Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

1

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.; given
Stockholms slott den 28 februari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.; samt

2) lag angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1941 års lag om förverkande i vissa fall av
spritdrycker och vin skall ersättas av en ny lag, enligt vilken alkoholhaltiga
drycker, d. v. s. rusdrycker och Öl av klass II och III, eller andra berusningsmedel,
som påträffas hos den som uppträder berusad eller gjort sig
skyldig till rattfylleri, skall vara förverkade. Också då någon i strid mot
gällande bestämmelser medför rusdrycker vid offentlig tillställning skall rusdryckerna
vara förverkade.

Vidare föreslås ett tillägg till lagen om nykterhetsvård, enligt vilken alkoholhaltiga
drycker må omhändertagas, om de påträffas hos person, som är
underkastad föreskrift om avhållsamhet från bruk av sådana drycker eller
påträffas hos eller ankommer till någon som är intagen på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 80

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Förslag

till

Lag

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som uppträder berusad på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs, skola
vara förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos
den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott eller 13 kap.
G § luftfartslagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, såframt berusningsmedlen
må antagas hava varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser rusdrycker vid offentlig
tillställning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.

2 §.

Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande
avvikelser:

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt vad i 1 § sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen. Där
ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande, äge
den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet
inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje,
har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens
förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts,
skall beslaget gå åter.

3 §•

Med rusdrycker som förklarats förverkade enligt denna lag skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Annan förverkad egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras.

Belopp, som erhållits vid försäljning av förverkad vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 13 juni 1941
(nr 402) om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. skall
upphöra att gälla.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall, efter rubriken »Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser», såsom
63 § införas en ny paragraf av nedan angiven lydelse.

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga drycker hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, må dessa
av polisman omhändertagas. Alkoholhaltiga drycker som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas av föreståndaren för anstalten.

Med rusdrycker som omhändertagits enligt första stycket skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives. Annan
omhändertagen egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras. Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Förutvarande 63 § i lagen upphävd genom SFS 1956: 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1958

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förverkande
av rusdrycker m. m. i vissa fall samt anför därvid följande.

Polisdomaren vid Stockholms rådhusrätt Gösta Berglund har i skrivelse
den 8 februari 1957 hemställt om ändring av den i 2 § lagen den 13 juni 1941
om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. bestämda tid, inom
vilken åtal skall väckas, sedan beslag enligt lagen verkställts.

över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, föreningen
Sveriges stadsdomare samt Svenska nykterhetsvårdsförbundet. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat yttranden av statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 13 juni 19bl (nr A02) om förverkande i vissa fall av
spritdrycker och vin m. in. — förverkandelagen — skall, om dylika drycker
eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas hos person, som av polisman
beträdes med fylleri, egendomen av polismannen tagas i beslag. Motsvarande
skall äga tillämpning, om någon med skäl misstänkes för rattfylleri
eller annat brott som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för
vissa trafikbrott, såvitt angår drycker och ersättningsmedel vilka av föraren
medförts å färden för egen räkning eller, ehuru de medförts av annan, kan
antagas ha varit avsedda jämväl för föraren. Äger beslagaren själv anställa
åtal, skall han enligt 2 § första stycket, om han finner beslaget böra bestå,
så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet. Om han icke själv
äger anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta vederbörande åklagare
om beslaget, och därvid har denne att pröva huruvida beslaget skall bestå

C Kungi. Mcij. ts proposition nr SO år 1958

samt, om beslaget icke häves, väcka talan. Anställes ej åtal inom en månad
från det beslaget ägde rum, skall enligt andra stycket beslaget hävas, om ej
rätten utsatt annan tid. I 3 § förverkandelagen föreskrives, att egendom
som sålunda tagits i beslag skall, därest den åtalade finnes ha begått brottet,
dömas förverkad, såvida ej särskilda omständigheter föranleder till annat.
Med drycker och ersättningsmedel som dömes förverkade skall förfaras
på sätt föreskrives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.
Belopp som erhålles vid föryttring av förverkad vara skall tillfalla kronan.
—• Enligt de åberopade föreskrifterna i nyssnämnda förordning skall förbrutna
rusdrycker, därest de är i försäljningsdugligt skick, hembjudas och
försäljas till detalj- eller partihandelsbolaget för rusdrycker. Om värdet
är så ringa, att det icke kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan
bevisligen förstöras.

Polisdomaren Berglunds framställning

I den förut omnämnda skrivelsen av den 8 februari 1957 anför Berglund
att, efter ikraftträdandet av 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning, antalet
fylleriförseelser kraftigt ökat med ökat arbete för bl. a. åklagare och
domstolar såsom följd. Numera påträffas också hos ett stort antal för fylleri
gripna personer sprit eller vin. På grund av den stora anhopningen av
fyllerimål och då, jämlikt 57 § lagen om nykterhetsvård, åtalsbeslut i många
fall ankommer på statsåklagare efter hörande av styrelsen för den vårdanstalt,
där den för fylleri misstänkte intagits, har det i allt större utsträckning
visat sig omöjligt för åklagare att i mål, där beslag av spritdrycker ägt rum,
hinna väcka åtal inom den i 2 § andra stycket förverkandelagen föreskrivna
tidsfristen om en månad. Det har då för åklagaren icke stått någon
annan möjlighet till buds för att förhindra hävande av gjort beslag än att
hos domstolen begära anstånd med väckande av åtal. Hos åklagarmyndigheten
i Stockholm tillämpas numera den praxis, att förlängning av åtalstiden
begäres i praktiskt taget alla fall, där rusgivande drycker tagits i beslag.
Till den avdelning av rådshusrätten, där Berglund är ordförande, hade
från åklagare under år 1956 inkommit 1 414 ansökningar av detta slag. Den
kvantitet sprit, varom är fråga, är dock i regel ringa.

Av en vid Berglunds skrivelse fogad förteckning över ansökningar under
januari 1957 angående förlängning av åtalstiden till tre månader framgår
att den beslagtagna egendomen i 157 fall utgjordes övervägande av spritdrycker
och i återstående 14 fall övervägande av vin. I de fall, då beslaget
avsåg övervägande sprit, utgjorde kvantiteten i 95 fall högst ca 35 cl, därav
i 19 fall högst ca 1Q cl. I 7 fall uppgick kvantiteten sprit till 1 liter och i
endast ett fall var kvantiteten större, nämligen 2 liter. Den beslagtagna
kvantiteten vin översteg icke i något fall 2/3 liter.

Berglund anför vidare, att ansökan om förlängning av åtalstiden till tre
månader brukar bifallas av rådhusrätten även om särskilt skäl för framställningen
icke åberopas. För bifall till ansökan om ytterligare förlängning
av tiden för åtalets anhängiggörande brukar rådhusrätten däremot fordra

7

Kungl. Maj.ts proposition nr SO är 1958

att särskild anledning föreligger, att åtal icke kan väckas inom förut bestämd
tid. För såväl åklagarmyndigheten som rådhusrätten har arbetet med
dessa ansökningar och deras handläggning varit icke obetydligt, detta ehuru
handläggningsförfarandet förenklats i möjligaste mån. Enligt Berglund är
därför en förlängning av den tid, inom vilken åtal skall väckas, synnerligen
önskvärd. Då värdet av den egendom, som beslagtages, nästan i alla fall är
ringa, anser Berglund, att åtalstiden borde, utan att detta skulle medföra
egentlig olägenhet för egendomens ägare, kunna förlängas till sex månader.

Berglunds framställning har i remissyttrandena nästan genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några remissinstanser förordar,
att den i förverkandelagen bestämda tiden för åtals väckande helt upphäves.
Justitiekansler sämbetet yttrar sålunda att den föreslagna förlängningen
av tidsfristen icke bör vålla några betänkligheter, särskilt som det beslagtagna
godset regelmässigt har ett förhållandevis obetydligt värde. Ämbetet
ifrågasätter dock om det icke vore att föredraga att i analogi med
vad som föreskrives i bl. a. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel
— tidsfristen helt upphävdes. Den i 2 § första stycket förverkandelagen
föreskrivna skyldigheten för beslagare eller åklagare att väcka talan
så snart ske kan efter beslaget samt den i 27 kap. 6 § rättegångsbalken stadgade
befogenheten för den som drabbats av beslag att begära rättens prövning
därav torde utgöra tillräckliga korrektiv mot alltför långt dröjsmål
med talans väckande. Liknande synpunkter framföres av riksåklagarämbetet
och Stockholms rådhusrätt. Statsåklagaren i Göteborg anser det vara angeläget
att tidsfristen för åtals väckande upphäves.

I anslutning till de av Berglund lämnade uppgifterna om förhållandena
vid Stockholms rådhusrätt har statsåklagaren i Stockholm upplyst, att
under april 1957 åklagarmyndigheten i Stockholm ansökt om förlängning
av åtalstiden i 179 fall. Statsåklagaren i Göteborg uppger att även hos åklagarmyndigheten
därstädes förekommer årligen ett mycket stort antal ärenden
rörande förlängning av åtalstiden. I regel rör det sig om ytterst små spritkvantiteter.
Statsåklagaren i Malmö anser att vad Berglund anfört till stöd för
en lagändring är väl motiverat. Under år 1956 beslagtogs i Malmö rusdrycker
i samband med fylleri i 303 fall, och i 117 fall gjordes hos rådhusrätten ansökan
om förlängning av åtalstiden. De beslagtagna kvantiteterna är som
regel ringa; ofta är det fråga endast om 5 å 10 cl.

Viss tveksamhet till förslaget om förlängning av tiden för åtals väckande
röjes i det yttrande, som avgivits av Svea hovrätt. Hovrätten anför:

De nuvarande bestämmelserna i ämnet ha obestridligen goda skäl för sig.
De bygga på principen att rättsskipningen skall vara snabb och effektiv.
Arbetsbelastningen på de rättsvårdande myndigheterna och bristen på resurser
ha dock medfört en beklaglig eftersläpning, som svårligen kan förväntas
bli bemästrad under överskådlig framtid. Den påtalade ordningen
med slentrianmässiga dispenser, innefattande förlängning av åtalstiden, kan
under sådana förhållanden ej undvikas. En anpassning till detta i och för
sig otillfredsställande läge lärer vara försvarlig såsom en nödlösning, med -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

förande en viss organisatorisk besparing. Självfallet kommer därvid i betraktande
att några betydande intressen icke stå på spel.

På grund av det anförda finner sig hovrätten icke böra avstyrka förslaget
under förutsättning att uppmärksamheten hålles riktad på frågan
även i fortsättningen, så att möjlighet står öppen att vid en förbättring av
arbetskraftsläget ånyo förkorta tidsfristen. En återgång till de nuvarande
bestämmelserna får dock anses vara oviss, eftersom även för normala arbetsförhållanden
den gällande fristen torde vara alltför knappt tilltagen.
Det synes hovrätten som om någon utsträckning, exempelvis till tre månader,
icke skulle kunna skada berättigade intressen. Om normala arbetsförhållanden
anses ligga inom räckhåll, borde enligt hovrättens mening lagändringen
i stället direkt gå ut på en sådan mer långsiktig lösning.

Socialstyrelsen framhåller att det viktigaste skälet för den föreslagna lagändringen,
nämligen att antalet fyllerimål starkt ökat, belyses av en jämförelse
mellan antalet omhändertaganden för fylleri före och efter den 1
oktober 1955. Härom yttrar styrelsen.

Medan i Stockholm detta antal för tolvmånadersperioden 1 oktober 1954
—30 september 1955 uppgick till 8 931, steg det under kalenderåret 1956
till 24 429. Detta motsvarar en ökning med 174 procent. Föreliggande uppgifter
för första halvåret 1957 ger vid handen, att denna ökning därefter
har fortgått i kraftigt tempo. Antalet omhändertaganden för fylleri i Stockholm
under de törsta månaderna av år 1957 översteg nämligen vida frekvensen
under motsvarande månader under år 1956 (för månaderna januari
och februari en ökning av antalet omhändertaganden från år 1956 till 1957
i proportionen 2 767 : 3 976, d. v. s. en ytterligare stegring utöver 1956 års
nivå med 44 %). Den omständigheten att dessa och i det följande återgivna
uppgifter innefattar förutom omhändertaganden på allmän plats även sådana
som har ägt rum på enskilt område är icke ägnad att nämnvärt påverka
den sålunda redovisade utvecklingstendensen, enär omhändertagandena
på enskilt område trots något starkare ökningsgrad alltjämt utgör en
relativt ringa del av hela antalet omhändertaganden (för hela riket 7,1
procent under år 1956).

För det övriga riket utom Stockholm har utvecklingsgången varit likartad,
om ock icke så utpräglad. Sålunda ökade här antalet omhändertaganden
från 39 093 under tolvmånadersperioden 1 oktober 1954—30 september
1955 till 76 719 under kalenderåret 1956, d. v. s. i proportionen 100 :
196 eller i det närmaste en fördubbling. Ökningstendensen har även här
fortsatt under innevarande år, ehuru avsevärt svagare än i Stockholm.
Ökningen för de två första månaderna 1957 i jämförelse med frekvensen
under samma månader år 1956 stannar nämligen vid 3,3 procent.

Styrelsen anför vidare att statistiska uppgifter saknas rörande antalet
omhändertaganden för fylleri, i samband varmed beslag av rusgivande medel
har ägt rum. Det förhållandet att fylleristegringen med säkerhet härrör
av ökningen av utminuteringsförsäljningen av rusdrycker medan det
av utskänkta rusdrycker åstadkomna fylleriet har minskat gör det emellertid
sannolikt att det numera är relativt vanligare än tidigare att rusdrycker
anträffas hos personer som omhändertagits för fylleri. Det kan
därför enligt styrelsens mening antagas att de i det föregående återgivna

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1958

9

uppgifterna rörande fyllerifrekvensen ger ett svagare uttryck för utvecklingstendensen
beträffande de omhändertaganden som är förenade med beslag
än den faktiska. Såsom ett ytterligare skäl för en förlängning av åtalstiden
vill styrelsen framhålla även det förhållandet, att fylleriförseelserna
till avsevärd del begås av personer som är intagna å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare. Den statsåklagaren åvilande skyldigheten att i sådana
fall före beslut om åtal inhämta anstaltsstyrelsens yttrande om lämpligheten
härav medför att det praktiskt taget aldrig låter sig göra att få till
stånd åtalet inom en månads tid. Om i sådana fall beslag av rusdrycker
förekommer, måste åklagaren alltså, med gällande begränsning av åtalstiden,
undantagslöst utverka förlängning av denna för att förebygga att
beslaget häves. ,

Ett par remissinstanser förordar att i samband med en förlängning av
åtalsfristen enligt förverkandelagen möjlighet öppnas att, i fall som avses
med denna lag, förverka egendomen även då åtal underlåtes på grund av
att den misstänkte är underårig eller otillräknelig eller åtal eftergives. Riksåklagarämbetet
anför sålunda att av praktisk betydelse härvidlag är särskilt
de fall då enligt 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård förutsättningar
föreligger att underlåta åtal. Justitieombudsmannen har — erinrar
ämbetet — berört denna fråga i sin år 1955 avgivna ämbetsberättelse
(s. 195 ff) och där framhållit, att frågan i allmänhet kunde lösas genom
att medgivande att förstöra drycken inhämtades från den av beslaget
drabbade; i de fall sådant medgivande ej kunde erhållas borde åtal ske.
Det synes ämbetet emellertid vara mindre tillfredsställande att åtal måste
väckas, ehuru förutsättningarna för eftergift av åtal är för handen, endast
av det skälet att domstolen skall få tillfälle att förklara godset förverkat.
För sin del föreslår ämbetet att, då åtalseftergift kommer i fråga, åklagaren
skall äga rätt att utfärda förordnande eller föreläggande om beslaget
med verkan att godset skall vara förverkat om missnöje ej anmäles inom
viss tid. Om anmält missnöje ej föranleder att beslaget häves, bör möjlighet
finnas att föra talan allenast om förverkande av den beslagtagna egendomen.
Ämbetet påpekar att ett liknande förfarande är medgivet bl. a. enligt
varuinförsellagen, då av skilda anledningar åtal ej kan komma till
stånd. Stockholms rådhusrätt erinrar om att det förekommer att åklagaren
i fall då åtal icke kommer till stånd måste återlämna beslagtagna rusdrycker
till den misstänkte. Detta förhållande torde stundom medföra vissa
olägenheter. Det borde därför enligt rådhusrättens mening övervägas att
bekläda åklagaren med behörighet att meddela föreläggande om förverkande
av beslagtaget gods utan samband med åtal.

Några remissinstanser föreslår en förenkling av förfarandet med avseende
å rusdrycker som påträffas hos den misstänkte. Enligt socialstyrelsen
borde en sådan förenkling lättast kunna komma till stånd genom att
polismyndigheten tillerkännes befogenhet att förstöra rusdryckerna, under
förutsättning att innehavaren frivilligt avstår från dem. Till stöd härför
kan framhållas, att det i dessa fall så gott som undantagslöst är fråga

10

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1958

om egendom av ringa värde. Erfarenheten visar också att det vid fall av
omhändertagande av rusdrycker från dem som är intagna å vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare i regel är möjligt att erhålla medgivande av innehavaren
att rusdryckerna förstöres å anstalten. Även statsåklagaren i
Göteborg föreslår, att mindre spritkvantiteter skall få förstöras av polismyndigheten
under kontroll.

Svenska ngkterhetsvårdsförbundet fäster uppmärksamheten vid en annan
följd av gällande bestämmelser på området. Förbundet erinrar om att
åtalseftergift med avseende å person som är intagen på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare förekommer i icke ringa omfattning. Därvid är det
oftast fråga om begångna fylleriförseelser. Genom att något lagförande i
dessa fall icke kommer till stånd kan icke heller ett eventuellt beslag av
alkoholhaltiga drycker kvarstå, utan åklagarmyndigheten torde i dessa fall
icke ha annat att göra än att återställa alkoholdryckerna till deras ägare.
Det har hänt att alkoholdrycker i samband med åtalseftergift sänts till
vederbörande patient på vårdanstalten. I praktiken söker anstaltsledningen
därvid träffa överenskommelse med den intagne om lämpligt förfaringssätt,
men den möjligheten föreligger att den intagne hävdar sin rätt till egendomen
och i sådant fall måste denna överlämnas till honom, då han lämnar
vårdanstalten. En sådan ordning är givetvis otillfredsställande. Förbundet
förordar därför att anstaltsstyrelse skall erhålla befogenhet att taga spritdrycker,
vilka tillhör på anstalten vårdad person, i beslag och därvid förfara
med dem på sätt angives i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.

Framställning av föreningen Sveriges landsfiskaler

Sedan remissbehandlingen av Berglunds framställning avslutats har föreningen
Sveriges landsfiskaler i skrivelse den 22 oktober 1957 hemställt, att
ändring måtte vidtagas beträffande den i förverkandelagen stadgade åtalsfristen.
Denna åtalsfrist vållar, enligt föreningen, i praktiken betydande
olägenheter. Vad till en början angår fylleriförseelserna, avgöras dessa regelmässigt
genom strafföreläggande. För att en förlängning av åtalsfristen
skall kunna undvikas är det nödvändigt att inom en månad från beslaget
strafföreläggande ej blott utfärdats utan även godkänts. Emellertid är beslaget
redan då rapport om förseelsen inkommer till åklagaren oftast några
dagar gammalt. På grund av den stora mängden bötesförseelser kan på ett
flertal åklagarexpeditioner strafföreläggande av organisatoriska och arbetstekniska
skäl ej utfärdas dagligen utan arbetet härmed måste koncentreras
till exempelvis en dag per månad. Ofta nalkas enmånadsfristen sitt slut, då
föreläggandet utfärdas, och godkännande kan normalt ej emotses inom
denna frist. Följden härav har blivit att åklagarna i dessa, företrädesvis
större och synnerligen arbetstyngda distrikt ansett sig böra alltid begära
förlängning av åtalsfristen då beslag skett i anledning av fylleriförseelse.
Denna skriftväxling med vederbörande domstol är föga rationell och medför
ett onödigt arbete för både åklagaren och domstolen. Dess nödvändighet

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 195S

11

kan också starkt ifrågasättas även om hänsyn skall tagas till den misstänktes
intresse av snabbast möjliga lagföring. Vad åter angår trafikonykterhetsfallen,
kommer visserligen analysbevisen från statens rättskemiska laboratorium
åklagaren otvivelaktigt tillhanda snabbare nu än tidigare, men
på grund av skillnaden mellan den misstänktes uppgifter om sin spritförtäring
och analysresultatet erfordras ofta nytt förhör med den misstänkte.
Atalsfristen om en månad är då ofta slut eller nästan slut, varför förlängning
måste begäras hos rätten. Föreningen erinrar slutligen om att enligt
rusdrycksförsäljningsförordningen i dess fr. o. m. den 1 juli 1957 gällande
lydelse skall, beträffande beslag, vad därom finnes stadgat i rättegångsbalken
i princip äga tillämpning, dock icke i fråga om den tid inom vilken åtal sist
skall hava väckts. Starka skäl talar enligt föreningens mening för att motsvarande
föreskrift skall meddelas med avseende å beslag enligt förverkandelagen.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår skall enligt förverkandelagen
spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför som
påträffas hos person, vilken av polisman beträdes med fylleri, av polismannen
tagas i beslag. I huvudsak detsamma gäller, då någon med skäl misstankes
för rattfylleri eller liknande brott. Beslaget skall hävas om åtal ej
anställes inom en månad från det beslaget ägde rum; rätten har dock möjlighet
att förlänga tiden.

I den av polisdomaren i Stockholm gjorda framställning, vars innehåll
i det föregående refererats, har gjorts gällande att nyssnämnda tidsfrist är för
kort. Det har i praktiken ofta visat sig omöjligt för åklagarna att hinna
väcka åtal före fristens utgång. En förklaring härtill är, såsom också antytts
i framställningen, att en avsevärd del av fylleriförseelserna begås av
personer, som är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, och
i dessa fall ankommer det —- enligt 57 § lagen om nykterhetsvård — på
statsåklagaren att efter anstaltsstyrelsens hörande besluta om åtal, en procedur
som endast sällan medhinnes inom loppet av en månad. Även i ett annat
sammanhang, åberopat av föreningen Sveriges landsfiskaler, uppges tiden
vara alltför knapp. Föreningen syftar på det förhållandet att fylleriförseelserna
vanligen avgöres genom strafföreläggande. I dessa fall är det nödvändigt
att föreläggandet icke blott utfärdas utan även godkännes inom en
månad från det beslaget ägde rum.

Nu nämnda omständigheter har medfört att åklagarna i betydande utsträckning
nödgats utnyttja den i lagen givna möjligheten att hos rätten
begära förlängning av enmånadsfristen. Belysande är att enbart i Stockholm
antalet framställningar om sådan förlängning under år 1957 enligt
vad jag inhämtat utgjorde 1 879. Domstolarna kan i allmänhet icke underlåta
att villfara en begäran om utsättande av ny tid.

Under hänvisning till bl. a. nu angivna förhållanden har i polisdomarens
framställning föreslagits sådan ändring i förverkandelagen att åtalstidcn

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1958

förlänges till sex månader. Även föreningen Sveriges landsfiskaler har uttryckt
önskvärdheten av en lagändring i förevarande hänseende men synes
närmast luta åt en lösning som innebär att tidsfristen helt upphäves. Behovet
av ändrad lagstiftning har genomgående vitsordats vid remissbehandlingen,
ehuru delade meningar yppats om sättet för lagändringens genomförande.

Det bör understrykas att rättsskipningen då det gäller fylleri och andra
enklare förseelser icke hör tillåtas att draga ut på tiden utan bör utövas så
snabbt som möjligt. Även med beaktande härav har jag av vad i ärendet förekommit
bibragts uppfattningen att den i lagen föreskrivna åtalsfristen är
i knappaste laget. Vid behandlingen av förevarande ärende har emellertid
vissa andra spörsmål avseende här ifrågavarande lagstiftning aktualiserats.
Innan jag går ytterligare in på frågan hur spörsmålet om åtalstiden bör regleras
synes det lämpligt att beröra övriga reformkrav som i sammanhanget
gör sig gällande.

Bland de olika slag av drycker, som enligt lagen skall kunna tagas i beslag,
ingår ej maltdrycker. Vid lagens tillkomst ifrågasattes att göra lagen tilllämplig
på dessa drycker men en sådan utvidgning ansågs ej påkallad. Saken
torde emellertid numera befinna sig i ett annat läge, sedan starkölet
blivit fritt att försäljas för normal konsumtion. Starkölet hänföres enligt rusdrycksförsäljningsförordningen,
jämte spritdrycker och vin, till kategorien
rusdrycker. Enligt min mening bör alla slag av rusdrycker, således även
starkölet, omfattas av lagen. Det synes också rimligt att om Öl av klass II
påträffas hos en fyllerist sådan dryck skall kunna tagas i beslag. Utanför
lagen bör däremot, såsom hittills, falla maltdrycker av klass I, d. v. s. lättöl.

Lagen bör enligt min mening ha avseende jämväl å andra berusningsmedel
än rusdrycker och Öl. Missbruk av olika slag av alkoholhaltiga eller icke
alkoholhaltiga ersättningsmedel för rusdrycker förekommer i viss utsträckning.
En person, som berusat sig genom att intaga sådant medel, bör kunna
fråntagas detsamma. Då fråga är om beslag av annat berusningsmedel än
rusdrycker och Öl är dock varsamhet i tillämpningen påkallad. Egendom,
som kan antagas vara avsedd för vederbörandes legitima behov, bör således
icke tagas i beslag.

Lagen bör följaktligen utformas på så sätt att den inbegriper såväl rusdrycker
som annat berusningsmedel. Som nyss nämnts anser jag att även
Öl av klass II bör omfattas av lagen. Sådant Öl hänföres visserligen icke
till rusdryckerna men är ett berusningsmedel.

Lagen tar för närvarande sikte på sådana fall då någon beträdes med
fylleri eller med skäl misstänkes för rattfylleri eller rattonykterhet. Enligt
sin ordalydelse har lagen emellertid ej avseende på den situationen att någon
uppträder berusad av annat än starka drycker och alltså ej är hemfallen
till ansvar för vanligt fylleri men jämlikt 11 kap. 10 § andra stycket strafflagen
väl till samma straff som för fylleri. Lagen är vidare så avfattad, att
den ej heller torde vara tillämplig, då någon vid förande av motorfordon
är så påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker att han ej på
ett betryggande sätt kan föra fordonet. Föraren är i dylikt fall underkastad

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

samma ansvar som den vilken gör sig skyldig till rattfylleri. Dessa luckor
synes böra utfyllas, så att lagen blir tillämplig i de åsyftade fallen.

Jämväl i ännu ett hänseende synes lagens tillämplighetsområde böra vidgas.
Enligt 16 § andra stycket allmänna ordningsstadgan får rusdrycker ej
förtäras vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus
inom inhägnat område, annat än i samband med tillåten utskänkning därav,
såvida ej polismyndigheten av särskilda skäl medger det. Rusdrycker,
som ej får förtäras vid tillställningen, må enligt stadgandet ej heller förvaras
i lokalen eller på platsen, överträdelse av nu angivna förbud är belagd
med bötesstraff. Ordningsstadgan innehåller däremot ej någon bestämmelse
enligt vilken det är möjligt att beslagtaga rusdrycker, som förvaras
i strid med ifrågavarande bestämmelse. Detta synes vara en brist i lagstiftningen.
Det bötesstraff, som utgör enda påföljden vid överträdelse av
förbudet, torde ej vara tillräckligt för att effektivt upprätthålla detsamma.
Tydligt är att effekten skulle bli avsevärt större om förbudet förknippades
med en möjlighet att vid överträdelse förklara dryckerna förverkade. Jag
förordar därför att förevarande lagstiftning kompletteras med en föreskrift,
som öppnar sådan möjlighet.

I 27 § stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare föreskrives
bl. a. att, om till anstalten ankommande försändelse innehåller alkoholhaltig
dryck, försändelsen skall omhändertagas av föreståndaren för anstalten.
I ett remissyttrande har påpekats att denna bestämmelse ej utesluter
möjligheten att föreståndaren kan nödgas utlämna sådan dryck till
intagen i samband med dennes utskrivning från anstalten. Detta är naturligtvis
en högst otillfredsställande ordning. Alkoholhaltiga drycker, som påträffas
hos den som är intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, bör
enligt min åsikt få omhändertagas av föreståndaren med befogenhet för
denne att förfara med drycken som om densamma vore förverkad. Jämväl
då någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk icke är intagen på anstalt,
kan det ur nykterhetsvårdssynpunkt vara befogat att alkoholhaltiga drycker
får fråntagas honom. Så är framför allt fallet då alkoholmissbrukaren är
underkastad föreskrift enligt lagen om nykterhetsvård om avhållsamhet
från bruk av alkoholhaltiga drycker. I dylikt fall bör polisman äga rätt att
omhändertaga drycken. Bestämmelser av nu angivet innehåll synes böra
införas i lagen om nykterhetsvård.

Vad angår den inledningsvis behandlade frågan om åtalstidens längd i fall
då egendom tagits i beslag enligt förverkandelagen delar jag den från flera
håll framförda uppfattningen att viss tidsfrist ej bör gälla. Har beslag verkställts,
bör åklagaren således icke vara bunden att anställa åtal inom viss
tid. Detta innebär visserligen en avvikelse från bestämmelserna om beslag
i rättegångsbalken men överensstämmer å andra sidan med vad som gäller
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (jfr 90 §). Det bör dock stadgas,
att åtal skall väckas så snart ske kan.

Såsom förutsättning för att beslagtagen egendom skall kunna förklaras
förverkad gäller enligt förverkandelagen, att den misstänkte ställes under
åtal för brottet och att han befinnes skyldig. I sådana fall, då åklagaren an -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

ser sig böra i stället för instämmande till domstol ge den misstänkte straffföreläggande,
kan det förelagda bötesstraffet förenas med föreläggande att
godkänna jämväl förverkandepåföljd. Om däremot åtal icke anställes, äger
åklagaren ej ge föreläggande, avseende enbart förverkande. Eftergives åtal,
t. ex. på grund av stadgandet i 57 § lagen om nykterhetsvård, är åklagaren
förhindrad att yrka förverkande av beslagtagen egendom eller att meddela
strafföreläggande i denna del. Det synes lämpligt att möjlighet öppnas att
i de fall, som med förevarande lag avses, egendom skall kunna förverkas även
då åtal ej väckes. Efter förebild i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig
varuinförsel torde böra stadgas att, då åtal ej väckes, åklagaren äger meddela
skriftligt förordnande att egendomen i sådant fall skall vara förverkad, såvida
ej inom en månad efter delfåendet den från vilken egendomen tagits i
beslag hos åklagaren anmäler missnöje. Om missnöje anmäles, skall åklagaren,
om ej beslaget anses böra hävas, väcka talan vid domstol med yrkande
om egendomens förverkande. Väckes ej talan inom en månad, sedan
anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Med de nu angivna avvikelserna torde i fråga om beslag böra hänvisas
till vad som i allmänhet gäller om beslag i brottmål; bestämmelserna i 27
kap. rättegångsbalken blir därigenom i tillämpliga delar gällande.

De kompletteringar och jämkningar av förverkandelagen, som i det föregående
förordats, är så omfattande, att det synes lämpligt att ersätta densamma
med en helt ny lag i ämnet. I överensstämmelse med vad tidigare
anförts torde i 1 § av lagen få upptagas bestämmelser, som dels anger vilken
egendom som skall vara förverkad dels beskriver i vilka fall detta skall
kunna ske. I 2 § bör stadgas vilka regler som skall gälla om beslag, och i en
avslutande 3 § bör angivas, hur det skall förfaras med förverkad egendom.

Bestämmelser om rätt för anstaltsföreståndare och polisman att i vissa
fall fråntaga alkoholmissbrukare alkoholhaltiga drycker kan lämpligen
upptagas i en ny 63 § i lagen om nykterhetsvård; det stadgande med nämnda
paragrafnummer som upptogs vid lagens tillkomst har utgått genom lag
den 18 maj 1956 (nr 225).

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om förverkande i vissa fall av rusdrgcker m. m.; samt

2) lag angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förverkande i vissa fall av rusdrycker m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Rusdrycker eller annat berusningsmedel, som påträffas lios person vilken
beträdes med fylleri eller annan gärning som avses i 11 kap. 10 § strafflagen,
skola vara förverkade, såframt ej särskilda omständigheter till annat
föranleda. Samma lag vare, då någon gör sig skyldig till gärning som omförmäles
i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, såvitt angår rusdrycker
och annat berusningsmedel som av föraren medförts å färden för egen räkning
eller, ehuru de medförts av annan, kunna antagas hava varit avsedda
jämväl för föraren, samt då någon i strid med gällande bestämmelser medför
rusdrycker vid offentlig tillställning.

2 §.

Angående beslag av egendom, som avses i 1 §, gäller vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål; dock skola följande särskilda bestämmelser
gälla:

1. I stället för vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om tid för
väckande av åtal i annat fall än då rätten förordnat om beslag eller fastställt
verkställt beslag skall gälla, att åtal skall väckas så snart ske kan.

2. Väckes ej åtal, äger åklagaren skriftligen förordna att egendomen skall
vara förverkad, såframt ej inom en månad efter delfåendet av förordnandet
den från vilken egendomen tagits i beslag hos åklagaren anmäler missnöje.
Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka
talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes ej talan
inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

3 §.

Med rusdrycker som förklarats förverkade enligt denna lag skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives. Annan
förverkad egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras.

Belopp, som erhållits vid försäljning av förverkad vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 13 juni 1941
(nr 402) om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin in. m. skall
upphöra att gälla.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1958

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall, näst efter 62 § och under rubriken »Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser»,
införas en ny paragraf, betecknad 63 §, av nedan angiven
lydelse.

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga drycker hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, må dessa
av polisman omhändertagas. Alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den
som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Med rusdrycker som omhändertagits enligt första stycket skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrives. Annan
omhändertagen egendom skall på lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras. Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen vara, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Lagens 63 § i dess tidigare lydelse upphävd, se SFS 1956:225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1958

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 februari
1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 19 februari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 31 januari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om förverkande i vissa fall av rusdrycker m. m.; och

2) lag angående tillägg till lagen den 27 juli 1951 (nr 579) om nykterhetsvård.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

I 1 § första punkten och andra punkten första ledet i förslaget till lag om
förverkande i vissa fall av rusdrycker m. m. betecknas den egendom, som
skall vara förverkad, såsom »rusdrycker eller annat berusningsmedel».
Enligt remissprotokollet åsyftas därmed de drycker som i rusdrycksförsäljningsförordningen
hänföras till rusdrycker — sålunda förutom spritdrycker
och vin även starköl — samt Öl, varmed avses maltdrycker av klass II,
och andra berusningsmedel än rusdrycker och Öl. Med den förslagna lydelsen
av lagtexten skulle vanligt Öl hänföras till »annat berusningsmedel»,
vilket synes mindre lämpligt med hänsyn till avfattningen av 11 kap. 10 §
strafflagen och 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott ävensom terminologin
i lagen om nykterhetsvård. I sistnämnda lag användes uttrycket alkoholhaltiga
drycker såsom gemensam beteckning för spritdrycker och vin samt
maltdrycker av klass II och III. Lagrådet förordar att i förslaget användes
samma beteckning och att förverkandet sålunda må avse alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel. I det fall som avses i andra punkten
andra ledet skall förverkanderegeln emellertid gälla allenast rusdrycker.

Iakttages vad nu sagts, bör även rubriken till lagförslaget jämkas.

2 liilning till riksdagens protokoll 1958. t samt. SO

18

Kungl. Maj.ts proposition nr SO ur 1958

De föreslagna förverkandereglerna skola ej vara ovillkorliga. Med hänsyn
härtill torde den i förslaget upptagna bestämmelsen om förverkande i fall,
då någon bryter mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, kunna utan
olägenhet förenklas. Vidare vill lagrådet erinra om att en straffbestämmelse
rörande onykterhet vid förande av luftfartyg m. m. upptagits i 13 kap. 6 §
luftfartslagen. Det synes påkallat, att alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel
kunna tagas i beslag och förklaras förverkade även i fall
som sist nämnts. Den omständigheten att luftfartslagen måhända ännu icke
trätt i kraft den 1 januari 1959 — då den nu föreslagna lagen skulle träda
i tillämpning — synes icke böra utgöra hinder mot en sådan utvidgning. Bestämmelsen
torde kunna innehålla, att sådana drycker eller berusningsmedel
skola — om ej särskilda skäl äro däremot -— vara förverkade om de
påträffas hos den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott
eller 13 kap. 6 § luftfartslagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, såframt
berusningsmedlen må antagas ha varit avsedda även för den som begått
gärningen.

Lagrådet förordar i övrigt, att 1 § i förslaget med erforderliga jämkningar
uppdelas i tre stycken, varigenom bestämmelserna skulle bli mera lättlästa.

Den i 2 § under 1 föreslagna avvikelsen från rättegångsbalkens bestämmelser
om beslag gör undantag från regeln i 27 kap. 7 § att åtal skall väckas
senast inom en månad, vid äventyr enligt 8 § att beslaget eljest skall
hävas. Det föreslagna stadgandet kan ge intryck av att åtalet skall väckas
skyndsammare än eljest. För att syftet med bestämmelsen skall bliva tydligt
torde den böra innehålla, att vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat
om att åtal skall väckas inom viss tid ej skall gälla i annat fall än då
rätten utsatt sådan tid. Att åtal skall väckas utan dröjsmål följer av åklagarens
tjänsteplikt.

Med de under 2 i samma paragraf föreslagna bestämmelserna jämförda
med 48 kap. 1 § rättegångsbalken lärer vara avsett, att åklagaren skall
kunna pröva fråga om förverkande dels i samband med strafföreläggande
dels då varken åtal sker eller strafföreläggande meddelas. Om i förstnämnda
fall föreläggandet i sin helhet godkänts, bör naturligen vederbörande
icke ha rätt att anmäla missnöje. Detta torde böra framgå av lagtexten.

Enligt förslaget till lag angående tillägg till lagen den 27 juli 195t (nr
579) om nykterhetsvård skall bland annat gälla, att alkoholhaltiga drycker
som påträffas hos den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas av föreståndaren för anstalten. I tydlighetens
intresse torde böra uttryckligen angivas, att sådana drycker må
omhändertagas även när de, t. ex. med posten, ankomma till den intagne.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kunyl. Maj:ts proposition nr SO år 1058

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 24 februari
1958 avgivna utlåtande över de den 31 januari samma år till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om förverkande i vissa fall av rusdrycker m. m.; och

2) lag angående tillägg till lagen den 27 juli 1955 (nr 579) om nykterhetsvård.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ej framfört några principiella invändningar mot lagförslagen.
De tillägg och jämkningar lagrådet förordat anser jag mig kunna tillstyrka.
Vissa ändringar av redaktionell natur torde också böra vidtagas.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt 87 § regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt