Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m.; given Stockholms slott
den 21 februari 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om sjömansskatt;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623); samt

6) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vid Nordiska rådets session 1954 antogs en rekommendation till regeringarna
i de till rådet anslutna länderna att ingå en konvention om gemensamma
regler för beräkningen av skatt för sjömän och för uppbörden av sådan skatt.
Med anledning härav har utredningar om införande av särskilda skatte- och
uppbördsregler för sjömän verkställts i Sverige, Danmark och Finland. I
Norge finns redan särskild sjömansskatt införd. Det förslag till sjömansskatteförordning
som nu framlägges är ett led i det pågående internordiska
samarbetet på området.

I propositionen föreslås att sjöman anställd ombord på svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 100 ton skall erlägga sjömansskatt
1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

för sin inkomst ombord. Sjömansskatt skall dock inte utgå på fartyg, som
huvudsakligen användes inomskärs vid kusterna eller i annan inre fart.
Sjömansskatten skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt
samt avgifterna till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen.
Skatten skall vara en definitiv källskatt. Sjömannen blir inte skyldig att
deklarera för inkomsten ombord och skall inte heller taxeras för denna inkomst.
För inkomst i land skall däremot taxering åsättas efter vanliga regler.

I Sverige bosatta sjömän skall erlägga skatt efter två sjömansskattetabeller,
en för fj ärrfart och en för närfart. Om fartyget huvudsakligen användes
i nordsjöfart eller oceanfart skall sjömansskatt erläggas efter tabellen för
fj ärrfart. Å övriga fartyg skall sjömansskatt utgå efter tabellen för närfart.
Skatteuttaget enligt tabellen för närfart överensstämmer i princip med den
skatt som utgår enligt tabell för preliminär A-skatt. Skatteuttaget enligt
tabellen för fjärrfart är lägre.

Kungl. Maj :t skall kunna förordna att sjöman bosatt i Danmark, Finland,
Island eller Norge skall erlägga sjömansskatt efter vad som gäller för i Sverige
bosatt sjöman.

Övriga sjömän skall liksom nu är fallet erlägga skatt med femton procent
av den kontanta lönen.

Kommuner, landstingskommuner, vissa municipalsamhällen och allmänna
sjukkassor skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt
influtna medlen.

Det årliga skattebortfallet har uppskattats till cirka 9 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Förslag

till

Förordning om sjömansskatt

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna stadganden
1 §•

Sjömansskatt enligt denna förordning skall erläggas av envar, som ar
anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst 100 registerton, vilket huvudsakligast nyttjas- i sådan

närfart eller fjärrfart, som i 2 § sägs.

Den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller uppläggning
eller för tillsyn eller betjäning vid fartygs uppehåll i hamn anses
enligt denna förordning icke vara anställd ombord på fartyget.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

I denna förordning förstås med

sjöman: envar, som enligt 1 § är skyldig erlägga sjömansskatt,

handelsfartyg: fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande
eller till annat ändamål, som äger gemenskap med handelssjöfarten,

närfart: fart mellan svenska hamnar utanför öppen kust eller utomskärs
vid kusterna samt fart mellan svensk och utländsk hamn eller mellan utländska
hamnar, dock ej fart bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs eller
bortom Cuxhaven,

fjärrfart: fart, helt eller delvis, bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs
eller bortom Cuxhaven,

inkomst ombord: lön eller annan gottgörelse, som sjöman uppbar pa
grund av sin anställning ombord och som skulle hava utgjort intäkt av
tjänst enligt kommunalskattelagen,

beskattningsbar inkomst: kontant inkomst ombord, i förekommande
fall minskad med avgifter, som sjömannen på grund av sin tjänst ombord
har att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering, och med belopp,
som fastställts genom beslut om jämkning,

beskattningsår: det kalenderår, under vilket sjömansskatt erlägges.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

3 §•

Sjömansskatt tillfaller staten.

4 §•

1 mom. Till kommun och landstingskommun ävensom till municipalsamhälle,
i vilket utdebiteringen för samhällets behov för beskattningsåret bestamts
till minst en krona för skattekrona, skall på sätt nedan stadgas utgå
ersättning av statsmedel för minskade skatteintäkter. Allmän sjukkassa
skall åtnjuta ersättning av statsmedel för minskade sjukförsäkringsavgifter.

2 mom. Ersättning utgår årligen till stad som icke tillhör landstingskommun
med fyrtiofem procent, till annan kommun med trettiofem procent, till
landstingskommun med tio procent, till municipalsamhälle, varom här är
fråga, med två procent och till allmän sjukkassa med sex procent av den
sjömansskatt, som under beskattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom
kommunen, landstingskommunen eller municipalsamhället eller inom sjukkassans
verksamhetsområde.

Ersättning, som ovan sagts, skall icke utgå till kommun eller municipalsamhälle
om beloppet icke uppgår till minst 500 kronor.

5 §•

Vid varje utbetalning till sjöman av belopp, som utgör beskattningsbar
inkomst, skall genom redarens försorg sjömansskatt avdragas.

6 §.

För ärenden angående sjömansskatt skall finnas en av Kungl. Maj :t förordnad
nämnd (sjömansskattenämnden) samt ett särskilt till länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län hörande organ (sjömansskattekontoret) under
ledning av en föreståndare.

Sjömansskattens storlek
7 §•

1 mom. För här i riket bosatt sjöman skall sjömansskatt utgå för månad
och beräknas

a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i fjärrfart,
enligt vid denna förordning fogad sjömansskattetabell I, samt

b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid denna förordning
fogad sjömansskattetabell II.

I särskilda fall må sjömansskattenämnden föreskriva, att sjömansskatt
skall erläggas enligt tabell I jämväl vid anställning ombord på fartyg, som
användes i närfart.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

2 mom. I den mån Kungl. Maj :t därom förordnar skall sjöman, som är
bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge, erlägga sjömansskatt enligt
de bestämmelser som gälla för här i riket bosatt sjöman.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

1 mom. Avser inkomst ombord kortare tidsperiod än månad, beräknas
först den mot inkomsten svarande månadsinkomsten. Skatten uträknas
därefter till så stor del av skatten å månadsinkomsten, som svarar mot den
tidsperiod inkomsten avser, och erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande
öretal bortfaller.

2 mom. Har sjöman uppburit engångsbelopp, skall vid beräkning av skatt
engångsbeloppet anses som särskild månadsinkomst, om detsamma överstiger
den senast uppburna månadsinkomsten. I annat fall skall engångsbeloppet
sammanläggas med månadsinkomsten och skatten beräknas på
det sammanlagda beloppet, därvid i förekommande fall sjömannen skall tillgodoräknas
å månadsinkomsten redan erlagd skatt.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Sjöman, som icke skall erlägga sjömansskatt enligt de bestämmelser som
gälla för här i riket bosatt sjöman, skall erlägga sjömansskatt med femton
procent av den beskattningsbara inkomsten, därest han icke på godtagbart
sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten. Skatten erlägges
i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Skatteavdrag samt jämkning

10 §.

1 mom. Det åligger sjöman, som avses i 7 § 1 mom., att omedelbart efter
mottagandet av debetsedel å preliminär A-skatt uppvisa densamma för
befälhavaren.

Skatteavdrag skall verkställas med ledning av anteckningarna å debetsedeln
för det löpande året angående den kolumn, som jämlikt uppbördsförordningen
skall tillämpas vid avdrag för gäldande av preliminär A-skatt.

Har sjöman icke erhållit debetsedel, som nu sagts, må skatteavdrag under
januari och februari månader ske enligt den kolumn som senast tillämpats
under nästföregående beskattningsår. Framgår av debetsedel, som uppvisas
efter det skatteavdrag sålunda verkställts, alt avdrag rätteligen bort ske
enligt annan kolumn skall det åligga befälhavaren att senast vid därnäst
följande avlöningstillfälle företaga erforderlig rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Sjöman må jämväl med intyg från lokal skattemyndighet eller från sjömansskattenämnden
eller på annat sätt som bestämts av sjömansskattenämnden
visa enligt vilken kolumn i sjömansskattetabell avdrag skall ske.
Besked om sålunda tillämplig kolumn skall av befälhavaren iakttagas från
och med det avlöningstillfälle, som infaller näst efter det att beskedet överlämnats
till befälhavaren.

2 mom. Sjöman, som avses i 7 § 2 mom., har att genom intyg från sjömansskattenämnden
eller på annat sätt som bestämts av nämnden visa enligt vilken
kolumn i sjömansskattetabell avdrag skall ske.

3 mom. Har sjöman för vilken skatt skall beräknas enligt sjömansskattetabell
icke på föreskrivet sätt visat vilken kolumn som är tillämplig,
skall, utom i fall som avses i 1 mom. tredje stycket, skatteavdrag verkställas
enligt kolumnen för ogift sjöman utan barn.

(Se vidare anvisningarna.)

11 §•

Då skatteavdrag verkställes, skall den innehållna skatten kvitteras. Vid
kvitteringen skall angivas innehållet skattebelopp, inkomstens storlek samt
den tid inkomsten avser.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

1 mom. Gör sjöman sannolikt, att han året efter beskattningsåret vid
taxering enligt förordningen om statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna
avdrag för

a) underskott å egen förvärvskälla,

b) utbetalning av periodiskt understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring, som avses i 46 § 2 mom. 2) kommunalskattelagen,
eller

d) nedsatt skatteförmåga

må genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest beskattningsbara
inkomsten skall minskas med belopp motsvarande vad av sådant avdrag
kan antagas icke bliva utnyttjat vid nu nämnd taxering.

Jämkning i fall som avses vid a)—c) må dock endast medgivas, om avdrag
vid taxering kunnat påräknas med minst 600 kronor.

2 mom. Gör sjöman sannolikt, att uppskattningen av inkomst av drickspenningar
enligt av sjömansskattenämnden fastställda grunder skulle medföra
att hans inkomst av sådant slag skulle bliva väsentligt för högt beräknad,
må genom beslut om jämkning den för sjömannen beräknade beskattningsbara
inkomsten nedsättas.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

13 §.

Beslut om jämkning meddelas av sjömansskattenänmden.

Ansökan om jämkning skall vara inkommen till sjömansskattekontoret
senast före utgången av juli månad året näst efter beskattningsåret.

I beslut om jämkning skall angivas, under vilken tid detsamma skall iakttagas
vid verkställande av avdrag för sjömansskatt.

Å belopp, som restitueras på grund av sjömansskattenämndens beslut om
jämkning, utgår icke ränta.

Uppbörd
14 §.

1 mom. Det åligger redare att till sjömansskattekontoret för varje period
om två månader, räknat från beskattningsårets början, inbetala och redovisa
under perioden innehållen sjömansskatt.

För redovisningen har redaren att för varje fartyg upprätta förteckningar
över skatteavdrag.

För varje redovisningsperiod skall redaren senast den sista dagen i andra
månaden efter periodens utgång insätta skattens sammanlagda belopp å
sjömansskattekontorets postgirokonto och till kontoret insända de upprättade
och summerade förteckningarna över gjorda avdrag. Sjömansskattenämnden
må efter därom gjord framställning bevilja anstånd med
skattens inbetalning och redovisning, i regel dock högst en månad.

Förteckning skall upprättas å blankett, vartill sjömansskattenämnden
fastställt formulär.

2 mom. Inbetalas sjömansskatt senare än i 1 mom. sägs, skall restavgift
utgå med fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som icke
erlagts i rätt tid. Uppkommer vid beräkningen öretal, iakttages att öretal
över femtio avrundas uppåt och annat öretal avrundas nedåt till helt
krontal, dock att restavgift icke i något fall utgår med mindre än en krona.

Rättelse av skatteavdrag
15 §.

Förmenar sjöman, att sjömansskatt obehörigen avdragits eller avdragits
med för högt belopp, eller förmenar redare, att sjömansskatt redovisats med
för högt belopp, må rättelse sökas hos sjömansskattenämnden.

Ansökan om rättelse skall vara inkommen till sjömansskattekontoret före
utgången av andra kalenderåret näst efter beskattningsåret.

Ä belopp, som restitueras på grund av sjömansskattenämndens beslut
om rättelse, utgår icke ränta.

Vad i 68 § 3 och 4 mom. uppbördsförordningen stadgas skall äga motsvarande
tillämpning vid restitution av sjömansskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Redares uppgiftsplikt och ansvarighet för sjömansskatt

16 §.

1 mom. Redare för handelsfartyg, som omförmäles i 1 §, skall årligen
enligt formulär, som fastställes av sjömansskattenämnden, före den 1 oktober
till sjömansskattekontoret lämna uppgifter avseende nästkommande år

a) om storleken av de fartyg, som han avser att använda i sin rörelse,

b) om den fart, i vilken fartygen äro avsedda att nyttjas,

c) om antalet anställda ombord, samt

d) om övriga förhållanden, som kunna vara av betydelse för sjömansskattenämnden
vid handläggning av ärenden enligt 21 § 1 mom. vid 1)
och 2).

Inträffar ändring i förhållande, varom uppgift lämnats, är redaren skyldig
att ofördröjligen anmäla detta till sjömansskattekontoret.

2 mom. Sjömansskattenämnden äger på därom gjord framställning medgiva
redare befrielse tills vidare från skyldighet att avgiva uppgifter, som
avses i 1 mom.

3 mom. Underlåter redare att fullgöra vad honom enligt 1 mom. åligger,
eller erfordras eljest tillgång till uppgifter, som där sagts, äger föreståndaren
för sjömansskattekontoret anmana redare att lämna sådana uppgifter.

17 §.

1 mom. Underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt,
utan skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är
han jämte sjömannen ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse,
till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga.

Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt men icke inbetalat det
innehållna beloppet i tid, som i denna förordning stadgas, är sjömannen
fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

Underlåter redare utan skälig anledning att fullgöra vad honom enligt
16 § 1 mom. åligger, och har till följd härav skatteavdrag verkställts med
lägre belopp än som eljest bort ske, är han jämte sjömannen ansvarig för
skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad
han till följd av underlåtenheten icke avdragit.

2 mom. Har skatt icke erlagts i rätt tid, åligger det sjömansskattekontoret
att snarast möjligt framställa krav mot redaren (revisionskrav).
Därest redaren visar, att underlåtenheten berott på oriktig uppgift lämnad
av sjömannen, skall kravet i stället riktas mot denne.

Bestrides riktigheten av revisionskrav eller inbetalas icke det belopp kravet
avser, skall kravet underställas sjömansskattenämnden för prövning. Fastställer
sjömansskattenämnden revisionskravet, må det fastställda beloppet
uttagas i den ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt, dock att

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

införsel, utom i fall varom i 1 mom. andra stycket sägs, ej må beviljas till
gäldande av belopp, för vilket redare är ansvarig.

Redare eller sjöman, som har att erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är tillika skyldig att å beloppet gälda restavgift enligt
bestämmelserna i 14 § 2 mom.

18 §.

Har redare jämlikt 17 §, utan att skatteavdrag verkställts, erlagt skatt för
sjöman, äger redaren söka skattebeloppet åter av sjömannen. Härvid har
redaren att till vederbörande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto,
som må hava överlämnats till redaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen
styrka, att han erlagt skatten.

Utmätningsmannen må hos sjömannen uttaga beloppet i samma ordning,
som stadgas i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.
Därvid är sjömannen skyldig att å beloppet erlägga restavgift enligt bestämmelserna
i 14 § 2 mom.

19 §•

Redare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring
så ordnad, att därav framgår sjömans namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress,
lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest sjömannen
uppvisat debetsedel å preliminär skatt, numret å denna debetsedel.

Jämväl annan redare än i första stycket sägs, som har att verkställa
avdrag för sjömansskatt, är skyldig att i enahanda omfattning föra anteckningar
i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av föreståndaren för sjömansskattekontoret, av taxeringsintendent
eller lokal skattemyndighet åligger det sådan redare, som
i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande
handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag, och sådan redare,
varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla där angivna anteckningar
för dylik kontroll.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan
tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål
för kontrollen. Där redaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall
kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar
överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande
om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas redaren.

Preskription

20 §.

Åtgärder för uttagande av sjömansskatt må icke vidtagas senare än fem år
efter utgången av det år, under vilket skatteavdrag verkställts eller skolat
verkställas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret

21 §.

1 mom. Det åligger sjömansskattenämnden att

1) lämna besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de anställda skola
erlägga sjömansskatt, ävensom beträffande den tabell, enligt vilken sjömansskatt
skall beräknas,

2) fastställa grunder, enligt vilka drickspenningar skola uppskattas vid
beräkning av sjömansskatt,

3) meddela beslut om jämkning och om rättelse av skatteavdrag,

4) pröva ärenden angående revisionskrav,

5) meddela beslut i andra frågor rörande erläggande och beräknande av
sjömansskatt,

6) fastställa de belopp, med vilka ersättning skall utgå till kommun,
landstingskommun, municipalsamhälle och allmänna sjukkassor,

7) lämna anvisningar i frågor angående erläggande och uppbörd av sjömansskatt,
samt

8) när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag till
föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning.

Sjömansskattenämnden äger, då särskilda omständigheter därtill föranleda,
meddela befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

2 mom. Sjömansskattenämnden skall bestå av ordförande och ytterligare
fyra ledamöter, vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra
i sådan egenskap. Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagfarna
och hava erfarenhet i domarvärv eller i administrativ verksamhet.
Av övriga ledamöter skall en äga särskild insikt och erfarenhet i allmänna
värv samt två vara i arbetsförhållandena ombord på fartyg erfarna och
kunniga. Av sistnämnda ledamöter skall en företräda redarna och en de
ombordanställda. För envar ledamot skall utses en suppleant enligt samma
regler, som gälla för utseende av ledamöter.

Nämnden är beslutför, då ordföranden och minst två andra ledamöter
eller suppleanter äro tillstädes, dock att — efter nämndens uppdrag —•
beslut må av ordföranden eller, vid förfall för denne, av vice ordföranden
ensam fattas i sådana ärenden eller grupper av ärenden, som äro av enklare
beskaffenhet. Sådant uppdrag må icke avse ärenden, som omförmälas i
1 mom. vid 1), 2), 7) eller 8).

Sjömansskattenämnden skall vara förlagd till Göteborg.

3 mom. Hos sjömansskattenämnden skall föras protokoll av tjänsteman
vid sjömansskattekontoret.

Det för varje sammanträde förda protokollet skall senast inom åtta dagar
därefter justeras av ordföranden, som har att å protokollet anteckna dagen
för justeringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

22 §.

Beslut som avses i 21 § 1 mom. vid 1) och 2) skola intagas i särskilda av
sjömansskattenämnden utgivna meddelanden.

Beslut som avses i 21 § 1 mom. vid 6) skall jämte redogörelse huru ersättningen
beräknats på lämpligt sätt delgivas kommun eller annan till vilken
ersättning skall utbetalas genom nämndens försorg.

Annat beslut av sjömansskattenämnden skall delgivas den som därigenom
förpliktigas, vederbörande skattskyldig eller sökande ävensom den nedan i
24 § omförmälde befattningshavaren.

Beslut, över vilket klagan må föras, skall förses med besvärshänvisning.

23 §.

1 mom. Sjömansskattekontoret skall

1) föra register över de fartyg, ombord på vilka de anställda skola erlägga
sjömansskatt,

2) utöva kontroll över redovisningen av sjömansskatt,

3) handlägga ärenden angående revision av redares bokföring,

4) om anledning därtill föreligger, framställa revisionskrav,

5) bereda de ärenden, som skola avgöras av sjömansskattenämnden,

6) efter sjömansskattenämndens närmare bestämmande tillhandagå redare
och sjömän med upplysningar angående utgörande av sjömansskatt,
samt

7) i övrigt biträda sjömansskattenämnden och dess ordförande.

2 mom. Föreståndaren för sjömansskattekontoret skall vara föredragande
i sjömansskattenämnden.

24 §.

Kungl. Maj :t förordnar en befattningshavare vid länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att i kammarrätten och hos Kungl. Maj :t föra det allmännas
talan i mål angående sjömansskatt.

25 §.

Ledamöter av sjömansskattenämnden, tjänsteman eller sakkunnig, som
biträder nämnden, samt taxeringsnämnd och prövningsnämnd äga taga del
av ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan handling, som avlämnats
eller tillhandahållits enligt denna förordning. Handling, som nyss
sagts, skall jämväl tillhandahållas annan tjänsteman än förut nämnts,
därest denne i och för sin befattning bör erhålla del därav.

Den som äger taga del av ansökan eller annan handling, varom i första
stycket sägs, må, i den mån så erfordras för fullgörande av vad vederbörande
jämlikt denna förordning åligger, jämväl taga del av självdeklaration eller
annan handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering, eller som
avlämnats till ledning för uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Vad i 50 § 1 mom. femte, sjunde, nionde och tionde styckena samt 3 mom.
taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration, uppgift eller
handling som avlämnats till ledning vid taxering skall i tillämpliga delar
gälla även i fråga om ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan
handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt denna förordning.

Straffbestämmelser
26 §.

Har någon lämnat oriktig uppgift till redare om förhållande, som har
betydelse för verkställande av avdrag för sjömansskatt, och har han därvid
haft uppsåt att åstadkomma att avdrag icke verkställes eller sker med för
lågL belopp, eller

har någon i ansökan om jämkning av sjömansskatt eller i annan uppgift
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att för
honom eller den han företräder leda till frihet från sjömansskatt eller till
för låg sådan skatt, eller

har redare i uppgift enligt 16 § uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är
allenast ringa, lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till annan beskattning
än vederbort för av redaren anställda sjömän,

straffes med dagsböter.

27 §.

1 mom. Utbetalar redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt,
lön eller annan gottgörelse utan att denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av sjömansskatt och sker detta uppsåtligen eller av
oaktsamhet, som ej är allenast ringa, straffes med dagsböter.

Fullgör redare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till sjömansskattekontoret
inbetala belopp motsvarande det, varmed sjömans lön minskats
för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå uppsåt eller
grov oaktsamhet redaren till last, straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

2 mom. Fullgör redaren icke behörigen vad honom enligt 19 § första eller
andra stycket åligger, straffes med böter, högst 300 kronor.

28 §.

Den som jämlikt 25 § tagit del av ansökan om jämkning av sjömansskatt
eller annan handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelserna
i denna förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering
eller till ledning för uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen,
må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra
eller yppa innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

29 §.

Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då gärningen är belagd
med straff enligt strafflagen.

30 §.

Underlåter redare att hörsamma anmaning enligt 16 eller 19 §, eller

underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt, att
fullgöra sådan skyldighet, eller verkställer han avdrag med för lågt belopp,
eller

redovisar redare icke sjömansskatt i den ordning som stadgas i 14 §
1 mom., eller

fullgör redare icke vad honom åligger enligt 11 §,

äger sjömansskattenämnden förelägga den försumlige lämpligt vite.

Om uttagande av förelagt vite förordnar vederbörande länsstyrelse efter
anmälan av sjömansskattenämnden.

Besvär m. m.

31 §.

Över sjömansskattenämndens beslut i ärenden som avses i 21 § 1 mom.
vid 6) må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola ingivas
till finansdepartementet.

32 §.

lmom. Besvär över sjömansskattenämndens beslut i ärenden, som avses
i 21 § 1 mom. vid 3), 4) och 5), ävensom över nämndens beslut angående
befrielse från erläggande av restavgift må anföras hos kammarrätten av
vederbörande sjöman eller befattningshavare, som avses i 24 §, så ock,
då fråga är om revisionskrav eller om befrielse från skyldighet att erlägga
restavgift, av redare, som ålagts betalningsskyldighet eller vars framställning
om befrielse icke bifallits.

Besvären skola vara inkomna till sjömansskattekontoret, om de anföras
av sjöman, inom sex månader och eljest inom två månader från det klaganden
erhållit del av det överklagade beslutet.

Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till sjömansskattekontoret
ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till
prövning. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas
till sjömansskattekontoret.

2 mom. Sedan besvären inkommit till sjömansskattekontoret, skola vid
besvären fogas de handlingar, som legat till grund för sjömansskattenämndens
beslut. Hava besvär anförts av sjöman eller redare, skall yttrande
avgivas av befattningshavare, som avses i 24 §. över besvär, som anförts av
nu nämnd befattningshavare, skall sjöman eller redare, som därav beröres,
erhålla tillfälle att —- om hinder härför ej möter — avgiva förklaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

När så finnes påkallat, skola påminnelser eller nytt yttrande infordras.

Skriftväxlingen sker genom sjömansskattekontoret.

Handlingarna skola därefter översändas till kammarrätten.

3 mom. Över sjömansskattenämndens beslut i ärenden, som avses i 21 §
1 mom. vid 1) och 2), eller över nämndens beslut att förelägga vite må klagan
icke föras.

33 §.

över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom
besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två månader
från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget.

34 §.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida
vite bort föreläggas, komma under bedömande.

35 §.

Besvär över sjömansskattenämndens beslut befriar icke klaganden från
att i behörig ordning erlägga skatt.

36 §.

Restavgift, som erlägges utan att indrivning äger rum, tillfaller statsverket.

Beträffande restavgift, som uttages genom indrivning, skola uppbördsförordningens
bestämmelser angående fördelning gälla.

37 §.

1 mom. Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighet, med
annan stats regering träffa sådan överenskommelse, att sjöman som är
bosatt i den andra avtalsslutande staten skall erlägga sjömansskatt enligt
vad som gäller för här i riket bosatt sjöman.

2 mom. Kungl. Maj :t må föreskriva, att sjöman, som utan att vara här
i riket bosatt erlägger skatt enligt bestämmelserna i 7 §, må kunna erhålla
nedsättning av den beskattningsbara inkomsten genom jämkning, om sjömannen
visar att hans skatteförinåga till följd av underhållsskyldighet
mot barn är nedsatt.

3 mom. Kungl. Maj:t äger bestämma, att sjömansskatt som beräknas
enligt 9 § icke skall erläggas av sjömän eller vissa grupper av sjömän vid
fart i särskilda farvatten.

38 §.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen av denna
förordning och av överenskommelser som i 37 § 1 mom. sägs, meddelas
av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959, dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder,
som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 5 juni 1953 (nr
293) om särskild sjömansskatt, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning
stridande mot den nya förordningens bestämmelser.

Anvisningar

till 1 §.

Förordningen är icke tillämplig vid anställning ombord på svenskt handelsfartyg
i inre fart. Med inre fart förstås i denna förordning att fartyget
huvudsakligast användes för färder som endast gå i hamnar, på floder,
kanaler och insjöar eller inomskärs vid kusterna eller i Kalmarsund.

Med svenskt handelsfartyg likställes utländskt handelsfartyg, som av
svensk redare förhyres på så kallad bareboat basis.

Har sjöman avmönstrat från tjänst ombord på visst fartyg för att tillträda
tjänst ombord på annat fartyg tillhörigt samme redare, skall ersättning
som utgår under väntetiden anses som utbetalad i tjänsten ombord på det
förra fartyget.

till 2 §.

Till gottgörelse, som sjöman uppbär på grund av sin anställning ombord,
hänföres icke blott vad sjömannen uppbär från redaren utan åven sådana
ersättningar som drickspenningar och dylikt.

Till kontant inkomst ombord räknas icke sedvanlig kontant ersättning
för naturaförmåner i form av kost och bostad och icke heller sedvanlig
kontant ersättning för koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs
förolyckande eller för sådan av redaren utbetald kontant ersättning, som
åtgått för bestridande av särskilda med anställningen ombord förenade
kostnader.

till 7 §.

Frågan huruvida sjöman är bosatt här i riket skall bedömas i enlighet
med vad därom stadgas i kommunalskattelagen.

Är sjöman inskriven å svenskt sjömanshus, skall sjömansskatt alltid
utgå enligt de bestämmelser, som gälla för här i riket bosatt sjöman, därest
han icke med intyg av sjömansskattenämnden visar att han är skattskyldig
i annat land för inkomsten.

För semesterlön och semesterersättning skall sjömansskatt beräknas enlig!
den för sjömannen i anställningen ombord senast gällande tabellen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

till 8 §.

Med engångsbelopp förstås t. ex. bärgarlön, tantiem, kaplake, gratifikation,
semesterersättning och lönebelopp, som på grund av avtal mellan
arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer på en gång utbetalas för mer
än en månad.

till 9 §.

Skatteavdrag, som avses i 9 §, må icke underlåtas med mindre sjöman
med intyg utfärdat av sjömansskattenämnden eller på annat sätt, som föreskrives
av sjömansskattenämnden, visar, att han är skattskyldig i annat
land för sin inkomst ombord.

till 10 §.

Kolumnen i sjömansskattetabellen bestämmes med motsvarande tillämpning
av 4 § uppbördsförordningen och enligt följande uppställning.

Å debetsedel för preliminär A-skatt angiven kolumn	Avdrag för sjömansskatt verkställes enligt nedan-stående kolumn i sjömans-skattetabellen
1	1
2	2
3 eller 4	3

till 11 §.

Kvitto på innehållen sjömansskatt skall lämnas i den avräkningsbok, med
vilken sjöman skall förses jämlikt 11 § sjömanslagen, såvitt icke sjömansskattenämnden
efter ansökan av redaren medgiver, att kvitto må lämnas
i annan ordning. Har rättelse, som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket, företagits
skall anteckning härom ske i avräkningsboken.

till 12 §.

Jämkning i fall som avses i 12 § 1 mom. vid d) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat ortsavdrag enligt ortsgrupp III
och 3 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

SJÖMANSSKATTETABELL I
Fjärrfart

Beskattningsbar inkomst samt skattebelopp avse månad. 2

Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.	Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.	. Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.
i	2	3	1	2	3	i	2	3
0—	5	4	4	3	191—	200	45	28	11	531—	540	in	90	73
6—	10	4	4	3	201—	210	48	31	12	541—	550	113	92	75
11—	15	4	4	3	211—	220	50	33	13	551—	560	116	94	77
16—	20	4	4	4	221—	230	52	35	15	561—	570	118	96	78
21—	25	5	5	4	231—	240	54	37	17	571—	580	120	98	80
26—	30	5	5	4	241—	250	55	38	19	581—	590	122	100	82
31—	35	6	6	5	251—	260	57	40	21	591—	600	125	103	84
36—	40	6	6	5	261—	270	58	41	23	601—	610	127	105	85
41—	45	7	6	5	271—	280	60	42	25	611—	620	129	107	87
46—	50	8	7	6	281—	290	61	44	27	621—	630	132	110	89
51—	55	9	7	6	291—	300	63	46	29	631—	640	135	113	91
56—	60	11	7	6	301—	310	65	48	31	641—	650	137	115	92
61—	65	12	7	6	311—	320	67	50	33	651—	660	140	117	94
66—	70	12	7	6	321—	330	68	51	35	661—	670	143	120	96
71—	75	13	7	6	331—	340	70	53	37	671—	680	146	123	98
76—	80	15	7	6	341—	350	72	55	39	681—	690	149	125	99
81—	85	16	7	6	351—	360	74	57	41	691—	700	152	128	101
86—	90	18	8	7	361—	370	75	58	43	701—	710	155	131	103
91—	95	19	8	8	371—	380	77	60	45	711—	720	158	134	105
96—	100	21	8	8	381—	390	78	61	46	721—	730	160	136	106
101—	105	22	9	8	391—	400	80	63	48	731—	740	163	139	108
106—	110	23	9	8	401—	410	82	65	50	741—	750	166	142	110
111—	115	24	9	8	411—	420	84	67	52	751—	760	169	145	112
116—	120	25	9	8	421—	430	86	68	53	761—	770	171	147	113
121—	125	26	10	8	431—	440	88	70	55	771—	780	174	149	115
126—	130	28	11	8	441—	450	91	72	57	781—	790	176	152	117
131—	135	29	12	9	451—	460	94	74	59	791—	800	179	155	119
136—	140	31	14	9	461—	470	96	76	60	801—	810	182	157	121
141—	145	32	15	9	471—	480	98	78	62	811—	820	185	160	123
146—	15C	33	17	C	481—	49C	100	8t	64	821—	830	188	163	125
151—	16C	36	ir	10	491—	50C	103	82	60	831—	840	192	100	127
161—	170	38	21	10	501—	51C	105	84	68	841—	850	195	16S	129
171—	18(	40	22	10	511—	52C	107	86	70	851—	86C	198	172	131
181—	19o\| 42	2f	10	) 521—	53C	109	88	71	861—	87C	201	175	133

2 — Kilning till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

	Ogift	Ogift			Ogift	Ogift			Ogift	Ogift
Beskatt-	SJO-	SJO-	Gift	Beskatt-	SJO-	SJO-	Gift	Beskatt-	sjö-	sjö-	Gift
ningsbar	man	man	SJO-	ningsbar	man	man	Sjö-	ningsbar	man	man	sjö-
inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man
	barn	barn			barn	barn			barn	barn
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	i	2	3		i	2	3		i	2	3
871— 88C	204	178	135	1411—142C	39C	359	284	1951—1960	622	585	490
881— 89C	207	181	137	1421—1430	393	362	287	1961—1970	628	589	494
891— 90Ö	211	184	139	1431—1440	397	366	290	1971—1980	633	594	498
901— 910	214	187	141	1441—1450	400	369	293	1981—1990	638	599	502
911— 920	217	190	143	1451—1460	404	373	296	1991—2000	643	604	506
921— 930	220	193	145	1461—1470	407	376	299	2001—2010	648	608	510
931— 940	223	196	147	1471—1480	411	380	303	2011—2020	653	613	514
941— 950	225	198	149	1481—1490	414	383	306	2021—2030	657	617	518
951— 960	228	201	152	1491—1500	418	387	310	2031—2040	662	622	522
961— 970	231	204	154	1501—1510	422	391	314	2041—2050	666	626	526
971— 980	234	207	156	1511—1520	426	396	318	2051—2060	671	631	530
981— 990	237	210	158	1521—1530	431	401	322	2061—2070	675	636	534
991—1000	240	213	160	1531—1540	436	406	326	2071—2080	680	641	538
1001—1010	243	216	162	1541—1550	441	410	330	2081—2090	684	647	542
1011—1020	246	219	164	1551—1560	446	415	334	2091—2100	689	652	546
1021—1030	249	222	166	1561—1570	451	419	338	2101—2110	693	656	550
1031—1040	252	225	169	1571—1580	456	423	342	2111—2120	698	660	554
1041—1050	256	228	171	1581—1590	460	426	346	2121—2130	702	665	558
1051—1060	259	231	174	1591—1600	464	430	350!	2131—2140	707	669	562
1061—1070	261	233	176	1601—1610	468	434	354	2141—2150	711	673	566
1071—1080	264	236	178	1611—1620	472	438	358	2151—2160	715	677	569
1081—1090	267	239	180	1621—1630	476	442	361	2161—2170	720	681	573
1091—1100	270	242	183	1631—1640	480	446	365	2171—2180	724	686	577
1101—1110	274	246	186	1641—1650	485	451	3681	2181—2190	729	690	581
1111—1120	279	250	189	1651—1660	489	455	372''	2191—2200	733	694	585
1121—1130	283	254	192	1661—1670	493	459	3761	2201—2210	738	699	589
1131—1140	287	258	1951	1671—1680	497	463	380,	2211—2220	742	703	593
1141—1150	290	261	198!	1681—1690	501	467	383	2221—2230	747	708	597
1151—1160	294	265	201	1691—1700	505	471	387	2231—2240	751	712	601
1161—1170	298	268	204	1701—1710	510	476	391	2241—2250	756	717	606
1171—1180	302	272	207]	1711—1720	515	480	395	2251—2260	760	722	610
1181—1190	306	275	210	1721—1730	520	485	3991	2261—2270	765	726	614
1191—1200	310	279	213!	1731—1740	525	490	403	2271—2280	769	731	619
1201—1210	313	282	216''	1741—1750	530	495	407	2281—2290	774	735	623
1211—1220	317	285	219	1751—1760	534	499	411	2291—2300	778	740	628
1221—1230	320	288	221	1761—1770	539	504	415	2301—2310	783	745	632
1231—1240	323	291	224	1771—1780	543	509	419	2311—2320	787	749	637
1241—1250	326	294	227	1781—1790	547	513	423	2321—2330	792	754	641
1251—1260	329	298	230	1791—1800	551	517	427	2331—2340	796	759	646
1261—1270	333	301	233	1801—1810	555	521	431	2341—2350	801	763	650
1271—1280	337	305	236	1811—1820	559	525	435	2351—2360	806	768	654
1281—1290	341	309	239	1821—1830	563	529	439	2361—2370	810	773	659
1291—1300	345	313	242	1831—1840	567	533	443	2371—2380	815	778	663
1301—1310	349	317	245	1841—1850	571	537	446	2381—2390	819	782	668
1311—1320	353	321	249	1851—1860	575	541	450	2391—2400	824	787	672
1321—1330	356	325	253	1861—1870	579	545	454	2401—2410	829	792	676
1331—1340	360	329	257	1871—1880	583	549	458	2411—2420	834	797	681
1341—1350	364	332	260	1881—1890	587	554	462	2421—2430	839	802	685
1351—1360	368	336	264	1891—1900	591	558	466	2431—2440	844	807	690
1361—1370	372	340	267;	1901—1910	596	562	470	2441—2450	848	812	694
1371—1380	375	344	271	1911—1920	601	567	474	2451—2460	853	817	699
1381—1390	379	348	274	1921—1930	607	571	478!!	2461—2470	858	822	704
1391—1400	383	352	278	1931—1940	612	576	482	2471—2480	863	827	709
1401—1410	386	355	281j	1941—1950	617	580	486]	2481—2490	868	832	714

Kungl. Mnj:ts proposition nr 92 är 1958

	Ogift	Ogift			Ogift	Ogift			Ogift	Ogift
Beskatt-	sjö-	sjö-	Gift	Beskatt-	sj o-	sjo-	Gift	Beskatt-	SJO-	sjo-	Gift
ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	Sjo-
inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man
	barn	barn			barn	barn			barn	barn
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	i	2	3		i	2	3		i	2	3
2491—2500	873	837	719	3031—3040	1 143	1 103	963	3571—3580	1 426	1 386	1 233
2501—2510	878	842	723\|	3041—3050	1 148	1 108	968;	3581—3590	1 432	1 392	1 238
2511—2520	883	846	728	3051—3060	1 153	1 113	973	3591—3600	1 437	1 397	1 243
2521—2530	887	851	732	3061—3070	1 158	1 118	978	3601—3610	1 442	1 402	1 248
2531—2540	892	856	737	3071—3080	1 163	1 123	982	3611—3620	1 447	1 407	1 254
2541—2550	897	860	711	3081—3090	1 168	1 128	987	3621—3630	1 452	1 412	1 259
2551—2560	902	865	745	3091—3100	1 173	1 133	992	3631—3640	1 457	1 417	1 264
2561—2570	907	870	750	3101—3110	1 178	1 138	997	3641—3650	1 462	1 422	1 269
2571—2580	911	875	7541	3111—3120	1 184	1 144	1 003	3651—3660	1 467	1 428	1 275
2581—2590	916	879	759.	3121—3130	1 189	1 149	1 008	3661—3670	1 472	1 433	1 280
2591—2600	921	884	763;	3131—3140	1 195	1 155	1 013	3671—3680	1 477	1 438	1 285
2601—2610	926	889	768	3141—3150	1 200	1 160	1 018	3681—3690	1 482	1 443	1 291
2611—2620	932	894	772	3151—3160	1 205	1 166	1 0241	3691—3700	1 487	1 448	1 296
2621—2630	937	900	777	3161—3170	1 211	1 171	1 029	3701—3710	1 492	1 453	1 301
2631—2640	942	905	782	3171—3180	1 216	1 177	1 034;	3711—3720	1 498	1 459	1 306
2641—2650	947	910	786	3181—3190	1 222	1 182	1 040;	3721—3730	1 503	1 464	1 311
2651—2660	953	915	791	3191—3200	1 227	1 188	1 045	3731—3740	1 509	1 470	1 316
2661—2670	958	920	796	3201—3210	1 232	1 193	1 050	3741—3750	1 514	1 475	1 320
2671—2680	963	926	801	3211—3220	1 237	1 198	1 055!	3751—3760	1 520	1 480	1 325
2681—2690	969	931	805	3221—3230	1 242	1 203	1 059	3761—3770	1 525	1 486	1 330
2691—2700	974	936	810	3231—3240	1 247	1 208	1 064	3771—3780	1 531	1 491	1 335
2701—2710	979	941	814	3241—3250	1 252	1 213	1 069	3781—3790	1 536	1 497	1 340
2711—2720	984	946	819	3251—3260	1 258	1 218	1 074	3791—3800	1 542	1 502	1 345
2721—2730	988	950	823	3261—3270	1 263	1 223	1 079	3801—3810	1 547	1 507	1 350
2731—2740	993	955	828	3271—3280	1 268	1 228	1 083	3811—3820	1 553	1 512	1 355
2741—2750	998	960	832	3281—3290	1 273	1 233	1 088	3821—3830	1 558	1 517	1 361
2751—2760	1 003	965	836	3291—3300	1 278	1 238	1 093	3831—3840	1 563	1 522	1 306
2761—2770	1 008	970	841	3301—3310	1 283	1 243	1 098	3841—3850	1 568	1 527	1 371
2771—2780	1 012	974	845	3311—3320	1 289	1 249	1 104	3851—3860	1 574	1 533	1 376
2781—2790	1 017	979	850	3321—3330	1 294	1 254	1 109	3861—3870	1 579	1 538	1 381
2791—2800	1 022	984	854	3331—3340	1 300	1 266	1 114	3871—3880	1 584	1 543	1 387
2801—2810	1 027	989	858	3341—3350	1 305	1 265	1 119	3881—3890	1 590	1 548	1 392
2811—2820	1 032	994	863	3351—3360	1 310	1 270	1 125	3891—3900	1 595	1 553	1 397
2821—2830	1 037	999	867	3361—3370	1 316	1 276''	1 130	3901—3910	1 600	1 558	1 402
2831—2840	1 042	1 004	871	3371- 3386	1 321	1 281	1 135	3911—3920	1 606	1 564	1 407
2841—2850	1 047	1 008	875	3381—3390	1 327	1 287	1 141	3921—3930	1 611	1 569	1 412
2851—2860	1 052	1 013	880	3391—3400	1 332	1 292	1 146	3931 - 3940	1 617	1 575	1 117
2861—2870	1 057	1 018	884	3401—3416	1 337	1 297	1 151	3941—3950	1 622	1 580	1 422
2871- -2881	1 062	1 023	888	3411—3420	1 342	1 302	1 156	3951—3961	1 627	1 585	1 427
2881—2890	1 067	1 028	893	3421—3430	1 347	1 307	1 161	3961—3971	1 633	1 591	1 432
2891 -290(	1 072	1 033	897	3431—3440	1 352	1 312	1 166	3971—3980	1 638	1 596	1 437
2901 291(	1 077	1 038	902	3441—3450	1 357	1 317	1 170	3981—3990	1 644	1 002	1 442
2911 -2921	1 082	1 013	901	3451—3466	1 363	1 323	1 175	3991—4000	1 649	1 007	1 447
2921—2930	1 087	1 018	911	3461—3476	1 368	1 328	1 186	4001—4010	1 655	1 013	1 453
2931—2941	1 092	1 053	91 (	3471—3486	1 373	1 33:	1 185	4011—1021	1 661	1 019	1 458
2941—2951	1 097	1 058	92C	3481—3496	1 378	1 338	1 196	4021—1031	1 661	1 024	1 464
2951—2961	i io:	1 oo:	925	3491—3506	1 38.''	1 34:	1 195	4031—4040	1 672	1 030	1 470
2961 297(	1 108	1 068	931	3501—3516	1 388	1 348	1 206	4041 4051	1 078	1 031	1 475
2971—2981	i 11:	1 07:	935	3511—3526	1 39	1 35	1 205	4051—1061	1 684	1 042	1 481
2981 299(	1 118	1 078	931	3521—3536	1 391	1 351	1 201	4061—4071	1 691	1 6 11	1 487
2991 3001	i 12:	i 08:	944	3531—3546	1 4 or	1 3 6f	1211	4071—4081	1 095	i or>:	1 493
3001—301 (	1 128	1 088	941	3541—3556	1 416	1 376	1 211	4081—4091	1 701	1 05!	1 198
3011- 3021	113:	i oo:	95	3551 3566	1 41 f	1 37.r	1 224	4001—4101	1 707	i oor	1 504
3021 3031	1 138	1 098	958	3561—3576	1 42	1 38	1 1 22!	4101—4111	1 712	1 071	1 509

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

	Ogift	Ogift			Ogift	Ogift			Ogift	Ogift
Beskatt-	SJO-	SJO-	Gift	Beskatt-	SJO-	SJO-	Gift	Beskatt-	sjö-	sjö-	Gift
ningsbar	man	man	SJÖ-	ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	sjö-
inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man
	barn	barn			barn	barn			barn	barn
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	i	2	3		i	2	3		i	2	3
4111—4120	1 718	1 676	1 515	4411—4420	1 884	1 842	1 678	4711—4720	2 053	2 008	1 841
4121—4130	1 723	1 681	1 520	4421—4430	1 890	1 847	1 683	4721—4730	2 058	2 013	1 847
4131—4140	1 729	1 686	1 525	4431—4440	1 896	1 853	1 688	4731—4740	2 064	2 019	1 853
4141—4150	1 734	1 691	1 530	4441—4450	1 901	1 859	1 693	4741—4750	2 069	2 025	1 858
4151—4160	1 739	1 697	1 536	4451—4460	1 907	1 865	1 699,	4751—4760	2 074	2 031	1 864
4161—4170	1 745	1 702	1 541	4461—4470	1 913	1 871	1 704	4761—4770	2 080	2 037	1 870
4171—4180	1 750	1 707	1 546	4471—4480	1 919	1 876	1 709	4771—4780	2 085	2 042	1 876
4181—4190	1 756	1 713	1 552	4481—4490	1 924	1 882	1 715	4781—4790	2 091	2 048	1 881
4191—4200	1 761	1 718	1 557	4491—4500	1 930	1 888	1 720	4791—4800	2 096	2 054	1 887
4201—4210	1 767	1 724	1 562	4501—4510	1 935	1 893	1 726	4801—4810	2 101	2 059	1 892
4211—4220	1 773	1 730	1 568	4511—4520	1 941	1 899	1 731	4811—4820	2 107	2 065	1 898
4221—4230	1 778	1 735	1 573	4521—4530	1 946	1 904	1 737	4821—4830	2 112	2 070	1 903
4231—4240	1 784	1 741	1 578	4531—4540	1 952	1 910	1 743	4831—4840	2 118	2 075	1 908
4241—4250	1 790	1 747	1 583	4541—4550	1 957	1 915	1 748	4841—4850	2 123	2 080	1 913
4251—4260	1 796	1 753	1 589	4551—4560	1 962	1 920	1 754	4851—4860	2 128	2 086	1 919
4261—4270	1 802	1 759	1 594	4561—4570	1 968	1 926	1 760	4861—4870	2 134	2 091	1 924
4271—4280	1 807	1 764	1 599	4571—4580	1 973	1 931	1 766	4871—4880	2 139	2 096	1 929
4281—4290	1 813	1 770	1 605	4581—4590	1 979	1 937	1 771	4881—4890	2 145	2 102	1 935
4291—4300	1 819	1 776	1 610	4591—4600	1 984	1 942	1 777	4891—4900	2 150	2 107	1 940
4301—4310	1 824	1 781	1 616	4601—4610	1 990	1 947	1 782	4901—4910	2 156	2 113	1 946
4311—4320	1 830	1 787	1 621	4611—4620	1 996	1 953	1 788	4911—4920	2 162	2 119	1 951
4321—4330	1 835	1 792	1 627	4621—4630	2 001	1 958	1 793	4921—4930	2 167	2 124	1 957
4331—4340	1 841	1 798	1 633	4631—4640	2 007	1 964	1 798	4931—4940	2 173	2 130	1 963
4341—4350	1 846	1 803	1 638	4641—4650	2 013	1 969	1 803	4941—4950	2 179	2 136	1 968
4351—4360	1 851	1 808	1 644	4651—4660	2 019	1 974	1 809	4951—4960	2 185	2 142	1 974
4361—4370	1 857	1 814	1 650	4661—4670	2 025	1 980	1 814	4961—4970	2 191	2 148	1 980
4371—4380	1 862	1 819	1 656	4671—4680	2 030	1 985	1 819	4971—4980	2 196	2 153	1 986
4381—4390	1 868	1 825	1 661	4681—4690	2 036	1 991	1 825	4981—4990	2 202	2 159	1 991
4391—4400	1 873	1 830	1 667	4691—4700	2 042	1 996	1 830	4991—5000	2 208	2 165	1 997
4401—4410	1 879	1 836\| 1 672\|	4701—4710	2 047	2 002	1 836

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Beskattningsbar inkomst kr.	Ogift sjöman utan barn
1
5 001— 5 800........	2 208 kr. för 5 000 kr. och 56 % av återstoden
5 801— 9 500........	2 656 » » 5 800 » > 60 » > »
9 501—14 300........	4 876 » * 9 500 » » 64 » » »
14 301 och däröver.....	7 948 * * 14 300 » * 70 » * »
	Ogift sjöman med barn
	2
5 001— 5 900........	2 165 kr. för 5 000 kr. och 56 % av återstoden
5 901— 9 600........	2 669 » » 5 900 » * 60 * * *
9 601—14 400........	4 889 » » 9 600 * » 64 » » »
14 401 och däröver.....	7 961 * * 14 400 * * 70 * » *
	Gift sjöman
	3
5 001— 6 000........	1 997 kr. för 5 000 kr. och 55 % av återstoden
6 001— 9 700........	2 547 * * 6 000 * » 60 » » »
9 701—14 500........	4 767 » » 9 700 » » 64 * * »
14 501 och däröver.....	7 839 » » 14 500 » * 70 • » »

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

SJÖMANSSKATTETABELL II
Närfart

Beskattningsbar inkomst samt skattebelopp avse månad.

		Ogift	Ogift			Ogift	Ogift			Ogift	Ogift
Beskatt-	SJO-	sjo-	Gift	Beskatt-	sjö-	sjo-	Gift	Beskatt-	SJO-	SJO-	Gift
ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	sjö-
inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man
		barn	barn			barn	barn			barn	barn
kr.		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
		i	2	3		i	2	3		i	2	3
0—	5	5	5	4	191— 200	48	31	14	531— 540	128	107	90
6—	10	5	5	4	201— 210	50	33	14	541— 550	131	110	92
11—	15	5	5	4	211— 220	53	36	16	551— 560	134	113	95
16—	20	5	5	5	221— 230	55	38	18	561— 570	137	115	97
21—	25	6	6	5	231— 240	57	40	20	571— 580	140	118	100
26—	30	6	6	5	241— 250	59	42	23	581— 590	143	121	102
31—	35	7	7	6	251— 260	61	44	25	591— 600	146	124	105
36—	40	7	7	6	261— 270	63	46	28	601— 610	149	127	107
41—	45	8	7	6	271— 280	66	48	31	611— 620	152	130	110
46—	50	9	8	7	281— 290	68	50	33	621— 630	155	133	112
51—	55	10	8	7	291— 300	70	53	36	631— 640	159	137	115
56—	60	12	8	7	301— 310	72	55	38	641— 650	162	140	117
61—	65	13	8	7	311— 320	74	57	40	651— 660	166	143	120
66—	70	14	8	8	321— 330	76	59	42	661— 670	169	146	122
71—	75	15	9	8	331— 340	78	61	45	671— 680	173	150	125
76—	80	17	9	8	341— 350	80	63	47	681— 690	177	153	127
81—	85	18	9	8	351— 360	82	65	49	691— 700	181	157	130
86—	90	19	9	8	361— 370	84	67	51	701— 710	184	160	132
91—	95	20	9	9	371— 380	86	69	54	711— 720	188	164	135
96—	100	22	9	9	381— 390	88	71	56	721— 730	191	167	137
101—	105	23	10	9	391— 400	90	73	58	731— 740	195	171	140
106—	110	24	10	9	401— 410	92	75	60	741— 750	198	174	142
111—	115	25	10	10	411— 420	95	78	63	751— 760	202	178	145
116—	120	27	10	10	421— 430	98	80	65	761— 770	205	181	147
121—	125	28	11	10	431— 440	100	82	67	771— 780	209	184	150
126—	130	30	13	10	441— 450	103	84	69	781— 790	212	188	152
131—	135	31	14	11	451— 460	106	86	71	791— 800	215	191	155
136—	140	33	16	11	461— 470	109	88	73	801— 810	219	195	158
141—	145	34	17	11	471— 480	111	90	75	811— 820	223	198	161
146—	150	35	19	11	481— 490	114	93	77	821— 830	227	202	163
151—	160	38	21	12	491— 500	117	96	80	831— 840	231	205	166
161—	170	40	23	12	501— 510	119	98	82	841— 850	235	209	169
171—	180	43	25	13	511— 520	122	101	85	851— 860	239	213	172
181—	190	45	28	13	521— 530	125	104	87	861— 870	243	216	175

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogitt sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.	Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.	Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.
i	2	3	i	2	3	i	2	3
871— 880	247	220	178	1411—1420	474	443	368	1951—1960	715	678	583
881— 890	251	224	181	1421—1430	478	447	372	1961—1970	721	682	587
891— 900	255	228	183	1431—1440	483	452	376	1971—1980	726	687	591
901— 910	259	232	186	1441—1450	487	456	380	1981—1990	731	692	595
911— 920	263	236	189	1451—1460	491	460	384	1991—2000	736	697	599
921— 930	267	240	192	1461—1470	496	465	388	2001—2010	741	701	603
931— 940	271	244	195	1471—1480	500	469	393	2011—2020	746	706	607
941— 950	275	247	198	1481—1490	505	474	397	2021—2030	751	711	611
951— 960	278	251	202	1491—1500	509	478	401	2031—2040	755	715	615
961— 970	282	255	205	1501—1510	513	482	405	2041—2050	760	720	620
971— 980	286	259	208	1511—1520	517	487	409	2051—2060	765	725	624
981— 990	290	263	211	1521—1530	522	491	412	2061—2070	770	730	628
991—1000	294	267	214	1531—1540	526	496	416	2071—2080	774	736	632
1001—1010	298	271	217	1541—1550	531	500	419	2081—2090	779	741	637
1011—1020	302	275	220	1551—1560	535	504	423	2091—2100	784	747	641
1021—1030	306	278	224	1561—1570	540	508	427	2101—2110	789	752	645
1031—1040	310	282	227	1571—1580	545	512	431	2111—2120	794	756	650
1041—1050	314	286	230	1581—1590	549	516	435	2121—2130	798	761	654
1051—1060	318	290	233	1591—1600	554	520	440	2131—2140	803	765	659
1061—1070	322	294	236	1601—1610	558	524	444	2141—2150	808	770	663
1071—1080	326	297	240	1611—1620	563	529	448	2151—2160	813	775	667
1081—1090	330	301	243	1621—1630	567	533	452	2161—2170	818	780	672
1091—1100	334	305	246	1631—1640	571	537	456	2171—2180	823	784	676
1101—1110	338	309	249	1641—1650	576	542	459	2181—2190	828	789	681
1111—1120	343	314	253	1651—1660	580	546	463	2191—2200	833	794	685
1121—1130	347	319	256	1661—1670	584	550	467	2201—2210	838	799	690
1131—1140	352	323	260	1671—1680	589	555	471	2211—2220	843	804	694
1141—1150	356	327	263	1681—1690	593	559	475	2221—2230	848	809	699
1151—1160	360	331	267	1691—1700	597	563	479	2231—2240	853	814	703
1161—1170	365	335	270	1701—1710	602	568	483	2241—2250	858	819	708
1171—1180	369	339	274	1711—1720	607	572	487	2251—2260	863	824	713
1181—1190	374	343	277	1721—1730	612	576	491	2261—2270	868	829	718
1191—1200	378	347	281	1731—1740	616	583	494	2271—2280	872	834	722
1201—1210	382	351	285	1741—1750	621	586	498	2281—2290	877	839	727
1211—1220	387	355	289	1751—1760	625	591	502	2291—2300	882	844	732
1221—1230	391	359	292	1761—1770	630	595	506	2301—2310	887	849	736
1231—1240	395	363	296	1771—1780	634	600	510	2311—2320	891	854	741
1241—1250	399	367	300	1781—1790	638	604	514	2321—2330	896	858	745
1251—1260	403	372	304	1791—1800	643	609	519	2331—2340	901	863	750
1261—1270	40S	376	308	1801—1810	647	613	523	2341—2350	905	868	754
1271—1280	412	380	311	1811—1820	651	617	527	2351—2360	910	873	759
1281—1290	417	385	315	1821—1830	656	622	532	2361—2370	915	878	763
1291—1300	422	390	319	1831—1840	660	626	536	2371—2380	920	882	768
1301—131(1	426	395	323	1841—1850	664	630	540	2381—2390	<124	887	772
1311—1320	431	400	327	1851—1860	669	035	544	2391—2400	929	892	777
1321—1330	435	404	331	1861—1870	673	039	548	2401—2410	934	897	782
1331—1340	439	408	335	1871—1880	077	643	552	2411—2420	939	902	786
1341—1351	444	412	339	1881—1890	081	648	556	2421—2430	943	907	791
1351—1361	448	417	343	1891—1900	085	652	560	2431—2440	948	912	795
1361—1370	453	421	348	1901 — 1911	690	656	564	2441—2450	953	916	800
1371—13K(	457	425	352	1911—1920	695	601	567	2451—2460	958	921	805
1381—1391	461	431	356	1921—1930	701	605	571	2461—2470	963	926	809
1391—140(	465	434	360	1931—1940	705	66!	575	2471- 2480	967	931	814
1401—141(	469	438	364	1941—1951	710	673	579	2481—2490	972	936	818

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

	Ogift	Ogift			Ogift	Ogift			Ogift	Ogift
Beskatt-	sjö-	sjo-	Gift	Beskatt-	SJO-	sjo-	Gift	Beskatt-	sjö-	sjö-	Gift
ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	sjö-	ningsbar	man	man	sjö-
inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man	inkomst	utan	med	man
	barn	barn			barn	barn			barn	barn
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	1	2	3		1	2	3		1	2	3
2491—2500	977	941	823	3031—3040	1 247	1 207	1 067	3571—3580	1 530	1 490	1 337
2501—2510	982	946	827	3041—3050	1 252	1 212	1 072	3581—3590	1 536	1 496	1 342
2511—2520	987	951	832	3051—3060	1 257	1 217	1 077	3591—3600	1 541	1 501	1 347
2521—2530	992	955	836	3061—3070	1 262	1 222	1 082	3601—3610	1 546	1 506	1 352
2531—2540	997	960	841	3071—3080	1 267	1 227	1 086	3611—3620	1 551	1 511	1 358
2541—2550	1 001	965	845	3081—3090	1 272	1 232	1 091	3621—3630	1 556	1 516	1 363
2551—2560	1 006	970	850	3090—3100	1 277	1 237	1 096	3631—3640	1 561	1 521	1 368
2561—2570	1 011	975	854	3101—3110	1 282	1 242	1 101	3641—3650	1 566	1 526	1 373
2571—2580	1 016	979	859	3111—3120	1 288	1 248	1 107	3651—3660	1 571	1 532	1 379
2581—2590	1 021	984	863	3121—3130	1 293	1 253	1 112	3661—3670	1 576	1 537	1 384
2591—2600	1 026	989	868	3131—3140	1 299	1 259	1 117	3671—3680	1 581	1 542	1 389
2601—2610	1 031	994	872	3141—3150	1 304	1 264	1 122	3681—3690	1 586	1 547	1 395
2611—2620	1 036	999	877	3151—3160	1 309	1 270	1 128	3691—3700	1 591	1 552	1 400
2621—2630	1 041	1 004	881	3161—3170	1 315	1 275	1 133	3701—3710	1 596	1 557	1 405
2631—2640	1 046	1 009	886	3171—3180	1 320	1 281	1 138	3711—3720	1 602	1 563	1 410
2641—2650	1 051	1 013	890	3181—3190	1 326	1 286	1 144	3721—3730	1 607	1 568	1 415
2651—2660	1 056	1 018	894	3191—3200	1 331	1 292	1 149	3731—3740	1 613	1 574	1 420
2661—2670	1 061	1 023	899	3201—3210	1 336	1 297	1 154	3741—3750	1 618	1 579	1 424
2671—2680	1 066	1 028	903	3211—3220	1 341	1 302	1 159	3751—3760	1 624	1 584	1 429
2681—2690	1 071	1 033	908	3221—3230	1 346	1 307	1 163	3761—3770	1 629	1 590	1 434
2691—2700	1 076	1 038	912	3231—3240	1 351	1 312	1 168	3771—3780	1 635	1 595	1 439
2701—2710	1 081	1 043	916	3241—3250	1 356	1 317	1 173	3781—3790	1 640	1 601	1 444
2711—2720	1 086	1 048	921	3251—3260	1 362	1 322	1 178	3791—3800	1 646	1 606	1 449
2721—2730	1 091	1 053	925	3261—3270	1 367	1 327	1 183	3801—3810	1 651	1 611	1 454
2731—2740	1 096	1 058	930	3271—3280	1 372	1 332	1 187	3811—3820	1 657	1 616	1 459
2741—2750	1 100	1 062	934	3281—3290	1 377	1 337	1 192	3821—3830	1 662	1 621	1 465
2751—2760	1 105	1 067	939	3291—3300	1 382	1 342	1 197	3831—3840	1 667	1 626	1 470
2761—2770	1 110	1 072	943	3301—3310	1 387	1 347	1 202	3841—3850	1 672	1 631	1 475
2771—2780	1 115	1 077	948	3311—3320	1 393	1 353	1 208	3851—3860	1 678	1 637	1 480
2781—2790	1 120	1 082	952	3321—3330	1 398	1 358	1 213	3861—3870	1 683	1 642	1 485
2791—2800	1 125	1 087	957	3331—3340	1 404	1 364	1 218	3871—3880	1 688	1 647	1 491
2801—2810	1 130	1 092	961	3341—3350	1 409	1 369	1 223	3881—3890	1 694	1 652	1 496
2811—2820	1 135	1 097	966	3351—3360	1 414	1 374	1 229	3891—3900	1 699	1 657	1 501
2821—2830	1 140	1 102	970	3361—3370	1 420	1 380	1 234	3901—3910	1 704	1 662	1 506
2831—2840	1 145	1 107	975	3371—3380	1 425	1 385	1 239	3911—3920	1 710	1 668	1 511
2841—2850	1 150	1 112	979	3381—3390	1 431	1 391	1 245	3921—3930	1 715	1 673	1 516
2851—2860	1 156	1 117	983	3391—3400	1 436	1 396	1 250	3931—3940	1 721	1 679	1 521
2861—2870	1 161	1 122	988	3401—3410	1 441	1 401	1 255	3941—3950	1 726	1 684	1 526
2871—2880	1 166	1 127	992	3411—3420	1 446	1 406	1 260	3951—3960	1 731	1 689	1 531
2881—2890	1 171	1 132	997	3421—3430	1 451	1 411	1 265	3961—3970	1 737	1 695	1 536
2891—2900	1 176	1 137	1 001	3431—3440	1 456	1 416	1 270	3971—3980	1 742	1 700	1 541
2901—2910	1 181	1 142	1 006	3441—3450	1 461	1 421	1 274	3981—3990	1 748	1 706	1 546
2911—2920	1 186	1 147	1 010	3451—3460	1 467	1 427	1 279	3991—4000	1 753	1 711	1 551
2921—2930	1 191	1 152	1 015	3461—3470	1 472	1 432	1 284	4001—4010	1 759	1 717	1 557
2931—2940	1 196	1 157	1 020	3471—3480	1 477	1 437	1 289	4011—4020	1 765	1 723	1 562
2941—2950	1 201	1 162	1 024	3481—3490	1 482	1 442	1 294	4021—4030	1 770	1 728	1 568
2951—2960	1 207	1 167	1 029	3491—3500	1 487	1 447	1 299	4031—4040	1 776	1 734	1 574
2961—2970	1 212	1 172	1 034	3501—3510	1 492	1 452	1 304	4041—4050	1 782	1 740	1 579
2971—2980	1 217	1 177	1 039	3511—3520	1 498	1 458	1 309	4051—4060	1 788	1 746	1 585
2981—2990	1 222	1 182	1 043	3521—3530	1 503	1 463	1 313	4061—4070	1 794	1 752	1 591
2991—3000	1 227	1 187	1 048	3531—3540	1 509	1 469	1 318	4071—4080	1 799	1 757	1 597
3001—3010	1 232	1 192	1 053	3541—3550	1 514	1 474	1 323	4081—4090	1 805	1 763	1 602
3011—3020	1 237	1 197	1 058	3551—3560	1 519	1 479	i 328	4091—4100	1 811	1 769	1 608
3021—3030	1 242	1 202	1 062	3561—3570	1 525	1 485	1 333	4101—4110	1 816	1 774	1 613

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.	Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.	Beskatt- ningsbar inkomst kr.	Ogift sjö- man utan barn kr.	Ogift sjö- man med barn kr.	Gift sjö- man kr.
i	2	3	1	2	3	i	2	3
4111—4120	1 822	1 780	1 619	4411—4420	1 988	1 946	1 782	4711—4720	2 157	2 112	1 945
4121—4130	1 827	1 785	1 624	4421—4430	1 994	1 951	1 787	4721—4730	2 162	2 117	1 951
4131—4140	1 833	1 790	1 629	4431—4440	2 000	1 957	1 792	4731—4740	2 168	2 123	1 957
4141—4150	1 838	1 795	1 634	4441—4450	2 005	1 963	1 797	4741—4750	2 173	2 129	1 962
4151—4160	1 843	1 801	1 640	4451—4460	2 011	1 969	1 803	4751—4760	2 178	2 135	1 968
4161—4170	1 849	1 806	1 645	4461—4470	2 017	1 975	1 808	4761—4770	2 184	2 141	1 974
4171—4180	1 854	1 811	1 650	4471—4480	2 023	1 980	1 813	4771—4780	2 189	2 146	1 980
4181—4190	1 860	1 817	1 656	4481—4490	2 028	1 986	1 819	4781—4790	2 195	2 152	1 985
4191—4200	1 865	1 822	1 661	4491—4500	2 034	1 992	1 824	4791—4800	2 200	2 158	1 991
4201—4210	1 871	1 828	1 666	4501—4510	2 039	1 997	1 830	4801—4810	2 205	2 163	1 996
4211—4220	1 877	1 834	1 672	4511—4520	2 045	2 003	1 835	4811—4820	2 211	2 169	2 002
4221—4230	1 882	1 839	1 677	4521—4530	2 050	2 008	1 841	4821—4830	2 216	2174	2 007
4231—4240	1 888	1 845	1 682	4531—4540	2 056	2 014	1 847	4831—4840	2 222	2 179	2 012
4241—4250	1 894	1 851	1 687	4541—4550	2 061	2 019	1 852	4841—4850	2 227	2 184	2 017
4251—4260	1 900	1 857	1 693	4551—4560	2 066	2 024	1 858	4851—4860	2 232	2 190	2 023
4261—4270	1 906	1 863	1 698	4561—4570	2 072	2 030	1 864	4861—4870	2 238	2 195	2 028
4271—4280	1 911	1 868	1 703	4571—4580	2 077	2 035	1 870	4871—4880	2 243	2 200	2 033
4281—4290	1 917	1 874	1 709	4581—4590	2 083	2 041	1 875	4881—4890	2 249	2 206	2 039
4291—4300	1 923	1 880	1 714	4591—4600	2 088	2 046	1 881	4891—4900	2 254	2 211	2 044
4301—4310	1 928	1 885	1 720	4601—4610	2 094	2 051	1 886	4901—4910	2 260	2 217	2 050
4311—4320	1 934	1 891	1 725	4611—4620	2 100	2 057	1 892	4911—4920	2 266	2 223	2 055
4321—4330	1 939	1 896	1 731	4621—4630	2 105	2 062	1 897	4921—4930	2 271	2 228	2 061
	1	1 Q09	1 737	4631—4640	2 111	2 068	1 902	4931—494C	2 277	2 234	2 067
4341—4350	1 950	1 907	1 742	4641—4650	2 117	2 073	1 907	4941—4950	2 283	2 240	2 072
4351—4360	1 955	1 912	1 748	4651—4660	2 123	2 078	1 913	4951—4960	2 289	2 246	2 078
4361—4370	1 961	1 918	1 754	4661—4670	2 129	2 084	1 918	4961—4970	2 295	2 252	2 084
4371—4380	1 966	1 923	1 760	4671—4680	2 134	2 089	1 923	4971—4980	2 300	2 257	2 090
4381—4390	1 972	1 929	1 765	4681—4690	2 140	2 095	1 929	4981—4990	2 306	2 263	2 095
4391—4400	1 977	1 934	1 771	4691—4700	2 146	2 100	1 934	4991—5000	2 312	2 269	2 101
4401—4410	1 983	1 940	1 776	4701—4710	2 151	2 106	1 94C

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Beskattningsbar	Ogift sjöman utan barn
inkomst
kr.	1
5 001— 5 800........	2 312 kr. för 5 000 kr. och 56 % av återstoden
5 801— 9 500........	2 760 » » 5 800 » » 60 » » »
9 501—14 300........	4 980 » » 9 500 » » 64 » » »
14 301 och däröver.....	8 052 » » 14 300 » » 70 » » »
	Ogift sjöman med barn
	2
5 001— 5 900........	2 269 kr. för 5 000 kr. och 56 % av återstoden
5 901— 9 600........	2 773 » » 5 900 » » 60 » » »
9 601—14 400........	4 993 » » 9 600 » » 64 » » »
14 401 och däröver.....	8 065 » » 14 400 » » 70 » » »
	Gift sjöman
	3
5 001— 6 000........	2 101 kr. för 5 000 kr. och 55 % av återstoden
6 001— 9 700........	2 651 » » 6 000 » » 60 » » »
9 701—14 500........	4 871 » » 9 700 » «> 64 » » »
14 501 och däröver.....	7 943 » » 14 500 » » 70 » » »

Kungl. Maj.ls proposition nr 92 är 1958

Förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 §, 46 § 1 och 2 inom., 48 § 2 mom. och 50 §
2 mom. samt anvisningarna till 48 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller
vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100
kronor;

ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa eller jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, så ock sådan ersättning
enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än
från allmän sjukkassa till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller
under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan livränta;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått
på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse
eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller
motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon av
nämnda förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått på grund av annan försäkring än

1 Senaste lydelse av 19 § se 1956:295, av 46 § 1 mom. se 1954:263, av 46 § 2 mom. se
1955:122, av 48 § 2 mom. och 50 § 2 mom. se 1957: 200 samt av anvisningarna till 48 § se
1952:405.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits
i samband med tjänst;

ersättning jämlikt lagen om ersättning åt smittbärare;
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren
jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning;
allmänt barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som enligt förordningen om sjömansskatt
utgör inkomst ombord. (Se vidare anvisningarna.)

46 §.

1 mom. Därest vid -— --samma kommun.

Befinnes vid--— stycket förmäles.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom eller å deltagande i lotteri, för underskott å fastighet
och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att
avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan,
och ej heller för underskott i den mån hänsyn därtill tagits vid beräkning
av sjömansskatt.

2 mom. I hemortskommunen — -—- — allmän sjukförsäkring.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjömansskatt
skall avdrag för periodiskt understöd och avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, åtnjutas allenast i den mån hänsyn vid beräkningen
av sjömansskatt icke tagits till understödet eller avgiften.

Därest skattskyldig---nämnda tid.

Avdrag, som---barnbidrag förelegat.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk--- — nedan sägs.

Skattskyldig, som--- 4 000 kronor.

Skattskyldig, som---— stycke sägs.

Gift skattskyldig, —- — - - om barnet.

Annan skattskyldig--— 2 000 kronor.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjömansskatt,
skall det enligt bestämmelserna i detta moment eljest medgivna
ortsavdraget minskas med en tolvtedel för varje kalendermånad, för vilken
sjömansskatt erlagts. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas
nedåt till jämna tiotal kronor.

50 §.

2 mom. För fysisk---kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock
särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kronor. Har
skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke,
minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs---—- ovan sägs.

Skattskyldig, vars —- --stycket förmäles.

Vad härefter —---beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till 48 §.

Vad i — -—- — av beskattningsåret.

Vid beräknande av ortsavdrag för gift skattskyldig, som under beskattningsåret
levt tillsammans med andra maken och som under nämnda år
uppburit inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt, skall vid tillämpningen
av bestämmelserna i 48 § 2 mom. sista stycket iakttagas, att minskningen
av ortsavdraget skall beräknas på halva det avdrag, som skulle tillkommit
makarna gemensamt, om icke någon av dem haft att erlägga sjömansskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1959 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1959 eller tidigare år.

Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 1 §, 4 § 1 mom., 8 § 1 mom. och 9 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1953:275, av 4 § 1 mom. se 1957:73, av 8 § 1 mom. se 1952:406
och av 9 § 2 mom. se 1957:201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958
1 §•

Till staten---givna bestämmelser.

Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å
aktie i svenskt aktiebolag och beträffande sjömansskatt skall gälla vad
därom finnes särskilt stadgat.

Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag
icke får göras för underskott i den mån hänsyn därtill tagits vid beräkning
av sjömansskatt, samt att avdrag för realisationsförlust får göras endast
från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt eller fastighetsskatt, som här i riket påförts skattskyldig
på grund av taxering under året näst före det taxeringsår, varom fråga är,
eller sådan här i riket påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under
förstnämnda år erhållit debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till
kommun eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som---- kommunalskattelagen sägs.

Har sådan---överlåtande föreningen.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk----48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som -—-- 4 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig,---om barnet.

Annan skattskyldig--- 2 000 kronor.

9 §.

2 mom. För skattskyldig---kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av anledning,
varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade
inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med
det belopp, varmed jämkning medgivits.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1959 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.

Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att till samma paragraf skola fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.

9 §•

Statlig förmögenhetsskatt----kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 9 §.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 § tredje stycket skall, där fråga
är om skattskyldig, vilken under beskattningsåret erlagt sjömansskatt, den
sammanräknade nettoinkomsten ökas med den till sjömansskatt beskattningsbara
inkomsten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1959 års taxering samt
i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.

Senaste lydelse av 9 § se 1951:791.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Förslag

till

Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 37 § 1 mom. och 101 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives samt att till 39 § 1 mom. samma förordning1 skall fogas en
ny punkt, betecknad 9, av nedan angiven lydelse.

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga----(självdeklaration), nämli gen: 1)

aktiebolag och----ekonomiska intressen,

2) annan juridisk —--100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått, om han varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret och under denna tid icke erlagt sjömansskatt, till sammanlagt
minst 1 200 kronor och eljest till sammanlagt minst 100 kronor,

4) fysisk eller — --kronor, samt

5) fysisk eller---skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet — --statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar,---och förmögenhet.

Skall skattskyldig ---deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning----riket bosatta.

I fråga----den avlidne.

37 §.

1 mom. Till ledning —---följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och--

sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse
Den som — — —
annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode,---

vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och---

400 kronor för helt år räknat,

g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt icke
överstiga 500 kronor, traktamentsersättning
vid vistelse i
tjänsten utom tjänstgörings -

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1957:108.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person —

--enligt uppbörds förordningen.

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

4. Den som---

mönster o. dyl.

5. Den som---

därom förordnat.

6. Den som---

därom förordnat.

7. Den som---

därom förordnat.

8. Redare.

Vem uppgiften skall avse

Den å---skolat

verkställas.

Den som —--be loppet

föreligger.

Den till---av giften

utbetalts.

Den från---—- in köp

skett.

Den som---ägt

rum.

Den som — — —
försålt egendom.

Den som erlagt sjömansskatt.

39 §.

Vad uppgiften skall avse

orten med sammanlagt högst
500 kronor och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande 500 kronor,

h) förmån från stiftelse,
om vad som utgivits uppenbarligen
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren,
samt

i) ersättning eller förmån,
för vilken mottagaren erlagt
sjömansskatt.

Om uppgiftens---- 1.

sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag — — —
eller annat.

Undantag: vederlag — —
— bokföringsskyldig rörelseidkare.

Vederlag som---av tal

träffats.

Ersättning eller — — —
finnes tillgänglig.

Kontant inkomst ombord
samt den tid för vilken mottagaren
erlagt sjömansskatt.

1 mom. I särskilda fall---följande uppställning:

Vppgiftsskyldig Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

9. Redare. Den som erlagt sjö- Åtnjutna förmåner,

niansskatt.

101 §.

1 mom. Taxeringsintendent må inom iid, som angives i 100 §, i där avsedda
fall anföra besvär till den skattskyldiges förmån samt i det vid 5)
i första stycket av samma paragraf omförmälda fallet jämväl anföra besvär
med yrkande om ändring i taxering till den skattskyldiges nackdel.

2 mom. Har genom beslut av sjömansskattenämnden eller genom utslag
av kammarrätten eller Kungl. Maj:t bestämts, att sjömansskatt icke skall
;]— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 92

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

erläggas för viss inkomst, för vilken sådan skatt tidigare erlagts, må taxei
ingsintendent inom tid, som angives i 100 §, anföra besvär med juckande
om sådan ändring i den skattskyldiges taxering, som kan föranledas av
beslutet eller utslaget.

Förslag

till

Förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 55 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall upphöra att gälla, att 27 § 1 inom., 39 § 1 och 2 mom., 40 §, 53 §
1 mom., 56 § 1 och 3 mom., 58 § 1 inom., 72 och 77 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i 68 § sagda
förordning skall införas ett femte moment av nedan angiven lydelse.

27 §.

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre, som
fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot
ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest annan utdebitering fastställts
för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kommunala
inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts
att gälla för den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras
i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över
femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som
enligt vad därom särskilt är stadgat bestämts för det år då den slutliga
skatten debiteras;

1 Senaste lydelse av 27 § 1 mom. se 1954:340, av 56 § 3 mom. och 58 § 1 mom. se 1956:115,
av 72 § se 1957:70 samt av 77 § se 1956:99.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 92 år 1958

att i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift debiteras med belopp som uträknats
av allmän sjukkassa, dock att vid debiteringen skall beaktas vad i 33
och 35 §§ lagen om allmän sjukförsäkring stadgas angående avgiftsplikt
och nedsättning av avgift;

att makars sjukförsäkringsavgifter skola i fall, varom i 2 § 4 mom. sägs, i
en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst;

att i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift debiteras
i en gemensam post; samt

att i 1 § omförmäld annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera
annuiteter av samma slag, summan av dessa påföres i helt antal kronor,
därvid öretal bortfaller.

39 §.

1 mom. Vid utbetalning---erlägga (skatteavdrag).

Har arbetstagare, vilken har att vidkännas skatteavdrag för preliminär
A-skatt, att erlägga kvarstående skatt, som påförts i kommun där han mantalsskrivits
för året näst före taxeringsåret, är arbetsgivaren skyldig att vid
utbetalning av lön verkställa skatteavdrag jämväl för gäldande av sådan
skatt. Avdragsskyldighet föreligger dock icke, därest anställningen är avsedd
att vara kortare tid än en vecka. För gäldande av den kvarstående skatten
skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande
så stor del av den under nästföljande uppbördstermin förfallande skatten, som
med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av den månad,
då nämnda uppbördstermin infaller, belöper å utbetalningstillfället. Belopp,
som avdrages vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock avrundas
till närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas vid det
första utbetalningstillfället.

2 mom. Under januari månad och, då särskilda förhållanden därtill föranleda,
jämväl under februari månad må skatteavdrag för gäldande av preliminär
A-skatt, beräknad enligt skattetabell, ske enligt den tabell och den
kolumn däri, som senast tillämpats under nästföregående inkomstår.

40 §.

Det åligger---anställningen tillträtts.

Arbetstagare, som icke har att gälda preliminär A-skatt, skall inom i första
stycket angiven tid för arbetsgivaren uppvisa debetsedel å preliminär B-skatt,
påförd i hemortskommunen, eller skattekort å sådan skatt eller intyg av
lokal skattemyndighet, att arbetstagaren icke har att erlägga preliminär
A-skatt. Har debetsedel, skattekort eller intyg som nyss sagts ej uppvisats
för arbetsgivaren och har till denne ej heller överlämnats debetsedel å preliminär
A-skatt eller företetts skattekort å sådan skatt, skall skatteavdrag för

Kungi. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

preliminär A-skatt verkställas med tjugufem procent av lönebeloppet vid
varje avlöningstillfälle. Skatteavdrag som nyss sagts skall vid anställning,
avsedd att vara kortare tid än en vecka, dock icke göras å dagsinkomst
understigande tio kronor.

Skatteavdrag för kvarstående skatt verkställes allenast beträffande skattskyldig,
för vilken göres skatteavdrag för preliminär A-skatt. Har sådan
arbetstagare icke till arbetsgivaren överlämnat debetsedel å slutlig skatt eller
vederbörlig del av debetsedeln och har han ej heller för arbetsgivaren uppvisat
debetsedel eller del därav som nyss sagts eller intyg av lokal skattemyndighet
att han icke har att erlägga kvarstående skatt, skall under tid,
då skatteavdrag för sådan skatt skall verkställas, dylikt avdrag ske med
tjugufem procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Att skatteavdrag
som nyss sagts icke skall verkställas vid anställning, som är avsedd
vara kortare tid än en vecka, framgår av 39 § 1 mom.

Därest arbetstagaren--— löneutbetalningen avser.

Det belopp,---- hela krontal.

(Se vidare anvisningarna.)

53 §.

1 mom. Debiterad skatt samt sådan preliminär A-skatt, som av arbetsgivare
innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbördstermin,
då skatten förfaller till betalning, medelst skatteanvisning inbetalas å fast
postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 § sägs.

Inbetalning, som--— sista dag.

Arbetsgivare med---terminen infaller.

Vid inbetalning---avräknas härå.

56 §.

1 mom. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket eller 54 §
sägs skatt medelst skatteanvisning under tiden mellan två uppbördsterminer,
skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa terminer, såvida
icke av anteckning å inbetalningskort eller girokort eller eljest framgår att
inbetalningen avser skatt, som förfallit till betalning under en tidigare uppbördstermin.

3 mom. Beträffande inbetalning —--följande gälla.

Avser inbetalningen---— terminen infaller.

I annat---terminen infaller.

58 §.

1 mom. Har skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som i 53 eller 54 § eller 56 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

3 mom. sägs, skall utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje hel
krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre än
tjugufem öre. Vad nu sagts skall i fall, som avses i 56 § 3 mom. andra stycket,
gälla endast om där angiven inbetalning icke verkställts senast under den
uppbördstermin, som infaller närmast efter utgången av den månad, under
vilken skatteavdraget verkställts, eller, såvitt gäller inbetalning från arbetsgivare
som avses i 53 § 1 mom. tredje stycket, senast den 18 i den månad
under vilken nämnda uppbördstermin infaller.

68 §.

5 mom.Vad i 3 och 4 mom. sägs, skall äga motsvarande tillämpning, då
den som är berättigad att återbekomma skatt har att erlägga sjömansskatt.

72 §.

Kungl. Maj :t — — •— denna förordning.

Nämnden skall--- — vice ordförande.

Ordföranden och---i Sverige.

För envar ■— --av ledamöter.

Förslag till---och suppleant.

Nämnden är---äro tillstädes.

Nämnden må ■— — ■— av sakkunniga.

Beträffande nämndens---delar gälla.

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning, som i 53 eller 54 § eller 56 § 3 mom. sägs, må
beloppet uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga
om indrivning av skatt.

Arbetstagaren är---motsvarande skattebelopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Majrts proposition nr 92 år 1958

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari
1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lindholm, Skoglund, Edenman, Netzén,
Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om införande av
särskilda skatte- och uppbördsregler för sjömän samt anför därvid följande.

I. Inledning

Frågan om införande av en definitiv källskatt för sjömän uppmärksammades
i samband med uppbördsreformen. 1945 års riksdag hemställde med
anledning härav i skrivelse nr 609 om vidare utredning och förslag rörande
sjömännens beskattning. Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes
av sjömansskatteutredningen. I ett den 8 juni 1949 avgivet betänkande
(SOU 1949: 27) föreslog utredningen, att anställda ombord på svenska handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton skulle erlägga
sjömansskatt för sin inkomst ombord. För i riket bosatta sjömän skulle
sjömansskatten beräknas enligt sjömansskattetabell. I sjömansskatten
skulle ingå statlig inkomstskatt, kommunal inkomstskatt och folkpensionsavgift.
Sjömansskatten var visserligen avsedd att vara definitiv, men skatten
knöts under vissa förutsättningar samman med skatten för inkomst i
land. Taxeringsnämnderna hade att taxera sjömän till statlig och kommunal
inkomstskatt för sådan inkomst, för vilken sjömansskatt ej erlagts.
Skatten å inkomsten i land skulle uträknas under hänsynstagande till den
inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts. På liknande sätt skulle vid samtaxering
hänsyn tas till sjömans inkomst ombord. För att genomföra utredningens
förslag skulle ett relativt komplicerat förfarande i administrativt
och tekniskt hänseende ha blivit erforderligt. Här i riket ej bosatta sjömän
skulle även erlägga sjömansskatt men endast med tio procent av den kontanta
inkomsten.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes utredningens förslag av sjöfartsnäringens
och de ombordanställdas organisationer. I flertalet övriga remissyttranden
blev emellertid förslaget avstyrkt eller föremål för erinringar i be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 ur 1958

tydelsefulla avseenden. Med anledning härav uppdrogs åt dåvarande länsassessorn
S. Ph. A. Wilkens att närmare undersöka vilka åtgärder på området
för sjömännens beskattning som kunde företas inom gränserna för
gällande skatte- och uppbördssystem.

Sjömansskatteutredningens förslag jämte däröver avgivna remissyttranden
samt den promemoria, som Wilkens avgivit till fullföljande av sitt
uppdrag, anmäldes i propositionen nr 100 till 1953 års riksdag. I propositionen
framhölls att de invändningar, som framställts mot sjömansskatteutredningens
förslag måste väcka tveksamhet inför detsamma. Någon definitiv
källskatt för sjömän i allmänhet kunde därför för det dåvarande ej förordas.
Däremot framlades förslag om en särskild sjömansskatt för här i
riket ej skattskyldiga sjömän anställda ombord på svenska handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton. De i propositionen framlagda
förslagen godkändes av riksdagen, som dock i skrivelse den 8 maj
1953, nr 187, anhöll att Kungl. Maj :t ville ompröva frågan om en definitiv
sjömansskatt samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde
föranledas.

Frågan om sjömännens beskattning har vidare uppmärksammats av Nordiska
rådet. Vid rådets session i Oslo den 9—18 augusti 1954 antogs en
rekommendation till regeringarna i Danmark, Island, Norge och Sverige att
överväga spörsmålet om att ingå en konvention om gemensamma regler
för beräkningen av skatt för sjömän och för uppbörden av sådan skatt.
Det uppdrogs åt den svenska regeringen att i denna fråga vara koordinerande
och initiativtagande. På svenskt initiativ hölls den 12 och 13 december
1955 i Oslo överläggningar i frågan mellan representanter för de danska,
finska, norska och svenska finansdepartementen. Sedan rekommendationen
antagits, har jämväl Finland anslutit sig till Nordiska rådet, varför rekommendationen
numera har avseende jämväl å detta land.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 februari 1956 tillkallades
landskamreraren A. G. A. Wigert (ordförande), direktören i Sveriges redareförening
N. D. Forssblad, förbundskassören i Svenska sjöfolksförbundet
E. G. V. Karlsson och länsassessorn vid länsstyrelsen i Uppsala län,
numera byråchefen i finansdepartementet S. V. Svensson, med uppdrag att
såsom sakkunniga inom finansdepartementet utreda frågan om särskilda
skatte- och uppbördsregler för sjömän. Sedan Karlsson på därom gjord framställning
entledigats från sitt uppdrag tillkallades den 14 maj 1956 såsom
sakkunnig ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet P. G. Uhlin.

I direktiven för de sakkunniga erinrades till en början om vad som tidigare
förevarit på sjömansbeskattningens område i Sverige. Med utgångspunkt
från vad som framkommit vid överläggningarna i Oslo framhölls.

Av den svenska delegationen har jag inhämtat, att konferensen, efter att
ha mottagit en ingående orientering rörande det norska systemet för sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

mansbeskattning, enhälligt korn till den uppfattningen att syftet med
Nordiska rådets rekommendation bäst kunde tillgodoses genom att man i
ett första skede undersökte förutsättningarna att inom varje nordiskt land,
där man för närvarande saknade en definitiv källskatt för sjömän, genomföra
en sådan. Det norska systemet kunde därvid erbjuda vägledning. Man
var å andra sidan medveten om att utformningen av eventuella regler för
en sjömansbeskattning måste i varje land ta intryck av den där gällande
skatte- och uppbördslagstiftningen. Vid Oslokonferensen uttalades vidare,
att, därest ett internt utredningsarbete skulle i nordiska länder utan definitiv
källskatt för sjömän igångsättas, detta arbete borde bedrivas i nära
kontakt de nordiska länderna emellan. Om detta utredningsarbete förde
fram till lagstiftning, skulle därefter frågan om ingående av en konvention
sådan som den av Nordiska rådet avsedda upptagas till förnyat övervägande.

Enligt vad jag inhämtat är frågan om tillsättande av utredningar enligt
de vid överläggningarna framkomna riktlinjerna under övervägande inom
de övriga nordiska ländernas regeringar.

Mot det resultat, som uppnåddes vid överläggningarna i Oslo, synes intet
vara att erinra från svensk synpunkt. Den lämpligaste vägen att gå fram
måste nämligen även enligt min mening vara att i varje land internt undersöka
möjligheterna att genomföra en definitiv källskatt för sjömän. Den
av riksdagen begärda utredningen i denna fråga bör därför nu komma till
stånd. Genom det inledda nordiska samarbetet på området har också gynnsamma
förutsättningar tillskapats för att nå största möjliga likformighet
vid en lagstiftning i de nordiska länderna. Till frågan om en konvention på
området bör man återkomma framdeles.

För utredningen torde i huvudsak inte erfordras ytterligare direktiv än
som framgår av det förut sagda. Det blir helt naturligt utredningens främsta
uppgift att beakta de invändningar om olägenheter av administrativ och
liknande art som framfördes mot sjömansskatteutredningens förslag samt
att undersöka möjligheterna att nå fram till en ordning, som är administrativt
mindre tyngande. Största möjliga enkelhet i tillämpningen måste alltså
eftersträvas även om detta får ske till priset av vissa avsteg från eljest vedertagna
principer på beskattningsområdet. Vad sistnämnda synpunkt angår,
vill jag framhålla att det i själva verket torde vara en ofrånkomlig förutsättning
för frågans lösning, att man för sjöfolkets del godtar andra, mera
standardiserade och måhända gynnsammare beskattningsregler än för övriga
medborgargrupper. Sålunda kan bli erforderligt överväga att vid taxering
och debitering av skatt för inkomster i land bortse från inkomst av
ombordanställning i allt fall då sistnämnda inkomst är av mindre omfattning.
Det kan även bli nödvändigt att gorå avsteg från gällande principer
för samtaxering av akta makar. Å andra sidan kan det även bli ofrånkomligt
att för den ombordanställdes vidkommande avstå från sådana snecielln
regler som rätt för denne att från sin inkomst ombord påkalla avdrag
lör underskott å förvärvskälla i land, periodiskt understöd o. likn. Kommunernas
anspråk på skatteintäkter av sjöfolket skapar även särskilda problem,
som möjligen måste lösas efter mer schablonmässiga regler för att
undvika ett alltför tyngande och vidlyftigt administrativt förfarande.

De sakkunniga, som antagit benämningen 195G års sjömansskattesakknnniga,
har med skrivelse den 4 oktober 1957 avlämnat betänkande med
förslag till förordning om sjömansskatt m. m. (SOU 1957:39). Det av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 1958

sakkunniga framlagda förslaget till sjömansskatteförordning har fogats
till detta protokoll som bilaga (Bilaga 1). Beträffande övriga i betänkandet
intagna författningsförslag torde få hänvisas till betänkandet (s. 31—47).

Ungefär samtidigt med att de svenska sjömansskattesakkunniga tillkallades,
tillsattes sjömansskattekommittéer i Danmark och Finland. Under
utredningsarbetet har samarbete ägt rum mellan de danska, finska och
svenska kommittéerna och med representanter för norska sjömansskattemyndigheter.
Sålunda har två konferenser hållits, nämligen i Stockholm
den 9 och 10 november 1956 och i Köpenhamn den 22—24 augusti 19o7.
Vid konferensen i Stockholm diskuterades de preliminära förslag, som
dessförinnan utarbetats i Danmark, Finland och Sverige. Vid den följande
konferensen i Köpenhamn konstaterades att möjlighet till en nordisk samverkan
angående beskattningen av sjömän förelåg. En del skiljaktigheter
beträffande beskattningen av sjömän ansågs inte kunna undvikas. Dessa
skiljaktigheter, som berodde på de olikartade interna skattelagstiftningarna,
syntes dock ej vara av sådan art, att de borde hindra en överenskommelse
i den riktning Nordiska rådet rekommenderat. I den kommuniké, som utfärdades
med anledning av konferensen i Köpenhamn, anfördes bl. a. följande.

De foretagne underspgelser og forhandlinger har fprt frem til, åt det ikke
på indevserende tidspunkt kan anses for praktisk muligt åt opnå ganske
samme beskatning på alle nordiske skibe, fordi s0mandsbeskatningen må
tilpasses hvert lands interne lovgivning, herunder også beskatningsniveauet
i det pågseldende land. Uanset det vil en långt mere ensartet behandling end
den nuvaerende kunne tilvejebringes, ved åt nordiske spmsend, som tjenstgpr
på nordisk skib, svarer skat efter reglerne for spnisend i det land, hvor
skibet hprer hjeinme, selv om de er hjemmehprende i et andet nordisk land.

En sammenligning av de foreliggende lovudkast og den norske spmandsskattelovgivning
har bestyrket den opfattelse, åt en gennemfprelse af en
s0mandsbeskatning efter de skitserede retningslinier vil betegne et meget
vsesentligt skridt henimod den tilstrsebte ensartethed i beskatningen af
nordiske spmsend.

Enligt vad jag inhämtat har de danska och finska sjömansskattekommittéerna
nu framlagt sina förslag. I Danmark har finansministern underställt
folketinget ett förslag till sjömansskatt.

Över sjömansskattesakkunnigas betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,
centrala uppbördsnämnden, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges lartygsbefälsförening,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Svenska inaskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingförbundet,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening
samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Till de av sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Malmöhus län avgivna yttrandena har fogats av nämnda myndigheter infordrade
utlåtanden.

II. Gällande bestämmelser

Sjömän som är här i riket bosatta beskattas enligt samma regler som
gäller för övriga skattskyldiga.

Enligt 53 § 1 mom. kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt är fysisk person skattskyldig för all inkomst, som
av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats under den tid han
varit här i riket bosatt. Enligt anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
räknas såsom bosatt här i riket den, som här har sitt egentliga bo
och hemvist. Med sådan person likställes den som utan att vara i Sverige
bosatt härstädes stadigvarande vistas. Sjöman anses fortfarande vara bosatt
här i riket, då han under utövning av sitt yrke uppehåller sig i främmande
farvatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller har sin familj
härstädes.

Sjömän beskattas — liksom andra skattskyldiga — för förmåner av fri
kost och logi. Som bekant fastställes länsvis av prövningsnämnderna anvisningar
till ledning för den årliga taxeringen angående värdesättning av
bl. a. naturaförmåner i form av fri kost och logi. I sjömansskattesakkunnigas
betänkande har lämnats en närmare redogörelse för värdesättningen
av sjömäns förmåner av fri kost och logi ombord.

För sjömän gäller beträffande uppbörd av skatt vissa särbestämmelser.

Debetsedel å preliminär A-skatt skall översändas till skattskyldig senast
den 18 januari under inkomståret, dock att debetsedlar adresserade till
avlägset belägna postanstalter bör avlämnas till postbefordran tidigare än
övriga debetsedlar, vilket är av betydelse för sjömän ombord på fartyg i
avlägsna farvatten.

Fnder januari månad må avdrag för gäldande av preliminär A-skatt ske
med ledning av föregående års skattetabeller och då gällande debetsedel. Då
särskilda föidiållanden därtill föranleder, må för arbetstagare i allmänhet avdrag
verkställas efter samma grunder även under februari månad. För arbetstagare
ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton må avdrag verkställas på samma sätt jämväl under
mars månad, då särskilda förhållanden påkallar detta.

Underlåter arbetstagare att visa upp debetsedel å preliminär skatt, skatteköp
å sådan skatt eller intyg att avdrag för gäldande av sådan skatt inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 är 1958

skall ske, skall arbetsgivaren verkställa avdrag med 25 procent av lönebeloppet
vid varje avlöningstillfälle. För sjöman, som är anställd ombord
på fartyg om minst 500 bruttoregisterton, avdras dock i sådant fall endast
20 procent av lönebeloppet.

Arbetsgivare är skyldig att verkställa skatteavdrag till gäldande av arbetstagare
påförd kvarstående skatt. Sådant avdrag skall dock inte verkställas
för sjöman som är anställd ombord på fartyg av nyss nämnd storlek
om inte sjömannen särskilt begär att avdrag skall ske.

Vid redovisning av skatt för anställda ombord på svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton gäller särskilda föreskrifter
innebärande i huvudsak att redovisningen får ske senare än som
eljest är fallet.

Här i riket ej bosatta sjömän erlade före den 1 januari 1954 i regel inte
någon inkomstskatt till Sverige. Vid nämnda tidpunkt trädde förordningen
den 5 juni 1953 om särskild sjömansskatt i kraft. Enligt denna förordning
gäller, att sjöman, som inte är underkastad skattskyldighet här i riket enligt
förordningen om statlig inkomstskatt men som är anställd i redarens tjänst
ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500
registerton, skall erlägga statlig inkomstskatt i form av särskild sjömansskatt.
Såsom sjöman anses därvid inte den, som är anställd uteslutande för
fartygets iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning
vid fartygets uppehåll i hamn. Bestämmelserna i förordningen tar närmast
sikte på sjömän av främmande nationalitet men gäller även för svenska
sjömän, som inte är bosatta här i riket.

Den särskilda sjömansskatten utgår med 15 procent av sjömannens kontanta
inkomst ombord i förekommande fall minskad med avgifter, som sjömannen
på grund av sin tjänst ombord har att erlägga för egen eller efterlevande
familjs pensionering. Skatten utgår således inte på värdet av uppburna
naturaförmåner. Sjömansskatt beräknas inte heller på sedvanlig
kontant ersättning för naturaförmåner i form av kost och bostad eller på
sedvanlig ersättning för koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs
förolyckande eller för hållande av egna verktyg i tjänsten.

Sjöman, som på godtaghart sätt visar, att han är skattskyldig i annat
land för inkomsten, är inte skyldig erlägga särskild sjömansskatt. Om
sjöman företer en för honom i Island, Norge eller Ungern utfärdad debetsedel
eller annan likvärdig handling, varav framgår, att han har att erlägga
skatt för inkomst till något av dessa länder, skall skatteavdrag inte verkställas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utövar kontroll över utgörandet
av särskild sjömansskatt.

I betänkandet (s. 59—67) har de sakkunniga vidare redogjort för beskattningen
av sjömän i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien, till
vilken redogörelse torde få hänvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

III. Skälen för införande av en sjömansskatt och översikt över
sjömansskattesakkunnigas förslag

De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att flertalet sjömän på grund av sina arbetsförhållanden
inte på samma sätt som andra skattskyldiga kan fullgöra sin
deklarationsplikt. I betänkandet anföres härom.

Erforderliga uppgifter och anvisningar för avfattande av en korrekt
självdeklaration kan icke påräknas ombord å ett fartyg i fjärran fart; i regel
kan icke ens en gällande deklarationsblankett tillhandahållas.

En sjöman i utrikes fart har också svårt att tillställa taxeringsmyndigheterna
sin deklaration inom föreskriven tid. Sjömännen torde därför
avge självdeklarationer i mindre utsträckning än flertalet andra grupper
av skattskyldiga. Sjömannen måste likväl taxeras; taxeringsnämnden har
då att grunda taxeringen å tillgängliga uppgifter och att fastställa beloppen
skönsmässigt. Att anmana en sjöman, som tjänstgör i utrikes fart, att
avge eller komplettera deklaration är oftast meningslöst; korrekta adressuppgifter
saknas i regel och brev till fartyg måste befordras med flygpost
till mäklarfirmor eller andra kontakter utomlands för att nå fram inom
rimlig tid. Kan detta icke ske, kommer anmaningen ofta sjömannen tillhanda
först när tiden för taxeringsarbetet för länge sedan är förbi.

En skönsmässigt åsatt taxering av en sjöman svarar sällan mot den preliminära
skatt som influtit. I regel uppkommer kvarstående skatt som i
sinom tid blir restförd. Härtill medverkar också att meddelande om påförd
taxering, vilket meddelande enligt taxeringsförfattningarna skall sändas
till sjömannen, ofta inte kommer denne tillhanda. Kvarstående skatt ut las
icke genom skatteavdrag av anställda ombord å svenska handelsfartyg om
minst 500 bruttoregisterton. Först när åtgärder vidtas för att driva in den
restförda skatten, erhåller sjömannen kännedom om den påförda taxeringen.
Det kan då vara för sent att anföra besvär över taxeringsnämndens
beslut.

De sakkunniga erinrar fortsättningsvis om svårigheterna ur bemanningssynpunkt
för den svenska handelsflottan med följande uttalande.

Bemanning av svenska fartyg med svenskt sjöfolk har under senare år
icke kunnat ske i önskvärd och nödvändig omfattning. Härigenom har ur
skilda synpunkter — icke minst när det gäller nödig beredskap inför en
kris- eller krigssituation — ett allvarligt läge inträtt. Man har sett sig nödsakad
att i stor utsträckning utfylla bristen på svenskt sjöfolk med utländsk
arbetskraft. Samtidigt tar, enligt uppgifter som kommit oss tillhanda,
svenskt sjöfolk i större och större utsträckning anställning ombord å fartyg
tillhörande utländska redare. Löneförmåner liksom åtgärder för att
höja trivseln ombord torde regelmässigt icke vara sämre ombord å svenska
fartyg än å motsvarande utländska. Den väsentliga anledningen till övergången
torde vara, att svenska sjömän ombord å utländska fartyg icke
behöver erlägga så hög skatt som ombord å svenska fartyg. Det lär t. o. m.
finnas utländska fartyg, ombord å vilka icke någon skatt uttas av de ombordanställda.
Framför allt gör sjömännen emellertid jämförelser i skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958 45

hänseende mellan sjömansbeskattningen i Sverige och i Norge samt mellan
beskattningen av svenskar respektive utlänningar ombord å svenska
fartyg. En svensk, som är anställd å ett svenskt fartyg, står genom det
större skatteuttag som tillämpas mot honom i ett ogynnsamt löneläge vid
en jämförelse med sina utländska skeppskamrater. Det förekommer, att
svenska sjömän försöker utjämna detta genom att bosätta sig utomlands
för att på detta sätt få möjlighet att utgöra sjömansskatt som utländsk
sjöman.

De sakkunniga påpekar, att även en ökande tendens att ta arbete i land
medverkar till att brist på svensk arbetskraft föreligger inom rederinäringen.
Det har av uppgifter, som de sakkunniga erhållit, framgått, att sjöfolket
skulle anse det föga lockande att erlägga lika hög skatt för en arbetsinkomst
förvärvad till sjöss och fjärran från hemmet som för en arbetsinkomst förvärvad
i land i närheten av hemmet.

I olika sammanhang har som skäl för införande av en sjömansskatt framhållits
att sjömännen inte har möjlighet att i samma utsträckning som
övriga medborgare utnyttja sociala och andra förmåner. Härom uttalar
de sakkunniga.

En skattskyldig, som bor på den ort, där han har sin utkomst, eller som
varje dag efter arbetets slut återvänder till sitt hem, tillgodogör sig sociala
och andra förmåner av olika slag i helt annan utsträckning än sjömän, som
ofta under långa tider måste vara borta från hemmet. Det skall visserligen
icke bestridas, att jämväl sjömän direkt eller indirekt — man tänker då
närmast på familjen — kommer i åtnjutande av en del av de samhälleliga
förmånerna. Även om så är fallet, föreligger dock en väsentlig skillnad, från
vilken man icke får bortse.

Vid sin sammanfattning av skälen för införande av särskilda skatteoch
uppbördsregler för svenska sjömän, erinrar de sakkunniga om att
rederinäringens stora betydelse för vårt lands ekonomiska liv inte närmare
behöver utvecklas. Därest den svenska handelsflottan i fortsättningen skall
kunna fullgöra sina funktioner för landets näringsliv på ett tillfredsställande
sätt, synes det angeläget att åtgärder vidtas för att stimulera svenskt
sjöbefäl och manskap att arbeta ombord på svenska fartyg. Ur rättvisesynpunkt
— framhåller de sakkunniga — synes det inte kunna bestridas
att sjömännen, främst de som tjänstgör i utrikes fart, har berättigade
anspråk på att få fullgöra sin skattebetalning i former som passar deras
särpräglade verksamhet. Det kan diskuteras om sjömansskatten skall vara
lägre än skatten för arbetstagare i land. De sakkunniga anser att övervägande
skäl talar för att lättnader beredes dem som arbetar fjärran från
hemlandet och dess välfärdsanordningar och hänvisar till att man i andra
länder synes ha accepterat en förmånligare beskattning av sjömän. Om
därför en sjömansskatt — lägre än skatten i land — kan visa sig bidra till
att svenskt sjöfolk i större utsträckning än nu söker sig till och kvarstannar
på svenska fartyg, skulle denna skatteform enligt de sakkunnigas förmenande
tillgodose ett önskemål av stort allmänt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

De sakkunniga framhåller att sjömansskatten bör utformas som en definitiv
källskatt. Om sjömansskatten inte blir definitiv utan skatteuttaget
skulle efterföljas av taxering eller annan liknande kontroll, uppnås inte de
syften man vill vinna. Det skulle då bli nödvändigt att ålägga sjöman att avge
deklaration i efterhand. Det skulle även bli nödvändigt att organisera en
ganska omfattande och kostsam administrativ apparat för kontrollen. De
sakkunniga har velat undvika dessa olägenheter och föreslår därför att
själva sjömansskatten skall vara definitiv även om sjömannens hustru uppbär
inkomst eller om sjömannen själv under beskattningsåret åtnjutit inkomst
i land.

Åtskilliga fördelar skulle enligt de sakkunnigas mening uppnås om sjömansskatten
blir definitiv. En sjöman skulle då ej — även om han eller
hans hustru haft inkomst, för vilken inte erlägges sjömansskatt — avge
allmän självdeklaration beträffande inkomst intjänad ombord på fartyg.
Å andra sidan får det enligt de sakkunniga anses vara klart, att en sjöman
inte kan eller bör befrias från att i vanlig ordning deklarera inkomst i
land. Om han har åtnjutit inkomst i land, kan han inte rimligen göra anspråk
på att beträffande denna inkomst undgå den eljest gällande uppgiftsplikten.
Inte heller kan han begära att undgå införsel för skatt, som grundas
å denna inkomst. Det framhålles dock i betänkandet, att han i själva
verket erhåller en förmånligare behandling beträffande denna inkomst,
enär inkomsten i land inte skall sammanläggas med inkomsten ombord i
och för skaf teuträkning. Däremot skall sjöman vid taxering av inkomst i
land vidkännas reduktion av honom eljest tillkommande ortsavdrag med
1/12 för varje kalendermånad, för vilken han uppburit inkomst ombord.
Under vissa förutsättningar skall jämkning av sjömansskatt kunna medges.
I sådant fall skall jämväl detta beaktas vid taxeringen.

Sjömansskatten skall enligt förslaget erläggas i stället för statlig och
kommunal inkomstskatt samt avgifter till folkpensioneringen och den allmänna
sjukförsäkringen men bör konstrueras som en statlig skatt och
tillfalla staten.

För att en kommun inte skall vållas inkomstminskning till följd av att
skattskyldiga, bosatta inom kommunen, erlägger sjömansskatten föreslås
att kommunerna skall erhålla ersättning härför i form av bidrag från
staten. Bidraget bör uträknas efter enkla, schablonmässiga regler. Det skall
motsvara skälig procent av det belopp, som i form av sjömansskatt inbetalats
av sjömän bosatta inom kommunen. Ersättning bör efter motsvarande
grunder även lämnas landstingskommuner, vissa municipalsamhällen samt
allmänna sjukkassor.

Sjömansskatt skall erläggas av den, som är anställd i redarens tjänst
ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100
registerton, under förutsättning att fartyget användes i oceanfart, nord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

sjöfart, östersjöfart eller sådan kustfart, som bedrives över större områden
och som närmast är att jämföra med östersjöfart.

De sakkunniga föreslår, att sjömansskatt skall erläggas oavsett om
sjöman är här i riket bosatt eller ej. Är sjöman inte här bosatt, skall —
liksom fallet är enligt gällande förordning om särskild sjömansskatt -—•
skatten utgå med femton procent av den kontanta lönen.

För sjömän, bosatta här i riket, bör sjömansskatten uttas efter särskilda
sjömansskattetabeller. De sakkunniga har kommit till den uppfattningen
att sjömansskatten bör utgå med lägre belopp för sådana sjömän, som är
anställda ombord på fartyg i fart på mera avlägsna farvatten, än för sjömän
ombord på fartyg i fart närmare hemlandet.

Sjömansskattetabeller na bör ha tre kolumner, en för gift sjöman, en för
ogift sjöman som underhåller barn samt en för annan ogift sjöman. Sjömansskattetabellerna
skall beräknas för avlöningsperiod. Avdrag för sjömansskatt
skall verkställas efter tabellerna utan hänsyn till storleken av
en sjömans årsinkomst. Enligt de sakkunnigas mening kan den en gång
avdragna sjömansskatten endast härigenom bli definitiv.

Såsom sjömansskatten utformats enligt de sakkunnigas förslag måste
statens skatteanspråk i viss utsträckning efterges, vilket dock anses vara
nödvändigt för att en definitiv skatt skall åstadkommas.

För handläggning av sjömansskatteärenden föreslås att en sjömansskattenämnd
och ett därtill knutet sjömansskattekontor skall inrättas.

De sakkunniga förklarar vidare, att särskilda debetsedlar inte behöver utfärdas
för sjömansskatten. Lokal skattemyndighet skall utfärda och sända
ut debetsedlar å preliminär A-skatt till sjömän på samma sätt som för närvarande.
Sedan en sjöman erhållit sin debetsedel å preliminär A-skatt, skall
han visa upp den för den som är avlöningsförrättare ombord. Denne får
härigenom kännedom om den kolumn, efter vilken han skall verkställa
skatteavdrag för sjömansskatt. Skatteavdrag skall verkställas månatligen
eller när sjömannens löneavräkning eljest avslutas. Den avdragna skatten
antecknas på särskilda förteckningar. Redovisning sker för en period om
två månader till det tidigare omnämnda sjömansskattekontoret. Någon
kontobokföring av skatt för varje enskild sjöman behöver inte ske vid
kontoret.

Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser vitsordar behovet av en sjömansskatt
och tillstyrker eller lämnar de sakkunnigas förslag utan principiell
erinran. Ett antal remissinstanser, som intagit en positiv inställning
till vad de sakkunniga föreslagit, uttalar dock tveksamhet mot att införa
ett särskilt skatte- och uppbördssystem att gälla för sjömän, men hävdar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

att behovet av en sjömansskatt nu får anses vara så starkt, att de principiella
betänkligheterna bör få vika. Endast kammarrätten, riksskattenämnden
och överståthållarämbetet finner sig inte kunna förorda förslagets
genomförande.

Ur yttrandena från de remissinstanser, som uttryckligen tillstyrkt förslaget,
må anföras följande.

Sveriges redareförening anför.

Föreningen anser förslaget på ett rimligt sätt tillgodose sjöfolkets befogade
krav på såväl en förenkling av beskattningsreglerna för denna inkomsttagargrupp
som även för flertalet av denna grupp en så rättvis som möjligt
gjord avvägning av skattebelastningen å de ombordanställdas inkomst. Den
administrativa apparat, som föreslås av de sakkunniga, har även hållits
inom en kostnadsram som med hänsyn till det antal skattskyldiga, som
omfattas av förslaget, måste anses vara rimlig. Kommunernas intresse att
ej drabbas av en alltför stor inkomstminskning till följd av den definitiva
sjömansskatten har även väl beaktats.

På grund av det anförda får föreningen tillstyrka, att en lagstiftning på
ifrågavarande område i enlighet med det remitterade förslaget snarast
måtte komma till stånd.

Sveriges fartygsbefälsförening erinrar om de skäl för införande av en sjömansskatt
som åberopats av de sakkunniga och förklarar för sin del att
det torde vara tillfyllest att konstatera, att den pågående betydelsefulla
utbyggnaden av den svenska handelsflottan och den samtidigt växande
konkurrensen om arbetskraften som bjuds från utländskt håll, endast understryker
behovet av särbestämmelser. Den måhända vanligaste invändningen
mot införandet av en sjömansskatt, nämligen att ett system av förutsett
slag skulle gynna en liten medborgargrupp på andras bekostnad,
synes enligt föreningens mening kunna bemötas just med en hänvisning till
gruppens relativa litenhet. Föreningen förklarar vidare att det förefaller
som om de sakkunniga med sitt förslag på ett i huvudsak lyckligt sätt
åstadkommit den förenkling i behandlingen av hithörande frågor, som
efterlysts i direktiven. Att de sakkunniga funnit den av sjömännen erlagda
källskatten för inkomst ombord böra vara definitiv och därmed kunnat
föreslå slopande av deklarationsplikten beträffande sådan inkomst, hälsas
med tillfredsställelse av föreningen.

Liknande synpunkter framhålles av Rederiföreningen för mindre fartyg,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska maskinbefåisförbundet och Svenska
stewards föreningen.

Om behovet av en sjömansskatt och om den allmänna utformningen av
de sakkunnigas förslag anför sjöfartsstyrelsen.

Sjöfolkets speciella levnadsförhållanden med ofta lång bortovaro från
hemmet och hemlandet samt svårigheterna för dem att hålla kontakt med
taxerings- och andra myndigheter, gör det enligt sjöfartsstyrelsen angeläget,
att för dem tillämpas särskilda beskattningsregler och metoder för
debitering och inkassering av skatt. Härför talar även vikten av att vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

rådande svåra brist på kompetent sjöfolk sådana regler tillämpas, att ej
sjöfolket av skattetekniska skäl avhåller sig från yrket eller söker anställning
i andra länders handelsflottor. Ur denna synpunkt och på övriga av
de sakkunniga anförda skäl synes förslaget om en särskild sjömansskatt
för svenska sjömän, utformad som definitiv källskatt på sjömans intäkter
ombord, vara väl motiverat och vill styrelsen understryka angelägenheten
av att förslaget snarast lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar att enligt länsstyrelsens
mening har de sakkunniga presterat ett fullödigt förslag, som utmärker sig
för klara och enkla regler och därjämte har fördelen att vara arbetsbesparande
och följaktligen medföra förhållandevis obetydliga kostnader.
Länsstyrelsen framhåller därför att den sålunda i princip inte har något
att invända vare sig mot den föreslagna metoden för genomförandet av
definitiv sjömansskatt eller mot det därmed sammanhängande förslaget
till bestämmelser för beskattning av inkomst i land. Den föreslagna organisationen
för omhänderhavande av frågor i samband med sjömansskatten
synes enligt länsstyrelsens mening ändamålsenlig och logisk. De uppgifter,
som skall åligga sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret, har
blivit klart avgränsade. Ej heller anses någon bärande invändning kunna
göras mot de föreslagna reglerna om ersättning till kommuner och sjukkassor.
Länsstyrelsen finner att de sakkunniga över huvud taget, med hänsyn
till att en lösning efter direktiven nödvändigtvis måste innebära att
millimeterrättvisa inte alltid kan skipas, synes ha lyckats nå fram till ett
förslag som både praktiskt och teoretiskt förefaller vara en radikal lösning
av det föreslagna problemet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån finner att de skäl som åberopats
av de sakkunniga för införande av en sjömansskatt motiverar förslagets
genomförande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar att de sakkunniga genom det
framlagda förslaget har anvisat en enkel och för länsstyrelsen tilltalande
lösning av frågan om en särbeskattning av sjömän.

Sveriges liäradsskrivarförening anser att starka skäl talar både för lämpligheten
av förenklade beskattningsregler för sjömännen och för skäligheten
av vissa skattelättnader för dessa. Föreningen uttrycker sin tillfredsställelse
över att de sakkunniga vid utformningen av de för sjömansskatten
erforderliga särbestämmelserna sökt komma fram till enkla och praktiska
lösningar med bortseende från »millimeterrättvisa».

Liknande synpunkter framhålles av Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Som förut omnämnts har vissa remissmyndigheter —- ehuru de tillstyrkt
de sakkunnigas förslag — dock önskat framhålla att principiella betänkligheter
kan anföras mot att införa särskilda skatte- och uppbördsregler
för sjömän. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i Söderman4
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

lands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs,
Gävleborgs och Norrbottens län.

Belysande för dessa länsstyrelsers inställning är vad länsstyrelsen i Kristianstads
län anför.

Beskattningen av sjömännen har till följd av deras arbetsförhållanden
orsakat problem, som sedan åtskillig tid varit föremål för utredningar och
överväganden. En av huvudorsakerna till att, bortsett från den särskilda
sjömansskatten, några speciella regler för sjöfolkets beskattning dock ännu
icke kommit till stånd torde vara att finna i en naturlig motvilja inför en
lagstiftning, som kunde komma att uppfattas som ett gynnande av en viss
grupp skattskyldiga. Länsstyrelsen anser skäl föreligga att understryka
denna synpunkt. Det finns andra medborgargrupper, t. ex. bland anläggningsarbetarna,
som på i huvudsak samma grunder som många sjömän
skulle kunna framställa krav på särskilda beskattningsregler. Vill man
icke eftersätta de vid den direkta beskattningen hittills tillämpade principerna
om likformighet och rättvisa, är det därför klart, att den föreliggande
frågan icke kan bedömas enbart med utgångspunkt från de organisatoriska
fördelar som genom den ifrågasatta lagstiftningen skulle beredas
sjöfolket.

Om allmänna taxeringsmässiga synpunkter kunna inge betänkligheter
mot speciella beskattningsregler för sjömännen, tala dock andra omständigheter
för en sådan ordning. Det har sålunda icke varit möjligt att inom
ramen för nu gällande taxerings- och uppbördsförfattningar åstadkomma
ett system för sjöfolkets beskattning, som smidigt ansluter till deras speciella
arbetsförhållanden. De nuvarande bestämmelserna måste för dem
i många fall vara svåra att efterleva. Man kan också hänvisa till att sådana
framträdande sjöfartsnationer som England och Norge ansett sig böra
ordna sjömännens beskattningsfråga genom särlagstiftning och att "problemet
även uppmärksammats av Nordiska rådet, som ansett gemensamma
bestämmelser för beskattning av sjömän vara av betydelse för det nordiska
samarbetet.

Statskontoret framhåller, att från de utgångspunkter de sakkunniga haft
förefaller de framlagda förslagen i tekniskt hänseende i stort sett tillfredsställande.
Då bärande skäl för systemet med dess förmåner i olika hänseenden
endast lärer kunna anföras för sjömän i jämförelsevis avlägsen
fart, synes dock böra övervägas en restriktivare bedömning av gränserna
för systemets användning. Statskontoret förutsätter sålunda, att sjömansskatt
inte skall erläggas av sjöman i kustfart och bara undantagsvis — efter
sjömansskattenämndens bedömande — för fartyg i östersjö- och nordsjöfart.
Med de starkt progressiva skatteskalor, som tillämpas i Sverige, synes
det enligt statskontorets mening inte heller tillfredsställande att sambeskattning
inte skall äga rum eller att någon sammanläggning av inkomst
ombord med annan inkomst inte skall ske. Dessa frågor bör ytterligare
övervägas.

Ur yttrandena från de tre remissinstanser som inte ansett sig kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag må följande återges.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Riksskattenämnden framhåller att det skäl som enligt nämndens mening
skulle kunna motivera den föreslagna skattelindringen för sjömän är önskvärdheten
att undanröja den anledning till missnöje hos sjöfolket som kan
finnas i att utländska sjömän med anställning på svenska fartyg för närvarande
beskattas lindrigare än svenska sjömän. Huruvida detta är tillräckligt
för att motivera ett genomförande av reformen — och därmed ett
brytande av principen om likformighet i beskattningen för alla medborgargrupper
— undandrar sig riksskattenämndens närmare bedömande. Nämnden
förklarar dock i detta sammanhang att om en sjömansskatt införes,
densamma otvivelaktigt bör utformas på föreslaget sätt såsom en definitiv
källskatt. Varje annan metod skulle enligt nämnden leda till ett alltför
ohanterligt förfarande.

Kammarrätten framhåller i sitt yttrande, att den föreslagna metoden för
uttagande av sjömansskatt innebär ett sönderbrytande av de principer, på
vilka den svenska inkomstbeskattningen är uppbyggd. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle inkomster ombord och inkomster i land beskattas helt
och hållet var för sig, och detta oberoende av inkomsternas storlek. Därigenom
skulle reglerna om skatteprogressionen delvis sättas ur funktion. Kammarrätten
ifrågasätter, huruvida detta inte kommer att medföra en frestelse
för åtminstone några skattskyldiga att med hänsyn till skatteprogressionen
söka uppdela sina inkomster på sådant sätt att lägsta möjliga skatt kommer
att utgå.

Enligt kammarrättens mening kan den föreslagna sjömansskatten inte
lätteligen låta sig inpassas i det gällande beskattningssystemet. Däremot
synes den passa bättre in i ett sådant skattesystem, där varje inkomstslag
i första hand beskattas för sig och allmän progressiv inkomstskatt uttas
först när de sammanlagda inkomsterna uppgår till högre belopp.

Beträffande skattesatserna erinrar kammarrätten om sitt utlåtande angående
den i 1949 års betänkande föreslagna skattesatsen. Därvid anfördes,
att den fick anses leda till ett skatteprivilegium för en viss kategori
skattskyldiga, men att en gradering av skattskyldigheten efter yrkesgrupper
stred mot de inom vår skattelagstiftning hävdvunna principerna, att
beskattningen skulle vara likformig och att understöd eller bidrag från det
allmännas sida inte borde lämnas genom lindring i den direkta beskattningen.

Kammarrätten finner emellertid, att vissa skäl kan åberopas för en lindrigare
beskattning av skattskyldiga, vilka intjänar sin inkomst genom
arbete på långt avstånd från hemlandet. Det torde nämligen inte kunna
undgås att dessa ofta har att vidkännas åtskilliga utgifter för upprätthållande
av sina förbindelser med hemlandet, vilka utgifter enligt nuvarande
regler oftast torde vara att hänföra till ej avdragsgilla levnadskostnader.
Därest för sådana skattskyldiga infördes rätt till avdrag för berörda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

dyrade levnadskostnader, kunde enligt kammarrättens mening en motsvarande
nedsättning av sjömansskatt vara motiverad.

Överståthållarämbetet förklarar att den av de sakkunniga föreslagna
sjömansskatten innebär införande av specialregler för en särskild yrkesgrupp,
något som inte torde stå i god överensstämmelse med den i taxeringsförordningen
erkända principen om likformighet i beskattningen. Ett
genomförande av specialbestämmelser torde även kunna få prejudicerande
verkan såtillvida, att andra yrkesgrupper, vilkas anställningsförhållanden
och svårigheter att fullgöra deklarationsskyldigheten är mer eller mindre
likartade sjömännens — åtminstone vad angår sjömän i östersjöfart och
nordsjöfart — kan framställa anspråk på specialregler vid beskattningen.
Ämbetet förklarar vidare, att de av de sakkunniga anförda skälen för införande
av sjömansskatt inte kan anses bärande såvitt angår fartyg i kustfart,
östersjöfart och nordsjöfart. Sådana fartyg torde nämligen angöra
svenska hamnar med ganska korta mellanrum. Om sjömän å dessa fartyg
skulle undantas från sjömansskatt, skulle sjömansskatten endast komma
att beröra omkring 13 000 skattskyldiga. Med hänsyn härtill synes det
kunna ifrågasättas huruvida för en så till antalet ringa grupp en särskild
skattelagstiftning bör införas. Överståthållarämbetet finner de anförda
betänkligheterna så väsentliga att ämbetet inte anser sig kunna tillstyrka
att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I vart fall finner sig överståthållarämbetet
böra på det bestämdaste avstyrka sjömansskatt för andra än
anställda ombord på fartyg i oceanfart.

Från remissinstansernas uttalanden om de särskilda skäl, som de sakkunniga
anfört som grund för införande av sjömansskatt, må ytterligare
återges följande.

I allmänhet vitsordas att svårigheter föreligger för sjöman att
avge deklarationer samt att i övrigt ställa sig skatte- och uppbördsförfattningarna
till efterrättelse. Sålunda anför länsstyrelsen i Kalmar län.

Skatterna utgöra numera en så avsevärd utgiftspost för den skattskyldige,
att en för hög taxering, tillkommen främst genom svårigheten för beskattningsnämnderna
att få kontakt med den skattskyldige, vållar avsevärda
ekonomiska olägenheter. Dessa olägenheter visa sig enligt erfarenhet
ungefär lika svåra att undanröja för alla kategorier sjömän såväl befäl
som manskap. Anledningarna härtill kunna vara flera, här torde vara tillräckligt
att peka på den numera korta liggetiden i hamn samt svårigheten
att i såväl utländsk som svensk hamn få sakkunnig hjälp. Det är enligt
länsstyrelsens erfarenhet ej så sällan som sjömän i manskapsgrad av här
berörd anledning har blivit restförda för skatt på för dem i deras villkor
mycket avsevärda belopp. Den ringa kännedomen om taxeringsförfattningarna
och skatteprocederet, nog så förklarlig i deras omgivning och
genom avståndet från hemorten, gör att hela skatteväsendet ter sig för
sjömannen svårbegripligt för att icke säga orimligt. Av innehållet i besvärsskrivelser
framgår detta också otvetydigt. I klagomålen framhålles ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

överlägsenheten i det norska, och man kan säga alla andra nationers skattesystem,
framför det svenska. Länsstyrelsen vill därför tillstyrka det nu
föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar att den hittillsvarande utvecklingen
synes ha gett klart belägg för att det missnöje och den irritation,
som nu råder bland sjöfolket, till väsentlig del härrör från att sjömännen
i de nordiska länderna behandlats olika i beskattningshänseende. Genomförandet
för sjömännens del av en definitiv källskatt måste också enligt
länsstyrelsens mening betraktas som ett steg i rätt riktning. Som en allmän
erfarenhet från taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas arbete
torde nämligen gälla att sjöfolket på grund av arbetets art och den
merendels långa bortovaron från hemmet alltid haft mycket svårt att både
i rätt tid fullgöra deklarationsplikten och att på ett i allo riktigt sätt redovisa
inkomsterna. Länsstyrelsen uppger att skönstaxeringar nära nog har
hört till regeln för sjömän och att svårigheterna att ernå en ur alla synpunkter
riktig taxering har varit betydande, framför allt på grund av svårigheterna
att uppnå kontakt mellan den skattskyldige och beskattningsnämnderna.

Liknande synpunkter anföres även av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,
Kristianstads och Skaraborgs län.

Å andra sidan anser riksskattenämnden och överståthållarämbetet att
de sakkunniga överdrivit svårigheterna för sjömän att ställa sig skatteoch
uppbördsförfattningarna till efterrättelse. Sålunda framhåller riksskattenämnden,
att enligt en den 30 september 1953 träffad överenskommelse
mellan nämnden och representanter för vissa myndigheter och sjöfartsorganisationer
har vidtagits åtgärder för att underlätta deklarationsförfarandet
för sjömän. Dessa åtgärder torde, såvitt det är riksskattenämnden
bekant, i stort sett ha givit ett gott resultat. Vissa olägenheter
kvarstår dock i fråga om deklarations- och taxeringsförfarandet för sjömän,
men den taxeringsreform, som trätt i kraft den 1 januari 1958, kan
väntas medföra en förbättring även på detta område.

Överståthållarämbetet förklarar att de sakkunniga väl starkt understrukit
svårigheterna för sjömännen att avge deklaration. Om beskattningen
av sjömän anför ämbetet.

Det har dock visat sig, att med de kommunikationsmöjligheter, som numera
stå till buds, de utsatta tidpunkterna för deklarationens avgivande
i stor utsträckning kunna iakttagas även av sjömän, som vistats på långt
avstånd från hemorten. I detta sammanhang kan erinras om möjligheten
att hos taxeringsintendenten begära anstånd med avgivande av självdeklaration,
vilken möjlighet ävenledes i ganska stor utsträckning torde
hava använts. De omständigheterna alt kvarstående skatt icke uttages
genom skatteavdrag av anställda ombord å svenska handelsfartyg om
minst 500 bruttoregisterton ävensom att enligt bestämmelserna i 100 § i
1956 års taxeringsförordning besvär under vissa villkor må anföras inom

Kungl. Maj:is proposition nr 92 år 1958

fem år efter taxeringsåret torde vidare medföra, att sjömän, som vid underlåtenhet
att avgiva självdeklaration taxerats till högre belopp än som
svarar mot hans inkomst, icke behöva lida någon rättsförlust.

De sakkunnigas åsikt att svårigheter att bemanna svenska
handelsfartyg med svenskt befäl och manskap
skulle föreligga pa grund av gällande beskattningssystems utformning har
endast föranlett ett fåtal uttalanden. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms
län.

Härtill kommer att en särskild, definitiv, enbart statlig sjömansskatt
redan är införd för här i riket icke bosatt sjöman. Skattesatsen för dessa
är väsentligt lägre än för här i riket bosatta. Den ansluter sig emellertid
nära till den skatt, som uttas ombord å norska fartyg. Följden är att svenska
sjömän ombord å svenska båtar för samma arbetsprestation kan vara
berättigade till helt olika nettolöner. Ombord å norska fartyg förekommer
likaså att svenska och norska sjömän beskattas olika. En internordisk utjämning
av sjömännens beskattning synes önskvärd för vidmakthållande
av en konkurrenskraftig svensk handelsflotta med svenska sjömän ombord.
Ett avgörande steg i denna riktning skulle tas om föreliggande förslag
till en mera enhetlig, förenklad intern svensk sjömansbeskattning
genomfördes. För att nå sådana praktiskt betingade fördelar för sjömännen
och sjöfartsnäringen är länsstyrelsen beredd att godta ganska långtgående
avvikelser från vad som ur likformighets- och rättvisesynpunkter
självklart måste gälla för övriga skattskyldiga inbördes.

Länsstyrelsen i Hallands län och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
framhåller att en betydelsefull förtjänst hos de sakkunnigas förslag
är att det synes vara ägnat att underlätta rekryteringen av svenskt
sjöfolk till svenska fartyg.

Statskontoret finner det givet att den internationellt efterfrågade
arbetskraften har en stark benägenhet att söka sig till sådant arbete, som
lämnar det största nettoutbytet i inkomsthänseende.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hävdar att den svenska sjöfartsnäringens
ur konkurrenssynpunkt försämrade läge inte till någon mera avgörande
grad kan tillskrivas det förhållandet att svenska fartyg ej kunnat bemannas
med svenska sjömän därför att beskattningsreglerna för dem skulle
vara mindre fördelaktiga än för utländska sjömän. De minskade konkurrensmöjligheterna
synes i stället vara en internationell företeelse som rederinäringen
i de flesta andra länder med hänsyn till de moderna trafikmedlens
utveckling och förändrade inriktning har att kämpa med.

Vad de sakkunniga anfört om att sjömännen på grund av sin bortovaro
från hemorten inte i samma utsträckning som andra
skattskyldiga kan utnyttja sociala och andra förmåne
r har föranlett vissa påpekanden

Sålunda anför riksskattenämnden.

Det förhållandet att de samhälleliga förmånerna icke kunna utnyttjas
i lika stor omfattning av sjömännen som av övriga medborgargrupper, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

ur principiell synpunkt ett motiv för medgivande av en skattelindring för
sjöfolket. Någon närmare beräkning av hur stor skattelindring, som i anledning
härav kan vara motiverad, är givetvis svår att göra och har icke
heller gjorts i förslaget. Det kan emellertid ifrågasättas om icke den skattelindring,
som föreslås i betänkandet, är större än som av denna anledning
vore motiverad.

Det strapatsfyllda liv som är förenat med sjömansyrket, kan däremot
principiellt sett icke tagas som skäl för en skattelindring. Det må framhållas,
att det finnes andra grupper i samhället, exempelvis skogsarbetare
och chaufförer på lastbilar i fj ärrtrafik, som leva under kanske lika påfrestande
förhållanden som sjömännen.

Överståthållaråmbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge,
Kristianstads och Gävleborgs län framhåller, att det finns andra medborgargrupper
än sjömännen som utövar sitt arbete under längre tiders
frånvaro från hemmet och som med liknande skäl kan göra anspråk på
en skattelindring.

Belysande är vad länsstyrelsen i Gävleborgs län anför

Den merendels långa bortovaron från hemmet och hemlandet medför sålunda
självfallet att sjömän icke kan i samma grad som övriga medborgargrupper
tillgodonjuta sociala och andra välfärdsanordningar. Sjömansyrkets
strapatser i förhållande till många andra yrken och sysselsättningar
kan också — såsom de sakkunniga även framhållit — i viss mån tala fölen
särbehandling i beskattningshänseende av sjömännen. Även om de nu
anförda skälen i och för sig är riktiga, vilket länsstyrelsen ingalunda vill
bestrida, torde det dock enligt länsstyrelsens mening kunna förväntas att
andra medborgargrupper med i stort sett samma arbetsförhållanden som
sjöfolket kommer att åberopa liknande skäl för en lindrad beskattning.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang endast peka på t. ex. vissa anställda
inom luftfartsnäringen och inom olika delar av exportindustrin,
vilka på grund av arbetets art ofta måste vistas lång tid utomlands men
som ändock beskattas här i landet enligt vanliga regler. Åtskilliga arbetstagargrupper
med sysselsättning inom landet torde också med visst fog
kunna göra gällande att deras arbete är minst lika strapatsrikt som sjömännens
och att de ur rättvisesynpunkt därför bör få tillgodonjuta en
lindrigare beskattning.

Departementschefen

Såsom inledningsvis antytts måste det nu framlagda förslaget till en
förordning om sjömansskatt i första hand ses mot bakgrunden av allmänna
nordiska samarbetssträvanden. Ett starkt behov av ökat samgående
beträffande sjöfolkets beskattning har sålunda sedan länge gjort sig gällande.
Genom sin i det föregående omnämnda rekommendation vid Oslosessionen
1954 tog Nordiska rådet initiativet till ett intensifierat utrednings-
och lagstiftningsarbete angående sjöfolkets beskattning. Rådets
rekommendation avsåg ytterst att frågan om en konvention rörande gemensamma
regler för såväl skatteberäkningen som skatteuppbörden skulle tas
under övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

I Norge finns redan införd en särskild sjömansskatt som är tillämplig
på norska sjömän anställda ombord på norska fartyg. För att kunna fylla
det av Nordiska rådet angivna syftet ansågs det lämpligast att såsom en
första åtgärd försöka få till stånd i de övriga nordiska länderna regler om
sjömansskatt motsvarande de norska. I Danmark, Finland och Sverige tillsattes
därför särskilda kommittéer med uppdrag att — efter samråd med
varandra och med norska vederbörande — framlägga förslag om införande
av sjömansskatt i respektive länder. Detta arbete har nu för Danmarks vidkommande
framskridit så långt att en proposition i ämnet framlagts för det
danska folketinget. Även för Finlands del är utredningsarbetet avslutat.

För Sveriges vidkommande har frågan om sjömännens beskattning varit
aktuell ända sedan krigsslutet. Efter framställning av 1945 års riksdag tillsattes
sjömansskatteutredningen, som utarbetade ett förslag till lösningav
frågan. Dåvarande departementschefen konstaterade, då förslaget anmäldes
för 1953 års riksdag, att en definitiv sjömansskatt skulle medföra
åtskilliga fördelar för sjömännen och rederierna. Emellertid hade flertalet
remissinstanser avstyrkt förslaget eller anfört erinringar i betydelsefulla
avseenden. Huvudinvändningarna var tre. Den administrativa apparat, som
den då föreslagna sjömansskatten krävde, skulle bli oproportionerligt stor
och kostsam i förhållande till såväl det antal skattskyldiga, vilka berördes
av lagstiftningen, som de fördelar dessa bereddes genom densamma. Vidare
uttalades betänkligheter mot de avsteg från principen om en likformig
beskattning som gjorts i förslaget. Sjömännen skulle försättas i en gynnad
särställning i förhållande till övriga skattskyldiga. Slutligen invändes att
kommunerna i många fall skulle komma att åsamkas betydande förluster.
Vid en avvägning av det värde förslaget innebar för sjöfolket mot gjorda
principiella invändningar och påpekade administrativa olägenheter fann
sig departementschefen inte kunna förorda förslagets genomförande. Samtidigt
framhölls emellertid att därmed inte sagts att det ifrågavarande eller
något därmed likartat förslag ej framdeles ånyo kunde komma att övervägas.

Det nu framlagda förslaget har i stort sett godtagits under remissbehandlingen.
Förslaget har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan principiell
erinran av flertalet remissinstanser även om i vissa fall uttalats tvekan
om det riktiga i att särskilda skatteregler skall gälla för sjömän. Av de
tre remissmyndigheter — kammarrätten, riksskattenämnden och överståthållarämbetet
som funnit sig inte kunna förorda förslagets genomförande,
har riksskattenämnden förklarat att om en särskild sjömansskatt
likväl anses böra införas, denna torde få utformas i enlighet med vad de sakkunniga
föreslagit.

Det föreliggande förslaget utmärkes av en långt driven förenkling i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 ur 1958

administrativa förfarandet. I fråga om användningen av de medel, som
uppburits i form av sjömansskatt, har de sakkunniga utgått från att kommunerna
i princip inte skall lida någon minskning i sina skatteintäkter.
Två av huvudinvändningarna mot det tidigare förslaget har därigenom
bortfallit. I dessa båda hänseenden göres icke heller någon principiell erinran
mot de sakkunnigas förslag från remissinstansernas sida. I fråga om
den föreslagna administrationen uttalar man tvärtom sitt gillande av det
sätt på vilket dithörande problem lösts.

Den tredje huvudinvändningen mot det år 1953 framlagda förslaget var,
som nyss nämnts, att detta innebar ett avsteg från principen om likformig
beskattning. Sjömännen skulle, framhölls det, försättas i en alltför gynnad
ställning i förhållande till andra skattskyldiga. De tre remissmyndigheter,
som inte anser sig kunna förorda det nu föreliggande förslaget, stöder
sig främst på liknande tankegångar. Sålunda uttalas, att det behov
som kan föreligga att införa en sjömansskatt inte är så stort, att det motiverar
det avsteg från principen om likformig beskattning som en särskild
sjömansskattelagstiftning enligt förslaget skulle innebära.

Den framförda invändningen gäller sålunda icke hur man lämpligen skall
lösa sjöfolkets skattefråga utan om man överhuvudtaget skall försöka åstadkomma
en lösning. Redan i direktiven för de sakkunniga har jag haft anledning
ingå på detta spörsmål. Därvid gav jag uttryck för den uppfattningen,
att om man skall kunna skapa ett system som tillgodoser rimliga
krav på enkelhet, är det ofrånkomligt att man för sjöfolkets del godtar
andra, mera standardiserade och måhända gynnsammare beskattningsregler
än för övriga medborgargrupper.

Det står enligt min mening klart att en reform på området är angelägen,
icke blott för sjöfolket och rederinäringen utan även från mera allmänna
utgångspunkter. Kravet på en sådan reform är av gammalt datum och
uppbäres av vida kretsar. Likartade krav har rests i våra nordiska grannländer.
Bakom dessa krav står bl. a. intresset att kunna bemanna handelsflottan
med sjöfolk från det egna landet. Men det finnes också en allmänt
utbredd insikt om att de nuvarande beskattningsreglerna icke fungerar
tillfredsställande i fråga om de ombordanställda.

När ett samarbete nu upptagits på det nordiska planet, har detta skett
i medvetande om att en gemensam lösning av sjöfolkets skattefråga medför
särskilda fördelar. Sjömän från de nordiska länderna bör kunna på i
stort sett lika villkor tjänstgöra på fartyg från ett vart av dessa länder.
Genom de förslag som nu framgått ur de internordiska överläggningarna
och inom ramen för den av Nordiska rådet antagna rekommendationen tas ett
viktigt steg mot uppnåendet av detta syfte. Även i våra nordiska grannländer
räknar man med att de särskilda skattereglerna för sjöfolket blir något gynnsammare
än för andra arbetstagare. Därest en gemensam nordisk lösning
av sjömansskattefrågan överhuvud skall kunna möjliggöras, är det ofrån -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

komligt att jämväl för Sveriges del godtaga avsteg i antydd riktning från
eljest gällande skatteregler.

Det är mot denna konsekvens av förslaget man vänt sig i de avstyrkande
yttrandena. I anledning härav vill jag ytterligare framhålla, att frågan om
det berättigade i att göra ett avsteg från principen om en likformig beskattning
inte får ses isolerad. Hänsyn bör enligt min mening även tas till
de olägenheter som framträtt när de nuvarande skattereglerna tillämpats
på ombordanställda.

Dessa olägenheter sammanhänger med att sjömännen har stora svårigheter
att iaktta skatte- och uppbördsförfattningarna. Sjömännen underlåter
sålunda i stor utsträckning att avge självdeklaration. Självfallet kan
man i likhet med de mot förslaget kritiska remissinstanserna peka på att
lagstiftningen redan nu tar viss hänsyn till de särskilda förhållandena vid
sjötjänsten och att den nya taxeringsförordningens mera generösa regler
om rätt att anföra extraordinära besvär kan få särskild betydelse för sjömän.
Kvar står dock det av flera länsstyrelser omvittnade förhållandet att
det ofta inte varit möjligt för taxeringsmyndigheterna att nå kontakt med
ombordanställda skattskyldiga och att skönstaxeringar av sjömän — såväl
befäl som manskap — nära nog hör till regeln. I dessa hänseenden är alltså
sjömännen sämre ställda än övriga medborgare. Förhållandena förtjänar
kritik, inte minst från rättvisesynpunkt.

I likhet med de sakkunniga får jag vidare erinra om att sjöfolket icke
i samma utsträckning som övriga medborgare kan utnyttja sociala förmåner
o. likn. Häremot kan visserligen göras gällande att även andra arbetstagare
kan befinna sig i en liknande situation och att det över huvud taget
skulle vara ogörligt att gradera medborgarnas skattskyldighet efter möjligheterna
att utnyttja samhällets tjänster. I en diskussion om det berättigade
i att för sjöfolkets del göra ett avsteg från principen om en likformig
beskattning kan emellertid det åberopade förhållandet äga sitt värde.

Vid övervägande av de olika på frågan inverkande förhållandena har jag
kommit till den uppfattningen att en reform av de ombordanställdas beskattning
bör genomföras på grundval av sakkunnigförslaget. Till de olika
detaljerna i förslaget återkommer jag i det följande.

Då hänvisning i den fortsatta framställningen göres till viss författningsbestämmelse
åsyftas de sakkunnigas förslag. På grundval av det ställningstagande,
som redovisas under de olika avsnitten, har därefter inom finansdepartementet
upprättats nytt förslag till förordning om sjömansskatt, vilket
torde få underställas riksdagen för godkännande. För riksdagen torde jämväl
få framläggas förslag till erforderliga följdändringar i andra författningar.
De i dessa hänseenden inom finansdepartementet utarbetade förslagen grundar
sig i allt väsentligt på de sakkunnigas motsvarande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

IV. Skattskyldighet och skattepliktig inkomst
De sakkunniga

Skattskyldighet

Ur den av kommerskollegium år 1957 utgivna publikationen Sjöfart har
de sakkunniga hämtat vissa uppgifter om den svenska handelsflottans bemanning
vid 1955 års utgång. Uppgifterna redovisas i följande sammanställning.

Bruttoton	Bemanning	Summa
Ångfartyg	Motorfartyg	Motorseglare
— 99	72	294	726	1 092
100—299	298	834	784	1 916
300—499	159	930	59	1 148
500—	5 540	15 209	—	20 749
Summa	6 069	17 267	1 569	24 905

Vidare har de sakkunniga med ledning av uppgifter, som erhållits från
Sveriges redareförening, beräknat antalet anställda ombord på fartyg i
olika slags fart. Resultatet av beräkningarna framgår av denna tablå.

Fart	Medeltal man per fartyg	Antal fartyg	Antal man
Oceanfart.....	37	298	11 026
Annan euro-peisk fart .. .	23	82	1 886
Nordsjöfart....	20	240	4 800
Östersjöfart ...	15	366	5 490
Kustfart......	5	263	1 315
Inre fart ......	3	272	816
Summa		1 521	25 333

Av tablån framgår, att det övervägande antalet sjömän — eller omkring
23 000 av sammanlagt 25 000 sjömän — är anställda ombord på fartyg i
annan fart än kustfart och inre fart. De sakkunniga har inte kunnat erhålla
en exakt uppgift om hur många av sjömännen, som inte är bosatta här
i riket. Enligt de uppgifter, som stått de sakkunniga till buds, skulle dock
vid 1955 års slut dessas antal ha uppgått till mellan 5 000 och 7 000.

För att avgöra vilka skattskyldiga, som skall ha att erlägga sjömansskatt,
bör enligt de sakkunnigas förmenande ett begrepp »sjöman» i skatterättslig
mening fastställas. Härom anför de sakkunniga.

Det kunde därvid anses ligga nära till hands att anknyta till inskrivning
på sjömanshus eller till definierande av olika yrkeskategorier ombord. Vi
har emellertid funnit det ogörligt att på detta sätt komma till ett tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

ställande resultat. I stället har vi funnit det lämpligt att finna en definition
i anslutning till vad som gäller beträffande utländska sjömän, vilka har att
utgöra särskild sjömansskatt. I förordningen om särskild sjömansskatt
(SFS 1953:293) förstås med sjöman envar, som är anställd i redarens
tjänst ombord å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst
500 registerton. Vi anser att den, som är anställd ombord å handelsfartyg
av viss storlek, bör anses vara sjöman, men vi har, såsom nedan skall
utvecklas, icke ansett oss kunna föreslå samma regler i förevarande avseende,
som nu gäller enligt förordningen om särskild sjömansskatt. I förordningen
angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. den 12 juni 1936
(SFS 1936:315) anges vad som förstås med handelsfartyg. Man synes ej
behöva specificera de olika slag av fartyg, såsom örlogsfartyg, fiskefartyg
m. fl., ombord å vilka sjömansskatt ej bör erläggas. För sjömansskattens del
saknar det betydelse vem som äger ett fartyg. Härvid är i stället avgörande
fartygets användning i handelssjöfart. Med svenskt handelsfartyg bör i
sjömansskattehänseende likställas utländskt handelsfartyg, som av svensk
redare förhyres på s. k. bare-boat basis, d. v. s. ett fartyg som redaren förhyr
i obemannat skick och varå han själv anställer befälhavare och besättning.

De sakkunniga framhåller vidare, att den svenska handelsflottan under
senare år har tillförts nytillskott av många fartyg, som är mindre än 500
bruttoregisterton. Dessa fartyg användes inte sällan i fart på avlägsna länder.
En lägre gräns bör därför enligt de sakkunnigas mening sättas än
vad som nu gäller enligt förordningen om särskild sjömansskatt. De sakkunniga
föreslår 100 bruttoregisterton. Samma gräns gäller redan enligt
den norska sjömansskattelagstiftningen.

Ett villkor för att en skattskyldig skall anses som sjöman i den föreslagna
sjömansskatteförordningens bemärkelse är, att han är anställd i redarens
tjänst ombord på svenskt handelsfartyg av den angivna storleken. Den som
är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller uppläggning eller för
tillsyn eller betjäning vid fartygs uppehåll i hamn, skall dock inte anses
vara anställd ombord på fartyget. Motsvarande undantag gäller enligt den
särskilda sjömansskatteförordningen.

Redan i detta sammanhang framhåller de sakkunniga, att sjömansskatt
skall erläggas inte blott för inkomst som utbetalas direkt av redaren utan
även för ersättningar som uppbäres från allmänheten såsom drickspengar
m. m. Sjömansskatten blir sålunda den enda skatten som erlägges ombord
på handelsfartyg av dem som är anställda i redarens tjänst.

De som inte är anställda i redarens tjänst skall ej erlägga sjömansskatt.
Härom anför de sakkunniga.

Ombord å ett svenskt handelsfartyg kan ibland finnas yrkesutövare, som
icke är anställda hos fartygets redare. Dessa yrkesutövare är självständiga
företagare eller personer anställda hos sådana. Såsom exempel på självständiga
företagare må nämnas frisörmästare och restauratörer på passagerarfartyg
liksom andra personer, vilka enligt gällande skatteförfattningar
är att anse som självständiga rörelseidkare. Nu åsyftade yrkesutövare skall
icke erlägga sjömansskatt, enär de icke är anställda i redarens tjänst. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

dana yrkesutövare är emellertid icke alltför många å den svenska handelsflottan.
Att de undantas från sjömansskatt är tämligen självklart; krav
från dessa grupper att få erlägga sjömansskatt har icke heller avhörts.
Självständiga restauratörer torde för övrigt knappast förekomma annat än
å fartyg i kustfart. Som utvecklas nedan i detta kapitel föreslår vi att sjömansskatt
icke skall erläggas för inkomst ombord å fartyg i kustfart.

De sakkunniga har vidare funnit att vid utformningen av reglerna om
beskattningen av sjömän hänsyn måste tas till den fart, i vilken fartygen
användes. Härom anföres.

De sjömän, som är anställda ombord å svenska handelsfartyg med en
storlek av lägst 100 bruttoregisterton, kan vara borta längre eller kortare
tid från sitt hem. Behovet för sjömän att få erlägga skatt efter särskilda
regler kan anses stå i förhållande till hur lång tid, som de är borta från
sitt hem eller i vart fall från fartygets hemort. En sjöman, som är anställd
ombord å ett fartyg i oceanfart, är i regel borta från sitt hem under långa
tider. Andra sjömän åter, vilka arbetar ombord å fartyg i fart inom begränsade
områden, kanske har att vara från hemmet endast under så
många timmar, som motsvarar en normal arbetsdag. Mellan dessa två
ytterlighetsfall förekommer en mångfald variationer. Vi har funnit, att
sjömän ombord å fartyg i mera avlägsen fart bör behandlas gynnsammare
i skattehänseende än sjömän ombord å fartyg i närtrafik. En uppdelning
av fartygen med hänsyn till deras fart måste därför ske. I den nedan återgivna
uppdelningen av fartygen har vi beträffande inre fart, kustfart, östersjöfart,
nordsjöfart samt oceanfart utgått från de definitioner, som återfinnes
i förordningen den 20 maj 1927 angående fartygs byggnad och
utrustning (SFS 1927:184).

Anställda ombord å fartyg i inre fart skall icke erlägga sjömansskatt.
Några undantag härifrån har vi icke funnit anledning att föreslå.

I regel skall icke heller anställda ombord å fartyg i kustfart erlägga sjömansskatt,
i vart fall icke om farten är av begränsad omfattning. Skulle
kustfarten bedrivas över större områden och närmast vara att jämföra med
östersjöfart, synes dock anställda ombord å fartyg i sådan kustfart böra
få erlägga sjömansskatt.

Anställda ombord å fartyg i annan fart än inre fart och kustfart bör
erlägga sjömansskatt. Gynnsammare skattetabeller synes därvid böra tilllämpas,
då fartygen går i nordsjöfart och oceanfart. I fråga om östersjöfart
synes det icke riktigt att föreslå lika stora skattelättnader för de ombordanställda
som beträffande nordsjöfart och oceanfart. Anställning ombord
å en del fartyg i östersjöfart skiljer sig emellertid icke nämnvärt från
anställning ombord å fartyg i nordsjöfart. Hinder bör då icke möta alt sjömansskatt
i förekommande fall uttas även ombord å fartyg i östersjöfart
enligt de gynnsammare tabellerna.

Skatte pliktig inkom st

Sjömansskatt skall enligt de sakkunnigas förslag erläggas för sådan inkomst
ombord som enligt kommunalskaltelagen utgör inkomst av tjänst.
De sakkunniga har inte ansett det påkallat att det för sjömansskattens del
meddelas andra föreskrifter angående skattepliktig inkomst ombord än

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

vad som gäller för beräknande av skattepliktig inkomst av tjänst enligt
kommunalskattelagen.

Verkningarna av en regel, som grundas på den angivna uppfattningen,
måste emellertid enligt de sakkunniga närmare granskas. Vad som särskilt
fallit i ögonen är den inverkan beskattningen av naturaförmåner — främst
fri kost och logi — kan ha. Beskattningen av dessa förmåner har länge
vållat irritation hos sjöfolket. Särskilt har missnöje vållats av att förmånerna
värderats olika i olika kommuner. Önskemål har framförts om
att sjömän inte skall beskattas för värdet av fri kost och logi. Därvid har
åberopats, att motsvarande förmåner inte skulle beskattas vid anställning
ombord på fartyg, som tillhör vissa andra länder, däribland Norge. Inte
utan viss skärpa har framhållits att skatt enligt förordningen om särskild
sjömansskatt för utländska sjömän endast beräknas på kontanta löneförmåner.

De sakkunniga anför vidare.

Som ovan angivits anser vi principiellt riktigt att skattepliktig inkomst
av arbetsanställning i land och skattepliktig inkomst av arbetsanställning
ombord bedömes efter enhetliga grunder. Vi anser oss därför icke kunna
föreslå att värdet av naturaförmåner ombord skall undantas från skatteplikt.
En annan sak är emellertid att söka finna en verkligt smidig, praktiskt
godtagbar lösning av de problem, som beskattningen av naturaförmånernas
värde för de ombordanställda onekligen innebär. Det gäller icke
bara att komma till rätta med de olägenheter, som skiljaktigheter i själva
värdesättningen vid taxeringen kan vålla. Det vill synas som om svårigheterna
härvid skulle ha blivit mindre framträdande sedan källskattesysteinet
nu tillämpats en tid och en enhetlig värdesättning vid preliminärbeskattningen
blivit fullt genomförd. Denna förmodan innebär emellertid
icke att vi vill bagatellisera de nackdelar, som framkallat missnöje med
det nuvarande systemet. Främst synes det emellertid angeläget att söka
komma till rätta med problemet om beskattning av värdet av naturaförmåner
ombord på den grund att det i längden icke kan vara tillrådligt att
härutinnan tillämpa två system, ett — avseende utländska sjömän — där
skatt icke beräknas å naturaförmånernas värde och ett — avseende svenska
sjömän — där skatt utgår å dessa förmåners värde.

Enligt vår mening måste man lösa problemet från praktiska utgångspunkter.
Vi har tidigare deklarerat, att vi finner en viss skattelindring för
sjömännen påkallad. Denna skattelindring bör, anser vi, icke finna sin
form genom att — i motsats till vad som eljest gäller för svenska medborgare
värdet av som avlöningsförmån utgående naturaförmåner undantas
från skatteplikt. Skattelindringen bör i stället komma till uttryck i
skatteskalorna. I regel utgår avlöningen till sjömän både i kontanter och
i form av fri kost och logi. Själva skatteuttaget synes då utan olägenhet
kunna ske endast å den kontanta lönen, på samma sätt som gäller för
utländskt sjöfolk. Tankegången belyses bäst av ett enkelt exempel. Om
man önskar ta ut 10 procent skatt på en kontant inkomst av 100 kronor
jämte förmån av fritt vivre, uppskattad till 20 kronor, kan detta ske antingen
genom att skatten anses utgöra 10 procent å det sammanlagda beloppet
120 kronor eller ock genom att skatten fixeras till 12 procent å

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 är 1958

enbart kontantinkomsten. Det kan förtjäna anmärkas att ett system av
det senare slaget i viss utsträckning tillämpas i Norge.

I betänkandet framhålles vidare, att värdet av naturaförmånerna givetvis
kan växla år från år allteftersom priserna fluktuerar. Detta skulle
kunna åberopas mot det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet. En
sådan invändning anses emellertid föga bärande. Löneläget för anställda
är så beroende av prisläget att man torde kunna utgå från att på längre
sikt värdet av i lönen ingående naturaförmåner i stort sett tämligen konstant
kommer att utgöra en lika stor kvotdel av hela lönen. Skulle någon
påtaglig förskjutning äga rum, kan enligt de sakkunnigas mening rättelse
ske i samband med den översyn av skatteskalorna, som med vissa mellanrum
måste ske.

De sakkunniga föreslår under hänvisning till det anförda, att skatteuttaget
bör beräknas endast å den kontant uppburna lönen. Några svårigheter
torde i allmänhet inte föreligga, då det gäller att fastställa vad som
är kontant lön ombord. Till lönen hänföres såväl grundlönen som olika
slag av tillägg. Beträffande frågan om erläggande av sjömansskatt för särskilda
ersättningar framhåller de sakkunniga, att ersättning vid sjukdom
bör beskattas genom sjömansskatt i samma utsträckning som dylik ersättning
beskattas enligt kommunalskattelagen.

Sjömansskatt skall vidare i regel erläggas för bärgarlön. Sådan torde
nästan undantagslöst utbetalas genom det rederi, vars fartyg företagit
bärgningen. Skulle bärgarlön undantagsvis utbetalas av annan än redaren,
bör den däremot beskattas i vanlig ordning vid årlig taxering.

Tantiem, provision på vissa fraktinkomster (s. k. kaplake) och därmed
jämförlig inkomst bör beskattas genom erläggande av sjömansskatt.

De sakkunniga har funnit det angeläget, att sjömansskatt utgår även för
drickspengar, som uppbäres av personal i redarens tjänst. Härom anföres.

Sedan mer än 10 år tillbaka har i kollektivavtal för restaurangpersonal
intagits bestämmelser som möjliggör att arbetsgivare kan verkställa skatteavdrag.
Serveringspersonal är enligt avtalet berättigad att av gäst uppbära
en servering savgift, motsvarande 10 procent av de serverade varornas sammanlagda
utförsäljningspris. Serveringsavgifterna skall, med belopp motsvarande
10 procent av omsättningssumman, i samband med redovisningen
av dagskassan dag för dag inlevereras till restaurangens kassa. De sålunda
samlade serveringsavgifterna utbetalas Lill respektive serverande två gånger
i månaden. Vid utbetalandet verkställer arbetsgivaren skatteavdrag.

Det förfarande, som ovan återgivits, torde icke kunna tillämpas för uttagande
av en källskatt å inkomst av drickspenningar ombord å fartyg.
I regel kan storleken av drickspenningarna icke — såsom fallet är inom
restaurangnäringen i land — beräknas av arbetsgivaren. Personalen har
nämligen cj att redovisa dagskassa till denne. Icke heller förekommer det
att drickspenningar inlevereras till arbetsgivaren i avsikt att denne skall
verkställa skatteavdrag å sådan inkomst. Det finnes icke anledning anta
att i kollektivavtal för ombordanställda kommer att intas sådana föreskrit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

ter som för restaurangpersonal i land möjliggör att arbetsgivaren kan verkställa
skatteavdrag å drickspenninginkomster. Man måste söka andra utvägar
för att beskatta drickspenninginkomster ombord genom sjömansskatt.
Närmast till hands har härvid synts oss ligga att söka finna en metod med
schablonberäkning av drickspenninginkomstens storlek för olika grupper
av ombordanställda. Under hand har vi efter överläggningar med representanter
för personalorganisationer och ett antal rederier anhållit om viss
medverkan för att uppnå ett godtagbart resultat i förevarande avseende.
En utredning har i anslutning härtill kommit till stånd, som belyser möjligheterna
att schablonmässigt uppskatta drickspenninginkomsternas storlek
för den ifrågavarande personalen. Utredningen har föregåtts av överläggningar
mellan representanter för aktiebolaget Svenska Amerika Linien
samt rederiaktiebolaget Svenska Lloyd å ena sidan och representanter för
Svenska sjöfolksförbundet å andra sidan.

Svenska sjöfolksförbundet och de berörda rederierna har därefter verkställt
viss utredning, vilken redovisats i en i betänkandet intagen skrivelse.
Denna utredning visar enligt de sakkunnigas mening, att det är
möjligt att verkställa en indelning av sådana anställda, som uppbär drickspengar
och därmed jämförliga inkomster av passagerare, i ett fåtal grupper.
För varje grupp kan drickspengarna uppskattas till vissa schablonbelopp.
Gruppindelningen och uppskattningen av schablonbeloppen måste
antas bli beroende av de vid överläggningarna om arbetsavtal aktuella
förhållandena på sjöarbetsmarknaden. Om dessa förhållanden ändras, är
det sannolikt att andra indelningsgrunder och andra uppskattningar än
de som redovisats i den berörda skrivelsen kommer att bli erforderliga.
De sakkunniga har därför inte ansett sig böra föreslå, hur indelningen av
personalen i grupper eller hur schablonuppskattningen skall ske. Detta bör
enligt deras mening ankomma på sjömansskattenämnden.

Sjömansskatt skall — framhåller de sakkunniga — utgå vid anställning
ombord. Den bör i vissa fall även utgå å inkomst, som utbetalas sedan
ombordanställningen upphört. Detta bör ske då en sjöman, alltjämt anställd
i rederiets tjänst, vistas i land en kortare tid i avvaktan på ankomst
av fartyg, ombord på vilket han skall tjänstgöra. Även å ersättning vid
sjukdom bör sjömansskatt utgå om sjömannen lämnat fartyget. Samma
är förhållandet beträffande vissa andra ersättningar, exempelvis retroaktiv
lön och övertidsersättning, som uträknas i efterhand och måhända därför
utbetalas till en sjöman efter det att han lämnat anställningen. Om en
befälhavare eller annan sjöman uppehåller sig i land för att utöva tillsyn
vid ett fartygs byggnad, kan det enligt de sakkunniga ifrågasättas huruvida
sjömansskatt skall utgå. Vid vistelse i främmande land för det angivna
ändamålet synes skäligt att sjömansskatt får erläggas. Utövas tillsynen
här i riket anses sjömansskatt i regel ej böra utgå annat än för
kortare tider.

Vissa ersättningar bör enligt de sakkunnigas mening ej beskattas. Hit

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

hör exempelvis ersättning för koj utrustning, verk tygstillägg, reseersättning,
ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande samt
andra ersättningar avsedda att utgöra kompensation för utgifter eller förluster,
som står i samband med tjänsten ombord. Inte heller bör sjömansskatt
beräknas på kontant ersättning, som utgår i stallet for avtalsenliga
naturaförmåner.

De sakkunniga framhåller, att det i allmänhet inte torde mota några
svårigheter att fastställa vad som kontant utbetalats av arbetsgivaren.
Stundom kan dock tvekan föreligga om och huru skatteavdrag för sjömansskatt
skall göras. Det låter sig enligt de sakkunnigas mening inte
göra att författningsmässigt reglera alla fall, där tvekan kan uppkomma.
Det ligger då nära till hands att söka lösningen av problemet, d. v. s. huru
de tveksamma fallen skall regleras, efter liknande system som tillämpas
vid det allmänna uppbördsförfarandet. Först måste då fastslås, att någon
möjlighet att inhämta besked från lokal skattemyndighet inte föreligger
beträffande sjömansskatten.

För sjömansskattens del erfordras enligt de sakkunnigas mening ett
centralt organ, den tidigare omförmälda sjömansskattenämnden. Närmast
synes denna beträffande skatteavdragen böra erhålla motsvarande funktioner
som centrala uppbördsnämnden i fråga om uppbördsvasendet. Centrala
uppbördsnämndens anvisningar angående uttagande av preliminär
skatt m. m. synes kunna tjäna till förebild för sjömansskattenämnden.

De sakkunniga understryker att sjömansskatten skall vara en definitiv
källskatt. Det är ofrånkomligt att en sådan beskattning också maste innefatta
ett moment som närmast har anknytning till taxering. Sjömansskattenämnden
bör därför kunna besluta huruvida och till vilket belopp
en inkomst är beskattningsbar till sjömansskatt. Härvid måste man tydligen
skilja mellan två kategorier av inkomst, för vilka sjömansskatt ej
skall utgöras, nämligen inkomster, som över huvud taget inte är skattepliktiga,
och inkomster, som inte skall beskattas enligt sjömansskatte förordningen

utan på annat sätt. _

Bland frågor, som bör ankomma på nämnden, namnes i betänkande
spörsmål om beskattningen av ersättning vid sjukdom, av inkomster av försäljning
från s. k. slabbkista ävensom av traktamenten. Även förfarandet
beträffande uttagandet av skatt å belopp, som utbetalas efter anställningens
upphörande bör närmare regleras av nämnden.

Remissyttrandena

Skattskyldighet

De sakkunnigas förslag, att sjömansskatt endast skall erläggas ombord
på svenska handelsfartyg om minst 100 bruttoregis 5_Bihang

till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 92

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

t erton har i flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

En högre gräns än 100 bruttoregisterton förordas dock av länsstyrelsen
1 ^otebor9s och Bohus län. Besättningen på fartyg om 100 ton eller något
därutöver består enligt länsstyrelsens erfarenhet ofta endast av tre å fyra
man, befalhavaren inberäknad. Ej sällan är befälhavaren eller någon eller
nagra av besättningsmännen delägare i fartyget och det måste ur taxeringsteknisk
synpunkt anses vara olämpligt att dylik delägare erlägger sjömansskatt.
Även ur kontrollsynpunkt är det tveksamt om sjömansskatt
bor inforas på så små fartyg. Detta förhållande — påpekar länsstyrelsen
framhölls redan av sjömansskatteutredningen och var en av anledningarna
till att denna utredning föreslog gränsen vid 500 bruttoregisterton.
I fråga om ett stort antal mindre fartyg gäller vidare, att de till övervägande
delen går i kustfart eller östersjöfart samt att de ofta lägges upp
nagra manader under vintern, då besättningsmännen söker sig arbete i
land. Lansstyrelsen, som funnit att sjömansskatt i minsta möjliga utsträckning
bor gälla för fartyg i östersjöfart, förordar att gränsen sättes vid 500
bruttoregisterton med rätt för sjömansskattenämnden att medge dispens
för fartyg i storleksgruppen mellan 300 och 500 ton, om det otvetydigt
framgår, att fartyget huvudsakligen går i nordsjöfart.

En lägre grans an 100 bruttoregisterton föreslås av sjöfartsstyrelsen,
Rederiföreningen för mindre fartyg samt Svenska sjöfolksförbundet. Sjöfartsstyrelsen,
som utförligast uppehåller sig vid frågan, anför att de speciella
forhållanden, som utgör grunden för sjömansskatten, helt kommer
till uttryck i den avgränsning, som föreslagits av de sakkunniga beträffande
olika slag av geografisk fart och är oberoende av storleken av det
fartyg, varå sjömannen utövar sitt yrke. I stället för en storleksgräns bör
enligt styrelsens förmenande införas en huvudregel, att sjömansskatt må
erlaggas av envar, som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt
handelsfartyg. Därjämte bör föreskrivas, att som villkor för erläggande
av sjömansskatt fartyget måste vara infört i eller anmält till införande i
fartygsregistret. Registreringsplikt föreligger enligt 2 § sjölagen för fartyg

om tjugu registerton men även mindre fartyg må efter anmälan införas
i registret.

Rederiföreningen för mindre fartyg ifrågasätter om en tonnagegräns
kan anses erforderlig. I så fall bör den enligt föreningens mening inte
sattas högre än till 50 bruttoregisterton.

Förslaget att sjömansskatt endast skall erläggas av
d e n s o m är anställd ombord i redarens tjänst har
toranlett vissa erinringar. Sålunda erinrar Rederiföreningen för mindre fartyg
om att många ägare till mindre fartyg själva arbetar ombord på fartygen.
Föreningen föreslår att dylika ägare skall få erlägga sjömansskatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

och hemställer om sådan ändring i författningstexten att detta önskemål
tillgodoses.

De sakkunnigas förslag angående den fart i vilken fartyg
skall gå för att de föreslagna reglerna skall bli
tillämpliga biträdes eller lämnas utan erinran av riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län,
Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska stewardsföreningen, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges häradsskrivarförening samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Allmän enighet råder om att sjömansskatt bör utgå ombord på fartyg
i oceanfart. Även sådana remissinstanser som i princip ställer sig
avvisande till de sakkunnigas förslag om sjömansskatt anser att vissa skäl
föreligger för att sjömansskatt skall uttas ombord på dessa fartyg.

Kammarrätten påpekar sålunda, att enligt dess förmenande skäl för en
särskild behandling av sjömän föreligger med full styrka endast vid tjänstgöring
i utrikes fjärrtrafik. En liknande tankegång synes framgå av överståthållarämbetets
yttrande. Ämbetet anför.

De nu anförda betänkligheterna mot införande av sjömansskatt finner
överståthållarämbetet vara så väsentliga, att ämbetet icke anser sig kunna
tillstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I vart fall får överståthållarämbetet
på det bestämdaste avstyrka, att detsamma omfattar
andra än anställda ombord å fartyg i oceanfart.

Endast två remissmyndigheter har särskilt uttalat sig i frågan om sjömansskatt
skall uttas på fartyg i nordsjöfart.

Sålunda förutsätter statskontoret att sjömansskatt normalt endast skall
utgå vid anställning ombord på fartyg i oceanfart och blott undantagsvis
i nordsjöfart och östersjöfart.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om sjömansskatt skall erläggas
ombord på fartyg på fasta rutter i nordsjöfart.

Frågan om sjömansskatt skall uttas ombord på fartyg i östersjöfart
och därmed likställd kustfart har föranlett uttalanden i skilda
riktningar. Sålunda intar länsstyrelserna i Kristianstads samt Göteborgs och
Bohus län ävensom — såvitt angår färjtrafiken i Öresund — länsstyrelsen
i Västmanlands län en negativ inställning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Av orsaker som här tidigare något berörts anser länsstyrelsen det angeläget
att en särlagstiftning av nu ifrågasatt slag kommer alt omfatta endast
den del av sjöfolket, om vilka det med någorlunda bestämdhet kan sägas att
deras arbets- och levnadsförhållanden klart avvika från andra medborgarkategoriers.
Av denna anledning anser länsstyrelsen det vara ytterst tvek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

samt huruvida den föreslagna sjömansskatten skall omfatta sjömän å fartyg
i östersjöfart. Härtill kommer också den omständigheten att det i många
fall måste vara mycket svårt att på ett rättvist sätt göra åtskillnad mellan
kustfart och östersjöfart. En gränsdragning enligt de sakkunnigas förslag
synes också i ett sannolikt ej ringa antal fall kunna leda till den otillfredsställande
situationen att skepparen—fartygsägaren såsom egen företagare
skulle taxeras på vanligt sätt under det att hans anställda skulle äga att åtnjuta
de fördelar som sjömansskatten innebär. För en restriktiv hållning i
nu berörda avseende talar också den omständigheten, att de sjömän som
befara Östersjön knappast kunna anses ha svagare samband med hemorten
och svårare att nå kontakt med taxeringsmyndigheterna än vad fallet är
beträffande vissa andra medborgargrupper i land. En viss försiktighet synes
också tillrådlig så länge det icke är klart hur östersjöfarten kommer att
behandlas i eventuell finsk och dansk sjöinansskattelagstiftning. Länsstyrelsen
anser på ovan anförda grunder starka skäl tala för att sjömansskatten
bör omfatta endast sjömän på fartyg i ocean- och nordsjöfart.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att östersjöfarten
inte kan anses vara likställd med nordsjöfarten. Fartyg i östersjöfart
i linjetrafik återkommer i regel till hemorten samma dag eller inom ett
eller annat dygn. Detta är t. ex. fallet med tågfärjorna och Göteborg-Fredrikshamnslinjens
fartyg. Även övriga fartyg i östersjöfart går till betydande
del i sådan trafik, att sjömännen har möjlighet att uppehålla en kontinuerlig
kontakt med hemorten. En särställning för dessa sjömän i förhållande till
övriga medborgare är därför svår att motivera.

Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar, att sjömansskatt skulle enligt
de sakkunnigas förslag få erläggas ombord på fartyg i trafik i Öresund
mellan svenska och danska hamnar. Några skäl för att sjömännen ombord
på dessa fartyg skall få erlägga sjömansskatt finnes enligt länsstyrelsens
mening ej.

Å andra sidan har önskvärdheten av att sjömansskatt uttas ombord på
fartyg i östersjöfart betonats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen
framhåller.

För östersjöfartens del finner länsstyrelsen det berättigat, att sjömansskatt
uttages. En del av detta tonnage lär nämligen under ett och samma år
användas för frakter såväl i öslersjö- som nordsjöfart. Att under sådana
förhållanden tillämpa reglerna för taxering av inkomst i land för anställda
å dylika fartyg vid östersjöfart och reglerna för sjömansskatt vid nordsjöfart
förefaller mindre lyckat. Om östersjöfarten i sin helhet undantoges från
sjömansskatt, skulle detta utan tvekan medföra ännu större svårigheter för
vårt mindre tonnage än för närvarande att hävda sig i konkurrensen inom
östersjöområdet med vissa andra länders fartyg. För det mindre tonnaget vill
det synas som i vissa fall under ett och samma år skatteuttag kunde komma
att ske efter såväl öster sjötabell som nordsjötabell beroende på fartygets
destination vid olika tillfällen. Något hinder härför kan ej anses föreligga.

Slutligen har vissa remissinstanser hävdat att större hänsyn bör tas till
kustfarten än som skett. Sålunda betonar sjöfartsstyrelsen, som fun -

Kungi. Maj.ts proposition nr i)2 år 1958

nit det önskvärt med en positiv bestämmelse om sjömansskatt i kustfart,
vikten av att bestämmelsen om att sjömansskatt i vissa fall kan uttas i sådan
fart vinner beaktande inom sjömansskaltenämnden. Styrelsen anför vidare.

Ur bl. a. psykologisk synpunkt synes det riktigt, att sjöman å fartyg i
detta slags fart kommer i åtnjutande av de förmåner som sjömansskatten
kommer att erbjuda, så snart hans förhållanden kan anses vara av samma
natur som de för sjöfolk å fartyg i vidsträcktare fart. Styrelsen vill i detta
sammanhang även peka på de stora svårigheter som det mindre tonnaget
i kustfart har ur bemanningssynpunkt.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter om den av de sakkunniga verkställda
avvägningen är riktig med hänsyn till kustfarten. Länsstyrelsen
anför.

För den anställde torde det komina att framstå såsom icke rättvist, att
sjömansskatt skall utgå för inkomst, som intjänas på ett fartyg, som går
t. ex. mellan Malmö och Köpenhamn under förhållanden, som i det närmaste
äro likställda med arbete i land, medan däremot inkomst intjänad å ett
fartyg, som går t. ex. mellan Malmö och Luleå skall deklareras och beskattas
såsom inkomst i land, därest icke med stöd av 1 § i förslaget annorlunda
bestämmes. Härtill kommer, att den svenska kustsjöfarten med mindre
fartyg för närvarande genomgår en kris och på grund av strängare bemanningsregler
m. m. än som gäller för utländska fartyg av motsvarande storlek
har svårt att hävda sig i konkurrensen med utländska rederier. Därest
sjömansskatten utformas enligt förslaget, kommer vanliga beskattningsregler,
innebärande högre skatt än sjömansskatten, att i regel tillämpas för
anställda å dessa fartyg. Svårigheten att till fartyg i kustfart rekrytera
manskap, är redan nu betydande bl. a. på grund av de ofta besvärliga och
primitiva förhållanden, varunder arbetet måste utföras å dessa fartyg.
Därest beskattningen vid sådan anställning blir ogynnsammare, kan befaras
att svårigheterna ökas. Härtill kommer att konkurrensmöjligheterna med
utländskt tonnage i än högre grad minskas. Enligt länsstyrelsens mening
synes därför tillämpningsområdet för uttagande av sjömansskatt böra vidgas
och utformas i anslutning till den norska lagstiftningen härutinnan, så att
sjömansskatt skall uttagas av ombordanställda på samtliga svenska fartyg
med en storlek av minst 100 bruttoregisterton.

Skattepliktig inkomst

Mot de sakkunnigas uttalande att sjömansskatt skall erläggas för sådan
inkomst ombord som enligt kommunalskattelagen utgör inkomst av tjänst
har någon principiell invändning inte riktats.

Även förslaget att hänsyn till värdet av fri kost och logi
skall tas vid sjö manss kattetabellernas upp g ö r ande
samt att skatten skall beräknas å den kontanta inkomsten har i regel godtagits.
Sjöfartsstyrelsen förklarar dock att det ur psykologisk synpunkt
hade varit värdefullt om beskattning av fritt logi hade kunnat elimineras.
Som skäl för sin ståndpunkt åberopar styrelsen dansk rätt, enligt vilken
förmån av fri bostad ombord på fartyg inte anses vara skattepliktig intäkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

I olika yttranden har diskuterats frågan om vilket värde som bör åsättas
förmånerna av kost och logi. Ur yttrandena i denna del torde få anföras
följande.

Svenska maslcinbefålsförbundet framhåller att förbundet delar de sakkunnigas
principiella inställning att inkomst i land och till sjöss bedömes
lika men hävdar att hänsyn bör tas till de förhållanden under vilka naturaförmånerna
åtnjutes. Förbundet anför vidare.

I tabellbilaga 5 redovisar de sakkunniga skillnaden mellan preliminär
skatt och sjömansskatt. Därvid utgår man ifrån en värdering av naturaförmånerna
från 140 kronor per månad upp till — för en kontantinkomst om
1500 kr. och högre -— 200 kr. per månad. Att på detta sätt genom inkomster
i det stora hela skilja på befäl och manskap finner förbundet orättvist. Om
skillnad skall föreligga beträffande beskattning av naturaförmånerna, bör
skillnaden göras mellan gift och ogift, och det kan enligt förbundets mening
starkt ifrågasättas, huruvida naturaförmånerna för gift sjöman över huvud
taget bör beskattas. För den gifte sjömannen är nämligen förmånen av ett
mycket ringa värde. Han måste under alla omständigheter sörja för underhåll
av sin familj och de fasta kostnaderna för bostad, belysning, bränsle,
möbler m. m. blir inte mindre därför att familjeförsörjaren befinner sig till
sjöss. De i hemmet inbesparade levnadskostnaderna på grund av att familjeförsörjaren
vistas utanför hemmet måste bli av ytterligt ringa omfattning.
Med anledning härav får förbundet föreslå, att i vart fall de gifta sjömännen
helt befrias från erläggande av skatt på naturaförmåner.

Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska stewardsföreningen anför liknande
synpunkter.

Statskontoret, som i fråga om naturaförmånernas värde företräder en
annan uppfattning, yttrar.

Förslaget, att skattetabellerna skola anknytas till de kontanta löneförmånerna,
föranleder icke någon erinran från ämbetsverkets sida. Skäl för
en särskilt låg värdering av naturaförmåner föreligga däremot knappast.
Logi och kost å särskilt de fartyg, som gå i avlägsen trafik, torde numera
vara av god beskaffenhet och värdet lärer knappast på långt när upptagas
till vederbörande redares självkostnadspris.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att praktiska skäl onekligen talar för
att skatten endast beräknas på den kontanta inkomsten. Om värderingen
av fritt vivre anför länsstyrelsen.

Då även inom respektive grupper anställda — nordsjö- och östersjöfart —
åtnjutna naturaförmåner ombord kunna vara av mycket olika värde, synes
man dock ej kunna bortse från att den föreslagna metoden att bestämma
skatteunderlaget i allt för hög grad missgynnar de i fråga om kost och
bostad sämst ställda och ger fördelar åt dem, som ha de bästa anställningsförhållandena.
Det kan även befaras att i enskilda fall speciella förmåner —
rätt att utan särskild ersättning medtaga familjemedlemmar på långresor
o. d. — kunna tillkomma men vara fritagna från beskattning. Länsstyrelsen
anser det därför angeläget att undersökning verkställes, om möjlighet finnes
att i högre grad än som skett beakta förefintliga variationer i naturaför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958 71

månernas värde utan att detta i allt för hög grad komplicerar reglerna för
skatteuttaget.

Vissa remissinstanser har framhållit att även andra naturaförmåner
än fri kost och logi kan förekomma och uttrycker farhågor för att sådana
förmåner skulle undgå beskattning. Sålunda anför länsstyrelsen i Gävleborgs
län att på sjömansskattenämnden bör ankomma att ha sin uppmärksamhet
riktad på det förhållandet att i de från skatteavdrag befriade naturaförmånerna
inte inrymmes annat än vad som sammanhänger med tjänsten
ombord, nämligen bostad och kost.

Riksskattenämnden anför likartade synpunkter.

I fråga om fri uniform (kontant beklädnadsersättning) har kammarrätten
uttalat, att förmån i form av fri beklädnad, åtminstone i de fall
fråga är om fri uniform, bör beskattas. Ett förtydligande av bestämmelserna
är enligt kammarrättens mening erforderligt. Svenska maskinbefälsförbundet
anser sig däremot kunna utgå från att bidrag såsom uniformsersättningsbidrag
skall undantas från beskattning.

I fråga om vad som skall anses utgöra kontant lön
ombord har kammarrätten och riksskattenämnden framhållit att det för
undvikande av tveksamhet klart bör anges vilka kontanta förmåner som
skall medräknas vid bestämmande av den beskattningsbara inkomsten
ombord.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uppmärksammat frågan om
beskattning av vissa ersättningar vid anställningsavtalets upphörande. Länsstyrelsen
anför.

Enligt förslagets 1 § skall sjömansskatt erläggas av envar, som är anställd
ombord i redarens tjänst. Om en sjöman på grund av sjukdom avmönstrat,
om han obehörigen uppsäges, om fartyget havererar etc. upphör
sjömannen att vara i redarens tjänst. Enligt sjömanslagen kan dock viss
ersättning utgå till honom för tiden närmast efter det han lämnat tjänsten,
vilken ersättning det i sista hand åligger redaren att gälda. Eftersom sjömannen
då icke längre är i redarens tjänst, skall ersättningen enligt den
föreslagna författningstexten icke beläggas med sjömansskatt. Detta kan
också vara lämpligt, om utbetalningen sker genom någon rederiets agent,
av vilken man knappast kan begära att han skall verkställa skatteavdrag.
Dessa utbetalningar äro givetvis icke att jämföra med utbetalningar, som
ske i efterhand men avse anställningstiden och som skola beläggas med sjömansskatt.
Det kan erinras om, att man enligt den norska Sjömansskatteloven
uttager skatt å »hyra och annan gottgörelse, som sjöman får utbetalad
eller kan kräva utbetalad av rederiet». Den formuleringen täcker även sådana
utbetalningar, som här skulle gå fria.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län påpekar vidare att vid beskattning
av tantiem och bärgarlön enligt de sakkunnigas förslag kommer skatten
all beräknas som om även fritt vivre ingått i inkomsten.

De sakkunnigas förslag att drickspengar skall beräknas
till schal)! o n b e 1 o p p för olika grupper av anställda, som uppbär

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

dylik inkomst av passagerare ombord på fartyg, har inte föranlett några
erinringar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar dock att vissa
anställda kan direkt från passagerare uppbära inkomster, som inte kan hänföras
till drickspengar. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att rederierna i viss
utsträckning anställa tandläkare ombord å de större fartygen, i ett fåtal
fall även läkare. Dessa uppbära dels fritt vivre av redaren, dels ock ersättning
direkt av patienterna. Anser man dessa vara anställda i redarens tjänst, skulle
även inkomsten från patienterna beräknas och beläggas med sjömansskatt.
Då det här i regel är fråga om sporadiska anställningar, synes dock sjömansskatt
icke böra utgå å dessa inkomster.

Vad de sakkunniga anfört angående skattefrihet för vissa
ersättningar som utbetalas till ombordanställda för utgifter och förluster
i samband med tjänsten, har föranlett påpekanden av kammarrätten,
riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län.

Kammarrätten framhåller, att därest ersättning för utgifter och förluster
i tjänsten ombord skulle utgå med mer än skäliga belopp, föreligger en
inkomst som bör beskattas. Beskattningen av dylika förmåner bör vara
klarare utformad i författningstexten.

Riksskattenämnden uttalar att sjömansskattenämnden bör tillerkännas
befogenhet att inskrida därest rätten till skattefrihet skulle missbrukas.
Härvid bör även uppmärksammas de problem, som kan uppkomma med
avseende å familjebolag i de fall, då delägare i bolaget har ombordanställning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

I detta sammanhang ha emellertid de sakkunniga uttalat att vissa ersättningar,
som utbetalas till ombordanställda för utgifter och förluster, som
står i samband med tjänsten, bör vara skattefria. Till dylika ersättningar
har bl. a. hänförts reseersättning, verktygstillägg m. m. Enligt länsstyrelsens
mening bör sådan skattefrihet endast föreligga under den förutsättningen
att ersättningen är avvägd så att den verkligen utgör en ersättning
för direkta omkostnader och icke en förtäckt löneförmån.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Stockholms län.

Departementschefen

De sakkunniga har föreslagit att sjömansskatt skall erläggas av den som
är anställd i redarens tjänst ombord på sådant i östersjöfart, nordsjöfart
eller oceanfart använt svenskt handelsfartyg som har en bruttodräktighet
av minst 100 registerton. Där särskilda omständigheter föreligger skall efter
medgivande av sjömansskattenämnden sjömansskatt även få erläggas om
sådant fartyg användes i kustfart. Sjömansskatteförordningen skall däremot
icke äga tillämpning vid inre fart, d. v. s. fart inomskärs vid kusterna
och fart i hamnar och på insjöar o. dvl. De sakkunnigas förslag har i all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

mänhet godtagits vid remissbehandlingen. Beträffande de erinringar som
anförts må följande framhållas.

I fråga om storleken av de fartyg, ombord på vilka sjömansskatt skall
utgå, har divergerande uppfattningar framkommit. Någon remissinstans
föreslår att gränsen sättes vid 500 bruttoregisterton, andra att den fastställes
till lägre tontal än 100 eller helt slopas.

Jag ansluter mig i denna del till de sakkunnigas förslag. Även om - -såsom sjöfartsstyrelsen påpekar — hänsyn framför allt hör tas till den
fart, i vilken fartyg nyttjas, torde av praktiska skäl en tonnagegräns hora
anges. Denna bör enligt min mening sättas så lågt att något dispensförfarande
inte blir erforderligt. För en tonnagegräns vid 100 ton talar att
samma gräns gäller enligt den norska sjömansskattelagstiftningen.

I fråga om den fart i vilken ett fartyg skall gå för att bestämmelserna
om sjömansskatt skall bli tillämpliga råder bland remissinstanserna delade
meningar. Med få undantag tillstyrkes att sjömansskatt skall uttas av
sjöman på fartyg i nordsjö- och oceanfart. I fråga om östersjöfarten framhåller
några remissinstanser att det knappast möter några större svårigheter
för sjömännen i östersjöfart att uppehålla förbindelserna med hemorten.
Vidare uttalas att gränsen mellan kustfart och östersjöfart i många fall
kan bli svår att upprätthålla. Av nu angivna skäl avstyrker dessa remissinstanser
att sjömansskatt skall utgå vid anställning ombord på fartyg
i östersjöfart. I andra yttranden åter hävdas med skärpa att sjömansskatt
normalt även bör utgå ombord på fartyg i kustfart.

Det bör understrykas att de sakkunniga inte funnit anledning att vid
avvägningen av skatteskalorna föreslå någon egentlig skattenedsättning
för sjömännen i östersjöfart. Skatten skall i princip utgå med samma belopp
som vid den allmänna beskattningen. Endast sjömän, vilka under aret
jämväl uppburit inkomst i land eller vilka enligt vanliga regler skall samtaxeras
med hustru med egen inkomst, kan under vissa förutsättningar
erhålla en något förmånligare behandling i skattehänseende än Övriga skattskyldiga.
Detta förhållande torde emellertid inte vara av den vikt att det
nämnvärt bör inverka på bedömningen av frågan om sjömansskatt skall
utgå ombord på fartyg i östersjöfart. Även for anställda i sådan fart galler i
allmänhet — om än i mindre grad — vad som tidigare anförts om de nackdelar
och svårigheter som är förknippade med sjömännens bortovaro från
hemorten. Jag vill också erinra om alt i Norge uttas sjömansskatt under
motsvarande förhållanden. Undantagna är enligt norsk lagstiftning endast
fartyg som användes för fart i begränsade områden, d. v. s. i hamnar, floder,
insjöar m. m. I dcL danska förslaget har frågan om sjömansskatt i närfart
lösts på i princip samma sätt som i det svenska. Framhållas må härjämte att
även starka lämplighetsskäl talar för atl sjömansskatt skall uttas på fartyg
i östersjöfart. Eljest skulle en sjöman som en del av året tjänstgör i östersjöfart
och cn annan del i nordsjöfart få erlägga vanlig preliminärskatt och de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

klarera for inkomsten i den förra anställningen men ha att betala definitiv
sjömansskatt for inkomsten i den senare, överföres ett fartyg från fart i
Nordsjön till fart i Östersjön skulle en sådan konsekvens inträda för hela
besättningen. I detta fall kompliceras också bestyret med uppbörd och redovisning
av skatt for rederiet. För olika delar av året skulle då skilda regler
om uppbörd och redovisning få tillämpas. Under hänvisning till vad jag nu
anfört får jag förorda att sjömansskatt skall uttas även vid anställning
ombord på fartyg i östersjöfart.

I något remissyttrande har föreslagits att färjtrafiken i Öresund skall
undantas. Självfallet föreligger inte särskild anledning att införa sjömansskatt
på dessa färjor. Ä andra sidan skulle ett undantag medföra komplikationer.
Även andra undantag skulle då få övervägas, t. ex. i fråga om den av

lansstyrelsen i Goteborgs och Bohus län omnämnda linjen Göteborg_Fred rikshamn

m. fl. Med hänsyn till att skatteuttaget i färjtrafiken i princip
skall motsvara skatteuttaget vid den allmänna beskattningen biträder jag
aven i denna del vad de sakkunniga föreslagit. Härtill bidrager också den
inställning till sjömansskatten i kustfart, jag funnit mig böra inta.

Som nyss nämnts skall enligt de sakkunnigas förslag sjömansskatt i
särskilda fall kunna utgå i kustfart. Det skall ankomma på sjömansskattenamnden
att besluta härom. Mot förslaget i denna del har invänts att svårigheter
kommer att uppstå vid gränsdragningen mellan kustfart och östersjöfart.
Det har även påpekats vikten av att kustfarten inte genom olikheter i
beskattningshänseende missgynnas. Jag finner vad sålunda anförts värt beaktande.
Härtill kommer, att det måste vara förenat med avsevärda svårigheter
för sjöinansskattenämnden att finna godtagbara riktlinjer för dispensgivnmgen.
Ur nu anförda synpunkter synes det vara att föredraga att
redan från början låta sjömansskatt utgå även på fartyg i kustfart. Självfallet
skall för kustfarten tillämpas östersjötabellen, vilken i fråga om
skatteuttaget nära ansluter sig till beskattningen i land. Vad de sakkunniga
betecknat som kustfart och östersjöfart bör då kunna sammanföras under
beteckningen närfart medan nordsjö- och oceanfart kan betecknas som
fjär rf ar t. Utvidgas tillämpningsområdet för sjömansskatten på delta
satt kommer de svenska bestämmelserna att nära överensstämma med vad
som galler i Norge. Utanför sjömansskattens tillämpning skulle endast
falla inre fart, d. v. s. fartyget användes huvudsakligast för färder, som
endast går i hamnar, på floder, kanaler, insjöar eller inomskärs vid kusterna.
Till inre fart bör även hänföras fart i Kalmarsund.

Vad någon remissinstans föreslagit om att ägare av mindre fartyg, som
sjalv arbetar ombord, skulle få erlägga sjömansskatt kan jag inte biträda.
Av naturliga skäl kan nämligen en definitiv källskatt endast komma till användning
för den som uppbär inkomst av anställning i annans tjänst.

Enligt förslaget skall sjömansskatt erläggas för sådan inkomst som
enligt kommunalskattelagen utgör inkomst av tjänst. Till värdet av fri

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

kost och logi skall hänsyn tas vid uppgörande av sjömansskattetabellerna.
Härigenom uppnår man den ur praktisk synpunkt betydelsefulla fördelen
att skatten endast behöver beräknas å den kontanta lönen. I allmänhet
har förslaget i denna del godtagits vid remissbehandlingen. Vissa problem
har dock tilldragit sig uppmärksamhet. Beträffande värderingen av fri
kost och logi har sålunda olika önskemål framställts om lägre värdering
av dessa förmåner för gifta än för ogifta sjömän och om större hänsyn till
förekommande variationer i naturaförmånernas värde m. m. Självfallet
vållar beskattningen av dessa förmåner vissa svårigheter då det gäller
att inordna den i en starkt schabloniserad skatteform som den föreslagna
sjömansskatten. Utan att avsevärt komplicera lagstiftningen och
förfarandet lär man emellertid knappast kunna ta större hänsyn till förekommande
olikheter än de sakkunniga redan gjort vid utformningen av
sjömansskattetabellerna. Jag finner mig därför böra biträda vad de sakkunniga
föreslagit.

Frågan om beskattning av andra naturaförmåner än fri kost och logi
har berörts i några yttranden. I detta sammanhang vill jag erinra om
bestämmelserna i 32 § 3 mom. tredje stycket kommunalskattelagen om
skattefrihet för vissa mindre förmåner ävensom om riksskattenämndens
anvisningar den 22 november 1957 rörande tillämpningen av dessa bestämmelser.
Den förmån som närmast kan tänkas komma i fråga är fri
beklädnad. Vid beskattningen av sådan förmån vid årlig taxering gäller i
huvudsak följande. Om förmånen endast avser fria överdrags- och skyddskläder
beskattas den inte. Tillhandahåller arbetsgivaren fri uniform för
nedsatt pris upptages detta som skattepliktig förmån om värdet av denna
förmån jämte värdet av andra skattepliktiga mindre förmåner från samma
arbetsgivare uppgår till minst 400 kronor för helt år. Helt fri uniform beskattas
alltid.

Uppenbarligen skulle tillämpningen av bestämmelserna om sjömansskatt
i hög grad kompliceras om motsvarande föreskrifter infördes i sjömansskatteförordningen.
Som jag förut framhållit måste vid utformningen av
sjömansskatten vissa avsteg göras från eljest gällande beskattningsregler.
Beträffande här ifrågavarande förmåner torde den enda praktiska möjligheten
vara att helt avstå från beskattning av andra naturaförmåner än
fri kost och logi. I regel får dessa förmåner antas vara av sådan karaktär
att de även vid den allmänna beskattningen skulle bli skattefria. 3 ill mitt
ståndpunktstagande i denna fråga har bidragit alt sådana förmåner inte
beskattas enligt den norska sjömansskattelagen och inte heller särskilt
omnämnts i det danska förslaget. Självfallet bör sjömansskattenämnden
ha sin uppmärksamhet riktad på frågan och föreslå åtgärder därest tendenser
till missbruk skulle förmärkas. Med anledning av vad svenska maskinbefälsförbundet
uttalat om kontant bidrag till uniform vill jag endast erinra
om att sådant bidrag alltid utgör skattepliktig inkomst enligt kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

munalskattelagen. Kontant unifonnsbidrag bör därför också ingå i den
till sjömansskatt skattepliktiga inkomsten.

Vad riksskattenämnden och kammarrätten anfört om ett direkt angivande
i författningen av vilka kontanta löneförmåner som skall medräknas
vid skatteberäkningen finner jag mig inte kunna biträda. Jag vill i detta
sammanhang framhålla att i den norska sjömansskattelagen och i det
danska förslaget i princip använts samma metod vid angivandet av den
skattepliktiga inkomsten som i det svenska förslaget.

Även ersättningar och gottgörelser av olika slag som utbetalas till sjömannen
sedan anställningsavtalet upphört men som grundar sig på detta
torde få anses utgöra till sjömansskatt skattepliktig inkomst. I denna del
torde innebörden av de föreslagna bestämmelserna vara densamma som
enligt den norska lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmärkt att vid beskattning
av tantiem och andra engångsersättningar kommer skatten att
beräknas som om även fritt vivre ingått i inkomsten. Anmärkningen är
riktig såvitt angår de relativt sällsynta fall då sådan inkomst överstiger
månadsinkomsten. Den skall då enligt förslaget beskattas som särskild
månadsinkomst utan sammanläggning med den vanliga månadsinkomsten.
Å andra sidan må framhållas att då engångsbelopp beskattas som särskild
månadsinkomst innebär detta att den skattskyldige får räkna sig Lill godo
en tolftedel av det årliga ortsavdraget och av vissa andra normalt förekommande
avdrag. Hänsyn till dessa avdrag har nämligen tagits vid utformningen
av sjömansskattetabellerna. Det extra avdrag vederbörande därigenom
får åtnjuta skall inte medföra någon minskning av ortsavdraget
vid årlig taxering. Att sjömannen vid beräkningen av skatt på engångsbelopp
får skatta efter en skattesats som avvägts med hänsyn till ett beräknat
värde av fritt vivre kompenseras sålunda av att han samtidigt erhåller
de berörda avdragen. I allmänhet torde denna lösning av engångsbeloppens
beskattning vara till förmån för den skattskyldige.

De sakkunnigas förslag om beskattning av drickspengar har inte föranlett
någon direkt erinran. Jag anser mig böra biträda förslaget. I detta
sammanhang har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upptagit frågan
om beskattningen av läkare och tandläkare, vilka av redaren endast erhåller
fritt vivre men därutöver uppbär inkomster av arvoden från patienter.
Länsstyrelsen förordar att sjömansskatt inte skall utgå å dessa inkomster.
Att schablonmässigt uppskatta sådana inkomster med någon större grad
av säkerhet torde knappast vara möjligt, då det kan antas att stora variationer
förekommer. Skatten skulle under sådana omständigheter få grundas
på direkt uppgift av vederbörande. I likhet med länsstyrelsen får jag därför
förorda att sjömansskatt inte skall utgå på inkomster av ifrågavarande slag.
För dessa inkomster blir vederbörande i stället skattskyldig enligt allmänna
bestämmelser. Någon uttrycklig undantagsregel torde icke vara erforderlig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

då ersättning som läkare eller tandläkare uppbär direkt av patient är att
jämställa med inkomst av självständigt utövad verksamhet och sålunda icke
kan anses vara att hänföra till sådan lön eller gottgörelse, som uppbäres på
grund av anställning ombord.

Vad de sakkunniga uttalat om skattefrihet för kojutrustning, verktygstillägg,
reseersättning m. fl. ersättningar för utgifter eller förluster som
står i samband med tjänsten ombord har föranlett yrkanden om sådan
utformning av lagtexten att därav framgår att ersättningar med mer än
skäliga belopp skall beskattas. Vidare har framhållits önskvärdheten av
att sjömansskattenämnden får befogenhet att ingripa vid missbruk. Jag
vill med anledning härav erinra om alt enligt den föreslagna bestämmelsen
(anv. till 2 §) skall sådan ersättning ha åtgått för sitt ändamål. Detta får
anses innebära att om och i den mån ersättningen inte motsvaras av kostnaderna
eller förlusterna skall den medräknas i den skattepliktiga inkomsten.
Har detta inte skett kan sjömansskattekontoret framställa krav mot redaren.

V. Sjömansskattens storlek
De sakkunniga

Sjömansskatten för här i riket bosatta sjömän

De sakkunniga framhåller, att de norska sjömansskatteskalorna noga
studerats. Det har dock visat sig att det inte är möjligt att direkt tillämpa
dessa skatteskalor och de på grundval därav utarbetade sjömansskattetabellerna
på svenska förhållanden. Skattesystemets allmänna utformning
är nämligen i många avseenden olika i de båda länderna.

Enligt de sakkunnigas mening är det ofrånkomligt att en viss relation
i första hand sökes mellan skatt i land och skatt ombord. Även om de norska
sjömansskattetabellerna inte utan vidare kan läggas till grund för en svensk
sjömansskatt, har de uppgifter som erhållits från Norge varit av betydelse då
det gällt att finna denna relation mellan skattetrycket ombord och skattetrycket
i land.

Sjömansskatten i Norge är avsevärt lägre än den skatt som erlägges av
inkomsttagare i land. Skillnaderna belyses av följande i betänkandet intagna
tablåer.

De sakkunniga framhåller att de slutsatser som kan dras av tablåerna
inte får sträckas för långt. Kommunalskattesatserna är i många norska
kommuner högre än i Oslo. Sammanläggning av inkomst ombord och inkomst
i land kan medföra att sjömannens skatt i verkligheten blir större
än tablåerna utvisar. De sakkunniga anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958
Gift skattskyldig utan barn

Kontant månadslön	Natura- förmåner	Preliminär skatt i Oslo	Sjömansskatt	Skillnad mellan preliminär skatt och sjömansskatt
	i kronor	i procent
1 000	170	237	133	104	43,9
1 500	170	408	270	138	33,8
2 000	170	622	431	191	30,7
2 500	170	887	611	276	31,1

Ogift skattskyldig utan barn

Kontant månadslön	Natura- förmåner	Preliminär skatt i Oslo	Sjömansskatt	Skillnad mellan preliminär skatt och sjömansskatt
	i kronor	i procent
1 000	170	288	200	88	30,6
1 500	170	459	337	122	26,6
2 000	170	676	499	177	26,2
2 500	170	941	682	259	27,5

Så mycket står emellertid klart att en svensk sjömansskatt — om syftet
med densamma skall ernås — måste uttas med belopp som icke erbjuder
alltför störa skillnader mot vad som erlägges å norska fartyg. Detta gäller
emellertid enligt vår åsikt odelat endast beträffande sådana sjömän, som
är anställda ombord å fartyg i nordsjöfart och oceanfart. För sjömän i
östersjöfart kan under vissa förhållanden — exempelvis vid långbogsering,
malmfart och liknande fart — motsvarande krav göras gällande,
men för sjömän i östersjöfart, vilken icke föranleder längre bortovaro
från hemmet, synes icke påkallat att medge lika stor skattelindring, som
föreslås för sjömän i fjärrtrafik. Även sjömän i östersjötrafik bör få erlägga
sjömansskatt, ehuru enligt med källskattetabellerna mera överensstämmande
skatteskalor än de som bör gälla för sjömän på längre trader.

För beskattning av sjömän, som är bosatta här i riket, föreslås två sjömansskattetabeller,
tabell I och tabell II. Tabell I skall användas, då
sjömansskatt uttas vid anställning ombord på fartyg i nordsjöfart och
oceanfart, medan tabell II kommer till användning ombord på fartyg i
östersjöfart. I tabellerna skall finnas särskilda kolumner för
ogift sjöman,

ogift sjöman, som har hemmavarande eller av honom helt eller delvis
underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt
gift sjöman eller sådan ogift sjöman (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild), som har husföreståndarinna hos sig anställd och har
hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger.

De tre kolumnerna i sjömansskattetabellerna motsvarar kolumnerna
1—3 i tabellerna för preliminär A-skatt. Någon motsvarighet till kolumn
4 (gift skattskyldig, vars hustru har en årlig inkomst å minst 2 000 kronor)
erfordras inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 är 1958 79

I betänkandet framhålles, att då skatten enligt förslaget skall beräknas
for månad beskattningen av engångsvis eller oregelbundet utfallande inkomster
skulle kunna bli för hög. Med anledning härav har de sakkunniga
verkställt vissa undersökningar på grundval av specificerade löneuppgifter
för 200 sjömän i olika slag av fart. Om resultatet av undersökningarna
anföres.

. ^ H^rsökningarna har givit vid handen, att de inkomster, som utbetalas
till sjömän oregelbundet, i allmänhet är av relativt liten betydelse i skattehänseende
ur förevarande synpunkt. De otillfredsställande verkningar,
som oregelbundet utfallande inkomster kan tänkas medföra, anser vi för
det stora flertalet fall möjliga att undvika genom att vid uppbyggandet av
sjomansskattetabellerna reduktion sker med fem kronor för månad motsvarande
sextio kronor för år.

Utbetalas större engångsbelopp synes dock omräkning nödvändig för alt
oskäliga verkningar skall undgås.

Hänsyn bör enligt de sakkunnigas mening också tas till att sjömän inte
alltid innehar anställning — ombord eller i land — under hela året. Detta
har beaktats i den norska lagstiftningen.

De sakkunniga anför beträffande sjömansskattetabellen för östersjöfart.

De sjömansskattetabeller, som skall användas för skatteavdrag ombord
å fartyg i närtrafik, sjömansskattetabell II, bör konstrueras i huvudsaklig
överensstämmelse med tabellerna för preliminär A-skatt. Tillämplig ortsgrupp
och kommunal utdebitering väljes med hänsyn till förhållandena i
riket i sin helhet. Vi har i förslaget valt preliminärskattetabell för ortsgrupp
3 med en kommunal utdebitering av 13 kronor. Intet hinder möter
givetvis, att en sjömansskattetabell konstrueras på grundval av annan ortsgrupp
och annan utdebitering. Då skatteavdrag till sjömansskatt endast
skall beräknas å kontanta löneförmåner, måste beaktas skattepliktiga naturaförmåner
vid sjömansskattetabellernas konstruktion. Förmånerna bör
enligt vårt förmenande värderas försiktigt. För sjömän i manskaps ställning
beräknas värdet av naturaförmånerna såsom för närvarande i källskattetabellen
till lägre belopp än för befäl. De i tabellerna enligt angivna
grunder framräknade skattebeloppen reduceras i princip — undantag
måste göras för de allra lägsta månadsinkomsterna — med 15 kronor, varav
10 kronor avser att motverka följderna i skattehänseende av oregelbundet
utfallande inkomster och av att sjömannen icke alltid arbetar hela året och
5 kronor utgör kompensation för att sjöman kan få erlägga för höga folkpensions-
och sjukförsäkringsavgifter i land.

Om konstruktionen av sjömansskattetabellen för nordsjöfart och oceanfart
anför de sakkunniga.

Såsom underlag för beräkningen av sjömansskatt för gift sjöman användes
preliminärskattetabell 111:13. Gift skattskyldig med en kontant
årslön av 10 000 kronor bör erlägga 15 procent därav i sjömansskatt.

Sedan skatten å en månadslön motsvarande en kontant årslön om
10 000 kronor framräknats, vidtas viss reduktion av beloppet av samma anledningar,
som angivits för tabell II här ovan. Det skattebelopp, som därvid
erhållcs, utgör sjömansskatten på en kontant (till sjömansskatt be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år t958

skattningsbar) inkomst av ^ kronor för gift sjöman.

Skillnaden angiven i kronor mellan skatten å ——— kronor och preliminär

A-skatt enligt tabell III: 13 å en kontant inkomst avkronor framräknas.

10 000 .

Den skillnad, som föreligger vid en kontant inkomst av ——— kronor, skall

utgöra skillnaden vid övriga inkomstlagen mellan sjömansskatt och preliminär
A-skatt, beräknad endast å kontant lön. Vissa undantag härifrån
måste dock göras. Vissa jämkningar i de lägre och de högre inkomstskikten
måste företas, varjämte tillses att alla inadvertenser, »trappsteg», elimineras.

Såsom grundval för beräkning av sjömansskatt för ogift sjöman användes
samma preliminärskattetabeller som tidigare omnämnts.

En ogift sjöman bör enligt vårt förmenande icke erhålla en i kronor
räknad större skattenedsättning än en gift sjöman. Sjömansskattetabellen
för en ogift sjöman erhålles då genom alt man i varje inkomstläge
reducerar sjömansskattetabellen avseende östersjöfart för ogift sjöman
med samma nedsättning som tillkommer en gift sjöman ombord å fartyg
i nordsjöfart och oceanfart.

En av de sakkunniga upprättad tablå utvisande skillnaden mellan preliminär
skatt och den föreslagna sjömansskatten torde såsom bilaga (Bilaga
2) få fogas vid detta protokoll.

Då vid skattetabellernas konstruktion hänsyn tagits till oregelbundet
eller engångsvis utfallande inkomstbelopp, behöver i normalfallet några
särskilda uträkningar ej ske av sjömansskatten å dylika inkomstbelopp.
Dessa skall i regel sammanläggas med eljest utgående månadslön. Endast
om engångsbeloppet är större än eljest normalt utgående månadslön skall
en särskild skatteberäkning företas. Den engångsvis utbetalade ersättningen
anses i dylikt fall utgöra en särskild månadsinkomst, för vilken avdrag
verkställes enligt tabell. De sakkunniga framhåller vidare.

På samma sätt beskattas inkomst, som utbetalas efter det att en sjöman
slutat sin anställning. Vid tillämpningen av den av oss föreslagna metoden
för beskattning av engångsbelopp skall iakttas, att, ehuru nu nämnda
inkomster beskattas som om de vore särskilda månadsinkomster, den
skattskyldige vid taxering av ev. inkomst i land icke på grund härav skall
vidkännas någon reducering av honom eljest tillkommande ortsavdrag.

Sjömansskatten för här i riket ej bosatta sjömän

Frågan, huruvida en sjöman är att anse som bosatt här i riket eller ej,
skall enligt de sakkunniga bedömas i enlighet med vad som stadgas i kommunalskattelagen.
Om kommunalskattelagens bestämmelser i detta hänseende
har redogörelse lämnats i framställningen om gällande rätt.

Sjömän, som inte är bosatta här i riket, bör enligt de sakkunnigas för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

slag även i fortsättningen erlägga sjömansskatt med 15 procent av sin
beskattningsbara inkomst ombord. Samma skattesats skall tillämpas oberoende
av civilstånd och eventuell underhållsskyldighet mot barn.

Remissyttrandena

Sjömansskatten för här i riket bosatta sjömän

Vad de sakkunniga anfört under detta avsnitt har i allmänhet godtagits
av remissinstanserna. I vissa hänseenden har emellertid kritik riktats
mot förslaget.

Den fråga, som tilldragit sig den största uppmärksamheten är huruvida
två tabeller med olika skatteuttag eller en enhetlig
tabell skall finnas. I detta hänseende tillstyrkes eller lämnas
de sakkunnigas förslag utan erinran av riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,
sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län, Sveriges redareförening, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska
maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt Sveriges häradsskrivarförening. Av yttrandena
från dessa remissinstanser torde få återges följande.

Riksräkenskapsverket finner det vara riktigt, att en för den skattskyldige
förmånligare uttagningstabell tillämpas vid mera avlägsen fart än vid fart
närmare hemlandet. Det skulle måhända vara riktigast att medge den förmånligare
beskattningen endast för sjömän ombord på fartyg, som längre
tid är borta från hemlandet, såsom fallet kan vara vid trampfart och
reguljär fart till exempelvis fjärran östern. Sjömän på sådana fartyg synes
enligt riksräkenskapsverkets förmenande i högre grad vara i behov av
särskilt förmånliga regler än exempelvis besättningen ombord på passagerarfartyg
mellan Göteborg och London. Verket anser dock de sakkunnigas
förslag angående tillämpningsområdet för de båda tabellerna kunna
godtas.

Sjöfartsstyrelsen hävdar, att ytterligare skattelindring bör kunna beredas
sjömän i särskilt avlägsen fart, och anför.

De sakkunniga har föreslagit två skattetabeller, den ena för fartyg i
nordsjö- och oceanfart, och den andra för fartyg i östersjöfart. För att
ur rättvisesynpunkt få en mera preciserad gradering av de anställdas olägenheter
av bl. a. bortovaro från hemlandet eller hemorten, kunde det vara
önskvärt med ytterligare sjömansskattetabeller. Styrelsen är emellertid
medveten om vikten av att man inte bör förrycka den administrativa enkelheten
i utformningen med alltför detaljerade bestämmelser i denna riktning
och tillstyrker därför, att för erläggande av sjömansskatt östersjöfart och —
enligt vad ovan anförts viss kustfart — hänföras till en grupp, samt nordsjöfart
och vidsträcktare fart till en annan. Vad oceantrafiken beträffar
(j — Bihang till riksdagens protokoll 1958. t samt. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

synes det styrelsen angeläget, att särskilda lättnader beredes sjöfolket i
sådana fall, då vederbörande tjänstgör å fartyg, som går mellan uteslutande
utländska orter och icke under lång tid — förslagsvis ett år — angör svensk
hamn. De sakkunniga har även berört detta förhållande och framhållit,
att det förekommit att svenskt sjöfolk bosatt sig utomlands för att uppnå
skattelindring, men har inte framlagt något förslag till särbestämmelser
för denna speciella typ av oceanfart. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna
att få svenskt sjöfolk till ifrågavarande fartyg, vilket ur många synpunkter
måste anses som önskvärt, synes det berättigat, att undantag från tillämpning
av sjömansskattetabell kan medgivas av därtill behörigt organ. Undantaget
synes enklast böra utmynna i beslut, att högre skatt ej skall uttagas
än för i Sverige icke bosatta sjömän.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner de föreslagna olika reglerna för
sjömän anställda ombord på fartyg i å ena sidan nordsjöfart och oceanfart
samt å andra sidan östersjöfart vara i princip riktiga och anför.

De sakkunniga ha emellertid föreslagit att reglerna för nordsjöfart och
oceanfart i särskilda fall och efter särskild prövning skall kunna tillämpas
vid anställning ombord å fartyg i östersjöfart, liksom att reglerna för sjömän
å sistnämnda fartyg även i vissa fall skall kunna användas i fråga
om sjömän, anställda ombord å fartyg i kustfart. Med hänsyn till den skatteeftergift,
som från statens sida härvidlag sker, synes det enligt länsstyrelsens
mening påkallat att, då avsteg sker från huvudreglerna, en restriktiv tilllämpning
kommer till stånd. Möjligheterna för anställda ombord å fartyg
i kustfart att få erlägga sjömansskatt enligt skattetabellen för östersjöfart
synes vidare böra författningsmässigt regleras genom ett tillägg till
7 § eller anvisningarna till denna §.

Erinringar mot förslaget om två sjömansskattetabeller har anförts av
länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Gotlands län, kronokamreraren
i Malmö, sjömanshusdirektionerna i Hälsingborg och Malmö, Svenska sjöfolksförbundet
samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det i och för sig önskvärt, att all
sjömansskatt hade kunnat uttas efter en och samma tabell. Många tillämpningssvårigheter
skulle då automatiskt bortfalla. Fråga är om inte tillämpningsområdet
för sjömansskattetabell I framdeles måste utsträckas vid en
närmare utformning av gemensamma internordiska sjömansskattebestämmelser.
I princip har länsstyrelsen intet att erinra mot en sådan för sjöfartsnäringen
liberalare inställning.

Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller.

Det kan diskuteras, om det är lämpligt att — såsom de sakkunniga gjort
— skilja mellan å ena sidan anställda ombord å fartyg, som gå i östersjöfart,
och å andra sidan anställda å fartyg i nordsjö- och oceanfart och
upprätta olika tabeller för dessa båda kategorier. Såsom påpekats i förslaget
skiljer sig anställningen ombord å en del fartyg i östersjöfart icke nämnvärt
från anställningen ombord å fartyg i nordsjöfart De sakkunniga ha
med hänsyn härtill också ansett, att hinder icke bör möta, att sjömansskatt
i förekommande fall uttas även ombord å fartyg i östersjöfart enligt de gynn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

sammare tabellerna (d. v. s. tabellerna för nordsjö- och oceanfart). Även
om denna möjlighet beaktas, måste det anses tveksamt, huruvida ovannämnda
gränsdragning mellan anställda å fartyg i olika sjöfart alls bör
företagas. En hårdare beskattning av »östersjöfararna» torde nämligen
komma att medföra en övergång av sjömän från östersjö- till nordsjö- och
oceanfart. Därest en sådan övergång äger rum och till följd härav svårigheter
uppstå att fylla behovet av sjömän i östersjöfart, måste syftet med
införande av sjömansskatten anses i viss mån förfelat.

Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar att de sakkunniga i fråga om
östersjöfarten inte föreslagit så stora skattelättnader som beträffande
oceanfart och nordsjöfart och fortsätter.

Anledningen till denna differentiering ligger enligt de sakkunniga däruti,
att behovet för sjömän att få erlägga skatt efter särskilda regler står i
förhållande till huru lång tid, som de äro borta från sitt hem eller i vart
fall från fartygets hemort. Det kan emellertid ifrågasättas, om detta skäl
har sådan allmängiltighet, att en differentiering, på sätt de sakkunniga
föreslagit, för sjömännen ter sig rimlig och rättvis. Sjömännen på exempelvis
Svenska Amerikalinjens båtar på Nordamerika eller Svenska Lloyds
båtar på England kunna knappast sägas vara borta från fartygets hemort
i större utsträckning än sjömännen i östersjöfart. Dessutom tillkommer
beträffande östersjöfarten en annan omständighet, som i detta sammanhang
bör framhållas, nämligen det hårda höst- och vinterklimatet. De sakkunniga
ha i annat sammanhang berört det förhållandet, att bemanningen
av svenska fartyg med svenskt sjöfolk under de senaste åren icke kunnat
ske i önskvärd och nödvändig omfattning. Skulle östersjöfarten komma att
ifråga om skattelättnad behandlas sämre än nordsjö- och oceanfarten, är
det fara värt, att svårigheterna för östersjöfarten skulle ytterligare förvärras.
Länsstyrelsen vill därför föreslå, att skattetabellen för nordsjöfart
och oceanfart jämväl tillämpas för östersjöfart.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Gotlands län och
kronokamreraren i Malmö. Den senare betonar jämväl svårigheterna med en
gränsdragning mellan östersjöfart och nordsjöfart.

Svenska sjöfolksförbundet yrkar att begreppet östersjöfart skall bortfalla
och anför.

Huvudmotivet för detta förbundets yrkande är, att med de skattesatser
som föreslås i tabell II (östersjötabellen) torde någon skattelindring icke
ifrågakomma, snarare kan en skattehöjning befaras åtminstone för vissa
inkomsttagargrupper. En ogift sjöman, som är hemmahörande i Göteborg
betalar t. ex. nu vid en månadsinkomst på 1 140 kronor 11 000 kronor kontant
och 140 kronor för naturaförmåner) 304 kronor i skatt enligt källskattetabellen.
För samma inkomst skulle han enligt östersjötabellen betala
294 kronor. Men en stor del av de sjömän, som seglar i östersjöfart har
anställning endast under seglationstiden, vilken normalt omfattar 8—9
månader. Med en sammanlagd inkomst på cirka 9 700 kronor får han pengar
tillbaka så länge lian betalar vanlig källskatt, medan han efter sjömansskattens
genomförande skulle få inbetala i det närmaste lika stort belopp
men utan att ha någon möjlighet att begära rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Förslaget att sjömansskattetabellerna skall innehålla
tre kolumner tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Endast länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter lämpligheten av en
särskild kolumn för ogifta skattskyldiga med underhållsskyldighet mot
barn. Ur förenklingssynpunkt anses denna kolumn kunna slopas. I stället
skulle i förekommande fall sådan sjöman kunna erhålla jämkning.

I fråga om beskattningen av oregelbundet eller engångsvis
utfallande inkomster anför Svenska sjöfolksförbundet,
att sådana inkomster alltid bör beskattas såsom särskild månadslön.
Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar den av sjömansskatteutredningen
föreslagna metoden. Denna innebar, att engångsbelopp å högst trehundra
kronor skulle beskattas genom sammanläggning med sjömannens
övriga månadslön. Uppgick ersättningen till högre belopp, skulle skatten
utgöra tio gånger det belopp, varmed skatten för sjömannens övriga inkomst
ombord under månaden ökades, om till den övriga månadsinkomsten
lades en tiondel av engångsbeloppet. Svenska maskinbefäls förbundet, som
tillstyrker de sakkunnigas förslag angående beskattningen av engångsbelopp,
ifrågasätter, huruvida den av de sakkunniga företagna utredningen,
vilken baserats på löneuppgifter för tvåhundra sjömän, är tillräckligt
omfattande för att ge ett godtagbart resultat. Skulle det i den
praktiska tillämpningen visa sig, att de föreslagna avdragen — fem kronor
för att utjämna verkningarna av oregelbundet utfallande inkomster och
fem kronor för att motverka följderna av att sjömännen inte alltid arbetar
hela året — blir för låga, utgår förbundet från att en korrigering skall
kunna ske.

Principerna för beräknande av de i sjömansskattetabellerna
angivna skattebeloppen bör anges i s j ömansskatteförordningen
enligt riksskattenämndens mening.
Nämnden anför.

Enligt förslaget skall sjömansskatt utgå allenast på kontant inkomst
ombord. Formellt sett tages sålunda icke hänsyn till de naturaförmåner,
som utgå vid sidan av den kontanta lönen, men dessa ha i stället beaktats
vid bestämmandet av storleken av skatteuttaget. De sakkunniga framhålla,
att om någon påtagbar förskjutning äger rum i värdet av naturaförmånerna
i förhållande till hela avlöningsförmånen, rättelse sannolikt kan ske i samband
med en allmän översyn av skatteskalorna. Det måste emellertid framhållas,
att ett dylikt sätt att bestämma skatteuttaget lätt kan leda till att
nya slag av naturaförmåner införas, som generellt sett ändra nämnda
relation mellan förmånerna och den kontanta inkomsten. De i skattetabellerna
angivna beloppen äro givetvis även beroende av ortsavdragen
och uttagningsprocenten vid den allmänna beskattningen. Det är därför
angeläget, för att en revision av skatteskalorna för sjöfolket skall kunna
genomföras på ett i förhållande till andra befolkningsgrupper rättvist sätt,
att principerna för beräknandet av de i tabellerna upptagna skattebeloppen
tydligt redovisas i författningstexten eller i anvisningarna till denna. Eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

kan följden lätt bliva att sjömansskatten småningom alltmera förlorar sitt
samband med det allmänna skattetrycket i landet. Det bör åligga den föreslagna
sjömansskattenämnden att noggrant följa utvecklingen på detta område
och ex officio anmäla, när av skäl som nu angivits behov av revision
kan tänkas uppkomma. Det kan för övrigt finnas anledning att omedelbart
revidera skatteskalorna med anledning av den på senaste tid inträffade
allmänna kommunala utdebiteringshöjningen.

Liknande synpunkter framhålles av kammarrätten och länsstyrelsen i
Stockholms län.

Frågan om vilken kommunal utdebitering, som bör
ligga till grund för tabellerna, har behandlats av sjöfartsstyrelsen
och länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Sjöfartsstyrelsen föreslår att en lägre kommunal utdebitering än 13
kronor för skattekrona bör läggas till grund för sjömansskatten. Styrelsen
framhåller att det för flertalet sjömän på grund av yrkets särart inte
möter hinder att mantalsskriva sig på ort med låg kommunal utdebitering.
Då otvivelaktigt en del sjömän har låtit mantalsskriva sig med beaktande
av dylika förhållanden, synes det styrelsen angeläget att till grund för
sjömansskattetabellerna lägges en kommunal utdebitering som ligger under
genomsnittet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att om ortsgrupperingsutredningens
förslag att vid beskattningen slopa ortsgrupp II genomföres, synes
till grund för sjömansskatten böra läggas preliminär skatten enligt ortsgrupp
IV i stället för ortsgrupp III. Länsstyrelsen erinrar vidare att den
genomsnittliga kommunala utdebiteringen nu torde ligga vid omkring
13:60 kronor för skattekrona. Enligt länsstyrelsens mening bör hänsyn
härtill tas vid sjömansskattetabellernas slutliga utformning.

Vad de sakkunniga anfört om utformningen av sjöman sskattetabellen
för östersjöfart har kritiserats av sjöfartsstyrelsen,
som framhåller.

Sjömansskattetabell II — vilken föreslås gälla för östersjöfart och tilllämpas
jämväl för viss kustfart — har konstruerats i huvudsaklig överensstämmelse
med tabellerna för preliminär A-skatt. Enligt styrelsens mening
har därvid icke tillräckligt beaktats sjöfolkets olägenheter av bortovaro
från hemorten. Styrelsen föreslår, att sjömansskattetabellen II för östersjöfart
måtte utformas enligt samma principer som sjömansskattetabell I,
ehuru i modifierad form.

I detta sammanhang må erinras att — såsom framgår av den tidigare
framställningen -— vissa remissinstanser föreslagit att endast en enhetlig
sjömansskattetabell skall komma till användning.

Förslaget till sjömansskattetabell för oceanfart och
nordsjöfart har rönt kritik i ett antal yttranden. Sålunda hävdar

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska
maskinbefälsförbundet och Svenska stewardsföreningen att tabellen
skulle för vissa inkomsttagare medföra skärpt progressiv beskattning.

Utförligast uppehåller sig Sveriges fcirtijgsbefälsförening vid frågan.
Föreningen anför.

I sin redogörelse i kapitel åtta angående sjömansskattens storlek framhåller
de sakkunniga att vid uppgörandet av sjömansskattetabell I vissa
undantag måst göras från det principiella beräkningssättet. Vissa jämkningar
i de lägre och de högre inkomstskikten uppges bland annat ha
måst företas. Någon närmare redogörelse för förfaringssättet härvidlag
redovisas ej, men resultatet kan avläsas i den jämförelsetabell mellan
preliminär skatt (tabell III: 13) och sjömansskatt, vilken som bilaga 5
fogats till betänkandet. Av denna framgår att i inkomstläget omkring
10 000 kr. per år skillnaden mellan preliminärskatt och sjömansskatt enligt
tabell I för gift sjöman utgör 30,3 %. Skattelindringen reduceras därefter
till nästan hälften och därunder vid högre inkomstlägen. Effekten av de
vidtagna jämkningarna har sålunda i realiteten blivit, att en starkare
progressiv beskattning följer enligt sjömansskattetabellen än som är en
följd av källskattetabell, vilket med all tydlighet illustreras i bifogade
grafiska framställning1. Föreningen kan inte finna rimligt att en hårdare
progressiv beskattning på detta sätt kommer till stånd för löntagare i
dessa inkomstlägen.

Erinras bör i detta sammanhang att det till allra största delen är befälsgrupperna
till sjöss som befinner sig i dessa inkomstskikt, alltså de sjömän
som i regel vistas hela sitt verksamma liv till sjöss och alltså i särskilt
hög grad drabbas av sjömanslivets svårigheter. Skattelindring skulle sålunda
till mindre del åtnjutas av sjöfartens trotjänare, medan däremot de
verkliga lättnaderna skulle komma endast dem till del som i stor utsträckning
bara tillfälligt eller under några ungdomsår utövar sjömansyrket.
Både med hänsyn till att det inte kan vara meningsfullt att på detta sätt
missgynna den inom sjöfarten mest stadigvarande arbetskraften, som i
regel under en livslång tjänst till sjöss får underkasta sig sjömanslivets
särprägel och alla avigsidor, samt vidare med hänsyn till att anledning
otvivelaktigt måste saknas att i detta sammanhang införa en skärpt progressivitet
för vissa grupper av sjömän, får föreningen hemställa att
tabellerna omarbetas så att någon skärpt progressiv beskattning i förhållande
till källskattetabell ej blir följden vid en lagstiftning om sjömansskatt.

Å andra sidan har kammarrätten, statskontoret samt länsstyrelserna i
Östergötlands och Kristianstads län anfört erinringar mot att ett lägre
skatteuttag skulle tillämpas för sjömän än för andra skattskyldiga.

Kammarrätten erinrar om sitt år 1949 avgivna utlåtande över sjömansskatteutredningens
förslag. Kammarrätten förklarade då, att de föreslagna
skattesatserna fick anses leda till ett skatteprivilegium för en viss grupp
skattskyldiga och att en gradering av skattskyldigheten efter yrkesgrupper
stred mot de inom svensk skattelagstiftning hävdvunna principerna. I sitt

1 Framställningen här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

nu avgivna yttrande uttalar kammarrätten att vissa skäl kan åberopas
för en lindrigare beskattning av skattskyldiga, som intjänar sin inkomst
genom arbete på långt avstånd från hemlandet. Dylika skattskyldiga torde
ofta ha att vidkännas åtskilliga utgifter för upprätthållande av sina förbindelser
med hemlandet. Dessa utgifter torde enligt nuvarande regler
oftast vara att hänföra till ej avdragsgilla levnadskostnader. Om rätt till
avdrag för nu berörda levnadskostnader införes, kan enligt kammarrättens
mening en motsvarande nedsättning av sjömansskatten vara motiverad.

Statskontoret framhåller att sjömansskatten endast skall vara en särordning
för vissa sjömän i tekniskt hänseende. En allmän justering av
de förordade skatteskalorna i riktning uppåt bör sålunda ske.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar tvekan inför förslaget att skatteuttaget
för sjöman i oceanfart och nordsjöfart skall ske med avsevärt lägre
belopp än för övriga skattskyldiga. Att sjömansskattens schablonmässiga
konstruktion kan medföra ett behov av att i någon utsträckning jämka
skattebeloppen nedåt synes inte orimligt, men denna nedsättning bör dock
inte göras alltför stor.

Likartade synpunkter framföres av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Slutligen har vissa detaljspörsmål i fråga om tabellerna
berörts av Sveriges redareförening och riksskattenämnden. Sålunda
föreslår redareföreningen att å sjömansskattetabellerna bör anges att sjömansskatten
skall beräknas för månad. Riksskattenämnden framhåller att
direkt å sjömansskattetabellerna bör anges att kolumnerna 3 och 4 å
debetsedel å preliminär A-skatt motsvaras av kolumn 3 vid uttagande av
sjömansskatt.

Sjömansskatten för här i riket ej bosatta sjömän

De sakkunnigas förslag att här i riket ej bosatta sjömän även i fortsättningen
skall erlägga sjömansskatt med 15 procent av sin beskattningsbara
inkomst ombord tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet
yttranden.

Frågan om vilka sjömän, som skall erlägga sjömansskatt med 15 procent,
har upptagits till behandling i några yttranden. Sålunda anför länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län.

Skatt för utländska sjömän bör, som de sakkunniga föreslagit, alltjämt
utgå efter 15 procent. Den föreslagna § 9 synes dock böra erhålla ett
tillägg. Det har nämligen av länsstyrelsen vid flera tillfällen konstaterats
och förhållandet har upprepade gånger påtalats från rederihåll, att svenska
medborgare anställda ombord förhyra ett rum utrikes och då jämlikt centrala
uppbördsnämndens meddelande nr 3/1953 icke behöva vidkännas
preliminärskatteavdrag. I det övervägande flertalet fall torde det endast
vara fråga om en skenbosättning, något som i regel dock är mycket svårt
att bestämt fastslå. Någon skatteplikt i det främmande landet torde mera

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

sällan uppkomma. Följden blir att sjömannen endast behöver vidkännas
skatteavdrag med 15 procent. Som regel har väl en sådan sjöman trots
sitt intyg hittills taxerats i Sverige. Vid en sjömansskatt kommer emellertid
hans inkomst ombord att undantagas från taxering. Någon rättelse i
efterhand kan alltså icke komma ifråga. Det finnes anledning förmoda, att
systemet under sådana förhållanden skall vinna ökad tillämpning.

Missbruket torde åtminstone i viss utsträckning kunna stävjas om man
i § 9 införde en bestämmelse att sjömansskatt alltid skall uttagas enligt
tabell av svenska medborgare, varmed då borde jämställas sjöman, som
erhållit svenskt främlingspass, såvida han icke visar, att han är bosatt i
främmande land under sådana förhållanden, att han enligt detta lands
skattelagar är skattepliktig för sin inkomst ombord.

Likartade synpunkter framhålles av öv er ståthållar ämbetet.

Skillnaden i skatteuttag för här bosatta ogifta sjömän och för här ej
bosatta har uppmärksammats i några remissyttranden.

Kronokamreraren i Malmö finner det vara uppenbart att det största
intresset att erhålla så lindrig beskattning som möjligt i Sverige och de
största möjligheterna att — genom att »bosätta» sig utomlands — undgå
denna beskattning med nuvarande skatteregler föreligger beträffande
de ogifta sjömännen. De gifta sjömän, som har familj härstädes, kan på ett
helt annat sätt än de ogifta tillgodogöra sig (genom familjen) de sociala
förmånerna av olika slag och torde på den grund inte ha samma strävan
att undgå beskattning i hemlandet. Man kan i allt fall utgå ifrån, att denna
kategori hyser större förståelse för att bidrag till det allmänna måste lämnas
i form av skatt i rimlig utsträckning. Mot bakgrunden av vad nyss sagts
om de ogifta här bosatta sjömännen vill det enligt kronokamrerarens mening
synas som om skillnaden i skatteuttag för denna kategori och här ej
bosatta sjömän blivit för stor och att klyftan bör minskas genom att skatten
för de förstnämnda sänkes.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar.

Sålunda synes skillnaden i beskattning mellan i Sverige bosatta ogifta
sjömän och i Sverige ej bosatta sjömän, för vilka skatteavdrag skall ske
med 15 procent, väl stor. Såväl svårighet att på godtagbart sätt visa att
skattskyldighet föreligger i annat land för inkomsten, som brist på intresse
härför torde medföra, att nämnda uttagningsprocent blir ganska vanlig.
Risken för att ogifta svenska sjömän, även efter införandet av sjömansskatt
enligt förslaget, söker sig till utländskt tonnage kvarstår därför alltjämt.
Kronokamreraren i Malmö har ifrågasatt ytterligare lindring i skattebördan
för ogifta sjömän bosatta i Sverige. Länsstyrelsen finner detta förslag
värt att övervägas men ifrågasätter, om ej något vore att vinna på att
istället höja det till 15 procent föreslagna skatteuttaget. En sådan åtgärd
måste i varje fall leda till minskad irritation å varje särskilt fartyg, där
såväl svensk som utländsk besättning förekommer.

Kungl. Maj:ls proposition nr 92 dr 1958

Departementschefen

Sjömansskattesakkunniga föreslår att sjömansskatt för här i
riket bosatta sjömän skall uttas efter två tabeller. Den ena tabellen
(I) skall användas ombord på fartyg i fjärrfart. Skatteuttaget enligt denna
tabell kommer i stort sett att motsvara den norska sjömansskatten. I förhållande
till beskattningen i land innebär detta skatteuttag en inte oväsentlig
skattelindring främst för gifta sjömän men även för övriga. Den andra tabellen
(II) skall användas i närfart. Skatteuttaget enligt denna tabell överensstämmer
i princip med uttaget av preliminär skatt i ortsgrupp III vid en
kommunal utdebitering av 13 kronor för skattekrona. Vissa jämkningar
nedåt, vilka sammanhänger med att sjömansskatten skall vara definitiv,
har dock företagits. Med tanke på att sjömansskatten skall vara en definitiv
källskatt har det blivit nödvändigt att i tabellerna använda små intervaller
mellan de olika inkomstlägena.

Skillnaden i olika inkomstlägen mellan skatteuttaget enligt sjömansskattetabellen
för fjärrfart och skatteuttaget enligt källskattetabellen
(III: 13) framgår av följande exempel.

Gift sjöman
med en kon-	Preliminär-	Sjömans-		Skillnad
tant månads-	skatt	skatt	kronor	procent
lön av kr.
700	145	101	44	30
900	198	139	59	29
1 100	261	183	78	29
2 000	614	506	108	17
2 500	838	719	119	14

Nedsättningen blir för ogifta sjömän ungefärligen densamma, procentuellt
sett dock något lägre.

I allmänhet har de sakkunnigas förslag godtagits av remissinstanserna.
Vissa remissinstanser har dock ur olika synpunkter förordat en enhetlig
sjömansskattetabell oavsett om fartyget användes i närfart eller fjärrfart.
Till vad dessa remissinstanser anfört må följande framhållas.

I likhet med de sakkunniga och åtskilliga remissinstanser anser jag att
skälen för att medge skattelättnad gör sig gällande med särskild styrka i
fråga om fjärrfarten. Frånvaron från hemorten är för en sjöman i närfart
oftast väsentligt kortare än för en sjöman ombord på fartyg i avlägsnare farvatten.
Stundom kan en sjöman som är anställd ombord på ett fartyg i närfart
tämligen regelbundet tillbringa nätterna i hemmet. De tätare förbindelserna
med hemorten gör det självfallet möjligt för en sådan sjöman att
bättre utnyttja olika samhälleliga förmåner. Större kostnader för upprätthållande
av kontakten med hemorten behöver inte heller förekomma. Om
man endast skall ha en tabell för alla sjömän blir det nödvändigt att bc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

stämma skatteuttaget vid en nivå som ligger högre än den som nu föreslagits
för fjärrfart. Den eftersträvade överensstämmelsen i fråga om skatteuttaget
i fjärrfart och sjömansskatteuttaget enligt annan nordisk lagstiftning
skulle då gå förlorad. För den korta närtrafiken åter skulle även
en sådan skattenivå bli alltför fördelaktig. Undantagsbestämmelser för
denna trafik skulle bli nödvändiga. Vidare kunde krav på liknande skattelättnader
med större fog framställas av andra grupper av skattskyldiga
med förvärvsverksamhet utanför hemorten. Jag vill också erinra om att
mitt ståndpunktstagande i fråga om sjömansskatt i kustfart bl. a. grundats
på att skatteuttaget i princip skall överensstämma med det allmänna
skatteuttaget.

Jag kan inte biträda vad sjöfartsstyrelsen anfört om ytterligare skattelättnader
för sjömän på fartyg, vilka nyttjas i avlägsen fart mellan utländska
hamnar. Ytterligare sjömansskattetabeller eller undantagsbestämmelser
skulle medföra olägenheter av skilda slag. Det må även framhållas att
den skattelättnad, som skulle tillkomma A''ederbörande, om de sakkunnigas
förslag till fjärrfartstabeller antas, får anses tillräcklig för att möta en
eventuell tendens att genom skenbosättning i utlandet söka undandra sig
skattskyldighet här i riket.

Under hänvisning till det nu anförda ansluter jag mig till de sakkunnigas
förslag att sjömansskatt skall utgå efter två tabeller, en för närfart och en
för fjärrfart.

Sjöfolksförbundet har påpekat att sjömansskatten i närfart under vissa
förutsättningar kan bli högre än skatten efter allmänna regler. Enligt av
förbundet gjorda beräkningar skulle detta bli fallet om sjömannen har arbete
endast under en seglationsperiod av 8—9 månader. Jag vill då först anmärka
att detta är en konsekvens som man aldrig kan helt undvika i ett
system med en definitiv källskatt. Det ligger så att säga i sakens natur. Även
om skatteuttaget gjordes lägre än det av de sakkunniga föreslagna skulle
det kunna pekas på fall, där seglationstiden varit så kort, att en beskattning
i land skulle blivit lindrigare. En förutsättning för att så skall bli fallet är
emellertid att sjömannen saknar inkomst den tid han tillbringar i land eller
att inkomsten är mycket liten. Har sjömannen eller hans hustru så stor inkomst
i land att sjömannens återstående ortsavdrag kan utnyttjas blir nämligen
den samlade skattebördan lägre än efter allmänna regler. Det av sjöfolksförbundet
påpekade resultatet av de föreslagna reglerna bör därför
enligt min mening inte föranleda någon allmän justering nedåt av skatteuttaget
i närfart. Däremot bör det i det enskilda fallet öppnas möjlighet
att ta hänsyn till sådana särskilda omständigheter som att sjömannen
under tiden i land på grund av arbetslöshet, sjukdom eller dylikt icke
kunnat skaffa sig inkomster. Jag återkommer härtill i det följande vid
behandlingen av reglerna om jämkning.

Sveriges fartygsbefälsförening och några andra personalsammanslut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

ningar har yrkat att skattetabellen för fjärrfart skall omarbetas så att
skattelindringen i procent räknat blir lika stor i alla inkomstlagen. Härtill
må följande framhållas. Den av de sakkunniga utarbetade tabellen innebär
att den procentuellt sett största skattelättnaden beredes inkomsttagarna
i de lägre skikten och mellanskikten. I absoluta tal räknat blir däremot
skattelättnaden i de högre skikten något större. Den skattelättnad
som bör tillerkännas sjömännen kan anses vara betingad främst av kostnaderna
för dem att upprätthålla kontakten med hemorten. I stort sett får
dessa kostnader anses vara lika stora för sjömännen i alla inkomstlägen.
Skattelättnaderna kan åvägabringas genom att ett särskilt månatligt, till
visst belopp maximerat avdrag medgives. Denna metod har valts i det danska
och såvitt är känt det finska förslaget. I båda dessa förslag har avdraget
dessutom satts i viss relation till månadsinkomsten. Avdraget blir härigenom
i de lägsta inkomstskikten mindre än maximibeloppet. En annan metod
har valts i det svenska förslaget. Avdraget har här direkt inarbetats i
sjömansskattetabellen. För genomsnittssj ömannen med en kontantlön
mellan 800 och 900 kronor i månaden utgör det i tabellen inarbetade avdraget
drygt 200 kronor i månaden; vid en kontantlön av 1 000 kronor i månaden
blir avdraget cirka 270 kronor och är därefter i högre lönelägen i
stort sett oförändrat. Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå att
befälet inte kan sägas vara missgynnat. Någon omarbetning av tabellen
i syfte att bereda sjömännen i högre inkomstlägen större avdrag bör därför
enligt min mening inte komma i fråga.

De sakkunniga har uttalat att anställning ombord på en del fartyg i östersjöfart
inte nämnvärt skiljer sig från anställning ombord på fartyg i nordsjöfart.
I sådana fall skulle sjömansskattenämnden kunna medge att tabellen
för fjärrfart tillämpas. Föreskrift härom har intagits i 7 § förslaget
till sjömansskatteförordning. Jag vill i anslutning till vad länsstyrelsen i
Gävleborgs län anfört framhålla att fråga är om en undantagsbestämmelse.
Den bör i allmänhet endast tillämpas för fartyg som huvudsakligen användes
i utrikes fart. Vidare bör krävas att fartygets rutt i regel är relativt lång,
d. v. s föranleder en bortovaro från hemorten som kan jämställas med den
som är normal i nordsjöfart. Sålunda torde medgivande att begagna den förmånligare
tabellen kunna komma i fråga beträffande fartyg som användes i
fart mellan hamnar i övre Norrland och nordtyska eller polska hamnar.
Å andra sidan bör bestämmelsen inte tillämpas i fråga om fartyg på fasta
rutter mellan Sverige och Finland.

Sjömansskatten skall beräknas på månadsinkomst. Vissa inkomster, t. ex.
semesterersättning, utfaller emellertid oregelbundet. Även andra utbetalningar
av engångsbelopp förekommer. Vid skatteberäkningen skall enligt
förslaget engångsbeloppen normalt sammanläggas med den vanliga månadsinkomsten.
En viss risk föreligger då att skatten kan bli för hög. Vid
utformningen av sjömansskattetabellerna har hänsyn tagits till detta lör -

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

hållande genom en särskild reduktion av skattebeloppen med fem kronor
för månad. Den undersökning de sakkunniga utfört visar att i det stora
flertalet fall är detta tillräckligt för att undvika att för hög skatt uttas.
Överstiger engångsbeloppet månadsinkomsten skall det dock anses som en
särskild månadsinkomst och beskattas för sig utan sammanläggning med
den övriga inkomsten. Mot svenska sjöfolksförbundets förslag att engångsbelopp
alltid skall beskattas som särskild månadsinkomst kan invändas
följande. Vid konstruktionen av sjömansskattetabellerna har hänsyn tagits
till ortsavdrag och vissa andra normalt förekommande avdrag. Det förhåller
sig alltså så att för varje gång tabellen användes för beräkning av
skatt en tolftedel av dessa avdrag tas i anspråk. En beräkning av skatten
på engångsbelopp enligt sjöfolksförbundets förslag skulle således innebära
en dubbel förmån. Sjömannen skulle tillgodogöras de nämnda avdragen
och skulle därjämte varje månad åtnjuta den särskilda reduktionen av
skatten med fem kronor. Jag finner mig i denna del böra förorda vad de
sakkunniga föreslagit.

Sjömansskattetabellerna har utarbetats med beaktande av det normala
skattetrycket vid den allmänna beskattningen i land. En viss variation i
förhållandet mellan detta skattetryck och sjömansskatten torde få tolereras
med hänsyn till den starka schablonisering som utmärker den senare.
En mera markerad förändring i det allmänna skattetrycket bör däremot
medföra att frågan om sjömansskattens höjd upptas till omprövning.
Det får förutsättas att sjömansskattenämnden följer utvecklingen och inkommer
med de förslag, som kan befinnas påkallade. Självfallet måste
nämnden därvid också beakta utvecklingen i de övriga nordiska länderna.

I preliminärskatten för 1958 ingår pensionsavgift enligt nu gällande
grunder, vilket innebär att avgiften beräknas till 2,5 procent av den taxerade
inkomsten. Efter det att de sakkunniga avgivit sitt betänkande har
den genomsnittliga kommunala utdebiteringen, som av de sakkunniga
antagits vara 13 kronor, stigit till omkring 13:60 kronor. Jag får i detta
sammanhang även erinra om att i proposition nr 55 till innevarande års
riksdag förslag framlagts om höjning av pensionsavgiften till 4 procent av
den taxerade inkomsten. I och för sig skulle kunna göras gällande att ett
bifall till förslaget om höjd pensionsavgift jämte den omständigheten att
den kommunala utdebiteringen stigit skulle motivera en uppräkning av tabellen
för närfart. Å andra sidan har under remissbehandlingen från flera
håll gjorts gällande att denna tabell blivit något för högt beräknad. Med
hänsyn härtill har jag inte funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå den
föreslagna tabellen.

I fråga om sjömansskatten för här i riket icke bosatta
sjömän har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslagit ett tilllägg
till sjömansskatteförordningen för att förhindra att svensk medborgare
genom skenbosättning i utlandet beskattas såsom här i riket ej bosatt
skattskyldig med endast 15 procent. Jag vill för min del tillstyrka att en

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

bestämmelse i detta syfte upptages i författningen. Bestämmelsen bör i anslutning
till kommunalskattelagens regler ges den utformningen att för
sjöman, som är inskriven på svenskt sjömanshus, skatten skall beräknas
enligt sjömansskattetabell, därest han inte med intyg från sjömansskattenämnden
styrker att skatteavdrag, på grund av skattskyldighet till annat
land, inte skall verkställas. En regel av detta innehåll är ägnad att förebygga
tvister mellan avlöningsförrättaren och sjömännen om det avdrag
som skall verkställas och medför dessutom att sjömansskattenämnden får
möjlighet att utöva kontroll över eventuella fall av skenbosättning.

Med en sådan regel torde jämväl syftet med de av kronokamreraren i
Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län framförda förslagen om minskning
av skatten för här bosatta ogifta sjömän resp. höjning av skatten för
här ej bosatta sjömän i huvudsak ha tillgodosetts.

Vad de sakkunniga i övrigt förordat under detta avsnitt föranleder ingen
erinran från min sida.

VI. Jämkning m.m.

De sakkunniga

Jämkning

Även om den föreslagna sjömansskatten skall vara definitiv, torde det inte
vara möjligt att undantagslöst underlåta att ta hänsyn till omständigheter
som i hög grad påverkar den enskildes skatteförmåga. I sjömansskattetabellerna
kan liksom i tabellerna för preliminär A-skatt hänsyn tas till en
skattskyldigs »normala» utgifter såsom vissa utgifter för inkomsternas
förvärvande, för kommunalskatt, folkpensionsavgift ävensom premier och
andra avgifter som avses i 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen. Härjämte
tas i tabellerna självfallet hänsyn till ortsavdrag. Däremot finner de sakkunniga
det inte vara möjligt att i sjömansskattetabellerna ta hänsyn till
utgifter, som inte kan beräknas till genomsnittliga belopp. De sakkunniga
anför.

Man kan sålunda icke i en skattetabell ta hänsyn till underskott å förvärvskälla
eller till utbetalning av periodiskt understöd eller till avgifter
för pensionsförsäkring. Icke heller är det möjligt att i sjömansskattetabellerna
beakta om en viss sjöman bör erhålla ett avdrag, som motsvarar
avdraget för nedsatt skatteförmåga vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt. Vi anser det ofrånkomligt att sjömansskattesystemet konstrueras
så att möjlighet föreligger att i särskilda fall beakta den försämring
i skatteförmågan, som orsakas av nämnda utgifter eller omständigheter.

I betänkandet föreslås därför, att sjömansskatten under särskilda förutsättningar
skall genom beslut av sjömansskattenämnden kunna jämkas,
nämligen om en sjöman vid årlig taxering skulle vara berättigad till avdrag
för underskott å förvärvskälla, för utbetalat periodiskt understöd, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

avgifter till pensionsförsäkring eller för nedsatt skatteförmåga. Jämkning
bör också enligt de sakkunnigas mening kunna ske om en sjöman, som förutsättes
uppbära inkomst av drickspengar med schablonmässigt beräknade
belopp, kan visa att han inte alls uppburit drickspengar eller uppburit sådana
med väsentligt lägre belopp än schablonen utvisar.

Jämkning för underskott bör endast avse underskott å egen förvärvskälla,
ej å makes förvärvskälla. Detta är en konsekvens av att samtaxering
inte skall förekomma. Med periodiskt understöd avses sådant periodiskt
understöd som är avdragsgillt vid inkomsttaxeringen. Till avgifter
till pensionsförsäkring hänföres endast avgifter som avses i 46 § 2 mom. 2)
kommunalskattelagen. Det må i detta sammanhang anmärkas, att enligt
de sakkunnigas förslag pensionsavgifter, som sjöman har att erlägga i
tjänsten, skall avräknas från inkomsten innan skatten beräknas.

Jämkning anses inte böra komma i fråga för bagatellbelopp. De sakkunniga
föreslår därför att jämkning för underskott å förvärvskälla, periodiskt
understöd, pensionsförsäkringsavgifter och för nedsatt skatteförmåga endast
skall få äga rum, då den skattskyldige, därest han för all sin inkomst
skulle beskattas vid årlig taxering, skulle kunna räkna med att erhålla
avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt med ett sammanlagt belopp
av minst 600 kronor.

Enligt uppbördsförordningen kan, framhåller de sakkunniga, jämkning
av preliminär skatt äga rum antingen så att lokal skattemyndighet föreskriver
att annan kolumn i skattetabellen för preliminär A-skatt än tidigare
skall användas eller så att lokal skattemyndighet förordnar att skatten
skall beräknas på annat sätt än i tabellen. Därvid kan bestämmas att
skatt skall utgå på viss del av inkomsten, att inkomsten skall minskas med
visst belopp vid skatteberäkningen eller att skatten skall utgå med viss
procent av inkomsten. De sakkunniga anför vidare.

Föreligger anledning att jämka av sådant skäl, som medför användning
av ändrad kolumn, skall det icke ankomma på sjömansskattenämnden aft
meddela beslut härom. Sådan jämkning förutsätter tillgång till folkbokföringsuppgifter
och bör tydligen företas av den myndighet — lokal skattemyndighet
— som utfärdat debetsedeln, även om den, för vilken debetsedeln
utfärdats, tjänstgör ombord. På så sätt kommer samma regler beträffande
försörjningsbördans inverkan att gälla vid uttagande av sjömansskatt som
vid uttagande av källskatt.

Jämkningsbeslut, som meddelas av sjömansskattenämnden, skall endast
meddelas i den formen att den eljest beskattningsbara inkomsten minskas
med visst angivet belopp. Detta system passar bäst för en definitiv källskatt;
härigenom underlättas nämligen tillämpningen av jämkningsbestämmelserna
i det att större likformighet och bättre överskådlighet vinnes.

Finner en sjöman anledning att påkalla jämkning skall han enligt de
sakkunnigas mening själv förebringa den utredning som erfordras. I första
hand åligger det honom att visa att jämkningsanledning föreligger och

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 är 1958

vidare att över huvud taget förebringa all den utredning han kan åstadkomma.
För att styrka att han, därest inkomsten ombord skulle ha taxerats
i land, varit avdragsberättigad, torde det vara nödvändigt att sjömannen
företer intyg härom av taxeringsintendenten eller annan taxeringsfunktionär.
Det skulle inte vara tillfredsställande om en sjöman — utan att
åberopa några faktiska omständigheter — endast genom att begära »omprövning»
av skatteavdrag skulle kunna framkalla ett vidlyftigt administrativt
förfarande. Å andra sidan kan det vara svårt för en sjöman —■
särskilt om denne arbetar ombord på ett fartyg i avlägsen fart — att
åstadkomma fullständig utredning. Sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret
bör därför på allt sätt medverka till att utredningen fullständigas.
Nämnden bör inte på grund av bristande utredning avvisa ett
ärende, om anledning finnes att anta att de bristfälliga uppgifterna beror
på oförmåga att införskaffa den nödiga bevisningen. De sakkunniga anser
sig våga utgå från att sjömännens organisationer skall stå vederbörande
till tjänst i uppkommande jämkningsfrågor.

Ansökan om jämkning skall vara inkommen till sjömansskattekontoret
senast under april månad året näst efter det kalenderår, då skatteavdrag
verkställts eller bort verkställas. Om utredningen i jämkningsärende som
anhängiggjorts först efter det att sjömansskatt avdragits anför de sakkunniga.

Därest ansökan om jämkning inges först efter det att sjömansskatt avdragits,
måste den skattskyldige själv lämna uppgift om det fartyg, ombord
å vilket avdrag verkställts, samt styrka storleken av den avdragna skatten.
För närvarande erhåller en sjöman kvitto å avdragen skatt genom anteckning
härom i sin avräkningsbok. Vi förutsätter att även i fortsättningen
kvitto å avdragen skatt kommer att lämnas i denna bok. En sjöman, som
i samband med ingivande av ansökan om jämkning skall styrka storleken
av sin inkomst och den avdragna skatten, behöver inte göra detta genom
att bifoga avräkningsboken. Det räcker med att han lämnar ett utdrag. Riktigheten
av utdraget bör vara bestyrkt av befälhavaren. Anledningen till att
uppgift om storleken av den avdragna sjömansskatten måste styrkas eller
i vart fall uppges, är att vid sjömansskattekontoret — den organisation, som
vi föreslår skall handha redovisningen av influten sjömansskatt bokföring
av sjömansskatt för varje enskild sjöman icke skall förekomma. Å
sjömansskattekontoret kontrolleras riktigheten av de av sökanden lämnade
uppgifterna om bl. a. sjömansskattens storlek. Å redovisningsförteckningar
över avdragen skatt, varom ytterligare redogöres i följande kapitel, skall
finnas uppgifter om sjömans namn, skatteavdragets storlek m. m. Endast
i undantagsfall torde det vara praktiskt möjligt för sjömansskattekontoret
att utan i jämkningsansökningar lämnade vägledande uppgifter angående
fartyg o. d. framta uppgifter om exempelvis skattens storlek. Om en sjöman
icke lämnar några som helst vägledande uppgifter, skulle man måhända vid
sjömansskattekontoret nödgas gå igenom samtliga under elt år inkomna
redovisningsförteckningar. Vi har icke ansett oss kunna förorda att ett så
tidskrävande arbete ålägges sjömansskattekontoret. Icke heller har vi —

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

såsom redan påpekats — funnit det oundgängligen nödvändigt med en
kontobokföring med särskilda redovisningskort för varje sjöman.

Meddelande om sjömansskattenämndens jämkningsbeslut bör tillställas
— förutom sjömannen — lokal skattemyndighet och vederbörlig taxeringsnämnd,
så att en sjöman inte erhåller samma avdrag både vid sjömansskatten
och vid den preliminära skatten och den årliga taxeringen.

Rättelse

Om sjömansskatt erlagts med för högt belopp, exempelvis därför att fel
kolumn tillämpats eller på grund av felräkning, bör enligt de sakkunnigas
mening rättelse kunna komma till stånd. Ansökan om rättelse skall vara
inkommen till sjömansskattekontoret senast under kalenderåret näst efter
beskattningsåret. Beslut om rättelse meddelas av sjömansskattenämnden.
Även i detta fall måste sjömannen styrka storleken av den skatt som avdragits
m. m.

Restitution

De sakkunniga utgår från att restitution av sjömansskatt inte skall
behöva förekomma annat än i särskilda fall. Man torde dock få räkna med
att restitution stundom kan bli följden av sjömansskattenämndens beslut
om jämkning eller orsakas av rättelse av felräkning.

Då någon individuell redovisning av sjömansskatt inte skall förekomma
vid sjömansskattekontoret, måste en sjöman i regel själv ansöka om att
återfå för mycket erlagd skatt. I den mån sjömansskattekontoret erhåller
kännedom om att felaktighet förelupit, bör kontoret ta initiativ till restitution.
Om det vid sjömansskattekontorets granskning uppmärksammas, aft
sjömansskatt inbetalats med för högt belopp, eller om redare uppger detta
i ansökan, skall — i förekommande fall efter närmare undersökning —
restitution äga rum.

Vid restitution av sjömansskatt bör inte utgå ränta. Härom anför de
sakkunniga.

Vid restitution av preliminär skatt utgår under i uppbördsförordningen
angivna förutsättningar ränta då det är fråga om restitution av s. k. överskjutande
preliminär skatt. Däremot utgår icke ränta vid restitution på
grund av jämkningsbeslut. Den återbetalning av sjömansskatt, som kan
förekomma till följd av jämkning, synes lämpligen — då fråga är om
ränta skall utgå å restituerat belopp — böra jämföras med återbetalning
av preliminär skatt enligt uppbördsförordningens bestämmelser om jämkning.
Det övervägande antalet fall, då restitution av sjömansskatt kan tänkas
äga rum, torde komma att grundas å jämkningsbeslut. Vi anser att
ränta icke bör utgå vid restitution på grund av jämkningsbeslut. Beträffande
restitution på grund av rättelse av felräkning kan måhända göras
gällande att andra synpunkter bör beaktas. Det kunde måhända anses vara
rimligt om ränta här utginge liksom nu sker enligt förordningen om särskild
sjömansskatt. Vi har funnit det mindre tilltalande och mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

opraktiskt att ränta skall utgå vid vissa restitutioner men icke vid andra.
Gränsen mellan jämkning och rättelse kan icke alltid anses så klar, att
olikartat förfarande är befogat. Här i riket bosatta sjömän medges skattelättnader
i ganska stor utsträckning. Det kan därför ej betecknas som oskäligt
att de ej erhåller ränta vid utbekommande av restituerade belopp.
Någon skillnad mellan här i riket bosatta och här i riket ej bosatta sjömän
torde i förevarande hänseende ej vara lämplig. Vi förutsätter dessutom att
restitution av sjömansskatt — oberoende av restitutionsgrund — regelmässigt
skall ske utan tidsutdräkt. Det finnes anledning anta, att i det
övervägande antalet fall restitution kommer att äga rum före utgången av
den i 6 § förordningen om särskild sjömansskatt angivna tidpunkten, från
vilken ränta i förekommande fall skall börja utgå.

Remissyttrandena

Jämkning

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om jämkning av sjömansskatt har i
regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I vissa hänseenden har förslaget
rönt kritik.

Lämpligheten av att jämkning under det löpande inkomståret
skall beslutas av sjömansskattenämnden ifrågasättes sålunda av
flera remissinstanser. I sådant fall måste jämkningsbeslutet grundas på
en förhandsbedömning som ter sig vansklig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Länsstyrelsen har intet att erinra emot att jämkning skall kunna ske i
de föreslagna fallen men ifrågasätter lämpligheten av att annat än undantagsvis
medgiva den redan under inkomståret. Det kan vara vanskligt att
i förväg beräkna underskottet på en inkomstkälla eller avgöra om underhållsskyldighet
kommer att fullgöras. Likaså kunna de skäl, som vid inkomstårets
ingång kanske motiverade avdrag för nedsatt skatteförmåga,
under året försvinna. Vid en definitiv skatt finnes icke samma möjligheter
till rättelse i efterhand som vid preliminärskatten. Man kan icke frigöra
sig från tanken, att möjligheter att erhålla skattelindring på påståenden,
vilkas riktighet endast i efterhand kunna fastslås, lätt kan leda till missbruk.

Länsstyrelsen vill därför föreslå, att de skattenedsättningar, det här är
fråga om, i regel skola medgivas i efterhand, sedan taxeringen för inkomståret
avslutats, varvid i förekommande fall ledning skulle kunna erhållas
från taxeringsmaterialet genom vederbörande taxeringsintendents förmedling.

Länsstyrelsen är emellertid väl medveten om, att jämkningsbehovet kan
vara så starkt, att avgörandet icke bör anstå. I sådana fall kan det vara
lämpligt att preliminärt medgiva jämkning i viss utsträckning, medan det
definitiva avgörandet får anstå. I författningstexten bör dock uttryckligen
angivas, att jämkningen som regel skall ske efter inkomstårets utgång med
rätt dock för nämnden att, då omständigheterna så motivera, fatta ett
omedelbart beslut.

De sakkunniga föreslå, att jämkningsavdraget skall beräknas enligt
statsskatteförordningens bestämmelser. Detta innebär till exempel alt hän 7—Bihang

till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 92

Kungi. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

syn skall tagas även till en hustrus underskott å rörelse liksom att bestämmelserna
om schablonavdrag skola gälla. Länsstyrelsen har intet att erinra
häremot men finner detta ytterligare motivera, att jämkningen som regel
sker i efterhand.

Likartade synpunkter anföres av centrala uppbördsnämnden och länsstyrelsen
i Stockholms län, vilka särskilt betonar svårigheterna att på förhand
beräkna underskott å förvärvskälla. Nämnden uttalar.

Beslut om jämkning förutsätter alltså att sjömansskattenämnden kan
uppskatta såväl storleken av sjömannens inkomst i land som storleken av
hans inkomst ombord. En sådan bedömning torde ofta bli mycket vansklig.

Såvitt angår avdrag för periodiskt understöd och pensionsförsäkringspreinier
torde sjömansskattenämnden kunna med tillräcklig tillförlitlighet
uppskatta storleken av det totala avdraget, måhända också i fråga om avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Däremot synas svårigheter uppstå när det
gäller att avgöra hur mycket av avdraget som kommer att utnyttjas å ena
sidan vid beräkning av sjömansskatt och å andra sidan vid taxering, beroende
på att nämnden icke kan veta hur länge sjömannen kommer att
erlägga sjömansskatt eller kan säkert uppskatta eventuell inkomst i land.
Då det gäller de nämnda tre jämkningsgrunderna förefaller det som om
en konstruktion av avdragsrätten i analogi med beräkningen av ortsavdrag
skulle vara lättare att tillämpa och leda till riktigare resultat. Sjömansskattenämnden
skulle i så fall bestämma storleken av avdraget i dess
helhet, dela summan med tolv och föreskriva, att inkomsten ombord skall
minskas med denna tolftedel före skatteavdrag. Med ledning av jämkningsbeslutet
och rederiets uppgift om tiden för anställningen ombord kunde
taxeringsnämnden räkna ut med vilket belopp avdraget i verkligheten
utnyttjats vid beräkningen av sjömansskatt. Taxeringsnämnden skulle
därefter kunna fritt avgöra med vilket belopp avdrag därutöver borde åtnjutas.
Har sjömannen haft anställning ombord hela året, kommer avdraget
i så fall i regel att konsumeras helt vid beräkningen av sjömansskatt.
Anser taxeringsnämnden att sjömansskattenämnden beräknat avdraget för
lågt, kan ytterligare avdrag medges vid taxering av eventuell inkomst i land.

Jämkning av underskott å förvärvskälla synes erbjuda betydligt större
svårigheter. Att på förhand bedöma storleken av sådant underskott torde
ofta icke ens den skattskyldige själv kunna, i varje fall ej om underskottet
gäller förvärvskällorna fastighet och rörelse. Det kan ifrågasättas om icke
sjömansskattenämnden beträffande underskott å förvärvskälla borde invänta
åtminstone taxeringsnämndens beslut och sedan konstatera, huruvida
underskottet kunnat utnyttjas vid taxeringen. I den mån så icke varit
fallet, kunde nämnden besluta om rättelse av sjömansskatten och restituera
för mycket erlagd sådan skatt.

I fråga om jämkning för underskott å förvärvskälla anför Föreningen
Sveriges kronokamrerare liknande synpunkter. Föreningen föreslår, att
ansökan om sådan jämkning skall bifogas inkomstdeklarationen samt att
det skall åligga taxeringsnämndsordföranden att efter verkställd taxering
med eget yttrande vidarebefordra ansökningen till sjömansskattenämnden
för beslut och eventuell restitution.

Sveriges redareförening framhåller att det är angeläget, att sjömans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

skattenämnden inte belastas med ett alltför stort antal jämkningsärenden.
Föreningen vill därför ifrågasätta, om inte jämkning under beskattningsåret
bör få förekomma endast då sjömannens skatteförmåga är mera väsentligen
nedsatt. I övriga fall bör jämkning av skatten få anstå till nästföljande
beskattningsår.

Några remissinstanser fäster uppmärksamheten på att då sjöman inte
uppburit inkomst under ett helt beskattningsår han kan komma att få
erlägga högre skatt än om han för all sin inkomst under året beskattades
enligt gällande regler. Länsstyrelsen i Hallands lån föreslår att i sådant
fall befrielse från hela sjömansskatten skall kunna medges. Detta skulle
lämpligen kunna ske i form av ett jämkningsbeslut av sjömansskattenämnden,
vilket under vissa förutsättningar bör kunna meddelas redan före anställningens
början, i likhet med lokal skattemyndighets beslut om befrielse
från skatteavdrag för skolungdom under feriearbete.

Svenska sjöfolksförbundet hemställer att jämkning skall kunna medges
av sjömansskattenämnden om sjöman under beskattningsåret på grund av
värnplikt, skolgång, sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga inte kunnat utöva
sitt yrke under minst sex månader.

Förslaget att jämkning skall medges endast om
den s k a 11 s k y 1 d i g e s inkomst för år räknat ombord
eller i land finnes böra nedsättas med minst 600
kronor, har föranlett erinringar från länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Gävleborgs län ävensom Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om inte minimigränsen
för jämkning bör sättas i relation till inkomsten, exempelvis så att
avdraget skall uppgå till förslagsvis sex procent å inkomsten dock minst
600 kronor för år för att vinna beaktande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att den föreslagna gränsen är för
låg. Med hänsyn till att fråga är om en i högsta grad schabloniserad skatt
med en betydande skatteeftergift från det allmännas sida anser länsstyrelsen
att jämkning bör reserveras för rena undantagsfall. En höjning av
gränsen till 1 000 kronor anser länsstyrelsen därför skälig.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar att den föreslagna gränsen
är väl hög och föreslår att den sänkes till 500 kronor.

Några erinringar har ej framförts mot de sakkunnigas utformning av
bestämmelserna om jämkning av sjömansskatt, då sjöman kan visa att
han inte uppburit drickspengar med de belopp, som angivits i
anvisningar utfärdade av nämnden.

Beträffande tiden, inom vilken ansökan om jämkning
skall inges, föreslår centrala uppbördsnämnden och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, alt sådan ansökan bör få inges senast under
juni månad året efter beskattningsåret i stället för som de sakkunniga

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

föreslagit senast före utgången av april månad. Det blir då möjligt att i
jämkningsärendet ta hänsyn till taxeringsnämndens beslut.

Svårigheterna för sjöman att själv prestera nödvändig
utredning framhålles av länsstyrelserna i Malmöhus och
Värmlands län samt Stockholms stads uppbördsverk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

I likhet med två av de hörda myndigheterna — kronokamrerarna i
Malmö och Hälsingborg — anser länsstyrelsen, att man knappast kan kräva
att sjöman, som önskar jämkning, skall genom intyg av taxeringsintendenten
eller annan taxeringsfunktionär styrka att avdragsrätt förelegat,
om inkomsten taxerats i land. De sakkunniga har tydligen också insett
svårigheterna i detta avseende för de ombordanställda, då de påpekat,
att sjömansskattenämnden bör på alla sätt medverka till nödvändig utredning
i dessa ärenden. Av den jämkningssökande borde ej krävas mera, än
att han uppger grunden för kravet å jämkning av sjömansskatten — i de
flesta fall lär han väl kunna hänvisa till tidigare beslut av myndighet om
medgivet avdrag för till exempel underskott å förvärvskälla, periodiskt
understöd och dylikt -— och anger sin hemort och i förekommande fall
myndighet, som medgivit avdraget. En betydande tidsvinst torde uppnås,
om man låter erforderlig utredning verkställas mellan myndigheter i Sverige
i stället för att kräva, att sökanden först skall vända sig till viss
myndighet här i landet och sedan, när han fått önskat besked därifrån,
insända detta till sjömansskattenämnden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför likartade synpunkter.

Stockholms stads uppbördsverk förordar att den lokala skattemyndigheten
skall utfärda intyg om att sjöman, därest inkomsten ombord skulle
taxeras i land, är avdragsberättigad. De lokala skattemyndigheterna har
-— påpekar uppbördsverket — regelmässigt att ta ställning till frågor rörande
rätt till avdrag vid jämkning av preliminär skatt. Att den lokala
skattemyndigheten i och för sig inte är ett taxeringssakkunnigt organ
torde därför i praktiken sakna betydelse.

I några yttranden framställes önskemål beträffande de meddelanden
om jämkning, som skall tillställas olika
myndigheter. Sålunda understryker länsstyrelserna i Hallands och
Skaraborgs län att å underrättelse om jämkningsbeslut tydligt bör anges
med hur stort belopp per månad den kontanta lönen skall minskas vid
skatteuträkningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Föreningen Sveriges
kronokamrerare påpekar att underrättelse om jämkning på grund av utgivet
periodiskt understöd bör sändas jämväl till vederbörande taxeringsnämnd
i mottagarens hemort. Dylik underrättelse bör därför innehålla uppgift
om namn och adress på den som uppburit understödet.

Mot de sakkunnigas förslag, att lokal skattemyndighet skall besluta om
sådan jämkning som avser ändring av kolumn efter
vilken skatt uttas, anföres erinringar av centrala uppbördsnämnden, läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 är 1958

101

styrelserna i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län ävensom Föreningen
Sveriges kronokamrerare.

Centrala uppbördsnämnden anför i denna fråga.

Enligt förslaget skall det ankomma på lokal skattemyndighet att även
beträffande sjömän besluta om kolumnändring. Sådant beslut kan icke
överklagas längre än till länsstyrelsen, eftersom beslutet formellt kommer
att gälla den preliminära skatten. Mot sådan inskränkning av fullföljdsrätten
torde intet vara att invända så länge det blott är fråga om preliminär
skatt, som skall gå i avräkning mot den slutliga skatten, vilken fastställes
på grund av verkställd taxering. Om kolumnändringen — såsom
föreslås — blir normgivande även för beräkningen av sjömansskatt, synes
emellertid konsekvensen bli att länsstyrelsens beslut får definitiv karaktär
såvitt angår denna skatt. Fråga är om denna olikhet kan neutraliseras
genom s. k. rättelse.

Detta problem har icke enbart teoretisk betydelse. Relativt vanligt är
att olika meningar föreligga, exempelvis om en änkling eller änka med
minderåriga barn skall anses ha husföreståndarinna anställd och vara berättigad
till skatteavdrag enligt kolumn 2 eller 3, eller om en person utan
eller med barn skall i beskattningshänseende anses som gift eller ogift
och skatteavdrag beräknas enligt kolumn 1, 2 eller 3.

De sakkunniga ha å sid. 93 i betänkandet uttalat, att rättelse bör kunna
ske exempelvis om sjömansskatt avdragits efter fel kolumn. Måhända bör
genom en anvisningspunkt till 16 § direkt utsägas, att rättelse kan ske
även i sådant fall.

Föreningen Sveriges kronokamrerare delar uppbördsnäxnndens betänksamhet
inför förslaget att beslut om kolumnändring för sjöman skall ankomma
på lokal skattemyndighet. Föreningen anför.

Sjömansskattenämnden torde sålunda icke ha vare sig rättighet eller
skyldighet att jämka i ett »kolumnändringsfall» (jfr 12 och 13 §§ i förslaget).
Besvär över lokal skattemyndighets beslut i dylika fall får enligt
22 §, 24 § 1 mom. och 86 § uppbördsförordningen anföras allenast hos
länsstyrelse. Den enligt sjömansskatteförordningen skattskyldige sjömannen
betages sålunda på detta sätt rätten att besvära sig över sin definitiva
skatt hos kammarrätten och regeringsrätten d. v. s. den rätt, som han
skulle ha haft, om han inkomsttaxerats med stöd av taxeringsförordningen
eller om kolumnändringsbeslutet meddelats av sjömansskattenämnden,
vilkens jäinkningsbeslut föreslås kunna överklagas hos kammarrätten och
regeringsrätten. Kolumnändringsfrågor kunna emellanåt, t. ex. då fråga är
om huslöreståndarinneavdrag, vara tvistiga.

Lokal skattemyndighets beslut om kolumnändring torde i allmänhet
komma att meddelas vid en tidpunkt då sjömansskatt för viss tilländalupen
tid av samma år redan avdragits och inbetalts. Det synes då, som om
detta för sjömannen skulle medföra, att han sedan lokala skattemyndigheten
meddelat beslut om kolumnändring, måste för restitution göra ytterligare
en ansökan, nämligen till sjömansskattenämnden om rättelse
jämlikt 16 § sjömansskatteförordningen av det redan verkställda skatteavdraget.

Enligt föreningens mening kunna här förut påtalade olägenheter enklast
elimineras därigenom, att det föreskrives att jämväl »kolumnändrings -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

jämkning» skall ankomma på sjömansskattenämnden, som bör inhämta
vederbörande lokala skattemyndighets yttrande över ansökningen.

Likartade synpunkter anföres av länsstyrelsen i Värmlands län.

Rättelse

De sakkunnigas förslag angående rättelse av felaktigt uttagen sjömansskatt
har föranlett erinring endast från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. Länsstyrelsen åberopar sina erfarenheter av uppbörden och kontrollen
av särskild sjömansskatt och föreslår att beslut om rättelse skall
fattas av sjömansskattekontoret samt att ansökan om rättelse bör få inges
till sjömansskattekontoret före utgången av tredje kalenderåret efter beskattningsåret.

Restitution

De sakkunnigas förslag angående restitution av sjömansskatt och därmed
sammanhängande spörsmål har inte föranlett några erinringar.

Departementschefen

Jämkning av preliminär skatt enligt uppbördsförordningen innebär att
ändrade grunder föreskrives för uttagande av sådan skatt. Jämkning verkställes
av den lokala skattemyndigheten och avser att uppnå bättre överensstämmelse
mellan den preliminära skatten och den slutliga. Som exempel
på jämkningsgrund har i uppbördsförordningen nämnts ändring i den
skattskyldiges civilstånd, ändring i förhållande vartill hänsyn skall tas vid
bestämmande av ortsavdrag, väsentligen nedsatt skatteförmåga och felaktigheter
vid debetsedelns utfärdande.

Liksom de sakkunniga anser jag det vara ofrånkomligt att även vid uttagande
av sjömansskatt möjlighet måste finnas att ta hänsyn till sådana
särskilda omständigheter som kan påverka den enskildes skatteförmåga. Vid
den allmänna beskattningen blir den skattskyldige slutligen tillgodosedd
genom avdrag vid den årliga taxeringen. Jämkningsförfarandet i fråga om
sjömansskatten skulle i viss mån komma att ersätta taxeringsförfarandet.

Vid en bedömning av frågan vilka möjligheter till jämkning som bör öppnas
måste i första hand tas i betraktande att sjömansskatten är avsedd som
en definitiv skatt. Varje avlöningsperiod får i princip anses som en sluten
beskattningstermin. Endast då särskilda skäl föranleder därtill bör hänsyn
tas till beskattningsresultatet för hela året. Enbart den omständigheten att
en månadsinkomst av viss storlek medför uttagande av sjömansskatt, ehuru
beskattning i land för samma månadsinkomst inte skulle ha ägt rum därför
att den sammanlagda inkomsten under året inte uppgått till ortsavdragets
belopp, bör enligt min mening inte föranleda befrielse från sjömansskatt.
Detta innebär sålunda att en person, som överväger att ta anställ -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

ning ombord och vet att anställningen endast skall fortgå under kortare tid,
får kalkylera med den minskning av inkomsterna som skatteavdraget kommer
att innebära.

De sakkunniga har skilt mellan sådan jämkning som skall beslutas av
sjömansskattenämnden och sådan som skall beslutas av lokal skattemyndighet.
Sjömansskattenämnden skall enligt förslaget kunna medge jämkning
om sjömannen vid taxering till statlig inkomstskatt året efter beskattningsåret
kunnat påräkna avdrag med minst 600 kronor för underskott å
förvärvskälla, utbetalning av periodiskt understöd, avgift för pensionsförsäkring
eller nedsatt skatteförmåga. Jämkning skall jämväl kunna medges
om sjömans inkomst av drickspengar kan antas ha blivit väsentligt
för högt uppskattad.

Svenska sjöfolksförbundet har pekat på det fallet att en sjöman på
grund av värnplikt, skolgång, sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga inte
kunnat utöva sitt yrke under hela året. Enligt förbundets mening borde
jämkning alltid medges om hindret varat mer än sex månader. Jag har
nyss angivit att den omständigheten att ombordanställningen icke avsett
ett helt år i och för sig icke bör vara jämkningsgrund i fråga om sjömansskatten,
som ju är utformad som en definitiv sjömansskatt. Jag kan sålunda
inte tillstyrka införandet av en sådan generell regel som förbundet
föreslagit. Däremot kommer i en del av de fall, som förbundet haft i tankarna,
förutsättning för jämkning att vara för handen enligt bestämmelsen
om att nedsatt skatteförmåga skall beaktas av sjömansskattenämnden. Nedsatt
skatteförmåga kan sålunda ofta antagas föreligga vid sjukdom, arbetslöshet,
stor försörjningsbörda o. dyl.

En fråga av mera teknisk art uppkommer vid bestämmandet av det belopp
med vilket jämkning för nedsatt skatteförmåga högst må medges.
Vid beskattning i land kan sådant avdrag bestämmas till högst 3 000
kronor. Eftersom den skattskyldige först tillgodoförts vederbörligt ortsavdrag
kommer det belopp, som helt kan fritas från beskattning, att motsvara
summan av ortsavdraget och det extra avdraget. I ortsgrupp III uppgår
maximibeloppet sålunda för gift skattskyldig till (3 680 + 3 000 =)
6 680 kronor och för ogift skattskyldig till (1 840 + 3 000 =) 4 840 kronor.
Då den som har arbete i land alltid är berättigad till fullt ortsavdrag kan
taxeringsnämnden upp till den angivna gränsen befria från skatt även om
inkomsten åtnjutits endast under en del av året. Det synes skäligt att sjöman,
som uppfyller villkoren för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall kunna befrias från skatt i samma utsträckning som gäller vid taxering
i land. Bestämmelser bör därför meddelas om att avdrag för nedsatt
skatteförmåga skall få medges med högst det belopp, som motsvarar summan
av vederbörligt ortsavdrag i ortsgrupp III och 3 000 kronor.

De sakkunniga har ansett att jämkning endast bör ske under förutsättning
att den skattskyldige visar att avdrag, därest taxering ägt rum i land,

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

skulle medgivits med minst 600 kronor. Uppenbarligen är det nödvändigt
att här införa ett visst gränsbelopp för att förhindra att jämkningsinstitutet
äventyrar den avsedda enkelheten i det administrativa förfarandet
med sjömansskatten. Från regeln om visst minimibelopp bör dock undantag
göras för de ömmande fall då fråga är om jämkning på grund av nedsatt
skatteförmåga.

Flera remissmyndigheter ifrågasätter lämpligheten av att beslut om
jämkning skall kunna ske under inkomståret. Särskilt vanskligt anses det
vara att beräkna avdrag för underskott å förvärvskälla. Men även i fråga om
periodiskt understöd och avdrag för nedsatt skatteförmåga kan svårigheter
uppkomma. Om jämkning medges i början av ett år kan det vara
tvivelaktigt om understödet i fortsättningen kommer att utbetalas eller
underhållsskyldigheten fullgöras.

Till en början må framhållas att om sjömannen eller hans hustru har
sådan inkomst i land att det yrkade avdraget kan väntas bli utnyttjat vid
årlig taxering bör jämkning av sjömansskatt inte medges. Detta torde
framgå av de föreslagna bestämmelserna om jämkning.

Föreligger inte möjligheter för sjöman att utnyttja avdrag vid årlig taxering
synes skillnad böra göras mellan å ena sidan jämkning på grund av
underskott å förvärvskälla och å den andra jämkning på annan grund. Det
torde under det löpande året inte vara möjligt att med någon grad av säkerhet
bedöma storleken av sådant underskott. Jämkning bör därför inte
ske förrän efter inkomstårets slut och sedan taxering verkställts. Härigenom
uppnår man också att om underskottsavdraget delvis kan utnyttjas vid
taxeringen jämkning endast behöver medges för återstoden av avdraget.
Även jämkning med åberopande av någon av de övriga grunderna bör i
vissa fall anstå till efter inkomstårets slut. Detta gäller t. ex. då tvekan
föreligger om periodisk betalningsskyldighet kommer att fullgöras. I andra
fall kan läget redan under det löpande året vara fullt klart. Detta är fallet
t. ex. då en sjöman efter en tids anställning blir sjuk och det är tydligt att
han inte kan träda i tjänst under året. Ett annat exempel på en omständighet,
som bör kunna beaktas redan under det löpande året, är om avgift
till pensionsförsäkring erlagts med belopp som framgår av företett kvitto.
I dessa och liknande fall möter givetvis inte något hinder att bevilja
jämkning under inkomståret.

Tiden för ingivande av ansökan bör lämpligen utsträckas till utgången
av juli månad året efter inkomståret. Såsom nyss nämnts måste nämligen
i många fall taxeringen i första instans avvaktas innan det med säkerhet kan
avgöras om jämkningsanledning föreligger.

Mot de sakkunnigas förslag angående sådan jämkning som skall ankomma
på lokal skattemyndighet, d. v. s. beslut om kolumnändring, har
huvudsakligen invänts, att lokal skattemyndighets beslut i sådant ärende
endast kan överklagas till länsstyrelsen. I anledning härav vill jag erinra

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

om att för sjöman, som icke åtnöjes med länsstyrelsens beslut, står alltid
den möjligheten öppen att få frågan om skattens riktiga beräknande prövad
av sjömansskaltenämnden. Nämndens beslut i ärendet kan sedan överklagas
i vanlig ordning.

Slutligen må i korthet med några ord beröras frågan om från vilken tidpunkt
jämkningsbeslutet skall gälla vid skatteuträkningen. Såvitt angår
beslut av sjömansskattenämnden torde man få utgå från att tidpunkten
direkt anges i beslutet. Lokal skattemyndighets beslut bör gälla vid den
första avlöningsutbetalningen efter det beslutet uppvisats för avlöningsförrättaren.
I båda fallen bör skatt som tidigare avdragits för mycket restitueras
genom sjömansskattekontorets försorg. Särskild ansökan om restitution
erfordras endast då skattenedsättningen beror på beslut av den
lokala skattemyndigheten.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört om jämkning, rättelse och restitution
av sjömansskatt föranleder ingen annan erinran från min sida än att tiden
för ingivande av ansökan om rättelse bör utsträckas till två år.

VII. Uppbörd m.m.

De sakkunniga

Uppbörd

De sakkunniga föreslår, att vid sjömansskattekontoret skall föras register
över de fartyg, ombord på vilka sjömansskatt skall erläggas.

Genom sjömansskattekontorets försorg skall till redarna distribueras
sjömansskattetabeller och anvisningar för uppbörd och redovisning ävensom
blanketter för redovisning av avdragen skatt. Formulär till redovisningsförteckningarna
föreslås skola fastställas av sjömansskattenämnden.
Förteckningarna bör vara uppställda efter mönster av de förteckningar,
som för närvarande förekommer vid uppbörd av särskild sjömansskatt.
Särskilda blanketter skall enligt de sakkunniga användas vid redovisning av
skatt för sjömän, bosatta här i riket, och särskilda för andra sjömän.

De sakkunniga framhåller, att för sjömän torde nu regelmässigt utfärdas
debetsedel å preliminär A-skatt av den lokala skattemyndigheten. Så bör
även ske, sedan sjömansskatten införts. Sjöman skall ombord använda
denna debetsedel för att styrka efter vilken kolumn i sjömansskattetabellen
sjömansskatt skall avdras Om sjömannen arbetar i land någon del av året
under sådana förhållanden, att vanligt källskatteavdrag skall ske, skall
debetsedeln å preliminär A-skatt användas enligt uppbördsförordningens
föreskrifter.

Såsom tidigare framhållits, föreslås att kolumnerna i sjömansskattetabellerna
bör konstrueras med utgångspunkt från kolumnerna 1—3 i tabellerna
för preliminär A-skatt.

De sakkunniga har fäst uppmärksamheten på att vissa svårigheter stund -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

om kommer att uppstå vid lokal skattemyndighets arbete med att ange
tillämplig avdragskolumn å debetsedel å preliminär A-skatt. För närvarande
kan den lokala skattemyndigheten erhålla vissa upplysningar av anteckningar
i inkomst- och debiteringslängderna till vägledning vid bestämmande
av tillämplig kolumn. Sjöman, som endast har inkomst ombord,
skall emellertid ej avlämna självdeklaration. Den lokala skattemyndigheten
skulle då sakna betydelsefull ledning för att bedöma vilken kolumn som
skall tillämpas. Liknande svårigheter föreligger dock redan nu i vissa fall,
t. ex. då skattskyldig inte avlämnat självdeklaration. De sakkunniga anser,
att några särskilda bestämmelser, om hur lokal skattemyndighet bör förfara,
dock ej bör utfärdas. Om fel kolumn angivits för sjöman, bör denne
skyndsamt anhålla om rättelse hos den lokala skattemyndigheten.

Om debetsedel å preliminär B-skatt utfärdas för sjöman, eller om denne
över huvud taget inte erhållit någon debetsedel, bör han anhålla hos den
lokala skattemyndigheten om intyg, vari skall lämnas sådana uppgifter, att
därav framgår vilken kolumn i sjömansskattetabellen, som skall komma
till användning. Vidare föreslås att sjöman även på annat sätt än genom
uppvisande av debetsedel eller intyg skall kunna få styrka efter vilken kolumn
i sjömansskattetabellen avdrag skall ske. Närmare föreskrifter härom
bör utfärdas av sjömansskattenämnden.

De sakkunniga framhåller vidare önskvärdheten av att debetsedlar till
sjömän även i fortsättningen avlämnas till postbehandling före debetsedlar
till andra skattskyldiga.

Om här i riket bosatt sjöman varken företer debetsedel eller på annat
sätt visar, enligt vilken kolumn i sjömansskattetabellen avdrag skall ske,
skall avlöningsförrättaren verkställa avdrag enligt kolumnen för ogift
skattskyldig utan barn. Även om avlöningsförrättare skulle vara övertygad
om att en sjöman kommer att erhålla jämkning av sjömansskatt, skall
han dock verkställa skatteavdrag med de belopp, som anges i tabellerna.

Sedan avdrag verkställts, antecknas skatten på de tidigare omnämnda
redovisningsförteckningarna. Dessa skall avse en period om två månader. De
skall av befälhavaren insändas till rederiet. På förteckningarna anges —-då fråga är om här i riket bosatt sjöman — numret å sjömannens debetsedel
å preliminär skatt. Om en sjöman inte företett någon debetsedel å
preliminär skatt må anges det län och den kommun, där sjömannen är
mantalsskriven. Uppgift om sjömannens hemortskommun kan erhållas
från sjöfartsbok eller annan handling. I nödfall får även muntlig uppgift
av sjömannen godtas. De sakkunniga förutsätter, att till ledning för avlöningsförrättarens
arbete i nu avsett fall kommer genom sjömansskattekontorets
försorg att utsändas förteckningar, varav framgår sifferbeteckningarna
för län och uppbördsdistrikt. Är sjömannens hemortskommun
uppdelad i två eller flera uppbördsdistrikt och saknar avlöningsförrättaren
kännedom om det uppbördsdistrikt, inom vilket sjömannen är mantals -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

skriven, skall som beteckning för kommunen tas det nummer som gäller
för det första uppbördsdistriktet inom kommunen.

Uppbörd av sjömansskatt skall verkställas genom postverket och de
penninginrättningar, med vilka Kungl. Maj :t därom träffat avtal. Inbetalningen
av sjömansskatt skall ske kostnadsfritt.

I fråga om redovisningen av sjömansskatt föreslås, att redaren för varje
period om två månader, räknad från kalenderårets början, skall redovisa
under perioden innehållen sjömansskatt. Redovisningen skall ske sex
gånger om året. För varje period lämnas redovisning senast den sista dagen
i andra månaden efter periodens utgång genom att skattens sammanlagda
belopp sättes in på sjömansskattekontorets postgirokonto. Samtidigt med
inbetalningen sändes redovisningsförteckningarna in till sjömansskattekontoret.
Efter ansökan må sjömansskattenämnden medge redare att betala
in skatt och sända in redovisningsförteckningar vid senare tidpunkt än
nyss nämnts. Inbetalas sjömansskatt i annan ordning eller senare än som
är stadgat, skall restavgift erläggas. Restavgiften skall utgå med fyra öre
för varje hel krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej mindre
än en krona. Om öretal uppkommer vid beräkningen, skall avrundning
ske till närmast högre krontal.

De insända redovisningsförteckningarna skall granskas vid sjömansskattekontoret.
Det bör därvid kontrolleras, att den inlevererade skatten
överensstämmer med det belopp, som enligt förteckning skall inbetalas.
Att redare fullgjort vad honom åligger kan kontrolleras även genom revision
av redarens bokföring. Intet hinder möter för att en redares hela bokföring
blir föremål för samtidig granskning av en tjänsteman vid sjömansskattekontoret
och av en tjänsteman vid en länsstyrelse. I många fall torde
till och med en dylik samtidig granskning vara att förorda. Lämpligt torde
också vara att då taxeringsrevision verkställes av redares räkenskaper,
granskningsmannen erhåller uppdrag att verkställa granskning av sjömansskatteredovisningen
även om tjänsteman från sjömansskattekontoret ej kan
delta.

Genom hålkortsbehandling av förteckningarna förslagsvis genom postverkets
försorg erhålles uppgift hur deri under året influtna sjömansskatten
fördelar sig på uppbördsdistrikt. Hålkortsbehandlingen föreslås av de
sakkunniga skola tillgå på samma sätt som nu sker av exempelvis skatteanvisningar
å preliminär skatt m. m.

I betänkandet framhålles att, om en sjöman önskar erhålla jämkning
eller rättelse av felaktigt uttagen skatt, ankommer det på honom själv att
lämna sjömansskattekontoret uppgifter om skattens storlek m. m. De
lämnade uppgifterna kan därefter kontrolleras vid sjömansskattekontoret.
Härför anses inte någon kontobokföring för varje enskild sjöman erforderlig.
Inte heller fordras enligt de sakkunnigas mening någon sådan bokföring
för utbetalning av gottgörelse till kommuner m. fl. eller av någon
annan anledning.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Revisionskrav

De sakkunniga föreslår att om det vid sjömansskattekontorets granskning
av redares redovisning av sjömansskatt framkommer, att sjömansskatt
inte inbetalats till kontoret eller inbetalats med lägre belopp än som rätteligen
bort ske, skall kontoret skriftligen framställa anmärkning mot redovisningen
i form av revisionskrav. Revisionskrav skall då riktas mot redare.
Två fall av revisionskrav kan enligt de sakkunnigas mening förekomma.
I det första fallet har redaren eller befälhavaren utan giltig orsak underlåtit
att avdra sjömansskatt eller avdragit sjömansskatt med för lågt belopp.
I det senare fallet har avdrag för sjömansskatt visserligen företagits med
rätta belopp men redaren har underlåtit att helt eller delvis redovisa skatten
till sjömansskattekontoret.

Om redaren godkänner kravet och inbetalar felande belopp jämte restavgift,
erfordras inte ytterligare åtgärder i redovisningsavseende. Bestrider
redaren riktigheten av kravet eller underlåter han, utan att bestrida detsamma,
att inbetala felande belopp, skall kontoret underställa ärendet
sjömansskattenämnden för prövning. Har nämnden fastställt revisionskrav,
skall det belopp som fastställts till betalning jämte restavgift uttas
genom indrivning dock att införsel ej må beviljas för gäldande av belopp,
för vilket redare är ansvarig.

Revisionskrav kan också framställas direkt mot en sjöman. Så blir fallet,
då en sjöman enligt vad verkställd utredning ger vid handen, genom att
lämna oriktiga eller ofullständiga uppgifter orsakat att sjömansskatt inte
avdragits eller avdragits med för lågt belopp.

Redare bör ha regressrätt gentemot sjöman i fråga om belopp, som redare
underlåtit att avdra men på grund av revisionskrav nödgats erlägga. I
förekommande fall må beloppet uttas hos sjöman i samma ordning som
stadgas i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Preskription samt straff och viten

De sakkunniga föreslår, att åtgärder för uttagande av sjömansskatt skall
få vidtas endast intill utgången av femte året efter det att avdrag för sjömansskatt
verkställts eller bort verkställas. I

I betänkandet erinras om de bestämmelser angående straff och viten, som
finnes intagna i uppbördsförordningen. Dessa bestämmelser — med undantag
för dem som avser preliminär självdeklaration — anser de sakkunniga
kunna tjäna som förebild för motsvarande bestämmelser i sjömansskatteförordningen.
Beträffande föreläggande av vite avviker dock
de sakkunnigas förslag såtillvida från uppbördsförordningens bestämmelser
att vite skall kunna föreläggas av föx-eståndaren för sjömansskattekontoret.
Enligt uppbördsförordningen ankommer föreläggande av vite på
länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

109

Remissyttrandena

Uppbörd

Några principiella erinringar mot de sakkunnigas förslag om uppbörd
av sjömansskatt har ej anförts. Framförda erinringar hänför sig endast
till detalj spörsmål.

De sakkunnigas förslag att formulär till redovisningsförteckningarna
över avdragen sjömansskatt skall fastställas av
sjömansskattenämnden samt att skilda förteckningar skall användas för här
i riket bosatta och för övriga sjömän har föranlett uttalande av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen anför.

Om den nuvarande redovisningsblanketten skall omarbetas, lär detta
bliva kontorets uppgift, som har hand om redovisningen. Det är naturligt,
att eventuella önskemål av nämnden då komma att beaktas. En formlig
föreskrift, att blanketten skall fastställas och att nämnden skall betungas
härmed, synes onödig. Länsstyrelsen föreslår, att bestämmelsen utgår.

Enligt 15 § i författningsförslaget skall skatt för svenska och utländska
sjömän redovisas på skilda förteckningar. Avsikten torde väl vara att
postverkets arbete med stansning för kommunersättningen härigenom skall
underlättas. Det finns dock anledning förmoda, att redovisningarna i och
för denna stansning måste underkastas viss granskning på kontoret och
att en markering sker där. En uppdelning är då knappast motiverad. Ur
andra synpunkter synes det också vara lämpligast med endast en förteckning.
Under sådana förhållanden är det olämpligt att i författningstexten
giva bestämmelser om förtecknandet.

Beträffande förslaget att uppgifterna å debetsedlarna för
preliminär A-skatt skall tjäna till ledning vid uttagande
av sjömansskatt påpekar länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att sådana debetsedlar enligt gällande bestämmelser inte
behöver sändas ut förrän senast den 18 januari. Man måste därför räkna
med att det kan dröja åtskillig tid, innan en sjöman får sin debetsedel.
På grund härav får det anses vara önskvärt, att den nya preliminärdebetsedelns
kolumnuppgift inte skall gälla förrän förslagsvis från och med
den 1 mars.

Vissa spörsmål, som står i samband med lokal skattemyndighets
arbete med utfärdande av debetsedlar å preliminär
skatt, har upptagits till behandling av centrala uppbördsnämnden,
länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län samt Föreningen
Sveriges kronokamrerare.

Centrala uppbördsnämnden anför.

Enligt förslaget skall lokal skattemyndighet utfärda och sända ut debetsedlar
å preliminär A-skatt till sjömän på samma sält som för närvarande
sker, d. v. s. senast den 18 januari under inkomståret. Enligt 13 § 1 mom.
uppbördskungörelsen böra debetsedlar adresserade till avlägset belägna

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

postanstalter avlämnas till postbefordran tidigare än övriga debetsedlar.
De lokala skattemyndigheterna torde i regel icke kunna utan särskild begäran
översända debetsedlarna till sjömän under annan adress än deras
bostadsadress i land för vidarebefordran genom anhörigas försorg. Då det
är angeläget att debetsedlarna utan dröjsmål komma sjömännen tillhanda,
kan det ifrågasättas om icke särskild föreskrift bör intagas i 13 § 1 mom.
tillämpningskungörelsen till gällande uppbördsförordning därom att debetsedlar
avseende skattskyldiga, vilka kunna antagas vara sjömän, skola
utsändas så fort ske kan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att den omständigheten
att sambeskattningsprincipen fått slopas, då en av makarna beskattas som
sjöman, kan innebära en skattelindring även för den i land förvärvsarbetande
parten. Införes inte särskilda regler, torde detta komma att
medföra avsevärda skiljaktigheter mellan preliminär och slutlig skatt. För
närvarande synes nämligen i de allra flesta fall för gift kvinna utfärdas
preliminär debetsedel med angivande av kolumn 1. Vare sig sådan kvinna
har att erlägga sjömansskatt eller arbetar i land synes därför jämkning
regelmässigt kunna påkallas. Länsstyrelsen ifrågasätter därför ett automatiskt
verkande uppgiftsförfarande, som går ut på att hustrun till person
med sjömansskatt erhåller debetsedel å preliminär A-skatt med angivande
av avdragskolumn 3.

Enligt gällande bestämmelser har lokal skattemyndighet i de fall preliminär
skatt ej inbetalas för skattskyldig, som erhållit debetsedel å preliminär
A-skatt, att undersöka anledningen till den bristande inbetalningen.
Postens skatteavdelning har att i sådant fall upprätta särskild förfrågan.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår ett särskilt förfarande för
undvikande av att förfrågan utskrives och undersökning verkställes beträffande
skattskyldig, som har att erlägga sjömansskatt. Befälhavaren
kunde lämpligen vid redovisningsförteckningarna för den uppbördsperiod,
varunder skattskyldig första gången för året förekommer, foga en
skatteanvisning för envar, som avlämnat debetsedel å preliminär skatt.
Å denna skatteanvisning skall med stämpel eller på annat sätt anges att
den skattskyldige erlägger sjömansskatt. Dessa skatteanvisningar skulle
sedan översändas till respektive länsstyrelser för anteckning å kreditkort.
Uppgiften om att sjömansskatt erlägges kan även vara av värde vid taxeringen
i de fall taxeringsuppgift inte inkommer och förhindra åsättande
av felaktig taxering. Om skatteanvisning inte kan bifogas redovisningsförteckningarna
på grund av att debetsedel ej avlämnats, bör sjömansskattekontoret
åläggas att med ledning av de å förteckningarna lämnade uppgifterna
meddela vederbörande länsstyrelse att sjömansskatt erlägges. Som
ett alternativ till det här skisserade förfarandet ifrågasätter länsstyrelsen
om inte sjöinansskattekontoret bör åläggas att till länsstyrelserna överlämna
förteckningar länsvis över skattskyldiga, som har att erlägga sjömansskatt.

111

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län och
Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Vad i betänkandet anförts om skatteavdrag ombord på fartyg
och redovisningen av sjömansskatt har föranlett
vissa påpekanden från länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands samt Göteborgs
och Bohus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att medgivande av anstånd
med inbetalning och redovisning av sjömansskatt bör ankomma på
sjömansskattekontoret. Då fråga kan vara om brådskande beslut, lär det
enligt länsstyrelsens mening vara direkt olämpligt att lägga avgörandet på
sjömansskattenämnden, såvida man ej vill besluta i efterhand. Länsstyrelsen
erinrar vidare om att uppbörd av särskild sjömansskatt för närvarande
sker genom att rederierna insätter skattebeloppen å särskilt postgirokonto.
Då någon ändring häri inte synes böra ske, anses bestämmelsen
i 14 § förslaget till sjömansskatteförordning att uppbörd skall verkställas
genom postverket samt de penninginrättningar med vilka Kungl. Maj :t
träffat avtal icke vara motiverad.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att de föreslagna bestämmelserna
om restavgift för sjömansskatt avviker något från uppbördsförordningens
regler. Länsstyrelsen säger sig av praktiska skäl vilja föreslå att
uppbördsförordningens bestämmelser ändras till överensstämmelse med
sjömansskatteförordningens. I stället för avrundning av beloppet uppåt
bör dock lämpligen i båda författningarna föreskrivas, att överskjutande
öretal skall bortfalla.

Om kontrollen över utgörandet av sjömansskatt
och därmed sammanhängande spörsmål föreligger vissa uttalanden.

Riksskattenämnden framhåller att kontrollen över att skatt avdragits
enligt rätt kolumn i skattetabellerna i praktiken torde bli svår att göra
tillräckligt effektiv. Det synes enligt riksskattenämndens mening som om
sjömansskattekontoret i detta avseende måste begränsa sig till att stickprovsvis
genom skrivelser till lokala skattemyndigheter utöva sådan kontroll.
Detta får anses vara otillfredsställande med hänsyn till att fråga är
om en definitiv skatt. Nämnden anmärker att de lokala skattemyndigheterna
ofta inte torde ha tillgång till samtliga för en dylik kontroll erforderliga
uppgifter.

Likartade synpunkter anföres av kammarrätten, centrala uppbördsnämnden
samt länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län. Sistnämnda
länsstyrelse framhåller därjämte att rederierna är spridda över hela riket
och alt det därför bör finnas möjlighet att överlåta kontrollen av redarnas
bokföring till vederbörande länsstyrelse.

Frågan om en särskild k o n t o b o k f ö r i n g av sjömans -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

skatten för varje enskild sjöman har uppmärksammats av länsstyrelserna
i Stockholms och Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det mindre sannolikt att en kontobokföring
av skatten för varje enskild sjöman skall kunna undvaras. Uppgift
om avlöningens storlek kan bli påkallad både av det fortsatta internordiska
samarbetet och i det fall att en obligatorisk tjänstepension införes.
Dessa och andra frågor rörande sjömansskatten kan — framhåller
länsstyrelsen — vinna sin lösning genom den elasticitet, som givits författningsförslaget.
Sjömansskattenämnden får förutsättas kontinuerligt följ a
utvecklingen och ta erforderliga initiativ för att avhjälpa bristfälligheter,
som på förhand knappast kan i sin helhet överblickas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Redovisningen till sjömansskattekontoret av den innehållna sjömansskatten
skall enligt de sakkunnigas förslag ske i huvudsak i den ordning
som nu tillämpas för den särskilda sjömansskatten och hos sjömansskattekontoret
skall kontobokföring för varje enskild sjöman icke äga rum.
Länsstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida detta tämligen summariska
redovisningssätt hos sjömansskattekontoret kan vara tillfyllest. Sålunda
skulle utredningen i jämkningsfallen underlättas om specificerad
redovisning skedde. Det synes finnas anledning överväga huruvida icke,
liksom i Norge, ett mera specifikt redovisningssystem vore att föredraga.
Skall sambeskattning ske av makar, av vilka den ene har inkomst ombord
eller skall vid skatteuttaget för inkomst i land hänsyn tagas till inkomst
ombord, blir givetvis specificerad redovisning av sjömansskatten nödvändig.

Revisionskrav

Frågor som har samband med revisionskrav behandlas endast av riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus och Gävleborgs län
samt Sveriges redareförening.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Reglerna om redares ansvarighet för sjömansskatt överensstämmer i
stort sett med de, som förekommer i uppbördsförordningen för arbetsgivare.
Vid fall av underlåtenhet att utan skälig anledning verkställa
skatteavdrag kan emellertid revisionskrav riktas mot redaren, utan att
arbetstagaren-sjömannen först anmanats gälda skattebeloppet i fråga. I
förslaget återfinnes dessutom en bestämmelse, som saknas i uppbördsförordningen,
nämligen att om redaren visar, att underlåtenhet att verkställa
skatteavdrag berott på oriktig uppgift lämnad av sjömannen, kravet skall
riktas mot denne. I betänkandet sidan 99 sägs, att revisionskrav också kan
framställas direkt mot sjöman, nämligen om denne genom oriktiga uppgifter
orsakat, att sjömansskatt icke avdragits eller avdragits med för lågt
belopp. Av texten å sidan 99 får man den uppfattningen att en viss valrätt
skulle föreligga i fråga om kravet i detta fall, medan förslaget till lagtext
synes ge en mera bindande anvisning. Oklart är även om ärendet, därest
redaren bestrider ansvar på grund av oriktig uppgift av sjöman, kan
bringas direkt under sjömansskattenämndens prövning utan att revisionskrav
i dylikt fall först riktats jämväl mot sjömannen.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Såväl i uppbördsförordningen som i förslaget till sjömansskatt sägs, att
arbetsgivare, som underlåtit verkställa skatteavdrag kan, sedan lian erlagt
sådana skattebelopp, söka dem åter av arbetstagaren. Indrivningskvittot
skall då inges till utmätningsmannen, som hos den skattskyldige ager
uttaga beloppet i samma ordning, som stadgas i fråga om indri\ning av
skatt. Införsel får emellertid ej tillgripas. Det må ifrågasättas, om redare
utan tillgång till en sådan rättslig möjlighet, som införsel innebär, har utsikt
att annat än i rena undantagsfall erhålla något åter från den anställde.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att då redare bestrider revisionskrav
eller utan att bestrida detsamma underlåter att inbetala felande belopp,
skall sjömansskattekontoret enligt de sakkunnigas förslag underställa
sjömansskattenämnden ärendet för prövning. Ett dylikt förfaringssätt synes
knappast vara erforderligt, då underlåtenhet att bestrida kravet föreligger.

I sådant fall bör kravet kunna fastställas av föreståndaren för sjömansskattekontoret
och därefter överlämnas till indrivningsmyndigheten för
beloppets uttagande, varvid redaren bör förbehållas rätt att underställa
beslutet nämndens prövning. Härigenom skulle vinnas, att indrivning kommer
i gång tidigare än eljest skulle bli fallet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Enligt bestämmelser i uppbördsförordningen må införsel icke beviljas
vid bl. a. indrivning hos arbetstagare av skatt, för vilken vederbörligt skatteavdrag
icke verkställts av arbetsgivaren. Bestämmelserna ha oförändrade
upptagits i förslaget till förordning om sjömansskatt. I detta hänseende
vill länsstyrelsen erinra att i prop. 100/1953 (s. 349) departementschefen
förutskickade en omarbetning av bestämmelserna om införselinstitutets
användning vid indrivning av skatt. Det uttalades sålunda att skäl kunde
anföras för en sådan ändring i bestämmelserna att införselinstitutet i nu
avsedda och jämförbara fall kunde komma till användning. Frågan borde
enligt departementschefens mening snarast prövas utan avvaktan på en
tilltänkt revision av utsökningslagen. Frågan har emellertid ännu icke
bringats till en lösning. Länsstyrelsen anser att förevarande fråga bör upptagas
i detta sammanhang. Det torde vara en allmän erfarenhet hos de
myndigheter, vilka omhänderha bestyret med indrivning av oguldna utskylder,
att beträffande arbetstagare införselinstitutet är det i stort sett
enda exekutiva tvångsmedel, som kan medföra betalning. Det klientel,
varom nu är fråga, saknar nämligen i stor utsträckning utmätningsbar
egendom.

Riksskattenämnden föreslår att bestämmelserna om revisionskrav utformas
så att redare, som på grund av uppenbar försummelse underlåter
göra anmälan om ändring i fartygs rutt, blir ansvarig för skatt som därigenom
undandras.

Preskription samt straff och viten

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om preskription av sjömansskatt
samt om straff och viten har inte föranlett särskilda uttalanden i remissyttrandena.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 92

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Departementschefen

De sakkunniga har utformat sitt förslag till uppbörd av sjömansskatt i
nära anslutning till vad som gäller vid uppbörd av källskatt. Vid sjömansskatteuppbörden
skall i regel de för preliminär A-skatt utfärdade debetsedlarna
användas. Särskilda debetsedlar å sjömansskatt behöver sålunda
inte utfärdas. Kontroll av att redarna vederbörligen fullgör sina skyldigheter
skall utövas på i princip samma sätt som gäller i fråga om arbetsgivare
i allmänhet. Även förfarandet vid krav gentemot försumlig redare
har utformats i huvudsaklig anslutning till motsvarande bestämmelser vid
den allmänna uppbörden. Detsamma gäller vad de sakkunniga föreslagit
om preskription, straff och viten.

De sakkunnigas förslag angående uppbörden av sjömansskatten har i
allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. I ett par hänseenden har dock
framkommit erinringar, vilka jag här i korthet torde få behandla.

Såsom tidigare nämnts må avdrag för gäldande av preliminär A-skatt
under januari månad ske med ledning av anteckningarna å föregående
års debetsedel. Där särskilda omständigheter därtill föranleder kan i fråga
om arbetstagare på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst
500 registerton avdrag äga rum på samma sätt under februari och mars
månader. Motsvarande bestämmelser saknas i förslaget till sjömansskatteförordning.
Enligt de sakkunnigas förslag skall nämligen sjömansskatteavdrag
ske med ledning av anteckningarna å preliminärdebetsedeln för det
löpande året. Har inte debetsedel företetts skall skatteavdrag verkställas
efter den oförmånligaste kolumnen. En följd av de föreslagna bestämmelserna
skulle bli att exempelvis en gift sjöman, som av någon anledning
inte erhållit sin debetsedel förrän i mars, under de två första månaderna
av året skulle nödgas vidkännas avdrag såsom ogift. Detta kan inte anses
tillfredsställande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har observerat
spörsmålet och föreslår att kolumnuppgifterna på preliminärdebetsedeln
skall vid beräkning av sjömansskatt gälla från och med mars ena året
till utgången av februari påföljande år. Jag är inte beredd att förorda en
sådan lösning. Det bör nämligen observeras att anteckningarna om tilllämplig
kolumn skall kunna tillämpas såväl vid uttag av källskatt som vid
beräkning av sjömansskatt. En regel som den av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förordade kan leda till mindre tilltalande resultat, om enligt
den nya debetsedeln skatt skall dras enligt annan kolumn än föregående
år. En skattskyldig som under januari vidkänts källskatteavdrag
som gift får i sådant fall, om han går till sjöss i februari, sjömansskatteavdrag
som ogift. Liknande resultat uppkommer om anställning till sjöss
upphör i början av året. Jag vill i stället förorda att sjömansskatteavdrag
under de två första månaderna av året skall få verkställas enligt anteckningarna
på föregående års debetsedel. Avlöningsförrättaren skall vara

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 ur 1958

skyldig att för den händelse därefter företedd debetsedel för det löpande året
utvisar, att avdrag skall ske efter annan kolumn, vidta erforderlig rättelse.
Då redovisning av vad som avdragits i januari och februari inte behöver
ske förrän vid utgången av april torde till sjömansskattekontoret i allmänhet
kunna levereras det korrekta beloppet. Finnes särskilda anvisningar
erforderliga för kontroll av att rättelse behörigen företagits torde sådana
böra meddelas av sjömansskattenämnden. Självfallet bör ansvarighet för
bristande skattebelopp inte inträda för redare, om avlöningsförrättaren
följt dessa regler och rättelse senare inte kunnat ske därför att sjömannen
slutat sin anställning.

Vad centrala uppbördsnämnden och ytterligare några remissinstanser
anfört i fråga om lokal skattemyndighets arbete med utfärdande av debetsedlar
å preliminär skatt torde lämpligen kunna beaktas vid utfärdande av
tillämpningsföreskrifter till sjömansskatteförordningen.

Jag finner mig inte kunna biträda länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus
län förslag om rätt för sjömansskattekontoret att fatta beslut i vissa anståndsärenden.
Däremot torde ordföranden i sjömansskattenämnden böra
tilläggas rätt att ensam avgöra ärenden av brådskande natur. Jag återkommer
till denna fråga under avsnittet om sjömansskattenämnden.

Den föreslagna bestämmelsen i 14 § om uppbörd av sjömansskatt överensstämmer
med vad som gäller enligt uppbördsförordningen. Då något
egentligt behov av att anlita banker och andra penninginrättningar knappast
finnes när det gäller inbetalning av sjömansskatt och då det onekligen
skulle medföra en viss förenkling i uppbördsförfarandet om alla inbetalningar
göres på ett ställe, har jag ingenting att erinra mot det förslag, som
framlagts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län om att inbetalning
alltid skall ske till särskilt postgirokonto.

Uppbördsförordningens bestämmelser om restavgift har behandlats av
riksdagens revisorer i deras berättelse till 1957 års riksdag, under finansdepartementet,
§ 25 (Del I s. 247—249). Bevisorerna föreslog att restavgift
skulle utgå i jämna krontal samt att, om vid uträkning av restavgift öretal
uppkommer, avrundning skulle ske vid öretal över femtio uppåt och vid
annat öretal nedåt till helt krontal. Lägsta beloppet för restavgiften skulle
fastställas till en krona. I utlåtande nr 93 har 1957 års statsutskott hemställt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla att Kungl. Maj :t
ville vidtaga åtgärder i syfte att genomföra vad revisorerna föreslagit. I
skrivelse den 14 maj 1957, nr 249, har riksdagen anmält att riksdagen fattat
beslut i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit. Jag har för avsikt
att i annat sammanhang framlägga förslag i det angivna syftet. Bestämmelserna
om restavgift i sjömansskatteförordningen bör redan nu utformas
i överensstämmelse med vad revisorerna föreslagit. Den av de sakkunniga
angivna avrundningsregeln torde få ändras i enlighet härmed.

Riksskattenämnden och ytterligare några remissmyndigheter har under -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

strukit de svårigheter som föreligger att göra kontrollen över utgörandet av
sjömansskatten tillräckligt effektiv. Självfallet kommer särskilt till en
början vissa svårigheter att uppstå innan tillräcklig praktisk erfarenhet
vunnits. Det är fördenskull viktigt att åtgärder vidtas för att åvägabringa
en systematisk kontroll. Med utnyttjande av befogenheten att granska redares
bokföring kan t. ex. granskning ske av samtliga skatteuträkningar inom
ett rederi under en månad samtidigt som med ledning av de angivna debetsedelsnumren
uppgifterna om tillämpliga avdragskolumner kontrolleras hos
vederbörande lokala skattemyndigheter. Som länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhållit bör kontrollen av redarnas bokföring, när sådan kontroll befinnes
påkallad, kunna överlåtas åt lokala myndigheter. På begäran av
föreståndaren för sjömansskattekontoret bör sålunda taxeringsintendenterna
vara skyldiga att låta verkställa granskning av redares bokföring.
De lokala skattemyndigheterna bedriver i fråga om utgörande av källskatt
en likartad kontroll av arbetsgivares bokföring. Även dessa myndigheter
bör få anlitas i sjömansskattekontrollen. Särskilda bestämmelser om skyldighet
att tillhandagå sjömansskattekontoret vid granskning och annan
kontroll torde inte vara nödvändiga. Däremot torde bestämmelsen i 21 §
förslaget till sjömansskatteförordning (19 § i departementsförslaget) böra
kompletteras så att skyldighet föreligger för redare att tillhandahålla sin
bokföring eller sina anteckningar även på anmaning av taxeringsintendent
eller lokal skattemyndighet.

Frågan huruvida det blir nödvändigt att vid sjömansskattekontoret lägga
upp särskild kontobokföring över erlagd sjömansskatt torde, som länsstyrelsen
i Stockholms län framhållit, få avgöras längre fram med ledning av
då föreliggande praktiska erfarenheter. Vid den uträkning av ersättningar
till kommunerna som skall verkställas genom sjömansskattekontorets
försorg, förutsättes att postverkets hålkortsanläggning skall tas i anspråk.
Det torde då också vara möjligt att utan större kostnader verkställa kontobokföring
av sjömansskatten genom anlitande av denna hålkortsanläggning.
På sådant sätt äger f. n. bokföringen av den vanliga källskatten rum.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har berört vissa frågor som har samband
med de föreslagna reglerna om rätt att framställa krav vid försummelse
att inbetala sjömansskatt. Av den föreslagna lydelsen av 19 § sjömansskatteförordningen
torde klart framgå att kravet i första hand alltid skall
riktas mot redaren. Endast om denne visar att felet beror av oriktig uppgift
av sjömannen skall kravet riktas mot sjömannen. Jag har ingenting att
erinra mot en sådan ordning. Bestrider redaren kravet torde det i första
hand böra ankomma på föreståndaren för sjömansskattekontoret att bedöma
den bevisning redaren förebringat. Finnes det uppenbart att felet beror
av oriktig uppgift från sjömannen skall revisionskravet mot redaren frånträdas
och kravet i stället riktas mot sjömannen. I andra fall kan bevisningen
vara sådan att det mot redaren framställda kravet bör underställas

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

sjömansskattenämnden för prövning. Av nämndens beslut kan då bli beroende
om krav skall riktas mot sjömannen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit att revisionskrav, som inte
bestrides, skall kunna fastställas av föreståndaren för sjömansskattekontoret.
Jag har ingenting att erinra mot en enklare form för sådant beslut
men förordar att beslutet skall fattas av ordföranden i sjömansskattenämnden.

De sakkunnigas förslag angående indrivning hos sjöman av skatt som
erlagts av redare överensstämmer med motsvarande bestämmelser i uppbördsförordningen.
Det av länsstyrelsen i Gävleborgs län berörda spörsmålet
angående införsel torde sålunda främst ha anknytning till den allmänna
uppbörden. Det bör därför upptas till samlad bedömning i annat
sammanhang.

Vad riksskattenämnden anfört om redares ansvarighet för undandragen
skatt, då han underlåtit att anmäla ändrad användning av fartyg, synes
värt beaktande. Ifrågasättas kan dock om inte redan med den föreslagna
lydelsen av 19 § 1 mom. första stycket sjömansskatteförordningen krav
skulle kunna anställas mot en redare som gjort sig skyldig till sådan försummelse.
För att undanröja all tveksamhet förordar jag likväl en särskild
föreskrift med den av riksskattenämnden angivna innebörden. Föreskriften
bör intas som ett tredje stycke i författningsrummet (17 § 1 mom. i departementsförslaget).

Vad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande uppbörd, revisionskrav,
preskription samt straff och viten föranleder inte någon väsentligare erinran
från min sida.

VITT. Sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret

De sakkunniga

De sakkunniga har — som tidigare nämnts — föreslagit att för handläggning
av ärenden angående sjömansskatt skall inrättas en sjömansskattenämnd
och ett sjömansskattekontor, vilka skall förläggas till Göteborg.

Sjömansskattenämnden skall enligt de sakkunnigas förslag

lämna bindande besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de anställda
skall erlägga sjömansskatt, ävensom beträffande den tabell, enligt
vilken sjömansskatt skall beräknas,

fastställa grunder, enligt vilka drickspengar skall uppskattas vid beräkningen
av sjömansskatt,

meddela beslut huruvida sjömansskatt skall erläggas för viss inkomst
eller ej, samt hur sjömansskatt i tveksamma fall skall beräknas, meddela
beslut om jämkning och om rättelse av skatteavdrag samt pröva ärenden
om revisionskrav och om befrielse från erläggande av restavgift,

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

fastställa de belopp, med vilka ersättning skall utgå till kommuner och
allmänna sjukkassor, samt

lämna anvisningar i frågor angående erläggande och uppbörd av sjömansskatt.

Om uppgiften att lämna bindande besked beträffande fartyg, på vilka
sjömansskatt skall uttas, och att fastställa tillämplig tabell anföres i betänkandet.

Man kan icke tänka sig att dessa frågor omprövas i en högre instans.
Frågan, huruvida sjömansskatt skall erläggas eller ej å ett visst fartyg,
kan nämligen icke hållas svävande under någon tid. Detsamma gäller
frågan huruvida skatt skall erläggas efter den ena eller den andra tabellen.
Om sjömansskattenämndens beslut beträffande dessa frågor skulle få överklagas,
måste man räkna med att viss, kanske ofta ganska lång tid kan förflyta
innan slutligt beslut meddelas. Det må ock framhållas att — om nu
klagan skulle kunna komma i fråga — en särskild ombordanställd icke bör
kunna få ändring; beskeden måste gälla alla ombordanställda och bör ej
få ändras efter besvär av enskild skattskyldig. Slutligen må påpekas att
praktiskt taget oöverstigliga svårigheter skulle möta att i efterhand retroaktivt
ta ut beräknad sjömansskatt om exempelvis en skattedomstol med
ändring av sjömansskattenämndens besked skulle förklara att sjömansskatt
skall uttas efter den för sjömannen mindre gynnsamma skattetabellen.

Det må erinras om att bindande besked av en nämnd tidigare har godtagits
i skattelagstiftningen, då det gällt att erhålla snabba beslut och då en
ändring skulle medföra konsekvenser, som komme att rubba systemet.
Vi syftar härvid på den kompetens som på sin tid tillädes centrala omsättningsskattenämnden
beträffande butikshandelsvaror. Vidare må erinras om
att enligt uppbördsförordningen äger centrala uppbördsnämnden meddela
bindande besked om uttagande av preliminär skatt och verkställande av
skatteavdrag.

Redarna skall årligen före den 1 oktober avlämna sådana uppgifter som
erfordras för sjömansskattenämndens beslut beträffande fartyg, ombord
på vilka sjömansskatt skall uttas och om tillämplig tabell. Underlåter redare
att avlämna uppgifterna, kan han anmanas att inkomma med sådana.
Sjömansskattenämnden skall dock kunna medge redare befrielse från skyldigheten
att avlämna uppgifter. Sjömansskattenämndens beslut bör i regel
avse ett år. Inträder ändring beträffande förhållande, varom uppgift
lämnats, skall det åligga redaren att anmäla detta.

Sjömansskattenämndens fastställande av de grunder enligt vilka drickspengar
skall beskattas innebär att den personal, som uppbär drickspengar,
skall indelas i vissa grupper samt att för varje grupp drickspengarnas storlek
skall bestämmas till schablonbelopp. De sakkunniga förutsätter att
nämnden i dessa frågor inhämtar vederbörande personalorganisationers och
rederiers yttranden, innan nämnden fattar beslut. Beslutet bör i regel avse
ett beskattningsår i sänder. Nämnden bör äga rätt att, om så skulle vara
erforderligt, fatta nytt beslut under löpande beskattningsår.

Enligt de sakkunnigas mening bör nämndens beslut om normer för

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

drickspengarnas beskattning inte kunna överklagas. I betänkandet erinras
i detta sammanhang om möjligheten för enskild sjöman, som inte anser
sig ha uppburit drickspengar i enlighet med fastställda normer, att ansöka
om jämkning.

I sakens natur ligger — framhåller de sakkunniga — att inte heller
sjömansskattenämndens beslut angående utfärdande av anvisningar skall
kunna överklagas.

I betänkandet påpekas vidare, att kompetenskonflikter kan uppkomma
då det gäller fråga huruvida inkomst skall beskattas genom sjömansskatt
eller ej. Sådan fråga kan komma att bedömas även vid årlig taxering. De
sakkunniga anför härom.

Sjömansskattenämndens beslut i det hänseende, varom nu är fråga, bör
få överklagas till kammarrätten, men nämndens beslut måste iakttas av
beskattningsnämnderna för den årliga taxeringen. Om en part i ett taxeringsmål
visar att inkomst beskattats genom erläggande av sjömansskatt
på grund av sjömansskattenämndens beslut, har beskattningsnämnd sålunda
att ställa sig sjömansskattenämndens beslut till efterrättelse. Om en
part hävdar, att sjömansskatt erlagts, skall, innan beskattningsärendet avgöres,
sjömansskattenämndens besked inhämtas, huruvida sjömansskatt
rätteligen utgått.

Sjömansskattenämndens beslut i frågor, ifall sjömansskatt skall erläggas
för viss inkomst eller ej, bör få överklagas icke blott av skattskyldig utan
även av en representant för det allmänna. Såsom en dylik fiskal representant
bör utses därför lämplig befattningshavare vid länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, förslagsvis en biträdande taxeringsintendent.

Sjömansskattenämndens beslut, hur sjömansskatt i tveksamma fall skall
beräknas ävensom beslut om jämkning, rättelse, revisionskrav samt om
befrielse från erläggande av restavgift bör enligt förslaget kunna överklagas
hos kammarrätten. Rätt att anföra besvär skall tillkomma skattskyldig,
den tidigare omnämnde representanten för det allmänna ävensom

— i fråga om beslut angående revisionskrav och befrielse från restavgift

— redare.

Besvär till kammarrätten skall, om de anföres av sjöman eller redare,
vara inkomna till sjömansskattekontoret inom två månader från det klaganden
erhållit del av nämndens beslut.

Slutligen föreslår de sakkunniga att nämndens beslut avseende ersättning
till kommuner och allmänna sjukkassor bör få överklagas hos Kungl. Maj :t.

Beträffande sjömansskattenämndens sammansättning anför de sakkunniga.

Nämnden bör enligt vår åsikt bestå av ordförande och fyra ledamöter.
Ordförande och ledamöter liksom ock suppleanter för ledamöterna förordnas
av Kungl. Maj:t för viss tid, förslagsvis fyra år. Någon suppleant skall ej
utses för ordföranden, utan i stället bör en av ledamöterna förordnas till
vice ordförande för att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.
Härigenom undvikes att såsom ordförande stundom tjänstgör en

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

suppleant, som icke regelbundet deltagit i nämndens beslut och avgöranden
och som därför får anses vara mindre insatt i nämndens arbete än en ordinarie
ledamot. Ordföranden och vice ordföranden skall ha juridisk utbildning
samt äga erfarenhet av allmänna eller administrativa domarvärv. Önskvärt
är, att i vart fall den ene av dem är insatt i beskattningsfrågor. Av
övriga ledamöter bör en äga erfarenhet av allmänna värv, främst kommunala
sådana. Återstående två ledamöter bör ha särskild erfarenhet och
insikt i arbetsförhållandena inom sjöfartsnäringen. Vi förutsätter, att till
sådana ledamöter utses representanter för redare och ombordanställda.

Inom utredningen har framhållits angelägenheten av att nämnden tillföres
sådan sakkunskap, som finnes både bland befälet och bland övriga anställda.
Likaså har framhållits att sjöfartens arbetsförhållanden är mycket
skiftande, varför representanter för såväl det större som det mindre tonnaget
bör erhålla plats i nämnden. Det synes oss möjligt tillgodose dessa
önskemål därigenom att vederbörande suppleanter utses bland de kategorier,
som icke blir representerade inom nämnden. Enligt 3 § instruktionen
för riksskattenämnden må nämndens ordförande tillkalla suppleant för
överläggning inom nämnden, ändå att förfall för ledamot ej föreligger. Motsvarande
bör gälla för sjömansskattenämndens vidkommande. Anses denna
utväg icke framkomlig, kan möjligen övervägas att utöka antalet ledamöter
i nämnden till sju.

De sakkunniga föreslår, att sjömansskattekontoret skall fungera som
kansli åt sjömansskattenämnden. Inom kontoret skall uppbörden av sjömansskatt
kontrolleras och de ärenden beredas, som skall avgöras av
nämnden.

Redovisning av sjömansskatt skall ske till sjömansskattekontoret. De av
redarna lämnade uppgifterna granskas; eventuellt framställes revisionskrav.
Kontroll av uppbörden skall även ske genom revision av redares bokföring.
Denna revision skall i allmänhet företas av en befattningshavare
vid kontoret.

Enligt de sakkunnigas mening kan sjömansskattekontorets personalstyrka
inskränkas till ett ganska ringa antal befattningshavare, nämligen
till en föreståndare i länsassessors tjänsteställning, en förste landskanslist,
en landskanslist samt tre—fem biträden i olika lönegrader. Föreståndaren
för kontoret skall tjänstgöra såsom föredragande i sjömansskatteärenden
inför nämnden.

I och för sig anses ej några hinder möta mot att låta sjömansskattekontoret
vara en självständig enhet av statsförvaltningen men praktiska
invändningar synes kunna resas mot detta. På grund av sin ringa storlek
bör, framhåller de sakkunniga, sjömansskattekontoret lämpligen vara knutet
till en annan statlig myndighet, så att överflyttningar av personal kan
förekomma vid ledigheter och temporär arbetsbelastning. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län utövar för närvarande kontroll över utgörande
av den särskilda sjömansskatten. De sakkunniga föreslår därför att sjömansskattekontoret
knytes till denna länsstyrelse. Sjömansskattekontoret
bör inta samma ställning i förhållande till länsstyrelsen som kupongskattekontoret
till överståthållarämbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

121

Remissyttrandena

Vad de sakkunniga föreslagit om sjömansskattenämnden, sjömansskattekontoret
och på dem ankommande uppgifter har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Av yttrandena i denna del torde få återges följande.

Riksräkenskapsverket anser, att sjömansskattenämndens
uppgifter bör begränsas till vad som fordrar speciell sjöfartskännedom.
Ärenden angående jämkning, rättelse, revisionskrav samt ersättning
till kommuner och allmänna sjukkassor bör handläggas av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.

Om sjömansskattenämndens uppgift att besluta
på vilka fartyg sjömansskatt skall uttas och efter
vilken tabell sjömansskatt skall erläggas anför kammarrätten.

Kammarrätten finner det betänkligt att avgörande gränslinjer av väsentlig
betydelse för beskattningens höjd sålunda måst lämnas utan närmare
fixering i författningstexten. I betänkandet åberopas härutinnan att betydelsefulla
avgöranden på beskattningsrättens område tidigare överlämnats
åt nämnder. Beträffande centrala omsättningsskattenämnden gällde det
emellertid att i en krissituation snabbast möjligt genomföra en ny lagstiftning,
och beträffande centrala uppbördsnämnden avse dess befogenheter
huvudsakligen uppbörden av preliminärskatt och innebära sålunda icke
avgöranden om den definitiva beskattningens höjd. När det emellertid förklaras
olämpligt att bibehålla den hittills tillämpade gränsdragningen vid
500 ton, torde det såsom skattekategorierna utformats i förslaget icke
återstå annan möjlighet än att avgörandena träffas av en nämnd på sätt som
föreslagits. Men åtminstone någon närmare precision av principerna för
indelningen i fartygskategorier torde likväl vara möjlig att inrymma i författningen.
Ett motsatt förfarande synes innebära att det helt enkelt överlämnas
åt nämnden att lagstifta beträffande förordningens detaljbestämmelser.
Däremot synes hinder icke mota att åt nämnden överlåta tolkningen
i praktiken av de sålunda uppdragna riktlinjerna.

I förslaget förklaras nämndens beslut i dessa frågor skola vara bindande.
Kammarrätten vill ifrågasätta, huruvida icke i författningstexten tydligare
borde utmärkas, att nämndens ifrågavarande beslut skola lända till efterrättelse
intill dess nytt beslut av nämnden meddelats.

I samma fråga framhåller riksskattenämnden att praktiska svårigheter
otvivelaktigt kan uppkomma vid tillämpningen av bestämmelserna om besked
beträffande de fartyg ombord på vilka sjömansskatt skall erläggas
och beträffande vilken tabell som skall tillämpas. Frågan om vilken tabell
som skall användas är beroende på fartygets huvudsakliga rutt. Tolkningen
härav kan bli vansklig. Vissa betänkligheter kan enligt riksskattenämnden
anföras mot att besluten om vilken tabell som skall användas inte skall
få överklagas. Eftersom det gäller en definitiv skatt, borde klagorätt principiellt
föreligga. Det är möjligt att man på förevarande område kan bli
nödsakad göra vissa principiella avsteg för att systemet överhuvud skall

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

bli praktiskt genomförbart. Riksskattenämnden framhåller vidare att de
av sjömansskattenämndens beslut, som inte får överklagas, inte bör kunna
ändras av nämnden själv med retroaktiv verkan.

Likartade synpunkter framföres av sjöfartsstyrelsen samt länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen betonar svårigheterna vid klassificeringen
av det mindre tonnaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att vissa skäl kan åberopas för att
avgörandet efter vilka grunder drickspengar skall uppskattas bör tillkomma
riksskattenämnden, som handlägger frågor om allmänna anvisningar i
övrigt för taxeringen och som har översyn bl. a. över uppskattningen av
drickspengar i land. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att övervägande
skäl talar för att nämndens beslut om normerna för beskattning av
drickspengar bör få överklagas hos kammarrätten och Kungl. Maj :t. Besvärsrätt
bör emellertid endast tillkomma organisation, som företräder de
anställdas intressen samt representanten för det allmänna.

Sveriges redareförening påpekar att i sjömansskattenämndens åligganden
kommer att ingå att avgöra huruvida sjömansskatt skall
erläggas för viss inkomst eller ej. I sådant fall blir det
fråga om tillämpning av kommunalskattelagens bestämmelser. Då det åligger
riksskattenämnden att lämna förhandsbesked rörande tillämpningen
av denna lag, kan det befaras, att sjömansskattenämnden och riksskattenämnden
har olika meningar huruvida en viss inkomst skall vara skattepliktig
eller ej. För att förhindra dylika konflikter anser föreningen det
vara påkallat med en bestämmelse i sjömansskatteförordningen av innebörd
att, innan sjömansskattenämnden beslutar i sådant ärende, den skall
inhämta riksskattenämndens yttrande. Sjömansskattenämnden skall vara
skyldig godta riksskattenämndens beslut.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att någon särskild befattningshavare
inte bör förordnas att bevaka det allmännas intressen vid
processen i skattedomstolarna. Denna befogenhet bör tillkomma föreståndaren
för sjömansskattekontoret. Länsstyrelsen hävdar vidare att besvär av
sjöman bör få anföras inom sex månader efter det att han erhållit del av
sjömansskattenämndens beslut.

Under åberopande av sina erfarenheter från handläggningen av ärenden
rörande uppbörd av särskild sjömansskatt förordar länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att beslutanderätten i vissa ärenden skall kunna delegeras
till sjömansskattekontoret. Länsstyrelsen anför.

De ärenden sjömansskattekontoret hittills haft att avgöra ha i mycket
stor utsträckning varit av ensartad beskaffenhet, där, sedan principfrågan
lösts, avgörandena skett rutinmässigt. Detsamma torde bliva fallet med flera
ärendegrupper, som tillkomma genom den nu föreslagna utvidgningen av
sjömansskatten. Det skulle bliva både tidsödande och kostnadskrävande att
låta dessa ärenden gå till det betydligt omständligare förfarande som ett
avgörande i nämnden måste föra med sig. Länsstyrelsen föreslår därför, att

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

sådana ärenden skola avgöras av sjömansskattekontoret, medan sjömansskattenämndens
uppgift i huvudsak bör vara att taga ställning till principfrågorna
och liknande. Det kan emellertid möta vissa svårigheter att avgöra,
var gränsen lämpligen bör gå. I stället för att fastslå den genom bestämda
författningsbestämmelser kan det kanske därför vara praktiskt att i författningstexten
intages ett stadgande, att nämnden skall äga rätt att till kontoret
delegera beslutanderätten i vissa ärenden eller i vissa grupper av ärenden.
Skulle tvekan uppstå vid avgörandet av något sådant hänskjutet ärende, har
kontoret givetvis rätt att låta ärendet gå åter för nämndens avgörande.

Om en sådan delegationsmöjlighet skapas, bör sjömansskattenämnden
bliva besvärsinstans för dessa ärenden. Härigenom skulle kammarrättens
arbetsbörda lättas och dessutom enkel möjlighet skapas även för självrättelse
av fel, som upptäckas ha begåtts på kontoret.

Likartade synpunkter angående delegering av beslutanderätt framhålles
av Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Om sjö manss kattenämndens sammansättning uttalar
sig några remissinstanser. Sålunda framhåller sjöfartsstyrelsen att styrelsen
i andra sammanhang har att pröva frågor rörande fartygs nyttjande
i skilda farter. Det synes styrelsen angeläget, att dessa bestämningar i görlig
mån samordnas med den på sjömansskattenämnden ankommande bedömningen,
varför en representant för styrelsen synes böra ingå i nämnden.
Styrelsen anser det vidare önskvärt, att de ombordanställdas organisationer
blir representerade i nämnden. Därest antalet ledamöter emellertid anses
böra vara fem, föreslås att organisation, som inte är representerad i nämnden,
måtte beredas tillfälle att utse suppleant, vilken inför nämnden kan
sakkunnigt belysa uppkommande frågor. Sveriges redareförening, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska stewardsföreningen samt kronokamreraren i
Malmö uttalar önskemål om att nämnden skall utgöras av ordförande jämte
sex ledamöter. Härigenom skulle antalet representanter för sjöfartsnäringen
och de ombordanställda kunna ökas med två.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
att sjömansskattekontoret bör inordnas i länsstyrelsen.
Länsstyrelsen ifrågasätter vidare behovet av en särskild föreståndare
för kontoret. Kontoret kan tillsvidare förestås av chefen för uppbördssektionen.
Länsstyrelsen hemställer därjämte att i stället för den
föreslagna förste landskanslisttjänsten inrättas en tjänst i lönegrad 21.
Av biträdespersonalen bör en befattningshavare vara kontorist och en
kanslibiträde.

Departementschefen

De sakkunniga har föreslagit att handläggningen av ärenden angående
sjömansskatt skall ankomma på ett särskilt organ, sjömansskattenämnden.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

För de kamerala uppgifterna skall finnas ett kansli, benämnt sjömans»
skattekontoret. Den föreslagna organisationen har allmänt tillstyrkts av
remissinstanserna. Även jag biträder de sakkunnigas förslag. Med hänsyn
till det samarbete som kan väntas komma till stånd mellan de nordiska
länderna i sjömansskattefrågor är det givetvis av stor betydelse att dessa
ärenden handhas av en central myndighet. Jag har heller ingenting att
erinra mot placeringen i Göteborg.

Beträffande sjömansskattenämndens uppgifter må följande framhållas.

Riksräkenskapsverket har föreslagit att sjömansskattenämndens uppgifter
skall begränsas till vad som fordrar speciell sjöfartskännedom medan
ärenden angående jämkning, rättelse m. m. bör handläggas av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Enligt min mening vore det icke lyckligt med en
sådan uppspaltning av ärendenas handläggning. Det må erinras om att för
sjömansskattens del jämkningen kommer att i viss mån motsvara taxeringen
vid den allmänna beskattningen. Det är därför naturligt att jämkningsbesluten
skall ankomma på sjömansskattenämnden. Även med hänsyn
till det internordiska samarbetet är det av vikt att hela komplexet av uppgifter
får ankomma på sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret.
Sjömansskattekontoret bör däremot administrativt anknytas till länsstyrelsen
på det sätt de sakkunniga föreslagit. Lämpligen bör sjömansskattekontoret
få bilda en särskild sektion vid landskontoret. Det bör tilläggas att
handläggningen inom sjömansskattekontoret av ärenden angående sjömansskatt
inte skall äga rum i den ordning som gäller i fråga om övriga på länsstyrelsen
ankommande ärenden. Beslutanderätt i sjömansskatteärenden
skall således inte i något fall tillkomma landshövdingen eller landskamreraren.
Närmare föreskrifter om sjömansskattekontorets organisation m. m.
torde få utfärdas i administrativ ordning.

Enligt de sakkunnigas förslag skall sjömansskattenämndens beslut i
princip kunna överklagas, i regel till kammarrätten. I vissa fall har emellertid
de sakkunniga funnit att beslut inte bör få överklagas. Detta gäller
i fråga om beslut huruvida sjömansskatt skall erläggas på visst fartyg och
heslut efter vilken tabell skatten skall utgå. Det ligger i sakens natur att
beslut av denna karaktär inte kan få hållas svävande under den tid som
ett besvärsförfarande skulle ta. Sådana beslut måste omedelbart lända till
efterrättelse om tanken på en definitiv källskatt skall kunna upprätthållas.
Jag anser mig sålunda inte på denna punkt böra frångå de sakkunnigas förslag.
Sjömansskattenämndens sammansättning får anses innebära en garanti
för att de berörda parternas intressen behörigen tillgodoses. Beträffande
besvärsinstitutet i övrigt finner jag mig böra biträda det av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framlagda förslaget att besvärstiden för
sjöman skall utsträckas till sex månader.

Med anledning av vad som uttalats i några remissyttranden, må framhållas,
att sjömansskattenämnden självfallet bör samråda med riksskatte -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

nämnden i frågor som kan komma att tangera spörsmål på den allmänna
beskattningens område. Som exempel må här nämnas fråga huruvida skatteplikt
föreligger för inkomst av visst slag.

De sakkunnigas förslag att en särskild befattningshavare skall förordnas
att bevaka det allmännas intressen i mål angående sjömansskatt överensstämmer
i princip med den uppfattning riksdagens revisorer uttalat i sin
berättelse över granskningen år 1957 (Del I s. 238—242) angående processförfarandet
i uppbördsfrågor. I likhet med de sakkunniga förordar jag att
en lämplig tjänsteman vid länsstyrelsen i Göteborg förordnas företräda det
allmänna.

Enligt de sakkunnigas förslag skall det ankomma på sjömansskattenämnden
att besluta i ärenden om sjömansskatt medan kontoret — förutom att
utöva kontroll över uppbörden av skatt — skall fungera som ett kansli åt
nämnden. Någon egentlig beslutanderätt skall inte tillkomma kontoret eller
föreståndaren för kontoret. Detta har föranlett erinringar. Sålunda föreslår
några remissinstanser att beslut i vissa fall skall kunna fattas av sjömansskattekontoret
eller av föreståndaren. Jag kan som tidigare nämnts inte
ansluta mig till detta förslag utan förordar i stället att ordföranden i nämnden
ensam skall få besluta i enklare ärenden, t. ex. rättelser av skatteavdrag,
fastställande av obestridda revisionskrav, bestämmande av ersättningar till
kommuner och liknande.

I fråga om nämndens sammansättning har uttalats önskemål att antalet
ledamöter skall utökas med två. Jag finner mig inte böra förorda någon
ändring i de sakkunnigas förslag på denna punkt. Tillräcklig sakkunskap
i sjöfartsfrågor torde nämligen föreligga med den föreslagna sammansättningen
av nämnden. Möjligheten att inkalla suppleant, som är särskilt
sakkunnig i viss fråga, till sammanträde — även då ledamot är närvarande
— bör i stället i förekommande fall utnyttjas. IX.

IX. Beskattning av inkomst i land
De sakkunniga

Sjömansskatten bör enligt de sakkunnigas förslag konstrueras som en
definitiv källskatt. För att så skall kunna ske, anser de sakkunniga det
vara tydligt att man inte vid taxering av inkomst i land skall beakta sådan
inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts. Detta innebär att man i viss
mån måste lämna gällande principer om progressiv beskattning och om
samtaxering åsido. Det framlagda förslaget innebär att inkomst ombord
beskattas genom sjömansskatt och inkomst i land vid årlig taxering. Vid
taxeringen för inkomsten i land synes dock inte helt kunna bortses från
beskattningen enligt sjömansskatteförordningen. Sjömansskattetabellerna

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 dr 1958

måste konstrueras så, att vederbörliga avdrag, som beräknas schablonmässigt,
uppdelas å avlöningsperiod i stället för att, som fallet är vid den
årliga taxeringen, beräknas för beskattningsår. I följd härav bör det tillses
att en skattskyldig inte erhåller dubbelt avdrag för samma verkliga eller
beräknade kostnad.

De sakkunniga räknar med att varje taxeringsnämnd skall erhålla uppgift
om de tider av beskattningsåret, varunder en sjöman åtnjutit inkomst
ombord och för sådan inkomst erlagt sjömansskatt. Det finnes anledning
att anta att sjömannen under denna tid ej åtnjutit någon inkomst av arbete
i land. En taxeringsnämnd bör därför inte anmana sjömannen att lämna
uppgift om sådan inkomst under den tid denne arbetat ombord. Inte
heller skall sjömannen åsättas skönstaxering för beräknad inkomst under
denna tid. De sakkunniga påpekar att en sjöman kan ha uppburit inkomst
av annat slag under den tid han åtnjutit inkomst ombord. Detta torde
dock endast undantagsvis förekomma.

De uppgifter, som taxeringsnämnderna måste erhålla angående skattskyldigs
ombordanställning, bör lämnas av redarna i stället för de nuvarande
löneuppgifterna. Å de nya uppgifterna skall anges sjömannens namn
med tillräckliga identifieringsuppgifter samt den tid under vilken sjömannen
uppburit inkomst ombord. Däremot föreslår de sakkunniga att uppgift
i allmänhet ej skall behöva lämnas om den lön, som utbetalats eller om sjömansskattens
storlek. Utförligare uppgifter torde dock bli erforderliga
därest en svensk redare skall lämna uppgift även om sjömän, bosatta i
annat nordiskt land än Sverige.

Härefter anför de sakkunniga.

Som ovan påpekats är sjömansskattetabellerna konstruerade så att vissa
avdrag, som vid taxeringen för inkomst i land medges för beskattningsår,
beräknats för månad. För var je månad har sålunda ett tolftedels ortsavdrag
efter schablonberäkning fråndragits. Vid taxering för inkomst, som sjöman
åtnjutit i land, bör han därför erhålla ortsavdrag med en tolftedel för varje
månad, under vilken han icke uppburit inkomst ombord. Har en sjöman
exempelvis uppburit inkomst ombord från och med den 10 januari till och
med den 5 augusti, skall han anses ha tillgodogjort sig ortsavdrag för tiden
januari—augusti på grund av sjöinansbeskattningen. Har sjöman uppburit
inkomst ombord under ett helt år, skall han, om han taxeras i land för
exempelvis inkomst av fastighet eller kapital, vid taxeringen av inkomsten
i land icke erhålla något ortsavdrag.

Vid taxeringen skall tillses att i inkomstlängden göres anteckning om
storleken av det ortsavdrag en sjöman äger åtnjuta. Anteckningen sker
med ledning av uppgift från redare, eventuellt kompletterad med uppgift
i självdeklaration eller enligt för ordföranden eljest tillgängliga upplysningar.
En anteckning såsom »Sjöman 7/12 ortsavdrag» innebär att den skattskyldige
uppburit inkomst ombord under fem månader och på grund härav
endast skall äga åtnjuta ortsavdrag för sju månader. Beräkningen av orts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

127

avdragens storlek torde icke vålla några svårigheter. De sakkunniga påpekar
att särskilda omräkningstabeller redan finnes för angivande av reducerade
ortsavdrag. Har skattskyldig uppburit inkomst ombord under helt
år, antecknas i inkomstlängden »Sjöman 0/12 ortsavdrag». Anteckning i
inkomstlängden är, som senare skall framhållas, av betydelse vid debitering
av sjukförsäkringsavgifter. De i inkomstlängden införda anteckningarna
överföres av den lokala skattemyndigheten till debiteringslängden.

De sakkunniga erinrar om att enligt 52 § kommunalskattelagen och 11 §
förordningen om statlig inkomstskatt beräknas ortsavdrag för en var av
makar, vilka skall samtaxeras, till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom.
andra stycket kommunalskattelagen respektive 8 § 1 mom. andra stycket
förordningen om statlig inkomstskatt sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade
inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst.

Enligt de sakkunnigas mening är det inte möjligt att ha en kolumn i
sjömansskattetabellen för gift sjöman, vars hustru kan ha inkomst i land,
och en annan kolumn för en gift sjöman, vars hustru ej har sådan inkomst.
Skatten för alla gifta sjömän måste uttas efter samma kolumn oberoende
av hustruns eventuella inkomst i land. De skattebelopp, som anges i denna
kolumn, bör framräknas under beaktande av mannens försörjningsbörda.
A andra sidan är gift kvinna, som skall samtaxeras med sin make, berättigad
att erhålla sin del av ortsavdraget. De sakkunniga anför vidare.

Huru fördelning av ortsavdrag skall ske, belyses enklast genom några
exempel. I dessa förutsättes att sjömannen och hans hustru är bosatta i
kommun, som tillhör ortsgrupp III. Ortsavdraget är för envar av makarna
1 840 kr. eller för makarna tillhopa 3 680 kr.

Om sjömannen uppburit inkomst ombord under hela året, äger han icke
uppbära något ortsavdrag i land. Hustrun äger åtnjuta ortsavdrag med
1 840 kr. Makarna får då ett sammanlagt ortsavdrag å 5 520 kr., ifall man
till äventyrs skulle anse att mannen vid erläggande av sjömansskatt tillgodogjort
sig ett ortsavdrag å 3 680 kr., men man kan även utgå från att sjömannen
endast tillgodogjort sig sin andel av ortsavdraget, vilken andel i
detta exempel uppgår till 1 840 kr. Vi har ansett oss böra acceptera sistnämnda
presumtion. Vi vill i detta sammanhang understryka att de av oss
framlagda sjömansskattetabellerna endast är att anse som förslag och att
några tekniska hinder ej möter att konstruera tabeller med utgångspunkt
från andra förutsättningar än dem vi angivit.

Om en sjöman däremot endast haft inkomst ombord under nio månader
av ett år får han anses ha tillgodogjort sig ett ortsavdrag å 9/12 X 1 840
1 380 kr. och är därför berättigad att från sin eventuella inkomst i land åtnjuta
återstående 460 kr. Det är emellertid tänkbart att han icke alls har
någon inkomst i land. I dylikt fall skall hustrun i förekommande fall äga
rätt att från sin taxerade inkomst •—• utöver sin andel av ortsavdraget —
avräkna vad mannen ej kunnat utnyttja. På motsvarande sätt äger en sjöman
rätt att från sin i land taxerade inkomst avräkna det belopp, som
hustrun måhända icke kunnat utnyttja.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Det skulle kunna göras gällande att summan av ortsavdragen stundom
kan bli större än som eljest skulle bli fallet. Detta är emellertid en konsekvens,
som måste tas, om man vill införa en sjömansskatt i form av en
definitiv källskatt. Större olägenheter skulle inträda om man i detta hänseende
hårt höll på den s. k. millimeterrättvisan. Den föreslagna metoden
synes utan att leda till några orimliga resultat enligt de sakkunnigas mening
vara enkel att tillämpa både för taxeringsnämnder och för lokala skattemyndigheter.

De sakkunniga framhåller vidare att i sjömansskattetabellerna har hänsyn
tagits till avdraget för kommunalutskylder vid taxeringen till statlig
inkomsskatt. Det skulle därför ej synas onaturligt om för sjöman, som
har åtnjutit inkomst såväl ombord som i land, en viss reducering verkställes
av det avdrag som skall ifrågakomma vid den årliga taxeringen.
Enligt de sakkunnigas mening bör man emellertid se saken så, att den
kommunalskatt, vartill hänsyn tagits i sjömansskattetabellerna endast har
samband med inkomsten ombord under det att den kommunalskatt, som
påförts å debetsedel å slutlig skatt, har samband med den årliga taxeringen.
Den skattskyldige bör därför vid den årliga taxeringen få tillgodogöra
sig avdrag för all den kommunalskatt, som debiterats å debetsedel
å slutlig skatt. De sakkunniga har uppmärksammat att om en sjöman
under ett år inte åtnjutit annan inkomst än inkomst av arbete i land men
ett följande år uppbär endast inkomst ombord, han inte kommer att kunna
utnyttja avdraget för debiterad kommunalskatt. Å andra sidan kommer
en skattskyldig, som ett år endast uppburit inkomst ombord och som
följande år arbetar i land, i den situationen att han vid påföljande taxering
inte har någon debiterad kommunalskatt att avdra. Likartade fall
förekommer dock ständigt vid den årliga taxeringen. De sakkunniga finner
därför inte de framdragna fallen vara av sådan betydelse att det föreslagna
systemet bör avvisas.

I sjömansskattetabellerna tas även hänsyn till att en skattskyldig i regel
har att vidkännas avdrag för försäkringspremier. Från och med 1957 erhåller
en skattskyldig avdrag vid den årliga taxeringen med schablonmässigt
beräknade belopp. De sakkunniga framhåller att det inte är uteslutet
att en skattskyldig, som under ett år uppburit både inkomst ombord
och inkomst i land, kan komma att åtnjuta avdrag för försäkringspremier
med högre belopp än rätteligen borde varit fallet. De sakkunniga hävdar
dock, att de eventuella förluster, som på grund härav kan tänkas uppkomma
för det allmänna, torde bli så obetydliga, att man bör avstå från
de invecklade bestämmelser, som skulle erfordras som korrektiv. Om jämkning
av sjömansskatt medgivits på grund av nedsatt skatteförmåga, bör
jämkningsbeslutet beaktas vid den årliga taxeringen. Vad som tidigare
anförts beträffande avdrag för periodiskt understöd, underskott å förvärvskälla
och avgift till pensionsförsäkring bör i tillämpliga delar gälla då
jämkning för nedsatt skatteförmåga medgivits.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Den som inte uppburit inkomst annat än ombord är inte skyldig att avlämna
allmän självdeklaration. Om en taxeringsnämnd anser sig ha anledning
anta att en sjöman, som ej avlämnat självdeklaration beträffande
inkomst i land, dock uppburit sådan inkomst, har nämnden givetvis skyldighet
att anmana sjömannen avge deklaration. Skattskyldig, som under
ett beskattningsår uppburit såväl inkomst i land som inkomst ombord,
har att i eljest gällande ordning avlämna självdeklaration för inkomsten
i land. Vidare framhåller de sakkunniga, att de gällande bestämmelserna
om samtaxering endast avser inkomst i land, och att vid uträknande av
sjömansskatt sambeskattning ej skall ske. Om båda makarna skulle ha
haft inkomst ombord, skall någon sammanläggning av inkomster ej verkställas.

De sakkunniga erinrar att enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt
skall den beskattningsbara förmögenheten i vissa fall utgöra ett belopp,
motsvarande trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock
minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Man måste räkna
med att för en skattskyldig, som åtnjuter inkomst både ombord och i land,
den vid taxeringen sammanräknade nettoinkomsten regelmässigt blir lägre
än om han åtnjöt all sin inkomst i land. Det skulle därför finnas skäl att
införa vissa särbestämmelser i förordningen om statlig förmögenhetsskatt
för att motverka obehörig skattelättnad. De sakkunniga antar emellertid, att
den nyss återgivna bestämmelsen endast i ett synnerligen begränsat antal
fall torde komma att tillämpas för dem som i framtiden har att erlägga sjömansskatt.
Då de sakkunnigas strävan varit att åstadkomma en så enkel
lagstiftning som möjligt, har förslag till ändring av hithörande bestämmelser
i förordningen om statlig förmögenhetsskatt inte framlagts. Skulle
frånvaron av sådana bestämmelser visa sig medföra mindre önskvärda resultat
i fiskalt hänseende, bör emellertid en ändring komma till stånd. Av
samma skäl har de sakkunniga underlåtit att framlägga något förslag till
ändring i förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa
fall d. v. s. förordningen angående den s. k. 80-procentregeln.

I ett flertal författningar angående statliga lån eller bidrag av skilda
slag stadgas, att en sökande har att styrka storleken av sin inkomst, i regel
den taxerade inkomsten jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt. Införandet
av en sjömansskatt nödvändiggör komplettering av dessa bestämmelser.
En särskild författning bör, framhåller de sakkunniga, utfärdas av
innebörd att den inkomst till vilken hänsyn skall tas, då sökanden är en
sjöman, skall vara summan av taxerad inkomst enligt förordningen om
statlig inkomstskatt och kontant inkomst ombord.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag att man vid taxering av inkomst i land inte skall
beakta sådan inkomst för vilken sjömansskatt erlagts har i flertalet yttran9
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. / sand. Nr 92

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

den tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Ur dessa remissyttranden må
följande åberopas.

Riksräkenskapsverket anför.

Om en sjömansskatt skall bli ändamålsenlig och uppfylla nödvändiga
krav på enkelhet i tillämpningen, måste den, såsom utredningen föreslagit,
utformas som en definitiv källskatt på den inkomst det närmast gäller att
beskatta. De avvikelser från gällande regler om samtaxering och taxering
av samlad årsinkomst, som då visa sig ofrånkomliga, torde enligt riksräkenskapsverkets
mening böra godtagas.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund förklarar att förslaget innebär
ett första allvarligt försök — till synes realiserbart — att tillskapa
en definitiv källskatt. För förverkligandet av detta förslag lträves eftersättande
av den eljest i skattesammanhang vedertagna s. k. millimeterrättvisan.
Så är exempelvis fallet beträffande vissa skatteskalor, marginalskatt
vid inkomst även i land och sambeskattning, i vilka sjömännen
gynnas framför andra skattskyldiga.

Föreningen Sveriges kronokamrerare anför.

Med de av de sakkunniga åberopade utgångspunkterna för en ny sjömansbeskattning
torde man få godtaga den form sjömansskatten erhållit
enligt det framlagda förslaget. Med hänsyn till den tendens, som lär finnas,
att sjömännen i allt större utsträckning i stället för att helt ägna sig åt
sjömansyrket tidvis söka arbete å land och med tanke på den utbredning
gifta kvinnors förvärvsarbete fått, kan det väl synas som om sjömännen
gynnats alltför mycket i fråga om marginal- och sambeskattning. Denna
favorisering torde dock få anses som ett pris värt att betala, när det gäller
ett första allvarligt försök att realisera tanken på en definitiv källskatt.
Allt erkännande måste i övrigt ges åt det praktiska sätt varpå förslaget
utformats, vilket borgar för att det väl skall låta sig genomföras i praktiken. I

I några yttranden framställes erinringar mot förslaget i nu förevarande
del.

Sålunda framhåller statskontoret att det är av väsentlig betydelse, att
sjömännens skattesystem inte avviker från eljest gällande regler mer än
som är oundgängligen nödvändigt. Statskontoret anser sig i detta sammanhang
böra erinra om, att inte något av de av de sakkunniga beskrivna utländska
systemen för beskattning av sjömän synes ha gått så långt i avvikelser,
som nu föreslås; således förekommer exempelvis i Norge sambeskattning
och sammanläggning av inkomst i land med ombord förvärvad
inkomst. Med de starkt progressiva skatteskalor, som tillämpas i Sverige,
synes det inte heller tillfredsställande, att sambeskattning ej skall äga rum
eller att någon sammanläggning av inkomst ombord med annan inkomst
inte skall ske. Enligt statskontorets mening bör dessa frågor ytterligare
övervägas.

Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att de sakkunnigas förslag beträffande
beskattning av inkomst i land torde komma att förorsaka svå -

131

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 92 år 1958

righeter och arbetsökning för såväl taxeringsmyndigheter som lokala skattemyndigheter.
Härtill kommer att bestämmelserna i inte så få antal fall
torde komma att leda till att skattskyldiga med inkomst såväl ombord
som i land erhåller — utöver den skattelindring som sjömansskatten medför
beträffande inkomst ombord — en inte oväsentlig skattelindring jämväl
för inkomst i land. Länsstyrelsen förutsätter emellertid, att bestämmelserna
efter en tids tillämpning blir föremål för översyn och omarbetning
för ernående av större enkelhet och materiell rättvisa.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Ett direkt samband med skatteuttaget har frågan om den s. k. samtaxeringen.
De sakkunniga förutsätter att samtaxering icke skall ske beträffande
inkomst ombord. Ävenså föreslå de sakkunniga att vid skatteuttaget
någon sammanläggning icke skall ske av inkomst ombord och
inkomst i land, varigenom lättnad i skatteprogressionen erhålles. Länsstyrelsen
ställer sig tveksam till de sakkunnigas förslag härutinnan. Visserligen
uppstå vissa svårigheter av organisatorisk art dels om sambeskattning
skall ske även i fall då sjömansskatt skall utgå å ena makens inkomst samt
dels om hänsyn vid skatteuttaget för inkomst i land skall tagas till inkomst
ombord, men dessa svårigheter torde icke vara omöjliga att övervinna. Av
redogörelsen för den norska sjömansskatten framgår att man i Norge
sambeskattar makar av vilka den ena har inkomst i land och den andra
inkomst ombord samt att man vid uttagandet av skatt för inkomst i land
tar hänsyn även till inkomst ombord.

Likartade synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Kalmar län uppehåller sig vid frågan om sambeskattning
av makar vilka båda har att erlägga sjömansskatt.
Länsstyrelsen anför härom.

Enligt förslaget skola bestämmelserna om samtaxering av äkta makar
endast avse inkomst i land. Skulle båda makarna hava inkomst ombord,
skall sammanläggning av inkomster ej verkställas. Det kan ifrågasättas,
om detta rimmar med vad som är jämlikt och rättvist. Enligt vad som
uppgivits förekommer i detta län, att båda makarna ha anställning ombord
— mannen kapten eller styrman och hustrun telegrafist. Skulle samtaxering
ej ske, skulle detta — så länge reglerna för sambeskattning bestå —
innebära ett allvarligt avsteg från nu gällande regler. Även om ur budgetsynpunkt
undantaget måhända har ringa betydelse, kan avsteget från den
ledande principen såväl i vårt skattesystem som jämväl i nu föreliggande
förslag, nämligen skattens progressivitet, enligt länsstyrelsens mening icke
försvaras. Skatten bör enligt länsstyrelsens uppfattning beräknas å makarnas
sammanlagda inkomst ombord. Någon större svårighet att genom en
enkel schablonregel bereda makarna ersättning för hustrun tillkommande
avdrag borde ej föreligga.

Endast överståthållarämbetet avstyrker helt vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om förhållandet mellan beskattningen för inkomst ombord
och för inkomst i land. Ämbetet framhåller att de föreslagna bestämmelserna,
som reglerar förhållandet mellan inkomster ombord samt inkomster

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

i land, synes medföra alltför stora ojämnheter och orättvisor dels mellan
sjömän och skattskyldiga i allmänhet och dels mellan sjömän inbördes
för att genomföras i den form de sakkunniga givit dem. Det kan visserligen
sägas, att antalet sjömän, som på grund härav vinner fördel gentemot
andra skattskyldiga, är av så liten omfattning, att de praktiska fördelarna
överväger nu anförda nackdelar, överståthållarämbetet anser dock,
att ojämnheterna härvidlag torde bli så stora, att de föreslagna bestämmelserna
inte är förenliga med grundsatsen om taxeringarnas likformighet och
rättvisa.

Om innehållet i de uppgifter, som av redarna skall
lämnas till ledning för taxeringsnämndernas arbete,
uttalar centrala uppbördsnämnden att det kan ifrågasättas om inte
uppgift om inkomstens storlek behöver meddelas taxeringsmyndigheterna
för att — om en obligatorisk tjänstepensionering införes — det skall bli
möjligt att fastställa den pensionsgrundande inkomsten.

Vad i betänkandet anförts om utnyttjande av ortsavdrag
vid årlig taxering har föranlett särskilt uttalande endast av kammarrätten.
Kammarrätten framhåller att det är tydligt att avdrag för underskott
å förvärvskälla, periodiskt understöd och avgift för pensionsförsäkring
skall åtnjutas vid den årliga taxeringen i den mån sådant avdrag
inte kunnat efter jämkning tillgodogöras den skattskyldige vid beräkning
av sjömansskatt. Eftersom principerna för skattetabellernas konstruktion
inte angivits i författningstexten, synes däremot beträffande gifta och samtaxerade
skattskyldiga vara osäkert om detsamma skall gälla i fråga om
ortsavdragen för sådana skattskyldiga.

Frågor, som har samband med sjömans rätt att vid den årliga
taxeringen åtnjuta allmänna avdrag, beröres av länsstyrelsen
i Västernorrlands län samt av kronokamreraren i Malmö.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter huruvida inte möjlighet
borde finnas att jämka sjömansskatten med hänsyn till extraordinära
förhållanden, såsom skatt å större realisationsvinst, för vilken avdrag inte
kan utnyttjas från inkomst i land. Vad beträffar avdraget för försäkringspremier
torde enligt länsstyrelsens mening någon svårighet inte möta att
fördela detta i samma proportion som ortsavdraget.

Kronokamreraren i Malmö anför.

Skattskyldig, som sedan en längre tid ägnat sig åt verksamhet till sjöss
men övergår till arbete i land, kan åsamkas avsevärd kvarstående skatt,
därest han vid taxering för sistnämnda inkomst icke medges något avdrag
för kommunalskatt, som belöper på tid då han varit sjöman. Påtalade förhållande
har icke varit främmande för de sakkunniga. De ha emellertid
under åberopande av att det vid den årliga taxeringen ständigt förekommer
fall, då skattskyldig, med hänsyn till att han icke debiterats någon kommunalskatt
saknade rätt till avdrag för sådan skatt, icke ansett det föreslagna
systemet böra avvisas. Man bör dock enligt min mening beakta, att

133

Kungl. Maj:ls proposition nr 92 år 1958

det i sistnämnda fall så gott som undantagslöst är fråga om ungdomar, vilka
nyligen trätt ut i förvärvslivet, medan det i sjömansfallen är fråga om personer,
som ofta under lång tid haft inkomst, för vilken skatt erlagts. En
möjlighet att eliminera eller väsentligt reducera berörda olägenheter synes
vara att medge avdrag för viss del av erlagd sjömansskatt, lämpligen i
proportionen till vad kommuner och landstingskommuner äga uppbära.
Om detta genomföres, bör i kontrollsyfte redarens uppgift till taxeringsnämnden
upptaga jämväl beloppet av innehållen sjömansskatt.

De sakkunniga ha endast berört avdrag för försäkringspremier i vad
avser schablonmässigt beräknade belopp. Utan att snegla åt den s. k. millimeterrättvisan
kan ifrågasättas, om det icke med hänsyn till att avdrag
med högre belopp kan medges då faktiska utgifter till högre belopp än
150 respektive 300 kr. specificerats, borde företagas en proportionering
liksom i fråga om underskott å förvärvskälla, periodiskt understöd eller
avgift för pensionsförsäkring.

Frågan om sjömans skyldighet att avge allmän självdeklaration
har uppmärksammats av riksskattenämnden och några
länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar att då vid taxering skall bortses
från inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts, kan föreskriften i taxeringsförordningen
om gränsen för deklarationsplikt möjligen tolkas så, att sjömannens
inkomst i land (i förekommande fall jämte hustruns inkomst)
skall ha uppgått till minst 1 200 kronor för att deklarationsplikt skall
inträda. Med hänsyn till det vid taxeringen reducerade ortsavdraget torde
emellertid meningen vara, att sådan skyldighet skall föreligga, så snart den
sammanlagda inkomsten till sjöss och i land uppgår till sagda belopp.

Riksskattenämnden anför.

Skyldigheten att avlämna självdeklaration är enligt de allmänna reglerna
i taxeringsförordningen knuten till frågan om inkomstens storlek.
Sålunda föreligger för fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, deklarationsskyldighet om bruttointäkterna uppgått
till minst 1 200 kronor och för annan fysisk person om bruttointäkterna
uppgått till minst 100 kronor. Då ortsavdraget för sjöman, som även haft
inkomst i land, avses skola reduceras med hänsyn till den tid, för vilken
han erlagt sjömansskatt, kommer skattskyldighet ofta att föreligga även
om inkomsten i land understigit 1 200 kronor. Deklarationsskyldighet bör
därför föreskrivas för sjömän även i dylika fall. Lämpligen bör skyldigheten
för sjömän att lämna deklaration bestämmas i enlighet med vad som
gäller för person som varit här i riket bosatt under endast en del av året.
Det kan därvid, med hänsyn särskilt till den från och med den 1 januari
1958 införda skattefriheten för mindre inkomst av kapital, eventuellt
komma ifråga att generellt höja deklarationsgränsen för dessa kategorier
till 300 kronor.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län ifrågasätter om inte
för sjöman bör gälla deklarationsplikt för inkomst i land så snart bruttointäkterna
uppgått till 100 kronor.

Vad de sakkunniga anfört rörande behovet av ändring i förordningen om

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

statlig förmögenhetsskatt har föranlett erinringar av överståthållarämbetet
samt länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen föreslår att vid tilllämpningen
av den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt angivna
reduktionsregeln hänsyn skall tas jämväl till inkomst för vilken
erlagts sjömansskatt.

Departementschefen

Som förut nämnts skall sjömansskatten vara definitiv. Uppbörden av sjömansskatt
skall således inte åtföljas av något taxerings- och debiteringsförfarande
varigenom skatten slutligt fastställes. Uppbär en sjöman under ett
år endast inkomst ombord blir han i regel inte alls taxerad. Emellertid inträffar
ofta fall då under samma år uppbäres både inkomst ombord och
annan inkomst. Sjömannen skall då i vanlig ordning taxeras för sistnämnda
inkomst utan hänsyn till vad han uppburit till sjöss. Endast i två hänseenden
kan taxeringen påverkas av att den skattskyldige erlagt sjömansskatt.
Han skall vidkännas minskning i det ortsavdrag, som eljest skulle
tillkommit honom. Minskning skall ske med 1/i2 för varje månad, för vilken
sjömansskatt erlagts. Vidare skall tillses att avdrag vid taxeringen inte
medges för belopp, vartill hänsyn tagits genom jämkning vid beräkning av
sjömansskatt. De nu angivna principerna skall tillämpas även vid samtaxering
av äkta makar. Samtaxering skall således förekomma endast i
fråga om inkomst i land.

Förslaget innebär sålunda ett avsteg från eljest gällande principer om
samtaxering och taxering av samlad årsinkomst. Självfallet kan det finnas
anledning att — såsom några remissmyndigheter gjort — ställa sig tveksam
inför förslaget i denna del. Jag vill då först erinra om att enligt det förslag
som framlades år 1949 av sjömansskatteutredningen skulle vid debitering
av skatt på inkomst i land hänsyn även tas till inkomsten ombord. Såsom
framgår av redogörelsen i proposition nr 100 till 1953 års riksdag anfördes
vid remissbehandlingen av sjömansskatteutredningens förslag i denna del
att beskattningsförfarandet trots all strävan mot enkelhet måste bli ytterst
invecklat. Som jag förut framhållit utgjorde detta ett av huvudskälen till
att förslaget inte ledde till någon lagstiftning.

Vid de inkomstlägen varom här i allmänhet är fråga torde den förmån
som beredes de skattskyldiga genom att sammanläggning av inkomster och
samtaxering inte skall äga rum i regel avse relativt små belopp. För förslaget
talar framför allt att förfarandet vid taxering och debitering kan
ges den enkla utformning de sakkunniga föreslagit. Enligt min mening bör
i första hand de praktiska synpunkterna få överväga. Jag finner mig därför
i huvudsak böra förorda vad de sakkunniga föreslagit i denna del.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Att inom sjömansskattens ram införa någon form av sambeskattning av
makar, vilka är anställda ombord på samma fartyg, torde inte böra komma
i fråga. Skillnaden i skattekraft hos sådana makar och makar anställda på
skilda fartyg torde vara ringa. Om sambeskattning skulle äga rum borde
den därför avse alla makar, som samtidigt erlägger sjömansskatt. Av lätt
insedda skäl torde en sådan ordning inte vara praktiskt genomförbar.

Med anledning av vad kammarrätten anfört angående utnyttjande av
ortsavdrag vid årlig taxering må följande framhållas. Reduktion av ortsavdrag
skall ske med 1/i2 för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt
erlagts. Ortsavdraget får då anses utnyttjat för sådan månad. Skulle av
någon anledning — fallet får anses vara ganska teoretiskt — avlöning inte
ha utgått för någon månad och sjömansskatt inte ha erlagts, bör sjömannen
anses inte ha utnyttjat den på månaden belöpande delen av ortsavdraget.
Reduktion bör inte ske för sådan månad och motsvarande högre ortsavdrag
får således åtnjutas vid taxeringen i land.

Jag vill i detta sammanhang med några ord beröra frågan om avdrag för
intäkternas förvärvande. Den inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts,
skall inte utgöra skattepliktig inkomst vid årlig taxering och skall inte
heller upptagas i deklaration. Härav följer att inte heller avdrag bör medges
för utgifter som är att anse som kostnader för förvärvande av inkomsten
ombord. Av särskild betydelse är detta om sjömannens hustru har egen
inkomst, på vilken avdragen skulle kunna utnyttjas. Även det i 33 § 2 mom.
kommunalskattelagen stadgade schablonavdraget på 100 kronor faller givetvis
bort om sjömannen endast haft inkomst ombord.

I likhet med riksskattenämnden anser jag att skyldighet att avge allmän
självdeklaration bör föreligga för sjöman även i det fall att dennes inkomst
i land understiger ett årligt belopp av 1 200 kronor. Jag föreslår därför att
samma regler skall gälla för sjöman som för fysisk person, vilken inte varit
bosatt här i riket under hela beskattningsåret. Sjöman skall således utan anmaning
avge självdeklaration, då hans bruttointäkter i land under ett år
uppgår till sammanlagt minst 100 kronor.

Jag finner mig vidare böra förorda viss ändring av den i 9 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt upptagna reduktionsregeln. Därest en ändring
inte kommer till stånd, skulle en i vissa fall betydande, ej avsedd
skattelindring kunna uppkomma. Regeln bör enligt min mening ges sådant
innehåll att reduktion skall ske om den skattepliktiga förmögenheten överstiger
trettio gånger summan av den sammanräknade nettoinkomsten och
den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten.

De sakkunniga har uppmärksammat att enligt vissa författningar utgår
sociala förmåner endast om vederbörandes taxerade inkomst inte överstiger
visst belopp. Den som erlagt sjömansskatt kommer inte att påföras någon
taxering för inkomst, som han uppburit till sjöss. Med anledning härav
föreslår de sakkunniga att vid tillämpningen av dessa författningar hänsyn

136 Kungi. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

skall tas till summan av den kontanta inkomsten ombord och den taxerade
inkomst, som kan ha påförts vederbörande. Jag kan för min del biträda
detta förslag. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att i ett antal
fall är det avgörande inte storleken av den taxerade inkomsten utan storleken
av vederbörandes beskattningsbara inkomst. I sådana fall torde man
få förfara på det sättet att vederbörandes inkomst ombord minskas med det
för honom gällande ortsavdraget och att vad därefter återstår sammanlägges
med hans eventuella beskattningsbara inkomst på grund av årlig taxering.
För den händelse sjömannen varit gift och hustrun uppburit inkomst
i land måste givetvis beaktas i vilken utsträckning hon utnyttjat makarnas
gemensamma ortsavdrag. Därest riksdagen icke har något att erinra mot
en sådan lösning kommer erforderliga bestämmelser att meddelas i administrativ
ordning.

Till ledning för lokal skattemyndighet vid utfärdande av intyg för tilllämpning
av berörda författningar bör i inkomstlängden finnas uppgift om
storleken av kontant inkomst ombord. Det är då nödvändigt att uppgifter,
som redare skall lämna för årlig taxering, innehåller uppgift härom samt
att uppgiften antecknas i längden. Jag avser att föranstalta om att i administrativ
ordning meddelas föreskrifter härom.

I detta sammanhang vill jag nämna att de sakkunniga även framlagt förslag
till viss ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring. Fattar riksdagen
beslut om införandet av en sjömansskatt torde det få ankomma på
chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar, som blir
erforderliga i sjukförsäkringslagen.

X. Ersättning till kommuner
De sakkunniga

De sakkunniga fastslår inledningsvis att de ej ansett sig böra framlägga
förslag om ersättning till kommuner med belopp, som exakt motsvarar
skattebortfallet. Ett sådant system skulle kräva en alltför dyrbar och omfattande
administration.

I betänkandet redovisas vissa beräkningar angående den kommunala
inkomstskattens storlek i förhållande till samtliga utskylder i inkomstlägen,
som kan antas vara aktuella för sjömän. Beräkningarna avser ortsgrupp
III vid en antagen kommunal utdebitering av 13 kronor för skattekrona.
Avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen har beräknats
till genomsnittsbelopp. Resultatet av beräkningarna framgår av här intagna
tablåer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

137

Årsinkomst för gift skattskyldig	Statlig inkomstskatt kronor	Kommunal inkomstskatt kronor	Folkpensions- avgift kronor	Sjukför- säkrings- avgift kronor	Summa utskylder kronor	Den kommu-nala inkomst-skattens an-del av summa utskylder procent
5 000	77	104	111	121	413	25,2
10 000	561	754	219	185	1 719	43,9
15 000	1 118	1 404	328	210	3 060	45,9
20 000	2 126	2 054	437	222	4 839	42,4

Årsinkomst för ogift skattskyldig utan försörj-ningsplikt mot barn	Statlig inkomstskatt kronor	Kommunal inkomstskatt kronor	Folkpensions- avgift kronor	Sjukför- säkrings- avgift kronor	Summa utskylder kronor	Den kommu-nala inkomst-skattens an-del av summa utskylder procent
5 000	264	364	108	90	826	44,1
10 000	956	1 014	217	127	2 314	43,8
15 000	2 028	1 664	250	152	4 094	40,6
20 000	3 400	2 314	250	164	6 128	37,8

De sakkunniga har även företagit vissa andra utredningar för att utröna
med vilka belopp ersättning bör utgå till kommuner. Sålunda har uppgifter
införskaffats från postverket angående dels skattebelopp, som under uppbördsåret
1955 inbetalats till postverket jämlikt 55 § uppbördsförordningen
och dels inbetalningar under mars månad 1956 enligt samma paragraf. De
sakkunnigas utredningar i detta hänseende redovisas i bilagorna 1—3 i
det avgivna betänkandet, vartill torde få hänvisas.

Undersökningar har därjämte företagits för att söka utröna sjömansskattens
verkningar för följande kommuner i Stockholms län, nämligen Huddinge,
Lidingö, Nacka, Nynäshamn, Roslags-Länna, Sollentuna och Solna.
Undersökningarna omfattade 199 skattskyldiga, som enligt uppgifter tillgängliga
för uppbördssektionen vid länsstyrelsen varit sjömän under år
1955. Undersökningarna redovisas av de sakkunniga på följande sätt.

Därest dessa sjömän skulle ha erlagt sjömansskatt och sålunda icke varit
skyldiga erlägga kommunal inkomstskatt för inkomst ombord, skulle inkomstbortfallet
för kommun, landstingskommun och tingslag ha uppgått till
ungefärligen de belopp som angives i nedanstående tablå. 1 tablån har inkomstbortfallet
jämväl angivits i procent av den sjömansskatt som beräknats
för de ifrågavarande sjömännen.

Inkomstbortfallet i procent har uträknats under antagande att alla de
ifrågavarande sjömännen skulle ha haft att erlägga sjömansskatt enligt den
tabell, som av oss föreslås gälla för sjömän ombord å fartyg i nordsjöfart
och oceanfart. Det har icke varit möjligt att utröna i vilket slag av trafik
de olika fartyg gått, ombord å vilka sjömännen varit anställda. Då den
för sjömännen i skattehänseende gynnsammare tabellen i gemen använts,

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

måste i verkligheten det procentuella skattebortfallet för kommunerna bli
mindre än tablån utmärker.

Ytterligare bör framhållas att i tablån differentiering mellan olika inkomstlägen
icke skett.

Kommun	Inkomstbortfall i kronor	Inkomstbortfallet utgör i procent av sjömansskatten
kommun	lands- tings- kommun	tingslag	samtliga	kommun	lands- tings- kommun	tingslag	samtliga
Huddinge.....	24 490	8 029	134	32 653	39,1	12,8	0,2	52,1
Lidingö .......	17 270	6 600	110	23 980	30,7	11,7	0,2	42,6
Nacka........	16 905	5 796	97	22 798	32,5	11,1	0,2	43,8
Nynäshamn ...	12 271	3 700	62	16 033	34,8	10,5	0,2	45,5
Roslags-Länna.	9 790	3 560	119	13 469	31,5	11,5	0,4	43,4
Sollentuna.....	8 196	2 977	20	11 193	32,3	11,7	0,1	44,1
Solna.........	39 725	14 221	95	54 041	36,5	13,1	0,1	49,7

De sakkunniga erinrar om den nya kommunindelningen och framhåller
att i en storkommun antalet sjömän sannolikt kan antas representera en
mindre andel av befolkningen än i en mindre kommun. Skatteunderlaget
har de senaste tio åren starkt ökat i kommunerna. Det skulle måhända
kunna göras gällande, att en kommuns intresse av att få beskatta där
hemmahörande sjömän inte längre är så stort som tillförne och att man
därför inte skulle behöva ersätta kommunerna för skattebortfallet på grund
av sjömansskatten. De sakkunniga har icke velat ansluta sig till en sådan
uppfattning. En annan sak är att de kommunala skatteintäkter, som grundas
på beskattningen av sjömännens inkomster, får beräknas på annat
sätt än det hittills tillämpade.

De minskade skatteintäkter, som kan beräknas bli en följd av införandet
av en sjömansskatt, synes böra bäras av staten. Storleken av det procenttal,
som valts för den genomsnittligt beräknade ersättningen för skattebortfall
till kommunerna, har från denna utgångspunkt tilltagits i överkant.

Enligt de sakkunnigas mening synes det vara klart, att ersättning skall
utgå till primärkommuner och landstingskommuner. Däremot anses det
vara i hög grad diskutabelt, huruvida ersättning skall utgå även till tingslag.
Det skulle här gälla mycket obetydliga belopp, som knappast kunde spela
någon som helst roll i tingslagets budget. De sakkunniga föreslår därför att
ersättning ej skall utgå till tingslag.

Ersättningen till kommun bör beräknas till 35 procent av den sjömansskatt,
som erlagts av sjömän mantalsskrivna i kommunen. Ersättningen
till landstingskommun föreslås utgå med 10 procent av den sjömansskatt,
som erlagts av sjömän inom landstingskommunens område. För municipalsamhällenas
del anser de sakkunniga särskilda förhållanden föreligga, som
talar emot att tillämpa en generell regel för ersättningen. I många fall är

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

nämligen utdebiteringen så låg, att ersättningsbeloppen skulle bli mycket
små. De sakkunniga föreslår därför, att ersättning endast bör utgå till municipalsamhällen,
där utdebiteringen uppgår till minst en krona för skattekrona.
Ersättning till dylika municipalsamhällen föreslås skola utgå med
2 procent av sjömansskatten.

De sakkunniga anför vidare.

Den föreslagna metoden för ersättningens beräknande är enkel och ur
flera synpunkter tilltalande, varför vi förordar densamma. Emot densamma
kan invändas, att metoden icke lämnar utrymme för differentiering av
ersättningen efter skattetrycket inom de olika kommunerna. Om en sådan
differentiering skulle anses ofrånkomlig — för vår del anser vi vinsten
icke uppväga det därav orsakade merarbetet — synes man kunna förfara
enligt grunder, som framgår av följande exempel.

Om sjömansskatt, erlagd av sjömän inom en kommun, antas vara 10 000
kr. samt den genomsnittliga utdebiteringen för samtliga primärkommuner
antas vara 10 kr., skall en kommun med en utdebitering av 12 kr. erhålla en
gottgörelse å 4 200 kr. uträknad enligt följande uppställning.

iHx (35 % X 10 000) = 4 200

Vad ovan sagts om hänsynstagande till den varierande utdebiteringen
mellan primärkommuner kan tillämpas även för bestämmande av ersättningen
till landstingskommuner och till ersättningsberättigade municipalsamhällen.

Det må understrykas, att den ovan angivna genomsnittliga utdebiteringen
är godtyckligt vald. Vårt exempel innebär icke, att ersättning skulle uträknas
efter denna antagna medelutdebitering. Vid eventuell uträkning av
ersättningen enligt den ifrågavarande metoden skall givetvis den genomsnittliga
utdebitering användas, som vid varje tidpunkt är aktuell.

För att visa hur fördelning av bidrag kan ske, lämnas här nedan ett exempel.
Medelutdebiteringen i riket till samtliga kommunala utskylder förutsättes
vara 13 kr. En kommun antas bestå av flera uppbördsdistrikt. Ett av
dessa uppbördsdistrikt sammanfaller med ett municipalsamhälle. Sjömansskatt
erlagd av sjömän mantalsskrivna inom distriktet uppgår till 100 000 kr.
Utdebiteringen till kommunen antas vara 11 kr., till municipalsamhället 2 kr.
och till landstingskommunen 3 kr. Ersättning till kommun, municipalsamhälle
och landstingskommun beräknas för detta uppbördsdistrikt enligt
följande.

Den totala ersättningen blir:

H x (47 % X 100 000 kr.) = 57 846 kr.

Ersättningen beräknas därefter

för kommun till ii X 57 846 = 39 769

för municipalsamhälle till ^ X 57 846 = 7 231

för landstingskommun till -^x 57 846 = 10 846 57 846 kr.

16 -

Uträkningarna kan synas enkla men ännu enklare och därför ur administrativ
synpunkt fördelaktigare blir förfaringssättet, om man väljer det

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

av oss förordade förslaget att fastställa ersättningarna utan hänsynstagande
till varierande kommunala utdebiteringar.

För att undvika uträkningar och utbetalningar av ersättning å bagatellbelopp,
som inte är av betydelse för kommunernas ekonomi, föreslås, att
det lägsta årliga belopp, som skall utbetalas, fastställes till 300 kronor.

Vidare föreslår de sakkunniga, att ersättning till kommuner, municipalsamhällen
och landstingskommuner skall utbetalas genom sjömansskattekontorets
försorg en gång om året. Den närmare fördelningen av ersättningen
mellan bidragsberättigad borgerlig och kyrklig kommun bör verkställas
av vederbörande organ inom kommunalförvaltningen.

Slutligen framhålles att sjömansskatt som erlagts av här i riket ej bosatta
sjömän inte skall beaktas vid beräkningen av ersättning.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser utom riksskattenämnden har tillstyrkt eller
lämnat utan erinran de sakkunnigas förslag att ersättning
till kommuner m. fl. skall utgå.

Riksskattenämnden anser att några bärande principiella skäl inte synes
föreligga för att kompensera kommunerna för sådan minskning i
skatteintäkterna som föranledes av ändringar i beskattningsreglerna. Dylika
skäl synes inte heller föreligga om förslaget om sjömansskatt genomföres.
Då dessutom ett av motiven till införandet av sjömansskatt just är,
att sjömännen inte sällan äger endast ringa samhörighet med sina hemkommuner,
och då bortfallet av kommunalskatt i allmänhet är förhållandevis
obetydligt, förklarar riksskattenämnden sig inte kunna biträda förslaget
härutinnan. Nämnden erinrar också om den allmänna tendens som
numera förefinnes att begränsa och samordna de statliga bidragen till kommunerna.

Vissa remissmyndigheter förordar att ersättning skall utgå
med lägre belopp än de sakkunniga föreslagit.

Statskontoret finner det sålunda vara befogat att i betraktande av uppdelningen
mellan staten och kommunerna av samhällsuppgifterna en eventuell
skattenedsättning för sjömän i första hand går ut över kommunernas
skatteinkomster. Statskontoret finner sig inte kunna förorda att kommunerna
erhåller full ersättning för skattebortfallet. Ersättningsbeloppen bör
i stället uträknas på sådant sätt att i första hand det statliga skatteutfallet
inte minskas. Att kompensera kommunerna så, att skattebortfallet för
dessa blir proportionsvis mindre än för statsverket, synes inte böra ifrågakomma.

Likartade synpunkter framhålles av länsstyrelserna i Stockholms och
Malmöhus län.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Den av de sakkunniga förordade metoden för beräkning av
ersättningarna har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Endast länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska landskommunernas förbund
finner sig böra förorda att vid beräkningen hänsyn skall tas till den
varierande kommunala utdebiteringen.

Länsstyrelsen i Kalmar lån framhåller att vikande konjunkturer kan inträffa
med minskade skatteintäkter i släptåg. Av försiktighetsskäl bör därför
hänsyn tas till den kommunala utdebiteringen.

Svenska landskommunernas förbund anser att en gradering av ersättningen
i förhållande till den kommunala utdebiteringen synes kunna göras
utan alltför komplicerade räkneoperationer. Fördelarna med en sådan
gradering är uppenbara. Ersättningen skulle komma att bättre anpassas
till det faktiska skattebortfallet för vederbörande kommun än vad som
kan ske vid tillämpning av det av de sakkunniga i första hand förordade
förslaget. Vid gradering av ersättning skall enligt förbundets mening
normalbidragsprocenten utgå vid en kommunal utdebitering av 13 kronor
för skattekrona och inte såsom de sakkunniga angivit vid medelutdebiteringen
för rikets kommuner under respektive år. En utdebitering av 13 kr.
har nämligen legat till grund för såväl de sakkunnigas förslag till sjömansskattetabeller
som för deras beräkning av den kommunala inkomstskattens
andel av total skatt och av skillnaden mellan preliminär skatt
och sjömansskatt. Vid höjda kommunala skattesatser skulle en anknytning
till medelutdebiteringen inte ge kommunerna full täckning för inkomstbortfallet
och vid sänkta skattesatser skulle kommunerna få för stor
kompensation.

Frågan om den procentsats efter vilken ersättning
skall utgå till kommun har behandlats i några yttranden. Sålunda
förordar överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
lån, Svenska stadsförbundet, Stockholms stads drätselnämnd, Stockholms
stads uppbördsverk, stadskollegiet i Hälsingborg, Föreningen Sveriges
kronokamrerare samt kronokamreraren i Malmö att till städer utanför
landsting ersättning skall utgå med 45 procent av den sjömansskatt,
som erlägges av sjömän mantalsskrivna i respektive städer.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Vid utformning av de föreslagna bestämmelserna om ersättning till
kommunerna för skattebortfallet har de sakkunniga förklarat sig ha haft
som riktpunkt att ge kommunerna full kompensation. Såvitt styrelsen kan
finna når man dock med förslaget inte detta resultat. För gift skattskyldig
i or Isgrupp III med en årsinkomst av 15 000 kronor utgör enligt gällande
beskattningsregler och vid en utdebitering av 13 kronor för skattekrona
den kommunala inkomstskatten 45,9 % av det totala skattebeloppet. För
ogift skattskyldig utgör den kommunala inkomstskatten under samma
förutsättningar 40,6 % av den totala skatten. För skattskyldiga i detta
inkomstläge skulle den totala skatten genom den föreslagna sjömansskat -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

ten minskas med i runt tal 30 resp. 22 %. Även vid en årsinkomst av
10 000 kronor medför sjömansskatten ungefär samma procentuella minskning
av den totala skatten. Utgår man från att kommunerna skall erhålla
full kompensation och sålunda få ersättning med det belopp, som enligt
normala beskattningsregler skulle utgöra kommunalskatt, skall ersättningen
för gift skattskyldig utgå med 62 % av sjömansskatten vid en årsinkomst
av 10 000 kronor och med 65 % av sjömansskatten vid en årsinkomst av
15 000 kronor. För ogift skattskyldig skall ersättning utgå med 56 % av sjömansskatten
vid en årsinkomst av 10 000 kronor och med 52 % av sjömansskatten
vid en årsinkomst av 15 000 kronor. Flertalet av de av sjömansskatten
berörda skattskyldiga torde tillhöra här angivna inkomstskikt. Mot
bakgrunden av dessa siffror synes den av sjömansskattesakkunniga föreslagna
ersättningen till kommuner och landsting med 35 resp. 10 % av
erlagd sjömansskatt inte kunna ge avsedd kompensation för bortfallen
kommunalskatt. En ersättning med minst 60 % av influten sjömansskatt
torde bättre svara mot inkomstbortfallet för kommuner och landsting.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, stadskollegiet i Hälsingborg
och kronokamreraren i Hälsingborg anser att de sakkunnigas
utredningar i ersättningsfrågan omfattar ett alltför litet antal sjömän och
kommuner för att slutlig ställning skall kunna tas till frågan om ersältningsprocenten.
Denna bör bestämmas först sedan ytterligare utredningar
verkställts.

Förslaget om ersättning till vissa municipalsamhäl1
e n har föranlett erinran från länsstyrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen
ifrågasätter om inte ersättningen till municipalsamhällena kan helt slopas.
Endast ett ringa antal municipalsamhällen skulle enligt länsstyrelsens
mening komma i åtnjutande av ersättning. I de fall ersättning kommer
att utgå, torde beloppen bli tämligen obetydliga.

Svenska landskommunernas förbund förklarar sig inte kunna biträda
förslaget att fördelningen av ersättningarna mellan
borgerlig och kyrklig kommun skall verkställas av kommunala
organ. Förbundet framhåller att fråga inte är om skatt utan om ersättning
för minskade skatteintäkter och fortsätter.

De sakkunniga har utan att närmare utveckla sin tankegång angivit att
fördelningen mellan borgerlig och kyrklig kommun skall ske efter de för
beskattningsåret fastställda utdebiteringarna. I borgerlig kommun ingår
ofta flera församlingar med skilda utdebiteringar. Vidare kan flera församlingar
bilda ett pastorat, som till sina gränser inte sammanfaller med
den borgerliga kommunen. Fördelningen av ersättningen måste därför bli
förhållandevis komplicerad. Även om en fördelning enligt de föreslagna
grunderna skulle vara praktiskt genomförbar kan mot metoden riktas den
invändningen, att den inte på ett tillfredsställande sätt tillgodoser syftet
med ersättningen, nämligen att ge kompensation för bortfallna skatteinkomster.
Metoden förutsätter att sjömännen i en kommun är någorlunda
jämnt fördelade på de i kommunen ingående församlingarna, en
förutsättning som knappast torde föreligga. Frågan om ersättningens fördelning
mellan borgerlig och kyrklig kommun är alltså mera komplicerad
än vad de sakkunniga synes ha utgått ifrån.

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättning för minskade skatteintäkter
utgå till kommuner, landstingskommuner samt vissa municipalsamhällen.
Ersättningen föreslås bestämd till viss procent av den sjömansskatt
som inbetalats för sjömän bosatta inom kommunens, landstingskommunens
eller municipalsamhällets område. För att åstadkomma ett enkelt förfaringssätt
föreslås att hänsyn inte skall tas till de varierande kommunala
utdebiteringarna vid uträkning av ersättningsbeloppens storlek.

I allmänhet har de sakkunnigas förslag att ersättning skall utgå godtagits
vid remissbehandlingen. Endast riksskattenämnden har ifrågasatt riktigheten
härav. Nämnden finner att bärande skäl att kompensera kommuner
för minskning i skatteintäkter på grund av ändringar av beskattningsreglerna
inte synes föreligga. Av undersökningar som de sakkunniga företagit
framgår emellertid att kommunerna kommer att drabbas mycket ojämnt.
För vissa kommuner torde en påtaglig minskning i skatteunderlaget uppkomma
om sjömansskatten införes. I likhet med de sakkunniga finner
jag det skäligt att kommunerna kompenseras härför genom att de tillerkännes
viss andel i influten sjömansskatt.

Två remissinstanser har ifrågasatt om inte vid beräknande av ersättningsbeloppen
hänsyn bör tas till att den kommunala utdebiteringen varierar
mellan olika kommuner. Enligt min mening bör man dock kunna bortse
härifrån. Skulle hänsyn tas till de varierande kommunala utdebiteringarna
blir uträkningen av ersättningarna jämförelsevis invecklad och kostnadskrävande.
Även om en något bättre anpassning till det faktiska skattebortfallet
därigenom skulle kunna uppnås, torde i allmänhet skillnaderna i
ersättningsbeloppen bli mycket små.

De sakkunnigas förslag att ersättning till kommun skall utgå med 35
procent och till landstingskommun med 10 procent av den sjömansskatt
som erlagts av sjömän bosatta i kommunen respektive inom landstingskommunens
område har i regel icke föranlett någon erinran. Svenska landskommunernas
förbund har dock ansett att ersättning till kommun och
landstingskommun borde höjas och tillhopa utgå med minst 60 procent. De
uträkningar, som åberopats till stöd för detta yrkande, bar emellertid verkställts
med utgångspunkt från skattebortfallet endast i fjärrfartstabellen.
Vidare har hänsyn endast tagits till sjömän i inkomstlägen, där skattelindringen
enligt fjärrfartstabellen är störst och kommunalskattens procentuella
andel i de totala utskylderna överstiger genomsnittet.

En inom finansdepartementet verkställd beräkning utvisar att — därest
nyssnämnda omständigheter beaktas — ersättningarna till kommun och
landstingskommun tillhopa skulle utgå med 44 å 45 procent, om samtliga
sjömän erlägger skatt enligt kolumn 1 i tabellerna, och med 50 ä 51 procent,
om de erlägger skatt enligt kolumn 3. De procentsatser, som föreslagits av
de sakkunniga, får därför anses lämpligt avvägda.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Vissa remissinstanser har föreslagit att ersättning till stad utanför landsting
skall utgå med 45 procent. Jag anser mig kunna biträda detta förslag.

Ersättning till municipalsamhällen bör utgå i enlighet med vad som föreslagits
av de sakkunniga eller alltså med 2 procent.

I likhet med de sakkunniga finner jag att utbetalning inte bör ske om
ersättningen inte uppgår till ett visst minimibelopp. I detta hänseende föreslår
jag en gräns vid 500 kronor.

De sakkunniga har föreslagit att ersättning till kommun bör fördelas
mellan borgerlig kommun, kyrklig kommun samt skoldistrikt. Tillräckliga
skäl för en dylik uppdelning har enligt min mening knappast anförts. Jag
kan här erinra om att man i andra sammanhang, då det gällt avsevärt mycket
större belopp, låtit hela ersättningen tillfalla den borgerliga kommunen.
Det väsentliga är ju att medlen kommer kommunmedlemmarna till godo.
Med hänsyn härtill och då fördelningens genomförande skulle medföra ett
icke oväsentligt administrativt merarbete förordar jag att hela beloppet
skall tillfalla den borgerliga kommunen.

Jag vill i detta sammanhang anmäla att Handelsflottans välfärdsråd under
hand anhållit att vid behov av medel för välfärdsarbetet för sjöfolk
erforderliga anslag måtte få utgå av vad som inflyter i sjömansskatt. Jag
är icke beredd att tillstyrka en sådan anordning. Frågan om bidrag till
denna verksamhet torde få prövas på samma sätt som hittills.

XI. Avgifter till folkpensioneringen och den allmänna
sjukförsäkringen m.m.

De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att sjömansskattetabellerna skall konstrueras
med beaktande av skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift.
Sjöman, som uteslutande uppburit inkomst för vilken erlagts sjömansskatt,
skall därför inte debiteras folkpensionsavgift. För sjöman, vilken
under ett år åtnjutit såväl inkomst ombord som inkomst i land, debiteras
folkpensionsavgift med ledning av sjömannens till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst. Hänsyn skall därvid inte tas till den inkomst han uppburit
ombord. Någon ändring av reglerna angående debitering av folkpensionsavgifter
anses inte erforderlig.

Bortser man på detta sätt från inkomsten ombord kan ■—- framhåller de
sakkunniga — en sjöman som åtnjutit inkomst både ombord och i land
stundom få erlägga för låg avgift. Det kan också förekomma att sådan
sjöman får erlägga för hög avgift. De sakkunniga anser dock att de olägenheter,
varom här är fråga, är sådana att man kan bortse från desamma.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 dr 1958

Det finns emellertid en — ehuru schablonmässig — metod att mildra
olägenheterna av att för hög avgift uttas. Denna metod anses av de sakkunniga
vara komplicerad. Den har därför inte förordats. I betänkandet
har en redogörelse för metoden lämnats. De sakkunniga erinrar om att
folkpensionsavgift utgår för år med högst 250 kronor för ogift och med
högst 500 kronor för makar och anför.

Det kan därför sägas, att högsta månatliga avgiften är ungefär 21 respektive
42 kronor. Om en sjöman endast uppburit inkomst ombord under
viss del av året och under resten av året uppburit inkomst i land, kan den
högsta folkpensionsavgiften för honom fastställas till summan av maximiavgifterna
för de månader, då han icke uppburit inkomst ombord. Vid debitering
av folkpensionsavgift skulle då hänsyn tagas härtill. Denna beräkningsmetod
bör jämföras med den reducering av ortsavdrag, vilken vi
föreslår skall förekomma för sjöman som haft både inkomst ombord och
inkomst i land. Den bör även jämföras med den reducering av sjukförsäkringsavgifter,
varom redogöres i det följande.

I betänkandet erinras vidare om att någon individuell redovisning av
influtna folkpensionsavgifter numera inte förekommer. Med bortseende
från den frivilliga pensioneringen står de belopp, som utbetalas till en
folkpensionär ej i relation till erlagda avgifter Sedan budgetåret 1954/55
ingår folkpensionsavgifterna i riksstatens inkomsttitel A. I 1 a Skatt å inkomst
och förmögenhet m. m. Då någon specialdestination inte längre förekommer
beträffande folkpensionsavgifterna, synes det enligt de sakkunnigas
mening inte nödvändigt, att särskilt beräkna och bokföra den del av sjömansskatten,
som motsvarar folkpensionsavgifter. Skulle dock en sådan
beräkning vara erforderlig, anser de sakkunniga, att folkpensionsavgifterna
måste uppskattas schablonmässigt till viss del av hela den erlagda sjömansskatten.
De sakkunniga förklarar sig ej ha funnit anledning ingå på
frågan om det procenttal som då skulle kunna komma till användning.

Beträffande debitering av avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen erinrar de sakkunniga inledningsvis om vad som
nu gäller. I tabellerna för preliminär A-skatt ingår belopp, som skall motsvara
avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen. Särskilda avgifter
erlägges för sjukvårdsförsäkringen, för försäkringen för grundsjukpenning
och för försäkringen för tilläggssjukpenning. Lokalsjukkassa samt
centralsjukkassa i stad, som utgör eget centralsjukkasseområde, skall i
debiteringslängderna föra in uppgifter om sjukförsäkringsavgifter avseende
försäkringspliktiga bosatta inom sjukkassans område. Vid debitering
av slutlig skatt debiterar den lokala skattemyndigheten sjukförsäkringsavgifter.
Debiteringen sker med de belopp, som genom sjukkassans försorg
förts in i längderna, utom då den lokala skattemyndigheten kan konstatera
att den avgiftspliktiges inkomster inte uppgår till vissa belopp. Härom gäller
enligt lagen om allmän sjukförsäkring i korthet följande.

II) — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 92

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av sjukkassemedlem, som
påförts till statlig inkomstskatt taxerad inkomst med minst 1 200 kronor.
Avgiftsplikt åligger dock inte den, som fyllt sextiosju år eller uppbär folkpension
i annan form än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem,
som är försäkrad för sådan sjukpenning och som påförts till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst med minst 1 200 kronor.

Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,
som är försäkrad för sådan sjukpenning. Den som fullgör tjänstgöring
som värnpliktig må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens
slut gjort framställning därom hos sjukkassan, befrias från avgift för varje
hel kalendermånad av tjänstgöringen.

Överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning två procent av hans vid taxering till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst, skall avgiften nedsättas till två procent
av nämnda inkomst.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår
skulle uppgå till lägre belopp än fem kronor, skall avgift inte
påföras honom.

De sakkunniga anser att, om sjömansskatt införes, avvikelser från det
nuvarande förfarandet vid sjukkassorna inte erfordras. Kassorna skall i
längderna anteckna de avgifter, som enligt tillgängliga uppgifter skall erläggas
av avgiftspliktiga bosatta inom kassornas områden. Sjukkassorna
behöver härvid inte undersöka, huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst
ombord eller i land.

För de lokala skattemyndigheterna måste man räkna med ett visst men
säkerligen ganska begränsat merarbete. Avgifterna till sjukvårdsförsäkring
och till försäkringen för grundsjukpenning skall debiteras utan avvikelse
från vad som nu gäller, men vid debiteringen av dessa avgifter
skall hänsyn inte tas till inkomst ombord. Endast den taxerade inkomsten
(d. v. s. inkomsten i land) skall beaktas. I förekommande fall reduceras nu
nämnda avgifter efter vad som stadgas i sjukförsäkringslagen.

Den som uppburit inkomst ombord skall inte debiteras avgift till försäkringen
för tilläggssjukpenning med de av sjukkassan uträknade beloppen.
Han skulle då komma att få erlägga för högt belopp. De sakkunniga
erinrar om att en sjöman vid den årliga taxeringen skall vidkännas reducering
av honom eljest tillkommande ortsavdrag och föreslår att motsvarande
reducering skall äga rum vid debitering av nu nämnd avgift. Har
sjöman hela året haft inkomst ombord, kommer han således inte att debiteras
någon avgift till försäkringen för tilläggssjukpenningen. Har han
exempelvis haft inkomst ombord under sju månader, skall han påföras
5/12 av den avgift som uträknats av sjukkassan.

Någon ändring i reglerna om debitering av avgifterna till sjukvårdsför -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

säkringen och till försäkringen för grundsjukpenningen föreslås inte. Vid
tillämpningen av dessa regler skall således hänsyn endast tas till den eventuella
taxerade inkomsten. Har sjöman inte påförts sådan inkomst, d. v. s.
inte haft någon inkomst i land, debiteras inte några avgifter för honom.

Till allmänna sjukkassor bör utgå en schablonmässigt beräknad ersättning
för den minskning i avgifter som kan inträda om en sjömansskatt
införes. De sakkunniga framhåller att det i nuvarande läge är svårt att
bedöma hur störa skillnaderna kan bli mellan av sjukkassorna i debiteringslängderna
införda och av lokala skattemyndigheter debiterade avgifter. Enligt
de uppgifter som stått till buds torde dock en ersättning, uppgående
till sex procent av sjömansskatten, rätt väl kompensera sjukkassorna för
hela den avgiftsminskning, som blir beroende av att avgiftspliktiga erlägger
sjömansskatt. I förslaget till sjömansskatteförordning har intagits en bestämmelse
av innehåll att ersättning till kommun, landstingskommun, municipalsamhälle
och allmän sjukkassa inte skall utgå, därest den beräknade
ersättningen inte uppgår till 300 kronor. Det kan övervägas, huruvida undantag
härifrån bör göras för sjukkassornas del, så att det även för dem
angivna minimibeloppet 300 kronor antingen sänkes eller ock helt utgår.
De sakkunniga finner sig emellertid inte böra förorda något sådant undantag.

De sakkunniga föreslår vidare, att ersättningarna skall utbetalas till riksförsäkringsanstalten,
som i sin tur bör ha att fördela ersättningsbeloppen
mellan centralsjukkassor och lokalsjukkassor. Bestämmelserna härom
torde utfärdas i administrativ ordning.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har endast vissa detaljfrågor föranlett erinringar.

Sålunda framhåller pensionsstyrelsen att om en särskild folkpensionsbudget
kommer att uppläggas eller en särredovisning av pensionsavgifter
på annat sätt aktualiseras, torde frågan om särskild bokföring av i sjömansskatten
ingående folkpensionsavgifter få upptagas till förnyad prövning.

Riksförsäkringsanstalten påpekar att en avgiftspliktig sjömanshustru,
vars make hela året haft inkomst ombord och ej haft annan inkomst, kommer
att — med den begränsning, som kan föranledas av den s. k. tvåprocentregeln
— påföras även mannens avgifter för sjukvårdsförsäkringen
och för försäkringen för grundsjukpenning, om hennes till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst uppgår till minst 1 200 kronor. Vistas sjömannen
i land en eller flera månader av året utan att därunder ha någon
inkomst, kommer hustrun under i övrigt samma förhållanden att därjämte

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

påföras mannens avgift för tilläggssjukpenningförsäkringen. Nu angivna
förhållanden bör därför enligt riksförsäkringsanstaltens mening uppmärksammas
vid en framtida översyn av bestämmelserna i 2 § 4 mom. uppbördsförordningen.

Om ersättningen till sjukkassor för avgiftsminskning på grund av sjömansskatten
anför riksförsäkringsanstalten.

Vad beträffar storleken av den kompensation för avgiftsminskning, som
de allmänna sjukkassorna skola erhålla, må framhållas, att tillförlitliga
beräkningar av avgiftsminskningen kunna göras först sedan erfarenheter
vunnits rörande verkningarna av det nya förfaringssättet. Riksförsäkringsanstalten
anser därför, att den procentsats, som dessförinnan fastställes,
bör omprövas, så snart förutsättningar för en säkrare beräkning föreligga.
Från nu angiven utgångspunkt har anstalten intet att erinra mot
den av de sakkunniga föreslagna procentsatsen, sex procent av sjömansskatten.

Riksförsäkringsanstalten kan icke biträda förslaget, att ersättning till
sjukkassa endast skall utgå, då ersättningen uppgår till minst 300 kronor.
Anledningen härtill är huvudsakligast, att verkningarna av en sådan begränsning
i ersättningsrätten äro avsevärt mera kännbara för en lokalsjukkassa
än för en kommun med motsvarande invånarantal. Härtill kommer,
att någon nämnvärd förenkling av administrativ natur icke är att
vinna genom att begränsningsregeln genomföres för sjukkassorna. För
den föreslagna sjömansskattenämnden skulle frånvaron av en begränsningsregel
för sjukkassorna möjliggöra den förenklingen, att nämnden
sluppe fastställa ersättningsbeloppet för varje allmän sjukkassa och endast
hade att fastställa totalbeloppet för ersättningen till de allmänna
sjukkassorna i riket. Med ledning av detta belopp och uppgift från det
föreslagna sjömansskattekontoret angående sjömansskattens fördelning
de olika kommunerna emellan skulle anstalten kunna bestämma storleken
av den ersättning, som tillkommer varje ifrågakommande allmän sjukkassa.

I detta sammanhang må framhållas, att ett stort antal sjukkassor omfattar
mer än en kommun samt att fördelningen av ersättning mellan
lokal- och centralsjukkassa icke kan ske utan medverkan av riksförsäkringsanstalten.
Vidare må nämnas, att uttalandet å sid. 124 i betänkandet,
att riksförsäkringsanstalten borde ha att fördela ersättningsbeloppen mellan
centralsjukkassor och lokalsjukkassor, icke står i överensstämmelse
med 28 § 1 mom. 6) i förslaget till sjömansskatteförordning.

Sedan riksförsäkringsanstalten bestämt storleken av den ersättning, som
tillkommer allmän sjukkassa, bör enligt anstaltens mening sjukkassan
tillgodoföras ersättningsbeloppet i samband med av anstalten årligen
verkställd uträkning och utbetalning av sjukkassorna slutligt tillkommande
avgifter, statsbidrag och arbetsgivarbidrag m. m. Om så sker, synes
någon utbetalning från sjömansskattekontoret till anstalten icke böra äga
rum, utan bör anstalten bemyndigas att för ifrågavarande ersättningar
disponera den å riksstaten uppförda inkomsttiteln Skatt å inkomst och
förmögenhet m. m. Överensstämmelse skulle i så fall ernås med vad som
enligt Kungl. brev den 17 december 1954 f. n. gäller beträffande bl. a. utbetalning
av sjukkassorna efter avdrag av utgivna förskott slutligt tillkommande
belopp av arbetsgivarbidrag och sjukförsäkringsavgifter.

Kungl. Maj.ls proposition nr 92 år 1958

149

Departementschefen

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om debitering av avgifter till folkpensioneringen
och den allmänna sjukförsäkringen finner jag mig kunna
godta. Med anledning av riksförsäkringsanstaltens påpekande att fall kan
uppkomma, då hustrun till en sjöman blir debiterad sjukförsäkringsavgifter,
som belöper å mannen, vill jag erinra om att makarna tillsammans erhåller
en så förmånlig ställning i taxeringshänseende att detta mer än väl
uppväger den högre avgiften. Förutom att makarna gynnas i ortsavdragshänseende
får hustrun från sin inkomst i land avräkna även mannens allmänna
avdrag för försäkringspremier. Vidare beräknas hustruns skatt
enligt den för gift skattskyldig gällande skatteskalan, som är gynnsammare
än skalan för ogift. Några särskilda åtgärder torde därför inte vara erforderliga
i detta hänseende. Beträffande samordningen i övrigt med sjukförsäkringen
hänvisas till vad jag anfört under kap. IX.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag att ersättning till allmänna
sjukkassor tills vidare bör utgå med det av de sakkunniga föreslagna
beloppet eller med sex procent av den sjömansskatt, som erlagts av
här i riket bosatta sjömän. Frågan om grunderna för denna ersättning torde
få omprövas sedan praktisk erfarenhet vunnits. Såsom riksförsäkringsanstalten
föreslagit bör det ankomma på anstalten att verkställa fördelningen
av den del av sjömansskatten, som skall utbetalas till de olika sjukkassorna.
Under sådana förhållanden inskränker sig sjömansskattenämndens
uppgifter i fråga om ersättning till sjukkassorna till att avskilja den
del av sjömansskatten, som skall fördelas genom riksförsäkringsanstaltens
försorg, samt att lämna denna myndighet uppgifter till ledning för fördelningen.
Något behov föreligger då inte längre av att bibehålla stadgandet
att ersättning skall uppgå till visst lägsta belopp för att utbetalning skall
äga rum till en sjukkassa. Vad riksförsäkringsanstalten anfört om ianspråktagandet
av ersättningsmedlen föranleder ingen erinran från min sida.

XII. Kostnadsberäkningar
De sakkunniga

Vid genomförande av vad de sakkunniga föreslagit uppkommer för statsverket
dels kostnader för administrationen och dels en viss inkomstminskning.

Kostnaderna har av de sakkunniga beräknats på följande sätt. Ersättning
i form av arvoden till ledamöterna i sjömansskattenämnden uppskattas till
mellan 10 000 och 15 000 kronor. Den årliga kostnaden för löner till personalen
framgår av följande uppställning.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

1	tjänsteman med lön enligt löneklass 25 ....	23 700	kronor
1	» » »	»		19 ....	17 136	»
1	» » »	»	»	15 ....	13 800
4	tjänstemän » »	»	»	5 . . . .	32 592	»
				Summa	87 228	kronor

De årliga kostnaderna för expenser uppskattas av de sakkunniga till ett
belopp av 15 000 å 20 000 kronor. De sakkunniga förutser härjämte vissa
kostnader för engångsanskaffning av kontorsmaskiner m. m. Dessa kostnader
har inte kunnat anges.

För taxeringsnämnderna uppkommer, om sjömansskatten genomföres,
ett visst merarbete. Detta bör enligt de sakkunnigas mening beaktas vid
fastställande av ersättning för taxeringsarbetet.

Även för de lokala skattemyndigheterna torde något merarbete uppkomma,
främst i samband med längdföring och vid debitering av sjukförsäkringsavgifter.
De sakkunniga förutsätter att tillfällig arbetskraft skall
ställas till de lokala skattemyndigheternas förfogande för detta merarbete.
Stad med egen uppbördsförvaltning bör erhålla statsbidrag för kostnaderna.
För samtliga lokala skattemyndigheter uppskattas merkostnaderna
till högst 20 000 kronor.

För postverkets del beräknas någon kostnadsökning inte uppkomma.

Då det gäller att fastställa storleken av inkomstminskningen, bör man
kunna bortse från den skäligen obetydliga minskning, som blir följden av
att sjömän erlägger skatt enligt sjömansskattetabellen för östersjöfart. Hänsyn
behöver endast tas till de sjömän, som är anställda ombord på fartyg
i nordsjöfart eller oceanfart. De sakkunniga anför.

Enligt de beräkningar, som vi har kunnat göra, torde mer än 20 000 här
i riket bosatta sjömän få erlägga sjömansskatt efter tabell 1 avsedd att
användas ombord å fartyg i nordsjöfart eller oceanfart. Samtliga dessa
sjömän är dock icke anställda ombord hela året, trots att fartygen går i
trafik hela tiden. Vi har med ledning av tillgängliga uppgifter från den
offentliga statistiken och från sjöfartens organisationer kommit fram till
att dessa 20 000 sjömän motsvarar mellan 13 000 och 13 400 årsarbetare
ombord på avsedda fartyg. Vi har haft anledning anta, att den genomsnittliga
kontantlönen under ett år för en dylik årsarbetare är ca 10 000 kronor.
Vid denna beräkning har vi beaktat att befälets löner ofta överstiger nämnda
belopp, men befälets relativt höga löner motverkas av det stora antalet
lägre löner för manskapet. Det är uppenbart, att därest löneförhållandena
på sjöarbetsmarknaden skulle undergå en väsentlig förändring i jämförelse
med vad nu är fallet, kan ett annat läge inträda. Skattelättnaden för en
sjöman med en kontant månadslön av 833 kronor motsvarande en kontant
årslön av 10 000 kronor uppgår till 648 kronor. Inkomstminskningen för
staten till följd av skattelättnaden för de 13 200 årsarbetarna blir följaktligen
enligt denna beräkning 8 553 600 kronor.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

I betänkandet anföres vidare att ett ytterligare inkomstbortfall måste
uppkomma därför att vid taxering och debitering av skatt för inkomster i
land skall bortses från inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt ävensom
därför att vissa avsteg gjorts från vad som eljest gäller rörande samtaxering
av äkta makar. Detta inkomstbortfall uppskattas till 1 miljon kronor.

Den sammanlagda inkomstminskningen skulle sålunda -— framhåller de
sakkunniga -— i runt tal uppgå till 10 miljoner kronor. Vissa omständigheter
verkar emellertid i den riktningen att inkomstminskningen inte blir
fullt så stor. Sjömansskatt från utländska sjömän, som arbetar ombord
på svenska handelsfartyg med en bruttodräktighet mellan 100 och 500
registerton och som för närvarande inte torde erlägga några svenska skatter,
uppskattas till 1,2 miljon kronor årligen. Den årliga nettominskningen
av statsverkets inkomster uppskattas därför av de sakkunniga till 8,8 miljoner
kronor.

Remissyttrandena

De sakkunnigas kostnadsberäkningar lämnas i flertalet yttranden utan
erinran.

Statskontoret förklarar dock att kostnadsberäkningarna i stort sett undandrar
sig statskontorets bedömande. För det eventuella merarbete som
kan uppkomma för lokala skattemyndigheter, bör särskilda medel inte
ställas till förfogande. Riksförsäkringsanstalten påpekar att utöver de
kostnader som redovisats av de sakkunniga torde uppkomma en ökning
av statsverkets kostnader i form av avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag
enligt 43 och 44 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, ökningen
uppskattas för år räknat till 100 000—200 000 kronor.

Departementschefen

Mot de av de sakkunniga verkställda beräkningarna av kostnader för
löner åt personal på sjömansskattekontoret har några erinringar ej framställts.
För egen del finner jag att de sakkunnigas beräkningar kan tjäna
som utgångspunkt för en uppskattning av dessa kostnader, men jag vill
samtidigt framhålla, att det framtida personalbehovet inte nu kan tillförlitligt
bedömas.

Jag finner det även svårt att bestämma personalbehovet för uppbyggnadsskedet
under budgetåret 1058/59. Arbetet på sjömansskattekontoret
måste igångsättas under hösten 1958. Redan dessförinnan kan det bli erforderligt
att vidta vissa förberedande åtgärder. Vid länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län finns för närvarande anställd viss personal för kontrollen av
uppbörden av den nu gällande sjömansskatten. Denna personal bör i första
hand tas i anspråk. Den ytterligare personal som oundgängligen erfordras,
torde tills vidare få anställas såsom extra.

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Som en följd av sjömansskattekontorets verksamhet torde en viss avlastning
kunna påräknas i en del länsstyrelsers åligganden i samband med den
årliga taxeringen. Hur störa lättnaderna blir kan inte för närvarande med
någon större grad av säkerhet bedömas. Uppkommande besparingar å anslaget
till avlöningar åt personal vid länsstyrelserna torde få disponeras för
att bestrida kostnaderna för löner till personalen vid sjömansskattekontoret.
På samma sätt bör länsstyrelserna anvisade anslag för sjukvård,
reseersättningar, expenser och publikationstryck tas i anspråk för sjömansskattekontorets
räkning. I den mån det med hänsyn till medelsåtgången
skulle visa sig oundgängligen erforderligt, torde ytterligare medel
för ändamålet få beredas inom ramen för ifrågavarande anslag genom
inskränkning av annan verksamhet vid länsstyrelserna, varvid främst bör
komma i fråga att utbygga taxeringsorganisationen i något långsammare
takt än vad som föreslagits i årets statsverk sproposition. Kostnaderna för
sjömansskattekontorets verksamhet under budgetåret 1958/59 skulle sålunda
enligt min mening rymmas inom ramen för i årets statsverksproposition
under elfte huvudtiteln äskade medel.

Kostnaderna för sjömansskattenämndens verksamhet under nästa budgetår
uppskattar jag till sammanlagt 30 000 kronor. Kostnaderna synes
mig böra bestridas från det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till vissa kostnader för uppbördsväsendet. Någon uppräkning av
anslaget i anledning härav anser jag inte erforderlig.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag om statsbidrag till städer
med egen uppbördsförvaltning för vissa merkostnader i samband med längdföring
m. m. anser jag mig med hänsyn till det mycket ringa belopp det
här gäller inte böra biträda detsamma.

De sakkunniga har beräknat den årliga nettominskningen av statsverkets
skatteinkomster efter genomförandet av en sjömansskatt till ca 9 miljoner
kronor.

XIII. Intemordiska sjömansskattefrågor samt frågor om
dubbelbeskattning m.m.

De sakkunniga

Intemordiska sjömansskattefrågor

De sakkunniga erinrar om att vid Nordiska rådets session i Oslo den
9—18 augusti 1954 antogs en rekommendation till regeringarna i Danmark,
Island, Norge och Sverige att ingå en konvention om gemensamma
regler för beräkningen av skatt för sjömän och för uppbörden av sådan
skatt. Då Finland numera tillhör Nordiska rådet har rekommendationen
aktualitet även för Finlands del.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Vid den förut omnämnda konferensen i Köpenhamn visade det sig —
framhåller de sakkunniga — att möjlighet till en nordisk samverkan förelåg.
I de nordiska länderna är inkomstbeskattningen inte ensartad. På
grund härav kan det ej undvikas att en del skiljaktigheter beträffande beskattningen
av sjömän blir oundvikliga, men man ansåg att dessa skiljaktigheter
ej var av sådan art, att de hindrar en överenskommelse i den
riktning Nordiska rådet rekommenderat.

Även om en till alla delar likformig sjömansskatt inte omedelbart kan
införas i de nordiska länderna, anser de sakkunniga, att arbetet för en samnordisk
sjömansbeskattning skulle i avsevärd mån befrämjas om en svensk
sjömansskatt nu kommer till stånd. Emellertid bör snarast till behandling
återupptas frågan om ett samordnande av de olika ländernas skatte- och
uppbördsregler för sjömän. Det synes därför angeläget, att redan nu hänsyn
tas till det kommande internordiska samarbetet. I anledning härav har
förslaget till sjömansskatteförordning utformats så, att en nordisk konvention
underlättas. Måhända kan det ifrågavarande syftet även uppnås
genom ändringar i dubbelbeskattningsavtalen mellan Sverige och övriga
nordiska länder.

Under hänvisning till innehållet i den tidigare återgivna kommunikén
från köpenhamnskonferensen framhåller de sakkunniga, att om avtal träffas
att nordiska sjömän, som tjänstgör ombord på nordiska fartyg, skall
erlägga skatt enligt reglerna för sjömän i det land, där fartyget hör hemma,
skulle en långt mer likformig behandling än den nuvarande komma till
stånd i fråga om nordiska sjömäns beskattning. I detta syfte har i 38 §
1 mom. förslaget till sjömansskatteförordning intagits en bestämmelse,
enligt vilken Kungl. Maj :t äger träffa sådant avtal. Bestämmelsen har givits
sådan avfattning att avtal jämväl skall kunna träffas med andra länder
än de nordiska.

De sakkunniga framhåller vidare att vissa skiljaktigheter föreligger beträffande
försörjningsbördans inverkan på skattetrycket för medborgare
i de olika nordiska länderna. I Sverige medgavs tidigare särskilda barnavdrag
vid beräknande av beskattningsbar inkomst. Dessa avdrag är numera
avskaffade. I stället utgår barnbidrag. I de övriga länderna förekommer
en kombination av barnavdrag och barnbidrag. För Norges del är
benämningen försörjningsavdrag måhända mera korrekt än barnavdrag.
En skattskyldig kan nämligen i samma ordning få avdrag inte blott för
underhåll av barn utan även för försörjning av andra närstående. Beträffande
avdrag för försörjningsbörda gentemot andra än barn finnes enligt
de sakkunnigas förslag möjlighet att erhålla jämkning på grund av nedsatt
skatteförmåga. Till den skilda inverkan underhållsskyldigheten mot
barn bar enligt svensk lagstiftning, å den ena, och enligt de övriga ländernas,
å den andra sidan, synes däremot hänsyn böra tas vid det nordiska
samarbetet. En dansk, finsk eller norsk sjöman med underhållsskyldighet

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

mot barn skulle vid anställning ombord på ett svenskt fartyg i skattehänseende
understundom kunna missgynnas. Olägenheterna härav kan undvikas
genom att sådana sjömän erhåller rätt till jämkning. De sakkunniga
föreslår därför att i den författning, som torde komma att utfärdas,
sedan avtal om internordiskt samarbete på förevarande område slutits, bör
intas en bestämmelse av följande lydelse.

Gör sjöman, som är bosatt i Danmark, Finland eller Norge, sannolikt, att
hans skatteförmåga till följd av underhållsskyldighet mot barn är nedsatt,
må genom beslut om jämkning den för sjömannen beräknade beskattningsbara
inkomsten nedsättas.

Nu åsyftade jämkningsbeslut bör — framhåller de sakkunniga — meddelas
av sjömansskattenämnden. Genom ett sådant jämkningsbeslut torde
de olikheter, som föreligger med hänsyn till försörjningsbördans inverkan,
kunna i huvudsak undanröjas.

Då en sjöman hemmahörande i annat nordiskt land än Sverige tar anställning
ombord på ett svenskt handelsfartyg, skall han visa upp för befälhavaren
det sjömansskattekort eller motsvarande handling, som må vara
utfärdat för honom i hans hemland. I betänkandet anges, att det måste
förväntas, att av denna handling framgår, huruvida sjömannen är gift eller
ogift, och om han underhåller några barn. Med ledning härav kan avdrag
verkställas enligt vederbörlig kolumn i sjömansskattetabellen. Sjöman,
som vill ha särskilt avdrag för barn, har att hos sjömansskattenämnden
med företeende av erforderlig utredning anhålla om jämkning.

De sakkunniga behandlar slutligen vissa spörsmål avseende sjömans beskattning
i land. En i Sverige bosatt sjöman, som erlagt sjömansskatt på
grund av anställning ombord på fartyg hemmahörande i annat nordiskt
land, bör vid årlig taxering i Sverige behandlas som om han under anställningstiden
erlagt svensk sjömansskatt. Har han under någon tid av året
varit anställd ombord på exempelvis ett norskt fartyg, bör han inte erhålla
ortsavdrag belöpande på anställningstiden. För att en svensk taxeringsnämnd
skall kunna iaktta de föreslagna reglerna och ej till äventyrs åsätta
en sjöman en s. k. skönstaxering avseende tiden för hans anställning ombord
på annat nordiskt fartyg, skall nämnden erhålla uppgift om och huru
länge sjömannen varit anställd på fartyget. Motsvarande uppgifter bör
lämnas från svensk sida. Det är enligt de sakkunnigas mening möjligt, att
dessa uppgifter måste innehålla upplysningar om de belopp sjömannen
uppburit.

Frågor om dubbelbeskattning m. m.

Skyldighet att erlägga sjömansskatt föreligger oavsett om en sjöman är
bosatt här i riket eller ej. Som i andra sammanhang framhållits, skall
emellertid här i riket bosatt sjöman erlägga skatt enligt sjömansskatte -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

tabell medan annan sjöman skall erlägga skatt med femton procent av sin
beskattningsbara inkomst ombord.

Vid utformningen av sitt förslag till sjömansskatteförordning har de
sakkunniga ansett sig böra ta hänsyn till att en sjöman ombord på ett
svenskt handelsfartyg kan vara skyldig erlägga skatt för sin inkomst till
annat land än Sverige. De sakkunnigas uppfattning huru i sådant fall
skall förfaras kommer till uttryck i utformningen av 9 § förslaget till sjömansskatteförordning.

Av denna bestämmelse framgår, att sjöman, som inte är här i riket bosatt
skall för sin inkomst ombord erlägga sjömansskatt med femton procent
av den beskattningsbara inkomsten, därest han inte på godtagbart sätt
visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten ombord. Vidare
anges i anvisningarna till nämnda paragraf, att skatteavdrag för sådan
sjöman ej må underlåtas med mindre sjömannen med intyg utfärdat av
sjömansskattenämnden eller på annat sätt, som föreskrives av sjömansskattenämnden,
visar att han är skattskyldig i annat land för nu avsedd
inkomst. De sakkunniga motiverar sitt förslag på följande sätt.

Vi har i vårt författningsförslag i det hänseende, varom nu är fråga,
i viss mån avvikit från vad som stadgas i förordningen den 5 juni 1953 om
särskild sjömansskatt. Enligt 2 § denna förordning skall sjöman icke erlägga
särskild sjömansskatt, därest han på godtagbart sätt visar, att han
är skattskyldig i annat land för inkomsten ombord. Prövningen härav ankommer
på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län; undantagsvis kan
prövningen dock ankomma på befälhavaren, nämligen om sjöman företer
för honom i Island, Norge eller Ungern utfärdad debetsedel eller annan
likvärdig handling, varav framgår, att han har att erlägga skatt för inkomst
till något av dessa länder. Enligt vårt förslag skall prövningen alltid ankomma
på sjömansskattenämnden. Anledningen till att vi frångått gällande
bestämmelser i förevarande hänseende beror på, att vi icke i något fall
önskat ålägga en befälhavare det ansvar, som blir en följd av att han har
att bedöma huruvida skattskyldighet föreligger eller ej. Härigenom möjliggöres
att en enhetlig praxis uppkommer samt att tvister mellan avlöningsförrättare
och anställd undvikes avseende tolkningen av sjömansskatteförordningens
skattskyldighetsregler.

Utöver vad som i ovanstående stycke anförts har även andra skäl föranlett
att vi i förslaget till sjömansskatteförordning underlåtit att inta
någon särskild bestämmelse beträffande skatteavdrag för sjöman hemmahörande
i Island, Norge eller Ungern. De sjömän, som arbetar ombord å
svenska handelsfartyg och som är skattskyldiga till Island eller Ungern,
torde såvitt oss är bekant uppgå till ett så ringa antal, att det icke är motiverat
att inta någon särbestämmelse för dem. Man kan däremot icke bortse
från att inånga norska sjömän arbetar ombord å svenska handelsfartyg. Vi
förutsätter dock att beskattningen av norska sjömän liksom ock av danska
och finska sjömän ombord å svenska fartyg inom snar framtid kommer
att ordnas på det sätt, varom närmare redogöres i annat sammanhang.

Här må jämväl erinras om den tidigare behandlade bestämmelsen i 38 §

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

1 mom. första stycket, som ger Kungl. Maj :t rätt att med annan stats regering
träffa avtal rörande sjömännens beskattning.

Slutligen har i 38 § 2 mom. förslaget till sjömansskatteförordning intagits
en bestämmelse som tillägger Kungl. Maj :t rätt att bestämma, att sjömansskatt
inte skall erläggas av sjömän eller vissa grupper av sjömän i
fart i särskilda farvatten. Härmed avses sådana sjömän, som enligt de s. k.
hongkongreglerna är anställda ombord på svenska fartyg i fjärran östern.
De sakkunniga har även framlagt förslag till kungörelse angående befrielse
från skyldighet att erlägga skatt i de fall som nu avses. Nämnda kungörelse
är avsedd att ersätta nu gällande kungörelse, som tidigare utfärdats
med stöd av bemyndigande enligt förordningen om särskild sjömansskatt.

Departementschefen

I den tidigare återgivna kommunikén från sjömansskattekonferensen
i Köpenhamn år 1957 angavs att en långt mer likformig beskattning än
den nuvarande kunde åstadkommas om nordiska sjömän, som arbetar ombord
på ett nordiskt fartyg, alltid får erlägga skatt enligt de bestämmelser,
som gäller för sjömän i det land där fartyget är hemmahörande. Av den
proposition som avgivits till danska folketinget om införande av sjömansskatt
framgår att sjöman, som är bosatt i annat nordiskt land än Danmark,
skall erlägga sjömansskatt enligt vad som gäller för en i Danmark bosatt
sjöman. Det kan med hänsyn till i Finland tillämpade beskattningsprinciper
med fog antas att i det finska förslaget till lag om sjömansskatt inte
kommer att göras någon principiell skillnad mellan i Finland bosatta sjömän
och andra sjömän.

För att för Sveriges vidkommande uppnå den åsyftade likformigheten i
beskattningen bör i sjömansskatteförordningen intas en föreskrift av innebörd,
att sjöman bosatt i annat nordiskt land än Sverige skall erlägga
sjömansskatt enligt vad som gäller för här i riket bosatt sjöman i den mån
Kungl. Maj :t därom förordnar. Innan sådant förordnande meddelas torde
vissa överläggningar böra äga rum med de övriga nordiska länderna, främst
såvitt avser eventuella ändringar i gällande dubbelbeskattningsavtal. Vad
angår i Norge bosatta sjömän är under alla förhållanden en sådan ändring
erforderlig, innan de åsyftade bestämmelserna kan bringas i tillämpning för
dessa sjömäns del. Vid ingåendet av det nu mellan Sverige och Norge gällande
avtalet förutsattes också, att en ändring av avtalet i den antydda riktningen
skulle äga rum i samband med införandet av en gemensam nordisk
sjömansskatt. I förhållande till Danmark och Finland gäller i princip att
rätten att beskatta den inkomst, varom här är fråga, förbehållits den stat, där
fartyget är hemmahörande. I och för sig skulle därför inte böra föreligga hinder
för att de berörda bestämmelserna i sjömansskatteförordningen omedelbart
tillämpas beträffande sjömän bosatta i dessa länder. Under alla förhål -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

landeri bör emellertid den tidpunkt avvaktas, då sjömansskatt införes i Danmark
och Finland. Vissa kompletterande överläggningar är såsom förut
antytts därjämte erforderliga.

Vid sidan av den nyss angivna föreskriften avseende sjömän, som är bosatta
i annat nordiskt land, bör i förordningen möjlighet hållas öppen för
Kungl. Maj :t att — under förutsättning av ömsesidighet — träffa överenskommelse
med regeringen i annan stat att sjöman som är bosatt i den
andra avtalsslutande staten skall erlägga sjömansskatt enligt vad som gäller
för här i riket bosatt sjöman.

Vad härefter angår skatteavdrag för annan sjöman än sådan som skall
erlägga skatt enligt vad som gäller för i Sverige bosatt sjöman torde böra
gälla, att skatteavdrag inte må underlåtas med mindre sjömannen med intyg
utfärdat av sjömansskattenämnden eller på annat sätt som föreskrives
av nämnden visar att han är skattskyldig i annat land för sin inkomst
ombord. Det torde såsom framhållits av de sakkunniga inte kunna åläggas
en befälhavare att på eget ansvar pröva huruvida skatteavdrag skall verkställas
eller ej. Jag anser därför i likhet med de sakkunniga att det bör
ankomma på sjömansskattenämnden dels att i förekommande fall utfärda
intyg att avdrag för sjömansskatt ej skall verkställas från lön utbetalad
till viss sjöman dels ock utfärda anvisningar till ledning för befälhavare.
Vid utfärdande av anvisningar torde särskilt böra iakttas att enligt avtal
för undvikande av dubbelbeskattning rätten att beskatta inkomsten ombord
kan ha förbehållits Sverige i fråga om sjöman, som är bosatt i den andra
avtalsslutande staten.

XIV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om sjömansskatt;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 7947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 26 juli
19^7 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); samt

C) förordning om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Åke Sanell

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

159

Bilaga 1

Sj ömansskattesakkunnigas

Förslag

till

förordning om sjömansskatt

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna stadganden

1 §•

1 mom. Sjömansskatt enligt denna förordning skall erläggas av envar, som
är anställd i redarens tjänst ombord på sådant i östersjöfart, nordsjöfart
eller oceanfart använt svenskt handelsfartyg, som har en bruttodräktighet
av minst 100 registerton.

Härjämte kan föreskrivas, att — där särskilda omständigheter därtill föranleda
— sjömansskatt jämväl skall erläggas av den som är anställd i redarens
tjänst ombord på sådant i kustfart använt svenskt handelsfartyg, som
har en bruttodräktighet av minst 100 registerton.

2 mom. Den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller
uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygs uppehåll i hamn
anses enligt denna förordning icke vara anställd ombord på fartyget.

(Se vidare anvisningarna.) 2

2 §.

I denna förordning förstås med

sjöman: envar, som enligt 1 § är skyldig erlägga sjömansskatt,

handelsfartyg: fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande
eller till annat ändamål, som äger gemenskap med handelssjöf
arten,

kustfart: fart mellan svenska hamnar utanför öppen kust samt utomskärs
vid kusterna,

östersjöfart: fart mellan svensk och utländsk hamn eller mellan utländska
hamnar, dock ej fart bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs eller bortom
Cuxhaven,

nordsjöfart och oceanfart: fart, helt eller delvis, bortom linjen Hanstholm
-—Lindesnäs eller bortom Cuxhaven,

inkomst ombord: lön eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär på grund
av sin anställning ombord, dock icke sedvanlig kontant ersättning för naturaförmåner
i form av kost och bostad och icke heller sedvanlig ersättning för

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs förolyckande eller för
hållande av egna verktyg i tjänsten, samt

beskattningsår: det kalenderår, under vilket sjömansskatt erlägges.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

Sjömansskatt tillfaller staten.

4 §.

1 mom. Till kommun och landstingskommun ävensom till municipalsamhälle,
där utdebiteringen för samhällets behov för beskattningsåret bestämts
till minst en krona för skattekrona, skall på sätt nedan stadgas utgå
ersättning av statsmedel för minskade skatteintäkter. Jämväl allmän sjukkassa
skall åtnjuta ersättning av statsmedel för minskade sjukförsäkringsavgifter.

2 mom. Ersättning utgår årligen till kommun med trettiofem procent, till
landstingskommun med tio procent, till municipalsamhälle, varom här är
fråga, med två procent och till allmän sjukkassa med sex procent av den sjömansskatt,
som under beskattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom kommunen,
landstingskommunen eller municipalsamhället eller inom sjukkassans
verksamhetsområde.

Ersättning, som ovan sagts, skall icke utgå, därest ersättningen icke uppgår
till 300 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Sjömansskatt skall beräknas på kontant inkomst ombord, i förekommande
fall minskad med avgifter, som sjöman på grund av sin tjänst ombord har
att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering, eller med belopp, som
fastställts på grund av beslut om jämkning (beskattningsbar inkomst).

Vid varje utbetalning genom redarens försorg av belopp, som utgör beskattningsbar
inkomst, skall sjömansskatt avdragas.

6 §.

För ärenden angående sjömansskatt skall finnas en av Kungl. Maj:t förordnad
nämnd (sjömansskattenåmnden) samt ett särskilt till länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län hörande organ (sjömansskattekontoret) under
ledning av en föreståndare. I

I Sverige bosatta sjömän
7 §•

För här i riket bosatt sjöman eller sjöman, som här stadigvarande vistas
utan att vara härstädes bosatt, skall sjömansskatt utgå för månad och beräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958 161

nas enligt sjömansskattetabell. Till denna förordning finnas fogade sjömansskattetabeller,
tabell I och tabell II.1

Vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i nordsjöfart
eller oceanfart, skall sjömansskatt beräknas enligt tabell I samt vid
anställning ombord på övriga fartyg enligt tabell II.

I särskilda fall må sjömansskattenämnden föreskriva, att sjömansskatt
skall erläggas enligt tabell I jämväl vid anställning ombord på fartyg, som
användes i östersjöfart. (Se vidare anvisningarna.)

8 §•

1 mom. Avser inkomst ombord kortare tidsperiod än månad, beräknas den
mot inkomsten svarande månadsinkomsten. Skatten uträknas till så stor del
av skatten å månadsinkomsten, som svarar mot den tidsperiod inkomsten
avser, och erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.

2 mom. Sker utbetalning av engångsbelopp under den tid sjöman är anställd
ombord i redarens tjänst eller i övrigt i samband med utbetalning av
månadsinkomst, skall vid beräkning av skatt engångsbelopp anses som särskild
månadsinkomst, om engångsbeloppet överstiger månadsinkomsten.
I annat fall skall skatten beräknas å den sammanlagda inkomsten.

3 mom. Sker utbetalning av engångsbelopp efter det sjöman slutat sin
anställning ombord och utan samband med utbetalning av den senaste månadsinkomsten,
skall vid beräkning av skatt å engångsbeloppet detta anses
som särskild månadsinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

I Sverige icke bosatta sjömän

9 §.

Sjöman, som icke är här i riket bosatt och ej heller här stadigvarande
vistas utan att vara härstädes bosatt, skall för sin inkomst ombord erlägga
sjömansskatt med femton procent av den beskattningsbara inkomsten, därest
han icke på godtagbart sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för
inkomsten. Skatten erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal
bortfaller. (Se vidare anvisningarna.)

Avdrag å inkomst ombord för gäldande av sjömansskatt m.m.

10 §.

Det åligger sjöman, som skall erlägga skatt enligt 7 §, att omedelbart
efter mottagandet av debetsedel å preliminär A-skatt uppvisa densamma
för befälhavaren. 1

1 De vid denna förordning fogade sjömansskattctabellerna I och II har här uteslutits. De
överensstämmer med de enligt propositionsförslaget fogade tabellerna.

11—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 92

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Sjöman må jämväl med intyg från lokal skattemyndighet eller från sjömansskattenämnden
eller på annat sätt, som fastställes av sjömansskattenämnden,
visa enligt vilken kolumn i sjömansskattetabell avdrag skall ske.

Har debetsedel å preliminär A-skatt eller intyg, som i föregående stycke
sägs, ej uppvisats, skall skatteavdrag verkställas enligt kolumnen för ogift
sjöman utan barn.

(Se vidare anvisningarna.)

11 §•

Då skatteavdrag verkställes, skall den innehållna skatten kvitteras. Vid
kvitteringen skall angivas -—- förutom innehållet belopp -— jämväl inkomstens
storlek samt den tid inkomsten avser.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

1 mom. Gör sjöman sannolikt, att han året efter beskattningsåret vid
taxering enligt förordningen om statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna
avdrag för

a) underskott å förvärvskälla,

b) utbetalning av periodiskt understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring, som avses i 46 § 2 mom. 2) kommunalskattelagen,
samt

d) nedsatt skatteförmåga,

må genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest beskattningsbara
inkomsten skall minskas med belopp motsvarande vad av sådant
avdrag kan antagas icke bliva utnyttjat vid nu nämnd taxering.

Jämkning må endast medgivas, om den skattskyldiges inkomst för år
räknat ombord eller i land finnes böra nedsättas med minst 600 kronor.

13 §.

Beslut om jämkning meddelas av sjömansskattenämnden.

Ansökan om jämkning av sjömansskatt skall vara inkommen till sjömansskattekontoret
senast före utgången av april månad året näst efter det
kalenderår, under vilket avdrag för sjömansskatt verkställts eller bort
verkställas.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

I beslut om jämkning skall angivas, under vilken tid detsamma skall iakttagas
vid verkställande av avdrag för sjömansskatt.

Å belopp, som restitueras på grund av sjömansskattenämndens beslut om
jämkning, utgår icke ränta.

Uppbörd

14 §.

Uppbörd av sjömansskatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar,
med vilka Kungl. Maj :t därom träffat avtal.

Inbetalning av sjömansskatt sker kostnadsfritt.

15 §.

För redovisningen har redaren att för varje fartyg upprätta förteckningar
över skatteavdrag, en för avdrag enligt 7 § och en för avdrag enligt 9 §.

För varje sådan period, som avses i första stycket, skall redaren senast den
sista dagen i andra månaden efter periodens utgång insätta skattens sammanlagda
belopp på sjömansskattekontorets postgirokonto och till kontoret
insända de upprättade och summerade förteckningarna över gjorda avdrag.
Sjömansskattenämnden må efter därom gjord framställning bevilja anstånd
med skattens inbetalning och redovisning, i regel dock högst en månad.

Förteckning, varom ovan sägs, skall upprättas å blankett, vartill sjömansskattenämnden
fastställt formulär.

2 mom. Inbetalas sjömansskatt i annan ordning eller senare än i 1 mom.
sägs, skall restavgift utgå med fyra öre för varje hel krona av den del av
skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre än en krona. Uppkommer
vid beräkningen öretal, sker avrundning till närmast högre krontal.

Därest skatt icke inbetalas på sätt i 1 mom. sägs, skall krav (revisionskrav)
framställas i enlighet med vad i denna förordning stadgas.

Rättelse av skatteavdrag

16 §.

Ansökan om rättelse skall vara inkommen till sjömansskattekontoret före
utgången av kalenderåret näst efter beskattningsåret.

Ä belopp, som restitueras på grund av sjömansskattenämndens beslut
om rättelse, utgår icke ränta.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Vad i 68 § 3 och 4 mom. uppbördsförordningen stadgas skall äga motsvarande
tillämpning vid restitution av sjömansskatt.

Rätt att taga del av ansökan om jämkning av sjömansskatt m.m.

17 §.

Ledamöter av sjömansskattenämnden, tjänsteman eller sakkunnig, som
biträder nämnden, samt taxeringsnämnd och prövningsnämnd äga taga del
av ansökan om jämkning av sjömansskatt eller annan uppgift eller handling,
som avlämnats eller tillhandahållits enligt denna förordning. Handling,
som nyss sagts, skall jämväl tillhandahållas annan tjänsteman än förut
nämnts, därest denne i och för sin befattning bör erhålla del därav.

Den som äger taga del av ansökan, uppgift eller handling, varom i första
stycket sägs, må, i den mån så erfordras för fullgörande av vad vederbörande
jämlikt denna förordning åligger, jämväl taga del av självdeklaration eller
annan handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering, eller som
avlämnats till ledning för uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen.

Redares uppgiftsplikt och ansvarighet för sjömansskatt m.m.

18 §.

1 mom. Redare för handelsfartyg, som omförmäles i 1 § 1 mom., skall årligen
enligt formulär, som fastställes av sjömansskattenämnden, före den 1
oktober till sjömansskattekontoret lämna uppgifter, som äro erforderliga för
nämnden vid handläggning av ärenden enligt 28 § 1 mom. vid 1) och 2).

Inträffar ändring i förhållande, varom uppgift lämnats, är redaren skyldig
att ofördröjligen anmäla detta till sjömansskattekontoret.

2 mom. Sjömansskattenämnden äger på därom gjord framställning för
viss tid medgiva redare befrielse från skyldighet att årligen avgiva uppgift,
som avses i 1 mom.

19 §.

2 mom. Revisionskrav på erläggande av skattebelopp skall av sjömansskattekontoret
riktas mot redaren. Därest redaren visar, att underlåtenhet
berott på oriktig uppgift lämnad av sjömannen, skall kravet riktas mot denne.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Bestrides riktigheten av revisionskrav eller inbetalas icke det belopp kravet
avser, skall revisionskravet underställas sjömansskattenämnden för
prövning.

Fastställer sjömansskattenämnden revisionskrav, må det fastställda beloppet
uttagas i den ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt,
dock att införsel ej må beviljas till gäldande av belopp, för vilket redare är
ansvarig.

Den som har att erlägga mot underlätet skatteavdrag svarande belopp, är
tillika skyldig att å beloppet gälda restavgift enligt bestämmelserna i 15 §
2 mom.

20 §.

1 mom. Redare, som betalat skatt för sjöman jämlikt 19 §, äger söka
skattebeloppet åter av sjömannen. Härvid har redaren att till vederbörande
utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må hava överlämnats till
redaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen styrka, att han erlagt
skatten.

2 mom. Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt men icke inbetalat
det innehållna beloppet i tid och ordning, som i denna förordning stadgas,
och har i anledning härav revisionskrav framställts, må belopp, som av sjömansskattenämnden
fastställts, uttagas hos redaren i samma ordning, som
stadgas i fråga om indrivning av skatt.

Sjömannen är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

21 §.

Redare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring
så ordnad, att därav framgå sjömans namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress,
lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest sjömannen
uppvisat debetsedel å preliminär skatt, numret å denna debetsedel.

Jämväl annan redare än i första stycket sägs, som har att verkställa
avdrag för sjömansskatt, är skyldig att i enahanda omfattning fora anteckningar
i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av föreståndaren för sjömansskattekontoret åligger
det sådan redare, som i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring
med därtill hörande handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag,
och sådan redare, varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla dår
angivna anteckningar för dylik kontroll.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar
överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande
om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas redaren.

Preskription
22 §.

Åtgärder för uttagande av sjömansskatt må icke vidtagas senare än fem år
efter utgången av det år, under vilket skatteavdrag verkställts eller skolat
verkställas.

Straffbestämmelser m. m.

23 §.

Har någon lämnat oriktig uppgift till redare om förhållande, som har
betydelse för verkställande av avdrag för sjömansskatt, under sådana omständigheter
att det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att avdrag
icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller

har redare i uppgift enligt 18 § uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är
allenast ringa, lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till annan beskattning
än vederbort för av redaren anställda sjömän,

straffes med dagsböter.

24 §.

Fullgör redare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till sjömansskattekontoret
inbetala och redovisa belopp motsvarande det, varmed sjömannens
lön minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende
härå uppsåt eller grov oaktsamhet redaren till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

2 mom. Fullgör redaren icke behörigen vad honom enligt 21 § första och
andra stycket åligger, straffes med böter, högst 300 kronor.

25 §.

Den som jämlikt 17 § tagit del av ansökan om jämkning av sjömansskatt
eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt

167

Kungi. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

bestämmelserna i denna förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig
taxering eller till ledning för uppbörd av skatt enligt uppbördsförordningen,
må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra
eller yppa innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

26 §.

Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin
förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är belagd
med straff enligt strafflagen.

27 §.

Underlåter redare att hörsamma anmaning enligt 18 §, eller

underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt, att
fullgöra sådan skyldighet, eller verkställer han avdrag med för lågt belopp,
eller

redovisar redare icke sjömansskatt i den ordning som stadgas i 15 § 1
inom., eller

fullgör redare icke vad honom åligger enligt 11 och 21 §§, äger föreståndaren
för sjömansskattekontoret förelägga den försumlige lämpligt vite.

Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelse efter anmälan av
föreståndaren för sjömansskattekontoret.

Sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret m.m.

28 §.

1 mom. Sjömansskattenämnden skall

1) lämna bindande besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de
anställda skola erlägga sjömansskatt, ävensom beträffande den tabell, enligt
vilken sjömansskatt skall beräknas,

2) fastställa grunder, enligt vilka drickspenningar skola uppskattas vid
beräkningen av sjömansskatt,

3) meddela beslut huruvida sjömansskatt skall erläggas för viss inkomst
eller ej, samt — där så påkallas — hur sjömansskatt skall beräknas,

4) meddela beslut om jämkning och om rättelse av skatteavdrag,

5) pröva ärenden angående revisionskrav,

6) fastställa de belopp, med vilka ersättning skall utgå till kommun,
landstingskommun, municipalsamhälle och allmän sjukkassa,

7) lämna anvisningar i frågor angående erläggande och uppbörd av sjömansskatt,
samt

8) när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag till
föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Sjömansskattenämnden äger vidare, då särskilda omständigheter därtill
föranleda, meddela befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

2 mom. Sjömansskattenämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter,
vilka utses för en tid av fyra ar. En av ledamöterna skall förordnas
till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.
Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga och erfarna
i domarvärv, allmänna eller administrativa. Av övriga ledamöter skall en
äga särskild insikt och erfarenhet i allmänna värv samt två vara i arbetsförhållandena
ombord på fartyg erfarna och kunniga. Av sistnämnda ledamöter
skall en företräda redarna och en de ombordanställda. För envar
ledamot skall utses en suppleant enligt samma regler, som gälla för utseende
av ledamöter.

Nämnden är beslutför, då tre medlemmar äro tillstädes.

Sjömansskattenämnden skall vara förlagd till Göteborg.

3 mom. Hos sjömansskattenämnden skall föras protokoll av tjänsteman
vid sjömansskattekontoret.

Det för varje sammanträde förda protokollet skall senast inom åtta dagar
därefter justeras av ordföranden, som har att å protokollet anteckna dagen
för justeringen.

29 §.

Sjömansskattenämndens beslut beträffande de fartyg, ombord på vilka de
anställda skola erlägga sjömansskatt, beträffande den tabell, enligt vilken
sjömansskatt skall beräknas, samt beträffande de grunder, enligt vilka
drickspenningar skola uppskattas vid beräkningen av sjömansskatt, skall i
god tid intagas i särskilda av sjömansskattenämnden utgivna meddelanden.

Beslut angående ersättning enligt 4 § skall jämte redogörelse huru ersättningen
beräknats pa lämpligt sätt delgivas kommun eller annan, som tillerkänts
ersättning.

Annat beslut av sjömansskattenämnden skall delgivas den som därigenom
förpliktigas, vederbörande skattskyldig eller sökande ävensom den nedan i
31 § omförmälde befattningshavaren.

Beslut, över vilket klagan må föras, skall förses med besvärshänvisning.

30 §.

1 mom. Sjömansskattekontoret skall

1) föra register över de fartyg, ombord på vilka de anställda skola erlägga
sjömansskatt,

2) utöva kontroll över redovisningen av sjömansskatt,

3) handlägga ärenden angående revision av redares bokföring,

4) om anledning därtill föreligger, framställa revisionskrav,

5) bereda de ärenden, som skola avgöras av sjömansskattenämnden,

6) efter sjömansskattenämndens närmare bestämmande, tillhandagå re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958 169

dåre och sjömän med upplysningar angående utgörande av sjömansskatt,
samt

7) i övrigt biträda sjömansskattenämnden och dess ordförande.

2 mom. Föreståndaren för sjömansskattekontoret skall vara föredragande
i sjömansskattenämnden.

31 §.

Kungl. Maj :t förordnar en befattningshavare vid länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att i högre instanser än sjömansskattenämnden utföra det allmännas
talan i ärenden angående sjömansskatt.

Besvär m.m.

32 §.

Över sjömansskattenämndens beslut i ärenden angående ersättning, varom
förmäles i 4 §, må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola
ingivas till finansdepartementet.

33 §.

1 mom. Besvär över sjömansskattenämndens beslut, som avses i 28 § 1
mom. vid 3), 4) och 5) ävensom nämndens beslut angående befrielse från
erläggande av restavgift må anföras hos kammarrätten av

vederbörande sjöman eller befattningshavare, som avses i 31 §, så ock,
då fråga är om revisionskrav eller om befrielse från skyldighet att erlägga
restavgift, av redare, som ålagts betalningsskyldighet eller vars framställning
om befrielse icke bifallits.

Besvären skola vara inkomna till sjömansskattekontoret,

om de anföras av sjöman eller redare, inom två månader från det klaganden
erhållit del av det överklagade beslutet, samt

om de anföras av befattningshavare, som avses i 31 §, inom två månader
från den dag, då sjömansskattenämndens protokoll justerades.

2 mom. Sedan besvären inkommit till sjömansskattekontoret, skola vid
besvären fogas de handlingar, som legat till grund för sjömansskattenämndens
beslut. Hava besvär anförts av sjöman eller redare, skall yttrande
avgivas av befattningshavare, som avses i 31 §. över besvär, som anförts av
nu nämnd befattningshavare, skall sjöman eller redare, som därav beröres,
erhålla tillfälle att — om hinder härför ej möter — avgiva förklaring.

När så finnes påkallat, skall påminnelser eller nytt yttrande infordras.

Skriftväxlingen sker genom sjömansskattekontoret.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

Handlingarna skola därefter översändas till kammarrätten.

3 mom. Över sjömansskattenämndens beslut, som avses i 28 § 1 mom. vid
1) och 2), må klagan icke föras.

34 §.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom
besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två månader
från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget.

35 §.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida
vite bort föreläggas, komma under bedömande.

36 §.

Besvär över sjömansskattenämndens beslut befriar icke klaganden från
att i behörig ordning erlägga skatt.

37 §.

Restavgift, som erlägges utan att indrivning äger rum, tillfaller statsverket.

Beträffande restavgift, som uttages genom indrivning, skall uppbördsförordningens
bestämmelser angående fördelning gälla.

38 §.

1 mom. Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighet, med
annan stats regering träffa överenskommelse att sjöman, som är bosatt i det
avtalsslutande landet, skall erlägga sjömansskatt enligt vad som gäller för
här i riket bosatt sjöman.

Träffas dylikt avtal med Danmark, Finland eller Norge, må Kungl. Maj :t
föreskriva, att sjöman, som är bosatt i något av dessa länder, må kunna
erhålla nedsättning av den beskattningsbara inkomsten genom jämkning, om
han visar, att hans skatteförmåga till följd av underhållsskyldighet mot
barn är nedsatt.

2 mom. Kungl. Maj :t äger bestämma, att sjömansskatt icke skall erläggas
av sjömän eller vissa grupper av sjömän vid fart i särskilda farvatten.

39 §.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959, dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras
för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

Anvisningar

till 1 §.

Förordningen är icke tillämplig vid anställning ombord på svenskt handelsfartyg,
som användes i inre fart. Med inre fart förstås i denna förordning
fart i hamnar, på floder, kanaler och insjöar samt fart inomskärs vid
kusterna.

Med svenskt handelsfartyg likställes utländskt handelsfartyg, som av
svensk redare förhyres på så kallad bareboat basis.

Har sjöman avmönstrat från tjänst ombord på visst fartyg för att tillträda
tjänst ombord på annat fartyg tillhörigt samme redare, skall ersättning som
utgår under väntetiden anses som utbetalad i tjänsten ombord på det förra
fartyget.

till 2 §.

Sjömansskatt skall erläggas för sådan inkomst ombord, som enligt kommunalskattelagen
skulle utgöra intäkt av tjänst. Till inkomst ombord räknas
dock icke sådan av redare utbetalad ersättning, som åtgått för bestridande av
särskilda med anställningen ombord förenade kostnader.

Till gottgörelse, som sjöman uppbär på grund av sin anställning ombord,
hänföres icke blott vad sjömannen uppbär från redaren utan även ersättning,
som uppbäres direkt av allmänheten, såsom drickspenningar och dylikt.

till 4 §.

Den ersättning, som utgår till kommun, skall fördelas mellan kommunen
och i kommunens område ingående församlingar samt skoldistrikt, som
bildats jämlikt lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse och
som består efter den 31 december 1957, efter de för beskattningsåret fastställda
utdebiteringarna. Ersättning utbetalas en gång om året.

till 7 §.

Frågan huruvida sjöman skall anses vara bosatt här i riket eller här
stadigvarande vistas utan att vara härstädes bosatt skall bedömas i enlighet
med vad därom stadgas i kommunalskattelagen.

För semesterlön och semesterersättning skall sjömansskatt beräknas enligt
den för sjömannen i hans anställning ombord gällande tabellen eller —
därest anställningen upphört — enligt den tabell, som senast varit för sjömannen
gällande.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958
till 8 §.

Med engångsbelopp förstås bärgarlön, tantiem, kaplake, gratifikation,
semesterersättning och dylikt eller lönebelopp, som på grund av avtal mellan
redare och sjöfolksorganisationer på en gång utbetalas för mer än
en månad.

till 9 §.

till 10 §.

Tillämplig kolumn i sjömansskattetabell bestämmes enligt följande uppställning.

Å debetsedel för preliminär A-skatt angiven kolumn	Avdrag för sjömansskatt verkställes enligt nedan-stående kolumn i sjömans-skattetabellen
1	1
2	2
3 eller 4	3

För kvinna, vilken genom sådant intyg som avses i 10 § tredje stycket
styrker, att hon är gift, skall avdrag verkställas enligt kolumn 3 i sjömansskattetabellen.

till 11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

173

Bilaga 2

Jämförelse mellan preliminär skatt (tabell III: 13) och sjömansskatt

Månadsinkomst	Preliminärskatt	Sjömansskatt enligt tabell II (östersjöfart)	Sjömansskatt enligt tabell I (nordsjöfart och oceanfart)	Skillnad mellan prelimi-närskatt och sjömansskatt enligt tabell I
Ef Kontant	^ Kost och f logi	Total månads- inkomst	Ogift skattskyl-f dig utan barn	^ Ogift skattskyl-t1 dig med barn	Ef Gift skattskyldig	Ogift sjöman f utan barn	p- Ogift sjöman t1 med barn	Ef Gift sjöman	Ogift sjöman utan barn	fl § C ! ä o *5b S O kr.	Ef Gift sjöman	Ogift sjöman •r med eller utan barn samt gift sj öman	0 Ogift sjöman ° utan barn	Ogift sjöman ° med barn	S? Gift sjöman
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	ii	12	13	14	15	16
100	140	240	24	11	11	22	9	9	21	8	8	3	12,5	27,3	27,3
200	140	340	50	33	16	48	31	14	45	28	11	5	10,0	15,2	31,2
300	140	440	76	59	42	70	53	36	63	46	29	13	17,1	22,0	31,0
400	140	540	101	84	69	90	73	58	80	63	48	21	20,8	25,0	31,0
500	140	640	131	110	94	117	96	80	103	82	66	28	21,4	25,5	29,8
600	140	740	161	139	120	146	124	105	125	103	84	36	22,4	25,9	30,0
700	140	840	196	172	145	181	157	130	152	128	101	44	22,4	25,6	30,3
800	144	944	230	206	170	215	191	155	179	155	119	51	22,2	24,8	30,0
900	152	1 052	270	243	198	255	228	183	211	184	139	59	21,9	24,3	29,8
1 000	160	1 160	309	282	229	294	267	214	240	213	160	69	22,3	24,5	30,1
1 100	168	1 268	348	320	261	334	305	246	270	242	183	78	22,4	24,4	29,9
1 200	176	1 376	393	362	296	378	347	281	310	279	213	83	21,1	22,9	28,1
1 300	184	1 484	437	405	334	422	390	319	345	313	242	92	21,1	22,7	27,5
1 400	192	1 592	480	449	375	465	434	360	383	352	278	97	20,2	21,6	25,9
1 500	200	1 700	524	493	416	509	478	401	418	387	310	106	20,2	21,5	25,5
1 600	200	1 800	569	535	455	554	520	440	464	430	350	105	18,5	19,6	23,1
1 700	200	1 900	612	578	494	597	563	479	505	471	387	107	17,5	18,5	21,7
1 800	200	2 000	658	624	534	643	609	519	551	517	427	107	16,3	17,1	20,0
1 900	200	2 100	700	667	575	685	652	560	591	558	466	109	15,6	16,3	19,0
2 000	200	2 200	751	712	614	736	697	599	643	604	506	108	14,4	15,2	17,6
2 100	200	2 300	799	762	656	784	747	641	689	652	546	110	13,8	14,4	16,8
2 200	200	2 400	848	809	700	833	794	685	733	694	585	115	13,6	14,2	16,4
2 300	200	2 500	897	859	747	882	844	732	778	740	628	119	13,3	13,9	16,0
2 400	200	2 600	944	907	792	929	892	777	824	787	672	120	12,7	13,2	15,2
2 500	200	2 700	992	956	838	977	941	823	873	837	719	119	12,0	12,4	14,2
2 600	200	2 800	1 041	1 004	883	1 026	989	868	921	884	763	120	11,5	12,0	13,6
2 700	200	2 900	1 091	1 053	927	1 076	1 038	912	974	936	810	117	10,7	11,1	12,6
2 800	200	3 000	1 140	1 102	972	1 125	1 087	957	1 022	984	854	118	10,4	10,7	12,1
2 900	200	3 100	1 191	1 152	1 016	1 176	1 137	1 001	1 072	1 033	897	119	10,0	10,3	11,7
3 000	200	3 200	1 242	1 202	1 063	1 227	1 187	1 048	1 123	1 083	944	119	9,0	9,9	11,2
4 000	200	4 200	1 768	1 726	1 566	1 753	1 711	1 551	1 649	1 607	1 447	1 19	6,7	6,9	7,6
5 000	200	5 200	2 327	2 284	2 116	2 312	2 269	2 101	2 208	2 165	1 997	119	5,1	5,2	5,6
8 000	200	8 200	4 094	4 048	3 868	4 080	4 033	3 851	3 976	3 929	3 747	118—121	2,9	2,9	3,i
10 000	200	10 200	5 313	5 264	5 080	5 300	5 249	5 063	5 196	5 145	4 959	117—121	2,2	2,3	2,4
12 000	200	12 200	6 601	6 552	6 363	6 580	6 529	6 343	6 476	6 425	6 239	124—127	1,9	1,9	1,9
15 000	200	15 200	8 564	8 51 1	8 322	8 542	8 485	8 293	8 438	8 381	8 189	126—133	1,5	1,5	1,6

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1958

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag.................................................... 3

Förslag till förordning om sjömansskatt............................ 3

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)................................................. 27

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr

576) om statlig inkomstskatt................................... 29

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr

577) om statlig förmögenhetsskatt............................... 31

Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).......................................... 32

Förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272)................................................. 34

I. Inledning...................................................... 38

II. Gällande bestämmelser............................................ 42

III. Skälen för införande av en sjömansskatt och översikt över sjömansskatte sakkunnigas

förslag.............................................. 44

De sakkunniga............................................... 44

Remissyttrandena............................................. 47

Departementschefen........................................... 55

IV. Skattskyldighet och skattepliktig inkomst............................. 59

De sakkunniga............................................... 59

Skattskyldighet............................................. 59

Skattepliktig inkomst....................................... 61

Remissyttrandena............................................. 65

Skattskyldighet............................................. 65

Skattepliktig inkomst....................................... 69

Departementschefen........................................... 72

V. Sjömansskattens storlek........................................... 77

De sakkunniga............................................... 77

Sjömansskatten för här i riket bosatta sjömän.................. 77

Sjömansskatten för här i riket ej bosatta sjömän................ 80

Remissyttrandena............................................. 81

Sjömansskatten för här i riket bosatta sjömän.................. 81

Sjömansskatten för här i riket ej bosatta sjömän................ 87

Departementschefen........................................... 89

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1958

175

VI. Jämkning m. m................................................. 93

De sakkunniga............................................... 93

Jämkning.................................................. 93

Rättelse................................................... 96

Restitution................................................. 96

Remissyttrandena............................................. 97

Jämkning.................................................. 97

Rättelse................................................... 102

Restitution................................................. 102

Departementschefen........................................... 102

VII. Uppbörd m. m................................................... 105

De sakkunniga............................................... 105

Uppbörd................................................... 105

Revisionskrav.............................................. 108

Preskription samt straff och viten............................. 108

Remissyttrandena............................................. 109

Uppbörd................................................... 109

Revisionskrav.............................................. 112

Preskription samt straff och viten............................. 113

Departementschefen........................................... 114

VIII. Sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret..................... 117

De sakkunniga............................................... 117

Remissyttrandena............................................ 121

Departementschefen........................................... 123

IX. Beskattning av inkomst i land..................................... 125

De sakkunniga............................................... 125

Remissyttrandena............................................. 129

Departementschefen........................................... 134

X. Ersättning till kommuner......................................... 136

De sakkunniga............................................... 136

Remissyttrandena............................................. 140

Departementschefen........................................... 143

XI. Avgifter till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen m. m. 144

De sakkunniga............................................... 144

Remissyttrandena............................................. 147

Departementschefen........................................... 149

XII. Kostnadsberäkningar............................................. 149

De sakkunniga............................................... 149

Remissyttrandena............................................. 151

Departementschefen........................................... 151

XIII. Internordiska sjömansskattefrågor samt frågor om dubbelbeskattning m.m. 152

De sakkunniga............................................... 152

Internordiska sjömansskattefrågor............................ 152

Frågor om dubbelbeskattning m. m............................ 154

Departementschefen........................................... 156

XIV. Departementschefens hemställan.................................... 157

Bilaga 1. Sjömansskattesakkunnigas förslag till förordning om sjömansskatt 159

Bilaga 2. Jämförelse mellan preliminär skatt och sjömansskatt ........... 173