Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

1

Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa
fartyg; given Stockholms slott den 7 mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om upphävande av lagen den 26 juni
1936 (nr 336) angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1936 års lag angående förbud mot förvärv från
utlandet av vissa fartyg skall upphävas. Avsikten är att samtidigt skärpa
bestämmelserna angående sjövärdighetsbesiktning av utländskt fartyg som
övergått i svensk ägo.

Bihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr Oä

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

Förslag

till

lag om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud
mot förvärv från utlandet av vissa fartyg

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juni 1936 angående förbud mot
förvärv från utlandet av vissa fartyg skall upphöra att gälla med utgången
av juni 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
li- februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om upphävande av
lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg och anför därvid följande.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 januari 1956 tillkallade
jag sjöfartsrådet B. L. Borg och hovrättsassessorn E. G. B. Olsén för att
såsom sakkunniga verkställa översyn av gällande bestämmelser om tillsyn å
fartyg m. m. Under hand uppdrogs sedermera åt de sakkunniga att taga i
övervägande innehållet i lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud
mot förvärv från utlandet av vissa fartyg och till chefen för handelsdepartementet
inkomma med härav föranlett yttrande.

I anledning av sistnämnda uppdrag har de sakkunniga med skrivelse den
7 oktober 1957 avlämnat en promemoria med förslag till bl. a. upphävande
av förenämnda lag.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
valutastyrelsen i riksbanken, sjöfartsstyrelsen, chefen för marinen, fartygsuttagningskommissionen,
statens handelslicensnämnd, styrelsen för Svenska
skeppshypotekskassan, lånenämnden för den mindre skeppsfarten, Sveriges
redareförening, Stockholms rederiförening, Rederiföreningen för mindre fartyg,
Svenska sjöfolksförbundet, Befraktarnas intresseförening samt Sveriges
skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

1936 års lagstiftning

Lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbild mot förvärv från utlandet
av vissa fartgg trädde i kraft den 1 juli samma år. Den har sedan dess
icke undergått någon ändring utan gäller alltjämt i sin ursprungliga lydelse.

Enligt huvudstadgandet i 1 § får ett utländskt fartyg, som är 20 år eller
äldre eller som icke innehar högsta klass i någon av Kungl. Maj :t godkänd
klassificeringsanstalt, icke vare sig i sin helhet eller till viss andel förvärvas
genom köp eller byte under sådana förhållanden, att fartyget till följd av
förvärvet blir att anse som svenskt.

I 2 § har gjorts vissa undantag från regeln i 1 §. Sålunda beröres icke av
lagstiftningen följande slags fartyg, nämligen fartyg vars bruttodräktighet
icke uppgår till 100 registerton, fartyg som icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande, pråmfartyg samt fartyg som är avsett
att avriggas till pråmfartyg.

Därest avtal om förvärv av ett utländskt fartyg eller andel i sådant fartyg
slutes i strid mot bestämmelserna i lagen, är avtalet enligt bestämmelse
i 3 § ogiltigt.

Till sist stadgas i 4 § att Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar
äger dispensera från förbudet i 1 §, om särskilda omständigheter föranleder
därtill. I förarbetena till lagen (prop. 255/1936) utsäges att dispens
får meddelas bl. a. i sådana fall, då det gäller inköp av fartyg som väl lämpar
sig för avsedda moderniseringsåtgärder. Vidare bör enligt förarbetena
Kungl. Maj :t ha befogenhet att i särskilda fall — då fråga är om inköp av
specialfartyg, såsom fartyg avsedda för speciell passagerarfart — medgiva
dess förvärvande, även om fartyget är äldre än 20 år. Slutligen avses dispens
böra kunna medgivas vid återförvärv av under vissa omständigheter
till utlandet sålda svenska fartyg. Det uttalades under lagfrågans behandling
att dispenser förutsattes bli meddelade endast mycket sparsamt.

I 1 § sjölagen stadgas att fartyg skall anses som svenskt, när det antingen
till minst två tredjedelar äges av svenska undersåtar eller ock tillhör ett
aktiebolag, vars styrelse har sitt säte här i riket och består av aktieägare som
är svenska undersåtar.

Tillkomsten av förbudet mot vissa fartygsförvärv är att se mot bakgrunden
av den ekonomiska kris, som rådde i början av 1930-talet. För den
svenska sjöfartsnäringen hade krisen medfört mycket kännbara svårigheter
på grund av ogynnsamma driftresultat under en följd av år. I särskilt
hög grad hade trampsjöfarten — vari till stor del sysselsattes fartyg tillhörande
det mindre eller medelstora tonnaget, d. v. s. fartyg med en bruttodräktighet
under 2 000 ton — drabbats av krisens verkningar. De dåliga driftresultaten
hade icke möjliggjort vare sig tillräckliga avskrivningar eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958 5

önskvärd tonnageförnyelse, och likviditetssvårigheter förelåg i betydande
utsträckning.

Det svenska tramptonnaget bestod vid 1930-talets mitt till avsevärd del av
relativt gamla fartyg. En av orsakerna härtill var att s. k. secondhandtonnage
i jämförelsevis stor omfattning förvärvats från utlandet. Icke mindre
än 60 procent av tramptonnaget utgjordes sålunda av 20 år gamla eller
äldre fartyg — ett procenttal som i jämförelse med förhållandena i andra
länder var ovanligt högt. De dåliga driftresultaten under en lång följd av år
hade medfört, att trampredarna saknade ekonomiska resurser för den tonnageförnyelse
som var nödvändig för att förbättra näringens räntabilitet.

Med anledning av den svenska sjöfartsnäringens beträngda läge beslöt 1936
års riksdag vissa stödåtgärder som avsåg att bereda ökade möjligheter till
lån för sjöfartens vidkommande för att främja en önskvärd förnyelse och
modernisering av den svenska handelsflottan. Dessa åtgärder omfattade dels
utlämnande från den år 1903 inrättade rederilånefonden av s. k. stödlån på
gynnsamma villkor för konsolidering av rederiföretag och dels inrättande av
en särskild fond för utlämnande av sekundärlån för nybyggnad och modernisering
av sådana fartyg, för vilka primärlån tillhandahölls av Svenska
skeppshypotekskassan.

Lagen om förbud mot vissa fartygsförvärv tillkom för att komplettera
stödåtgärderna och för att ge dessa största möjliga effektivitet. Förslag till
denna lagstiftning hade framlagts i ett av kommerskollegium den 15 februari
1936 avgivet betänkande.

Dispensgivningen

Ärenden om dispens jämlikt 4 § i 1936 års lag från förvärvsförbudet har
avgjorts av Kungl. Maj :t. Någon delegering av beslutanderätten i hithörande
ärenden har icke skett.

De sakkunniga har i promemorian redogjort för den dispensgivning, som
förekommit under den tid lagen varit i kraft. Sammanlagt har t. o. m. år
1956 208 dispensärenden avgjorts. I dessa har dispens beviljats i 198 fall
och dispensansökan avslagits i 10.

Av de bifallna 198 ansökningarna har sju gällt förvärv av fartyg som visserligen
varit yngre än 20 år men som icke haft högsta klass. I återstående
191 fall har ansökningarna avsett dispens från förbudet att förvärva fartyg
med en ålder av minst 20 år. De 191 fartyg, vilkas förvärvande medgivits
(s. k. dispensfartyg), kan hänföras till de åldersgrupper som följande uppställning
visar.

Ålder Antal

20—29 år........................................ 85

30—39 » ........................................ 55

40—49 » ........................................ 35

50—59 . ........................................ 14

60— » ........................................ 2

Summa 191

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

I följande tabell redovisas hur antalet dispensansökningar fördelar sig
på åren 1936—1956. Av tabellen kan även för varje år utläsas i vilken omfattning
ansökningarna bifallits.

År

Ansökningar

År

Ansökningar

bifallna

avslagna

summa

bifallna

avslagna

summa

1936

2

3

5

1947

25

1

26

1937

2

1

3

1948

13

—

13

1938

—

—

—

1949

3

—

3

1939

10

—

10

1950

8

—

8

1940

7

—

7

1951

31

—

31

1941

4

1

5

1952

12

—

12

1942

10

—

10

1953

7

—

7

1943

1

—

1

1954

22

2

24

1944

—

—

—

1955

9

—

9

1945

1

—

1

1956

11

2

13

1946

20

—

20

summa

198

10

208

Under de första åren efter lagens ikraftträdande var, påpekar de sakkunniga,
antalet dispensansökningar ringa. Fr. o. m. år 1939 inträdde emellertid
en märkbar ökning av antalet sådana ansökningar. Enbart under detta år
medgavs förvärv av tio fartyg. Av dessa var sex stycken sådana fartyg, vilka
i realiteten tillhörde svenska intressenter men registrerats under främmande
flagg. Till följd av den politiska situationen i samband med det andra
världskrigets utbrott blev det då ett intresse av stor vikt för ägarna att låta
registrera dylika fartyg som svenska. I övriga fyra fall detta år synes det
ha varit fråga om ersättningstonnage för fartyg som gått förlorade genom
krigsåtgärd.

Genom tillkomsten år 1940 av den s. k. västspärren delades den svenska
handelsflottan i två delar. Fartygen utanför spärren sysselsattes under den
tid spärren varade i tidsbefraktning fjärran från Sverige, medan övriga fartyg
gick i trafik huvudsakligen mellan hamnar runt Östersjön, Bottniska
viken och Bottenhavet. Under åren 1940—44 tillfördes det svenska handelstonnaget
nästan uteslutande på svenska varv nybyggda fartyg; möjligheterna
att från utlandet förvärva fartyg var på grund av kriget i hög grad
begränsade. Även under dessa år förmärktes emellertid en strävan att till
svensk flagg överföra fartyg som registrerats i främmande land men likväl
tillhörde svenska intressenter. Flertalet av de fartyg, sammanlagt 22, beträffande
vilka dispens då medgavs, tillhörde denna kategori eller utgjordes
av fartyg avsedda såsom ersättningstonnage för förlorade fartyg.

Efter det andra världskrigets slut har, framhåller de sakkunniga vidare,
den svenska handelsflottan tillförts tonnage i ökad takt. Till en del har det
gällt att ersätta gjorda krigsförluster. Men framför allt är orsaken att finna
i en ökning av världshandeln med i stort sett förbättrade fraktinkomster
och därav föranledd stegring av efterfrågan på tonnage. Handelsflottan har

Kungi. Maj.ts proposition nr 95 år 1958

7

under efterkrigsåren fram t. o. m. år 1956 till övervägande del tillförts nybyggda
fartyg eller yngre secondhandtonnage. Av hela det som nytillkommet
registrerade tonnaget utgör dispensfartygens sammanlagda tonnage 11
procent. Men även fartyg, för vilkas förvärvande erfordras dispens, har varit
eftersökta förvärvsobjekt — framför allt inom det mindre och medelstora
tonnaget. Mer än två tredjedelar av de s. k. dispensfartygen under denna tid
tillhör de båda mindre storleksklasserna.

Under de första åren efter tillkomsten av 1936 års lag förekom i de av
Kungl. Maj :t jämlikt lagens 4 § lämnade tillstånden till förvärv av vissa
utländska fartyg icke några villkor för tillståndens giltighet. Från och med
år 1939 har emellertid i tillstånden intagits sådana villkor av olika slag.

Till en början föreskrevs i fråga om fartyg, för vilket innehav av klass icke
utrönts i dispensärendet, endast att tillståndet gällde under villkor att det
styrktes att fartyget innehade högsta klass i någon av Kungl. Maj :t godkänd
klassificeringsanstalt. Ytterligare villkor tillkom så småningom. Sålunda
stadgades för tillståndet även de villkoren, att det styrktes att fartyget —
innan det infördes i fartygsregistret eller, från slutet av år 1947, innan fartyget
försågs med nationalitets- och registreringscertifikat — uppfyllde dels
samtliga tillämpliga svenska bestämmelser om sjöfartssäkerheten dels ock
de fordringar i fråga om bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda, vilka
är meddelade i gällande författning härom. Sedan år 1956 har i ett flertal
fall föreskrivits såsom villkor att det styrkes att fartyget, innan det förses
med nationalitets- och registreringscertifikat, genomgått förnyad klassbesiktning
och härvid befunnits alltjämt inneha högsta klass. Slutligen har
med början år 1947 i ett antal fall Kungl. Maj :ts medgivande till förvärv
av utländska fartyg förbundits med vissa valutavillkor. Villkoren har regelmässigt
haft det innehållet, att betalningen för fartyget skall erläggas i
enlighet med bestämmelserna i gällande betalningsöverenskommelse mellan
Sverige och fartygets hemland eller — enligt föreskrifter från och med
hösten 1956 — skall ske på sätt valutakontoret eljest kan godkänna.

De sakkunnigas förslag

De sakkunniga föreslår, att 1936 års lag vid lämplig tidpunkt sättes ur
kraft.

Till motivering av sin ståndpunkt anför de sakkunniga i huvudsak följande.
Handelsflottan har genomgått en sådan föryngring jämfört med förhållandena
år 1936, att ca 80 procent av sammanlagda bruttotonnaget den
31 december 1956 utgjordes av fartyg under 20 år och ca 55 procent av
fartyg under 10 år. Detta har till största delen kunnat genomföras utan
statligt ekonomiskt stöd. Läget för handelsflottan är numera ett annat än
det var år 1936. Rederinäringens lönsamhet har hittills varit god. Det synes
därför ur sjöfartsekonomisk synpunkt icke längre vara erforderligt med en

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

sådan lagstiftning som 1936 års lag för att trygga den svenska sjöfartsnäringens
internationella konkurrenskraft. Dispensgivningen enligt lagen har
också redan i stort sett anpassat sig efter de ändrade förhållandena. Förbudet
mot fartygsförvärv i 1936 års lag tillämpas liberalt och utgör i praktiken
icke längre något påtagligt hinder för inköp av utländska äldre fartyg.
Behov av ytterligare fartyg tillhörande det mindre och medelstora tonnaget
finnes alltjämt bl. a. ur militär beredskapssynpunkt. Med hänsyn härtill
saknas anledning att längre upprätthålla en tillämpning av 1936 års lag.
Det torde kunna överlåtas på vederbörande redare att själva avgöra huruvida
det kan anses ekonomiskt motiverat för dem att förvärva utländskt
äldre secondhandtonnage.

I detta sammanhang gör de sakkunniga en återblick på utvecklingen i
fråga om tonnaget inom handelssjöfarten. Det påpekas hur tonnagets sammansättning
förändrats till följd av det andra världskriget. De sakkunniga
anför.

Genom krigsförluster beskars fartygsbeståndet och därvid icke minst
trampflottan hårt, och förlusterna drabbade i stor utsträckning de äldre
fartygen. Främst genom leveranser från svenska varv erhöll emellertid handelsflottan
nytillskott i sådan omfattning, att det totala tonnaget redan år
1946 översteg tonnagemängden före kriget. Följden blev en icke oväsentlig
modernisering av fartygsbeståndet. Därtill kom en ändring av dess sammansättning,
innebärande att tramp tonnaget minskades medan linjeflottan
och specialfartygen för olja och malm växte. Under hela krigstiden rådde
dock för vårt lands del en viss knapphet på tonnage, vilket jämte andra orsaker
medförde höjda fraktpriser. Även det äldre tonnaget arbetade därför
med avsevärd vinst. Under sådana förhållanden fanns knappast skäl att
strängt upprätthålla det förbud mot förvärv av utländska fartyg som 1936
års lag uppställer. Möjligheten att förvärva tonnage från utlandet var dock
under krigsåren ytterst begränsad.

Efter krigsslutet kom den internationella tonnagemarknaden åter i gång.
De redare, som förut icke varit i stånd att genom kostsamma nybyggen ersätta
krigsförluster, fingo därigenom tillfälle att skaffa tonnage — något
som också avspeglar sig i dispensgivningen. Förvärven berörde i första hand
trampredarna men även linjerederier anskaffade under de första efterkrigsåren
äldre fartyg bl. a. för att kunna fullgöra de koltransporter som ålagts
dem av staten. Några skäl att hindra införsel av äldre tonnage med hänsyn
till hela rederinäringens ekonomiska läge kan icke anses ha förelegat. De
ekonomiska stödformer med syfte att främja handelsflottans modernisering,
som tillkommit under 1930-talet, har för övrigt varit av ringa betydelse för
handelsflottans förnyelse, vilket medfört att vissa redare var helt hänvisade
till att förvärva oftast äldre fartyg för att överhuvudtaget kunna fortsätta
att driva sin näring.

I anslutning till förslaget att upphäva 1936 års lag behandlar de sakkunniga
frågorna huruvida i fortsättningen i någon form skall upprätthållas
krav på att fartyg som förvärvas från utlandet skall inneha högsta klass
eller att det skall ha varit föremål för ny klassundersökning.

Innan de sakkunnigas förslag i denna del redovisas torde något få beröras
betydelsen av begreppet högsta klass ävensom svensk lagstiftnings ford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958 9

ringar med avseende å sjövärdighet för att ett fartyg skall få nyttjas till
sjöfart.

Grundregeln att fartyg skall vara i sjövärdigt skick när det nyttjas till
sjöfart upptages i 5 a § sjölagen. Närmare undersökning av ett fartygs sjövärdighet
sker genom sjövärdighetsbesiktning. Härom är ingående regler
meddelade i lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg och förordningen
den 31 december samma år (nr 491) med närmare föreskrifter
angående tillsyn å fartyg. Enligt 14 § tillsynslagen skall sådant fartyg å
minst 100 bruttoton, som nybygges för svensk mans räkning, undergå sjövärdighetsbesiktning,
innan det nyttjas till sjöfart; å utländskt fartyg av
samma storlek, som övergått i svensk mans ägo, skall sjövärdighetsbesiktning
verkställas så snart ske kan.

Enligt 19 § tillsynslagen får fartyg av nu nämnda storlek inte förses med
nationalitets- och registreringscertifikat förrän genom sjövärdighetsbesiktning
blivit utrönt, att fartyget är i sjövärdigt skick. Innehav av sådant certifikat
är i sin tur — utom i undantagsfall — förutsättning för att fartyget
skall få nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

Enligt klassificeringsanstalternas föreskrifter tilldelas ett fartyg antingen
högsta klass eller en lägre klass; hos Lloyd’s finns dock numera endast en
klass. Högsta klass innebär, att fartyget till alla delar byggts efter anstaltens
byggnadsbestämmelser eller att fartyget eljest kan anses likvärdigt med
ett sådant fartyg. Om fartyget beträffande material, hållfasthet, arbetsutförande
eller underhåll icke helt uppfyller föreskrifterna för högsta klass, kan
det tilldelas en lägre klass. Varje klass gäller för en bestämd fart -— vidsträckt
eller begränsad. Skall fartyget nyttjas i en speciell eller begränsad
fart, erhåller det ett klasstecken med tillägg av ett farttecken. Även ett fartyg,
som byggts för obegränsad fart men vars kondition är nedsatt, kan
enligt föreskrifterna tilldelas ett sådant tecken för begränsad fart. Högsta
klass gäller för fyra år. Lägre klass gäller blott för tre år. Även fartyg, som
har lägre klass än den högsta, måste enligt klassbestämmelserna vara fullt
sjövärdigt.

Sedan tiden för klassens giltighet tilländalupit, måste fartyget underkastas
en noggrann undersökning för att det även i fortsättningen skall få bibehålla
klass. I stort sett gäller beträffande undersökning för klassförnyelse
samma bestämmelser som för undersökning för åsättande av klassen. Dessa
bestämmelser, som är mycket detaljerade, är i tillämpliga delar lika stränga
som de svenska författningsbestämmelserna angående sjövärdighetsbesiktning
i tillsynslagen och tillsynsförordningen. Alla klassificeringsanstalter
kräver en särskilt noggrann undersökning av fartyget — t. ex. provborrning
av skrov — vid klassförnyelse efter tolv år.

Under löpande klassperiod skall fartyget dessutom undergå särskild bottenbesiktning,
såvitt möjligt årligen. För ett fartyg, vilket därvid befunnits
vara i fullgott skick, kan klassen — efter undersökning av vissa vitala fartygsdelar
— förlängas upp till ett år efter utgången av klassperioden.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

I stort sett överensstämmer klassbestämmelserna i tillämpliga delar med
de i den svenska tillsynslagstiftningen uppställda föreskrifterna angående
sjövärdighetsbesiktning.

Vid sjövärdighetsbesiktning av klassade fartyg skall enligt 34 § tillsynsförordningen
den undersökning rörande säkerheten, som fartyget undergått
för erhållande eller bibehållande av klassen, tillsvidare godkännas såsom
sjövärdighetsbesiktning i de delar undersökningen omfattar; av klassificeringsanstalt
utfärdat intyg över undersökningen skall äga enahanda giltighet
som om det utfärdats av svensk myndighet.

Sistnämnda bestämmelse tillämpas enligt vad de sakkunniga anför så, att
vid sjövärdighetsbesiktning godtages såsom sådan besiktning i tillämpliga
delar den senast utförda klassundersökningen, även om endast kort tid
återstår av löpande klassperiod och fartygets kondition må ha nedgått utan
att fartyget dock blivit »sjöovärdigt». Huruvida denna praxis är riktig beror
enligt de sakkunniga på i vilken kondition fartyget befinner sig vid
sjövärdighetsbesiktningen. Vid en rätt tillämpning av föreskriften i 34 §
tillsynsförordningen får, anför de sakkunniga, den som verkställer sjövärdighetsbesiktningen
icke godtaga klassundersökningen som en del av sjövärdighetsbesiktningen,
därest han har anledning att ifrågasätta, om fartyget
helt uppfyller fordran på sjövärdighet. I dylikt fall bör han föranstalta
om att fartyget underkastas fullständig sjövärdighetsbesiktning. Å andra
sidan understryker de sakkunniga, att det i de fall, då tillsynsmannen -—
utan att ha gjorts uppmärksam härpå av annan — får anledning till tvekan
i fråga om fartygets kondition, torde röra sig om mer uppenbara brister hos
fartyget. Eljest synes han kunna godtaga klassens undersökning av detsamma.
Att det förfarande som tillämpas i allmänhet visat sig vara utan olägenhet
beror på att klassanstalten, om fartyget av någon anledning skulle utgå
ur klassen, anmäler detta för tillsynsmyndigheten. Denna låter då verkställa
sjövärdighetsbesiktning även av de delar av fartyget, som klassen
skulle ha omfattat.

Såsom tidigare framgått har på senare tid såsom villkor för förvärvstillstånds
giltighet föreskrivits att fartyget skall undergå ny klassundersökning
och därvid befinnas inneha högsta klass, innan det förses med nationalitetsoch
registreringscertifikat. Bakgrunden härtill är att det i några fall kunnat
konstateras, att s. k. dispensfartyg, som innehaft högsta klass men för vilka
klassperioden närmat sig sitt slut, vid första ankomsten till svensk hamn varit
i mindre god kondition. Eftersom det i förvärvstillståndet uppställda villkoret
om styrkande av fartygets innehav av högsta klass kunnat formellt
uppfyllas, har tillståndet sålunda blivit definitivt gällande. Därigenom har
förekommit att det svenska handelstonnaget tillförts fartyg i dålig kondition.
Samtidigt kunde konstateras att innehav av högsta klass icke alltid
utgör någon garanti för att fartyget under hela klassperioden är i tillräckligt
god kondition för att motsvara svenska fordringar på sjövärdighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1958

11

De sakkunniga avvisar tanken på att i fortsättningen kräva att utländskt
fartyg vid övergång till svensk ägare skall inneha högsta klass. De
sakkunniga utvecklar sin ståndpunkt enligt följande.

Svensk sjölagstiftning kan naturligen generellt uppställa endast minimikrav
i fråga om fartygs kondition. Detta krav är uppfyllt genom den allmänna
bestämmelsen att fartyg, som nyttjas till sjöfart, skall vara sjövärdigt.
Redan med denna utgångspunkt torde saknas anledning föreskriva att
ett utländskt fartyg, vilket övergår i svensk ägo, skall vara i det bättre skick
som innehav av högsta klass får anses regelmässigt innebära. Därtill kommer
att med en dylik föreskrift ägare av oklassade sådana fartyg skulle
tvingas låta klassa dem och sålunda åsamkas större kostnader än som äro
förenade med sjövärdighetsbesiktning. Vidare torde bemärkas att kravet
på högsta klass icke i fortsättningen skulle upprätthållas i fråga om fartyget
och icke heller är erforderligt ur sjösäkerhetssynpunkt, eftersom tillsynsmyndigheten
snart får tillräckligt god kännedom om fartygets tillstånd för
att kunna bevaka fartygets sjövärdighet. Och såsom redan i det föregående
framhållits beträffande från utlandet förvärvade äldre fartyg utgör innehav
av högsta klass icke alltid någon garanti för att fartygen även mot slutet
av löpande klassperiod äro i tillräckligt god kondition för att motsvara
svenska fordringar på sjövärdighet. Nu anförda omständigheter synas väga
så tungt att någon föreskrift om högsta klass av här berört innehåll icke
torde böra införas.

De sakkunniga föreslår emellertid, att det nu tillämpade villkoret om
nyklassning skall i visst hänseende bibehållas. Det erinras om att villkoret
tillkom på grund av erfarenheten att s. k. dispensfartyg med högsta
klass i flera fall varit i dålig kondition, då de införts till Sverige. De tidigare
ägarna har avhänt sig sina gamla fartyg, då klassperioden för dem varit
nära nog slut, möjligen i avsikt att undgå dryga reparationskostnader som
kunnat bli en följd av en förnyad klassundersökning. Kostnaderna har övervältrats
på köparna, som ofta icke räknat med och icke heller kunnat
betala dessa utgifter med påföljd att fartygen blivit liggande stilla eller att
det i allt fall dröjt länge, innan fartygen blivit upprustade till svensk standard.
Villkoret om nyklassning har visat sig kunna effektivt hindra att fartyg
i dålig kondition förvärvats av svenska ägare. Vad nu anförts om konditionen
hos fartyg med högsta klass anser de sakkunniga äga giltighet även
beträffande andra klassade fartyg.

Det medges från de sakkunniga att dessa synpunkter efter en övergång till
ett mer obehindrat förvärvande av utländska fartyg, som ett upphävande
av 1936 års lag skulle innebära, icke i allo har samma styrka som nu medan
iagen gäller. Ytterligare skäl talar dock enligt de sakkunnigas mening för ett
bibehållande av kravet på nyklassning. Enligt 34 § tillsynsförordningen skall
i fråga om fartyg, som innehar klass i någon av Kungl. Maj:t godkänd klassificeringsanstalt,
den undersökning rörande säkerheten, som fartyget undergått
för erhållande eller bibehållande av klassen, tills vidare godkännas
såsom sjövärdighetsbesiktning i de delar undersökningen omfattar. Endast
i de fall där mer påtagliga brister föreligger kan på grund av nämnda stadgande
fartygsinspektör taga initiativ till en fullständig sjövärdighetsbesikl -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

ning av från utlandet förvärvade klassade fartyg. De icke påtagliga bristerna
kan emellertid vara av så allvarlig art att de kan äventyra fartygets
sjövärdighet. Vid sådant förhållande torde det vara otillfredsställande att
klassens undersökning regelmässigt skall godtagas av fartygsinspektören.
För att motverka att från utlandet förvärvade klassade fartyg i mindre god
kondition på grund av innehavet av klass godkännes vid sjövärdighetsbesiktningen
efter ankomsten till Sverige torde en föreskrift om nyklassning
ha stor betydelse.

Det påpekas i detta sammanhang att de från utlandet förvärvade fartygen
är helt okända för fartygsinspektionen vid den första sjövärdighetsbesiklningen
medan inspektionen, i fråga om äldre klassade fartyg i Sverige, genom
regelbundna besiktningar och inspektioner förvärvat god kännedom
om fartygens kondition och därför på grund av sina erfarenheter om fartyget
och dess skötsel kan avgöra om fartyget — oavsett klassen — är i tillräckligt
god kondition för att vara sjövärdigt.

Enligt de sakkunnigas mening skulle, om krav på nyklassning uppställes
i fråga om från utlandet förvärvade fartyg, vinnas större jämställdhet vid
besiktningen första gången efter förvärvet mellan klassade och oklassade
sådana fartyg.

På grund av i huvudsak nu redovisade skäl föreslår de sakkunniga sådan
komplettering av 34 § tillsynsförordningen att vid första sjövärdighetsbesiktning
efter det ett utländskt, klassat fartyg övergått i svensk ägo en
undersökning av fartygets klass inte får godtagas, om inte fartyget inom
viss tid undergått undersökning för erhållande av klass för ny period. De
sakkunniga anför ytterligare följande om den föreslagna föreskriftens innehåll.

En sådan föreskrift om nyklassning synes icke böra gälla i fråga om alla
från utlandet förvärvade, klassade fartyg. Undantag bör naturligen göras
för sådana fartyg som äro nya eller blott några år gamla. Vidare må bemärkas
att berörda fartyg efter tolv år undergå en särskilt omfattande och noggrann
undersökning genom klassens försorg, vilket föranleder utbyte av förslitna
delar. Fartyget är därför efter denna undersökning i så god kondition,
att det tillsvidare icke bör omfattas av föreskriften. Å andra sidan torde erfarenheten
beträffande de till riket införda utländska secondhandfartvgen
ge vid handen att det skulle vara befogat att sätta gränsen lägre än vid 20
år. Ehuru valet av varje gräns måste bli i viss mån godtyckligt, har vid
övervägande av vad sålunda anförts befunnits lämpligt föreslå att föreskriften
om nyklassning får gälla från utlandet förvärvade fartyg, som äro
femton år eller äldre.

Att fordra alt den nya klassundersökningen skall företagas i samband med
den första sjövärdighetsbesiktningen enligt svenska regler torde icke vara
erforderligt. Även en klassundersökning som skett tidigare torde kunna godtagas,
under förutsättning att den icke är för gammal. Ligger undersökningen
ej längre tillbaka än sex månader, torde fartygets kondition — om ingen
skada inträffat — alltjämt vara sådan, att undersökningen kan godtagas
som sjövärdighetsbesiktning i de delar undersökningen omfattar. Det har
därvid ansetts lämpligt anknyta sexmånaderstiden till sjövärdighetsbesiktningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

13

Eftersom det för ifrågavarande fartyg icke föreslås någon bestämmelse om
högsta klass och då lägre klass än den högsta gäller för en tid av tre år, torde
föreskriften om nyklassning böra avse en undersökning som leder till
åsättande av klass för minst tre år.

De sakkunniga riktar slutligen uppmärksamheten på att ett upphävande
av 1936 års lag synes böra föranleda en ändring i kungörelsen den 14 mars
1947 (nr 82) angående allmänt importförbud. Enligt 1 § tredje stycket
nämnda kungörelse äger denna nämligen ej tillämpning beträffande varuslag,
för vilket importförbud eller införselreglering gäller enligt författning
upptagen å den vid kungörelsen fogade bilagan 2. 1936 års lag, som finns
upptagen bland författningarna i bilagan, torde böra utgå ur denna.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag om upphävande av 1936 års lag har
biträtts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom Rederiföreningen
för mindre fartyg, som uttalar sig för att rätten att förvärva äldre
fartyg från utlandet även i fortsättningen begränsas i viss omfattning. En
liknande ståndpunkt intages av en reservant inom lånenämnden för den mindre
skeppsfarten.

Sjöfartsstyrelsen påpekar, att praxis i fråga om dispensgivningen utvecklats
så att undantag från lagens förvärvsförbud kommit att meddelas i betydande
omfattning och även i andra fall än som ursprungligen varit avsett. Detta
kan enligt styrelsen förklaras med att de förhållanden, som föranledde lagstiftningen,
relativt snart efter lagens tillkomst radikalt ändrades. Prövningen
av dispensärendena försköts i samband därmed till att främst avse
en bedömning av om fartygen fyllt gällande säkerhetskrav, medan frågan
om lämpligheten av importen i övrigt lämnats åt importörernas eget avgörande.
Med hänsyn till angivna förhållanden finner styrelsen det nuvarande,
omständliga dispensförfarandet kunna utan olägenhet slopas och ersättas
av föreskrifter, vilka lika effektivt som dispenssystemet tillgodoser sjösäkerhetssynpunkterna.

Svenska sjöfolksförbundet anför bl. a. att 1936 års lag enligt förbundets
uppfattning aldrig haft någon praktisk betydelse. Dispenser från lagens tilllämpning
har haft en sådan omfattning och beviljats under sådana former,
att lagen som sådan blivit i det närmaste betydelselös. Under de år som lagen
har varit i kraft har således ett betydande antal äldre, i huvudsak mindre
fartyg, genom inköp från utlandet tillförts den svenska handelsflottan. Detta
förhållande har enligt förbundets mening i oförmånlig riktning påverkat
åldersgrupperingarna inom framför allt småtonnagegrupperna och avsevärt
försvagat ifrågavarande fartygs konkurrensmöjligheter, både beträffande
östersjöfart och kustfart. Det kan även enligt förbundet ifrågasättas om
inte en stor del av de haverier som drabbat dessa mindre fartyg har sin
grund i de äldre fartygens ofta mycket dåliga utrustning och allmänna kon -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 195S

dition. Enär sålunda dispensförfarandet medfört att lagen icke fått avsedd
verkan, bör den enligt förbundet upphävas. I stället bör genomföras skärpta
bestämmelser rörande sjövärdighetsbestämmelser m. m. innan ett från
utlandet inköpt fartyg får införas i det svenska fartygsregistret.

Befraktarnas intresseförening tillstyrker att 1936 års lag upphäves. Föreningen
framhåller, att dess medlemmar för ifrågakommande skeppningar
huvudsakligen begagnar sig av motorseglare eller motorfartyg i en storleksklass
understigande 500 bruttoton. Föreningen anför, att den med bekymmer
konstaterat, huru angivna tonnage oavlåtligen gått tillbaka. Fartygens antal
har minskat för varje år. Ett stort antal enheter av det nuvarande fartygsbeståndet
är dessutom ganska gamla och torde inom en nära framtid
icke längre kunna bibehållas i tjänst. Tonnagets tillbakagång kan därför
väntas komma under den närmaste tioårsperioden fortsätta i ökat tempo.
Även om för närvarande någon knapphet på fartyg icke är för handen och
förekommande skeppningar utan svårigheter kan utföras med tillgängligt inhemskt
tonnage, är det för befraktarna på längre sikt ett angeläget önskemål
att tonnaget ifråga bygges upp på nytt och tillföres nya fartygsenheter.
Den önskvärda förnyelsen har hittills hämmats av de höga priserna på nya
fartyg från såväl inhemska som utländska varv. För dagen torde emellertid
möjligheter finnas att från utlandet inköpa fullt sjövärdigt och användbart
secondhandtonnage till godtagbara priser. Under det sista årtiondet har nämligen
i Tyskland och Nederländerna byggts ett stort antal mindre fartyg,
vilka till följd av den under året inträdda försämringen på fraktmarknaden
nu saluföres. Föreningen finner för sin del att inköp av utländskt secondhandtonnage
bör på lämpligt sätt främjas. Det gällande förbudet mot förvärv
av vissa äldre fartyg utgör ett visst hinder för inköp just av den typ, som
det här är fråga om. Icke minst motverkas inköpen från utlandet av den
omständigheten att hugade spekulanter aldrig på förhand vet huruvida dispens
från förbudet kan erhållas. Till följd av klassningsföreskrifterna och
fartygsinspektionens tillsyn behöver man enligt föreningens mening inte befara,
att förbudets slopande skulle leda till att mindervärdigt tonnage komme
att införlivas med den svenska handelsflottan.

Fartygsuttagningskommissionen anför, att lagens upphävande synes vara
ägnat att främja tillgången på mindre och medelstort fartygstonnage, vilket
ur militär beredskapssynpunkt framstår såsom synnerligen betydelsefullt.

Chefen för marinen har intet att erinra mot att lagen upphäves under förutsättning
att den av de sakkunniga föreslagna ändringen av tillsynsförordningen
genomföres.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller som sin mening, att fartyg
med en ålder av över 15 år och fartyg med maskineri av samma ålder icke
bör få förvärvas från utlandet. Föreningen uttalar bl. a., att om en verklig
föryngring och förbättring av fartygsbeståndet skall komma till stånd, bör
i första hand småtonnaget lämnas allt tänkbart stöd. I den mån det är möjligt
bör förhindras att överårigt och utslitet tonnage införes från utlandet.
Visserligen kan enligt föreningens mening diskuteras lämpligheten av för -

15

Kungi. Maj.ts proposition nr 95 år 1958

bud som begränsar förvärvsmöjligheterna. I vissa fall torde även kunna försvaras
att secondhandtonnage får införas från utlandet. Å andra sidan bör
det, anför föreningen, vara ett rent nationellt intresse att förhindra importen
av mindervärdiga fartyg som, även klassade och fullt sjövärdiga, dock
icke bidrager till en önskvärd föryngring av fartygsbeståndet i dess helhet.
-- En reservant inom lånenämnden för den mindre skeppsfarten förordar
förbud mot införsel av fartyg med äldre framdrivningsmaskineri än 15 år.

De sakkunnigas förslag att införa villkor om nyklassning i
vissa fall vid sjövärdighetsbesiktning biträdes av flertalet remissinstanser.
En motsatt mening företrädes av Sveriges redareförening och Stockholms
rederiförening.

Sjöfartsstyrelsen anför att sjösäkerhetssynpunkterna efter upphävandet
av 1936 års lag enklast tillgodoses genom att, på det sätt som de sakkunniga
föreslagit, i 34 § tillsynsförordningen upptaga villkor om nyklassning.

Svenska sjöfolksförbundet uttalar sig för en mera allmän skärpning av bestämmelserna
om besiktning av äldre fartyg, som förvärvas från utlandet.
Förbundet anför.

Förbundet har den uppfattningen att sjövärdighetsbesiktning för att vara
giltig när det gäller inköp av äldre fartyg från utlandet, skall verkställas av
svensk myndighet och att enbart av klassificeringsanstalten utfärdat intyg
icke skall godtagas som bevis på ett fartygs sjövärdighet. I samband med
själva sjövärdighetsbesiktningen skall av svensk myndighet fartygets sanitära
anläggningar, för besättningen avsedda bostäder och övriga utrymmen
besiktigas och kontrolleras att de fyller de bestämmelser, som är fastställda
i svensk lag. Innan sådan besiktning skett bör icke från utlandet inköpt fartyg
överföras till svensk flagg. Förbundet har den uppfattningen att en
skärpning av kontrollen beträffande standarden å från utlandet inköpta
fartyg väsentligt kan medverka till att inte med den svenska handelsflottan
införlivas fartyg, som både ur lönsamhetssynpunkt och ur rent nationalekonomiska
synpunkter är mindre önskvärda.

Sveriges redareförening, vars yttrande i denna del biträdes av Stockholms
rederiförening, motsätter sig de sakkunnigas förslag till ändring av 34 § tillsynsförordningen.
Ett genomförande av förslaget skulle enligt föreningens
mening innebära, att vissa klassningar, som verkställts i utlandet och godkänts
av klassificeringssällskap som är erkänt i Sverige, icke skulle godtagas
av våra myndigheter. Föreningen anför.

Föreningen har intet att erinra emot ett upphävande av 1936 års lag, men
anser det ej vara rikligt, att samtidigt införa föreskrifter, som i själva verket
innebara en diskvalificering i vissa fall av här i riket godkända klassificeringssällskap,
lat vara, att denna diskvalificering begränsar sig till att avse
de klassningar av ifrågavarande fartyg, som utförts i utlandet. Därest ett
klassificeringssällskap godkänts av våra myndigheter, bör ett sådant godkännande
hava generell giltighet. Det torde ej sällan förekomma, att ett sällskaps
klassificeringscxperter förflyttas från ett land till ett annat. Skulle en
exempelvis i Frankrike bosatt expert i stället få sin verksamhet förlagd till
Svci ige, koinme, därest den av de sakkunniga föreslagna begränsningen genomfördes,
det egendomliga förhållandet att uppstå, att den klassning denne

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

expert företagit å ett till Sverige försålt fartyg, äldre än 15 år, vore ogiltig,
om den utförts i Frankrike, men godtoges om den verkställts i Sverige.

Därest våra myndigheter hava berättigade anmärkningar att framställa
mot ett visst klassificeringssällskap, bör denna fråga upptagas med sällskapet
i syfte att åvägabringa rättelse. Svårartade fall av bristande noggrannhet vid
klassningar må kunna föranleda till att klassificeringssällskapet ej längre
kan godtagas.

Föreningen hemställer, att de sakkunnigas förslag i här ifrågavarande avseende
revideras i överensstämmelse med det anförda.

Statskontoret och statens handelslicensnåmnd påpekar att upphävandet av
1936 års lag bör medföra sådan jämkning av 1947 års kungörelse angående
allmänt importförbud, att nu ifrågavarande fartyg icke längre undantages
från kungörelsens tillämpning. -— Handelslicensnämnden yttrar.

I stället för att handelslicensnämnden nu ur handelspolitiska synpunkter
yttrar sig till sjöfartsstyrelsen, kommer nämnden efter ett upphävande av
1936 års lag att själv, så länge fartygsimporten icke är frilistad, besluta om
tillstånd (licens) att från utlandet införa även fartyg, varå nämnda lag nu är
tillämplig. Härvid kommer nämnden att liksom hittills höra riksbanken,
som har att bevaka valutasynpunkter.

Departementschefen

1936 års lag angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg
m. m. tillkom under den svenska sjöfartsnäringens ekonomiska kris på
1930-talet. Tramptonnaget bestod vid denna tid till en avsevärd del av
relativt gamla fartyg, något som i väsentlig mån berodde på en omfattande
anskaffning av begagnat tonnage från utlandet. Lagen ingick som ett led
i statsmakternas åtgärder för att främja en önskvärd förnyelse och modernisering
av den svenska handelsflottan. I första hand innefattade dessa åtgärder
att gynnsamma kreditmöjligheter skapades för sjöfartens vidkommande.
För att största möjliga effektivitet skulle uppnås ansågs stödåtgärderna
på kreditgivningens område böra kompletteras med förbud mot
förvärv från utlandet av äldre fartyg eller fartyg som icke innehade högsta
klass i godkänd klassificeringsanstalt. Förbudet upptogs i den nu aktuella
lagen, vilken sedan dess i oförändrat skick varit i tillämpning.

1936 års lagstiftning har nu omprövats av sakkunniga, vilka föreslagit
att lagen skall upphävas och ersättas av skärpta tillsynsbestänmielser.
Förslaget att häva förvärvsförbudet motiveras i huvudsak med att läget
för handelsflottan förbättrats sedan 1936. Enligt de sakkunniga saknas
numera ur sjöf artsekonomisk synpunkt behov av en förbudslagstiftning
av ifrågavarande slag, och det bör enligt deras mening kunna överlåtas på
redarna själva att avgöra huruvida det kan anses ekonomiskt motiverat
att förvärva utländskt äldre tonnage.

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har allmänt tillstyrkts
att 1936 års lag upphäves. En motsatt mening hävdas endast av

17

Kungi. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

Rederiföreningen för mindre fartyg som önskar förbud mot förvärv utifrån
av fartyg som är mer än 15 år gamla eller har maskineri som överskrider
denna åldersgräns.

För egen del finner jag att de skäl, som anfördes vid antagandet av 1936
års lag, icke längre är bärande. Sedan lagen infördes har allmänt sett det
svenska handelstonnaget föryngrats betydligt. För närvarande utgöres cirka
80 procent av handelsflottans sammanlagda bruttotonnage av fartyg
under 20 år och drygt hälften av tonnaget representeras av fartyg under
10 år. Jag är visserligen medveten om att föryngringen till väsentlig del
faller inom det större tonnaget och att det mindre och medelstora tonnaget
icke förnyats i önskvärd takt utan fortfarande i betydande omfattning
är att anse som överårigt. Det är emellertid att märka att 1936 års lag knappast
kan tillmätas någon större betydelse vare sig för föryngringen av vår
handelsflotta i dess helhet eller när det gäller att åstadkomma en behövlig
förnyelse av det mindre tonnaget. Såsom de sakkunniga påvisat, har lagen
aldrig tillämpats så att den inneburit någon egentlig spärr mot införsel av
äldre fartyg. Lagen har däremot genom de villkor med avseende på sjösäkerheten,
som under senare tid knutits till dispenserna från förvärvsförbudet,
haft betydelse för att motverka att undermåliga fartyg tillförts den
svenska handelsflottan.

Självfallet bör även i fortsättningen regler finnas med syfte att förebygga
att ur sjösäkerhetssynpunkt mindervärdiga fartyg införlivas med vår handelsflotta.
I motsats till vad Rederiföreningen för mindre fartyg förordat,
anser jag dock icke att detta intresse bäst tillgodoses genom ett generellt
förvärvsförbud. Det kan på ett lämpligare och smidigare sätt ske genom
ändringar i de av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna om tillsyn å fartyg.
Med hänsyn till det anförda saknas enligt min mening tillräcklig grund
för att vidare upprätthålla den ifrågavarande förbudslagstiftningen. Jag
förordar därför att 1936 års lag upphäves.

Enligt gällande tillsynsregler skall utländskt fartyg, som övergått i svensk
ägo, underkastas sjövärdighetsbesiktning så snart ske kan. I fråga om fartyg,
som klassats i någon av de godkända klassificeringsanstalterna, skall
den av anstalten verkställda undersökningen för klassningen godtagas såsom
sjövärdighetsbesiktning.

De sakkunniga har konstaterat, att innehav av klass icke alltid utgör
någon garanti för att fartyget under hela den period för vilken klass åsatts
är i tillräckligt god kondition för att motsvara svenska fordringar på sjövärdighet.
De sakkunniga har därför föreslagit att i tillsynsförordningen
intages föreskrift om nyklassning i fråga om importerade fartyg med en
ålder av 15 år eller äldre. Enligt förslaget skulle såsom sjövärdighetsbesiktning
av sådana fartyg godkännas endast sådan klassundersökning, som
verkställts tidigast sex månader före besiktningen och medfört att klass
åsatts för en tid av minst tre år.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 95

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

Förslaget om skärpta tillsynsregler har tillstyrkts av det stora flertalet
remissinstanser. Det har avstyrkts endast från redarhåll. Svenska sjöfolksförbundet
uttalar sig å andra sidan för en ytterligare skärpt kontroll beträffande
standarden hos fartyg som inköpts från utlandet.

För egen del finner jag att tillsynsförordningen bör ändras på det sätt
de sakkunniga föreslagit, dock att det synes höra krävas att klassningen
avsett högsta klass. Ett bibehållande av kravet på nyklassning innebär
icke — såsom från redarhåll gjorts gällande — någon diskvalificering av
de godkända klassificeringsanstalterna. Det betyder blott att man vid utformningen
av våra svenska sjövärdighetsregler beaktar det i och för sig
självklara och erfarenhetsmässigt bestyrkta faktum att intyg om klass
icke ger samma trygghet för att fartyget uppfyller sjösäkerhetskraven när
klassperioden närmar sig slutet som när klassundersökningen är färsk.
Det är därför min avsikt att, under förutsättning att beslut fattas om upphävande
av 1936 års lag, föreslå att reglerna om sjövärdighetsbesiktning
ändras i överensstämmelse med vad jag nu anfört. Det må anmärkas, att
den åsyftade ändringen i tillsynsbestämmelserna bl. a. medför att kravet
på nyklassning för högsta klass kommer att gälla även fartyg som ej är
avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

Slopas den speciella regleringen av fartygsförvärv från utlandet bör detta
medföra att införsel av fartyg generellt underkastas importkungörelsens
regler.

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till lag om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag, vilket såsom Bilaga1 torde få fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Göran Appelgren

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 1 mars 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14
februari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336)
angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i handelsdepartementet G. Borggård.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Clas Amilon

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1958

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 mars 1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Andersson,
Lindell, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 3 mars 1958
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 februari 1958 remitterade
förslaget till lag om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Göran Appelgren

680357 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag