Kungl. Maj.ts proposition nr B 53 år 1958

1

Nr B 53

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bestridande
med statsmedel av den å svensk sjöfart och handel
vid passage av Suezkanalen utgående tilläggsavgiften
till täckande av Förenta Nationernas kostnader för
kanalens röjning; given Stockholms slott den 24 oktober
1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förenta Nationernas generalförsamling antog den 14 december 1957 en
resolution, vari godkändes ett av Förenta Nationernas generalsekreterare
framlagt förslag, att Förenta Nationernas kostnader för Suez-kanalens röjning
skulle täckas genom att en tilläggsavgift på 3 % av den ordinarie kanalavgiften
uttoges av sjöfart och handel vid passage av Suez-kanalen.

I propositionen föreslås, att riksdagen måtte dels godkänna ett med Förenta
Nationernas generalsekreterare träffat arrangemang om avräkning från
och med den 15 september 1958 av de på svensk sjöfart och handel fallande
tilläggsavgifterna mot visst svenskt tillgodohavande hos Förenta Nationerna,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att överföra härigenom uppkommen förlust till
fonden för oregleradc kapitalmedelsförluster.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. T samt. Nr Ii 53

2

Kungl. Maj.ts proposition nr B 53 år 1958

Utdrag ur protokollet över utrikesdepartementsärenden hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 24 oktober
1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför t.f.
chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Kling, följande.

Med bifall till Kungl. Maj :ts proposition den 1 februari 1957 (nr 58) medgav
riksdagen, att ett räntefritt belopp av 4 miljoner kronor skulle få tillhandahållas
Förenta Nationerna såsom bidrag till utlägg för igångsättandet
av Förenta Nationernas röjningsarbete i Suezkanalen, och anvisade i samband
härmed ett investeringsanslag på samma belopp till Utlägg för Förenta
Nationernas kostnader för röjning av Suezkamden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under fonden för förlag till statsverket.

I propositionen i fråga lämnades en närmare redogörelse för bakgrunden
till det uppkomna behovet av röjning av Suezkanalen och för den förfrågan,
som FN:s generalsekreterare i anledning härav riktat till regeringarna i ett
antal länder, däribland Sverige, om möjligheten att förskottsvis erhålla bidrag
till arbetets igångsättande. Det upplystes, att kostnaderna för röjningen
beräknats till mellan 12 och 15 miljoner dollar.

Förutom Sverige bidrog följande länder till täckandet av de med röjningen
förenade utgifterna: Amerikas Förenta Stater, Australien, Canada, Ceylon,
Danmark, Italien, Liberia, Nederländerna, Norge och Förbundsrepubliken
Tyskland.

FN:s röjningsarbete tog sin början vid årsskiftet 1956/57 och ledde, trots
arbetets betydande omfattning, till att kanalen kunde öppnas för ordinär
trafik redan den 10 april 1957.

De totala röjningskostnaderna visade sig mindre än väntat och uppgick
till 8 376 042:87 dollar. De totala, förskottsvis lämnade bidragen hade belöpt
sig till 11 227 543:23 dollar. Största delen av det överskjutande bidragsbeloppet
återbetalades i början av år 1958 till långivarländerna i proportion
till deras bidrag. På sitt mot 4 miljoner kronor svarande bidrag av
772 201 dollar erhöll Sverige sålunda åter 192 578: 21 dollar, vars motvärde
i svenskt myntslag, 997 555: 13 kronor, såsom kapitalåterbetalning tillgodoförts
fonden för förlag till statsverket. Av det från svensk sida lämnade bidraget
skulle följaktligen återstå oguldet 579 622: 79 dollar eller i runt tal
3 miljoner kronor.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr B 53 år 1958

Vid den tidpunkt, då bidragen ställdes till FN:s disposition hade det av
olika skäl ännu icke varit möjligt att lösa frågan, hur medel skulle uppbringas
för den siulliga finansieringen av röjningsarbetet. Vid diskussioner,
som vid mitten av år 1957 fördes mellan de närmast berörda länderna om
finansieringssättet, konstaterades betydande anslutning till tanken, att ifrågavarande
röjningskostnader skulle bäras av dem, som framför allt drog
nytta av kanalen. Kanalens blockering genom krigshandlingar kunde likställas
med skador orsakade av naturkatastrofer, sabotage eller dylikt, vilka
skador normalt icke kunde ersättas på annat sätt än inom ramen för
kanalförvaltningens ordinarie budget eller genom en tilläggsbudget innebärande
upptagande av en särskild avgift för detta speciella ändamål. Därigenom
skulle kostnaderna för tillhandahållandet av den tjänst, som kanalens
öppethållande utgör, bäras av dem, som drager nytta av denna tjänst,
det vill säga i första hand av sjöfarten och handeln och i sista hand — genom
inverkan på priset på varor och tjänster •— av de slutliga konsumenterna.

I enlighet med det resultat, som förenämnda diskussioner lett till, föreslog
FN:s generalsekreterare i en rapport den 1 november 1957 till generalförsamlingen,
att återbetalning av lånen skulle ske genom att en frivillig
tilläggsavgift på 3 % av den ordinarie kanalavgiften uttoges av sjöfarten vid
passage av kanalen. Denna tilläggsavgift skulle inbetalas till FN:s sekretariat,
som därefter skulle återgälda bidragen allt eftersoan medel genom tillläggsavgiften
inflöt.

Vid behandlingen av generalsekreterarens rapport i generalförsamlingen
antogs den 14 december 1957 en resolution, enligt vilken generalskreterarens
förslag om en tilläggsavgift godkändes. Förslaget antogs med 54 röster mot
0, medan 19 medlemsstater nedlade sina röster (Sovjetunionen och övriga
öststater ävensom Burma, Ceylon, Egypten, Etiopien, Irak, Israel, Jordan,
Malajiska Förbundet och Sudan). Sverige röstade för resolutionen, då densamma
syntes erbjuda den rimligaste och ändamålsenligaste lösningen.

Enligt resolutionen uppdrogs åt FN:s generalsekreterare att träffa de närmare
föranstaltningarna för tilläggsavgiftens uttagande. Efter konsultationer
med de närmast berörda staterna framlades en teknisk plan, som i huvudsak
går ut på att tilläggsavgiften betalas av de juridiska eller fysiska
personer, som har att erlägga den ordinarie avgiften, eller av dessas agenter.
Detta innebär, att avgiften betalas av redaren i det fall, då ett fartyg
befraktas för en eller flera i befraktningsavtalet angivna resor (resebefraktning),
inbegripet linjetrafik, och av befraktaren i det fall, då ett fartyg betraktats
för viss tid (tidsbefraktning). Enligt avtal mellan FN:s generalsekreterare
och Banque de In Société Générale de Belgique, Bryssel, är banken
FN:s ombud för avgiftens uppbärande. Det har beräknats, att det av
FN för Suezkanalens röjning utlagda beloppet med tillämpning av detta
system skulle kunna vara återbetalt tre år efter planens ikraftträdande. Planen
började tillämpas den 15 september 1958.

Fortlöpande kontakt har i spörsmålet upprätthållits mellan utrikesdepar -

4

Kungi. Maj.ts proposition nr B 53 år 1958

tementet och den svenska rederinäringen. Under intryck bl. a. av den försämrade
sjöfartskonjunkturen, som väntades omöjliggöra övervältring av
tilläggsavgiften genom frakthöjning, yppades under de första månaderna av
år 1958 från såväl svenskt som utländskt redarehåll opposition mot den
planerade ordningen för röjningskostnadernas täckande i den mån tilläggsavgiften
skulle åvila redaren. Frågan behandlades vid internationella sjöfartskammarens
sammanträde i London den 16 april 1958, varvid de brittiska
representanterna vid mötet fasthöll sin tidigare gentemot brittiska
regeringen hävdade ståndpunkt att vägra erlägga tilläggsavgiften, därest de
icke erhöll gottgörelse av statsmedel. Kammaren antog en resolution, vari
rederinäringen gav uttryck för sitt bestämda avståndstagande från att en
avgift av detta slag pålades sjöfarten ensam men ansåg sig kunna rekommendera
sina medlemmar att erlägga avgiften under förutsättning av att
densamma ersattes av vederbörande regering.

I det inträdda läget såg sig brittiska regeringen i maj 1958 föranledd att
deklarera, att den komme att av statsmedel ersätta brittiska redare och betraktare
deras kostnader för tilläggsavgiften. En förutsättning härför var
emellertid, att andra berörda stater träffade sådana föranstaltningar, som
för deras vidkommande möjliggjorde planens genomförande.

Storbritanniens beslut har därefter följts av en rad andra länder, främst
Amerikas Förenta Stater, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge
och Förbundsrepubliken Tyskland.

Vad beträffar tekniken för statsmakternas övertagande av det slutliga
ansvaret för tilläggsavgiftens erläggande har endera av två vägar valts: medan
brittiska, danska och franska redare och betraktare betalar avgiften
och därelter erhåller gottgörelse av sina respektive regeringar, har Amerikas
Förenta Stater, Italien, Nederländerna, Norge och Förbundsrepubliken
Tyskland ansett sig böra ordna saken så, att de på dessa länders sjöfart
och handel fallande tilläggsavgifterna avräknas på de förskottsvis lämnade
bidrag, som länderna i fråga ställt till FN:s disposition.

I överensstämmelse med den rederinäringens ståndpunkt, som kommit till
uttryck vid internationella sjöfartskammarens förenämnda sammanträde,
har Sveriges Redareförening förklarat sig beredd, under förutsättning att
de svenska myndigheterna åtager sig att gottgöra de svenska rederierna alla
eventuella utlägg, att under den tidsperiod, som ett dylikt åtagande gäller,
till sina medlemmar rekommendera en inkassering av kostnaderna för kanalröjningen
i huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare berörda planen.

Departementschefen

Svenska regeringen bar liksom regeringarna i andra sjöfartsländer icke
funnit det vara en framkomlig väg att genom lagstiftning ålägga representanterna
för sjöfarten och handeln att erlägga tilläggsavgiften. Sedan andra
länders redare och tidsbefraktare såsom nämnts befriats från det slutliga

Kungl. Maj. ts proposition nr B 53 år 1i)58

5

betalningsansvaret för denna tilläggsavgift, synes det heller icke rimligt
ifrågasätta, att endast svensk sjöfart och handel skulle belastas med avgiften.

I betraktande härav och med hänsyn till intresset att förverkliga den
även av Sverige biträdda FN-resolutionen bär regeringen i förhållande till
FN:s generalsekreterare förklarat sig beredd att medverka till att den förutsedda
anordningen med en tilläggsavgift genomföres. I valet mellan de i
det föregående berörda båda sätten för övertagandet av det slutliga ansvaret
för tilläggsavgiftens erläggande har det från svensk sida ansetts mest
praktiskt att tillämpa den senare av dessa, d. v. s. att låta de på svensk sjöfart
och handel fallande tilläggsavgifterna avräknas å det tillgodohavande
hos FN, som Sverige äger till följd av sitt förskottsvis lämnade bidrag till
täckande av kostnaderna för Suezkanalens röjning. Regeringen har följaktligen
med FN:s generalsekreterare träffat ett arrangemang av innebörd,
att dessa avgifter fr. o. m. den 15 september 1958 tills vidare avräknas å det
svenska tillgodohavandet hos FN. Såsom förutsättningar för arrangemanget
har från svensk sida angivits, att systemet med den 3 % tilläggsavgiften
vinner allmän anslutning från övriga berörda länders sida och att riksdagens
bifall till överenskommelsen erhålles. Intill dess meddelande om dylikt bifall
lämnats FN:s generalsekreterare, får icke någon för Sverige bindande
avräkning innebärande minskning av den svenska fordran på FN företagas.

Om arrangemanget har Sveriges Redareförening underrättats.

Såsom i det föregående nämnts avses tilläggsavgiften skola erläggas av
redare i de fall, då fartyget befraktas för en eller flera i befraktningsavtalet
angivna resor (resebefraktning), inbegripet linjetrafik, och av befraktaren
i de fall, då fartyget befraktats för viss tid (tidsbefraktning). Verkställda
beräkningar ger vid handen, att trafiken genom Suezkanalen med
svenska fartyg under förutsättning av en fortsatt jämn utveckling torde
komma att under de närmaste åren uppgå till mellan 4 och 5 miljoner nettoregisterton
årligen. Härav kommer mellan 75 och 85 % att utgöras av tanktonnage,
som till mer än nio tiondelar är tidsbefraktat, till största delen
av amerikanska och brittiska bolag. Sedan det tidsbefraktade tanktonnaget
borträknats, sknlle således del svenska resebefraktade tonnaget utgöras av
dels högst 1,25 miljoner nettoton torrlastfartyg, dels högst 0,4 miljoner nettoton
tankfartyg, sammanlagt högst 1,65 miljoner nettoton.

Det av svenska företag eller medborgare tidsbefraktade tonnaget är svårare
alt till sin storleksordning uppskatta. Som eu högsta siffra härvidlag
torde i detta sammanhang dock 1 miljon nettoton årligen kunna användas.

Med utgångspunkt från förestående siffror har summan av de tilläggsavgifter,
som under den förutsedda treårsperioden för täckande av kostnaderna
för Suezkanalens röjning kan komma att falla på svensk sjöfart och
handel, synnerligen approximativt uppskattats till omkring 1 miljon kronor.

Det har tidigare nämnts, att det av Sverige lämnade bidraget för igångsättandet
av FN:s röjningsarbete i Suezkanalen uppgått till 4 miljoner kronor.
Härav har i det närmaste 1 miljon kronor redan återbetalats. Av åter -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr B 53 år 1958

stående 3 miljoner kronor skulle, enligt vad nyss sagts, ungefär 1 miljon
kronor åtgå för tilläggsavgiftens erläggande. Det kan således beräknas, att
Sverige i sinom tid kommer att erhålla ytterligare omkring 2 miljoner kronor
i återbetalning från FN.

Kostnaderna för tilläggsavgifterna torde få avräknas mot det tillgodohavande
å omkring 3 miljoner kronor, som Sverige på sätt förut angivits äger
hos FN. Sedan slutlig avräkning ingått från FN:s generalsekreterare, torde
den uppkomna förlusten böra överföras från fonden för förlag till statsverket
till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster för avskrivning.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

a) godkänna det med FN:s generalsekreterare träffade arrangemanget
om avräkning från och med den 15 september
1958 av de på svensk sjöfart och handel fallande tilläggsavgifterna
mot det tillgodohavande hos FN, som Sverige alltjämt
äger till följd av sitt förskottsvis lämnade bidrag till
täckande av kostnaderna för Suezkanalens röjning.

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att överföra härigenom uppkommen
förlust från fonden för förlag till statsverket till
fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster för avskrivning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Forsse

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söne

581667