Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

1

Nr 55

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr b31) om folkpensionering,
m. m.; given Stockholms slott den 11
februari 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

2) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning
av folkpensioner m. m.,

dels föreslå riksdagen att godtaga de av föredragande departementschefen
angivna principerna för en allmän pensionsreform samt riktlinjerna
för det fortsatta arbetet på reformens genomförande,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen anges principerna för en allmän pensionsreform. Det förutsättes,
att de föreslagna riktlinjerna skall läggas till grund för arbetet på
detaljutformningen av ett nytt pensionssystem.

Folkpensioneringen skall förbättras och en lagfäst tilläggspensionering
införas. Dessa bildar tillsammans det nya pensionssystemet. Systemet skall
bereda ålders-, invalid- och familjeskydd.

Tilläggspensioneringen utformas från utgångspunkten att det förslag rörande
folkpensionernas belopp år 1968 som låg till grund för folkomröstningen
i pensionsfrågan — 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och
3 600 kr. för ensamstående — förverkligas.

Det föreslås, att pensionsreformen inledes med en höjning av folkpen1
-— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sionerna från den 1 juli 1958. Höjningen skall motsvara tre indextillägg och
sålunda utgöra 150 kr. för ensamstående pensionär, 240 kr. för två pensionsberättigade
makar tillsammans samt 120 kr. för änka, änkling och hustrutilläggstagare,
allt räknat per år. Vid nuvarande indexläge blir då folkpensionen
— bortsett från kommunalt bostadstillägg — för en ensamstående
ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär med full pension
2 350 kr. om året och för två gifta pensionärer 3 760 kr. om året. Maximibeloppet
för änkepension, änke- och änklingsbidrag samt hustrutillägg blir
1 880 kr. per år.

I anslutning därtill förordas, att folkpensionsavgiften 1959 höjes från
2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten, dock till högst 600 kr. om året
lika för en ogift och två makar.

Därjämte föreslås, att den s. k. fickpenningen för folkpensionärer, som
vistas på anstalt, höjes från 360 till 480 kr. om året.

En lagfäst rätt till tilläggspension föreslås tillkomma alla förvärvsarbetande,
löntagare såväl som företagare och självständiga yrkesutövare. Viss
rätt till utträde föreslås.

Den tilläggspension, som skall utgå utöver folkpensionen, beräknas på
den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. För
företagare och självständiga yrkesutövare beräknas arbetsinkomsten efter
en schablonregel. Folkpensionen och tilläggspensionen skall tillsammans
motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten under
de 15 år, då inkomsten varit högst.

Pensionerna skall vara värdebeständiga. Även nyssnämnda inkomstgränser
skall följa prisnivåns ändringar.

För full ålderspension skall i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrundande
år, vilket krav successivt höjes till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skall ansluta sig till förmånerna från
ålderspensioneringen.

Liksom folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras enligt
ett fördelningssystem. Inom tilläggspensioneringen förutsättes dock en betydande
fondbildning komma till stånd. Tilläggspensioneringen skall finansieras
med avgifter utan tillskott av skattemedel. Löntagarnas tilläggspensioner
bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter. Företagare och självständiga
yrkesutövare betalar sina tilläggspensioner genom individuella
avgifter.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas 1960, och avgifter skall betalas
fr. o. in. samma år. Avgifternas storlek anges endast för de första fem
åren. Enligt förslaget blir arbetsgivaravgiften 1960 genomsnittligt 1,8 procent
räknat på hela lönesumman och stiger därefter med 0,6 procent under
vart och ett av de följande fyra åren. Beträffande företagare och självständiga
yrkesutövare förutsättes att motsvarande avgifter erlägges på
vederbörandes beräknade arbetsinkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 3

Det förutsattes att de första tilläggspensionerna kan börja utges senast
1963.

För budgetåret 1958/59 begäres till Bidrag till folkpensioner in. m. ett förslagsanslag
av 1 886 milj. kr., till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. in. ett förslagsanslag av 13,5 milj. kr. samt till Förberedelser
för pensionsreformen ett reservationsanslag av 0,5 milj. kr.

4

Kungl. Majrts proposition nr 55 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. och 19 § 2 mom. lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem, som
avses i 18 § lagen om socialhjälp, eller
mot avgift, som av kommun erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna för vården
eller försörjningen och i senare
fallet utgiven dagavgift och annan
vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla den
pensionsberättigade 30 kronor eller,
där den pensionsberättigade på grund
av sitt tillstånd ej kan begagna sig
av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga
nytta.

Har pensionsberättigad, — —--

För tid, — — —---stycket si

§•

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem,
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 40 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande
av hans trivsel eller eljest till
hans personliga nytta.

--befinnes tillfredsställande.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå 2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 2,5 procent av den avgiftsplikti- med 4 procent av den avgiftspliktiges

1 Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS 1957:172 och av 19 § 2 mom. se SFS 1956:265.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

(Gällande lydelse)

ges till statlig inkomstskatt för året
taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 500 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kronor,
envar påföres pensionsavgift
med 250 kronor. Om endast den ene
makens taxerade inkomst överstiger
10 000 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas pensionsavgifter
ej överstiger 500 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt
för gift skattskgldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen
från skyldighet att erlägga pensionsavgift
allenast därför att för denne
icke beräknats taxerad inkomst, skall
erlägga avgift med högst 500 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra och tredje styckena här
ovan skall erlägga avgift med högst
250 kronor.

Enligt ovan

(Föreslagen lydelse)
till statlig inkomstskatt för året taxerade
inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 600 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 7 500 kronor,
envar påföres pensionsavgift med
300 kronor. Om endast den ene makens
taxerade inkomst överstiger
7 500 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas pensionsavgifter
ej överstiger 600 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra stycket här ovan skall erlägga
avgift med högst 600 kronor.

hela krontal.

Denna lag träder i kraft såvitt angår
18 § 2 mom. den 1 juli 1958 och
i övrigt den 1 januari 1959; dock
skola äldre bestämmelser gälla i fråga
om pensionsavgifter, som påföras
för 1959 eller tidigare år.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner

m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folk -

pensioner m. m. skall erhålla ändrad
(Gällande lydelse)

1

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

160 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för änkepensionsberättigad och
för hustru, som uppbär hustrutillägg,
samt

200 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 160
kronor för år.

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

280 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för änkepensionsberättigad och
för hustru, som uppbär hustrutillägg,
samt

350 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 280 kronor
för år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari
1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om förbättrad pensionering
samt anför.

Inledning

För stora befolkningsgrupper är pensionsskyddet ännu inte tillfredsställande
ordnat, och det har sedan lång tid framstått som ett aktuellt reformkrav
att åstadkomma en förbättring av pensionsförhållandena för grupper
som i detta avseende är eftersatta. Frågan har varit föremål för flera statliga
utredningar.

År 1944 hemställde riksdagen om en förutsättningslös utredning angående
möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk pensionering av i enskild
tjänst anställda. Chefen för handelsdepartementet tillkallade år 1947
ett antal utredningsmän för att verkställa utredning rörande ordnandet av en
pensionering av anställda i privat tjänst. Sedermera fick utredningsmännen,
som antog benämningen pensionsutredningen, bemyndigande att undersöka
även de självständiga företagarnas pensioneringsproblem. Pensionsutredningen
avgav år 1950 ett principbetänkande om allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950:33). Över detta principbetänkande hördes ett stort antal myndigheter
och organisationer.

Chefen för handelsdepartementet tillkallade därefter år 1951 vissa sakkunniga
för att med beaktande av bl. a. vad som framkommit vid remissbehandlingen
av principbetänkandet utarbeta ett slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring. Dessa sakkunniga, som likaledes antog beteckningen
pensionsutredningen, avlämnade år 1955 ett betänkande med förslag till allmän
pensionsförsäkring (SOU 1955:32).

Medan detta betänkande ännu var föremål för remissbehandling tillkallades
i januari 1956 en beredning bestående av åtta ledamöter med uppdrag att
inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av frågan om

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

en förbättrad pensionering och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen,
som antog benämningen allmänna pensionsberedningen, bestod av
landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksdagens första
kammare Nils Aastrup, ledamöterna av riksdagens andra kammare Ernst
Ahlberg och Harald Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare
Georg Carlsson, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen
Sven Hydén, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Nils Kellgren och
förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld.

Allmänna pensionsberedningen, som utgivit ett sammandrag (SOU
1956: 31) av remissyttrandena över pensionsutredningens slutliga förslag,
har den 6 februari 1957 överlämnat ett betänkande om förbättrad pensionering
(SOU 1957: 7). I betänkandet har beredningens ledamöter framlagt ett
gemensamt förslag om förbättringar av folkpensioneringen. Beredningen var
på det klara med att enbart en reformering av folkpensioneringen inte var
tillfyllest för att lösa pensionsfrågan, men enighet uppnåddes inte i fråga om
hur de erforderliga kompletterande pensionsanordningarna borde vara beskaffade.
Tre förslag till tilläggspensionering har framlagts. Beredningens
ordförande herr Eckerberg samt ledamöterna herrar Almgren, Kellgren och
Nordenskiöld har förordat en författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.
Herr Carlsson åter har föreslagit en frivillig tilläggspensionering
anordnad av staten. Herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén slutligen har
förordat en påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv eller
individuell pensionsförsäkring. Samtliga förslag är av principkaraktär. Visserligen
har betänkandet i vissa avseenden fått en tämligen detaljerad utformning,
men detta har skett i syfte att ge önskvärd åskådlighet åt förslagens
innebörd.

över pensionsberedningens betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Östergötlands
och Gävleborgs län, vidare av statens organisationsnämnd, centrala
uppbördsnämnden, statistiska centralbyrån, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens
folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Statstjänstemännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Sveriges folkpensionärers riksorganisation,
Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Vissa
remissorgan har från underlydande eller anslutna organ infordrat utlåtan -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 dr 1958

den, vilka fogats vid vederbörande remissorgans yttrande. Vidare har följande
sammanslutningar på eget initiativ inkommit med yttranden över
betänkandet, nämligen Sveriges folkpensionärers riksförbund, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
Svenska barnmorskeförbundet samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare.

Remissyttrandena jämte yttrandena från sistnämnda sammanslutningar
har genom socialdepartementets försorg publicerats i en särskild volym (SOU
1957: 16). I den mån redogörelse inte lämnas i det följande för innehållet i
remissyttrandena torde få hänvisas till denna publikation.

I pensionsfrågan har vidare till socialdepartementet inkommit åtskilliga
skrivelser.

I anledning av proposition nr 177 beslöts vid 1957 års riksdag att medborgarnas
uppfattning om de grundsatser, varpå de tre framlagda förslagen till
pensionsfrågans lösning vilade, skulle inhämtas genom en rådgivande folkomröstning.
Denna ägde rum den 13 oktober 1957. För de olika förslagen
användes tre skilda röstsedlar, numrerade 1, 2 och 3 och motsvarande alternativen
i den ordning de förut angivits.

Alla tre röstsedlarna var försedda med följande ingress.

Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kronor för två
pensionsberättigade makar och 3 600 kronor för ensamstående. Avsikten är
vidare att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika förslag
har lagts fram om utformningen av sådana tilläggspensioner.

Den efterföljande texten på de olika röstsedlarna var av följande lydelse.

Röstsedel nr 1:

Jag röstar för
Förslag nr 1
Detta förslag innebär:

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas efter tidigare
lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande —- företagare m. fl. — får möjlighet att till begränsat
belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti
av staten behåller sitt värde.

Röstsedel nr 2:

Jag röstar för
Förslag nr 2
Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat belopp
frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller
sitt värde.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

Röstsedel nr 3:

Jag röstar för
Förslag nr 3
Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,
och i gällande lagstiftning genomföres ändringar, som underlättar
att tilläggspensionerna utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen
till tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller genom
andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Vid folkomröstningen avgavs 1 624 131 röster för förslag nr 1 (45,8 procent),
530 576 röster för förslag nr 2 (15,0 procent) och 1 251 477 röster för
förslag nr 3 (35,3 procent), varjämte 136 399 blanka röstsedlar avlämnades
(3,9 procent). De som röstade utgjorde 72,4 procent av hela antalet röstberättigade.

Såsom förut framhållits är de förslag, som framlagts i allmänna pensionsheredningens
betänkande, av principkaraktär. Deras syfte är att ge statsmakterna
underlag för bedömande av frågan efter vilka riktlinjer en förbättrad
pensionering bör komma till stånd.

Innan ett mera detaljerat förslag utarbetas i pensionsfrågan synes det
lämpligt, att statsmakterna på grundval av vad sålunda förekommit tar
ställning till vissa spörsmål av principiell karaktär. Jag vill i det följande
redogöra för ärendet i de delar, som därvid blir aktuella. Jag börjar med en
översikt av gällande regler rörande folkpensioneringen.

Den nuvarande folkpensioneringen

Lagen den 29 juni 19iG om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,
134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957 och 172/1957) skiljer mellan
å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt å andra sidan
invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för
tid dessförinnan.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.
Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet
och uppgår till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggspension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av
enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga
är på visst sätt nedsatt, samt består av grundpension och tilläggspension.
Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan hänsyn till

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 195S

vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen däremot är inkomstprövad
och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär
hustrutillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter
enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning
att hon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder mannen
avlidit, och att hon varit gift med honom minst fem år. Till änka, som fyllt
55 år kan dock, om särskilda skäl föranleder därtill, änkepension utgå, även
om hon uppnått nämnda ålder efter det kalenderår, varunder mannen avlidit,
eller varit gift med honom kortare tid än fem år. Änkepensionen, som i sin
helhet är inkomstprövad, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder
därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller makarna
varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är
inkomstprövat, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder
därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad,
som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande
förhållanden, anses såsom gift med denne.

De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekommande
fall med indextillägg och s. k. standardtillägg, kommunalt bostadstillägg,
blindtillägg och vårdtillägg.

Rörande indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa
beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad
och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj :t
senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen
avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för
hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad.
Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre, åter
nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet
överstiger närmast lägre hela mångfald av tre.

Pensionspristalet har för februari 1958 fastställts till 120. På grund härav
är antalet indextillägg för närvarande sex.

S. k. stan d ardtillägg utgår enligt lagen den t juni 1956 (nr 26''t)
om höjning av folkpensioner in. in. med 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för
hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 200 kr. för annan pensionsberättigad.

Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardtillägg för
närvarande 2 200 kr. för ensamstående och 3 520 kr. för två pensionsberättigade
makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget
i fall då full tilläggspension utgår. Beloppet av full änkepension
jämte nämnda båda tillägg utgör 1 760 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg
skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets
storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. 1 sistnämnda
avseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av tilllägget
skall ske enligt folkpensioneringslagens regler.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar
blindtillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg, som inte är inkomstprövade,
utgör 1 000 kr. om året.

Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
är som i det föregående angivits beroende av inkomstprövning. Sådan
förmån minskas nämligen med en tredjedel av den del av den pensionsberättigades
årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr., och med
två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är motsvarande
gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr.

Rörande beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas,
att folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa inte räknas
såsom inkomst, att förmögenhet överstigande 20 000 kr. (för gift
pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20
procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbelopp,
samt att gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses
utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. förmögenhet.

Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa förmåner, bland dem de
s. k. ä n k e- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes
i lagen den 26 juli 19i7 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531;
ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna äger änka
eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne
maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande vistades i makarnas
hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del. Bidrag utgår
dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år samt att vårdnadshavaren
stadigvarande bor tillsammans med barnet och ej åtnjuter folkpension.
Bidraget utgår med belopp motsvarande änkepension enligt lagen om
folkpensionering. Vidare ökas bidraget genom indextillägg och standardtillägg
med samma belopp som när änkepension utgår. Bidraget är beroende av inkomstprövning
på samma sätt som de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, varom
bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953,
69/1954, 401/1955 och 174/1957). Här må endast nämnas att bidragen utgår
längst t. o. in. den månad, varunder barnet fyller 16 år, att de utgör högst
600 kr. per barn och år samt att de på visst sätt reduceras med hänsyn till
barnets och eventuell försörjares inkomst.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för änke- och änklingsbidragen
bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår
de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Staten tillgodogör sig
vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna
skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni
1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr
398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Enligt denna lag
skall kommun för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för sådana vårdtillägg
och sådana inkomstprövade förmåner utom kommunala bostadstillägg,
som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, med en andel som motsvarar 3/20 procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje
skattekrona per invånare), dock högst 60 procent av nämnda kostnad. Beträffande
kostnaderna för kommunala bostadstillägg gäller motsvarande,
dock att procentsatsen här i stället är 1/5 procent för varje fullt tiotal skatteören
(dvs. 2 procent för varje skattekrona) och att även en minimigräns satts
för kommunens delaktighet i kostnaden, nämligen 25 procent av hela kostnaden.
Allmän ålderspension jämte index- och standardtillägg därå ävensom
grundpension och blindtillägg bekostas helt av staten.

Kostnaderna för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och
kommunerna efter i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra
inkomstprövade folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stadgade
förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift för
varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det då
han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. (för makar som
skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och
vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda inkomst).
Vidare erlägges inte pensionsavgift av den som under december
månad året näst före taxeringsåret (dvs. under december månad inkomståret)
ägt uppbära folkpension eller som under samma år inte varit mantalsskriven
i Sverige eller som avlidit före årets ingång. Vissa utlänningar är
också skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här mantalsskrivna personer
som är medborgare i något av de andra nordiska länderna.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Pensionsavgiften utgör för närvarande 2,5 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som
båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall erlägga avgift med sammanlagt högst 500 kr. Därvid skall
iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kr., envar
påföres pensionsavgift med 250 kr. Om endast den ena makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift
så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger
500 kr. Avgiftspliktig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga
pensionsavgift allenast därför att för denne inte beräknats taxerad inkomst,
erlägger avgift med högst 500 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med
högst 250 kr.

Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å högst
20 000 kr. taxerad inkomst för makar gemensamt och 10 000 kr. taxerad inkomst
för ogift och därmed jämställd.

Sammanlagda beloppet av de år 1957 i samband med preliminärskatten
inflytande pensionsavgifterna för år 1958 beräknas komma att uppgå till
omkring 640 milj. kr.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 787 milj. kr. och den
årliga avkastningen utgör f. n. cirka 27 milj. kr.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring
kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos
pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är
uppbyggd efter premiereservprincipen. Närmare 75 000 personer har tecknat
frivillig försäkring, och vid utgången av år 1956 uppbar 12 600 personer
pension från försäkringen. Under år 1956 utbetalades cirka 7,8 milj. kr. i
frivilliga pensioner. Försäkringens fonder uppgår till cirka 250 milj. kr.

Sammanfattning av pensionsförslagen och remissyttrandena
Förslagen i pensionsberedningens betänkande

Allmänna pensionsberedningen framlägger såsom förut nämnts dels ett
förslag om förbättring av folkpensioneringen, bakom vilket står beredningens
samtliga ledamöter, dels ock tre olika förslag till tilläggspensionering,
som företrädes av skilda ledamöter.

Vad angår förslaget till förbättrad folkpensionering framhåller beredningen,
att en pensionsreform bör medföra en allmän förbättring av pensionsförhållandena
för dem som har behov därav och att det därför synes
naturligt, att lösningen av pensionsfrågan sker med utgångspunkt i folkpensioneringen.
Härigenom blir det möjligt att låta sådana befolkningsgrupper
som husmödrarna och redan befintliga folkpensionärer få del
av en förbättrad pensionering.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 11)58

Beredningen har i första hand inriktat sitt arbete på ålderspensioneringen.
På detta område önskar beredningen åstadkomma eu avsevärd höjning
av förmånsnivån samt en avveckling av inkomstprövningen. I fråga
om familjepensioneringen, som nu är uppsplittrad på tre olika lagstiftningar,
bör enligt beredningens mening en större enhetlighet åstadkommas
samtidigt som förmånerna förbättras och inkomstprövningen begränsas.
Vad invalidpensioneringen beträffar har beredningen funnit, att närmare
undersökningar bör göras om dess placering i socialförsäkringssystemet
samt i frågan huruvida inkomstprövningen bör ersättas av en annan gradering
av förmånerna; i avvaktan därpå bör nuvarande maximibelopp höjas.

Beredningen anser, att folkpensionsreformen bör genomföras i etapper
med början och tyngdpunkten den 1 juli 1960. Därvid uppställer beredningen
som mål att den allmänna ålderspensionen för en ensamstående
pensionstagare skall den 1 juli 1968 bli 3 600 kr. räknat i penningvärdet
i februari 1957 då beredningens betänkande avlämnades. För två ålderspensionsberättigade
makar eftersträvas ett belopp av 5 400 kr. år 1968. En
viss höjning av utgående folkpensionsförmåner bör enligt beredningens
mening komma till stånd redan år 1958.

För etapphöjningarna och andra detaljer i förslaget om förbättrad folkpensionering,
som blir av intresse för de principiella ståndpunktstaganden
varom nu är fråga, redogöres i ett följande avsnitt. Här skall blott tillläggas,
att värdebeständigheten av folkpensioneringens huvudförmåner anges
böra även framdeles ordnas genom en automatisk indexreglering och
att standardföljsainheten för tiden efter 1968 såsom hittills bör tillgodoses
genom tid efter annan fattade beslut om standardhöjningar.

Av de tre olika förslagen till tilläggspensionering skall först behandlas
det av herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och Nordenskiöld framlagda
förslaget avseende författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.
Förslaget innebär i huvudsak följande.

Alla löntagare skall omfattas av en obligatorisk tilläggspensionering, som
anordnas inom folkpensioneringens ram. Den hittillsvarande folkpensioneringen
skall därvid tjäna som bottenpensionering i det nya systemet.

Årsinkomst av lönearbete skall grunda rätt till tilläggspension i vad inkomsten
överstiger 3 000 kr., varvid dock inkomstbelopp ovanför 30 000 kr.
inte medräknas. Körande pensionsnivån syftar förslaget till att tilläggspensionen
jämte bottenpensionen i princip skall uppgå till 65 procent av
den försäkrades medellön för de 15 ur inkomstsynpunkt bästa åren.

Samma automatiska indexreglering, som gäller för bottenpensioneringen,
skall tillämpas på tilläggspensioneringen. Delta föreslås ske på så sätt att
pensionerna liksom inkomstgränserna för tilläggspension sättes i relation
till ett indexreglerat basbelopp, vilket i nuvarande penningvärde skall vara
3 000 kr. Genom det förordade systemet erhålles även en viss standard -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

följsamhet i fråga om den pensionsrätt som intjänats under den aktiva
tiden. Finner statsmakterna erforderligt att därutöver införa ytterligare
standardförbättringar, finnes olika möjligheter därtill med det valda
systemet.

För full pension fordras minst 30 pensionsgrundande år, dock att under
en övergångstid det antal år som kräves för full pension reduceras till 20 år.

Familjepensioneringen beskrives i förslaget endast i allmänna drag. Vad
angår invalidpensioneringen blir givetvis tilläggspensioneringens utformning
beroende av hur bottenpensioneringen vid invaliditet kommer att
gestaltas. Det förutsättes att de förut nämnda undersökningarna rörande
pensionsskyddet för invalider även skall omfatta frågan om tilläggspensioneringen
för invalider.

Finansieringen av den förordade tilläggspensioneringen föreslås bygga
på fördelningsprincipen. Emellertid förutsättes att en avsevärd fondering
skall komma till stånd genom att man under en övergångstid tar ut högre
avgifter än som åtgår för löpande utgifter. Det förutsättes att pensionsfondens
medel kan placeras mera fritt än vad nu är fallet med offentliga
och privata försäkringsfonder och att möjlighet därvid öppnas att i betydande
utsträckning låna ut fondens medel till näringslivet.

Avgifterna för den obligatoriska tilläggspensioneringen skall i sin helhet
erläggas av arbetsgivarna som ett kollektiv.

I syfte att tillgodose även andra förvärvsarbetande, som kan anses ha
särskilt behov av en tilläggsförsäkring till folkpensioneringen, har som ett
komplement till den obligatoriska tilläggsförsäkringen föreslagits en mera
begränsad, kompletterande pensionering av frivillig natur. Denna tilläggspensionering,
som skall finansieras enligt ett premiereservsystem, skall
bekostas genom avgifter av de försäkrade. Tilläggspensionerna skall vara
värdebeständiga. I den mån försäkringsavgifter och fondavkastning inte
förslår — särskilt på grund av pensionernas värdebeständighet -— kan
ifrågakomma bidrag av statsmedel.

Som allmän motivering för sin ståndpunkt har de fyra förslagsställarna
anfört i huvudsak följande.

Ett betydande antal löntagare äger rätt till tjänstepension vid sidan av
folkpensionen. Detta gäller i stor utsträckning tjänstemännen, medan arbetarna
i betydligt mindre omfattning erhållit pensionsrätt. Pensionsförmånerna
är vidare av mycket olika beskaffenhet. På tjänstemannasidan
har de i många fall nått en relativt gynnsam nivå men även här är de
mycket splittrade med olika utformning för skilda företag och branscher.
På arbetarsidan är, där pensioner förekommer, dessa som regel mycket
blygsamma och säkerheten för lämnade utfästelser mindre. De enda större
grupper, för vilka enhetliga pensionssystem med i stort sett goda förmåner
uppbyggts, är de stats- resp. kommunalanställda. Det system som gäller
för dessa grupper medför även en viss följsamhet till värde- och standardutveckling,
medan anpassning i detta hänseende i mycket ringa utsträckning
innefattas i de pensionssystem som förekommer inom det privata
näringslivet.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 ur 1958

Från löntagarnas sida har det ansetts naturligt att pensionerna, i den
mån de går utöver en rimlig minimistandard, ställes i viss relation till de
inkomstförhållanden som gällt för vederbörande såsom aktiv. I detta avseende
är behoven ej lika enhetliga för de självständiga företagarna.

Vid ett ställningstagande till frågan hur ett efter den tidigare inkomsten
differentierat pensionsskydd bör utformas kan olika principiella synpunkter
framhållas. Å ena sidan har i remissyttrandena över pensionsutredningens
förslag gjorts gällande, att samhället ej bör befatta sig med annat
än att garantera varje medborgare ett visst måttligt minimiskydd i pensionshänseende
och att vad som därutöver krävs för ett tillfredsställande skydd
bör lämnas till de enskilda individerna eller parterna på arbetsmarknaden
att avgöra och ordna. Å andra sidan har framhållits, att frågan om samhällets
medverkan icke kan göras till en principfråga, utan att denna fråga
främst gäller hur ett för olika samhällsgrupper erforderligt pensionsskydd
lämpligast kan uppnås. Den sistnämnda synpunkten synes vara av avgörande
betydelse.

Det bör här erinras om att samhället i andra avseenden, exempelvis i
fråga om trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada, icke
ansett hinder föreligga mot att lagstiftningsvägen anordna en försäkring
för förmåner som differentierats efter inkomst. För den enskilde löntagaren
måste det vara vida svårare att själv skapa ett tillfredsställande
pensionsskydd vid ålderdom, död eller invaliditet än att trygga försörjningen
vid mera kortvarig sjukdom. Pensioneringen är nämligen normalt
av långtidskaraktär och kräver därför, i motsats till sjukförsäkringen,
sådana anordningar som endast kan åstadkommas genom planering på
längre sikt.

Skulle till parterna å arbetsmarknaden överlämnas att avtalsvägen besluta
rörande pensioneringen, kan befaras, att pensionssystemen skulle få
en mycket splittrad karaktär med olika utformning tör skilda företag och
branscher. Erfarenheten från gällande pensionssystem pekar i denna riktning.
Vidare bör framhållas att trots den utbredning, som arbetsmarknadens
organisationer har, icke obetydliga grupper står utanför de fackliga
organisationerna eller arbetsgivarsammanslutningarna.

I detta sammanhang bör framhållas, att i den mån pensioneringen ordnas
efter likartade grunder för alla löntagare, så blir det lättare för en
anställd att byta anställning eller att övergå till verksamhet som självständig
företagare utan att hänsyn till pensionen behöver inverka. Ur samhällets
synpunkt måste det anses betydelsefullt, att en önskvärd omställning
av arbetskraft inte skall påverkas av pensionsförhållandena.

På längre sikt bör det även vara en fördel ur administrativ synpunkt,
att ett pensionssystem skapas som endast i relativt ringa omfattning tarvar
kompletteringar genom den enskildes eller hans arbetsgivares försorg, å
andra sidan torde inget pensionssystem, hur fullkomligt det än kan synas
vara, onödiggöra alla kompletteringar med hänsyn till speciella yrkesgruppers
ställning. Detta kan gälla både i fråga om pensionsålder och
andra förmåner.

De hittillsvarande pensionssystemen inom det privata näringslivet har
endast i mycket ringa utsträckning löst frågan om värdebeständighet av
pensionsförmånerna. Denna fråga, som under senare tid kommit att tilldra
sig ökad uppmärksamhet med hänsyn till osäkerheten i penningvärdeutvecklingen
och de erfarenheter som inte minst efterkrigstiden fört med

2— It i h ang till riksdagens protokoll 1958. / samt. Nr 55

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

sig, låter sig lättast lösas inom ramen för ett obligatoriskt system, byggt
i första hand på fördelningsteknikens grundval. Införande av värdebeständighet
i ett frivilligt system av stor omfattning kräver åtgärder inom den
ekonomiska politiken, vilkas verkningar inte kan bedömas, samt föranleder
ingrepp på många lagstiftningsområden.----

Med hänsyn till att ett behov av en pensionsförsäkring utöver bottenförsäkringen
föreligger hos ett inte obetydligt antal företagare bör inom
försäkringssystemet inrymmas en frivillig pensionsförsäkring. Denna måste
emellertid begränsas relativt starkt i fråga om förmånernas storlek, om
staten skall garantera värdebeständigheten av dessa, något som synes önskvärt.
Därest det skulle visa sig att nämnda och andra anordningar för frivilliga
påbyggnader av bottenpensioneringen inte skulle komma att utnyttjas
i behövlig omfattning, torde frågan om införande av samtliga företagare
eller vissa grupper företagare i den obligatoriska pensionsförsäkringen
framdeles få upptagas till förnyat övervägande.

Förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv
eller individuell pensionsförsäkring, vilket förslag förordas av herrar
Aastrup, Ahlberg och Hydén, innebär i huvudsak följande.

Genom medverkan av de stora arbetsmarknadsparterna m. fl. upprättas
en eller ev. flera försäkringsinrättningar, i vilka kollektivt eller enskilt
tecknade pensionsförsäkringar kan erhållas. Det framhålles, att en bestående
försäkringsinrättning därvid kan utnyttjas, exempelvis SPP. Vidare
förutsättes att, sedan en detaljerad plan för den frivilliga pensioneringen
utarbetats, arbetsmarknadens topporganisationer i ett s. k. ramavtal åtager
sig att verka för planens realiserande och för anslutning av vederbörande
underorganisationer. Systemet står därefter öppet även för oorganiserade
arbetsgivare och arbetstagare ävensom för andra kollektiv.

Den föreslagna pensioneringen skall dels tjäna som en förstärkning av
folkpensionen och dels fylla sådana behov av pension som inte alls tillgodoses
av folkpensioneringen. I sistnämnda avseende förutsättes att den
frivilliga pensionen får sin största betydelse såsom ålderspension före
67-årsåldern. Beträffande de pensionsbelopp för vilka försäkring tecknas
skall föreligga valfrihet inom vissa gränser. Pensionsrätten skall vara oantastbar.
Försäkringen skall i princip bygga på premiereservsystem samt
omfatta ålders-, invalid- och familjepensionering.

Vad först den kollektiva försäkringen beträffar förutsättes, att försäkringsstocken
består av medlemmar i kollektiv. Arbetsgivare skall inbetala
hela försäkringspremien för sina anställda. I den kollektiva försäkringen
avjämnas avgiften så att den blir oberoende av ålder, kön och civilstånd.
Pensionen fingraderas inte utan utformas efter ett system med pensionsklasser.
I kollektivavtal bestämmes vilken pensionsklass eller vilka klasser
som kollektivet skall tillhöra. För rätt till full ålderspension i viss pensionsklass
bör fordras visst minsta antal år i klassen, förslagsvis 35. Under
en övergångstid bör en viss överkompensation lämnas, överkompensationen
kan utformas så, att man till en början räknar varje intjänad månad som

Kungl. Maj:Is proposition nr 55 år 1958

19

172, vilket innebär en överkompensation med 50 procent. Med tillämpning
av denna regel kan rätt till full pension förvärvas cirka 23 år efter försäkringens
igångsättande.

Det framhålles såsom väsentligt att pensionerna följer penningvärdeutvecklingen.
Pensionsklassbeloppen ävensom premierna förutsättes skola
automatiskt anpassas efter en konsumentprisindex.

En avsevärd fondering beräknas ske inom systemet. I fråga om fondmedlens
placering understrykes önskvärdheten av att kapitalmarknaden
tillföres värdebeständiga obligationer. Pensionernas värdebeständighet skulle
lättare säkerställas, om staten eller kommunerna upptar värdebeständiga
lån.

Vidare framhålles såsom önskvärt att sparmedlen inom pensioneringen
i skälig utsträckning kommer produktionen till godo genom att premierna
till väsentlig del reinvesteras i företagen. Arbetsgivare skall med vissa
begränsningar äga rätt att fullgöra premielikvid genom överlämnande av
revers, som skall kunna vara försedd med indexklausul, innebärande att
skuldbeloppet i princip skall följa konsumentprisindex. Av den ränta som
utgår på reversen skall 0,25 procent tillföras en särskild riskfond avsedd
att täcka ev. förluster på denna form av utlåning. Möjlighet bör öppnas
för sammanslutningar eller grupper av näringsidkare att gemensamt låna
premiemedel. Förekomsten av långsiktiga värdebeständiga skuldförbindelser
anges komma att föranleda företagsekonomiska och beskattningstekniska
problem som bör utredas ytterligare.

Värdesäkringen av intjänad pensionsrätt och utgående pensioner åstadkommes
genom att såsom förut nämnts premierna skall följa levnadskostnaderna,
att fondmedel utlånas mot värdefasta skuldbevis samt att
friare fondplaceringsregler tillämpas i övrigt. Vidare förutsättes att vissa
överskott skall uppkomma inom försäkringen dels genom att premiebetalningstiden
i flertalet fall blir längre än 35 år och dels genom ränteöverskott.
Härutöver förutsättes att en temporär premiehöjning med upp till 20 procent
kan göras för att trygga pensionernas värdebeständighet i vissa krissituationer.

I fråga om invalid- och familjepensioneringens utformning hänvisas i
förevarande alternativ till vad därom anförts i förslaget om författningsreglerad
tilläggspensionering.

Inom det sålunda förordade pensioneringssystemet hör möjlighet öppnas
för försäkringsinrättningar att meddela individuella pensionsförsäkringar
för dem som inte har tillfälle till ett kollektivt uppträdande. Premien för
sådana individuella försäkringar beräknas försäkringsmässigt enligt premiereservmetoden.
Försäkringen bör efter hälsoprövning kunna omfatta
även invalid- och familjepension. Förslaget anvisar vägar för hur pensionerna
skall ges i möjligaste mån värdebeständig karaktär genom indexreglerade
premier, överföring av ränteöverskott till premiereserven samt

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

friare placeringsmöjligheter för fondmedlen ävensom utnyttjande av värdefasta
obligationslån och andra sådana skuldbevis, om dylika tillföres kapitalmarknaden.

De tre förslagsställarna har allmänt motiverat sitt ställningstagande på
följande sätt.

Med den reformerade folkpensioneringen som grund är det möjligt att
bygga upp en tilläggsförsäkring med rikt utrymme för de variationer i
skilda avseenden, som anpassningen efter olika behov kräver. Detta kan
ske i en frivillig men inte i en obligatorisk försäkring.

Genom en valfri komplettering av folkpensionen undvikes såvitt angår
tilläggspensioneringen en råd besvärliga anpassningsproblem som uppkommer
när en obligatorisk löntagarförsäkring omsluter stora grupper,
som redan på annat sätt tillförsäkrats för dem acceptabla pensionsförmåner.
Detta gäller för betydande grupper av stats- och kommunalanställda
med reglerad pensionsrätt, för tjänstemän vid halvstatliga monopolföretag
m. fl. men jämväl i viss utsträckning för arbetstagare inom det enskilda
näringslivet.---

Det är angeläget att erinra om att förutsättningen för en väsentlig förbättring
av pensionärernas materiella standard nu och framdeles beror inte
allenast av den under varje tid aktiva generationens beredvillighet att påtaga
sig härför erforderliga uppoffringar utan i lika hög grad av folkhushållets
förmåga att genom ökad produktion och produktivitet säkra
det ekonomiska underlaget. Då här förordas en frivillig, på premiereservsystem
uppbyggd komplettering av folkpensionen framför en obligatorisk,
i princip på fördelningssystem grundad försäkring, göres detta även av
det skälet, att premiereservsystemet, vid i övrigt lika förutsättningar, medför
ett större och därtill vid stigande nationalinkomst permanent sparande.
Härjämte ökas garantierna för att sparmedlen i skälig utsträckning kommer
den utvecklingsfrämjande produktionen till del, vilket även ur pensionärssynpunkt
är av största betydelse.

Enligt en numera allmänt omfattad åsikt är pensionen successivt intjänad
lön. En obligatorisk pensionsförsäkring av föreslagen typ innebär
alltså, att en del av arbetsersättningen eller i varje fall dess fördelning på
lön och pension regleras i lag. Arbetsmarknadens parter har hittills energiskt
sökt värja sig mot varje statligt intrång i sin rätt att obundna förhandla
och träffa uppgörelser om arbetsersättningen. En uppluckring av
denna för arbetsmarknadsparternas verksamhet grundläggande regel inger
allvarliga betänkligheter.

Bedömningen av ett frivilligt system beror givetvis i hög grad på den
omfattning i vilken pensionsfrågan för i detta avseende eftersatta arbetstagargrupper
kan förväntas bli löst. Det torde finnas all anledning att
räkna med en snabb utveckling. Härför talar redan den utbredning som
den frivilliga tjänstepensioneringen fått under senare tid trots inflationens
tillbakahållande verkan och de hinder, som inkomstprövningen av en del
av folkpensioneringen utgjort, och trots att pensionsfrågan under nära tio
år legat under utredning, vilket kommit många företagare att ställa sig
avvaktande.---Ett stöd för en gynnsam prognos utgör också det för hållandet

att arbetarna på senare tid visat ett starkt och växande intresse
för denna anställningsförmån och att arbetsgivarna numera allmänt önskar
lösa de anställdas pensionsproblem. Att så är fallet framgår bl. a. av ett
år 1954 av Svenska arbetsgivareföreningen publicerat förslag.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Frågan om hur pensionstagarna skall kunna skyddas mot inflationsrisker
är av central betydelse. I bedömningen av ett pensionssystem —
även ett sådant byggt på frivillig grund — måste alltså ingå en granskning
av dess möjligheter att bereda de försäkrade ett tillfredsställande skydd
mot verkan av penningvärdeförsämringar.----

I det obligatoriska systemet kan pensionstagarnas förmåner och därmed
dessas anpassning till förskjutningar i levnadskostnaderna visserligen formellt
säkerställas genom lagstiftning, men detta allenast så länge denna
i nu ifrågavarande avseende förblir oförändrad. Eftersom statsmakterna
är oförhindrade att ändra dessa grunder blir värdebeständigheten även i
detta fall till sist beroende av deras vilja och förmåga att beakta pensionstagarnas
intressen och moraliska rätt. Vad åter beträffar försäkringsföretag
med tillstånd att meddela föreslagen frivillig pensionsförsäkring enligt
premiereservsystem svarar detta med alla sina tillgångar för gjorda åtaganden.
Den försäkrade har gentemot försäkringsinrättningen samma civilrättsliga
skydd för sina intressen, som eljest gäller för avtal och i andra
ekonomiska sammanhang. På grund härav men också på grund av direktiv
från försäkringsinspektionen hänvisas försäkringsföretagen att dels uttaga
premier, som enligt gjorda antaganden om framtida ränta in. in. är tillräckliga,
och dels att placera sina tillgångar på betryggande sätt. Till övervägande
del sker f. n. denna placering i av stat, kommuner, kraftverk etc.
emitterade obligationer samt i lån mot inteckningar i fastigheter eller mot
likvärdig säkerhet. Den försäkrades rätt till förmåner till visst nominellt
belopp kan sålunda sägas vara hundraprocentigt tryggad. Någon garanti
för försäkringsförmånernas realvärde ger däremot inte premiereservsystemet
i dess hittills tillämpade form. Därför erfordras härvidlag vissa reformer.
Att trygga värdebeständigheten av den frivilliga försäkringens pensionsförmåner
är av väsentlig betydelse, även om folkpensionen ger trygghet
för en viss grundpensions realvärde, när den föreslagna folkpensionsreformen
genomförts.

Vad slutligen angår det av herr Carlsson framlagda förslaget innebär det
en komplettering av folkpensioneringen enbart med en frivillig tilläggspensionering
anordnad av staten. Herr Carlsson anför till motivering av
sin ståndpunkt bl. a., att det inte endast är den ekonomiska tryggheten på
ålderdomen, som det är angeläget att tillgodose, utan att det måste ske en
avvägning mellan utgifterna för pensionsändamål och utgifterna för andra
former av stöd, hjälp och vård åt pensionärer. Enligt herr Carlssons mening
kommer medborgarna att genom den av beredningen enhälligt förordade
förbättringen av folkpensionerna garanteras en relativt tillfredsställande
ekonomisk trygghet på ålderdomen. För stora medborgargrupper torde de
föreslagna folkpensionerna tillsammans med eventuella besparingar eller
avkastning av fastighet eller rörelse medgiva en tillfredsställande levnadsstandard
även på ålderns dagar. Förslaget om eu obligatorisk tilläggsförsäkring
för löntagare har herr Carlsson inte kunnat biträda framförallt
med hänsyn till de bekymmersamma ekonomiska förhållanden, under vilka
ett stort antal mindre företag inom låglönegrupperna arbetar. Kostnaderna
för den obligatoriska tilläggspensioneringen kunde för vissa av dessa
företag vålla oöverstigliga svårigheter. Han har inte heller ansett sig kunna

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

biträda den av herr Aastrup in. fl. föreslagna frivilliga tilläggspensioneringen,
bl. a. emedan man inte på förhand vet vad den i framtiden kan
leda till; pensionsförmånerna är inte definitivt bestämda utan kan väntas
successivt öka och samtidigt eftersträvas en värdebeständighet inom pensionssystemet,
vars ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas. Frivilligheten
i nämnda system är för övrigt i vissa avseenden endast skenbar.

Herr Carlsson har stannat för att förorda, att den av herr Eckerberg in. fl.
föreslagna frivilliga kompletteringsförsäkringen inte skall begränsas till
sin omfattning på det sätt som av dem förordats utan skall utbyggas i form
av en allmän kompletteringsförsäkring till folkpensioneringen. Sålunda bör
enligt herr Carlssons mening öppnas möjlighet för alla löntagare eller företagare
att individuellt och kollektivt inbetala premier till denna försäkring,
som skall göra det möjligt att utöver utgående grundförmåner från folkpensioneringen
tillförsäkra sig ytterligare högst 3 000 kr. per år i tilläggspension.
Det bör skapas möjlighet att under tilläggsförsäkringens löptid
ändra densamma med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden
och att tillämpa ett system med varierande premieinbetalning, så att man
under goda år kan betala mera, under dåliga år mindre. Premiesättningen
bör ske efter försäkringsmässiga grunder och staten bör garantera värdebeständigheten.
Därest kostnaderna för denna försäkringsverksamhet visar sig
medföra så höga premier, att de små inkomsttagarna endast med svårighet
kan använda sig av den förmån, som samhället här föreslås ställa till förfogande,
bör dock enligt herr Carlssons mening möjligheterna att reducera
den enskildes kostnader genom ett lämpligt utformat statsbidrag beaktas
vid utarbetandet av förslagets detaljer.

Som en anmärkning till alla tre alternativen till tilläggspensionering må
nämnas, att beredningen förutsätter, att pensionsstyrelsens nuvarande
frivilliga försäkring skall bestå även i fortsättningen.
Huruvida den kan behöva utbyggas eller eljest reformeras torde enligt beredningens
mening inte kunna närmare bedömas förrän statsmakterna tagit
ställning till de frågor om tilläggspensionering, som upptagits i samband
med beredningens arbete.

Remissorganens principiella inställning

Vid remissbehandlingen av pensionsberedningens betänkande har man allmänt
intagit en positiv hållning till tanken på förbättringar av folkpensioneringen,
ehuru olika meningar framförts beträffande de ekonomiska förutsättningarna
för genomförandet av det av beredningen föreslagna programmet
för dessa förbättringar. Beredningens uppfattning att en förbättrad
folkpensionering bör utgöra grundvalen för en lösning av pensionsfrågan delas
av de flesta remissorganen. En översikt av remissorganens synpunkter

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

på olika delar av förslaget till förbättrad folkpensionering lämnas i det följande
i anslutning till en redogörelse för förslaget i dessa delar.

Vad åter angår principerna för utformningen av tilläggspensioneringen
har flertalet remissorgan funnit, att lösningen bör sökas efter någon av de
linjer, som de framlagda alternativen erbjuder.

Åtskilliga remissorgan förordar, att en allmän tjänstepensionering anordnas
genom lagstiftning. Sålunda biträder följande remissorgan helt eller i
huvudsak förslaget om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen,
nämligen Landsorganisationen, Sveriges folkpensionärers riksorganisation,
länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens
län samt Svenska stadsförbundet (majoriteten) ävensom tre reservanter i
socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att tjänstepensioneringen
löses efter de allmänna grunderna i det av herr Eckerberg m. fl. framlagda
förslaget. Även Kooperativa förbundet anser att tjänstepensionsfrågan
bör lösas i huvudsak efter de riktlinjer, som uppdragits i detta förslag,
men finner att förslaget bör överarbetas i vissa hänseenden. En liknande
inställning har länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelserna i Stockholms
och Kalmar län samt en reservant i statskontoret ansluter sig i princip
till en obligatorisk tilläggspensionering utan att därmed i och för sig
biträda det i betänkandet framlagda förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län
har därvid förordat, att frågan om tilläggspensionering underställes medborgarna
genom folkomröstning.

Även försäkringsinspektionen (majoriteten), överståthållarämbetet, SACO
samt en reservant i Svenska stadsförbundet anser att pensionsfrågan bör lösas
genom en obligatorisk pensionsförsäkring, varvid emellertid folkpensionen
bör konstrueras som en form av bottengaranti.

Riksskattenämnden anser att betänkandet i fråga om tilläggspensioneringen
fordrar ytterligare överarbetning och att en obligatorisk tilläggspensionering
ej bör beslutas dessförinnan.

Förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv
eller individuell pensionsförsäkring tillstyrkes i huvudsak av Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges redareförening, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund,
länsstyrelsen i Västerbottens län samt fyra reservanter i Svenska
stadsförbundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund och länsstyrelsen
i Uppsala län finner att förslaget bör göras till föremål för överarbetning.

Ett antal remissorgan, nämligen socialstyrelsen (majoriteten), statskontoret
(majoriteten), pensionsstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge län, uttalar
sig allmänt för en frivillig tilläggspensionering eller motsätter sig en
obligatorisk sådan pensionering men vill därmed inte ansluta sig till den
av herr Aastrup in. fl. eller den av herr Carlsson angivna linjen. SPP anser att
det av herr Aastrup in. fl. framlagda förslaget innehåller många värdefulla

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uppslag men framhåller att frågan om frivillig tilläggspensionering bör utredas
ytterligare.

Det av herr Carlsson skisserade systemet för individuell frivillig tilläggspensionering
förordas av riksräkenskapsverket. Även länsstyrelsen i Gotlands
län uttalar sympatier för en lösning enligt de av herr Carlsson angivna
riktlinjerna; länsstyrelsen anser emellertid övervägande skäl tala för att
f. n. inskränka sig till den föreslagna höjningen av grundpensionen och låta
frågan om tilläggspensionens utformning anstå i avbidan på ny och utförligare
utredning.

Svenska bankföreningen anser övervägande skäl tala för att tjänstepensionsfrågan
överlämnas till arbetsmarknadens parter och finner att det av
herr Aastrup in. fl. framlagda förslaget därvid kan tagas till utgångspunkt
för pensionssystemets utformning. Statstjänstemännens riksförbund, länsstyrelsen
i Kristianstads län, Svenska barnmorskeförbundet och en reservant
i försäkringsinspektionen uttalar sig allmänt för att tjänstepensionsförhållandena
bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det principiellt riktigast,
att frågan om tilläggspensioneringen får lösas genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter, men anser att både herr Aastrups m. fl. förslag och
herr Carlssons förslag bör ytterligare utredas; länsstyrelsen framhåller
emellertid att, om avtal trots allt inte skulle komma till stånd för huvudparten
av arbetstagarna inom rimlig tid, lagstiftningsvägen kan komma i
förgrunden.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att statsmakterna, om det befinnes
ekonomiskt genomförbart med en påbyggnad på den höjda folkpensionen, i
avvaktan på närmare erfarenhet bör välja den av herr Aastrup m. fl. föreslagna
frivilliga pensionsförsäkringen. Enligt länsstyrelsens mening kan
frågeställningen bli en annan, om efter några års erfarenhet frivilliglinjen
inte medför tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län kan inte förorda genomförandet av tilläggspensionering
vare sig enligt den obligatoriska eller den frivilliga linjen men
anser sig, ställd inför valet mellan dessa alternativ, böra förorda den senare
linjen.

Två reservanter i fullmäktige i riksbanken finner allvarliga invändningar
kunna riktas mot såväl herr Eckerbergs m. fl. förslag som det av herr Carlsson
skisserade alternativet men anser inga vägande skäl föreligga mot en
strävan att tilläggspensioneringen ordnas i den mån och på det sätt den
enskilde själv önskar.

Efter att bl. a. ha påpekat att näringarna och i sista hand individerna skulle
tvångsvis belastas med utgifterna för en föreslagen tilläggspensionering,
vare sig obligatorisk eller uttagen genom kollektiva åtgärder, uttalar Svenska
landsbygdens kvinnoförbund, att statsmakterna bör gå försiktigt fram och

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 25

inte tvinga fram en lösning, som ses med ovilja inom stora delar av befolkningen.

Riksförbundet landsbygdens folk har den uppfattningen, att det efter
de föreslagna folkpensionsförbättringarna inte f. n. framstår som angeläget
att göra ytterligare förbättringar av ålderdomsför sörj ningen som i än högre
grad belastar de aktiva åldrarna. Att man i första hand bör inrikta sig på
folkpensionsförbättringarna hävdas även av Sveriges folkpensionärers riksförbund
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt en reservant
i fullmäktige i riksbanken. Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig mycket
tveksam till frågan huruvida ekonomiska resurser finns för att genomföra en
generell höjning av folkpensionen genom någon form av tilläggspensionering,
och även Svenska sparbanksföreningen betvivlar att resurserna räcker
till.

I några remissyttranden framföres önskemål om en samlande lösning i
pensionsfrågan, nämligen av länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs
län samt av en reservant i statskontoret. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser att man nu bör inskränka sig till den föreslagna folkpensionshöjningen
och begagna uppskovet till att söka få till stånd en enande lösning.
Sveriges lantbruksförbund framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar en kompromiss mellan de båda
huvudförslagen, innebärande bl. a. att rätten till tilläggspension för löntagare
och skyldigheten för arbetsgivare att medverka till sådan pension
fastställes i lag samt att frihet beredes arbetsmarknadens parter att komma
överens om pensionernas storlek och andra villkor. Om detta system inte
skulle leda till att pensionsfrågan blir tillfredsställande ordnad, bör övervägas
ytterligare åtgärder från statsmakternas sida.

Några remissorgan tar ej ställning till principfrågan hur tilläggspensioneringen
bör anordnas. Riksförsäkringsanstalten, som anser det frivilliga
systemet böra i första hand bedömas utifrån andra synpunkter än dem anstalten
har att beakta, begränsar sitt yttrande till att avse förslaget om
obligatorisk tilläggspensionering samt finner att beslut härom inte kan
fattas på nu föreliggande material. TCO (majoriteten) anser sig inte böra
ta ställning till huruvida tilläggspensioneringen för löntagare bör ordnas
genom lagstiftning eller på annat sätt. En ledamot av styrelsen för TCO
reserverar sig mot att styrelsen inte velat ta bestämd ståndpunkt i principfrågan.
Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) och fullmäktige i riksgäldskontoret
finner att verkningarna av de olika förslagen om tilläggspensionering
inte är tillräckligt utredda för att ett ståndpunktstagande nu
skall vara möjligt. Länsstyrelsen i Malmöhus län är av samma uppfattning.
Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet har
ej ansett sig ha anledning att ta ställning till principfrågan.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förbättrad folkpensionering
Pensionernas storlek

Pensionsberedningen framhåller, att uppfattningen rörande pensionsnivån
numera uppenbarligen är en annan än vid 1946 års reform av
folkpensioneringen. Visserligen kan väl sägas, att syftet alltjämt är detsamma
som då eftersträvades, nämligen att bereda de gamla och arbetsoförmögna
en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, på vilken
medborgare med lägre inkomster lever. Men den skälighetsavvägning
mellan folkpensionärerna och den aktiva befolkningen, som de nuvarande
folkpensionerna återspeglar, kan enligt beredningens mening inte längre
anses tillfredsställande. Beredningen finner en avsevärd höjning av folkpensionsnivån
påkallad.

Vid bedömandet av möjligheterna att genomföra en kraftig höjning av
folkpensionerna har beredningen tagit i beaktande den till följd av befolkningsutvecklingen
väntade starka ökningen av folkpensionskostnaderna
ävensom våra framtida ekonomiska resurser. Beträffande befolkningsutvecklingen
framhåller beredningen, att åldringarnas antal ökar inte blott
absolut utan även i relation till befolkningen i övrigt. F. n. finns i genomsnitt
7 personer i åldern 16—66 år för varje person över 67 år. 1970 kommer
det att finnas blott 5—6 personer i åldern 16—66 år på varje person
över 67 år och 1980 beräknas förhållandet mellan de båda åldersgrupperna
ha förskjutits än mer i samma riktning, så att på varje åldring kommer
blott 4—5 personer i aktiv ålder. Antalet personer i åldern 67 år och däröver,
som vid slutet av år 1956 uppgick till 693 000 skulle enligt en befolkningsprognos,
som beredningen låtit utarbeta, öka till 745 000 år 1960,
828 000 år 1965, 920 000 år 1970, 1 131 000 år 1980 och 1 239 000 år 1990.
Folkpensionskostnaderna skulle även vid en oförändrad pensionsnivå —
dvs. även om ingen som helst förbättring av folkpensionerna sker — komma
att stiga starkt på grund av nämnda ökning av antalet åldringar. Enligt
beredningens beräkningar skulle kostnaderna vid oförändrad pensionsnivå
och konstant penningvärde stiga från drygt 2 000 milj. kr. år 1957 till omkring
2 200 milj. kr. år 1965 och till omkring 2 900 milj. kr. år 1980.

Vad angår den framtida inkomst- och produktionsutvecklingen i landet
berör beredningen de bedömningar härom som gjorts av utredningen om
kortare arbetstid (SOU 1956: 20) och av 1955 års långtidsutredning (SOU
1956: 53). Beredningen anför vidare.

Det är svårt att finna några som helst hållpunkter för en bedömning av
produktions- och inkomstutvecklingen i den framtid som ligger mer än
10 år avlägsen. Redan utvecklingen av den arbetsföra befolkningen måste
te sig i hög grad oviss och vad beträffar det genomsnittliga produktionsresultatet
per sysselsatt lär det endast vara möjligt att göra rent hypotetiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

27

antaganden om den tänkbara framstegstakten. Om den produktivitetsutveckling
som i stort sett varit rådande under de senaste 100 åren skulle
komma att fortsätta i någorlunda oförändrad takt även under återstoden
av 1900-talet, skulle man kunna emotse årliga förbättringar av produktionsresultatet
per sysselsatt med 2 till 3 procent medförande en fördubbling
av produktionen per capita under loppet av 25 till 35 år. Förutsättes
däremot att den årliga produktionstillväxten per sysselsatt skulle komma
att stanna vid 1 procent, skulle detta komma att innebära en klar avsaktning
i jämförelse med hittillsvarande framstegstakt utan att det därför kan
anses uteslutet att utvecklingen även under fredliga förhållanden skulle
kunna bli än mera ogynnsam. En fortskridande ökning av produktionen
per sysselsatt med 1 procent per år skulle alltnog innebära att produktionsresultatet
per capita komme att stiga med närmare 40 procent under loppet
av ett tredjedels århundrade. En sådan förbättring av produktionsunderlaget
skulle givetvis komma att inverka på samhällets möjligheter att under
slutet av 1900-talet upprätthålla en viss standard i fråga om det grundläggande
pensionsskyddet.

Beredningen framhåller vidare vikten av att förbättringar av folkpensionerna
avväges med hänsyn till andra slag av sociala och ekonomiska anspråk,
som kommer att ställas på den disponibla nationalinkomsten under
en längre tidsperiod.

Ur de allmänna synpunkter som nu berörts finner beredningen, att
visst utrymme kan antagas stå till buds för en förbättring av förhållandena
för pensionärerna. Givetvis kan inte hela detta utrymme få disponeras
enbart för folkpensionernas del, eftersom de kompletterande pensionsanordningar,
som nu finnes och framdeles blir behövliga, kräver viss del
därav. Om den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen åtminstone för
det närmaste årtiondet kan fortgå i någorlunda oförändrat tempo, föreligger
emellertid enligt beredningens mening möjligheter för en icke oväsentlig
förbättring av folkpensionerna. Vid bedömningen av pensionsförbättringen
har beredningen utgått från de pensionsbelopp som gällde i februari
1957. Beredningen har därvid blivit enig om att som ett mål i fråga om höjningen
av ålderspensionerna för ensamstående pensionstagare bör uppställas
ett belopp av 3 600 kr. Detta skulle innebära, att årspensionen för
en ensamstående ålderspensionär höjdes med 1 450 kr., nämligen från
dåvarande 2 150 kr. till 3 600 kr.

Emellertid har beredningen funnit, att det ej torde föreligga ekonomiska
möjligheter att nå det sålunda uppställda målet för höjning av folkpensionerna
under de närmaste åren. Det skulle för övrigt säkerligen medföra
alltför stora påfrestningar på samhällsekonomien om pensionshöjningen
genomfördes på en gång. Enligt beredningens mening bör i stället höjningen
ske etappvis. Man bör därvid inrikta sig på att den 1 juli 1960 vidtaga
eu påtaglig höjning av pensionerna. Därigenom kommer de dåvarande
pensionärerna att få verklig nytta av reformen även om man såsom beredningen
förordar samtidigt i viss mån avvecklar de kommunala bostads -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

tilläggen. Denna höjning torde böra ske sålunda, att ålderspensionen för
ensamstående blir 3 000 kr.

Beredningen finner emellertid, att det kan övervägas att redan tidigare
göra en viss höjning och anser det möjligt och lämpligt, att en höjning vidtages
redan den 1 juli 1958 med 150 kr. för ensamstående pensionär.

Vid bestämmande av pensionsnivån uppkommer frågan om civilståndets
inverkan på pensionens storlek. Beredningen erinrar om att två makar,
som båda är pensionsberättigade, f. n. har 60 procent mer än en ensam
pensionstagare. Bibehålies den nuvarande relationen skulle — om den
ensamme erhåller en till 3 600 kr. förhöjd pension — två pensionsberättigade
makar tillerkännas 5 760 kr. tillhopa, dvs. 2 160 kr. mer än en ensam.
Avvägningen av pensionsnivån mellan en ensamstående pensionär och två
gifta pensionärer är en bedömningsfråga. Med de relativt låga belopp som
hittills utgått har det ansetts motiverat att ge de gifta pensionärerna tillsammans
60 procent mera än som tillkommer en ensam pensionär. Den
kraftiga höjning av pensionsbeloppen som beredningen förordat för en
ensamstående pensionstagare gör att man kan överväga att sänka relationen
något utan att de giftas standard kan antagas bli lägre än den ogiftes.
Enligt beredningens mening kan det vara tillfyllest, att två pensionsberättigade
makar erhåller 50 procent mer än en ensam pensionstagare. Makarna
skulle alltså sammanlagt erhålla 5 400 kr. år 1968. Denna proportion
kan lämpligen börja tillämpas den 1 juli 1960, då den väsentliga pensionshöjningen
sker. Vid 1958 års höjning bör den nuvarande relationen
mellan ensamstående och makar bibehållas; denna begränsade höjning
torde böra utformas på samma sätt som hittills genomförda standardhöjningar.

Beredningen förordar sålunda, att ålderspensionen höjes till följande
belopp.

Den 1 juli
år

Ensam

pensionär

kr.

Två pensionsbe-rättigade makar
kr.

1958

2 300

3 680

1960

3 000

4 500

1962

3 150

4 725

1964

3 300

4 950

1966

3 450

5 175

1968

3 600

5 400

När i beredningens betänkande redogöres för förslaget om författningsreglerad
tilläggspensionering diskuteras ytterligare frågan om civilståndets
inverkan på bottenpensionen. Därvid anföres bl. a.

Otvivelaktigt skulle det innebära vissa fördelar, om nivån för bottenpensionen
kunde göras oberoende av civilståndet så att gift och ogift finge
lika stor pension. Det sammanlagda beloppet av bottenpension och tilläggs -

29

Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pension kommer nämligen att uppfattas såsom en tjänstepension, och det
kunde te sig naturligast att denna vore lika stor oavsett om pensionärens
make också har pension. Proportionen mellan summan av pensionerna
till två makar, av vilka endast den ene haft lönearbete, och summan av
pensionerna till två personer, som båda haft sådant arbete, skulle också
bli något mera tillfredsställande, om man kunde ge alla pensionärer lika
stor bottenpension. Då det gäller egenpensioner skulle man helt slippa
ifrån den synnerligen grannlaga prövningen huruvida makar skall betraktas
såsom ogifta eller huruvida ogifta personer skall betraktas såsom gifta.
Trots de nu anförda skälen för en omläggning av bottenpensioneringen,
torde en sådan omläggning inte böra företagas i samband med den nu
ifrågavarande pensionsreformen. Det är nämligen tydligt att de ensamstående
pensionärer, som inte blir berättigade till tilläggspension eller till
endast en obetydlig sådan, skulle få en alltför låg pension, om de erhölle
endast hälften av den för två makar beräknade pensionen. Det torde inte
heller vara tillrådligt att i detta hänseende införa olika regler för olika
inkomstlägen. Däremot bör man betrakta det merbelopp, som en ensam
pensionär erhåller, inte som en beståndsdel av pensionen utan som en
förhöjning av densamma, vilken förhöjning faller bort när den andre maken
får pension.

En av beredningens experter, herr Broberg, har i särskilt yttrande framhållit,
att det för bottenpensioneringens del borde kunna vara tillfyllest att
nu sikta mot en pension av 2 700 kr. för varje pensionär oberoende av civilståndet.
För två pensionsberättigade makar skulle bottenpensionen då
utgöra 5 400 kr. eller samma belopp som beredningen förordat. Besparingen
i slutet av 1960-talet kan genom en sådan omläggning vid oförändrat penningvärde
beräknas utgöra inemot 600 milj. kr. om året.

Rörande remissorganens inställning kan nämnas följande.

Samtliga remissorgan är positivt inställda till tanken på förbättringar av
folkpensioneringen. Följande remissorgan anger uttryckligen, att de ansluter
sig till eller inte har någon erinran mot det av beredningen framlagda
förslaget, nämligen socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västerbottens
och Norrbottens län ävensom Svenska stadsförbundet (majoriteten),
Svenska landstingsförbundet samt Svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Några länsstyrelser anmäler viss tvekan inför förslaget men vill inte motsätta
sig detsamma, nämligen länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hallands,
Skaraborgs och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Jönköpings län
förklarar sig kunna i huvudsak biträda förslaget under förutsättning att
utbyggnaden möjliggöres av den ekonomiska utvecklingen. Länsstyrelsen i
Uppsala län anför liknande synpunkter.

Det av beredningen angivna slutmålet för folkpensionsförbättringarna
accepteras av några remissorgan under uttalande av tveksamhet beträffande
den föreslagna takten för etapphöjningarna. Riksförbundet lands -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

bygdens folk förordar att höjningarna fördelas lika under perioden fram
till 1969. Sveriges lantbruks förbund hyser tvekan huruvida pensionsförmånerna
av samhällsekonomiska skäl bör höjas i så snabb takt som föreslagits;
framför allt gäller detta höjningen 1960. Svenska försäkringsbolags
riksförbund finner likaså att utbyggnadstakten bör modifieras så att den
starka belastning av samhällsekonomien som skulle inträda år 1960 undvikes.
Handelns arbetsgivareorganisation finner en utjämning av de olika
etapphöjningarna ofrånkomlig.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sig kunna godtaga ett principbeslut
om slutmålet år 1968 men utgår därvid från att det även fastslås att
ett sådant beslut skall omprövas, om den ekonomiska utvecklingen skulle
bli ogynnsam. I fråga om takten för höjningarna föreslår föreningen att höjningarnas
tyngdpunkt fördelas mellan åren 1960 och 1962. Sveriges redareförening
biträder Svenska arbetsgivareföreningens synpunkter.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ifrågasätter om man
inte bör välja en något längre tidrymd för folkpensionsreformens fullständiga
genomförande samt jämnare etapphöjningar. Sveriges grossistförbund
anser att en långsammare utbyggnadstakt med fog kan ifrågasättas. SPP
uttalar, att takten i folkpensionsutbyggnaden — liksom möjligheten att
vid beräknad tidpunkt nå det avsedda målet — måste göras beroende av
takten i produktivitetsökningen liksom av kostnaderna för andra sociala
reformer.

I några remissyttranden ifrågasättes lämpligheten av att i fråga om folkpensionshöjningarna
binda sig redan nu för så lång lid framåt som enligt
förslaget. Länsstyrelserna i Kronobergs, Våsternorrlands och Jämtlands
län intar denna ståndpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar att
statsmakterna inte binder sig för något bestämt tidsschema för folkpensionshöjningarna.
Riksråkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret
finner det välbetänkt att nu endast besluta om höjningarna t. o. m. år
1960. En begränsning till blott höjningen år 1958 förordas av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Statskontoret finner
att den successiva höjningen bör beslutas blott för en tvåårsperiod i
sänder.

Landsorganisationen ansluter sig principiellt till målsättningen men uttalar
önskemålet, att den slutliga ståndpunkten — i varje fall till den år
1960 ifrågasatta förbättringen -— måtte fattas först då man med större säkerhet
än f. n. kan överblicka den samhällsekonomiska situationen. Om
denna inte skulle medge ett fullständigt genomförande av förslaget, svnes
man böra överväga en lägre folkpensionshöjning mot att man avstår helt
eller delvis från att i samband med höjningen avveckla de kommunala bostadstilläggen.
Skulle en allmän lagstadgad tjänstepensionering inte komma
till stånd, kunde enligt Landsorganisationens mening ett förverkligande
av beredningens folkpensionsförslag innebära särskilt allvarliga samhälls -

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

ekonomiska konsekvenser. Landsorganisationen anser därför att ett genomförande
av nämnda förslag bör göras beroende av huruvida en lagstiftning
om tjänstepensionering samtidigt sker.

Vissa remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och Svenska
bankföreningen, biträder i princip förslaget om höjning av folkpensionerna
men anser, att man innan reformen slutgiltigt beslutas bör utreda
de ekonomiska förutsättningarna. Även Svenska sparbanksföreningen anser
ytterligare utredningar erforderliga rörande frågan huruvida våra resurser
räcker till för förslagets genomförande. Kooperativa förbundet påyrkar
att beslut av principiell natur beträffande den föreslagna höjningen av tolkpensionen
fattas först sedan en långsiktig finansieringsplan utarbetats. Förbundet
förordar vidare mera elastiska tidsgränser för genomförandet av
folkpensionsförbättringarna.

Några remissorgan finner förslaget om förbättring av folkpensionerna
för långtgående. Enligt pensionsstyrelsens mening framstår det som föga
sannolikt att det blir möjligt att med någorlunda bibehållet penningvärde
genomföra den till år 1960 föreslagna utbyggnaden av folkpensioneringen;
det syntes vidare vanskligt att redan nu bedöma i vad mån utrymme
kommer att finnas för ytterligare höjningar av folkpensionerna under
1960-talet. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) framhåller även,
att den föreslagna utbyggnaden av folkpensionerna fram till 1961 måste
komma att skapa sådana problem för den ekonomiska politiken, att möjligheterna
att upprätthålla ett stabilt penningvärde sannolikt skulle äventyras.
Riksförsäkringsanstalten förordar en begränsning av folkpensionsnivån,
nämligen till 2 700 kr. för ensamstående ålderspensionär. Försäkringsinspektionen
(majoriteten) anser att slutmålet bör vara avsevärt
lägre än enligt förslaget och att folkpensionen bör successivt avvecklas
samtidigt med att tilläggspensioneringen vinner större omfattning.

TCO förordar att höjningen år 1960 nedsättes till ett väsentligt lägre
belopp än som föreslagits och att målsättningen vid slutet av tioårsperioden
sättes i motsvarande mån lägre; denna sänkning bör motsvaras av en
så mycket högre tilläggspensionering på lagstadgad eller avtalsmässig bas
att den totala pensionsnivån för löntagare blir tillfredsställande. Statstjänstemännens
riksförbund ifrågasätter huruvida inte det föreslagna målet
satts för högt; enligt förbundets mening synes det knappast låta sig göra
att utbygga folkpensionerna i föreslagen omfattning samtidigt som man
genomför en kompletterande obligatorisk tilläggspensionering. SACO finner
det omöjligt att fatta beslut om folkpensionshöjningar under detta decennium;
detta gäller även den föreslagna folkpensionshöjningen 1960.
Vad eventuellt framtida höjningar beträffar finns enligt SACO:s mening
inte anledning att nu binda sig för sådana.

Frågan om civilståndsavvägningen av folkpensionsförmåner har särskilt
berörts i några remissyttranden. Pensionsstyrelsen framhåller, att den nu

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

gällande avvägningen aldrig kritiserats av den anledningen att den skulle
medföra en förhållandevis lägre levnadsstandard för en ensamstående pensionär
än för två pensionsberättigade makar. Snarare torde förhållandet
vara det motsatta. Styrelsen anför vidare, att ju större man gör skillnaden
mellan vad som utgår till en ogift och till var och en av två makar eller
personer som betraktas som makar, desto större blir svårigheten att tilllämpa
bestämmelsen om att vid pensionsbeloppets bestämmande två under
äktenskapsliknande förhållanden samboende personer skall anses som
makar. Dessa svårigheter kan, om inte denna bestämmelse slopas, elimineras
endast genom att pensionsbeloppen göres lika antingen för alla oberoende
av civilstånd och samboende eller ock för makar och alla som
sammanlever, oavsett sammanlevnadens art. Det första alternativet torde
emellertid med hänsyn till de ensamståendes berättigade anspråk kräva så
hög pensionsnivå, att det ur kostnadssynpunkt inte kan komma i fråga.

Folkpensionärernas riksorganisation finner förslaget i denna del orättvist
och avstyrker det bestämt.

I flera yttranden, bl. a. från TCO, uttalas sympatier för den av experten
Broberg framförda tanken att göra pensionen oberoende av civilståndet.
Landsorganisationen anser, att man allteftersom folkpensionsnivån höjes
och det sociala innehållet i folkpensionen därmed uttunnas bör eftersträva
att göra pensionens belopp oberoende av civilståndet; en nöjaktig lösning
vore möjligen att göra det folkpensionsbelopp inkomstprövat, varmed ensamstående
pensionärs pension överstiger den giftes. Svenska försäkringsbolags
riksförbund ger uttryck åt samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om inte den högre pensionen
till ensamstående kan inbesparas eller bättre användas till en höjning
av pensionernas grundbelopp; under alla förhållanden synes anledning
saknas att ändra avvägningen i den av beredningen föreslagna riktningen.

SPP anför, att herr Brobergs förslag visserligen skulle avsevärt underlätta
samordningsproblemen och dessutom syntes ha påtagliga administrativa
fördelar, men anser sig likväl inte böra förorda detta förslag, emedan de
kommunala bostadstilläggen kan avvecklas snabbare ju högre den icke
inkomstprövade pensionen är. SPP ifrågasätter dock om inte den nuvarande
relationen mellan makars och ensamståendes pension bör bibehållas.

Pensionsåldern

Pension sberedningen uttalar, att nuvarande pensionsålder av
67 år kan betraktas som väl hög i vissa yrken och måhända även för yrkesarbetande
kvinnor i gemen. Å andra sidan bör enligt beredningens mening
beaktas, att allt fler personer har sin arbetsförmåga i behåll vid 67 års
ålder och senare. Man kan inte heller bortse ifrån att en sänkning av pensionsåldern
medför en betydande stegring av pensionskostnaderna. Över -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

vägande skäl synes därför enligt beredningen tala för att man inom folkpensioneringen
bibehåller pensionsåldern vid 67 år, lika för män och
kvinnor.

Beredningen diskuterar emellertid frågan om möjlighet till uppskjutet
resp. förtida pensionsuttag. Beredningen föreslår, att pensionsberättigad
beredes rätt att uppskjuta pensionsuttaget, dock högst intill 72 år, och i
gengäld erhålla en pensionsförhöjning med V2 procent för varje månad
varmed uppskov äger rum. Beredningen anser sig däremot inte kunna
förorda, att möjlighet införes att uttaga ålderspension i förtid, och anför
som skäl bl. a. följande.

Uttages pensionen i förtid måste dennas årsbelopp reduceras, och denna
lägre pension kommer sedan att utgå under pensionärens hela återstående
livstid. Detta kan medföra att han vid högre ålder behöver samhällelig
hjälp i annan form. Till belysande av det sagda må framhållas, att en generell
sänkning av pensionsåldern till 63 år skulle vid oförändrad pensionskostnad
resultera i en sänkning av pensionsnivån med 26—29 procent.
Skulle en individuell möjlighet till sådan sänkning av pensionsåldern
genomföras, måste den sannolikt bli ännu större och den måste ändock

förses med särskilda restriktioner.---Beträffande de yrken, för vilka

en lägre pensionsålder än 67 år är påkallad, finns möjlighet att arbetsmarknadens
parter träffar överenskommelser om de åtgärder som behövs
för att säkerställa de anställdas försörjning intill 67-årsåldern. Det bör
också eftersträvas, att invalidpensioneringen utformas på sådant sätt att
större möjligheter att erhålla invalidpension än f. n. skall föreligga beträffande
personer, som endast har ett fåtal år kvar till 67-årsåldern.

Frågan om pensionsåldern har berörts i några remissyttranden.

Pensionsstyrelsen anser, att man bör söka leda in pensionsåldern på en
högre nivå, förslagsvis 70 år. För att stimulera nytillträdande pensionärer
till uttag vid 70 års ålder borde pensionen fr. o. in. denna ålder höjas till
ett något högre belopp än det försäkringsmässigt betingade.

SPP motsätter sig inte beredningens förslag att behålla nuvarande pensionsålder
men påpekar, att såväl den ökade livslängden som kostnadsskäl
talar för en höjning. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att man
bör utreda möjligheterna att reglera pensionsåldern inom folkpensioneringen
och en eventuell obligatorisk påbyggnad på sådant sätt, att en bättre
anpassning till individuella variationer vinnes; alternativt bör övervägas
en successiv höjning av folkpensionsåldern som först blir tillämplig för
yngre årsgrupper.

Sveriges lantbruksförbund finner däremot pensionsåldern 67 år vara
väl hög som generell pensionsålder.

Förslaget om möjlighet till uppskjutet pensionsuttag lämnas i allmänhet
utan erinran. Några remissorgan anser dock den föreslagna pensionsförhöjningen
per uppskovsmånad vara alltför låg. SPP framhåller, alt man inte
ännu kan taga ställning till frågan om uppskjutet eller förtida pensions3
— liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uttag, enär den intimt sammanhänger med den ännu icke utredda frågan
om invalidpensioneringens utformning. Länsstyrelsen i Södermanlands län
och Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det onödigt att begränsa
uppskovsrätten till 72 års ålder.

De kommunala bostadstilläggen

Pensionsberedningen erinrar om, att det med den nuvarande
nivån för de statliga folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att
komplettera dessa med tillägg, som är avpassade efter de skiftande kostnaderna
för bostad och bränsle på olika orter. Denna funktion fullgöres
av de kommunala bostadstilläggen, ehuru de på vissa orter till viss del
även utgör komplement för höjande av pensionärernas allmänna standard.
Om man avsevärt höjer pensionsnivån för folkpensioneringens grundförmåner,
så bör dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än
hittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet
av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Man bör därför enligt
beredningen överväga att i samband med pensionshöjningen låta viss del av
höjningen avräknas på bostadstillägget. Därigenom skulle de ojämnheter i
den nuvarande folkpensionsnivån, som de kommunala bostadstilläggen
medfört, i viss mån minskas.

Beredningen lämnar därvid vissa uppgifter rörande förekomsten och
storleken av bostadstilläggen i olika kommuner. Det kan nämnas, att kommunala
bostadstillägg införts i alla rikets kommuner utom fem mindre
landskommuner, att grunderna för tilläggens utformning varierar högst
avsevärt och storleken av tilläggen likaså samt att bostadstilläggets maximala
belopp för en ogift pensionär växlar mellan 100 kr. och drygt 2 000
kr. Något över hälften av ålderspensionärerna har kommunala bostadstillägg.

Beredningen framhåller vidare en annan synpunkt som enligt dess mening
talar för att pensionshöjningen kombineras med en viss avräkning
på bostadstilläggen, nämligen önskemålet att minska inkomstprövningens
omfattning. De kommunala bostadstilläggen är inkomstprövade enligt samma
regler som gäller för de statliga inkomstprövade förmånerna. Inkomstprövningen
inom folkpensioneringen är —- framhåller beredningen — förenad
med betydande nackdelar men också med betydande fördelar. Inkomstprövningen
försvårar påbyggnaden å folkpensionen i form av frivillig
pensionering eller sparande av olika slag. I vissa inkomstlägen hämmar
den också lusten att utföra förvärvsarbete. Inkomstprövningen nödvändiggör
vidare en prövning av de pensionsberättigades inkomst- och förmögenhetsförhållanden,
vilken är administrativt betungande och mindre
tilltalande ur den enskildes synpunkt. Man vinner å andra sidan genom
inkomstprövningen den fördelen, att vissa folkpensionsförmåner kan för -

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

behållas personer utan egna inkomster eller med små inkomster. Härigenom
kan pensioneringen nå större effektivitet inom en given kostnadsram.

Beredningen har diskuterat olika alternativ för avveckling av inkomstprövningen
och har därvid funnit det vara förenat med betydande svårigheter
att åstadkomma en allmän avveckling. Beredningens förslag om avräkning
å bostadstilläggen får ses som ett led i strävandena att avveckla
inkomstprövningen. Om man i samband med invalidpensionsfrågans lösning
kan avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga pensionsförmåner
utom bostadstilläggen, anser beredningen att det bör omprövas, huruvida
dessa tillägg kan föras utanför folkpensioneringen att handhavas av
kommunerna helt på egen bekostnad.

Med hänsyn till pensionstagarnas intresse av att pensionshöjningen i
stor utsträckning kommer dem tillgodo som en realförbättring finner
beredningen, att man inte bör tillämpa en rigorös avräkning. Den med folkpensionsreformen
avsedda förbättringen skulle eljest bli ringa eller helt
utebli för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna. Det har därför synts
beredningen lämpligt, att hälften av de pensionshöjningar som sker år
1960 och senare avräknas på de kommunala bostadstilläggen. Om den allmänna
folkpensionshöjningen år 1960 blir 700 kr. för en ensamstående
pensionär och en avräkning sker med hälften av detta belopp, bortfaller
bostadstillägget för alla sådana pensionärer med tillägg ej överstigande
350 kr. överstiger bostadstillägget 350 kr., kommer överskjutande belopp
att kvarstå tills vidare. Denna avräkningsregel resulterar i att bostadstillägg
fortfarande kommer att utgå i många fall.

För att åstadkomma en ytterligare reduktion av bostadstilläggen förordar
beredningen en ändring i bestämmelserna om inkomstavdrag, då flera samtidigt
utgående inkomstprövade förmåner reduceras enligt inkomstprövningsreglerna.
Ändringen innebär, att minskning skall ske icke som nu i
princip proportionellt på bostadstillägg och annan förmån utan i första
hand på bostadstillägget.

På de kvarvarande bostadstilläggen skall enligt beredningens förslag i
övrigt tillämpas samma inkomstprövningsregler som f. n. Detta innebär
bl. a. att omfattningen av återstående tillägg senare i vart fall kommer att
minska allteftersom kompletterande pensionssystem vinner i omfattning
och förmånerna därifrån reducerar tilläggen enligt inkomstprövningsreglerna.

Beredningen understryker, att kommunerna vid fastställande av nya
grunder för kommunala bostadstillägg bör iaktta återhållsamhet och ta
hänsyn till den höjda pensionsnivå som reformen innebär.

Fn av pensionsberedningens ledamöter, herr Almgren, framför i särskilt
yttrande betänkligheter mot minskningen av de kommunala bostadstilläggen
samt förordar att frågan om dessa tilliigg underkastas ytterligare utredning.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Av remissorganen tillstyrker länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs,
Kopparbergs och Västernorrlands län helt beredningens förslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker med reservation för det fall att
den allmänna hyresnivån skulle undergå någon mera betydande höjning.
Statskontoret motsätter sig inte förslaget men finner det principiellt riktigast
att låta avräkningen ske med pensionshöjningarna i deras helhet.
Svenska arbetsgivareföreningen godtager beredningens förslag under förutsättning
av en jämnare takt för folkpensionshöjningarna.

I flera remissyttranden ifrågasättes om inte en större andel av pensionshöjningarna
än vad beredningen föreslagit borde avräknas på bostadstillläggen.
I denna riktning uttalar sig socialstyrelsen, TCO, SACO, SPP, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk samt länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands
län.

Riksräkenskapsverket hävdar, att bostadstilläggen bör utmönstras ur
folkpensioneringen och att möjligheterna till ett snabbare genomförande
av en fullständig avveckling bör särskilt utredas.

Pensionsstyrelsen finner beredningens förslag vara förknippat med sådana
olägenheter att det inte är antagbart. Styrelsen anser, att man bör
överväga att åtminstone för nytillträdande pensionärer slopa de kommunala
bostadstilläggen i folkpensioneringen och i de fall där de behövs
ersätta dem med kommunala hyresbidrag utan statsbidrag, beslutade och
utbetalda av vederbörande kommun direkt.

Landsorganisationen anser, att beredningens förslag till avveckling av
de kommunala bostadstilläggen i första hand bör bedömas med hänsyn till
möjligheterna att förverkliga folkpensionshöjningarna. Den kritik som anförts
beträffande den nuvarande inkomstprövningen av familje- och invalidpensionen
synes enligt Landsorganisationen alltför oförmedlat ha överförts
på bostadstilläggen. Med hänsyn till att dessa i praktiken fullgör en
funktion av dyrortstillägg bör de särskilt på de dyrare orterna bibehållas i
större omfattning än enligt beredningens förslag.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation motsätter sig den föreslagna
avvecklingen och anser att denna fråga bör ytterligare utredas. Även Svenska
stadsförbundet önskar ytterligare utredning och anför, att den föreslagna
reduceringen skulle motverka den eftersträvade höjningen av folkpensionärernas
levnadsstandard.

Beredningens uttalande att kommunerna vid fastställande av nya grunder
för kommunala bostadstillägg bör iaktta återhållsamhet och ta hänsyn
till den höjda folkpensionsnivå som reformen innebär understrykes av
länsstyrelsen i Västernorrlands län och TCO. Svenska arbetsgivareföreningen
finner att enbart ett uttalande av denna art inte är tillfyllest och
anser det böra fastslås, att eventuella höjningar av bostadstilläggen skall
bekostas helt av kommunerna själva. Pensionsstyrelsen finner det nödvän -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

digt att kombinera en avveckling av bostadstilläggen med förbud för kommunerna
att från en viss bestämd tidpunkt införa eller höja sådana tillägg.

Värde- och standardbeständighet

Pensionsberedningen framhåller, att det nuvarande systemet
för att säkra folkpensionernas värdebeständighet, nämligen genom en automatisk
indexreglering på grundval av konsumentprisindex, har fungerat
relativt tillfredsställande. Beredningen föreslår därför, att detta system
bibehålies, dock med de modifikationer som föranledes bl. a. av de höjda
grundförmånerna.

Vad angår standardbeständigheten av folkpensionerna finner beredningen,
att det även framdeles bör ankomma på statsmakterna att bedöma
om och när tillägg till folkpensionerna erfordras för att ge pensionärerna
rimlig del av den aktiva befolkningens standardhöjning. Beredningen tillfogar,
att de pensionsbelopp, som angivits såsom mål för en förbättring av
folkpensioneringen, enligt dess mening får anses innefatta den höjning av
pensionsnivån som skulle följa av en standardutveckling för den aktiva
befolkningen av ungefär den storlek som allmänt sett karakteriserat det
sista årtiondet.

Flertalet remissorgan som yttrat sig i frågan är positivt inställda
till någon form av värdebeständighet av folkpensionen. Det är emellertid
endast ett mindre antal som uttryckligen ansluter sig till beredningens förslag
om automatisk indexreglering samt tid efter annan fattade beslut om
standardhöjning.

Statskontoret — som hävdar att automatiskt verkande indexregleringar
om möjligt bör undvikas — vill dock inte motsätta sig en sådan indexreglering
för folkpensionernas del, enär det torde vara ofrånkomligt med en
garanti om värdebeständighet för att dessa skall kunna helt fullgöra sitt
syfte.

Svenska bankföreningen avstyrker automatisk indexreglering av folkpensionen
under framhållande bl. a. av att en sådan kan få en direkt inflationsdrivande
effekt.

TCO, som betonar angelägenheten av en värdesäkring av utgående pensioner,
anser att det -— liksom föreslås beträffande den obligatoriska tillläggspensioneringen
— även för bottenpensioneringens del bör finnas
möjligheter att vid exceptionella förhållanden temporärt frångå en absolut
indexanknytning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund bör frågan om utformningen
av indexregleringen ytterligare utredas. Förbundet finner det nödvändigt
att indexregleringen utformas så, att pensionärerna inte befrias
från konsekvenserna av en allmän standardsänkning, exempelvis betingad

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

av en försämrad relation mellan export- och importpriser eller en exceptionellt
dålig skörd.

Invalid- och familjepensioneringen

Såsom förut nämnts anser pensionsberedningen, att närmare
undersökningar bör göras angående invalidpensioneringen och dess placering
i socialförsäkringssystemet, ett problemkomplex som inrymmer bl. a.
frågorna om samordningen mellan denna försäkringsgren och övriga socialförsäkringsgrenar,
invaliditetsbegreppet och inkomstprövningens avveckling.
I detta läge har beredningen funnit sig böra utgå från att invalidpensioneringen
tills vidare kvarstår inom folkpensionssystemet och att förmånerna
därvid bibehålies inkomstprövade som för närvarande.

Beredningen anser att den höjning, som förordats i fråga om ålderspensionerna,
även bör avse invalidpensionens och sjukbidragets maximum.
Dessa belopp skulle sålunda år 1958 och 1960 bli 2 300 resp. 3 000 kr. för
ensam invalidpensionär eller sjukbidragstagare och 1 840 resp. 2 250 kr.
för envar av två förmånsberättigade makar. Avvägningen av beloppen för
tiden därefter finge bli beroende av de fortsatta undersökningarna rörande
invalidpensioneringen.

Vad angår familjepensioneringen framhåller beredningen, att den
inte i alla delar kunnat ta ställning till utformningen därav, emedan
familjepensioneringen i viss mån blir beroende av hur invalidpensioneringen
kommer att gestaltas.

Familjepensioneringen är nu uppsplittrad på tre olika lagstiftningar, nämligen
folkpensioneringslagen, lagen om bidrag till änkor och änklingar med
barn samt lagen om särskilda barnbidrag. Här bör enligt beredningens mening
en större enhetlighet åstadkommas samtidigt som förmånerna förbättras
och inkomstprövningen begränsas.

Pensionsberedningen föreslår, att familjepensioneringen skall omfatta i
första hand änkepension, änklingspension och barnpension. Dessa pensioner
bör utgå utan inkomstprövning fr. o. m. den 1 juli 1960. Nuvarande änkeoch
änklingsbidrag samt huvudparten av de särskilda barnbidragen avses
uppgå i nämnda pensioner. Pension till frånskild make anses kunna övervägas.

Rätt till full änkepension bör föreligga dels för änka som uppnått 55 års
ålder vid mannens död och dels för änka som vid mannens frånfälle har
barn i hemmet, så länge barnet är under 19 år. Till änka, som uppnått 40
men ej 55 års ålder antingen vid mannens död eller vid den tidpunkt då det
yngsta hemmavarande barnet fyller 19 år, skall utgå reducerad änkepension.
Reduktionen innebär, att beloppet av full änkepension minskas med

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

1/20 för varje år varmed änkans ålder underskrider 55 år vid tidpunkt som
nyss nämnts. Till den som blir änka i åldern 36—39 år och inte har barn
under 19 år i hemmet utgår engångsbelopp.

Full änkepension föreslås uppgå till samma belopp som ålderspensionen
för envar av två pensionsberättigade makar, d. v. s. 2 250 kr. år 1960 och
— efter de olika etapphöjningarna — 2 700 kr. år 1968.

Änklingspension föreslås tillkomma änkling med barn under 19 år i
hemmet. Änklingspensionen skall utgöra hälften av full änkepension.

Barnpension skall enligt förslaget utgå till barn under 19 år som förlorat
sin huvudsakliga försörjare. Denna pension skall fr. o. m. den 1 juli
1960 utgöra 750 kr. och ersätta särskilt barnbidrag, som nu utgår med högst
600 kr.

De särskilda barnbidrag, som utgår till utomäktenskapliga barn med
okänd fader, överföres från folkpensioneringen till barnavården.

Övriga särskilda barnbidrag, vilka har karaktär av barntillägg till försörjarens
folkpension, föreslås fr. o. m. den 1 juli 1960 utgå för barn under
19 år med inkomstprövat belopp av högst 750 kr.

Vad angår hustrutillägget framhåller beredningen att hustrutillägget i
avvaktan på undersökningar om möjligheterna att avskaffa inkomstprövningen
bl. a. inom invalidpensioneringen, bör kvarstå inkomstprövat. För
att inte försvåra den avveckling eller ändring av hustrutillägget, som efter
dessa undersökningar kan befinnas erforderlig, bör enligt beredningens
mening tillägget bibehållas vid det maximibelopp, som följer av nuvarande
regler, och att i samband med 1958 års höjning alltså inte bör ske någon
uppräkning av hustrutillägget.

Flera remissorgan, däribland försäkringsinspektionen, SACO och
länsstyrelsen i Kopparbergs lån, framhåller att invalid- och familjepensionsfrågorna
inte -—- såsom beredningen förutsatt — bör skjutas till en
senare tidpunkt utan bör lösas i samband med ålderspensioneringen. Pensionsstyrelsen,
som ger uttryck för samma uppfattning, uttalar att principerna
för familj epensioneringen i nu gällande pensionssystem inte lämpligen
kan läggas till grund för ett förslag i ämnet. För att komma till rätta
med de speciella svårigheter som drabbar änkor bör enligt styrelsens mening
huvudvikten läggas på åtgärder utanför pensioneringsområdet och
framför allt på åtgärder för återinpassning i arbete.

Under remissbehandlingen har i övrigt framförts vissa önskemål om
jämkningar i olika avseenden av vad som föreslagits. I stort sett har de
skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid
inte föranlett invändningar. Det kan nämnas, att Sveriges folkpensionärers
riksorganisation anmärkt, att hustrutilläggen bör höjas i takt med pensionsbeloppen
för envar av två pensionsberättigade makar.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Kostnader och finansiering

Pensionsberedningen har beräknat att dess förslag medför att
kostnaderna för folkpensioneringen utvecklas på sätt som framgår av
följande sammanställning. Vid beräkningarna har förutsatts oförändrat
penningvärde och konstant lönenivå. Det bör erinras om att sedan beräkningarna
utförts ett nytt indextillägg tillkommit fr. o. m. oktober 1957.

Miljoner kronor budgetåren

1957/58

1958/59

1960/61

1962/63

1964/65

1966/67

1968/69

Ålderspensioneringen ....

1 410

1 540

2 040

2 240

2 450

2 660

2 900

Familjepensioneringen . . .

100

no

300

310

320

340

350

Invalidpensioneringen.. . .

290

310

390

410

430

450

470

Kommunala bostads-

tillägg...............

240

270

120

100

80

70

60

Summa

2 040

2 230

2 850

3 060

3 280

3 520

3 780

Kostnaderna för åren 1970, 1980 och 1990 uppskattas till 4 000, 4 900 resp.
5 400 milj. kr. Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69,
vilken utgör 1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att
antalet åldringar stiger, varför nettoökningen på grund av reformen uppgår
till 1 360 milj. kr.

Det må framhållas, att kostnaderna fr. o. m. budgetåret 1960/61 givetvis
blir beroende av huruvida invalidpensioneringen kommer att kvarbli inom
folkpensioneringen och hur invalidpensioneringen i så fall skall vara beskaffad.
Vid kostnadsberäkningarna har måst förutsättas att reglerna för
invalidpensioneringen förblir oförändrade utom i det avseendet, att förmånerna
antages höjda i takt med ålderspensionerna. Kostnadsberäkningarna
inbegriper också de förbättringar av familjepensioneringen inom folkpensioneringen,
som angivits av beredningen.

Vad angår finansieringen utgår beredningen ifrån att folkpensionskostnaderna
även framdeles kommer att bestridas i huvudsak genom pensionsavgifter
och allmänna medel. Beredningen föreslår emellertid att pensionsavgiften
höjes. Beredningen erinrar om att man vid utformningen av reglerna
för folkpensionsavgiften i den nuvarande folkpensioneringen sökt erhålla
en viss relation mellan avgiftens maximibelopp och ålderspensionens storlek.
Maximibeloppet har därvid avvägts så att avgiften i princip ger försäkringsmässig
täckning för folkpensionen åt den, som erlägger maximibeloppet
under största delen av den avgiftspliktiga tiden. Beredningen finner
att man särskilt i anslutning till den föreslagna kraftiga ökningen av folkpensionsbeloppen
kan höja avgiftens maximibelopp ganska väsentligt och
ändå utgå ifrån att alla erhåller minst full valuta för sina avgifter.

Med hänsyn till att folkpensionsförbättringen förutsättes ske i etapper
bör enligt beredningens mening pensionsavgiften också höjas successivt.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Folkpensionsavgiften, som nu är 2,5 procent av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, föreslås sålunda bli 4 procent år 1959 och 5 procent år
1961. Om det statsfinansiella läget påkallar det, bör övervägas en höjning
till 6 procent under de därpå följande åren. Den övre gränsen, som nu är
10 000 kr. taxerad inkomst för ogift och 20 000 kr. för äkta makar, föreslås
bli 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för en ogift som för två makar tillsammans.
Pensionsavgiftens maximibelopp blir då 600 kr. vid 4 procents
uttag, 750 kr. vid 5 procents uttag och 900 kr. vid 6 procents uttag. Som
skäl för denna ändring anför beredningen, att det inte synes rimligt att
de familjer, där mannen svarar för hela inkomsten eller huvuddelen därav
och där makarna vanligen under en stor del av den avgiftspliktiga tiden
har barn att draga försorg om, kan belastas med dubbelt så stor folkpensionsavgift
som en ogift i motsvarande inkomstläge, vilken ej har denna
försörjningsbörda. Det kunde visserligen övervägas att sätta maximigränsen
för makarna 50 procent högre än den ogiftes i stället för dubbelt så hög,
eftersom beredningen förordar att två makar, som båda är pensionsberättigade,
skall erhålla 50 procent högre pension än en ensamstående. Man kan
emellertid enligt beredningens åsikt inte i detta sammanhang fästa avgörande
vikt vid förmånsawägningen under den passiva tiden, eftersom det
under den avgiftspliktiga tiden inte kan förutses vilken pensionärskategori
vederbörande kommer att tillhöra.

Beredningen behandlar vidare frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun och föreslår i denna del den ändringen i gällande bestämmelser,
att den övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet till de
kommunala bostadstilläggen höjes från 60 till 80 procent.

Beredningen belyser kostnadsfördelningen f. n. och vid reformens olika
etapper i följande sammanställning, som uppgjorts med oförändrat penningvärde
och konstant inkomstnivå som utgångspunkt.

Budgetår

Totala
folkpen-sionskost-nader
milj. kr.

Folkpensionsavgifter1

Kommun-bidrag2
milj. kr.

Fondav-kastning
milj. kr.

Statens nettokostnader

milj. kr.

andel av
totalkost-naderna

%

milj. kr.

andel av
totalkost-naderna

0/

/o

1957/58

2 040

640

31

320

30

1 050

52

1958/59

2 230

760

34

350

30

1 090

49

1960/61

2 850

1 080

38

300

30

1 440

51

1962/63

3 060

1 250

41

300

30

1 480

48

1964/65

3 280

1 250

38

300

30

1 700

52

1966/67

3 520

1 250

36

300

30

1 940

55

1968/69

3 780

1 250

33

300

30

2 200

58

1 4 % avgift åren 1959 och 1960; 5 % avgift fr. o. m. år 1961.

2 Nuvarande ortsavdrag förutsattes. Genomföres den föreslagna ortsavdragsreformen nedgår
kommunernas bidrag med omkring 20 milj. kr.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Höjes folkpensionsavgiften till 6 procent fr. o. m. år 1963, kan avgifterna
beräknas uppgå till 1 330 milj. kr. budgetåret 1962/63 och 1 500 milj. kr.
de följande budgetåren samt statens nettokostnader till 1 400, 1 450, 1 690
och 1 950 milj. kr. under budgetåren 1962/63, 1964/65, 1966/67 resp. 1968/69.

I samband med att beredningen behandlar finansieringsfrågan ifrågasätter
beredningen huruvida inte den budgetmässiga redovisningen av folkpensioneringens
inkomster och utgifter borde omläggas så att större överskådlighet
vinnes. Sålunda bör enligt beredningens mening övervägas att
upprätta en särskild budget för folkpensioneringen så att i riksstaten endast
återfinnes statens nettoutgifter för pensioneringen.

En av ledamöterna i beredningen, herr Nordenskiöld, har i särskilt yttrande
framhållit, att han icke i och för sig har någon erinran mot den av
beredningen föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften men finner det
angeläget, att frågan om de ökade folkpensionskostnadernas finansiering så
snart som möjligt ytterligare överväges med sikte på att man bör undvika
ökad statlig budgetfinansiering.

En annan ledamot, herr Almgren, förordar i särskilt yttrande att den övre
gränsen för avgiftsplikten beträffande äkta makar bibehålies vid 20 000 kr.

Rörande remissorganens inställning till beredningens förslag i
finansieringsfrågan må nämnas följande.

Landsorganisationen finner förslaget väl avvägt. Sveriges lantbruksförbund
framhåller, att folkpensionsavgift bör uttagas minst i den omfattning
som föreslagits. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anser, att en så
stor del som möjligt av folkpensionskostnaderna bör täckas genom avgifter.

En höjning av folkpensionsavgiften utöver vad beredningen direkt föreslagit
förordas av bl. a. socialstyrelsen, statskontoret, riksråkenskapsverket,
länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västernorrlands
län, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
SPP, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges
grossistförbund.

Ändrade grunder för avgiftsuttaget, i vissa fall i samband med en ändrad
konstruktion av pensionssystemet, förordas av försåkringsinspektionen,
överståthållarämbetet, TCO, SACO och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Beredningens förslag att höja den övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet
till de kommunala bostadstilläggen tillstyrkes av statskontoret.
Socialstyrelsen anser, att maximigränsen bör på en gång kunna höjas
till 100 procent. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund motsätter sig däremot den av beredningen föreslagna höjningen.

Statskontoret ställer sig positivt till den av beredningen ifrågasatta omläggningen
av den budgetmässiga redovisningen av folkpensioneringens in -

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

komster och utgifter, under det att riksräkenskapsverket finner en sådan
omläggning inte vara förenlig med gällande budgetsystem.

Författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen

Inom pensionsberedningen har såsom förut nämnts framlagts tre olika
förslag till tilläggspensionering såsom komplement till den förbättrade folkpensioneringen.
I mina överväganden rörande vilken väg som bör beträdas
när man övergår till att utarbeta pensionsreformens detaljer har jag kommit
fram till den ståndpunkten att tilläggspensioneringen bör utformas
väsentligen efter de principer som utmärker förslaget om författningsreglerad
påbyggnad av bottenpensioneringen. Jag ämnar nu lämna en något fylligare
redogörelse för vissa delar av detta förslag och remissyttrandena däröver
än vad jag gjort i det föregående. Vad angår de båda andra förslagen
till tilläggspensionering får jag hänvisa till vad därom anföres i pensionsberedningens
betänkande samt i publikationen med remissyttrandena. Detsamma
må även gälla de delar av förslaget om författningsreglerad påbyggnad
som jag här inte närmare berör.

Tilläggspensioneringens omfattning

Beträffande förslaget till författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen
har i det föregående angivits, att den obligatoriska tilläggspensioneringen
till sin personella omfattning skall avse alla löntagare.
I förslaget framhålles, att inkomst av tjänst hos annan bör grunda
rätt till tilläggspension från den obligatoriska tilläggspensioneringen. Därvid
påpekas, att detta inte riktigt är detsamma som att tilläggspensioneringen
skall avse enbart löntagare. Tilläggspension kommer nämligen att utgå
även till företagare, husmödrar och andra, om de tidigare i egenskap av
anställda förvärvat pensionsrätt eller i viss omfattning vid sidan av sin
egentliga verksamhet ägnat sig åt arbete för annans räkning. Likväl synes
tilläggspensioneringen kunna rubriceras såsom en tilläggspensionering för
löntagare.

Såsom motivering för att icke medtaga självständiga företagare
i den obligatoriska tilläggspensioneringen för deras inkomster
i denna egenskap anföres, att en mycket betydande del av de självständiga
företagarna innehar tillgångar i form av fastigheter eller rörelse, som ger
avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskas eller upphör.
Vidare framhålles, att det ofta torde förhålla sig så att företagarna finner
det förmånligare att i sin rörelse investera vad som motsvarar de pensionsavgifter,
som skulle uttagas av dem i ett obligatoriskt system, än att erlägga
dessa medel till pensionssystemet. Därtill kommer att det kunde bli
svårt alt av vissa mindre företagare uttaga de premier, som skulle vara er -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

forderliga för att täcka kostnaderna för deras obligatoriska försäkring. I
detta sammanhang kan erinras om den kompletterande tilläggspensionering
av frivillig natur, som enligt vad tidigare nämnts innefattas i förslaget om
författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.

Angående frågan om undantagande av vissa löntagargrupper
från den obligatoriska tilläggspensioneringen framhålles i förslaget
bl. a. följande.

Att undantaga en persongrupp från den obligatoriska tilläggspensioneringen
torde kunna komma i fråga endast om de pensionsförmåner, som
är tillförsäkrade gruppens medlemmar, är likvärdiga med eller större än
de pensioner, som den allmänna pensioneringen kan väntas ge. Denna förutsättning
torde icke föreligga för någon persongrupp. I den allmänna debatten
har de stats- och kommunalanställda ansetts i första hand komma
i fråga för ett undantagande. Vad angår de statsanställda anses de ha en
mycket tillfredsställande pensionering. Deras pensionsrätt anknyter emellertid
ingalunda alltid till samtliga de lönebelopp, som vederbörande uppbär
av staten-arbetsgivaren. Sålunda tas så gott som undantagslöst ingen
hänsyn till särskilda tilläggsersättningar vid visst slag av arbete eller till
övertids- eller vikariatsersättning. Dessutom uppehåller många statstjänstemän
under åratal högre befattning mot vikariatslön utan att förvärva
pensionsrätt i den befattningen. Vidare må nämnas att, även om den statliga
personalpensioneringen skulle i andra fall anses likvärdig med eller
bättre än den här förordade pensioneringen, detta inte gäller då anställningen
upphör innan pensionsfallet inträffar. Vad sålunda anförts äger
väsentligen tillämpning även beträffande de kommunalanställda och liknande
förhållanden föreligger även för vissa andra grupper. Med hänsyn
härtill och på grund av de av pensionsutredningen i dess båda betänkanden
framlagda principiella och praktiska skälen kan det inte förordas att man
undantager vissa löntagarkategorier från den obligatoriska tilläggspensioneringen.
I

I förslaget diskuteras vilka inkomster som skall hänföras
till inkomst av tjänst och sålunda vara pensionsgrundande.
Därvid anföres bl. a.

Inom den allmänna sjukförsäkringen tillämpas i princip det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet vid avgörandet av vad som skall anses utgöra
inkomst av tjänst. Detta innebär bl. a. att inkomster av stadigvarande
eller tillfälliga uppdrag såsom styrelseuppdrag, kommunala förtroendeuppdrag,
uppdrag att göra bouppteckning o. d. inte medräknas. Till inkomster
av tjänst hänföres däremot vid inkomstbeskattningen såväl lön
som inkomst av olika slags uppdrag och av tillfälligt bedriven vetenskaplig,
konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Även pension, livränta,
undantagsförmån och periodiskt understöd likställes där med inkomst av
tjänst. Både sjukförsäkringens och inkomstbeskattningens regler i förevarande
avseende skiljer sig från de inkomstbegrepp, som ligger till grund
för statlig, kommunal och privat pensionering. I de statliga och kommunala
pensionssystemen blir pensionen sålunda i stort sett beroende av vilken
med pensionsrätt förenad tjänst man har vid avgången. Likartade förhållanden
är vanliga inom den privata pensioneringen, även om man där

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

ofta i rätt väsentlig utsträckning bortser från löneändringar som skett efter
viss ålder. För alla de nämnda pensionssystemen är ett gemensamt drag att
hänsyn inte tages till sådana inkomster som övertids- och vikariatsersättningar
eller inkomster av bisysslor. Dessa inkomstslag innefattas emellertid
under såväl sjukförsäkringens som skattelagstiftningens begrepp inkomst
av tjänst. Inom yrkesskadeförsäkringen är det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
avgörande för tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen.

Det framliålles, att det i och för sig vore lämpligt om förmåner m. in.
inom de olika socialförsäkringsgrenarna kunde grunda sig på samma
tjänsteinkomstbegrepp. För sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas del synes
det inte möjligt att frångå det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, men
att tillämpa detta beträffande den pensionsgrundande inkomsten anses vara
möjligt endast under förutsättning, att man för pensionsberäkningen tilllämpar
ett pensionsklassystem av samma art som sjukpenningklassystemet
i den allmänna sjukförsäkringen. Ett sådant klassystem skulle emellertid
i alltför hög grad avvika från alla hittills tillämpade typer av tjänstepensionering
och det skulle medföra administrativa fördelar av betydenhet
endast om det helt samordnades med sjukpenningklassystemet. Detta
skulle emellertid kräva omfattande ändringar i sjukförsäkringen. Med hänsyn
härtill har ett pensionsklassystem inte kunnat förordas.

I stället föreslås att den pensionsgrundande inkomsten skall bestämmas
utifrån det skattemässiga begreppet inkomst av tjänst. Dock göres vissa
modifikationer häri. Bl. a. skall pension, livränta, undantagsförinån och
periodiskt understöd inte grunda rätt till tilläggspension. Den pensionsgrundande
inkomsten förutsättes skola fastställas med ledning av inkomstuppgifterna
i självdeklarationerna för beskattningen.

I fråga om avgiftsberäkningen föreslås däremot — bl. a. med hänsyn
till de betydande administrativa fördelar som därmed kan vinnas vid en
finansiering med kollektiv arbetsgivaravgift •— att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
kommer till användning. Det blir alltså inte samma tjänsteinkomstbegrepp
för avgifts- som för pensionsberäkningen. Det framhålles,
att detta givetvis inte är helt tillfredsställande men att det inte synes
behöva föranleda några större betänkligheter, eftersom begreppen i det väsentliga
sammanfaller och arbetsgivaravgiften föreslås ha kollektiv karaktär.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden framförts erinringar
mot den personella omfattningen av den föreslagna
tilläggspensioneringen. Sålunda anser vissa remissorgan, att förslaget
är otillfredsställande i det avseendet, att självständiga företagare
inte medtages i den obligatoriska tilläggspensioneringen. I
sådan riktning uttalar sig överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands
och Blekinge län, riksräkenskapsverket och SACO. Vidare anför Sveriges
lantbriiksförbund bl. a.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förbundet anser det inte helt uteslutet, att ett obligatorium med en annan
praktisk utformning skulle kunna befinnas godtagbart av olika grupper,
om det möjliggör att däri innesluta även företagare såsom jordbrukare
med flera. Starka skäl talar för att, om ett obligatorium skall genomföras,
detta bör omfatta alla grupper och inte blott löntagare, vad beträffar inkomst
av tjänst och/eller annat förvärvsarbete. I detta avseende må hänvisas
till rörligheten mellan olika yrken, som motiverar ett system, där den enskilde
behåller sin anslutning till pensioneringen oavsett om han flyttar
från det ena yrket till ett annat, om han en tid tillhör ett kollektiv och en
tid ett annat.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör tilläggspensioneringen omfatta
inte blott löntagare utan så många medborgare som möjligt.

Försåkringsinspektionen (majoriteten), som förordar att bottenpensioneringen
helt eller i vart fall till väsentlig del successivt avvecklas samtidigt
med att tilläggspensioneringen vinner större omfattning, finner att
man i så fall blir nödsakad att söka inordna även egna företagare under
den obligatoriska försäkringen. Härför talar enligt försäkringsinspektionens
mening vidare den omständigheten, att pensioneringsbehov av samma
art som för löntagare får anses föreligga även för en mycket stor del av de
egna företagarna, i första hand för dem som i fråga om levnadsvillkor och
arbetsförhållanden är i stort sett jämställda med löntagare.

Rörande frågan om undantagande av vissa löntagargrupper
från den obligatoriska tilläggspensioneringen vilka redan har ordnade
pensionsförhållanden anser länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Jämtlands
län, att stats- och kommunalanställda samt sådana privatanställda,
vilka har sin pensionsfråga löst, bör ställas utanför tilläggspensioneringen.
Samma uppfattning hyser Statstjånstemånnens riksförbund såvitt angår
statstjänstemännen, och länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter
lämpligheten att inbegripa de stats- och kommunalanställda. Socialstyrelsen
och pensionsstyrelsen är inte övertygade om att den obligatoriska linjen är
oförenlig med undantag för de förhållandevis stora grupper av anställda,
som redan har fått sin tjänstepensionsfråga tillfredsställande ordnad.
Svenska stadsförbundet däremot anser, att de statskommunala arbetstagarna
inte bör undantagas från den obligatoriska tilläggspensioneringen.

Frågan om vilka inkomster som skall hänföras till inkomst
av tjänst beröres i några remissyttranden.

Riksförsäkringsanstalten anser, att pensionsberäkningens anknytning till
det skatterättsliga tjänsteinkomstbegreppet leder till synnerligen otillfredsställande
resultat och att det är otjänligt för tillgodoseende av pensionsreformens
syfte. Enligt ämbetsverkets mening råder vittgående skiljaktigheter
mellan det skatterättsliga tjänsteinkomstbegreppet, som enligt förslaget
skulle tillämpas vid bestämmandet av den inkomst som är pensionsgrundande,
och det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som skulle vara avgörande
för den inkomst av tjänst, varpå arbetsgivaravgift erlägges. Bris -

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år i958

ten på överensstämmelse mellan förmånsberäkning och avgiftsdebitering
måste enligt verkets mening vara helt förkastlig inom en tilläggspensionering
av förevarande slag. De i förslaget anförda skälen för att avvisa det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet för pensionsberäkningen finner verket
inte vara tillräckligt underbyggda.

SACO anser, att det föreligger så stora skillnader mellan de två tjänsteinkomstbegreppen,
att förslaget måste anses innebära ett kraftigt brott mot
sambandet mellan avgifter och förmåner. Det måste därför avstyrkas av
både principiella och praktiska skäl.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen leder användandet av de båda
tjänsteinkomstbegreppen till att vissa löntagargrupper får subventionera
pensionerna för andra grupper.

Även riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden samt länsstyrelserna
i Kalmar och Västmanlands län ställer sig kritiska till förslaget beträffande
pensions- resp. avgiftsgrundande inkomst.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att något annat inkomstbegrepp än det
skattemässiga knappast torde kunna komma i fråga, om uppgifterna rörande
pensionsgrundande inkomst skall hämtas ur självdeklarationerna. Länsstyrelsen
i Våsternorrlands län framhåller, att om man — trots de allvarliga
erinringar av såväl principiell som praktisk art, som måste resas
mot användandet av olika inkomstbegrepp — likväl anser att pensionen
bör utgå i förhållande till pensionstagarnas inkomst utan individuell avgiftsberäkning,
ett system liknande det som framlagts torde böra accepteras.
Den principiella invändningen får därvid ge vika för den förenkling av
systemet, som därigenom kan åstadkommas.

Pensionsnivå

I förslaget om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen
framhålles, att man, när det gäller att fastställa tilläggspensionens storlek,
måste beakta storleken av bottenpensionen. Man bör sålunda tillse, att
summan av botten- och tilläggspensionen ger en totalpension av den önskade
storleken. Avvägningen bör ske så att en godtagbar pensionsnivå framkommer
inte blott i de lägre utan även i de högre inkomstlägena. Eljest
blir det nödvändigt att i högre inkomstlägen regelmässigt komplettera den
obligatoriska pensioneringen genom frivilliga anordningar.

Vidare framhålles, att kompensationsgraden inte synes böra sältas lägre
än 65 procent, om man beaktar de regler, som nu tillämpas inom de mera
tillfredsställande pensionssystemen, och de grunder för pensionsberäkningen,
som i övrigt förutsättes i fråga om den obligatoriska tilläggspensioneringen.
Rörande kompensationsgraden anföres vidare.

Visserligen kan göras gällande att, om den pensionsgrundande inkomsten
fastställes såsom förordats, denna ofta blir avsevärt större än de löner,

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

som nu lägges till grund vid pensionsberäkning, och att en 65-procentregel
därför ibland kan ge betydligt högre kompensationsgrad än vad som nu är
vanligt. Det bör emellertid förutskickas, att beräkningen inte skall bygga
på den försäkrades slutlön utan på hans medellöneinkomst för vissa år. I
ett samhälle med stigande standard kommer medellönen ofta att vara lägre
än slutlönen. Detta leder inte sällan till att, om man jämför pensionen med
slutlönen, kompensationsgraden i realiteten blir mindre än vad den valda
procentsatsen utvisar. Denna omständighet måste beaktas vid jämförelser
med nu förefintliga pensionssystem.

Rörande pensionsnivån och pensionsberäkningen inom tilläggspensionssystemet
innehåller förslaget vidare i huvudsak följande.

Inkomst av tjänst skall grunda rätt till tilläggspension till den del den
under ett kalenderår ligger mellan 3 000 och 30 000 kr. De angivna gränsbeloppen
bör följa förändringarna i penningvärdet men inte standardutvecklingen.
Gränserna bör i fråga om makar tillämpas på den inkomst var
och en har.

Minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten har valts
så att alla inkomster, som ligger ovanför gränsen, blir föremål för taxering.
Eljest skulle den försäkrade utan vidare kunna uppge fiktiva inkomster
för att därmed skaffa sig pensionsrätt.

Maximigränsen är densamma som pensionsutredningen på sin tid
föreslog i sitt slutbetänkande. En sådan gräns vid 30 000 kr. kan — framhålles
det i förslaget — visserligen förefalla hög vid nuvarande löneläge,
men den synes vara godtagbar med hänsyn till att gränsen inte automatiskt
förändras vid standardändringar samt till att den reallöneutveckling,
som förekommit det senaste årtiondet, inte kan antagas ha nått sin kulmen.
Motsvarande maximigräns inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
ligger vid 15 000 kr. Det framhålles, att om man fastställer en indexreglerad
maximigräns vid 30 000 kr. inom tilläggspensioneringen, detta inte lär
kunna undgå att påverka de båda nämnda försäkringarna.

Det anges, att pensionssystemet kan konstrueras så, att inkomstgränser
och förmåner inte fastställes till beloppen utan uttryckes såsom viss andel
eller mångfald av ett basbelopp. Detta kan lämpligen fastställas till
samma belopp som minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten,
dvs. till 3 000 kr. Därvid kan minimigränsen anges vara lika med basbeloppet
och maximigränsen anges vara tio gånger basbeloppet. Fördelarna med
detta system ligger bl. a. däri, att endast basbeloppet behöver indexregleras
för att samtliga därtill knutna belopp skall följa indexändringarna.

Vid beräkningen av tilläggspensionen skall till utgångspunkt tagas medellöneinkomsten
utan avdrag för pensionsavgifter. Vidare beaktas vid beräkningen
av totalpensionens storlek endast den bottenpension, som tillkommer
den ena av två pensionsberättigade makar. Härvid bör man utgå
från det belopp, vilket enligt beredningens förslag bör utgöra slutmålet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958 49

pensionsreformen. Man bortser sålunda från den med 900 kr. förhöjda
bottenpensionen för pensionär, som inte har pensionsberättigad make.

Från de nämnda utgångspunkterna förordas att tilläggspensionsprocenten
i princip fastställes till 50 men att tilläggspensionen i behövlig omfattning
utfylles så att summan av bottenpensionen och full tilläggspension inte
understiger 65 procent. Detta innebär, att tilläggspensionen utgår med 50
procent av medellönen i vad denna överstiger 3 000 kr. men att totalpensionen,
om den enligt denna regel skulle bli mindre än 65 procent av hela medellönen,
bestämmes till 65 procent av medellönen. Vad ålderspensioneringen
beträffar ger de nämnda reglerna följande resultat för pensionär,
vars make också har pension.

Medellön

kr.

Bottenpension

kr.

Full

tilläggspension

kr.

Summa pension

i procent av
kr. medellönen

3 000

2 700

—

2 700

90

6 000

2 700

1 500

4 200

70

8 000

2 700

2 500

5 200

65

10 000

2 700

3 800

6 500

65

15 000

2 700

7 050

9 750

65

20 000

2 700

10 300

13 000

65

30 000

2 700

16 800

19 500

65

Familjens ålderspensionsförmåner blir i dessa fall minst 2 700 kr. högre,
enär den andra maken åtminstone uppbär bottenpension med detta belopp.
Vid en medellön av t. ex. 10 000 kr. blir alltså den sammanlagda pensionen
(6 500 + 2 700 =) 9 200 kr.

För pensionstagare, som inte har pensionsberättigad make, blir pensionen
900 kr. högre än som angives i tabellen, eftersom hans bottenpension
som förut nämnts blir 3 600 kr. Har han haft en medellön av 10 000 kr., blir
hans pension alltså (3 600 + 3 800 =) 7 400 kr.

Vid tilläggspensionens beräkning kan ett poängsystem tillämpas. Pensionspoängen
för visst år skall motsvara förhållandet mellan den del av
inkomsten, som grundar rätt till tilläggspension, och basbeloppet. Är årsinkomsten
7 500 kr. och basbeloppet 3 000 kr., blir pensionspoängen 1,50,
dvs. lika med den pensionsgrundande inkomsten (7 500 — 3 000 =) 4 500
kr. dividerad med basbeloppet.

Pensionspoäng kan förvärvas i åldern 16—65 år.

Vid bestämmandet av pensionsnivån kan man välja mellan att räkna
medelpoängen för samtliga pensionsgrundande år eller för ett visst lämpligt
antal bästa år, dvs. dem under vilka pensionspoängen varit högst.
Såsom skäl för den sistnämnda metoden framhålles främst, att systemet
härigenom blir mera standardföljsamt under tider av stigande standard samt
att viss anslutning vinnes till vad som i motsvarande hänseende gäller inom
nu förefintliga pensionssystem, där pensionerna sättes i relation till avlöningsförhållandena
under den akliva tidens senare del. Det förordas sålunda,
att pensionsnivån skall beräknas med hänsyn till de 15 år, för vilka
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pensionspoängen varit högst. Har någon mer än 15 poänggivande år, bör
alltså medelpoängen uträknas på grundval av poängen för de 15 bästa åren.
Har någon åter mindre än 15 poänggivande år, uträknas medelpoängen för
ifrågavarande år.

Enligt förslaget skall fordras blott 30 poänggivande år för
full pension. Då minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten
är 3 000 kr. innebär nämnda regel, att den försäkrade under varje år, för
vilket pensionspoäng beräknats, får antagas ha utfört lönearbete av viss
inte alltför obetydlig omfattning. Den som haft mindre antal poänggivande
år än 30 får sin tilläggspension minskad med ‘/so för varje felande år. För
att tilläggspension i form av ålderspension skall utgå förutsättes, att vederbörande
intjänat pensionspoäng för minst tre år. Såsom i det följande närmare
beröres föreslås, att kraven på 30 resp. 3 poänggivande år skall på
visst sätt nedsättas under en övergångstid.

En ytterligare regel för pensionsberäkningen uppställes, varom anföres
följande.

För stats- och kommunalanställda gäller att för oavkortad ålderspension
vanligen fordras 30 tjänstår. Avgår befattningshavaren före pensionsålderns
inträde utan att därvid få rätt till pension får han vidkännas viss reduktion
av de pensionsförmåner som eljest skulle tillkomma honom vid pensionsålderns
uppnående. I det nu förordade systemet, som är konstruerat på
likartat sätt i fråga om rätten till full tilläggspension, bör genom en motsvarande
reduktionsregel förhindras, att den som under många år före
67-årsålderns uppnående inte utfört lönearbete kommer i åtnjutande av
lika stor ålderspension som den som utfört sådant arbete intill hög ålder.

Som exempel på hur en sådan regel kunde utformas har angivits, att om
någon inte efter fyllda 40 års ålder förvärvat pensionspoäng för minst
15 år, hans tilläggspension reduceras med ‘/so för varje år, varmed antalet
år med pensionspoäng efter nämnda ålder understiger 15.

De regler rörande pensionsberäkningen, för vilka redogjorts i det föregående,
avser i första hand ålderspensionen. Rörande denna gäller i övrigt
att den liksom bottenpensionen utgår fr. o. m. 67 års ålder och att den vid
uppskjutet uttag förhöjes med 1/2 procent för varje månad varmed uppskov
äger rum.

Ledamoten i pensionsberedningen herr Almgren föreslår i särskilt yttrande,
att maximum för den pensionsgrundande inkomsten minskas från
30 000 till 20 000 kr. och att oavkortad tilläggspension skall utgöra 55 procent
av medellönen i vad den överstiger 3 000 kr.

Experten Broberg anser, att det bör övervägas att tills vidare begränsa den
obligatoriska tilläggspensioneringen att sikta mot pensioner uppgående till
40 procent eller möjligen något större andel av den pensionsgrundande årsinkomsten
under de 15 bästa åren samt att därvid bör beaktas endast den
del av inkomsten, som ligger mellan 3 000 och 20 000 kr.

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

I remissyttrandena har den förordade pensionsnivån tillstyrkts
eller i huvudsak lämnats utan erinran av Landsorganisationen, TCO, länsstyrelserna
i Älvsborgs och Örebro län samt Svenska stadsförbundet (majoriteten).

Landsorganisationen framhåller, att förmånsnivån är i huvudsak väl
avvägd. Måhända kunde övervägas att vid fastställandet av totalpensionen
inte utgå från gift pensionärs bottenpension utan i stället från ett något högre
belopp för att man därigenom skall undvika att i vissa lägen — särskilt för
makar — överpensionering uppkommer. Landsorganisationen vill emellertid
bestämt uttala, att någon annan sänkning av förmånsnivån än den
ifrågasatta inte kan godtagas, försåvitt man vill skapa en tjänstepensionering
som fyller sitt syfte — nämligen att ge löntagarna och deras familjer
sådan kompensation för inkomstbortfall att levnadsstandarden kan i allt
väsentligt upprätthållas.

TCO finner det naturligt, att jämförelse göres med de pensionsanordningar,
som i dag existerar för stora löntagargrupper, och erinrar om att de system,
som tillämpas för tjänstemän, i flera avseenden är överlägsna den föreslagna
pensioneringen. Detta sammanhänger främst med att pensionerna
för tjänstemännens vidkommande i princip beräknas som en viss procent
av slutlönen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att en jämkning nedåt av pensionsnivån
kan diskuteras men betonar att det här gäller en lösning av pensionsfrågan
på lång sikt, och att man 1981 -— då fulla pensionsbelopp uppnås ■—
rimligen bör ha större krav på pensioner än för närvarande.

Enligt Svenska stadsförbundet (majoriteten) kan några berättigade invändningar
i och för sig icke riktas mot att den förhållandevis höga pensionsnivån
inom offentlig tjänst tagits till riktpunkt för bestämmandet av
pensionens storlek. Denna pensionsnivå gäller redan nu för omkring
400 000 arbetstagare, och vill man vinna de arbetsmarknadsmässiga fördelarna
av en för samtliga löntagare enhetlig pensionsnivå utgör de stats- och
kommunalanställdas pensionsförmåner den naturliga riktpunkten. Utifrån
dessa synpunkter biträder sålunda förbundet målsättningen beträffande
pensionsnivån. Däremot finns det ej skäl att skapa en pensionsnivå, som
överstiger vad som gäller för stats- och kommunalanställda, vilket den förordade
konstruktionen dock i vissa fall kan leda till.

Några remissorgan framhåller att den förordade kompensationsgraden
är alltför hög. I sådan riktning uttalar sig bl. a. socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Södermanlands och Värmlands län, Svenska arbetsgivareföreningen,
Uiksförbundet landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation.

Försäkringsinspektioncn (majoriteten) framhåller, att kompensationsgraden
bör avvägas med en viss försiktighet och att det sannolikt inte är

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

klokt att inrikta sig på en högre nivå för ålderspensionens totalförmåner än
högst 60 procent av den reala medelinkomsten under aktivtidens år.

Liknande uttalanden göres av pensions styr elsen, statskontoret (majoriteten)
och Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man bör stanna vid en pensionsnivå
av förslagsvis 55—60 procent.

SPP ifrågasätter lämpligheten av den förordade pensionsnivån, som blir
särskilt hög för dem som under den aktiva tiden haft en lägre årlig genomsnittsinkomst
än 8 000 kr.

Även riksförsäkringsanslalten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län samt fullmäktige i riksbanken
ifrågasätter huruvida inte den föreslagna pensionsnivån borde begränsas.

Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det
olämpligt att i lag föreskriva en viss bestämd pensionsnivå.

Den förordade minimigränsen av 3 000 kr. för den pensionsgrundande
inkomstens beräkning har föranlett erinringar från pensionsstyrelsen,
riksräkenskapsverket, statskontoret och SPP, vilka anser att
denna gräns inte bör sättas lägre än att bottenpensionen utgör samma andel
av nämnda gränsbelopp som den kompensationsprocent som allmänt gäller
för totalpensionen.

Vad härefter angår maximigränsen 30 000 kr. yrkar TCO, att
den fastställes till 35 000 kr.

SACO framhåller, att fastlåsningen av den övre gränsen för den pensionsgrundande
inkomsten vid en stigande standard ganska snart kommer att
urholka pensionerna och därmed leda till orimliga konsekvenser. SACO
anser därför att den övre gränsen måste successivt höjas vid en stigande
standard och att höjningen bör knytas till utvecklingen av medelinkomsten
i landet på så sätt att maximigränsen blir en multipel av medelinkomsten.

Riksförsäkringsanstalten förordar en sänkning av nämnda gräns till
20 000 kr.

Enligt socialstyrelsens mening är förslaget för långt gående, då det innefattar
full försäkringsplikt med däremot svarande höga pensionsförmåner
för löntagare med så höga inkomster som 30 000 kr. om året. Även pensionsstyrelsen
ifrågasätter, om det föreligger behov av att sätta maximigränsen
så högt som enligt förslaget.

Förslaget om 30 poänggivande år för full tilläggspension
avstyrkes av försäkringsinspektionen (majoriteten). Statskontoret
(majoriteten), Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet
föreslår att detta krav skall avse 35 år.

Pensionsstyrelsen anser, att den pensionspoängtid som erfordras för erhållande
av full pension bör avse en fast period i ganska nära anslutning till
pensionsålderns inträde. Möjligen kan det visa sig lämpligt att förkorta
perioden t. ex. till 20 år med början i 40-årsåldern. Härvid vore det måhända

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

lämpligt att låta hela periodens medelinkomst inverka på pensionens storlek
och ej blott medelinkomsten för ett antal bästa år.

Regeln att inkomsterna under de 15 bästa åren skall bestämma
pensionsnivåns höjd avstyrkes av försäkringsinspektionen och Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska landskommunernas förbund anser,
att regeln medför sådana otillfredsställande konsekvenser, att man bör
överväga möjligheten att motverka dem genom en föreskrift, att de 15 bästa
åren skall infalla efter en viss ålder, förslagsvis efter det den försäkrade
uppnått 40 års ålder.

Den ifrågasatta reduktionsregeln för den som inte efter uppnådda 4 0
års ålder förvärvat pensionspoäng för minst 15 år kritiseras av bl. a.
pensions styrelsen, TCO, SACO, Svenska stadsförbundet (majoriteten), SPP
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Värde- och standardbeständighet

Beredningen har såsom förut nämnts förordat, att folkpensionen skall
liksom hittills vara automatiskt värdebeständig samt i viss mån — men ej
automatiskt — följa standardförbättringarna för den aktiva befolkningen.

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering framhålles, att
det — eftersom folkpensionen skall tjäna som bottenpensionering i detta
system — synes önskvärt att tilläggspensionerna göres automatiskt värdebeständiga
på samma sätt som bottenpensionerna. Vad åter angår frågan om
standardföljsamhet hos tilläggspensionerna anföres bl. a. följande.

Det synes överhuvudtaget vara ägnat att inge betänkligheter att genom
bestämmelse i lag tillförsäkra pensionärerna inte endast värdebeständiga
utan även standardbeständiga pensioner, detta särskilt då antalet pensionärer
kan väntas starkt öka samtidigt som den aktiva befolkningen stagnerar.
Då beslutanderätten om framtida standardhöjningar torde böra förbehållas
den generation, som skall vidkännas kostnaderna för dem, kan det
inte förordas att tilläggspensioneringen göres automatiskt fullt standardsäkrad.

Efter diskussion av olika system för värde- och standardfölj samhet förordas
den i det föregående berörda konstruktionen, som innebär att basbeloppet
(i nuvarande penningvärde 3 000 kr.) indexregleras och följer
samma indexserie för penningvärdets utveckling som bottenpensionen. Den
pensionsgrundande inkomsten sättes då i relation till det basbelopp, som
gällde vid varje inkomstårs slut, varvid det årets pensionspoäng erhålles.
När pensionen beviljas sättes medelpoängen i relation till det basbelopp,
som gäller den första månad för vilken pension skall utgå. Förändras basbeloppet
härefter till följd av penningvärdeändring, omräknas pensionen
på grundval av det nya basbeloppet.

Det konstateras i förslaget, att genom denna metod realvärdet av intjänad
pensionsrätt och utgående pensioner bevaras. Det framhålles emellertid, att

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

värdesäkringen i pensionssystemet självfallet inte bör utesluta möjligheten
av att, om den aktiva befolkningen under krig eller andra krisartade förhållanden
tvingas göra stora materiella uppoffringar och därmed får sin
standard sänkt, statsmakterna företager jämkningar av bestämmelserna i
pensionslagstiftningen.

Det konstateras vidare, att genom den förordade metoden även en viss
standardföljsamhet erhålles i fråga om den pensionsrätt, som intjänats
under den aktiva tiden. Vid stigande standard kommer nämligen pensionspoängen
att stiga för de löntagare, vilkas löner följer standardutvecklingen.
Denna effekt förstärkes därigenom att medelpoängen föreslås skola beräknas
på grundval av de 15 bästa åren.

Om statsmakterna skulle finna erforderligt att införa ytterligare standardförbättringar
utöver den begränsade standardfölj samhet, som sålunda
redan ligger i systemet, finns det med ifrågavarande system olika möjligheter
därtill. Flera sådana möjligheter anges.

Frågan om hur merutgifterna på grund av värde- och standardföljsamheten
hos tilläggspensionerna skall finansieras behandlas i det följande i
samband med övriga finansieringsfrågor.

Vissa remissorgan, bl. a. Svenska landskommunernas förbund
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Hallands, Västmanlands och
Norrbottens län, finner att frågan om värde- och standardbeständighet erhållit
en tillfredsställande lösning i förslaget om författningsreglerad tillläggspensionering.
Däremot framföres i några andra remissyttranden invändningar
i olika hänseenden mot förslaget. I vad diskussionen rör möjligheterna
att med det valda finansieringssystemet garantera värdebeständighet
må hänvisas till ett följande avsnitt om kostnader och finansiering.
Här skall i korthet beröras vad som i övrigt anförts i värde- och standardbeständighetsfrågan.

Svenska bankföreningen avstyrker automatisk indexreglering av tilläggspensioneringen
liksom den gör i fråga om bottenpensioneringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser förslaget vara föga tillfredsställande.
Länsstyrelsen finner tanken att trygga pensionernas värdebeständighet vara
byggd på uppfattningen att inflationen kommer att fortsätta, vilken
uppfattning är ägnad att undergräva förtroendet för penningvärdet.

Kooperativa förbundet vill inte motsätta sig värdebeständighetsprincipen
för tilläggspensioneringen, men önskar starkt framhålla, att den enda i
längden hållbara garantin för beständighet hos förmånerna är ett fast penningvärde.

Svenska arbetsgivareföreningen finner de konjunkturpolitiska problem,
som är förknippade med värdebeständigheten i pensionerna och dess inverkan
på inkomstbildning och sparande så betydelsefulla, att konsekvenserna
av de föreslagna pensioneringssystemen i dessa avseenden måste ytter -

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

ligare övervägas. Värdesäkringen enligt det obligatoriska alternativet finner
föreningen för övrigt vara osäker, enär den inte grundas på avtal utan på
en lagstiftning som när som helst kan ändras.

Länsstyrelsen i V ds t er norr lands län framhåller, att fullständiga garantier
för pensionernas värdebeständighet i själva verket inte kan lämnas vare sig
vid en avtalsreglerad eller vid en författningsreglerad pensionering; om det
skulle visa sig, att bördorna på den aktiva delen av befolkningen i en framtid
blir alltför stora, kommer nämligen på ett eller annat sätt en ändring att
framtvingas. Statstjänstemännens riksförbund gör av liknande skäl gällande,
att värdesäkringen i förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering
synes bli endast illusorisk.

Uttalandet i beredningens betänkande, att statsmakterna givetvis bör äga
rätt att företaga jämkningar av bestämmelserna om värdebeständighet i
vissa krissituationer, understrykes av Svenska landskommunernas förbund.
Även TCO finner det vara orimligt med fullständig värdesäkring för pensionerna,
då den aktiva befolkningen vid krisartade förhållanden får sin standard
sänkt. Någon begränsning av pensionsrätten på obestämbara grunder
får emellertid enligt TCO:s mening givetvis inte förekomma, och organisationen
föreslår därför en utredning om utformningen av undantagsbestämmelserna
i fråga om pensionernas värdesäkring. Liknande synpunkter
framföres av försäkringsinspektionen (majoriteten), som visserligen biträder
förslaget om att pensionsförmånerna skall penningvärdesäkras men
framhåller att förbehållet för katastroflägen inte skulle behövas, om man
kunde förse pensionerna med en garanti för standardfölj samhet efter
ungefär den metod som föreslogs av pensionsutredningen i dess slutbetänkande
(SOU 1955: 32).

SACO finner likaledes, att pensionsutredningens nyssnämnda metod är
lämpligare än den som föreslagits för den författningsreglerade tilläggspensioneringen.

Övergångsanordningar

För att det inte skall dröja alltför lång tid innan pensionssystemet når
den önskade effektiviteten har i förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering
förordats, att viss överkompensation skall medges under en
övergångstid. Pensionssystemet innebär bl. a., att pensionspoäng inom tillläggsförsäkringen
kan förvärvas t. o. in. det år då man fyller 65 år, att
ålderspension utgår från 67 år och att full pension kan erhållas efter 30
pensionsgrundande år. Överkompensationen föreslås skola åstadkommas
genom att för den, som fyller 65 år under det tjugonde året från lagstiftningens
ikraftträdande och sålunda uppnår pensionsåldern under det tjugoandra
året efter ikraftträdandet, skall fordras endast 20 års poäng för full
pension. Detta innebär 50 procents överkompensation. För den som blir
ålderspensionär under det tjugotredje året skall fordras 21 års poäng osv.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Fordran på 30 års pensionspoäng skall sålunda inträda först under det
trettioandra året efter lagstiftningens ikraftträdande.

Som förut nämnts kräves för erhållande av ålderspension enligt förslaget
om författningsreglerad tilläggspension att pensionspoäng förvärvats för
minst tre år. Det föreslås, att nämnda krav övergångsvis skall nedsättas till
att gälla poäng för blott två år. Tilläggspension motsvarande 2/20 av full
pension skulle alltså kunna beviljas att utgå fr. o. m. början av det fjärde
året.

Viss överkompensation övergångsvis ernås inom detta pensionssystem
även genom den i det följande behandlade utformningen av finansieringen
av tilläggspensioneringen genom successivt stigande avgifter.

Ifrågavarande övergångsregler har diskuterats i en del remissyttranden.

TCO godtager förslaget i denna del och framhåller att, eftersom redan
u^byggnaden av folkpensioneringen innebär en väsentlig överkompensation
för vissa grupper under den närmaste tioårsperioden, det är rimligt, att
övergångstiden inte göres alltför kort och därmed överkompensationen för
stor.

Försäkringsinspektionen (majoriteten) anser en överkompensation i ena
eller andra formen under övergångstiden ofrånkomlig för att försäkringen
någorlunda snabbt skall bli effektiv. Om pensionssystemet i dess helhet
omkonstrueras så att dess nettoeffekt på kapitalbildningen inte såsom enligt
förslaget blir negativ, synes inte skäl föreligga att motsätta sig den föreslagna
övergångsregeln om endast 20 års avgiftsbetalning för full pension.
Sett mot bakgrunden av att avgiftsbetalningstiden, när systemet passerat
övergångstiden, är 50 år, kommer nämnda övergångsregel att i verkligheten
betyda en överkompensation i förmånsledet av 150 procent och inte 50
procent som beredningen angivit från en annan utgångspunkt.

De remissorgan, som eljest gått in på frågan om överkompensationsreglerna,
avstyrker förslaget eller framför betänkligheter däremot. Fullmäktige
i riksgäldskontoret och länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar tveksamhet
inför förslaget. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser de föreslagna
övergångsbestämmelserna innebära alltför stor generositet mot den nuvarande
generationen på bekostnad av framför allt dem i kommande generationer
med flack lönekurva.

Pensionsstyrelsen framhåller, att den föreslagna tilläggspensionen skulle
innebära en enorm ekonomisk belastning för kommande aktiva generationer.
Det är därför viktigt att överkompensation till övergångsgenerationen på
de aktivas bekostnad i möjlig mån undvikes utan att reformens verkningar
i form av pensionsutbetalningar alltför mycket fördröjes. Ur psykologisk
synpunkt skulle det därför vara en fördel att så mycket som möjligt undvika
särskilda övergångsbestämmelser av materiell natur. Enligt styrelsens

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

57

uppfattning skulle sådana knappast erfordras om det antal poänggivande
år som kräves för full tilläggspension generellt förkortas till 20 med början
i 40-årsåldern och pensionen bestämmes med hänsyn till medelinkomsten
under samtliga dessa år.

Statskontoret (majoriteten) finner det principiellt oriktigt att i ett pensionssystem,
som uppbyggts efter försäkringsmässiga grunder, överhuvud
medgiva någon överkompensation under en övergångstid. Med den utbyggda
bottenpensioneringen torde något större behov härav inte heller föreligga.

Svenska stadsförbundet framhåller, att på grund av den föreslagna överkompensationen
pensionstagare med personalpensionsrätt kan uppnå en
pensionsstandard av uppenbarligen oskälig storleksordning. Svenska landskommunernas
förbund och Svenska landstingsförbundet delar denna uppfattning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund är överkompensationen
olämplig, övergångsgenerationen skulle göra en mycket god affär och få
rabatter på upp till 81 procent, medan i fullfunktionsstadiet endast överpriser
förekommer. Överkompensationen skulle skapa ekonomiska orättvisor
och spänningar mellan generationerna, och på grund av 65-procentregeln
skulle överkompensationsregeln främst gynna de större inkomsttagarna.
Sistnämnda regel är enligt förbundets mening också mindre behövlig eftersom
den äldre generationens pensioner höjes kraftigt redan genom den förbättrade
bottenpensioneringen.

Kooperativa förbundet slutligen anser att frågan om överkompensationen
under övergångstiden bör närmare undersökas i syfte att åstadkomma en
kostnadsminskning inom systemet.

Invalid- och familjepensionering

Invalidpensioneringens utformning blir enligt förslaget om författningsreglerad
tilläggspensionering beroende av hur skyddet vid invaliditet kominer
att ordnas inom bottenpensioneringen. Det förutsättes, att de förut
nämnda undersökningarna rörande invalidpensioneringen skall omfatta
även frågan om tilläggspensionering för invalider.

Omfattningen av tilläggspensioneringens familjepensioner kommer enligt
förslaget att bero av bottenpensioneringens utformning i detta avseende.
Familjetilläggspension avses i princip skola utgå till änkor, änklingar och
frånskilda, som får rätt till motsvarande bottenpension, samt till barn under
19 år vars fader eller moder vid sitt frånfälle var tilläggspensionsförsäkrad.
Hinder anses dock inte behöva föreligga för att låta familjetilläggspension
utgå även i vissa fall då motsvarande slag av bottenpension inte utgår.
Hustru- eller barntillägg förutsättes inte skola utgå till tilläggspensionerna
utan endast till bottenpensionerna.

Familjetilläggspensioneringen anges i förslaget endast i allmänna drag.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Det framhålles emellertid, att vid fastställandet av pensionsnivån i detta
fall stor hänsyn bör tagas till de principer som tillämpas inom nu förefintliga
offentliga och privata pensionssystem. Änkepensionen bör uppgå till
hälften av egenpensionen, dvs. av den ålders- eller invalidpension från tilläggspensioneringen,
som utgick till mannen vid hans frånfälle, eller av den
invalidpension, som skulle ha tillkommit honom om han blivit invalid vid
tiden för dödsfallet. Samma belopp föreslås utgå för det första av de pensionsberättigade
barnen i det fallet, att försörjaren inte efterlämnar änka.
Om den bortgångne efterlämnar änka och ett barn eller endast två barn,
föreslås familjetilläggspensionen utgöra 70 procent av egenpensionen. För
varje ytterligare barn bör familjepensionen höjas med 10 procent av egenpensionen.
I förslaget har inte tagits definitiv ställning till frågan om pensionens
storlek i olika fall för yngre änkor, som inte har pensionsberättigade
barn. Detsamma gäller frågan om pension till änklingar och till frånskilda.
Inte heller har i förslaget närmare behandlats frågan hur tilläggspensionen
skall beräknas, då rätt föreligger såväl till egentilläggspension som till tillläggspension
i egenskap av efterlevande. Det har emellertid förutsatts, att
änketilläggspension i princip skall kunna utgå även sedan änkan blivit
ålders- eller invalidpensionär.

Under remissbehandlingen har Riksförbundet landsbygdens folk
framhållit att, sedan beslut om förbättrad folkpensionering fattats, en allmän
förbättring av invaliditets- och efterlevandeskyddet bör uppställas som
det närmaste målet för den fortsatta reformverksamheten och att denna
fråga bör utredas och lösas, innan frågan om en ytterligare utbyggnad av
ålderspensioneringen övervägs.

I övrigt må hänvisas till vad som anförts angående remissyttrandena över
invalid- och familjepensioneringen i en förbättrad folkpensionering.

Kostnader och finansiering

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering har intagits följande
sammanställning av kostnaderna för tilläggspensioner i form
av ålders-, invalid- och familjepension. I sammanställningen, vari förutsättes
oförändrat penningvärde, har även angivits summan av de pensionsgrundande
löneinkomsterna.

Det framhålles, att kostnaderna för tilläggspensionerna kan antagas
komma att även vid ett konstant löneläge stiga betydligt såväl absolut som
relativt efter år 1990 för att möjligen stabiliseras långt in på 2000-talet.

Angående beräkningen av kostnaderna för invalid- och familjepensioneringen
anföres följande.

De gjorda övervägandena rörande invalid- och familjepensioneringens
utformning är inte tillräckliga såsom grund för mera detaljerade kostnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

59

År

Oförändrad reallönenivå

Stigande reallönenivå

Löne-

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

med 1,5 % årligen

med 3 % årligen

miljarder

kr.

i % av
löne-summan

Löne-

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

Löne-

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

miljarder

kr.

i % av
löne-summan

miljarder

kr.

i % av
löne-summan

1960

1965

1970

1975

1980

1985

1990

15

15

15

15

15

15

15

0,15

0,5

1,0

1,6

2,2

2,8

1

3

7

11

15

19

16

18

20

22

25

27

30

0,18

0,6

1,2

2,0

2,9

3,8

1

3

5

8

11

13

18

22

27

32

38

46

54

0,2

0,7

1.4

2.5
3,8
5,1

i

3

4

7

8

10

1 Löneinkomster till den del de ligger mellan 3 000 och 30 000 kr.

beräkningar i vad avser tilläggspensioneringen. Emellertid torde sådana
inte behövas för den principiella bedömningen av pensionssystemet i dess
helhet. Av pensionsutredningens beräkningar framgår (SOU 1955: 32 s. 208)
att på längre sikt ungefär Va av totalkostnaderna skulle falla på ålderspensionen
och 1/3 på invalid- och familjepensioneringarna tillsammans. Även
om de här framlagda riktlinjerna innebär vissa betydelsefulla avvikelser
från pensionsutredningens förslag och ytterligare sådana kan ifrågasättas,
synes dock det av utredningen angivna förhållandet mellan kostnaderna för
de olika pensionsförsäkringsdelarna under olika tidpunkter efter lagstiftningens
ikraftträdande kunna i förevarande sammanhang användas för en
summarisk uppskattning av invalid- och familjepensioneringens andel i
totalkostnaderna.

När det gäller finansieringen redogöres i förslaget till en början
för olika finansieringssystem. Därvid framhålles, att den nuvarande folkpensioneringen
är uppbyggd efter det s. k. fördelningssystemet, vilket innebär
att varje års utgifter skall täckas av de avgifter och andra inkomster
som belöper på året. Det anges, att ett fördelningssystem kan vara modifierat
i syfte att man skall få ett jämnare avgiftsuttag. Vidare nämnes, att inom
privat pensionsförsäkring regelmässigt begagnas det s. k. premiereservsystemet,
vilket innebär att inom försäkringsorganet uppbygges en fond av
sådan storlek att densamma jämte framtida avgifter och räntor vid varje
tillfälle skall förslå till att uppfylla de förefintliga försäkringsförpliktelserna.
Under förutsättning att fondmedlen är betryggande placerade samt att
dödlighets-, invaliditets-, ränte- och andra antaganden visar sig hållbara,
erbjuder premiereservsystemet ett stort mått av säkerhet för att utfästa
prestationer verkligen skall utgå, vilket innebär vissa fördelar. Det anges
emellertid, att premiereservsystemet också har betydande nackdelar. Den
mest betydande är att systemet inte torde kunna fungera, om pensionsförmånerna
är värdebeständiga och penningvärdet sjunker. En förutsättning
för att systemet skall fungera även under sådana förhållanden är nämligen,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

att fondkapitalet kan placeras på ett värdebeständigt sätt; och denna förutsättning
föreligger inte vid den nuvarande konstruktionen av vår kapitalmarknad.
En annan nackdel med ett premiereservsystem är att utvecklingen
av försäkringens utgiftssida inte ens vid stabilt penningvärde kan förutses
med full exakthet, något som framtvingar betydande säkerhetstillägg, om
.systemet skall kunna antagas hålla.

På grund av vad sålunda anförts förordas, att finansieringen av den
författningsreglerade tilläggspensioneringen skall bygga på fördelningssystemets
princip.

I det sammanhanget beröres frågan om rättssäkerheten i pensioneringssystemet.
Även om rättssäkerhetssynpunkten är väl tillgodosedd i
den privata pensionsförsäkring som nu finnes, föreligger därmed — framhålles
i förslaget — inte någon garanti för att uppgjorda pensioneringsplaner
i alla lägen kommer att fullföljas. Vidare innebär rättssäkerheten inte att de
förmåner som erhålles genom sådan försäkring kommer att motsvara de
gjorda insatsernas realvärde. Rättssäkerheten innebär nämligen inte något
skydd mot ändringar i penningvärdet. Det statliga pensionssystemet innehåller
inte någon rättsligt bindande utfästelse om pensionernas värdebeständighet
men anses likväl vara mycket tillfredsställande. I själva verket torde
redan den omständigheten, att ett pensionssystem i lag är utformat så att
förmånerna satts i relation till tidigare inkomster och så att systemet därtill
blir värdebeständigt, utgöra en ur rättssäkerhetssynpunkt stark garanti. Det
framhålles, att tilläggspensioneringen blott utgör den ena delen av det obligatoriska
pensioneringssystemet, och att det ingalunda är självklart, att det
ur rättssäkerhetssynpunkt skall ställas större krav då det gäller tilläggspensioneringen
än i fråga om den bottenpensionering som motsvaras av den
nuvarande folkpensioneringen.

Ehuru den förordade tilläggspensioneringen sålunda skall bygga på fördelningssystemets
princip, förutsättes det, att en avsevärd fondering
skall komma till stånd genom att man under en övergångstid tar ut högre
avgifter än som går åt för löpande utgifter. Det anges, att en betydande
fondering torde vara inte endast önskvärd utan även direkt nödvändig för
att samhället skall kunna på längre sikt bära de bördor som en utbyggd
pensionering medför. De förnämsta skälen härtill är den ur pensioneringssynpunkt
ogynnsamma befolkningsutveckling, som är att emotse, ävensom
den hämmande inverkan som en förbättrad pensionering kan få på det frivilliga
sparandet i landet. Effekten på sparandet av ett pensioneringssystem
av den omfattning varom nu är fråga har belysts i en i särskild bilaga till
pensionsberedningens betänkande intagen utredning, som verkställts av
konjunkturinstitutet.

Det framhålles i förslaget, att man genom att verkställa en relativt stor
fondering under de närmaste årtiondena kan — i vart fall vid ett något så
när konstant penningvärde — i betydande mån finansiera pensionskostna -

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

derna genom räntor. Då det måste förutsättas, att de fonderade medlen investeras
i tillgångar, som kan antagas verka värdeskapande eller som i vart
fall är relativt värdebeständiga, kommer dessa räntor att motsvaras av de
besparingar eller den produktionsökning, som förefintligheten av de genom
fonderingen åstadkomna realvärdena medför. Även om en stark penningvärdeförsämring
skulle minska fondräntornas relativa betydelse för kostnadstäckningen,
får det dock antagas att förefintligheten i samhället av
de realvärden, vilkas tillkomst möjliggjorts genom fonderingen, underlättar
för den aktiva befolkningen att bestrida pensionskostnaderna.

Det belopp av 275 milj. kr., som genom beslut vid 1956 års riksdag avsatts
under budgetåret 1956/57 till framtida pensionsändamål, förutsättes
skola tillföras den sålunda förordade fonden. Under förutsättning att motsvarande
avsättningar äger rum intill den 1 januari 1960 skulle då finnas
disponibelt i runt tal 1 miljard kr.

Avgifterna för den obligatoriska pensioneringen föreslås skola i
sin helhet erläggas av arbetsgivarna. Liksom arbetsgivarnas bidrag till den
allmänna sjukförsäkringen skall de vara av kollektiv karaktär. Avgifterna
skall utgöra viss procent (uttagningskvot) av den lönesumma, som arbetsgivaren
utbetalat för ett kalenderår. Från lönesumman skall dock avdragas
den del av lönen per årsarbetare, som ligger under minimigränsen för den
pensionsgrundande inkomsten. En hela året heltidsanställd person räknas
därvid som en årsarbetare, och den som varit deltidsanställd och/eller
arbetat en del av året räknas som del av årsarbetare. Vid nuvarande penningvärde
kommer avgifter att utgå på lönerna i vad de per årsarbetare
överstiger 3 000 kr. Om årslönen för en anställd överstiger maximigränsen
för den pensionsgrundande inkomsten, i nuvarande penningvärde 30 000
kr., skall arbetsgivaravgift inte utgå på lönen i vad den ligger över denna
gräns.

Angående avgiftsuttagets storlek framhålles, att det ur anpassningssynpunkt
kan vara lämpligt, att ett lägre och successivt stigande uttag göres
under försäkringens första skede. Därvid är att märka att det vid ett fördelningssystem
inte är möjligt och ej heller nödvändigt att taga mera
definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tidpunkter,
och avgiftsuttagets storlek längre fram i tiden. Storleken av avgiftsuttaget
under den första tiden efter reformens ikraftträdande synes
dock böra fixeras redan i samband med beslut om reformen.

I förslaget anges två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens storlek
under pensioneringens första skede. Avgiften uttages som förut nämnts
med en viss procent av årslönerna i vad de ligger mellan 3 000 och 30 000
kr., vilka lönedelar med 1956 års lönenivå skulle utgöra sammanlagt cirka
15 miljarder kr. I följande uppställningar anges även avgiftens storlek i
procent av den totala lönesumman (med 1956 års lönenivå cirka 22,5 miljarder
kr.). De uppgifter som återges avser förhållandena vid konstant

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Uppställning nr 1

År

Arbets-givar-avgiften
i relation
till hela
löne-summan
%

Uttagnings-kvot (för
arbetsgivar-avgift på
löner över
3 000 kr. per
årsarbetare)
%

Avgifter

miljarder

kr.

Ränta

3 ”/o1

miljarder

kr.

Pensioner

miljarder

kr.

Fond-

avsättning

miljarder

kr.

Fond vid
årets slut
miljarder
kr.

Konstant reallönenivå

1960

2,0

3

0,5

0,03

-

0,5

1,5

1961

2,7

4

0,6

0,04

—

0,6

2,1

1962

3,3

5

0,8

0,06

—

0,8

2,9

1963

4,0

6

0,9

0,09

0,08

0,9

3,8

1964

4,7

7

1,1

0,12

0,12

1,1

4,9

1965

5,3

8

1,2

0,15

0,15

1,2

6,1

1970

6,7

10

1,5

0,3

0,5

1,3

11,9

1975

8,0

12

1,8

0,5

1,0

1,3

18,0

1980

9,3

14

2,1

0,7

1,6

1,2

23,5

1985

10,0

15

2,3

0,8

2,2

0,9

28,1

1990

10,0

15

2,3

0,8

2,8

0,3

30,9

Reallönenivån stiger med 1,5 % om året

1960

2,1

3

0,5

0,03

___

0,5

1,5

1961

2,8

4

0,7

0,05

—

0,7

2,2

1962

3,5

5

0,9

0,07

—

1,0

3,2

1963

4,2

6

1,1

0,10

0,08

1,1

4,3

1964

4,9

7

1,2

0,13

0,13

1,2

5,5

1965

5,7

8

1,5

0,16

0,18

1,5

7,0

1970

7,3

10

2,0

0,4

0,6

1,8

14,5

1975

9,0

12

2,7

0,7

1,2

2,2

24,0

1980

9,2

12

3,0

1,0

2,0

2,0

34,1

1985

9,4

12

3,3

1,2

2,9

1,6

42,6

1990

9,6

12

3,6

1,4

3,8

1,2

49,3

1 Om fonden förräntas efter 3,5 % i stället för 3 %, blir fonden vid konstant lönenivå 30,5
miljarder kr. år 1985 och 34,5 miljarder kr. år 1990. Förutsättes reallönenivån stiga med 1,5 %
om året, blir motsvarande tal 45,5 resp. 54,1 miljarder kr.

penningvärde. Vidare förutsättes i övre delen av varje uppställning en
konstant reallönenivå och i den nedre delen en kontinuerlig ökning av
reallönenivån, som med hänsyn till att beräkningarna går ända fram till
år 1990 antages till 1,5 procent per år.

Det framhålles i förslaget, att kostnaderna kan antagas stiga betydligt
även efter år 1990. Uttagningskvoten kan sålunda behöva höjas ytterligare,
framför allt om lönenivån förblir konstant. Behovet av sådan ytterligare
höjning blir dock mindre, om avgiftsuttaget sker efter det senare av de
båda alternativen. Eftersom båda de skisserade alternativen synes ha vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

63

Uppställning nr 2

År

Arbets-givar-avgiften
i relation
till hela
löne-summan

%

Uttagnings-kvot (för
arbetsgivar-avgift på
löner över

3 000 kr. per
årsarbetare)
%

Avgifter

miljarder

kr.

Ränta

3 Vo1

miljarder

kr.

Pensioner

miljarder

kr.

Fond-

avsättning

miljarder

kr.

Fond vid
årets slut
miljarder
kr.

Konstant reallönenivå

1960

2,7

4

0,6

0,03

—

0,6

1,6

1961

4,0

6

0,9

0,05

—

1,0

2,6

1962

5,3

8

1,2

0,08

—

1,3

3,9

1963

6,0

9

1,4

0,12

0,08

1,4

5,3

1964

6,0

9

1,4

0,16

0,12

1,4

6,7

1965

6,7

10

1,5

0,20

0,15

1,5

8,2

1970

8,0

12

1,8

0,4

0,5

1,7

15,9

1975

9,3

14

2,1

0,7

1,0

1,8

24,2

1980

10,0

15

2,3

0,9

1,6

1,6

32,2

1985

10,0

15

2,3

1,1

2,2

1,2

38,8

1990

10,0

15

2,3

1,3

2,8

0,8

43,3

Reallönenivån stiger med 1,5 % om året

1960

2,8

4

0,7

0,03

—

0,7

1,7

1961

4,1

6

1,0

0,05

—

1,0

2,7

1962

5,6

8

1,4

0,08

—

1,5

4,2

1963

6,3

9

1,6

0,13

0,08

1,6

5,8

1964

6,3

9

1,6

0,18

0,13

1,7

7,5

1965

7,1

10

1,8

0,22

0,18

1,8

9,3

1970

8,7

12

2,4

0,5

0,6

2,3

19,4

1975

9,0

12

2,7

0,9

1,2

2,4

31,2

1980

9,2

12

3,0

1,2

2,0

2,2

42,4

1985

9,4

12

3,3

1,5

2,9

1,9

52,3

1990

9,6

12

3,6

1,8

3,8

1,6

60,6

1 Om fonden förräntas efter 3,5 % i stället för 3 %, blir fonden vid konstant lönenivå 42,0
miljarder kr. år 1985 och 48,3 miljarder kr. år 1990. Förutsättes reallönenivån stiga med 1,5 %
om året, blir motsvarande tal 56,4 resp. 69,7 miljarder kr.

fördelar, har det inte ansetts nödvändigt att förorda det ena framför det
andra. Det anges, att även ytterligare alternativ givetvis bör kunna övervägas.

Rörande förvaltningen av pensionsfondens medel anföres,
att fonden bör placeras mera fritt än vad nu är fallet med offentliga
och privata försäkringsfonder. Riskerna med en friare placering blir uppen -barligen relativt sett mindre än eljest beträffande en fond av den storlek
som det här är fråga om. Det förutsättes sålunda att möjlighet öppnas att
i betydande utsträckning låna ut fondens medel till näringslivet. Det bör

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

dock inte komma i fråga att uppbygga fondens förvaltning som en ny stor
kreditinrättning. I stället bör nu förefintliga kreditinrättningar, bl. a. affärsbankerna,
utnyttjas för den utlåning som sker till näringslivet.

I detta sammanhang framhålles, att någon rätt för arbetsgivare att medelst
revers erlägga arbetsgivaravgifterna till försäkringen inte synes böra
komma i fråga. En sådan anordning synes vara tänkbar endast beträffande
större arbetsgivare med mera betydande realtillgångar, och den
skulle därför verka diskriminerande i förhållande till övriga arbetsgivare.

Det understrykes, att hela fondkapitalet givetvis inte kan ställas till
näringslivets förfogande. Även staten, kommuner och andra dylika rättssubjekt
bör ha tillgång till detta kapital. Det blir en avvägningsfråga hur
de disponibla medlen vid varje tillfälle skall fördelas. Denna avvägning
synes endast i begränsad omfattning böra regleras genom författningsbestämmelser.
Förvaltningsorganet för fonden bör sålunda äga relativt fria
händer att bestämma om fondplaceringarna. Det förordas, att en fondstyrelse
bildas med högst 9 personer, som bör handhava förvaltningen
jämväl av den nuvarande folkpensioneringsfonden och med denna samförvaltade
fonder. I fondstyrelsen bör ingå såsom ordförande chefen för
det ämbetsverk, till vars ämbetsområde den nya pensioneringen hör, samt
tre representanter för näringslivet, tre representanter för löntagarna och
två finansexperter.

Några remissorgan har upptagit frågan om valet av finansieringssystem
och belyst dess inverkan på möjligheterna att ordna
värdebeständighet inom pensionsförsäkringen. SPP hävdar, "att i ett fördelningssystem
endast kan ges en formell värdebeständighet, enär denna
blir avhängig av framtida aktiva generationers vilja och förmåga att fullfölja
tidigare generationers pensionsutfästelser. I ett pensionssystem byggt
på premiereservmetoden blir däremot värdebeständigheten materiellt grundad
enligt privaträttsliga principer. Handelns arbetsgivareorganisation gör
gällande, att tillämpningen av fördelningssystemet i obligatoriet inte kan
anses lösa värdesäkringsproblemet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot, att pensionsutfästelsernas
värdebeständighet endast kan säkras lagstiftningsvägen och länsstyrelserna
i Kalmar och Hallands län finner, att värdebeständigheten är bäst
garanterad enligt förslaget till obligatorisk tilläggspensionering.

Försäkringsinspektionen (majoriteten) berör frågan om rättssäkerheten
i pensionssystemet och finner, att skillnaden därvidlag mellan ett
premiereservsystem och ett fördelningssystem delvis är av formell art.
Fastän den försäkrades rättsanspråk vid ett fördelningssystem inte har
samma stöd i civilrättsligt utbildade fasta kutymer som vid ett premiereservsystem
har han dock, såvitt de utfästa förmånerna framstår som
rimliga och berättigade, ändå goda utsikter att göra dem gällande i ett

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

demokratiskt samhälle. I ett avseende är hans pensionsrätt t. o. m. bättre
tryggad än vid ett premiereservsystem av hittills vanlig typ, eftersom sådana
system inte kunnat erbjuda någon penningvärdesäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att rättssäkerheten
enligt förslaget är vida lägre än inom sådan verksamhet som är underkastad
lagen om försäkringsrörelse. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen
kommer stor osäkerhet att vidlåda det föreslagna pensionssystemet, framför
allt därför att pensionärerna inte får civilrättsligt giltiga fordringar
på pension.

SACO påpekar, att betydelsen av rättssäkerheten i nuvarande pensionssystem
inte får överdrivas; i fråga om SPP-system kan man överhuvudtaget
inte tala om någon rättsssäkerhet annat än i fråga om de nominella
pensionsbeloppen.

TCO anser, att pensionssystemet för att bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt
egentligen skulle förutsätta individuella avgifter. Därest
det vid ytterligare utredning skulle befinnas att de med sådana avgifter
förbundna administrativa svårigheterna skulle bli oöverkomliga, anser sig
TCO emellertid kunna godta ett kollektivt avgiftssystem, om garantier
erhålles mot en utveckling mot icke inkomstdifferentierade pensioner.

Direkta uttalanden om fondens lämpliga storlek göres endast av
några remissorgan. Försäkringsinspektionen ifrågasätter om fonden icke
bör göras större för att undvika oförmånliga verkningar på kapitalbildningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län hävdar däremot att fonderingen
bör inskränkas till vad som ur pensionssynpunkt är nödvändigt.

I ett flertal yttranden framhålles, att det med hänsyn till den dominerande
ställning som fonden skulle komma att intaga på kreditmarknaden blir
utomordentligt viktigt att fondförvaltningen ordnas så att fondmedlen blir
placerade på ett ur samhällsekonomisk synpunkt rationellt sätt. Försäkringsinspektionen
(majoriteten) samt länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs
och Västmanlands län ställer sig ur denna synpunkt positiva till förslaget
beträffande fonderingen. Andra remissorgan uttrycker mer eller mindre
starka farhågor för att staten genom fonden får ett alltför stort inflytande
över kapitalmarknaden, att medlen inte kommer att få den mest produktiva
placeringen eller att det privata näringslivet kommer att missgynnas. Bland
dessa remissorgan märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs och Kopparbergs län, Svenska arbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
SPP och Svenska bankföreningen. Mera preciserade regler för att
säkerställa näringslivets möjligheter att låna från fonden föreslås av bl. a.
SACO och Kooperativa förbundet.

Som talesmän för speciella låntagargruppers intressen i fråga om tillgång
till fondmedlen uppträder Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges hantverks- och
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

småindustriorganisation, Sveriges lantbruksf örbund samt länsstyrelsen i
Jönköpings län och Svenska sparbanksföreningen. De båda sistnämnda
uttalar därvid farhågor för den lokala kreditförsörjningen.

Slutligen har krav om utredning av problemen kring fondbildningen
rests bl. a. av statskontoret, försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, fullmäktige i riksbanken, Landsorganisationen och TCO.

Frivillig tilläggspensionering

Som ett komplement till den obligatoriska tilläggsförsäkringen har i förslaget
om författningsreglerad tilläggspensionering skisserats en frivillig
tilläggspensionering. Denna anges kunna utformas så att förvärvsarbetande,
som inte blir berättigade till obligatorisk tilläggspension eller blir
berättigad till sådan med endast mindre belopp, får möjlighet att tillförsäkra
sig viss pension.

Vidare anföres i förslaget följande.

Det synes rimligt, att en sådan frivillig påbyggnad i likhet med folkpensioneringen
i övrigt göres värdebeständig. Svårigheterna att ordna eu
värdebeständig frivillig försäkring är emellertid mycket stora. Detta beror
främst på att man inte kan begagna fördelningssystemet i en frivillig försäkring.
Man kan med andra ord i en sådan försäkring inte på ett fast
avgränsat kollektiv slå ut en förlust, som uppkommer t. ex. genom att
högre pensioner skall betalas på grund av indexstegring. Då det sålunda
i en frivillig pensionering inte kan undvikas att premiereservsystemet
kommer till användning måste, om värdebeständighetsfrågan verkligen
skall kunna lösas, staten stå ansvaret för förluster på grund av pensionernas
värdebeständighet. Det torde kunna antagas, att staten endast i begränsad
omfattning vill påtaga sig ett sådant ansvar. En stark restriktivitet
synes alltså nödvändig.

Den erforderliga begränsningen av rätten att teckna värdebeständig frivillig
försäkring anges kunna ske genom en föreskrift, att den årliga poängsumman
på grund av både obligatorisk och frivillig försäkring inte får
överstiga visst maximum.

Det framhålles, att den frivilliga försäkringen i tekniskt avseende kan
anknytas till poängberäkningen i den obligatoriska tilläggspensioneringen.
Rätten att teckna frivillig försäkring kan maximeras sålunda, att den
årliga poängsumman på grund av frivillig och eventuell obligatorisk försäkring
får vara högst 2. Detta motsvarar en total årsinkomst av förvärvsarbete
av 9 000 kr. i nuvarande penningvärde, vilket ger en tilläggspension
av 3 150 kr.

Den frivilliga försäkringen bör också kunna omfatta invalid- och familjepension.
Vissa villkor bör förknippas med rätten att teckna frivillig försäkring,
t. ex. hälsoprövning vid tecknande av invalid- och familjepensionsförsäkring.

67

Kungl. Maj:is proposition nr 55 år 1958

Den frivilliga pensioneringen måste såsom nämnts finansieras enligt ett
premiereservsystem. Då den försäkrade binder sig för att erlägga försäkringsavgifter
under ett visst antal år, bör avgifterna vara indexreglerade.
I den mån avgifter och fondavkastning inte förslår — särskilt på grund
av pensionernas värdebeständighet — erfordras bidrag av statsmedel. Det
anges, att man måhända även kan överväga ett statsbidrag till den frivilliga
pensionsförsäkringen till lindring av försäkringsavgifterna i vissa
fall, en fråga som emellertid anses kräva närmare utredning.

Fonderingen i försäkringen bör i sin helhet ske genom insättning av
premiemedlen i riksgäldskontoret. Statsverket får genom en sådan anordning
möjlighet att placera de förevarande relativt sett begränsade fondmedlen
i mera värdebeständiga tillgångar, vilket i sin tur medför, att statsverket
inte åsamkas någon egentlig förlust genom värdebeständighetsgarantin.

Flertalet remissorgan som yttrat sig i frågan om den frivilliga
tilläggspensioneringen — bl. a. pensions styr ds en, Landsorganisationen,
TCO, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation
och Svenska försäkringsbolags riksförbund — avstyrker att statsbidrag lämnas
till ifrågavarande pensionering.

Administrations- och samordningsfrågor

Pensionsberedningen framhåller, att de förbättringar av
folkpensioneringen, varom beredningen framlägger direkt
förslag, i och för sig inte påkallar några större ändringar i administrativt
hänseende. Skulle emellertid inkomstprövningen avskaffas inom folkpensioneringen,
torde en betydande omläggning av administrationen böra övervägas,
enär arbetsuppgifterna för pensionsnämnderna, som är folkpensioneringens
lokala organ, då skulle komma att i huvudsak begränsas till invaliditetsprövning
och vissa civilståndsfrågor. Därest invalidpensioneringen
skulle omgestaltas i väsentlig mån, kan det befinnas lämpligt att förlägga
denna prövning till andra organ än pensionsnämnderna. Beredningen har
emellertid inte tagit ställning till invalidpensioneringen och inkomstprövningen
utan förutsatt, att hithörande spörsmål skall bli föremål för
särskilda undersökningar, i samband varmed de administrativa konsekvenserna
penetreras. Beredningen framhåller, att förefintliga möjligheter till
samordning på det administrativa området även bör undersökas i fråga
om folkpensioneringen, den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
översynen av socialförsäkringsadministrationen bör enligt
beredningens mening komma till stånd utan dröjsmål och verkställas jämsides
med att arbetet på pensionsreformens närmare utformning pågår.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

I förslaget om författningsreglerad tilläggspension
framhålles, att invalidpensionsfrågans ovissa läge givetvis även återverkar
på spörsmålet om administrationen av tilläggspensioneringen. Frågan, huruvida
tilläggspensioneringen skall omfatta även invaliditetsskydd, blir nämligen
beroende av bottenpensioneringens utformning i detta avseende. Det
förhållandet att man sålunda blir hänvisad till att härutinnan avvakta
resultatet av undersökningarna rörande invalidpensionsfrågan synes emellertid
inte behöva fördröja igångsättandet av det förordade pensioneringssystemet.

Det göres i förslaget gällande, att det i fråga om folkpensionsförbättringarna
angivna behovet av en samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna
i administrativt avseende givetvis även föreligger om man väljer
det författningsreglerade pensioneringssystemet. Denna lösning torde i
själva verket göra en enhetlig socialförsäkringsadministration än mer av
behovet påkallad. Detta förhållande måste beaktas vid utformningen av
pensioneringssystemets administration.

Vad angår samordningen med existerande personalpensionering förutsättes,
såsom förut nämnts, att man inte undantar några löntagarkategorier
från den obligatoriska tilläggspensioneringen. Såsom riktpunkt för anpassningen
av personalpensioneringen har angivits, att de för en viss grupp
gällande pensionsvillkoren inte försämras genom tilläggspensioneringens
genomförande. Företrädare för 1951 års pensionsutredning, vars uppgifter
gäller den statliga och statsunderstödda personalpensioneringen, har med
hänsyn till anpassningsproblemen deltagit i beredningens arbete och belyst
problemen i en särskild bilaga till beredningens betänkande. Det förutsättes
att de offentliga och även många privata tjänstepensionssystem skall bli
bestående även efter pensionsreformens genomförande samt att pensionerna
från dessa system och från det allmänna systemet skall kunna utbetalas
gemensamt.

Rörande vad som framkommit i remissyttrandena i denna del
må här blott nämnas, att många remissorgan framhåller betydelsen av att
man i samband med pensionsreformen undersöker och tillvaratager möjligheterna
att göra en långtgående samordning mellan det nya pensionssystemet
samt övriga socialförsäkringar. Flera remissorgan uttalar samtidigt,
att det inte går att nu taga ställning till administrations- och samordningsfrågorna,
innan mera preciserade förslag föreligger i denna del. Uttalanden
i denna riktning göres av bl. a. pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och TCO.

Statens organisationsnämnd anser det angeläget att de organisatoriska
frågorna rörande pensionssystemet och övriga socialförsäkringar är lösta
före reformens ikraftträdande.

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Några remissorgan, bland dem Landsorganisationen, TCO och Statstjänstemännens
riksförbund, understryker att pensionsvillkoren i nuvarande
personalpensionering inte får försämras till följd av pensionsreformen.

Ikraftträdande

Rörande de föreslagna folkpensionsförbättringarna föreslår pensionsberedningen
såsom förut nämnts, att en viss höjning av nuvarande
folkpensionsförmåner skall göras den 1 juli 1958. Denna höjning anges
komma att beröra endast pensionsstyrelsens verksamhet och inte medföra
något betydande merarbete.

Den därefter följande reformetappen väntas emellertid medföra ett icke
obetydligt administrativt merarbete. Särskilt reduktionen av de kommunala
bostadstilläggen och ändringarna i fråga om inkomstprövningen kommer
att ge anledning till omfattande omräkningar av pensionsförmånerna. Detta
arbete liksom beviljande av nya familjepensioner m. m. kommer att beröra
såväl pensionsnämnderna som pensionsstyrelsen och synes bli tämligen tidskrävande.
Om den erforderliga lagstiftningen hinner utfärdas till den 1 juli
1959, finner beredningen det emellertid vara sannolikt att reformen skall
kunna genomföras till den 1 juli 1960. Förskjutes tiden för lagstiftningens
utfärdande kan tiden för genomförandet antagas bli förskjuten i motsvarande
mån. Beredningen tillägger att det, för att lagstiftningen skall
kunna utfärdas till den 1 juli 1959, förutsättes, att principbeslut i pensionsfrågan
fattas senast under hösten 1957. Härutöver förutsättes, att utredning
hinner verkställas om detaljutformningen av folkpensioneringen i de
delar, till vilka beredningen tagit ställning, vidare att förslag härom hinner
framläggas och remissbehandlas samt proposition i ämnet utarbetas och
behandlas av statsmakterna under tiden fram till våren 1959. Det framhålles,
att beredningen inte anser sig kunna räkna med att det i det föregående
berörda utredningsarbetet rörande invalidpensionering och administration
kan slutföras i sådan tid, att därav föranledd lagstiftning hinner
genomföras redan den 1 juli 1960.

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering framhålles, att
denna påbyggnad skall sammangjutas med den bottenpensionering, som
motsvaras av den förbättrade folkpensioneringen, till ett enhetligt system.
I vad avser tilläggspensioneringens ålders- och familjepensioner synes det
vara möjligt att igångsätta systemet år 1960. Lagstiftningen torde därför böra
träda i kraft den 1 juli nämnda år, till vilken tidpunkt huvudetappen av
folkpensionsreformen förutsatts bli förlagd. Emellertid bör pensionsgrundande
inkomster och arbetsgivaravgifter beräknas för hela år 1960.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Det anföres vidare.

Förberedelsearbetet för en pensionsreform, som i sig innefattar en tillläggspensionering,
kan antagas bli mera omfattande än för en reform som
begränsas till den nuvarande folkpensioneringen. Detta förhållande behöver
dock inte innebära att tidpunkten för igångsättandet behöver förskjutas.
Här må särskilt erinras om att det ju inte blir aktuellt att utge pensioner
i någon större omfattning förrän viss tid efter igångsättandet, och denna
tid kan givetvis också utnyttjas för erforderligt förberedelsearbete. Det nu
sagda innebär för invalidpensioneringens del att man även kan förutsättas
hinna tillgodogöra sig resultatet av de undersökningar rörande invalidpensionsfrågan
som enligt vad i det föregående anförts bör igångsättas utan
dröjsmål. Den förlängda förberedelsetiden kan även utnyttjas för lösningen
av de olika samordningsproblemen.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden framförts
tvekan huruvida det är möjligt att genomföra pensionsreformen till den 1
juli 1960. Pensionsstyrelsen framhåller, att man i god tid före ikraftträdandet
måste veta åtminstone beskaffenheten av de förmåner som skall tillhandahållas
ävensom huvudlinjerna i den organisation som skall föra reformen
ut i livet. Dessa minimifordringar hinner ej — såsom beredningen
själv framhåller — bli uppfyllda till den 1 juli 1960. Styrelsen hemställer
därför att ikraftträdandet bestämmes till sådan tidpunkt, att erforderliga
kompletterande utredningar hinner verkställas samt lagtexter och organisationsplaner
m. m. beslutas av statsmakterna i god tid före ikraftträdandet.
Den föreslagna höjningen av folkpensionerna den 1 juli 1958 kan genomföras
utan något mera väsentligt besvär för styrelsen.

Riksförsäkringsanstalten tvivlar starkt på att pensionsberedningens tidsprogram
håller, och länsstyrelsen i Södermanlands län samt centrala uppbördsnämnden
ger uttryck åt samma uppfattning.

Anslagsfrågor

För innevarande budgetår har under femte huvudtiteln anvisats till
Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 713 milj. kr. samt
till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 14,1 milj. kr.

Pensionsstyrelsen har i skrivelse den 28 augusti 1957 på grundval av nu
gällande bestämmelser beräknat medelsbehovet för budgetåret 1958/59 under
förslagsanslaget Bidrag till folkpensioner m. m. till 1 773 milj. kr.,
varvid kostnader för sex indextillägg inräknats.

Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare, som uppburit
pension för januari 1956, samt motsvarande för budgetåret 1958/59 uppskattade
antal.

A. Ålderspension

Ogifta pensionstagare......................

Gifta pensionstagare, vars make ej uppbär folkpension
eller hustrutillägg................

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru uppbär
hustrutillägg............................

B. Invalidpension och sjukbidrag

Enbart grundpension........

Tilläggspension

C. Änkepension.

D. Hustrutillägg

nr 55 år 1958

71

Antal

Beräknat antal

pensionstagare

pensionstagare

i januari 1956

1958/59

384 703

406 000

65 499

68 000

19 821

24 000

i 210 736

228 000

l 680 759

726 000

10 717

9 000

129 189

128 000

Delsumma för B

139 906

137 000

17 965

20 500

24 470

29 000

Summa A—D

863 100

912 500

Styrelsen har såsom grund för anslagsberäkningen åberopat bl. a.
följande.

Såsom utgångspunkt för beräkningarna har valts totalbeståndet av pensionstagare,
vilka beräknas vara berättigade till folkpension för januari
1959. Denna månad har ansetts vara representativ för hela budgetåret
1958/59.

I följande sammanställning redovisas antalet ålderspensionärer med
kommunalt bostadstillägg. Uppgifterna för januari 1955 och 1956 är exakta,
uppgifterna för j.anuari 1957 beräknade på grundval av det löpande beståndet.
Siffrorna för januari 1958 och 1959 har uppskattats genom grafisk
extrapolation.

Antal pensionstagare med kommunalt bostadstillägg
för januari år

1955

1956

1957

1958

1959

Ogifta pensionstagare................

221 832

228 579

233 600

239 000

245 000

Gifta pensionstagare, vars make ej upp-

bär folkpension eller hustrutillägg....

5 506

5 441

5 500

5 5UU

Ö ÖUU

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru ____

uppbär hustrutillägg...............

15 067

15 710

16 900

18 UUU

iy uuu

Gifta pensionstagare, vars make uppbär ______

folkpension........................

93 873

96 385

98 500

101 000

lUo UUU

Summa

336 278

346 115

354 500

363 500

372 500

Den antalsmässiga utvecklingen av ålderspensioner med bostadstillägg var
under 1954 mycket kraftig. Den har sedermera successivt avtagit i styrka.
Fr. o. m. 1956 synes ett jämviktsläge ha inträtt, enligt vilket den årliga
ökningen av antalet ålderspensioner med bostadstillägg procentuellt sett
skulle vara densamma som den årliga ökningen av samtliga ålderspensioner.

Bostadstilläggens medelbelopp utgjorde i januari 1957: för ogift 522 kr.,
för gift, vars make ej uppbar folkpension eller hustrutillägg, 422 kr., för gift
man, vars hustru uppbar hustrutillägg, 295 kr. samt för gift, vars make

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uppbar folkpension, 305 kr. För januari 1959 beräknas motsvarande medel''
belopp vara 570, 460, 320 resp. 335 kr.

Bostadstilläggens medelbelopp har successivt ökat sedan 1954 beroende
på dels att många kommuner höjt de fasta belopp med vilka bostadstilläggen
utgår, dels att de bostadstillägg, vilkas belopp bestämmes med hänsyn till
hyran, höjts på grund av de ökade hyreskostnaderna. En fortgående stegring
av bostadstilläggens medelbelopp synes vara att förvänta.

Antalet invalider och sjukbidragstagare har under ett flertal år nedgått
kontinuerligt. De preliminära uppgifter, som föreligger fram till januari
1957, visar på en fortsatt nedgång av antalet invalidpensioner och sjukbidrag.
I januari 1956 uppgick hela antalet till 139 906, därav 10 717 med
enbart grundpension. Motsvarande antal för januari 1959 uppskattas till
137 000 resp. 9 000. Antalet invalider och sjukbidragstagare med kommunalt
bostadstillägg för januari 1959 uppskattas till 109 000. Bostadstilläggets
medelbelopp uppgick i januari 1955 till 426 kr., i januari 1956 till
441 kr. och i januari 1957 till preliminärt 455 kr. Medeltalet för januari
1959 uppskattas till 480 kr.

Antalet änkepensioner har oavbrutet stigit sedan den nya folkpensioneringslagens
tillkomst. I januari 1955 uppgick antalet till 16 845 och i januari
1956 till 17 965. Antalet änkepensioner i januari 1959 uppskattas till
20 500. Bostadstilläggets medelbelopp uppgick i januari 1955 till 451 kr.
och i januari 1956 till 505 kr. Medeltalet för januari 1959 uppskattas till
570 kr.

Antalet hustrutillägg har stigit oavbrutet sedan januari 1953. I januari

1955 uppgick antalet till 22 883 och i januari 1956 till 24 470. Preliminära
uppgifter för januari 1957 visar, att antalet fortfarande är i kraftigt stigande.
Antalet hustrutillägg i januari 1959 uppskattas till 29 000. Bostadstilläggets
medelbelopp uppgick i januari 1955 till 279 kr. och i januari

1956 till 295 kr. Medeltalet för januari 1959 uppskattas till 320 kr.

Antalet blindtillägg uppgick i januari 1955 till 3 795 och i januari 1956

till 3 863. Antalet blindtillägg i januari 1959 uppskattas till 4 000.

Antalet vårdtillägg uppgick i januari 1955 till 1 571 och i januari 1956
till 2 003. Preliminära uppgifter för januari 1957 visar, att antalet under år
1956 ökat med nära 30 %. Antalet vårdtillägg i” januari 1959 uppskattas
till 3 500.

Kostnaderna under budgetåret 1958/59 uppskattas av pensionsstyrelsen
för ålderspensioner till 1 669 milj. kr. (varav kommunalt bostadstillägg
182,7 milj. kr.). För invalidpension och sjukbidrag beräknas kostnaderna
till 319,5 milj. kr. (varav kommunalt bostadstillägg 52,3 milj. kr.) samt
för änkepensioner och hustrutillägg till 44,6 resp. 57,4 milj. kr. (varav
kommunalt bostadstillägg 11,7 resp. 9,3 milj. kr.). Härtill kommer kostnaderna
för blindtillägg och vårdtillägg, vilka uppskattas till 4 resp. 3,5
milj. kr.

De totala kostnaderna för folkpensionerna för budgetåret 1958/59 uppskattas
alltså av pensionsstyrelsen till 2 098 milj. kr. Därvid har förutsatts,
att pensionspristalet enligt den nya indexserien förblir över 115 men under
121. Av de totala kostnaderna beräknas 580,3 milj. kr. utgöra sådana förmåner,
till vilka kommunerna skall bidraga enligt lagen om kommunernas

73

Kungl. Maj.ts proposition nr ö5 år 1958

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Av sistnämnda belopp beräknas
324,3 milj. kr. utgöra kostnader för tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg jämte därå utgående standardförhöjningar och indextillägg
ävensom vårdtillägg. Återstoden — 256 milj. kr. — beräknas utgöra
kostnaderna för kommunala bostadstillägg. Kommunernas andel har uppskattats
till i genomsnitt 54 procent beträffande tilläggspensioner, änkepensioner,
hustrutillägg och vårdtillägg samt till 58,6 procent beträffande
kommunala bostadstillägg eller till sammanlagt i runt tal 325 milj. kr.
Statens kostnader skulle sålunda uppgå till omkring (2 098—325) 1 773
milj. kr.

Varje indextillägg utöver de sex varmed styrelsen kalkylerat medför en
ökning av kostnaderna, som beräknas till 42 milj. kr. för år, därav 37,6
milj. kr. för staten och 4,4 milj. kr. för kommunerna.

Styrelsen anför vidare, att liksom tidigare år av det sålunda beräknade
anslaget torde få bestridas kostnaderna för bidrag till den frivilliga statliga
pensionsförsäkringen enligt vissa äldre bestämmelser ävensom kostnaderna
för undersökning på sjukvårdsanstalt in. m. jämlikt 36 § tredje stycket
folkpensioneringslagen. Budgetåret 1956/57 uppgick motsvarande kostnader
till 27 334 resp. 159 190 kr. Från anslaget torde vidare få bestridas kostnaderna
för sådana återbetalningar av pensionsavgifter, som eventuellt kommer
att verkställas av pensionsstyrelsen jämlikt fjärde stycket kungörelsen
den 25 augusti 1955 (nr 522) om tillämpningen av konventionen med
Schweiz rörande socialförsäkring eller på grund av annan med utländsk
makt ingången konvention.

Beträffande förslagsanslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. har pensionsstyrelsen i skrivelse den 28 augusti 1957
uppgivit, att antalet barn med särskilda barnbidrag uppgick i januari 1955
till 31 005 och i januari 1956 till 31 097. Med ledning av preliminära uppgifter
kan antalet i januari 1957 beräknas till i runt tal 30 100. Hela antalet
barn i riket under 16 år kan fr. o. in. 1957 beräknas vara i avtagande. Antalet
barnbidrag i januari 1959 uppskattas till 29 000. Kostnaderna för
budgetåret 1958/59 uppskattas till 16,5 milj. kr. Kommunernas andel i
kostnaderna beräknas utgå efter en genomsnittlig bidragsprocent av 46,5
och uppskattas sålunda till omkring 7,7 milj. kr. Den på staten belöpande
andelen av kostnaderna för de särskilda barnbidragen skulle alltså bli 8,8
milj. kr.

Styrelsen upplyser, att antalet änkebidrag i januari 1955 uppgick till
3 383 och i januari 1956 till 3 865. Preliminära uppgifter för de sista kvartalen
1956 visar, att även detta år skett en kraftig ökning, vilken i huvudsak
kan tillskrivas höjningen av åldersgränsen för barnet. Antalet för januari
1959 uppskattas till 5 000. Bruttokostnaderna för änkebidragen under budgetåret
1958/59 uppskattas till 10,4 milj. kr., varav 7,8 milj. kr. belöper på
grundbelopp jämte standardförhöjning och indextillägg samt 2,6 milj. kr.

74

Kungl. Maj:is proposition nr 55 år 1958

på kommunala bostadstillägg. Den genomsnittliga bidragsprocenten för
kommunernas bidrag beräknas till 54 för grundbeloppen jämte standardförhöjning
och indextillägg samt 58,6 för bostadstilläggen. Kommunernas
bidrag till änkebidragen uppskattas i enlighet härmed till 5,7 milj. kr.
och den på staten fallande andelen till 4,7 milj. kr.

De sammanlagda kostnaderna för statsverket under ifrågavarande anslag
uppskattas sålunda av pensionsstyrelsen till (8,8 + 4,7) 13,5 milj. kr.

Vid dessa beräkningar har förutsatts, att sex indextillägg skall utgå på
änkebidragen under hela budgetåret 1958/59. Tillkommer ytterligare ett
indextillägg under hela budgetåret kommer kostnaderna att stiga med
200 000 kr., varav 92 000 kr. beräknas falla på staten.

Departementschefen

De förslag, som jag i det följande hemställer att Kungl. Maj :t beslutar
framlägga för riksdagen, syftar till att åstadkomma en lösning av pensionsfrågan.
Förslagen avser principerna för en allmän reformering av vårt
pensionssystem på lång sikt samt en höjning från den 1 juli i år av de
nuvarande folkpensionerna.

Under ett mångårigt utredningsarbete och en lika långvarig som ingående
offentlig debatt har pensionsfrågan fått en allsidig belysning. I varje
fall gäller detta de principer, som en pensionsreform kan tänkas bygga på.

För att det skall bli möjligt att inom rimlig tid komma fram till en
lösning av pensionsfrågan måste statsmakterna nu ta ställning till de allmänna
riktlinjerna för pensionsreformen. Det lagstiftningsarbete och de
övriga förberedelser, som krävs för att bringa ett nytt pensionssystem i
funktion, är nämligen mycket omfattande och berör många detalj spörsmål.
Det är därför nödvändigt att detta arbete, som i stor utsträckning är av
teknisk natur, kan bygga på ett principiellt ställningstagande till huvuddragen
i reformen. Sedan ett principbeslut fattats får statsmakterna alltså
i vanlig ordning pröva förslag till den lagstiftning som blir nödvändig. Jag
kommer i det följande att behandla de riktlinjer, som enligt min mening
bör ligga till grund för arbetet på detaljutformningen av ett nytt pensionssystem.

Som jag kommer att visa råder det i mycket väsentliga avseenden enighet
inom vårt folk då det gäller den framtida pensioneringen. Å andra
sidan har meningsmotsättningar förekommit på viktiga punkter. Under de
senaste tre månaderna har allvarliga ansträngningar gjorts för att överbrygga
motsättningarna. Vid utformningen av mina förslag har jag vinnlagt
mig om att tillmötesgå olika meningsriktningar, så att förslagen om
möjligt skall kunna vinna en bred anslutning i riksdagen och inom vårt folk.

Jag kommer till en början att motivera min ståndpunkt till vissa huvud -

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

linjer i mitt förslag till pensionsfrågans lösning. Därefter tar jag upp
olika delar av det föreslagna pensionssystemet till en mera ingående granskning.

Allmänna synpunkter

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå

1946 års folkpensionsreform

Vår nuvarande folkpensionslagstiftning har gällt i tio år. Dess införande
innebar en stor social reform. Alla svenska medborgare fick från 1948 en
i lag fastställd rätt till en pension, som innebar trygghet mot materiell nöd
på ålderdomen. Samma rätt till pension gavs på vissa villkor åt dem, som
förlorade sin arbetsförmåga tidigare än vid 67 års ålder eller miste sin
försörj are.

Den levnadsnivå, som erbjöds pensionärerna genom folkpensionen, var
i princip densamma för alla. Målet var, såsom det angavs i 1946 års folkpensionsförslag
till riksdagen, i första hand att bereda pensionärerna förmåner
av sådan storlek, att de inte skulle behöva falla fattigvården till
last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med folkpensioneringen
borde, ansåg man, gå längre. Man kunde inte nöja sig med att endast
lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Omsorgen
om dem borde, hette det, fastmera inriktas på att bereda dem en
levnadsstandard, som var skälig i förhållande till den varpå medborgare
med låga inkomster i gemen levde.

Folkpensioneringen skulle med andra ord garantera envar, som inte
kunde försörja sig tillfredsställande med eget arbete, en viss lägsta försörjningsnivå,
en minimistandard.

Folkpensioneringen har i det väsentliga fyllt detta sitt syfte.

De nya utredningarna

Ungefär samtidigt med att folkpensioneringen i sin nuvarande utformning
kom till för tio år sedan började en statlig kommitté utreda frågan om
en s. k. tjänstepensionering. Utredningsarbetet inriktades på att bereda
arbetstagarna pensionsförmåner vid sidan om folkpensioneringen. Man
borde tillförsäkra den anställde, arbetaren såväl som tjänstemannen, pensionsförmåner
som var »skäliga med hänsyn till hans ställning och levnadsvillkor
i övrigt». Sedermera utvidgades utredningsarbetet till att avse
även andra förvärvsarbetande än anställda, alltså hantverkare och andra
självständiga yrkesutövare, lantbrukare och andra företagare.

Det senaste resultatet av detta tioåriga utredningsarbete, som bedrivits
genom tre olika kommittéer, var allmänna pensionsberedningens betänkande
om förbättrad pensionering, vilket lades fram i februari 1957.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Som envar känner till var pensionsberedningen inte enig i alla sina förslag.
Enighet rådde dock i flera mycket betydelsefulla avseenden. Väsentliga
höjningar av de nuvarande folkpensionerna föreslogs enhälligt. Samtidigt
enade sig beredningens ledamöter, som företrädde de politiska partierna
och arbetsmarknadens huvudorganisationer, om ett uttalande av stor betydelse,
vilket i sammandrag lydde så:

Den allmänna höjning av inkomststandarden som skett, inte minst
under det senaste årtiondet, har medfört att kraven på en bättre levnadsstandard
även på pensionärsstadiet stigit. Den allt högre inkomststandarden
skapar ökade möjligheter att bära kostnaderna för en förbättrad pensionering.
I själva verket torde man kunna utgå från att den nu aktiva
generationen inte kommer att vara tillfreds med en pensionsstandard motsvarande
den nuvarande folkpensioneringens.

Pensionsberedningen uttalade vidare samstämmigt, att de som är hänvisade
till att helt eller huvudsakligen försörja sig genom folkpension regelmässigt
måste leva på en betydligt lägre standard än som eljest numera
är vanlig i vårt land. Beredningen var därför på det klara med att enbart en
reformering av folkpensioneringen inte var tillfyllest för att lösa pensionsfrågan.
Då det gällde frågan hur de pensionsanordningar borde vara beskaffade,
som ansågs önskvärda som komplettering av folkpensionerna,
var meningarna emellertid delade inom beredningen.

De tre linjerna.

Tre förslag lades fram inom pensionsberedningen rörande utformningen
av den tilläggspensionering, som allmänt ansågs önskvärd. I fråga om den
levnadsnivå, som borde beredas pensionärerna, innebar endast ett av förslagen
en klar ståndpunkt. Detta förslag framlades av pensionsberedningens
ordförande och de tre ledamöter i beredningen, som företrädde
Landsorganisationen, det socialdemokratiska partiet och Tjänstemännens
centralorganisation. Förslaget gick i korthet ut på att envar arbetstagare
efter en övergångstid skulle beredas pensionsförmåner, som motsvarade
minst 65 procent av hans arbetsinkomst under de ur inkomstsynpunkt bästa
åren. Detta förslag skulle förverkligas genom lagstiftning. De föreslagna
pensionerna skulle i viktiga hänseenden komma att ungefärligen motsvara
de förmåner, som statens och kommunernas tjänstemän har då de pensioneras.
Syftet med pensioneringen enligt detta förslag torde enklast kunna
beskrivas så, att man eftersträvar att göra det möjligt för arbetstagarna
att som pensionärer i stort sett bibehålla den aktiva tidens levnadsnivå
och undvika en mera påtaglig standardsänkning vid övergången till pensionärstiden.

Det kan inte uteslutas, att även de två andra förslag om tilläggspensionering,
som lades fram inom pensionsberedningen, åtminstone på längre
sikt haft en likartad syftning med avseende på pensionsnivån, även om

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

förslagsställarna inte önskat ange en ståndpunkt därvidlag. Enligt det ena
av dessa förslag skulle det överlämnas åt i första hand arbetsmarknadens
partsorganisationer att söka komma överens om tilläggspensioneringens
utformning. Detta förslag stöddes av Arbetsgivareföreningens samt folkpartiets
och högerns företrädare i beredningen. Centerpartiet-Bondeförbundets
företrädare skisserade i ett särskilt yttrande en linje, enligt vilken
det skulle ankomma i första hand på den enskilde att individuellt ta ställning
till frågan om tilläggspension.

I ett viktigt avseende, som har stor betydelse för pensionärernas levnadsnivå,
var pensionsberedningens ledamöter ense. De ansåg det vara av
vikt, att pensionernas köpkraft bevarades, att alltså pensionerna skulle
stiga om priserna steg. Företrädarna för en genom lagstiftning reglerad tillläggspensionering
föreslog en sådan utformning av pensionssystemets
finansiering, att denna s. k. värdebeständighet kunde garanteras. Detta
skulle i fråga om tilläggspensionen i princip ske på samma sätt som nu
sker beträffande folkpensionen, vilken som bekant är automatiskt anknuten
till prisutvecklingen genom indextillägg.

De myndigheter och organisationer, som avgivit remissyttranden över
pensionsberedningens förslag, har tämligen samstämmigt vitsordat behovet
av en pensionsreform, som omfattar en förbättring av folkpensioneringen
och därutöver något slag av tilläggspensionering. Kravet på värdebeständighet
omfattas av de flesta.

Folkomröstningen

Den 13 oktober 1957 ägde en folkomröstning rum för att utröna folkets
mening i fråga om huvuddragen i de framlagda förslagen om tilläggspensioneringens
utformning. Alla de tre förslagen vilade på förutsättningen,
att folkpensionerna skulle böjas kraftigt och byggas på med tilläggspensioner.

Över 72 procent av de röstberättigade deltog i folkomröstningen. Nära
46 procent av de avgivna rösterna tillföll det första av de nu berörda förslagen
— inför folkomröstningen betecknat som Linje 1 -—- vars huvudinnehåll
karakteriserades som en lagfäst rätt till tilläggspension för alla
löntagare och en frivillig tilläggspensionering för andra förvärvsarbetande.
Det förslag — betecknat Linje 3 — vilket innebar en i huvudsak genom
kollektivavtal ordnad frivillig tilläggspensionering, erhöll drygt 35 procent
av rösterna. 15 procent av rösterna tillföll det tredje nyssnämnda
förslaget, vilket inför folkomröstningen presenterades som Linje 2 och
betecknades som den personliga frivilliglinjen. Fyra procent av röstsedlarna
var blanka.

Inriktningen av ett ngtt pensionssystem

Såvitt jag kan finna råder det inte någon tvekan om att eu förbättrad

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

pensionering skall innefatta en avsevärd höjning av folkpensionerna. Alla
de som nu har nått hög ålder eller är arbetsoförmögna av andra skäl skall
redan under det inledande skedet av en pensionsreform få väsentligt förbättrade
levnadsvillkor.

Vidare måste det anses klarlagt, att den aktiva generationen av Sveriges
folk inte anser att det för framtiden är tillräckligt med ett skydd för ålderdom
och arbetsoförmåga, som enbart består av folkpensioneringen.

Som bekant är folkpensionen till sin storlek mycket varierande med
hänsyn till de kommunala bostadstilläggens olika storlek samt inkomstprövningen.
Som ett grovt mått på folkpensioneringens effektivitet kan
dock anföras, att en genomsnittlig folkpension för en ensam pensionär
motsvarar omkring en fjärdedel av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.
Jag vill tillägga, att omkring två tredjedelar av pensionärerna har den
folkpension, som tillkommer ensam pensionär.

En folkpension av ungefär den angivna storleken innebär för åtskilliga
en försörjning, som de själva inte betecknar som dålig. Men för många
andra representerar övergången från en normal arbetsinkomst till folkpensionen
onekligen ett stort och tungt steg nedåt i försörj ningshänseende.

Bland de förvärvsarbetande — löntagare lika väl som företagare — är
det en allmänt omfattad mening, att pensionärerna bör tillförsäkras en
levnadsnivå betydligt utöver den minimistandard, som folkpensioneringen
garanterar alla. Envar bör enligt denna allmänna mening även som pensionär
kunna leva på en nivå, som inte alltför mycket skiljer sig från den han
eller hon arbetat sig fram till under sitt aktiva liv. Lika stor som den aktiva
tidens inkomst behöver pensionen inte vara för att detta mål skall nås. Flertalet
har ju under en stor del av den aktiva tiden barn att försörja. Vidare
är pensionärens egna levnadskostnader normalt lägre än den förvärvsarbetandes.
Skillnaden i inkomst bör dock vara måttlig. Pensionen bör
alltså ersätta en väsentlig del av den inkomst, som faller bort då arbetsförmågan
tryter.

Med de uttryck som användes inom socialförsäkringstekniken kan man
säga, att den minimistandardprincip, som tillämpas inom den nuvarande
folkpensioneringen, bör ersättas med den s. k. inkomstbortfallsprincipen,
enligt vilken förmånerna avpassas efter pensionärens inkomstförhållanden
före pensioneringen.

Åsiktsförskjutningens bakgrund

Den utveckling, som vi därmed upplevat på pensionsområdet, är i själva
verket ganska naturlig. Åsiktsförskjutningen i fråga om pensionssystemets
utformning hänger enligt min mening intimt samman med den omvandling
av vårt ekonomiska liv som vi bevittnat. Den stigande levnadsstandarden
och den fulla sysselsättningen har skapat de ekonomiska förutsättningarna
för en allmän pensionering på avsevärt högre nivå än som tidigare ansetts

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

möjlig. Medvetandet om de större ekonomiska möjligheterna har väckt ett
behov, som tidigare slumrade eller hölls tillbaka därför att det inte fanns
några utsikter att tillgodose det.

Vi behöver inte gå långt tillbaka för att hamna i en tid, då arbetslöshet
och fattigdom var en allmän företeelse — eller då flertalet i varje fall
kände risken för arbetslöshet och ekonomiskt betryck som en vardaglig
realitet. Då var det naturligt, att man begärde samhällets bistånd för en
pension till skydd mot nöd. Man ansåg att denna pension i huvudsak borde
finansieras med skatter. Därav följde att den borde vara lika för alla eller
högre för den, som inte hade andra inkomster att leva av. Man kunde t. o. m.
— såsom skedde på sina håll inom den svenska riksdagen på 1930-talet —
betrakta pensionen som ett medel att få de gamla att lämna förvärvsarbetet
och därmed bereda plats för de yngre. Med ett sådant betraktelsesätt
var det inte onaturligt, att man utformade pensionssystemet så, att inkomster
av arbete efter pensionsåldern — liksom andra sidoinkomster — minskade
de förmåner, som skulle utgå i de fall då pensionären inte hade andra
inkomster än pensionen. Huvudskälet till sådana inkomstprövade anordningar
var dock, att de belastade statskassan mindre än generella förmåner.
Man kunde då inom en viss kostnadsram ge de mest behövande ett större
tillskott till försörjningen.

Efter många år av full sysselsättning och med en allmän, relativt stor
trygghet för arbete och en hygglig utkomst ser vi saken på ett annat sätt.
Det faller sig naturligt att ställa krav på skydd inte enbart mot nöd på
ålderdomen utan därutöver för den individuellt uppnådda standarden.

En sådan utformning av pensioneringen har ansetts medföra, att man
inte bör använda skatter för den individuellt avvägda delen av pensionerna
utan finansiera denna del med avgifter, som står i relation till inkomsterna.
I annat fall måste skatterna höjas kraftigt, eller också måste man avstå
från att tillgodose andra angelägna behov.

Då pensionerna står i relation till den aktiva tidens inkomst och då det
råder full sysselsättning blir det också naturligt, att man strävar att
komma bort ifrån inkomstprövningen av pensionsförmåner. Inkomstprövningen
får nämligen samma effekt som en hård skatt på inkomsten under
pensionärstiden utöver den vanliga skatten, och under full sysselsättning
råder ingen önskan att locka någon att avhålla sig från förvärvsarbete.
Tvärtom vill man av olika skäl stimulera de gamla och dem som har
arbetsförmågan nedsatt att utnyttja sin arbetskraft.

Ett ytterligare skäl till att kravet på ett nytt pensionssystem brett ut
sig är att en växande minoritet kommit i åtnjutande av s. k. tjänstepensioner
utöver folkpensionen. Så länge denna grupp var mycket liten var dess
betydelse som exempel liten. Antalet personer med rätt till pensionsförmåner
utöver folkpensionen utgör nu drygt eu halv miljon. Det har alltså
utbildat sig två grupper i samhället, av vilka den ena har pensionsför -

80 Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

måner som möjliggör en i stort sett bibehållen levnadsnivå efter pensionsåldern,
medan den andra och långt större gruppen är hänvisad till en
lägre nivå. Det blir en naturlig strävan för den senare gruppen att komma
upp till den bättre ställda gruppens nivå. Denna strävan har kommit klart
till synes i de fackliga organisationernas yttranden över pensionsförslaget.
Ingen löntagarorganisation bar för egen del velat ifrågasätta en lägre pensionsnivå
än som motsvarar ungefär två tredjedelar av inkomsten.

Skillnaden i pensionshänseende kan kännas som en orättvisa, om det
— med rätt eller orätt — anses att den bättre ställda gruppens förmåner
bekostas av alla, t. ex. med skattemedel till statens och kommunernas
anställda eller med indirekta bidrag från det allmänna, i senare fallet
genom avdragsrätt vid beskattningen för sådana pensionsavsättningar, som
kommer endast en del anställda tillgodo. I dessa fall bortser den i pensionshänseende
mindre lyckligt lottade ofta från det förhållandet, att den
tjänstepensionsberättigades lön kan vara avvägd med hänsyn tagen till
arbetsgivarens kostnad för hans pensionering.

Den utveckling mot ett nytt betraktelsesätt i pensionsfrågan, som jag
här beskrivit, har sin motsvarighet på andra områden. Det är inte mer än
fem år sedan riksdagen beslöt att genomföra en sjukförsäkring för alla,
enligt vilken löntagarnas förmåner vid sjukdom blev i lag fastställda till
belopp, som var avpassade efter den enskildes inkomst. I ett normalfall
beräknades sjukpenningen motsvara ungefär två tredjedelar av den bortfallna
inkomsten. Försäkringen syftade till att bevara envar, som blev
sjuk under begränsad tid, vid den levnadsnivå som han uppnått genom sitt
arbete. Denna tankegång har sålunda förverkligats i vår allmänna sjukförsäkring
och likaledes i vår allmänna moderskapsförsäkring, som båda
trädde i kraft 1955. Inom yrkesskadeförsäkringen har samma princip tilllämpats
sedan 40 år, och därvid även i fråga om så långvariga förmåner
som livräntor, d. v. s. invalid- och änkepensioner. Även inom arbetslöshetsförsäkringen
tillämpas numera i viss mån den principen, att förmånerna
är avpassade efter inkomstläget i de olika facken. Då inkomstgraderade
förmåner infördes i sjukförsäkringen genom beslut vid 1953 års riksdag
skedde det såsom ett klart deklarerat avsteg från den tankegång, som riksdagen
följt i sitt beslut vid 1946 års riksdag, då man stannade för en allmän
sjukförsäkring med i princip lika stora förmåner för alla.

Inom den pensionering, som nu förekommer utöver folkpensioneringen,
är pensionsbeloppen mycket olika. I en del fall är förmånerna värdebeständiga,
så att de följer prisutvecklingen på ett sätt som kan jämföras
med vad som gäller för folkpensionerna genom indextilläggen. I några
fall är dessa pensionsförmåner till och med standardbeständiga, vilket
innebär att de följer den allmänna inkomstutvecklingen på ett sätt, som
påminner om de senaste årens standardtillägg på folkpensionerna. Vad
nu sagts gäller främst i fråga om den statliga och kommunala personal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 ur 1958

81

pensioneringen. I de fall då det inte föreligger värdebeständighet — och
detta gäller särskilt pensionsförsäkringar som tecknats enskilt eller genom
arbetsgivaren —• har förmånerna ofta visat sig bli mindre tillräckliga ur
försörjningssynpunkt än den försäkrade trott sig kunna räkna med. Endast
med en garanti för värdebeständighet kan den pensionsberättigade på förhand
veta vad han i realiteten har att räkna med för sin ålderdom. Utvecklingen
på senare år har medfört, att det nu kan betraktas som ett allmänt
krav från de pensionsberättigades sida, att pensionssystemet skall ge garanti
för värdebeständiga förmåner.

För min del finner jag det naturligt och riktigt, att vi nu beslutar oss
för att så snart som möjligt införa ett pensionssystem, som motsvarar tidens
krav och möjligheter.

2. Pensioneringens omfattning

Personkretsen: löntagare och företagare

Kravet på pensionsförmåner utöver folkpensionen har rests först och
främst av arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Det inom pensionsberedningen
framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering
avser löntagarna, som alla skulle obligatoriskt omfattas av pensioneringen.
Från löntagarorganisationernas sida har inte i något fall framförts den
meningen, att man för egen del anser folkpensionen — ens efter vissa
föreslagna höjningar —- tillräcklig. Det förefaller också vara en allmänt
omfattad mening, att alla löntagare bör ha möjlighet till en tillfredsställande
tilläggspension på grund av sitt arbete i produktionen.

Även enligt min mening bör alla löntagare erhålla en tilläggspension
utöver folkpensionen. Som framgått av det föregående bör denna pension
vara värdebeständig.

Ett väsentligt skäl till att en god pension bör tillförsäkras alla löntagare
är intresset att envar skall kunna fritt röra sig på arbetsmarknaden utan
hinder av pensionsförhållandena. Som det nu är hindras en löntagare inte
sällan från att lämna en anställning, därför att han därmed helt eller delvis
förlorar möjligheterna till en god pension. På motsvarande sätt kan en
arbetsgivare hindras att anställa en person, därför att det skulle bli för
dyrt för arbetsgivaren —- eller för den anställde eller bådadera — att bekosta
den pension som är förenad med tjänsten. I båda fallen är det särskilt
medelålders och äldre löntagare som drabbas. Om alla får rätt till
ordentliga pensionsförmåner bortfaller detta hinder för arbetskraftens rörlighet.
En sådan rörlighet är också ett samhällsintresse, som har fått särskild
aktualitet under den fulla sysselsättningen. I pensionsdebatten har
detta intresse allmänt vitsordats.

Under den offentliga diskussionen och utredningsarbetets gång har olika
ståndpunkter förekommit i frågan, huruvida ett system för tilläggspen6
— Rihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sioner skulle omfatta även andra förvärvsarbetande än löntagare, alltså
företagare och självständiga yrkesutövare. Pensionsutredningen, som föregick
pensionsberedningen, kom fram till att det skulle vara svårt och i
varje fall inte lämpligt att skilja mellan olika grupper av inkomsttagare
då det gällde pensionsskyddet. Utredningen föreslog därför ett obligatoriskt
pensionssystem, som omfattade både arbetstagare och företagare. Mot
detta förslag framfördes stark kritik från företagarnas egna organisationer.
Detta var tydligen huvudskälet till att de ledamöter inom pensionsberedningen,
som lade fram förslaget om en lagfäst rätt till värdebeständiga
tilläggspensioner för alla löntagare, förordade ett särskilt system för
tilläggspensioner åt företagare, vilket grundades på individuell, frivillig
anslutning. Med hänsyn till att staten här skulle garantera värdebeständigheten
förordades dessutom en relativt stark begränsning av dessa tillläggspensioners
storlek.

Den offentliga debatten efter det att pensionsberedningens förslag lades
fram har övertygat mig om att det numera råder en utbredd önskan även
bland företagarna att bli delaktiga av de fördelar, som ett tilläggspensionssystem
med värdebeständiga förmåner skulle tillförsäkra löntagarna. Även
det som jag nyss anfört om rörligheten på arbetsmarknaden talar för att
företagarna anslutes. Det blir lättare att övergå från eget företag till anställning
eller omvänt, om samma pensionsregler gäller för båda områdena.
Däri ligger även en ökad trygghet för den enskilde. Jag anser med hänsyn
härtill, att den blivande tilläggspensioneringen bör utformas så, att den
omfattar envar, som haft inkomst av förvärvsarbete antingen som löntagare
i en arbetsgivares tjänst eller som sin egen arbetsgivare.

I det följande skall jag återkomma till frågan, huruvida och i vad mån
tilläggspensioneringen bör utformas så att anslutningen till pensioneringen
blir obligatorisk.

Pensionsformer: ålders-, invalid- och familjepension

Vår nuvarande folkpensionering omfattar ålders- och invalidpensionering
samt familjepensionering; med familjepensionering avses här pensionering
av en bortgången familjeförsörjares efterlevande änka och barn.
En sådan omfattning i fråga om pensionsforinerna har också tjänstepensioneringen
för statens och kommunernas anställda samt de flesta enskilt
organiserade pensionssystemen.

Numera betraktas det som en allmän rättighet, att man vid en viss
ålder får pension på grund av sina insatser i produktionen eller genom
arbete i hemmet. Man skall emellertid inte bortse från att det ursprungligen
legat en i någon mån annan princip till grund för den allmänna pensioneringen,
nämligen att trygga försörjningen för dem som förlorat sin
arbetsförmåga.

De första stegen på socialförsäkringens väg togs vid sekelskiftet, då man

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

införde en rätt till ersättning åt löntagare, som förlorat sin arbetsförmåga
genom olycksfall i arbetet. I vår första allmänna pensionsförsäkring från
1913 var det under lång tid så, att pension av någon praktisk betydelse för
försörjningen inte kunde utgå förrän det faktiskt förelåg invaliditet. Som
en princip för den år 1935 beslutade folkpensioneringen fastslogs emellertid,
att man från 67 års ålder skulle ha rätt till pension utan någon prövning
av invaliditeten. Förr eller senare når ju nästan alla den punkt, då
deras arbetsförmåga tryter och de alltså bör bli berättigade till pension av
detta skäl. Man ansåg sig kunna förutsätta, att de som nådde 67-årsåldern
i stort sett hade genomgått sådana åldersförändringar, att de var förbrukade
ur arbetslivets synpunkt. Ålderspensioneringen är, om man så vill,
en invalidpensionering utan särskild invaliditetsprövning. Från motsatt
utgångspunkt är invalidpensionen en förtida ålderspension till den, som
förlorar sin arbetsförmåga tidigare än normalt. För de flesta framstår
emellertid ålderspensionen numera som det primära inom vår folkpensionering.

Även änkepensioneringen inom vår folkpensionering bygger på en liknande
förutsättning, nämligen att en kvinna som blir änka vid relativt hög ålder
eller en änka som har små barn ofta inte kan klara sin försörjning genom
förvärvsarbete. Trots att pensionsskyddet för änkorna och deras barn successivt
byggts ut, har de i pensionshänseende med fog kunnat betraktas som
en eftersatt minoritet i vårt samhälle. Strävandena på pensionsområdet har
i detta fall förenats med de krav på en aktiv familjepolitik — med särskild
inriktning på de ensamstående mödrarna — som har vuxit sig allt
starkare på senare år. För den enskilda familjen har ett effektivt familjeskydd
kommit att framstå som allt viktigare, ju mer man uppnått av trygghet
i arbetet och trygghet för ålderdomen.

De tre delarna av pensionsskyddet, som avser ålderdom, invaliditet och
försörjarens död, kan inte skiljas från varandra utan sociala vådor. Så
länge folkpensioneringen saknade skydd för änkor — fram till 1948 —•
ansågs den ofullständig. För pensioneringen av statens anställda gällde till
en början, att staten svarade för ålders- och invaliditetsskyddet. Familjeskydd
fanns i huvudsak endast för ordinarie tjänstemän och ordnades
för dem genom särskilda änke- och pupillkassor, som ägdes av tjänstemännen.
De ordinarie tjänstemännen var skyldiga att tillhöra dessa kassor,
och statsbidrag utgick till finansieringen. Vid mitten av 1930-talet
fann man det emellertid av praktiska och andra skäl nödvändigt att förstatliga
familjepensionskassorna. I samband därmed utsträcktes familjepensioneringen
till att omfatta även viss icke ordinarie personal.

Om man försökte skilja pensioneringens olika delar, skulle stora svårigheter
uppkomma. Nöjde man sig med att utöver folkpensionen ordna endast
ett allmänt åldersskydd, skulle detta ställa invalider, änkor och efterlevande
minderåriga barn i en situation som man inte kunde tolerera.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Man kunde ju t. ex. inte gärna godta, att en invalid eller en änka fick en
relativt god tilläggspension vid 67 år men fick nöja sig med den lägre
folkpensionen dessförinnan. Minst lika otillfredsställande resultat skulle
uppkomma, om man genomförde en allmän tilläggspensionering för änkor
och invalider men lämnade åt den enskilde att själv ordna åldersskyddet.
Jag skall i det följande närmare belysa detta.

Liksom vår nuvarande folkpensionering måste den framtida tilläggspensioneringen
av både principiella och praktiska skäl omfatta såväl ålderspensionering
som invalid- och familjepensionering. Detta var tydligen
också den mening, som alla ledamöter av pensionsberedningen företrädde,
låt vara att man inte tog ställning till invalidpensioneringens placering i
organisatoriskt hänseende.

Naturligtvis bör de olika delarna av pensioneringen intimt samordnas.
Det är också av största vikt att man i samband med pensionsreformen samordnar
pensioneringen med sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och
andra delar av vårt socialförsäkringssystem, vilka i själva verket alla har
i princip samma uppgift, nämligen att ge trygghet då man inte kan försörja
sig genom arbete.

3. Tilläggspensionernas finansiering

Finansieringsmetod och fondbildning

För finansieringen av nuvarande pensionssystem tillämpas vanligen endera
av två olika metoder. Den ena är den s. k. fördelningsmetoden, vilken
vi känner från vår nuvarande folkpensionering. Varje års utgifter för utgående
folkpensioner bestrides av årets inkomster från de skatte- och avgiftsbetalande.
Någon avsättning till en fond förekommer inte; från ett
tidigare skede finns dock en folkpensioneringsfond på närmare 800 milj. kr.
Samma finansieringsmetod användes för tjänstepensionerna till statens anställda,
vilka betalas av varje års statsinkomster.

Det andra finansieringssystemet är den s. k. premiereservmetoden, som
kort sagt innebär att envar genom avgifter skaffar sig ett tillgodohavande
i en pensionsfond, vilket i sinom tid skall räcka till hans pension. Denna
metod tillämpas framför allt inom det enskilda pensionsförsäkringsväsendet.

De som deltagit i finansieringen av ett enskilt eller offentligt system för
tjänstepensionering med denna senare finansieringsmetod vet, att dess
pensionsförmåner kräver en stor tribut i form av avgifter, antingen dessa
betalas av den enskilde eller av arbetsgivaren. Särskilt höga — för att inte
säga oöverstigliga — blir kostnaderna enligt detta finansieringssystem
om man skall ordna en tillfredsställande pension för den som inte längre
är ung.

Inget av de förslag, som lades fram inom pensionsberedningen, avsåg en

85

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

renodlad tillämpning av endera av de båda nämnda finansieringsmetoderna.
Förslaget om en lagfäst tilläggspensionering innebar, att man i huvudsak
skulle bygga på fördelningsmetoden. Därmed skulle man vinna, att pensionernas
värdebeständighet kunde garanteras på samma sätt som hittills
skett i fråga om folkpensionerna. Vidare skulle man kunna skapa en ordning,
enligt vilken de utgående pensionerna relativt snabbt når upp till den
eftersträvade nivån utan att avgifterna fördenskull med en gång behöver
bli mycket höga. Av flera skäl, som jag strax återkommer till, måste man
emellertid räkna med att bygga upp en betydande fond. Förslaget innebar
alltså en fördelningsmetod med ett starkt inslag av den fondering, som är
utmärkande för premiereservmetoden.

De båda förslag från pensionsberedningen, som byggde på kollektiv eller
individuell frivillighet, innebar i första hand en tillämpning av premiereservmetoden
men med betydelsefulla inslag från fördelningsmetoden.
Dessa avsteg från den »rena» premiereservmetoden får ses mot bakgrund
av svårigheterna att med denna metod få tillfredsställande pensioner tillräckligt
snabbt samt att garantera pensionernas värdebeständighet på ett
betryggande sätt.

Jag vill tillägga, att vår yrkesskadeförsäkring huvudsakligen bygger på
en tredje finansieringsmetod, det s. k. kapitaltäckningssystemet. Detta
system innebär, att en försäkringsmässig fondering äger rum men först
då skadefallet inträffar. På senare år har man emellertid — för att i görlig
mån bibehålla livräntornas realvärde och bereda livräntetagarna en viss
standardhöjning — förbättrat de förmåner, som utgår för äldre skadefall.
Enligt beslut vid 1955 års riksdag finansieras dessa livräntehöjningar av
arbetsgivarna med tillämpning av fördelningsmetoden. Någon annan metod
har inte ansetts möjlig.

En värdefull vägledning vid bedömningen av finansieringsfrågan erbjuder
erfarenheterna från vår folkpensionering och dess föregångare. Den
första allmänna pensionsförsäkringen, som infördes 1913, byggde i det
väsentliga på premiereservmetoden. Försäkringen var så utformad, att man
inte förrän omkring 1965 ■—- alltså inte ännu i denna dag -—- skulle ha
uppnått fulla förmåner ens efter den blygsamma måttstock, som man av
naturliga skäl hade för 45 år sedan. Och någon värdebeständighet fanns
överhuvud inte i denna vår äldsta allmänna pensionsförsäkring — men
sedan 1913 har penningvärdet sjunkit till mindre än en tredjedel av det
dåvarande. Trots att man även enligt denna försäkring byggde upp en
förhållandevis stor fond, blev systemet därför aldrig funktionsdugligt -—
och efter åtskilliga försök att komplettera det med fördelningsmetodikens
hjälp övergav man det helt. I stället kom vår nuvarande folkpensionering,
vilken som sagt helt finansieras enligt fördelningsmetoden.

Erfarenheten lär oss därför, att en finansieringsmetod, som i första hand
bygger på fördelningsprincipen, är den enda som kan leda till det uppställda

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

målet: ett någotsånär snabbt förverkligande av ett system med garanterat
värdebeständiga tilläggspensioner av tillfredsställande storlek. Det är i detta
sammanhang av utomordentlig vikt att konstatera, att ingen kategori har
visat sig kunna känna eu sådan trygghet för pensionerna och deras värdebeständighet
som folkpensionärerna och statens anställda. Dessa är just
de grupper som redan har sin pensionering grundad på fördelningsinetoden.

De olika förslagen om tilläggspensioneringens ordnande har det gemensamt,
att de medför en stor fondering. I fråga om de förslag som bygger på
premiereservmetoden är fonderingen en följd redan av denna teknik. Så är
däremot inte förhållandet i fråga om förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.
Fonderingen enligt detta förslag har samhällsekonomisk syftning. För
det första måste man räkna med ett betydande bortfall av annat pensionssparande,
om man genomför en allmän tilläggspensionering. Det blir ju
nämligen då inte nödvändigt att på samma sätt som tidigare teckna enskilda
eller kollektiva pensionsförsäkringar eller livförsäkringar eller att
på annat sätt spara för ålderdomen och för risken att förlora sin försörjning.
Företagens avsättningar till pensionsfonder, vilka ofta användes till
finansiering av företagens egen utbyggnad, kommer inte att fortsätta som
hittills. Detta sparande, som användes till investeringar, måste ersättas
med sparande i form av en pensionsfonder ing. För det andra möjliggör
ett sparande därutöver en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed en produktionsökning i framtiden, som kommer alla till godo.

Sparandet bidrar till pensioneringens samhällsekonomiska underbyggnad.
Såvitt jag förstår råder det med hänsyn härtill allmän enighet om
behovet av en stor fondering för framtida pensionsändamål.

Den fond, som skulle byggas upp enligt förslaget om lagfäst tilläggspensionering,
skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen,
så att avgifterna för de utgående pensionerna inte behövde bli
så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsätter pengar till någon
fond. Det må här erinras om att antalet åldringar stiger kraftigt under lång
tid framåt. För närvarande ökas antalet personer över 67 års ålder med
omkring 17 000 om året.

I viktiga avseenden visade sig frågan om fonderingen för pensionsändamål
ge upphov till en särskilt livlig debatt och stora motsättningar mellan
företrädare för olika berörda intressen. Med Kungl. Maj :ts medgivande tillkallade
jag därför i april 1957 en grupp sakkunniga med anknytning till
olika fackområden och gav dem i uppdrag att utreda bl. a. vissa frågor, som
hade med pensionsfonderingen att göra. De sakkunniga antog namnet 1957
års pensionskommitté. I en enhällig promemoria med förslag om fondförvaltning
m. in. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) har
kommittén den 22 januari 1958 redovisat en del av sitt uppdrag. Utan att
kommittén som sådan på något sätt har tagit ställning till frågan, hur en
tilläggspensionering skall ordnas, har dess promemoria baserats på det inom

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pensionsberedningen framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.
Kommittén framhåller dock att de synpunkter, som den framlägger angående
fonduppbyggnaden och utlåningsformerna, i stora delar är tilllämpliga
på varje centraliserad pensionsfond av den storlek det här gäller.

I promemorian pekas på olika metoder, som kan komma till användning
för att motverka det bortfall av sparande, som en omfattande pensionsreform
väntas medföra. Det rör sig här om olika åtgärder på den ekonomiska politikens
och då främst finanspolitikens område. Det framhålles att de ekonomiska
följderna av en pensionsreform inte kan överblickas på förhand
och att man måste räkna med att fortlöpande ompröva sina ställningstaganden
och åtgärder för att möta de svårigheter, som successivt kan uppstå.
Promemorian stärker uppfattningen att en stor fondering, använd för
utbyggnad av våra produktiva resurser i vidaste mening, är behövlig om
man vill skapa en samhällsekonomisk grundval för en avsevärt förbättrad
pensionering.

Jag vill för egen del helt ansluta mig till den i viktiga avseenden eniga
mening, som på flera olika sätt har kommit till uttryck rörande behovet
av en betydande fondering för pensionsändamål och i fråga om fondmedlens
användning. I det föregående har jag understrukit, att en fördelningsrnetod
måste ligga till grund för finansieringen, om det uppställda målet
skall nås. Genom att samtidigt skapa en betydande fond närmar man sig
i själva verket premiereservmetoden på den väsentliga punkten, nämligen
att trygga ett stort sparande. Därigenom blir diskussionen om finansieringsmetoden
för en utbyggd pensionering till en del en strid om ord. Oberoende
av finansieringsmetoden i övrigt kan ju en fond under alla förhållanden
betraktas som ett slags premiereserv -— och behovet av en fond vill jag
återigen kraftigt understryka.

Som framgår av det föregående är det för mig allra viktigaste att finna
metoder för att tillgodose de trygghetsbehov för de enskilda människorna,
som pensioneringen skall vara till för. Den viktiga frågan om fondförvaltningen
återkommer jag till i det följande. Jag vill dock redan nu förutskicka,
att jag genom promemorian i fondfrågan blivit styrkt i uppfattningen,
att det bör vara möjligt alt finna förvaltningsformer som kan
allmänt godtagas.

Ansvaret för cwgiftsbetalningen

Jag utgår från att tilläggspensioneringen skall bekostas med avgifter.

Såvitt jag kunnat finna är det också en allmänt omfattad mening, att
avgifterna för löntagarnas tilläggspensionering bör erläggas av arbetsgivarna.
Inom pensionsberedningen företräddes denna mening såväl av dem, som
föreslog en lagfäst tilläggspension, som av de ledamöter, vilka förordade en
lösning av tilläggspensionsfrågan huvudsakligen genom kollektivavtal. För
egen del hyser jag ingen avvikande mening.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Det ligger i sakens natur, att avgifterna för företagare och andra, som
är sina egna arbetsgivare, skall betalas av dem själva.

På socialförsäkringens område ålades arbetsgivarna redan i århundradets
början skyldighet att utge ersättning åt sina anställda vid olycksfall i arbetet.
Genom 1916 års olycksfallsförsäkringslag förvandlades arbetsgivarnas ersättningsplikt
till en skyldighet för dem att ha de anställda försäkrade. Bakom
detta förhållande låg tanken, att den som utnyttjade en annan i sin
tjänst borde trygga den anställde ekonomiskt om han skadades i arbetet.
Som en direkt följd av arbetsgivarnas skyldighet att bekosta olycksfallsförsäkringen
infördes ett arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen.
Sjukförsäkringen fick ju överta ersättningen vid flertalet av de yrkesskador,
som tidigare ersatts från olycksfallsförsäkringen. Det ansågs emellertid,
att arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen också kunde motiveras med
ett mera allmänt ansvar från arbetsgivarnas sida gentemot löntagarna.

En äldre tradition i fråga om arbetsgivarnas ansvar för sina anställda
ligger bakom de många fall, då arbetsgivare ansett sig böra svara för eller
bidra till sina anställdas pensionering sedan dessa tjänat dem under ett
långt arbetsliv. I ett inom Arbetsgivareföreningen utarbetat betänkande om
arbetarpensioner, som offentliggjordes 1954, påpekas, hurusom den numera
upphävda legostadgan föreskrev plikt för husbonden att på ålderdomen
sörja för sådant tjänstehjon, som troget tjänat honom under lång tid. Alltjämt,
uttalas det i betänkandet, anser sig arbetsgivarna allmänt ha moralisk
skyldighet att trygga ålderdomen för sådana arbetare, som en stor del
av sitt liv arbetat i samma företag.

Enligt min mening har arbetsgivarna i det moderna samhället ett betydligt
större, solidariskt ansvar för arbetstagarna än som framgår av det
återgivna uttalandet. I motsats till förhållandet i många andra länder har vi
i vårt land endast i relativt liten utsträckning valt att lägga socialförsäkringsavgifter
på arbetsgivarna. Genom företagsbeskattningen har vi å andra
sidan ålagt produktionen att gemensamt delta i sådana kostnader för sociala
anordningar, som bestrids av allmänna medel. Som framgår av vad jag
sagt i det föregående ligger det inget principiellt nytt eller för våra tänkesätt
främmande i att ålägga produktionen — genom arbetsgivarna — en del
av kostnaden för ålderdomsförsörjningen av dem, som förbrukat sin arbetskraft
i produktionens tjänst. Detta gäller också i fråga om invalidpensioneringen
och familjepension åt efterlevande.

Avvägningen av avgifter och fondering

Avgifternas höjd bör grundas på en samhällsekonomisk bedömning, som
naturligtvis präglas av ovissheten om framtiden. Avgörande för avgifternas
höjd blir storleken av de pensioner, som betalas ut, och av den pensionsfond,
som man av samhällsekonomiska skäl anser vara motiverad. Denna fond har,
som jag förut sagt, främst två funktioner. Den skall ersätta sådant spa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

89

rande, som kommer att falla bort, när man ekonomiskt tryggar befolkningens
ålderdom genom en pensionering av den föreslagna typen. Fonden skall
också innebära ett ökat sparande, som ger utrymme för en högre investeringskvot
inom samhället. Därigenom skall den främja den produktionsökning,
som framtidsförsörjningen ■— inberäknat pensionärernas standard
■— skall bygga på. En höjning av investeringskvoten innebär samhällsekonomiskt
en motsvarande inskränkning av vår omedelbara konsumtion.

Avgifternas storlek och fonduppbyggnaden ingår sålunda som viktiga
element i en allmän samhällsekonomisk avvägning, som avser hur vår produktion
skall användas. Vid denna avvägning måste man också ta hänsyn
till andra anspråk, som vi ställer på denna produktion. Då den nu pågående
arbetstidsförkortningen beslöts förra året, rådde allmän enighet om att
kostnaderna för denna form av standardhöjning skulle tas ur den beräknade
ökningen av produktionen. Man valde därför — i enighet — att genomföra
denna arbetstidsförkortning stegvis under åren 1958—1960 med en veckotimme
per år. Arbetstidsförkortningen är ett exempel på de faktorer, som
måste tas med i en allmän samhällsekonomisk avvägning. Givetvis bör det
även beaktas, att pensionsavgifterna kan få återverkningar på utvecklingen
av löner och inkomster.

Det kan sålunda å ena sidan finnas skäl för att till en böx-jan inte sätta
pensionsavgifterna för högt med tanke på de återverkningar, som avgifterna
får på löner och konsumtion. För att upprätthålla eller öka våra samhällsekonomiskt
viktiga investeringar vid en balanserad ekonomi måste vi å
andra sidan se till, att investeringarna motsvaras av ett sparande, som inte
är resultatet av en inflationsprocess. Väljer man att sätta pensionsavgifterna
på en sådan nivå, att de ensamma eller i kombination med andra samhällsekonomiskt
viktiga faktorer medför ett minskat sparande i samhället vid
tilläggspensioneringens införande, måste detta kompenseras av andra
ekonomisk-politiska åtgärder, om man vill uppehålla investeringsnivån och
därmed den framtida produktionsökningen. Jag återkommer strax till mera
bestämda ståndpunkter i denna fråga.

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter

Vid denna punkt i min framställning vill jag summera de huvudkrav, som
enligt det föregående bör ställas på pensionssystemet. Samtidigt blir jag i tillfälle
att på nytt understryka i hur stor utsträckning enighet råder om
dessa krav.

1. Folkpensionerna bör enligt alla partiers mening höjas kraftigt.

2. Folkpensioneringen är, som pensionsberedningen enhälligt understrukit,
inte tillräcklig för den framtida ålderdomsför sörj ningen utan hör kompletteras
med tilläggspensioner. Folkpensionerna bör utgöra bottenförmåner
i ett utbyggt pensionssystem.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

3. Folkpensioneringen omfattar nu förmåner vid ålderdom samt vid tidigare
inträffad arbetsoförmåga; änkor och barn skyddas vid försörj arens
bortgång. Att ett förbättrat skydd likaså bör omfatta ålders-, invalid- och
familjepensioner är en enhällig uppfattning.

4. Tilläggspensionerna bör avvägas efter tidigare inkomst. På denna
punkt var pensionsberedningen helt eller i det närmaste enig.

5. Tilläggspensioneringen bör möjliggöra, att den aktiva tidens levnadsnivå
i stort sett bevaras under pensionärstiden. Härom torde allmän enighet
råda.

6. För att detta sistnämnda önskemål skall kunna uppfyllas måste tilläggspensionerna
liksom folkpensionerna — enligt alla förslagsställares
mening —- vara värdebeständiga, d. v. s. följa prisnivån.

7. Den levnadsnivå på ålderdomen, som tilläggspensioneringen avser att
garantera, bör såvitt möjligt komma alla till godo. Inte heller om detta torde
det råda några delade meningar.

8. För arbetarnas och tjänstemännens del bör pensionssystemet utformas
så, att den pensionsrätt som förvärvats följer löntagaren om han slutar
sin anställning. Denna strävan utmärker gemensamt de framkomna förslagen
rörande tilläggspensioner.

9. Det är ett allmänt önskemål, att tilläggspensioneringen finansieras med
avgifter och inte med skatter.

10. Tilläggspensioneringen bör finansieras enligt en metod, som utgör
en blandning av det rena fördelningssystem, vilket tillämpas för folkpensioneringen
och statens tjänstepensionering, och ett rent premiereservsystem.
En betydande fondbildning är nödvändig. — Om en sådan formulering
av ståndpunkterna torde alla förslagsställare kunna enas, men
meningarna skiljer sig rörande fördelnings- respektive premiereservinslagens
inbördes styrka.

11. De medel som fonderas för tilläggspensioneringen bör utnyttjas för
samhällsekonomiskt viktiga investeringar inom såväl den privata som den
offentliga sektorn. I första hand bör man utnyttja olika kreditinstitut för
förmedlingen av lån, men de av försäkringen berörda parterna bör ha inflytande
på fondmedlens placering. Även om detta synes det råda enighet.

12. I fråga om löntagarnas tilläggspensionering bör enligt båda de framlagda
förslagen till löntagarförsäkring arbetsgivarna ansvara för avgiftsbetalningen
gentemot försäkringen.

13. Alla förslagsställare har varit ense om att tilläggspensioneringen måste
utformas så, att den som redan tidigare har sin pensionsfråga väl ordnad
skall få minst lika goda förmåner i framtiden.

14. Det är sedan gammalt en allmän uppfattning, att man bör tillvarata
alla möjligheter till enkelhet i administrationen och till samordning inom
socialförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

91

15. Det råder inte heller någon oenighet om att de förbättrade pensionsförhållandena
bör komma till stånd så snart som möjligt.

5. Målet och medlen

Det vill synas som om den stora samstämmighet i uppfattning, som
råder på dessa 15 väsentliga punkter, skulle kunna utgöra en hållbar grund
för en allmän enighet i pensionsfrågan. I stort sett råder alltså en gemensam
uppfattning om målet. Oenigheten har rört medlen. Jag kommer nu
till denna fråga.

Enligt min mening anvisar målet med obeveklig logik den väg som måste
beträdas. Vår erfarenhet gör det likaså.

Då det gäller ersättningar åt dem som skadats i arbetslivet eller åt förolyckades
efterlevande tillkom år 1901 en lagstiftning om arbetsgivares
omedelbara ersättningsskyldighet. I trygghetens och effektivitetens intresse
ersattes denna lagstiftning femton år senare med en allmän försäkringsplikt
för arbetsgivare till förmån för arbetstagare, som drabbades av olycksfall
i arbetet. För att trygga den enskildes rätt har staten sedermera ålagt
alla ägare av motorfordon en liknande skadeförsäkringsplikt.

Redan 1913 antog riksdagen vår första lag om allmän pensionsförsäkring,
sedermera ersatt av lagstiftningen om folkpensionering.

Sedan kravet på en allmän sjukförsäkring diskuterats i mer än 50 år —
och i decennier samlat principiell enighet — fick vi 1955 vår första effektiva
sjukförsäkring genom en lagstiftning omfattande hela folket.

Arbetstiden maximerades inom de större industriföretagen och vissa
andra verksamheter genom 1919 års lag om högst 48 timmars arbetsvecka.
Trots lagstiftningens normerande verkan följde en period av 30 år, under
vilken nya delar av arbetslivet efter hand lades under arbetstidsbegränsning
genom lag, innan någotsånär tillfredsställande garantier skapats för
48-timmarsprincipens allmänna tillämpning. 1957 fastställdes i lag arbetstagarnas
rätt till en successiv förkortning av arbetsveckan i den mån den
överstiger 45 timmar.

År 1931 infördes i lag en rekommendation, enligt vilken arbetare, som
hade varit anställda någon längre tid i ett företag, borde ha minst fyra
dagars semester. Denna rekommendation ledde inte till godtagbara resultat.
En allmän rätt till en tillfredsställande semester för löntagare kunde åstadkommas
endast genom bindande lagstiftning 1938 och 1951.

Flertalet av de nämnda lagarna har genomförts i enighet. Ingen ansvarsmedveten
person torde nu förorda att någon av dem upphäves.

Enigheten har i stor utsträckning också gällt syftet med de sociala trygghetsanordningarna.
Man kunde på sin tid uppnå nästan allmän uppslutning
kring kravet, att samhället genom socialpolitiken skulle garantera en -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

var en viss minimistandard. Numera syftar flertalet av de sociala försäkringsformerna
till att inom rimliga gränser bevara den uppnådda levnadsnivån
vid inkomstbortfall. De motiv som ligger bakom utformningen av de
senare årens sociala reformer har också, såvitt jag förstår, förankring hos
en stor majoritet av vårt folk.

Man har inte utan lagstiftningens hjälp kunnat bereda en tillfredsställande
trygghet för alla mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, yrkesskador
eller moderskap och andra liknande situationer. Det är då ännu
mindre att vänta, att man skall kunna åstadkomma en tillfredsställande
pensionering utan lagstiftningens hjälp. Det sagda innebär inte att jag underskattar
den ena eller andra partens eller gruppens intresse eller vilja att
medverka till problemets lösning. Jag är emellertid övertygad om att frågan
inte kan lösas utan samhällets medverkan, om man vill uppfylla de krav
på pensionssystemet, som jag nyss räknat upp och vilka det råder full eller
i varje fall utbredd enighet om. De enligt min åsikt grundläggande kraven
— att man relativt snabbt skall tillförsäkra alla förvärvsarbetande värdebeständiga
pensioner av tillfredsställande storlek — kan nämligen inte förverkligas
utan att pensioneringen i huvudsak grundas på ett fördelningssystem.
Då ett sådant system i sin tur oundgängligen fordrar lagstiftning,
är medlet givet.

Jag förordar därför, att rätten till tilläggspension lagfästes.

Detta ställningstagande innebär emellertid inte, att jag bortser från att
det göres gällande, att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kan
ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering. Jag anser att
man bör ta hänsyn till denna uppfattning och kommer därför att föreslå,
att lagstiftningen förenas med vissa undantagsmöjligheter.

6. Folkpensioneringen

Om man beslutar sig för att anordna ett lagfäst pensionssystem med det
innehåll, som diskuterats i det föregående, uppkommer frågan, om det
finns skäl att bibehålla en uppdelning i folkpension och tilläggspension.
Man bör emellertid observera, att tilläggspensioneringen avser inkomsttagare
som haft förvärvsarbete. Enligt denna uppläggning grundas pensionsrätt
alltså inte på arbete t. ex. i det egna hushållet. Inte heller kan tilläggspension
utges förrän pensionsberättigande inkomst förvärvats under någon
tid. Jag har därför funnit, att folkpensioneringen även i framtiden måste
finnas kvar som en hela folket omfattande pensionering. Den bör tjänstgöra
som en bottenpensionering i vårt framtida pensionssystem. Detta
system kommer i själva verket att starkt påminna om vår allmänna sjukförsäkring
med dess generella bottenförmåner och därpå vilande tilläggssjukpenning.

Mitt ställningstagande beträffande folkpensioneringen beror emellertid

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 är 1958 93

i första hand på hänsynen till alla dem, som i dag är eller under de närmaste
åren blir folkpensionärer. De kommer nämligen inte att få någon
eller endast liten direkt fördel av en tilläggspensionering av den avsedda konstruktionen
-— och detta skulle gälla vilken metod man än valde för att
bygga upp tilläggspensioneringen. De som redan är gamla eller invalidiserade
blir alltjämt helt eller nästan helt beroende av folkpensionen, försåvitt
de inte har någon pension eller andra inkomster vid sidan om folkpensionen.

Då man för drygt 40 år sedan började bygga upp vårt första allmänna
pensionssystem, som var ett obligatoriskt system med inkomstgraderade
avgifter och däremot svarande förmåner, ställdes den då levande åldringsgenerationen
helt utanför detta försäkringsmässiga system. Detta förhållande
uppfattades som en orättvisa mot åldringarna och man sökte råda
bot på denna nackdel genom att tillerkänna åldringar, som visade sig ha
förlorat sin arbetsförmåga, ett understöd, som utgick efter inkomstprövning.
Då vi nu står i begrepp att bygga upp ett bättre pensionssystem är det
viktigt, att åldringarnas intressen beaktas bättre. Det råder nu också allmän
enighet i landet om att pensionsreformen skall åtföljas av och t. o. m.
inledas med en förbättring av folkpensionen.

Om man bortser från de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen
är ålderspensionen nu 2 200 kr. för en ensam pensionär och 3 520 kr. för två
gifta pensionärer. Vid folkomröstningen presenterades alla de tre förslagen
rörande tilläggspensionerna under en gemensam inledning av denna
lydelse: »Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kr. för
två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående.»

Tilläggspensioneringen bör enligt min mening utformas med den utgångspunkten,
att detta förslag rörande folkpensionernas belopp år 1968
förverkligas. Att folkpensionerna därutöver följer prisnivåns ändringar förutsätter
jag som självklart.

Det första steget mot det mål, som angivits för folkpensioneringen, bör
tas i år.

Pensionsberedningen bar föreslagit, att höjningen skall genomföras från
den 1 juli 1958 och utgöra 150 kr. per år räknat för ensamstående pensionär
och 120 kr. för gift pensionär, dvs. 240 kr. för två makar tillsammans. En
sådan höjning är enligt min mening väl motiverad också av den allmänna
inkomststegring, som ägt rum i vårt land sedan folkpensionerna 1956
senast höjdes genom s. k. standardtillägg. .lag föreslår därför att höjningen
genomföres och får samma karaktär som tidigare standardhöjningar. Detta
innebär, att jag till skillnad från pensionsberedningen föreslår, att även
de som uppbär hustrutillägg får del av förbättringen. De nya årsbeloppen
för den allmänna ålderspensionen blir 2 350 kr. för ensam pensionär och
3 760 kr. för två gifta pensionärer.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Enligt pensionsberedningens förslag skall nästa etapp i folkpensionernas
höjning äga rum 1960. Därvid skulle vissa ändringar i folkpensionernas
konstruktion genomföras. Som ett led i en successiv avveckling av inkomstprövningen
skulle man samtidigt med pensionshöjningen genomföra en
viss minskning av de kommunala bostadstillägg, som utgår till flertalet
folkpensionärer. Från olika håll har föreslagits, att denna fråga skall utredas
ytterligare innan något beslut fattas. Då en minskning av bostadstilläggen
i första hand drabbar de många pensionärer, som inte har några
andra inkomster än folkpensionen eller endast mycket små sådana inkomster,
ansluter jag mig till förslaget att frågan om bostadstilläggen och
inkomstprövningen i övrigt prövas på nytt. Först sedan principerna för
tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna kan man
ta ställning till den lämpligaste utformningen av folkpensioneringen i fråga
om de inkomstprövade förmånerna.

I vad mån folkpensionerna efter 1968 skall stiga ytterligare genom s. k.
standardtillägg betraktar jag som en öppen fråga, som man får ta ställning
till i sinom tid.

I enlighet med pensionsberedningens förslag förordar jag, att en höjning
av folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten
sker från 1959. Vidare föreslår jag, att avgiftens maximibelopp sättes generellt
till 600 kr., vilket innebär att höjningen i vissa inkomstlägen blir mindre
kännbar för familjer än för ensamstående.

Frågan om folkpensioneringens finansiering på längre sikt får prövas senare.
Därvid får man överväga de olika yrkanden och önskemål i fråga om
avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering, som framförts vid remissbehandlingen
av pensionsberedningens betänkande och i olika framställningar
till socialdepartementet.

Då det gäller de förbättringar av förmånerna från folkpensioneringen,
som skall komma till stånd efter 1958, skall kostnaderna härför enligt
pensionsberedningens förslag endast till en del täckas genom höjda folkpensionsavgifter.
En ökad belastning på statsbudgeten skulle alltså uppkomma.
För närvarande finns inga förutsättningar för att ange, i vilken
utsträckning finansiella resurser kommer att stå till buds för att möta
denna belastning. Jag förutsätter, att kommande beslut rörande folkpensionshöjningarna
förbindes med ståndpunktstaganden till finansieringsfrågan.

Jag återkommer i det följande till detaljerna i fråga om de ändringar i
folkpensionslagstiftningen, som påkallas av mina förslag.

7. Tilläggspensioneringen

Som framgått av det föregående är det min uppfattning, att rätten till
tilläggspension bör omfatta alla förvärvsarbetande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

95

Mitt ställningstagande i fråga om pensionsrättens omfattning innebär
emellertid inte, att jag bortsett från att en betydande opinion har vänt sig
mot utformningen av det inom pensionsberedningen framlagda förslaget
om en för löntagare obligatorisk och en för övriga förvärvsarbetande frivillig
tilläggspensionering. Allvarliga ansträngningar har gjorts för att tillmötesgå
de invändningar som riktats mot detta förslag i den mån de kan
anses väsentliga.

Å ena sidan invändes, att detta förslag inte tog vederbörlig hänsyn till de
önskemål, som förelåg bland företagarna och de självständiga yrkesutövarna,
och som gick ut på att alla förvärvsarbetande borde beredas samma
rätt till värdebeständiga tilläggspensioner. Mitt ställningstagande till tillläggspensioneringens
omfattning innebär, att detta krav beaktas.

Å andra sidan invändes mot förslaget om en lagfäst tilläggspensionering,
att vissa grupper av löntagare, som inte ansågs ha behov av statens medverkan
för att lösa sin pensionsfråga, likväl skulle anslutas till systemet.
Om rätten till tilläggspension tillförsäkras alla förvärvsarbetande på i princip
lika villkor, reser sig samma invändning från de företagare och självständiga
yrkesutövare, som för egen del inte önskar få sin pensionsfråga
utöver folkpensionen ordnad genom statens försorg.

Jag utgår ifrån att ingen grupp av förvärvsarbetande, vars pensionsbehov
redan är väl tillgodosedda, i och för sig skulle vilja hindra andra att nå
en lika god ställning i pensionsavseende. Problemet gäller alltså att skapa
en rätt till tilläggspension för alla förvärvsarbetande men utforma denna rätt
så att den inte nödvändigtvis skall behöva vara förenad med en obligatorisk
anslutning till den av samhället ordnade allmänna tilläggspensioneringen.
Däremot liar det inte från något håll försports någon önskan att stå utanför
den allmänna och obligatoriska pensionering, som vår nuvarande folkpensionering
utgör.

Detta problem har diskuterats och undersökts inom socialdepartementet.
Olika tänkbara möjligheter har övervägts i syfte att förena behovet av en
lagfäst tilläggspensionering med önskemålet att möjliggöra ett utträde ur
pensionssystemet för dem som blir övertygade om att de inte har något
behov av att tillhöra det.

Vill man tillgodose önskemålet om större smidighet hos lagstiftningen,
får man emellertid underkasta sig betydande komplikationer av både lagteknisk
och praktisk natur. I fullt medvetande om dessa nackdelar har jag
allvarligt bemödat mig om att finna en lösning av frågan om att bereda vissa
möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen.

Kravet på ett fast kollektiv

För att man skall kunna uppfylla det grundväsentliga krav på en god
pensionsordning, som går ut på att den aktiva tidens levnadsnivå skall
kunna i stort sett bibehållas, måste verkligt betryggande garantier för värde -

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

beständigheten skapas. Detta kan endast ske, om de som är anslutna till
försäkringen bildar ett fast kollektiv. Man måste alltså skapa garantier mot
att kollektivet plötsligt minskas kraftigt eller upplöses, varvid de gjorda
försäkringsutfästelserna inte skulle kunna uppfyllas. Betydelsen av ett fast
försäkringskollektiv kan illustreras med följande tankeexperiment. Om
hälften av alla förvärvsarbetande plötsligt skulle befrias från förpliktelsen
att betala avgifter och skatt till folkpensioneringen mot att de lovade att i
sinom tid avstå från folkpensionen, skulle den återstående hälften snabbt
finna sina avgifter och skatter skjuta kraftigt i höjden. Snart skulle också
de måhända begära att få lämna folkpensioneringen. Det omedelbara resultatet
skulle bli, att inga folkpensioner kunde betalas ut, om man bortser
från de relativt små belopp som den existerande folkpensioneringsfonden
avkastar. ■— Jag vill tillägga, att ingen kommit på idén att tillämpa
detta tankeexperiment på verkligheten. Sedan 40 år vilar folkpensioneringen
och dess föregångare på det fasta kollektiv, som hela folket bildar. Hänsynen
till de gamla och till det gemensamma bästa håller samman det försäkringskollektiv
som står bakom folkpensioneringen.

Om man vill lösgöra sig från kravet på ett fast försäkringskollektiv, måste
man övergå till en premiereservmetod för finansieringen. Följden därav
skulle säkerligen bli, att pensionerna inte under överskådlig tid kunde nå
en tillfredsställande höjd. Lika betänkligt är, att man inte skulle kunna
garantera värdebeständigheten.

Kravet på försäkringskollektivets fasthet måste alltså upprätthållas. Man
bör utgå ifrån, att den grupp, som en gång anslutes till systemet, skall stå
kvar.

Undantags möjligheter för arbetstagare

Det är emellertid inte i och för sig nödvändigt att alla förvärvsarbetande
tillhör tilläggspensionssystemet för att detta skall kunna fungera.

Då man utformade den nya lagstiftning om arbetstiden, som just trätt
i kraft, fick denna lag en s. k dispositiv karaktär. Det innebär, att
lagens regler kan sättas ur kraft, om ett kollektivavtal slutes om andra
regler än dem lagen innehåller. En förutsättning är dock att kollektivavtalet
på arbetstagarsidan är godkänt av en huvudorganisation, d. v. s. ett
fackligt förbund. Omvänt uttryckt gäller lagens regler om arbetstiden endast
på villkor att berörda parter i ett kollektivavtal inte beslutat annorlunda.
Med samma utgångspunkt skall jag diskutera frågan om en lagstiftning
om tilläggspension för löntagare, vilken jag vill kalla en villkorlig lagstiftning.

Tanken på en villkorlig lagstiftning även på pensionsområdet har framförts
vid remissbehandlingen. Vidare har det ifrågasatts, om inte lagstiftningslinjen
kunde förenas med ett undantag för de grupper, som redan
har sin pensionsfråga väl ordnad.

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Även i den offentliga debatten efter folkomröstningen har frågan om en
villkorlig lagstiftning diskuterats.

I det förslag inom pensionsberedningen, som avsåg en i huvudsak genom
kollektivavtal ordnad tilläggspensionering, förutsattes det att de fackliga
organisationerna skulle träffa avtal för sina medlemmar om pensionerna.
Tanken på sådana avtal skulle, såvitt jag förstår, kunna förverkligas om
en facklig organisation finge frihet att genom ett kollektivavtal med sin
motpart besluta att utträda ur den allmänna tilläggspensioneringen. Därmed
skulle parterna i princip få frihet att ordna pensioneringen för sina
medlemmar så som de själva önskade.

Beträffande löntagare kan man överväga att överlåta åt de fackliga organisationerna
att värdera de pensionsförmåner, som de kan ha uppnått för
sina medlemmar. Det råder ett klart intresse på arbetsmarknaden, att löner
och sociala förmåner är enhetliga för alla inom en viss grupp. Man kan
vidare utgå ifrån att de fackliga organisationerna bevakar medlemmarnas
intressen, så att inga minoriteter eller enskilda blir eftersatta.

Man måste dock enligt min mening beträffande löntagare fordra, att ett
pensionsskydd som ordnas utanför det allmänna tilläggspensionssystemet
uppfyller i varje fall följande tre krav: 1) pensionsskyddet skall avse såväl
ålders- som invalid- och familjepensionering; 2) pensionsskyddet skall
gälla för alla löntagare, som är undantagna från det allmänna pensionssystemet;
3) pensionsförmånerna skall vara oantastbara, så att de inte förloras
om den försäkrade byter anställning eller verksamhet.

Utträdesmöjligheten bör alltså inte kunna utnyttjas för att t. ex. avstå
från att ordna tilläggspensionsfrågan. Man kan för övrigt utgå från att medlemmarna
i löntagarorganisationerna kan förväntas ställa krav på ett såvitt
möjligt likvärdigt alternativ till den allmänna tilläggspensioneringen.

En utträdesrätt av det diskuterade slaget kan inte gälla enskilda personer.
Såvitt jag vet har arbetsmarknadens partsorganisationer hittills varit eniga
om att anställningsvillkoren skall vara så enhetliga som möjligt inom olika
grupper. Man måste annars räkna med en osund konkurrens både arbetstagare
och arbetsgivare emellan. Enhetlighetskravet gäller även på pensionsområdet,
där individuella avvikelser inom avgränsade grupper hittills
normalt inte har medgivits. Det förslag inom pensionsberedningen,
som syftade till kollektivavtalsbestämda pensioner för löntagare, vilade på
samma tankegång. I det betänkande, som Arbetsgivareföreningen lade fram
1954 om arbetarpensioner, underströks denna mening också med stor
skärpa.

För att inte träda arbetsmarknadsparternas självbestämmanderätt i lönefrågor
för nära är det också angeläget, att man inte genom utformningen
av ett allmänt pensionssystem befordrar en sammanblandning av pensioner
och löner. Man bör därför se till att rimliga krav på enhetlighet på
arbetsmarknaden inte motverkas genom en individuell rätt att utträda ur
7 -— lii han g till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

pensionssystemet. Eftersom arbetsgivarna skulle svara för avgiftsbetalningen,
koinme ju nämligen den som avstode från den allmänna tilläggspensionen
omedelbart att resa anspråk på kompensation på lönesidan. Man
finge ingen garanti för att en utträdande löntagare på annat sätt ordnade
ett tillfredsställande pensionsskydd för sig och sin familj, vilket han enligt
en allmänt omfattad mening bör ha. Ett sådant förhållande skulle också
kunna leda till ökade krav på skattefinansierade bidrag från samhällets
sida.

Av de skäl som anförts för enhetliga anställningsvillkor på en arbetsplats
får man tydligen räkna med att ett eventuellt undantagande från tilläggspensioneringen
genom kollektivavtal skall omfatta även de icke organiserade
arbetstagarna inom kollektivavtalets tillämpningsområde.

Till skydd såväl för den enskildes trygghet som för organisationsprincipen
på arbetsmarknaden måste man kräva, att ett eventuellt undantag
från lagstiftningen om tilläggspensionering för att bli gällande skall vara
godkänt av en huvudorganisation på arbetstagarsidan. Kollektivavtal skall
vanligen godkännas på sådant sätt. Så är det t. ex. ordnat inom de till
Landsorganisationen anslutna fackförbunden.

Kollektivavtalen bereder som regel inga problem när det gäller att fastställa
vilka som omfattas av avtalsbestämmelserna. Det synes därför vara
möjligt att i kollektivavtalets form ge ett eventuellt undantagande den
exakthet, som erfordras för att undvika svårigheter i fråga om att identifiera
vilka som skall stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen. Undantaget
kunde i princip konstrueras så, att lön som betalas ut enligt ett
visst kollektivavtal skall grunda varken avgiftsplikt eller pensionsrätt i den
allmänna tilläggspensioneringen.

Det blir närmast en praktisk fråga vilka krav som bör uppställas på karaktären
och utformningen av de kollektivavtal, vari pensionsfrågan regleras.
I enhetlighetens intresse bör det fordras, att det kollektivavtal, som
reglerar pensionsfrågan, skall ha en betydande räckvidd och även ha karaktären
t. ex. av riksavtal, d. v. s. i princip vara utan lokal begränsning.

Avtal rörande undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen
bör sändas in till den centrala pensionsmyndigheten för registrering. Detta
medger en överblick över förekomsten av sådana avtal. Samtidigt kan pensionsmyndigheten
konstatera om de angivna förutsättningarna för undantagande
föreligger.

Av vad jag förut anfört framgår, att utträdesrätten endast skulle kunna
begagnas vid systemets start. De särskilda förmåner, som man måste införa
under en övergångstid för att snabbt få systemet i funktion, skulle inte
gärna kunna komma i fråga, om en grupp kunde besluta sig för att träda
ut sedan den väl kommit i åtnjutande av dessa förmåner. Om å andra
sidan en grupp, som från början trätt ut, senare vill inträda, vilket bör
medges, måste det krävas att den inte skulle få del av de särskilda för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 99

måner, som gäller till en början. Detta skulle nämligen medföra spekulationsmöjligheter.

Vid övervägande av dessa tankegångar har jag funnit, att en utträdesrätt
komplicerar pensionssystemet och skapar ett behov av särregler, som i
och för sig är föga önskvärda men som är ofrånkomliga om man vill förhindra
spekulation gentemot tilläggspensioneringen. Jag har också svårt
att se, att någon grupp av arbetstagare verkligen skulle tillgodose sitt eget
intresse genom att begära sitt utträde eller att sådant utträde skulle ligga i
någon arbetsgivares intresse. Jag är nämligen övertygad om att den allmänna
tilläggspensioneringen blir till fördel för alla grupper.

Icke desto mindre anser jag, att man bör försöka skapa en kollektiv undantagsmöjlighet
i enlighet med de tankegångar som jag här angivit. Jag
vill därmed tillmötesgå den meningsriktning, som hävdar att arbetsmarknadens
partsorganisationer genom kollektivavtal skall äga ett avgörande
inflytande på pensioneringen av löntagare. Det är i första hand företrädare
för denna meningsriktning, som i den offentliga debatten efter folkomröstningen
har framfört tanken på möjligheten till undantag från en lagfäst
tilläggspensionering.

I klarhetens intresse vill jag påpeka, att den lagfästa tilläggspensioneringen
med denna utformning träder i kraft för varje löntagargrupp, som
inte aktivt verkat för att bli undantagen. För att stå utanför systemet fordras
det, att ett fackligt förbund och vederbörande arbetsgivare före en fastställd
tidpunkt blivit överens om att ordna pensionsfrågan på annat sätt.
Däremot är det givetvis inte meningen att denna undantagsmöjlighet skall
få begagnas för att ställa några löntagargrupper utan pensionsskydd.

En part — arbetstagare eller arbetsgivare — som önskar att det lagfästa
systemet skall gälla för dess del, behöver alltså inte vidtaga någon särskild
åtgärd. Genom att avvakta lagstiftningens ikraftträdande blir den berörda
gruppen automatiskt ansluten till systemet.

Undcintagsmöjligheter för företagare

Gruppen företagare och självständiga yrkesutövare har inte samma behov
av enhetlighet i fråga om ekonomiska villkor som löntagare. Tvärtom varierar
företagarnas önskemål och ekonomiska möjligheter i mycket hög grad.
I vissa fall har företagaren exempelvis kapital i sin rörelse, som kan användas
för försörjningen på ålderdomen och vid invaliditet eller dödsfall.
För en del företagare är det onekligen så, att de inte behöver de garantier,
som en tilläggspensionering innebär.

En lagstiftning om en allmän tilläggspensionering också för företagare
måste därför, trots de stora svårigheter som uppstår därmed, utformas så
att den medger en individuell utträdesrält för dem.

Det är tänkbart, att utträde kan medges för företagarna även efter systemets
start. Emellertid kan detta väcka vissa farhågor med hänsyn till önske -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

målel om ett i princip fast kollektiv. Om man tar i betraktande de betydande
fördelar, som den lagfästa tilläggspensioneringen har att erbjuda, finns det
grundad anledning att tro att utträdesrätten inte kommer att begagnas i någon
större utsträckning. För utträde efter systemets start måste vissa förutsättningar
uppställas. En inte alltför kort uppsägningstid bör sålunda föreskrivas,
och utträdet bör gälla för ett visst minsta antal år, t. ex. tio år.
Utträdet liksom återinträdet bör vidare vara förknippat med tillfredsställande
garantier mot spekulation.

Den meningsriktning, som motiverat sina ställningstaganden i pensionsfrågan
med särskild hänsyn till småföretagarna, har särskilt starkt hävdat
den individuella frivillighetens princip. Men den typ av utträdesrätt, som
jag här i korthet skisserat, förefaller det möjligt att i det väsentliga tillmötesgå
detta önskemål, och jag förordar därför att den beskrivna tankegången
bringas i tillämpning.

Blandat obligatoriskt och frivilligt system

I detta sammanhang vill jag beröra ett annat uppslag, som förekommit
i den offentliga debatten och syftar till ett pensionssystem av blandat obligatorisk
och frivillig art. Enligt den framförda tankegången skulle man
dela upp tilläggspensionssystemet i å ena sidan en allmän och obligatorisk
del, som i fråga om bottenskyddet skulle omfatta såväl ålderspension som
invalid- och familjeförmåner men beträffande tilläggsskyddet endast invalid-
och familjeförmåner, samt å andra sidan en frivillig del avseende endast
tilläggsskyddet vid ålderdom. Vid de överväganden som gjorts inom
socialdepartementet i denna fråga har det visat sig, att en sådan anordning
måste avvisas av både principiella och praktiska skäl. Vid behandlingen
i det föregående av frågan om pensionssystemets omfattning har jag framhållit,
att systemet är en enhet, vars delar inte kan skiljas från varandra.
Detta förhållande vill jag ytterligare belysa genom några påpekanden.

Om man vill dela upp pensionssystemet enligt den angivna tankegången,
skulle man ställas inför ett val: antingen finge man låta den obligatoriska
tilläggspensioneringens invalid- och familjeförmåner utgå endast till den
ålder, då rätt till ålderspension inträder, eller också finge man låta de
nämnda obligatoriska förmånerna utgå under vederbörandes hela livstid.

Väljer man det första alternativet är att märka, att förmånerna inom en
lagfäst invalid- och änkepensionering kan förutsättas bli av tillfredsställande
storlek och dessutom värdebeständiga, under det att man i ett frivilligt
system inte kan få några garantier i dessa avseenden eller för att
tilläggspension över huvud taget finns. Resultatet skulle därför säkerligen
i de flesta fallen bli, att en invalid eller änka skulle få en mycket god
pension från det lagfästa systemet intill viss pensionsålder för att därefter
nödgas övergå till en lägre tilläggspension från det frivilliga systemet —
eller till enbart folkpension. En sådan försämring i försörjningsläget skulle

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

vara desto mera kännbar som den skulle inträffa vid den tid, då åldrandet
ytterligare nedsätter pensionärens förmåga att reda sig. Det torde — för
att ta ett exempel — inte kunna godtas av någon, att den som blir änka
efter 67 års ålder inte kan få någon tilläggspension efter maken, och inte
heller att den, som blir änka vid tidigare ålder, får obligatorisk tilläggspension
endast till 67-årsåldern för att därefter få nöja sig med folkpensionen.

Om man för invalidpensioneringen valde det senare av de båda nämnda
alternativen — enligt vilket en pension som en gång beviljats skulle utgå
till livets slut — skulle detta i själva verket innebära, att också en ålderspensionering
kom till stånd för en begränsad grupp. Enligt min mening kan
man inte godta en ordning som ger livsvarig invalidpension endast åt dem
som blir invalider före en viss ålder. Detta skulle nämligen betyda en stor
materiell orättvisa och därtill svårigheter i fråga om invaliditetsprövningen,
som knappast kunde bemästras i praktiken. Man blev alltså tvungen att
bevilja invalidpension oberoende av ålder. En sådan lösning skulle i realiteten
innebära, att en lagfäst allmän ålderstilläggspensionering infördes ■—
men utan fixerad pensionsålder. Det är uppenbart att detta skulle kräva
en väsentligt ökad administrativ apparat för invaliditetsprövningen och i
hög grad komplicera samordningen med de frivilliga ålderspensionssystem,
som man förutsatt skulle finnas.

Vad angår familjepensioneringen skulle en lösning efter det sist diskuterade
alternativet innebära, att en kvinna, som blev änka före 67 års ålder,
skulle komma i ett ur pensionssynpunkt avundsvärt läge i förhållande till
den som blev änka efter 67-årsdagen, försåvitt man bestämde att änkepension
från det lagfästa systemet skulle utgå endast till de kvinnor, vilkas män
avled före hustruns 67-årsdag. Skulle man däremot föreskriva, att änkepension
skulle utgå från detta system även om mannen avlidit efter det att
hustrun fyllt 67 år, blev resultatet säkerligen mången gång följande: så
länge mannen levde hade makarna endast en relativt låg och inte värdebeständig
pension utöver folkpensionen att leva på, men genom mannens
död fick änkan en långt bättre försörjning genom det lagfästa systemet för
tilläggspension till änkor. Änkorna skulle också komma i ett bättre försörjningsläge
än många, kanske de flesta, andra åldringar.

Vid båda de alternativ som här diskuterats kan rätt till tilläggspension
föreligga samtidigt från såväl det allmänna som det frivilliga systemet.
Härvid uppkommer vissa samordningsproblem, vilka blir särskilt betydelsefulla
ur ekonomisk synpunkt, om det andra alternativet väljes. Den som
bedriver den frivilliga pensioneringen kan nämligen komma att ha ett betydande
intresse av att den försäkrade blir berättigad till invalidpension
från den allmänna tilläggsförsäkringen. Tydligt är att detta förhållande
kommer att göra invaliditetsbedömningen vanskligare än annars.

De angivna exemplen visar, att en klyvning av pensionssystemet i å ena

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sidan flera ålderspensionssystem — folkpensioneringens ålderspensionering
är ett av dem — och å andra sidan ett invalid- och familjepensionssystem
skulle få sådana konsekvenser av materiell natur, att en lösning
av pensionsfrågan inte kunde anses vunnen. Klyvningen skulle medföra
en dubblering av administrationen för inkomstregistrering och avgiftsuppbörd.
Den skulle över huvud ge upphov till samordnings- och administrationssvårigheter,
som i praktiken skulle te sig inte endast onödiga utan
också orimliga.

Det är väl också så, att ett fullgott åldersskydd är ett så väsentligt intresse
för de flesta, att man inte kan tänka sig att ägna åldersskyddet mindre
uppmärksamhet än andra delar av pensionssystemet, såvida man inte vill
avstå från att verkligen lösa pensionsfrågan. I den mänskliga naturen ligger
förhoppningen att bli gammal så djupt rotad, att det inte skulle accepteras
att man eftersatte ålderdomsför sörj ningen till förmån för invalid- och
familjeskyddet. De olika grenarna hör oskiljaktigt ihop.

Med hänsyn till det nu sagda är det tydligt, att den tidigare skisserade
möjligheten till utträde ur tilläggspensioneringen måste omfatta systemets
alla tre grenar. I annat fall uppkommer problem av den art som nu beskrivits
i fråga om de personer, som begagnat sig av utträdesmöjligheten.

Det nu diskuterade uppslaget om ett kluvet pensionssystem har inte utförligt
motiverats i diskussionen. Möjligen kan dess bakgrund vara, att
man på sina håll ansett sig kunna godta en obligatorisk statlig riskförsäkring
för invalid- och efterlevandeförsörjning av det skälet, att dessa grenar
av försäkringen inte nödvändigt förutsätter någon större fondbildning. Motivet
för den föreslagna uppdelningen skulle alltså närmast vara att hänföra
till problematiken i fråga om förvaltningen av ålderspensioneringens
fondmedel. Enligt min mening bör man bygga upp pensionssystemet med
de försäkrades trygghetskrav för ögonen och utforma pensioneringen så
rationellt som möjligt. Frågan om fondförvaltningen får ses som ett problem
för sig.

8. Existerande pensionssystem

Den pensionsrätt, som någon förvärvat i redan existerande pensionssystem,
skall inte förfalla på grund av den nya pensionslagstiftningen. De
som omfattas av dessa system — t. ex. statens och kommunernas anställda
eller de SPP-försäkrade — kan helt naturligt träffa överenskommelser om
ändringar i sina gällande pensionsvillkor på grund av den allmänna tillläggspensioneringen.

I åtskilliga fall har arbetsgivare endast ställt i utsikt s. k. trotjänarpensioner
eller ålderdomsunderstöd såsom ett ensidigt åtagande. Någon juridisk
förpliktelse gentemot den anställde torde i regel inte föreligga i dessa
fall. Sådana anordningar är därför alltid otrygga. Jag utgår emellertid

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

ifrån att de arbetsgivare, som gjort dessa åtaganden mot sina äldre anställda,
skall stå fast vid dem även sedan en allmän tilläggspensionering införts.
Uttalanden från arbetsgivarhåll under pensionsdebatten har övertvgat
mig om att denna min mening delas även av arbetsgivarna.

Ett behov av att bibehålla andra pensionssystem än de offentliga kommer
att föreligga även efter den allmänna tilläggspensioneringens tillkomst.
För att inga försämringar i förhållande till gällande regler skall
inträffa för någon, behöver hittillsvarande särskilda pensionsanordningar
i varje fall bestå under en övergångstid på åtskilliga år. Vidare behöver
särskilda pensionsanordningar finnas för att i förekommande fall fylla ut
den lucka, som kan uppstå mellan avgången ur tjänst och den pensionsålder,
som kommer att gälla i den allmänna pensioneringen.

I fråga om de statsanställdas pensionsförhållanden har överläggningar
inletts mellan företrädare för staten och de berörda organisationerna. Vid
de undersökningar, som i samband därmed har företagits inom civildepartementet,
har det visat sig att det nuvarande statliga pensionssystemet låter
sig väl samordna med den allmänna tilläggspensioneringen enligt den metod,
som skisserades i förslaget om lagfäst tilläggspensionering. Man kan
utgå ifrån att en sådan samordning, vilken förutsätter en omarbetning i
tekniskt avseende av pensionsbestämmelserna för statens anställda, kommer
att medföra fördelar för de anställda. Det kan påpekas, att en reformering
av det statliga pensionsväsendet är aktuell oberoende av frågan om
en allmän pensionsreform. En samordning mellan de kommunala pensionsbestämmelserna
och den allmänna tilläggspensioneringen torde kunna genomföras
på ungefär samma sätt som i fråga om de statliga bestämmelserna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att pensionsstyrelsens nuvarande
frivilliga försäkring enligt min mening alltjämt bör bestå och i möjlig mån
utformas så att den kan tillgodose pensionsbehov som inte täckes av det
allmänna systemet.

Värdebeständighetens problem har på senare år diskuterats även utan
direkt samband med den aktuella pensionsdebatten. Enligt min mening
bör man allvarligt pröva alla uppslag, som kan komma fram under ansträngningarna
att åstadkomma värdebeständighet även i andra försäkringar än
inom socialförsäkringen. Om dessa ansträngningar skulle avsätta positiva
resultat bör helt naturligt även pensionsstyrelsens frivilliga försäkring
kunna tillgodogöra sig dessa resultat.

Särskilda frågor

I det föregående har jag behandlat den allmänna innebörden av det pensionssystem
som jag förordar. Det är i första hand dessa riktlinjer av principiell
natur, som statsmakterna nu måste ta ställning till för att det fort -

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1958

satta arbetet med pensionsreformen skall kunna bedrivas med tillräcklig
konsekvens och snabbhet.

En rad utomordentligt viktiga frågor, som rör den närmare utformningen
av pensionssystemet, måste emellertid av samma skäl bli föremål för ställningstagande
redan nu. Även om man får räkna med att utformningen
kommer att medföra ändrade ståndpunkter i en eller annan detaljfråga,
är det oundgängligen nödvändigt att redan nu få så klara direktiv som möjligt
för arbetet. I annat fall kan resultatet bli att pensionsreformens genomförande
fördröjes ytterligare.

Jag vill påpeka att omkring 65 000 personer varje år passerar 67-årsgränsen
och att ytterligare minst 15 000 personer årligen blir berättigade till
invalid- eller änkepension. För egen del anser jag mig inte kunna stå till
svars med att någon årskull i onödan går förlustig de fördelar, som pensionsreformen
är avsedd att innebära. Att förmånerna endast så småningom stiger
till den avsedda nivån utgör ett ytterligare skäl till snabbhet i avgörandena.

1. Personkretsen

Folkpensioneringen bör som nu omfatta alla.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering avsåg endast löntagare eller
mera exakt uttryckt pensionering på grund av inkomst av tjänst. Här förelåg
sålunda problemet att avgränsa löneinkomst från annan inkomst av
förvärvsarbete. I förslaget löstes detta gränsdragningsproblem så, att den
för taxeringen till statlig inkomstskatt redovisade inkomsten av tjänst togs
till utgångspunkt för beräkningen av tilläggspensionen.

I det föregående har jag förordat, att även företagare skall vara med i den
lagfästa tilläggspensioneringen. Detta innebär att all inkomst av förvärvsarbete
blir pensionsgrundande inom vissa gränser.

Det inom pensionsberedningen föreslagna begreppet inkomst av tjänst
har kritiserats under remissbehandlingen, och enligt min mening föreligger
skäl för en teknisk omprövning av förslaget på denna punkt. En sådan
omprövning blir behövlig också därför, att pensioneringen föreslås utsträckt
till att omfatta alla inkomster av förvärvsarbete. Att vissa personer skall
kunna undantas från tilläggspensioneringen kan även påverka inkomstbegreppets
närmare utformning.

Då även inkomster av självständig förvärvsverksamhet göres pensionsgrundande,
uppkommer ett nytt gränsdragningsproblem. Remissbehandlingen
av pensionsutredningens år 1955 framlagda förslag — enligt vilket
alla slag av inkomster skulle grunda pensionsrätt — utvisade med all tydlighet,
att man inte kan godta att pensionsrätt grundas på inkomst av förmögenhet.
Då man låter inkomster av självständig förvärvsverksamhet vara
pensionsgrundande, måste man alltså i möjlig mån avskilja den del av in -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

komsten, som kan anses härröra från det värde av förmögenhetsnatur som
verksamheten har och som sålunda inte hänför sig till dét arbete företagaren
själv utför. Ur materiella synpunkter är detta självklart. Pensionen är
ju i princip till för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. Det är särskilt
viktigt att denna princip i möjlig mån upprätthålles inom en lagfäst pensionering.
En sådan bör nämligen inte avse fall, i vilket pension är uppenbart
obehövlig.

Då man önskar ta med andra förvärvsarbetande än löntagare i den lagfästa
pensioneringen, blir det därför nödvändigt att fixera deras pensionsgrundande
inkomst på ett sätt, som avviker från vad som gäller vid taxering
av inkomst av rörelse eller självständig förvärvsverksamhet. Då man
inte gärna kan utforma regler för att individuellt avskilja arbetsinkomst
från annan inkomst, måste man använda en schablonregel. Schablonen
bör vara gemensam för alla rörelseidkare och fria företagare. Den bör dessutom
vara så ytterligt enkel, att envar lätt kan klargöra för sig hur den
verkar.

Då man går att utforma en huvudregel för beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten av självständigt förvärvsarbete vill jag förorda, att
man — utan att fördenskull anse sig slutligt bunden -— utgår från en enkel
regel av den innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skall utgöra
två tredjedelar av den vid skattetaxeringen framkomna nettoinkomsten
utöver basbeloppet och intill maximibeloppet. Enbart ägande av fastighet
eller kapital bör inte anses innebära att någon driver rörelse, även om ägandet
föranleder ett visst arbete. Däremot bör givetvis den som driver jordbruk
i egen regi betraktas som rörelseidkare i detta sammanhang. I de fall
någon har både inkomst av tjänst och inkomst av rörelse eller fri förvärvsverksamhet,
bör inkomsten av tjänst läggas i botten vid tillämpningen av
bestämmelserna om pensionsgrundande inkomst.

Vid en sådan lösning och med tillämpning av det basbelopp på 4 000 kr.
som jag förordar i det följande, kommer en företagare med en rörelseinkomst
av exempelvis 13 000 kr. att ha en pensionsgrundande inkomst för
tilläggspensioneringen av 6 000 kr. (13 000 — 4 000 = 9 000; 2/3 av 9 000 är
6 000). Hans avgifter för tilläggspensioneringen kommer att beräknas på
6 000 kr. Är rörelseinkomsten i ett annat fall 28 000 kr., blir den pensionsgrundande
och avgiftspliktiga inkomsten 16 000 kr.

Den omständigheten att ett mycket stort antal personer har inkomster av
såväl tjänst som självständig förvärvsverksamhet gör det nödvändigt, att
ett och samma lagfästa pensionssystem gäller för både löntagare och andra
förvärvsarbetande. Frånsett de angivna reglerna för att bestämma den
pensionsgrundande inkomsten bör pensionsberäkningen ske på samma sätt
vare sig det är fråga om inkomst av tjänst eller inkomst av annat förvärvsarbete.

Då det gäller att utforma de nu berörda inkomstbegreppen har man att

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

tillse, att man om möjligt får överensstämmelse med motsvarande begrepp
inom andra socialförsäkringsgrenar, främst sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Vidare måste man försöka utnyttja andra grenar av den offentliga
förvaltningen, t. ex. taxeringsväsendet, för att få möjligheter till kontroll
och för att förenkla administrationen.

2. Pensionsåldern

Den pensionsålder -— 67 år — som alltsedan 1914 gäller inom folkpensioneringen,
skall enligt pensionsberedningens förslag bibehållas. Även i
förslaget om den lagfästa tilläggspensioneringen har förordats 67 års pensionsålder.

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att
man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen
av särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen
måste stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man
inom ramen för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer
inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet,
skall få pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch
familj epensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag
tas upp.

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar
denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag
väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. 3

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning

När det gäller att ta ställning till tilläggspensionernas storlek måste
folkpensionernas belopp beaktas. Tilläggspensionen bör nämligen avvägas
så att den tillsammans med folkpensionen ger en tillfredsställande pensionsnivå
inom det nya pensionssystemet.

I förslaget om en lagfäst tilläggspensionering föreslogs, att löneinkomster
upp till ett visst belopp, basbeloppet, skulle motsvaras av folkpensionen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 107

medan löneinkomster ovanför basbeloppet skulle ligga till grund för tillläggspensionen.
Basbeloppet har i förslaget angivits till 3 000 kr. Löneinkomst
skulle sålunda grunda rätt till tilläggspension endast i den mån
den översteg 3 000 kr. Emellertid skulle inkomstbelopp ovanför 30 000 kr.
inte räknas, då man fastställde pensionen. Gränsbeloppen skulle följa
levnadskostnadernas utveckling.

Vidare har i förslaget angivits bl. a. följande regler rörande pensionsberäkningen.
Beräkningen av tilläggspensionen skall inte bygga på arbetstagarens
slutlön utan på hans medellön för de 15 år, under vilka inkomsten
varit högst. Medellönen beräknas utan avdrag för de avgifter till folkpensioneringen,
som man betalar före pensionsåldern. Tilläggspensionen
utgår med 50 procent av denna medellön i vad den ligger mellan de båda
nyssnämnda gränsbeloppen. Då tilläggspensionen enligt denna regel tillsammans
med folkpensionen blir mindre än 65 procent av hela medellönen,
så skall tilläggspensionen bestämmas så att totalpensionen utgör
65 procent av medellönen. Vid denna beräkning av totalpensionens storlek
skall folkpensionen medräknas till det belopp, som enligt beredningsförslaget
år 1968 tillkommer envar av två pensionsberätligade makar, alltså
2 700 kr. En pensionstagare som inte har en pensionsberättigad make får
härigenom högre totalpension. Enligt förslaget får han 3 600 kr. i folkpension
(1968), varför totalpensionen blir 900 kr. utöver vad som framgår
av de angivna beräkningsreglerna.

I följande sammanställning anges några exempel på hur stor ålderspensionen
skulle bli enligt förslaget, då full pension utgår. Med bruttokompensation
avses i sammanställningen totalpensionen uttryckt i procent av
medellönen utan avdrag för pensionsavgifter. I sammanställningen har även
medtagits nettokompensationen, som visar totalpensionen i procent av
medellönen, sedan denna lön minskats med folkpensionsavgiften. Avgiften
har därvid antagits utgöra 6 procent av den taxerade inkomsten med ett
högsta årligt avgiftsbelopp av 900 kr. Detta antagande motsvarar pensionsberedningens
högre alternativ till avgiftshöjning men innebär inte något
ställningstagande till förslaget på denna punkt. Hänsyn har inte tagits
till den lättnad i skattehänseende, som inträder i samband med att inkomsterna
minskar vid pensionsavgången. Det är nämligen icke möjligt
att beräkna hur stor skillnaden i skatt blir i framtiden.

För ett gift pensionärspar blir ålderspensionsförmånerna enligt beredningsförslaget
minst 2 700 kr. högre än som i sammanställningen angivits
för pensionstagare med pensionsberättigad make, eftersom maken åtminstone
uppbär folkpension med detta belopp.

Under remissbehandlingen har från många håll framförts kritik mot att
pensionen, särskilt i lägre inkomstlägen, enligt förslaget skulle bli så hög
i förhållande till medellönen.

Enligt min mening måste man vid bedömningen av den föreslagna pen -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Medellön

kr

Pensionstagare utan pensions-berättigad make

Gift pensionstagare med pensions-berättigad make

Summa pension
(därav folkpen-sion 3 600 kr)

Kompensation i
procent av
medellönen

Summa pension
(därav folkpen-sion 2 700 kr)

Kompensation i
procent av
medellönen

brutto

netto

brutto

netto

6 000

5 100

85

90

4 200

70

74

8 000

6 100

76

80

5 200

65

69

10 000

7 400

74

78

6 500

65

69

12 000

8 700

73

76

7 800

65

69

15 000

10 650

71

75

9 750

65

69

20 000

13 900

70

73

13 000

65

68

30 000

20 400

68

70

19 500

65

67

sionsnivån hålla i minnet, att pensionerna enligt förslaget inte — såsom
i regel sker inom den statliga personalpensioneringen -— beräknas på
den försäkrades slutlön utan på hans medellön för de 15 bästa åren. Vid
stigande standard i samhället blir denna medellön i allmänhet lägre än
slutlönen.

Det är sålunda i många fall så, att arbetstagarens lön stiger successivt
fram till pensionsavgången. Om det antas, att penningvärdet är oförändrat
och att reallönenivån stiger med 2 procent om året, blir för en person
med pensionsberättigad make pensionen i inkomstlägena över 8 000 kr.
i själva verket inte högre än 56 procent av slutlönen, vilket åskådliggöres

i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curt Hildebrand

Att döma av tillgänglig lönestatistik är det vanligt, att arbetstagaren
uppnår sin högsta lönenivå redan lång tid före pensionsavgången. Om man
antar att i föregående fall den tvåprocentiga reallönestegringen under

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

15 år mot slutet av den aktiva tiden inkomstmässigt helt motväges av
successivt minskad arbetsprestation, motsvarar pensionen exakt 65 procent
av slutlönen, vilket följande diagram visar.

[ De 15 bäsia

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curt Hildebrand

m:

Man kan slutligen räkna som ett säkerligen inte ovanligt förhållande, att
arbetstagaren har en inkomstutveckling, som utmärkes av att arbetsinkomsten
sjunker starkt under åren närmast före pensionsavgången. Löntagaren
har i detta fall redan före pensionsavgången måst börja sänka sin
standard, och jämför man pensionen med hans inkomster, när dessa var
som störst, blir kompensationsgraden givetvis en annan och lägre än 65
procent, något som belyses i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curf Hildebrand

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1!)58

Diagrammen är att betrakta som exempel. Vid bedömningen av den faktiska
levnadsnivån är det helt naturligt av vikt att beakta, hur t. ex. barnförsörjningskostnaderna
belastar olika åldrar.

När man tar ståndpunkt till den föreslagna pensionsnivån är vidare att
märka, att det dröjer mer än 20 år, innan pensionerna kommer att mera
allmänt utgå med fulla belopp. Det är viktigt, att pensionsnivån fastställes
så att den ter sig tillfredsställande även vid den tidpunkten.

Det har i den offentliga debatten framhållits, att pensionsnivån enligt
förslaget skulle bli alltför hög för familjer, där endast mannen haft förvärvsarbete
och hustrun utöver mannens pension får folkpension på 2 700
kr. Enligt min mening är det i sin ordning att de gifta kvinnor, som inte
får pension i egenskap av förvärvsarbetande, likväl — såsom redan nu är
fallet — får en självständig pensionsrätt och att deras pension utgår
oberoende av mannens pension. Det kan därför ifrågasättas, om det är
riktigt att jämföra makarnas sammanlagda pensionsförmåner med blott
mannens tidigare inkomst. Jag vill också erinra om att det i flertalet enskilda
pensionärshushåll inte finns mer än en pensionsberättigad person.

Mot bakgrund av vad jag nyss anfört anser jag, att den föreslagna avvägningen
av pensionsnivån kan anses i stort sett godtagbar. En sådan
nivå gör det möjligt för de pensionerade att i huvudsak bibehålla sin levnadsstandard
från den aktiva tiden.

I några remissyttranden har det framhållits, att basbeloppet bör sättas
så att folkpensionen utgör samma andel av basbeloppet som den kompensationsprocent,
som gäller för totalpensionen. Därmed skulle man få möjlighet
att åstadkomma en och samma kompensationsgrad i alla inkomstlägen
ovanför basbeloppet.

För egen del är jag inte benägen att godta ett så högt basbelopp, emedan
detta skulle få till följd att en ur sociala synpunkter önskvärd, relativt
sett högre pensionsnivå i lägre inkomstlägen inte skulle uppnås. Däremot
synes det mig möjligt att tillgodose pensioneringens syfte även om basbeloppet
sättes till 4 000 kr. I detta sammanhang vill jag påpeka, att den
i beredningens betänkande föreslagna metoden för tilläggspensionens beräkning
är tämligen komplicerad. Den ger bl. a. till resultat, att tilläggspensionen
inte står i samma proportion till den pensionsgrundande inkomsten
i alla inkomstlägen utan i stället utgår med relativt sett större
belopp i högre inkomstlägen. Detta förhållande föranledde kritik även
inom pensionsberedningen. Om basbeloppet sättes till 4 000 kr., kan pensionsberäkningen
ske med tillämpning av en enhetlig procentregel. Denna
regel skulle innebära, att tilläggspensionen utgör 60 procent av den pensionsgrundande
medelinkomsten.

Med ett basbelopp av 4 000 kr. och en tilläggspensionsprocent av 60 skulle
följande pensionsbelopp och kompensationsgrader erhållas i de inkomstlägen,
som tagits som exempel i den nyss berörda sammanställningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

111

Medellön

kr

Pensionstagare utan pensions-berättigad make

Gift pensionstagare med pensions-berättigad make

Summa pension
(därav folkpen-sion 3 600 kr)

Kompensation i
procent av
medellönen

Summa pension
(därav folkpen-sion 2 700 kr)

Kompensation i
procent av
medellönen

brutto

netto

brutto

netto

6 000

4 800

80

84

3 900

65

68

8 000

6 000

75

79

5 100

64

67

10 000

7 200

72

76

6 300

63

67

12 000

8 400

70

74

7 500

63

66

15 000

10 200

68

72

9 300

62

65

20 000

13 200

66

69

12 300

62

64

30 000

19 200

64

66

18 300

61

63

Den pensionsnivå, som sålunda skulle uppnås, uppfyller enligt min mening
väl de krav, som uppställts i det föregående. Man skulle också vinna
den fördelen, att pensionsnivån blir bättre avvägd i de inkomstlägen, där beredningsförslaget
enligt mångas mening innebär en väl hög kompensation.
I de lägre inkomstlägena är pensionsnivån som synes ändå jämförelsevis
hög, vilket jag anser vara önskvärt.

Jag har förut ifrågasatt en schablonregel för beräkning av företagares
pensionsgrundande inkomst och därvid angivit ett par exempel på tillämpningen
av en sådan regel. Jag vill i anslutning till dessa exempel framhålla,
att en företagare, som under de 15 bästa åren har en genomsnittlig rörelseinkomst
på 13 000 kr., skulle få räkna 6 000 kr. som pensionsgrundande
inkomst (13 000 kr. minskat med basbeloppet 4 000 kr. blir 9 000 kr.,
varav Va utgör 6 000 kr.). Tilläggspensionen utgår med 60 procent härav,
3 600 kr., d. v. s. samma belopp som för en löntagare med 10 000 kr. i
medellön. Är den genomsnittliga rörelseinkomsten i stället 28 000 kr., blir
den pensionsgrundande inkomsten 16 000 kr. och tilläggspensionen 9 600
kr., d. v. s. som för en löntagare med en medellön av 20 000 kr.

En väsentlig fördel med den nu angivna pensionsberäkningen är, att tillläggspensionen
i princip kan ställas i direkt proportion till avgifterna.
Såsom jag anger i det följande bör avgifterna nämligen tas ut med en enhetlig
procentsats på de pensionsgrundande inkomsterna. Då företagare och
självständiga yrkesutövare medtages i den allmänna tilläggspensioneringen,
äi det särskilt önskvärt att de avgifter, som de har att erlägga och som måste
beräknas individuellt, står i proportion till de tillförsäkrade förmånerna.

Den pensionsberäkning, som jag föreslår, medför i förhållande till beredningsförslaget
en kostnadsminskning, som kan beräknas till 8 å 9 procent
av de uppskattade totalkostnaderna. Detta medför, att avgifterna till
tilläggspensioneringen kan bli något lägre. Avgiftssänkningen kommer till
synes genom att avgiften beräknas på ett lönebelopp, som per årsarbetare
blir 1 000 kr. lägre än enligt beredningsförslaget.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Jag kan för min del godta, att maximigränsen för den pensionsgrundande
inkomsten sättes vid 30 000 kr. Under den tid det tar innan pensionssystemet
når full effekt kommer allt fler att uppnå eller närma sig denna inkomstnivå.
De som redan nu ligger i närheten av maximinivån har i flertalet fall
en ordnad pensionering, och det är viktigt att de kan anslutas till systemet
utan svåra samordningsproblem då det gäller att vidmakthålla deras tidigare
förmånsnivå.

I de mera effektiva pensionssystem, som nu finns, bestämmes pensionsnivån
vanligen med slutlönen eller inkomsterna under de sista aktiva åren
som utgångspunkt. En viss motsvarighet härtill utgör den föreslagna regeln,
att pensionsnivån skall beräknas utifrån inkomsterna under de 15
år, då den pensionsgrundande inkomsten varit högst. Denna regel medför
en viss standardföljsamhet i pensionssystemet. Vid stigande standard stiger
medelinkomsten, och tilläggspensionen blir högre än om man skulle räkna
den på medelinkomsten för alla år då man haft inkomst. Med hänsyn härtill
anser jag att denna regel bör tillämpas.

Enligt en föreslagen s. k. 30-årsregel skall den försäkrade erhålla en trettiondel
av full tilläggspension för varje år som han haft inkomst av förvärvsarbete
över basbeloppet — dock givetvis ej mer än 3%0. Denna regel har en
viss motsvarighet i många nu förekommande pensionssystem och bör
godtas.

Det bör tilläggas, att en rätt till utträde ur tilläggspensioneringen medför,
att man blir tvungen att vidta åtgärder för att förebygga eventuell spekulation
genom oskäligt utnyttjande av det allmänna systemets gynnsamma
bestämmelser.

I beredningsförslaget ifrågasattes en reduktionsregel för den, som inte
efter 40 års ålder har minst 15 pensionsgrundande år; för varje felande år
skulle tilläggspensionen minskas med 1/30. Denna regel avsåg att garantera att
de, som utfört lönearbete intill hög ålder och för vilka avgifter erlagts under
hela denna tid, också skulle få en märkbart högre pension än de, som under
lång tid före pensionsåldern inte haft lönearbete. Regeln har rönt mycken
kritik i den allmänna debatten. Behovet av en sådan regel blir mindre, om
man medtar företagare och självständiga yrkesutövare i tilläggspensioneringen.
Jag förordar därför, att den s. k. 40-årsregeln utgår.

4. Värde- och standardbeständighet

Pensionsberedningen var enig om att värdebeständigheten av folkpensionerna
bör ordnas som nu, d. v. s. genom en automatisk indexreglering. Enligt
förslaget om lagfäst tilläggspensionering skall samma automatiska indexreglering
tillämpas på tilläggspensionerna. Därvid skall basbeloppet följa

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

113

en indexserie, och övriga belopp följer i sin tur basbeloppet. Den försäkrades
pensionsgrundande inkomst under ett visst år sättes i relation till basbeloppet
för samma år. Därvid tillämpas ett poängsystem, innebärande att
det tal, som anger förhållandet mellan den pensionsgrundande inkomsten
och basbeloppet, utgör vederbörandes pensionspoäng för året i fråga. Vid
pensionsberäkningen lägger man ihop pensionspoängen för de 15 bästa åren
och räknar ut medelpoängen. När pensionen beviljas, multipliceras medelpoängen
med det basbelopp som då gäller, varefter pensionen uträknas med
den sålunda framkomna medelinkomsten som utgångspunkt. Förändras
basbeloppet därefter till följd av en förändring i den tillämpade indexserien,
omräknas pensionen genom att medelpoängen multipliceras med det
nya basbeloppet.

Eftersom basbeloppet förutsatts följa en prisindex, skulle såväl den för
varje år intjänade pensionsrätten (pensionspoängen) som utgående pensioner
behålla sitt värde. Även maximibeloppet skulle följa ändringar i prisnivån.
I förslaget framhölls, att värdebeständigheten helt naturligt inte
borde utesluta jämkningsmöjlighet vid krig och andra krisartade förhållanden,
då den aktiva befolkningen tvingas att göra stora materiella uppoffringar
och sänka sin standard.

Den föreslagna konstruktionen för att automatiskt upprätthålla pensionernas
värdebeständighet bör enligt min mening komma till användning.

Vad så angår frågan om standardbeständighet — d. v. s. att pensionerna
skall följa den aktiva befolkningens standardutveckling — anfördes inom
beredningen betänkligheter mot en automatisk sådan följsamhet. Beträffande
folkpensioneringen föreslogs, att man skulle bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken standardföljsamheten tillgodoses genom standardtillägg,
som statsmakterna fattar beslut om tid efter annan. Förslaget om
lagfäst tilläggspensionering innebär såsom förut nämnts, att genom metoden
för pensionsberäkningen — närmare bestämt genom regeln om de 15
bästa åren — ernås en viss standardfölj samhet i fråga om den pensionsrätt,
som intjänas under den aktiva tiden. I förslaget förutsattes, att de standardförbättringar,
som därutöver kunde anses erforderliga, finge bli beroende
av särskilda beslut av statsmakterna. Därvid påvisades olika möjligheter
att avväga sådana standardförbättringar.

Jag delar förslagsställarnas mening i fråga om standardföljsamheten.

5. Övergångsanordningar

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering inrymmer vissa övergångsanordningar
avsedda att någotsånär snart ge tilläggspensioneringen önskad
effektivitet. Under en övergångstid skall sålunda medges en viss överkompensation.
Kravet på 30 pensionsgrundande år för full ålderspension skall
enligt förslaget övergångsvis ersättas med ett krav på endast 20 sådana år.
8 — Bihctng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Denna nedsättning kommer dem till godo, som på grund av sin ålder har
möjlighet att vara med i systemet och förvärva pensionspoäng endast under
20 år eller kortare tid. Detta innebär, att de för varje år intjänar en
tjugondei av full tilläggspension. Under en period av tio år därefter höjes
det för full ålderspension erforderliga antalet pensionsgrundande år successivt
från 20 till 30.

De föreslagna övergångsreglerna har i allmänhet godtagits av remissorganen.
I några remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att reglerna i
alltför hög grad gynnade de första årskullarna ålderspensionärer.

För egen del vill jag framhålla, att en överkompensation är nödvändig
i inledningsskedet, om pensionssystemet skall få effekt även för dem, som
nu närmar sig pensionsåldern. De föreslagna övergångsreglerna bör därför
komma till användning.

6. Invaliditetsskydd och förtidspensionering

1 det föregående har jag understrukit det nära sambandet mellan pensionssystemets
olika delar. Jag har pekat på att vår folkpensionering i princip
kan betraktas som ett enhetligt system av ekonomiska skyddsåtgärder
då arbetsförmågan tryter. I förhållande till ålderspensionen kan invalidpensionen
betraktas som en förtidspension till den, vars arbetsförmåga varaktigt
har gått förlorad före den allmänna pensionsåldern på grund av
sjukdom, lyte eller åldersförändringar.

Vid behandlingen av pensionsåldern har jag vidare intagit den ståndpunkten,
att man skall ägna stor uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning
man inom invalidpensioneringens ram kan tillgodose önskemålet
att personer inom vissa arbetsområden skall få pension från det nya
pensionssystemet före 67 års ålder.

Pensionsberedningen ansåg, att statsmakternas ställningstagande till
de allmänna principerna för tilläggspensioneringen borde avvaktas innan
mera definitiva förslag om invalidpensioneringen utarbetades. Beredningen
förordade också närmare undersökningar om var inom socialförsäkringssystemet
denna förmånsgren borde placeras.

Inom socialdepartementet har företagits vissa undersökningar rörande
invalidpensioneringens lämpliga utformning. På grundval av dessa vill jag
här utveckla några synpunkter på denna pensionering.

Helt allmänt måste det tillses, att förmånerna vid invaliditet väl ansluter
sig till de förmåner som utgår från ålderspensioneringen. Liksom nu oftast
är fallet inom folkpensioneringen bör tilläggspensioneringen utformas så,
att om möjligt ingen ändring av förmånsbeloppets storlek sker, när invalidpensionen
ersättes av ålderspension.

Invalidpensioneringen sammanhänger även intimt med familjepensione -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 115

ringen, och det är nödvändigt att förmånerna från dessa båda grenar anpassas
till varandra.

Inom den nuvarande folkpensioneringen är invalidpensionsförmånerna
till väsentlig del inkomstprövade. Genom inkomstprövningen erhålles en
viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbetsinkomst
som kan påräknas. De nu gällande reglerna om inkomstprövningen
innebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst
av arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomster
av förmögenhet in. m. samt till makens inkomstförhållanden. På grund
härav låter sig ett bibehållande av inkomstprövningen i dess nuvarande
form uppenbarligen inte förena med den uppbyggnad av pensionssystemet,
som jag förordar och som i princip utgår från att det är den bortfallna
arbetsinkomsten som skall kompenseras genom pensionen.

Då inkomstprövningen avvecklas, måste graderingen av förmånerna ske
efter andra grunder. Vid denna gradering bör man ta hänsyn såväl till medicinska
överväganden som till en bedömning av vederbörandes framtida
möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga, som han kan ha kvar.

För att man skall kunna effektivt bedöma rätten till invalidpension och
åstadkomma en lämplig gradering av pensionerna måste rehabiliteringsorganisationen
vara väl utbyggd. Detta är nödvändigt för att en tillförlitlig
bedömning av en pensionssökandes försörjningsförmåga skall kunna
ske utan dröjsmål. Vid denna prövning måste både medicinens och arbetsvärdens
synpunkter få göra sig gällande.

En effektiv rehabiliteringsorganisation är emellertid nödvändig inte endast
för prövningen av pensionsrätten utan i ännu högre grad för att man
genom lämpliga åtgärder skall kunna minska behovet av invalidpension.
Allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra vederbörandes
försörjningsförmåga bör göras — och detta helst innan invalidpension beviljas.
Ur den enskildes synpunkt måste det alltid vara av betydande värde,
att han kan helt eller delvis försörja sig själv genom arbete. Också för pensioneringens
ekonomi är en väl utbyggd rehabilitering av stor betydelse.

Jag förutsätter därför, att den blivande pensionsreformen förknippas
med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.

Invalidpensioneringen måste vidare så nära som möjligt samordnas med
den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, i viss mån
även med arbetslöshetsförsäkringen. Härvid kommer olika ändringar i lagstiftningen
rörande dessa socialförsäkringsgrenar att bli aktuella.

De spörsmål rörande invalidpensioneringen som jag hittills nämnt berör
både folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. I fråga om tilläggspensioneringen
tillkommer vissa särskilda problem, bl. a. hur tilläggspensionen
för invalider skall beräknas med hänsyn till antalet förvärvade pensionspoäng
samt vilka års poäng som skall vara avgörande för tilläggspensionens
belopp. Härvid bör man observera angelägenheten av att en gynn -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

sam pensionsberäkning tillämpas för dem, som blir invalidiserade i unga
år. De som blir invalidiserade såsom unga torde nämligen ofta inte ha haft
tillfälle att grundlägga någon rätt till mera betydande tilläggspension, men
de blir samtidigt särskilt hårt drabbade genom invaliditeten. En viss ledning
kan erhållas från reglerna inom yrkesskadeförsäkringen om arbetsförtjänstens
beräkning för yngre personer.

Jag förordar, att beteckningen förtidspension användes för den förmån,
som i det nya pensionssystemet motsvarar den nuvarande invalidpensionen.

7. Familjepensioneringen

I det föregående har jag understrukit den stora betydelsen av ett fullgott
skydd för familjen, om familjeförsörjaren går bort. Hittills har familjeskyddet
i förhållande till behovet varit den kanske svagaste länken i vår
kedja av trygghetsåtgärder. Då vi nu går att ordna en ordentlig ålderstrygghet
är det viktigt att komplettera den med familj epensionsförmåner
av tillfredsställande storlek och utformning.

På grund av det nära inbördes sambandet mellan familjepensioneringen
och invalidpensioneringen har pensionsberedningen i många delar helt naturligt
inte kunnat ta ställning till de frågor, som berör familjepensioneringen.

Vad först angår folkpensioneringens familj ef örmåner har beredningen
emellertid enhälligt föreslagit, att en förbättring av förmånerna på olika
sätt skall ske år 1960. De nuvarande änkepensionerna, änke- och änklingsbidragen
samt en väsentlig del av de särskilda barnbidragen föreslås därvid
uppgå i ett system av änke-, änklings- och barnpensioner, som utgår utan
inkomstprövning. Änkepensionen skall utgå med fullt belopp, om änkan
vid mannens död uppnått 55 års ålder eller så länge barn under 19 år finnes
i hemmet. För andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med
hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt då mannen dör eller det yngsta
barnet fyller 19 år. Änkepensionen höjes på samma sätt som ålderspensionen
för envar av två makar. Barnpensionen föreslås utgå utan inkomstprövning
med 750 kr. för varje barn under 19 år, som förlorat sin huvudsakliga
försörj are.

Beträffande tilläggspensioneringens familjeförmåner framhålles i förslaget,
att sådana förmåner främst bör utgå till dem som får rätt till familjeförmåner
från folkpensioneringen. Änkepensionen föreslås uppgå till hälften
av egenpensionen, d. v. s. utgöra hälften av den tilläggspension, som utgick
till mannen vid hans frånfälle, eller av den invalidpension, som skulle
ha tillkommit honom om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet. Samma
belopp föreslås utgå för det första av de pensionsberättigade barnen i det
fallet, att försörj aren inte efterlämnar hustru. Om den bortgångne efterlämnar
änka och ett barn eller endast två barn, bör familjetilläggspensio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

117

nen utgöra 70 procent av egenpensionen. För varje ytterligare barn höjes
familjepensionen med 10 procent av egenpensionen. I förslaget har inte
tagits definitiv ståndpunkt till frågan om pensionens storlek i olika fall för
yngre änkor, som inte har pensionsberättigade barn.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om jämkningar i
olika avseenden av vad som förordats inom beredningen. I stort sett har de
skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid
inte föranlett invändningar.

I enlighet med mina tidigare uttalanden om behovet av ett effektivt familjeskydd
ansluter jag mig i huvudsak till de riktlinjer, som pensionsberedningen
enat sig om för den framtida familjepensioneringens utformning.
En reform av denna innebörd skulle medföra en avgörande förbättring
av levnadsvillkoren för familjer som förlorat sin försörjare.

Pensionsberedningen uttalade, att en höjning av änkepensionen med 120
kr. från den 1 juli 1958 torde böra övervägas. För egen del hyser jag ingen
tvekan på denna punkt, och mitt förslag i det föregående rörande folkpensionshöjningen
i år innebär bl. a. just en sådan höjning av änkepensionen.

Även i övrigt vill jag deklarera min anslutning i stort till de principer
för den framtida änkepensioneringen inom folkpensioneringens ram, som
pensionsberedningen enade sig om. Att den 55-årsgräns, som nu gäller,
bringas att försvinna på det sätt som föreslagits, finner jag önskvärt. Inom
ramen för ett pensionssystem av den typ som jag nu förordar erbjuder sig
möjligheter att på ett rimligt och rättvist sätt tillgodose kraven på ett gott
skydd för änkorna och deras barn, och jag hälsar med tillfredsställelse att
pensionsberedningen enat sig om lösningar av vissa av de föreliggande
problemen.

Då det gäller tilläggspensioneringen har förslagsställarna anvisat en lösning,
som jag finner godtagbar. Det ligger i sakens natur, att vissa kompletteringar
måste göras i de avseenden, där ståndpunkten inte är tillräckligt
preciserad. Då tilläggspensioneringen nått full effektivitet enligt denna
uppläggning kommer man enligt min mening att ha nått därhän, att det
ekonomiska handikapp, som en familjeförsörjares bortgång nu ofta innebär
för hustru och barn, i väsentlig mån är undanröjt.

Tyvärr var det inte möjligt att under pensionsberedningens arbete tillräckligt
belysa och ta ställning till olika frågor som berör familjepensioneringen.
Detta avser familjeskyddet inom såväl folkpensioneringen som tillläggspensioneringen.
Under det fortsatta arbetet med pensionsreformen får
därför särskild uppmärksamhet ägnas frågan i vad mån man inom pensionssystemets
ram kan tillgodose berättigade anspråk på pensionsförmåner
åt vissa grupper, som inte nämnts i det föregående. Jag tänker här på
änklingar och på kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången,

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

samt på frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider. Man får även överväga
huruvida engångsbelopp, avsedda att täcka särskilda omställningssvårigheter
för yngre änkor utan barn, kan utgå vid andra åldrar än som
enligt beredningsförslaget skulle omfattas av pensioneringen. Vidare får
man såsom pensionsberedningen föreslagit omsorgsfullt överväga frågan
om förmåner till efterlevande till personer, som avlidit innan det nya pensionssystemet
träder i funktion.

8. Kostnaderna

Kostnaderna för folkpensioneringen under innevarande budgetår har
uppskattats till cirka 2 040 milj. kr. Vid beräkningen av de framtida folkpensionskostnaderna
har beredningen bl. a. förutsatt, att invalidpensioneringen
förblir oförändrad utom i det avseendet att förmånerna höjes i takt
med ålderspensionerna. Vidare har antagits, att penningvärdet inte ändras.

Pensionsberedningen har beräknat kostnaderna för folkpensioneringen
till 2 230 milj. kr. för budgetåret 1958/59, d. v. s. efter den föreslagna höjningen
i år, och till 3 780 milj. kr. budgetåret 1968/69 vid slutmålet för de
föreslagna folkpensionsliöjningarna. För år 1970 har kostnaderna uppskattats
till 4 000 milj. kr., för år 1980 till 4 900 milj. kr. och för år 1990
till 5 400 milj. kr., allt vid oförändrade folkpensionsbelopp efter 1968 års
höjning.

Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69, vilken utgör
1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att antalet åldringar
stiger, varför den ökning som beror enbart av reformen uppgår till
1 360 milj. kr.

Sedan beräkningarna utfördes har ett nytt indextillägg tillkommit, vilket
föranleder att den angivna årskostnaden får höjas med omkring 40 milj.
kr. såvitt avser budgetåret 1958/59 och med 60 milj. kr. för budgetåret
1968/69.

Vid utförandet av kostnadsberäkningarna har beredningen förutsatt, att
en viss del av kostnaderna för pensionshöjningarna uppväges genom minskade
kostnader för de kommunala bostadstilläggen. Som jag nämnt i det
föregående tar jag inte nu ställning till denna fråga. Om ingen avräkning
alls skulle ske, skulle kostnaderna för budgetåret 1968/69 av detta skäl bli
omkring 250 milj. kr. högre än vad pensionsberedningen beräknat. Totalkostnaderna
för folkpensioneringen skulle i detta fall, om man även tar
hänsyn till det nya indextillägget, uppgå till 4 090 milj. kr. för budgetåret
1968/69 mot cirka 2 040 milj. kr. under innevarande budgetår.

Utbetalningarna från tilläggspensioneringen enligt beredningsförslaget
har uppskattats till följande belopp i milj. kr. under angivna år, varvid förutsättes
oförändrat penningvärde.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Vid oförändrade

Om realinkomstema stiger med

re alinkomster

1,5 procent om året

1965 ......

.......... 150

180

1970 ......

.......... 500

600

1980 ......

.......... 1600

2 000

1990 ......

.......... 2 800

3 800

Dessa beräkningar förutsätter, att de av förslagsställarna förordade grunderna
för tilläggspensionsberäkningen tillämpas. De ändringar av beräkningsreglerna
i fråga om basbeloppet och tilläggspensionsprocenten, som
jag redogjort för i det föregående, föranleder en kostnadsminskning med
8 å 9 procent. Pensionskostnaderna blir då följande.

1965 ........

........ 140

160

1970 ........

........ 450

550

1980 ........

........ 1450

1 800

1990 ........

........ 2 550

3 500

I fråga om invalid- och familjepensioneringen kan detaljerade kostnadsberäkningar
inte göras på detta stadium. Beräkningarna har därför gjorts
utifrån det relativa förhållande i kostnadshänseende mellan de olika förmånsgrenarna,
som framgått av de beräkningar, vilka den tidigare arbetande
pensionsutredningen redovisat i sitt år 1955 framlagda betänkande
om allmän pensionsförsäkring. Enligt dessa beräkningar kommer utbetalningarna
för invalid- och familj epensionering att på längre sikt tillsammans
dra ungefär hälften så stora kostnader som ålderspensioneringen.

Kostnadsberäkningarna rörande tilläggspensioneringen avser enbart en
löntagarförsäkring. Om även företagare och fria yrkesutövare medtages i
tilläggspensioneringen i den ordning som angivits i det föregående, kan
pensionskostnaderna beräknas öka med följande belopp, om alla de därtill
berättigade tillhör försäkringen.

1965 ........

........ 25

30

1970

........ 90

no

1980 ........

........ 300

370

1990 ........

........ 500

700

Storleken av de framtida totalutgifterna för folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
för alla förvärvsarbetande har angivits i följande diagram.
Oförändrat penningvärde, oförändrad realinkomstnivå och allmän
anslutning förutsättes.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1958

1970

Folkpension

Tilläggs pension -

Tilläggspension

Folkpension

1980

1990

Folkpension

Tilläggspension

Cufl Hildebrond

Såsom framgår av diagrammet svarar folkpensioneringen under överskådlig
tid för största delen av totalutgifterna. Detta gäller även om man
förutsätter en stigande realinkomstnivå.

I fråga om finansieringen av tilläggspensioneringen har jag redan tidigare
framhållit, att tilläggspensionerna bör bekostas genom avgifter, vilka för
löntagarnas del betalas av arbetsgivarna och, såvitt angår företagare och
andra som är sina egna arbetsgivare, av dem själva.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering innebär, att avgifterna för löntagarnas
tilläggspensionering skall vara av kollektiv karaktär. Avgifterna
skall utgöra viss procent av den lönesumma, som arbetsgivaren utbetalat för
ett kalenderår, dock med vissa avdrag vilka sammanhänger med de begränsningar
av den pensionsgrundande löneinkomsten, som följer av basbeloppet
och maximigränsen. I enlighet med förslaget förordar jag, att finansieringen
sker med kollektiva arbetsgivaravgifter av samma slag som arbetsgivarnas
bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

För andra förvärvsarbetande än löntagare blir det inte möjligt att vinna
de fördelar, som metoden med kollektiva avgifter medför.

Vad angår avgiftsuttagets storlek framhålles i förslaget om lagfäst tilläggspensionering,
att det ur anpassningssynpunkt kan vara lämpligt, att
ett lägre och successivt stigande uttag göres under tilläggspensioneringens
första skede. Vidare understrykes, att det vid det föreslagna finansieringssystemet
varken är behövligt eller möjligt att redan från början ta mera
definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tid -

9. Avgifterna för tilläggspensionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

121

punkter, och till avgiftsuttagets storlek på längre sikt. Däremot uttalas, att
storleken av avgiftsuttaget under den första tiden efter reformens ikraftträdande
bör fixeras redan i samband med beslutet om reformen.

I förslaget har angivits två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens
storlek under pensioneringens första skede. Enligt den lägre skalan skulle
avgiftsuttaget, räknat på löner över basbeloppet 3 000 kr., utgöra 3 procent
år 1960, då systemet skulle starta, för att successivt stiga till 8 procent år
1965, 10 procent år 1970 och 15 procent år 1985. Om man räknar på lönerna
i deras helhet -— alltså inte endast på lönen i vad den överstiger basbeloppet
— blir de nämnda procentsatserna i stället 2 procent år 1960, 5,3
procent år 1965, 6,7 procent år 1970 och 10 procent år 1985.

Enligt den andra skalan skulle avgiften, räknad på löner över 3 000 kr.,
vara 4 procent år 1960 för att successivt höjas till 10 procent år 1965, 12 procent
år 1970 och 15 procent år 1980. Räknad på hela lönen blir avgiften
enligt denna skala 2,7 procent år 1960, 6,7 procent år 1965, 8 procent år
1970 och 10 procent år 1980.

Fonden skulle med en antagen förräntning av 3 procent uppgå till i det
förra fallet cirka 30 miljarder kr. år 1990 och i det andra fallet cirka 45
miljarder kr. samma år. Dessa uppgifter avser förhållandena vid konstant
penningvärde och oförändrad reallönenivå.

I skalorna anges utvecklingen även för det fall att reallönenivån stiger
med 1,5 procent om året vid konstant penningvärde. Därav framgår att, trots
att ett mera begränsat avgiftsuttag ansetts kunna hållas under det senare
skedet, en snabbare fondtillväxt erhålles. Fonden beräknades sålunda uppgå
till 50 å 60 miljarder kr. år 1990.

Det framhålles i förslaget, att skalorna närmast får betraktas som räkneexempel
såvitt angår åren efter år 1970.

Jag har tidigare anslutit mig till den allmänna uppfattning, som råder
om att en betydande fondering måste ske i pensioneringens eget intresse.
Då man kommer till frågan om fonderingens exakta storlek, föreligger
emellertid vitt skilda meningar.

I den offentliga diskussionen kring förslaget om lagfäst tilläggspensionering
anfördes på sina håll, att de ifrågasatta avgifterna skulle bli outhärdligt
höga och alt man inte skulle få något utrymme för löneökningar
under åtskilliga år framåt om förslaget genomfördes. Ä andra sidan fanns
det de som ansåg förslaget olämpligt därför att man inte tänkt sig att ta
ut avgifter tillräckliga för den betydligt större fondering, som bedömdes
nödvändig av samhällsekonomiska skäl.

I sin förut nämnda promemoria om fondförvaltning in. in. har 1957 års
pensionskommitté diskuterat frågan om fonderingsbehovet. Kommittén har
funnit goda motiv för att pensionssystemets genomförande kombineras med
åtgärder, som resulterar i ett väsentligt tillskott till det årliga sparandet.
Kommittén har även ansett det angeläget att framhålla, att det finns andra

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

möjligheter att kompensera — och överkompensera — ett på grund av pensionsreformen
uppkommet sparandebortfall än via en stor pensionsfondbildning.
Kommittén framhåller, att här föreligger ett centralt awägningsproblem,
och uttalar, att en reducerad pensionsfondbildning kan i effekten
på sparandet tänkas neutraliserad av en varierande utformning av den ekonomiska
politiken efter vissa riktlinjer. För den övergångstid av några år,
som övervägandena avser, har kommittén funnit det rimligt att bortse från
denna avvägningsproblematik, vilket betyder att kommittén inte räknar
med någon väsentlig omorientering av den ekonomiska politiken så att
denna skulle eliminera behovet av en betydande fondökning i samband med
pensioneringen. Kommittén anser dock, att dessa frågor ingående bör diskuteras
i det senare sammanhang, vid övergångsperiodens slut, då hela
fondförvaltningsproblemet enligt kommitténs förslag skall omprövas.

En för kommitténs räkning utförd analys med vissa räkneexempel rörande
pensionsreformens verkningar kan enligt kommitténs mening eventuellt
tyda på att pensionsberedningens fondbildningsförslag snarast syftar
för lågt. I avsaknad av bestämda premisser rörande den budgetpolitik, som
kommer att föras, anser sig kommittén emellertid inte kunna nå fram till
slutsatser om önskvärd fondbildningslakt. Kommittén har därför vid sin
behandling av fondförvaltningsfrågan utgått från beredningsförslaget om
fondbildningen.

Jag har kommit till den uppfattningen, att man relativt snabbt bör söka
komma fram till en fondbildning av ungefärligen den storleksordning, som
angivits i förslaget, men att detta önskemål inte är oförenligt med en avgiftsskala,
som under de första åren stiger något mindre snabbt än förslaget
anger. En sådan modifiering av avgiftsuttaget motiveras också av mitt förslag,
att även företagare och självständiga yrkesutövare anslutes till pensioneringen.
Det bör dock understrykas, att man vid själva igångsättningen
av tilläggspensioneringen kan böra räkna med en press på samhällsekonomin.
I den mån denna press inte motverkas av avgiftsuttaget för pensioneringen,
måste den mötas av en i motsvarande mån skärpt ekonomisk politik,
om vi skall kunna bevara samhällsekonomisk jämvikt.

Jag föreslår dessutom att avgiftsuttaget till en början fixeras endast för
en femårsperiod och att frågan om fondbildning och avgifter därefter omprövas.
Man måste givetvis vara medveten om att avgifterna efter denna
femårsperiod måste fortsätta att stiga.

Mitt förslag går ut på att avgifter skall tas ut fr. o. m. år 1960 och att
avgiften nämnda år sättes till 3 procent på inkomst utöver basbeloppet.
Avgiften bör sedan stiga till 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962,
6 procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. Därvid bör uppmärksammas,
att jag i det föregående förordat att basbeloppet sättes till 4 000 kr.,
medan beredningsförslaget utgick från 3 000 kr.

Arbetsgivarnas genomsnittliga avgifter för löntagarna motsvaras enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

123

tiet av mig nu framlagda förslaget, om man räknar på hela lönesumman,
1,8 procent år 1960, 2,4 procent år 1961, 3 procent år 1962, 3,6 procent år
1963 och 4,2 procent år 1964. Till jämförelse vill jag nämna, att arbetsgivarbidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringen, som infördes 1955,
utgör 1,14 procent på lönesumman. Bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen
beräknas dock inte på löner ovanför 15 000 kr., och vid dess
införande skedde samtidigt någon minskning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.
Den årliga ökningen av den nu föreslagna pensionsavgiften
utgör under åren 1961—1964 0,6 procent av totallönerna.

Vad företagarna och de självständiga yrkesutövarna beträffar kommer
en regel, som innebär att pensionen grundas på två tredjedelar av den taxerade
nettoinkomsten mellan bas- och maximibeloppen, att medföra att avgiften
beräknas på ett belopp som är väsentligt lägre än inkomsten. Således
skulle t. ex. avgiften till tilläggspensioneringen för en person med
en inkomst av 10 000 kr., som inte hänför sig till anställning, bli 120 kr.
år 1960 och därefter stiga till 160 kr. år 1961, 200 kr. år 1962, 240 kr år
1963 och 280 kr. år 1964.

Om det förutsättes att alla förvärvsarbetande tillhör pensionssystemet
kan det beräknas, att det med den nu angivna avgiftsskalan vid oförändrade
realinkomster skulle inflyta 460 milj. kr. i avgifter år 1960, 615 milj.
kr. 1961, 770 milj. kr. 1962, 920 milj. kr. 1963 och 1 075 milj. kr. 1964.

Avgifterna fonderas i sin helhet de första åren och till största delen under
de följande åren, då utgifterna för tilläggspensioneringen ännu är relativt
låga. Vid slutet av 1964 kan fonden med en förräntning av 3 procent
beräknas uppgå till 3 900 milj. kr. vid oförändrade realinkomster och till
4 500 milj. kr. vid 1,5 procent årlig realinkomststegring (oberäknat pensionsavgifterna).
Därvid har det förutsatts, att de 550 milj. kr. av tillfälliga
skatteinkomster, som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida
pensionsändamål, inte tillföres denna fond. Det har nämligen visat sig,
att dessa fondmedel inte behöver användas för den allmänna tilläggspensioneringen,
som därigenom kommer att helt finansieras med avgifter.

10. Administration och fondförvaltning

De administrativa organ, som skall handha den nya pensioneringen, får
en mängd arbetsuppifler. Sålunda skall för varje år inhämtas uppgifter
om de försäkrades pensionsgrundande inkomster. Dessa uppgifter skall
efter viss kontroll registreras, varefter de försäkrade för egen kontroll bör
få möjlighet att ta del av den för vederbörande bokförda inkomsten. Då
så blir aktuellt skall pensionen beräknas — i vissa fall efter särskild prövning
av pensionsrätten, t. ex. då invalidpension kommer i fråga eller då
det gäller inkomstprövade förmåner. Vidare skall pensionen utbetalas till

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

vederbörande. Utgående pensioner skall omräknas bl. a. vid indexändringar.
Vad angår avgiftssidan skall uppgifter till grund för avgiftsberäkningen
inhämtas och kontrolleras, varefter debitering och uppbörd av avgifter
äger rum. Avgifterna skall, i den mån de inte användes till löpande
utbetalningar, avsättas till fondering. Här tillkommer de arbetsuppgifter,
som sammanhänger med förvaltningen av fondmedlen.

I beredningsförslaget har vissa riktlinjer dragits upp för pensioneringens
administration. I detta hänseende syftar förslaget till att åstadkomma
en intim samordning mellan folk- och tilläggspensioneringarna, som i själva
verket innebär att dessa sammansmältes till ett enhetligt pensionssystem
med bl. a. samma administrationsorgan och gemensam utbetalning. Vidare
förutsättes, att denna administration skall uppbyggas med tillvaratagande
av alla de möjligheter till förenklingar och kostnadsbesparing, som en omfattande
allmän pensionsordning kan erbjuda. Därvid kan nämnas möjligheterna
att utnyttja tekniska hjälpmedel i stor skala och att sammanföra
vissa arbetsuppgifter med liknande uppgifter inom andra områden av statsförvaltningen,
t. ex. i fråga om inhämtande och kontroll av uppgifter till
grund för pensions- och avgiftsberäkning samt debitering och uppbörd av
avgifter. Vidare åsyftas en långtgående samordning även med andra socialförsäkringsgrenar.

Jag finner i likhet med förslagsställarna, att det är ytterst angeläget att
vid utformningen av pensionssystemet alla förefintliga möjligheter att
åstadkomma en effektiv och samtidigt billig och till omfattningen begränsad
administration tillvaratas. På det administrativa området finns uppenbarligen
avgjorda fördelar att vinna med en pensionsordning av den typ
som jag här förordar, trots att den föreslagna utträdesrätten onekligen
komplicerar förvaltningen.

I denna etapp av pensionsfrågan, som avser de allmänna riktlinjerna för
reformen, kan inga beslut fattas om utformningen av några av administrationens
olika detaljer. Detta gäller givetvis även i fråga om de administrativa
spörsmål, som sammanhänger med fondförvaltningen.

Som framgått i det föregående har 1957 års pensionskommitté behandlat
de problem, som sammanhänger med förvaltningen av fondmedlen i en lagfäst
tilläggspensionering. Kommitténs förslag avser närmast igångsättningstiden
och är i så måtto av provisorisk karaktär. Innan erfarenheter vunnits
av pensionssystemets verkningar på samhällsekonomin och kreditmarknaden
kan man enligt kommitténs mening inte ta ställning till fonduppbyggnaden
på längre sikt eller till mera permanenta former för fondmedlens
utlåning. Efter övergångstiden bör man göra en allmän omprövning
av fondspörsmålen med ledning av vunna erfarenheter.

Kommitténs förslag utgår från en fondering av ungefär den omfattning
som förutsatts i förslaget om lagfäst tilläggspensionering i pensionsberedningens
betänkande. Enligt kommittéförslaget skall fondmedlen fördelas

125

Kungl. Majrts proposition nr 55 år 1958

på tre olika fonder, som var och en skall ha en fri och självständig ställning
och förvaltas av var sin styrelse med det målet för ögonen att i försäkringstagarnas
intresse åstadkomma bästa möjliga avkastning på fondmedlen.
Till den första fonden, A-fonden, skulle föras de avgifter, som staten och
kommunerna har att erlägga för sina löntagare till den allmänna tilläggspensioneringen.
Den andra fonden, B-fonden, skulle byggas upp av övriga
arbetsgivares avgifter för sina löntagare. Till den tredje fonden, C-fonden,
skulle föras de pensionsavgifter, som inflyter från företagare och självständiga
yrkesutövare, som antages anslutna till pensionssystemet i en försäkringstekniskt
fristående del därav.

Kommittén framhåller, att metoden för fondkapitalets fördelning på delfonderna
givetvis måste bli beroende av pensionssystemets konstruktion och
därför får övervägas närmare, när denna konstruktion fastlagts.

Styrelserna för A- och B-fonderna föreslås få vardera nio ledamöter: tre
representanter för löntagarna, tre för arbetsgivarna och tre andra ledamöter
representerande det allmänna. Ledamöterna skulle utses av Kungl.
Maj:t, i tillämpliga fall på förslag av löntagarnas och arbetsgivarnas organisationer.
I C-fondens styrelse borde ingå representanter för försäkringstagarna,
motsvarande representanterna för löntagare och arbetsgivare i
de båda andra fonderna.

Enligt förslaget skall tillgångarna i de olika fonderna — frånsett erforderliga
kassamedel som bör placeras i riksbanken — till väsentlig del utlånas
mot obligationer eller förlagsbevis, som är börsnoterade eller uppfyller
kraven för inregistrering på fondbörsen. För A-fondens del skulle placering
även kunna ske i kommunlån, som inte har karaktären av obligationslån.

Vad B- och C-fondernas medel beträffar föreslås vidare möjligheter till
en begränsad återlånerätt för dem, som har att erlägga avgifter som inflyter
till dessa fonder. Kommittén har visserligen inte funnit en bestående
och omfattande återlånerätt lämplig men har motiverat en begränsad återlånerätt
vid införandet av tilläggspensioneringen med att det nya systemet
kan komma att medföra anpassningssvårigheter ur likviditets- och finansieringssynpunkt
för de avgiftsbetalande företagen och att en viss tid kan
komma att krävas för kapitalmarknadens anpassning.

Enligt förslaget skall återlånen inte lämnas direkt av fondstyrelsen utan
förmedlas av bankinstitut, som kan vara en affärsbank, sparbank, jordbrukskreditkassa
eller riksbanken. Återlånerätten föreslås inte vara automatisk,
utan lån skall endast kunna lämnas till en avgiftsbetalare, som kan
prestera en för den låneförmedlande bankinstittitionen acceptabel säkerhet
för lånet. Återlånerätten avses bli begränsad till blott en del av avgifterna,
under det första året 40 procent och under de följande åren 50 procent av
de på varje år fallande avgifterna. Lånen skall amorteras på högst fem år
eller, då säkerhet i fastighet inom 75 procent av taxeringsvärdet lämnas, på
högst tio år.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

I övrigt innebär kommittéförslaget, att bankinstitutet gentemot pensionsfonden
skall svara för full ränte- och återbetalning av lånet och ensam bära
uppkommande förluster. Återlån kan ske i samband med avgiftsbetalningen,
i det att låntagaren till bankinstitutet lämnar en revers på återlånet jämte
återstående avgiftsbelopp kontant, varefter bankinstitutet inlevererar det
kontanta avgiftsbeloppet till fonden jämte egen lånerevers å belopp motsvarande
återlånet. Bankinstitutets lån ur fonden skall löpa med en obunden
räntesats, som med en halv procentenhet överstiger bankernas högsta
inlåningsränta. Räntan på återlånen bestämmes av vederbörande bankinstitut.

Till de allmänna synpunkter, som ligger till grund för den av 1957 års
pensionskommitté enhälligt förordade uppbyggnaden av fondförvaltningen,
kan jag ansluta mig, såvida inte under remissbehandlingen av kommittéförslaget
helt nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter skulle
komma fram. Såsom jag nämnt i det föregående visar förslaget enligt min
mening, att det finns goda möjligheter att i denna fråga komma fram till
en lösning som allmänt kan godtagas. Givetvis får förslaget, såsom kommittén
också framhåller, prövas under hänsyntagande till de principiella
avgöranden rörande pensionssystemet som avses skola fattas i denna reformetapp.
I det sammanhanget kan t. ex. nämnas, att ett inlemmande av
företagarna i den allmänna tilläggspensioneringen givetvis kan föranleda
ändringar, bl. a. såvitt avser fondkapitalets uppdelning på olika delfonder.
Rörande fondförvaltningen bör, sedan kommittéförslaget remissbehandlats,
enligt min mening framläggas förslag om lagstiftning till 1959 års riksdag.

Vid ärendets fortsatta behandling måste särskild hänsyn tas till verkningarna
av den anslutningsform för företagare och självständiga yrkesutövare,
som jag föreslagit i det föregående. Den medför av allt att döma en
långt större fondbildning inom denna sektor än 1957 års pensionskommitté
förutsett. Särskilda former för lån ur den föreslagna C-fonden kan med
hänsyn härtill böra övervägas.

11. Samordningsfrågor

I samband med de flesta mera betydande reformer inom socialförsäkringen
har behovet av samordning mellan olika socialförsäkringsgrenar
starkt understrukits. Samordningsfrågan har emellertid ännu inte fått en
tillfredsställande lösning, även om ett betydelsefullt steg i rätt riktning
tagits genom den i stort sett väl fungerande samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. En bristande samordning kan
föranleda ökade kostnader. För de enskilda medborgarna och de lokala
myndigheterna uppkommer svårigheter att orientera sig i gällande bestämmelser
och bedöma, vilken ersättningsform som kan vara den förmånligaste.
I undantagsfall kan också inträffa att vederbörande, trots att han är i

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

behov av den hjälp socialförsäkringen syftar till att bereda, visar sig inte
vara förmånsberättigad inom någon socialförsäkringsgren.

Behovet av en samordning och möjligheterna att genomföra den blir
genom den nu aktuella pensionsreformen mycket större än tidigare. Enligt
min mening är tiden nu inne att ta upp frågan om en långt gående samordning
i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger
varandra närmast, nämligen folkpensioneringen, tilläggspensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäkringsformer
bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäkring till medborgarnas
skydd vid nedsättning eller bortfall av egen eller försörjares
arbetsförmåga.

Samordningen bör inte avse endast förmånerna, utan man bör eftersträva
enhetlighet även i fråga om finansiering och administration. Här
kan det måhända bli aktuellt med sådana finansieringsmetoder, att de olika
avgifter för sociala ändamål, som uttages av den enskilde medborgaren,
sammanföres till en enda socialförsäkringsavgift. Motsvarande bör övervägas
beträffande arbetsgivarnas bidrag. I administrativt hänseende bör
vidare eftersträvas att ersätta den nuvarande, oenhetligt uppbyggda lokala
och centrala administrationen för de olika socialförsäkringarna med en
efter ensartade linjer uppbyggd administration med såvitt möjligt gemensamma
organ för samtliga socialförsäkringsgrenar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att avsikten sedan länge varit att
underkasta sjukförsäkringslagstiftningen en allmän översyn sedan tillräcklig
erfarenhet vunnits om dess verkningar. En sådan översyn bör givetvis
komma till stånd i samband med att de berörda samordningsproblemen
nu blir aktuella.

De synpunkter i fråga om samordningen på socialförsäkringsfältet, som
jag här anfört och vilka starkt betonats såväl i pensionsberedningens betänkande
som vid remissbehandlingen därav, måste enligt min mening
noga beaktas vid det fortsatta reformarbetet.

12. Det fortsatta utredningsarbetet

Det fortsatta utredningsarbetet i pensionsfrågan blir mycket omfattande.
Det måste bedrivas med största skyndsamhet, om reformen skall kunna
träda i kraft vid avsedd tidpunkt. Detta arbete synes — utom beträffande
de administrativa problemen — lämpligen böra utföras inom socialdepartementet
med anlitande av teknisk expertis jämte det biträde i övrigt, som
Kungl. Maj :t finner erforderligt.

Den del av utredningsarbetet som är inriktad på de administrativa frågorna
torde det vara rationellt att anförtro åt ett fristående organ. En uppdelning
av det omfattande utredningsarbetet kan vara ägnad att underlätta
och påskynda detsamma. Det synes vidare vara en praktisk åtgärd att låta

128 Kungl. Maj:ls proposition nr 55 år 1958

dem, som utreder de administrativa frågorna, ta ansvaret för åtgärder av
förberedande natur, som måste vara vidtagna redan innan den nya administrationen
träder i funktion. Detta förberedelsearbete kompliceras nämligen
genom att ett flertal verk och myndigheter kommer att beröras därav.
I de berörda verken måste verksamheten fram till reformens ikraftträdande
pågå i full utsträckning efter hittillsvarande linjer. I detta sammanhang
bör framhållas vikten av att administrationen när reformen
genomföres är klar och väl förberedd i fråga om personal, lokaler och
maskinell utrustning in. m. så att starten kan bli så friktionsfri som möjligt.

Självfallet måste den administrativa utredningen ske i intimt samarbete
med utredningen om lagstiftningens utformning. Det torde vara oundgängligt,
att de som sysslar med administrationen i viss utsträckning deltar
även i lagstiftningsarbetet.

Ifrågavarande utredningsorgan bör med hänsyn till det sagda erhålla en
mera fast utformning än som är brukligt i liknande sammanhang. Detta
torde inte behöva väcka betänkligheter, eftersom det kan förutsättas att de
personer, som sysslar med utredningsarbetet såsom heltidsuppdrag, utan
svårighet kan inlemmas i den nya administrationen i den mån de inte
återgår till förutvarande sysslor. Härtill kommer att utredningsorganets
personal bör starkt begränsas och arbetet i betydande utsträckning bedrivas
med hjälp av tillfälligt anlitad expertis på olika områden.

Det administrativa utredningsarbetet synes kunna anförtros åt en nämnd,
som får fungera till dess att organisationsproblemen är lösta. Nämnden
kunde förslagsvis bestå av en ordförande och chef samt fyra andra ledamöter,
representerande folkpensioneringen, sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen
och uppbördsväsendet.

13. Ikraftträdande

Som ett första led i pensionsreformen kan man betrakta de folkpensionshöjningar,
som jag föreslagit skall träda i kraft den 1 juli 1958. Även den
föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften från 1959 får ses i sitt sammanhang
med pensionsreformen i övrigt.

Enligt beredningsförslaget borde pensionsreformens ikraftträdande ske
år 1960. Såvitt avser tilläggspensioneringen föreslogs, att lagstiftningen
om ålders- och familjepensioner skulle träda i kraft den 1 juli nämnda år,
till vilken tidpunkt huvudetappen av folkpensionsreformen förutsattes bli
förlagd. Emellertid borde pensionsgrundande inkomster och arbetsgivaravgifter
beräknas för hela år 1960. Beredningen ansåg sig inte kunna räkna
med att utredningsarbetet rörande invalidpensionering och administration
kunde slutföras i sådan tid, att därav föranledd lagstiftning skulle hinna
genomföras redan den 1 juli 1960.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

Tilläggspension skulle första gången kunna utgå fr. o. m. januari 1963.

Under remissbehandlingen framfördes starka tvivel beträffande möjligheterna
att genomföra pensionsreformen till den 1 juli 1960.

Beredningsförslaget om tilläggspensioneringens ikraftträdande förutsatte,
att ett principbeslut skulle fattas 1957. Då denna förutsättning inte
uppfyllts, blir det utomordentligt svårt att hålla den angivna tidsplanen.
Jag anser emellertid, att alla ansträngningar bör göras så att det blir möjligt
att uppfylla tidsplanen beträffande intjänande av pensionsrätt, avgiftsuttag
och de första tilläggspensionernas utbetalning.

Enligt min mening bör man därför inrikta sig på att till 1959 års riksdag
framlägga förslag om lagstiftning rörande registrering av pensionsgrundande
inkomst, avgiftsuttag och fondering. Lagstiftningsförslag rörande
pensionsförmånerna från tilläggspensioneringen får läggas fram i sådan tid
att de första tilläggspensionsförmånerna kan börja utges senast år 1963.

En särskild svårighet uppstår med hänsyn till mitt förslag om utträdesrätt.
Eventuellt utträde skall första gången ske i anslutning till det allmänna
systemets start. Skulle därvid någon avgift redan ha erlagts skall återbetalning
ske.

14. 1958 års folkpensionshöjning

I det föregående har jag förordat, att folkpensionerna skall höjas fr. o. in.
den 1 juli 1958. Pensionsberedningens förslag går i stort sett ut på att höjningen
utformas på samma sätt som hittills genomförda standardhöjningar
och till storleken motsvarar tre indextillägg. Detta innebär, att allmän
ålderspension och invalidpensionens (sjukbidragets) maximibelopp höjes
med 120 kr. om året för var och en av två pensionsberättigade makar och
för den vars hustru uppbär hustrutillägg. För ensamstående pensionär höjes
ålderspensionen och invalidpensionens maximibelopp med 150 kr. om
året. Änkepensionens maximibelopp höjes med 120 kr. om året. I överensstämmelse
med vad som skett vid tidigare höjningar bör bidragen till änkor
och änklingar med barn höjas med samma belopp som änkepensionen.

Beredningen hade såsom ett led i en framtida avveckling av inkomstprövningen
föreslagit, att någon höjning av hustrutilläggen inte skulle ske
tills vidare. Som framgått av det föregående förordar jag emellertid, att
hustrutilläggets maximibelopp den 1 juli 1958 höjes med 120 kr., d. v. s.
med samma belopp som pensionen för var och en av två pensionsberättigade
makar.

Det sagda innebär att en ensamstående ålderspensionär efter höjningen
erhåller 2 350 kr. om året med nuvarande antal indextillägg. Ett gift par,
där båda är ålderspensionärer, får tillsammans 3 760 kr. Änkepensionens
maximibelopp blir 1 880 kr.

Höjningen bör beslutas i form av en ändring i den lag som reglerar den
senaste standardhöjningen, d. v. s. i lagen den 1 juni 1956 om höjning av
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

folkpensioner m. m. De i 1 § angivna, nu gällande beloppen 160 och 200
kr. bör därvid höjas till 280 resp. 350 kr.

Finansieringen av den nu föreslagna höjningen av folkpensionerna bör
— såsom beredningen förutsatt — ske på samma sätt som beträffande de
förmåner som skall höjas.

Kostnaderna under nästa budgetår för den föreslagna höjningen kan,
med utgångspunkt från de av pensionsstyrelsen lämnade uppgifterna angående
kostnaden för indextillägg, beräknas till 126,6 milj. kr. Härav faller
0,6 milj. kr. på änke- och änltlingsbidragen. Med nuvarande grunder för
fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna
kan de senares bidrag uppskattas till 13,5 milj. kr., varav 0,3 milj. kr. avser
änke- och änklingsbidragen. Kostnadsökningen för statens del kan sålunda
beräknas till 113,1 milj. kr., vilket belopp fördelas med 112,8 milj. kr. på
folkpensionerna och 0,3 milj. kr. på änke- och änklingsbidragen.

Folkpensionsavgiften utgår för närvarande med 2,5 procent av den taxerade
inkomsten men är, på sätt närmare angivits i det föregående, begränsad
så att den för äkta makar uppgår till högst 500 kr. och för ensamstående
till högst 250 kr. om året.

Vid utformningen av maximiavgiften har man sökt erhålla en viss relation
mellan avgiftens maximibelopp och den allmänna ålderspensionens
storlek. Maximibeloppet har avvägts så, att avgiften i princip ger försäkringsmässig
täckning för folkpensionen åt den, som erlägger maximibeloppet
under större delen av sin aktiva tid. De standardhöjningar av folkpensionerna,
som ägt rum åren 1953 och 1956, har kombinerats med höjningar
av folkpensionsavgiften, varvid man avvägt avgiften så, att höjningen även
täckt de indextillägg, som tillkommit efter den närmast föregående avgiftsändringen.
Med hänsyn till att en avgiftshöjning inte kan ges retroaktiv
verkan ansåg man sig vid den senaste höjningen böra gå något utöver vad
som kunde anses rent försäkringsmässigt betingat.

Mot bakgrund av de med pensionsreformen förknippade folkpensionsförbättringarna
har beredningen förordat en tämligen kraftig successiv höjning
av pensionsavgifterna. Därvid föreslogs, att pensionsavgiften i en
första etapp skulle höjas till 4 procent år 1959. Med nuvarande avvägning
av maximiavgiften mellan två makar och en ogift skulle maximibeloppet
då ha blivit 800 kr. i det förra och 400 kr. i det senare fallet. Här föreslogs
emellertid den ändringen, att maximibeloppet skulle bestämmas till 600 kr.,
lika för en ogift och två makar. Högsta avgift skulle utgå vid en taxerad
inkomst av 15 000 kr. eller mer.

När det gäller att avväga maximibeloppet för folkpensionsavgiften bör
man inte fästa avgörande vikt vid folkpensionernas storlek för olika kategorier
pensionstagare, eftersom man inte under den avgiftspliktiga tiden
kan förutse vilken kategori man kommer att tillhöra såsom pensionär. Att
maximibeloppet sättes lika för en ogift och för två makar står i överens -

131

Knngl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

stämmelse med de aktuella familjepolitiska strävandena att lätta familjernas
bördor och medför dessutom vissa fördelar ur beskattningssynpunkt.
Äkta makar, som båda har inkomster över ca 8 000 kr., beskattas f. n. hårdare
på grund av sainbeskattningen än om de behandlats såsom av varandra
oberoende skattskyldiga. Denna effekt av sainbeskattningen mildras
i väsentlig grad genom den föreslagna åtgärden. Även den föreslagna övre
inkomstgränsen för folkpensionsavgiften — 15 000 kr. taxerad inkomst -är ur denna synpunkt lämpligt avvägd. Jag förordar därför, att beredningens
förslag godtages. Detta medför ändring i 19 § 2 mom. folkpensioneringslagen.
Genom att maximibeloppet blir enhetligt kan tredje stycket i nämnda
lagrum utgå.

Ändringen bör såsom beredningen föreslagit träda i kraft den 1 januari
1959. Dock bör — i analogi med vad som bestämts vid tidigare avgiftshöjningar
— nuvarande avgiftsbestämmelser gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföres för år 1959 eller tidigare år, d. v. s. avgifter som beräknas med
hänsyn till inkomsterna under år 1958 och dessförinnan.

De ändrade grunderna för beräkningen av pensionsavgifterna kan antagas
öka statens inkomster för år räknat med brutto omkring 360 milj. kr.
Genom att pensionsavgifterna är avdragsgilla vid taxeringen blir nettoökningen
icke oväsentligt mindre. Pensionsavgifterna kommer att inflyta efter
de nya grunderna endast vid två av de sex uppbördsterminerna under
budgetåret 1958/59. I finansplanen för nästa budgetår har inkomstskattetiteln
med hänsyn härtill uppräknats med 100 milj. kr. (Bilaga 1 till statsverkspropositionen
1958 sid. 19.)

I detta sammanhang vill jag upptaga en annan fråga som avser ändring
i folkpensioneringslagen. För tid varunder en folkpensionär på kommunens
bekostnad åtnjuter vård eller försörjning på anstalt, äger kommunen
uppbära hans folkpension och därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården
eller försörjningen. Dock är kommunen skyldig att av folkpensionen
tillhandahålla honom visst belopp, den s. k. fick penning en. Detta belopp
utgjorde tidigare 200 kr. om året men har fr. o. in. den 1 januari 1956 höjts
till nu gällande 360 kr. om året. En ytterligare höjning kan anses motiverad
i detta sammanhang. Jag förordar att beloppet fr. o. in. den 1 juli
1958 höjes till 480 kr. om året. Detta föranleder ändring i 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har inom socialdepartementet utarbetats
förslag till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering och dels lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956
om höjning av folkpensioner in. in.

Rörande blind- och vårdtilläggen, som enligt lagen om folkpensionering
utgår till folkpensionärer vid blindhet resp. vid behov av ständig tillsyn och
vård, har framställningar gjorts till socialdepartementet avseende bl. a. en
höjning av tilläggens belopp. Jag är inte beredd att nu la ställning till frå -

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

gan om ändring av dessa tillägg med hänsyn till att de problem rörande
invalidpensioneringen, som aktualiseras av pensionsreformen, ännu inte
blivit tillräckligt belysta. Liksom övriga pensionärer blir emellertid flertalet
av de nu berörda pensionärerna delaktiga av den förbättring av folkpensionerna,
som föreslås ske den 1 juli 1958.

15. Anslagsfrågor

Enligt pensionsstyrelsens beräkning skulle medelsbehovet för nästa budgetår
under anslaget till Bidrag till folkpensioner in. in. uppgå till 1 773
milj. kr. under förutsättning att sex indextillägg utgår såsom nu. Medelsbehovet
under anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn in. in. skulle under samma förutsättning uppgå till 13,5 milj. kr. Om
folkpensionerna höjes fr. o. in. den 1 juli 1958 på sätt jag i det föregående
förordat, skulle under anslagen erfordras (1 773 + 112,8) 1 885,8 resp. (13,5
+ 0,3) 13,8 milj. kr. I årets statsverksproposition (V ht punkterna 120 och
123) har anslagen uppförts med preliminärt beräknade belopp av 1 886
resp. 13,5 milj. kr. Jag förordar, att de båda anslagen definitivt uppföres
med dessa avrundade belopp.

I det föregående har jag föreslagit, att det följande utredningsarbetet
skall såvitt avser de administrativa spörsmålen anförtros åt en särskild
nämnd samt i övrigt utföras inom socialdepartementet med anlitande av
erforderlig teknisk expertis m. in. Kostnaderna för ifrågavarande arbete är
svåra att beräkna. De torde emellertid inte kunna rymmas inom ramen
för de anslag, som i årets statsverksproposition föreslagits till avlöningar
för socialdepartementet samt till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
Jag föreslår, att för ifrågavarande ändamål anvisas ett särskilt
reservationsanslag under beteckningen Förberedelser för pensionsreformen.
Anslaget bör lämpligen för nästa budgetår uppföras med 500 000 kr.

Hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 19b6 (nr b31) om folkpensionering,
och

2) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 26b) om höjning
av folkpensioner m. m.,

dels föreslå riksdagen att godtaga de av departementschefen angivna
principerna för en allmän pensionsreform samt riktlinjerna för det fortsatta
arbetet på reformens genomförande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 133

dels ock föreslå riksdagen att för budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 886 000 000
kronor,

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 13 500 000 kronor samt
till Förberedelser för pensionsreformen ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

INNEHÅLL

Propositionen ........................................................ 1

Lagförslag .......................................................... 4

TJtdrag av statsrådsprotokollet den 11 februari 1958 ...................... 7

Inledning ......................................................... 7

Den nuvarande folkpensioneringen .................................... 10

Sammanfattning av pensionsförslagen och remissyttrandena ............ 14

Förslagen i pensionsberedningens betänkande ........................ 14

Remissorganens principiella inställning .............................. 22

Förbättrad folkpensionering .......................................... 26

Pensionernas storlek .............................................. 26

Pensionsåldern .................................................... 32

De kommunala bostadstilläggen...................................... 34

Värde- och standardbeständighet .................................... 37

Invalid- och familjepensioneringen .................................. 38

Kostnader och finansiering ........................................ 40

Författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen ................ 43

Tilläggspensioneringens omfattning.................................. 43

Pensionsnivå ...................................................... 47

Värde- och standardbeständighet .................................... 53

Övergångsanordningar ............................................ 55

Invalid- och familjepensionering .................................... 57

Kostnader och finansiering ........................................ 58

Frivillig tilläggspensionering........................................ 66

Administrations- och samordningsfrågor .............................. 67

Ikraftträdande ...................................................... 69

Anslagsfrågor........................................................ 70

Departementschefen .................................................. 74

Allmänna synpunkter ................................................ 75

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå ............ 75

1946 års folkpensionsreform .................................... 75

De nya utredningarna .......................................... 75

De tre linjerna ................................................ 76

Folkomröstningen ............................................ 77

Inriktningen av ett nytt pensionssystem.......................... 77

Åsiktsförskjutningens bakgrund.................................. 78

2. Pensioneringens omfattning .................................... 81

Personkretsen: löntagare och företagare.......................... 81

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Pensionsformer: ålders-, invalid- och familjepension .............. 82

3. Tilläggspensionernas finansiering .............................. 84

Finansieringsmetod och fondbildning ............................ 84

Ansvaret för avgiftsbetalningen.................................. 87

Avvägningen av avgifter och fondering .......................... 88

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter.................... 89

5. Målet och medlen .............................................. 91

6. Folkpensioneringen ............................................ 92

7. Tilläggspensioneringen ........................................ 94

Kravet på ett fast kollektiv...................................... 95

Undantagsmöjligheter för arbetstagare............................ 96

Undantagsmöjligheter för företagare ............................ 99

Blandat obligatoriskt och frivilligt system ........................ 100

8. Existerande pensionssystem .................................... 102

Särskilda frågor...................................................... 103

1. Personkretsen ................................................ 104

2. Pensionsåldern ................................................ 106

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning ...................... 106

4. Värde- och standardbeständighet ................................ 112

5. Övergångsanordningar.......................................... 113

6. Invaliditetsskydd och förtidspensionering ........................ 114

7. Familjepensioneringen.......................................... 116

8. Kostnaderna .................................................. 118

9. Avgifterna för tilläggspensionerna .............................. 120

10. Administration och fondförvaltning.............................. 123

11. Samordningsfrågor ............................................ 126

12. Det fortsatta utredningsarbetet .................................. 127

13. Ikraftträdande ................................................ 128

14. 1958 års folkpensionshöjning.................................... 129

15. Anslagsfrågor ................................................ 132

Hemställan

132