framstår som onödigt kan
icke förändra situationen i denna del. I den mån det icke kan läggas gode
mannen till last att han vidtagit onödiga, kostnadskrävande åtgärder, bör
han därför vara berättigad till ersättning av fonden. Någon grund för att
lägga betalningsskyldigheten helt eller till någon del på dödsboet finnes
icke.

Jag finner därför att Jolin förfarit felaktigt genom att icke föranstalta
om utbetalning till klaganden av det arvode han begärt.

Vad slutligen angår Jolins befattning med den tillämnade rättegången
mellan klaganden och dödsboet, så har Jolin som ovan framhållits i skrivelse
den 18 mars 1954 å kammaradvokatfiskalsämbetets vägnar uttalat,
att hinder under viss förutsättning icke förelåge mot att klagandens kostnader
ersattes av det allmänna i händelse målet skulle förloras. Detta uttalande
kan — sammanställt med vad tidigare förekommit i saken — icke
gärna tolkas annorlunda än som en utfästelse, att det allmänna och då
närmast arvsfonden skulle under vissa villkor gälda klagandens rättegångskostnader.
Så har också klaganden uppfattat uttalandet och med anledning
därav nedlagt arbete på utformandet av en stämningsansökan. Att döma
av Jolins yttrande i anledning av klagomålen skulle emellertid Jolin med
skrivelsen icke ha avsett att lämna en utfästelse. Härför talar också den
omständigheten att han — trots att under mellantiden intet förekommit
som bort motivera ett frångående av given utfästelse — slutligen icke velat
lämna klaganden garanti för att få sina kostnader ersatta, därest han förlorade
målet.

Om avsikten med skrivelsen icke var att lämna en utfästelse, hade detta
bort klart utsägas. Med den avfattning skrivelsen fått kan den som ovan
framhållits icke gärna tolkas som annat än en utfästelse. Om detta icke var
meningen, måste därför anmärkas att skrivelsen var vilseledande till sitt
innehåll. Då det är av vikt, att myndighets uttalanden äro fullt tydliga,
kan under angivna förutsättning Jolins skrivsätt icke undgå erinran.

Vilken avsikten än må ha varit med skrivelsen den 18 mars 1954, innefattar
den åtminstone ett förespeglande, att klaganden skulle ha möjlighet

263

att få sina rättegångskostnader ersatta av arvsfonden eller möjligen av
statsmedel. Att använda arvsfondens medel för bekostande av en rättegång,
däri fonden icke själv är part, synes emellertid — även om målet
skulle avse fråga om godmansarvode och sålunda kunna anses vara av visst
intresse även för fonden — icke böra ifrågakomma. Än mindre finns anledning
antaga, att ersättning för sådan kostnad i princip skall gäldas av statsmedel.
Att klaganden likväl i detta fall tillerkändes ersättning för sitt förberedande
arbete för rättegången har, såsom Kungl. Maj:ts beslut även
utvisar, berott på de alldeles speciella förhållandena i fallet och torde fa ses
mot bakgrunden av Jolins egna åtgöranden däri. Bortsett från att det
överhuvudtaget saknades anledning att söka genom rättegång utfå godmansarvodet
från dödsboet, har Jolin följaktligen icke haft grund för en
åtgärd, som innefattat förespegling att klaganden skulle kunna få sina
rättegångskostnader ersatta av det allmänna.

Klaganden har numera fått begärd ersättning för sitt sysslande som god
man och för sitt arbete å den tillämnade rättegången. Jag finner mig vid
sådant förhållande kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Innehållet i JO:s skrivelse till Jolin bragtes jämväl till Paulsons kännedom.

46. överdirektör i ett ämbetsverk har i en personlig, icke
diarieförd cirkulärskrivelse gjort uttalande rörande anställning

av personal, vilket uttalande uppfattats såsom åsyftande inskränkning
i enskildas rätt att fritt vinna anställning
inom eller utom verket

I en veckotidning i juni 1956 var intagen en artikel, däri under rubriken
”Svarta avtal” uppgavs, bland annat, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med enskilda företag träffat avtal om att anställning av personal icke
finge ske utan samråd med vederbörande arbetsgivare. Vidare uppgavs, att
styrelsens skrivelse i saken icke diarieförts.

I anledning härav avgav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrat
yttrande. Sedan Tjänstemännens centralorganisation därefter yttrat sig,
inkom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med nytt yttrande, därvid fogades
yttrande från dåvarande överdirektören i styrelsen E. Nelander.

Av handlingarna framgick, att med den i artikeln omnämnda skrivelsen
torde ha åsyftats ett av Nelander den 22 januari 1952 till vägdirektörerna
i riket utsänt cirkulär, däri uttalades bland annat att det syntes vara ett
för väg- och vattenbyggnadsverket och byggnadsentreprenörerna gemensamt
intresse att man på ömse sidor sökte förhindra, att personal lockades

264

fi an en arbetsgivare till en annan med löfte om ekonomiska och andra
förmaner, samt att anställning av personal därför icke borde ske annat än
i samråd med den tidigare arbetsgivaren. Detta cirkulär hade tillkommit
i anslutning till ett samtal mellan Nelander och dåvarande verkställande
direktören i Svenska byggnadsentreprenörföreningen, därvid överenskommits
att var och en skulle på sitt håll personligen verka för det i cirkuläret
angivna syftet. Cirkuläret hade utfärdats av Nelander personligen — icke
i styrelsens namn — och hade icke diarieförts.

I sina yttranden lämnade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redogörelse,
forutom för innebörden av cirkulärskrivelsen, jämväl för styrelsens praxis
i fråga om diarieföring av utgående skrivelser. Det hade enligt styrelsens
mening icke varit fel vare sig att skrivelsen varit ”personlig” eller att den
icke diarieförts.

Med anledning av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyst rörande
sin praxis i fråga om diarieföring av skrivelser avgav på min begäran
statens organisationsnämnd utlåtande, däri anfördes följande.

Organisationsnämnden hade vid sina organisationsundersökningar ofta
haft anledning att framlägga förslag till ordnandet av statliga myndigheters
diarieföring. Det hade därvid visat sig, att någon standardiserad
lösning icke vore lämplig för diarieföringens tekniska utformning, utan
att det vore mest rationellt att anpassa denna efter särskilda omständigheter
i det enskilda fallet, sasom ärendens antal och art, handläggningsrutiner
för ärenden, behov av diariekopior av skilda slag m. m. Även i
fråga om vilka arter av utgående skrivelser, som kunde undantagas från
diarieföring, vore det svårt att lämna generella rekommendationer. Under
förutsättning att kopior av sådana expeditioner, som vore icke hemliga
allmänna handlingar och som vore av ringa betydelse eller registrerades
på annat sätt än i diarium, förvarades överskådligt och på sådant sätt
att de lätt kunde tillhandahallas allmänheten, borde dock enligt nämndens
mening diarieföring undvikas, därest detta vore motiverat av arbetsekonomiska
skäl. Någon allmän regel, angivande att vissa slags utgående
skrivelser alltid skulle diarieföras, torde enligt nämndens uppfattning icke
böra uppställas annat än för tergalresolutioner.

Av vad sålunda anförts — fortsatte organisationsnämnden — framginge
att nämnden icke ansåge det vara fel, att icke alla från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utgående skrivelser diariefördes. Cirkulärskrivelser av den art,
varom i det nu aktuella fallet vore fråga, torde det vara lämpligt att behandla
enligt en viss av nämnden år 1954, i samband med organisationsundersökning
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, föreslagen rutin för meddelanden
och cirkulär, innefattande bland annat att skrivelserna skulle sammanföras
till en central samling för verket och registreras på visst sätt. Eljest kunde
det — exempelvis vid personbyten på befattningar inom styrelsen — in -

265

träffa att cirkulärs innehåll och existens bleve okända för personer, som
borde känna till dem. Huruvida det i ärendet aktuella cirkuläret vore att
betrakta såsom allmän handling och om i så fall det för detsamma tilllämpade
handläggningsförfarandet kunde anses strida mot gällande bestämmelser
om sådana handlingars offentlighet, vore frågor, som fölle
utanför organisationsnämndens kompetensområde.

I en till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Innebörden av ifrågavarande cirkulär har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
närmare utvecklat i ett den 20 augusti 1956 till Kungl. Maj:t
avgivet utlåtande i anledning av en av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
gjord framställning att Kungl. Maj:t måtte utfärda anvisningar
om att statsmyndigheterna icke genom särskilda åtgärder ägde
begränsa möjligheterna för anställda att vinna anställning på andra områden
inom eller utom statsförvaltningen. Genom beslut den 5 oktober 1956
fann Kungl. Maj:t — som i ärendet inhämtade utlåtanden jämväl från
ett antal andra ämbetsverk — framställningen icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd. Skälen för detta Kungl. Maj:ts ställningstagande berördes
närmare av statsrådet och chefen för civildepartementet i ett den 24 oktober
1956 i första kammaren lämnat interpellationssvar.

Den av Kungl. Maj:t verkställda utredningen synes giva vid handen,
att fog saknas för antagande att från ämbetsverkens sida åtgärder vidtagits,
som begränsat tjänstemännens rätt att fritt söka sig från en arbetsplats
till en annan, eller att principen om förtjänst och skicklighet såsom
ensam utslagsgivande grund vid tjänstetillsättningar åsidosatts.

Med anledning av vad sålunda förekommit rörande frågan om s. k. svarta
avtal beträffande statsanställd personal finner jag vidare åtgärd härutinnan
icke påkallad från min sida.

Vad härefter angår frågan om ordningen och sättet för utfärdandet av
det förenämnda cirkuläret den 22 januari 1952 framgår av handlingarna,
att cirkuläret utskrivits å papper, varå i övre vänstra hörnet angivits
”Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen Överdirektören”, samt att cirkuläret
underskrivits av Nelander utan kontrasignation. Nelander har
härom uppgivit, att han med hänsyn till den överenskommelse, som föranlett
cirkuläret, fann det naturligt att detta utfärdades av honom personligen
och icke i styrelsens namn samt att han icke betraktat saken som en
principfråga, som borde underställas generaldirektören, bland annat därför
att han ansett det självklart att allmän enighet skulle råda om att i cirkuläret
åsyftade avarter av anställningsmetoder skulle undvikas. Styrelsen
har för sin del instämt häri och förklarat sig anse, att cirkuläret ej inne -

266

hölle annat än en upplysning och orientering i en mycket självklar fråga.
Att skrivelsen blev ”personlig”, d. v. s. att styrelsens namn ej utsattes ovanför
Nelanders namnteckning, samt att diarieföring av skrivelsen ej skedde,
kunde enligt styrelsens mening ej utgöra något fel.

Huru man än må bedöma självklarheten av den fråga som avhandlades
i cirkuläret — enligt vad handlingarna utvisa gav cirkuläret anledning
till missuppfattning rörande dess innebörd — innefattade cirkulärets utsändande
en åtgärd av Nelander i dennes tjänst, vilket för övrigt även
utmärktes genom de å cirkulärets övre vänstra del angivna orden. Vid
sådant förhållande har cirkuläret otvivelaktigt varit att anse såsom allmän
handling, oavsett hur detsamma undertecknats, och har således skolat behandlas
och förvaras i enlighet med vad som gällde för andra allmänna
handlingar hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Emellertid synes vid
tiden för cirkulärets utfärdande icke ha funnits någon föreskrift om obligatorisk
registrering i diarium eller annorledes av cirkulärskrivelser av detta
och liknande slag, varför härutinnan något fel icke förelupit. Ej heller synes
någon åtgärd ha vidtagits i syfte att hemlighålla cirkuläret, som uppgivits
ha varit känt av vederbörande personalsammanslutningar.

På grund härav och då föreskrifter rörande registrering av styrelsens
cirkulär och andra meddelanden numera utfärdats, finner jag — under
framhållande av vikten att registrering av skrivelser sker på sätt ordningsintresset
kräver och behörig hänsyn till offentlighetskravet bjuder — ärendet
icke heller i denna del påkalla vidare åtgärd från min sida.

47. Fråga om riksförsäkringsanstaltens tillämpning av sjukkassetaxan,
särskilt beträffande innebörden av
begreppet receptförnyelse

I skrivelse den 15 oktober 1956 till riksförsäkringsanstalten anhöll legitimerade
läkaren E. H. Ahlberg om upplysning rörande allmän sjukkassas
ersättningsskyldighet i fall, då Ahlberg för rådfrågning och utskrivande av
recept debiterade patient 6 kronor samt för i samband därmed på patientens
begäran utfärdad förnyelse av samma recept ytterligare 2 kronor.

Till svar å Ahlbergs förfrågan meddelade riksförsäkringsanstalten i skrivelse
den 1 november 1956, att i fall, då förnyelse av recept skedde i anslutning
till rådfrågning, särskild notering angående receptförnyelsen icke
skulle göras å läkarvårdskvitto, avsett för allmän sjukkassa. Detta skulle
gälla även om receptet avsåge annan sjukdom än den, som föranlett rådfrågningen.
I det av Ahlberg angivna fallet skulle ersättningen från allmän
sjukkassa beräknas till 3/4 av 6 kronor.

I anledning av detta svar skrev Ahlberg den 7 november 1956 ånyo till

267

riksförsäkringsanstalten och anhöll om upplysning vid vilken tidpunkt
enligt anstaltens mening ”rådfrågningen” upphört. För egen del — anförde
Ahlberg — hade han ansett att, sedan patienten erlagt betalning, ”rådfrågningen”
finge anses vara avslutad för den gången. Ahlberg ansåge, att riksförsäkringsanstalten
borde upplysa läkarna och sjukkassorna i denna sak.
Vidare borde riksförsäkringsanstalten bringa till dessas kännedom vad förnyelse
(iteration) av recept innebure. Första villkoret för en sådan vore —
enligt Ahlbergs mening — att receptet funnes antingen i original eller kopia.
Eftersom apoteken kvarhölle en del recept, kunde givetvis patienten då
icke förete något originalrecept. Då patienten i sådant fall ville ha ”receptet
förnyat” d. v. s. ett helt nytt recept på samma medicin som förut, hur
skulle man då skriva på läkarvårdskvittot? Receptförnyelse i vanlig mening
vore det icke, ty det funnes ju intet recept att iterera.

I en till Ahlberg den 25 januari 1957 avlåten skrivelse anförde riksförsäkringsanstalten
följande.

Taxan den 4 juni 1954 för beräkning av ersättning för läkarvård och
tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring vore i princip en s.k.
grupptaxa, vilket innebure, att samtliga åtgärder vid ett konsultationstillfälle
inklusive läkemedelsutskrivning räknades som en enhet i ersättningshänseende.
På grund därav skulle, som riksförsäkringsanstalten framhållit
i sin skrivelse till Ahlberg den 1 november 1956, sådan förnyelse av recept,
som skedde i anslutning till rådfrågning eller konsultation, icke särskilt
noteras å läkarvårdskvittot. Detta innebure, att även om receptförnyelsen
ej skett vid själva konsultationen utan först senare, men omständigheterna
dock vore sådana att den borde anses stå i direkt samband med konsultationen,
skulle notering om receptförnyelsen ej göras. Så syntes uppenbarligen
vara förhållandet, då patienten väl erlagt betalning för själva konsultationen
men ännu ej lämnat läkarens mottagnings- eller väntrum. Även
om receptförnyelsen skedde senare på dagen, syntes förhållandena enligt
anstaltens mening i regel vara sådana, att någon särskild ersättning därför
icke skulle beräknas utan innefattas i konsultationsarvodet. Med receptförnyelse
torde få avses såväl det fall, att förnyelse skedde å samma blankett,
varå läkemedlet tidigare utskrivits, som det fall, att ny blankett därvid
användes.

I en därefter hit insänd skrivelse anförde Ahlberg att, då riksförsäkringsanstaltens
uppfattning i frågan icke överensstämde med Ahlbergs, han den
28 januari 1957 återigen skrivit till anstalten och bemött de av anstalten
gjorda uttalandena. Därefter hade anstalten icke låtit sig avhöra. Ahlberg
hemställde därför, att JO måtte uttala sin mening om när konsultation vid
ett tillfälle, vilket som helst, skulle anses avslutad samt om vad som enligt
gällande bestämmelser menades med receptförnyelse.

268

I ärendet härstädes, vari riksförsäkringsanstaltens handlingar i saken
införskaffades, avgav medicinalstyrelsen utlåtande. I detta utlåtande anförde
medicinalstyrelsen följande.

Vad beträffade frågan, när konsultation av läkare skulle anses avslutad,
ville medicinalstyrelsen uttala, att någon generell regel om tidpunkten därför
svårligen syntes kunna uppställas. I likhet med riksförsäkringsanstalten
ansåge sig styrelsen icke kunna biträda den av Ahlberg uttalade åsikten,
att rådfrågning vore avslutad i och med att patient erlade betalning till
läkaren. I fråga om förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen om
förnyelse av recept i 2 § 4 mom. av sjukkassetaxan anslöte sig medicinalstyrelsen
till vad riksförsäkringsanstalten anfört i ämnet. Skulle denna
bestämmelse icke vara tillämplig, syntes ersättning för åtgärden över huvud
taget icke kunna utgå.

Mot vad medicinalstyrelsen anfört i sitt utlåtande syntes mig icke vara
något att erinra. Med hänsyn därtill och då något felaktigt förfarande sålunda
icke kunde läggas riksförsäkringsanstalten till last i fråga om handläggningen
av det anstalten av Ahlberg underställda ärendet, fann jag
Ahlbergs skrivelse till mig icke föranleda annan åtgärd från min sida än att
medicinalstyrelsens utlåtande bragtes till Ahlbergs kännedom.

48. Fråga om förutsättningen för skogsvårdsstyrelses rätt att
verkställa tvångsodling, för vilken kostnaden
omedelbart må uttagas av markägaren

Av handlingarna i ett genom klagomål av lantbrukaren Evald Kaspersson
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Fastigheten Kringeläng l3 i Siene socken av Älvsborgs län tillhörde
under den tid varom nu är fråga dödsboet efter Oskar Kaspersson, bestående
av klaganden samt hans moder och två systrar. Sedan under åren
1945 och 1946 skog avverkats å fastigheten, avgav klaganden den 27 september
1947 en s.k. skogsodlingsförbindelse till skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs
län. Förbindelsen hade följande lydelse:

”Undertecknad förbinder sig härmed att snarast möjligt och i varje fall
senast vårarna 1948—1949 hava efter föregången erforderlig röjning, bäckrensning
och dikning enligt omstående hyggesbeskrivning fullständigt
skogsodlat de delar av fastigheten Kringeläng i Siene socken, Kullings härad,
av Älvsborgs län, där åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt bestämmelser
i skogsvårdslagen äro påkallade, eller å cirka 3,1 hektar, varav
minst 1,g hektar skogsodlas senast våren 1948 och återstoden 1,5 våren

269

1949 samt att i mån av behov utföra erforderliga hjälpkulturer i så god tid,
att fullt nöjaktig återväxt förefinnes å ifrågavarande mark senast år 1951.

Den härmed avsedda markens belägenhet är närmare angiven å omstående
sida.

Därest icke ovan angivna röjnings-, torrläggnings- och skogsodlingsarbeten
äro verkställda inom ovan angivna tider, så förbinder jag mig att till
Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse vid anfordran förskottsvis utbetala ett
belopp av tvåhundrafemtio (250) kronor per hektar av den mark, som
enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ej är försedd med nöjaktig återväxt,
och äger skogsvårdsstyrelsen att använda av denna penningsumma vad
som åtgår till skogsodling av ifrågavarande mark, men har skyldighet att
återbetala vad som möjligen ej åtgått för beredande av nöjaktig skogsåterväxt.

Om, vid skogsodlingsarbetets utförande genom skogsvårdsstyrelsens försorg,
kostnaderna befinnas hava överskridit det förskjutna beloppet, äger
skogsvårdsstyrelsen av mig uppbära ersättning för det som brustit.”

Enligt den hyggesbeskrivning, som var tecknad å baksidan av skogsodlingsförbindelsen,
utgjordes den avverkade arealen av en effektiv kalyta
om cirka 3,1 hektar, varav cirka 1,6 hektar (avd. nr 1) bestode av tvenne
hyggen belägna intill inägoma samt cirka 1,5 hektar (avd. nr 2) bestode
likaledes av tvenne hyggen, det ena beläget intill norra och det andra intill
södra rågången. Som erforderliga kulturåtgärder angåvos, att hyggesrensning
skulle på närmare angivet sätt verkställas före den 1 april 1948 inom
avd. nr 1 och före den 1 april 1949 inom avd. nr 2 samt att skogsodling
genom rutsådd och plantering skulle verkställas våren 1948 inom avd. nr 1
med 2,5 kilogram blandat tall- och granfrö ävensom våren 1949 inom avd.
nr 2 med 2 300 omskolade granplantor och 1,5 kilogram blandat tall- och
granfrö.

Under år 1948 synas de för detta år föreskrivna skogsodlingsarbetena å
fastigheten ha verkställts. Någon skogsodling utfördes däremot icke 1949,
vilket delvis berodde på att skogsvårdsstyrelsen på grund av brist på
plantor icke kunde ställa sådana till klagandens förfogande. Skogsvårdsstyrelsen
lät den 7 juli 1949 meddela klaganden, att odlingen i stället finge
slutföras våren 1950. Någon ytterligare skogsodling blev dock icke verkställd.

Vid sammanträde med skogsvårdsstyrelsen den 30 oktober 1950 meddelade
länsjägmästaren, att markägaren vägrat att verkställa erforderlig
skogsodling trots upprepade påminnelser därom. Skogsvårdsstyrelsen beslöt
därför att vidtaga sådana åtgärder, som föreskrivas i 22 § skogsvårdslagen,
för att därefter utföra erforderlig skogsodling på markägarens bekostnad.

Den 15 oktober 1951 höll t. f. biträdande länsjägmästaren i länet jämte
två nämndemän efter förordnande besiktning å fastigheten. Därvid utröntes
bland annat, att avverkning bedrivits å fastighetens skogsmark så

270

att en effektiv kalyta om cirka 3,5 hektar uppkommit, att den föreskrivna
hyggesrensningen inom kalmarksområdena endast delvis utförts, att områdena
voro svårt markförvildade, att skogsodling genom rutsådd utförts
på en yta av cirka 1,5 hektar, att den utförda skogsodlingen nästan helt
misslyckats på grund av skador åsamkade av beteskreatur samt att självsådda
björkar och tallar börjat invandra inom vissa delar av avverkningsområdena,
ehuru i glest förband, och att plantorna i stor utsträckning
fördärvats av betande djur.

I anledning av vad som framkommit vid besiktningen ansågo förrättningsmännen
nödvändigt, att skogsvårdsstyrelsen läte verkställa erforderlig
hyggesrensning och hjälpplantering med granplantor över viss närmare
angiven del av avverkningsområdet.

Vid besiktningen konstaterades vidare, att nöjaktigt resultat av skogsodlingen
icke heller erhållits på viss annan del av det område, som omfattades
av skogsodlingsförbindelsen. Emellertid framhöll den ende vid
besiktningen närvarande dödsbodelägaren, att denna del av avverkningsområdet
måste få användas för fastighetens betesbehov, vilket föranledde
synemännen att förorda att så under vissa förutsättningar finge ske.

Kostnaderna för besiktningen bestämdes till 76 kronor 50 öre att slutligen
gäldas av den för återväxten ansvarige.

Den 18 oktober 1951 meddelade skogsvårdsstyrelsen dödsboet tillstånd
jämlikt 30 § skogsvårdslagen att omlägga cirka 0,8 hektar skogsmark å
fastigheten till betesmark för varaktigt betesbruk.

I november samma år utfördes de vid besiktningen rekommenderade
skogsodlingsarbetena genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Kostnaden därför
uppgick till 1 483 kronor 10 öre, varav 210 kronor för 7 000 stycken
granplantor, 55 kronor för biträde av plantor under tre dagar, 15 kronor
för frakt av plantor samt 1 203 kronor 10 öre i arbetslöner och resekostnader.

I ansökan den 23 april 1952 till länsstyrelsen i Älvsborgs län hemställde
skogsvårdsstyrelsen, att länsstyrelsen jämlikt 23 § skogsvårdslagen måtte
låta hos dödsboet uttaga förrättnings- och skogsodlingskostnaderna, tillhopa
1 559 kronor 60 öre.

Genom resolution den 29 april 1952 överlämnade länsstyrelsen handlingarna
till landsfiskalen i Kullings distrikt, som hade att hos dödsboet
såsom markägare uttaga ifrågavarande belopp.

Utmätning verkställdes den 23 maj 1952 hos dödsboet.

Dödsboet överklagade utmätningen hos länsstyrelsen. I utslag den 15
november 1952 fann länsstyrelsen vad dödsboet anfört icke vara av beskaffenhet
att kunna föranleda ändring i eller upphävande av utmätningsförrättningen,
vilken förty skulle stå fast. Hovrätten för Västra Sverige,
varest dödsboet besvärade sig, lämnade i utslag den 22 december 1952
besvären utan bifall. Hovrättens utslag vann laga kraft.

271

Sådan återvinningstalan, som sägs i 23 § skogsvårdslagen, anhängiggjordes
icke.

I en den 23 juni 1955 hit inkommen skrift hemställde klaganden om
JO:s ingripande. Han gjorde i ärendet gällande, att dödsboet icke förbundit
sig att verkställa skogsodling samt att den av skogsvårdsstyrelsen ombesörjda
odlingen blivit onödigt dyr. Klagomålen omfattade även ett flertal
andra spörsmål.

Med anledning av klagomålen avgåvos yttranden av skogsvårdsstyrelsen,
länsstyrelsen i Älvsborgs län samt länsnotarien Arne Decker, som i länsstyrelsen
handlagt ärendet om uttagande hos dödsboet av förrättnings- och
skogsodlingskostnaderna. Viss ytterligare utredning ägde rum, varjämte
kungl. skogsstyrelsen avgav utlåtande. Från klaganden inkommo påminnelser.

Till bemötande av påståendet att dödsboet icke skulle ha förbundit sig
att verkställa skogsodling framhöll skogsvårdsstyrelsen, att klaganden undertecknat
skogsodlingsförbindelsen av den 27 september 1947 å dödsboets
vägnar. Skogsvårdsstyrelsen påpekade, att klaganden vid ett flertal tillfällen
såväl före som efter den 27 september 1947 företrätt dödsboet gentemot
styrelsen, samt anförde vidare: Såvitt skogsvårdsstyrelsen hade sig
bekant hade icke vid något av dessa tillfällen företetts någon handling, som
styrkte klagandens behörighet. Styrelsen hade utgått från att klaganden —
såsom den ende manlige dödsbodelägaren och den som skötte fastigheten —
hade uppdrag av övriga delägare att ombesörja ärendena. Han kunde sägas
ha haft en form av ställningsfullmakt. Att klaganden haft denna behörighet
syntes bestyrkt jämväl därav, att övriga dödsbodelägare icke gjort någon
invändning mot skogsodlingsförbindelsens giltighet vare sig vid besiktningen
den 15 oktober 1951 eller vid utmätningsförrättningen den 23 maj
1952.

Decker anförde: Huruvida den 29 april 1952 i ärendet funnits någon
handling utvisande att klaganden varit behörig att företräda övriga delägare
i dödsboet, kunde Decker icke med bestämdhet erinra sig. Vissa
minnesbilder gjorde dock, att Decker ansåge sig med fog kunna göra gällande,
att i ärendet förelegat en fullmakt eller därmed likvärdig handling
utvisande att klaganden lagligen företrätt övriga delägare. Decker ville
nämligen med bestämdhet minnas, att han kontrollerat vilka som varit
delägare i dödsboet. Detta tydde på att klagandens behörighet att företräda
övriga delägare prövats.

I ett senare yttrande tilläde Decker: Klaganden hade vid några tillfällen
besökt landskansliet i Vänersborg och därvid samtalat med Decker om
skogsvårdsstyrelsens begäran om ersättning för skogsodlingsåtgärderna. Åtminstone
det första besöket hade ägt rum på ett tidigt stadium, möjligen

272

några dagar före den 29 april 1952. Decker hade ett ganska bestämt minne
av att klaganden medfört åtskilliga papper och att bland dem funnits en av
delägarna i dödsboet underskriven handling, utvisande att klaganden beträffande
odlingsåtgärderna företrädde dödsboet i förhållande till skogsvårdsstyrelsen.

Vidkommande därefter frågan om kostnaderna för den genom skogsvårdsstyrelsens
försorg verkställda skogsodlingen anförde skogsvårdsstyrelsen
— sedan i en härstädes upprättad anmärkningspromemoria påpekats
att tvångsodlingen skett genom plantering i avsevärt större omfattning än
som förutsatts i skogsodlingsförbindelsen, att detta torde ha medfört ökade
kostnader samt att för uttagande av merkostnaden icke syntes ha funnits
någon som helst täckning i förbindelsen eller eljest någon laga grund —
följande: Då skogsodlingsförbindelsen skrevs år 1947, hade man utgått från
att däri omnämnda åtgärder skulle verkställas senast vårarna 1948 och
1949 och att, om så skedde, det skulle vara tillräckligt att verkställa rutsådd
och plantering med 4 kilogram blandat tall- och granfrö samt 2 300
stycken omskolade granplantor. Enär emellertid dessa åtgärder icke blivit
vidtagna under tid som förutsatts, skulle på grund av markförvildningen
dessa åtgärder med säkerhet ha blivit till stor del resultatlösa, därest de
utförts år 1951. Man skulle otvivelaktigt ha blivit nödsakad att senare
verkställa hjälpplantering, vilket allt sammanlagt skulle ha blivit avsevärt
kostsammare för fastighetsägaren än om stora kraftiga plantor utsatts
omedelbart såsom första åtgärd. Det hade sålunda i detta fall varit ekonomiskt
oförsvarligt att år 1951 vidtaga de åtgärder, som enligt skogsodlingsförbindelsen
skulle ha verkställts åren 1948 och 1949. Dessutom kunde
mera parentetiskt pekas på den tidsvinst i beståndsutvecklingen, som uppstode
vid plantering med omskolade granplantor i jämförelse med sådd av
frö. En frösådd tarvade dessutom en plantröjning efter ett antal år, vilket
i allmänhet icke behövde förekomma vid plantering. Det kunde slutligen
nämnas, att anledningen till att den genom skogsvårdsstyrelsens försorg
vidtagna skogsodlingen blivit så relativt kostsam varit den, att, trots
skriftligt påpekande om lämpligheten av markägarens egen medverkan för
nedbringande av de direkta arbetskostnaderna, denne helt vägrat att hjälpa
till såväl med egen arbetskraft som med att anskaffa arbetskraft i orten.
Skogsvårdsstyrelsen hade då varit nödsakad att anlita arbetskraft från
annan ort, vilket givetvis verkat fördyrande. På grund av den försenade
skogsodlingen och den därmed följande starka markförvildningen hade även
såväl själva hackningsarbetet som hvggesrensningen blivit avsevärt kostsammare
än vad som vore normalt.

Decker yttrade i denna del: Han ville minnas, att frågan om planteringen
av granplantor berörts vid samtalen med klaganden, och att denne icke
gjort någon erinran beträffande den ändring av odlingsåtgärderna, som ägt
rum i förhållande till odlingsförbindelsen. Därest ändringen icke kunnat

273

godtagas av klaganden och dödsboet, borde frågan rimligen återvinningsvägen
ha kunnat få den fullständigare prövning vid domstol, som återvinningsinstitutet
möjliggjorde. För klaganden torde i tid mer än en gång
ha framhållits det lämpliga i att söka återvinning.

Länsstyrelsen anförde: De brister i formellt avseende som vidlådde skogsvårdsstyrelsens
handläggning av ärendet hade medfört, att laga grund
kommit att saknas för uttagande av den merkostnad, som uppstått genom
tvångsodlingen utöver åtagandet i skogsodlingsförbindelsen den 27 september
1947. Skogs vårdsstyrelsens yttrande till JO gå ve emellertid anledning
till antagande, att skogsvårdsstyrelsens åtgärder icke varit ekonomiskt
ofördelaktiga för dödsboet. Därest detta vore riktigt, syntes ej heller kunna
göras gällande, att dödsboet tillskyndats ekonomisk skada genom att skogsvårdsstyrelsens
faktiska kostnader uttagits. Såsom av handlingarna framginge
hade dödsboet underlåtit att utnyttja den rätt att söka återvinning,
varom erinran skett vid utmätningstillfället.

I sitt utlåtande anförde skogsstyrelsen: Enligt 14 och 18 §§ skogsvårdslagen
vore markägaren — under viss förutsättning — skyldig att efter avverkning
vidtaga sådana åtgärder, som vore erforderliga för att nöjaktig
återväxt inom skälig tid efter avverkningen skulle komma att finnas å det
avverkade området. Detta gällde — enligt skogsstyrelsens mening — oberoende
av vad skogs vårdsstyrelsen och markägaren kunde avtala i en överenskommelse
jämlikt 19 § samma lag. I en sådan överenskommelse intoges
måhända blott vissa åtgärder, som klart förutsåges i sig själva icke vara
tillräckliga för att nöjaktig återväxt skulle uppkomma inom skälig tid.
Naturen förväntades i sådana fall göra resten. Skulle emellertid förväntningen
icke infrias, vore markägaren skyldig vidtaga de ytterligare åtgärder,
som i det uppkomna läget kunde erfordras för att 14 paragrafens krav
skulle bli uppfyllt. I ett annat fall ville man kanske däremot i överenskommelsen
intaga samtliga de åtgärder, som skäligen kunde förmodas vara
erforderliga för åstadkommande av nöjaktig återväxt. Erfarenheten hade
emellertid visat, att det vore praktiskt taget omöjligt — för såväl skogsvårdsstyrelsen
som markägaren — att vid tidpunkten för överenskommelsens
ingående kunna med full säkerhet uttömmande ange dessa åtgärder
— vad beträffar skogsvårdsstyrelsen icke minst, om styrelsen tillika skulle
behöva i åtgärdshänseende gardera sig mot följderna av en vid nämnda
tidpunkt icke förutsatt tidsutdriikt med åtgärdernas utförande. Både .skogsvårdsstyrelsen
och markägaren kunde därför finna det förenligt med sina
intressen alt avtala om generell förpliktelse för den senare att i viss i överenskommelsen
närmare angiven situation utföra flera åtgärder än dem som
kunnat anges från början och att benämna dessa med den gemensamma
beteckningen hjälpkultur — såsom för övrigt gjorts i den aktuella skogsodlingsförbindelscn.
Skulle en sålunda överenskommen hjälpkultur i visst

JustUimnibifhmanncvs ämbet*berältcl*e till 10 US ars rik*''lan.

274

fall ha behövt utföras men underlåtits av markägaren, syntes det skogsstyrelsen
med hänsyn till det sagda, som om detta borde få betraktas som
en av markägaren eftersatt åtgärd fallande under 22 § sista stycket skogsvårdslagen
— detta trots att lagen finge anses generellt kräva, att de olika
åtgärderna närmare preciserades i överenskommelsen. Men även bortsett
från sådana fall som de sist nämnda syntes det, som om skogs vård sstyrelsen
i en i 22 § åsyftad situation borde få anses vara berättigad vidtaga återväxtåtgärder,
som avveke från vad därutinnan tidigare kunde "ha fixerats i
en överenskommelse, utformad i syfte att angiva samtliga åtgärder, som
iörmodats vara erforderliga för åstadkommande av nöjaktig återväxt inom
skälig tid efter avverkningen. Just på grund av att försummelse skett kunde
det måhända bli nödvändigt att vidtaga andra och kanske dyrare åtgärder
än de ursprungligen avsedda för att uppnå dylik återväxt. Skulle markägaren
slippa — överhuvudtaget — betala uppkomna merkostnader, vore det
säkerligen frestande för honom att underlåta att vidtaga de med skogsvårdsstyrelsen
överenskomna åtgärderna för att få styrelsen att utföra
dyrare och värdefullare åtgärder — exempelvis plantering i stället för sådd,
plantering med äldre och omskolade plantor i stället för yngre och oomskolade.
Innebure en rätt lagtolkning däremot blott, att markägaren icke
vore skyldig betala merkostnad i den i 23 § skogsvårdslagen angivna ordningen
men dock stode ansvaret för den, syntes fördelen för honom av att
denna kostnad icke kunde uttagas enligt sistnämnda paragraf vara tämligen
betydelselös. Det skulle måhända kunna hävdas, att det i en situation
av här ifrågavarande slag borde ankomma på skogsvårdsstyrelsen att söka
träffa en ny överenskommelse med markägaren rörande de mera omfattande,
dyrare åtgärderna. Skulle markägaren icke gå med på detta, kom me
20 § skogsvårdslagen att träda i tillämpning, och saken skulle bli prövad
av domstol. Med hänsyn såväl till att detta skulle innebära en — efter vad
det förefölle — onödig omgång som till i övrigt anförda synpunkter, framstode
det för skogsstyrelsen som naturligt, att skogsvårdsstyrelsen, efter
att ha vidtagit åtgärder som dragit högre kostnad än de avtalade åtgärderna
krävt, finge yrka jämväl merkostnadens uttagande jämlikt 23 §.
Skulle markägaren icke åtnöjas, ägde han ju rätt att anställa klander eller
eljest söka återvinning och finge därmed även i detta fall skäligheten av
åtgärderna och kostnaderna prövad av domstol.

I en till skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik följande.

I 14 § skogsvårdslagen den 21 maj 1948 — vilken lag trädde i kraft den
1 januari 1949 — äro bestämmelser meddelade om skyldighet att efter av -

275

verkning vidtaga åtgärder för erhållande av nöjaktig återväxt. Skyldigheten
åvilar enligt 18 § markens ägare.

Finner skogsvårdsstyrelse, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt
14 § äro eller kunna förväntas bli påkallade, äger styrelsen enligt 19 § söka
träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra
komma till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara
verkställd. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas, skall enligt 20 § skogsvårdsstyrelsen
väcka talan hos domstol, vilken äger föreskriva de åtgärder, som av förhållandena
påkailas, samt förelägga tid, inom vilken de skola vara fullgjorda.

Ilar den tid, inom vilken åtgärd enligt överenskommelse eller dom skulle
ha vidtagits, gått till ända och förekommer anledning antaga att åtgärden
icke fullgjorts, skall skogsvårdsstyrelsen efter vad i 22 § stadgas låta
undersöka förhållandet genom besiktning på marken. Det ankommer därefter
enligt paragrafens sista stycke på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta
om åtgärd, som befunnits eftersatt.

I 23 § stadgas, att överexekutor äger på framställning av skogsvårdsstyrelsen
låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för åtgärd,
varom styrelsen föranstaltat enligt 22 §, samt för besiktningen. Om den hos
vilken utmätning skett vill anställa klander mot kostnadsbeloppet eller
eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist inom
en månad från det utmätningen skedde.

Med hänsyn till att i förevarande fall händelserna delvis utspelade sig
före ikraftträdandet av nuvarande lag, må anmärkas att ovan återgivna
bestämmelser i stort sett äro av samma innehåll som motsvarande föreskrifter
i den tidigare gällande skogsvårdslagen av år 1923 samt att i övergångsbestämmelserna
till nu gällande lag stadgas, att överenskommelse eller
utslag enligt 1923 års lag skall ha samma verkan som om ö veren skommelsen
ingåtts eller dom meddelats enligt nya lagen.

Såsom framgår av de ovan återgivna bestämmelserna måste två förutsättningar
vara uppfyllda för att skogsvårdsstyrelse skall äga verkställa
tvångsodling, för vilken kostnaden omedelbart må uttagas av markägaren,
nämligen att markägaren genom överenskommelse förbundit sig eller av
domstol ålagts att utföra skogsodlingsåtgärd samt att det i vederbörlig
ordning konstaterats att åtgärden icke blivit fullgjord.

I förevarande fall har frågan om markägarens skyldighet att verkställa
skogsodling icke dragits under domstols prövning. Någon dom å sådan
skyldighet har alltså icke förelegat. Däremot har till skogsvårdsstyrelsen i
Älvsborgs län avgivits en skriftlig skogsodlingsförbindelse. Denna har visserligen
undertecknats endast av’ klaganden och icke av samtliga delägare
i dödsboet, vilket ägde marken i fråga. Med hänsyn till att klaganden såväl
före som efter förbindelsens avgivande — uppenbarligen med övriga

276

dödsbodelägares samtycke — företrätt dödsboet gentemot skogsvårdsstyrelsen
och i betraktande även av övriga i ärendet upplysta förhållanden
måste dock förbindelsen anses ha varit bindande för dödsboet. En överenskommelse
i lagens mening har alltså förelegat.

Vid besiktningen i oktober 1951 konstaterades, att en del av de åtgärder,
som dödsboet enligt överenskommelsen förbundit sig att vidtaga, alls icke
blivit utförda.

Vid nu angivna förhållanden har skogs vårdsstyrelsen ägt att själv föranstalta
om de eftersatta åtgärderna och ha kostnaderna härför kunnat
omedelbart uttagas hos dödsboet.

De åtgärder, som skogsvårdsstyrelsen lät vidtaga, voro emellertid av
en annan art än de som angåvos i överenskommelsen. Enligt denna hade
dödsboet förbundit sig att efter föregången erforderlig röjning m. in. skogsodla
cirka 3,t hektar av fastighetens mark medelst rutsådd och plantering
av 2 300 granplantor. Därjämte ålåg det dödsboet enligt överenskommelsen
att i mån av behov utföra erforderliga hjälpkulturer. Skogsvårdsstyrelsens
åtgärder däremot omfattade — förutom röjning m. m. — plantering av icke
mindre än 7 000 granplantor, något som uppenbarligen medfört ökade
omedelbara kostnader. Av handlingarna framgår icke med full säkerhet,
vilka områden som kommo att omfattas av dessa åtgärder. Det vill dock
synas, som om skogsvårdsstyrelsens plantering berörde hela eller i vart fall
större delen av det område, som enligt överenskommelsen skolat skogsodlas
år 1949 men varå någon odling ej utförts. Vidare har styrelsen tydligen
även låtit i det närmaste helt nyplantera ett hygge, som ingick i det område,
varå dödsboet år 1948 utfört en misslyckad skogsodling medelst rutsådd.

Skogsvårdsstyrelsen har motiverat sitt handlingssätt med att i det förändrade
läge, som förelåg när skogsodlingen omsider utfördes, det icke
längre varit ekonomiskt försvarbart att tillgripa de ursprungligen bestämda
åtgärderna. Till följd av den markförvildning som inträtt skulle enligt styrelsens
åsikt sådana åtgärder ha blivit till stor del resultatlösa.

Skogsvårdsstyrelsens uppfattning — som närmast synes ha avseende å
det tidigare icke skogsodlade området — torde i och för sig va ra riktig. Den
omständigheten, att de ursprungligen avtalade åtgärderna icke längre tedde
sig ändamålsenliga eller ens försvarbara, har emellertid icke givit styrelsen
rätt att besluta om andra åtgärder i deras ställe. Lika litet som lagen medger
de skogsvårdande myndigheterna rätt att från början på egen hand
bestämma vilka åtgärder som skola vidtagas (jfr NJA II 1948 s. 121), lika
litet få myndigheterna ensamma besluta, att de i vederbörlig ordning bestämda
men icke utförda åtgärderna skola ersättas av andra sådana. Av
22 § sista stycket skogsvårdslagen framgår nämligen, att skogs vårdsstyrelses
befogenhet endast omfattar att föranstalta om åtgärd, som befunnits
eftersatt d.v. s. som enligt överenskommelse eller dom bort av mark -

277

ägaren vidtagas men ej utförts (jfr också motiven till 1923 års på förevarande
punkt i sak likalydande skogsvårdslag i NJA II 1923 s. 390). Mer
vittgående befogenheter har icke heller kunnat inläsas i tredje och fjärde
styckena av den förevarande förbindelsen, på vilka för övrigt under alla
förhållanden icke kunnat grundas rätt att omedelbart uttaga kostnaderna
hos dödsboet. Om såsom i förevarande fall de ursprungligen bestämda åtgärderna
ej längre te sig lämpliga, har skogsvårdsstyrelse att söka träffa
ny överenskommelse med markägaren eller ock draga saken inför domstol.
Detta kan visserligen — såsom skogsstyrelsen anfört — medföra omgång,
men effektivitetssynpunkter kunna icke rättfärdiga ett frångående av lagens
klara av rättssäkerhetskrav betingade ståndpunkt.

Med anledning därav att skogsvårdsstyrelsens i Älvsborgs län åtgärder
tydligen även berört ett hygge ingående i det område, varå dödsboet år
1948 utfört en misslyckad rutsådd, vill jag ytterligare framhålla följande.
Såsom nyss påpekats inskränker sig skogsvårdsstyrelses befogenhet till att
låta ombesörja åtgärd som bort av markägaren vidtagas men ej utförts. I
vad angår det nu avsedda hygget hade dödsboet verkställt föreskriven
sådd. Den omständigheten, att denna sådd icke givit det resultat som
kunnat förväntas, har icke berättigat skogsvårdsstyrelsen att själv omedelbart
ingripa på sätt som skett. I överenskommelsen hade visserligen dödsboet
förbundit sig att i mån av behov utföra erforderliga hjälpkulturer.
Detta åtagande har dock icke kunnat medföra skyldighet att vidtaga en
så långt gående åtgärcl som att nyplantera ett helt hygge. Skogsvårdsstyrelsen
har därför även i denna del bort söka träffa ny överenskommelse
eller ock draga saken inför domstol.

Då laga förutsättningar alltså saknats för de av skogsvårdsstyrelsen vidtagna
åtgärderna, har länsstyrelsen — där förhållandet kunnat utläsas av
tillgängliga handlingar — icke bort förordna om kostnadernas uttagande
hos dödsboet.

Fel bär alltså förelupit vid ärendets behandling såväl hos skogsvårdsstyrelsen
som hos länsstyrelsen. Emellertid är att märka, att dödsboet
måste anses ha varit pliktigt att föranstalta om erforderliga skogsodlingsåtgärder
samt att utredningen icke lämnar stöd för annat antagande än att
de av skogsvårdsstyrelsen vidtagna åtgärderna voro ur skoglig synpunkt
ändamålsenliga och lämpliga. Då vad i ärendet framkommit alltså icke
tyder på att skada tillskyndats dödsboet, finner jag mig kunna låta bero
vid mina här ovan gjorda uttalanden.

Vidkommande klagomålen i övrigt lämnar jag dem utan vidare åtgärd.

Innehållet i JO:s skrivelse delgavs jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län
och Decker.

278

49. Opåkallat polisförhör med utlänning i anledning av
ansökan om svenskt körkort, m. m.

I en den 10 december 1956 hit inkommen klagoskrift anförde danske medborgaren
redaktören Ejnar Nielsen klagomål rörande handläggningen hos
polisen i Örebro av en av klagandens dotter fru Bente Gaunt-Rydin gjord
ansökan om ”förnyelse” av sitt i Danmark utfärdade körkort. Enligt klagoskriften
hade körkortets giltighetstid utgått under ärendets behandling,
och Bente Gaunt-Rydin hade vid ett i saken hållet polisförhör blivit utsatt
för ett flertal personliga frågor, av vilka åtskilliga syntes överflödiga, några
direkt förolämpande och andra omedelbart kränkande. Det syntes klaganden
som om polisen saboterade den nyligen utfärdade förordningen om körkort
för medborgare i de nordiska länderna; även om detta måhända berodde
på att polisen fått dåliga instruktioner, vore förhållandet skadligt för
Sveriges anseende.

I ärendet inkom därefter Bente Gaunt-Rydin med en skrift.

I anledning av klagoskriften avgav polismästaren Nils H. Swensson infordrat
yttrande, därvid fogades av förste poliskonstaplarna Hubert Sternander
och Bertil Lindblad upprättade promemorior rörande vad som förekommit
vid det ifrågavarande polisförhöret..

Klaganden inkom därefter med påminnelser, däri han påtalade att länsstyrelsen
i Örebro län — sedan polisen färdigbehandlat ärendet — vägrat
utfärda körkort för hans dotter under motivering att giltighetstiden för
hennes danska körkort utgått. Enligt klaganden hade emellertid ansökan
om körkort gjorts redan före utgången av nämnda tid.

I anledning av vad klaganden sålunda anfört avgav länsstyrelsen yttrande,
varefter klaganden inkom med ytterligare två skrifter.

I en till länsstyrelsen i Örebro län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 oktober 1956 om rätt för person,
som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan
att undergå förarprov — vilken kungörelse trädde i kraft den 1 november
samma år — må innehavare av ett i Danmark, Finland eller Norge utfärdat
och där gällande körkort för motorfordon, vilken tager stadigt hemvist
i Sverige, efter visst ansökningsförfarande tilldelas ett häremot svarande
svenskt nationellt körkort utan hinder av att vid ansökningen icke fogats
bevis, som i 32 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen under bl sägs

279

— d. v. s. bevis att sökanden avlagt godkänt förarprov — därest sökanden
i övrigt fullgjort vad i sistnämnda moment föreskrives för erhållande av
sådant körkort.

Vad en nu avsedd sökande sålunda liar att fullgöra består däri, att han
skall förete dels åldersbevis, läkarintyg och fotografi, dels intyg av polismyndigheten
i hans mantalsskrivningsort, att han under de senaste två
åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga
förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig som förare av körkortspliktigt
fordon, s. k. nykterhetsintyg. Därest sökanden under angiven
tid icke varit mantalsskriven här i riket, må nu berörda förhållanden kunna
styrkas i annan ordning än genom omförmält intyg.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att klagandens dotter i
november 1955 inflyttat till Sverige och bosatt sig i Örebro tillsammans
med sin make, som är svensk medborgare, samt att för henne i Danmark
utfärdats ett körkort, som varit giltigt intill den It november 1956. Den
8 i nämnda månad ingav hon till poliskammaren i Örebro ansökan om nykterhetsintyg,
vilken samma dag överlämnades till ordningspolisen för utredning.
Sedan kontroll av Bente Gaunt-Rydin den 23 november skett i
polisens register, inställde hon sig efter erhållen kallelse den 27 november
hos polisen, där hon av Stemander i närvaro av Lindblad hördes rörande
sina personliga förhållanden, varom rapport upprättades. Den 30 november
överlämnades ärendet till nykterhetsnämnden i staden för yttrande, vilket
avgavs den 3 december. Den 10 i sistnämnda månad överlämnade poliskammaren
handlingarna till länsstyrelsen med förmälan att poliskammaren
icke hade sig någon omständighet bekant, som kunde utgöra hinder för
bifall till körkortsansökan. Om denna åtgärd underrättades hon av poliskammaren.

Den 15 december 1956 inkom till länsstyrelsen en av Bente Gaunt-Rydin
den 5 november samma år dagtecknad ansökan om körkort, vid vilken ansökan
fogats åldersbevis, fotografi samt ett av henne den 14 december undertecknat
formulär till läkarintyg, vilket icke var bestyrkt av läkare. I
skrivelse den 19 december 1956 underrättade länsstyrelsen henne, att ansökningen,
innan den kunde upptagas till prövning, skulle kompletteras
med bevis om avlagt förarprov, varjämte de vid ansökningen fogade handlingarna
återsändes, läkarintyget för erforderlig komplettering. Påföljande
dag infann hon sig hos länsstyrelsen och återtog ansökningen.

I ärendet har klaganden uppgivit, att hans dotter den 5 november 1956
besökt länsstyrelsen och därvid erhållit upplysning om att nykterhetsintyg
skulle anskaffas hos polisen. Vid den utredning, som av länsstyrelsen företagits,
har denna uppgift icke kunnat vitsordas. Enligt vad vederbörande
befattningshavare å körkortsavdelningen upplyst hade Bente Gaunt-Rydin,
innan ansökningen av henne den 20 december återkallats, endast vid ett
tillfälle infunnit sig å länsstyrelsen och detta hade troligen varit under

280

september eller möjligen i början av oktober 1956. Hon skulle vid detta
tillfälle ha upplysts om att nya bestämmelser sannolikt komme att utfärdas,
enligt vilka körkortsinnehavare i de övriga nordiska länderna kunde erhålla
.svenskt kölkort utan att behöva förete intyg om godkänt förarprov, där\
id Bente Gaunt-Rydin skulle ha förklarat sig icke ämna ansöka om körkort
fönän dessa bestämmelser utfärdats. ]\ I o t vad sålunda uppgivits från
tjänstemännens sida kan icke anses styrkt, att någon befattningshavare hos
länsstyrelsen försummat att lämna klagandens dotter den särskilda handräckning,
som pakallats av att skyndsamhet varit av nöden på grund därav
att hennes danska körkort icke varit giltigt längre än till den 11 november
1956.

^ Vad angår polismyndighetens befattning med körkort särendet har
Swensson såsom förklaring till den relativt långa tid som åtgått för handläggningen
därstädes anfört, att ett flertal befattningshavare vid ordningspolisavdelningen
varit tjänstlediga under hösten 1956 för genomgång av
polisskolor och att arbetsbördan för kvarvarande personal ytterligare ökat
utöver det normala pa grund av den vid nämnda tid rådande bensinransoneringen.
På grund härav och då det från klagandens sida icke ens påståtts,
att hans dotter skulle ha hos polisen framställt önskemål om särskilt,
skyndsam handläggning av ärendet eller att polisen eljest varit medveten
om behovet härav med hänsyn till att det danska körkortets giltighetstid
utgick redan inom tre dagar från ansökans ingivande, finner jag någon
anmärkning i nu avhandlat hänseende icke befogad.

Beträffande det i ärendet hållna polisförhöret har upplysts, att detta ägt
rum i överensstämmelse med den praxis, som tillämpats i Örebro vid handläggning
av ansökan om nykterhetsintyg för utlänning. Vid detta förhör
har Bente Gaunt-Rydin avfordrats ingående uppgifter rörande sina personliga
förhållanden. Sålunda har hon tillfrågats rörande, bland annat, toräldlamas
personliga förhållanden, huruvida hon vore konfirmerad, vilken
utbildning hon undergått och huruvida alkoholism eller sinnessjukdom förekomme
i hennes släkt. Förhöret synes ha försiggått under en irriterad
stämning, vilket enligt Sternander och Lindblad berott på att Bente
Gaunt-Rydin uppträtt arrogant och avvisande.

I sitt yttrande har Swensson framhållit, att en del av frågorna uppenbarligen
varit onödiga men att de icke kunde anses sårande eller förnärmande;
om de likväl av klagandens dotter uppfattats på detta sätt, ville
Swensson beklaga det inträffade. Enligt Swensson borde — efter tillkomsten
av ovanberörda kungörelse den 12 oktober 1956 — utredningsförfarandet i
liknande fall i fortsättningen kunna förenklas, om vederbörande sökande innehade
gällande hemlandskörkort och man kunde utgå från att hans personliga
kvalifikationer därigenom vore garanterade. Länsstyrelsen synes däremot
— såvitt :rv dess yttrande kan utläsas — icke ansluta sig till den av
Swensson framförda synpunkten på ett förenklat förfarande i angivna fall.

281

Enligt in in mening kan det icke anses påkallat att i nu avsedda ärenden
regelmässigt anställa polisförhör med sökanden, något som icke heller torde
vara allmän praxis. Enligt vad jag inhämtat tillämpas t. ex. i Stockholm
det förfarandet i dessa ärenden, att utlänningen tillställes en blankett,
däri han skall angiva namn, födelsetid, födelseort, yrke och bostadsadress
ävensom dag för inresa till Sverige samt de platser här i riket, där
han bott och haft anställningar. Därjämte anmodas sökanden ingiva intyg
från två trovärdiga personer, att han gjort sig känd som en nykter, ordentlig
och skötsam person. Något personligt förhör med sökanden äger sålunda
som regel icke rum. En sådan ordning för utredningen synes mig också i
allmänhet kunna vara tillfyllest och även i övrigt lämplig; därigenom besparas
sökanden det besvär, som en inställelse hos polisen ofta innebär, och
polisen det arbete, som åtgår för utfrågning av sökanden och för rapportskrivning.
För den händelse kompletterande upplysningar erfordras, torde
dessa i regel lämpligen kunna inhämtas genom telefonsamtal med vederbörande.
Det är för övrigt att märka, att det för utfärdande av körkort åt
utlänning, som icke varit mantalsskriven här i landet under de senaste två
åren, överhuvudtaget icke finnes uppställt krav på att intyg eller utlåtande
från polismyndighet skall företes. Frågan om sökandens personliga lämplighet
som körkortsinnehavare kan i dessa fall styrkas även i annan ordning,
därvid t. ex. intyg från vederbörande konsulat eller beskickning otvivelaktigt
torde kunna godtagas.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att det varit opåkallat att på
sätt och i den utsträckning som skett avfordra Bente Gaunt-Rydin uppgifter
rörande hennes personliga förhållanden. Hennes reaktion häremot har
följaktligen varit förklarlig. Då emellertid Sternander härutinnan endast
förfarit enligt förut i Örebro tillämpad praxis, och det saknas stöd för antagande
att han vid förhöret uppträtt i avsikt att trakassera henne eller eljest
ohövligt, låter jag i denna del bero vid mina nu gjorda uttalanden under
förväntan tillika, att länsstyrelsen och poliskammaren, med beaktande av
vad jag anfört, till omprövning upptaga frågan om utredningsförfarandet
i nu avsedda ärenden och tillse att erforderliga anvisningar i saken utfärdas
för polispersonalen.

Vidkommande härefter handläggningen hos länsstyrelsen av Bente
Gaunt-Rydins den 15 december 1950 dit inkomna körkortsansökan hade vid
denna tidpunkt giltighetstiden för hennes danska körkort utgått för mer än
en månad sedan. Då enligt ovanberörda kungörelse länsstyrelsen icke ägt
tilldela henne svenskt körkort utan här i riket avlagt förarprov, med mindre
hon innehade gällande danskt körkort, men denna förutsättning således
icke förelegat, saknas fog för anmärkning mot länsstyrelsens ställningstagande
i saken. Att Bente Gaunt-Rydin ett par dagar före giltighetstidens
utgång ansökt om nykterhet sintyg hos polismyndigheten är icke av beskaffenhet
att kunna inverka på detta bedömande. Ej heller i övrigt linner jag

282

anledning antaga, att någon befattningshavare hos länsstyrelsen åsidosatt
sina åligganden i samband med det ifrågavarande ansökningsärendet.

Vad i saken förekommit understryker emellertid önskvärdheten av att
enskilda sökande, som i något ärende hänvända sig till myndighet — ej
minst utlänningar — därvid erhålla de upplysningar och den vägledning,
som till undvikande av onödiga rättsförluster påkallas av sakens beskaffenhet
och föreliggande omständigheter. Om således klagandens dotter i
föreliggande fall inställt sig hos länsstyrelsen före utgången av giltighetstiden
för det danska körkortet och omtalat hur saken legat till, hade hon av
vederbörande befattningshavare bort erhålla bistånd med anskaffandet av
det lämplighetsintyg som — för att länsstyrelsen lagligen skulle kunna tilldela
henne svenskt körkort — måste föreligga före utgången av sagda tid.
Det kravet måste emellertid ställas på en sökande, att denne verkligen lämnar
uppgift om de för frågans rätta bedömande erforderliga omständigheterna
och icke blott gör helt allmänna förfrågningar i förlitan på att hans sak
skall i alla hänseenden befinnas vara i god ordning. Därest härutinnan
något förbiseende — om än i och för sig förklarligt — sker från sökandens
sida, måste denne också själv taga de konsekvenser härav, som följa av
myndigheternas bundenhet vid den författningsmässigt givna ramen för
deras prövning.

Med dessa uttalanden, vilka jämväl delgåvos Svvensson och Sternander
ävensom klaganden, var ärendet av mig slutbehandlat.

50. Fråga om felaktigt förfarande med avseende å indrivning av
automobilskatt för år, under vilket bilen avregistrerats
redan i slutet av januari månad, m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av John Elis Sunna i Kieksisvaara,
Pajala, härstädes anhängiggjort ärende framgår, bland annat, följande.

Sunna blev den 27 oktober 1952 hos länsstyrelsen i Norrbottens län
registrerad såsom ägare av personbilen BD 10(55.

För uttagande av den skatt, uppgående till 138 kronor, som år 1955
påförts Sunna för bilen, utsände länsstyrelsen i vanlig ordning i slutet av
januari 1955 till Sunna en postförskottsförsändelse å skattebeloppet. Försändelsen
utlöstes emellertid icke under uppbördstiden den 1—den 15
februari 1955. I följd därav uppfördes beloppet å restlängd. Som bilen, på
grund av en den 31 januari 1955 till länsstyrelsen inkommen anmälan,
samma dag överförts till bilreservregistret, antecknades i restlängden följande:
"Avf. t. v. 31/1 1955.” Restlängden översändes till landsfiskalen i
Pajala distrikt.

283

På uppdrag av landsfiskalen verkställde poliskonstapeln J. R. llaapaniemi
— i Sunnas frånvaro — den 20 juni 1955 å Nils Groths bilverkstad i
Pajala utmätning av Sunnas ovannämnda bil för det påförda skattebeloppet
138 kronor jämte restavgift 5 kronor 52 öre. Underrättelse enligt 84 §
utsökningslagen om den verkställda utmätningen delgavs Sunna två dagar
därefter. Talan mot utmätningen fullföljdes icke.

I en den 11 juli 1955 hit inkommen skrift anförde Sunna klagomål över
att utmätning skett trots att han för att få bilen avregistrerad underskrivit
en handling, som uppsatts av poliskonstapeln Gunnar Niska och en annan
polisman. Därvid uppgav Sunna vidare bland annat, att han, som trott att
bilen varit avregistrerad, icke före utmätningen fått något meddelande
från landsfiskalen om att han skulle erlägga skatt för bilen och ej heller
blivit underrättad om att utmätning skulle ske.

Vid exekutiv auktion, som kungjorts i vederbörlig ordning, försålde
landsfiskalen Ragnar Persson den 8 september 1955 den utmätta bilen till
Groth för 11 kronor 94 öre, vilket var det enda avgivna budet. Sunna var
icke tillstädes vid auktionen.

Av köpesumman redovisade Persson i september 1955 till länsstyrelsen
11 kronor såsom influten skatt. Återstående 127 kronor av det påförda
skattebeloppet avkortades, på anmälan av Persson, genom beslut av länsstyrelsen
i november 1955.

I yttrande över klagomålen anförde länsstyrelsen: Sedan länsstyrelsen
hos landsfiskalen begärt utredning i anledning av att Sunna underlåtit att
vidmakthålla trafikförsäkring å bilen, hade Niska, troligen den 28 december
1954, hållit förhör därom med Sunna. Därvid hade Sunna överlämnat en
anhållan, att bilen måtte tillsvidare avregistreras och införas i reservregistret.
Niskas rapport vore daterad den 27 januari 1955 och ärendet hade
redovisats från landsfiskalskontoret påföljande dag. Handlingarna, innefattande
jämväl Sunnas ansökning, hade ankommit till länsstyrelsen den
31 januari 1955, varefter bilen samma dag överförts till bilreservregistret.

Skyldig att erlägga bilskatt — anförde länsstyrelsen vidare — vore jämlikt
4 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt den person, som
vid årets början varit eller bort vara registrerad för bilen. Då Sunna icke
löst den till honom utsända postförskottsförsändelsen å skatten, hade han
blivit uppförd å restlängd för bilskatten med 138 kronor, som avsett skatten
för hela år 1955. I praxis hade hänt att, då restlängd upprättades å
förfallna bilskattemedel, länsstyrelsen anmärkt dagen, då bilen avregistrerats
definitivt eller tillsvidare. Så hade skett även ifrågavarande år.

Angående Niskas befattning med Sunnas anmälan till bilregistret anförde
länsstyrelsen vidare: Därest förhöret med Sunna ägt rum den 28 december

284

1954, kunde mot Niska riktas den erinran, att han icke tidigare och innan
rapport avgivits i ärendet insänt nämnda anmälan till länsstyrelsen. Det
vore emellertid att antaga, att hrevet, såsom postgången vore från Pajala,
näppeligen hunnit anlända till länsstyrelsen den 31 december 1954. Sunna
syntes sålunda genom dröjsmålet icke ha lidit någon förlust.

Sedan Sunna därefter avgivit påminnelser, inkom Persson, efter Niskas
hörande, med yttrande, däri återgåvos bland annat följande av Niska
lämnade uppgifter: Niskas förhör med Sunna hade ägt rum den 28 december
1954. Därvid hade Niska — eftersom bilen icke varit i brukbart skick
— föreslagit Sunna att låta avregistrera den samt därefter, utan att någon
skyldighet därutinnan ålegat Niska, på Sunnas begäran avfattat en anmälan
därom till länsstyrelsen, varjämte Niska lovat att vidarebefordra
anmälningen. Det hade icke varit tal om att ärendet på något sätt varit
brådskande.

Vidare anförde Persson i yttrandet: För egen del ansåge Persson, att
Niska icke kunde lastas för någon försummelse. Hans åtgärd att hjälpa
Sunna med avregistrering av fordonet kunde — liksom ej heller åtagandet
att till vederbörande myndighet insända handlingen — näppeligen anses
vara en åtgärd i tjänsten. Även om så skulle vara fallet, kunde det rimligen
icke krävas av Niska, att han skulle låta ett sådant bagatellärende som
Sunnas få förtur framför andra viktigare, i synnerhet som förtursrätt icke
påkallats.

I nya påminnelser anhöll Sunna bland annat om mitt biträde för att
skaffa honom ersättning i anledning av förlusten av bilen.

Härefter avgav riksräkenskapsverket på anmodan utlåtande i ärendet
och anförde däri följande: Det normala förfaringssättet då en i automobilregistret
vid kalenderårets ingång införd automobil avfördes ur registret
under den tid av samma kalenderår, som infölle före uppbördsstämman
den 1—den 15 februari, syntes vara att vederbörande länsstyrelse, därest
skatten icke betalats å uppbördsstämman, i restlängden införde hela det
påförda skattebeloppet men samtidigt antecknade tidpunkten för avregistreringen.
Med stöd av denna anteckning uträknade antingen länsstyrelsen
eller utmätningsmannen den skatt som under sådana förhållanden
borde anmälas hos länsstyrelsen till avkortning. Därigenom komme endast
det belopp som belöpte å skattepliktig tid att utkrävas av den skattskyldige.
Nämnda förfaringssätt tillämpades enligt vad riksräkenskapsverket
kunnat utröna inom flertalet utmätningsmansdistrikt inom Norrbottens
län. I nu förevarande fall syntes emellertid särskild anmälan om avkortning
av det skattebelopp, som hänförde sig till icke skattepliktig tid, icke
ha skett och ej heller något avkortningsbeslut ha fattats före tidpunkten

285

för den exekutiva auktionen. Vissa länsstyrelser tillämpade det förfaringssättet
att det belopp som belöpte å icke skattepliktig tid avkortades redan
före restlängdens upprättande. Mot de båda angivna förfaringssätten syntes
ur de synpunkter riksräkenskapsverket hade att företräda icke vara
något att erinra.

Vidare inkom länsstyrelsen i Norrbottens län på anmodan ånyo med eget
yttrande och med nytt yttrande av Persson.

Persson anförde: Han kunde icke finna, att utmätningsman hade någon
skyldighet att beakta det förhållandet, att ett motorfordon avförts ur bilregistret
under det år, som en restförd automobilskatt avsåge. Utmätningsmannen
hade att verkställa indrivning enligt inkommen restlängd, och den
betalningsskyldige hade tillfälle att i mån av fog söka restitution av för
mycket erlagd skatt. En annan sak vore, att det utan tvivel vore lämpligt
och både för den skattskyldige och vederbörande länsstyrelse bekvämare,
om den betalningsskyldige endast behövde erlägga skatt för den tid fordonet
varit registrerat och resten av det restförda beloppet avkortades.
I regel hade det också förfarits så inom Perssons distrikt. Anledningen till
att så ej skett i detta fall vore svår att angiva. Sannolikt hade det ej av
de handlingar, som varit till hands i samband med utsättandet och förrättandet
av den exekutiva auktionen, framgått, att fordonet avförts ur
registret den 31 januari 1955.

Till förtydligande av sistnämnda uppgift anförde Persson i ett sedermera
inkommet yttrande: Därmed hade avsetts, att av den handling, som legat
till grund för utsättandet av den exekutiva auktionen, nämligen det av
Haapaniemi upprättade utmätningsprotokollet, icke framgått, att bilen
avförts ur registret. Till protokollet hade därjämte funnits fogat skattekvitto
för hela året men icke något utdrag ur restlängden. Haapaniemi
hade för Persson uppgivit, att han från landsfiskalskontoret mottagit ett
utdrag ur restlängden men att detta utdrag icke varit försett med någon
anteckning om avregistrering. Vederbörande kontorist, som upprättat utdraget,
hade för sin del förklarat, att hon regelmässigt å dylika utdrag
brukat anteckna avregistreringsdata. Hon kunde givetvis icke erinra sig
med säkerhet, om så varit förhållandet även i detta fall, och någon klarhet
hade ej kunnat vinnas, enär utdraget icke längre funnes i behåll. Vid utsättandet
av auktionen hade Persson icke verkställt någon kontroll, huruvida
den restpost, för vars uttagande utmätning skett, varit rätt antecknad
eller ej. Det syntes vara ogörligt för en utmätningsman att personligen
genom slagning i restlängden förvissa sig om att alla de skatterestantieposter,
som i skilda sammanhang uppgåves för honom, vore i överensstämmelse
med längderna.

I länsstyrelsens yttrande — vid vilket var fogat utdrag av restlängden å
automobilskatt inom Pajala distrikt år 1955 — anfördes: Som av restliing -

286

den framginge hade däri i enlighet med inom länsstyrelsen tillämpad praxis
antecknats, att bilen den 31 januari 1955 avförts tillsvidare. På grund av
denna anteckning borde landsfiskalen ha avkrävt Sunna endast det belopp,
som belöpte å januari månad 1955 jämte restavgift, medan återstoden av
det restförda beloppet borde ha anmälts till länsstyrelsen för avkortning.
Detta tillvägagångssätt syntes vara det inom länet allmänt tillämpade,
och därigenom hade sannolikt vidare exekutiva åtgärder i ärendet icke
erfordrats.

Beträffande slutligen Sunnas påstående, att han icke före utmätningen
från landsfiskalskontoret erhållit något meddelande om att han skulle erlägga
skatt för bilen uppgav Persson därefter i särskilt yttrande, att det
indrivningskor t, som upprättats och tillställts Haapaniemi, icke kunnat
återfinnas. Persson upplyste vidare, att indrivningsärendet först handlagts
av Haapaniemi och därefter av Niska samt slutligen åter av Haapaniemi,
samt att båda dessa personer förklarat, att de per post översänt skriftlig
anmaning till Sunna att gälda det restförda beloppet, Haapaniemi både när
han första gången mottagit indrivningsuppdraget och när uppdraget sedermera
åter överlämnats till honom.

I en till länsstyrelsen i Norrbottens län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Vad först angår Niskas befattning med Sunnas anmälan om avregistrering
av bilen framgår, att Niska den 28 december 1954, i samband med
viss tjänsteförrättning hos Sunna, åtagit sig att för Sunnas räkning vidarebefordra
nämnda anmälan till länsstyrelsen samt att Niska fullgjort detta
uppdrag sålunda, att han den 27 januari 1955 överlämnat anmälningen till
landsfiskalen samtidigt med utredningen i det ärende, som föranlett tjänsteförrättningen
hos Sunna. Därefter har anmälningen, jämte nämnda utredning,
av landsfiskalen översänts till länsstyrelsen, dit handlingarna inkommit
den 31 januari 1955.

Niska och Persson ha gjort gällande, att Niskas befattning med Sunnas
anmälan icke skett i tjänsten utan på grund av privat åtagande. Även om
det förelåg ett visst samband mellan den tjänsteförrättning, som föranlett
Niska att taga kontakt med Sunna, och Niskas åtagande, är jag för min
del böjd för att anse, att Niskas befattning med anmälningen icke skett i
tjänsten och att Niska följaktligen icke är underkastad tjänsteansvar därför.
Det är för övrigt uppenbart, att Niskas underlåtenhet att genast posta
anmälningen i allt fall icke varit av beskaffenhet att kunna läggas honom
till last såsom försummelse — detta i all synnerhet som det mot Niskas
bestridande icke framgår av utredningen, att Sunna bett Niska omedelbart
göra detta, samt det ej heller rimligen kan läggas Niska till last att han det

287

oaktat icke kommit att tänka på att saken kunde vara så brådskande. Med
hänsyn härtill och då den omständigheten, att anmälan icke tidigare i
januari än som skett inkommit till länsstyrelsen, varit utan betydelse för
Sunnas skattskyldighet för nämnda månad, låter jag i denna del av ärendet
bero vid vad i saken förevarit.

Beträffande ärendet i övrigt får jag anföra följande.

Enligt stadgande i 3 § automobilskatteförordningen upphör skatteplikt
för bil med utgången av den kalendermånad, under vilken bilen avförts ur
automobilregistret utan att ha blivit i annat sådant införd. I enlighet härmed
har, på sätt framgår av det sagda, skatteplikten för Sunnas bil på
grund av inkommen anmälan om avregistrering upphört från och med utgången
av januari 1955.

Vid nämnda tid var emellertid — i enlighet med det förfarande som skall
tillämpas jämlikt 4 § 1 mom. kungörelsen den 12 december 1924 angående
uppbörd av automobilskatt in. in. — skatt för bilen påförd Sunna för hela
år 1955 med 138 kronor.

Då någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom påförd debitering
av skatt, skall på grund av stadgande i 65 § uppbördsförordningen
avkortning av oguiden debiterad skatt äga rum. Nämnda stadgande skall
jämlikt 9 § nyssnämnda kungörelse den 12 december 1924 gälla jämväl
med avseende å bilskatt.

Av det anförda framgår, att förutsättning för avkortning av den del av
den Sunna påförda bilskatten, som belöpte å tiden februari—december
1955, varit förhanden i och med att skatteplikten för nämnda tid på sätt
nyss sagts upphört.

Fråga om avkortning av skatt prövas enligt 67 § uppbördsförordningen
av länsstyrelse.

Angående förfarandet vid avkortning av skatt stadgas, såvitt vidare nu
är av intresse, i 40 § tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen, att
anmälan till avkortning skall ingivas av utmätningsman i stad senast den
5 i varje månad till den lokala skattemyndigheten i staden samt av utmätningsman
på landet senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen, varvid
anmälan skall avse skatt, vilken enligt då tillgängliga intyg eller andra
handlingar må avkortas.

Någon skyldighet för länsstyrelse att utan dylik anmälan upptaga fråga
om en avkortning av bilskatt finnes icke föreskriven. Detta torde sammanhänga
bland annat med att bilregistret föres å landskansliet, under det att
handläggningen av frågor om avkortning ankomma på landskontoret. Det
ligger dock i sakens natur, att i fall som det nu förevarande något hinder
icke möter mot att påförd bilskatt av länsstyrelse avkortas utan anmälan
som nyss sagts; när så sker, skall sålunda avkortad skatt givetvis icke upptagas
i restlängd. Ett sådant förfaringssätt innebär mindre omgång och är
ägnat att minska risken för att någon tvingas erlägga skatt, som han ej är

288

pliktig utgiva. Förfaringssättet synes mig därför i hithörande fall vara att
föredraga framför att låta avkortning bero av anmälan från utmätningsman
-— i varje fall då med hänsyn till lokala och andra förhållanden inom
länsstyrelserna detta lämpligen låter sig genomföra. Av riksräkenskapsverkets
utlåtande framgår också, att förfaringssättet tillämpas vid vissa länsstyrelser
samt att riksräkenskapsverket ur de synpunkter det har att företräda
icke har något att erinra mot att så sker.

För den händelse i fall som det förevarande frågan om avkortning icke
av länsstyrelse självmant upptages till behandling, måste — för att vederbörande
utmätningsman skall erhålla kännedom om att bil avförts ur bilregistret
— vid upprättandet av restlängd anteckning därom göras i längden.
Så har också skett i förevarande fall. Angående förfarandet i övrigt
när detta system kommer till tillämpning må hänvisas till vad härom
anförts i riksräkenskapsverkets utlåtande. Härtill vill jag tillägga följande.

När till utmätningsman inkommit restlängd å bilskatt och i längden är
antecknat, att bil avförts ur registret, åligger det — eftersom av anteckningen
framgår, att avkortning skall ske — utmätningsmannen att göra
anmälan till avkortning i enlighet med stadgandet i 40 § tillämpningskungörelsen
till uppbördsförordningen. Det ligger i sakens natur, att åtgärd
för indrivning av det belopp, som sålunda skall anmälas till avkortning,
icke bör företagas i avbidan på vederbörligt beslut i frågan om avkortningen.

I det aktuella fallet har det enligt vad nu sagts ålegat Persson såsom
utmätningsman att efter granskning av restlängden till länsstyrelsen i Norrbottens
län göra anmälan till avkortning av den Sunna påförda skatten till
den del den belöpte å tiden februari—december. Dylik anmälan har emellertid
skett först i samband med redovisningen för vad som influtit vid auktionen.
Perssons underlåtenhet att innan indrivningsåtgärd företogs göra
sådan anmälan har haft till följd att exekutiva åtgärder kommit att vidtagas
för uttagande av skatt jämväl för tid som icke omfattats av skatteplikten.
Framhållas må emellertid att — därest Sunna, efter det han erhållit
underrättelse om att utmätning verkställts för hela årets skatt, hos
Persson eller denne underlydande personal påpekat att han anmält bilen
för avregistrering — rättelse synes ha kunnat ernås samt att, om Sunna
betalat hela skattebeloppet, han varit jämlikt 13 § automobilskatteförordningen
berättigad att återfå för mycket erlagd skatt. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt finner jag, vad avser Perssons berörda
försummelse, mig kunna låta bero vid mina i ärendet gjorda uttalanden.

Beträffande Ilaapaniemis befattning med saken har denne uppgivit, att
i det utdrag av den till landsfiskalskontoret inkomna restlängden, vilket där
upprättats och sedan överlämnats till honom för indrivningsåtgärd mot
Sunna, anteckning saknats om att bilen avförts ur registret. Huru härmed
förhåller sig har icke kunnat utrönas, eftersom utdraget enligt vad som

289

upplysts i ärendet ej längre finnes i behåll. Haapaniemis uppgift måste därför
tagas för god.

Ej heller framgår av utredningen, att i indrivningsärendet förekommit
försummelse att — på sätt i 31 § 2 mom. tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen
föreskrives — anmana Sunna att erlägga det restförda
beloppet.

Vad härefter angår Sunnas anmärkning därom, att han icke i förväg
underrättats om utmätningen, må framhållas att, enligt stadgande i 60 §
3 mom. andra stycket uppbördsförordningen, dylik underrättelse icke varit
nödvändig.

På grund av vad sålunda anförts föreligger icke fog för anmärkning mot
Haapaniemi för dennes befattning med ifrågavarande sak.

Som Sunna vederbörligen erhållit del av underrättelse om vad utmätningsfordringen
omfattade och därefter icke, såvitt i detta ärende framkommit,
framställt någon erinran i utmätningsärendet, har Persson i samband
med den av honom företagna exekutiva försäljningen icke haft anledning
räkna med att utmätningsfordringen till någon del kunde ifrågasättas.
På grund härav kan någon anmärkning icke riktas mot Persson för att
denne icke i anledning av den förestående auktionen granskat den från
länsstyrelsen inkomna restlängden.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

51. Ifrågasatt utfärdande av föreskrifter med förbud för
befattningshavare vid förvaltningsmyndighet att
åtaga sig uppdrag som ombud eller biträde
åt part vid samma myndighet

I en den 19 mars 1957 hit inkommen skrift har f. d. kommerserådet S.Matz
anfört, att vid handläggning av ett hyresmål inför hyresnämnden i Stockholms
fjärde distrikt den 17 december 1956 en av parterna biträtts av en juris
kandidat, vilken innehade uppdrag att vara sekreterare vid annan avdelning
av samma hyresnämnd. Att en nämndens egen sekreterare anlitades
som sådant biträde vore enligt Matz’ mening i hög grad olämpligt med
hänsyn bland annat till de möjligheter denne hade att samtalsvis informera
vederbörande om målet. Det syntes Matz vara av intresse att erfara,
huruvida ifrågavarande befattningshavare varit i tillfälle att —
innan utslag meddelats — samtala om målet med någon av nämndens
ledamöter eller sekreterare liksom huruvida befattningshavaren, sedan målet
fullföljts till hyresrådet — som redan den 19 februari 1957 meddelat
utslag däri — talat med tjänstemän därstädes i syfte att påskynda målets
handläggning. Huru därmed än kunde förhålla sig, vore det emellertid

19 — Justitieombudsmannen* Umbctsbcruttclsc till 1958 års riksdan.

290

enligt Matz’ mening av vikt, att den rättsgrundsats, som kommit till uttryck
i 12 kap. 3 och 22 §§ RB, vunne tillämpning jämväl på hyresnämndernas
och hyresrådets verksamhet, varför Matz hemställde om min medverkan
för utfärdande av föreskrifter därom, att rättsbildat biträde vid
hyresnämnd eller hyresråd ej finge åtaga sig uppdrag som ombud eller
biträde åt part vid sådan myndighet.

Vid prövning av detta ärende gjorde jag följande i skrivelse till Matz
upptagna uttalanden.

De av Matz åberopade bestämmelserna i RB — innebärande allmänt
förbud för lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän
domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman att vara ombud eller
biträde åt part — ha avseende allenast å rättegångsförfarandet vid domstol.
Beträffande förfarandet hos förvaltningsmyndigheter, vare sig det gäller
sådana myndigheter, som bruka betecknas som förvaltningsdomstolar,
eller förvaltningsorgan i övrigt, saknas däremot generella bestämmelser av
motsvarande innebörd. För vissa särskilda myndigheter eller befattningshavare
inom förvaltningsområdet ha emellertid föreskrifter — mer eller
mindre långtgående — utfärdats i förevarande ämne. Så är dock icke
fallet beträffande befattningshavare hos hyresnämnd eller hos hyresrådet.

Något hinder för sekreterare vid hyresnämnd att — såsom i det av
Matz anmärkta fallet synes ha skett — åtaga sig uppdrag som biträde åt
part vid handläggning av mål inför nämnden, kan därför i och för sig icke
anses föreligga. Icke heller eljest finnes det — på grundval av de av Matz
lämnade uppgifterna — tillräcklig anledning att verkställa närmare utredning
rörande den åsyftade tjänstemannens förfarande. I den mån klagomålen
rikta sig mot denne befattningshavare föranleda de förty icke någon
min åtgärd.

Vad härefter angår den av Matz berörda frågan om utfärdande av föreskrifter
rörande förbud för befattningshavare hos hyresnämnd och hyresråd
att vara ombud eller biträde åt part synes mig denna fråga icke lämpligen
böra behandlas för sig utan upptagas i samband med en bedömningav
det större spörsmålet huruvida det kan vara motiverat att, beträffande
förvaltningsmyndigheter över huvud eller vissa grupper av sådana myndigheter,
införa mera fullständiga och ensartade bestämmelser i förevarande
hänseende än de som nu finnas utfärdade. Detta är en principiell fråga av
betydande räckvidd, som — tillika med många andra principspörsmål beträffande
förvaltningsförfarandet — väl synes mig kunna förtjäna att
tagas under övervägande. Det är också min avsikt att, i den utsträckning
som min arbetsbörda det tillåter, ägna ökad uppmärksamhet åt förvaltningsrättsliga
spörsmål av sådan natur.

291

D. Framställningar till Konungen

52. Framställning angående vissa jävsfrågor inom
civilförsvaret m. m.

Den 18 mars 1957 skrev jag till Konungen följande:

Enligt 7 § civilförsvarslagen skall inom varje civilförsvarsområde — som
i allmänhet utgöres av landsfiskalsdistrikt eller stad som ej ingår i sådant
distrikt — finnas allmänt civilförsvar. Därjämte skall särskilt civilförsvar,
i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest,
vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar. Detta senare
civilförsvar benämnes hemskydd, om det är avsett för byggnad som väsentligen
användes för bostadsändamål, och eljest verkskydd.

I 53 § nämnda lag stadgas, att ägare av anläggning eller byggnad, för
vilken verkskydd skall vara organiserat, är pliktig att, bland annat, verkställa
erforderlig planläggning av verkskyddet, att anskaffa, förvara och
underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för
verkskyddets verksamhet, samt att enligt bestämmelser som Konungen
utfärdar sörja för utbildning av verkskyddspersonalen. Vad sålunda stadgas
om ägare skall enligt 54 §, därest anläggningen eller byggnaden är i sin
helhet upplåten till någon med nyttjanderätt, i stället i princip gälla nyttj
ander ättshavaren.

Rörande ''planläggningen av verkskydd sägs i 25 § civilförsvarskungörelsen,
att för verkskydd skola finnas särskilda specialplaner, i vilka civilförsvarets
verksamhet närmare regleras. Sådan plan upprättas av företagets
verkskyddsledare under inseende av civilförsvarschefen, vilken utövar
den omedelbara ledningen av civilförsvaret inom vederbörande civilförsvarsområde.
Länsstyrelsen, som inom länet handhar ledningen av
civilförsvaret, äger beträffande viss plan föreskriva, att den skall insändas
till länsstyrelsen för granskning och godkännande. Revidering av verkskyddsplan
skall ske så snart ändrade förhållanden giva anledning därtill.

Närmare bestämmelser om verkskyddsplans innehåll och om ordningen
för dess upprättande äro meddelade av civilförsvarsstyrelsen i vissa år
1948 utfärdade anvisningar rörande verkskydd. Enligt dessa skall verkskyddsplan
bestå av huvudplan och detaljplaner samt innehålla uppgifter
rörande, bland annat, verkskyddets organisation, dess utrustning och materiel
samt de särskilda anordningar och åtgärder, som erfordras för verkskyddets
verksamhet. Upprättad plan skall insändas till civilförsvarschefen,
som har att granska planen och, i förekommande fall, översända den till
länsstyrelsen för prövning. Verkskyddsplan skall enligt anvisningarna underkastas
revidering så snart ändrade förhållanden giva anledning därtill,
dock minst en gång årligen på tid, som fastställes av den myndighet som.

292

äger godkänna planen. Vidare framhålles i anvisningarna, bland annat,
att — om det anses nödvändigt att vid planläggningsarbetet konsultera
annan sakkunskap än den myndigheterna eller företaget kan tillhandahålla
— sådan sakkunskap må anlitas. Hänvändelse bör i sådant fall göras hos
civilförsvarschefen, som därvid åligger tillse, att vederbörande besitter
nödiga kvalifikationer för uppdragets genomförande.

Beträffande utbildningen av verkskyddspersonal äro bestämmelser givna
i kungörélsen den 18 september 1948 angående omfattningen av civilförsvarsplikt
för utbildnings- och övningsändamål. Enligt denna kungörelse
skall personalen undergå en första utbildning, som för kalenderår må omfatta
högst 40 timmar för inskriven befälspersonal, högst 30 timmar för
övrig inskriven personal och högst 12 timmar för viss icke inskriven personal.
Därefter skall följa repetitionsutbildning, som för kalenderår må omfatta
högst 12 timmar. Närmare föreskrifter rörande utbildningens omfattning
ha enligt bemyndigande i nämnda kungörelse utfärdats av civilförsvarsstyrelsen,
enligt vilka föreskrifter bland annat gäller, att repetitionsutbildning
skall meddelas vart annat eller, med länsstyrelsens medgivande,
vart tredje år.

• Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd
skall vara organiserat, är enligt en särskild kungörelse den 18 september
1948 skyldig att bestrida kostnaderna för nu ifrågavarande utbildning
ävensom för deltagande i utbildning vid central utbildningskurs av sådan
vid verkskyddet inskriven personal, som av länsstyrelsen kallas att genomgå
dylik kurs.

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar kan verkskyddsutbildningen
äga rum vid kurser, som anordnas antingen av företagen själva eller av
annan på deras uppdrag, därvid det ibland kan vara lämpligt med kurser,
som äro gemensamma för flera företag. Utbildning av verkskyddsledare
kan därjämte ske vid kurser, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller
länsstyrelse eller ock av organisation eller enskild på uppdrag av dessa
myndigheter, därvid administrationskostnaderna bestridas av statsmedel.
Sistnämnda kurser skola enligt anvisningarna i regel avse utbildning av
verkskyddsledare vid större eller särskilt betydelsefulla företag. Anordnad
av utbildningskurs — vid vilken såsom instruktörer i princip endast få
användas personer med särskilt kompetensbevis — skall senast tre veckor
före kursens början insända kursplan och timplan till vederbörande civilförsvarsmyndighet,
som har att pröva planerna.

I fråga om tillsynen beträffande planläggning och utbildning inom verkskydden
stadgas i 9 § civilförsvarskungörelsen, bland annat, att länsstyrelsen
åligger att leda och övervaka planläggningen, att tillse att enskilda
fullgöra sina skyldigheter i enlighet med verkställd planläggning samt att
i förekommande fall leda och övervaka civilförsvarsutbildningen inom länet
under medverkan av frivilliga organisationer. Enligt 11 § samma kungörelse

293

åligger det civilförsvarschefen beträffande verksamheten inom civilförsvarsområdet,
bland annat, att leda och övervaka planläggningen, att tillse att
enskilda fullgöra sina skyldigheter och att vid behov göra anmälan till länsstyrelsen
för erhållande av rättelse samt att planlägga och leda civilförsvarsutbildningen
och därvid, i den mån för utbildningen anlitas frivillig organisation,
övervaka att utbildningen bedrives effektivt och i enlighet med
meddelade föreskrifter.

Den frivilliga hjälporganisationen inom civilförsvaret utgöres av Sveriges
civilförsvarsförbnnd, till vilket höra länsförbund och därtill knutna lokala
civilförsvarsföreningar. Enligt sina av Kungl. Maj:t fastställda stadgar —
i den lydelse de erhållit genom en år 1951 företagen stadgeändring — har
förbundet till uppgift att genom upplysning främja civilförsvaret och det
frivilliga arbetet för detta samt att bedriva frivillig utbildning och medverka
i annan verksamhet inom civilförsvaret. Före nämnda stadgeändring
voro förbundets uppgifter begränsade till, förutom upplysning och propaganda,
att lämna biträde med utbildningen för hemskydd. Stadgeändringen
tillkom bland annat för att möjliggöra för förbundet att biträda
enskilda företag i det på dessa ankommande planläggnings- och utbildningsarbetet
inom verkskydden.

Civilförsvarsförbundet tillhör de frivilliga försvarsorganisationer, som
avses i kungörelsen den 11 december 1953 angående frivillig försvarsverksamhet.
Enligt 2 § i denna kungörelse gäller såsom villkor för att sådan
organisation skall erhålla bidrag av statsmedel eller eljest statligt understöd
att organisationen ställer sig till efterrättelse de i kungörelsen meddelade
bestämmelserna ävensom de föreskrifter, som Kungl. Maj:t i övrigt
kan finna gott utfärda. Sådan organisation har enligt 9 § till uppgift, såvitt
nu är i fråga, att ansvara för och leda upplysnings- och rekryteringsverksamheten,
att medverka vid av myndighet anordnad utbildning i den mån
så lämpligen kan ske samt att anordna frivillig utbildning.

Slutligen är här att anteckna, att enligt 7 a § i Kungl. Maj:ts instruktion
för den lokala civilförsvarsmyndigheten — vilken paragraf infördes
genom kungörelse den 4 juni 1954, som trädde i kraft den 1 juli samma
år — må civilförsvarschef och annan befattningshavare, hänförd till Ce eller
Cg 15 eller högre lönegrad, samt innehavare av närmast motsvarande arvodesbefattning
icke mot ersättning lämna biträde med upprättande eller
revidering av specialplaner för verkskydd eller upprätta kurs- och timplaner
för verkskyddsutbildning. Ifrågavarande förbud tillkom efter framställning
av civilförsvarsstyrelsen, som beträffande verkskyddsinspektör —«
vilken har till uppgift att under civilförsvarschefen handha tillsynen över
verkskydd in. m. och som skall förordnas inom civilförsvarsområde, där så
är erforderligt — samt beträffande ersättare för verkskyddsinspektör den
28 juni 1954 utfärdat enahanda förbud.

294

Med anledning av innehållet i en tidningsartikel den 4 juni 1954, enligt
vilken tjänstemän vid en civilförsvarsbyrå skulle ha ägnat en stor del av
sin ordinarie arbetstid åt att utföra privata uppdrag i verkskyddsfrågor,
infordrade min företrädare som JO upplysningar från vederbörande länsstyrelse.
Sedan länsstyrelsen inkommit med yttrande, varav framgick, bland
annat, att vissa anstalter vidtagits till förhindrande av att civilförsvarsbyråns
personal utförde arbete, som icke vore förenligt med dess i tjänsten
åliggande gransknings- och övervakningsuppgifter, fann JO den 21 juni
1954 ärendet icke påkalla vidare åtgärd.

I en till civilförsvarsstyrelsen ingiven, den 13 augusti 1954 dagtecknad
inspektionsrapport framförde dåvarande utbildningsinspektören hos styrelsen,
översten W. af Klinteberg, vissa principiella anmärkningar mot
verkskyddsutbildningens organisation och handhavande samt lämnade vidare
en redogörelse för vissa av honom gjorda iakttagelser hos ett antal
civilförsvarsmyndigheter, vilka iakttagelser syntes af Klinteberg utvisa att
i praktiken fog funnes för de framställda principiella anmärkningarna.

Dessa af Klintebergs anmärkningar inneburo i huvudsak följande. Endast
vissa större verkskydd hade möjlighet att med hjälp av egen personal
självständigt planlägga och genomföra sin utbildning. Flertalet verkskydd
vore sålunda tvungna att härför anlita bistånd av något serviceorgan.
Sådant bistånd lämnades huvudsakligen av två organ, nämligen dels Industriens
verkskyddsinstitut aktiebolag och dels Sveriges civilförsvarsförbund
med underavdelningar ute i landet. Båda dessa organ lämnade bistånd
beträffande såväl genomförande av utbildning som uppgörande av verkskyddsplaner.
Civilförsvarsmyndigheterna hade att utöva en opartisk kontroll
över dessa organs arbete men skulle också stå båda till buds med erforderliga
råd och upplysningar. Förekomsten av två fristående serviceorgan
innebure i praktiken en konkurrens om uppdragen. Konkurrens medförde
ju vanligen, att offertgivaren försökte göra sin vara så god men samtidigt
så billig som möjligt. När det gällde verkskyddsservice vore det enklaste
sättet för att göra offerten billig att sänka kvaliteten på det offererade
arbetet. I fråga om utbildningen kunde detta tillgå så, att serviceorganet
dels minskade antalet utbildningstimmar, dels utökade antalet
deltagare i varje kurs, dels uppgjorde kursplan, som innehölle mera teori
än praktiska övningar, dels använde för litet övningsmateriel. Alla dessa
åtgärder förbilligade utbildningen men sänkte värdet av densamma ur
civilförsvarssynpunkt. Det förelåge därför stor risk för att konkurrensförhållandet
komme att gå ut över utbildningens effektivitet. — Teoretiskt
hade båda organen möjlighet att utnyttja dessa förbilligande medel intill
den gräns, som den kontrollerande civilförsvarsmyndigheten medgåve.
Praktiskt låge emellertid saken annorlunda till. Det finge nämligen icke
bortglömmas, att de drivande krafterna i civilförsvarsförbundets organisationer
ute i landet i stor utsträckning samtidigt vore tjänstemän hos civil -

295

f örs varsmyndigheterna. Dessa personer komme sålunda i den ställningen
att de såsom statstjänstemän skulle kontrollera det arbete, som de själva
i egenskap av föreningsmedlemmar eller av föreningen anställda eller såsom
instruktörer medverkade i. Förutom intresset av att se den förening man
tillhörde gå framåt, förelåge därför risk för att det personliga vinstintresset
komme med i bilden. Tjänstemännen kunde nämligen vinna personliga fördelar
genom att planlägga verkskyddsutbildningen och vara instruktörer
vid dess genomförande. Genom de rådande organisatoriska förhållandena
kunde den vid civilförsvaret anställda personalen av eget vinstintresse lockas
att uppträda partiskt och att i sin kontrollerande och rådgivande verksamhet
gynna civilförsvarsförbundet framför verkskyddsinstitutet. Därjämte
syntes risk föreligga för att statens tjänstetid, telefon och expeditionsmateriel
utnyttjades utan att ersättning därför lämnades. — Genom det
i juni 1954 utfärdade förbudet för viss civilförsvarspersonal att mot ersättning
åtaga sig uppdrag i verkskyddsfrågor hade förenämnda jävsförhållanden
visserligen minskat. Kvar stode emellertid intresset för de tjänstemän,
som tillhörde civilförsvarsförbundet, att se den egna rörelsen gå
framåt. Därtill komme det personliga vinstintresset av att få tjänstgöra
som instruktör. Om utbildningen för visst verkskydd uppdroges åt verkskyddsinstitutet
— som delvis arbetade med egna instruktörer — förelåge
risk för att civilförsvarspersonalen ginge miste om en inkomst, som den eljest
skulle ha fått. Det syntes uppenbart, att tjänstemännen under sådana förhållanden
lätt kunde lockas att uppträda partiskt vid sin rådgivande och
kontrollerande verksamhet. Av principiella skäl syntes ovillkorligen nödvändigt,
att nu berörda tjänstemän hos civilförsvaret helt frikopplades från varje
befattning med de organ, som bedreve verkslcyddsservice. Detta torde endast
kunna ske genom att förbud utfärdades för denna personal dels att
tillhöra någon av nämnda serviceorgan, eller i varje fall deras styrelser,
dels att på något sätt vara anställd av organen, dels ock att mottaga uppdrag
av dem att vara instruktör.

I en tidningsartikel den 16 januari 1955 uppgavs därefter, under hänvisning
till vad af Ivlinteberg i sin nämnda rapport anfört rörande vissa
fall av ”otillbörligt samröre”, att ett nytt sådant fall skulle ha inträffat
vid en civilförsvarsbyrå. I detta fall skulle enligt artikeln en person mot
betalning ha utfört verkskyddsuppdrag, som han senare i egenskap av befattningshavare
vid civilförsvarsbyrån haft att kontrollera och godkänna.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde dåvarande JO
i remiss den 22 januari 1955, att civilförsvarsstyrelsen ville — efter hörande
av af Klinteberg — inkomma med yttrande rörande de åtgärder, som
styrelsen kunde ha vidtagit i anledning av påtalade förhållanden, ävensom
med det yttrande i övrigt, vartill saken kunde föranleda.

Civilförsvarsstyrelsen avgav därefter yttrande. Vid detta fanns fogat
ett från af Klinteberg infordrat yttrande.

296

I sitt yttrande utvecklade af Klinteberg närmare de synpunkter, som han
framfört i sm till civilförsvarsstyrelsen överlämnade inspektionsrapport.
Beträffande storleken av civilförsvarstjänstemännens förtjänstmöjligheter
anfördes därvid, att priset för upprättande av verkskyddsplan för ett medelstort
verkskydd torde uppgå till 400 å 600 kronor samt att utbildningskostnaden
för i verkskydd inskrivet manskap som regel torde utgöra 20
å 30 kronor per individ; antalet inskriven verkskyddspersonal kunde beräknas
uppgå till omkring 300 000 personer. I fråga om ersättningen för instruktörsverksamhet
framhölls i yttrandet, att timarvodet som regel vore
8 12 kronor; vid mera kvalificerad utbildning kunde arvodet utgöra

15—50 kronor per timme. Därtill kunde komma ersättning för förlorad
arbetsförtjänst in. in. Vid bedömandet av förtjänstmöjligheterna borde
enligt af Klinteberg beaktas, att tjänstemännen torde kunna i sin serviceverksamhet
använda statlig expeditionsmateriel och utföra arbetet på
tjänstetid samt att de genom sin ställning ägde kännedom om de företag,
som kunde antagas behöva bistånd i verkskyddsfrågor. Civilförsvarspersonalen
hade som regel stor frihet i sitt arbete, och möjligheterna att kontrollera
dem vore begränsade. Enligt af Klinteberg påkallade förhållandena
ett generellt förbud för alla civillorsvarstjänstemän att syssla med verkskyddsservice
i vad avsåge organisation och planläggning ävensom förbud
för dem, som utövade kontroll över verkskydden, att tjänstgöra som instruktörer
vid verkskyddsutbildning. — Vidare framhölls i yttrandet, bland
annat, att den omständigheten att, såsom i stor utsträckning förekomme,
landshövding, civilförsvarsdirektör och andra befattningshavare vid länsstyrelserna
inginge som funktionärer, t. ex. som ordförande, vice ordförande
eller sekreterare, i de till Sveriges civilförsvarsförbund anslutna
länsförbunden torde grunda jäv för dessa i deras verksamhet som kontrollerande
statstjänstemän. Förhållandet vore enahanda beträffande de
vid civilförsvarsbyråerna anställda befattningshavarna, vilka som regel
vore funktionärer och drivande krafter i de lokala civilförsvarsföreningarna.
Verksamhet som instruktör vore även jävsgrundande för de tjänstemän,
som hade till uppgift att kontrollera verkskydden. — Yttrandet utmynnade
i ett förslag om tillskapande av en utav civilförsvarsförbundet och Sveriges
industriförbund auktoriserad serviceorganisation, som skulle vara den enda
på området och som borde bildas genom en sammanslagning av Industriens
verkskyddsinstitut och civilförsvarsförbundets verkskyddsavdelning.

Civilförsvarsstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att de i af Klintebergs
rapport framförda anmärkningarna mot verkskyddsutbildningens handhavande
på vissa platser grundade sig på iakttagelser, som gjorts före
ikraftträdandet den 1 juli 1954 av det förut angivna förbudet för viss
civilförsvarspersonal att befatta sig med verkskyddsservice. I anledning av
dessa anmärkningar hade styrelsen infordrat yttranden från vederbörande
länsstyrelser, vilka yttranden åberopades. Civilförsvarsstyrelsen funne av

297

dessa yttranden framgå, att af Klintebergs uppgifter i de flesta fall grundade
sig på missuppfattningar och att de sålunda vore missvisande. I intet
av de påtalade fallen funnes mot bakgrunden av den gjorda utredningen
skäl till ingripande från styrelsens sida. Enligt styrelsens mening hade det
omförmälda förbudet varit ägnat att i hög grad minska risken för sådana
missförhållanden eller ”samröresfall” i samband med verkskyddsservice,
varom af Klinteberg talade. Det vore måhända icke uteslutet, att bland
landets drygt 350 civilförsvarsområden alltjämt kunde förekomma något
eller några enstaka ”samröresfall”, men i den mån dylika missförhållanden
påvisades eller eljest komme till civilförsvarsstyrelsens eller länsstyrelses
kännedom, komme desamma givetvis att rättas till. Att uppnå hundraprocentig
säkerhet mot förekomsten av liknande fall torde knappast vara
möjligt — allra minst genom sådana drastiska åtgärder som exempelvis,
såsom af Klinteberg föreslagit, utfärdande av ”ett generellt förbud för alla
civilförsvarstjänstemän att syssla med verkskyddsservice i vad avsåge organisation
och planläggning”. Enligt styrelsens mening skulle inskränkningar
i tjänstemäns verksamhet under fritid ej göras starkare än omständigheterna
krävde. Det nyssnämnda förbudet torde vara fullt tillräckligt. I detta
sammanhang ville styrelsen understryka, att civilförsvarets personal i stort
sett visat en utomordentlig lojalitet och arbetsiver gentemot staten. —
Enligt styrelsens mening måste de risker för partiskhet hos civilförsvarspersonalen,
för sämre verkskyddsservice och för utnyttjande av statens
tjänstetid, telefon m. m., som af Klinteberg framhållit, anses i hög grad
överdrivna. Styrelsen kunde icke heller dela af Klintebergs uppfattning
att landshövding, landssekreterare och andra högre befattningshavare inom
det statliga civilförsvaret icke borde tillhöra den frivilliga civilförsvarsorganisationen,
så länge denna bedreve verkskyddsservice. Dessa ämbetsmän
offrade sin tid av plikt och ansvar för arbetsuppgifterna och kunde
endast ha en mening därmed, nämligen att tillgodose civilförsvarets intressen.
— Beträffande af Klintebergs förslag om en enda verkskyddsorganisation
framhöll styrelsen, att sådant förslag tidigare diskuterats i
olika sammanhang och att frågan ånyo tagits upp av Sveriges industriförbund.
Styrelsen ansåge, att de konflikter som uppkommit mellan de
båda ifrågavarande serviceföretagen till stor del berodde på att det ena
bedreves i syfte att lämna företagarvinst. Det lyckligaste skulle otvivelaktigt
vara, om industrien själv organiserade den service, som krävdes.
Styrelsen ämnade liksom tidigare verka för en sådan ordning. — Beträffande
slutligen de i tidningsartikeln den 16 januari 1955 intagna uppgifterna
anförde civilförsvarsstyrelsen, att styrelsen icke erhållit vetskap om
vilken civilförsvarsbyrå som åsyftades, varför styrelsen icke kunde yttra
sig i saken.

Med anledning av civilförsvarsstyrelsens yttrande inkom af Klinteberg
med en skrift, däri han bland annat anförde, att styrelsen på väsentliga

298

punkter icke ingått på någon egentlig principdiskussion utan blott anfört
sin mening utan att närmare motivera denna, t. ex. beträffande de av
af Klinteberg berörda jävsfrågorna. I skriften argumenterade af Klinteberg
ytterligare för sina förut framförda synpunkter samt tillbakavisade styrelsens
påstående att hans i rapporten lämnade uppgifter om iakttagelser vid
inspektionsverksamheten skulle i de flesta fall vara missvisande. Vidare
framhöll af Klinteberg, bland annat, att styrelsen i sitt remissvar underlåtit
omnämna, att till styrelsen inkommit handlingar, som utvisade att
en befattningshavare vid viss angiven civilförsvarsbyrå åtagit sig verkskyddsuppdrag
i strid mot utfärdat förbud, vilket fall syntes avse det som
åsyftats i tidningsartikeln den 16 januari 1955.

Sedan tillfälle därefter beretts Sveriges industriförbund att yttra sig i
ärendet, inkom förbundet med yttrande, däri inledningsvis anfördes följande:
Industriföretagens åtgärder med avseende å verkskyddet borde självfallet
utformas så, att här skapades ett så gott utgångsläge som möjligt
i händelse av krig — genom upprättande av verkskyddsplaner, utbildning
av personal, anskaffande av erforderlig materiel, byggande av skyddsrum
etc. Därvidlag torde ej sällan vara önskvärt, att företagens åtgärder sträckte
sig längre än som oundgängligen krävdes i förefintliga författningsbestämmelser
och av myndigheter i kraft därav utfärdade anvisningar. Å andra
sidan finge åtgärderna icke medföra sådana ekonomiska konsekvenser för
företagen, som icke stode i rimlig proportion till nyttan. Endast ett relativt
litet antal, vanligen större, industriföretag hade kunnat avdela särskilda
personer med uppgift att utan biträde utifrån svara för vidtagandet av
erforderliga verkskyddsåtgärder. Det stora flertalet företag måste i större
eller mindre utsträckning anlita sakkunnigt biträde för detta arbete. En tillfredsställande
beredskap på verkskyddets område kunde därför enligt förbundets
uppfattning knappast upprätthållas, med mindre industriföretagen
i betydande utsträckning hade tillgång till utomstående serviceorgan,
som kunde tillhandagå dem med råd och anvisningar m. m. Även ur myndigheternas
synpunkt måste det te sig angeläget, att serviceorgan, som
bedreve sitt arbete med sakkunskap och ansvarskänsla, stode till företagens
förfogande. Detta borde vara ägnat att väsentligt underlätta myndigheternas
kontrollverksamhet och torde i viss grad kunna ersätta densamma.
Med den mångfald uppgifter, som åvilade civilförsvarsmyndigheterna,
borde en sådan avlastning av vissa arbetsuppgifter ur deras synpunkt
vara önskvärd.

Industriförbundet fortsatte: Såsom förut framhållits syntes angeläget,
att det även i fortsättningen funnes tillgång till kompetenta serviceorgan
på verkskyddets område. Förbundet kunde emellertid icke dela af Klintebergs
uppfattning att konkurrens på detta område i och för sig skulle vara
till skada ur verkskyddets synpunkt. För industrien kunde det tvärtom
många gånger vara till fördel, att det vid sidan av ett till Stockholm för -

299

lagt institut också funnes serviceorgan med speciell anknytning till och
kännedom om förhållandena i olika delar av landet. Enär verkskyddsåtgärderna
av olika skäl ännu på många håll släpade efter, borde behovet
av verkskyddsservice kunna tillgodoses i snabbare takt, om det funnes tillgång
till mer än ett serviceorgan. Även ur kostnadssynpunkt kunde en
viss decentralisering av serviceverksamheten befinnas lämplig. För att en
sådan ordning skulle fungera tillfredsställande måste självfallet krävas,
att de med varandra konkurrerande serviceorganen erbjöde industriföretagen
fullgoda tjänster. Detta vore desto viktigare som företagen i egenskap
av uppdragsgivare långt ifrån alltid vore kompetenta att bedöma
värdet av de tjänster av detta slag, som tillhandahölles dem. Utan att vilja
gradera de olika serviceorganens kvalifikationer för uppgiften ville förbundet
vitsorda, att Industriens verkskyddsinstituts verksamhet på det
hela taget tillvunnit sig kundernas, industriföretagens, förtroende. Institutet
hade till sitt förfogande en stab av tjänstemän, som mestadels under
åtskilliga år helt ägnat sig åt denna uppgift, medan huvudkonkurrenten,
d. v. s. civilförsvarsförbundets organisationer, än så länge som regel hade
en mera begränsad erfarenhet på detta område och därjämte för sin verkskyddsservice
i huvudsak anlitade deltidsanställda funktionärer. Industriförbundet
vore emellertid av den uppfattningen att även civilförsvarsförbundets
verksamhet av detta slag i stort sett fyllde måttet. Konkurrenssituationen
på området hade blivit i hög grad besvärande för verkskyddsinstitutet,
vars verksamhet under de senaste åren gått tillbaka. Industriförbundet
skulle finna det beklagligt, i vart fall ur verkskyddets synpunkt,
om institutet, som under åtskilliga år gjort industrien betydande tjänster
och tillika besutte stora erfarenheter på området, skulle bli nödsakat att
nedlägga sin verksamhet. Konkurrensläget hade därjämte utlöst åtskillig
irritation mellan de båda serviceorganen, vilket sannolikt icke varit till
båtnad för verkskyddet. Det hade därför synts förbundet angeläget att
söka åstadkomma en viss avspänning i det motsatsförhållande, som uppkommit.
I sådant syfte hade förbundet under senaste tiden fört ingående
diskussioner med institutet och civilförsvarsförbundet under medverkan
av civilförsvarsstyrelsen. Det hade emellertid därvid framgått att, ehuru
intresse för ett samgående dem emellan förefunnes på ömse sidor, ett
sådant av olika skäl icke för det dåvarande kunde åstadkommas. Åtminstone
för den närmaste framtiden finge man därför räkna med, att serviceverksamhet
i verkskyddsfrågor komme att bedrivas av båda dessa organ
efter ungefär samma linjer som dittills. I detta läge vore en lösning av de
i remisshandlingarna berörda frågorna ur verkskyddets synpunkt angelägen.

Industriförbundet ingick därefter på frågan huruvida rådande personella
samband mellan civilförsvarsmyndigheter och de till frivilligrörelsen anslutna
serviceorganen — länsförbund och civilförsvarsföreningar — kunde

300

bereda de senare ett obehörigt försteg i konkurrensen om serviceuppdrag.
Härutinnan anförde industriförbundet: Det torde vara otvivelaktigt, att
frivilligrörelsen genom sin anknytning till vissa myndigheter eller myndighetspersoner
finge en extra goodwill, när det gällde att skaffa uppdrag,
som avsåge verkskyddsservice. Därvidlag syntes det vara av mindre betydelse,
huruvida denna anknytning verkligen begagnades såsom ”försäljningsargument”
eller ej. Det vore naturligt, att företagen utginge ifrån,
att frivilligrörelsens serviceorgan på särskilt sätt ”auktoriserats” av myndigheterna,
och att ett anlitande av dessa organ innebure en viss garanti
för att vidtagna verkskyddsåtgärder komme att godkännas av myndigheterna.
Eftersom industriföretagen på det hela taget icke förfogade över
tillräcklig sakkunskap på området, fäste de helt naturligt vikt vid hur den
kontrollerande myndigheten kunde antagas komma att reagera vid sin
granskning av vidtagna åtgärder. Av tillgängliga upplysningar syntes vidare
framgå, att frivilligrörelsen tack vare sina nära kontakter med myndigheterna
kunde få värdefulla upplysningar om, var och när utbildningsuppdrag
o. d. kunde erhållas. Med hänsyn till det anförda ansåge förbundet
uppenbart, att frivilligrörelsen i sin aekvisition av verkskyddsuppdrag
hade ett värdefullt försteg framför sin konkurrent, utan att detta förstegvore
betingat av att de tjänster, frivilligrörelsens serviceorgan presterade,
allmänt sett vore mera värdefulla än de som lämnades av Industriens verksky
ddsinstitut. Konkurrensen dem emellan ägde sålunda icke rum på lika
villkor. Detta vore otillfredsställande, eftersom frivilligrörelsens verkskyddsservice
icke vore en uppgift, som den författningsenligt hade att ombesörja
utan som bedreves efter frivilligt åtagande och mot betalning för utförda
tjänster. Någon principiell skillnad funnes icke mellan frivilligrörelsens och
institutets serviceverksamhet.

Rörande frågan huruvida det förenämnda personella sambandet kunde
antagas inverka på civilförsvarsmyndigheternas granskning av företagens
verkskyddsåtgärder anförde slutligen industriförbundet: Det vore självfallet
för utomstående synnerligen vanskligt att bedöma denna fråga. Förbundet
kunde därför icke taga ställning till de konkreta anmärkningar i
detta avseende, som framförts av af Klinteberg. Oavsett befogenheten av
dessa anmärkningar hade emellertid den utredning som förebragts i ärendet
givit vid handen, att rådande förhållanden på detta område principiellt
sett icke vore tillfredsställande. Det syntes svårt att förneka, att sambandet
mellan frivilligrörelsens serviceorgan samt olika myndigheter och myndighetspersoner,
som handhade verkskyddsfrågor, under vissa omständigheter
kunde föranleda en ojämn bedömning från myndigheternas sida av
de olika serviceorganens prestationer. Från civilförsvarsstyrelsens sida hade
också uttalats, att det i juni 1954 meddelade förbudet för viss civilförsvarspersonal
att befatta sig med verkskyddsservice tillkommit av principiella
skäl, och att det enligt styrelsens mening icke på detta område finge före -

301

ligga ens möjligheten till sådana missförstånd och illvilliga antydningar,
som förekommit. I detta uttalande ville förbundet för sin del instämma.
I likhet med af Klinteberg funne emellertid förbundet, att ifrågavarande
bestämmelser med den räckvidd de givits icke torde vara tillfyllest för att
undanröja alla risker för en olämplig behandling hos myndigheterna av
verksky ddsärenden.

Därefter inkom från Industriens verkskyddsinstitut en skrift, däri institutet
i anslutning till Sveriges industriförbunds yttrande lämnade vissa
kompletterande uppgifter. Bland annat redogjorde institutet för olika sätt,
på vilka civilförsvarstjänstemän kunde gynna frivilligrörelsens organ eller
eljest uppträda partiskt. Enligt vad i skriften uttalades hade institutet i
många år fått mottaga rapporter om missförhållanden därutinnan, avseende
flera hundra fall. Institutet bifogade ett antal sådana rapporter, därvid
syftet endast vore att belysa systemet men ej att rikta uppmärksamheten
på vissa särskilda myndigheter eller befattningshavare. Sammanfattningsvis
framhöll institutet i sin skrift, att det måste anses principiellt oriktigt
och oförenligt med god sed inom förvaltningen att statliga tjänstemän vore
nära lierade med ett affärsdrivande organ, varmed de i tjänsten hade att
taga befattning, att civilförsvarsmyndigheterna både öppet och under hand
ensidigt understödde frivilligrörelsen i frågor rörande verkskyddsservice,
vilket innebure illojalt intrång i institutets verksamhet, savit att rådande
system på området icke överensstämde med av civilförsvarsstyrelsen i samband
med tillkomsten av 1954 års förbud gjort uttalande att förhållandena
överhuvudtaget icke finge giva anledning ifrågasätta befattningshavarnas
objektivitet.

Vid institutets skrift var fogat ett av juris professorn Halvar Sundberg
avgivet utlåtande, däri anfördes bland annat: Det vore uppenbart, att uppbyggnaden
av civilförsvarsförvaltningen i en myndighetsorganisation och
en offentligrättsligt erkänd frivilligorganisation, utövande en privatekonomisk
affärsverksamhet inom civilförsvarsförvaltningens område, måste
anses strida mot allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser. Därmed åsyftades
i första hand den princip, som i § 60 regeringsformen kommit till
uttryck i förbudet mot förpaktande av statens inkomster, och som kunde
förallmänligas i grundsatsen att myndighetsförvaltning och privatekonomisk
verksamhet ej finge sammanblandas. Redan därigenom att frivilligorganisationen
genom den statliga auktorisationen erhållit ställningen av
offentligt förvaltningsorgan och samtidigt bedreve en privatekonomisk
verksamhet i konkurrens med enskilt företag hade denna grundsats blivit
läderad. Olägenheterna därav syntes i förevarande fall ha givit sig tillkänna
därutinnan, att den frivilliga civilförsvarsorganisationen kommit
att framstå såsom även i sin privatekonomiska verksamhet skenbart statligt
auktoriserad, varigenom den erhållit ett ofrånkomligt övertag över det
även formellt enskilda företaget och kunnat vålla detta ekonomiskt av -

302

bräck. Den andra förvaltningsrättsliga grundsatsen, som i förevarande fall
åsidosatts, vore principen att övervakningsmyndigheter skulle intaga en
i förhållande till de övervakade helt fristående och oberoende ställning. Det
stränga upprätthållandet av kravet på myndighetsförvaltningens upphöjdhet
över enskilda intressen och därmed deras opartiskhet vore oeftergivligt
för förvaltningens auktoritet och därmed dess effektivitet. Det vore ofrånkomligt,
att de angivna förbindelserna mellan civilförsvarsmyndigheter och
civilförsvarsförbundets privatekonomiska verksamhet måste skada den
offentliga förvaltningen genom att undergräva förtroendet till myndigheternas
opartiskhet och därmed rubba deras auktoritet, samtidigt som den
privatekonomiska verksamheten bereddes fördelar framför konkurrerande
enskild verksamhet. Genom att civilförsvarsmyndigheternas personal mot
ersättning anlitades av länsförbund och lokalföreningar bereddes tjänstemännen
inkomster av en verksamhet, som vore ställd under myndigheternas
tillsyn. Befogenhet att för utbildningen anlita frivillig organisation förelåge
visserligen enligt författningarna. Därav kunde likväl icke dragas slutsatsen
att frivilligorganisationen förutsatts utföra uppgiften genom civilförsvarsmyndighetens
egen personal i egenskap av organisationens avlönade
funktionärer. Den omständigheten att länsstyrelse och civilförsvarschef
såsom tillsynsmyndigheter skulle kontrollera och godkänna verkskyddens
specialplaner och ha tillsyn över att industrierna fullgjorde sin verkskyddsskyldighet
måste få till konsekvens, att i beredning och beslut i
sådana ärenden icke deltoge några, som utgjorde styrelseledamöter, tjänstemän
eller funktionärer hos den privatekonomiskt verksamma underorganisationen
av civilförsvarsförbundet. Det år 1954 utfärdade generella förbudet
för vissa av den lokala civilförsvarsmyndighetens befattningshavare
att mot ersättning lämna biträde med upprättande eller revidering av
specialplaner för verkskydd eller upprätta kurs- eller timplaner för verkskyddsutbildning
torde icke kunna uppfattas såsom en inskränkning utan
torde utgöra en utvidgning av den allmänna jävsregeln. En annan tolkning
skulle förutsätta, att länsstyrelsens tjänstemän ej drabbades av de allmänna
förvaltningsrättsliga j ävsreglerna.

Efter remiss avgav därpå Sveriges civilförsvarsförbund yttrande i ärendet.
Förbundet lämnade i sitt yttrande vissa uppgifter rörande beskaffenheten
och omfattningen av frivilligrörelsens medverkan i verkskyddsarbetet,
varav framgick, bland annat, att 14 länsförbund ägnade sig åt verkskyddsservice
samt att 24 av landets omkring 300 civilförsvarsföreningar biträdde
med verkskyddsplanläggning och 27 föreningar med verkskyddsutbildning.
Enligt förbundets uppfattning kunde någon konkurrens icke anses råda i
den meningen att verksamhetsfältet icke skulle erbjuda båda serviceorganen
full sysselsättning. Den omständigheten att Industriens verkskyddsinstituts
rörelse gått tillbaka berodde enligt förbundet icke på att verkskyddsservice
upptagits av förbundet, utan orsaken vore att söka i andra

303

förhållanden, som sammanhängde med det sätt och de metoder som institutet
tillämpat i sin rörelse. — I fråga om det personella sambandet
mellan civilförsvarsmyndigheterna och frivilligrörelsen upplyste förbundet,
att landshövdingarna vore ordförande i länsförbunden, i vilkas ledning
även inginge landssekreterare, civilförsvarsdirektörer och andra tjänstemän.
Civilförsvarsförbundet funne det överflödigt att bemöta antydningar om
att dessa befattningshavare skulle genom sin medverkan i länsförbunden
låta sig förledas till omdömeslöst förfarande. Beträffande civilförsvarsföreningarna
uppgav förbundet, att ordförandeskapet innehades av civilförsvarschef
i 8 föreningar samt att såsom sekreterare fungerade civilförsvarschef
i 2 och annan civilförsvarstjänsteman i 18 föreningar. I övrigt
innehades dessa poster av personer, som stode utanför civilförsvarsmyndighetema.
Det vore sålunda enligt förbundet icke riktigt, att föreningarna
dominerades av befattningshavare i det statliga civilförsvaret. Att detta
måste vara representerat i föreningsledningen vore en annan och självklar
sak. Representanten hade därvid till uppgift att samordna den statliga
och frivilliga verksamheten och att utöva kontroll över den senare. —
När det gällde tjänstemännens personliga vinstintresse av verkskyddsarbete
vore enligt förbundet detta intresse efter tillkomsten av 1954 års förbud
begränsat till instruktörsverksamheten. Om en befattningshavare eftertraktade
sådan förtjänst, hade han näppeligen intresse av vem som anlitade
honom som instruktör och kunde sålunda lika väl verka för förbundet
som för institutet. Goda möjligheter att erhålla sådana extrauppdrag förelåge
dessutom inom det allmänna civilförsvarets omfattande utbildningsverksamhet.
— Icke heller förelåge enligt förbundet risk för att kontrollen
genom rådande ordning skulle bli ineffektiv. Det vore här först och främst
fråga om ett upprätthållande av 1954 års förbud. Den omständigheten att
— såsom av handlingarna framginge — förbudet överträtts kunde emellertid
icke användas som argument för slopande av det tillämpade systemet.
Botemedlet vore upplysning och effektiv kontroll.

Avslutningsvis anförde civilförsvarsförbundet följande: Det vore följdriktigt,
att myndigheterna funne lämpligt att den under deras kontroll
stående frivilliga civilförsvarsorganisationen påtoge sig uppgiften att biträda
verkskydden med fackkunnig hjälp. Denna uppgift ville förbundet
icke undandraga sig, så länge behov av dess medverkan förelåge. Förbundet
bortsåge icke från att brister kunde ha vidlådit verksamheten men vore
av den meningen, att brister i det väsentliga icke längre förelåge. Förbundet
vore vidare införstått med angelägenheten av att effektivast möjliga kontroll
— i samarbete med civilförsvarsstyrelsen — måste utövas av förbundets
ledning. Enligt förbundet kunde man icke avstå från förbundets medverkan,
så länge något annat och bättre system för verkskyddsservice än
det nuvarande icke kunde sättas i stället. Därest förbundet skulle nödgas
avstå från att lämna verkskyddsservice, skulle säkerligen en del av de för -

304

eningar, som numera inrättat sig för att ge sådan service, begära sitt utträde
ur organisationen för att fortsätta verksamheten. Av redan gjorda
uttalanden hade förbundet stöd för denna uppfattning. Vidare hade man
all anledning antaga, att personer, som nu anlitades av förbundet för ifrågavarande
verksamhet, komme att etablera sig som självständiga företagare.
Man skulle alltså få ett flertal organisationer och enskilda, som fristående
skulle verka inom ifrågavarande område, undandragna den kontroll som
förbundet och myndigheterna genom förbundet nu kunde utöva. Förbundet
trodde icke, att något vore att vinna på ett sådant system. Om man ville
åstadkomma ett annat system, borde man enligt förbundets mening i första
hand undersöka, huruvida myndigheterna kunde ge företagen det erforderliga
biträdet. Ett annat alternativ till lösning hade förbundet lagt fram
vid de av Sveriges industriförbund omnämnda överläggningar, som hållits
år 1955. Detta förslag hade i stort sett inneburit, att ett nytt centralt ledningsorgan,
ägt av industriförbundet och civilförsvarsförbundet, skulle
skapas, att organet skulle bildas genom sammanslagning av Industriens
verkskyddsinstitut och verkskyddsavdelningen vid förbundets kansli, att
organet skulle arbeta utan vinstintresse, att civilförsvarsstyrelsen skulle
erhålla full insyn i verksamheten samt att organet skulle verka ute på fältet
genom civilförsvarsförbundets underorganisationer. Samtliga i överläggningarna
deltagande hade i princip varit ense om att man borde söka en
lösning efter de sålunda uppdragna riktlinjerna. Tyvärr hade emellertid
förslaget fallit på en särskild fråga, i vilken enighet icke kunnat uppnås.
Förbundet vore emellertid för sin del berett att ånyo upptaga förhandlingarna,
därest någon av övriga parter skulle framställa önskemål därom.

Därefter inkommo från Industriens verkskyddsinstitut och Sveriges civilförsvarsförbund
ytterligare skrifter, vari organisationerna bemötte varandras
uppgifter. Institutet framkom därvid med förslag att civilförsvarsstyrelsen
skulle lämna auktorisation för de företag och enskilda, som ägde förutsättningar
att bedriva verkskyddsservice, samt att anteckning om vem som
lämnat biträde skulle göras å alla planer och utbildningsprogram. Från civilförsvarsförbundets
sida framhölls bland annat att, därest det ansåges mindre
lämpligt att civilförsvarschef tillhörde frivilligorganets ledning, man kunde
genom en ändring av stadgarna föreskriva, att denne befattningshavare icke
finge deltaga i organets handläggning av frågor rörande verkskyddsservice.

I ärendet har genom justitieombudsmansexpeditionen företagits viss utredning
hos ett antal länsstyrelser och civilförsvarsbyråer.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen åligger det
ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd
skall vara organiserat, att på egen bekostnad ombesörja upprättande och

305

revidering av verkskyddsplan samt att sörja för utbildning av verkskyddspersonalen.
Dessa uppgifter iiro, enligt vad handlingarna utvisa, av den
speciella beskaffenhet att de för sin lösning kräva särskild fackkunskap,
vilken i flertalet fall icke står till buds inom företagen själva. Det är därför
nödvändigt för många företag att i nämnda hänseenden anlita sakkunnigt
bistånd från annat håll. Förutom de kostnader, som äro därmed förenade,
ha företagen att svara för kostnaderna för anskaffande och underhåll av
den materiel, utrustning m. m., som upptagits i verkskyddsplanerna.

Tillsynen över att företagen fullgöra de omfattande och kostnadskrävande
uppgifter, som sålunda åvila dem, ankommer på de statliga civilförsvarsmyndigheterna,
vilka jämväl ha att i tjänsten bistå företagen
med råd och anvisningar rörande verkskyddsarbetets bedrivande. Såsom
lokal civilförsvarsmyndighet fungerar civilförsvarschefen, vilken i allmänhet
innehar denna befattning vid sidan av annan tjänst, ofta polischefstjänst,
och som, på sätt i instruktionen för sådan myndighet stadgas, till sitt
biträde har en eller flera på stat eller mot arvode anställda befattningshavare
(civiltörsvarsbyrå). För länets del är länsstyrelsen civilförsvarsmyndighet,
och ärendena handläggas där å civilförsvarssektionen under chefskap
av civilförsvarsdirektören, vilken till sitt biträde har vissa befattningshavare
såsom t. ex. militärassistent och länsinstruktör.

Att den på civilförsvarsmyndigheterna och deras tjänstemän ankommande
ledningen och övervakningen av företagens verkskyddsåtgärder
handhavas på ett i allo riktigt sätt är uppenbarligen av största betydelse
för åstadkommande av en effektiv verkskyddsorganisation och därmed
också ökade möjligheter för vårt land att motstå påfrestningarna i händelse
av krig. Härvid ha myndigheterna i första hand att för företagen klargöra
och erinra om de skyldigheter i fråga om verkskydd, som föreligga enligt
gällande bestämmelser och direktiv. Myndigheternas aktivitet härutinnan
torde, allmänt sett, bilda den norm, som företagen anse sig böra följa. Underlåtenhet
i detta hänseende från vissa myndigheters sida är icke blott
ägnad att medföra en försvagning av verkskyddsorganisationen utan kan
även medföra det ur rättvisesynpunkt otillfredsställande förhållandet att
kraven på de enskilda företagen och deras ekonomiska insatser beträffande
verkskyddet ställas olika högt i skilda delar av landet.

Den nu berörda sidan av civilförsvarsmyndigheternas verksamhet avser
regelmässigt en angelägenhet direkt mellan myndigheterna och företagens
ledning. Beträffande åter myndigheternas kontroll i fråga om ändamålsenligheten
av de åtgärder i planläggnings- och utbildningshänseenden, som
i enlighet med gjorda anvisningar eller förelägganden vidtagas inom verkskydden,
är det att märka att, såsom förut nämnts, flertalet företag måste
hänvända sig till utomstående expertis för genomförandet av påfordrade
åtgärder. Med hänsyn till den avgörande betydelse för arbetets utformning,
som sådan sakkunnigmedverkan synes äga, innebär i dessa fall myndig -

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättrhc till 1958 års riksdag.

306

heternas kontroll i realiteten en bedömning av kvaliteten av det arbete,
som den sakkunnige presterat.

I princip står det företagen fritt att anlita den sakkunnighjälp de själva
önska. Något krav på auktorisation för rätt att lämna sådant bistånd har
sålunda icke uppställts. Av naturliga skäl äro emellertid urvalsmöjligheterna
för företagen tämligen begränsade. Tidigare torde i viss utsträckning
ha förekommit, att företagen anlitade enskilda befattningshavare i civilförsvaret,
vilka utförde arbetet vid sidan av tjänsten. Från och med den
1 juli 1954 gäller emellertid uttryckligt förbud för befattningshavare i den
lokala civilförsvarsinstansen, hänförda till lägst lönegrad 15, samt innehavare
av närmast motsvarande arvodesbefattning att mot ersättning biträda
med verkskyddsplanläggning och upprättande av kurs- och timplaner
för verkskyddsutbildning. Motsvarande förbud gäller även för verkskyddsinspektör.
För närvarande torde, såsom av utredningen i förevarande ärende
framgår, företagen huvudsakligen vara hänvisade att söka biträde antingen
av Industriens verkskyddsinstitut aktiebolag, som är helt privatägt och
som sedan många år varit verksamt på området, eller också av Sveriges
civilförsvarsförbund med anslutna länsförbund och civilförsvarsföreningar,
som sedan år 1951, med Kungl. Maj:ts medgivande, upptagit denna verksamhetsform
vid sidan av sina ursprungliga och primära uppgifter att,
såsom uttryckes i kungörelsen angående frivillig försvarsverksamhet, bedriva
upplysningsverksamhet och anordna frivillig utbildning samt medverka
vid av civilförsvarsmyndighet anordnad utbildning.

Med hänsyn till den nära samverkan mellan frivilligrörelsen och civilförsvarsmyndigheterna,
som uppenbarligen måste upprätthållas för att
den förra skall kunna fullgöra sina nämnda primära uppgifter i civilförsvarets
intresse, har ansetts naturligt att representanter för civilförsvarsmyndigheterna
ingå i ledningen av de olika frivilligorganisationerna. Sålunda
tillhöra t. ex. landshövding, landssekreterare eller civilförsvarsdirektör
regelmässigt länsförbunds styrelse, och i styrelse för lokal civilförsvarsförening
ingå på sina håll civilförsvarschef eller annan befattningshavare
vid civilförsvaret.

I förevarande ärende ha, i anslutning till vissa iakttagelser som skulle
tyda på att enskilda civilförsvarstjänstemän förfarit felaktigt eller olämpligt
i samband med planläggning och utbildning inom verkskydd, framförts
principiella anmärkningar mot rådande ordning för verkskyddsfrågornas
handhavande. Anmärkningarna sammanhänga främst med den nyss berörda
personella gemenskapen mellan civilförsvarsmyndigheterna, vilka
ha att leda och övervaka verkskyddsarbetet, och de frivilligorganisationer,
som mot ersättning lämna företagen biträde i detta arbete. Det har härvid
gjorts gällande, att ledamotskap i styrelse för sådan frivilligorganisation
skulle grunda jäv för den befattningshavare i civilförsvaret, som i tjänsten
hade att deltaga i myndighetens ledning och övervakning av verkskydds -

307

arbetet. Denna befattningshavarens intressegemenskap med frivilligorganisationen
skulle nämligen vara ägnad att påverka hans objektivitet såsom
tjänsteman, vilket kunde ha till följd att kraven på viss standard i fråga
om organisation och utbildning inom verkskydd bleve eftersatta. Därigenom
och på annat sätt kunde förhållandet dessutom medföra risk för
ett otillbörligt gynnande av frivilligorganisationen i den fria näringsgren,
som bedrivandet av verkskyddsservice utgjorde. Vidare har hävdats, att
den omständigheten att civilförsvarstjänstemän, som hos myndigheten
hade att taga befattning med verkskyddsfrågor, fungerade som instruktörer
i verkskyddsutbildning jämväl vore jävsgrundande med hänsyn till det
personliga vinstintresse, som tjänstemännen hade av sådana uppdrag. Slutligen
har i ärendet framhållits, bland annat, att det förut omförmälda, år
1954 utfärdade förbudet för vissa befattningshavare i den lokala civilförsvarsinstansen
att mot ersättning biträda i företagens verkskyddsarbete
kunde utan större svårigheter åsidosättas, varför närmare kontrollåtgärder
vore erforderliga.

Vad först angår frågan huruvida den nämnda organisationstillhörigheten
kan anses jävsgrundande i angivet hänseende får jag, såvitt avser befattningshavare
i länsstyrelserna, framhålla följande.

I 37 § länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 sägs, att vad om jäv
mot domare är stadgat skall ock gälla den, som deltager i handläggningen
av ärende inom länsstyrelsen, där ej ärendet är blott av expeditionell art.
I mål och ärenden av allmän beskaffenhet skall jäv dock icke anses föreligga
därför att den, som deltager i handläggningen, såsom samhällsmedlem
har del i saken.

Bestämmelserna om domarjäv återfinnas i 4 kap. 13 § rättegångsbalken,
i vilken paragraf jävsgrunderna äro upptagna under nio punkter. Av dessa
bestämmelser torde i förevarande sammanhang vara av intresse att erinra
om följande: Domare är sålunda jävig att handlägga mål, enligt punkt 1
om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada; enligt punkt 4 om han är ledamot av
styrelse för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, som är part; enligt punkt 5 om han till någon, som har del i
saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i punkt 4; samt enligt punkt 9 om eljest särskild
omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet
i målet.

Det är till en början klart, att de för länsstyrelsetjänstemännen sålunda
gällande jävsreglerna innebära att en befattningshavare, som själv mot
ersättning biträtt ett företag med uppgörande av verkskyddsplan eller
med organiserande av verkskyddsutbildning, är av jäv hindrad att deltaga
i den på länsstyrelsen ankommande prövningen av planens och utbildningens
ändamålsenlighet ur statlig effektivitetssynpunkt. Detta måste

308

gälla vare sig befattningshavaren utfört arbetet åt företaget som ett rent
personligt uppdrag eller såsom i sin tur anlitad av det serviceorgan, t. ex.
en frivilligorganisation, som fått i uppdrag av företaget att biträda. I båda
fallen har befattningshavaren uppenbarligen sådant direkt personligt intresse
i saken att jäv måste anses föreligga. Något uttryckligt förbud för
befattningshavare hos länsstyrelse att åtaga sig nu avsedda uppdrag är
visserligen icke utfärdat. Det kan emellertid enligt min mening — frånsett
rena undantagsfall — icke anses förenligt med tjänstens beskaffenhet att
de befattningshavare, som enligt gällande instruktion och arbetsordning
ha till uppgift att deltaga i länsstyrelsens prövning av här berörda frågor,
genom att åtaga sig dylika uppdrag försätta sig själva i jävsställning och
sålunda icke kunna fullgöra vad deras tjänst kräver. För nu ifrågavarande
befattningshavare hos länsstyrelserna synes följaktligen — oaktat i motsats
till befattningshavare hos den lokala civilförsvarsmyndigheten något uttryckligt
förbud icke utfärdats — hinder regelmässigt möta att aktivt medverka
vid uppgörande eller revidering av verkskyddsplaner eller vid upprättande
av planer för verkskyddsutbildning.

Beträffande frågan huruvida enbart den omständigheten att sådan befattningshavare
tillhör styrelsen för en frivilligorganisation grundar jäv för
denne att deltaga i prövningen av de verkskyddsåtgärder, som visst företag
vidtagit med biträde av denna organisation, må framhållas att, såsom tidigare
anförts, tjänstemannens ledamotskap av organisationens styrelse grundar
sig på det ömsesidiga intresset hos länsstyrelsen och organisationen av
en nära samverkan för att den sistnämnda skall kunna åstadkomma bästa
möjliga resultat i sitt arbete såsom frivillig försvarsorganisation. Det synes
mig föga sannolikt, att ett av sådant intresse betingat ledamotskap skulle
inverka på tjänstemannens objektivitet vid bedömningen av det vid sidan
därav liggande arbete, som organisationen utfört åt enskilt företag, försåvitt
icke ledamotskapet medfört, att tjänstemannen närmare engagerat sig
i just detta arbete. I praktiken torde det emellertid förhålla sig så, i varje
fall numera, att ifrågavarande serviceverksamhet regelmässigt handhaves
av för ändamålet särskilt anställd personal hos organisationen, och att
styrelseledamöterna icke själva taga någon del i det detaljarbete, som
skall bli föremål för granskning. Det saknas därför enligt min mening fog
för att generellt påstå, att den organisationstillhörighet, varom här är fråga,
konstituerar en faktisk intressekollision av beskaffenhet att påverka tjänstemannens
handlande.

Å andra sidan kan naturligtvis icke helt uteslutas, att denna organisationstillhörighet
någon gång kan ha inverkat på vederbörande tjänstemans
prövning. Som emellertid de tjänstemän, om vilka nu är fråga, icke ha
något eget ekonomiskt intresse i saken, är det icke troligt att de medvetet
översett med eventuella brister i de vidtagna åtgärderna allenast därför
att den frivilligorganisation, vars styrelse de tillhöra, genom särskilt an -

309

ställda sakkunniga medverkat vid åtgärdernas genomförande. Något exempel
på att länsstyrelsetjänstemän av sådan anledning eftersatt sina förpliktelser
är icke heller känt. Däremot kan man möjligen tänka sig, att
en tjänsteman underlåter erforderlig kontroll därför att han — med kännedom
om att frivilligorganisationen medverkat — litar på att arbetet blivit
riktigt utfört.

Jävsreglerna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken — vilka såsom förut framhållits
skola, med vissa i sammanhanget ovidkommande undantag, gälla
även befattningshavare i länsstyrelse — äro emellertid avfattade utifrån
en vidare synpunkt. Dessa regler avse icke blott att garantera en fullt opartisk
handläggning i det enskilda fallet utan syfta även till att förebygga
uppkomsten hos allmänheten av misstankar om ovidkommande hänsynstagande.
Det för jävsfrågan avgörande är sålunda, huruvida viss omständighet
i och för sig är ägnad att rubba förtroendet för befattningshavarens
opartiskhet. Bland de omständigheter, som enligt bestämmelserna i berörda
lagrum ansetts vara av denna natur, förekommer enligt punkt 5
att befattningshavaren är ledamot av styrelse för förening, som ”har del i
saken”, varmed enligt vedertagen uppfattning förstås, att vederbörande
däri har ett intresse av rättslig natur. Huruvida så är fallet i fråga om en
frivilligorganisation, som med visst företag träffat avtal att mot ersättning
lämna biträde med planläggning eller utbildning inom verkskyddet, återstår
därför att bedöma.

Nu berörda avtal torde som regel, enligt vad handlingarna i ärendet
utvisa, innefatta utfästelse från organisationens sida att mot viss till beloppet
bestämd ersättning ombesörja planläggning eller utbildning på sätt
som kan av civilförsvarsmyndigheten godkännas. Om myndigheten finner
sig icke kunna godtaga vad som i saken åtgjorts, föreligger på grund av
avtalet en rättslig förpliktelse för frivilligorganisationen i förhållande till
företaget att vidtaga erforderliga kompletteringar. Organisationens intresse
av den hos myndigheten gjorda bedömningen är därför enligt min
mening av den natur, att organisationen, förvaltningsrättsligt sett, måste
anses ha ”del i saken”.

Detta organisationens intresse av den hos myndigheten gjorda prövningen
av vidtagna verkskyddsåtgärder medför i sin tur att, med den vida
innebörd jävsreglerna äga, den tjänsteman som är ledamot av organisationens
styrelse — alldeles oavsett den befattning han tagit med de verkskyddsåtgärder
som skola bli föremål för prövning — är förhindrad att
deltaga i myndighetens handläggning av saken. En sådan ordning — som
alltså skulle innebära att civilförsvarstjänstemän i icke obetydlig utsträckning
måste avstå från att taga befattning med ärenden som eljest ankomma
på deras handläggning — kan uppenbarligen menligt inverka på
myndighetens möjligheter att behörigen fullgöra sina åligganden och bör
därför icke ifrågakomma.

310

Det nu sagda gäller förhållandet hos länsstyrelsen såsom civilförsvarsmyndighet.
För civilförsvarschef och andra befattningshavare i lokal civilförsvarsinstans
saknas uttryckliga jävsbestämmelser, liksom fallet är beträffande
stora områden av förvaltningen i övrigt. I princip anses emellertid,
i såväl doktrin som praxis, rättegångsbalkens jävsregler vara analogivis
tillämpliga å förvaltningsmyndigheter över huvud, även om denna princip
på grund av de med förvaltningens heterogena karaktär sammanhängande
förhållandena måste lida större eller mindre inskränkningar. Någon omständighet,
som skulle kunna motivera att jävsfrågan hos civilförsvarsmyndigheterna
i vad avser ledningen och övervakningen av de enskilda företagens
verkskyddsåtgärder borde bedömas på annat sätt i lokal instans
än i länsinstans, synes icke kunna anföras. Vad förut sagts om ledamotskap
i styrelsen för en frivilligorganisation såsom ett för befattningshavare i länsstyrelse
jävsgrundande förhållande måste därför enligt min mening äga
tillämpning jämväl å befattningshavare i lokal civilförsvarsinstans.

Även bortsett från det formella jävshinder, som enligt det förut anförda
synes föreligga i dessa fall, torde lämpligheten av att bibehålla ifrågavarande
personella gemenskap kunna ifrågasättas. Såsom tidigare framhållits
kan visserligen icke generellt antagas, att sådan gemenskap skulle
inverka vid den på tjänstemännen ankommande effektivitetskontrollen.
Det är emellertid förklarligt, att ett personligt samband av denna natur
kan ge upphov till misstankar om bristande objektivitet hos tjänstemännen.
För allmänhetens förtroende för myndigheterna är av väsentlig betydelse,
att sådana omständigheter icke föreligga att — låt vara helt ogrundade
— misstankar om bristande objektivitet hos myndigheterna få näring.
Från skilda håll har, enligt vad handlingarna utvisa, det otillfredsställande
i nyssnämnda gemenskap påtalats. Av särskilt intresse är härvid, hur saken
uppfattas av företagen själva. Såsom framgår av vad Sveriges industriförbund
i ärendet anfört synes man även på detta håll anse, att sambandet
medför risker för en ojämn bedömning från myndigheternas sida och att
en ändring därför bör vidtagas.

Redan nu angivna förhållanden, sedda mot bakgrunden av den omständigheten
att det från tjänstemännens sida, med hänsyn till beskaffenheten
av den på dem ankommande prövningen, möter svårigheter att i praktiken
gendriva beskyllningar eller antydningar om ovidkommande hänsynstagande,
synas göra det påkallat att överväga, huruvida icke berörda gemenskap
bör bringas att upphöra, såvitt angår sådana frivilligorganisationer
som mot ersättning tillhandagå enskilda med biträde i verkskyddsfrågor.
Därtill kommer ytterligare den omständigheten att, såsom Sveriges
industriförbund i sitt yttrande närmare utvecklat, nu ifrågavarande samband
mellan civilförsvarsmyndigheter och frivilligorganisationer kan bereda
de senare ett försteg framför andra serviceorgan i fråga om ackvisitionen
av verkskyddsuppdrag, något som ur principiell synpunkt måste anses otill -

311

fredsstiillande. Stundom har därjämte, enligt vad av utredningen framgår,
ett visst försteg i den föreliggande konkurrenssituationen givits frivilligorganisationer
genom särskilda åtgärder från civilförsvarsorganens sida.
Sålunda har t. ex. förekommit, att civilförsvarsmyndigheter i tjänsteskrivelser
till enskilda företag, innehållande uppmaning att genomföra planläggning
eller utbildning, mer eller mindre uttryckligt rekommenderat företagen
att för arbetets utförande hänvända sig just till en viss frivilligorganisation.
Det har också förekommit exempel på fall, där sådan myndighet
påtagit sig uppgiften att själv mottaga anmälningar till viss av frivilligorganisation
planerad utbildningskurs eller gratis ställt utbildningslokal till
organisationens förfogande. Även om sådana åtgärder uppenbarligen tillkommit
uteslutande i avsikt att gagna verkskyddsarbetet, är det emellertid
icke myndigheternas sak att på dylikt aktivt sätt engagera sig i den av frivilligrörelsen
för enskilda företags räkning bedrivna serviceverksamheten,
vilken — såsom förut framhållits — ligger vid sidan av nämnda rörelses
uppgifter såsom statsunderstödd frivillig försvarsorganisation. Nu angivna
och liknande åtgärder kunna självfallet, just på grund av det ifrågavarande
personella sambandet mellan myndigheter och frivilligorganisationer, i den
föreliggande konkurrenssituationen lätt uppfattas som ett obehörigt stödjande
av frivilligorganisationernas serviceverksamhet och äro således ägnade
att ge näring åt ogrundade misstankar att myndigheternas handläggning
av verkskyddsfrågor skulle brista i objektivitet.

Förutom det förut behandlade formella jävshindret synas följaktligen
även vägande sakliga skäl tala för att befattningshavare i det statliga civilförsvaret,
vilka ha att i tjänsten deltaga i handläggningen av ärenden
rörande verkskydd, icke tillhöra ledningen av sådan frivilligorganisation,
som åtager sig att mot ersättning lämna enskilda företag biträde i verkskyddsfrågor.
Det gäller här den för såväl vår rättskipning som förvaltning
fundamentala principen att allmänhetens förtroende för myndigheternas
oväld icke får rubbas och att tjänstemännen därför, så långt möjligt
är, måste stå fria och obundna. Ur denna synpunkt äger den nu avhandlade
frågan, som endast rör ett begränsat avsnitt av civilförsvarsmyndigheternas
verksamhet, en vidare betydelse.

Någon belysning av de olägenheter, som eventuellt skulle vara förbundna
med att det ifrågavarande personliga sambandet bragtes till upphörande,
har icke lämnats i de i ärendet avgivna yttrandena. Även om hittillsvarande
praxis på området därigenom skulle i viss utsträckning brytas, förefaller
mig detta knappast behöva medföra någon mera avsevärd olägenhet. Det
nära samarbete mellan civilförsvarsmyndigheterna och frivilligorganisationerna,
som utgör förutsättning för att de senare skola pa avsett sätt kunna
fullgöra sina primära uppgifter, torde kunna åvägabringas även utan den
formella organisationsgemenskap, varom här är fråga. På vissa håll synas

312

för övrigt redan nu lokala frivilligorganisationer arbeta utan sådan gemenskap.

Det nu behandlade spörsmålet skulle bortfalla, därest det tidigare i olika
sammanhang diskuterade förslaget om tillskapandet av en enda på området
verksam serviceorganisation kunde genomföras, något som från olika håll
ansetts vara den lämpligaste ordningen. Därest emellertid en sådan lösning
allt fortfarande icke kan vinnas och ett upphörande av ifrågavarande personliga
gemenskap mellan myndigheterna och vissa frivilligorganisationer
— i enlighet med vad jag härovan utvecklat — befinnes påkallat, synes
en reglering av frågan lämpligen kunna ske genom intagande av föreskrift
därom i de för Sveriges civilförsvarsförbund fastställda stadgarna.

Vad härefter angår fragan huruvida, såsom i ärendet gjorts gällande,
verksamhet som instruktör i verkskyddsutbildning kan anses grunda jäv
för de tjänstemän, som ha att taga befattning med kontrollen över företagens
åtgärder inom verkskyddet, får jag framhålla följande. För genomförandet
av planlagd verkskyddsutbildning måste företagen eller de organisationer,
som därvid av dem anlitas, anskaffa ett större eller mindre
antal instruktörer i olika fackämnen, därvid arvode utgår efter fastställda
taxor. Tillgången på personer med instruktörskompetens — varibland
många civilförsvarstjänstemän återfinnas — torde i varje fall för närvarande
vara sa begränsad, att någon större konkurrens om uppdragen
dem emellan knappast lärer föreligga. Redan utbildningsverksamheten inom
det allmänna civilförsvaret torde regelmässigt giva dessa personer goda
möjligheter att erhålla instruktörsuppdrag. Det ekonomiska intresse, som
en tjänsteman vid civilförsvaret kan ha av att mottaga sådant uppdrag
inom verkskyddsutbildningen, synes därför icke vara av den betydelse
att tjänstemannen därigenom rimligen kan antagas komma i beroendeställning
till uppdragsgivaren. Härtill kommer, att civilförsvarstjänstemännens
deltagande i utbildningen, med hänsyn till nuvarande brist på
instruktörer, torde vara nödvändigt för att utbildningsarbetet icke skall
bli i alltför hög grad eftersatt. Frågan om eventuella olägenheter av att
tjänstemännen åtaga sig uppdrag som instruktörer synes i stället ligga på
ett annat plan. Det är härvid att märka, att en alltför omfattande instruktörsverksamhet
på fritid givetvis kan menligt inverka på vederbörandes
förmåga att under tjänstetid fullgöra sina uppgifter, liksom förberedelsearbetet
kan inkräkta på denna tid. Huruvida den omständigheten att befattningshavare
vid civilförsvarsbyråer ej sällan i betydande utsträckning
synas fungera som instruktörer medfört sådana olägenheter, har emellertid
icke gjorts till föremål för närmare utredning i förevarande ärende. Detta
är en fråga, som i första hand vederbörande myndigheter ha att beakta
och som möjligen kan förtjäna att av dem närmare uppmärksammas. Det
kan härvid framhållas, att i vissa interna arbetsföreskrifter, t. ex. i arbetsordningen
för civilförsvarsbyrån i Stockholm, intagits bestämmelser om att

313

vissa tjänstemän icke utan särskilt medgivande få verka som instruktörer,
vilka bestämmelser i viss mån torde vara motiverade ur dylika kontrollsynpunkter.

Med förevarande spörsmål sammanhänger den i yttrandena berörda
frågan om efterlevnaden av det år 1954 utfärdade förbudet för vissa civilförsvarstjänstemän
att biträda enskild med verkskyddsuppgifter, vilket
förbud sträcker sig längre än vad strikta jävssynpunkter i och för sig påkalla.
De undersökningar härutinnan, som i ärendet stickprovsvis företagits,
ha visserligen endast givit vid handen att förbudet i några få fall — och
då icke på allvarligare sätt — överträtts. Det är emellertid självfallet av
vikt — icke minst med hänsyn till det misstänkliggörande av civilförsvaret
som blott något enda sådant inträffat fall kan föranleda — att en effektiv
kontroll över förbudets iakttagande kommer till stånd, något som även i
ärendet framhållits av Sveriges civilförsvarsförbund.

Huru kontrollen i nu senast berörda hänseenden lämpligen bör anordnas
synes visserligen avse sådana organisatoriska frågor, som vederbörande
civilförsvarsmyndigheter själva böra pröva och avgöra med hänsyn till
de olika lokala förutsättningarna och befattningshavarnas större eller
mindre frihet i arbetet. Mot bakgrunden av vad i övrigt i ärendet förekommit
kan det emellertid måhända finnas skäl att upptaga dessa frågor
till central bedömning i samband med förestående allmänna översyn av
civilförsvaret, varom särskild sakkunnigutredning för närvarande pågår.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Över framställningen har Sveriges civilförsvarsförbund beretts tillfälle
att yttra sig.

53. Framställning angående åtgärder till förhindrande av störande
buller från trafik med motorcykel och moped

I detta ämne avlät jag den 22 oktober 1957 till Konungen följande framställning: Den

25 augusti 1955 beslöt poliskammaren i Lund ett så lydande tillägg
till de lokala trafikföreskrifterna för staden: ”Det är förbjudet att under
tiden 21.00—06.00 framföra motorcykel och moped med tillkopplad motor
på gator, som äro belägna innanför och i den gräns, som bildas av Allhelgona
Kyrkogata—Biskopsgatan—Östra Vallgatan—Södra Esplanaden—
Gyllenkroks allé—Svanegatan—Nygatan—Bantorgets Västra körbana—
Bangatan—Clemenstorgets västra och norra körbanor och S:t Laurentiigatan.
Detta förbud gäller dock icke för färd närmaste väg till eller från

314

arbetsplats samt för sådan färd, som är oundgängligen nödvändig med hänsyn
till arbets- eller personliga förhållanden. Ovanstående tillägg till de
lokala trafikföreskrifterna gäller från och med den 1 september 1955.”

Den 29 augusti samma år utfärdade polismästaren Bertil Åkerman i Lund

— vilken i poliskammaren meddelat förenämnda beslut — ett för polispersonalen
avsett tjänstemeddelande angående tillämpningen av beslutet.

I tjänstemeddelandet anförde Åkerman: ”Sedan lång tid tillbaka utgöra
de ungdomar, som — mestadels i klunga eller par — sent om kvällarna eller
nattetid färdas omkring i stadens centrala delar på sina motorcyklar eller
mopeder och därvid genom att rusa motorerna söka åstadkomma största
möjliga oväsen, en svår plåga för omgivningen, och detta alldeles onödiga
motorsmatter torde i åtskilliga fall medföra psykiska vådor, i synnerhet
för gamla och sjuka. Då jag insett, att vi icke med hittills gällande bestämmelser
ha möjligheter att komma tillrätta med detta för många nästan
olidliga oväsen, har jag funnit det nödvändigt att göra ett försök att genom
dessa föreskrifter stävja okynneskömingen. I kungörelsen angives, att förbudet
icke gäller för färd närmaste väg till eller från arbetsplats samt för
sådan färd, som är oundgängligen nödvändig med hänsyn till arbets- eller
personliga förhållanden. Med ''arbete’ förstås här även studier och annan
intellektuell verksamhet vid vetenskapliga institutioner o. dyl. Hinder möter
alltså icke t. ex. för en studerande att efter en kvällsföreläsning, som avslutats
efter klockan 21, färdas med motorcykel eller moped direkt till sin
bostad. Däremot faller givetvis färd till eller från nöjesetablissemang eller
privata tillställningar under förbudet. Färd med motordriven invalidcykel
hänföres icke under förbudet. Vid övervakningen av bestämmelserna måste
vi städse ha för ögonen syftet med förbudet: Att stävja okynneskörning. Vid
övervakningen skola vi därför förutsätta, att en motorcyklist eller mopedist,
som kommer hyggligt körande inom området under förbudstid utan att
åstadkomma mer buller än vad som måste anses behörigt, är ute i ''legalt
ärende’. Det är den trafik, som är att rubricera som ''okynnesåkning'', som
bör bli föremål för vår övervakande verksamhet. Ingripande bör alltså i
princip icke ske i andra fall än då man har anledning misstänka, att vederbörande
antingen tillhör kategorien ''okynnesåkare'' eller om han färdas på
ett fordon, som förorsakar onödigt buller. Om envar håller klart för sig
syftet med bestämmelserna, så torde det icke möta några svårigheter att
avgöra när ingripande skall ske. Vi skola alltså — i detta fall liksom eljest

— på allt sätt söka undvika att skapa irritation bland den hyggliga delen
av allmänheten. Vi måste betänka, att förbudet dock innebär en viss grad
av inskränkning i den personliga friheten, och en sådan inskränkning bör
om möjligt icke drabba andra än dem, vilkas frihet i hänseendet behöver
inskränkas till skydd för hyggliga människor. Genom en omdömeslös eller
alltför restriktiv tillämpning av dessa föreskrifter skulle förbudet komma

315

att kännas som en irriterande hämsko även för många av dem, som förbudet
icke avser att drabba, och detta är givetvis icke meningen. Det är
de störande elementen vi skola hålla efter. Förhållandet mellan polisen i
Lund och allmänheten är mycket gott. Låt oss inte genom en omdömeslös
eller rigorös tillämpning av dessa nya föreskrifter förstöra detta goda förhållande.
Jag lägger varje befäl på hjärtat att vaka över att så ej sker.
Underlydande personal bör erhålla all tänkbar ledning till förhindrande härav.
Om förbudet skall bli populärt hos det stora flertalet eller icke är helt
beroende på hur övervakningen skötes. Förbudets syfte skall nås — men
icke på hyggliga befolkningsgruppers bekostnad. Det bör noga aktgivas på
att okynnestrafikantema icke flytta sin irriterande verksamhet till andra
gator utanför förbudsområdet. Skulle så visa sig vara fallet skall detta
genast anmälas till föreståndaren för trafikavdelningen. Jag kommer att
personligen följa övervakningen så ofta detta låter sig göra samt att därvid
lämna de ytterligare direktiv, som kunna visa sig erforderliga. Detta
tjänstemeddelande skall delgivas envar polisman vid central-, ordnings- och
trafikavdelningarna.”

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik i februari
1957 företagen inspektion av magistraten i Ystad fästes uppmärksamheten
på det ifrågavarande tjänstemeddelandet, vilket magistraten införskaffat
för handläggningen av ett ärende av liknande beskaffenhet. Efter att ha
tagit del av tjänstemeddelandet och det däri åberopade beslutet, lät tjänstförrättande
JO till inspektionsprotokollet anteckna, att förbudet närmast
syntes ha tillkommit med anledning av att vissa ungdomar på kvällar och
nätter brukat vid framförande av motorcyklar och mopeder behandla motorerna
så, att störande buller åstadkommits, men att det icke syntes möjligt
att genom förbud i lokala trafikföreskrifter — vilka vore avsedda att innehålla
bestämmelser av omedelbart trafikreglerande natur — förhindra störande
buller från motorfordon. Vidare erinrades, bland annat, att det utfärdade
förbudet även drabbade personer, mot vilka någon anmärkning i
ovan angivet hänseende icke kunde riktas, och således innebure en alldeles
opåkallad inskränkning i dessas rätt att framföra sina fordon.

Efter remiss avgav Åkerman yttrande, däri han till en början hänvisade
till vad som förekommit i samband med att länsstyrelsen i Malmöhus län
år 1955 prövat besvär, som anförts över det av poliskammaren beslutade
förbudet.

Av handlingar i detta besvärsärende framgår, att två personer var för
sig överklagat beslutet och yrkat dess upphävande, den ene under framhållande
att de fordon som omfattades av förbudet icke skapade några trafikhinder
och att förbudet uppenbarligen vore riktat mot personer, som av
ekonomiska skäl icke kunde skaffa sig bilar, samt den andre under framhållande
att det vore oriktigt att förbjuda ett flertal personer att använda

316

sina fordon endast därför att ett fåtal bullerkörare icke kunde hållas efter
av ordningsmakten.

I ett till länsstyrelsen över besvären avgivet yttrande hade Åkerman
anfört: Okynnestrafiken med motorcyklar och mopeder, vilken förekommit
främst under kvällar men även nattetid, hade under de senaste åren
utgjort ett mycket besvärande trafikproblem i Lunds centrala delar. Detta
problem tenderade att ytterligare kompliceras genom ökningen av dylika
fordon, främst mopeder. Lunds centrum hade en medeltida stadsplan med
trånga och krokiga gator. De lämpade sig icke för sådan trafik. Före förbudets
ikraftträdande hade dessa okynnesåkare, mest unga pojkar, brukat
köra runt i klungor i de trånga gatorna, varvid de genom sitt körsätt skapat
trafikrisker och hinder i trafiken samt även i övrigt utgjort ett ständigt hot
mot trafiksäkerheten. Genom att onödigtvis rusa motorerna hade de därjämte
åstadkommit ett för kringboende mycket besvärande oljud. I jämförelse
med okynnestrafiken, som icke tjänade något som helst rimligt syfte
men däremot medförde svåra trafik- och hälsoproblem, skapade nyttotrafiken
med dylika fordon endast små problem av sådan art. Innan förbudet
tillkom, hade andra medel att komma tillrätta med svårigheterna prövats.
Vid flera tillfällen hade förstärkt trafikövervakning under kvällstimmarna
insatts. Erfarenheterna från dessa kontroller hade visat, att man icke skulle
ha utsikt att komma tillrätta med problemet utan att denna förstärkta och
för samhället kostsamma trafikövervakning gjordes stationär, vilket ansetts
ogenomförbart. Erfarenheterna av förbudet måste betecknas såsom synnerligen
gynnsamma. Okynneskörningen med alla dess olägenheter hade upphört
inom förbudsområdet, men nyttotrafiken fortginge. Stor lättnad och
ökad säkerhet i trafiken hade sålunda vunnits. Någon ökning av motorcykel-
och mopedtrafiken i stadens ytterområden hade icke följt av förbudet.
Efterlevnaden av förbudet hade visat sig lätt att övervaka. Frånsett
de första dagarna efter förbudets ikraftträdande hade övervakningen ej
krävt förstärkt polisbevakning.

Trafiknämnden i Lund — som före förbudets utfärdande haft överläggningar
med Åkerman i saken och därvid förordat åtgärden — hade i ett i
anledning av besvären avgivet yttrande framhållit, att det fölle utanför
nämndens uppgift att bedöma, huruvida förbudet vore motiverat med hänsyn
till de avsedda motorfordonens störande inverkan i fråga om de närboendes
kvällsvila och nattsömn, men att förbudet enligt nämndens mening
icke kunde anses innebära större avbräck för den totala trafiken med
ifrågavarande fordon.

Besvären hade prövats av länsstyrelsen den 31 december 1955, därvid
länsstyrelsen, med stöd av 61 § 1 mom. f) vägtrafikförordningen, icke funnit
skäl göra ändring i det överklagade beslutet.

I sitt till mig avgivna yttrande åberopade Åkerman vidare en prome -

317

moria, som av honom upprättats före förbudets utfärdande. I promemorian
anfördes: Lokala trafikföreskrifter enligt 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen
skulle innebära en reglering av trafiken. Det torde knappast kunna bestridas,
att ett förbud mot framförande av motorcyklar och mopeder inom visst
område under viss tid av dygnet innefattade en reglering av trafiken. Ett
sådant förbud fölle i och för sig in under punkt a), som bland annat omnämnde
”förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken beträffande fordon av visst
slag”. Skulle punkt a) ej anses tillämplig på grund av förbudets omfattning
eller syfte, måste förbudet likväl anses ha täckning i bemyndigandet i punkt

f), som avsåge ”andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken”. Alla
typer av lokala trafikföreskrifter enligt 61 § 1 mom. kunde avse samtliga
allmänna vägar inom visst område. I sistnämnda moment angåves icke närmare
de syften, som finge fullföljas genom lokala trafikföreskrifter. Det
låge emellertid i sakens natur, att dessa syften måste vara desamma, som
låge till grund för vägtrafikförordningen i övrigt. Det ifrågasatta förbudet
avsåge att motverka de risker för allmän ordning och säkerhet, som vore
förenade med okynneskörning med motorcyklar och mopeder parvis eller i
klungor, samt de sanitära olägenheter, som följde med störande motorbuller.
Dessa båda syften överensstämde med dem, som låge till grund för 39 och
58 §§ vägtrafikförordningen. Förbudets båda syften hade sålunda täckning
i vägtrafikförordningen. De särskilda typer av lokala trafikföreskrifter, som
omnämndes i vägtrafikförordningens 61 § 1 mom. (utom punkt d), innebure
inskränkningar i trafikanternas rörelsefrihet; åtskilliga av dem innebure
dessutom skärpningar av särskilda, preciserade bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Att ett förbud av det tilltänkta slaget inskränkte trafikanternas
frihet utöver vad som följde av denna förordning och att det innebure
en skärpning av bestämmelserna i förordningens 39 och 58 §§, kunde
därför ej i och för sig anses medföra, att förbudet ginge utöver bemyndigandet
i 61 § 1 mom. Flertalet lokala trafikföreskrifter verkade generellt i den
meningen, att de drabbade vårdslösa och försiktiga trafikanter utan åtskillnad.
Av detta slag vore t. ex. föreskrifter om hastighetsbegränsning och om
stopplikt vid infart till huvudled. Även om det av hänsyn till den konkreta
faran i varje särskilt fall skulle vara tänkbart att undantaga försiktiga trafikanter
från skyldigheten att iakttaga dylika föreskrifter, vore det dock av
praktiska skäl ofrånkomligt att förläna föreskrifterna generell giltighet. De
syften, som låge till grund för det tilltänkta förbudet, borde givetvis i första
hand tillgodoses genom vanlig trafikövervakning och ingripanden mot
individuella förseelser. Endast om det förelåge intolerabla missförhållanden,
som icke kunde undanröjas på denna väg, borde ingripande ske genom ett
generellt verkande förbud, begränsat till vad som vore erforderligt för
bekämpandet av missförhållandena. Missförhållanden av angiven art hade
förelegat. Det hade visat sig omöjligt att komma till rätta med desamma

318

genom vanlig trafikövervakning och ingripanden i individuella fall. Det
hade därför ansetts nödvändigt med ett generellt förbud, begränsat till vissa
motorfordonstyper, visst område och viss tid av dygnet. Förbudet kunde
knappast anses medföra någon obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Nyttotrafiken med motorcykel och moped under natten vore av mycket
begränsad omfattning, och denna nyttotrafik vore avsedd att uttryckligen
undantagas från förbudet. Detta skulle avse endast sådan körning, som icke
vore nödvändig, och i främsta rummet rikta sig mot okynneskörning. Genom
tjänstemeddelande till polispersonalen skulle föreskrivas, att övervakningen
av förbudet finge ske under beaktande av förbudets syfte att
stävja okynneskörning. Härigenom torde det vara sörjt för att förbudet
icke skulle komma att drabba sådan trafik, som uppbures av några beaktansvärda
intressen.

Åkerman anförde ytterligare i sitt till mig avgivna yttrande: I tjänstemeddelandet
rörande tillämpningen av förbudet, i vilket polispersonalen
uppmanades till största hänsyn mot trafikanterna, hade såsom motiv för
förbudet anförts bullerplågan. Måhända kunde och borde däri ha framhållits
de med okynnes åkningen, såsom denna utvecklat sig, förenade betydande
och alltmer ökande trafikriskerna. Att detta icke skett, torde dock icke
haft någon saklig betydelse, då polispersonalen varit väl medveten om de
förhållanden, som åtgärderna riktades emot. Förbudet hade av den alldeles
övervägande delen av Lunds befolkning mottagits med största tillfredsställelse.
Härutinnan ville Åkerman hänvisa till vissa, yttrandet bilagda intyg.

Av en vid Åkermans yttrande fogad uppställning över antalet under
tiden den 1 september 1955 — den 31 mars 1957 begångna överträdelser
mot förbudet framgick, att antalet förseelser utgjorde 36 och att fordonsförama
till helt övervägande delen varit ungdomar i åldern omkring 20 år.

Sedan ärendet härefter överlämnats till länsstyrelsen i Malmöhus län för
yttrande, anförde länsstyrelsen följande: Länsstyrelsen hade vid sitt ställningstagande
i besvärsärendet uteslutande syftat till att inom de centrala
delarna av staden med dess stora antal trånga och krokiga gator reglera de
synnerligen besvärande trafikförhållandena, vilka oftast på rent okynne
tillskapats företrädesvis av ungdomar. Före förbudets ikraftträdande hade
nämligen dessa okynnesåkare på fordon, varom här vore fråga, brukat köra
runt i klungor i de trånga gatorna, varvid de genom sitt körsätt skapat
risker och hinder i trafiken samt även i övrigt utgjort ett ständigt hot mot
trafiksäkerheten. Den nyttobetonade trafiken hade uttryckligen undantagits
från förbudet, och enligt vad länsstyrelsen erfarit hade bestämmelsen
rörande denna trafik tillämpats på ett synnerligen föredömligt sätt. Länsstyrelsen
delade uppfattningen att man icke kunde förhindra störande
buller från motorfordon genom förbud i lokala trafikföreskrifter. Att det
förbud, varom nu vore fråga, även befriat invånarna i staden från en myc -

319

ket besvärande bullerplåga vore synbarligen en mycket värdefull effekt av
förbudet, vilken dock enligt det av länsstyrelsen i besvärsärendet anlagda
betraktelsesättet icke primärt eftersträvats.

I två den 18 april respektive den 5 juni 1957 hit inkomna skrifter anförde
Einar Brandt och Bertil Andersson, båda i Lund, var för sig klagomål mot
det av poliskammaren utfärdade förbudet. Brandt framhöll, bland annat,
att — om de verkliga olägenheterna av motorfordonstrafiken i den inre
staden skulle kunna undanröjas — ett totalt förbud mot sådan trafik borde
utfärdas samt att det vore klassjustice att utestänga endast dem, som anlitade
de enklaste och billigaste fort skaf fningsmedlen. Andersson påtalade
i sin skrift, bland annat, att befolkningen i stadens ytterområden på grund
av förbudet icke längre kunde anlita sina mopeder för biografbesök inne i
staden.

I en den 3 maj 1957 hit inkommen skrift anförde Rolf Stjernfeldt i Gävle
klagomål över att polismästaren Sven Berglund utfärdat enahanda förbud,
gällande för vissa centrala delar av Gävle.

I infordrat yttrande anförde Berglund, att han den 21 mars 1957 utfärdat
sådant förbud, efter det han erfarit att länsstyrelsen i Malmöhus län
fastställt poliskammarens i Lund beslut i samma ämne. Till belysning av
saken åberopade Berglund ett protokoll från hälsovårdsnämnden i staden
samt ett för polispersonalen avsett tjänstemeddelande rörande förbudets
tillämpning.

Enligt det åberopade protokollet hade hälsovårdsnämnden beslutat hemställa
hos polismyndigheten, att lämpliga åtgärder måtte vidtagas för att
minska trafikbullret i staden, i synnerhet när det gällde okynnesåkning på
mopeder och motorcyklar kvälls- och nattetid.

I det ifrågavarande tjänstemeddelandet — som i huvudsak var likalydande
med det i Lund utfärdade — hade angivits att polismästaren meddelat
förbudet i avsikt att därigenom stävja onödigt trafikbuller.

I 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 stadgas, att
det tillkommer länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata eller
annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom visst område
meddela erforderliga föreskrifter, avseende a) förbud mot trafik eller
inskränkning i trafiken beträffande fordon av visst slag, fordons axeltryck,
bruttovikt eller bredd, last av viss beskaffenhet, körriktning samt provkörning
eller övningskörning med fordon, b) parkering eller annan uppställning
av fordon, c) färdhastighet, d) medgivande till större axel tryck eller bruttovikt
å fordon eller större bredd å fordon och last iin som tillätes i 54 §, e)
att viss väg skall anses såsom huvudled eller f) andra särskilda åtgärder för
reglering av trafiken.

320

Såvitt angår stads område tillkommer det enligt samma moment stadsmyndighet
— varmed i detta sammanhang förstås för stad med poliskammare
denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare —
att meddela erforderliga föreskrifter i de fall, som under a),b),d) ochf) sägs.

De i 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen sålunda upptagna bestämmelserna
angående befogenheten att utfärda lokala trafikföreskrifter hade i
tidigare lagstiftning sin motsvarighet i ett flertal olika stadganden, intagna
såväl i de särskilda trafikförfattningarna som i ordningsstadgan för rikets
städer. Det ansågs emellertid lämpligt att samtliga lokala föreskrifter, som
vore av mera omedelbart trafikreglerande natur, d. v. s. väsentligen riktade
sig mot någon i dennes egenskap av trafikant och avsåge att reglera hans
uppträdande i trafiken, skulle utfärdas med stöd av enhetliga bestämmelser
(jfr SOU 1948:34 s. 262 o. f., prop. nr 30/1951 s. 244 o. f.). Avsikten
med stadgandet i 61 § 1 mom. torde följaktligen vara — vilket även dess
avfattning utmärker — att ge vederbörande myndigheter möjlighet att
utfärda de särskilda föreskrifter, som med hänsyn till lokala förhållanden
äro påkallade för att undanröja hinder i trafiken och att eljest befrämja
trafiksäkerheten.

Som motivering för nu ifrågavarande förbud mot att viss tid av dygnet
framföra''motorcykel och moped ha åberopats två omständigheter, dels —
och framförallt — det för omgivningen störande motorbuller som åstadkommits
av sådan trafik, dels det hot mot trafiksäkerheten som framförandet
av dylika fordon skulle medföra.

Vad den förstnämnda omständigheten angår är att märka, att det i 58 §
första stycket vägtrafikförordningen intagits föreskrift om skyldighet för
förare av motordrivet fordon att i görligaste mån behandla motorn så, att
den icke åstadkommer störande buller. Överträdelse härav straffas med
böter upp till 300 kronor. Detta stadgande måste anses innefatta en uttömmande
reglering av vad som ur vägtrafikförordningens synpunkter kan
fordras av motorfordonsförare, när det gäller att begränsa det buller, som
är förenat med motortrafik. Därest emellertid trafiken med vissa slags
fordon — sådan den utvecklat sig på viss plats — visat sig medföra sanitära
olägenheter för närboende, avser detta uppenbarligen en fråga som kräver
överväganden ur andra synpunkter än dem, som skola tillgodoses genom
utfärdande av lokala trafikföreskrifter eller således intressena att trygga
trafiken. I enlighet med den uppfattning, varåt tjänstförrättande JO härutinnan
givit uttryck i inspektionsprotokollet och som länsstyrelsen i
Malmöhus län också förklarat sig dela, finner jag därför icke lagligen möjligt
att genom förbud i lokala trafikföreskrifter — och således genom förbud
som skulle sträcka sig utöver vad som gäller enligt vägtrafikförordningen
— förhindra störande buller från motorfordon.

Vad härefter angår frågan, huruvida de utfärdade förbuden mot fram -

321

förande av motorcykel och moped kunna äga laga stöd såsom tillkomna
för att främja trafiksäkerheten, har — såvitt angår förbudet i Lund —
länsstyrelsen i Malmöhus län åberopat vad Åkerman i sitt yttrande i besvärsärendet
anfört därom att ”okynnesåkare”, mest ungdomar, brukat på
de platser som förbudet omfattar köra runt i klungor, därvid de genom
sitt körsätt skapat risker och hinder i trafiken samt även i övrigt utgjort
ett ständigt hot mot trafiksäkerheten.

Befogenhet och skyldighet för polisen att ingripa mot nu avsedda fordonsförare
föreligger redan enligt vägtrafikförordningens bestämmelser, då en
sålunda beskriven framfart tydligen innefattar åsidosättande av grundregeln
i 39 §, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, samt uppträda
så, att han icke onödigtvis hindrar eller stör trafiken. Det synes mig
tveksamt, huruvida möjlighet överhuvudtaget föreligger att — enbart på
den grund att det är svårt för polisen att övervaka efterlevnaden av denna
grundregel — i lokal trafikföreskrift utfärda generellt förbud mot framförande
av motorcykel och moped och alltså förbud, som skulle drabba
jämväl sådana fordonsinnehavare, mot vilka någon som helst anmärkning
för bristande varsamhet eller hänsyn icke kan riktas. Även om det emellertid
rent principiellt icke skulle anses möta hinder mot att i syfte att främja
trafiksäkerheten utfärda generellt förbud som nyss sagts, får lokal föreskrift
härom, med hänsyn till den inskränkning i lojala trafikanters rörelsefrihet,
som därigenom sker, icke meddelas med mindre verkligt påtagliga skäl därför
kunna åberopas. Det åligger med andra ord myndigheterna att vid prövningen
av fråga om utfärdande av lokala trafikföreskrifter — liksom även
eljest när det gäller handhavandet av lokal förordningsmakt — noga tillse,
att bestämmelser icke meddelas, vilka lägga onödigt tvång på allmänheten
eller eljest medföra obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Ett i
uteslutande syfte att trygga trafiksäkerheten utfärdat förbud mot framförande
av motorcykel och moped skulle måhända i och för sig kunna tänkas
motiverat, om trafiken med sådana fordon typiskt sett visat sig medföra
betydande hinder och risker för olycksfall, vilket i sin tur torde förutsätta
att trafiken på den plats, varom är fråga, är av större intensitet och
förbudet således skulle skapa en påtaglig lättnad för den övriga trafiken. I
nu förevarande fall synes emellertid, med hänsyn såväl till att förbuden
gälla endast kvällar och nätter och till vad i övrigt upplysts rörande trafikförhållandena,
icke gärna kunna göras gällande att angivna förutsättning
skulle vara för handen. Om man vidare betraktar själva utformningen och
tillämpningen av förbuden, framgår att därifrån undantagits trafik, som
icke är ”oundgängligen nödvändig”, och att denna diffusa gränsdragning
— som vid ett strikt iakttagande uppenbarligen skulle ställa polispersonalen
inför betydande svårigheter och som torde lämna rum för godtyckliga

21 — Justitieombudsmannens iimbetsbcrättche till 1958 ars riksdag.

322

bedömanden — i praktiken ansetts kunna tillämpas på det sättet att man
skall utgå från, ”att en motorcyklist eller mopedist, som kommer hyggligt
körande under förbudstid utan att åstadkomma onödigt buller, är ute i
degalt’ ärende”. Härigenom kommer således förbuden att i verkligheten
begränsas till att avse just sådana fordonsförare, mot vilka möjlighet till
ingripande enligt vägtrafikförordningen redan föreligger och vilkas körsätt,
jämte polisens svårigheter att ingripa däremot, åberopats som skäl för de
utsträckta förbuden. I verkligheten synas följaktligen dessa förbud — såvitt
de skulle syfta till att främja trafiksäkerheten — icke sträcka sig utöver
vad vägtrafikförordningen stadgar och medger. Att det primärt avgörande
för förbuden icke heller varit överväganden av angiven art utan i stället
önskemålet att komma till rätta med det störande motorbullret, framgår
med all önskvärd tydlighet av handlingarna i ärendet; i fråga om det för
Gävle utfärdade förbudet har för övrigt något annat syfte än det sistnämnda
icke ens åberopats. Vid nu angivna förhållanden är icke möjligt
hävda, att det ur synpunkten av trafiksäkerhetens tryggande förelegat
objektivt godtagbara skäl för förbuden. Dessa måste följaktligen även i nu
ifrågavarande hänseende anses sakna laga stöd.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag vid min prövning av ovanberörda
ärenden funnit, att de ifrågavarande lokala förbudsföreskrifterna
icke rätteligen bort utfärdas och fastställas. Då emellertid vad härutinnan
förekommit icke är av beskaffenhet att innefatta tjänstefel, har jag låtit
bero vid mina i saken gjorda uttalanden.

Av vad som upplysts i de ovan relaterade ärendena framgår, att betydande
obehag vållats befolkningen inom vissa delar av berörda städer
genom att förare av motorcyklar och mopeder under kvällar och nätter
plägat hantera sina fordon på sätt som medfört störande buller. Även på
andra håll synas missförhållanden av enahanda art förekomma, vilka föranlett
vederbörande myndigheter att föreskriva motsvarande inskränkningar
i trafiken eller att överväga sådana inskränkningar. Problemet synes
följaktligen vara av allmännare intresse och på grund av sin beskaffenhet
påkalla särskild uppmärksamhet.

I det betänkande, som 1953 års trafiksäkerhetsutredning innevarande år
avgivit (SOU 1957: 18), har förevarande spörsmål också berörts. Utredningen
har funnit det fullt motiverat att ge länsstyrelse och stadsmyndighet
befogenhet att stävja den okynnesåkning, som medför olägenheter för kringboende,
och har i sådant syfte föreslagit den ändringen av 61 § 1 mom.
vägtrafikförordningen, att lokala trafikreglerande föreskrifter må meddelas,
dåjäå erfordras — förutom för att tillgodose säkerhet eller framkomlighet —
jämväl för att undanröja mera betydelsefulla störningar eller olägenheter,
härrörande från trafiken.

De olägenheter varom här är fråga ha, såvitt av handlingarna i de ovan

323

berörda ärendena framgår, väsentligen sin grund i det förhållandet att vissa
fordonsförare genom att rusa motorerna åstadkomma besvärande oljud.
Såsom jag förut framhållit föreligger redan enligt gällande lagstiftning
straffsanktionerat förbud för fordonsförare att behandla motorn så, att
störande buller onödigtvis åstadkommes. Det är uppenbarligen i hög grad
angeläget, att polismyndigheterna också effektivt tillse efterlevnaden av
detta förbud och, då det åsidosättes, med all kraft inskrida. Det ligger i
sakens natur, att denna övervakning ställer vissa anspråk på polismaktens
förmåga till aktivt handlande och att den stundom kan vara besvärlig och
ansträngande. Det synes likväl som om man på åtskilliga håll skulle kunnat
gå i land med denna uppgift. Därest emellertid polisen på vissa platser —
trots energiska och lämpligt avpassade åtgärder — icke skulle lyckas stävja
nu avsedda fordonsförares framfart, synes mig frågan i första hand böra
lösas genom erforderliga personalorganisatoriska åtgärder och icke genom
att man öppnar möjlighet att över hela landet införa generella, lokala trafikförbud,
en utväg som väl är den ur polisens synpunkt mest arbetsbesparande
men som icke kan utnyttjas utan att medföra irriterande hinder för
det stora flertalet lojala och korrekt körande motorfordonsförare.

Emellertid är det tänkbart, att det störande motorbullret också kan ha
sin grund i själva den form, vari trafiken med ifrågavarande fordon stundom
sker, d. v. s. genom klungköming fram och tillbaka på vissa gator —
utan att motorerna därvid rusas eller eljest hanteras vårdslöst — och att
således trafiken såsom sådan, på grund av dess intensitet och lokala begränsning,
blir störande för omgivningen. Möjligen har det varit sådana fall,
som trafiksäkerhetsutredningen närmast haft i åtanke. Ingripande mot
sådan klungköming synes i viss utsträckning kunna ske med stöd av vägtrafikförordningen
och polisens allmänna befogenheter att inskrida mot
ordningsstörande förehavanden. Även om olägenheterna icke därigenom
skulle kunna helt undanröjas, synes det mig kunna ifrågasättas huruvida
det lämpligaste sättet att komma till rätta med problemet verkligen är att
införa generella trafikinskränkningar vilka — därest de skola få åsyftad
verkan — knappast torde kunna begränsas till någon eller några gator utan
måste omfatta ganska betydande stadsdelar och således komma att beröra
ett stort antal fordonsförare, mot vilka någon som helst anmärkning icke
kan riktas. Närmare till hands synes mig ligga, att man prövar andra utvägar
i syfte att motverka de störningar för omgivningen, som sammanhänga
med att många ungdomar nuförtiden äro ägare av motorcyklar och
mopeder och naturligt nog också vilja använda dessa under sin fritid. I
viss mån är det här fråga om ett ungdomsvårdsproblem, som självfallet bör
beaktas av vederbörande kommunala myndigheter, därvid t. ex. kan ifrågakomrna
— såsom på vissa håll torde ha skett — att åt ungdomarna upplåta
lämpligt område i samhällets utkant för den mer eller mindre utpräg -

324

lade tävlingsköming, som eljest äger rum på allmänna gator och vägar.
Frågan att genom tekniska förbättringar reducera fordonens ljudeffekter
synes även förtjänt av uppmärksamhet. Det torde vidare t. ex. kunna övervägas,
huruvida anledning föreligger att införa nya eller skärpta sanktioner
mot de förare, som åsidosätta vad av dem rimligen kan krävas, exempelvis
tillfälliga beslag av fordon. Överhuvudtaget synes mig problemet böra
angripas från vidare utgångspunkter än vad som synes ha skett i det omförmälda
betänkandet.

Generella, lokala förbudsregleringar böra nämligen enligt min mening icke
genomföras eller ens möjliggöras med mindre en allsidig och ingående prövning
skett av det problem, varom i varje särskilt fall är fråga, och av befintliga
utvägar att i annan ordning åstadkomma en godtagbar lösning.
Detta är en viktig principiell utgångspunkt vid bedömandet av spörsmål av
förevarande art, och det synes mig finnas desto större anledning att fasthålla
därvid, som det på många områden av samhällslivet torde kunna
ifrågasättas inskränkande åtgärder gentemot allmänheten, vilka ur speciella
och strängt begränsade synpunkter måhända kunna te sig befogade, men
för vilka objektivt godtagbara skäl i det särskilda fallet likväl icke föreligga
och som i själva verket huvudsakligen äro avsedda att tillgodose ovidkommande
syften. Det är därför enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt
ett angeläget krav — ej blott att myndigheterna med varsamhet och
urskillning begagna dem redan givna fullmakter att införa generella inskränkningar
i den medborgerliga handlingsfriheten — utan också att lagstiftaren
icke utan tungt vägande skäl giva myndigheterna nya sådana
fullmakter, vilka kunna medföra risker för sakligt ogrundade förbud på
sätt handlingarna i de förut omnämnda ärendena torde giva vid handen.

Med hänsyn till sakens principiella och praktiska vikt har jag ansett vad
i dessa ärenden framkommit förtjänt att beaktas, då Eders Kungl. Maj:t
tager ställning till trafiksäkerhetsutredningens förslag i förevarande hänseende.
Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag därför överlämna handlingarna i
ärendena och bringa mina ovanberörda synpunkter till Eders Kungl. Maj:ts
kännedom.

54. Framställning angående översyn av lagligheten och behövligheten
av sådana i lokala stadgor rörande vatten- och avloppsledningar
intagna föreskrifter, vilka innefatta ingripande,
straffsanktionerad reglering av vad ägare och
brukare ha att iakttaga

Såsom framgår av den av mig till 1957 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen
(s. 317 o. f.) har under de senaste åren inom justitieombuds -

325

mansexpeditionen verkställts granskning av vissa lokala ordningsföreskrifter
m. in., vilken granskning föranlett anmärkningar och uttalanden i
skilda avseenden. I anslutning härtill har uppmärksamhet även ägnats
sådana lokala föreskrifter, som av länsstyrelserna fastställts att gälla
beträffande vatten- och avloppsväsendet. Även härutinnan har, med anledning
av vad som vid inspektioner eller eljest iakttagits, framställts anmärkningar,
varöver yttranden inhämtats från vederbörande länsstyrelser.

Anmärkningarna ha, såvitt avser vattenstadgorna, riktat sig mot i stadgorna
meddelade straffbestämmelser, därvid ifrågasatts huruvida laga
grund för deras fastställande funnes. Beträffande i avloppsstadgorna förekommande
straffbestämmelser har anmärkts, att desamma i vad de avsåge
överträdelse av föreskrifter angående tillstånd, besiktning, utförande och
beskaffenhet samt begagnande, underhåll och skötsel av avloppsledningar
syntes stå i strid med vissa i hälsovårdsstadgan meddelade påfölj dsbestämmelser.
Anmärkningarna ha vidare avsett frågor om fastighetsägares straffrättsliga
ansvar och om utformningen i övrigt av straffbestämmelserna.

De sålunda upptagna spörsmålen äro att bedöma med ledning av gällande
bestämmelser om vatten och avlopp. Dessa bestämmelser äro spridda på
ett tämligen stort antal författningar. Vissa grundläggande stadganden ha
influtit i bl. a. byggnads- och vattenlagstiftningen samt i hälsovårdsstadgan,
varjämte helt nyligen genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar, vilken trätt i kraft den 1 juli 1955, införts
i förevarande avseende betydelsefulla bestämmelser.

Till grund för sistnämnda lagstiftning låg ett av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
avgivet förslag (SOU 1951:26) syftande till en reformering
av lagstiftningen efter ett stort anlagt program. Av olika skäl ansågs
emellertid vid departementsbehandlingen av förslaget, att lagstiftningen
på området borde givas en mera begränsad räckvidd och endast taga sikte
på ur allmän synpunkt mera betydelsefulla anläggningar för beredande av
vattenförsörjning och avlopp för bostäder och annan bebyggelse. I enlighet
härmed har lagens tillämpningsområde avgränsats så, att därunder faller
endast sådan anläggning som antingen omhänderhaves av kommun eller i
särskild ordning förklarats för allmän.

I samband med 1955 års lagstiftning vidtogos icke några ändringar i
hälsovårdslagstiftningen. Förslag till ny hälsovårdsstadga har år 1953 framlagts
av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté (SOU 1953: 31). Detta förslag
är fortfarande beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Rörande innehållet i gällande regler angående vatten och avlopp torde
här endast i korthet behöva erinras om vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan
och i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Hälsovårdsstadgan innehåller i 1 och 35 §§ vissa allmänna regler rörande

326

hälsovårdsnämndernas befattning med frågor om vattenförsörjning och avlopp.
Härutinnan må framhållas, att det bl. a. åligger hälsovårdsnämnd i stad
— bestämmelserna för stad gälla enligt särskilda, med stöd av 34 § meddelade
förordnanden i tillämpliga delar även för ett stort antal tätorter på landsbygden
— att verka för att allmänna vatten- och avloppsledningar anläggas.
För hälsovårdsnämnderna på landet gäller i motsvarande hänseenden
att dessa, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, skola verka
för att vattenledningar anläggas samt att avlopp anordnas och utföras så,
att icke sanitär olägenhet vållas. Enligt 8 § 3 mom. skall bostadslägenhet
i stad ha vattenledning och avlopp för spillvatten, där möjlighet finnes att
för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän ledning. I fråga om bostadslägenhet
på landet finnes i motsvarande hänseende endast i 43 § 3
mom. stadgat, att sådan lägenhet skall ha tillgång till gott dricksvatten.
I 9 och 44 §§ stadgas — lika för stad och landsbygd — bl. a. att hälsovårdsnämnd
skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de
ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och
andra hushållsbehov. Hälsovårdsstadgan innehåller vidare i 22 och 48 a §§
vissa detalj bestämmelser, syftande till att förebygga uppkomsten av sanitära
missförhållanden i samband med anläggandet och skötseln av avloppsledningar.
Enligt dessa bestämmelser gäller både för stad och landsbygd
bl. a. att, innan annan ledning än servisledning mellan fastighet och allmän
ledning utföres, hos hälsovårdsnämnden skall göras skriftlig anmälan,
åtföljd av karta och beskrivning. Avloppsledningen skall vara så inrättad,
att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Uppstår fel på avloppsledning,
skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för att försätta ledningen i fullgott
skick. Intill dess så skett, äger hälsovårdsnämnden förbjuda att ledningen
användes. Avloppsledning skall rensas så ofta det behöves, och den uppsamlade
orenligheten skall avlägsnas på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande
sätt. Vad i 22 och 48 a §§ är stadgat om avloppsledning gäller i
tillämpliga delar även avloppsreningsanläggningar och andra till avloppsledning
hörande anordningar.

Enligt ansvarsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan stadgas straff med
dagsböter bl. a. för den, som underlåter att göra anmälan som avses i 22
och 48 a §§, samt, såvitt angår område där stadgans stadsbestämmelser
gälla, bryter mot vad honom åligger beträffande rensning av avloppsledning
samt avlägsnande och forsling av därvid uppsamlad orenlighet.

Enligt 29 och 53 §§ gäller lika för stad och landsbygd att, då hälsovårdsnämnd
antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar
finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, nämnden
äger fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet
till efterrättelse, därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i
hälsovårdsstadgan, annan allmän författning eller gällande hälsovårdsordning.

327

Med stöd av 30 § kan å ort, där stadsbestämmelserna gälla, ny eller
ytterligare föreskrift med avseende å allmänna hälsovården utöver vad
hälsovårdsstadgan innehåller eller lämnar åt hälsovårdsnämnden att närmare
bestämma antagas av fullmäktige och fastställas av länsstyrelsen.
Vid prövningen har länsstyrelsen att antingen oförändrat fastställa stadgandet
eller ock vägra fastställelse därå. För överträdelse av sådant stadgande
må föreskrivas böter från och med 5 till och med 1 000 kronor. Beträffande
landsbygden gäller i motsvarande hänseende enligt 54 §, att för
hälsovårdsområde eller del därav särskilda hälsovårdsordningar må antagas
i den ordning som gäller för antagande av kommunalstadgar samt
att för överträdelse av stadgande i dylik hälsovårdsordning må föreskrivas
böter från och med 5 till och med 1 000 kronor.

I fråga om lokala hälsovårdsordningar har 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
i sitt ovannämnda betänkande med förslag till hälsovårdsstadga
m. m. gjort vissa uttalanden, som torde vara av visst intresse i förevarande
sammanhang. Kommittén framhöll härutinnan bl. a., att strävandena efter
en i och för sig önskvärd enhetlighet icke finge drivas därhän, att icke tillbörlig
hänsyn kunde tagas till lokala särförhållanden och önskemål, samt
att kommittén därför stannat för att systemet med särskilda hälsovårdsordningar
för de olika kommunerna borde bibehållas även i fortsättningen.
Enligt kommitténs mening borde hälsovårdsordning uppgöras med ledning
av en av Kungl. Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning, vartill kommittén
utarbetat förslag. I detta förslag hade upptagits ett avsnitt, benämnt
”Om avledande av avloppsvatten”, varemot några bestämmelser berörande
vattenledningar icke influtit.

Rörande principerna för en dylik normalhälsovårdsordning uttalade kommittén
bl. a., att däri icke finge intagas bestämmelse, som redan innehölles
i själva hälsovårdsstadgan, och framhöll som motivering härför att detta
givetvis vore obehövligt och kunde — vilket vore mera betydelsefullt —
genom olika påföljdsbestämmelser i stadgan och ordningen orsaka svårigheter
vid tillämpningen. Kommittén fann vidare, att föreskrifter rörande
bl. a. beskaffenheten av avloppsledning inom byggnad borde vara undantagen
från lokal reglering, enär det framstode som en lämplig anordning
att dylika frågor uttömmande reglerades i centralt utfärdade anvisningar
av byggnadsreglerande art.

Beträffande utformningen i övrigt av normalhälsovårdsordning anförde
kommittén bl. a. följande.

Förslaget till ny hälsovårdsstadga innehåller icke något krav på medgivande
från hälsovårdsnämndens sida till anläggande eller ändring av avloppsledning
inom byggnad. Bestämmelse härom finnes ej heller i 1919 års
hälsovårdsstadga. I ett stort antal kommuner gälla emellertid lokala bestämmelser
om att avloppsledning inom byggnad icke får anläggas eller
ändras utan medgivande av kommunal myndighet. Kommittén anser, att
kommunerna böra ha rätt att även framgent uppställa ett dylikt krav. Det

328

bör överlämnas till kommunen att själv avgöra om prövningen skall ankomma
på hälsovårdsnämnd eller på annat kommunalt organ. För närvarande
växla förhållandena i detta avseende inom olika kommuner.

"Vissa kommuner ha nu i lokala föreskrifter uppställt kompetenskrav på
den som arbetar med avloppsledningar. Kommittén anser, att så bör kunna
ske även i fortsättningen. Inom mindre kommuner — i synnerhet på landsbygden
— torde det på grund av bristen på kvalificerad arbetskraft icke
vara möjligt att föreskriva några dylika krav. Kommittén vill i detta sammanhang
framhålla det i och för sig kanske självklara förhållandet, att avgörande
för om person eller ett företag skall godkännas som entreprenör
för arbete med avloppsledningar inom kommunen uteslutande bör vara
vederbörandes kompetens och lämplighet för uppdraget. Frågan om behov
av ytterligare entreprenörer föreligger inom kommunen eller ej måste i detta
sammanhang vara helt ovidkommande.

I lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar ha bl. a. meddelats
vissa föreskrifter om tillgodoseende av sanitära intressen. Sådan anläggning
skall utföras med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen
och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver (4 §). Då anläggningen upplåtes
till begagnande, skall den vara försedd med de anordningar, som erfordras
för att den skall på ett tillfredsställande sätt tjäna sitt ändamål
(7 §). Lagen innehåller vadare i 6 § bestämmelser om anslutningsrätt och
anslutningstvång. Fastighet, som ligger inom allmän vatten- och avloppsanläggnings
verksamhetsområde och behöver anordningar för vattenförsörjning
och avlopp, skall på begäran av anläggningens huvudman eller
fastighetens ägare anslutas till anläggningen, såframt ej ändamålet med
sådan anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt;
vägras anslutning, kan länsstyrelsen på framställning giva åläggande om
att anslutning skall ske. Ytterligare må nämnas, att lagen i 11—13 §§ upptar
bestämmelser rörande nyttjandet av allmän vatten- och avloppsanläggning.
I 11 § stadgas att rörledningar, kranar och andra anordningar, som
för fastighet, ansluten till allmän vatten- och avloppsanläggning, kopplas
till denna, skola hållas i sådant skick att fara ej uppstår för driftsavbrott
eller annan olägenhet vid anläggningens begagnande. När så erfordras, skall
tillfälle beredas huvudmannen och hans folk att undersöka sådana anordningar.
Enligt 12 § må i avloppsledning ej utsläppas ämne, som genom
frätning, slambildning eller på annat sätt kan skada anläggningen. Denna
skall i övrigt för ansluten fastighets behov brukas med nödig försiktighet,
så att olägenhet för andra till anläggningen anslutna fastigheter och för
huvudmannen såvitt möjligt undvikes. Huvudmannen äger meddela de
närmare föreskrifter i detta hänseende, som må finnas erforderliga. Sådana
föreskrifter skola, där de ej föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt
förhållande, underställas länsstyrelsens prövning. Åsidosätter någon
vad som åligger honom enligt bestämmelserna i It eller 12 § eller enligt
föreskrifter, som meddelats med stöd av sistnämnda paragraf, är han en -

329

ligt stadgande i 13 § pliktig ersätta därav föranledd skada. Enligt 21 § äger
länsstyrelse bl. a. i beslut om åläggande enligt 6 § eller om fastställande av
föreskrifter enligt 12 § stadga vite.

Beträffande de föreskrifter rörande brukandet av vatten- och avloppsanläggning,
som huvudman för anläggning äger meddela, gjordes i den proposition,
nr 121/1955, varigenom lagstiftningen förelädes riksdagen, följande
uttalande.

Behovet av föreskrifter rörande sättet för brukande av allmän vattenoch
avloppsanläggning är icke uttömt med de nu föreslagna stadgandena.
I de flesta fall erfordras betydligt mera detaljerade regler. För många, kanske
de flesta kommunala vatten- och avloppsanläggningar finnes sedan
gammalt reglementariska föreskrifter med utförliga bestämmelser rörande
villkoren för nyttjandet, vilka utfärdats av kommunen. Stundom har dessa
föreskrifter fastställts av länsstyrelsen med stöd av hälsovårdsstadgan eller
ordningsstadgan för rikets städer. Med hänsyn till att anläggningarnas utformning
och de lokala förhållandena är i hög grad skiftande samt till att
de gällande, redan invanda föreskrifterna är av mycket olika innehåll synes
icke möjligt eller lämpligt att i vidare mån än som redan föreslagits reglera
hithörande förhållanden genom enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser.
Lagstiftningen måste därför utgå från att detaljspörsmålen liksom
hittills löses genom föreskrifter för varje särskild anläggning. Mot de sakkunnigas
förslag att dylika föreskrifter i fall av behov skall meddelas av
länsstyrelsen kan — på sätt framhållits i några remissyttranden — resas
den invändningen att behovet i vissa fall, t. ex. vid skador på ledningsnätet,
kan vara så hastigt påkommande att länsstyrelsens beslut ej kan avvaktas.
Å andra sidan skulle en oinskränkt befogenhet för huvudmannen att meddela
föreskrifter om inskränkningar i de anslutna fastigheternas rätt att
nyttja anläggningen kunna äventyra viktiga intressen, som lagstiftningen
syftar till att skydda.

Den rimligaste lösningen är enligt min mening att huvudmannen visserligen
erhåller befogenhet att meddela alla erforderliga föreskrifter men att
dessa, om de icke är av tillfällig karaktär, underställes länsstyrelsens prövning.
Det kan framhållas, att en sådan reglering av frågan kommer att
nära överensstämma med det för ett närstående fall avsedda stadgandet i
8 kap. 36 § vattenlagen. För överträdelse av föreskrift som nu avses bör,
på sätt jämväl de sakkunniga föreslagit, länsstyrelsen äga stadga vite. Bestämmelse
härom meddelas i 21 §.

Mera detaljerade bestämmelser rörande villkoren för nyttjandet av vatten-
och avloppsanläggningar ha brukat meddelas i lokalt gällande föreskrifter,
som under namn av reglementen, stadgor och liknande antagits av
den kommunala representationen å de särskilda orterna. Ofta ha sådana
lokala föreskrifter fastställts av vederbörande länsstyrelse. Sådan faststiillelse
torde, såvitt avser föreskrifter rörande avlopp, i regel ha beslutats
med stöd av de i 30 eller 54 §§ hälsovårdsstadgan upptagna bestämmelserna
om antagande av särskilda hälso vårdsordningar. Vad angår föreskrifterna
rörande vattenverk lärer fastställclse merendels ha meddelats med stöd
av 20 § ordningsstadgan den 24 mars 1868 för rikets städer.

330

Här avsedda lokala föreskrifter — sådana ha under årens lopp av länsstyrelserna
fastställts i stort antal — äro sinsemellan mycket skiftande till
form och innehåll. Vissa initiativ till åstadkommande av mera enhetliga
bestämmelser ha dock tagits på senare år. Föreskrifterna för vattenverk äro
oftast uppdelade på dels ett av kommunen ensam antaget reglemente, innehållande
detaljerade villkor för nyttjandet, och dels en av länsstyrelsen
fastställd ”ordningsstadga”, upptagande huvudsakligen straffsanktioner.
Föreskrifterna för avlopp innehållas ofta i ett av länsstyrelsen fastställt
”reglemente angående avloppsledning inom fastighet”, upptagande samtliga
gällande föreskrifter. Det anförda må endast tjäna som en exemplifiering
av den ifrågavarande normgivningens formella anordnande och utgör
sålunda icke någon uttömmande redogörelse härutinnan.

De av länsstyrelserna fastställda föreskrifterna äro som nämnts av mycket
varierande innehåll. Vanligen upptaga de dock till sin typ tämligen likartade
bestämmelser om ledningsarbeten. Sålunda förekomma i stor utsträckning
— ehuru med starkt växlande utformning i detaljerna — straffsanktionerade
förbud av innebörd att nyanläggning, utsträckning eller förändring
av ledning inom fastighet icke får ske utan särskilt tillstånd och ej
heller utföras av annan än den, som blivit antagen till entreprenör eller
eljest erhållit rättighet att utföra sådant arbete inom kommunen, samt att
arbetena skola besiktigas och godkännas innan ledningarna få tagas i bruk.
I anslutning härtill föreskrives ofta straff för den, som vägrar besiktningsman
tillträde till fastigheten. Stundom förekomma även straffsanktionerade
bestämmelser rörande beskaffenheten av material, som må komma till
användning, och om arbetets utförande i övrigt. I fråga om ledningarnas
underhåll och vård brukar stadgas straff för fastighetsägare, som underlåter
att snarast möjligt eller ofördröjligen — stundom efter åläggande av
hälsovårdsnämnden eller annat kommunalt organ — avhjälpa uppkomna
bristfälligheter å ledningarna eller försätta dessa i sådant skick, som bestämmes
i stadgan eller i föreskrifter som utfärdats med stöd av densamma.
Rörande ledningarnas nyttjande uppställas ofta straffsanktionerade förbud
mot att använda ledning till annat än uppgivet ändamål eller eljest i strid
med det av kommunen antagna reglementet, mot uppenbart slöseri med
vatten och mot att i ledning utsläppa vissa ämnen. Vanligen förekommande
är även föreskrift av innebörd att fastighetsägare vid straffansvar är
pliktig att ansluta sin fastighet till ledningsnätet. Stundom har fastighetsägarens
förpliktelser utbyggts till att omfatta husbondeansvar. En icke
ovanlig föreskrift av hithörande slag är en bestämmelse av innebörd att,
därest fastighetsägare eller dennes tillsynshavare efter erhållen kännedom
om begången förseelse mot stadgan underlåter att vidtaga vissa angivna
åtgärder, vederbörande skall straffas som vore han själv gärningsman.
Beträffande bötesstraffen äro dessa vanligen angivna i penningböter, i en
del nyare stadgor dock i dagsböter. Bötesmaximum är i förekommande fall

331

ofta 100 kronor, men även högre belopp, upp till 1 000 kronor, äro icke
ovanliga.

De anmärkningar, som i de härstädes upptagna ärendena framställts mot
lokala föreskrifter av nu berörda slag, ha avsett bestämmelser som antagits
och fastställts före tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
I flertalet fall ha anmärkningarna medgivits eller lämnats
obestridda, varjämte vederbörande tagit initiativ till eller förklarat sig
beredda att åvägabringa rättelse i anmärkta hänseenden. Genom nämnda
lagstiftning ha de berörda frågorna delvis kommit i ett nytt läge. Av yttrandena
framgår, att osäkerhet rörande innebörden av den rättsliga regleringen
på ifrågavarande område råder hos länsstyrelserna. Särskilt har
yppats osäkerhet om den rätta innebörden av vissa i regeringsrätten meddelade
utslag i hithörande ämnen.

Med hänsyn till sålunda rådande oklarhet, vilken delvis berör spörsmål
av betydande principiell räckvidd, samt till ämnets karaktär i övrigt har
jag ansett det vara av värde att vid bedömningen äga tillgång till ett uttalande
från rättsvetenskapligt håll. I enlighet härmed har jag uppdragit
åt docenten vid Lunds universitet Håkan Strömberg att verkställa en genomgång
av de vatten- och avloppsstadgor, mot vilkas innehåll anmärkningar
framställts, varvid han även haft tillgång till i ärendena avgivna
yttranden. Sina iakttagelser och synpunkter har Strömberg sammanfattat
i en den 5 oktober 1956 avgiven promemoria, i vilken lämnats en principiell
belysning av rättsläget på ifrågavarande område mot bakgrunden av vad
i de till honom överlämnade ärendena förekommit.

Promemorian, som ger ett klart belägg för att förhållandena på detta
område icke äro tillfredsställande, är av följande lydelse:

Promemoria

angående giltigheten av bestämmelser i av länsstyrelser fastställda
vatten- och avloppsstadgor

1. Den allmänna rättsgrunden för vatten- och avloppsstadgorna.

För vatten- och avloppsledningar inom kommunerna bruka gälla lokala
föreskrifter av två olika slag, nämligen dels av kommunen ensam antagna
reglementen för vatten- och avloppsverk, dels av kommunen beslutade och
av länsstyrelsen fastställda föreskrifter, vilka beträffande vattenverk och
stundom avloppsverk gå under namn av ordningsstadgor men i fråga om
avloppsverk i regel benämnas reglementen angående avloppsledning inom
fastighet. För enkelhetens skull komma i det följande de av kommunen
ensam antagna föreskrifterna att kallas ”reglementen”, medan de av länsstyrelsen
fastställda bestämmelserna betecknas som ”stadgor”. Det är
giltigheten av de sistnämnda som här skall bli föremål för undersökning.

Länsstyrelses fastställelse å lokala föreskrifter om vatten- och avloppsledningar
är i första hand nödvändig, i den mån föreskrifterna innehålla
straffbestämmelser; stundom fastställas enbart straffbestämmelserna, stund -

332

om även föreskrifterna om de primära förpliktelser, som äro avsedda att
straffsanktioneras. Fastställclse kan emellertid även vara nödvändig, i den
män föreskrifterna lia tillagts en offentligrättslig karaktär i det hänseendet,
att de äro avsedda att utgöra stöd för tillstånd, förbud eller förelägganden
av offentlig myndighet eller att innefatta bindande direktiv för
dylika beslut.

Med avseende å behövligheten av länsstyrelses fastställclse kunna de
lokala föreskrifterna om vatten- och avloppsledningar indelas i tre grupper:

1) Vissa föreskrifter äro överhuvudtaget icke av den innebörd, att de
kunna bli föremål för länsstyrelses fastställelse. Hit höra främst instruktionsbestämmelser
(ang. verkens förvaltning) samt bestämmelser om de
ekonomiska mellanhavandena mellan verken och fastighetsägarna (ang. avgifter
och skadeståndsansvar).

2) Vissa andra föreskrifter kräva för sin giltighet oundgängligen länsstyrelses
fastställelse. Hit höra bestämmelser om anslutningstvång, om ledningar
som icke äro avsedda att anslutas till kommunens ledningsnät samt
om förpliktelser för andra personer än fastighetsägarna. Dylika bestämmelser
kunna ej bli effektiva utan offentligrättsliga sanktioner, som kommunen
ej ensam kan föreskriva.

3) En mellanställning intages av sådana föreskrifter, som i och för sig
skulle kunna bli effektiva även utan länsstyrelses fastställelse men som
faktiskt bruka förses med straffsanktion, varvid stundom enbart straffstadgandena
och stundom även de materiella föreskrifterna fastställas av
länsstyrelsen. Dessa föreskrifter, som bilda den största och viktigaste gruppen,
gälla dels anläggning och förändring av ledningar, avsedda att anslutas
till kommunens ledningsnät (tillståndstvång, entreprenörmonopol, besiktning
och godkännande m.m.), dels underhåll och nyttjande av anslutna
ledningar. Föreskrifternas innebörd hindrar ej i och för sig, att de ges
karaktären av allmänna avtalsvillkor och sanktioneras enbart genom möjligheten
till vägrad anslutning respektive avstängning av ledningarna, såsom
fallet är med motsvarande föreskrifter för elektricitets- och gasverk.
Dessa sanktioner — vägrad anslutning respektive avstängning — äro även
möjliga enligt vattenreglementena, vilka, sedda isolerade från straffbestämmelserna
i vattenstadgorna, i förhållande till fastighetsägarna framstå som
en samling allmänna avtalsvillkor. Föreskrifterna för avloppsverk möjliggöra
vägrad anslutning men känna däremot ej till avstängningssanktionen;
anmärkas må dock, att hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan 22 §
har en viss befogenhet att förbjuda avloppslednings användning.

Föreskrifter tillhörande den tredje gruppen bruka i fråga om vattenverk
ingå i reglementet och straffsanktioneras i en särskild stadga, medan det i
fråga om avloppsverk är vanligare, att de materiella föreskrifterna och
straffstadgandena sammanföras i en enda stadga. Straffsanktionen kommer
att framstå som ett extra påtryckningsmedel utöver möjligheten till vägrad
anslutning och, i fråga om vattenverk, även utöver möjligheten till avstängning.
Vid avloppsverk kommer straffhotet till en del att avse samma
fall som hälsovårdsnämnds befogenhet att förbjuda avloppslednings användning.

_ Anledningen till att denna grupp av föreskrifter kommit att straffsanktioneras
vid vatten- och avloppsverk, ehuru straffsanktion saknas för motsvarande
föreskrifter vid elektricitets- och gasverk, torde vara dels att
gällande författningar ha öppnat möjlighet till lokala straffstadganden endast
beträffande de förra verken, dels att rättsförhållandet mellan vatten -

333

och avloppsverk samt fastighetsägarna i städer och stadsliknande samhällen
har varit underkastat en offentligrättslig reglering, som hittills har varit
mest utpräglad beträffande avloppsverken. Enligt tidigare rättspraxis har
fastighetsägare under vissa förutsättningar kunnat förklaras berättigad att
ansluta sin fastighet till kommunens avloppsnät (RÅ 1914 ref. 84, 1943
S 436); och med stöd av hälsovårdsstadgan 8 § 3 mom. har fastighetsägare
kunnat åläggas att i bostadshus inrätta vatten- och avloppsledningar med
anslutning till kommunens ledningsnät (RÅ 1920 C 56, 1938 S 288, 1939
S 71, 1943 S 565, 1944 S 500, 1947 S 48, 1949 I 194, 1950 I 154). Denna
rättsförhållandets bundenhet har särskilt i fråga om avloppsverk minskat
möjligheten att betrakta verkets föreskrifter som allmänna avtalsvillkor
och försvårat användningen av de påtryckningsmedel, som stå fritt avtalande
parter till buds.

Numera finnas stadganden om anslutningsrätt och anslutningstvång beträffande
såväl vatten- som avloppsverk i 6 § av lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken trädde i kraft
den 1 juli 1955. Lagen innebär en skärpning av den offentligrättsliga regleringen,
som utsträckts till landsbygden och kommit att omfatta anslutningsrätt
även vid vattenverk. Möjligheten att använda avstängningssanktionen
vid vattenverk torde dock icke ha inskränkts genom den nya
lagen (jfr prop. 1955: 121 s. 102).

Författningsstödet för hittills fastställda vatten- och avloppsstadgor
torde kunna sökas endast bland de stadganden, som reglera tillkomsten av
lokala ordnings- och hälsovårdsföreskrifter, d. v. s. ordningsstadgan för rikets
städer § 20, lagen om införande av kommunallagen 9 § (tidigare
lagen om kommunalstyrelse på landet 6 och 80 §§) samt hälsovårdsstadgan
30 och 54 §§. Såsom i det följande skall påvisas, kan emellertid endast
hälsovårdsstadgan 30 § anses ge ett odiskutabelt stöd för dessa stadgor.

Vattenstadgorna synas i allmänhet ha utfärdats med stöd av ordningsstadgan
för rikets städer § 20, något som framgår dels av den gängse benämningen
”ordningsstadga”, dels av att bötesmaximum i regel har bestämts
till 100 kronor. Sannolikt ha dessa stadgor ansetts innebära en
komplettering av de regler till skydd för allmänna vattenledningar och
vattenposter, som ha givits i ordningsstadgan 9 och 18. Sistnämnda
regler lära emellertid ej få någon motsvarighet i den nya allmänna ordningsstadga,
som inom kort kan väntas bli utfärdad (jfr SOU 1954: 37 s. 38
och 50 samt prop. 1956: 143). Därmed torde möjligheten att fastställa
vattenstadgoma såsom lokala ordningsföreskrifter bortfalla. Det åierstår
då endast att söka stöd för dem i hälsovårdsstadgan. Då denna uttryckligen
erkänner vattenförsörjningen som en hälsovårdsangelägenhet, bör det
rimligtvis vara möjligt att genom lokala hälsovårdsföreskrifter komplettera
de bestämmelser i ämnet, som finnas i hälsovårdsstadgan 1 §, 8 § 3 mom.
och 9 §.

Avloppsstadgorna torde i allmänhet ha fastställts med stöd av hälsovårdsstadgan
30 S och bruka stadga böter högst 1 000 kronor eller, i en del
nyare stadgor, dagsböter. Då avloppsstadgorna framstå som en komplettering
av de bestämmelser om avloppsledningar, som finnas i hälsovårdsstadgan
1 §, 8 § 3 mom., 16 § och 22 §, böra de rimligen kunna fastställas såsom
lokala hälsovårdsföreskrifter. Framhållas må, att ett 1953 framlagt
förslag i ill normalhälsovårdsordning har upptagit vissa av de föreskrifter,
som vanligen förekomma i avloppsstadgor (SOU 1953:31 s. 41 f. och 206).

Möjligheten att fastställa vatten- och avloppsstadgor i städer och i sam -

334

hällen, där hälsovårdsstadgans 1 kap. gäller, har i princip bekräftats i regeringsrättens
praxis (RÅ 1916 C 162, 1935 S 125, 1949 I 217; jfr även
RÅ 1942 S 253, 1943 S 565, 1944 S 500). Däremot har författningsstöd ej
ansetts föreligga för fastställande av vatten- och avloppsstadgor i en ren
landskommun (RÅ 1947 S 152). De två senaste rättsfallen på området,
Rå 1947 S 152 (Söderala kommun) och RÅ 1949 I 217 (Tomelilla köping),
ha emellertid även blivit föremål för en annan tolkning än den här företrädda.
Det har gjorts gällande, att stadgornas innehåll skulle ha varit avgörande
för den olika utgången i de båda målen (Stenius i Svenska stadsförbundets
tidskrift 1949 s. 529 och Landskommunernas tidskrift 1951
s. 385). I Söderalafallet kunde de materiella föreskrifterna beslutas av kommunen
ensam, och de straffbestämmelser, som anknutits till vissa av de i
och för sig icke underställningspliktiga föreskrifterna, skulle därför vara
en nullitet. I Tomelillafallet fanns däremot åtminstone en materiell föreskrift,
som för sin giltighet krävde länsstyrelsens fastställelse, nämligen
den om anslutningstvång. Endast i det senare fallet skulle det sålunda
ha rört sig om underställningspliktiga föreskrifter.

Det kan emellertid ifrågasättas, om denna tolkning är riktig. Visserligen
voro i Söderalafallet vissa av föreskrifterna av sådant innehåll, att
de ej alls borde bli föremål för länsstyrelsens prövning (särskilt föreskrifterna
om avloppsverkets förvaltning, om skadeståndsansvar och om taxa),
medan i Tomelillafallet bestämmelsen om anslutningsplikt för sin giltighet
oundgängligen krävde länsstyrelsens fastställelse. Men de centrala föreskrifterna
i de båda fallen, nämligen de straffsanktionerade föreskrifterna
om ledningsarbeten och om ledningars underhåll och nyttjande, voro av
mycket likartat innehåll. Att dessa föreskrifter skulle kunna beslutas av
kommunen ensam, om denna avstode från straffsanktionen, är en sak för
sig. Men när kommunen för sin del har beslutat att straffsanktionera föreskrifterna,
kan länsstyrelsen ej undandraga sig fastställelseprövning åtminstone
av straffbestämmelserna enbart på den grund, att de sistnämnda
skulle vara överflödiga. Skälet till att fastställelse vägrades i Söderalafallet
kan sålunda ej ha varit, att föreskrifterna ej voro underställningspliktiga,
utan det måste ha varit, att författningsstöd saknades för att genom straffsanktionering
ge förhållandet mellan verket och fastighetsägarna tvångskaraktär.
Den rimligaste tolkningen av de båda rättsfallen är därför, att
hälsovårdsstadgans 1 kap. men icke dess 2 kap. har ansetts ge stöd för en
tvångsmässig reglering av förhållandet mellan kommunala vatten- och avloppsverk
samt fastighetsägarna. I landskommuner skulle i enlighet härmed
endast föreskrifter med karaktär av allmänna avtalsvillkor vara möjliga.
Om denna tolkning är riktig, skulle de straffstadganden, som förekomma
i vissa vatten- och avloppsstadgor på landet, vara ogiltiga.

Genom ikraftträdandet av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
har frågan om författningsstödet för vatten- och avloppsstadgor i
viss mån kommit i ett nytt läge. Av förarbetena till lagen framgår, att
lokala föreskrifter ha ansetts nödvändiga även i fortsättningen (SOU
1951: 26 s. 201 och 403 f. samt prop. 1955: 121 s. 92). På grund härav har
ett bemyndigande införts i lagens 12 §, vilket möjliggör fastställelse av
lokala föreskrifter om vatten- och avloppsanläggningars nyttjande, utan
att skillnad göres mellan stad och land, och oavsett om verket drives av
kommun eller annat subjekt. Detta bemyndigande täcker emellertid endast
en mindre del av de nuvarande stadgornas innehåll. Om lokala straffsanktionerade
föreskrifter i övrigt skola kunna utfärdas, måste de därför

335

stödjas på hälsovårdsstadgan. Då dennas bestämmelser om vatten och
avlopp ej ha upphävts genom den nya lagen, bör det alltjämt vara möjligt
att fastställa vatten- och avloppsstadgor med stöd av hälsovårdsstadgan.
Stadgornas giltighet blir emellertid beroende av i vad mån de äro förenliga
med den nya lagens innehåll. Då lagens regler om anslutningsrätt och anslutningstvång
gälla även för landsbygden, förefaller det knappast längre
rimligt, att vatten- och avloppsstadgor ej skola kunna fastställas med stöd
av hälsovårdsstadgan 2 kap.

Vad nu sagts gäller endast det allmänna författningsstödet för vattenoch
avloppsstadgor. I vad mån stadgornas innehåll i detalj är lagenligt,
kan avgöras först efter en närmare undersökning av varje särskild typ av
bestämmelser.

2. Giltigheten av särskilda typer av bestämmelser i vattenoch
avlopps stadgorna.

a) Bestämmelser om anslutningstvång.

I avloppsstadgor föreskrives ofta skyldighet för fastighetsägare att under
vissa förutsättningar anlägga ledningar inom sin fastighet och ansluta dessa
till kommunens ledningsnät. En dylik föreskrift kan givetvis ej vinna giltighet
utan länsstyrelses fastställelse. Med hänsyn till stadgandet i hälsovårdsstadgan
8 § 3 mom. samt den tidigare omnämnda rättspraxis rörande
fastighetsägares anslutningsplikt torde sådana föreskrifter enligt förut gällande
rätt ha varit giltiga inom områden, där hälsovårdsstadgans 1 kap.
varit gällande. Anmärkas må dock, att föreskrifternas straffsanktionering
måste ha hindrat hälsovårdsnämnd från att förena ett föreläggande om
anslutning med viteshot enligt hälsovårdsstadgan 29 §, ehuru vitesföreläggande
i särskilda fall här måste anses lämpligare än en allmän straffsanktionerad
anslutningsplikt.

Genom stadgandet om anslutningstvång i 6 § vatten- och avloppslagen
måste lokala föreskrifter i detta ämne anses ha blivit överflödiga. En straffsanktionering
av anslutningsplikten måste även anses lagstridig, då vattenoch
avloppslagen i 6 och 21 §§ för detta fall föreskriver vitesföreläggande
av länsstyrelsen.

b) Bestämmelser om ledningsarbeten.

De lokala föreskrifterna om vatten- och avloppsledningar bruka innehålla
straffsanktionerade bestämmelser om tillståndstvång för ledningsarbeten,
om entreprenörmonopol, om besiktning och godkännande av ledningsarbeten
samt om ledningars beskaffenhet och utförande. Dessa bestämmelser
syfta till att garantera en tekniskt tillfredsställande beskaffenhet
hos vatten- och avloppsledningar inom fastigheter. Att ledningarnas beskaffenhet
är av betydelse ur hälsovårdssynpunkt, kan knappast bestridas.
Bestämmelserna kunna sålunda anses röra den allmänna hälsovården och i
så måtto ha stöd i hälsovårdsstadgan. I fråga om avloppsledningar innebära
de en precisering och komplettering av den allmänna föreskriften i hälsovårdsstadgan
22 §, att avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej
kan medföra sanitära olägenheter.

Bestämmelserna om ledningsarbeten kunna sägas ha en dubbel funktion:
dels att framtvinga en tillfredsställande standard hos ledningarna överhuvud,
oavsett om dessa skola anslutas till kommunens ledningsnät eller
icke, dels att angiva villkoren för erhållande av anslutning. I fråga om led -

336

ningar, som icke iiro avsedda att anslutas till kommunens nät, ha bestämmelserna
endast den förra funktionen, och de kunna uppenbarligen ej bli
effektiva utan straffsanktion. Beträffande ledningar, som skola anslutas
till kommunens nät, kommer straffhotet däremot att framstå som ett
extra påtryckningsmedel utöver risken för vägrad anslutning.

Vatten- och avloppslagen innehåller inga föreskrifter om ledningsarbeten
och kan därför ej anses lägga hinder i vägen för att dylika föreskrifter utfärdas
med stöd av hälsovårdsstadgan. Emellertid märkes, att länsstyrelsen
enligt lagens 6 § har att pröva tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång.
I dylika ärenden kan det bli av avgörande betydelse, vilka tekniska
krav som skola ställas på ledningarna inom en fastighet, för att kommunen
skall kunna åläggas att medgiva anslutning (jfr RÅ 1939 S 369), respektive
i vilket skick en fastighetsägare skall åläggas att försätta sina ledningar i
samband med att han förpliktas att ansluta sin fastighet till kommunens
ledningsnät (jfr RA 1943 S 565, 1944 S 500, 1949 I 194). Tvivelaktigt är,
om den prövningsrätt, som enligt lagen tillkommer länsstyrelsen, kan inskränkas
på förhand genom lokala föreskrifter. I varje fall måste det anses
olyckligt, om det fastställes straffsanktionerade föreskrifter om ledningsarbeten,
vilka ej alltid följas av länsstyrelsen vid prövningen av ärenden
om anslutningsrätt eller anslutningstvång. Vid fastställelsen av de lokala
föreskrifterna bör länsstyrelsen därför tillse, att dessa ej avvika från de
principer, som länsstj^eisen ämnar följa vid prövningen av anslutningstvister,
och att föreskrifterna ej göras alltför osmidiga.

De vanligen förekommande reglerna om tillståndstvång för ledningsarbeten
innebära en avsevärd skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter.
Hälsovårdsstadgan innehåller i detta hänseende endast en föreskrift i 22 §
om skyldighet att göra anmälan hos hälsovårdsnämnden om anordnande
av avloppsledning, som ej är avsedd att anslutas till det kommunala ledningsnätet;
underlåtenhet att göra anmälan straffas enligt 27 § med dagsböter.
Då lokala hälsovårdsföreskrifter så gott som genomgående innebära
en skärpning av hälsovårdsstadgans krav, kan tillståndstvånget emellertid
knappast anses stå i strid med hälsovårdsstadgan. Anmärkas må, att en
bestämmelse om tillståndstvång för anläggande av avloppsledning har intagits
i det 1953 framlagda förslaget till normalhälsovårdsordning (SOU
1953:31 s. 41 f. och 206). Föreskrifter om tillståndstvång för privata avloppsledningar
kunna dock knappast sägas gå ihop med hälsovårdsstadgans
regler om anmälningsplikt för dylika ledningar, om tillstånd skall sökas hos
annat organ än hälsovårdsnämnden, eller om straffet för underlåtenhet att
söka tillstånd bestämmes till penningböter.

Som tillståndsgivande myndighet angives stundom hälsovårdsnämnden,
stundom det kommunala organ som förvaltar vatten- eller avloppsverket.
Även om sistnämnda organ får antagas representera den tekniska sakkunskapen
och därför bör beredas tillfälle att yttra sig i tillståndsärenden, synes
det dock betänkligt att anförtro beslutanderätten åt ett rent kommunalt
organ. Avgörandet i dylika ärenden bör dikteras enbart av hälsovårdens
krav, avvägda mot enskilda intressen, och fastighetsägaren bör ej berövas
den möjlighet till prövning även ur lämplighetssynpunkt av anförda besvär,
som finnes vid klagan över hälsovårdsnämnds beslut men saknas vid
överklagande av rent kommunala styrelsers beslut.

Det vanligen förekommande förbudet för annan än av verket godkänd
entreprenör att utföra ledningsarbeten kan anses motiverat ur hälsovårdssynpunkt,
i den mån det endast åsyftar att vidmakthålla en tekniskt till -

337

fredsställande standard hos ledningsarbetena. Förbudet får givetvis icke
utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte; antalet entreprenörer får sålunda
icke ransoneras för att säkra de redan befintliga entreprenörernas levebröd.
Då dylika ovidkommande syften knappast kunna antagas ligga till grund
för bestämmelserna om entreprenörmonopol, saknas anledning att ifrågasätta
deras giltighet. Fn bestämmelse om entreprenörmonopol har även
intagits i nyssnämnda förslag till normalhälsovårdsordning (SOU 1953: 31
s. 42 och 206). För att en objektiv prövning skall kunna säkras, bör beslutanderätten
i fråga om beviljande och indragning av entreprenörrättigheter
emellertid icke, såsom ofta är fallet, tillkomma verkets styrelse utan hälsovårdsnämnden
efter verksstyrelsens hörande.

I fråga om besiktning och godkännande av utförda ledningsarbeten brukar
straff stadgas för den som tager ledning i bruk, innan den blivit godkänd
vid besiktning, och för den som vägrar besiktningsman tillträde till
fastighet. Ett straff stadgande av förstnämnda slag hindrar hälsovårdsnämnd
från att förena ett förbud mot användande av icke godkänd avloppsledning
med viteshot (Rå 1942 S 253). Som ett viktigt önskemål ur
rättssäkerhetssynpunkt må framhållas, att godkännande av ledningar bör
meddelas av hälsovårdsnämnden och icke, såsom ofta är fallet, av en tjänsteman,
vars beslut icke kan överklagas, eller av en kommunal styrelse, vars
beslut kan överklagas endast på formella grunder. I övrigt synes intet vara
att erinra mot hithörande bestämmelser.

Föreskrifterna om ledningars utförande och beskaffenhet äro i många
fall straffsanktionerade. Detta framstår som särskilt betänkligt genom att
det överlämnas åt hälsovårdsnämnden att fastställa kompletterande föreskrifter,
vilka sålunda straffsanktioneras in blanco. Emellertid är det knappast
rimligt, att tekniska felaktigheter vid ledningarnas utförande alls skola
straffbeläggas. Det är fullt tillräckligt, att iakttagandet av de tekniska
föreskrifterna är villkor för ledningarnas godkännande. Anmärkas må, att
hälsovård sstadgekommittén har föreslagit ett tillägg till byggnadsstadgan
59 §, enligt vilket anvisningar om beskaffenheten av bland annat avloppsledning
inom byggnad skola utfärdas av byggnadsstyrelsen (SOU 1953: 31
s. 46 och 208). Om detta förslag genomföres, kommer det icke att finnas
något utrymme för lokala föreskrifter om avloppsledningars beskaffenhet.

c) Bestämmelser om ledningarnas underhåll.

Vatten- och avloppsstadgorna innehålla i allmänhet bestämmelser om
straff för fastighetsägare, som underlåter att — eventuellt efter särskilt
åläggande av hälsovårdsnämnden eller verkets styrelse — avhjälpa uppkomna
bristfälligheter på vatten- och avloppsledningar. Detta innebär en
skärpning av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan, som endast innehåller
ett stadgande om rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda användningen av
felaktig avloppsledning, till dess den försatts i fullgott skick (22 §). Genom
straffsanktioneringen hindras hälsovårdsnämnd från att förena ett reparationsföreläggande
med viteshot men däremot icke från att meddela ett
vitesförbud mot avloppslednings användning. De lokala bestämmelserna
om straff sanktionerad underhållsplikt kunna därför knappast sägas strida
mot hälsovårdsstadgan, även om de iiro strängare än denna. T den mån de
stadga en straffsanktionerad plikt att åtlyda reparationsförelägganden, är
det emellertid med hänsyn till besvärsmöjligheterna angeläget, att dylika
förelägganden meddelas av hälsovårdsnämnd och icke av verkets styrelse.

Genom de bestämmelser om ledningarnas underhåll, som givits ill § av

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberät t dac till 1068 urs riksdag.

338

vatten- och avloppslagen, få de lokala föreskrifterna i samma ämne anses
ha blivit överflödiga. Visserligen stadgar lagen, som närmast tar sikte på
det inbördes rättsförhållandet mellan fastighetsägaren samt verket och
övriga anslutna fastighetsägare, i 13 § endast skadeståndsskyldighet som
påföljd för försummad underhållsplikt, medan kraftigare sanktioner möjligen
kunna anses erforderliga ur den allmänna hälsovårdens synpunkt.
Emellertid torde hälsovårdsnämndens möjlighet att ingripa med vitesförelägganden
eller vitesförbud i fall, där försummelsen medför sanitära olägenheter,
i huvudsak vara tillräcklig för att tillgodose den allmänna hälsovårdens
krav.

d) Bestämmelser om ledningarnas nyttjande.

Avloppsstadgorna innehålla vanligen ett straffsanktionerat förbud mot
utsläppande i avloppsledning av ämnen, som kunna hindra avloppet eller
skada själva ledningarna; i fråga om avlopp från industriella anläggningar
och dylikt bemyndigas hälsovårdsnämnderna att i detta hänseende fastställa
särskilda bestämmelser, vilka sålunda straffsanktioneras in blanco.
Någon gång stadgas även straff för den, som underlåter att renhålla avloppsledning;
detta innebär tydligen en överflödig och otillåten upprepning
av föreskriften om rensningsplikt i hälsovårdsstadgan 22 §, jämförd med
27 §.

I vattenstadgorna bestämmes ofta straff för uppenbart slöseri med vatten
och för begagnande av vatten till annat än uppgivet ändamål eller
eljest i strid mot reglementet. Straffbestämmelsen för begagnande av vatten
till annat än uppgivet ändamål kan möjligen rikta sig mot vissa former
av vattenslöseri men torde i regel avse att förhindra, att vatten som utlämnas
för ett visst ändamål enligt en viss taxa (eventuellt avgiftsfritt) i stället
användes för ett ändamål, som skulle ha föranlett debitering av en högre
avgift. En bestämmelse med sistnämnda syfte tjänar ej något hälsovårdsintresse
utan endast kommunens privatekonomiska intressen. Huruvida ett
undandragande av vattenavgift på antytt sätt skall medföra straff, är en
fråga som bör bedömas enligt strafflagens stadganden om förmögenhetsbrott.
Straffbestämmelser med dylikt syfte i vattenstadgor böra därför
anses ogiltiga, något som även synes framgå av rättsfallet NJA 1892 s. 73.

I 12 § av vatten- och avloppslagen stadgas numera, att i avloppsledning
ej må utsläppas ämne, som genom frätning, slambildning eller på annat
sätt kan skada anläggningen. Denna skall i övrigt för ansluten fastighets
behov brukas med nödig försiktighet, så att olägenhet för andra till anläggningen
anslutna fastigheter och för huvudmannen såvitt möjligt undvikes.
Huvudmannen äger meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende,
som må finnas erforderliga. Sådana föreskrifter skola, där de ej
föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande, underställas
länsstyrelsens prövning. Enligt 21 § äger länsstyrelsen stadga vite
i beslut om fastställande av föreskrifter enligt 12 §. Åsidosättande av bestämmelserna
i 12 § eller med stöd därav meddelade föreskrifter medför
enligt 13 § skadeståndsskyldighet.

Såsom tidigare framhållits, täcker bemyndigandet i 12 § endast en mindre
del av innehållet i hittills förekommande vatten- och avloppsstadgor.
Lagens bemyndigande företer även andra särdrag. Föreskrifter enligt lagen
kunna sålunda fastställas även för rena landsbygdsområden och kunna beslutas
även av annan huvudman än kommun. Lagen saknar vidare stadganden
om att underställd föreskrift skall fastställas i oförändrat skick och

339

att länsstyrelse har möjlighet att med Kungl. Maj:ts godkännande fastställa
föreskrifter mot kommunens vilja. Slutligen märkes, att ansvarspåföljden
i lagens 21 § benämnes ”vite” och icke ”böter”, samt att den beslutas
av länsstyrelsen ensam, icke av kommunen med länsstyrelses fastställelse.
Allt detta torde dock icke hindra, att föreskrifter enligt hälsovårdsstadgan
30 § och enligt lagens 12 § i mån av behov slås samman till en
enda stadga, blott det i fastställelsebeslutet angives, enligt vilken författning
stadgans olika delar ha beslutats.

Möjligheten att meddela lokala föreskrifter rörande vatten- och avloppsledningars
nyttjande får anses uttömmande angiven i lagens 12 §. Dylika
föreskrifter böra sålunda ej vidare kunna fastställas med stöd av hälsovårdsstadgan.
Tidigare fastställda föreskrifter i detta ämne kunna numera
anses giltiga endast i den mån de ha täckning i lagens bemyndigande. Å
andra sid;m torde för deras giltighet ej behöva krävas, att de utfärdas på
nytt i enlighet med den nya lagens bemyndigande. De myndigheter, som
beslutat de äldre föreskrifterna, ha nämligen beslutanderätt även enligt
lagen, låt vara att beslutsförfarandet ej är exakt detsamma. Och att sanktionen
i den nya lagen benämnes ”vite”, kan ej ha någon avgörande betydelse,
då ”vite” i detta sammanhang är liktydigt med ”böter”.

I viss mån oklart är, om bemyndigandet i lagens 12 § även omfattar
lokala föreskrifter om de ämnen, som ej få utsläppas i avloppsledning.
Föreskrifter härom voro möjliga enligt det ursprungliga lagförslaget (SOU
1951:26 s. 2 f.). I lagen är emellertid denna fråga reglerad i 12 § första
stycket, medan bemyndigandet i andra stycket endast avser anläggningens
nyttjande ”i övrigt”. Det kan dock tänkas uppkomma ett praktiskt behov
av närmare föreskrifter om vad som får utsläppas i avloppsledning eller
av straffsanktionering av lagens förbud i 12 § första stycket. Huruvida
dylika kompletterande bestämmelser äro möjliga, måste med hänsyn till
lagens avfattning anses högst tvivelaktigt. Emellertid torde hälsovårdsnämnd^
här ha möjlighet att ingripa i särskilda fall med vitesförbud enligt
hälsovårdsstadgan.

Såvitt framgår av förarbetena till lagen åsyftar bemyndigandet i 12 §
andra stycket lokala föreskrifter, varigenom rätten till nyttjandet av anläggningen
inskränkes, särskilt föreskrifter om vattenransonering (SOU
1951: 26 s. 201 och 403 f., prop. 1955: 121 s. 92). Det är alltså möjligt att
med stöd av den nya lagen meddela föreskrifter, motsvarande de tidigare
straffbestämmelserna för vattenslöseri. Huruvida några andra lokala föreskrifter
av någon större praktisk betydelse kunna utfärdas med stöd av
lagens bemyndigande, förefaller oklart.

c) Vissa skyddsbest ä in in e 1 s e r.

I vattenstadgorna förekomma ofta straffbestämmelser för obehörigt öppnande
eller stängande av vattenverks ventiler och dylikt. I den mån dessa
bestämmelser rikta sig mot allmänheten, kunna de sägas komplettera §§ 9
och 18 i ordningsstadgan för rikets städer. Sistnämnda stadganden torde
icke komma att få någon motsvarighet i den väntade nya allmänna ordningsstadgan,
detta med hänsyn till de straffsiadganden till skydd för
bland annat vattenverk, som redan finnas i strafflagen 19 kap. 4 och 5 SS
(jfr SOU 1954: 37 s. 38 och 50 samt prop. 1956: 143). Under sådana förhållanden
synes det knappast finnas något stöd för bibehållande av ifrågavarande
lokala straffbestämmelser.

Stundom stadgas straff för den, som olovligen öppnar vattenledning,

340

vilken avstängts av vattenverket med stöd av reglementet. I den mån
dylika stadganden avse att göra avstängning på grund av underlåten avgiftsbetalning
effektiv, tjäna de ej något hälsovårdsintresse utan endast
kommunens privatekonomiska intressen och få därför anses sakna laga
stöd. I samband med dylika straffstadganden föreskrives ej sällan skyldighet
för förbrukaren att betala viss gottgörelse för med ledningens stängande
och öppnande förenade kostnader; dylika föreskrifter må vara giltiga som
avtalsvillkor, men länsstyrelsens fastställelse av desamma saknar varje
f örf attningsstöd.

I vissa avloppsstadgor finnes en bestämmelse om böter för den, som
obehörigen öppnar av hälsovårdsnämnden föreskriven avstängning på avloppsledning.
Härtill må anmärkas, att hälsovårdsnämndens befogenhet
att förbjuda avloppslednings användning regleras i hälsovårdsstadgan, vilken
även angiver de tvångsmedel, som stå hälsovårdsnämnden till buds.
Att komplettera dessa tvångsmedel med ett för viss ort stadgat straffhot
synes knappast påkallat.

I vattenstadgor torde någon gång kunna påträffas straffsanktionerade
förbud mot badning och dylikt i sjöar, från vilka vattenledningsvatten
hämtas. Dylika förbud torde emellertid enligt rådande praxis böra meddelas
av länsstyrelsen med stöd av hälsovårdsstadgan 55 § 2 mom. (jfr t. ex.
NJA 1939 s. 235 och RÅ 1955 I 8 samt JO 1956 s. 201). De höra sålunda
ej hemma i vattenstadgor, som fastställts med stöd av hälsovårdsstadgan
30 §.

f) Bestämmelser om fastighetsägares ansvar.

Ofta föreskrives i vattenstadgor, att fastighetsägaren skall anses som
den ansvarige förbrukaren, och i avloppsstadgor, att fastighetsägaren svarar
för underhåll och skötsel av avloppsledning inom fastighet. Dessa föreskrifter
torde ej avse annat än att angiva subjektet för de stadgade materiella
förpliktelserna (jfr numera vatten- och avloppslagen 25 §); meningen
kan ej rimligen vara, att fastighetsägaren skall ansvara för andra försummelser
av dessa förpliktelser än dem han själv gjort sig skyldig till. Det gör
dock ett egendomligt intryck, när en bestämmelse om fastighetsägarens
ställning som ansvarig förbrukare intages i en vattenstadga, medan de materiella
förpliktelser, vilkas subjekt bestämmelsen avser att utpeka, angivas
i vattenreglementet.

Mera betänkliga äro sådana stundom förekommande bestämmelser, som
direkt ålägga fastighetsägaren straffrättsligt ansvar för förseelse, som med
hans vetskap begås av annan person. Visserligen är ansvar för annans gärning
icke en helt okänd företeelse inom specialstraffrätten. Men de författningar,
med vilkas stöd ifrågavarande bestämmelser äro utfärdade,
känna ej till något ansvar för annans gärning. På grund härav och då bemyndiganden
för lägre myndigheter att stadga straff rimligtvis måste tolkas
restriktivt, kan det ej anses tillkomma kommuner och länsstyrelser att i
vatten- och avloppsstadgor intaga bestämmelser, som i så hög grad avvika
från allmänna straffrättsliga principer. Då en föreskrift i en vattenstadga
om ansvar för annans gärning dessutom ogillades i rättsfallet RA 1935
S 125, böra dylika stadganden anses ogiltiga.

Av en annan ehuru närbesläktad innebörd äro de ej ovanliga bestämmelser,
enligt vilka fastighetsägaren skall straffas såsom vore han själv
gärningsman, såvida han ej anmäler begången förseelse till vederbörande
myndighet eller själv vidtager åtgärd till förekommande av skada. I och

341

för sig ligger det visserligen intet orimligt i att utbygga fastighetsägarens
egna förpliktelser i fråga om ledningarnas underhåll och begagnande med
en skyldighet för honom att vidtaga vissa positiva åtgärder, för den händelse
någon annan företar skadegörande eller störande handlingar. Men
ett åsidosättande av en sådan skyldighet måste givetvis bedömas som en
förseelse för sig, helt fristående från andra personers gärningar. Ett stadgande,
att fastighetsägaren skall straffas ”såsom vore han själv gärningsman”,
innefattar ej endast eu hänvisning till en viss straffskala, vilken i så
fall kunde ha angivits direkt, utan utgör även ett direktiv för straffmätningen,
innebärande att fastighetsägaren skall straffas efter svårhetsgraden
hos en förseelse, begången av en annan person. Då enligt strafflagen
3 kap. 4 § vid medverkan till brott envar medverkande skall bedömas efter
det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last, och då det i
förevarande fall ej ens är fråga om medverkan, är det tydligt, att ett sådant
direktiv för straffmätningen är oförenligt med allmänna straffrättsliga
grundsatser.

g) Brottsbeskrivningarna.

Avloppsstadgorna innehålla i regel en summarisk straffbestämmelse, som
straffbelägger överträdelser av stadgans föreskrifter överhuvudtaget. Bortsett
från att varje försök till differentiering av straffskalorna saknas, kommer
en dylik straffbestämmelse lätt att medföra en onödigt omfattande
kriminalisering. Tidigare har framhållits, att överträdelser av de tekniska
föreskrifterna om avloppsledningars beskaffenhet och utförande helt i
onödan bruka straffbeläggas. Det kan även tänkas fall, där vitesföreläggande
enligt hälsovårdsstadgan vore en lämpligare form för ingripande än
straff enligt en lokal stadga.

Vattenstadgornas straffbestämmelser bruka vara mera specialiserade,
men i gengäld angiva de ej alltid förseelsernas beskaffenhet på ett uttömmande
sätt. I rättsfallet RÅ 1935 S 125 ogillades föreskrifter i en vattenstadga,
som stadgade straff för förseelse, vars beskaffenhet var angiven
allenast genom hänvisning till vattenreglementet, vilket för sin giltighet
icke fordrade offentlig myndighets godkännande eller i varje fall icke underställts
sådan myndighets prövning. Härav framgår, att av länsstyrelse
fastställda straffstadganden måste innehålla uttömmande brott sbeskrivningar
och icke få straffbelägga handlingar, vilkas beskaffenhet angivits
endast i andra, av länsstyrelsen icke fastställda föreskrifter. Denna grundsats
iakttages emellertid ej alltid. I vattenstadgor föreskrives sålunda ofta
straff för den, som begagnar vattenledningsvatten i strid mot reglementet.
Även mera förtäckta hänvisningar till reglementet äro vanliga. Ofta stadgas
t. ex. straff för åtgärder, som vidtagas utan vederbörligt tillstånd eller godkännande,
utan att det samtidigt angives, vilken myndighet som har att
meddela tillståndet eller godkännandet. Överhuvudtaget märkes, :rtt vattenstadgorna
til! större delen äro avsedda att straffsanktionera viktigare
bestämmelser i vattenreglementena, och att den verkliga innebörden av
stadgornas mycket summariska brottsbeskrivningar ofta framgår först vid
ett närmare studium av reglementena. Kravet på uttömmande brottsbeskrivningar
torde i realiteten kunna uppfyllas först om de bestämmelser i
vattenreglementena, som äro avsedda att straffsanktioneras, efter mönster
av avloppsstadgorna sammanföras med själva straffbestämmelserna lill en
stadga, som fastställes av länsstyrelsen, medan övriga bestämmelser få
kvarstå i ett reglemente, som antages av kommunen ensam.

342

I avloppsstadgorna överlämnas ofta åt hälsovårdsnämnden att fastställa
särskilda föreskrifter om ledningars beskaffenhet, utförande och begagnande,
samtidigt som straff stadgas för överträdelse av hälsovårdsnämndens
med stöd av stadgan fastställda föreskrifter. Bortsett från frågan, om
en dylik subdelegation av förordningsmakt är tillåten, måste blankettstraffbud
av detta slag anses strida mot det nyssnämnda kravet på fullständiga
brottsbeskrivningar i de av länsstyrelse fastställda föreskrifterna.

h) Bötesbes tämmelser.

Enligt hälsovårdsstadgan 30 § 3 mom. må för överträdelse av lokal hälsovårdsföreskrift
stadgas böter fr. o. m. 5 t.o.m. 1 000 kronor. Om straffmaximum
i den lokala föreskriften sättes högre än 300 kronor, skola enligt
särskilda böteslagen dagsböter ådömas. Med hänsyn härtill har det i rättspraxis
ansetts möjligt att redan från början stadga dagsböter i lokala
hälsovårdsföreskrifter (RÅ 1947 ref. 26). För att allmänheten ej skall
missledas i fråga om påföljdens beskaffenhet, är det även önskvärt, att
dagsböter stadgas, i den mån penningböter upp till 300 kronor ej anses
tillräckliga. Att åtskilliga avloppsreglementen alltjämt stadga penningböter
t. o. in. 1 000 kronor, får ur denna synpunkt anses olämpligt, även om det
ej är direkt författningsstridigt.

Vatten- och avloppslagen bemyndigar i 21 § länsstyrelse att stadga
”vite” i beslut om fastställande av sådana föreskrifter om ledningars brukande,
som avses i lagens 12 §. Med ”vite” avses i detta sammanhang
uppenbarligen generellt vite, d. v. s. böter, även om ordet samtidigt användes
för att beteckna sådant individuellt vite, som kan förenas med
förelägganden enligt lagens 3 och 6 §§. Lagens terminologi innebär ett
återfall i ett ålderdomligt språkbruk och medför en betydande oklarhet.
Några olägenheter behöva visserligen ej uppkomma, om vite ej stadgas till
högre belopp än 300 kronor; i så fall skola penningböter ådömas, och om
dessa benämnas ”vite” spelar ingen praktisk roll. Men lagen säger intet
om vitets belopp. Länsstyrelsen kan därför stadga viten till fixa belopp
eller inom en viss latitud, och maximum kan sättas hur högt som helst. Om
maximum bestämmes högre än 300 kronor, skola emellertid dagsböter
ådömas enligt grunderna för särskilda böteslagen. Under sådana förhållanden
är det givetvis bäst, att länsstyrelsen redan från början stadgar dagsböter.
Att länsstyrelserna ej direkt ha bemyndigats härtill, måste för dem
framstå som oförklarligt. Tvekan kan därför tänkas uppstå, huruvida
dagsböter verkligen kunna stadgas med stöd av ett bemyndigande att
stadga ”vite”. En ändring av lagens formulering på denna punkt synes
nödvändig för undvikande av förvirring bland de tillämpande myndigheterna.

En del vatten- och avloppsstadgor upprepa mer eller mindre noggrant
bestämmelserna i hälsovårdsstadgan 58, 59 och 61 §§ om straff för upprepade
förseelser, om forum och åtal, om kommuns rätt till böter och om
bötesförvandling. Dylika upprepningar äro ej endast överflödiga utan sakna
även stöd i hälsovårdsstadgan 30 §, som endast talar om föreskrifter ”utöver”
vad stadgan innehåller. Stundom ha föreskrifterna dessutom fått ett
diskutabelt innehåll. Då innebörden av stadgandet i hälsovårdsstadgan
58 § om upprepade förseelser har ändrats genom p. 1 i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1938 (nr 251) om ändring i vissa delar av
strafflagen, kommer en kopiering av förstnämnda stadgande att bli lika

343

missvisande som stadgandet självt. Härmed är ej sagt, att de lokala föreskrifterna
om upprepade förseelser böra ändras till överensstämmelse med
1938 års lagstiftning; de böra helt enkelt uteslutas. Slutligen må nämnas,
att böter enligt vissa lokala stadgor skola tillfalla det kommunala verket;
även om en dylik föreskrift ej kan anses strida mot hälsovårdsstadgan 61 §,
är det dock knappast påkallat att på detta sätt precisera det ändamål, vartill
kommunen skall använda influtna bötesmedel. .

Den här gjorda granskningen av vatten- och avloppsstadgornas innehall
torde visa, att dessa stadgor redan mot bakgrund av hittills gällande rätt
förtjäna en grundlig översyn, samt att en sådan översyn blivit i än högre
grad påkallad efter ikraftträdandet av lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar.

Lund den 5 oktober 1956.

Håkan Strömberg

Docent i förvaltningsrätt vid Lunds universitet.

I en den 27 november 1957 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag
— efter att ha lämnat redogörelse för vad härovan upptagits — följande:

Den allmänna rättsgrunden.

I den män länsstyrelserna i sina yttranden berört frågan om författningsstödet
för de utfärdade föreskrifterna kunna uttalandena icke sägas återspegla
någon enhetlighet i uppfattningen på länsstyrelsehåll. En länsstyrelse
har ansett det klart, bl. a. med hänsyn till rättsfallsnotisen RÅ 1935 S
not 125, att fastställelse å ordningsstadga för vattenverk icke borde meddelas,
under det att en annan länsstyrelse åberopat samma utslag som stöd
för rakt motsatt uppfattning. Ytterligare en länsstyrelse, som uttalat sig i
frågan, har ansett att bestämmelserna i 1868 års ordningsstadga till skydd
för allmän vattenledning borde kunna kompletteras genom ordningsföreskrifter
enligt stadgans 20 §. Framhållas må även, att en länsstyrelse beträffande
frågan om straffsanktionering av vissa föreskrifter rörande inom
fastighet utförda ledningsarbeten, avseende dels till vattenledningsverk anslutna
ledningar och dels avloppsledningar, förklarat sig närmast böjd att
biträda den meningen att straffbestämmelserna saknade rättslig giltighet.
Som stöd för denna uppfattning åberopades rättsfallen RÅ 1947 S not 152
och 1949 I not 217 samt åtskilliga uttalanden i doktrinen. Samma länsstyrelse
hade emellertid i ett tidigare avgivet yttrande i ett annat ärende ansett
dylika bestämmelser i avloppsstadga icke strida mot hälsovårdsstadgan.

Strömbergs promemoria ger också klart vid handen, att man hår rör sig
på ett område, där flera av de uppkomna frågeställningarna äro mycket
svåra att bedöma och där utrymme självfallet finnes för olika meningar.
Såsom i Strömbergs promemoria framhållits lärer författningsstöd för vatten-
och avloppsstadgorna kunna sökas endast bland de stadganden, som

344

reglera tillkomsten av lokala ordnings- och hälsovårdsföreskrifter, d. v. s.
20 § 1868 års ordningsstadga för rikets städer, 9 § lagen om införande av
kommunallagen samt 30 och 54 §§ hälsovårdsstadgan. Beträffande frågan
om fastställande av stadgorna såsom lokala ordningsföreskrifter torde vara
klart att sa numera icke kan ske, eftersom 1956 års allmänna ordningsstadga
icke inrymmer en dylik möjlighet. Kvar stå då endast bestämmelserna
i 30 och 54 §§ hälsovårdsstadgan om särskilda hälsovårdsordningar, vilka
bestämmelser även enligt min mening kunna utgöra stöd för utfärdandet
av lokala föreskrifter av tvångskaraktär rörande vatten och avlopp. Numera
har även i 12 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
införts ett bemyndigande för länsstyrelserna att fastställa föreskrifter rörande
brukandet av sådana anläggningar.

De i hälsovårdsstadgan intagna bemyndigandena att lokalt utfärda kompletterande
föreskrifter äro allmänt formulerade och ge icke i och för sig
någon närmare ledning när det gäller att bedöma räckvidden av denna
lokala förordningsmakt. Det är emellertid tydligt att den reglering, som i
sådan ordning genomföres, skall ha till syfte att trygga vad som ur allmänna
hälso vårdssynpunkter befinnes nödvändigt med hänsyn till rådande förhållanden.
Det skall således här vara fråga om föreskrifter, som anses påkallade
för att avhjälpa förefintliga sanitära missförhållanden eller för att
förebygga uppkomsten av sådana. Härutinnan kan enligt min mening icke
gärna göras någon skillnad mellan förhållandena i städer och på landsbygd.
Det synes mig icke heller befogat att av de i Strömbergs promemoria i detta
sammanhang diskuterade rättsfallsnotiserna, RÅ 1947 S not 152 och 1949
I not 217, utläsa nagon sadan skillnad. Dessa avgöranden av regeringsrätte11
— vilka givit anledning till vitt skilda tolkningar — synas överhuvudtaget
icke tillåta några slutsatser av principiell innebörd. Det hade enligt
min mening varit av värde, om dessa beslut — och även andra hithörande
rättsfall, vilka såsom nämnts blivit föremål för olika uttydningar — erhållit
mera klargörande motivering.

Inom den vida ram, som begreppet allmän hälsovård lämnar och som i
vissa fall torde kunna ge upphov till gränsdragningssvårigheter, är det alltså
möjligt att utfärda lokala föreskrifter, bl. a. avseende vatten- och avloppsväsendet.
Vid tillämpningen av denna förordningsmakt måste emellertid
beaktas de enskilda intressen, som därigenom kunna komma att inskränkas.
På detta område liksom eljest när det gäller frågan att med stöd
av allmänt bemyndigande lämna lokala föreskrifter, som ingripa i enskilda
medborgares handlingsfrihet, måste krävas att påtagliga och vägande skäl
föreligga, och att föreskrifterna sålunda svara mot ett verkligt behov. Det
är uppenbarligen mången gång vanskligt att taga ställning till sådana avvägningsproblem,
däri de motsatta intressena kunna i olika fall vara av
tämligen skiftande styrka. Det synes mig vara av vikt, att man härvid icke
överbetonar den praktiska betydelsen av viss ifrågasatt generell reglering

•f

345

och att tillbörlig hänsyn tages till hälsovårdsorganens möjligheter att med
stöd av de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan åstadkomma rättelse
i de särskilda fallen. Överhuvudtaget bör understrykas, att lokala
föreskrifter icke få meddelas, vilka lägga onödigt tvång på allmänheten
eller eljest medföra obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Nu antydda principiella synpunkt synes mig desto mera förtjänt att beaktas
i förevarande sammanhang som det är naturligt, att kommunerna
vid utformningen av stadgor för sådana vatten- och avloppsanläggningar,
som de själva äga, önska få till stånd föreskrifter och sanktioner, som vid
sidan av eljest föreliggande möjligheter trygga en rationell utbyggnad och
drift av anläggningen. Det är uppenbart att de krav, som ur sådana synpunkter
kunna te sig önskvärda, ej sällan sträcka sig längre än vad som ur
strikta hälsovårdssynpunkter är påkallat. Det kan härvid pekas på sådana
föreskrifter, som väsentligen framstå såsom en för viss anläggning internt
gällande reglering av vad personalen har att iakttaga och vad brukaren är
pliktig tåla i förhållande till ägaren. Föreskrifter av sådant innehåll torde
i allmänhet icke vara motiverade ur de synpunkter, som kunna utgöra
grund för lokal hälso vårdsordning (jfr RÅ 1947 S not 152). Det är emellertid
ytterst vanskligt att härvidlag åstadkomma en klar gränsdragning, och
de rättsfall som föreligga äro icke heller ägnade att tjäna till närmare ledning.

De svårigheter, som i enlighet med vad nu anförts äro förbundna med
tillämpningen av hälsovårdsstadgans bemyndiganden att utfärda lokala
föreskrifter, ha genom tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
ytterligare accentuerats. Som tidigare antytts har i denna
lag öppnats vissa möjligheter att i särskild ordning, under länsstyrelsernas
medverkan, utfärda lokala föreskrifter med avseende å nyttjandet av
viss anläggning, vare sig denna äges av kommun eller annan. Det är här
fråga om en reglering, som uppvisar stor principiell avvikelse från utformningen
av den lokala förordningsmakten enligt hälsovårdsstadgan. Såsom
Strömberg i sin promemoria närmare utvecklat torde icke vara fullt klart,
vilken räckvidd författningsbemvndigandet i nämnda lag kan anses äga.

Lämpligheten av att lagstiftningen innehåller två bemyndiganden att
utfärda lokala föreskrifter på hithörande område kan givetvis i och för sig
ifrågasättas. Med än större fog kan detta ske, då fråga är om bemyndiganden
av så olika karaktär som här är fallet och som därjämte var för sig till
sin innebörd och avgränsning förefalla oklara. Förhållandena torde med
hänsyn härtill kräva uppmärksamhet från lagstiftningssynpunkt. Vid den
prövning av föreliggande förslag till ny hälsovårdslagstiftning, vilken prövning
lärer komma att omfatta frågan om samordning i olika hänseenden
mellan bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och vatten- och avloppslagen,
synes därför böra övervägas, vilka åtgärder som kunna anses påkallade

346

för att åvägabringa större enhetlighet och klarhet rörande grunden för utfärdandet
av och innehållet i vatten- och avloppsstadgor.

Giltigheten av särskilda typer av bestämmelser.

De i stadgorna förekommande föreskrifterna om anslutning stvång innefatta
regelmässigt skyldighet för fastighetsägaren att åstadkomma de yttre
anordningar, som erfordras för att hans ledningar skola faktiskt anslutas
till kommunens ledningsnät. Bestämmelserna om anslutning i lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar innefatta däremot, enligt ett av
föredragande statsrådet biträtt uttalande av lagrådet, icke sådan skyldighet;
i fråga om åtgärder för åvägabringande av faktisk anslutning skall fastighetsägaren
icke vara underkastad annat tvång än hälsovårdsmyndigheten
av sanitära skäl äger utöva. De lokala föreskrifterna ha alltså härutinnan
en vidare innebörd än bestämmelserna i vatten- och avloppslagen.
För att göra sistnämnda bestämmelser effektiva torde emellertid vara tillfyllest
med förefintlig möjlighet att, i händelse av vägran, utverka vitesföreläggande.
Behov synes följaktligen icke föreligga av skärpta föreskrifter
härutinnan, innefattande att underlåten anslutning helt generellt straffbelägges.
Det är i varje fall uppenbart, att bestämmelser av sådan innebörd
icke kunna grundas på lokalt föreliggande särförhållanden. Även i fråga
om fastighets anslutning till enskild anläggning för vattenförsörjning och
avlopp synas gällande bestämmelser inrymma erforderliga möjligheter att
lösa eventuellt uppkommande tvistefrågor. De långtgående, straffsanktionerade
föreskrifter om anslutningstvång, som nu i viss utsträckning återfinnas
i lokala stadgor, synas sålunda böra därur utmönstras.

I fråga om ledning sarbeten innehålla stadgorna ofta detaljerade, straffsanktionerade
föreskrifter, innebärande bl. a. att tillstånd erfordras för anläggande
och ändring av ledning, att arbetet får utföras endast av godkänd
entreprenör, att ledning får tagas i bruk först efter besiktning och godkännande
samt att ledning skall utföras på visst sätt och i övrigt vara av särskilt
angiven beskaffenhet. Rörande dessa olika bestämmelser och deras
giltighet får jag närmare anföra följande.

När det gäller tillstånd stvånget för ledningsarbeten må till en
början anmärkas, att frågan om förhandskontroll över anläggandet av avloppsledningar
var föremål för ingående överväganden i samband med
1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan, varvid man — med avvisande av
tillståndsförfarandet — stannade vid att föreskriva anmälningsplikt för
sådana underjordiska avloppsledningar, som icke endast utgjorde servisledningar
till allmän ledning (prop. 45/1941 s. 165 o.f.). Även om övervägandena
härutinnan företogos som ett led i strävandena att åstadkomma
effektivare bestämmelser till skydd mot vattenförorening, synes statsmakternas
berörda ståndpunktstagande närmast vara att uppfatta som ett
kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggandet av

347

avlopp. Redan på denna grund synes tveksamt, huruvida lokala föreskrifter
om tillståndstvång beträffande avloppsledningar kunna godtagas såsom
förenliga med gällande hälsovårdsstadga.

I fråga om vattenledningar kan motsvarande argumentering icke föras,
enär förhandskontroll över sådana ledningar icke finnes föreskriven i hälsovårdsstadgan.
Frågan därom har ej heller i något sammanhang övervägts.
Uppenbarligen har ej heller kontrollen å vattenledningar krävt samma uppmärksamhet
från lagstiftningssynpunkt som när det gäller avloppsledningar.
Avsaknaden av närmare regler i hälsovårdsstadgan om förhandskontroll
å vattenledningar torde, då sådan kontroll otvivelaktigt kan fylla en sanitär
funktion, visserligen lämna visst utrymme för lokala föreskrifter. Å
andra sidan måste ifrågasättas, om icke vattenstadgornas regler om tillståndstvång
gå avsevärt längre än vad som kan godtagas. I den mån föreskrifterna
tillgodose ett sanitärt intresse, är syftet uppenbarligen att förskaffa
myndigheterna en viss förhandskontroll, som även kan ernås på annat
sätt, exempelvis genom anmälningsskyldighet. Vidare torde föreskrifterna,
i den utsträckning de förekomma, knappast kunna ha anknytning
till särskilda lokala förhållanden. Överhuvudtaget torde med avseende å
såväl vatten- som avloppsstadgorna kunna sägas, att den huvudsakliga
motiveringen för tillståndstvånget mindre får sökas i ett hävdande av sanitära
krav än i intresset för kommunen att, då den påtagit sig ansvaret
för utförandet och driften av anläggningen, erhålla medverkan från fastighetsägarnas
sida, därvid det väsentliga elementet utgöres av tillståndstvånget
för ledningsarbeten i förening med därtill anknutna bestämmelser
om entreprenörtvång samt besiktning och godkännande. Även om sålunda
lagligheten av lokala föreskrifter om tillståndstvång, med nuvarande rättsliga
grundval, synes kunna ifrågasättas, kan naturligen förtjäna övervägas,
huruvida de intressen som föranlett sådana föreskrifter äro av den styrka,
att rådande praxis bör lagfästas. Förutom andra synpunkter torde anordningen
med byggnadslov enligt byggnadslagstiftningen kunna utgöra en
parallell, som i sammanhanget torde förtjäna beaktande. Därest behov anses
föreligga av tillståndsreglering i nu avhandlat hänseende, torde ett klart
författningsstöd härför böra tillskapas.

Giltigheten av det i stadgorna förekommande entreprenörtvånget
får bedömas utifrån synpunkten att hälsovårdsstadgans bestämmelser
i och för sig icke kunna anses angiva någon klar gräns för vad
de enskilda ha att tåla i förevarande avseende. Det måste emellertid även
här ifrågasättas, huruvida icke ett generellt straffsanktionerat entreprenörtvång
sträcker sig utöver vad som kan anses påkallat av rent sanitära skäl.
Emellertid lärer anordningen med entreprenörtvång uppbäras av en bred
opinion bland kommunalmännen, och från länsstyrelsehåll har framhållits,
att anordningen fyller ett praktiskt behov. För den händelse vägande skiil
för bestämmelserna härom sålunda befinnas föreligga, synes frågan böra

348

lösas enhetligt för hela riket; i vart fall synes ett klart legislativt ställningstagande
böra ske till spörsmålet om entreprenörtvångets fortbestånd.

Bestämmelserna om besiktning och godkännande av ledningsarbeten
torde i huvudsak få ses som komplement till den nyss berörda
tillståndsreglering, som stadgorna innehåller. Huruvida bestämmelserna ha
någon självständig betydelse synes kunna ifrågasättas. Såsom framhållits
i Strömbergs promemoria utgör straffsanktionen hinder för hälsovårdsnämnd
att tillgripa vitesföreläggande, där detta eljest skulle vara påkallat.
Även om viteshotets ersättande med ett straffbud, på sätt här skett, icke
skulle kunna anses stridande mot hälsovårdsstadgan, synes man dock kunna
hysa tvekan om lämpligheten och behövligheten av ifrågavarande reglering.
Spörsmålet synes förtjäna att närmare övervägas vid utformningen
av hälsovårdslagstiftningen. Härvid torde, liksom när det gäller tillståndstvånget
för ledningsarbeten, vissa paralleller med byggnadslagstiftningen
kunna dragas.

Vad angår föreskrifterna om ledningars utförande och beskaffenhet
anser jag, i likhet med vad i Strömbergs promemoria anförts, det
icke böra förekomma att straffbelägga avvikelser från tekniska föreskrifter
rörande utförandet av ledningsarbete och beskaffenheten av material, som
användes för ledningar och tillbehör. Med särskild skärpa bör påtalas det
förfarande, som på sina håll förekommer, att i lokal stadga intaga straffpåföljd
för överträdelser av sådana föreskrifter, som det enligt bemyndigande
i stadgan ankommer på hälsovårdsnämnd att utfärda och som således
straffsanktioneras in blanco. Härutinnan vill jag hänvisa till vad i
Strömbergs promemoria anförts rörande i stadgorna förekommande brottsbeskrivningar.

Vad Strömberg i sin promemoria framhållit rörande bestämmelser om
ledningars underhåll och nyttjande, avseende bl. a. skyldighet för fastighetsägare
att avhjälpa uppkomna brister och förbud för brukare att slösa
med vatten eller utsläppa vissa ämnen i avloppsledning, kan jag i huvudsak
ansluta mig till. Föreskrifterna härom synas följaktligen i viss utsträckning
antingen sakna laga stöd eller eljest vara opåkallade. Jag vill
endast beträffande det i 12 § vatten- och avloppslagen givna bemyndigandet
att utfärda närmare föreskrifter rörande ledningarnas nyttjande tilllägga,
att det kan vara föremål för tvekan om avsikten varit att ge detsamma
en så snäv avgränsning som Strömberg ifrågasatt. Hur därmed än
må förhålla sig, är det dock angeläget att åtgärder vidtagas för undanröjandet
av denna oklarhet.

I detta sammanhang må framhållas, att det givetvis icke bör förekomma,
att hälsovårdsnämnderna bemyndigas utfärda föreskrifter rörande avlopp
för industriella anläggningar. I detta hänseende skola reglerna i 8 kap. 36 §
vattenlagen iakttagas.

349

Straffbestävimelser.

Beträffande i stadgorna intagna föreskrifter om straff för vissa särskilda
förfaranden, t. ex. öppnande av avstängda ledningar, om fastighetsägares
straffrättsliga ansvar, bl. a. husbondeansvar, om brottsbeskrivningar och
om utformningen av bötespåföljder kan jag likaledes i huvudsak instämma
i den kritik, som Strömberg — i viss anslutning till anmärkningarna vid
den härstädes verkställda granskningen — riktat mot dylika föreskrifter.
Stadgorna äro härutinnan behäftade med uppenbara brister, som snarast
böra undanröjas.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla följande. Sedan lång tid tillbaka
ha länsstyrelserna meddelat fastställelse å vissa av kommunerna antagna
föreskrifter rörande vattenförsörjning och avlopp, här kallade vatten- och
avloppsstadgor, däri för enskilda ägare och brukare införts en straffsanktionerad,
ofta ingripande tvångsreglering. Stadgorna ha fastställts antingen
såsom lokala ordningsföreskrifter jämlikt 1868 års ordningsstadga för rikets
städer eller såsom särskilda hälsovårdsordningar enligt hälsovårdsstadgans
bestämmelser därom. Såvitt avser andra föreskrifter än dem som gälla
brukandet av allmän vatten- och avloppsanläggning — varom stadgas i

1955 års lag om sådana anläggningar — kan numera, efter tillkomsten av

1956 års allmänna ordningsstadga, dylika föreskrifter endast grundas på
hälsovårdsstadgan.

De ifrågavarande stadgorna ha redan vid deras utfärdande företett anmärkningsvärda
brister. Sålunda synas vissa föreskrifter vara av beskaffenhet
att överhuvudtaget lagligen icke kunna fastställas. Vidare innehålla
stadgorna i avsevärd omfattning bestämmelser, beträffande vilka måste
starkt ifrågasättas huruvida de äro påkallade ur strikta sanitära synpunkter
och sålunda äga laga stöd. Det är emellertid att märka, att åtskillig
oklarhet råder rörande innebörden och räckvidden av de grundläggande
bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Regeringsrättens utslag i vissa hithörande
mål ha icke varit ägnade att skingra denna oklarhet utan ha fastmer
ytterligare understrukit behovet av en fastare författningsmässig reglering.
Efter tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
har detta behov ännu mer accentuerats. Sålunda ha i denna lag
dels lämnats materiella föreskrifter i vissa ämnen, varom brukat förordnas
i vatten- och avloppsstadgorna, dels lämnats bemyndigande för länsstyrelserna
att, vid sidan av vanliga hälsovårdsordningar, fastställa lokala föreskrifter
i ett av dessa ämnen. Det nu anförda ger vid handen, att ifrågavarande
rättsområde — såsom även understrukits i det av docenten Strömberg
på min begäran avgivna yttrandet — är i behov av en grundlig översyn,
som synes böra taga sikte på ett samlat övervägande av lagligheten
och behövligheten av sådana föreskrifter, som nu pläga intagas i vattenoch
avloppsstadgorna. Spörsmålet har sin givna anknytning till den prov -

350

ning, som hos Eders Kungl. Maj:t för närvarande pågår av föreliggande
förslag till revision av hälsovårdslagstiftningen.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

55. Framställning angående brist i 24 § lagen den 4 juni 1954 om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Den 28 november 1957 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik till Konungen en så lydande framställning:

Vid prövningen av ett härstädes upptaget ärende rörande intagning av
ett barn i särskola har jag uppmärksammat, att gällande föreskrifter om
polismyndighets skyldighet att lämna handräckning för intagning av barn
i sådan skola erhållit en avfattning, som — efter vad i det följande skall
påvisas — synes otillfredsställande i visst hänseende.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna åligger det landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting,
att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet respektive
staden erhålla undervisning och vård. För sådant ändamål skola finnas
bland annat särskolor och vårdanstalter. Barn, som är i behov av undervisning
eller vård enligt lagen, skall efter vad i 12 och 14 §§ stadgas efter
anmälan inskrivas vid särskola eller vårdanstalt. Finnes barnets psykiska
utveckling böra ytterligare prövas, skall dock enligt 15 § första stycket,
innan beslut meddelas om inskrivning, barnet intagas i särskola för observation.
Observation i särskola kan även ifrågakomma i vissa andra fall,
vilka dock här sakna intresse. Sedan inskrivningsbeslut meddelats, gäller i
fråga om intagning i särskola eller vårdanstalt reglerna i 17 och 19 §§.
Klagan över beslut om inskrivning eller intagning må enligt 23 § föras hos
vederbörande huvudtillsynsmyndighet. Sådan klagan är ej inskränkt till
viss tid.

I 24 § stadgas härefter såvitt nu är i fråga: Efterkommes icke beslut om
intagning i särskola, är polismyndighet skyldig att på begäran av angivna
myndigheter lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet.
Handräckning må dock ej lämnas, med mindre tjugu dagar förflutit från
det beslutet om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt delgivits den
som avses med beslutet eller, därest han är underårig, hans vårdnadshavare
eller, om han är förklarad omyndig, hans förmyndare samt det
visas, att beslutet icke inom nämnda tid överklagats. Dock må den myndighet,
hos vilken klagan skall föras, i ärende, som dragits under dess

351

prövning, förordna, att beslutet skall verkställas i avbidan på ärendets
slutliga avgörande.

Föreskriften om en respittid av tjugu dagar sammanhänger med att
klagan i ärenden av förevarande slag, såsom nyss påpekats, icke är inskränkt
till viss tid. Att respittiden räknas från delgivningen av inskrivningsbeslutet
och icke från intagningsbeslutets delfående beror — såsom
framgår av förarbetena till lagen (se prop. nr 26/1954 s. 145; jfr ock s.
143) — på att inskrivningsbeslutet i regel till tiden sammanfaller med eller
föregår intagningsbeslutet och att det i senare fall ansetts onödigt med en
respittid från intagningsbeslutet.

Avsikten torde ha varit att i anmälningsärenden även ett beslut om intagning
för observation skall kunna handräckningsvis verkställas. Varken
lagtexten eller förarbetena lämna nämligen stöd för antagande, att intagning
för observation i dessa fall skall kunna ifrågakomma endast om medgivande
till åtgärden lämnats av den efterblivne, vårdnadshavaren eller
förmyndaren (jfr däremot 15 § andra stycket). En sådan ordning skulle
också vara föga rimlig. I och för sig passa också ordalagen i 24 § in på
beslut om intagning för observation. Emellertid synes man vid lagtextens
utformning ha förbisett, att intagning för observation icke föregås av eller
till tiden sammanfaller med något inskrivningsbeslut. Eftersom respittiden
skall räknas från delgivningen av inskrivningsbeslutet, saknas i dessa fall
utgångspunkt för tidens beräkning. Följaktligen kan — åtminstone om
klagan ej förts över beslutet — 24 § icke åberopas för bringande av intagningsbeslut
till verkställighet i dessa fall.

Då det anförda torde giva vid handen att en brist föreligger i lagen, får
jag med stöd av den befogenhet den för riksdagens ombudsmän fastställda
instruktionen lämnar mig härmed i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t
framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t
må finna framställningen föranleda.

56. Framställning angående ändring av 2 § lagen den 24 maj
1929 om tillsyn över stiftelser

Den 3 december 1957 skrev jag till Konungen följande:

I 1 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser stadgas att, om
någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande
tjäna ett bestämt ändamål, den sålunda grundade stiftelsen skall anmälas
hos länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall
utövas.

Från sådan anmälningsplikt äro vissa i 2 § uppräknade kategorier stiftelser
undantagna, bland andra — varom förmäles i 2 § 7) — stiftelse,
vars förmögenhet ej överstiger 5 000 kronor.

352

Anmäld stiftelse skall enligt 8 § i princip stå under länsstyrelsens tillsyn,
där länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål.
Rörande de under tillsyn stående stiftelserna skola vissa i 9—18 §§ angivna
bestämmelser lända till efterrättelse, därvid bland annat gäller, att
stiftelsestyrelsen årligen skall till länsstyrelsen insända dels berättelse huru
stiftelsens ändamål blivit under året främjat, dels ock sammandrag av
förda räkenskaper. Länsstyrelsen har att med ledning av dessa handlingar
granska stiftelsens förvaltning, vid vilken granskning huvudsakligen bör
tillses, att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro bestämda,
och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad; länsstyrelsen
äger i förekommande fall infordra ytterligare handlingar eller upplysningar
rörande stiftelsens förvaltning samt hos stiftelsen förrätta granskning av
därstädes befintliga räkenskaper m. m.

Vid mina inspektioner av länsstyrelser har jag, i samband med granskning
av länsstyrelsernas sätt att utöva dem åliggande tillsyn över stiftelser,
ej sällan iakttagit att vederbörliga redovisningshandlingar icke avgivits
av stiftelsestyrelser eller att däri intagna uppgifter varit alltför knapphändiga
för att möjliggöra föreskriven kontroll. I vissa fall ha icke heller
från länsstyrelsernas sida vidtagits åtgärder för infordrande av fullständiga
uppgifter. Som förklaring har framhållits, att vissa stiftelsestyrelser syntes
ha svårt att inse nödvändigheten av att avgiva mera utförliga redovisningar,
och att man inom länsstyrelserna, på grund av rådande arbetsbelastning,
icke alltid medhunne att infordra kompletterande material.
Därvid har bland annat påpekats, att antalet stiftelseärenden väsentligt
ökat och därmed även länsstyrelsernas svårigheter att ägna dessa ärenden
den uppmärksamhet, som lagen föreskreve (rörande den närmare innebörden
av och sättet för länsstyrelsernas tillsyn över stiftelser må hänvisas
till JO:s ämbetsberättelse år 1950 s. 152 o.f.).

Med hänsyn till vad sålunda förekommit ifrågasatte jag vid en av mig
i november 1956 företagen inspektion av länsstyrelsen i Malmöhus län
— därvid konstaterades att ett icke oväsentligt antal hos länsstyrelsen
registrerade stiftelser ägde tillgångar å belopp mellan 5 000 och 10 000
kronor — om icke en höjning av den i 2 § 7) angivna värdegränsen å
5 000 kronor, vilken härrörde från ett år 1898 utarbetat förslag, lämpligen
kunde med hänsyn till inträdd penningvärdeförsämring höjas till förslagsvis
10 000 kronor.

Sedan länsstyrelsen i Malmöhus län i infordrat yttrande förklarat sig
tillstyrka den av mig ifrågasatta lagändringen, inhämtade jag yttrande i
saken jämväl från ÖÄ samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Västerbottens län. Samtliga dessa myndigheter
tillstyrkte en höjning av värdegränsen till lägst det av mig ifrågasatta
beloppet, 10 000 kronor; i ett par yttranden ifrågasattes en höjning

353

till 15 000 kronor. Beträffande antalet stiftelser framgick av yttrandena,
att hos envar av sistnämnda länsstyrelser — ÖÄ redovisade härutinnan
betydligt högre siffror — funnos registrerade i genomsnitt omkring 140
stiftelser, vilkas förmögenhet icke uppgick till 15 000 kronor, därav ett
80-tal stiftelser med förmögenhet understigande 10 000 kronor.

I sitt yttrande anförde ÖÄ bland annat följande:

”Flertalet av de till ÖÄ anmälda små stiftelserna utgöres av fonder
förvaltade av kyrkoråd eller kommunala nämnder. Av kyrkoråd förvaltade
stiftelsers förmögenheter äro i åtskilliga fall med tillämpning av 13 §
stiftelselagen av vederbörande kyrkoråd sammanförda till en gemensam
förmögenhetsmassa, uti vilken stiftelserna ha andel i förhållande till respektive
stiftelses bokförda förmögenhet. Granskning av på sådant sätt anordnad
stiftelseförvaltning är ännu mera tidskrävande än granskning av självständigt
förvaltade stiftelsers förvaltning. Med avseende å samfälld stiftelseförvaltning
skulle alltså en höjning av värdegränsen ännu mer än i
fråga om annan stiftelseförvaltning få en ur arbetssynpunkt gynnsam
verkan.”

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län berörde i sitt yttrande en
skatterättslig aspekt på frågan om en höjning av värdegränsen, därutinnan
länsstyrelsen anförde följande:

”Vid bedömande av denna fråga torde man emellertid icke kunna bortse
från den betydelse, som tillsynen över stiftelser numera erhållit genom de
ändringar i kommunalskattelagen, som år 1955 vidtagits med avseende
å pensions- och andra personalstiftelser och som innebära, att såsom
förutsättning för frihet från beskattning för sådan stiftelse bl. a. kriives,
att den står under tillsyn. Samma förutsättning gäller för rätt till avdrag
för avsättning till stiftelse av detta slag. Ehuru värdegränsen i tillsynslagen
främst har avseende å anmälningsplikten, torde den i praxis tolkas
så att beslut om tillsyn överhuvud taget icke meddelas, därest stiftelsens
förmögenhet icke överstiger 5 000 kronor. En höjning av värdegränsen
kan därför tänkas medföra skärpning av beskattningsreglerna. Till förhindrande
av sådana konsekvenser synas emellertid bestämmelserna, som syfta
till en höjning av värdegränsen, lämpligen kunna utformas så, att tillsynsmyndigheten
på framställning av stiftelse, som har särskilda skäl därför
att förebära, gives möjlighet att ställa stiftelsen under tillsyn, ehuru förmögenheten
understiger 10 000 kronor.”

Rörande de överväganden, som föranlett införandet av den i 2 § 7)
stiftelselagen upptagna värdegränsen å 5 000 kronor må anföras följande.

Sedan förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma betryggande bestämmelser
angående vården av och tillsynen över stiftelser vid ett flertal tillfällen
under 1800-talet väckts, utarbetades år 1898 ett förslag till lag i
ämnet. Enligt detta förslag skulle tillsynen ej sträcka sig till stiftelser,
vilkas tillgångar i värde ej uppginge till 5 000 kronor. Förslaget i denna
del möttes emellertid av motstånd från åtskilliga remissinstanser. I an -

354

ledning liärav uteslöts nämnda bestämmelse i det förslag, varöver högsta
domstolens utlåtande inhämtades.

Sedan högsta domstolen avstyrkt förslaget, tillsattes år 1901 en kommitté
med uppdrag att utarbeta bestämmelser om, bland annat, vården
och förvaltningen av s. k. fromma stiftelser. Kommittén framlade år 1903
ett betänkande, innehållande bland annat förslag till lag om offentligen
erkända stiftelser. Rörande spörsmålet huruvida smärre stiftelser borde
undantagas från tillsyn anförde kommittén (jfr prop. nr 83/1929 s. 54 o. f.),
att ingen stiftelse borde undantagas från tillsyn på grund av obetydligheten
av dess tillgångar. Jämväl små stiftelser — framhöll kommittén — kunde
bidraga till främjandet av allmännyttiga ändamål, och deras bestånd vore
då av allmänt intresse. Hänsyn till stiftarna krävde ock, att det allmänna
visade sig uppskatta stiftelserna och ägna dem omvårdnad, även om stiftelsemedlen
icke uppginge till ansenligare belopp. Personer, vilka icke kunde
förfoga över några större tillgångar, kunde enligt kommittén eljest lätt
bli avskräckta från att upprätta stiftelser. Måhända skulle även hos allmänheten
kunna utbilda sig den uppfattningen, att i avseende å dylika
mindre stiftelser, som icke vore föremål för tillsyn, samma skyldighet som
eljest icke förefunnes att bevara stiftelsemedlen och använda dem enligt
stiftarnas föreskrifter. Just de små stiftelserna, anförde kommittén, torde
under alla förhållanden på grund av sin obetydlighet och den mången gång
obemärkta ställningen hos de personer, som hade dem om händer, lättast
vara utsatta för att falla i glömska eller eljest försvinna, och kontroll å
dem vore därför särskilt behövlig. Ehuru tillsynen sålunda icke kunde
undvaras, syntes den emellertid, då det gällde stiftelser, vilkas inkomster
icke uppginge till viss summa, enligt kommitténs förslag 100 kronor om
året, utan våda kunna, till lättnad i arbetet för såväl statsmyndigheterna
som stiftelsernas styrelser, göras lindrigare än den kontroll, som utövades
å de större stiftelserna. I överensstämmelse härmed upptog kommittén i
sitt förslag särskilda bestämmelser rörande kontrollen av vissa smärre
stiftelser.

Frågan om stiftelselagstiftning kom därefter att vila i åtskilliga år. På
framställning av 1913 års riksdag tillkallades år 1915 en sakkunnig att
inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om
lagstiftning rörande stiftelser. Den sakkunnige framlade år 1922 förslagtill
lag om offentligen erkända stiftelser. I detta förslag upptogs en bestämmelse
av innebörd att, om stiftelses årsinkomst ej uppginge till 100
kronor, granskning av stiftelsens verksamhet skulle äga rum endast då
särskilda förhållanden därtill föranledde. Inom justitiedepartementet utarbetades
därefter ett nytt förslag till lag i ämnet, därvid motsvarande
bestämmelse bibehölls, dock med den ändringen att inkomstbeloppet bestämdes
till 300 kronor. Över detta förslag inhämtades år 1928 lagrådets
yttrande.

355

I anledning av vad i detta yttrande anmärkts mot förslaget undergick
detta omarbetning inom justitiedepartementet, därvid intogs en med stadgandet
i 2 § 7) överensstämmande föreskrift om undantag från anmälningsskyldighet.
I den proposition, varigenom detta omarbetade förslag
förelädes 1929 års riksdag, anförde departementschefen till motivering
härav följande (prop. nr 83/1929 s. 105): Frågan huruvida smärre stiftelser
borde undantagas från tillsyn hade varit föremål för olika meningar.
I det år 1898 utarbetade förslaget hade från tillsyn undantagits stiftelse,
vars tillgångar i värde ej uppginge till 5 000 kronor. Denna bestämmelse
uteslöts emellertid i det därefter till högsta domstolen remitterade förslaget.
Även 1903 års kommitté intog den ståndpunkten att ingen stiftelse borde
undantagas från tillsyn på grund av obetydligheten av dess tillgångar.
De av kommittén anförda skälen vore visserligen beaktansvärda. En kontroll
över det mycket stora antalet jämförelsevis obetydliga stiftelser skulle
emellertid åsamka myndigheter och enskilda alltför mycket av arbete och
kostnader utan motsvarande gagn. Med hänsyn härtill och då det vore av
största vikt att kontrollen ej onödigtvis fördyrades, borde återgång ske
till den i 1898 års förslag ursprungligen intagna ståndpunkten.

Förslaget antogs av 1929 års riksdag, varefter nu gällande lag om tillsyn
över stiftelser utfärdades.

Av förarbetena till lagstiftningen på området framgår således, att den
i 2 § 7) stiftelselagen angivna värdegränsen å 5 000 kronor tillkommit efter
en avvägning mellan å ena sidan intresset av att stiftelser med allmännyttigt
ändamål stå under det allmännas inseende och å andra sidan de
praktiska olägenheter, som en oinskränkt sådan tillsyn skulle medföra för
enskilda och myndigheter, ej minst ur kostnadssynpunkt. Den betydande
penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan år 1929, har medfört att den
då fastställda värdegränsen fått en helt annan innebörd i förevarande hänseende.
Det synes mig redan med hänsyn härtill förtjänt att övervägas,
huruvida icke berörda gräns bör avsevärt höjas. Det avgörande härvidlag
är emellertid, huru vägande de rent praktiska skäl äro, som med hänsyn
i iil nu föreliggande förhållanden kunna anses tala för en sådan höjning.
Ilärutinnan får jag hänvisa till vad jag förut framhållit rörande de allmänna
iakttagelser, som jag i saken gjort vid mina inspektioner, och till
vad de av mig hörda myndigheterna uttalat. Jag har för min del kommit
till den uppfattningen att det är av omständigheterna påkallat, att lättnad
vinnes i den börda, som tillsynen över stiftelser enligt den år 1929 genomförda,
alltjämt gällande gränsdragningen innebär för såväl myndigheterna
som åtskilliga smärre stiftelser. Fn sådan lättnad, hållen inom rimliga gränser,
synes mig ur allmän synpunkt framstå såsom desto mera befogad som
därigenom skulle vinnas, att länsstyrelserna kunde utöva en effektivare
tillsyn över de större stiftelserna än vad som nu, med hänsyn till det stora

23 •

356

antalet tillsynsobjekt och det med tillsynen förenade tidskrävande arbetet,
torde vara möjligt.

En höjning av den i 2 § 7) stiftelselagen angivna värdegränsen bör därför
enligt min mening övervägas. Huru högt gränsen bör sättas, därom
kunna givetvis olika meningar råda. Ingen av de hörda myndigheterna
har dock ansett, att gränsen bör vara lägre än det av mig förslagsvis ifrågasatta
beloppet, 10 000 kronor.

Vid en ändring av berörda lagrum i angiven riktning synes böra beaktas
vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit om den inverkan
på beskattningsreglerna i vissa hänseenden, som en sådan ändring kunde
medföra. Jag får härutinnan hänvisa till vad länsstyrelsen i denna fråga
anfört.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av
handlingarna i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

E. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner

Liksom hos domstolarna förekomma givetvis även hos förvaltningsmyndigheterna,
under trycket av en ofta stor arbetsbörda, förbiseenden och
oriktigheter av mer eller mindre formell natur. Verksamheten hos de administrativa
organen giva emellertid ur JO:s synpunkter — med hänsyn till
avsaknaden av en fastare, allmän reglering av själva proceduren och jämväl
till författningarnas ej sällan, av ämnets natur beroende, vagt avfattade
materiella föreskrifter — ett större utrymme för att på detta område
till diskussion upptaga spörsmål av mera principiell räckvidd. En sådan
fråga, som jag vid inspektionerna upptagit, berör t. ex. det förhållandet att
myndigheternas beslut, även om de gå den enskilde emot, i stor utsträckning
icke i någon mån angiva de skäl, varå besluten grundats. Rörande
detta spörsmål har jag för avsikt att avlåta framställning till Kungl. Maj:t.

Bortsett från dylika och andra frågor av större vikt, vilka torde böra
redovisas på annan plats i berättelserna, kunna i övrigt vid inspektionsverksamheten
gjorda iakttagelser i en del fall förtjäna att omnämnas,
framförallt för att fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet på
spörsmålen. I det följande kommer jag därför att redogöra för några
smärre spörsmål, som avhandlats vid inspektioner. Det får härvid, liksom
framdeles, blott bli fråga om ett axplock från olika delar av det omfattande
förvaltningsområdet.

337

57. Omhändertagande för skyddsuppfostran

Rörande utredningen i ärende angående omhändertagande av barn för
skyddsuppfostran iakttogs hos en länsstyrelse, att den ordningen i flera
fall förekommit att — sedan barnavårdsnämndens beslut om skyddsuppfostran
underställts länsstyrelsens prövning — föräldrahemmet först besöktes
av socialvårdskonsulenten, därefter höll länsstyrelsen förhör i hemmet
och slutligen besöktes hemmet av barna vårdsassistenten.

I anledning härav framhöll jag vid inspektionen följande: Det vore
givetvis synnerligen angeläget, att alla relevanta omständigheter i dessa
ömtåliga ärenden bleve noggrant utredda. Det syntes emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida det i allmänhet vore ändamålsenligt och lämpligt
att — efter den utredning av förhållandena i hemmet som redan torde ha
företagits av barnavårdsnämnden — ytterligare utredning genom hembesök
skedde i icke mindre än tre olika omgångar, av olika tjänstemän.
Det syntes vara önskvärt och möjligt med en viss koncentrering av sådant
utredningsförfarande. Under alla omständigheter syntes länsstyrelsens förhör
normalt böra utgöra det sista skedet i utredningen.

I infordrat yttrande förklarade länsstyrelsen — under förmälan att den
av mig berörda handläggningsordningen icke vore den regelmässigt förekommande
— att den helt delade den principiella uppfattning, varåt jag
givit uttryck. Av vad länsstyrelsen anförde framgick vidare, att yttrande
från socialvårdskonsulenten undantagslöst inhämtades i nu avsedda ärenden,
under det att barna vårdsassistenten mera sällan hördes.

Rörande frågan i vilken utsträckning socialvårdskonsulent och barnavårdsassistent
pläga anlitas för utredning i angivna ärenden inhämtade
jag vid senare företagna inspektioner av två andra länsstyrelser, att den
ena av dessa brukade höra barnavårdsassistenten i ärenden rörande barn
under 15 år och flickor samt socialvårdskonsulenten i övriga fall. Hos den
andra länsstyrelsen upplystes, att socialvårdskonsulenten hördes i samtliga
ärenden, under det att yttrande från barnavårdsassistenten inhämtades
mera undantagsvis, i de fall där denna redan tidigare förvärvat kännedom
om barnet och hemmet.

Med anledning av vad sålunda inhämtats avgav socialstyrelsen på
min begäran utlåtande, däri socialstyrelsen anförde följande.

Såväl socialvårdskonsulent som barnavårdsassistent skall enligt 20 §
barnavårdslagen biträda länsstyrelserna vid deras befattning med kommunernas
barnavård. Enligt 2G § 1 mom. 2 st. barnavårdslagen bör länsstyrelsen
i ärende rörande skyddsuppfostran inhämta yttrande av vederbörande
barna vårdskonsulent. Socialvårdskonsulcnts åligganden äro närmare
angivna i instruktionen den 8 maj 1925 för statens socialvårdskonsulenter
med däri senare vidtagna ändringar. Barnavårdsassistents arbetsuppgifter
regleras i huvudsak i Kungl. Maj ri s kungörelse den 19 oktober
1945 med närmare bestämmelser angående barnavårdsassistent vid läns -

358

styrelserna samt i stadgan den 22 juni 1945 om barnavårdsanstalter. Till
barnavårdsassistentens huvuduppgifter hör att närmast under länsstyrelsens
föredragande i barnavårdsärenden handha länsstyrelsens tillsyn över
barnavårdsanstalterna i länet samt att biträda länsstyrelsen i dess tillsyn
över fosterbarnsvården inom länet. Arbetsuppgifternas fördelning i övrigt
mellan socialvårdskonsulent och barnavårdsassistent har ej närmare bestämts
i nämnda författningar. Fördelningen av arbetsuppgifterna de båda
tjänstemännen emellan har i praxis delvis gjorts på något olika sätt i olika
län. I ett flertal län förekommer t. ex., att socialvårdskonsulent och barnavårdsassistent
samtidigt biträda länsstyrelsen vid prövning av t. ex. skyddsuppfostringsärenden.

Socialstyrelsen bär i olika sammanhang hävdat, att barnavårdsassistentens
här ovan angivna huvuduppgifter är så krävande, att dessa i regel ej
torde kunna handläggas på ett tillfredsställande sätt, därest assistenten i
alltför stor utsträckning ålägges arbetsuppgifter inom barnavården i övrigt.
I anslutning härtill har styrelsen framhållit, att länsstyrelserna vid sin
befattning med skyddsuppfostringsärenden i regel bör biträdas av socialvårdskonsulenterna
och ej av barnavårdsassistenterna. Konsulentdistriktens
omfattning och struktur eller det förhållandet att barnavårdsassistenten
tidigare har tagit befattning med ärendet, kan även motivera en annan
arbetsfördelning.

Styrelsen anser det i varje fall ändamålsenligt, att i regel endast en av
de båda här ifrågavarande tjänstemännen biträder länsstyrelserna vid deras
befattning med ett och samma ärende angående omhändertagande för
skyddsuppfostran. Det måste särskilt anses olämpligt, att såväl socialvårdskonsulent
som barnavårdsassistent genom hembesök var för sig biträder
med utredning i samma ärende.

Slutligen må framhållas, att länsstyrelsens förhör, i synnerhet om detta
förhör hålles i hemmet, enligt socialstyrelsens uppfattning bör ske först
sedan socialvårdskonsulent eller barnavårdsassistent avslutat sin del av
utredningen. Länsstyrelsens förhör bör sålunda regelmässigt vara det sista
skedet i utredningsförfarandet.

I skrivelse till länsstyrelsen framhöll jag, att de allmänna synpunkter på
handläggningsordningen i nu berörda ärenden, som socialstyrelsen sålunda
anlagt, syntes böra vinna beaktande i tillämpningen. Under hänvisning
härtill fann jag mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

I 24 § 2 mom. barnavårdslagen stadgas att, innan barnavårdsnämnden
beslutar omhändertaga någon för skyddsuppfostran, tillfälle skall beredas
hans föräldrar, såvida de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,
därest han fvllt 15 år, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Har beslut om skyddsuppfostran underställts länsstyrelsens prövning, gäller
— enligt 26 § 1 mom. samma lag — om föräldrarnas rätt att yttra sig
i motsvarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat.

Rörande delgivning med föräldrarna av barnavårdsnämnds handlingar
i underställda ärenden av detta slag iakttogs hos en länsstyrelse, att handlingarna
i regel översändes till vederbörande polismyndighet för delgivning,
därvid handlingarna endast syntes hållas tillgängliga hos denna myn -

359

dighet. I ärenden rörande tvångsintagning av alkoholmissbrukare överlämnades
däremot handlingarna i avskrift till vederbörande. Kallelser till
muntliga förhör i ärenden angående skyddsuppfostran ävensom länsstyrelsens
beslut i sådana ärenden brukade även, ehuru ej undantagslöst, delgivas
genom polisen.

Jag anförde härutinnan följande: Det syntes ur rättsskyddssynpunkt
mindre tillfredsställande, att föräldrar i ärenden rörande skyddsuppfostran
skulle nödgas inställa sig hos polisen för att där taga del av de i
ärendet upprättade, ej sällan ganska vidlyftiga handlingarna. Såsom av
länsstyrelsen praktiserades i alkoholistärenden syntes handlingarna lämpligen
kunna i avskrift överlämnas till vederbörande, något som för övrigt
— åtminstone i regel — torde kunna ske med posten. Därigenom erhölle
föräldrarna bättre möjlighet och rådrum att, eventuellt med biträde av
någon person för vilken de hyste förtroende, sätta sig in i vad som egentligen
förekommit i saken, och kunde därmed även få bättre förståelse
för de bevekelsegrunder, som låge bakom det beslutade ingripandet mot
deras barn. Beträffande delgivning av kallelser och beslut i ärenden rörande
skyddsuppfostran kunde ifrågasättas, huruvida icke som allmän
regel delgivning genom posten och icke genom polisen borde komma till
användning. Angelägenheten av att polisen icke i onödan betungades med
delgivningsbestyr hade understrukits i kung], cirkuläret den 5 november 1943
om postverkets anlitande för delgivning av myndighets beslut m. m., och
därtill koname att polisdelgivning, vare sig parten uppsöktes av någon
polisman eller erhölle kallelse att infinna sig å polisstationen, i allmänhet
torde av den enskilde uppfattas som besvärande och obehaglig.

I avgivet yttrande förklarade länsstyrelsen, att den själv tidigare övervägt
att tillämpa systemet med postdelgivning i dessa ärenden men tvekat
att övergå därtill med hänsyn till vissa närmare angivna omständigheter.
Länsstyrelsen hade emellertid nu för avsikt att i fortsättningen, i större
utsträckning än dittills, pröva denna delgivningsform.

Hos en annan länsstyrelse skedde kommuniceringen av handlingarna
med användande av ett resolutionsformulär, enligt vilket polismyndigheten
”anmodas infordra och jämte remisshandlingarna hit insända i inneliggande
handlingar omförmälda N.N:s förklaring i ärendet, vilken förklaring
skall avgivas inom åtta dagar från delfåendet vid äventyr, att
ärendet ändock avgöres”. I åtskilliga fall hade någon förklaring från föräldrarna
icke avgivits.

Med anledning härav anförde jag följande: Enligt 20 § barnavårdslagen
gällde om föräldrarnas rätt att yttra sig i underställningsärende vad
i 24 § 2 mom. för motsvarande fall vore stadgat. Av sistnämnda lagrum
framginge, att tillfälle skulle beredas föräldrarna att muntligen eller skriftligen
yttra sig i’ärendet. Den av länsstyrelsen använda kommunikations -

360

resolutionen avsåge emellertid endast skriftligt yttrande. Många av de
personer det liiir gällde måste antagas ha svårigheter att skriftligen utveckla
sina synpunkter i saken, något som även syntes avspeglas däri,
att förklaringar ofta icke avgåves. Visserligen kunde föräldrarna vid delgivningen
framhålla, att de önskade få muntligen framställa sina erinringar,
eller ock kunde de själva uppsöka länsstyrelsen. Det vore emellertid
osäkert om denna möjlighet alltid stode klar för dem. Under alla omständigheter
vore angeläget, att varje anledning till missförstånd härutinnan
undanröjdes och att således, i enlighet med lagens föreskrifter, föräldrarna
i samtliga fall erhölle tydlig underrättelse om att de hade möjlighet
att även muntligen angiva vad de aktade nödigt.

I därefter avgivet yttrande förklarade sig länsstyrelsen ha ändrat formulärets
avfattning i enlighet med mitt påpekande.

Ett av en barnavårdsnämnd fattat beslut att för skyddsuppfostran omhändertaga
en femtonårig yngling hade, då föräldrarna motsatt sig omhändertagande,
underställts vederbörande länsstyrelse. Ynglingen hade
bland annat olovligen tagit och brukat andra tillhöriga mopeder, och
vidare hade han mot vederlag inlåtit sig med homosexuell person. Länsstyrelsen
höll förhör i ärendet, därvid ynglingen, som enligt faderns uppgifter
på allt sätt förhållit sig väl under sista tiden, förklarat att han insåge,
att han tidigare burit sig dumt åt, och att han nu beslutat bli en
bättre människa. Han hade framhållit — tydligen på frågor — att om
länsstyrelsen fastställde barnavårdsnämndens beslut men nämnden beviljade
anstånd med verkställigheten, han komme att i fortsättningen sköta
sig på bästa sätt, samt att han förstode att nämnden i annat fall icke
skulle dröja med att verkställa beslutet.

Länsstyrelsen prövade skäligt fastställa barnavårdsnämndens beslut.
Enligt en å akten gjord blyertsanteckning hade upplysts, att nämnden
hade för avsikt att lämna anstånd med verkställigheten.

Vad sålunda förekommit föranledde mig framhålla följande: Beslut om
skyddsuppfostran finge icke användas som påtryckningsmedel utan skulle
verkställas i den ordning, varom i 4 kap. barnavårdslagen stadgades (jfr
RÅ 1926 ref. 18 och 1951 ref. 28). Därest länsstyrelsen haft den uppfattningen
—- för vilken fog även syntes ha förefunnits — att ynglingen tillsvidare
icke borde omhändertagas utan kunde få kvarstanna i hemmet,
hade det varit oriktigt att fastställa beslutet om skyddsuppfostran, även
om vid tidpunkten för detta beslut skäl därför förelegat. I stället hade
kunnat föreskrivas, att barnavårdsnämnden skulle vidtaga i 23 § angivna
åtgärder.

I avgivet yttrande förklarade länsstyrelsen att fastställelsebeslutet torde
ha tillkommit av förbiseende, sammanhängande med att föredragningen
ombesörjts av annan än den ordinarie föredraganden i barnavårdsärenden.

361

Jag lät, med hänsyn till omständigheterna, bero vid den avgivna förklaringen.

Sedan en barnavårdsnämnd godkänt ett av nämndens ordförande tidigare
meddelat beslut att med stöd av 22 § b) och c) barnavårdslagen för
skyddsuppfostran omhändertaga en trettonårig pojke samt beslutet underställts
vederbörande länsstyrelses prövning, hade länsstyrelsen utlåtit
sig: ”Länsstyrelsen har tagit handlingarna i övervägande; och enär barnavårdsnämndens
ifrågavarande beslut får anses lagligen grundat, prövar
länsstyrelsen skäligt fastställa detsamma.”

Jag påpekade, att 22 § b) barnavårdslagen avsåge barn, som vore i
fara att bli vanartat, under det att 22 § c) avsåge vanartat barn, samt
anmärkte att båda dessa moment följaktligen icke samtidigt kunnat tilllämpas
i ärendet (jfr K 1954 s. 68). Jag erinrade därvid, att olika regler
gällde rörande behandlingen av barn, som vore att hänföra under det ena
eller det andra momentet.

58. Tvångsintagning av alkoholmissbrukare

Vid granskning hos en länsstyrelse av ett par ärenden rörande tvångsintagning
av alkoholmissbrukare, däri länsstyrelsen hållit förhör enligt 27 §
nykterhetsvårdslagen, iakttogs att förhören hållits av förste länsassessorn
med en landskanslist som protokollförare, under det att besluten — som
givits elva dagar efter förhören — fattats av landssekreteraren med förste
länsassessorn som föredragande.

Granskningen av ärendena gav mig anledning framhålla följande: I de
fall, då länsstyrelsen funne skäl föreligga att anordna förhör inför länsstyrelsen
i alkoholistärende, syntes i princip den ordningen böra iakttagas,
att länsstyrelsens sammansättning vore densamma vid förhöret som vid
ärendets slutliga prövning. Det borde vidare iakttagas, att beslut i saken,
därest anstånd icke oundgängligen vore erforderligt, meddelades i omedelbar
anslutning till förhöret. I de ifrågavarande ärendena hade visserligen
besluten fattats på föredragning av den som hållit förhören. Den beslutande
tjänstemannen hade emellertid icke kunnat grunda sitt ställningstagande
på egna iakttagelser av vad vid förhören förekommit utan varit
hänvisad till vad i protokollen därom upptagits och vad föredraganden
eventuellt haft att ytterligare upplysa. Det vore vidare att märka, att
besluten meddelats först elva dagar efter förhören, oaktat någon kompletterande
utredning icke syntes ha skett eller sådan tidsutdräkt eljest icke
syntes ha varit motiverad med hänsyn till ärendenas beskaffenhet.

I infordrat yttrande förklarade sig länsstyrelsen beredd att i möjligaste
man följa principen att länsstyrelsens sammansättning icke ändrades un -

362

der ärendenas handläggning. Under framhållande att det i efterhand icke
kunnat utredas, vilka omständigheter som föranlett den förhållandevis
långa tidsutdräkten mellan förhör och beslut i de angivna ärendena, förklarade
sig länsstyrelsen ense med mig om vikten av att beslut såvitt
möjligt meddelades i omedelbar anslutning till förhör. Jag lät med hänsyn
härtill bero vid vad i saken förevarit.

Konceptbesluten i ärenden angående tvångsintagning hade hos samma
länsstyrelse sedan länge genomgående försetts med anteckningen: ”Obehöriga
må ej taga del härav.”

Under hänvisning till 14 § tredje stycket sekretesslagen anmärkte jag,
att av länsstyrelse meddelat beslut i sådant ärende — till skillnad från
beslut av nykterhetsnämnd — icke syntes kunna vara underkastat sekretessbestämmelserna
(jfr Klackenbergs och Hjerns kommentar till nykterhets
vårdslagen s. 173).

Länsstyrelsen vidgick, att anteckningen icke hade stöd i sekretesslagen,
samt förklarade — under framhållande att anteckningen i praktiken icke
syntes ha medfört inskränkning i offentlighetsprincipen — att sådan anteckning
icke vidare skulle göras. Jag lät därvid bero.

Rörande polismyndighets befogenhet att — i avbidan på länsstyrelsens
beslut om tvångsintagning — tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare
stadgas i 21 § nykterhets vårdslagen. Vid en inspektion gjorda iakttagelser
angående tillämpningen av detta lagrum föranledde anställande av åtal
mot vederbörande tjänsteman. Redogörelse för ärendet är intagen i ämbetsberättelsen
s. 182 o.f., i anslutning vartill finnas redovisade vissa av mig
i sammanhanget gjorda uttalanden rörande ordningen för polismyndighets
prövning av dylika frågor.

59. Utvisning av utlänning

Enligt § 35 utlänningslagen äger den myndighet, som handlägger ärende
rörande utvisning (som regel länsstyrelse), förordna att utlänningen skall
tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Kan det skäligen befaras att
utlänningen avviker, må sådan åtgärd vidtagas av polismyndighet; anmälan
om åtgärden skall skyndsamt göras hos den myndighet, som handlägger
ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva
om åtgärden skall bestå.

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs, att ett stort antal utvisningsärenden
förekom, till helt övervägande del på grund av anmälan från
poliskammaren i en större stad inom länet. Denna poliskammare hade som
regel beslutat, att utlänningarna skulle tagas i förvar i avbidan på länsstyrelsens
beslut. I de polisrapporter, varigenom ärendena bragtes under

363

länsstyrelsens prövning, brukade som skäl allenast antecknas, att utvisning
kunde ifrågasättas på någon viss, i lagen angiven grund. I ett fall,
som vid inspektionen blev föremål för närmare granskning (avseende framställning
om utvisning på grund av tredska att fullgöra underhållsskyldighet
mot enskild person), hade utlänningen — en dansk medborgare —
efter hållet polisförhör fått lämna polisstationen men ställts under uppsikt
enligt 35 § utlänningslagen med daglig anmälningsskyldighet. Påföljande
dag hade emellertid utlänningen, sedan viss upplysning om honom
inhämtats från hans förutvarande arbetsgivare, tagits i förvar. Vid ett
tre dagar senare inför länsstyrelsen hållet förhör i utvisningsärendet hade
länsstyrelsen förordnat, att utlänningen icke vidare skulle hållas i förvar;
han skulle i stället stå under uppsikt av polismyndigheten. Vid förhöret lämnade
en kriminalassistent den upplysningen, att en väsentlig anledning till
att utlänningen tagits i förvar hade varit, att denne enligt en till polisen
inkommen anmälan skulle ha gjort sig skyldig till stöld; utredningen därom
hade vid förhörstillfället hunnit avslutas. Två dagar efter förhöret meddelade
länsstyrelsen beslut om utlänningens utvisning ur riket.

Vid inspektionstillfället anförde jag följande: Då fråga uppkomme om
utvisning av utlänning, kunde denne enligt 35 § utlänningslagen tagas i
förvar eller ställas under uppsikt. Beslut därom skulle i de på länsstyrelsens
handläggning ankommande ärendena i princip fattas av länsstyrelsen.
Om det skiiligen kunde befaras, att utlänningen avveke, ägde polismyndigheten
vidtaga sådan åtgärd. Anmälan därom skulle i förekommande
fall skyndsamt göras hos länsstyrelsen, som ålåge att omedelbart pröva
om åtgärden skulle bestå. I det till grund för utlänningslagen liggande
kommittébetänkandet hade uttalats (SOU 1951:42 s. 155 o.f.), att befogenheten
att taga utlänning i förvar borde användas med största varsamhet
samt att förvarstagande icke borde ske, om lindrigare åtgärder
kunde anses tillräckliga. De ifrågavarande tvångsmedlen finge enligt betänkandet
icke tillgripas annat än som ett led i förfarandet för utlänningens
avlägsnande ur riket, varjämte i betänkandet framhållits, att det icke vore
försvarligt att taga en utlänning i förvar uteslutande i syfte att underlätta
utredningen.

Under hänvisning till vad som iakttagits rörande vad polisrapporterna
plägade innehålla om anledningen till beslutat förvarstagande framhöll jag
därefter vid inspektionen, att sådant beslut icke finge grundas allenast
därpå att utvisningsanledning förelåge. Vidare ingick jag närmare på handläggningen
av det förut särskilt omnämnda fallet, därvid jag bland annat
framhöll att det avgörande för poliskammarens ändrade ståndpunktstagande
i fråga om valet av tvångsmedel syntes ha utgjorts av den omständigheten,
att anmälan för brott gjorts mot utlänningen.

T avgivet yttrande bestred den polisintendent, som meddelat beslutet
om utlänningens tagande i förvar, riktigheten av den uppgift, som den

.364

förut omförmälde kriminaiassistenten lämnat rörande anledningen till förvarstagandet.
I denna del föranledde ärendet därför icke annan åtgärd
från min sida än en hänvisning till vad jag vid inspektionen erinrat om
att förvarstagande enligt utlänningslagen icke finge tillgripas annat än
som ett led i förfarandet för utlännings avlägsnande ur riket.

Beträffande frågan huruvida det funnits fog för det ifrågavarande beslutet
om utlännings tagande i förvar — däri jämväl länsstyrelsen yttrat
s''g — gjorde jag vid ärendets slutliga prövning vissa uttalanden. Vad i
saken i denna del förekommit gav mig anledning understryka vad jag vid
inspektionen, under hänvisning till lagmotiven, erinrat därom att befogenheten
att taga utlänning i förvar borde — liksom eljest då fråga vore om
frihetsberövande — användas med största varsamhet samt att förvarstagande
icke borde ske, om lindrigare åtgärder kunde anses tillräckliga.

Rörande den principiella frågan om ordningen för länsstyrelsernas överprövning
av polismyndighets beslut om utlännings tagande i förvar anförde
jag därefter följande.

Det ligger i sakens natur, att de avvägningsspörsmål, varom här är
fråga, stundom kunna vara vanskliga och att man kan ha olika meningar
om tyngden av de skäl, som tala för att utlänningen bör berövas sin frihet
i syfte att därigenom säkerställa utvisningsförfarandet. Kontrollen över att
polismyndigheterna härvid icke överbetona dessa skäl ha lagts hos länsstyrelserna,
som det åligger att omedelbart pröva, huruvida av sådan myndighet
beslutat förvarstagande bör bestå. Det är givetvis av vikt, att
denna kontroll, så långt handlingarna det medgiva, verkligen innefattar
en materiell prövning av de omständigheter, som tala i den ena eller andra
riktningen, och icke begränsas till ett konstaterande av att utvisningsanledning
föreligger och att ett förvarstagande icke uppenbarligen är helt obefogat.
För att prövningen skall kunna ske på avsett sätt synes böra krävas,
att polismyndigheten i allmänhet i sin anmälan till länsstyrelsen, med
redovisning för de omständigheter som tala för förvarsbeslutet, kortfattat
angiver de överväganden, som härutinnan skett hos myndigheten. Det är
vidare enligt min mening ett ofrånkomligt krav, att utlänningen själv får
tillfälle att inför polismyndigheten uttala sig i förvarsfrågan och åberopa
vad han därutinnan aktar nödigt samt att redovisning härav jämväl sker
i de handlingar, som överlämnas till länsstyrelsen. Utan det nu antydda
materialet synes mig länsstyrelsens möjligheter att verkställa en mera ingående
prövning av förvarsbeslutet vara tämligen begränsade. — Uppgifterna
i här angivna hänseenden synas emellertid icke pläga intagas i handlingarna
i de ärenden rörande utlänningars förvarstagande, som poliskammaren
överlämnar till länsstyrelsen och som, enligt vad vid inspektionen
iakttagits, uppgå till betydande antal. I enlighet med vad jag förut framhållit
måste jag anse detta vara en icke oväsentlig brist. Det synes mig
därför påkallat, att länsstyrelsen med poliskammaren upptager berörda

365

fråga och att en sådan ordning genomföres, som bereder länsstyrelsen ökade
möjligheter att tillse, att förvarsinstitutet användes med avsedd varsamhet
och icke tillämpas annat än då så efter noggrann prövning i varje särskilt
fall befinnes oundgängligen påkallat.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att länsstyrelses överprövning
enligt 35 § utlänningslagen givetvis skall i formellt behörig ordningredovisas,
något som ej skedde hos förenämnda länsstyrelse. Efter mitt
påpekande härom förklarade sig länsstyrelsen i fortsättningen ämna i diariet
inskriva besluten, vederbörligen signerade.

60. Återkallelse av körkort

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs följande.

Enligt godkänt strafföreläggande hade en körkortsinnehavare vid ett
tillfälle framfört lätt motorcykel, som ej varit försedd med effektiv ljuddämpare
och ej heller med effektiv fotbroms. Förseelsen hade vederbörande
landsfiskal ansett förskylla 5 dagsböter. Någon annan förseelse syntes icke
ha legat körkortsinnehavaren till last. Föredraganden i körkortsärenden
hos länsstyrelsen hade — utan att polisrapport införskaffats — på grund
av detta strafföreläggande upptagit ärende om ifrågasatt återkallelse av
körkortet samt kommunicerat handlingarna med körkortsinnehavaren och
landsfiskalen. I avgivet yttrande förklarade landsfiskalen, att förseelsen
icke syntes vara av beskaffenhet att ensam motivera åtgärd mot körkortsinnehavaren.
Ärendet hade därefter av länsstyrelsen lagts ad acta. Å akten
hade föredraganden som motivering för att ärendet skulle avskrivas antecknat,
att det kanske för körkortsinnehavarens tillrättaförande kunde
vara tillräckligt att denne fått avgiva förklaring.

Vad sålunda förekommit gav mig anledning uttala följande: Infordrande
av förklaring från körkortsinnehavare borde icke ske annat än i
fall, då det av förseelsens egen beskaffenhet eller av eljest infordrat material
syntes framgå, att vad denne låtit komma sig till last vore av den
svårhetsgrad att återkallelse verkligen kunde ifrågasättas. Angelägenheten
av att kommunicering skedde efter sorgfällig prövning hade särskilt
understrukits i JO:s ämbetsberättelse 1955 s. 304 o. f. I det nu ifrågavarande
fallet hade, med hänsyn till det förelagda låga straffet, kommunicering
uppenbarligen icke bort förekomma med mindre polisrapporten införskaffats
och denna givit vid handen att bristerna i motorcykelns utrustning
varit vida allvarligare än vad det förelagda straffet utvisat. Det vore
betänkligt om den uppfattningen skulle vinna insteg, att infordrande av
förklaring finge användas såsom ett slags medel för vederbörandes tillrättaförande.
Ett dylikt betraktelsesätt ådagalade en fullständig missuppfattning
av kommuniceringens innebörd.

24 - - Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1958 ars riksdaq.

366

61. Medborgarskapslagen

Enligt 10 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap jämförd
med kungörelsen den 22 december 1950 angående tillämpning i förhållande
till Danmark och Norge av nämnda paragraf i lagen förvärvar dansk och
norsk medborgare under vissa förutsättningar, bland annat att vederbörande
sedan tio ar har hemvist här i riket, svenskt medborgarskap genom
att hos länsstyrelsen i det län, där han är kyrkobokförd, skriftligen
anmäla sin önskan därom. I anledning av sådan anmälan skall länsstyrelsen
enligt 11 § sagda lag meddela beslut, huruvida på grund av anmälningen
svenskt medborgarskap förvärvats eller ej. Frågan huruvida sådant
förvärv medför svenskt medborgarskap jämväl för vederbörandes barn
är att bedöma enligt 5 § medborgarskapslagen, däri angivas de närmare
förutsättningar, under vilka barn till nu avsedd utlänning förvärvar svenskt
medborgarskap tillsammans med fadern eller med modern.

Vid flera tillfällen har vid inspektionerna iakttagits, att besluten i sådana
ärenden innehållit dels att anmälaren förvärvat svenskt medborgarskap,
dels ock att ifrågavarande anmälan medfört sådant medborgarskap jämväl
för visst eller vissa barn.

I anledning härav har jag framhållit följande: Länsstyrelsens beslut
kunde jämlikt 11 § medborgarskapslagen avse allenast den av föräldrarna,
som gjort anmälan, men icke barnen. Frågan huruvida de senare förvärvat
svenskt medborgarskap vore att bedöma enligt 5 §. Därest de i sistnämnda
paragraf angivna förutsättningarna förelåge, erhölle barnen automatiskt
svenskt medborgarskap. Någon bindande prövning härav kunde icke företagas
av länsstyrelsen, varför det vore oegentligt att i besluten angiva,
att den gjorda anmälan medfört sådan rättsverkan för barnen. Däremot
hade länsstyrelsen enligt 2 § tillämpningskungörelsen att i underrättelse
till pastor angiva, vilka barn som, såvitt av handlingarna kunde bedömas,
enligt länsstyrelsens mening omfattades av anmälarens förvärv av svenskt
medborgarskap (jfr Wahlbäcks och Nordströms kommentar till medborgarskapslagen
s. 33, 74 och 90).

Vid granskning av nu ifrågavarande ärenden — och jämväl andra som
avsett förvärv av svenskt medborgarskap på grund av anmälan — har
iakttagits, att besluten stundom icke innehållit uppgift om dagen för anmälans
ingivande. Då det är denna dag som är avgörande för medborgarskapsförvärvet
— och icke beslutsdagen — har erinrats att uppgift om
dagen för anmälan bör intagas i besluten.

I ärende rörande anmälan jämlikt 10 § b) medborgarskapslagen skall
enligt förenämnda tillämpningskungörelse länsstyrelsen inhämta utdrag
av straffregistret (sasom förutsättning för förvärv av svenskt medborgar -

367

skap i dessa fall gäller nämligen, att vederbörande under hemvisttiden icke
dömts till frihetsstraff). Detta har någon gång försummats, varför erinran
givits om berörda skyldighet.

62. Väglagen

I en till vederbörande länsstyrelse ingiven ansökan hade en arbetarekommun
anhållit om tillstånd att för föreningsanslag ha två affischtavlor
uppsatta inom visst kortare avstånd från väg; ingen av tavlorna kunde
enligt ansökningen utgöra något trafikhinder. Länsstyrelsen meddelade
sökanden tillstånd att, utan hinder av föreskrifterna i 39 § väglagen, uppsätta
affischtavlorna på angivna platser under vissa villkor. I tillståndsresolutionen
angavs, bland annat, att tavlorna finge nyttjas för kommunala
meddelanden, föreningssammanträden, auktioner och dylikt.

Mot detta beslut anmärkte jag, att för angivna ändamål avsedda anslagstavlor
syntes vara undantagna det i 39 § väglagen stadgade tillståndskravet.

I avgivet yttrande anförde länsstyrelsen att, då tavlorna i någon mån
kunde vara hinderliga för fri sikt, länsstyrelsen behandlat ansökningen
såsom avseende dispens enligt 33 § väglagen; av rent förbiseende hade i
resolutionen kommit att åberopas 39 §.

I ärendet gjorde jag därefter följande uttalande.

I 33 § väglagen stadgas — såvitt nu är i fråga — att utmed väg icke
utan länsstyrelsens tillstånd må på mindre avstånd än 12 meter från
vägbanans mitt förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som
hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten; nämnda avstånd må av länsstyrelsen
ökas till högst 30 meter.

Enligt 39 § samma lag må annonstavla, reklamskylt eller dylikt ej utan
länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än 50
meter från vägbanans mitt. Från detta förbud gäller undantag beträffande,
bland annat, anslagstavla för meddelanden rörande kommunala
angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Bestämmelse om förbud mot upplag och andra anordningar utmed väg
infördes på förslag av 1920 års vägsakkunniga genom en år 1924 vidtagen
ändring i 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
De sakkunniga åberopade som motivering för sitt förslag, att det intill
väg ofta förekomme halmstackar, vedtravar och andra upplag m. m., varigenom
vägens upptorkning eller utsikten över vägbanan hindrades; jämväl
täta plank och häckar kunde vara mycket till hinder. Under departementsbehandlingen
utsträcktes det av de sakkunniga föreslagna förbudet
till att omfatta jämväl annonstavlor, reklamskyltar och dylikt. Bestämmelserna
upptogos i en gemensam paragraf (25 §), däri angavs att för -

368

budet avsåge upplag eller andra anordningar, som hindrade vägens upptorkande
eller fri sikt, ävensom annonstavlor, reklamskyltar och dylikt
(jfr NJA II 1925 s. 28 o.f.).

I 1934 års lag om allmänna vägar särskildes bestämmelserna rörande å
ena sidan upplag m. m. och å andra sidan annonstavlor och dylikt. Bestämmelserna
infördes i olika paragrafer, vilka numera motsvara 33 och 39 §§
i 1943 års väglag (jfr NJA II 1935 s. 97—101 och 105—109). Särskiljandet
av nyssnämnda bestämmelser sammanhängde med en önskan att främst i
trafiksäkerhetens intresse begränsa förekomsten intill de allmänna vägarna
av reklamanordningar.

Det må vidare framhållas, att 1938 års sakkunniga för utredning om
vägväsendets förstatligande i ett år 1941 framlagt, stencilerat betänkande
föreslogo, att de i olika författningar intagna bestämmelserna om uppsättande
av affischer i det fria skulle sammanföras till en särskild lag; väglagens
föreskrifter därom (motsvarande nuvarande 39 §) borde sålunda
enligt de sakkunniga utbrytas ur denna lag. Förslaget, som innefattade
skärpning av gällande bestämmelser, medförde dock ingen lagstiftningsåtgärd.

Under hänvisning till det anförda finner jag för min del uppenbart,
att under begreppet anordning i 33 § icke är avsedd att hänföras annonstavla,
reklamskylt eller dylikt, varom — på ett i princip strängare sätt
— 39 § innehåller reglering. I enlighet härmed har länsstyrelsen enligt min
mening icke ägt att, såsom länsstyrelsen uppgivit, i de nu ifrågavarande
ansökningsärendena ingå på dispensprövning enligt 33 § väglagen.

63. Förordningen om explosiva varor

Genom förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor upphävdes
en tidigare författning i ämnet av år 1928. Bestämmelserna i den nya förordningen,
som trädde i kraft den 1 januari 1950, innefatta i förhållande
till den tidigare lagstiftningen en i flera hänseenden skärpt reglering av
verksamheten med explosiva varor. Bestämmelserna taga sikte icke endast
på riskerna vid den legala hanteringen av sådana varor utan även på
faran av obehörig åtkomst och missbruk av dessa. För att den med bestämmelserna
åsyftade ökade säkerheten skall kunna vinnas har ansetts erforderligt,
att särskild tillsyn anordnas över bestämmelsernas efterlevnad. Det
förutsattes att denna tillsyn skulle bli mera effektiv än vad tidigare var
fallet, då tillsynen skulle åligga åklagarna. Enligt 55 § i den nya förordningen
ankommer sålunda på länsstyrelserna att med biträde av underlydande
polismyndigheter utöva allmän tillsyn i förevarande hänseende,
därvid jämväl sprängämnesinspektionen skall medverka. Huru tillsynen
borde praktiskt organiseras och genomföras dryftades icke närmare under

369

förarbetena till den nya förordningen (SOU 1948: 8, prop. nr 180/1949).
Det förutsattes emellertid, att tillsynen skulle utövas i samband med den
allmänna polisverksamheten och att en lämplig arbetsfördelning mellan
de lokala polismyndigheterna och statspolisen skulle komma till stånd.
Länsstyrelserna skulle tillse att inom länet befintliga tillverknings-, försäljnings-,
förvarings- och förbrukningsställen för explosiva varor ävensom
framförda transporter av dylika varor bleve inspekterade i den utsträckning,
som med hänsyn till förhållandena ansåges erforderligt. Det
uttalades även, att tillbörlig respekt för förordningens bestämmelser under
normala förhållanden torde kunna åstadkommas genom systematiska stickprovsundersökningar,
i likhet med de s.k. flygande besiktningarna av mot
orf or donst raf iken.

Vid inspektionsverksamheten har jag med vissa länsstyrelser upptagit
berörda spörsmål och efterhört vilka åtgärder som från länsstyrelsernas
sida vidtagits i syfte att åstadkomma den med lagstiftningen avsedda
ökade tillsynen. Det har därvid visat sig, att i allmänhet föga eller intet
åtgjorts av länsstyrelserna i förevarande hänseende. I viss utsträckning
ha likväl de lokala polismyndigheterna utövat tillsyn; denna har dock
ofta inskränkt sig till mer eller mindre sporadiska inspektioner av inom
distrikten befintliga förråd av sprängämnen.

I dessa ärenden har jag plägat framhålla, att — enligt, vad jag inhämtat
—. anmärkningar i olika sammanhang framförts mot rådande förhållanden
i fråga om handhavandet av explosiva varor. Sålunda hade enligt kommerskollegium
förekommit upprepade klagomål angående missbruk av
pyrotekniska varor. Genom en år 1954 företagen ändring i de av kollegiet
utfärdade tilläggsbestämmelserna till förordningen om explosiva varor hade
polismyndigheternas möjligheter att övervaka handeln med sådana varor
avsevärt ökat. Från sprängämnesinspektionen hade framhållits, att endast
ett fåtal av de olyckshändelser, som förorsakats av explosiva varor, anmäldes
av polismyndigheterna. Enligt inspektionen vore för dess verksamhet
angeläget, att sådana anmälningar enligt därom i förordningen given föreskrift
lämnades. Kriminalstatspolisen i Stockholm hade uppgivit, att det
vid utredningar rörande kassaskåpssprängningar framkommit, att någon
större svårighet att åtkomma sprängämnen och tiindmedel i arbetskurar och
liknande förvaringsrum icke förelåge. Anledningen därtill skulle bland
annat vara, att de som handhade varorna ute på arbetsplatserna i många
fall icke utövade tillbörlig kontroll beträffande åtgången i arbetet av
sprängämnen, som således kunde för obehörigt ändamål undandragas förråden
utan att inbrott i förvaringsutrymmena förövades. Jag har vidare
framhållit, att frågan huru tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad
skulle på bästa sätt praktiskt genomföras i de olika länen utgjorde eu
organisationsfråga, som givetvis måste av vederbörande myndigheter,
under länsstyrelsernas ledning, lösas med hänsyn till de skiftande lokala

370

förutsättningarna. Det vore enligt min mening förtjänt att övervägas,
huruvida icke länsstyrelserna för säkerställande av god ordning borde utfärda
närmare direktiv rörande tillsynens organisation och bedrivande.

I anledning av mina påpekanden ha länsstyrelserna förklarat sig vilja
efter närmare samråd med berörda polismyndigheter utfärda erforderliga
anvisningar i ämnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som med särskilt
intresse synes ha upptagit frågan till övervägande, har därvid i en till samtliga
polischefer i länet utsänd cirkulärskrivelse lämnat vissa föreskrifter,
som här må återgivas. Efter att ha erinrat, bland annat, att olagligen åtkomna
explosiva varor börjat spela en allt större roll vid brottslig verksamhet
av ofta grov beskaffenhet, har länsstyrelsen sålunda föreskrivit
följande:

1. Meddelande om alla beviljade tillstånd att inneha explosiva varor
inom viss landskommun skall på lämpligt sätt tillställas de polismän, som
äro verksamma inom kommunen och av dem antecknas å särskild blankett.

2. I den mån arbetsförhållandena tillåta skall polismännen i samband
med tjänsteresor inspektera magasin, förråd och arbetsplatser, som kunna
nås utan fördyring av resekostnaderna. De skola därjämte i förekommande
fall inspektera transporter av explosiva varor.

3. Anteckningar om inspektioner enligt ovan skall av envar polisman
göras i den under punkt 1 nämnda förteckningen, vilken lämpligen bör
medföras av polismannen vid tjänsteresor inom distriktet.

4. Angående verkställd inspektion skall, därest anledning finnes till anmärkning,
rapport avgivas till polischefen. I ovan angivna förteckning
antecknas i sådant fall i anmärkningskolumnen datum för inspektionen,
åtföljd av bokstaven R. Finnes ej anledning till rapport, antecknas i förteckningen
datum för inspektionen samt bokstäverna ”u. a.”.

5. Förteckningen föres per kalenderår och insändes efter årets slut till
polischefen, sedan alltjämt giltiga tillstånd antecknats å ny förteckning
för det nya året.

6. Det åligger polischefen att genom fortlöpande granskning av polismännens
förteckningar eller på annat sätt förvissa sig om, att inspektionsverksamheten
bedrives så effektivt och ändamålsenligt som förhållandena
medgiva.

Polischef äger att på förekommen anledning förordna om särskild inspektion
av vissa förråd eller vissa transporter ävensom om granskning av
handlandes inköps- och försäljningsbok.

7. För städernas vidkommande skall vad ovan sagts i tillämpliga delar
leda till efterrättelse. Förteckningar föras av de polismän polischefen
bestämmer.

8. Statspolisen åligger att medverka vid tillsynen enligt ovan efter de
bestämmelser, som landsfogden i samråd med statspolisintendenten meddelar.

371

9. Före den 1 mars varje år skall polischeferna till länsstyrelsen avlämna
sammanställning över verkställda besiktningar, inkomna rapporter och i
anledning därav vidtagna åtgärder.

I samband med de uttalanden, vartill länsstyrelsernas åtgärder och yttranden
i dessa ärenden givit mig anledning, har jag plägat hänvisa till de
av ovannämnda länsstyrelse utfärdade direktiven såsom enligt min mening
väl ägnade att tjäna till ledning för åstadkommande av den ökade kontroll
på förenämnda område, som den nya förordningen åsyftat och som av
rådande förhållanden även synes påkallad.

64. Lotteriförordningen

Vid meddelande av lotteritillstånd förordnas i allmänhet viss person att
vara kontrollant för lotteriet med skyldighet att till den tillståndsgivande
myndigheten avgiva berättelse över slutfört uppdrag. Vid inspektion av en
poliskammare, där ett betydande antal lotteriärenden förekom, iakttogs
att såsom kontrollanter — med rätt att av lotterianordnaren uppbära skäligt
arvode för uppdraget — plägade förordnas vissa polismän i befälsställning,
däribland två polisintendenter. Den ene av dessa hade enligt
gällande arbetsordning att utöva poliskammarens beslutanderätt i lotteriärenden.
I de fall, då denne förordnats till kontrollant, hade den andre
polisintendenten övertagit beslutanderätten. Under senare tid syntes dock
polismästaren ha beslutat i de ärenden, däri någon av intendenterna erhållit
kontrollantförordnande.

Vid inspektionen anförde jag följande: Någon erinran kunde visserligen
icke i och för sig riktas mot förfarandet att utse polismän till kontrollanter.
Denna praxis kunde fastmera medföra fördelar ur kontrollsynpunkt. Det
förefölle däremot olämpligt, att polisintendenterna utsett varandra till kontrollanter.
En sådan ordning kunde lätt medföra uppkomsten av misstanke
att ovidkommande hänsyn toges vid förordnandena. Tjänstens beskaffenhet
krävde, att den beslutande avhölle sig från sådant som kunde ge
anledning till dylik misstanke. Av samma skäl syntes den polisintendent,
som regelmässigt utövade poliskammarens beslutanderätt i lotteriärenden,
överhuvud icke böra förordnas till kontrollant genom att beslutanderätten
enbart i sådant syfte övertoges av annan.

Polismästaren förmälde i infordrat yttrande, att han i anledning av mitt
uttalande övertagit beslutanderätten i samtliga förekommande lotteriärenden.
Vid sådant förhållande fann jag någon min vidare åtgärd icke påkallad.

I JO:s ämbetsberättelse år 1956 s. 263 o. f. ha vissa uttalanden gjorts
rörande kontrollen av lotteriernas ekonomiska förvaltning och angelägen -

372

heten av att förda räkenskaper bli föremål för granskning. Därvid framhölls,
bland annat, att tillståndsgivande myndigheter icke alltid syntes ägna
avgivna kontrollantberättelser närmare granskning; berättelser med synnerligen
bristfälligt innehåll hade sålunda utan vidare lagts till handlingarna,
och nya tillstånd hade givits, oaktat berättelse för föregående
lotteri ännu icke avlämnats.

Ehuru viss förbättring i fråga om åtgärderna för åstadkommande av
kontroll över lotterier kunnat förmärkas, har jag dock vid upprepade tillfällen
iakttagit, att avgivna berättelser — i den mån sådana alls inkommit
varit ytterst ofullständiga och närmast givit vid handen, att ingen som
helst granskning skett av lotteriföretagets ekonomiska förvaltning; stundom
har sålunda icke ens behållningens storlek uppgivits. Jag har därvid, under
hänvisning till omförmälda ämbetsberättelse, erinrat om att tillbörlig kontroll
borde ske i angivet hänseende.

Vid granskning av lotteriärenden har det vidare visat sig, att handlingarna
i åtskilliga fall icke varit tillfyllest för bedömande av frågan huruvida
lotterivinstskatt skulle utgå. Sålunda har t. ex. i vissa icke skatteanmälda
lotterier, däri förekommit vinster med högre värden än 100 kronor,
uppgift saknats huruvida vinsterna utgjorts av skänkta föremål. I
andra fall ha uppgifter om förekommande vinstvärden helt saknats.

Jag har för vederbörande framhållit, att ökad uppmärksamhet borde
ägnas tillämpningen av bestämmelserna om lotterivinstskatt samt därvid
hänvisat till vad i detta hänseende anförts i förenämnda ämbetsberättelse.

I 3 § lotteriförordningen enligt dess före den 1 januari 1957 gällande
lydelse fanns intagen den föreskriften, att varor som användes såsom vinster
i lotteri enligt sagda paragraf skulle, med undantag för skänkta föremål,
vara frambragta eller tillverkade inom landet. Genom en år 1956 genomförd
författningsändring, som trädde i kraft den 1 januari 1957, har berörda
föreskrift utgått.

Denna författningsändring har på sina håll icke uppmärksammats. I
tillståndsresolutionerna ha sålunda alltjämt intagits erinran om att vinsterna
skulle vara av svensk tillverkning. Jag har vid upprepade tillfällen
haft anledning erinra om den vidtagna författningsändringen.

65. Vapenförordningen

Genom en kungl. förordning, som trädde i kraft den 1 januari 1956, vidtogos
vissa ändringar i 1949 års vapenförordning, innebärande, bland annat,
att tillståndsgivningen i vapenärenden — i den mån så ej redan skett —
decentraliserades från länsstyrelserna till polismyndigheterna. I anslutning

373

därtill infördes i 6 § länsstyrelseinstruktionen föreskrift om skyldighet för
länsstyrelsen att utöva tillsyn över polismyndigheternas handläggning av
ärenden angående tillstånd att inneha vapen och förvärva ammunition.
Rörande innebörden av denna tillsyn uttalades i propositionen med förslag''
till ändringarna i vapenförordningen (prop. nr 37/1955), att länsstyrelsen
skulle i samband med inspektion hos polismyndighet eller på annat lämpligt
sätt granska avgjorda ärenden och försöka bilda sig en uppfattning om
polismyndigheternas praxis samt i samband därmed lämna råd och
anvisningar.

På fråga huru den sålunda åsyftade tillsynsverksamheten ägde rum har
jag i allmänhet fått till svar, att några åtgärder icke vidtagits. Det har
därvid framhållits, att man vore osäker om när eller på vilket sätt tillsyn
borde utövas.

I anledning härav har jag uttalat, att det syntes angeläget att länsstyrelsen
redan från början tillsåge, att polismyndigheternas praxis i dessa
ärenden — där stort utrymme funnes för skiftande tillämpning — såvitt
möjligt bleve enhetlig och stode i överensstämmelse med de föreskrifter och
anvisningar, som Kungl. Maj:t utfärdat i ämnet. Tillsynen syntes mig
lämpligen kunna ske i samband med tjänsteresor för andra förrättningar;
granskning kunde även stickprovsvis äga rum genom infordrande från polismyndigheterna
av ett antal avgjorda ärenden. Anmärkningar i anledningav
verkställd granskning borde delgivas övriga polismyndigheter.

66. Vissa tillståndsärenden

Inom området för allmän ordning och säkerhet finnes ett flertal författningar,
enligt vilka tillstånd erfordras för olika förehavanden och åtgärder.
Myndigheternas tillämpning härav har givit mig anledning till åtskilliga
erinringar och påpekanden. Några sådana fall må här såsom exempel återgivas.

Jämlikt ordningsstadgan för rikets städer meddelade en poliskammare
tillstånd för en samorganisation av ideella föreningar att anordna festligheter
på ett torg — ett årligen återkommande evenemang — därvid som
villkor föreskrevs, bland annat, att organisationen skulle på anfordran av
poliskammaren lämna redovisning för influtna medel.

Sedan jag ifrågasatt, huruvida laga stöd funnes att avkräva organisationen
dylik redovisningsskyldighet, anförde poliskammaren i infordrat
yttrande: Det vore för tillståndsfrågan av betydelse, huru intäkterna av
torgfesten fördelades mellan den ifrågavarande organisationen och den
tivoliägare, som brukade anlitas för vissa vid festen förekommande nöjesarrangemang.
En förutsättning för att torget skulle få upplåtas för arrange -

374

mången — vilka med hänsyn till torgets placering inne i bebyggelsen icke
kunde försiggå utan att i viss mån störa de kringboende — vore att dessa
accepterade tillställningen, vilket de också torde göra av den anledningen
att ändamålet därmed — understödjande av de ideella föreningarna —
ansåges behjärtansvärt. Därest tillställningen med hänsyn till intäkternas
fördelning icke i önskvärd grad tillgodosåge de ideella intressena, och arrangemangen
sålunda med viss rätt kunde sägas ha övervägande privatekonomisk
karaktär, borde enligt poliskammarens mening tillståndsfrågan omprövas.
För att klargöra detta för arrangörerna hade poliskammaren ansett
sig böra förbehålla sig möjlighet att åtminstone i viss grad kunna kontrollera
tillställningens art med hänsyn till intäkternas fördelning. Förekomsten
av det ifrågavarande villkoret hade dittills ansetts tillräcklig för syftet, och
någon redovisning hade därför icke påfordrats av poliskammaren.

I skrivelse till poliskammaren anförde jag därefter följande: Det syntes
visserligen icke obefogat att vid tillståndsprövningen viss hänsyn toges till
den fördelning av intäkterna mellan de ideella föreningarna och vederbörande
tivoliägare, varom överenskommelse träffats. Upplysning härutinnan
borde emellertid införskaffas före nämnda prövning och icke såsom
ett villkor knytas till redan beviljat tillstånd, vilket sålunda i efterhand
skulle kunna återkallas eller begränsas av den anledningen att den överenskomna
fördelningsprincipen icke befunnes godtagbar ur poliskammarens
synpunkter. Vid meddelande av tillstånd till arrangemang av förevarande
slag torde nämligen poliskammaren icke äga uppställa andra villkor
eller föreskrifter än sådana, som kunde anses erforderliga för att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet vid tillställningen. Det ifrågavarande
villkoret vore uppenbarligen icke av sådan karaktär.

Då emellertid uppställandet av villkoret icke syntes ha länt tillståndshavaren
till förfång, lät jag bero vid mitt gjorda uttalande.

Samma poliskammare hade, likaledes jämlikt ordningsstadgan, meddelat
tillstånd att i vissa butikslokaler anordna högtalarmusik under villkor,
bland andra, att utsändning icke finge ske av ”predikan, religiösa föredrag
eller annan andaktsövning”.

På fråga vilket stöd som kunde åberopas för uppställandet av ett dylikt
inskränkande villkor framhöll poliskammaren, att villkoret — som plägade
intagas i resolutioner om tillstånd till utsändning av högtalarmusik på
näringsställen, i butikslokaler och i därmed jämförbara fall — grundade
sig på en önskan att undvika utsändning av religiöst innehåll i sammanhang,
som vore ägnade att verka stötande för den religiösa känslan och där
utsändning av detta slag överhuvudtaget icke vore avsedd. Under framhållande
att det i den stad, varom vore fråga, veterligen icke funnes någon
lokal av angivet slag, som ägde religiös prägel, anförde poliskammaren
vidare, bland annat, att om en tillståndshavare hos poliskammaren begärde

375

att få ett dylikt villkor undanröjt, en sådan begäran utan vidare skulle
tillmötesgås.

I ärendet uttalade jag följande: Med hänsyn till innebörden av begreppet
offentlig tillställning syntes det mig tveksamt, huruvida tillstånd till musikunderhållning
under de omständigheter, varom här syntes vara fråga, överhuvudtaget
varit erforderligt. Enligt min mening kunde nämligen utförande
av radiomusik i serverings- eller butikslokal knappast annat än i undantagsfall
anses falla in under nämnda begrepp (jfr prop. nr 143/1956 s. 155).
Även om emellertid så varit förhållandet i nu avsedda fall, torde vara
uppenbart att tillstånden icke kunnat göras beroende av ett villkor såsom
det ifrågavarande. Det syntes icke heller ha varit poliskammarens avsikt
att villkoret skulle innefatta något egentligt förbud för vederbörande att,
vid äventyr att tillståndet kunde komma att återkallas, utsända religiösa
program. Villkoret syntes i stället närmast ha avsetts tjäna som en erinran
om önskvärdheten av att sådana program icke profanerades. Bortsett från
den inadekvata utformningen av resolutionerna i denna del, vore det emellertid
enligt min mening både obehövligt och olämpligt med dylika erinringar,
vilka torde få anses ligga vid sidan av vad polismyndighet i förevarande
sammanhang hade att beakta. Jag ansåge därför, att föreskrifter
av detta slag i fortsättningen icke borde meddelas i de fall, då fråga vore
om till offentlig tillställning hänförlig radiomusikunderhållning.

Enligt § 1 i 1911 års förordning angående biografföreställningar erfordras
för sådan föreställning tillstånd av poliskammare, magistrat, kommunalborgmästare
eller polischef. Den myndighet, som meddelat tillstånd, äger
enligt § 2 förbjuda föreställningens förnyande, därest denna åsyftar eller
innebär något som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning m. m. I nu angivna och vissa andra fall äger enligt
samma paragraf poliskammare eller polischef att inställa eller upplösa
tillställningen.

Med stöd av berörda förordning hade en landsfiskal meddelat viss person
l bistånd att förevisa biograf bilder, därvid i resolutionen intagits den bestämmelsen,
att polismännen i vederbörande polisdistrikt ”äge förbjuda
föreställningens förnyande eller ock inställa eller upplösa densamma under
förutsättning som i ovanberörda förordning omförmäles”.

Efter påpekande av mig vidgick landsfiskalen, att delegation till enskilda
polismän icke lagligen kunde ske av den i förordningens § 2 omförmälda
befogenheten att förbjuda biografföreställningens förnyande eller att inställa
eller upplösa sådan föreställning. Att så likväl skett i det angivna
fallet hade berott på att ett äldre formulär använts vid resolutionens
utskrivande. I ärendet upplystes vidare, att giltighetstiden för tillståndet
dåmera utgått samt att något ingripande från polispersonal på grund av

376

den meddelade bestämmelsen icke förekommit. Jag fann mig fördenskull
kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

En magistrat — vars handläggning av tillståndsärenden föranledde mig
framställa ett flertal anmärkningar — hade bland annat, på därom gjorda
ansökningar, meddelat tillstånd till anordnande av religiösa möten utomhus.

Under erinran att andaktsövning vore undantagen regleringen i § 13
ordningsstadgan för rikets städer ifrågasatte jag, vilket stöd magistraten
ansett sig äga för att i dessa fall ingå i tillståndsprövning.

I avgivet yttrande förklarade magistraten, att man icke uppmärksammat,
att tillstånd ej erfordrades för sådana möten, och att förfarandet således
berott på förbiseende. Av mig gjorda anmärkningar skulle magistraten i
fortsättningen beakta. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i
övrigt fann jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit.

Såsom bilaga till denna berättelse fogas en förteckning över ärenden, som
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1957 och vari under år 1957 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1958.

ALFRED BEXELIUS

C. G. Lidberg

377

Bilaga

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1957 och
vari under år 1957 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj.ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 711), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

2. 19^0 den 27 december (nr 710), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1912 den 30 november (nr 688/1911), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Sedan utredning den 12 november 1957 tillsatts för förberedande översyn av
utsökningslagen m. m., har skrivelsen den 21 november samma år överlämnats
till utredningen. (Justitiedepartementet.)

4. 1912 den SO december (nr 166/1911), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

5. 1911 den 15 juni (nr 357/1913), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399 och
1953 s. 477. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

6. 1915 den 22 juni (nr 211), angående åtgärder för vinnande av bättre kommunikation
mellan överdomstolama och den rättssökande allmänheten.

378

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1952 s. 377 och
1953 s. 477. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

7. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Överläggningar med de övriga nordiska länderna
angående samverkan beträffande kriminalvård i frihet pågå. (Justitiedepartementet.
)

8. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Sedan strafflagberedningens den 22 december 1956 avgivna förslag
till lag om skydd mot brott (skyddslag) m. m. (SOU 1956: 55) varit föremål för
remissbehandling, är ärendet under beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

9. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhet ligt

förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter. , [tf

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1949 s. 380 och
1957 s. 443. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

10. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368. I den del
ärendet icke redan slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

11. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

12. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av ny
jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

13. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 478. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

14. 1953 den 11 november (nr 14/1952), angående viss ändring i 1 § sjölagen.
Se ämbetsberättelsen 1955 s. 410. Sedan kommerskollegium avgivit utlåtande

379

över framställningen, har ärendet från justitiedepartementet överlämnats till
handelsdepartementet för vidare handläggning. I avbidan på en allmän översyn
av sjölagen i nordiskt samarbete är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Handelsdepartementet.)

15. 1954 den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Se ämbetsberättelsen 1956 s. 369. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

16. 1954 den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 369. Ärendet
är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1955 den 21 mars (nr 227), angående vidgad rätt för man, som interimistiskt
förpliktats utgiva underhållsbidrag till barn u. ä. eller barnets moder
men som sedermera befunnits ej vara underhållsskyldig, att av allmänna
medel återbekomma guldna bidragsbelopp.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 444. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

18. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet
i 18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig
för mottagande av brådskande meddelanden.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

19. 1956 den 14 december (nr 328/1956), angående nåd för lastkarlen Torsten
Arne Fredrik Carlsson.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 18 januari 1957 av nåd befriat Carlsson från
återstoden av honom genom dom den 19 augusti 1955 ådömt straff. (Justitiedepartementet.
)

REDOGÖRELSE

för behandlingen hos Kungl. Maj
av riksdagens skrivelser
avgiven

av JO till 1958 års riksdag

I ".I I H O ,! 0(1 A ii

! •- >1 ‘ sl t•

Till RIKSDAGEN

Jlmligt föreskrift i 18 § tredje stycket instruktionen den 24 maj 1957 för
riksdagens ombudsmän åligger det justitieombudsmannen att årligen före
februari månads ingång för riksdagen uppgiva dels vilka av föregående
riksdagar fattade beslut och gjorda framställningar, som under det sistförflutna
året blivit av Kungl. Maj:t gillade och föranlett bestämmelsers
utfärdande eller annan åtgärd, dels ock vilka beslut och framställningar som
icke blivit för Kungl. Maj:t föredragna eller av Kungl. Maj:t prövade.

För fullgörande av denna skyldighet får jag — som från statsdepartementen
införskaffat härför erforderliga uppgifter — härmed överlämna
dels en tabell (I), som i nummerföljd upptager de skrivelser m. m. vilka
avlåtits av 1957 års riksdag;

dels en förteckning (II) över de av samma riksdag till Kungl. Maj:t
avlåtna skrivelser jämte uppgifter om de åtgärder, som under år 1957 vidtagits
i anledning av dessa skrivelser;

dels en förteckning (III) över sådana i förteckningen II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1957 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Majrts prövning beroende;

dels ock en förteckning (IV) över ärenden, som hos Kungl. Maj:t
anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1957 men vid samma
års början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om
den behandling dessa ärenden undergått år 1957.

Uppgifterna i förteckningarna avse ärendenas ställning vid utgången av
år 1957.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 14 januari 1958.

ALFRED BEXELIUS

/ Gösta Stenlund

" •• *

Tabell

över de av 1957 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den här nedan införda förteck -

ningen II.

1	Fi 5	30	4)		71	4)	in	Fö 3		150	U 8	187	S 11
2	Ju 8	31	4)		72	4)	112	Fö 4		151	U 9	188	Ju 19
3	U 3	32	4)		73	4)	113	H 4		152	Fö 11	189	S 12
4	Fö 13	33	4)		74	4)	114	K 4		153	E 5	190	I 13
5	S 6	34	4)		75	4)	115	Fö 5		154	Ju 14	191	U 11
6	K 13	35	4)		76	4)	116	K 5		155	K 10	192	H 9
7	Fi 25	36	4)		77	4)	117	Fö 6		156	K 11	193	E 11
8	E 18	37	4)		78	4)	118	Fi 16		167	H 7	194	K 12
9	Jo 14	38	4)		79	4)	119	Fö 7		158	S 8	195	Fi 39
10	H 11	39	4)		80	4)	120	H 5		159	'')	196	Ju 20
11	I 11	40	4)		81	4)	121	Fi 17		160	IN )	197	E 10
12	Fö 2	41	4)		82	S 2	122	Fi 18		161	Fi 31	198	E 12
	H 3	42	4)		83	I 3	123	Fi 19			I 10	199	Jo 15
	C 1	43	4)		84	Fi 11	124	Fi 20		162	U 10	200	Ju 21
13	Fi 6	44	4)		85	S 3	125	Ju 5			S 7	201	U 12
14	Ju 10	45	4)		86	S 4	126	8)		163	Fö 12	202	U 13
	U 5	46	4)		87	I 4	127	Ju 9			Fi 32	203	Fi 40
	Fö 9	47	4)		88	K 1	128	Jo 4		164	E 6	204	Ju 23
	S 5	48	4)		89	Fi 12	129	Fö 8		165	E 7	205	Jo 16
	K 6	49	Fi	1	90	K 2	130	I 7		166	E 8	206	S 13
	Fi 21	60	Fi	2	91	K 3	131	Fi 22		167	Ju 15	207	Fö 14
	E 4	51	Fi	3	92	U 4	132	Fö 10		168	Fi 33	208	Ju 22
	Jo 5	52	Fi	4	93	E 3	133	Fi 23		169	Fi 34	209	E 13
	H 6	53	Ju	2	94	Fi 14	134	Ju 11		170	Jo 8	210	I 14
	1 6	54	s	1	95	4)	135	Fi 24		171	Jo 11	211	I 15
	C 2	55	E	1	96	4)	136	U 6		172	Jo 12	212	Fi 41
15	U 1	56	I	1	97	4)	137	U 7		173	S 9	213	K 14
16	Ju 1	57	E	2	98	4)	138	I 8		174	S 10	214	Fi 42
17	4)	58	Jo	1	99	4)	139	K 7		175	Jo 13	215	Jo 18
18	4)	59	Fö	1	100	4)	140	K 8		176	Jo 9	216	Jo 19
19	4)	60	Fi	7	101	Fi 15	141	Ju 12		177	Ju 16	217	Jo 20
20	4)	61	H	1	102	4)	142	Fi 26		178	Fi 35	218	Jo 21
21	4)	62	I	2	103		143	Fi 27			Jo 10	219	S 14
22	4)	63	Fi	8	104	4)	144	Ju 13		179	Fi 36	220	K 15
23	4)	64	Fi	9	105	4)	145	Jo 6		180	Fi 37	221	K 16
24	4)	65	Ju	3	106	Ju 6	146	K 9		181	Fi 38	222	S 15
25	4)	66	H	2	107	Ju 7		Fi 28		182	Ju 17	223	S 16
26	4)	67	Jll	4	108	I 5		Jo 7		183	H 8	224	K 17
27	4)	68	Fi 10	109	Fi 13	147	I 9		184	E 9	225	Ju 24
28	4)	69	U	2		Jo 2	148	Fi 29		185	Ju 18		U 14
29	4)	70	4)		no	Jo 3	149	Fi 30		186	I 12		Fö 15

J) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
•) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — *) Utfärdade förordnanden.

	S	17	249	Fö	17	276	Ju	31	311	U	17	340	Fi 58	376	Jo	40
	K	18		S	24	277	Ju	32	312	K	25	341	Fi 59	377	Ju	50
	Fi	43		K	20	278	H	18		I	24	342	Fi 60	378	E	35
	E	14		Fi	46	279	s	26	313	Ju	44	343	Fi 61	379	E	36
	Jo	17		E	20	280	s	27	314	Ju	45	344	Fi 62	380	I	29
	H	10		H	16		Fi	52	315	H	19	345	4)	381	Jo	41
	I	16		I	22	281	Fi	53	316	s	30	346	4)	382	E	37
	0	3		C	4	282	Ju	33	317	E	31	347	4)	383	S	34
226	I	17	250	Fi	47	283	Ju	34	318	E	32	348	4)	384	Fi	75
227	E	15	251	Fi	48	284	Ju	35	319	S	33	349	4)	385	Fi	76
228	E	16	252	Fi	49	285	Ju	36	320	s	32	350	*)	386	Fi	77
229	H	12	253	E	21	286	Ju	37		I	26	351	Fi 63	387	E	39
230	H	13	254	Jo	25	287	Ju	38	321	Ju	48	352	4)	388	E	40
231	Fö	16	255	Fi	50	288	Ju	40		Fö	22	353	4)	389	Fi	81
232	S	18	256	Fö	18	289		)		E	33	354	4)	390	E	41
233	Fi	44	257	Fö	19	290	Ju	42		I	27	355	4)	391	Jo	42
234	S	19	258	Fö	20	291	Ju	41		0	7	356	Fi 64	392	Fi	78
	I	18	259	E	22	292	K	21	322	H	20	357	4)		E	38
235	I	19	260	Ju	27	293	Fi	54	323	Jo	29	358	4)	393	Fi	79
236	H	14	261	Ju	28	294	K	22	324	Jo	SO	359	4)	394	Ju	51
237	I	20	262	Jo	26	295	Fi	55	325	Jo	31	360	4)	395	Ju	52
238	Ju	25	263	Ju	39	296	Fi	56	326	Jo	32	361	S 31	396	Ju	53
239	s	20	264	Jo	27	297	s	28	327	Ju	46	362	Ju 49	397	E	42
	Fi	45	265	u	16	298	K	23	328	E	30	363	Fi 65	398	E	43
	E	17	266	u	15	299	K	24	329	H	21	364	Fi 66	399	I	30
240	K	19		H	17	300	Fi	57	330	Ju	47	365	Jo 36	400	K	27
241	Ju	26	267	Ju	29	301	C	5		K	26	366	Fi 73	401	Fi	82
242	s	21	268	H	22	302	C	6	331	Fi	67	367	Jo 37	402	Jo	43
	H	15	269	Fö	21	303	E	26	332	Fi	68	368	Jo 38	403	U	19
243	S	22	270	Ju	30	304	S	29	333	Fi	69	369	Jo 39		H	23
	I	21	271	Jo	28	305	E	27	334	Fi	70	370	Fi 74	404	U	20
244	s	23	272	s	25	306	E	28	335	Fi	71	371	U 18		Fi	80
245	Jo	22		Fi	51	307	E	29	336	Fi	72	372	Fö 23
246	Jo	23	273	E	23	308	I	23	337	Jo	33	373	Fö 24
247	Jo	24	274	E	24	309	I	25	338	Jo	34	374	E 34
248	E	19	275	E	25	310	Ju	43	339	Jo	35	375	I 28

Förteckning II

över de av 1957 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 21 januari 1957, angående val av ombud och suppleanter i Nordiska
rådet. (16.)

Den 15 februari anmäld och lagd till handlingarna.

2. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (53.)

Den 1 mars 1957 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade

anslagen till vederbörandes förfogande.

3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska
verk. (65.)

Lag utfärdad den 1 mars 1957 (SFS nr 32).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken. (67.)

Lag utfärdad den 1 mars 1957 (SFS nr 38).

5. den 27 februari, angående omröstning över högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter. (125.)

Anmäld och lagd till handlingarna.

6. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål. (106.)

Lag utfärdad den 8 mars 1957 (SFS nr 44).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande av
vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m. (107.)

Lagar utfärdade den 8 mars 1957 (SFS nr 40—43).

8. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58

under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (2).

Den 10 och den 31 maj, den 27 juni samt den 15 och den 29 november 1957
anmäld. Den 15 november 1957 (punkten 51) beslöts bland annat inrättande av
ett inackorderingshem i Göteborg för frigivna fångar. Den 29 november 1957
(punkten 35) har, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, förste vice talmannen i
riksdagens andra kammare J. M. Skoglund anmodats att, med beaktande av
vad som anförts av riksdagens år 1956 församlade revisorer och av statsutskottet
vid 1957 års riksdag (utlåtande nr 2 s. 36) samt de erfarenheter som hittills
vunnits vid anstalten, skyndsamt utreda frågan om den lämpligaste organisationen
av anstaltens ledning i medicinskt och administrativt hänseende. Ärendet
är i nyssnämnda båda delar samt i vad avser punkterna 23 och 33 alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
användningen av våld vid utsökningsförrättning. (127.)

Utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen m. m. tillsatt jämlikt
bemyndigande den 20 september 1957. Skrivelsen överlämnad till utredningen
den 21 november samma år.

10. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld
den 10 och den 31 maj samt den 27 juni 1957 och är därmed slutbehandlad för
departementets vidkommande. (Jfr punkten 2 under civildepartementet.)

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde. (134.)

Den 29 mars 1957 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

12. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i konkurslagen m. m. (141.)

Lagar utfärdade den 29 mars 1957 (SFS nr 97 och 98).

13. den 27 mars, angående motioner dels om skyndsam utredning rörande åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten och dels om utredning angående samordning
av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syfta till en lösning
av barna- och ungdomsproblemen på längre sikt. (144.)

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 13 september 1957 ha motionerna jämte skrivelsen
överlämnats till de av chefen för justitiedepartementet sammankallade
konferenserna för översyn och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.

14. den 29 mars, i anledning av väckta motioner angående ändring av 7 §
lagen om bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.
(154.)

Kungl. Maj:t har den 26 april uppdragit åt lantmäteristyrelsen att, i samråd
med skogsstyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté, verkställa översyn
av lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter.

15. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fångvårdsanstalt
i Ulriksfors, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Den 12 april och den 2 maj 1957 anmäld. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående avstyckning
för bostadsändamål på landsbygden. (177.)

Skrivelsen har den 26 april 1957 överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté
att av kommittén tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs
utredningsuppdrag.

17. den 12 april, i anledning av väckta motioner angående föreskrifter till
säkerställande av allmänhetens obehindrade tillgång till myndigheters offentliga
handlingar. (182.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

18. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1957/
58, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner. (185.)

Den 31 maj 1957 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (188.)

Den 2 maj och den 14 juni 1957 anmäld. Ärendet är därmed slutbehandlat.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. (196.)

Lag utfärdad den 26 april 1957 (SFS nr 132).

21. den 26 april, i anledning av väckta motioner om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande syneförrättning för torrläggning av mark
m. m. (200.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av väckta motioner angående uppmjukning av
stadgandet i 28 § regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor
för erhållande av offentlig tjänst i Sverige. (208.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 2 maj, angående skyndsamma åtgärder i syfte att åstadkomma klargörande
normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser
i tjänsten och privat med leverantörer och andra företag. (204.)

Statens sakrevision har i en den 17 maj 1957 dagtecknad framställning — vid
vilken bilagts förslag till rekommendationer rörande förhållandet mellan leverantörer
till statsverket m. fl. och vissa statstjänstemän — hemställt att Kungl.
Maj :t ville bland annat vidtaga de åtgärder, som prövas lämpliga i syfte att
bringa till myndigheternas kännedom sådana rekommendationer av i huvudsak
det innehåll, som upptagits i nämnda förslag. Sedan sakrevisionens framställning
varit föremål för remissbehandling, är ärendet under beredning i justitiedepartementet.

24. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

25. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående övertagande
av staden Västerviks förpliktelser gentemot vissa befattningshavare.
(238.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående framställning till
Kungl. Maj:t om översyn av riksåklagarämbetets instruktion. (241.)

Enligt beslut den 20 september 1957 är skrivelsen överlämnad till riksåklagarämbetet.

27. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 6 juni 1952 (nr 334) om
höjning av vissa underhållsbidrag. (260.)

Lag utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 176).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angaende ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning
i brottmål. (261.)

Lag utfärdad den 31 maj 1957 (SFS nr 219).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti 1952 för Nordiska rådet.
(267.)

Förordning utfärdad den 6 juni 1957 (SFS nr 296).

30. den 21 maj, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att bidraga
till en vederhäftig konsumentupplysning m. m. (270.)

Skrivelsen har den 31 maj 1957 överlämnats till varumärkes- och firmautredningen
att av utredningen tagas under övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fångvårdsanstalt
å Hinseberg i Frövi köping. (276.)

Den 31 maj och den 6 september 1957 anmäld. Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fångvårdsanstalter
i Österåkers kommun, Stockholms län, och i Kumla stad
(277.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov
med beslut över vilande förslag till ändrad lydelse av 22 § 2 mom. och
49 § 2 mom. regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1
mom. samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen ävensom i ämnet väckt motion.
(282.)

Anmäld och lagd till handlingarna.

34. samma dag, angående ändrad lydelse av 50 och 54 §§, 55 § 1 mom. samt
58 § riksdagsordningen. (283.)

Kungörelse utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 157).

35. samma dag, angående ändrad lydelse av 24 § riksdagsordningen. (284.)

Kungörelse utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 158).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till riksdagen m. m. (285.)

Lagar utfärdade den 24 maj 1957 (SFS nr 159 och 160).

37. samma dag, angående ändrad lydelse av 6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen.
(286.)

Kungörelse utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 161).

38. samma dag, angående ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.
(287.)

Kungörelse utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 163).

39. den 22 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(263.)

Lag utfärdad den 6 juni 1957 (SFS nr 316).

40. samma dag, angående ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.
(288.)

Kungörelse utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 164).

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän. (291.)

Instruktion utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 165).

42. den 23 maj, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(290.)

Lag utfärdad den 24 maj 1957 (SFS nr 170).

43. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
luftfartslag m. m. (310.)

Lagar utfärdade den 6 juni 1957 (SFS nr 297—299).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om jordfästning m. m. (313.)

Sedan jämväl allmänt kyrkomöte godkänt det av riksdagen antagna lagförslaget

i den del detta är av kyrklig natur, har lag utfärdats den 25 oktober 1957 (SFS

nr 585).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, m. m. (314.)

Lagar utfärdade den 6 juni 1957 (SFS nr 312 och 313).

46. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (327.)

Lagar utfärdade den 6 juni 1957 (SFS nr 233—235).

47. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni
1902 (nr 71) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
dels ock i ämnet väckta motioner. (330.)

Lag utfärdad den 27 juni 1957 (SFS nr 383).

48. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. m. (321.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld

den 31 maj och den 27 juni 1957 och är därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande. (Jfr punkten 7 under civildepartementet.)

49. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2: o), 4: o), 5: o), 11: o), 14: o) och 17: o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (362.)

Lag utfärdad den 6 juni 1957 (SFS nr 266).

50. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utlämning för brott. (377.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 december 1957 (SFS nr 668).

51. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och
Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna
samt med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193). (395.)

Lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 utfärdad den 30 december

1957. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (396.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 december 1957 (SFS nr 687).

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. Den 21 januari 1957, angående val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (15.)

Anmäld den 8 februari 1957, varvid Kungl. Maj:t beslöt att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 20 februari, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (69.)

Anmäld den 15 mars 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

3. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58

under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 2 maj 1957, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1957/58 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (92.)

Anmäld den 15 mars 1957, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser utrikesdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 2 maj 1957 och är därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Tjeckoslovakien angående
reglering av vissa anspråk och fordringar. (136.)

Anmäld den 22 mars 1957, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges dels ratificera
ovannämnda konvention.

7. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlägg
för Förenta Nationernas kostnader för röjning av Suezkanalen. (137.)

Anmäld den 22 mars 1957, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

8. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av skiljedomskonvention mellan Sverige och Grekland. (150.)

Anmäld den 20 september 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att ratifikationsinstrumenten
skulle utfärdas i vanlig ordning och utväxlas i Stockholm.

9. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande
av förklaring i enlighet med bestämmelserna i artikel 36 moment 2 i

stadgan för den internationella domstolen. (151.)

Anmäld den 24 mars 1957, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt Sveriges ständiga
ombud vid Förenta Nationerna att för Sveriges del avgiva sådan förklaring som
ovan sagts.

10. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av en konvention om social trygghet mellan Sverige och Förenade
Konungariket Storbritannien och Nordirland. (162.)

Anmäld den 26 april 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att ratifikationsinstrumenten
skulle utfärdas i vanlig ordning och utväxlas i London.

11. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i
vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (191.)

Anmäld den 2 maj 1957, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

12. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 75 om godkännande
av Sveriges anslutning till stadgan för det internationella atomenergiorganet.
(201.)

Anmäld den 24 maj 1957, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ovannämnda stadga.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska Rådets svenska delegation. (202.)

Anmäld den 10 maj 1957, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

14. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Skrivelsen är i vad den avser utrikesdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 24 maj 1957 och är därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

15. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av
handelsavtal mellan Sverige och Benelux-länderna. (266.)

Anmäld den 27 juni 1957, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för utrikesdepartementet
att verkställa skriftväxling rörande handelsavtalets slutgiltiga
ikraftträdande.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa av
Europarådets rådgivande församling år 1956 och 1957 vid dess åttonde
ordinarie möte fattade beslut. (265.)

Anmäld den 27 juni 1957, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

17. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av konvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen. (311.)

Anmäld den 6 december 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning och deponeras hos nederländska utrikesministeriet.

18. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 475) om
eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd
av utlandsmyndighet. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Folkrepubliken Kina. (403.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (404.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (59.)

Anmäld den 15 och den 22 mars 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58

under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld den 27 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (in.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 mars 1957.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Matilda Elisabet Andersson m. fl. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 mars 1957.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1957/58 under försvarets
fonder m. m. (119.)

Anmäld den 12 april och den 2 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 12 mars, i anledning av väckta motioner om ändringar i familjebidragsförordningen
m. m. (129.)

Anmäld den 24 maj 1957, varvid 1954 års värnpliktsavlöningsutredning underrättats
om vad riksdagen sålunda givit till känna. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Anmäld den 6 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1957/58. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1957.

11. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957.

12. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1957/58. (163.)

Överlämnad till finansdepartementet för handläggning.

13. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 26 april och den 6 juni 1957. Kungörelse angående ändrad lydelse
av 22 § 2 och 7 mom. hemvärnskungörelsen den 30 juni 1947 (nr 673) utfärdades
den 6 juni 1957 (SFS nr 337). Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1957/58
till Personalvårdsverksamhet m. m. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

15. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld den 6 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

16. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss kronan tillhörig mark m. m. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957.

17. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet väckta
motioner m. m. (249.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 5 (tjänstgöring i vissa vakanta beställningar),
6 (försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar) och 8 (vissa samarbetsavtal
om vård av civila patienter på gamisonssjukhusen) överlämnats till försvarsdepartementet.
Den 29 juli 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt försvarets
civilförvaltning att — efter verkställd översyn — inkomma med förslag i ärendet
under punkten 5. Åt försvarets sjukvårdsstyrelse har samma dag uppdragits
att upptaga förhandlingar med vederbörande landsting beträffande i ärendet
under punkten 8 berörda frågor. Ärendet under punkten 6 är anmält och slutbehandlat
den 29 juli 1957. Övriga ärenden äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

18. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1957/58 till Armén: Remontering.
(256.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1957/58 m. m. (257.)

Anmäld den 24 maj samt den 6 och 27 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret. (258.)

Anmäld den 31 maj och den 20 september 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 21 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967). (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957, varvid lag utfärdades (SFS nr 314).

22. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. m. (321.)

Anmäld den 6 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

23. den 19 november, i anledning av väckt motion angående ersättning till
värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under militär fälttjänstövning.
(372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
gäldandet av kostnader för hemtransport av befattningshavare,
som avlider under tjänstgöring på annan ort. (373.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 februari 1957.

2. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1956 vid dess trettionionde sammanträde
fattade beslut, såvitt avser rekommendationen nr 101 rörande yrkesutbildning
inom jordbruket. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935 (nr
113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 45).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1956 vid dess trettionionde sammanträde fattade
beslut, såvitt propositionen avser rekommendation angående välfärdsanordningar
för arbetstagare. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

5. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Anmäld den 24 och den 31 maj samt den 27 juni 1957. Ärendet är slutbehandlat.

6. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (5.)

Anmäld den 26 april, den 16 och den 25 maj samt den 27 juni 1957. Författningar
utfärdade den 26 april 1957 (SFS nr 144—147 och 153) samt den 24 maj
1957 (SFS nr 368). I anledning av vad statsutskottet anfört i utlåtande nr 5.
p. 99, rörande frågan om avveckling av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
ha jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1957 särskilda utredningsmän
tillkallats för ändamålet (utredningen rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet). Utredningsarbetet pågår.

2 Redogörelse avgiven av JO till 1958 års riksdag

7. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av en konvention om social trygghet mellan Sverige och Förenade
Konungariket Storbritannien och Nordirland. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1957, i vad på socialdepartementet ankommer.
Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för fortsatt behandling.

8. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av yrkesskada. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1957.

9. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1957/58
till Bidrag till Sjukkassor m. m. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag, m. m. (174.)

Anmäld den 26 april 1957. Författning utfärdad samma dag (SFS nr 114).
Ärendet är slutbehandlat.

11. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1957/58 till Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

13. den 2 maj, angående beredande av ökade möjligheter till korttidsanställning
för kvinnor. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957.

14. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 253—256).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 168).

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
lagen om socialhjälp. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 169).

17. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 och den 31 maj 1957, i vad på socialdepartementet
beror.

18. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1957/58,
i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (232.)

Anmäld den 24 maj 1957. Författning utfärdad samma dag (SFS nr 367). Ärendet
är slutbehandlat.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 och den 31 maj 1957.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till primärkommunerna.
(239.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad på socialdepartementet
ankommer.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 292 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 223).

22. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus m. m. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 172—174).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957.

24. samma dag, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (272.)

Anmäld den 24 maj 1957. Författningar utfärdade samma dag (SFS nr 358—
360). Skrivelsen har i vad rör punkten VII i statsutskottets utlåtande nr 102
överlämnats till finansdepartementet för handläggning. Ärendet är i vissa delar
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382),
m. m. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 283 och 285).

27. den 22 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen, m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljnings -

förordningen den 26 maj 1954 (nr 521), m.m., dels ock i dessa ämnen
väckta motioner. (280.)

Anmäld den 24 maj 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 215 och 217).
Ärendet är slutbehandlat, i vad på socialdepartementet ankommer.

28. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1957/58 till Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott,
Bidrag till folkpensioner m. m. samt Särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till en fortsättningskurs
för hemkonsulenter och andra hushållspedagoger. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juli 1957.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen,
m. in. (316.)

Anmäld den 6 juni 1957, varvid ifrågavarande motioner och utskottsutlåtande
överlämnades till utredningsmännen för översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
(sjukreseutredningen).

31. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning i pensionsfrågan m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 348).

32. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1957/58 till statlig och enskild upplysningsverksamhet
m. m. vid 1957 års folkomröstning samt till administration av denna jämte
i ämnet väckta motioner. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

33. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1957/58
till Fondering för framtida pensionsändamål. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957.

34. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande åldringsvården jämte i ämnet väckta motioner. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1957, varvid avskrifter av skrivelsen
överlämnades till socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, pensionsstyrelsen
och medicinalstyrelsen för beaktande i den på envar styrelse ankommande
verksamheten.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (88.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

4. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur
statens järnvägars driftmedel till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg.
(114.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga om
befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan. (116.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957.

6. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 16 maj 1957.

7. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1957/58
av underskottet för luftfartsfonden. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1957.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1957/
58, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957.

9. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957.

10. den 29 mars, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 123 §
byggnadslagen. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade,
att tryckt exemplar av ifrågavarande motion och utskottsutlåtande skulle för
kännedom överlämnas till 1951 års byggnadsutredning.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående föreskrift om visst
kungörande av beslut om indragning av allmän väg. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1957, varvid författning utfärdats (SFS
nr 91).

12. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57 i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(194.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1957.

13. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957.

14. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av
vissa postavgifter m. m. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957, varvid författningar utfärdats (SFS
nr 133, 134 och 135).

15. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna
rörande den yrkesmässiga beställningstrafiken. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade,
att skrivelsen skulle för kännedom överlämnas till 1953 års trafikutredning.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående förbud mot användandet
av utskjutande dekoration å bilarnas fronter. (221.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957, varvid författning utfärdats (SFS
nr 474).

18. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld den 16 maj samt den 14 och den 27 juni 1957, varmed skrivelsen slutbehandlats.

19. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957, varvid författningar utfärdats (SFS
nr 355 och 356).

20. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet väckta
motioner m. m. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade,
att tryckt exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse jämte utskottsutlåtande
samt riksdagens revisorers berättelse, del I och II, skulle i vad avser
vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen överlämnas till 1951 års byggnadsutredning
för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningens
uppdrag.

21. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av televisionsnätet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels förvärv
av aktier i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag, dels ock ökning
av statens järnvägars rörliga kredit. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957, varvid författning utfärdats (SFS

nr 356).

26. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902
(nr 71) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, dels
ock i ämnet väckta motioner. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1957, varvid författning utfärdats
(SFS nr 383).

27. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av en storflygplats. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1957.

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Japan för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(49.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 462 och 463).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Italien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet. (50.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Italien för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (51.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316), m. m. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 137—139).

5. den 19 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under första huvudtiteln, avseende anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1957/58 till oförutsedda utgifter.
(13.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957.

7. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957.

8. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 24 § 3 mom. samt punkt 2 av anvisningarna till
38 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957, varvid författning utfärdades (SFS

nr 57).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
(64.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 59—71).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469). (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957, varvid författning utfärdades

(SFS nr 58).

11. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni 1943
(nr 347) om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, dels ock i ämnet väckt motion. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957.

12. den 1 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1957/58. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1957 skall
utgå. (109.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet den 6 mars 1957.

14. den 5 mars, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(94.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 15 mars 1957.

15. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(101.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 15 mars 1957.

10. den 8 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående återbäring
av viss arvs- och kvarlåtenskapsskatt. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1957.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 72—77).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande
villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.
(123.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars, varvid författning utfärdades (SFS nr
79).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 117 och 118).

21. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Skrivelsen, som överlämnats från civildepartementet, är anmäld den 10, 24 och
31 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa under tullverkets förvaltning stående fastigheter i Haparanda
stad. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1957.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 85).

25. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58

under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 10, 24 och 31 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 mars 1957, varvid författning utfärdades (SFS

nr 84).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 15 november 1912 (nr
298) om provianteringsfrilager, m. m. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 119—124).

28. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 554)
om investeringsavgift för år 1957. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1957, varvid författning utfärdades (SFS

nr 89).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa ersättningar som utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 mars 1957, varvid författning utfärdades

(SFS nr 78).

31. den 3 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (161.)

Anmäld den 26 april 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 99—103).

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 5 a.pril, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1957/58. (163.)

Skrivelsen, som överlämnats från försvarsdepartementet, är beroende på Kungl.

Maj :ts prövning.

33. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i visst fall av allmänna arvsfonden tillfallen kvarlåtenskap. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (169.)

Anmäld den 26 april 1957. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående
skogsvårdsstyrelser m. m. (178.)

Skrivelsen, som överlämnats från jordbruksdepartementet, är anmäld den 12
april 1957, varvid författning utfärdades (SFS nr 95). Ärendet är därmed slutbehandlat,
såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution av skatt a
bensin, som användes vid drift av skördetröskor. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

37. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 105—108).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 125 och 126).

39. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1957.

40. den 26 april, i anledning av väckta motioner om upphävande av den i
valutalagen för Kungl. Maj :t givna fullmakten att medgiva öppnande och
granskning av brev och andra försändelser för valutakontroll. (203.)

Anmäld den 10 maj 1957, varvid skrivelsen överlämnades till de sakkunniga med
uppdrag att verkställa en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 februari 1954
(nr 71) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp, som
tillförts vissa för prisreglering bildade stiftelser, m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 156.)

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 167).

43. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Skrivelsen, som överlämnats från civildepartementet, är anmäld den 10, 24 och
31 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror.

44. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1957/
58, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till primärkommunerna.
(239.)

Anmäld den 6 juni 1957, varvid skrivelsen överlämnades till ecklesiastikdepartementet
för handläggning.

46. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet väckta
motioner m. m. (249.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 maj 1957 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 93 för handläggning i angivna delar överlämnats
till justitiedepartementet (punkterna 1, 2, 3, departementsindelningen;
arbetsformerna inom statsförvaltningen; anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna),
försvarsdepartementet (punkterna 5, 6, 8, tjänstgöring i vissa vakanta
beställningar inom försvaret; försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar; vissa
samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen), socialdepartementet
(punkt 12, socialvård och socialpolitik), kommunikationsdepartementet
(punkt 18, vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen), ecklesiastikdepartementet
(punkt 26, tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna), handelsdepartementet
(punkt 28, visst lån ur sågverkslånefonden), inrikesdepartementet (punkterna
9, 30, 31, 32, försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea; visst
blankettryck inom medicinalväsendets område; indrivning av skatt m. m.; räddningstjänsten
i de svenska fjällen), civildepartementet (punkt 33, gratifikationer
och belöningar vid de affärsdrivande verken). — I ärendet under punkt 21 (vissa
iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.) har från riksräkenskapsverket
under hand inhämtats, att resultatet av de inom verket pågående undersökningarna
rörande möjligheterna att utvidga den preliminära A-skattens användningsområde
kommer att redovisas till centrala uppbördsnämnden så snart undersökningarna
slutförts. Sedan samma ärende den 18 september 1957 överlämnats
till inrikesdepartementet, har genom ändringar den 27 september 1957 i kungörelserna
den 14 december 1917 nr 870 och 871 möjlighet öppnats att använda
lösbladssystem vid förandet av utsöknings- och införseldagböcker. — Ärendet
under punkt 22 (restavgiften för restförd skatt) är beroende på Kungl. Mai:ts
prövning.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1957/58. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) m. m.,
såvitt ej angår författningsförslagen. (251.)

Anmäld den 16 och den 24 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till skattetyngda kommuner m. m. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 200—206).

51. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (272.)

Skrivelsen, som i vissa delar överlämnats från socialdepartementet, är anmäld
den 6 september 1957, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigades tillkalla
sakkunniga med uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för
att utvidga den långa kapitalmarknaden. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på finansdepartementets föredragning beror.

52. den 22 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen, m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m., dels ock i dessa ämnen
väckta motioner. (280.)

Anmäld den 24 maj 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 209—214,
216 och 218). Överlämnad såvitt angår punkten I C 4 till socialdepartementet.
Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 237).

54. den 24 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i
vad propositionen avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
(293.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående teckning
av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för budgetåret
1957/58 m. m. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

58. den 28 maj, angående regleringen för budgetåret 1957/58 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition (nr 107) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, in. m., jämte i ämnet väckta motioner. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 246—248).

60. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 142) med
förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, dels ock i ämnet väckta motioner.
(342.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 251 och 252).

61. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 121) med
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m., dels ock väckta motioner angående utformningen av den
ekonomiska politiken. (343.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 249 och 250).

62. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(344.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

63. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(351.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

64. samma dag, angående val av ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
med suppleanter. (356.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 175, såvitt densamma
avser förslag till förordning om allmän energiskatt, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 262—265).

66. samma dag, angående beräkning av bevillningama för budgetåret 1957/
58, m. m. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

67. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
avsättningar till budgetutjämningsfonden. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

70. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57.
(334.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

71. den 31 maj, angående statsregleringen för budgetåret 1957/58. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

72. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1957/58. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

73. den 13 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
angående visst lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1957.

74. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Ceylon för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till viss för krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1957, varvid författning utfärdades

(SFS nr 686).

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272). (385.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1957, varvid författning utfärdades

(SFS nr 667).

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto.
(386.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 652 och 653).

78. den 13 december, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning
med förslag till reglemente för riksdagsbiblioteket m. m. (392.)

Överlämnad till ecklesiastikdepartementet den 30 december 1957.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss
för krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet.
(393.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1957, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 684 och 685).

80. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (404.)

Överlämnad till utrikesdepartementet den 21 december 1957.

81. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en kampanj för lönsparande. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1957.

82. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1957/58.
(401.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1957.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 19 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 februari 1957.

2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden till extra utgifter. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

3. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
till nybyggnad för konstfackskolan. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

4. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 24 och den 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Den 6 juni
utfärdades bland annat två kungörelser (SFS nr 371 och 459). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad för departementets vidkommande. (Jfr punkten 2 under
civildepartementet.)

5. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1957/58 till arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga ändamål samt akademier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (153.)

Anmäld den 31 maj och den 6 juni 1957. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

6. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1957/58 till Musikaliska akademien med musikhögskolan m. m. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

7. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleväsendet, yrkesundervisningen och gymnastiska
centralinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (165.)

Anmäld den 10 och den 31 maj 1957. Beslutet den 31 maj innefattade bland
annat utfärdande av två kungörelser (SFS nr 325 och 480). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

9. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1957/58 till universiteten,
den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
084.)

Anmäld den 26 april, den 31 maj och den 6 juni 1957. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juli 1957 i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 4 till
1957 års kyrkomöte.

11. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957.

12. samma dag, angående åtgärder för ökad simkunnighet. (198.)

Genom beslut den 27 september 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt skolöverstyrelsen
att inkomma med preciserade förslag till de åtgärder i syfte att förbättra
simkunnigheten bland skolungdomen, vartill överstyrelsen kunde finna
anledning. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

13. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett nordiskt institut för teoretisk atomfysik. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

14. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 24 och den 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Den 6 juni
utfärdades bland annat en kungörelse (SFS nr 378). Skrivelsen är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande. (Jfr punkten 3 under civildepartementet.
)

15. samma dag, angående effektivisering av barnens trafikfostran. (227.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 10 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt ledamot av allmänt kyrkomöte, dels ock i ämnet väckta
motioner. (228.)

Anmäld den 16 maj 1957, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 166). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till primärkommunerna.
(239.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (8.)

Anmäld den 24 och den 31 maj, den 6 och den 27 juni samt den 8 och den 11 november
1957. Den 31 maj utfärdades bland annat en kungörelse (SFS nr 275),
den 8 november en kungörelse (SFS nr 597) samt den 15 november fyra kungörelser
(SFS nr 611—614). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1957/58,
i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (248.)

Anmäld den 24 maj och den 27 juni 1957. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3 Redogörelse avgiven av JO till 1958 års riksdag

20. samma dag, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Punkten 26 (tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna) är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (253.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för flyktingstudenter m. m. (259.)

Anmäld den 31 maj 1957, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS
nr 276). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

23. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av den medicinska utbildningsorganisationen m. m. (273.)

Anmäld den 31 maj 1957, varvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillsätta en särskild beredning för fortsatt utredning av frågan om inrättande
av en medicinsk läroanstalt i Norrland. Ånyo anmäld den 27 juni 1957.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(274.)

Anmäld den 31 maj 1957, varvid bland annat två kungörelser utfärdades (SFS
nr 318 och 480). Ånyo anmäld den 6 juni 1957. Skrivelsen är i viss del alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (275.)

Anmäld den 24 maj och den 6 juni 1957. Den 24 maj utfärdades bland annat
en kungörelse (SFS nr 220). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statsunderstöd
åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande
verksamhet m. m. (303.)

Anmäld den 31 maj 1957, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS
nr 307). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1957/58 till de tekniska högskolorna in. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1957.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1957/58 till naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning rörande musiklinjen
vid Framnäs folkhögskola. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 oktober 1957.

30. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om prästval, m. m. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juli 1957 i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 4 till
1957 års kyrkomöte.

31. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (317.)

Anmäld den 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Den 31 maj utfärdades sex
kungörelser (SFS nr 319—324). Skrivelsen är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Majrts prövning.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omläggning
av den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. (318.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. m. (321.)

Anmäld den 31 maj, den 6 och den 27 juni 1957. Den 27 juni utfärdades bland
annat två kungörelser (SFS nr 490 och 491). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
(Jfr punkten 7 under civildepartementet.)

34. den 26 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående avskaffande
av kvarvarande obligatoriska elevavgifter vid universiteten
m. fl. läroanstalter. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

35. den 3 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av sjukgymnastutbildningen m. m. (378.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en
fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
(379.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

37. den 6 december, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning i vad berättelsen avser de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg samt farmaceutiska institutets lokalfråga. (382.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

38. den 13 december, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning
med förslag till reglemente för riksdagsbiblioteket m. m. (392.)

Skrivelsen har den 30 december 1957 överlämnats från finansdepartementet för
vidare handläggning. I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är ärendet
beroende på Kungl. Majrts prövning.

39. den 18 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående en reform
av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
lönefrågor med anledning av ändrad organisation av den lokala och regionala
skolledningen m. m. (390.)

Anmäld den 20 december 1957, varvid cirkulär utfärdades (SFS nr 696). Ärendet
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet väckta motioner.
(397.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande studiesociala åtgärder.
(398.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 20 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 februari och den 1 mars 1957.

2. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgift^ för år 1957
skall utgå. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957, därvid kungörelse utfärdades (SFS

nr 47).

3. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1957.

4. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan m. m. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1957.

5. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet.

6. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Skegrie 351 i Malmöhus
län. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1957.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957.

8. den 9 april, i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring
av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens. (170.)

Anmäld den 26 april 1957, därvid skrivelsen överlämnades till lantmäteristyrelsen,
1954 års fastighetsbildningskommitté samt 1956 års lantmäterikommitté för
att av dem tagas under övervägande vid fullgörandet av dem lämnade utredningsuppdrag.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares
jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske. (176.)
Anmäld den 27 juni 1957, därvid skrivelsen överlämnades till Nordiska rådet
för att bereda rådet tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående
skogsvårdsstyrelser m. m. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1957, därvid förordning och kungörelse
utfärdades (SFS nr 94 och 96).

11. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å
kapitalbudgeten för budgetåret 1957/58 jämte i ämnet väckta motioner.
(171.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1957/58 till Bidrag till väg- och flottledsbyggnader m. m.
å skogar i enskild ägo m. m. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 142 och 143).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
stöd åt verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1957.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 28 och 29 ha meddelats i skrivelsen nr
247 redovisad under punkt 24 här nedan, i fråga om punkten 54 i skrivelsen nr
324 under punkt 30 här nedan, i fråga om punkten 108 i skrivelsen nr 338 under
punkten 34 här nedan, i fråga om punkterna 140 och 141 i skrivelsen nr 217 under
punkt 20 här nedan, i fråga om punkten 142 i skrivelsen nr 216 under punkt
19 här nedan samt i fråga om punkten 180 i skrivelsen nr 172 under punkt 12
här ovan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats
den 31 maj, den 27 juni, den 5 juli, den 4 oktober och den 15 november
1957. Besluten den 31 maj och den 15 november 1957 innefattade bland annat
utfärdandet av 30 kungörelser (SFS nr 184—192, 194—197, 226, 239—243, 260,
305, 306, 329—334, 365 och 615).

15. den 24 april, angående åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink.
(199.)

Anmäld den 10 maj 1957, därvid uppdrogs åt 1949 års jaktutredning att skyndsamt
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen avvaktas.

16. den 2 maj, angående skyndsam utredning angående åtgärder mot spritmissbruk
i samband med jakt. (205.)

Anmäld den 10 maj 1957, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning
för att tagas i övervägande vid utredningens arbete.

17. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet.

18. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1957/58 m. m. jämte i ämnet väckt
motion. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, därvid tre förordningar utfärdades

(SFS nr 181—183).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1957/58 till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök: Undersökningar
inom söt vattenslaboratoriet samt Fiskeriintendenter m.m.
jämte i ämnet väckta motioner. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid taxa utfärdades (SFS nr

208).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret 1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök: Avlöningar och Omkostnader jämte i ämnena väckta
motioner. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till stipendier jämte i ämnena väckta motioner.
(218.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

22. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser kronoparken Bogesund i
Stockholms län m. fl. fastigheter. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande Fiskerilånefonden jämte i ämnet väckta motioner.
(246.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

24. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar och Omkostnader. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
jämte i ämnet väckta motioner. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

26. den 22 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande torrläggning av mark jämte därtill anslutande
statsbidrags- och låneförfattningar. (262.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.
(264.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, därvid förordning och kungörelse
utfärdades (SFS nr 244 och 245).

28. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta motioner. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Ekeby 41 i Uppsala län
m. fl. fastigheter. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels Statens
lånefond för hästavelns befrämjande jämte i ämnena väckta motioner.
(324.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 357).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
särskilda stödåtgärder för hästaveln jämte i ämnet väckta motioner. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsemedel
för domänverket jämte i ämnet väckta motioner. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

33. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.
(338.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 271).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i personalförteckningen för domänverket, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

36. den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 och den 27 juni 1957, därvid två lagar och en
förordning utfärdades (SFS nr 390—392).

37. den 13 november, i anledning av väckta motioner angående utredningar
och förslag på trädgårdsnäringens område m. m. (367.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Fettjestad Ågården 21
i Östergötlands län m. fl. fastigheter. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1957.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Åstad l1 i Östergötlands
län m. fl. fastigheter. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1957.

40. den 29 november, i anledning av väckt motion om viss utredning av
Emåns nederbördsområde. (376.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 3 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vattenvårdens
organisation m. m. jämte i ämnet väckt motion. (381.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlan till jordbrukare, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(391.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1957, därvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 650).

43. den 18 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd jämte i ämnet
väckta motioner. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 december 1957.

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 34). V

3. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har anmälts den 16 maj 1957 och är därmed slutbehandlad för handelsdepartementets
vidkommande.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1957.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit m. m. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1957, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 130).

6. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 16 maj 1957 samt därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

7. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1957/58 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april och den 6 juni 1957. I vad avser Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten har kungörelse utfärdats (SFS nr 340).

8. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57 till Bidrag till uppförande
av bombsäkra cisternanläggningar för flytande bränslen. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1957.

9. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1957.

10. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld den 16 maj 1957 och därmed slutbehandlad för handelsdepartementets
vidkommande.

11. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57 till Atomenergiverksamhet
inom AB Atomenergi. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
kapitalbudgeten gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1957/58
till Säkerhetsanstalter för sjöfarten och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. (230.)

Anmäld den 16 och den 31 maj 1957 samt därmed slutbehandlad.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt båttrafiken i Stockholms skärgård. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1957.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 292 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1957, varvid lagar i ämnet utfärdades
(SFS nr 221 och 222).

16. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Skrivelsen är på handelsdepartementets föredragning anmäld den 27 juni 1957.
Enligt beslut denna dag har skrivelsen samt statsutskottets utlåtande nr 93 i viss
del (punkten 28, angående behov av ändrade föreskrifter rörande lån ur sågverkslånefonden
samt utlåningsverksamheten från manufakturförlags-, industrioch
hemslöjdslånefonderna) överlämnats till utredningen rörande det statliga
kreditstödet åt hantverk och småindustri. Skrivelsen är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande.

17. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Benelux-länderna. (266.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning och är
därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande.

18. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1957/58
till Säkerhetsanstalter för sjöfarten. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957.

19. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen m. m. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957, varvid lagar i ämnet utfärdades
(SFS nr 287—290).

20. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar i ämnet utfärdades
(SFS nr 343, 345 och 346). (Jfr ärendet under punkten 21 här nedan.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(329.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar i ämnet utfärdades
(SFS nr 344 — 346). (Jfr ärendet under punkten 20 här ovan.)

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel jämte i ämnet väckta motioner.
(268.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957.

23. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Folkrepubliken Kina. (403.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning och är
därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 19 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (56.)

Anmäld den 22 februari och den 2 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående bestridande av kostnaderna för uppförande
av en planerad endokrinologisk forskningsinstitution vid karolinska sjukhuset.
(62.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunallag för Stockholm. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 50).

4. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 49).

5. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 320) om införande av landstingslagen.
(108.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1957, varvid författning utfärdades
(SFS nr 53).

Anmäld den 16, 24 och 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Ärendet är
därmed slutbehandlat, i vad på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr punkten 2
under civildepartementet.)

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag för budgetåret
1957/58 till Inrikesdepartementet m. m., Överståthållarämbetet och landsstaten,
Polisväsendet, Civilförsvaret, Brandväsendet och Diverse jämte
i ämnet väckta motioner. (130.)

Anmäld den 22 och den 29 mars, den 26 april, den 10, 16, 24, och 31 maj samt
den 6 och den 27 juni 1957. Författning utfärdad den 6 juni (SFS nr 335).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Gotlands läns landsting för utbyggande av lasarettet i Visby. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 mars 1957.

9. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 mars 1957, varvid författning utfärdades
(SFS nr 87).

10. den 3 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (161.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den
26 april 1957, varvid författning utfärdades (SFS nr 104). (Jfr punkten 31 under
finansdepartementet.)

11. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1957/58
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (11.)

Anmäld den 26 april, den 2, 10, 24 och 31 maj, den 6, 14 och 27 juni, den 5 juli

samt den 20 september 1957. Författningar utfärdade den 6 juni (SFS nr 309_

311 och 369) och den 20 september (SFS nr 580). Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1957/58,
i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (186.)

Anmäld den 26 april och den 27 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (190.)

Anmäld den 26 april och den 16 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetaret 1957/58 till statens rättskemiska laboratorium m. m. (210.)

Anmäld den 6 och den 27 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till epileptikervården för budgetåret 1957/58 m. m. (211.)

Anmäld den 10 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Författningar utfärdades
den 6 juni (SFS nr 469 och 470). Den 27 juni bemyndigades chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning om
Margarethahemmets framtida ställning inom epileptikervården och inrättande
av en epileptikeranstalt i Norrland samt härav föranledda frågor rörande vårdbehovet
för epileptiker och dess tillgodoseende m. m. Överdirektören Birger
Öhman har den 19 juli 1957 tillkallats såsom utredningsman. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

16. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld den 16, 24 och 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Ärendet är
därmed slutbehandlat, i vad på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr punkten 3
under civildepartementet.)

17. samma dag, angående dels en snabb översyn av folktandvården och dels
rätt för viss ungdom till förtursbehandling vid folktandvården. (226.)

Anmäld den 27 juni 1957, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att utreda vissa frågor rörande folktandvårdens organisation.
Sakkunniga ha tillkallats den 11 september 1957. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

18. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m. (234.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den
27 juni 1957. (Jfr punkten 19 under socialdepartementet.)

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1957/58 till universitetssjukhusen m. m. (235.)

Anmäld den 24 och den 31 maj 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. för budgetåret
1957/58 jämte i ämnet väckt motion. (237.)

Anmäld den 6 och den 27 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus m. m. (243.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den 24 maj
1957, varvid författning utfärdades (SFS nr 171). (Jfr punkten 22 under socialdepartementet.
)

22. samma dag, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Ärendet under punkten 9 (försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea)
har anmälts den 4 oktober 1957, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade den skandinaviska
styrelsen vid det blivande undervisningssjukhuset i Korea att meddela
vissa föreskrifter om lön och övriga avlöningsförmåner m. m. för sjukhusets
personal. Ärendet är därmed slutbehandlat. Ärendet under punkten 21 (vissa
iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.) har anmälts den 27 september
1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 556—558). Ärendet är därmed
slutbehandlat. Ärendet under punkten 30 (visst blankettryck inom medicinalväsendets
område) har anmälts den 27 juni 1957, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att i samråd med statens organisationsnämnd verkställa en översyn i
rationaliseringssyfte av blankettbeståndet inom medicinalväsendets område.
Ärendet är därmed slutbehandlat. Ärendet under punkten 31 (indrivning av
skatt m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet under punkten 32
(räddningstjänsten i de svenska fjällen) har anmälts den 27 juni 1957, varvid
uppdrogs åt utredningen av frågan om utbyggnad av ambulans- och räddningsflygtjänsten
i riket m. m. att pröva sådana av riksdagens revisorer eller eljest i
statsutskottets utlåtande berörda frågor rörande räddningstjänsten i fjällen, vilka
icke innefattas i utredningens tidigare uppdrag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats,
in. m. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 259).

24. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av IS § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS
nr 258).

25. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunalförbund, m. m. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 281 och 282).

26. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående anslag
för budgetåret 1957/58 till statlig och enskild upplysningsverksamhet
m. m. vid 1957 års folkomröstning samt till administration av denna jämte
i ämnet väckta motioner. (320.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den 27 juni
1957. (Jfr punkten 32 under socialdepartementet.)

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. m. (321.)

Anmäld den 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat,
i vad på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr punkten 7 under civildepartementet.
)

28. den 26 november, i anledning av väckta motioner om översyn av gällande
bestämmelser angående statsbidrag till folktandvård. (375.)

Anmäld den 20 december 1957, varvid uppdrogs åt utredningen av vissa frågor
rörande folktandvårdens organisation att verkställa av riksdagen begärd översyn.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

29. den 3 december, i anledning av väckta motioner om viss ändring av gällande
regler för återkrav i vissa fall av beviljade statsbidrag för uppförande
eller inrättande av sjukvårdsanläggning. (380.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 18 december, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
särskilda berättelse om rikets indelning i län. (399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 8 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på civildepartementet ankommer den 16 maj
1957. Avskrift överlämnad till försvarsdepartementet och handelsdepartementet
för handläggning i vad på dessa departement ankommer.

2. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Anmäld den 22 mars 1957. Avskrifter överlämnade till samtliga övriga statsdepartement
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer.
Ånyo anmäld den 10 maj 1957, varvid författning utfärdades (SFS nr 152).
Ånyo anmäld den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 228—
231, 341 och 342). Ånyo anmäld den 6 juni 1957, varvid författningar utfär -

dades (SFS nr 349, 372—376, 381, 397, 398, 418—423, 425—435, 440—444, 447,
448, 455—457, 465, 467, 468 och 473). Ånyo anmäld den 22 november 1957,
varvid författning utfärdades (SFS nr 628). Ärendet är därmed slutbehandlat.

3. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (225.)

Anmäld den 10 maj 1957. Avskrifter överlämnade till samtliga övriga departement
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer. Författning
utfärdades (SFS nr 152). Ånyo anmäld den 6 juni 1957, varvid författningar
utfärdades (SFS nr 418, 448, 457 och 466). Ånyo anmäld den 27 juni 1957, varvid
Kungl. Maj:t förordnat, att för beredning av ärenden angående vakantsättning
av tjänster för möjliggörande av kontraktsanställning skall finnas en särskild
delegation, kontraktsdelegationen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Skrivelsen är beträffande punkten 33 (gratifikationer och belöningar vid de
affärsdrivande verken) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 364, 418, 419, 443, 444, 448, 467 och 468).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1957, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 372—374, 427—434 och 436—442).

7. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. m. (321.)

Anmäld den 31 maj 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 228—231, 273,
341 och 342). Ånyo anmäld den 6 juni 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 398, 418, 419, 443, 444, 448, 449, 455, 456, 467 och 468). Ånyo anmäld
den 20 december 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 670—674). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

Förteckning III

över sådana i förteckningen II här ovan upptagna ärenden, som
vid utgången av år 1957 ännu voro i sin helhet eller till någon
del på Kungl. Maj:ts prövning beroende

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

8. den 8 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (2.)

13. den 27 mars, angående motioner dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och dels om utredning angående
samordning av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syfta till
en lösning av barna- och ungdomsproblemen på längre sikt. (144.)

14. den 29 mars, i anledning av väckta motioner angående ändring av 7 §
lagen om bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter. (154.)

16. den 9 april, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående avstyckning
för bostadsändamål på landsbygden. (177.)

17. den 12 april, i anledning av väckta motioner angående föreskrifter till
säkerställande av allmänhetens obehindrade tillgång till myndigheters
offentliga handlingar. (182.)

21. den 26 april, i anledning av väckta motioner om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande syneförrättning för torrläggning av mark
in. m. (200.)

30. den 21 maj, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att
bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning m. m. (270.)

51. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (394.)

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

18. den 19 november 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 475)
om eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd
av utlandsmyndighet. (371.)

19. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Folkrepubliken Kina. (403.)

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

17. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

23. den 19 november, i anledning av väckt motion angående ersättning till
värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under militär fälttjänstövning.
(372.)

24. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande gäldandet av kostnader för hemtransport av befattningshavare,
som avlider under tjänstgöring på annan ort. (373.)

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

6. den 29 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (5.)

4 Redogörelse avgiven av JO till 1968 ars riksdag

20. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till primärkommunerna.
(239.)

24. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

25. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (272.)

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

16. den 7 maj 1957, i anledning av väckt motion angående förbud mot användandet
av utskjutande dekoration å bilarnas fronter. (221.)

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

2. den 15 februari 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Italien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet. (50.)

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Italien för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (51.)

23. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, m. m. (133.)

31. den 3 april, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (161.)

32. den 5 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1957/58. (163.)

34. den 9 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (169.)

46. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

74. den 15 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Ceylon för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(370.)

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

15. den 8 maj 1957, angående effektivisering av barnens trafikfostran. (227.)

17. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till primärkommunerna.
(239.)

20. den 14 maj, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (253.)

24. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(274.)

31. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (317.)

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. (318.)

34. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskaffande
av kvarvarande obligatoriska elevavgifter vid universiteten
m. fl. läroanstalter. (374.)

35. den 3 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av sjukgymnastutbildningen m. m. (378.)

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en
fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
(379.)

38. den 13 december, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning
med förslag till reglemente för riksdagsbiblioteket m. m. (392.)

39. den 18 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner. (387.)

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående en reform
av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (388.)

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation av den lokala och regionala
skolledningen m. in. (390.)

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande
av en medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet väckta motioner. (397.)

43. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande studiesociala åtgärder.
(398.)

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

8. den 9 april 1957, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens. (170.)

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten till fiske. (176.)

15. den 24 april, angående åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink.
(199.)

16. den 2 maj, angående skyndsam utredning angående åtgärder mot spritmissbruk
i samband med jakt. (205.)

26. den 22 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande torrläggning av mark jämte därtill anslutande
statsbidrags- och låneförfattningar. (262.)

37. den 13 november, i anledning av väckta motioner angående utredningar
och förslag på trädgårdsnäringens område m. m. (367.)

40. den 29 november, i anledning av väckt motion om viss utredning av
Emåns nederbördsområde. (376.)

41. den 3 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vattenvårdens
organisation m. m. jämte i ämnet väckt motion. (381.)

9. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

22. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

30. den 18 december, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
särskilda berättelse om rikets indelning i län. (399.)

10. Civildepartem entet

Riksdagens skrivelse

4. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner in. m. (249.)

Förteckning IV

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1957 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1957

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde, numera trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274, 1940
s. 301 och 1953 s. 422. Utredningen av frågan om fideikommissens avskaffande
pågår.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302, 1951 s. 344, 1953 s. 422 och 1955 s. 360. Bilskadeutredningen
har den 1 oktober 1957 avgivit betänkande med förslag till lag om
trafikförsäkring (SOU 1957:36). Häröver ha yttranden infordrats till den 1 februari
1958. (Jfr ärendet under punkten 5 här nedan.)

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. in. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281, 1940
s. 303 och 1954 s. 289. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr
ärendet under punkten 15 här nedan.)

5. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred in. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304, 1951 s. 345 och 1953 s. 344. Bilskadeutredningen har den

1 oktober 1957 avgivit betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring (SOU
1957:36). Häröver ha yttranden infordrats till den 1 februari 1958. (Jfr ärendet
under punkten 2 här ovan.)

6. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1952
s. 321 och 1953 s. 423. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

7. den 18 februari 1936, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m.
(29.). .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254, 1947 s. 306 och 1956 s. 320. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
7 december 1956 ha sakkunniga tillkallats för att verkställa översyn av äktenskapslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. I de sakkunnigas uppdrag
ingår bland annat att utreda vilka regler som böra införas till skydd för
efterlevande make, om utomäktenskapliga barn erhålla arvsrätt även efter
fadern. Ärendet är, i avvaktan på de sakkunnigas utredning, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 305 och
1954 s. 290. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 15 här nedan.)

9. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 306 och
1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 15 här nedan.)

10. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 284, 1952 s. 322, 1955 s. 361, 1956 s. 320 samt
1957 s. 402. Genom proposition (nr 37) till 1957 års riksdag har framlagts förslag
till lag om utlämning för brott. Propositionen har bifallits under riksdagens
höstsession. Frågan om särskild lagstiftning om utlämning mellan de nordiska
länderna är föremål för fortsatta överväganden.

11. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete pågår.

12. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 och 1940 s. 308.
Strafflagberedningen har den 22 december 1956 avgivit förslag till lag om skydd
mot brott (skyddslag) in. in. (SOU 1956:55). Sedan förslaget varit föremål för
remissbehandling, är det under beredning i justitiedepartementet.

13. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar av
17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323. Lagberedningens
arbete pågår.

14. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 36 här nedan.)

15. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941
s. 231, 1945 s. 295, 1947 s. 308, 1948 s. 286 samt 1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 4, 8, 9 och 37.)

16. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av
§ 16 regeringsformen (SOU 1941:20) är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 41 här nedan.)

17. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete pågår.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1956 s. 321 och
1957 s. 403. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235, 1950
s. 286 och 1956 s. 322. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete pågår.

21. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

So ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286, 1954 s. 292, 1955
s. 363 samt 1956 s. 322. Utredningen om det administrativa besvärsinstitutet
fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 40 här nedan.)

22. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m.m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288, 1951 s. 348 samt 1956 s. 322. Sakkunniga
för utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande
frågor ha överlämnat ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande
och ha därmed slutfört sitt utredningsuppdrag. Över betänkandet ha
yttranden infordrats till den 1 februari 1958.

23. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av fragan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 287 och 1957 s. 403.
Skrivelsen har den 11 januari 1957 överlämnats till den fortsatta utredningen
lörande statstjänstemännens förhandlingsrätt m. m. Utredningens arbete pågår.
(Jfr ärendet under punkten 34 här nedan.)

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj.ds prövning.

25. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Varumärkes- och firmautredningens arbete pågår.

26. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av
deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311, 1949 s. 321 och 1956 s. 323. 1955 års valutredning har ännu
ej slutfört sitt uppdrag.

27. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1951
s. 349 samt 1954 s. 293. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

28. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen in. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236, 1950 s. 288
och 1953 s. 427. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

29. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angaende förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345. 1947
s. 312 och 1956 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

30. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av riksdagen i skrivelsen under
punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning beträffande frågorna om införsel
i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än
den skadade, har ärendet överlämnats till utredningen för förberedande översyn
av utsökningslagen m. m., vilken tillkallats enligt bemyndigande den 20 september
1957. Ärendet är därmed slutfört.

31. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Enligt bemyndigande den 20 september 1957 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en utredningsman för att verkställa en förberedande översyn av utsökningslagen
m. m. Ärendet är därmed slutfört.

32. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse in. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272, 1948 s. 292 och
1957 s. 405. Sedan strafflagberedningens den 22 december 1956 avgivna förslag
till lag om skydd mot brott (skyddslag) m. m. (SOU 1956: 55) varit föremål för
remissbehandling, är ärendet under beredning i justitiedepartementet.

33. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325, 1950 s. 290 och 1955 s. 365. Markvärdeutredningen har den
25 oktober 1957 avgivit betänkande angående indragning av oförtjänt jordvärdestegring
(SOU 1957:43).

34. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. in. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 290 och 1953 s. 428.
Skrivelsen har den 11 januari 1957 överlämnats till den fortsatta utredningen
rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt in. m. Utredningens arbete pågår.
(Jfr ärendet under punkten 23 här ovan.)

35. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. in. (270.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351, 1953
s. 429 och 1956 s. 324. Bilskadeutredningens arbete i denna del pågår.

36. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan viss förberedande utredning verkställts,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 14
här ovan.)

37. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326 och 1954 s. 295. 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)

38. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar in. in. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226, 1951
s. 352, 1953 s. 429 och 430, 1955 s. 366 samt 1956 s. 325. Sakkunniga för utredning
av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande
frågor ha överlämnat ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande och ha
därmed slutfört sitt utredningsuppdrag. Över betänkandet ha yttranden infordrats
till den 1 februari 1958. (Jfr ärendet under punkten 22 här ovan.)

39. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 227, 1953 s. 430 samt
1954 s. 296. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser om
ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 353 och 1956 s. 325. Utredningen om det administrativa
besvärsinstitutet fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 21 här ovan.)

41. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 16
här ovan.)

42. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 353, 1953 s. 430,
1954 s. 297 samt 1955 s. 366. I fråga om allmän folkomröstning har 1957 års
riksdag beslutat till 1960 års riksdag uppskjuta behandlingen av det vid 1954
års riksdags vårsession såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av
49 § 2 mom. regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1 mom.
samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen.

43. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 och 1954 s. 297. Sakkunnigutredningen pågår.

44. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 293, 1954
s. 297 och 1957 s. 406. Utredningsmannen för översyn av brottsregistreringen
fortsätter sitt arbete.

45. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. in. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 in. in. (262.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga om den av riksdagen begärda översynen av
lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman in. fl., se ämbetsberättelsen 1953
s. 432. Utredningen angående det allmännas skadeståndsansvar pågår.

48. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s. 355.
Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna utredningen,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
»lagen om förmynderskap» i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 294, 1953 s. 432, 1955 s. 368 samt 1956 s. 326.
I vad angår frågan om föreskrifter om inspektion genom rätten av överförmyndares
verksamhet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 330 samt 1954 s. 299.
Utredningsmannen har den 7 december 1957 överlämnat betänkande med förslag
till lag om ändring i aktiebolagslagen.

51. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. Sedan 1946 ars
sjömanskommitté, som enligt beslut av Kungl. Maj:t skall upphöra med sitt
arbete med utgången av år 1957, återställt skrivelsen, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Se ämbetsberättelserna 1955 s. 368, 1956 s. 327 samt 1957 s. 407. 1955 års domarutrednings
arbete fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 65 här nedan.)

53. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Se ämbetsberättelserna 1952 s. 331, 1954 s. 299, 1955 s. 368, 1956 s. 327 samt
1957 s. 407. 1951 års rättegångskominittés arbete med översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning fortgår.

54. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen av frågan om ett förbättrat djurskydd
pågår.

55. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av
gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen om administrativa frihetsberövanden
pågår.

56. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av gifter -

målsbalkens bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av frågan
om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras såsom
äktenskapshinder, m. m. (197.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 408. Utredningen pågår.

57. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 369. Ärendet är i kvarstående del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

59. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslagtill
skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300 samt

1955 s. 370. Författningsutredningens arbete pågår.

60. den 8 maj 1953, i anledning av väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten, in. m. (195.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 328. Utredningsmannen
för en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten fortsätter
sitt arbete.

61. den 16 maj 1953, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 370. Utredningen pågår.

62. den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 272, 1955 s. 371 och

1956 s. 328. Kungl. Maj:t har genom beslut den 23 augusti 1957 meddelat
f. landshövdingen E. Mossberg befrielse från utredningsuppdraget samt förordnat
landshövdingen Gösta Elfving att i samråd med överlantmätaren CarlAxel
Ramberg fullgöra uppdraget. Utredningen pågår.

63. den 28 maj 1953, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med
förslag till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 371. Författningsutredningens
arbete pågår.

64. den 25 november 1953, i anledning av väckta motioner om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken. (394.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. Lagberedningens
arbete pågår.

65. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

Se ämbetsberättelserna 1955 s. 371, 1956 s. 329 och 1957 s. 409. 1955 års domarutrednings
arbete fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 52 här ovan.)

66. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om viss ändring i
expropriationslagen. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner om förhöjning av
sjöregleringsavgifterna. (428.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. Sakkunniga för
utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande
frågor ha överlämnat ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande
och ha därmed slutfört sitt utredningsuppdrag. Över betänkandet ha
yttranden infordrats till den 1 februari 1958. (Jfr ärendena under punkterna 22
och 38 här ovan.)

68. den 27 mars 1954, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens tilllämpningsområde.
(144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

69. den 3 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effekti
visering av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll över
förvaltningen, m. m. (156.)

Se ämbetsberättelserna 1955 s. 314, 1956 s. 329 och 1957 s. 409. Sedan proposition
i ämnet framlagts (nr 127/1957), har ny instruktion för riksdagens ombudsmän
utfärdats den 24 maj 1957 (nr 165). Ärendet är därmed slutfört.

70. den 10 april 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning om
lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 314. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej
slutfört sitt uppdrag.

71. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. Utredningen för
översyn av bestämmelserna rörande preskription av fordran har den 31 december
1956 avgivit betänkande (SOU 1957:11). Efter remissbehandling är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 22 mars 1955, i anledning av väckta motioner om beredande av arbetsmöjligheter
för tidigare straffade personer m. fl. (145.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 409. Utredningen
angående effektivare åtgärder inom eftervård och annan kriminalvård
i frihet pågår.

73. den 23 mars 1955, i anledning av väckt motion angående viss översyn av
lagen om inteckning i jordbruksinventarier. (141.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 22 april 1955, i anledning av väckt motion angående förflyttning av
Söderbygdens vattendomstol. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 410. Den av
chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunnige med uppdrag att verkställa
utredning angående vattendomstolarnas organisation och därmed sammanhängande
frågor har den 31 augusti 1957 avlämnat betänkande angående Söderbygdens
vattendomstols förläggning. Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande av
den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. den 25 maj 1955, i anledning av väckta motioner om utredningar angående
nådeinstitutet. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 275. Ändrade
regler för handläggningen av nådeärenden ha införts fr. o. m. den 1 oktober 1957.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

77. den 2 mars 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner, m. m. (2.)

I vad avser punkten 19 har ärendet anmälts och slutbehandlats den 3 januari
1957 i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag. Beträffande punkten 42 har
skrivelsen den 10 december 1957 överlämnats till inrikesdepartementet. (Jfr
punkten 16 under inrikesdepartementet.)

78. den 20 april 1956, i anledning av väckta motioner om en översyn av förordningen
angående förlagsinteckning. (181.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. den 27 april 1956, i anledning av väckta motioner om höjning av vissa
genom dom fastställda underhållsbidrag, m. m. (197.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 352. Sedan riksdagen
godkänt av Kungl. Maj:t genom proposition nr 149/1952 framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 6 juni 1952 (nr 334)
om höjning av vissa underhållsbidrag, har lag utfärdats den 24 maj 1957 (SFS
nr 176).

80. den 18 maj 1956, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan
om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, m.m.
(266.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 353. Utredningen
rörande en omorganisation och effektivisering av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet pågår.

81. den 24 maj 1956, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder, m. m. (294.)

Efter överläggningar inom justitie- och kommunikationsdepartementen med
motororganisationer m. fl. har den 27 juni 1956 träffats överenskommelse om
frivilliga åtgärder för utrustande av personbilar med stöldskydd. Sedermera har
— efter ytterligare förhandlingar — den 1 april 1957 utfärdats förklaring rörande
tillämpningen av överenskommelsen. Ärendet får därmed anses slutfört.

82. den 25 maj 1956, om utredningar beträffande vissa aktuella ungdoms- och
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m. (298.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 353. Sedan början
av år 1957 pågå i justitiedepartementets regi konferenser för översyn och
samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.

83. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. (300.)

Sedan Kungl. Maj:t i proposition (nr 129) till 1957 års riksdag framlagt förslag
till lag om ändrad lydelse av 7 § ifrågavarande lag och riksdagen bifallit propositionen
(skr. nr 263), har lag i ämnet utfärdats den 6 juni 1957 (SFS nr 316).

84. den 29 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ytterligare utgifter för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret 1955/56
jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Anmäld den 15 juni, den 7 september, den 16 och den 30 november 1956 samt
den 10 maj 1957. I vad avser utredning angående kostnaderna vid fångvårdsanstalter
av olika storleksordning inom det ordinarie utbyggnadsprogrammet är
skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 30 maj 1956, i anledning av väckt motion angående utredning om
taxeringsmäns straffrättsliga ansvar. (275.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114
regeringsformen. (276.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 31 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen. (342.)

Kungörelse om beslutade ändringar i regeringsformen utfärdad den 24 maj 1957
(SFS nr 164).

88. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner om utredning
angående ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom
brottslig gärning. (375.)

Sedan en inom justitiedepartementet den 21 juli 1957 upprättad promemoria
angående utvidgning av möjligheterna att av allmänna medel bereda ersättning
för skador, som tillfogats genom brottslig gärning, varit föremål för remissbehandling,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 30, 31, 69, 76, 77, 79, 81, 83 och 87 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 20 maj 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av konsularkonvention mellan Sverige och Frankrike. (280.)
Anmäld den 27 juni 1957, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning och utväxlas i Stockholm.

2. den 27 april 1956, i anledning av väckt motion om utredning för fastställande
i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser, som Sverige
åtagit sig enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna m. m. (196.)

Ärendet är beroende av Kungl. Majrts prövning.

3. den 15 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. (245.)

Ärendet är beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 7 december 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion.
(419.)

Anmäld den 10 januari 1957, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande tilläggsprotokoll.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1 och 4 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom utrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
har slutbehandlats genom statsverkspropositionen den 3 januari 1957.

2. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande av
ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 372. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen), 4 (förordnande
av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus) och 5 (rese- och
traktamentskostnaderna inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 302, 1955
s. 372 och 1957 s. 411. Ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialistutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjandet av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernetablissement) och 8 (värnpliktslånen) överlämnats
till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelserna 1955 s. 373 och 1956 s. 331. Ärendena under punkterna 4
och 8 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 1 december 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
flyttning av Stockholms örlogsbas. (402.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 373 och
1957 s. 412. Chefen för marinen har efter samråd med fortifikationsförvaltningen
den 17 juni 1957 överlämnat en reviderad plan för Stockholms örlogsvarvs utflyttning
till Muskö. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (den militära presstjänsten), 5 (utnyttjandet
av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m.), 7 (vid vissa militära resor
utgående resekostnadsersättning), 8 (försäljning av proviantartiklar till enskilda)
och 9 (Malmö marina bevakningsområde) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 320
och 1957 s. 412. Den 10 oktober 1957 har överbefälhavaren avgivit förslag angående
den militära presstjänsten (punkten 8). 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
har den 10 september 1957 avgivit förslag rörande bland annat ärendet
under punkten 7. Samtliga ärenden äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 30 november 1954, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa
fall till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 321. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 1 (av militär trupp utförda vägarbeten),
5 (vissa för försvarsändamål inrättade fonder) och 6 (garnisonsskolans i Landskrona
fond) överlämnats till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1956 s. 281 och 1957 s. 412. Ärendet under
punkten 1 är beroende på Kungl. Majrts prövning.

10. den 26 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1956/57 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 395. Ärendet
är slutbehandlat den 27 juni 1957.

11. den 16 november 1956, i anledning av väckt motion om återförande till
de ursprungliga fastigheterna av vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd
inköpta och arrenderade markområden i Norrbottens län.
(363.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1957.

12 den 4 december 1956, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande besiktning av hästar för krigsmaktens behov. (383.)

5 Redogörelse avgiven av JO till 1918 ars riksdag

Kungl. Maj:t har den 8 februari 1957 uppdragit åt arméintendenturförvaltningen
att inkomma med förslag till åtgärder i ärendet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

13. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner om användande av
marinens egna varv vid utförande av planerade nybyggen för marinens
räkning samt om utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona. (404.)
Anmäld den 18 januari 1957. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 10 och 11 omförmälda av Kungl. Maj.t
inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328. I vad
avser av arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande
barns och minderårigas deltagande i offentliga förevisningar m. m. är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 435. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning, i vad på socialdepartementet ankommer.

3. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Arbetstidsutredningens betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning och
partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954: 22) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

6. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet har behandlats av arbetstidsutredningen i dess betänkande V med
förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954:22), vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 438 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 413. Bostadskollektiva
kommitténs betänkande med utredning och förslag om samlingslokaler
har anmälts i 1957 års statsverksproposition, bil. 26, punkt 7. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

11. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Arbetstidsutredningens betänkanden om arbetare under jord i gruva och stenbrott
(SOU 1947:65) och rörande treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU
1948:51) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 437. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad på socialdepartementet ankommer.

13. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Barnavårdskommittén har i januari 1957 avgivit betänkande med förslag till ny
barnavårdslag (SOU 1956: 61), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättande av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 414. Beträffande
punkten 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond)
har direktionen över allmänna barnhuset den 8 november 1957 inkommit
med infordrat förslag. Ärendet är beträffande punkterna 12 och 7 (ersättningar
av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott) beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(109.)

Av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande anstalts vårdades rätt till
folkpension (SOU 1951:47) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 335. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 10 under inrikesdepartementet.
)

19. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vetenskaplig forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(120.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1957.

20. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Arbetstidsutredningen har genom sitt betänkande (del III) (SOU 1957:14) verkställt
den av riksdagen begärda utredningen angående beroende uppdragstagare.
Betänkandet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 17 april 1952, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 13 maj 1952, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården
m. m. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 januari 1957 genom proposition nr 38.

23. den 14 mars 1953, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 20 maj 1953, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)
1954 års zigenarutrednings betänkande (SOU 1956: 43) är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av den
statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är, i vad ankommer på socialdepartementet, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt för
arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 21 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medels där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 336 med hänvisning.
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
främja näringslivet och befolkningsutvecklingen å landsbygden i Bohuslän.
(188.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

31. den 4 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m. (204.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 323. Av särskilt
tillkallad utredningsman avgivet betänkande rörande statsstöd för samlingslokaler
(SOU 1955: 39) har anmälts i 1957 års statsverksproposition, bil. 26,
punkt 7. Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. den 9 december 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
(399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 19 april 1955, i anledning av väckta motioner om en utredning angående
upprättande av en allmän familjerådgivning. (18S.)

1955 års familjerådgivningskommitté har den 15 augusti 1957 avgivit betänkande
rörande allmän familjerådgivning (SOU 1957: 33), vilket ar föremål för sedvanlig
remissbehandling.

34. den 22 april 1955, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt arbete. (213.)

Anmäld den 25 januari 1957, varvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
tillkalla särskild utredningsman för frågan om skydd mot ohälsa och olycksfall
för viss laboratoriepersonal (laboratorieutredningen). Utredningsarbetet
pågår.

35. den 23 november 1955, i anledning av väckta motioner om anordnande
av alkoholistpolikliniker i landstingens regi. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 417. Med
skrivelse den 31 juli 1957 har nykterhetsvårdsutredningen överlämnat en promemoria
med förslag rörande statsbidrag till inackorderingshem, alkoholpolikliniker
och länksammanslutningar (stencilerad), vilken behandlas i 1958 års
statsverksproposition.

36. den 9 december 1955, i anledning av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Ma j ds prövning.

37. den 23 mars 1956, i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
upphört. (150.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 17 april 1956, i anledning av väckta motioner om höjning av de
allmänna barnbidragen. (168.)

Anmäld och slutbehandlad genom 1957 års statsverksproposition, femte huvudtiteln,
punkten 23.

39. den 18 april 1956, om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och
deras ekonomiska läge. (176.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 27 april 1956, i anledning av väckta motioner om höjning av bidragsförskottens
och de särskilda barnbidragens maximibelopp. (194.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 361. Anmäld
och slutbehandlad genom proposition nr 139 den 15 mars 1957.

41. den 16 november 1956, i anledning av väckta motioner om utredning
angående samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade barn, som vårdas
i hemmen. (364.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner dels om ändring
i sjukförsäkringslagen i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. m., dels ock om viss ändring av bestämmelserna rörande
prisrabattering av läkemedel. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 7 december 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd till arbetslösa. (396.)

Anmäld den 25 januari 1957. Författning utfärdad samma dag (SFS nr 23).
Ärendet är slutbehandlat.

44. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner angående viss
ändrad tillämpning av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen.
(416.)

Anmäld och slutbehandlad genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 april 1957, varvid
chefen för socialdepartementet bemyndigades tillkalla utredningsmän för översyn
av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser och därmed sammanhängande
spörsmål (sjukreseutredningen).

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring. (417.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning
åt alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.
(423.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 19, 22, 31, 38, 40, 43 och 45 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 337. Elkraftutredningens
förslag har anmälts genom proposition 1957:161 med förslag till
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Den 27 juni 1957 har lag i ämnet
utfärdats (SFS 383). Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

3. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 juni 1945 i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

6. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949, s. 337.

7. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 338.

8. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 418. (Jfr ärendet under
punkten 18 här nedan.)

9. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 339.

10. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

11. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 341.

12. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen. (430.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 339.

13. den 14 mars 19o3, i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m. (80.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 340. Sedan
1953 års trafiksäkerhetsutredning den 27 maj 1957 avlämnat sitt slutbetänkande,
är ärendet beroende på Kungl. ]VXaj:ts prövning.

14. den 11 april 19t>3, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
översyn av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 256.

15. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av
vattenkraften m. m. (429.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 340. Sedan
norrländska vattenkraftutredningen den 25 september 1957 avlämnat sitt betänkande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 7 december 1954, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm-Roslagens järnvägar. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 7 december 1955, i anledning av väckt motion om viss ändring av
ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. (374.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 419.

18. den 17 april 1956, i anledning av väckta motioner angående dels fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och
väg, dels ock framläggande för 1957 års riksdag av förslag till lag om
skyldighet för järn vägsinneha vare att upplåta mark till ny övergång
m. m. (167.)

Inom kommunikationsdepartementet har utarbetats en promemoria avseende
möjligheterna att lösa frågan genom bidrag enligt kungörelsen den 11 juni 1948
angaende statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. Denna
promemoria har remissbehandlats och är för närvarande föremål för överväganden
inom jordbruksdepartementet.

Av dessa ärenden är alltså det under 1 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
kommunikationsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning
beroende.

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för
jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över
betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

2. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Anmäld den 10 januari 1957, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning av frågan
om en omläggning av riksdagens budgetarbete. Ärendet är därmed slutbehandlat.

3. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1955 s. 384 och
1957 s. 421. Ärendet under punkten 14 (tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen)
anmält den 24 maj 1957, varvid uppdrogs åt generaltullstyrelsen
att undersöka möjligheterna att genom olika rationaliseringsåtgärder inom tullverket
nedbringa statsverkets kostnader för nämnda rörelse samt att till Kungl.
Maj:t redovisa resultatet av undersökningen. Ärendet under punkten 15 (beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts
härvarande beskickning m. m.) är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

4. den 24 mars 1954, i anledning av väckt motion angående utredning om
förutsättningarna för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

5. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering
till skatt. (372.)

Anmäld den 22 november 1957, varvid skrivelsen överlämnades till 1957 års
sambeskattningsrevision. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 26 april 1955, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (219.)

Anmäld den 20 maj 1955 samt den 9 mars och den 15 juni 1956. Ärendet är i
vissa delar beroende på Kungl. Maj ds prövning.

7. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 293. Ärendet
under punkten 13 (förenkling av vissa skatterestitutioner) är beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

8. den 18 maj 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. (284.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 255—257).
Såvitt angår riksdagens anhållan om utredning rörande frågan att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlustutjämning är skrivelsen anmäld den 18 januari
1957, varvid den överlämnades till utredningsmannen med uppdrag att verkställa
utredning rörande möjligheterna att införa rätt till förlust- och resultatutjämning.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 8 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Belgien om utsträckning till
Belgiska Kongo och mandatområdet Iluanda-Urundi av tillämpligheten
av det mellan Sverige och Belgien den 1 april 1953 ingångna avtalet för
undvikande av dubbelbeskattning och för reglering av vissa andra frågor
beträffande skatter å inkomster och förmögenhet. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 november 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 594 och 595).

10. den 22 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande av
dubbelbeskattning och för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å kvarlåtenskap. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 13 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1956/57. (160.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

12. den 18 april 1956, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd, m. m. (180.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

13. den 20 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (185.)

Anmäld den 25 maj och den 6 juli 1956 samt den 29 mars 1957. Ärendet är i
vissa delar beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. den 4 maj 1956, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående avgiftsfri
upplåtelse av kronoegendomen Arnö ll (Biskops-Arnö) i Övergrans
socken till stiftelsen för föreningen Nordens institut. (215.)

Skrivelsen, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är anmäld i vad
avser ersättning till statens domäners fond den 27 juni 1957. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om omläggning av riksdagens budgetarbete. (216.)

16. den 15 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan

Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 september 1957, varvid författning utfärdades
(SFS nr 524).

17. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och traktamentsersättningar.
(244.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

18. den 16 november 1956, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57 behandlade allmänna
frågor. (349.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (350.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (351.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (352.)

Skrivelsen, som överlämnats från kommunikationsdepartementet, är anmäld och

lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (353.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (354.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (355.)

Skrivelsen, som överlämnats från inrikesdepartementet, är anmäld och lagd till

handlingarna den 27 juni 1957.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser staterna
för statens allmänna fastighetsfond och försvarets fastighetsfond. (356.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (357.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

27. den 21 november 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om investeringsavgift för år 1957, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner. (369.)

Anmäld den 23 november 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 545—
549 samt 554 och 555). I proposition nr 59 till 1957 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag till förordning angående ändring i förordningen den 23 november
1956 (nr 554) om investeringsavgift för år 1957, varmed ärendet är slutbehandlat.

28. den 30 november 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 februari 1957, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 26 och 27).

29. den 4 december 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, såvitt angår jordbruksärenden.
(379.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

30. den 7 december 1956, i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal
skatteutjämning. (397.)

Anmäld den 20 december 1957, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande den
kommunala skatteu t jämningen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

31. den 13 december 1956, angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57. (412.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 27 juni 1957.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 8, 9, 11, 14—16 och 18—31 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Skrivelsen har den 11 november 1955 överlämnats till ecklesiastikdepartementet
från inrikesdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen
1957 s. 435. Skrivelsen är i vad avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde anmäld den 27 september 1957, varvid Kungl. Maj:t uppdrog
åt skolöverstyrelsen att inkomma med preciserade förslag till de åtgärder i
syfte att förbättra simkunnighcten bland skolungdomen, vartill överstyrelsen
kunde finna anledning. Skrivelsen är därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande. (Jfr ärendet under punkten 3.)

2. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Skrivelsen har den 11 november 1955 överlämnats till ecklesiastikdepartementet
från inrikesdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen
1957 s. 437. Genom beslut den 27 september 1957 har Kungl. Maj:t
uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma med preciserade förslag till de
åtgärder i syfte att förbättra simkunnigheten bland skolungdomen, vartill överstyrelsen
kunde finna anledning. Överstyrelsens förslag avvaktas.

4. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950: 48). Över betänkandet ha yttranden avgivits av
vissa myndigheter. Anmäld den 16 augusti 1957 i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 6
till 1957 års kyrkomöte. Kyrkomötet har i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
avlåtit skrivelse den 4 oktober 1957 nr 32. Ärendet är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 26.)

5. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951
inkommit med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord, vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 23 april 1947, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950
har statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Majrts prövning.

7. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Anmäld den 23 juli 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande ändrade grunder för val av
biskop m. in. De sakkunniga ha den 18 juni 1957 avlämnat betänkande i ämnet
(SOU 1957:19), vilket är föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsema 1952 s. 354 och
1956 s. 346. De enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 7 mars 1952 tillkallade
särskilda sakkunniga för omprövning av grunderna för vissa statsbidrag på folkskoleväsendets
område ha den 29 december 1956 inkommit med ett stencilerat
betänkande angående statsbidrag till byggnader för det allmänna skolväsendet
m. m., vilket betänkande efter remissbehandling anmälts den 15 mars 1957 i
propositionen nr 122 till 1957 års riksdag. Skrivelsen är därmed i vad avser den
av riksdagen under punkten 229 begärda utredningen angående statsbidragsformerna
för skollokaler m. m. slutbehandlad. Beträffande den av riksdagen
under punkten 214 begärda utredningen angående ändring av gällande bestämmelser
om statsbidrag till anordnande av skolmåltider är skrivelsen alltjämt
föremål för behandling av de sakkunniga.

10. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Skrivelsen, som den 8 juni 1951 anmälts på finansdepartementets föredragning,
varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 457—459), har den 13 september
1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet. Anmäld och lagd till handlingarna
den 20 december 1957. Skrivelsen är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets
vidkommande.

11. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till
behandling av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 13 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1954 s. 317 och
1956 s. 347. Beträffande den av riksdagen under punkten 211 begärda utredningen
med avseende å utbildningen av lärare i manlig slöjd har chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1955
tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av ifrågavarande utbildning. De
sakkunniga ha den 18 september 1957 avlämnat betänkande i ämnet, vilket är
föremål för remissbehandling. Vad angår den av riksdagen under punkten 267
begärda utredningen angående de problem, som stå i samband med yrkesutbildningens
centrala ledning, har departementschefen med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 30 september 1955 tillkallat sakkunniga för verkställande av
en förutsättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela
yrkesutbildningen. Utredningsarbetet pågår alltjämt. Vad angår den av riksdagen
under punkten 229 begärda översynen av gällande statsbidragsbestämmelser
för skolskjutsar har chefen för ecklesiastikdepartementet med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 april 1957 tillkallat en sakkunnig för utredning
rörande statsbidrag till kostnader för skolskjutsar. Skrivelsen anses av
departementet därmed slutbehandlad.

13. den 29 inaj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning
rörande statligt stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion.
(433.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 20 december 1957.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

Anmäld den 8 maj 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande psykologutbildningen. De sakkunniga
ha den 19 april 1955 inkommit med betänkande angående psykologisk
utbildning och forskning (SOU 1955:11). Sedan betänkandet varit föremål för
remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 266. I vad
avser den av riksdagen under punkten 294 begärda utredningen angående vissa
utbildningsfrågor inom det husliga området har skrivelsen anmälts den 9 oktober
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga
för fortsatt utredning rörande organisationen av lärarinneutbildningen på
det husliga området och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor.
De sakkunniga ha den 16 augusti 1957 avlämnat betänkande i ämnet (SOU
1957: 28), vilket är föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

17. den 27 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. in. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om främjande av
vetenskaplig forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av
kulturhistoriska filmer. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. Den 22 april 1954, i anledning av väckta motioner om ökad forskningsoch
propagandaverksamhet rörande barnolycksfallen. (189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 8 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m.
(8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 338 och
1956 s. 349.

21. den 25 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och
Stockholms högskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 426.

22. den 30 november 1954, i anledning av väckta motioner angående rätt för
finska fosterbarn i Sverige att lika med svenska medborgare erhålla
stipendium vid genomgående av skolor. (381.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1957, åttonde huvudtiteln, p. 223.

23. den 7 december 1954, i anledning av väckt motion om utredning rörande
högskolornas organisatoriska ställning. (387.)

Anmäld den 30 juni 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning angående universitetens och
högskolornas uppgifter och behov. Utredningsarbetet pågår.

24. den 14 december 1954, i anledning av väckta motioner om främjande av
forskningen och undervisningen på sjörättens område. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reformering
av läkarutbildningen jämte i ämnet väckta motioner. (395.)

Anmäld den 31 mars och den 8 juli 1955. Beslutet den 31 mars innefattade
bemyndigande för chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla särskilda
sakkunniga för utredning rörande utökning av antalet propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser för medicinare. De sakkunniga ha den 29 september 1956
inkommit med betänkande angående kliniska utbildningsplatser för blivande
läkare (SOU 1956: 34). Efter avslutad remissbehandling har nämnda betänkande
anmälts den 1 mars 1957 i propositionen nr 91 till 1957 års riksdag. Anmäld
jämväl den 13 april 1956, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
särskilda sakkunniga för utredning rörande inordnande av vissa lärarbefattningar
vid de medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg i läkarorganisationen
för vederbörande undervisningssjukhus. Sistnämnda sakkunniga ha den 22 november
1956 inkommit med en promemoria i ämnet, vilken anmälts den 3
januari 1957, åttonde huvudtiteln, punkterna 80 och 86. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

26. den 27 april 1955, i anledning av väckta motioner om behörighet för
kvinna att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst. (214.)

Anmäld den 16 augusti 1957 i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 6 till 1957 års kyrkomöte.
Kyrkomötet har i anledning av Kungl. Maj:ts framställning avlåtit skrivelse
den 4 oktober 1957 nr 32. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 4.)

27. den 6 maj 1955, i anledning av väckta motioner om anslag till ett register
till arbetet Noraskogs arkiv. (234.)

Överlämnad till handelsdepartementet för handläggning. (Jfr punkten 17 under
handelsdepartementet.)

28. den 10 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till rasbiologiska institutet, farmaceutiska institutet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (156.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 377. Anmäld
och slutbehandlad den 15 mars 1957 i propositionen nr 133 till 1957 års riksdag.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner om stöd åt produktionen av
svensk barnfilm. (158.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 20 december 1957.

30. den 20 april 1956, i anledning av väckta motioner angående placeringen av
prästlönefondsmedel. (179.)

Anmäld den 27 juli 1956, därvid kammarkollegiet anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet.

31. den 4 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avgiftsfri upplåtelse av kronoegendomen Arnö l1 (Biskops-Amö) i Övergrans
socken till stiftelsen för föreningen Nordens institut. (215.)

Anmäld den 1 juni 1956. I vad avser ersättning till statens domäners fond har
skrivelsen den 12 januari 1957 överlämnats till finansdepartementet för slutlig
handläggning. (Jfr punkten 14 under finansdepartementet.)

32. den 9 maj 1956, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Punkten 19 (grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen) anmäld den 3
januari 1957, åttonde huvudtiteln, p. 293 samt den 15 mars 1957 i propositionen
nr 122 till 1957 års riksdag. Punkten 20 (Längmanska kulturfonden) anmäld den
27 juni 1957, därvid sakkunniga tillkallades för att verkställa utredning rörande
användningen av den i de längmanska donationsmedlen ingående s. k. A-fonden.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

33. den 28 november 1956, i anledning av väckta motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan. (381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 4 december 1956, i anledning av väckta motioner angående utredning
om internordisk samverkan inom viss forskning. (384.)

Genom beslut den 10 maj 1957 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till nordiska kulturkommissionen för att tagas i beaktande vid kommissionens
arbete. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning av formerna
för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare.
(385.)

Genom beslut den 26 april 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1955 års universitetsutredning
att vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag överväga jämväl
ifrågavarande spörsmål. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
naturhistoriska riksmuseets organisation m. m. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 7 december 1956, i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till skolhem
för studerande vid seminarier. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

0 Redogörelse avgiven av JO till 19f>R års riksdag

39. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner om utredning
rörande organisationen av akademisk forskning och undervisning i ämnet
internationell politik. (405.)

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om skolkuratorsverksamheten
m. m. (406.)

Genom beslut den 18 januari 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt skolöverstyrelsen
att i samband med överstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1958/59
inkomma till Kungl. Maj:t med en sammanfattande redogörelse beträffande
erfarenheterna av skolkuratorsverksamheten samt med de förslag i ämnet, vartill
överstyrelsen kunde finna anledning. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäld den 21 december 1956, därvid bland annat två lagar och en kungörelse
utfärdades (SFS nr 614—616). Ärendet är i vissa delar fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 10, 12, 14, 22, 25, 27—29, 31, 32, 34,
35, 39 och 40 omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade
bestämmelser om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök har den 1 juni 1953 inkommit med
anbefalld utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenhetema har delvis beaktats
vid en inventering av lägenheterna och är delvis beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Ärendet har delvis behandlats i proposition nr 104 till 1955 års riksdag men är
i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 429. Vissa
delar av betänkandet angående statens stöd åt växtförädlingen m. m. ha den
10 maj 1957 överlämnats till jordbrukshögskoleutredningen. Därjämte ha vissa
andra i betänkandet berörda spörsmål varit föremål för överarbetning inom
jordbruksdepartementet. Efter remissbehandling av i ämnet utarbetad promemoria
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 maj 1952, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)
Skrivelsen har anmälts den 25 september 1953, därvid uppdragits åt veterinärstyrelsen
att företaga översyn av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av epizooti. Utredningen avvaktas.

9. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Delbetänkande angående organisations- och lagstiftningsfrågor har avlämnats
den 1 december 1954. Ärendet har delvis behandlats i proposition nr 173 år
1956. Utredningsarbetet fortgår.

10. den 24 maj 1952, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 429. Den 6 juni
1957 har uppdragits åt sakkunniga att upprätta förslag om dispositionen av ett
belopp av 50 miljoner kronor, som med anlitande av energiskattemedel avses för
upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät. De sakkunniga ha den
29 november 1957 avgivit förslag till riktlinjer för upprustning av landsbygdens
elektriska distributionsnät. Remissbehandling pågår.

11. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 22 (statens
jordbruksdomäner) och 24 (nyttjanderätten till gruvskogama) avvaktas i fråga
om punkt 22 bland annat resultatet av viss försöksverksamhet. Ärendet under
punkt 24 är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. Den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i
ämnet väckta motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt vetcrinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt, på
vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen avvaktas.

13. den 12 maj 1953, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring
av 15 § jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 430. Svenska
jägareförbundet har den 17 maj 1957 inkommit med förslag till ändrade bestämmelser
rörande älgjaktens bedrivande. Förslaget har den 10 oktober 1957
överlämnats till 1949 års jaktutredning för ytterligare undersökning av ifrågavarande
spörsmål. Utredningen avvaktas.

14. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation) och 16 (renbetesfjällens revir), har i fråga om punkten 15
lantbruksstyrelsen den 8 november 1954 inkommit med förslag i ämnet, vilket
förslag är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande punkten 16 har den
30 juni 1954 uppdragits åt domänstyrelsen att verkställa utredning i frågan,
vilken utredning avvaktas.

15. den 29 maj 1953, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954, därvid uppdrogs åt f. d. generaldirektören
E. Lindeberg att verkställa en inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor, vilka behandlats inom norrlandskommittén. Resultatet av
inventeringen avvaktas.

16. den 20 oktober 1953, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

Skrivelsen anmäld den 16 maj 1957, därvid särskild utredningsman tillkallades
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande den statsunderstödda
analys- och kontrollverksamheten m. m. Utredningsarbetet pågår.

17. den 10 december 1953, i anledning av väckt motion angående tryggande
av skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

18. den 31 mars 1954, i anledning av väckta motioner dels om en allmän
översyn av gällande bestämmelser om fridlysning och jakttider, dels ock
om vissa ändringar av gällande fridlysningsbestämmelser. (145.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Arbetet inom utredningen pågår.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas
jakträtt. (146.)

Skrivelsen anmäld den 30 juni 1954. Sedan domänstyrelsen den 1 juli 1955
inkommit med anbefalld översyn, har ärendet varit föremål för remissbehandling.
Ärendet anmäldes och slutbehandlades den 25 januari 1957.

20. den 14 april 1954, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
jaktråd. (171.)

Anmäld den 23 april 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Utredningens arbete pågår.

21. den 24 april 1954, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

F. d. justitierådet S. Ekberg har den 31 januari 1956 avgivit anbefalld ytterligare
utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits. Skrivelsen är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

22. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkten 23 (förverkandepåföljd
vid olaga skogsavverkning), har skrivelsen anmälts den 30 juni 1954, därvid
uppdrogs åt skogsstyrelsen att verkställa den begärda översynen. Skogsstyrelsen
har den 2 mars 1956 inkommit med en promemoria. Remissyttranden ha inhämtats.
Ärendet har behandlats i proposition nr 82 till 1957 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

23. den 17 november 1954, med anledning av väckta motioner om åtgärder
till stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län. (368.)

Anmäld den 18 februari 1955, därvid skrivelsen överlämnades till 1954 års fiskeriutredning
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens
uppdrag. Uppdragets slutförande avvaktas.

24. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i vattenlagen. (370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 1 december 1954, med anledning av väckta motioner om byggande av
ett nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

Anmäld den 30 september 1955, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att verkställa den begärda översynen. Fiskeristyrelsen har den 18
oktober 1956 inkommit med översynen. Ärendet är föremål för remissbehandling.

26. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 15 (lantbruksnämnderna
i Kalmar län) och 17 (grävmaskiner för torrläggningsverksamheten)
är den förstnämnda punkten beroende på Kungl. Maj:ts prövning
medan i fråga om den sistnämnda punkten resultatet av det lantbruksstyrelsen
den 30 december 1955 givna uppdraget att inkomma med förslag till avveckling
av ifrågavarande verksamhet avvaktas.

27. den 18 november 1955, med anledning av väckta motioner om utredning
rörande behovet av lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. (363.)

Den 14 september 1956 uppdrogs åt fältveterinären F. Wilhelmson att i samråd
med sakrevisionen verkställa utredning i ämnet. Sedan den anbefallda utredningen
inkommit den 18 september 1957 och remissbehandling av ärendet slutförts,
är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 7 december 1955, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd
åt innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 16 december 1955, med anledning av väckta motioner angående stödlån
åt vissa fiskare, som lidit förluster till följd av stormskador å fiskredskap
under hösten 1955. (394.)

Anmäld den 30 december 1955, därvid skrivelsen överlämnades till 1954 års
fiskeriutredning. Slutförandet av utredningens uppdrag avvaktas.

30. den 6 april 1956, i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder
för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog m. m., dels ock
översyn av principerna för ersättning från älgskadefonder. (151.)

Anmäld den 13 april 1956, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Utredningsarbetet pågår.

31. den 10 april 1956, i anledning av väckta motioner om underlättande av
arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m. (154.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 25 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda hemställan om anslag till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(187.) .

Anmäld den 11 maj 1956, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att i samråd
med domänstyrelsen företaga översyn rörande dispositionen av vissa närmare
angivna kronolägenheter. Sedan lantbruksstyrelsen den 25 september 1957 inkommit
med översynen, är ärendet föremål för remissbehandling.

Av dessa ärenden äro alltså de under 19 och 22 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet från inrikesdepartementet,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (Jfr punkten 2 under inrikesdepartementet.)

2. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj :t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.
Sedan Kungl. Maj:t den 6 december 1957 förordnat, att arbetet inom
sjömanskommittén skulle upphöra med utgången av år 1957, har kommittén
den 31 december 1957 återlämnat handlingarna i ärendet till handelsdepartementet
och därvid anmält, att kommittén icke funnit anledning till yttrande i
ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303. Hamnbidragsutredningen
har i december 1955 avgivit betänkande (stencilerat) med
förslag angående statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av
hamnar och farleder. Skrivelsen har därefter överlämnats till handelsdepartementet
från kommunikationsdepartementet för handläggning. Anmäld och slutbehandlad
i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (X ht s. 141).

4. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingick intill utgången av december 1957 i 1946 års sjömanskommittés
uppdrag, då enligt beslut av Kungl. Maj:t den 6 december 1957 uppdraget upphörde.
Samtidigt därmed uppdrogs åt utredningen om översyn av sjöarbetstidslagen
att utreda frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg.

5. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda. Priskontrollnämnden har den 30 juli
1954 avgivit utredning och förslag i ämnet. Utredningen har överlämnats till
ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340. Skrivelsen
har år 1956 överlämnats till handelsdepartementet från kommunikationsdepartementet
för handläggning. Kungl. Maj:t har dels enligt beslut den 1 mars
1957 beviljat en för behandling av frågan om förbättrande av de reguljära båtförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet tillsatt lokalkommitté 10 000 kronor
för viss undersökning i ämnet, dels ock den 6 december 1957 beviljat lokalkommittén
ett bidrag å högst 5 000 kronor för gäldande av dagarvode, resekostnadsersättning
och traktamente åt en av kommittén enhälligt utsedd ordförande.
Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. samma dag, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 323. Med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 februari 1954 har dåvarande chefen för
handelsdepartementet tillkallat en utredningsman för att verkställa undersökning
rörande behovet av fortsatt kvalitetskontroll på skodon och därmed sammanhängande
frågor. Utredningen har i juni 1956 avgivit betänkande i ämnet
(stencilerat). Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet från inrikesdepartementet,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (Jfr punkten 6 under inrikesdepartementet.)

9. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets föredragning
tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari 1947
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Riksdagens ifrågavarande skrivelse
har därefter anmälts den 5 april 1957, varvid skrivelsen samt nämnda betänkande
och däröver avgivna utlåtanden lagts till handlingarna.

10. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Maj :t uppdrog åt de under punkten 9 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag.
Skrivelsen har därefter anmälts den 5 april 1957 och lagts till handlingarna.
(Jfr ärendet under punkten 9 här ovan.)

11. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14 augusti
1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka lotterimedel,
som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om formerna
för medlens fördelning. Utredningsmännen, vilka tillkallades den 17 juli 1948
(1948 års utredning om en statens kulturfond), ha den 15 juni 1955 avgivit
betänkande och förslag angående riktlinjer och former för fördelning av lotterimedel
(stencilerat). Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Anmäld den 10 juni 1949, varvid uppdrogs åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Angående därefter vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444. Nämnda uppdrag har enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 16 december 1955 överflyttats till sjöfartsstyrelsen.

13. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen
(ITO). (90.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 74 till 1956 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

14. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

En förberedande utredning har verkställts av ingenjörs vetenskapsakademien,
som med skrivelse den 21 februari 1956 inkommit med förslag i ämnet. Riksdagens
ifrågavarande skrivelse har anmälts och slutbehandlats i statsverkspropositionen
till 1957 års riksdag (X ht s. 63).

15. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock en
i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om
beloppet av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 uppdragit
åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma

med den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium den 14 januari 1953
avgivit utlåtande i ämnet. Viss ytterligare utredning i ämnet har ansetts påkallad.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 6 maj 1955, i anledning av väckta motioner om anslag till ett register
till arbetet Noraskogs arkiv. (234.)

Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet från ecklesiastikdepartementet,
har den 20 december 1957 anmälts på handelsdepartementets föredragning
och är därmed slutbehandlad.

18. den 9 maj 1956, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket in. m. (234.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 21 december 1956 och i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (X ht
s. 132) samt därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

19. den 18 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) samt till avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m. (250.)

Anmäld den 29 juli och den 25 oktober 1957 samt därmed slutbehandlad.

20. den 29 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (308.)

Anmäld och slutbehandlad i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (X ht
s. 17).

21. den 16 november 1956, i anledning av väckta motioner om ökat stöd åt
forskningen beträffande framställning av alkoholfria drycker av frukt
och bär. (365.)

Anmäld och slutbehandlad i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (X ht
s. 73).

22. den 7 december 1956, i anledning av väckta motioner om ökat statligt
stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk och
småindustri. (393.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 9, 10, 13, 14 och 17—21 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjuk -

vården ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 4 här nedan.)

2. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 350 och 1957
s. 435. Statens folkbadsutrednings betänkande angående friluftsbad, simhallar,
bastur (SOU 1954:25) har anmälts den 10 januari 1957, därvid Kungl. Maj:t
funnit betänkandet ej föranleda vidare åtgärd, såvitt angår inrikesdepartementets
verksamhetsområde. Riksdagsskrivelsen har härefter den 30 januari
1957 överlämnats till social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen för vidare
behandling. Ärendet får därmed anses slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet
ankommer. (Jfr punkten 2 under socialdepartementet, punkten 1 under
ecklesiastikdepartementet och punkten 1 under handelsdepartementet.)

3. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Frågan
har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober 1953
avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31), vilket
betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 8 och 12 här nedan.)

4. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946 års
statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948 avgivit
betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 1 här ovan.)

5. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning,
som den 1 december 1952 avgivit betänkande angående psykopatvård
m. m. (SOU 1952:46). Betänkandet har — i vad det avser anstaltsorganisationen
— efter remissbehandling överlämnats till statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av frågan hur och i vilken ordning
denna organisation bör uppbyggas. Nämnda kommitté har den 20 juni 1957
avgivit betänkande angående uppförande av ett sjukhus för vård av psykopater
(stencil), vilket betänkande efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

6. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 437. Statens
folkbadsutrednings betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU
1954:25) har anmälts den 10 januari 1957, därvid Kungl. Maj:t funnit betänkandet
ej föranleda vidare åtgärd, såvitt angår inrikesdepartementets verksamhetsområde.
Riksdagsskrivelsen har härefter den 30 januari 1957 överlämnats
till social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen för vidare behandling. Ären -

det får därmed anses slutbehandlat i vad pa inrikesdepartementet ankommer.
(Jfr punkten 12 under socialdepartementet, punkten 3 under ecklesiastikdepartementet
och punkten 8 under handelsdepartementet.)

7. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvardsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. (SOU 1952:46). Betänkandet
har — i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling
överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning
av frågan, hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas.
Nämnda kommitté har den 20 juni 1957 avgivit betänkande angående uppförande
av ett sjukhus för vård av psykopater (stencil), vilket betänkande efter
sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 5 här ovan.)

8. den 13 maj 1948, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet har varit föremål för övervägande inom 1948 ars hälsovardsstadgekommitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga
m. m. (SOU 1953:31). Detta betänkande är efter sedvanlig remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3 och 12.)

9. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmannen
har den 8 december 1955 avgivit betänkande i ämnet (SOU
1955:54), vilket betänkande efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj :ts prövning.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmannen
har den 8 december 1955 avgivit betänkande i fråga om sättet för
tillfälligt omhändertagande av sjuka personer (SOU 1955: 54), vilket betänkande
efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. I vad
avser barn och ungdom har betänkandet överlämnats till socialdepartementet.
(Jfr punkten 18 under socialdepartementet.)

11. den 7 maj 1952, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. (198.)

Frågan har övervägts av kommunalförbundskommittén, som den 17 maj 1956
avgivit betänkande angående kommunalförbund och indelningsändringar (SOU
1956:19), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl.
Maj :t har den 8 mars 1957 avlåtit proposition (nr 150) till riksdagen med förslag
till lag om kommunalförbund, m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

12. den 21 mars 1953, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

Frågan har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober
1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 3 och 8.)

13. den 24 november 1954, i anledning av väckt motion om ökning av högsta
antalet fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m. (373.)

Frågan är föremål för övervägande inom 1955 års valutredning. Utredningsarbetet
pågår.

14. den 18 mars 1955, i anledning av väckta motioner om viss ändring i den
kommunala vallagen. (133.)

Frågan är föremål för övervägande inom 1955 års valutredning. Utredningsarbetet
pågår.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
hälsovårdsstadgan. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 2 mars 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner, m. m. (2.)

Skrivelsen har i vad avser punkten 42 anmälts den 21 december 1956, varvid
uppdrogs åt polisväsendets organisationsnämnd att utreda vilka åtgärder, som
— med beaktande av säkerhetens krav — kunna vidtagas för att förbilliga de
förpassningsresor, som gäldas av länsstyrelserna. (Jfr punkten 77 under justitiedepartementet.
)

17. den 4 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande verksamheten vid Apelvikens och Kronprinsessan Victorias
kustsanatorier. (226.)

Något utnyttjande av det i riksdagsskrivelsen givna bemyndigandet för budgetåren
1955/56 och 1956/57 har icke erfordrats. Skrivelsen har enligt beslut den
22 november 1957 lagts till handlingarna, varmed ärendet är slutbehandlat.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av polisväsendet i vissa delar av Norrbottens län. (227.)

Anmäld den 7 juni 1956 och den 6 juni 1957. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. den 21 november 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till taxeringsförordning, m. m., såvitt propositionen behandlats i
bevillningsutskottets betänkande nr 56, jämte i ämnet väckta motioner.
(368.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den
3 januari 1957.

20. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande. (374.)

Anmäld den 25 oktober 1957, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m. Sakkunniga ha tillkallats den 29 november 1957.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 6, 11, 17, 18 och 19 omförmälda av
Kungl. Maj :t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 406. Ärendet
under punkten 5 (särskild lönedomstol) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. in. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

3. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Utredningsarbetet inom 1951 års pensionsutredning pågår.

4. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare inom finansdepartementet vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen
1952 s. 374. Likalönskommittén har den 18 maj 1953 avgivit betänkande
om lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet (SOU 1953:18),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Majrts prövning.

5. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 441. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

6. den 11 december 1953, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 366. Utredningsarbetet
inom författningsutredningen pågår.

7. den 16 mars 1956, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänstemän att undergå
läkarundersökning. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 9 maj 1956, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 22 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tjänstebostadssystemet m. m. (271.)

Utredningsarbetet inom 1952 års tjänstebostadsutredning pågår.

10. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i dyrortssystemet. (411.)

Chefen för civildepartementet har jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 15
februari 1957 tillkallat utredningsmän med uppdrag att verkställa en översyn
av ortsgrupperingssystemet. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden är alltså det under 10 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
civildepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

INNEHÅLL

Sid.

Inledning ........................................................................ 3

I. Tabell över samtliga av 1957 års riksdag avlåtna skrivelser m.m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll............................................................... 5

II. Förteckning över de av 1957 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 7

1) Justitiedepartementet ....................................................... 1

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 12

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 14

4) Socialdepartementet ......................................................... 11

5) Kommunikationsdepartementet ............................................... 20

6) Finansdepartementet ........................................................ 23

7) Ecklesiastikdepartementet ................................................... 32

8) Jordbruksdepartementet ..................................................... 36

9) Handelsdepartementet ....................................................... 40

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 43

11) Civildepartementet.......................................................... 46

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen II upptagna ärenden, som vid utgången

av år 1957 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende 48

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1957 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1957: 53

1) Justitiedepartementet ....................................................... 53

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 63

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 64

4) Socialdepartementet ......................................................... 66

5) Kommunikationsdepartementet ............................................... 11

6) Finansdepartementet ....................................................... 13

7) Ecklesiastikdepartementet ................................................... 16

8) Jordbruksdepartementet ..................................................... 82

9) Handelsdepartementet ....................................................... 86

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 89

11) Civildepartementet .......................................................... 93