Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1958
1
Nr 61
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 27
mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa
och om stadshypoteksföreningar; given
Stockholms slott den 7 februari 1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
erhåller befogenhet att placera tillfälliga överskottsmedel i Svenska bostadskreditkassans
obligationer eller mot säkerhet av sådana obligationer.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 61
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år W58
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 27 mars 1953 (nr
95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteks
föreningar
Härigenom
förordnas, att 10 § förordningen den 27 mars 1953 om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
10 §.
Kassan må —--kassans förbindelser.
Lånesumman skall---med lånesumman.
Till förening---inbetalningen (ränteskillnadsersättning).
Kassans styrelse---för inbetalningen.
Angående gäldande---i reglementet.
Underlåter förening---i månaden.
Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria
dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra
sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt
bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Svenska bostadskreditkassans eller kassans egna obligationer
eller mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning i fast
egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen tomt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1958
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga angående
ändring i förordningen om stadshypoteksinstitutionen samt anför därvid
följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 december 1956 tillkallade
jag regeringsrådet F. öhman att verkställa utredning rörande befogenheterna
för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och därmed jämförliga
institutioner att placera reservfondsmedel.
I gemensam skrivelse den 18 december 1956 till Kungl. Maj :t anhöll
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
om författningsändring för möjliggörande av utjämning mellan kassorna
av tillfälliga likviditetsöverskott. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 10 januari
1957 överlämnades framställningen till utredningsmannen för att tagas
i beaktande vid utredningsarbetets fullgörande.
På begäran av utredningsmannen har yttranden över framställningen inhämtats
från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
samt bank- och fondinspektionen.
Utredningsmannen, som funnit det ändamålsenligt att behandla framställningen
utan samband med utredningsuppdraget i övrigt, har inkommit med
en till mig ställd skrivelse av den 31 december 1957, vari den av kassorna
väckta frågan behandlas.
Inledning
Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna har till uppgift att tillhandahålla
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt
inom städer och andra tätorter. Den förra institutionen är primärlångivare
och den senare huvudsakligen sekundärlångivare. Institutionerna är organiserade
efter i stort sett samma principer. De består av en central kassa —
stadshypotekskassan respektive bostadskreditkassan —• och låneutlämnande
lokala föreningar.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1958
Närmare föreskrifter angående institutionernas organisation och verksamhet
återfinns i av Kungl. Maj :t den 27 mars 1953 utfärdade förordningar
om institutionerna. Dessa författningar tillkom efter förslag (SOU 1952:
32) av den s. k. realkreditutredningen och innebar att en långt gående samförvaltning
möjliggjordes mellan den år 1909 bildade stadshypoteksinstitutionen
och bostadskreditinstitutionen, som inrättades år 1929.
Lånerörelsen finansieras av institutionerna på det sättet att kassorna utfärdar
långfristiga räntebärande obligationer. De härigenom influtna medlen
utlånas av kassorna till respektive föreningar, vilka i sin tur tillhandahåller
lån mot inteckningssäkerhet. De reverser med tillhörande hypotek,
föreningarna sålunda erhåller, utgör pantsäkerhet för de obligationer, som
utges av kassorna. Det åligger kassornas styrelser att tillse att pantsäkerheten
motsvarar utelöpande obligationers sammanlagda belopp. Såsom säkerhet
för obligationerna tjänar också de förbindelser, som föreningarna för
mottagna lån utfärdar till kassorna. Till ytterligare trygghet har vardera
kassan dels en av staten tillhandahållen grundfond och dels en reservfond,
till vilken kassans behållna årsvinst skall avsättas. Dessutom har föreningarna
s. k. säkerhetsfonder.
Kassorna äger i princip icke — bortsett från fondmedels- och mera tillfälliga
placeringar — utlåna medel till andra än föreningarna och ej heller
verkställa annan upplåning än genom utgivande av obligationer. För tillfälliga
behov får kassorna dock, enligt 7 § i respektive förordningar, upplåna
medel på viss kort tid eller på kort tids uppsägning.
I 10 § sista stycket i förordningarna regleras kassornas befogenheter att
placera tillfälliga överskottsmedel. Sålunda äger kassorna göra sådana medel
räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt bankaktiebolag,
svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller stadshypotekskassans obligationer eller mot fullgod säkerhet av
sådana obligationer eller av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt
till i stad belägen tomt. Däremot ger icke nämnda författningsrum kassorna
befogenhet att använda bostadskreditkassans obligationer såsom placeringsobjekt.
I detta sammanhang må nämnas att föreningarnas säkerhetsfonder i viss
utsträckning får placeras såväl i stadshypotekskassans som bostadskreditkassans
obligationer. Motsvarande gäller beträffande bostadskreditkassans
reservfond. Särskilda föreskrifter hur stadshypotekskassans reservfond skall
placeras har icke meddelats, men denna fråga är föremål för behandling av
den år 1956 tillkallade utredningsmannen.
Stadshypotekskassans och bostadskreditkassans likviditetsställning varierar
betydligt under året. Detta beror på den periodicitet, varmed amorteringar
och räntebetalning fullgöres av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.
Inom stadshypoteksinstitutionen inflyter föreningarnas betalning till
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1958
5
kassan två gånger årligen, nämligen den 15 april och den 15 oktober. Bostadskreditföreningarna
fullgör motsvarande betalningar den 2 januari och
den 1 juli. Med nuvarande låneomslutning uppgår annuitetsbeloppen vid varje
förfallodag till omkring 80 miljoner kronor i stadshypotekskassan och till
omkring 20 miljoner kronor i bostadskreditkassan. Eftersom förfallodagarna
i fråga om kassornas amorterings- och räntebetalningsskyldigliet för utelöpande
obligationslån icke helt sammanfaller med annuitetsdagarna, erhåller
kassorna en betydande likviditetsförstärkning i samband med annuiteternas
inflytande och uppvisar därefter en sjunkande likviditet under tiden
fram till nästa annuitetsdag. För att motverka ett alltför stort likviditetsöverskott
i anslutning till annuitetsdagarna med därav följande ränteförluster
har vissa av kassornas tillgångar och skulder (utlämnade lån och
återköpta obligationer, å ena, samt utelöpande obligationer och tillfällig
upplåning, å andra sidan) anpassats med hänsyn till de antydda fluktuationerna
i likviditetsställningen. För stadshypotekskassans del har likviditetsöverskottet
vid annuitetsdagarna därigenom kunnat nedbringas till omkring
10 miljoner kronor, överskottet sjunker därefter successivt och förbytes i
ett underskott på 7—12 miljoner kronor fram emot tidpunkten för nästa
annuitetsdag.
Bostadskreditkassans likviditetsställning påverkas, förutom av den ovan
nämnda anpassningen, jämväl av vissa andra faktorer, som sammanhänger
med denna kassas speciella upp- och utlåningsstruktur. Såvitt nu kan bedömas
torde emellertid dessa faktorers inverkan framdeles komma att upphöra.
Bostadskreditkassans styrelse har med hänsyn härtill funnit det motiverat
att åtminstone tills vidare undvika likviditetsöverskott i kassan annat
än rent undantagsvis. På grund av här anförda skäl uppvisar bostadskreditkassan
för närvarande under året endast mera undantagsvis likviditetsöverskott.
Det upplåningsbehov, som sålunda mestadels föreligger, varierar
mellan 0,5 och 15 miljoner kronor.
För utjämning av sålunda uppkommande likviditetsunderskott äger kassorna
tillgång till erforderliga kreditlimiter i affärsbank, vilka utnyttjas
med stöd av bestämmelserna i 7 § i respektive förordningar angående kassornas
rätt att verkställa tillfällig upplåning.
Amorteringen och räntebetalningen till de olika kassorna sker vid sådana
tidpunkter att stadshypotekskassan har ett likviditetsöverskott ungefäri
samtidigt med att bostadskreditkassans upplåningsbehov är som störst. År
1957 uppgick sålunda stadshypotekskassans överskott i anslutning till annuitetsuppbörden
i april till drygt 10 miljoner kronor och i oktober till över
11 miljoner kronor. Överskotten i fråga hade i sin helhet utlånats till bostadskreditkassan,
som vid samma tidpunkter hade ett tillfälligt upplåningsbehov
på 10 respektive 12,5 miljoner kronor.
Alltsedan samförvaltningen av stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
genomfördes på grundval av 1953 års författningar bar praxis varit
att variationerna i kassornas likviditetsställning utnyttjats på sådant sätt
att den ena kassans behov av tillfällig upplåning i första hand tillgodosetts
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1958
med anlitande av förekommande överskottsmedel hos den andra kassan. I
den mån sådana medel icke täckt behovet har bankupplåning skett.
Kassornas framställning
I sin gemensamma skrivelse den 18 december 1956 till Kungl. Maj :t bär
stadshypoteks- och bostadskreditkassorna hemställt om sådan ändring av
förordningen om stadshypoteksinstitutionen att bostadskreditkassans obligationer
upptages bland de värdepapper, i vilka eller mot säkerhet av vilka
stadshypotekskassans överskottsmedel må placeras. Kassorna har — efter
redogörelse för likviditetsförändringarna — utvecklat sin syn på behovet
av författningsändring enligt följande.
Enligt styrelsernas uppfattning är det angeläget att i kassornas gemensamma
intresse utnyttja sålunda uppkommande variationer i likviditetsställningen
därigenom att den ena kassans behov av tillfällig upplåning i
första hand tillgodoses med anlitande av samtidigt förekommande överskottsmedel
hos den andra kassan. Endast i den mån sådana medel icke
täcka behovet, synes bankupplåning böra tillgripas. Dylika lånetransaktioner
ligga enligt styrelsernas mening i samförvaltningens natur och torde
även få betecknas som en följdriktig konsekvens av den gemensamma kassarörelsen.
Det torde knappast kunna anses försvarligt att låta den ena kassan
uppvisa ett räntelöst överskott på upp till 10 miljoner kronor samtidigt
som den andra kassan redovisar tillfällig bankupplåning på motsvarande
eller större belopp.
Vid det här förda resonemanget ha styrelserna icke förbisett, att bostadskreditkassans
obligationer icke finnas uppräknade bland de värdepapper, i
vilka eller mot säkerhet av vilka stadshypotekskassan enligt det inledningsvis
åberopade stadgandet i 10 § i förordningen för stadshypoteksinstitutionen
äger göra tillfälliga överskottsmedel räntebärande. Styrelserna ha sålunda
varit medvetna om att en strängt formell tolkning av stadgandet i
fråga skulle kunna leda till slutsatsen, att utlåning från stadshypotekskassan
till bostadskreditkassan icke skulle vara helt förenlig med stadgandet.
Vid bedömningen av denna fråga ha emellertid styrelserna funnit de här
ovan anförda synpunkterna väga tyngre än det mera formella betraktelsesättet.
Den sålunda uppkomna frågan har varit föremål för diskussion med
kassornas revisorer. Med hänsyn till vad som därvid framkom, och då det givetvis
är av största betydelse för kassornas verksamhet, att oklarhet på
denna punkt icke råder, ha styrelserna funnit en författningsändring i detta
avseende önskvärd.
Remissyttrandena
Såsom tidigare nämnts har yttranden över kassornas framställning avgivits
av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret samt
bank- och fondinspektionen.
Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1958
ändring i förordningen om stadsliypoteksinstitutionen. I yttrandena framhålles
de praktiska fördelarna för kassorna av att överskottsmedel kan utlånas
mellan kassorna. Bankofullmäktige samt bank- och fondinspektionen
ger uttryck för den meningen att utlåningen mellan kassorna står i god
överensstämmelse med samförvaltningstanken.
Bankofullmäktige finner det mot bakgrund av den långtgående samförvaltning
mellan stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna som infördes
genom 1953 års författningar anmärkningsvärt, att ej bostadskreditkassans
obligationer medtagits bland de tillåtna placeringsobjekten. Förklaringen
till denna ståndpunkt i författningarna kan enligt fullmäktiges mening
naturligtvis vara, att behovet av utlåning mellan kassorna över huvud
taget ej observerats utan att tidigare gällande stadgande blivit utan närmare
granskning överfört till de nya förordningarna. En antydan om att så
är förhållandet anser fullmäktige för övrigt kunna ses däri, att frågan ej
berörts i realkreditutredningens betänkande. En annan förklaring är emellertid
att bostadskreditkassans obligationer, med hänsyn till att bostadskreditinstitutionen
lämnar sekundärkredit, ansetts utgöra en sämre säkerhet
än t. ex. stadshypotekskassans obligationer och att kravet på trygghet
i placeringarna därför befunnits utesluta bostadskreditkassans obligationer
som placeringsobjekt.
Om sålunda trygghetskravet möjligen kan ha uppfattats som ett hinder
mot den nu föreslagna ordningen, anser sig fullmäktige å andra sidan kunna
fastslå, att det från företagsekonomisk synpunkt är önskvärt att den avsedda
upplåningen kommer till stånd. En sådan upplåning synes fullmäktige ägnad
att utjämna förekommande variationer i likviditetsställningen och
kommer därigenom att minska behovet av bankupplåning. Av avgörande betydelse
blir följaktligen enligt fullmäktiges uppfattning hur man bedömer
bostadskreditobligationernas värde som placeringsobjekt. Fullmäktige påpekar,
att realkreditutredningen i annat sammanhang låtit sitt ställningstagande
helt bestämmas av medvetandet om att hypoteksobligationer med
sekundärinteckningar som säkerhet vore sämre placeringsobjekt än å primärinteckningar
grundade obligationer. Ett under utredningsarbetet framfört
förslag att låta stadshypoteksinstitutionens befogenheter omfatta även
sekundärkreditgivning avvisades nämligen av utredningen med den motiveringen,
att en dylik utvidgning av belåningsrätten kunde medföra en förändrad
uppfattning om obligationernas värde som placeringsobjekt och därmed
en försämring av obligationskurserna. Även om man sålunda utgår från
att på obligationsmarknaden med dess känslighet jämväl för rent psykologiska
faktorer bostadskreditobligationerna blir ett mindre eftersökt placeringsobjekt
än stadshypoteksobligationer, följer enligt fullmäktige icke härav
att från säkerhetssynpunkt bostadskreditkassans obligationer icke skulle
utgöra eu fullt betryggande placeringsform. Tvärtom, anför fullmäktige,
torde man även med mycket långtgående krav på trygghet i placeringarna
ha all anledning godtaga bostadskreditkassans obligationer som placerings
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1958
objekt. Denna slutsats har lagstiftaren också dragit på andra rättsområden.
Det erinras sålunda om att enligt lagen om försäkringsrörelse må försäkringsfonden,
för vars placering gäller stränga säkerhetskrav, redovisas även
i bostadskreditkassans obligationer. Enligt fullmäktiges mening saknas sålunda
anledning att i strid med företagsekonomiska lämplighetshänsyn
hindra stadshypotekskassan från att placera tillfälliga överskottsmedel i
eller mot säkerhet av bostadskreditkassans obligationer.
Bankofullmäktige understryker vidare att den ömsesidiga överföringen av
medel mellan kassorna endast får omfatta tillfälliga överskottsmedel eller
enligt författningstextens formulering »medel, som icke genast kunna användas
för att infria dess (kassans) förbindelser eller till utlåning åt föreningarna».
Det är uppenbarligen av väsentlig betydelse att denna begränsning
strängt iakttages, så att grundidén om att vardera kassans medelsanskaffning
skall ske genom dess egen obligationsutgivning icke rubbas. Den
väsentliga anledningen till att stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
över huvud taget upprätthålles såsom rättsligen från varandra fristående
är nämligen, att man velat även utåt på ett klart sätt markera skillnaden
mellan primär- och sekundärkredit, så att t. ex. en köpare av stadshypotekskassans
obligationer skall kunna lita på att säkerheten för dessa
ytterst är uteslutande primärinteckningar. Denna princip får då enligt fullmäktiges
mening icke urholkas, genom att stadshypotekskassans medel i
större utsträckning strömmar över till bostadskreditkassan mot en säkerhet,
som ytterst vilar på sekundärinteckningar. Fullmäktige menar dock, att tillräckliga
garantier mot ett dylikt missbruk av en medgiven utlåningsrätt
erbjudes i revisionskontrollen.
Riksgäldsfullmäktige anför, att det från saklig synpunkt icke synes kunna
riktas några vägande invändningar mot den ifrågasatta författningsändringen,
särskilt med hänsyn till att det här endast är fråga om korttidsplaceringar
av relativt begränsade belopp, vilka därför icke kan befaras
komma att försvaga den bakom stadshypotekskassan stående säkerheten
och därmed försämra obligationsinnehavarnas ställning.
Bank- och fondinspektionen erinrar om att enligt 21 § förordningen om
stadshypoteksinstitutionen skall av stadshypoteksförenings säkerhetsfond
minst hälften placeras i svenska statsobligationer eller andra svenska statspapper,
i allmänna hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans
eller skeppshypotekskassans obligationer »eller i obligationer, som
till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av
nyss angivna slag». Samma bestämmelse förekommer i 51 § 2 mom. förordningen
om landshypoteksinstitutionen när det gäller placering av landshypoteksförenings
reservfond. I dessa två fall har sålunda bostadskreditkassans
obligationer ansetts i placeringshänseende jämställda med bl. a.
svenska statsobligationer, andra svenska statspapper, allmänna hypoteks
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1958
bankens och stadshypotekskassans obligationer, i vilka värdepapper stadshypotekskassans
tillfälliga överskottsmedel uttryckligen får placeras.
Inspektionen framhåller vidare att bostadskreditkassans grundfond enligt
uttrycklig bestämmelse i 4 § förordningen om bostadskreditinstitutionen
är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer. Det påpekas,
att bostadskreditorganisationens utlåning visar stor riskspridning genom
lånens fördelning över hela landet och att lånerörelsen nått en omfattning,
som redan i sig själv innebär en, försäkringsmässigt sett, avsevärd
riskutjämning. Man torde sålunda, anför inspektionen, icke kunna göra
gällande, att ett bifall till framställningen skulle innebära att obligationshavarnas
krav på trygghet eftersättes. Inspektionen nämner även att bankerna
äger rätt att låna ut rörelsemedel till bostadskreditkassan utan säkerhet.
Ej heller från likviditetssynpunkt kan enligt inspektionens mening
anmärkning riktas mot den föreslagna anordningen. Det understrykes därvid,
att det endast gäller korta placeringar. Rent allmänt sett framstår den
åsyftade möjligheten enligt inspektionen som ett klokt och ändamålsenligt
led i en sund samförvaltning av de båda kassorna.
Utredningsmannens förslag
I sin skrivelse den 31 december 1957 har utredningsmannen föreslagit att
författningsändring genomföres i enlighet med kassornas framställning.
Utredningsmannen framhåller hurusom i remissyttrandena samfällt vitsordats
behovet av att stadshypotekskassans tillfälliga överskottsmedel i likhet
med bostadskreditkassans motsvarande medel kan användas för att
utjämna variationerna i kassornas likviditetsställning. Den praxis, som kassorna
i detta hänseende följt, har även enligt utredningsmannens mening
starkt stöd i praktiska och företagsekonomiska skäl. Såsom närmare utvecklats
av fullmäktige i riksbanken samt bank- och fondinspektionen torde
från trygghetssynpunkt några betänkligheter icke möta mot att stadshypotekskassan
utlånar överskottsmedel till bostadskreditkassan. Självfallet förutsättes,
understryker utredningsmannen, att de medel som ifrågakommer
för sådan utlåning enbart hänför sig till vad som verkligen utgör tillfälligt
likviditetsöverskott.
Departementschefen
Av den verkställda utredningen framgår att det från praktiska och företagsekonomiska
synpunkter är önskvärt att stadshypoteks- och bostadskreditkassorna
kan utjämna variationer i likviditetsställningen genom utlåning
av tillfälliga överskottsmedel från den ena kassan till den andra. En
sådan ordning synes också vara i överensstämmelse med principerna för
den år 1953 genomförda samförvaltningen mellan stadshypoteks- och bo2
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr Öl
in
Kungl. Mcij:ts proposition nr 61 år 1958
stadskreditinstitutionerna. Enligt nu gällande bestämmelser äger båda kassorna
placera tillfälliga överskottsmedel i stadshypotekskassans obligationer
eller mot säkerhet av sådana obligationer, medan bostadskreditkassans
obligationer icke upptagits bland de medgivna placeringsobjekten. Bostadskreditkassan
kan alltså författningsenligt utlåna överskottsmedel till stadshypotekskassan
mot säkerhet av denna kassas obligationer, medan stadshvpotekskassan
icke uttryckligen tillagts befogenhet att låna bostadskreditkassan
penningar mot säkerhet av sistnämnda kassas obligationer. Såsom
den tidigare redogörelsen ger vid handen föreligger större behov av att utlåning
kan ske från stadshypotekskassan till bostadskreditkassan än omvänt.
Med hänsyn till det anförda synes det angeläget att den föreliggande
oklarheten rörande stadshypotekskassans befogenhet att utlåna medel till
bostadskreditkassan undanröjes.
I sin framställning har kassorna anhållit att bostadskreditkassans obligationer
upptages bland de värdehandlingar i vilka eller mot säkerhet av
vilka stadshypotekskassan äger jämlikt 10 § sista stycket förordningen om
stadshypoteksinstitutionen placera tillfälliga överskottsmedel. Framställningen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och
biträtts av utredningsmannen. Därvid har uttalats att bostadskreditkassans
obligationer från trygghetssynpunkt får anses fullt godtagbara vid placering
av här ifrågavarande överskottsmedel. Att så är fallet torde för övrigt
bestyrkas av förefintliga bestämmelser rörande placering bl. a. av
stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder samt bostadskreditkassans
reservfond. Jag anser mig därför kunna tillstyrka förslaget
om författningsändring. Såsom utredningsmannen framhållit förutsättes
självfallet att medel, som användes till utlåning varom nu är fråga,
hänför sig enbart till vad som verkligen utgör tillfälliga likviditetsöverskott.
Författningsändringen synes böra träda i kraft så snart förordning därom
utkommit från trycket.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Göte Fridh
580219 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag