Kungl. Maj. ts proposition nr 99 år 1958
1
Nr 99
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan;
given Stockholms slott den 7 mars
1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 och 16 §§
förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås upphävande av bestämmelsen att Svenska skeppshypotekskassan
vid prövningen av låneansökningar i allmänhet skall lämna
företräde åt fartyg som är byggt i Sverige. Härjämte framlägges förslag om
vidgad befogenhet för kassan att kräva försäkringsskydd vid utlåning. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 99
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 99 år 1958
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen den 6 juni
1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan
Härmed förordnas, att 8 och 16 §§ förordningen den 6 juni 1929 angående
Svenska skeppshypotekskassan1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
§ 8.
(Föreslagen lydelse)
Kassan äger bevilja lån allenast
mot säkerhet av inteckning i fartyg,
som är maskindrivet.
Vid prövning av ansökningar om
lån skall i allmänhet företräde lämnas
åt fartyg, som är byggt i Sverige.
Kassan äger bevilja lån allenast
mot säkerhet av inteckning i fartyg»
som är maskindrivet.
§ 16.
Fartyget skall vara i sin helhet
kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust
som partiell skada och kostnad till
minst det värde, som av styrelsen
åsättes fartyget; styrelsen dock obetaget
att, i den mån så finnes kunna
ske utan åsidosättande av nödig
trygghet för kassan såsom inteckningshavare,
i stället för sådan kaskoförsäkring
godtaga s. k. intresseförsäkring
i fartyget ävensom medgiva,
att fartygsägaren står självrisk
till högst tio procent av nämnda värde.
Dessutom skall finnas särskild
försäkring, som i sedvanlig utsträckning
bereder i kaskoförsäkringen
icke innefattat skydd (protection and
indemnity) mot den ersättningsskyldighet,
som kan uppkomma för fartygets
ägare.
Fartyget skall vara i sin helhet
kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust
som partiell skada och kostnad till
minst det värde, som av styrelsen
åsättes fartyget; styrelsen dock obetaget
att, i den mån så finnes kunna
ske utan åsidosättande av nödig
trygghet för kassan såsom inteckningshavare,
i stället för sådan kaskoförsäkring
godtaga s. k. intresseförsäkring
i fartyget ävensom medgiva,
att fartygsägaren står självrisk
till högst tio procent av nämnda värde.
Dessutom skall finnas särskild
försäkring, som i sedvanlig utsträckning
bereder i kaskoförsäkringen
icke innefattat skydd (protection and
indemnity) mot den ersättningsskyldighet,
som kan uppkomma för fartygets
ägare, varjämte styrelsen äger
föreskriva sådan ytterligare försäkring
som styrelsen kan finna erfor
-
derlig.
Såväl kasko- som-----skadans inträffande.
I övrigt — — — omständigheterna påkallad.
Försäkringsgivaren skall----försäkringens upphörande.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 16 §, se 1944:209.
Kungl. Maj:ts proposition nr ,9,9 år 1958
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 mars 1958.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Andersson,
Lindell, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga angående vissa ändringar
i bestämmelserna om lån från Svenska skeppshypotekskassan och statens
sekundårlånefond för rederinäringen samt anför därvid följande.
Inledning
Statlig kreditgivning till sjöfartsnäringen äger rum genom Svenska
skeppshypotekskassan, statens sekundärlånefond för rederinäringen och
statens lånefond för den mindre skeppsfarten.
Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att driva lånerörelse
genom att lämna lån mot säkerhet av inteckning i svenska maskindrivna
fartyg. Dess rörelse bedrives jämlikt förordningen den 6 juni 1929 (nr
129) angående Svenska skeppshypotekskassan samt reglementet den 22 november
1929 (nr 364) för kassan.
I fråga om kassans lånerörelse gäller enligt nämnda författningar bl. a.
följande. Kassan skall vid prövningen av låneansökningar i främsta rummet
tillgodose framställningar, som avser byggande av nya eller moderniserande
av äldre fartyg eller eljest finansiering av dylika byggnadsföretag. Frånsett
vissa undantagsfall må lån icke beviljas på längre återbetalningstid än
tio år. Innan lån beviljas skall kassans styrelse föranstalta om besiktning
och värdering av fartyget för att utröna dess värde.
Lån får icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,
till vilket fartyget uppskattas av styrelsen. Såsom säkerhet för lån skall
lämnas inteckning eller inteckningar i fartyget. Säkerheten skall ligga inom
femtio procent av fartygets värde.
Genom brev den 22 maj 1953 har Kungl. Maj:t, i enlighet med riksdagens
beslut, föreskrivit, att kassan tills vidare icke får bevilja lån avseende fartyg
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 1958
med en bruttodräktighet över 3 000 ton utan att Kungl. Maj :t för varje särskilt
fall lämnat tillstånd därtill.
I fråga om den lägre fartygsgränsen har hittills tillämpats, att lån icke
beviljas för fartyg med en bruttodräktighet under 500 ton.
Skeppshypotekskassans kreditgivning kompletteras av den låneverksainhet
som grundas på statens sekundärlånefond för rederinäringen. Fonden
har till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning i fartyg, som är
belånat i skeppshypotekskassan. Utlämnandet av lån från fonden regleras
i kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 185) angående allmänna villkor och bestämmelser
för lån ur fonden.
Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd, vars ledamöter
och suppleanter skall utgöras av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen
för skeppshypotekskassan. I fråga om kreditgivningen gäller i hu-,
vudsak, att lån från fonden får beviljas endast för nybyggnad och modernisering
av fartyg och till belopp motsvarande högst 20 procent av fartygets
värde. Inteckningssäkerheten skall ligga inom 70 procent av nämnda
värde.
Jämlikt 3 § i kungörelsen skall i fråga om bl. a. lånerörelsens bedrivande
stadgandena i förordningen angående skeppshypotekskassan äga motsvarande
tillämpning.
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten har till syfte att genom lånestöd
främja en ur allmän synpunkt önskvärd förnyelse av rikets bestånd
av fartyg med en bruttodräktighet av högst 500 registerton. Endast om särskilda
skäl föreligger må dock lån avse fartyg, vars bruttodräktighet överstiger
300 registerton. Genom fonden åsyftas att täcka kreditbehovet för fartyg
i de storleksklasser, som ej omfattas av skeppshypotekskassans och sekundärlånefondens
kreditgivning. Fonden tillkom år 1939. Låneverksamheten
regleras numera i kungörelsen den 6 juni 1957 (nr 340) om statens lånefond
för den mindre skeppsfarten.
Lån ur fonden beviljas av en särskild nämnd. Lån må beviljas för anskaffning
av fartyg genom nybyggnad eller köp och för modernisering av
fartyg. Vidare gäller att lån inte får beviljas för anskaffning av fartyg genom
köp, om fartyget är äldre än tio år. Lån för anskaffning av fartyg genom
nybyggnad eller köp må icke avse högre belopp än 80 procent av det
för fartyget avtalade ipriset. Lån för modernisering av fartyg må icke beviljas
till högre belopp än 80 procent av fartygets värde efter moderniseringen.
För lån skall i princip ställas säkerhet av inteckning i fartyg. Allmänt
gäller, att företräde till lån skall givas den, vars behov av medel för
avsett ändamål måste antagas icke kunna tillgodoses annorledes än genom
lånet.
Det är min avsikt att i det följande till behandling upptaga två frågor om
reformering av villkoren för lån från skeppshypotekskassan och sekundärlånefonden.
Först kommer att behandlas den privilegierade ställning som
Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 1958
5
svenskbyggda fartyg för närvarande har i låneärendena. I ett följande avsnitt
kommer att beröras ett spörsmål om lånebestämmelsernas innehåll
med avseende på försäkringsskyddet.
Svenskbyggda fartygs företräde till lån
Nuvarande bestämmelser
Såsom en allmän regel för skeppshypotekskassans kreditgivning gäller
enligt 8 § förordningen angående kassan att denna vid prövningen av låneansökningar
i allmänhet skall lämna företräde åt fartyg, som är byggt i
Sverige.
Bestämmelsen om svenska fartygs företräde har gällt allt sedan förordningens
tillkomst. I den proposition nr 160 till 1929 års riksdag, varigenom
förslag till förordningen förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen
såsom motiv till sistnämnda stadgande, att det syntes naturligt,
att fartyg som byggts vid svenskt varv, i allmänhet borde åtnjuta
företräde i fråga om belåning i kassan. Det anfördes dock som självfallet,
att även fartyg, som byggts i utlandet, borde kunna komma i åtnjutande av
lån hos kassan.
Till följd av sammankopplingen av sekundärlånefonden med skeppshypotekskassan
gäller regeln om företrädesrätt för svenskbyggda fartyg även
i fråga om sekundärlånen.
Beträffande kreditgivningen för den mindre skeppsfarten gällde ursprungligen
samma regel om företrädesrätt för svenskbyggda fartyg som nu
tillämpas vid primär- och sekundärlånegivningen för det medelstora tonnaget.
Under förarbetena till de bestämmelser, som sedermera kom att
avlösas av 1957 års kungörelse, hänvisades på denna punkt till det fall att
fondens tillgångar bleve anlitade i mycket stor omfattning och flera var för
sig kompetenta lånesökande tävlade om att få tillgodonjuta det kapital, som
var disponibelt för utlåning.
I nu gällande kungörelse om fonden upptages icke någon regel om företrädesrätt
för fartyg, som byggts eller avses skola byggas i Sverige.
Innan jag närmare behandlar prioritetsregeln må några siffror nämnas
för att belysa omfattningen av kreditgivningen från skeppshypotekskassan
och sekundärlånefonden. Av följande två uppställningar framgår i vilken
utsträckning krediter beviljats under de senast förflutna tio åren. Det är
att märka, att såsom en följd av den restriktiva kreditpolitiken varken från
kassan eller sekundärlånefonden utlämnats lån under de senaste åren.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 1958
Skeppshypotekskassans kreditgivning 1948—1957
År |
Beviljad kredit |
|
Antal ansökningar |
Summa kronor |
|
1948 |
23 |
26 205 000 |
1949 |
16 |
17 025 000 |
1950 |
1 |
800 000 |
1951 |
10 |
25 350 000 |
1952 |
9 |
23 075 000 |
1953 |
11 |
27 000 000 |
1954 |
4 |
7 750 000 |
1955 |
6 |
16 750 000 |
1956 |
— |
_ |
1957 |
— |
— |
Sekundärlånefondens kreditgivning 1948—1957
År |
Beviljad kredit |
|
Antal ansökningar |
Summa kronor |
|
1948 |
2 |
532 500 |
1949 |
— |
_ |
1950 |
— |
_ |
1951 |
— |
— |
1952 |
1 |
1200 000 |
1953 |
1 |
556 200 |
1954 |
1 |
655 000 |
1955 |
— |
— |
1956 |
— |
— |
1957 |
— |
— |
Förslag att upphäva prioritetsregeln
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att prioritetsregeln för svenskbyggda
fartyg slopats för lånefonden för den mindre skeppsfarten medan
den alltjämt gäller för skeppshypotekskassan och sekundärlånefonden. Den
bristande enhetligheten på denna punkt i fråga om den statliga kreditgivningen
till skeppsfarten har behandlats i en inom handelsdepartementet i
december 1957 upprättad promemoria med förslag till sådan ändring i förordningen
angående skeppshypotekskassan, att prioritetsregeln till förmån
för svenskbyggda fartyg upphävs vid lån från kassan och sekundärlånefonden.
Efter en redogörelse för de olika regler, som numera tillämpas vid beviljande
av fartygskrediter från berörda kreditinstitutioner, anföres i promemorian
bl. a. att det kan ifrågasättas om skäl föreligger för den rådande
oenhetligheten när det gäller svenska fartygs företräde till lån. De motiv,
som ursprungligen talade för att svensk varvsindustri skulle gynnas i den
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 195S
na form, torde enligt promemorian numera ha mist sin huvudsakliga grund.
I stället kan från andra synpunkter vägande skäl anföras mot att i fortsättningen
inskränka kreditgivningen till fartyg, som kölsträckts i Sverige.
Prioritetsregeln medför sålunda minskade kreditmöjligheter för den som är
hänvisad till att anlita utländskt varv för visst fartygsarbete. Samtidigt medför
regeln erfarenhetsmässigt, att i vissa fall svenskt varv anlitas där det,
frånsett kreditläget, skulle ha varit företagsekonomiskt fördelaktigast att
låta arbetet utföras på utländsk botten. Ett jämställande av utländska fartygsbyggen
med svenska är även i linje med strävandena att få till stånd
internationellt samarbete på det ekonomiska området.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från sjöfartsstyrelsen,
statskontoret, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten, Sveriges redareförening,
Stockholms rederiförening, Rederiföreningen för mindre fartyg,
Kanalflottans rederiförening, Sveriges varvsindustriförening och Föreningen
Sveriges mindre varv. Härjämte har Svenska skeppshypotekskassan och
nämnden för statens sekundärlånefond för rederinäringen avgivit gemensamt
yttrande.
Yttrandena över förslaget
Departementspromemorians förslag att slopa prioritetsregeln för svenskbyggda
fartyg tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser
utom företrädarna för varvsindustrin.
Sjöfartsstyrelsen framhåller att de statliga instituten för fartygskredit
har till uppgift att underlätta den mindre och medelstora skeppsfartens kapitalanskaffning
och därigenom befrämja en förnyelse av hithörande tonnage.
Till långivningen bör enligt styrelsen inte knytas villkor, som begränsar
redarens frihet vid val av byggnadsvarv. Ett avskärande av den utländska
konkurrensen kan medföra en fördyring av investeringskostnaderna och
därigenom motverka låneverksamhetens syfte. Styrelsen påpekar, att ifrågavarande
stadganden bygger på en protektionistisk inställning, som numera
släppts beträffande större delen av det svenska näringslivet, och måste
anses föråldrade. En väl utbyggd svensk varvsindustri ligger i rederinäringens
intresse. Främjandet av densamma bör enligt styrelsens mening
dock inte ske på ett sätt, som i vissa lägen kan innebära kostnadsökningar
för låntagare i statliga låneinrättningar.
Styrelsen erinrar om att den i annat sammanhang i yttrande till Nordiska
rådet den 23 januari 1957 ifrågasatt en översyn av nu ifrågavarande lånebestämmelser.
Svenska skeppshypotekskassan och nämnden för statens sekundärlånefond
förklarar sig dela uppfattningen att de tidigare skälen för prioritetsregeln
icke längre föreligger. — Även statens lånenämnd för den mindre
skeppsfarten tillstyrker den föreslagna ändringen av lånevillkoren. Nämn
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 99 år 1958
den erinrar om att prioritetsregeln tidigare gällt även för nämndens låneverksamhet
men utmönstrats i samband med tillkomsten av 1957 års kungörelse
om lånefonden för den mindre skeppsfarten. Enligt nämndens mening
var den då vidtagna ändringen befogad. Möjligheten för redare, som
ämnar söka lån ur fonden, att göra beställningar även hos utländska varv
bör göra det lättare för dem att uppnå bästa möjliga villkor. Den nya ordningen
synes därför nämnden kunna bidraga till att främja den förnyelse
av beståndet av mindre fartyg, för vilken fonden är inrättad. Motsvarande
synpunkter kan enligt nämndens uppfattning läggas på den långivning, som
bedrives av skeppshypotekskassan och sekundärlånefonden.
Sveriges redareförening anför, att prioriteten för svenskbyggda fartyg i
viss mån binder vederbörande rederis handlingsfrihet. Då svensk sjöfart
konkurrerar internationellt, är det önskvärt, att de svenska rederierna ges
full frihet att köpa sina fartyg i det land, där dessa kan erhållas bäst och
billigast. Å andra sidan har enligt föreningens mening önskemålet att bereda
de svenska varven sysselsättning i dagens läge förlorat nära nog all praktisk
betydelse.
Sveriges varvsindustriförening och Föreningen Sveriges mindre varv avstyrker,
att den föreslagna ändringen i lånebestämmelserna för skeppshypotekskassan
och sekundärlånefonden genomföres. — Varvsindustriföreningen
hemställer att i stället lånevillkoren för såväl nämnda kreditinstitutioner
som lånefonden för den mindre skeppsfarten skärpes så att lån endast kan
erhållas för fartyg, som byggts vid svenskt varv. Härjämte yrkas, att möjlighet
öppnas för utländska redare att från kassan och berörda fonder erhålla
lån för fartyg byggda vid svenskt varv. Föreningen uttalar, att den ledande
principen bör vara att om statligt stöd baserat på allmänna medel
lämnas för byggande av svenska fartyg bör detta stöd även komma de
svenska varven tillgodo.
I fråga om det aktuella läget för de till varvsindustriföreningen anslutna
varven anför föreningen bl. a. följande.
Sedan cirka ett år tillbaka har situationen för de till föreningen anslutna
mindre varven — ett tiotal — stadigt försämrats. Dessa varv bygger huvudsakligen
fartyg om högst 500 bruttoton såväl singel- som shelterdäckade.
Endast en del av dessa varv har sin sysselsättning tryggad för det innevarande
året.
Fartyg om just 300 bruttoton, som förmodades bli efterfrågade i samband
med att statens lånefond för den mindre skeppsfarten beslutat ge företräde
till lån avseende fartyg under 300 bruttoton, har endast i ett fall beställts
vid ett av de nämnda varven och i det fallet gäller det en beställning
för det rederi, som äger varvet.
För de varv, som bygger fartyg i storleksordningen 500—3 000 bruttoton
är situationen något bättre, men även beträffande dessa varv har inga kontrakt
tecknats på de sista nio månaderna.
Slutligen vill föreningen framhålla, att de svenska varv, vid vilka stålfartyg
i storleksordning upp till 3 000 bruttoregisterton bygges, kan leverera
sådana fartyg till internationellt konkurrenskraftiga priser. Detta framgår
Kungi. Maj.ts proposition nr 99 år 1958
9
bl. a. därav, att förutom svenska även engelska, norska, isländska, finska
m. fl. utländska redare under senare år byggt eller bar i beställning sådana
fartyg vid dessa varv.
Även Föreningen Sveriges mindre varv finner det önskvärt att svenskbyggda
fartyg ges företräde vid kreditgivning inte bara vid lån från skeppshypotekskassan
och sekundärlånefonden utan också beträffande utlämnandet
av lån från lånefonden för den mindre skeppsfarten. Föreningen framhåller
att sysselsättningsmöjligheterna för de mindre varven ger anledning
till stor oro. Vissa varv har sysselsättning under innevarande år under det
att andra saknar order. Det är enligt föreningens mening naturligt, att den
fartygsbeställare, som vänder sig till inhemskt varv, bör ha företräde till lån
ur en med svenska skattemedel finansierad lånefond. Dessa medel kommer
därmed att ge arbete åt det egna landets företagare och deras anställda. Så
länge de statsunderstödda lånefonderna har begränsade möjligheter att tillgodose
lånebehoven är det rimligt om i första hand lån beviljas för fartyg,
som skall byggas inom landet.
Föreningen erinrar om att inom Nordiska rådet under fjolåret behandlats
fråga om ändring i de danska bestämmelserna för erhållande av fiskerilån,
som innebär, att lån beviljas endast till fartyg byggda vid danskt varv och
försedda med dansk motor. Någon ändring i nämnda bestämmelser är emellertid
enligt föreningens uppfattning inte i sikte.
Lånenåmnden för den mindre skeppsfarten tar i detta sammanhang upp
en fråga om gränsdragningen mellan nämndens låneverksamhet å ena sidan
och kreditgivningen från skefppshypotekskassan och sekundärlånefonden
å den andra. Lånenåmnden påpekar, att till följd av bestämmelserna i
1957 års kungörelse om fonden för den mindre skeppsfarten långivningen
från fonden i praktiken är begränsad till fartyg med en bruttodräktighet understigande
300 ton. Enligt tidigare bestämmelser utgjorde gränsen 500 ton.
Emellertid lär skeppshypotekskassan och den med kassan sammankopplade
sekundärlånefonden, av hänsyn till uttalanden som gjorts när kassans verksamhet
i tidigare sammanhang reglerats, fortfarande anse sig förhindrade
att lämna lån för fartyg under 500 ton, vilket medför att statliga lån för
tonnagekategorien mellan 300 och 500 bruttoton ej står till buds. Lånenämnden
anser, att de nya bestämmelserna för dess verksamhet bör få till
följd, att skeppshypotekskassans kreditverksamhet och därmed även långivningen
från sekundärlånefonden skall avse fartyg med en bruttodräktighet
ned till 300 ton.
Den bristande överensstämmelsen mellan den tillämpade nedre tonnagegränsen
för skeppshypotekskassans och sekundärlånefondens kreditgivning
samt den övre tonnagegränsen enligt de bestämmelser, som reglerar låneverksamheten
för den mindre skeppsfarten, påtalas även av Sveriges varvsindustriförening
och Föreningen Sveriges mindre varv. Organisationerna
hemställer, att den övre tonnagegränsen för lån ur fonden för den mindre
skeppsfarten åter bestämmes till 500 bruttoton.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 99 år 195S
Departementschefen
För den statliga kreditgivningen till sjöfartsnäringen gällde tidigare såsom
en enhetlig regel att företräde till lån i allmänhet skulle lämnas fartyg
som var byggda i Sverige. Denna företrädesrätt har emellertid under
senare tid kommit att stå i mindre god överensstämmelse med strävandena,
icke minst på det nordiska planet, att vidga det ekonomiska samarbetet
länderna emellan. I samband med att nya bestämmelser under fjolåret utfärdades
för den låneverksamhet som bedrives till förmån för den mindre
skeppsfarten slopades den förut gällande bestämmelsen om företräde för
svenskbyggda fartyg.
Prioritetsregeln gäller emellertid fortfarande i fråga om lån som utlämnas
från Svenska skeppshypotekskassan och statens sekundärlånefond för
rederinäringen. I anledning härav har inom handelsdepartementet upprättats
en promemoria med förslag om upphävande av företrädesrätten även
vid ifrågavarande kreditgivning. Promemorian har i vanlig ordning remissbehandlats.
I promemorian framhålles att vägande skäl kan anföras mot att inskränka
kreditgivningen till fartyg som kölsträckts i Sverige. Prioritetsregeln
medför sålunda enligt promemorian sämre kreditmöjligheter för den som
är hänvisad till att anlita utländskt varv för visst fartygsarbete. Samtidigt
medför regeln att i vissa fall svenskt varv anlitas där det i och för sig
varit företagsekonomiskt fördelaktigast att låta utföra arbetet på utländsk
botten. Även de internationella synpunkterna frainhäves.
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har förslaget att
slopa företrädesrätten för svenskbyggda fartyg mött motstånd från företrädare
för varvsindustrin men i övrigt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
För egen del anser jag det angeläget att man undanröjer sådana villkor
vid den statliga kreditgivningen till rederinäringen som icke låter sig förena
med strävandena mot vidgat internationellt samarbete. Jag vill erinra om att
de från varvsindustrins håll under remissbehandlingen påtalade danska bestämmelserna
om kredit till byggen av fiskefartyg, vilka regler ensidigt gynnar
danska varv och installationer av danska motorer, givit anledning till
en svensk framställning till Nordiska rådet om åtgärder till upphävande av
ifrågavarande särställning för båtar och motorer av danskt ursprung. Rådet
har den 22 februari 1957 rekommenderat den danska regeringen att överväga
ändring av de angivna förutsättningarna för lån vid byggande av fiskefartyg
och installation av motorer.
Jag biträder även övriga i promemorian anförda skäl för att nu slopa företrädesrätten
för fartygsbyggen vid svenska varv i fråga om lån från skeppshypotekskassan
och sekundärlånefonden. Såsom understrukits av bl. a. sjöfartsstyrelsen
kan ett villkor, som begränsar redarens frihet att välja det
varv som det från företagsekonomisk synpunkt ställer sig fördelaktigast att
anlita, leda till en förhöjning av investeringskostnaderna och därigenom motverka
låneverksamhetens syfte.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr .9.9 år 1958
På grund av det anförda finner jag mig höra förorda att lånebestämmelserna
för skeppshypotekskassan och därmed även för sekundärlånefonden
ändras så att företrädet till lån för svenskbyggda fartyg upphäves.
Det må erinras om att varken från skeppshypotekskassan eller sekundärlånefonden
under senare år utlämnats något lån. I nuvarande kreditmarknadsläge
får den förordade ändringen av kreditvillkoren närmast karaktären
av en formell jämkning med hänsyn till önskemålet att undanröja onödiga
hinder för den internationella konkurrensen på detta område.
Vad slutligen beträffar den av bl. a. lånenämnden för den mindre skeppsfarten
upptagna frågan om kreditgivningen för fartygsbyggen mellan 300
och 500 bruttoton bör, därest riksdagen inte har något att erinra däremot,
den faktiska sänkningen i fjol av den övre tonnagegränsen för nämndens
långivning till 300 ton ha till följd att området för skeppshypotekskassans
och sekundärlånefondens kreditverksamhet kommer att omfatta fartyg med
en bruttodräktighet ned till 300 ton.
Försäkringsskyddet
Nuvarande bestämmelser
I 16 § förordningen angående skeppshypotekskassan upptages bestämmelser
om försäkring av fartyg, i vilket kassan innehar inteckning. I huvudsak
gäller följande. Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot
såväl totalförlust som partiell skada och kostnad till minst det värde som av
styrelsen åsättes fartyget. 1 den mån så finnes kunna ske utan åsidosättande
av nödig trygghet för kassan såsom inteckningsliavare äger kassans styrelse
dock att, i stället för sådan kaskoförsäkring, godtaga s. k. intresseförsäkring
i fartyget, ävensom medgiva att fartygsägaren står självrisk till högst
10 procent av nämnda värde. Dessutom skall finnas särskild försäkring, som
i sedvanlig utsträckning bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd
(protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma
för fartygets ägare.
Samma bestämmelser gäller för lån från sekundärlånefonden.
Rörande den huvudsakliga innebörden av de i författningsrununet omnämnda
försäkringsformerna lämnade föredragande departementschefen i
den till 1929 års riksdag avlåtna propositionen nr 160 med förslag till förordning
angående Svenska skeppshypotekskassan m. in. följande redogörelse,
vilken fortfarande torde vara aktuell.
En vanlig försäkring å ett fartyg (kaskoförsäkring) avser i första hand
att bereda ägaren ersättning för skada, som kan drabba själva fartyget.
Om annat icke angives i försäkringspolisen, skall ersättning utgå såväl vid
total förlust av fartyget som vid partiell skada därå. Det förekommer emellertid
ej sällan, att vanlig kaskoförsäkring tages för en del av fartygets värde,
medan återstoden försäkras endast mot totalförlust. För en försäkring
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 99 år 1958
av sistnämnda slag brukar användas den något oegentliga benämningen intresseförsäkring.
Är ett fartyg, värt 1 000 000 kronor, försäkrat genom vanlig
kaskoförsäkring för 800 000 kronor och genom intresseförsäkring för
200 000 kronor, skola sålunda vid total förlust båda försäkringsbeloppen utbetalas.
Vid partiell skada kan däremot endast kaskoförsäkringen tagas i
anspråk; och beror det därvid på försäkringsvillkorens innehåll, huruvida
ersättning skall utgå till fullo (försäkring för helt kasko) eller allenast
efter förhållandet mellan försäkringsbeloppet och fartygets värde, d. v. s.
i det valda exemplet med fyra femtedelar av skadan.
Av bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal följer,
att om i försäkrat fartyg finnes inteckning, försäkringen gäller till förmån
för inteckningshavaren. Denne äger framför fartygets ägare njuta betalning
ur utfallande ersättningsbelopp utan hänsyn till huruvida fordringen är
förfallen eller icke. Endast om ägaren genom att reparera fartyget eller på
annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans
inträffande, äger han lyfta ersättningen hos försäkringsgivaren.
Förutom skyldighet att ersätta skada å själva fartyget åligger vid kaskoförsäkring
försäkringsgivaren att utgiva ersättning för kostnader för bärgning
av fartyget ävensom att gälda dels fartygets bidrag till gemensamt
haveri dels ock å fartyget belöpande ersättning till tredje man för skada,
som uppkommit genom fartygs sammanstötning. Samtliga dessa tre slag av
fordringar (bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri och ersättning för sammanstötning)
äro förenade med sjöpanträtt i fartyget och skola vid bristande
betalning utgå framför inteckningar. Genom den möjlighet, som sålunda
finnes att låta betalningsskyldigheten övertagas av ett försäkringsbolag, kan
inteckningshavaren bereda sig ett effektivt skydd mot att sjöpanträtt för
dylika fordringar äventyrar inteckningssäkerheten.
Framhållas må dessutom, att det numera är vanligt, att ägaren av ett fartyg
genom en särskild försäkring i viss utsträckning skapar sig skydd
(»protection and indemnity») mot förlust därigenom, att rederirörelsen
ådrager honom ersättningsskyldighet gent emot tredje man i andra fall än
dem, som täckas av kaskoförsäkringen. Även en sådan protection and indemnity-försäkring
länder merendels inteckningshavaren till nytta, i det att
därigenom betalningsansvaret för ytterligare en del med sjöpanträtt förenade
fordringar överflyttas å ett försäkringsbolag och fartygets värde såsom
kreditunderlag i motsvarande mån höjes.
Det må nämnas att försäkringsbestämmelserna vid lån ur statens lånefond
för den mindre skeppsfarten i stort sett överensstämmer med de regler
som gäller i fråga om skeppshypotekskassan och sekundärlånefonden.
Enligt 1957 års kungörelse äger dock numera lånenämnden för den mindre
skeppsfarten att, i den mån nämnden finner erforderligt, utöver den obligatoriska
protection and indemnity-försäkringen föreskriva ytterligare försäkring
som bereder skydd, vilket ej innefattas i kaskoförsäkringen.
Framställning från skeppshypotekskassan
Skeppshypotekskassan har i skrivelse den 29 januari 1957 till Kungl. Maj :t
hemställt om sådan ändring av 16 § i nyssnämnda förordning att kassan
får möjlighet att kräva även andra försäkringar än dem, som nu nämnes i
paragrafen, i de fall kassan finner det nödvändigt eller lämpligt för att
skydda sin rätt som långivare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 1958
13
Kassan liar till motivering av sitt förslag anfört i huvudsak följande.
Det finns åtskilliga risker, mot vilka en redare hittills inte kunnat försäkra
sig när det gällt hans fartyg. De viktigaste av dessa är bristande sjövärdighet
och otillåten deviation. Därest fartyget är belånat har därför långivaren
i dylika fall ingen försäkring som täcker dessa risker utan har i
haverifall eller vid otillåten deviation endast redaren respektive fartyget
att hålla sig till, vilket försvagar långivarens inteckningssäkerhet.
Frågan om att avhjälpa denna brist i försäkringsskyddet har på senare
tid, efter anmärkning från bank- och fondinspektionen, tagits upp till behandling
av aktiebolaget Svensk fartygskredit, som driver samma slags rörelse
som kassan. Det har därvid visat sig att formella svårigheter möter
mot att skapa skyddet mot ifrågavarande risker inom kaskoförsäkringen.
Nämnda bolag har i stället lyckats att i England ordna en särskild försäkring
kallad Mortgagees’ Indemnity Insurance, som visserligen inte täcker
alla de risker som redaren själv inte kan försäkra sig mot, men som dock
i de förut nämnda fallen av bristande sjövärdighet och otillåten deviation
skyddar den som lämnat lån mot inteckningssäkerhet. Försäkringen gäller
endast för långivaren och endast i händelse av faktisk eller konstruktiv
totalförlust, om denna inte åstadkommits uppsåtligen och i bedräglig avsikt.
Årspremien utgör för civilrisk 0,075 procent och för krigsrisk 0,0083
procent av den lånesumma, för vilken fartyget svarar. Bolaget har från och
med den 1 januari 1957 uppställt försäkringens tecknande som ett villkor
för sina låntagare. Bolaget tecknar självt försäkringen för samtliga låntagare
och debiterar dem den på deras lånebelopp belöpande premien.
Enligt skeppshypotekskassans mening bör kassan ha möjlighet att av sina
låntagare påfordra samma försäkringsskydd som Svensk fartygskredit numera
kräver.
Över kassans framställning har, efter remiss, yttranden inkommit från
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret,
sjöfartsstyrelsen och försäkringsinspektionen. Sjöfartsstyrelsen har överlämnat
av styrelsen inhämtat yttrande från Sveriges redareförening.
Yttrandena över framställningen
Skeppshypotekskassans framställning har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i samtliga yttranden.
Statskontoret förklarar sig i sak icke ha något att erinra mot bifall till
skeppshypotekskassans framställning men anser, att jämkningen i författningsrummet
icke bör givas en alltför generell innebörd utan närmast avfattas
så, att den anknyter till den försäkringstyp, som anges i framställningen.
Försäkringsinspektionen anför, att den nya form av tilläggsförsäkring
som av Svensk fartygskredit ordnats i England för den svenska marknaden
inte torde representera slutskedet i den utveckling som påbörjats genom
14
Kungl. Maj.ts proposition nr ,9,9 år 1958
den svenska aktionen i frågan. Sålunda har inspektionen under hand inhämtat
att det svenska försäkringsaktiebolaget Mälaren för kort tid sedan
beslutat tillgodose efterfrågan på ytterligare försäkringsskydd genom att
konstruera en långivareintresseförsäkring, som på ett par punkter är avsedd
att ge ännu mera vidgat skydd än den engelska försäkringen. En jämförelse
mellan de engelska villkoren och Mälarens preliminärt utformade
villkor visar nämligen följande.
Den engelska försäkringen lämnar ersättning endast vid faktisk eller
konstruktiv totalförlust, medan Mälarens försäkring ersätter långivaren
även då låntagaren brister i betalningsförmåga till följd av förluster vid
partiell skada på det belånade fartyget. Mälarens försäkring är vidare avsedd
att lämna ersättning vid skada på grund av »avsiktliga åtgärder eller
underlåtenhet av låntagaren eller av hos honom anställd person i ledande
ställning eller befraktare eller agenter eller personer i dessas tjänst», medan
de engelska försäkringsvillkoren gör undantag för skadevållande av
nämnd art. En formell skillnad mellan de här avhandlade försäkringarna
är att den engelska försäkringen tecknas av försäkringstagaren till långivarens
förmån, medan den svenska försäkringen tecknas av långivaren på
låntagarens bekostnad.
Försäkringsinspektionen finner det, med hänsyn till de intressen inspektionen
har att företräda såsom tillsynsmyndighet för obligationsköpande företag,
tillfredsställande att skeppshypotekskassan såsom obligationsutgivare,
frånsett det formella hindret, numera har möjlighet att utvidga sina lånevillkor
till att omfatta tilläggsförsäkringar av ovan angivet slag. De exempel
på skillnader i fråga om försäkringsvillkor som lämnats visar, att
stadgarna för en kreditanstalt icke bör binda denna vid vissa för ögonblicket
kända former av försäkringsskydd utan att anstaltens styrelse bör ges
frihet att kräva det ytterligare skydd som fÖrsäkringsmarknaden efter hand
må kunna erbjuda.
Även sjöfartsstyrelsen understryker skeppshypotekskassans behov av att
trygga värdet av utgivna obligationer. Styrelsen finner det därför skäligt
att kassan äger att som lånevillkor föreskriva de försäkringar, som den
finner erforderliga såsom komplettering av inteckningssäkerheterna.
Departementschefen
Skeppshypotekskassan äger enligt 8 § förordningen angående kassan bevilja
lån endast mot säkerhet av fartygsinteckning. I 16 § anges för närvarande
uttömmande vilka försäkringar i fartyget, som skeppshypotekskassan
kan kräva såsom lånevillkor. De försäkringstyper som där nämnes är
kaskoförsäkring, intresseförsäkring samt protection and indemnity-försäkiing.
Dessa försäkringsformer erbjuder icke en kreditgivare fullt betryggande
skydd. Långivarens rätt såsom inteckningshavare på grund av försäkringen
är nämligen i regel beroende av att försäkringen är giltig gentemot
försäkringstagaren. Denne kan emellertid på olika grunder ha förverkat sin
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 1958
rätt enligt försäkringsavtalet. De vanligaste fallen är att försäkringstagaren
låtit fartyget gå till sjöss trots att det icke är sjövärdigt eller att han
låtit det taga en i försäkringspolisen förbjuden route (s. k. otillåten devotion).
Någon möjlighet att täcka nämnda risker medelst försäkring har
intill helt nyligen inte stått till buds. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen
föreligger dock numera möjligheter att få försäkring, som skyddar
långivaren i sådana fall där försäkringstagaren själv inte åtnjuter försäkringsskydd.
Sådan långivareintresseförsäkring utnyttjas redan vid ickestatlig
kreditgivning. Enligt vad jag under hand erfarit överväges inom
lånenämnden för den mindre skeppsfarten att kräva försäkring av denna
typ såsom villkor för lån ur den av nämnden förvaltade fonden.
Med hänsyn till det anförda finner jag det angeläget att även skeppshypotekskassan
har möjlighet att täcka den brist i försäkringsskyddet som
hittills förelegat. Kassans framställning oan utvidgning av befogenheterna
enligt förordningen att påfordra försäkring har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag anser en ändring av
förordningen i föreslagen riktning befogad. Såsom påpekats av försäkringsinspektionen
bör kassan icke bindas vid vissa bestämda försäkringsformer
utan kunna fritt lämpa sina villkor i detta avseende efter utvecklingen på
försäkringsmarknaden.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göran Appelgren
580463 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag