Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
1
Kr 42
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 20
december 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 66 och 105 §§ taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att skattskyldig, som åtnjutit inkomst i annan
kommun än hemortskommunen och vars inkomst i hemortskommunen inte
förslår till utnyttjande vid den kommunala inkomsttaxeringen av ortsavdrag
och vissa allmänna avdrag, skall äga rätt att avräkna återstående de!
i den andra kommunen. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370)
Härigenom förordnas, att 50 § 3 mom. och 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
samt att till vardera av 46 och 48 §§ nämnda lag skall fogas ett nytt
moment, betecknat 4 inom., och till anvisningarna till 46 § en ny punkt,
betecknad 4, av lydelse som i det följande angives.
(Nuvarande lydelse)
50 §.
3 mom. För skattskyldig, som i
2 inom. avses, såvitt angår annan
kommun än hemortskommunen, så
ock för annan skattskyldig, utgör
den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst. Denna skall
för fysisk person, oskift dödsbo och
familjestiftelse, varom förmäles i 10
§ 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, angivas i hela hundratal
kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till helt
hundratal kronor, bortfaller.
(Föreslagen lydelse)
46 §.
4 mom. Kunna avdrag, som i 2
mom. sägs, helt eller delvis icke utnyttjas
i hemortskommunen och har
den skattskyldige från förvärvskälla
åtnjutit inkomst, som skall tagas till
beskattning i annan kommun än
hemortskommunen, skall bristen avräknas
från sådan inkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
48 §.
4 mom. Angående avräkning i
vissa fall av kommunalt ortsavdrag
från inkomst i annan kommun än
hemortskommunen stadgas i 50 §
3 mom. andra stycket.
(Se vidare anvisningarna.)
50 §.
3 mom. För skattskyldig, som i
2 mom. avses, såvitt angår annan
kommun än hemortskommunen, utgör
den taxerade inkomsten tillika
beskattningsbar inkomst, utom i fall
varom nedan i andra stycket förmäles.
Kan kommunalt ortsavdrag helt eller
delvis icke utnyttjas i hemortskommunen,
och har taxerad inkomst
påförts den skattskyldige i annan
kommun, skall bristen avräknas
från sistnämnda inkomst. Därvid 1
1 Senaste lydelse av 50 § 3 mom. se 1955: 122 och av 52 § 1 mom. se 1952: 405.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 dr 1958
3
(Nuvarande lydelse)
(Se vidare anvisningarna.)
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2
mom. medgives, helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens
skattepliktiga inkomst, må bristen
avräknas å den andra makens inkomst
i samma kommun. Underskott
å icke yrkesmässig avyttring av fast
eller lös egendom, som uppkommit
för endera maken, må avräknas från
den andra makens inkomst i samma
kommun av förvärvskälla av samma
slag. Ortsavdrag beräknas för en var
av makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra
stycket sägs, dock att, om sådan del
av ortsavdraget helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens
taxerade inkomst, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade
inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom.
andra eller tredje stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig
under iakttagande av att avdraget
för makarna tillsammans icke må
överstiga det i 50 § 2 mom. andra
stycket angivna högsta beloppet.
(Föreslagen lydelse)
skola i förekommande fall bestämmelserna
i punkt 4 av anvisningarna
till 46 § äga motsvarande tillämpning.
Vad efter dylik avräkning återstår
utgör för den skattskyldige beskattningsbar
inkomst i kommunen.
För annan skattskyldig, än som i
2 mom. avses, utgör den taxerade inkomsten
tillika beskattningsbar inkomst.
Beskattningsbar inkomst skall för
fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse,
varom förmäles i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
angivas i hela hundratal
kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till helt hundratal
kronor, bortfaller.
(Se vidare anvisningarna.)
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2
mom. medgives, helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens
skattepliktiga inkomst, må bristen
avräknas å den andra makens inkomst
i samma kommun. Kvarstående
brist, dock högst belopp motsvarande
avdrag enligt 46 § 2 mom.,
må, med tillämpning i förekommande
fall av bestämmelserna i
punkt 4 av anvisningarna till 46 §,
avräknas å förstnämnda makens inkomst
och, där denna icke förslår,
å andra makens inkomst i andra
kommuner. Underskott å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös
egendom, som uppkommit för endera
maken, må avräknas från den
andra makens inkomst i samma kommun
av förvärvskälla av samma slag.
Ortsavdrag beräknas för en var av
makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs,
dock alt, om sådan del av ortsavdraget
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens taxerade
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skola makarna — — -ortsgruppen. |
inkomst i hemortskommunen, bris-ten må avräknas å den andra ma-kens taxerade inkomst i samma — högre Skola makarna — — — högre ortsgruppen. |
Anvisningar till 46 §. 4. Finnes vid tillämpning av be-stämmelserna i 46 § 4 mom. avräk-ningsbar inkomst i flera kommuner, o. s. v. Skulle inkomsten uppgå till |
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959 och skall tillämpas
första gången i fråga om 1959 års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfarande
gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1958 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
5
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 66 och 105 §§ taxerings förordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 66 och 105 §§ taxeringsförordningen den 23
november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
66 §.
Varje år---honom åsättas.
Så snart---mellankommu
nala
prövningsnämnden.
Har taxeringsnämnd i fråga--
— omförmälda nämnd.
105 §.
1 m o m. Om kammarrätten —
— — å denne.
Äro makar---statlig förmö
genhetsskatt.
Hava besvär---mån ändras.
(Föreslagen lydelse)
66 §.
Varje år---honom åsättas.
Så snart---mellankommu
nala
prövningsnämnden.
Har taxeringsnämnden i skattskyldigs
hemortskommun funnit att
avräkning enligt 46 § 4 mom. eller
50 § 3 mom. andra stycket kommunalskattelagen
skall ske, åligger det
nämnden att underrätta taxeringsnämnd,
som har att verkställa avräkningen,
om det belopp, som skall
avräknas.
Har taxeringsnämnd i fråga--
— omförmälda nämnd.
105 §.
1 mom. Om kammarrätten —
--å denne.
Äro makar---statlig förmö
genhetsskatt.
Hava besvär---mån ändras.
Vidtager kammarrätten eller
Kungl. Maj:t sådan ändring i fråga
om taxering till kommunal inkomstskatt
inom viss kommun att avdrag
enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
eller kommunalt ortsavdrag
icke vidare kan helt utnyttjas inom
samma kommun, skall, ändå att yrkande
därom icke framställts, sådan
ändring vidtagas i taxering inom
annan kommun som kan föranledas
av bestämmelserna i 46 § 4 mom. eller
50 § 3 mom. andra stycket nämnda
lag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
(Nuvarande lydelse)
2 mom. Vid prövnings nämnds
prövning av besvär, som anförts i
särskild ordning, skola bestämmelserna
i 1 mom. hava motsvarande
tillämpning å prövningsnämnden;
dock skall, därest hos prövningsnämnd
i län fråga uppkommer om
vidtagande av här ovan omförmäld
åtgärd beträffande taxering inom
annat prövningsdistrikt än det, som
besvären angå, ärendet i hela dess
vidd överlämnas till avgörande av
den mellankommunala prövningsnämnden.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Bestämmelserna i 1
mom. skola hava motsvarande tilllämpning
å prövning snämnd; dock
skall, därest hos prövningsnämnd i
län fråga uppkommer om vidtagande
av här ovan omförmäld åtgärd
beträffande taxering inom annat
prövningsdistrikt än det, som besvären
angå, ärendet i hela dess vidd
överlämnas till avgörande av den
mellankommunala prövningsnämnden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 december 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om
rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta ortsavdrag och
vissa allmänna avdrag inom annan kommun ån hemortskommunen samt anför
därvid följande.
I. Inledning
Genom beslut den 23 december 1943 uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet
åt ledamoten av riksdagens första kammare A. J. Bärg
och landskamreraren C. J. Bergstedt att såsom sakkunniga inom finansdepartementet
biträda med utredning av vissa kommunalskattefragor. De
sakkunniga antog benämningen 1944 års skattesakkunniga.
De sakkunniga avlämnade med skrivelse den 31 maj 1945 betänkande med
förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens
område (SOU 1945:35), bl. a. avseende allmänna avdrags och ortsavdrags
utnyttjande vid den kommunala inkomstbeskattningen. De sakkunnigas
förslag har icke lagts till grund för någon lagstiftning i ämnet.
Under den tid som förflutit sedan 1944 års skattesakkunniga avgav sitt
betänkande har på olika områden sådana reformer skett som väsentligt ändrat
förutsättningarna för en lagstiftning om allmänna avdrags och ortsavdrags
utnyttjande vid den kommunala inkomstbeskattningen. Särskilt må
nämnas kommunindelningsreformen. Principfrågan kvarstod emellertid olöst
och överlämnades genom beslut den 20 maj 1953 till 1950 års skattelagssakkunniga
för förnyat övervägande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 juli 1956 tillkallade jag
två sakkunniga, landskamreraren C. A. Norgren och länsassessorn G. Lindholm,
med uppdrag att, såsom en särskild sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga,
utreda frågan om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt
åtnjuta ortsavdrag och andra allmänna avdrag inom annan kommun
än hemortskommunen samt därmed sammanhängande spörsmål.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Skattelagssakkunniga har med skrivelse den 28 december 1956 överlämnat
en promemoria med förslag till bestämmelser om särskild skatteberäkning
i vissa fall för den, som haft inkomst i annan kommun än hemortskommunen.
Till promemorian hörande författningsförslag torde såsom Bihang
få fogas vid detta protokoll.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden,
statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens
län, domkapitlen i Uppsala och Lund, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska företagares riksförbund, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Sveriges häradsskrivareförening, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation. Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund åberopar ett av delegerade för dessa organisationer
och vissa andra institutioner upprättat gemensamt yttrande.
Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets
skattedelegation.
Innan jag redovisar skattelagssakkunnigas förslag, torde jag få redogöra
för gallande bestämmelser på området ävensom lämna en kortfattad historik II.
rörande frågans tidigare behandling.
II. Gällande bestämmelser
Fastighet och inkomst bildar grundval för den kommunala inkomstskatten.
För skattepliktig fastighet beräknas garantibelopp. Garantibeloppet utgör
f. n. 2,5 procent av fastighetens taxeringsvärde och upptages såsom skattepliktig
inkomst för fastighetens ägare i den kommun, där fastigheten är
belägen. Kommunalskattelagen upptager sex huvudslag av inkomst, nämligen
inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig
förvärvsverksamhet och kapital. Inom varje inkomstslag skall inkomsten av
varje särskild förvärvskälla uppskattas för sig. Vad som är att anse såsom
särskild förvärvskälla angives i 18 § kommunalskattelagen.
Varje av skattskyldig bedriven förvärvskälla hänföres till viss eller vissa
kommuner och skatt för inkomsten av förvärvskällan utgöres till denna
kommun eller dessa kommuner. Skatt för inkomst av jordbruksfastighet och
annan fastighet skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Motsvarande
gäller för skatt för realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Inkomst
av rörelse, som utövats från fast driftställe, tages till beskattning i
kommun, där sådant driftställe begagnats. Inkomst av annat slag (av rörelse
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år i958
utan fast driftställe, tjänst, kapital och annan tillfällig förvärvsverksamhet
än icke yrkesmässig avyttring av fastighet) beskattas i den skattskyldiges
hemortskommun. Jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse kan bilda
förvärvskällor, som hänför sig till flera kommuner. Därvid skall inkomsten
fördelas till beskattning mellan kommunerna. Eljest är förvärvskälla
alllid begränsad till en viss kommun och inkomsten av förvärvskällan
skall då i sin helhet beskattas i denna kommun.
Vid beräkning av inkomst av förvärvskälla, vari ingår fastighet, skall
avdrag ske med belopp motsvarande garantibeloppet för fastigheten. Den
behållna nettointäkten av dylik förvärvskälla minskad med detta belopp, utgör
den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan.
Från summan av skattskyldigs i viss kommun skattepliktiga inkomster
får göras s. k. allmänna avdrag. Dessa är av två slag, nämligen dels avdrag
för underskott å förvärvskälla och dels vissa allmänna avdrag av personlig
art.
Underskott å viss förvärvskälla får endast avräknas å sådan den skattskyldiges
inkomst, som skall tagas till beskattning i samma kommun. Avdrag är
dock inte medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom, deltagande i lotteri eller för underskott å fastighet och rörelse
i utlandet. Ej heller får avdrag ske för underskott som uppstått därigenom,
att det avdrag som motsvarar garantibeloppet överstigit nettointäkten av
förvärvskällan.
I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, åtnjuta avdrag från den i kommunen skattepliktiga
inkomsten för vissa utgifter av personlig art. Har skattskyldig endast
under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall sådant avdrag
åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid. Skattskyldig får
sålunda i hemortskommunen avdraga vissa periodiska understöd eller därmed
jämförliga periodiska utbetalningar, som inte skall avräknas från
inkomst av särskild förvärvskälla. Vidare må i hemortskommunen avdragas
folkpensionsavgift och premier för vissa pensionsförsäkringar. Avdrag är
slutligen medgivet från inkomst i hemortskommunen för sjukförsäkringsavgift
samt för premier och andra avgifter, som den skattskyldige för sig
eller i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn erlagt
för kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt vissa sjuk- eller olycksfallsförsäkringar.
Avdrag för sådana premier och avgifter beräknas till ett
belopp av minst 150 kronor eller för makar gemensamt minst 300 kronor och
högst 300 kronor eller för makar gemensamt högst 600 kronor. Avdrag med
högst 600 kronor medges även den som under beskattningsåret varit ogift
(varmed jäinställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande,
minderårigt barn.
Till de allmänna avdragen i hemortskommunen hör även det särskilda
avdraget för gift kvinna. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin
make och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i
den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 300 kronor.
Vad som återstår efter avräknande av allmänna avdrag, med tillägg i förekommande
fall av garantibelopp för fastighet, utgör skattskyldigs inom kommunen
taxerade inkomst.
Från den i hemortskommunen taxerade inkomsten är skattskyldig berättigad
till ortsavdrag för tid varunder han varit bosatt här i riket. Avdrag
tillkommer dock blott fysisk person och, i vissa fall, oskift dödsbo. Ortsavdragen
varierar med hänsyn till den skattskyldiges civilstånd och är olika i
olika ortsgrupper. Ortsavdragens storlek framgår av denna tabell.
Ortsgrupp |
Fr. o. m. 1959 års taxering gällande ortsavdrag |
||
för makar |
för ogift med |
för ensamstå-ende |
|
II |
3 520 |
2 640 |
1760 |
III |
3 680 |
2 760 |
1840 |
IV |
3 840 |
2 880 |
1920 |
V |
4 000 |
3 000 |
2 000 |
För ogift skattskyldig som haft husföreståndarinna anställd och som
haft hemmavarande minderårigt barn beräknas ortsavdraget såsom för
makar.
Slutligen kan fysisk person i hemortskommunen utöver ortsavdrag erhålla
ytterligare avdrag på grund av väsentligen nedsatt skatteförmåga. Vad
som härefter återstår utgör efter avrundning nedåt till helt hundratal kronor
den skattskyldiges i hemortskommunen beskattningsbara inkomst. I annan
kommun än hemortskommunen liksom även i princip för annan skattskyldig
än här i riket bosatt fysisk person, utgör den taxerade inkomsten
tillika beskattningsbar inkomst.
Beträffande skattepliktens inträdande gäller för alla skattskyldiga att
skatteplikt inträder, då den beräknade beskattningsbara inkomsten inom
var kommun för sig uppgår till minst 100 kronor.
Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var
för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Allmänna avdrag, som därvid helt eller delvis inte kan utnyttjas av ena
maken, får avräknas från den andra makens inkomst i samma kommun.
Underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom (realisationsförlust),
som uppkommit för endera maken, får dock avräknas endast
från den andra makens inkomst i samma kommun av förvärvskälla av samma
slag (realisationsvinst). Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till
belopp motsvarande hälften av det för makarna gemensamt bestämda ortsavdraget.
Om ena maken inte kan helt utnyttja sin del av ortsavdraget, får
bristen avräknas från den andra makens taxerade inkomst. Avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga beräknas för vardera maken för sig. Slutli
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
gen gäller att, om makarna skall taxeras i kommuner tillhörande olika ortsgrupper,
ortsavdraget för dem skall beräknas efter den högre ortsgruppen.
Beträffande taxeringsförfarandet då skattskyldig skall taxeras i mer än en
kommun finnes vissa bestämmelser som syftar till att säkerställa ett samarbete
mellan de olika taxeringsnämnder, vilka har att taga befattning
med den skattskyldiges taxering. Bestämmelserna, som undergått viss ändring
i 1956 års taxeringsförordning, har numera i huvudsak följande innebörd.
Taxeringsnämnd, som skall taxera skattskyldig blott till kommunal inkomstskatt,
skall företaga taxeringen så snart ske kan och därefter i regel
sända underrättelse till övriga taxeringsnämnder, som beröres av taxeringsbeslutet.
Om den skattskyldiges kommunala och statliga taxeringar ändock
inte kommer att stå i överensstämmelse med varandra, skall den prövningsnämnd,
som har att pröva båda taxeringarna, på yrkande av vederbörande
taxeringsintendent vidtaga erforderliga åtgärder för att åstadkomma enhetlighet.
I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skall taxeras till kommunal
inkomstskatt inom visst prövningsdistrikt och till statlig inkomstskatt inom
annat prövningsdistrikt, har föreskrivits, att taxeringsintendenterna i de olika
distrikten bör samråda för åvägabringande av likformig taxering. Om
skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt reglerna om beskattningsort är
att hänföra till skilda prövningsdistrikt, gäller dock andra regler. I dylikt fall
skall mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges
taxering för inkomst eller förmögenhet. Skall den skattskyldige
samtaxeras med make, skall mellankommunala prövningsnämnden behandla
jämväl makens taxering i samma kommuner.
III. Historik
1. Tiden till och med 1928 års kommunalskattelag
En allmän historik beträffande allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande
har, såvitt avser tiden till och med 1928 års kommunalskattelag, lämnats
av 1944 års skattesakkunniga i betänkande med förslag angående vissa
spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område (SOU 1945:
35). Ur innehållet må här i korthet återgivas följande.
I den äldre bcvillningsbeskattningen, vilken jämväl låg till grund för den
kommunala beskattningen, förekom inte några allmänna avdrag och ortsavdrag.
Denna beskattning avsåg nämligen alt träffa avkastningen av de
olika förvärvskällorna, varav ansågs följa, alt inte ens avdrag för gäldränta
fick åtnjutas. Förlust i en förvärvskälla fick inte avdragas från inkomsten
av annan förvärvskälla. Hänsyn till de små inkomsttagarnas ringa skatteförmåga
kunde dock tagas genom befrielse från eller lindring i bevillningen
i hemortskommunen.
Genom 1883 års bevillningsförordning utvecklades bevillningsbeskattningen
i riktning mot eu beskattning av nettoinkomsten, avvägd med hänsyn till
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
skatteförmågan. Rätt till avdrag för gäldränta infördes såtillvida, att avdrag
fick ske från inkomst av rörelse eller yrke för ränta å lånat rörelsekapital
samt från inkomst av kapital för ränta hänförlig till sådan inkomst.
Bevillningsfritt avdrag fick åtnjutas i hemortskommunen från de lägre inkomsterna
under vissa förutsättningar. För inkomst, som beskattades i annan
kommun än den där den skattskyldige mantalsskrivits, kunde däremot
befrielse eller lindring inte erhållas.
1897 års kommunalskattekommitté, som i sitt år 1900 avgivna betänkande
föreslog den kommunala beskattningens frigörande från den statliga bevillningen,
ville i princip medgiva obegränsade avdrag för gäldränta och för
förlust å särskild förvärvskälla. Vid kommunalbeskattningen ansåg sig kommittén
dock inte kunna helt taga konsekvenserna av denna princip. Underskott
å viss förvärvskälla skulle enligt kommitténs förslag endast få avdragas
från inkomst tillhörande samma s. k. huvudart av inkomst och härflytande
från verksamhet inom samma kommun. Härom anförde kommittén
följande.
I den allmänna motiveringen är framhållet, huru som det kommunala inkomstbegreppet
i kommitténs förslag icke vilar på den allmänna inkomstskattens
grund, utan även reellt framträder ujipdelat i fyra från varandra
strängt åtskilda huvudarter av inkomst. Klarast framträder denna sönderdelning
i bestämmelserna om rätt till avdrag för förluster. Endast i ett fall,
nämligen då ett enligt de båda nästföljande paragraferna gemensamt företag
föreligger till taxering inom flera kommuner, har, vad för övrigt ligger
i sakens natur, den ena kommunen ansetts böra vidkännas förlust, som drabbat
företaget i den eller de andra kommunerna. I övrigt bildar varje kommun
för sig ett slutet helt och gör sitt skattekrav gällande oberoende av den
skattskyldiges förhållande till andra kommuner.
Har den skattskyldige inkomster av så olika slag, att de böra hänföras till
olika huvudarter, således om han t. ex. är jordbrukare och handlande eller
tjänsteman bör han enligt kommitténs mening icke ens inom samma kommun
från t. ex. sin lön få avdraga förlust å jordbruket eller handeln. En motsatt
anordning skulle nämligen utsätta kommunens budget för skadliga rubbningar
och innebära en ständig fara för förskjutningar i skattebördan inom
kommunen.
Kommunalskattekommitténs förslag ledde icke till några lagstiftningsåtgärder.
Det vid propositionen 191/1920 fogade förslaget till kommunalskattelag
innehöll bl. a., att underskott å förvärvskälla i viss kommun skulle få avdragas
från inkomst av andra förvärvskällor i samma kommun. Därest den
skattskyldiges förvärvskällor i annan kommun än hemortskommunen samfällt
visade underskott, fick detta i första hand avdragas från inkomsten i
hemortskommunen. I de fall allmänna avdrag i hemortskommunen, d. v. s.
för ränta å gäld, förlust å förvärvskälla i hemortskommunen, underskott å
förvärvskällor i annan kommun, periodiskt understöd och försäkringspremier,
översteg inkomsten i hemortskommunen, skulle bristen slås ut på den
skattskyldiges inkomster i övriga kommuner i förhållande till den uppskattade
inkomsten i varje sådan kommun.
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1958
De ortsavdrag, som föreslogs i propositionen, skulle däremot inte få åtnjutas
i annan kommun än hemortskommunen.
1920 års riksdag godtog berörda förslag dock med vissa ändringar. Underskott
vid utnyttjande av allmänna avdrag i hemortskommunen fick inte avdragas
i annan kommun. Vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst
inom annan kommun än hemortskommunen fick avdrag inte ske för underskott
å fast egendom eller näring inom samma kommun. Däremot fick avdrag
för sådant underskott göras i hemortskommunen.
1921 års kommunalskattekommitté föreslog, att underskott, som uppkommit
vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla i
en kommun, endast skulle få avräknas från hans inkomst av andra förvärvskällor
i samma kommun. Kommittén, som varit inne på att till grund
för den kommunala beskattningen lägga den skattskyldiges samlade inkomst,
så renodlad som vid statsbeskattningen, hade funnit sig inte kunna
fullfölja uppslaget redan av den anledningen, att en dylik anordning skulle
medföra stora taxeringstekniska svårigheter. Den skattskyldiges intresse
borde vidare enligt kommitténs mening åtminstone såtillvida underordnas
kommunens beskattningsintresse, att kommunen inte gick miste om sin
beskattningsrätt till skattskyldigs inom kommunen befintliga beskattningsföremål
av den anledningen, att förvärvskälla inom annan kommun, som
råkat vara i samma skattskyldigs hand, lämnat negativt resultat. Kommittén
hade därför stannat vid att såsom princip uppställa, att varje kommun
skulle utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde. En fördelning av
de personliga allmänna avdragen och ortsavdragen på den skattskyldiges
inkomster i olika kommuner ville kommittén inte ifrågasätta, då därigenom
skulle vållas betydande taxeringstekniska svårigheter. För övrigt torde mer
än tillräcklig kompensation beredas hemortskommunen därigenom att den
fick ensam beskatta förvärvskällorna tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet
och kapital, ehuru dessa förvärvskällor understundom kunde innefatta intäkter,
som i verkligheten influtit inom annan kommun.
Vid anmälan av propositionen 102/1927 med förslag till kommunalskattelag
in. in. uttalade dåvarande departementschefen bl. a., att den karaktär
av personlig inkomstskatt, som den kommunala inkomstbeskattningen dåmera
hade, enligt hans mening rätteligen borde medföra, att den skattskyldige
inte skulle utgöra skatt för mer än sin nettoinkomst och att han alltså,
om någon hans förvärvskälla utvisade underskott, borde få avdraga detta
underskott från inkomsten av övriga förvärvskällor. Då en sådan anordning
av beskattningen emellertid skulle medföra mycket stora taxeringstekniska
svårigheter, föreslogs bibehållande av de gällande bestämmelserna med avdragsrätt
i hemortskommunen för alla underskott å den skattskyldiges olika
förvärvskällor. Underskott, som särskild förvärvskälla utvisade, skulle dock
i första hand avräknas från inkomst, som den skattskyldige haft i samma
kommun, och först i andra hand, i den mån nämnda inkomst inte förslog,
från den skattskyldiges inkomst i hemortskommunen. Allmänna avdrag av
annan art och ortsavdrag skulle endast få åtnjutas i hemortskommunen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Kommunalskatteutskottet vid 1927 års riksdag delade inte den av departementschefen
uttalade meningen angående avdrag för underskott å särskild
förvärvskälla inom annan kommun än hemortskommunen utan intog i denna
fråga samma ståndpunkt som 1921 års kommunalskattekommitté. Spörsmålet
erhöll dock inte någon lösning vid 1927 års riksdag, enär hela kommunalskattefrågan
då förföll.
I propositionen 213/1928 med förslag till kommunalskattelag m. m. föreslogs
i överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits av 1927 års kommunalskatteutskott,
att underskott a en förvärvskälla skulle få avdragas endast
från den skattskyldiges i samma kommun skattepliktiga inkomst. Beträffande
utnyttjande av övriga allmänna avdrag och av ortsavdrag överensstämde
propositionen med vad som föreslagits i 1927 års proposition. 1928
års riksdag godkände i huvudsak de i propositionen framlagda förslagen och
genom 1928 års skattelagstiftning tillkom sålunda de för den kommunala
beskattningen alltjämt gällande principerna rörande utnyttjande av allmänna
avdrag och ortsavdrag.
2. Kommunalskatteberedningen
Även efter tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag har frågan om
allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande varit föremål för uppmärksamhet.
Kommunalskatteberedningen, som i sitt betänkande med förslag till omiäggning
av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1942: 34) bl. a. behandlade
fragan om ortsavdrags utnyttjande i annan kommun än hemortskommunen,
anförde i detta sammanhang bl. a. följande.
Beredningen anser nu gällande ordning å detta område, varigenom intressekonflikten
mellan den skattskyldige och de skatteberättigade kommunerna
i huvudsak lösts till den skattskyldiges nackdel, icke vara tillfredsställande.
Principen om kommunen såsom ett slutet beskattningsområde synes
beredningen icke kunna tillmätas oinskränkt giltighet i ett beskattningssystem,
vilket som vårt bygger på skatteförmågeprincipen. Skatteförmågan
nos en skattskyldig, som har förvärvskällor inom flera kommuner, kan icke
bedömas med hänsyn till förhållandena inom varje kommun för sig. Först
genom ett sammanställande av den skattskyldiges samtliga förvärvskällor
i de olika kommunerna kan en samlad och riktig bild av hans skatteförmåga
erhållas. Av dessa skäl anser beredningen det bäst stå i överensstämmelse
med grunderna för vårt skattesystem, att den skattskyldige beredes
mojligheter att från sina inkomster avdraga underskott å förvärvskälla, oavsett
i vilken kommun sådant underskott uppkommit, samt att ortsavdragens
storlek bestämmes under hänsynstagande till den skattskyldiges samtliga
taxerade inkomster. ö
Kommunalskatteberedningen framlade emellertid inte något förslag till
lösning av frågan.
15
Kungi. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
3. 1944 års skattesakkunnigas förslag
1944 års skattesakkunniga, som upptog förevarande spörsmål i hela dess
vidd till prövning, föreslog (SOU 1945:351, att de allmänna avdragen —
utom det särskilda avdraget för gift kvinna — samt ortsavdragen, därest
de inte helt kunde utnyttjas i hemortskommunen, skulle få avräknas från
den skattskyldiges taxerade inkomster i andra kommuner i proportion
till dessa inkomsters storlek. Från den sålunda utsträckta rätten att avräkna
allmänna avdrag i annan kommun än den, vartill de var närmast
hänförliga, skulle emellertid undantagas staten, landsting, kommuner, andra
menigheter och hushållningssällskap. Ej heller skulle någon vidgad avdragsrätt
för realisationsförluster och deltagande i lotteri införas.
I sin motivering för förslaget anförde de sakkunniga bl. a. följande. Den
kommunala inkomstskatten var i princip avsedd att träffa den personliga
inkomsten på samma sätt som den direkta statsskatten. Eu sådan personlig
inkomstskatt hade emellertid inte genomförts, då den inte kunnat förenas
med den för den kommunala skattelagstiftningen uppställda principen
att varje kommun skulle utan inskränkningar få utnyttja till densamma
anknutna beskattningsföremål och även i övrigt utgöra ett självständigt,
slutet beskattningsområde. Då beskattningens allmänna tyngd ökats, hade
det också synts alltmer önskvärt att på varje punkt avväga skattebördan
efter de skattskyldigas verkliga bärkraft. De vittgående avvikelserna från
skatteförmågeprincipen vid den kommunala inkomstbeskattningen kunde
inte försvaras med nödvändigheten av att avgränsa kommunerna från varandra
såsom slutna beskattningsområden. Några tvingande skäl för att de
skattskyldigas intresse att inte bli hårdare beskattade än efter förmågan borde
underordnas ett »kommunens beskattningsintresse» syntes ej kunna förebringas.
Det syntes nämligen inte vara riktigt att uppfatta kommunen såsom
ett subjekt med intressen, vilka stod i motsats till kommunmedlemmarnas.
Kommunerna kunde inte heller ha några i sakens natur grundade anspråk
på att få förfoga över alla de inom deras områden befintliga skattekällorna.
— För att vinna en bättre anpassning av den kommunala inkomstskatten
efter skatteförmågan låg det nära till hands att införa en samlad inkomstberäkning
i anslutning till vad som gällde vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt. Införande av en sådan ordning skulle emellertid
medföra starka rubbningar i den gällande fördelningen av det kommunala
inkomstskatteunderlaget mellan kommunerna. Ortsavdragen och de allmänna
avdrag, som skulle avräknas i hemortskommunen, hade förlagts till denna
kommun, enär hemortskommunen fått rätt att ensam beskatta inkomst
av tjänst och kapital samt — med viss inskränkning — av tillfällig förvärvsverksamhet.
Denna avvägning syntes inte böra ändras i sådan riktning att
hemortskommunen skulle få en förmånligare ställning beträffande avdragen.
Det var även naturligt och skäligt alt underskott i en kommun i första hand
avräknades å inkomst av den skattskyldiges förvärvskälla i samma kommun.
De sakkunniga hade därför endast syftat till att nå eu bättre anpassning
av de enskilda skattskyldigas bördor efter deras skatteförmåga. Om de
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
sakkunnigas förslag genomfördes, medförde detta, att de skattskyldiga inte
blev påförda större sammanlagt inkomstskatteunderlag än vid en enhetlig
inkomstberäkning, och mera genomgripande förändringar beträffande de
olika kommunernas tillgång på skatteunderlag undveks. Den skattskyldiges
samlade skattekraftiga nettoinkomst blev normen för den kommunala inkomstskatten
och full likställighet åstadkoms mellan kommunerna med avseende
å skyldigheten att vidkännas avdrag, som ej kunnat utnyttjas i annan
kommun.
Beträffande undantagandet av staten, kommunerna m. fl. från den utsträckta
avdragsrätten framhöll de sakkunniga, att i fråga om dem, som
inte kommer i åtnjutande av ortsavdrag eller andra allmänna avdrag än
för underskott å förvärvskällor, kunde man inte tala om en förmågebeskattning
i samma mening som när det gäller fysiska personer och till dessa
hörande juridiska personer, såsom bolag och föreningar. Kommunalbeskattningen
har beträffande denna grupp av skattskyldiga i viss mån karaktär
av en intressebeskattning, varvid rättvise- och jämlikhetssynpunkter inte
gör sig gällande med samma styrka som beträffande fysiska personer. Ifrågavarande
grupp skattskyldiga driver visserligen förvärvsverksamhet avnärmast
privatekonomisk natur, men verksamheten utövas inte alltid efter
rent affärsmässiga principer. Driftsresultatet vid exempelvis statliga eller
kommunala affärsdrivande verk blir ofta beroende av taxepolitik och andra
allmänna hänsyn. På sådana omständigheter beroende underskott i en kommun
skulle, om kvittningsrätt mellan olika kommuner medgåves, kunna
fritaga vederbörandes inkomster även av rent affärsmässigt bedriven förvärvsverksamhet
i andra kommuner från beskattning. Vidare har staten och
vissa större kommuner förvärvskällor i ett mycket stort antal kommuner,
varför beträffande dem en omfattande avräkning mellan kommuner i alla
delar av landet skulle behöva ske. ökningen av taxeringsarbetet skulle härvid
bli betydande.
De sakkunniga övervägde även att begränsa sig till att låta ortsavdrag —
eventuellt ortsavdrag och andra allmänna avdrag än för underskott å förvärvskälla
som inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen, avräknas i
annan kommun. Om underskottsavdragen lämnades åsido, skulle emellertid
materiellt sett inte vinnas tillräckliga förbättringar och vissa taxeringstekniska
svårigheter skulle ändock inte kunna undvikas. De sakkunniga ville
därför inte förorda några dylika lösningar, genom vilka man knappast skulle
komma halvvägs till målet men ändock få vidkännas vissa praktiska olägenheter.
1944 års skattesakkunniga lät för att utröna i vad mån ett genomförande
av förslaget skulle kunna medföra minskningar av vissa kommuners skatteunderlag
verkställa en undersökning för landet i dess helhet av förhållandena
beträffande beskattningsåret 1943 (taxeringsåret 1944). Angående denna
utredning, som fogats som bilaga vid de sakkunnigas betänkande, anfördes
i betänkandet följande.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Av den företagna undersökningen framgår, att ett utsträckande av avdragsrätten
på föreslaget sätt för alla skattskyldiga utom staten och kommunala
samhällsbildningar skulle för taxeringsåret 1944 hava åstadkommit en minskning
av kommunernas skatteunderlag med omkring 74 000 skattekronor,
varav ungefär 77 procent belöpt på de allmänna avdragen och ungefär 23 procent
på ortsavdragen. De allmänna avdrag, som vid en tillämpning av de sakkunnigas
förslag ytterligare skulle kunnat utnyttjas, hade fördelat sig med
ungefär samma belopp på fysiska som på juridiska personer. Den ökning av
allmänna avdrag och ortsavdrag, som kommit fysiska personer till godo, hade
till omkring 80 procent berört städer och till omkring 20 procent landskommuner,
medan det ytterligare utnyttjandet av de allmänna avdragen för juridiska
personer nästan uteslutande hänfört sig till landskommuner. Sammanlagt
hade landskommuner och städer fått vidkännas ungefär lika stor skatteunderlagsminskning.
Bland de allmänna avdrag för fysiska personer, som
ytterligare hade fått avräknas, utgöra underskotten å jordbruksfastighet den
största gruppen med drygt 20 procents andel i den totala skatteunderlagsminskningen,
medan för juridiska personer underskotten å rörelse intaga den främsta
platsen med inemot 30 procents andel i totalminskningen. Det må beträffande
sistnämnda skattskyldiga framhållas, att den alldeles övervägande delen
av deras underskott hänfört sig till ett antal trämasseindustriföretag i
Norrland, varför den av dessa underskotts utnyttjande föranledda skatteunderlagsminskningen
huvudsakligen hade gjort sig gällande i norrländska
kommuner.
För taxeringsåret 1944 skulle enligt undersökningen 99 städer och 805
landskommuner hava berörts av avdragsrättens utsträckande i enlighet med
de sakkunnigas förslag. Av städerna hade 97 fått sitt skatteunderlag sänkt
med högst 0,1 procent och de två övriga med respektive 0,2 och 0,3 procent.
Utdebiteringsökningen hade icke för någon stad överstigit 3 öre per skattekrona.
I 611 av landskommunerna hade skatteunderlaget minskats med högst
0,1 procent och i ytterligare 125 med högst 0,5 procent. Sammanlagt 41 landskommuner
hade fått vidkännas en minskning överstigande 1 procent. För
5 av dessa hade minskningen uppgått till mer än 5 procent. Utdebiteringsökningen
hade för 765 av de ifrågavarande landskommunerna inskränkt sig
till högst 10 öre per skattekrona och överstigit 10 öre per skattekrona för
40 kommuner, varav 5 hade fått vidkännas större ökning än 50 öre per skattekrona.
En skatteunderlagsminskning överstigande 5 procent skulle hava inträtt i
fem kommuner på sätt följande sammanställning utvisar:
Kommuner
Morkarla, Uppsala län.........
Sånga, Västernorrlands län . ..
Ängersjö, .Jämtlands län.......
Ed, Västernorrlands län.......
Överlännäs, Västernorrlands län
Antal skatte- |
Procentuell |
Utdebite- |
Ökning av |
kronor enligt |
minskning |
ringsprocent |
utdebite- |
1944 års |
av skatte- |
i primärkom- |
ringspro- |
taxering |
underlaget |
munen enligt centen 1944 |
|
. 6 681 |
9,7 |
6,00 |
0,65 |
. 4 659 |
9,6 |
14,07 |
1,49 |
. 4 435 |
8,7 |
9,00 |
0,85 |
. 11 169 |
7,6 |
10,00 |
0,83 |
8 149 |
5,1 |
12,00 |
0,64 |
Den för dessa fem kommuner redovisade skattcundei lagsminskningen
skulle praktiskt taget helt hava belöpt å juridiska personer, nämligen vissa
trämasseindustriföretag. Då förhållandet varit detsamma beträffande ej
mindre än 17 av de 18 övriga landskommuner, som skulle hava fått vidkän2
Iiihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 42
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
nas en skatteunderlagsminskning å mer än 2 procent, skola här något beröras
de speciella omständigheter, som i detta sammanhang inverkat.
Trämassefabrikationen gick under år 1943 på grund av de rådande exportsvårigheterna
med betydande förluster. Samtidigt hade emellertid vederbörande
företag till följd av de speciella konjunkturerna på skogsbrukets område
avsevärt större överskott å sina skogsfastigheter än normalt. Vid ett tilllämpande
av de sakkunnigas förslag om en obegränsad avdragsrätt mellan
kommunerna beträffande nämnda beskattningsår hade företagen följaktligen
i en utsträckning, som man eljest endast undantagsvis torde behöva räkna
med, kunnat utnyttja sina avdrag för underskott å trämassefabrikationen.
Då dylika säregna förhållanden knappast torde kunna inträffa beträffande
andra skattskyldiga under någon konjunktur, synes det kunna antagas, att
beträffande normala år de högsta procentuella minskningarna av skatteunderlaget
i kommunerna skola vara mindre än de som erhållits vid den företagna
undersökningen. Vidare är alt märka, att de flesta av de kommuner,
som för ifrågavarande år skulle hava fått vidkännas en mera framträdande
utdebiteringsökning, hava ett känsligt skatteunderlag såtillvida att även en
absolut taget ganska ringa beskärning av skatteunderlaget innebär, att en
icke oväsentlig kvotdel av detsamma bortfaller. De ovan redovisade högsta
utdebiteringsökningarna hava därför icke synts de sakkunniga böra betraktas
som ett riktigt uttryck för de normala verkningarna av de sakkunnigas
förslag. Man torde för de allra flesta år kunna räkna med avsevärt lägre
maximala utdebiteringsökningar.
De redovisade resultaten av undersökningen synas med hänsyn till de anförda
omständigheterna icke giva anledning till allvarligare farhågor för kommunernas
skatteunderlag. Liksom en kommun i sin hushållning måste räkna
med att en del av dess medlemmar helt sakna inkomst, bör den få vara beredd
på och söka bemästra likartade svårigheter på grund av att vissa skattskyldiga,
som åtnjutit skattepliktiga inkomster inom kommunen, helt eller
delvis fritagas från beskattning för dessa genom avdrag, vilka ej kunnat tillgodogöras
i andra kommuner. Skulle i enstaka mindre bärkraftiga kommuner
en mera betydande nedskärning av skatteunderlaget ske, kunna verkningarna
härav mildras genom ökade statliga skatteutjämningsbidrag och
speciella statsbidrag. Hänsynen till kommunernas skatteunderlag och hushållning
synes därför icke resa några avgörande hinder för genomförandet
av den av de sakkunniga föreslagna ombildningen i förevarande avseende
av den kommunala inkomstskatten.
De sakkunniga framhöll därefter, att för att den föreslagna ordningen
för avdragens tillgodogörande skulle kunna fungera, ett i viss utsträckning
ökat taxeringsarbete och en vidgad samverkan mellan taxeringsmyndigheterna
bleve nödvändigt. Med den utveckling taxeringsväsendet nått torde
man dock icke behöva befara, att förslagets genomförande skulle medföra
någon större belastning av taxeringsorganen. Av den verkställda undersökningen
framgår, att antalet fall, då överflyttning av avdrag mellan kommuner
skulle behöva ske (7 552, därav 3 037 i Stockholm) är relativt litet.
Det tidigare anförda skälet för den nuvarande ordningen, nämligen att de
taxeringstekniska svårigheterna omöjliggjorde ett samordnande av beskattningen
i flera kommuner, syntes inte längre äga giltighet.
Sammanfattningsvis angav de sakkunniga sin ståndpunkt på följande
sätt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
19
Det förslag, som de sakkunniga framlagt, syftar till att avskaffa en av
de mest i ögonen fallande orättvisorna i vår direkta beskattning. Det har
alltid varit omöjligt för de skattskyldiga att förstå, varför exempelvis en
småhandlande eller en hantverkare, som bedriver rörelse utanför hemortskommunen,
skall bliva kommunalt beskattad även för den del av sin inkomst,
som motsvarar ortsavdraget, medan andra skattskyldiga komma i åtnjutande
av dylikt avdrag. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag
skulle undanröja de skattskyldigas anledning till missnöje i detta avseende
och utgöra ett betydelsefullt led i den ursprungliga kommunala avkastningsbeskattningens
utveckling till en inkomstbeskattning. Ett tillrättaläggande
av beskattningen på denna punkt måste emellertid medföra rubbningar
i en del kommuners skatteunderlag och kräva en viss ökning av taxeringsarbetet.
Det är därför nödvändigt att väga de fördelar, som skulle vinnas
vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag, mot de olägenheter,
som därav skulle föranledas. Därest fördelarna befinnas väga tyngst, torde
förslaget innebära en framkomlig väg till det eftersträvade målet. De sakkunniga
hava för sin del ansett den nuvarande ordningen vara så otillfredsställande,
att man bör underkasta sig de ifrågavarande olägenheterna för
att i föreliggande hänseende uppfylla kravet på rättvisa och skälighet i beskattningen.
I de remissyttranden som avgavs över skattesakkunnigas förslag tillstyrktes
i regel förslaget i princip. Beträffande olika detaljer framställdes emellertid
en del erinringar. Några av länsstyrelserna och vissa kommuner motsatte
sig särskilt den föreslagna, oinskränkta rätten till avdrag för underskott
å förvärvskälla i annan kommun. I synnerhet underskott å jordbruksfastighet
(s. k. lyxjordbruk) och å sommarnöj esf astigheter ansågs i dessa
yttranden inte böra få åtnjutas i annan kommun än den där fastigheten
var belägen. Bland de olika motiveringarna för tveksamheten inför ett utsträckande
av rätten till avdrag för underskott å fastighet må särskilt anföras
följande uttalande av överståthållarämbetet.
Att bibehålla reglerna rörande beskattningsorten för inkomst av fastighet
och av rörelse men ändra reglerna rörande avdragsrätten, synes föga konsekvent
och icke ledande till tillfredsställande resultat. Särskilt anmärkningsvärt
är detta förhållande då fråga är om fastighet, belägen i annan
kommun än hemortskommunen. Denna andra kommun skulle enligt förslaget
alltjämt äga uppbära fastighetsskatt, kanske med betydande belopp,
även om fastighetsdriften gått med förlust. Den uppkommande förlusten
skulle däremot få avdragas från inkomsten i en annan kommun, vilken icke
åtnjutit förmånen av att uppbära fastighetsskatt.
Skall över huvud taget avdrag medgivas för underskott å förvärvskällan
fastighet, synes detta avdrag rimligtvis böra ske å den fingerade inkomst
av 5 % av fastighetens taxeringsvärde, som ligger till grund för fastighetsskattens
beräknande.
4. Under tiden efter år 1945 framkomna förslag
Vid 1948 års riksdag framfördes motionsvis yrkande om att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i gällande skatteförfattningar, att skattskyldig
tillkommande avdrag i vissa fall även kunde få åtnjutas i annan kommun
än hemortskommunen. I sill av riksdagen godkända betänkande nr Öl) ut
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
talade 1948 års bevillningsutskott, att det enligt utskottets mening var önskvärt,
att en ändring av gällande bestämmelser på ifrågavarande område
kom till stånd. Då utskottet ansåg sig kunna utgå ifrån att proposition på
grundval av 1944 års skattesakkunnigas förslag kom att avlämnas till 1949
års riksdag, fann sig utskottet dock inte böra förorda bifall till motionerna.
Någon proposition i ämnet framlades emellertid inte utan skattesakkunnigas
förslag överlämnades, såsom tidigare nämnts, sedermera till 1950 års
skattelagssakkunniga för omprövning.
Även vid 1953 års riksdag framfördes motionsvis yrkande av i huvudsak
samma innehåll som det nyssnämnda.
Efter att ha erinrat om 1948 års bevillningsutskotts uttalande anförde
1953 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 51
bl. a. följande.
Utskottet vill för sin del erinra om att enligt det i propositionen nr 186
framlagda, av utskottet i betänkande nr 49 tillstyrkta förslaget om en omläggning
av fastighetsskatten densamma skall inarbetas i den kommunala
inkomstskatten, varigenom ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga
kommer att få åtnjutas även från den sålunda i kommunala inkomstskatten
inarbetade fastighetsskatten. De i förevarande motioner påvisade
orättvisorna kommer till följd härav att bli än mer påtagliga. Frågan kommer
nu nämligen att äga betydelse även i de fall, då tidigare på grund av
garantiskatteavdraget någon till kommunal inkomstskatt beskattningsbar
inkomst icke uppkom. Utskottet vill därför än en gång understryka den av
riksdagen år 1948 uttalade meningen, att en ändring av ifrågavarande bestämmelser
vore önskvärd. I anslutning till vad ovan anförts anser utskottet
det lämpligt, att denna ändring icke träder i kraft senare än den föreslagna
omläggningen av fastighetsbeskattningen.
Då såsom ovan anförts riksdagen tidigare uttalat sig för en ändring i
det i motionerna berörda hänseendet och frågan därom, för närvarande är
under omprövning av 1950 års skattelagssakkunniga, finner utskottet anledning
nu saknas att förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet. Utskottet
anser sig förty icke böra tillstyrka de föreliggande motionerna.
Vid 1956 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna 1:445 och
11:567 att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1957 års riksdag om sådan ändring av kommunalskattelagen,
att därest skattskyldig inte kunde utnyttja allmänna avdrag
och ortsavdrag i hemortskommunen, denna avdragsrätt fick åtnjutas från
till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst i annan kommun än
hemortskommunen.
I anledning härav anförde 1956 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 25 bl. a. följande.
Utskottet finner alt, som också den tidigare diskussionen kring förevarande
spörsmål utvisar, en omprövning av gällande bestämmelser på dessa
områden är synnerligen önskvärd. Under senare tid torde visserligen antalet
fall, då skattskyldig på grund av de nuvarande bestämmelserna icke kunnat
utnyttja allmänt avdrag eller ortsavdrag, ha varit avsevärt mindre än tidigare.
Framför allt torde en minskning ha skett genom kommunindelningsreformen
och även genom de fr. o. m. 1954 års taxering föreliggande möj
-
21
Kungl. Muj:ts proposition nr 42 år 195S
ligheterna att utnyttja nu ifrågavarande avdrag, då kommungränsen inte
längre delar en jordbruksfastighet i skattemässigt olika delar. Ä andra sidan
bör beaktas att den framtida utvecklingen torde komma att gå i en annan
riktning. Sedan fastighetsskatten inarbetats i den kommunala inkomstskatten,
kommer ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga att få
åtnjutas även från garanlibeloppet för fastighet. De i förevarande motioner
påvisade olägenheterna blir till följd härav än mer påtagliga, eftersom frågan
kommer att äga betydelse även i de fall, då tidigare på grund av garantiskatteavdraget
någon till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst
icke uppkom. Antalet fall, då den skattskyldige ej kan i full utsträckning
tillgodoföra sig ortsavdrag och allmänna avdrag i hemortskommunen, torde
komma att stiga ytterligare sedan de vid 1955 års riksdag antagna reglerna
om schablonavdrag och höjda avdrag för försäkringspremier m. m. trätt
i kraft. I samma riktning verkar en höjning av de kommunala ortsavdragen.
Med det anförda har utskottet velat understryka vikten av att en lösning
av förevarande fråga kommer till stånd så snart ske kan. Då riksdagen tidigare
uttalat sig för en ändring i det i motionerna berörda hänseendet och
frågan därom således bragts under Kungl. Maj :ts prövning, finner utskottet
anledning ej föreligga att förorda skrivelse i ämnet. Utskottet anser sig
därför icke böra tillstyrka de föreliggande motionerna.
IV. 1950 års skattelagssakkunnigas förslag
1. Allmänna synpunkter
Skattelagssakkunniga erinrar om att de kommunala beskattningsreglerna
i hög grad präglas av omsorgen om kommunernas finanser, önskemålet att
tillgodose varje kommun med ett tillräckligt och någorlunda konstant skatteunderlag
utgör sålunda motivet för fastighetsbeskattningen och samma sytte
har den för den kommunala beskattningen uppställda principen om kommunen
såsom ett självständigt, slutet beskattningsområde.
Det ligger därför i sakens natur att ett på hänsyn till kommunernas skatteunderlag
uppbyggt regelsystem ofta innebär nackdelar för den enskilde
skattskyldige. Sålunda leder principen om det kommunala beskattningsområdets
slutenhet i vissa fall till betydande olikhet i beskattningsnormen
mellan kommunal och statlig inkomstbeskattning. Emellertid föreligger
å andra sidan det sambandet mellan kommunal och statlig inkomstbeskattning,
att vid den senare beskattningen medgives avdrag för påförd kommunalskatt.
På grund härav utgör inte den påförda kommunalskatten alltid
ett direkt mått på kommunalskattens tyngd för den enskilde skattskyldige,
då han ju ofta blir kompenserad för kommunalskatten genom minskad
progression i fråga om statsskatten. Denna synpunkt bar, framhåller de
sakkunniga, betydelse bl. a. vid bedömandet av de förslag i koinmunalskattefrågor,
som framlades vid en tidpunkt, då skatteprogressionen var
väsentligt lägre än nu.
Skattelagssakkunniga finner den gällande ordningen för allmänna avdrags
och ortsavdrags utnyttjande inte vara tillfredsställande. Vid cll be
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
dömande av de möjligheter som kan finnas för en utvidgad avdragsrätt bör
dock, enligt de sakkunniga, uppmärksamheten inte ensidigt inriktas på ett
tillgodoseende av de skattskyldigas intressen. Mera genomgripande förändringar
beträffande kommunernas nu gällande beskattningsrätt medför nämliga
svåra awägningsproblem. Även i rent tekniskt hänseende kan det visa
sig svårt att förverkliga en vidgad avdragsrätt eftersom regler som syftar
till att tillgodose varje enskild skattskyldigs anspråk på rättvisa och skälighet
ofta blir invecklade och svårtillämpade.
En radikal lösning av det föreliggande spörsmålet skulle, framhåller de
sakkunniga, vara att samma regel om en samlad inkomstberäkning, som
gäller för statsbeskattningen, lades till grund också för den kommunala
beskattningen. Genom att man då nödgades uppställa regler för den renodlade
inkomstens fördelning mellan de olika intresserade kommunerna,
skulle man kunna vinna, att såväl den skattskyldiges som kommunernas
rätt kunde likformigt tillgodoses. De sakkunniga anser dock att en sådan
lösning inte blott innebär ett fullständigt sönderbrytande av det nuvarande,
på det kommunala beskattningsområdets slutenhet uppbyggda skattesystemet
utan även medför starka rubbningar i kommunernas skatteunderlag.
De sakkunniga har därför sökt andra vägar för spörsmålets lösning.
De har därvid funnit anledning ompröva, om inte en reform i enlighet
med 1944 års skattesakkunnigas förslag numera skulle kunna genomföras.
Olika omständigheter, t. ex. kommunindelningsreformen och den förstärkta
taxeringsorganisationen, har väsentligt förbättrat möjligheterna för en dylik
lösning.
Av den tidigare redogörelsen framgår att ifrågavarande förslag i princip
innebär, att taxering till kommunal inkomstskatt liksom för närvarande
skall ske inom varje kommun för sig men att den skattskyldige beredes möjlighet
att mot sina inkomster i andra kommuner utnyttja de allmänna avdrag
och ortsavdrag, som han icke kan tillgodogöra sig i en kommun. Härigenom
skulle den skattskyldige inte bli påförd större sammanlagt inkomstskatteunderlag
än vid en enhetlig inkomstberäkning.
De sakkunniga anför härom.
De angivna verkningarna av förslaget förefaller onekligen tilltalande, i
synnerhet som numera kommunindelningsreformen medfört, att ett stort
antal småkommuner med ringa eller för växlingar känsligt skatteunderlag
uppgått i större enheter, vilka lättare kan tåla en av reformen föranledd
nedgång i skatteunderlaget. Emellertid synes förslaget ur andra synpunkter
icke leda till målet. Det kan sålunda icke vara riktigt, att vid en reform på
förevarande område bortse från den skillnad som föreligger mellan avdrag
för underskott å förvärvskälla a ena sidan samt övriga allmänna avdrag
och ortsavdrag å andra sidan. Att underskott å förvärvskällor i en kommun
icke får avräknas från inkomst i annan kommun är en nödvändig följd av
principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet. Tillåter man
förlustutjämning mellan kommunerna, sönderbryter man — även med den
utformning förslaget fått — denna princip och man måste då taga konsekvenserna
därav genom att meddela regler för den renodlade inkomstens
fordelning. Det kan varken principiellt eller praktiskt försvaras, att en kom
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
mun skall vara skyldig vidkännas andel i den skattskyldiges underskott i
annan kommun men gå lörlustig rätten till andel i den skattskyldiges samlade
inkomst. De praktiska följderna av en sådan ståndpunkt torde kunna
åskådliggöras med följande exempel. Har en skattskyldig ett år i hemortskommunen
en behållen inkomst a. 10 000 kronor och i annan kommun et
lika stort underskott, får hemortskommunen vidkännas hela underskottet.
Skulle den skattskyldige nästa år icke ha någon inkomst alls i hemortskommunen
men däremot en behållen inkomst i den andra kommunen a 10 000
kronor, får hemortskommunen icke någon del av denna inkomst, oaktat den
föregående år fick bära hela förlusten i den andra kommunen.
Vad åter övriga allmänna avdrag och ortsavdrag angår kan till stöd för
att binda dessa avdrag till hemortskommunen icke åberopas principen om
det kommunala beskattningsområdets slutenhet. Det må anses riktigt att
de i första hand få avräknas i hemortskommunen, eftersom denna kommun
berättigats att ensam beskatta förvärvskällorna tjänst och kapital samt -med viss inskränkning — tillfällig förvärvsverksamhet, men principen behöver
därför icke leda till att den skattskyldige går förlustig avdragen, om
inkomsten av dylika och andra förvärvskällor i hemortskommunen icke förslår
för avdragens utnyttjande men den skattskyldige har inkomst i annan
kommun.
1944 års skattesakkunniga hade föreslagit att tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna skulle ligga på taxeringsnämnderna. 1950 års skattelagssakkunniga
betecknar detta som en olägenhet och framhåller därom
följande.
Ett utsträckt avdragssystem förutsätter ett betydligt mera omfattande och
tidsödande underrättelseförfarande taxeringsnämnderna emellan än som
för närvarande är fallet och det precisa avräkningsförfarande som blir eiforderligt
torde med fog kunna antagas ge upphov till en mängd felaktigheter
med tvister och ökat arbete i alla instanser som följd. Det må också framhållas,
att den numera i inkomstskatten inarbetade fastighetsskatten är ägnad
att ytterligare komplicera avräkningsförfarandet. Då ortsavdrag men
icke allmänna avdrag får åtnjutas från garantibelopp för fastighet blir det
i vissa fall nödvändigt att göra två fördelningar, eu för allmänna avdrag
och en för ortsavdrag. Att sysselsätta taxeringsnämnderna med ett så komplicerat
merarbete av teknisk art bör helst undvikas. En sadan ny arbetsuppgift
skulle tynga det egentliga taxeringsarbetet och motverka de åtgärder,
som nyligen vidtagits för att åstadkomma förbättringar i detta avseende.
Även andra omständigheter talar mot att realisera den aktuella reformen
redan i första instans. Det torde ej sällan inträffa, att olikformighet i uppskattningsfrågor
uppstår mellan den statliga taxeringen i skattskyldigs hemortskommun
och den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt i
annan kommun. Taxeringsnämnderna å ömse håll kan ha skilda meningar
beträffande en förvärvskällas lönsamhet och fatta olika beslut i fråga om
avdragsgilla kostnader, vilket allt leder till att den skattskyldiges taxeringar
genom besvär eller i annan ordning blir föremål för handläggning av prövningsnämnd.
Att ett avräkningsförfarande på taxeringsnämndsstadiet i dylika
fall framstår som ändamålslöst ligger i öppen dag.
Av del anförda framgår, alt skattelagssakkunniga inte kunnat ansluta
sig till 1945 års förslag vare sig beträffande den ordning förslaget anvisar
för åtnjutande av underskott å förvärvskälla i eu kommun mot inkomst i en
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
annan eller i fråga om sättet för den föreslagna reformens realiserande. I
fråga om underskottsavdraget har de sakkunniga framhållit, att den ifrågasatta
lösningen enbart skulle beakta förluster men ej vinster, vilket innebär,
att principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet ensidigt genombrytes.
Åtskilliga remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga vid
granskningen av 1945 års förslag, har på denna punkt framställt erinringar
mot förslagets konsekvenser.
Beträffande frågan om en uppmjukning av bestämmelserna rörande rätten
att åtnjuta övriga allmänna avdrag och ortsavdrag framhåller de sakkunniga
följande.
Beträffande ortsavdraget råder inga delade meningar om att den nu gällande
regeln är för hård. Det kan icke vara rimligt, att en skattskyldig, som
icke kunnat utnyttja detta avdrag i hemortskommunen, skall gå förlustig
avdraget då han har inkomst i annan kommun, om ortsavdraget motiveras
som ett bottenavdrag, motsvarande icke skattebärkraftigt minimum. Då
ortsavdrag numera får åtnjutas även från garantibelopp för fastighet har
olägenheterna blivit än mer framträdande och en höjning av de kommunala
ortsavdragen till paritet med de statliga är givetvis ägnad att ytterligare understryka
vikten av att ändrade bestämmelser för ortsavdragens utnyttjande
kommer till stånd.
Även en utsträckning av avdragsrätten beträffande vissa allmänna avdrag
av personlig art får anses i hög grad påkallad. Den omständigheten att en
skattskyldigs förvärvskälla är lokaliserad till annan kommun än hemortskommunen
bör icke medföra att den skattskyldige går förlustig rätten att
avdraga pensionsavgift eller avgift för pensionsförsäkring och starka rättvisekrav
talar också för att det sociala avdraget för försäkringspremier icke
göres beroende av, huruvida den skattskyldige haft inkomst i hemortskommunen
eller i annan kommun. Tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen
samt införandet av schablonavdrag och höjda maximibelopp har medfört,
att sistnämnda avdrag för framtiden får större betydelse för den skattskyldige
än vad hittills varit fallet och även statsmakternas strävan att uppmuntra
sparandet gör en vidgad avdragsrätt beträffande detta avdrag särskilt
önskvärd.
Däremot bör enligt de sakkunnigas mening en reform på detta område
icke omfatta avdraget för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk
utbetalning. Möjligheterna till dylika avdrag kan av de skattskyldiga
utnyttjas i syfte att vinna obehöriga skattelättnader och det är vid sådant
förhallande knappast lämpligt, att nu ytterligare utsträcka avdragsrätten.
En vidgad avdragsrätt skulle för övrigt tillskapa eu icke åsyftad skillnad
mellan periodiska understöd, som är hänförliga under allmänna avdrag, och
sådana, som hänför sig till någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse.
Icke heller torde anledning föreligga att utsträcka avdragsrätten när det
gäller förvärvsavdraget för gift kvinna. Detta avdrag är till sin natur ett
omkostnadsavdrag och hör därför rätteligen hemma under respektive förvärvskälla.
Med hänsyn härtill och då en utsträckt avdragsrätt skulle komplicera
avräkningsförfarandet mellan äkta makar, synes övervägande skäl
tala för ett bibehållande av den gällande ordningen i fråga om detta avdrag.
Det ma också framhallas, att de fall, då en utsträckt avdragsrätt skulle bli
av betydelse för de skattskyldiga, torde vara ytterst fåtaliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
25
2. Den närmare utformningen av de sakkunnigas förslag
I enlighet med det förut anförda föreslår skattelagssakkunniga, att en reform
på förevarande område begränsas till att avse ortsavdrag samt avgifter
till folkpensioneringen, premier för pensionsförsäkringar samt avgifter och
premier för sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringar och dylikt. Härigenom
kommer, förklarar de sakkunniga, de mest framträdande bristerna, som
vidlåder vårt nuvarande skattesystem, att undanröjas och skattelättnad
vinnas för fysiska personer och dödsbon, för vilka behovet av ändrade regler
framstår såsom vida mer angeläget än i fråga om andra skattskyldiga.
Skattelagssakkunniga anser emellertid att även en på detta sätt begränsad
reform nödvändiggör införandet av svårtillämpade och delvis invecklade
bestämmelser. De sakkunniga finner därför, att tillämpningen av en reform
icke kan anförtros åt taxeringsnämnderna. I stället bör, enligt de sakkunniga,
en särskild skatteberäkning anordnas endera hos prövningsnämnderna
eller hos länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet. Ett sådant
förfarande är, påpekas det, inte främmande för vår skattelagstiftning. I
syfte att mildra verkningarna av våra skatteregler har sålunda bl. a. införts
bestämmelser om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
innebärande att skattskyldig efter ansökan hos prövningsnämnd kan
komma i åtnjutande av en förmånligare skatteberäkning beträffande vissa
inkomster. De sakkunniga erinrar även om den särskilda förordning med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall, som i princip stadgar, att
skattskyldig efter ansökan hos länsstyrelse respektive överståthållarämbetet
kan erhålla restitution eller avkortning av skatt, som överstiger 80 procent
av inkomsten.
De sakkunniga framhåller, att det från de skattskyldigas synpunkter
torde vara likgiltigt om en särskild skatteberäkning anordnas hos prövningsnämnd
eller hos länsstyrelse. Då de sakkunniga föreslår, att avräkningsförfarandet
sker hos länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet är detta
förestavat av önskemålet, att inte pålägga prövningsnämnderna ökade arbetsuppgifter.
Det framhålles, att ett avräkningsförfarande hos länsstyrelserna
respektive överståthållarämbetet inte hindrar att den skattskyldiges
deklaration före avräkningsförfarandet blir föremål för saklig granskning
av vederbörande taxeringsintendent.
De sakkunniga har funnit, att — även om en noggrann beräkning av det
antal fall, där ett avräkningsförfarande skulle bli aktuellt i anledning av en
reform i enlighet med de sakkunnigas förslag, skulle kräva omfattande statistiska
undersökningar — vissa slutsatser rörande detta antal dock kan
dragas av det material som redovisats i 1944 års skattesakkunnigas år 1945
framlagda betänkande. Skattelagssakkunniga anför härom följande.
De undersökningar, som då verkställdes, gav vid handen att en reform
i enlighet med 1945 års förslag skulle medfört, att i hela landet 1918 allmänna
avdrag av personlig art och 2 441 ortsavdrag kunnat merutnyttjas.
Härav skulle största andelen ha belöpt å Stockholms stad eller 552 respektive
595 medan exempelvis antalet i Stockholms län utgjort 166 respektive
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
178, i Göteborgs och Bohus län 291 respektive 360 och i Malmöhus län 90
respektive 116. Då man kan utgå ifrån att samme skattskyldig haft flera
outnyttjade avdrag och att kommunindelningsreformen medfört en minskning
av antalet fall, torde det icke behöva befaras, att ärendenas antal kommer
att medföra någon mera väsentlig ökning av länsstyrelsernas respektive
överståthållarämbetets arbetsbörda.
Rörande utformningen av reglerna för den vidgade avdragsrätten föreslår
skattelagssakkunniga att ifrågavarande allmänna avdrag i första hand skall
avräknas i hemortskommunen. Avräkning i annan kommun bör ifrågakomma
endast om inkomsten i hemortskommunen inte förslår för avdragens
utnyttjande. Beträffande möjligheterna till avräkning i annan kommun bör i
likhet med vad som gäller i hemortskommunen allmänt avdrag få avräknas
endast från inkomst av förvärvskällor medan ortsavdrag bör få åtnjutas
från all skattepliktig inkomst och sålunda också från garantibelopp för
fastighet.
I de fall där den skattskyldige haft skattepliktig inkomst i mer än en annan
kommun än hemortskommunen kan olika möjligheter beträffande avx’äkningsförfarandet
tänkas. En begränsning av rätten till avräkning till en
av kommunerna är i sådana fall tänkbar. Svårigheter skulle dock uppstå
vid valet av kommun för avräkningen. Skattelagssakkunniga har därför
funnit övervägande skäl tala för att, därest avräkningsmöjligheter föreligger
i flera kommuner, i hemortskommunen uppkommen brist skall fördelas
mellan kommunerna i förhållande till de avräkningsbara inkomsternas
storlek i varje kommun. Härigenom får den skattskyldige möjlighet alt utnyttja
brist i alla kommuner, där han har avräkningsbar inkomst och full
likställighet åstadkommes mellan kommunerna med avseende å skyldigheten
att vidkännas avdrag, som ej kunnat utnyttjas i hemortskommunen.
Skattelagssakkunniga har funnit att vid en utvidgad avdragsrätt vissa särskilda
problem uppkommer beträffande äkta makars beskattning. Enligt
nuvarande bestämmelser får allmänt avdrag och ortsavdrag, som äkta make
inte kan tillgodogöra sig, avräknas från den andra makens inkomst i samma
kommun. Vid en utvidgad avdragsrätt uppkommer då frågan om makes
outnyttjade avdrag i hemortskommunen i första hand skall avräknas
från hans inkomst i annan kommun eller från den andra makens inkomst
i hemortskommunen. Skattelagssakkunniga anför rörande dessa båda alternativ
följande.
För den förra lösningen, vilken innebär, att avdragen så långt möjligt
kommer den närmast berättigade maken till godo, talar vissa skäl av familj
erättslig art. Enligt den nu gällande förmögenhetsordningen för äkta
makar framstår makarna såsom två från varandra ekonomiskt skilda rättssubjekt.
Genom den nya giftermålsbalkens införande har den äldre egendomsgemenskapen
mellan äkta makar avskaffats, och vardera maken förblir
i normala fall ägare till den egendom han vid äktenskapets ingående
äger och därefter förvärvar. Med hänsyn härtill är det icke utan betydelse,
vilkendera maken, som vid avräkningen får utnyttja ett visst avdrag och
härigenom undgår att erlägga ett motsvarande skattebelopp, vilket i stället
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
påföres andra maken. Beträffande äldre äktenskap, där makars egendom i
regel är samfälld, är frågan däremot av mindre vikt.
För den senare ståndpunkten beträffande utnyttjandet av makars avdrag,
nämligen att i första hand verkställa avräkning av makes outnyttjade avdrag
i hemortskommunen å den andre makens inkomst i denna kommun,
kan åberopas skäl från beskattningsområdet. Med hänsyn till den fördelning
av de kommunala beskattningsföremålen mellan kommunerna, som verkställts
i skattelagstiftningen, liar det ansetts skäligt, att hemortskommunerna
skall vidkännas ortsavdragen och de till dessa kommuner anknutna allmänna
avdragen. Det skulle stå i strid med denna fördelning, att andra kommuner
än hemortskommunen fick sitt skatteunderlag minskat genom avdrag,
som make ej kunde utnyttja mot egen inkomst i hemortskommunen
men val mot andra makens inkomst i denna kommun. Att ena makens avdrag
i en kommun i första hand skulle avräknas å hans inkomst i annan
kommun, torde också framstå som egendomligt med hänsyn till skattelagarnas
starka framhävande av makar såsom en enhet i beskattningshänseende.
Skattelagssakkunniga har ansett beskattningssynpunkterna böra vara vägledande
och har sålunda stannat för, att en makes outnyttjade avdrag i
hemortskommunen i första hand skall avräknas från den andra makens inkomst
i samma kommun. Härigenom kommer något ingrepp inte att ske i
taxeringsförfarandet utan avräkningen inskränkes till att avse brist, som
kvarstår efter tillämpning av 52 § kommunalskattelagen. De sakkunniga
framhåller, att för vardera maken kvarstående brist därvid i första hand
bör avräknas å den närmast berättigade makens inkomst i annan kommun
och i andra hand å den andra makens inkomst i annan kommun.
De sakkunnigas förslag kan sammanfattas sålunda. Skattskyldig, som i
hemortskommunen helt eller delvis inte kunnat utnyttja avdrag, som avses i
46 § 2 mom. första stycket 2) och 3) samt 48 § kommunalskattelagen, och
som i annan kommun haft skattepliktig inkomst, från vilken nämnda avdrag
fått åtnjutas, därest inkomsten varit hänförlig till hemortskommunen,
föreslås skola äga rätt att åtnjuta avkortning av påförd kommunal inkomstskatt
eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner
i förening. Det belopp, som må avkortas eller restitueras, utgör den skatteminskning
som uppkommit, om i hemortskommunen outnyttjade avdrag
fått avräknas i den andra kommunen. Har den skattskyldige haft avräkningsbar
inkomst i flera andra kommuner skall fördelning ske mellan kommunerna
i förhållande till de avräkningsbara inkomsternas storlek i varje
kommun. Beträffande avräkningen mellan samtaxerade makar innebär de
sakkunnigas förslag, att eu fortsättning av avräkningsförfarandet enligt 52 §
kommunalskal telagen sker på det sätt, att för vardera maken uppkommen
brist i första hand avräknas från den närmast berättigade makens inkomst
i annan kommun och i andra hand från den andra makens inkomst i annan
kommun.
De sakkunniga förutsätter ett ansökningsförfarande lör tillämpning av
sådan särskild skatteberäkning. Ett sådant förfarande innebär visserligen
28
Kungl. Maj:ts proposition nr \2 år 1958
vissa nackdelar för de skattskyldiga, men de sakkunniga anser att de största
olägenheterna skulle kunna undgås om, vilket förutsättes av de sakkunniga,
inkomna ansökningar behandlas med skyndsamhet och avgöres innan
påförd slutlig skatt förfaller till betalning.
Skattelagssakkunniga berör även några speciella frågor i detta sammanhang
och anför därom följande.
Det må anmärkas, att det blir nödvändigt att å varje länsstyrelse föra en
liggare över skattskyldiga, som kommit i åtnjutande av särskild skatteberäkning
i enlighet med de sakkunnigas förslag. Skulle taxeringarna av någon
anledning ändras efter det ett avräkningsförfarande skett, måste nämligen
vederbörande myndighet ex officio ompröva sitt tidigare avräkningsbeslut.
För att undvika att omprövning underlåtes, bör erforderliga noteringar göras
i härför upprättad liggare, varvid bör beaktas, att kommunikation i förekommande
fall skall ske mellan olika länsstyrelser respektive överståthållarämbetet.
Det må vidare framhållas, att svårigheter i vissa fall uppkommer då särskild
skatteberäkning i enlighet med de sakkunnigas förslag blir aktuell efter
det reglerna om dödsbobefrielse i 75 § kommunalskattelagen tillämpats.
I syfte att förhindra obehöriga skattelättnader har de sakkunniga i 3 § författningsförslaget
intagit erforderligt stadgande.
Vidare må anmärkas, att då en skattskyldig, som är berättigad till särskild
skatteberäkning i enlighet med de sakkunnigas förslag, tidigare erhållit
avkortning eller restitution enligt förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, det kan bli nödvändigt att
omräkna ett avkortnings- eller restitutionsbeslut enligt denna förordning.
De sakkunniga har på grund härav föreslagit viss ändring av 6 § i förordningen.
Skattelagssakkunniga föreslår, att bestämmelserna om särskild skatteberäkning
skall träda i kraft den 1 januari 1958 och tillämpas första gången
beträffande 1958 års taxering.
Beträffande finansieringen av den föreslagna särskilda skatteberäkningen
framlägger de sakkunniga följande synpunkter.
En exakt beräkning av den minskning av kommunernas skatteunderlag
som kan bli följden av den föreslagna reformen skulle ha krävt omfattande
statistiska undersökningar. Sådana undersökningar föregick 1945 års förslag
i ämnet. 1944 års skattesakkunniga, som föreslog en längre gående
avdragsrätt än den nu föreslagna, fogade vid sitt förslag de förut nämnda
undersökningarna, avseende taxeringsåret 1944.
Med hänsyn till resultatet av dessa undersökningar och då numera kommunindelningsreformen
avsevärt förbättrat kommunernas förmåga att tåla
ett bortfall av skatteunderlag, har skattelagssakkunniga antagit, att en begränsad
reform i enlighet med de sakkunnigas förslag inte kommer att
tvinga kommunerna till nämnvärda utdebiteringshöjningar. Något behov av
kompensation för det skattebortfall, som blir följden av en reform, torde
vid sådant förhållande inte föreligga för kommunerna.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
De sakkunniga anför härefter följande.
Det kan emellertid av andra skäl ifrågasättas, huruvida icke en reform
bör finansieras med statsmedel. En dylik ordning skulle innebära en viss
förenkling av restitutionsförfarandet, enär beslut om restitution då alltid
kunde fattas av den länsstyrelse som meddelat avräkningsbeslutet. Vidare
behövde någon avräkning med kommunerna icke vidtagas. Eftersom fråga
är om en interkommunal reform kunde det då övervägas, att ta i anspråk de
skattemedel som inflyter till statsverket på grund av taxering för gemensamt
kommunalt ändamål. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, utgjorde antalet
dylika skattekronor vid 1956 års taxering 60 635. Emellertid tages denna
skatt till uppbörd å anslaget för bidrag till skattetyngda kommuner m. in.
och det skulle då bli nödvändigt att delvis finansiera dessa bidrag i annan
ordning. Med hänsyn härtill och då enligt de sakkunnigas mening övervägande
skäl talar för att kommunerna själva skola bära det av reformen föranledda
skattebortfallet, har något förslag i den antydda riktningen icke
ansetts böra framläggas.
V. Remissyttrandena
Det yttrande över förslaget som avgivits av centrala uppbördsnämnden
avser allenast förslagets inverkan på debiterings-, uppbörds- och restitutionsförfarandet.
Statens organisationsnämnd har begränsat sitt yttrande
till en bedömning av förslaget ur organisatorisk synpunkt och arbetssynpunkt.
I samtliga övriga yttranden tillstyrkes att åtgärder nu vidtages för att
vidga möjligheterna för de skattskyldiga att vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag. I flera yttranden
understrykes angelägenheten av sådana åtgärder och framhålles att dessa
bör vidtagas omedelbart.
I vissa remissyttranden förklaras emellertid att de åtgärder, som nu bör
vidtagas, bör gå längre än skattelagssakkunniga föreslagit. Sålunda har i
åtskilliga remissyttranden föreslagits, att möjligheter bör beredas de skattskyldiga
att, oberoende av kommungränserna, tillgodonjuta avdrag för underskott
å förvärvskälla och för periodiskt understöd samt det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna liksom även extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Att avdrag för underskott å förvärvskälla bör kunna
tillgodoräknas skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt även i
annan kommun än den där inkomst av förvärvskällan, om sådan uppkommit,
skulle ha beskattats, anser kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens
län, näringslivets skattedelegaiion, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska företagares riksförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund samt Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Även äverståthållarämbelet, länsstyrelsen i Blekinge län och Föreningen Sveriges
kronokamrerarc uttalar sig härför men anser denna fråga böra bli föremål
för ytterligare utredning. Länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands
län föreslår en begränsad rätt att, oberoende av kommungränserna, vid den
kommunala inkomsttaxeringen utnyttja underskott å förvärvskälla.
I flera av de nu nämnda yttrandena åberopas 1944 års skattesakkunnigas
förslag i ämnet. Olika skäl framföres mot de argument som skattelagssakkunniga
framhållit emot ett realiserande i full utsträckning av 1945 års förslag
att vid den kommunala inkomstbeskattningen i princip tillämpa samma
inkomstberäkning som vid den statliga inkomstbeskattningen. Sålunda
anför länsstyrelsen i Västernorrlands län bl. a.
Talet om »fullständigt sönderbrytande» av det »på det nuvarande, på det
kommunala beskattningsområdets slutenhet uppbyggda skattesystemet» innebär
enligt länsstyrelsens mening accepterande av ett vanetänkande, som
i dagens läge saknar varje grund. För länsstyrelsen framstår det tvärtom
som den enda tillfredsställande lösningen av det förelagda problemet att vid
taxering till kommunal inkomstskatt tillämpas samma regler som vid taxering
till statlig inkomstskatt. De sakkunnigas påstående att en sådan lösning
skulle medföra starka rubbningar i kommunernas skatteunderlag har icke
stöd i det siffermaterial utredningen framlagt och länsstyrelsen saknar anledning
antaga att praktiska exempel härpå kunna påvisas annat än undantagsvis.
Skulle så i något sällsynt undantagsfall vara fallet finner länsstyrelse11
hänsynstagande till den skattskyldiges berättigade intresse böra väga
över intresset för övriga skattskyldiga i kommunen att undgå höjning av
utdebiteringen. Därest i något fall tillämpning av de av länsstyrelsen förordade
principerna för en kommun skulle medföra en mycket väsentlig minskning
i eljest påräknat skatteunderlag synes detta förhållande böra regleras
genom statsbidrag till kommunen.
Likartade synpunkter framföres av riksskattenämnden, näringslivets skattedelegation,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Kammarrätten anför följande.
De sakkunniga finna det varken principiellt eller praktiskt kunna försvaras,
att en kommun skall vara skyldig vidkännas andel i den skattskyldiges
underskott i annan kommun men gå förlustig rätten till andel i den skattskyldiges
samlade inkomst. Kammarrätten kan icke dela denna mening.
En sådan skyldighet synes lika naturlig som alt kommun, där en fastighet
är belägen, icke far beskatta den del av fastighetens avkastning, som
avgår i gäldränta. Den omständigheten att ägaren av fastigheten har i densamma
investerat upplånat kapital synes vara en för kommunens beskattmngsanspråk
lika ovidkommande omständighet som alt ägaren har en
lörvärvskälla i annan kommun, vilken förvärvskälla lämnat underskott Redan
genom införande av gäldränteavdrag har principen om beskattningsomrädets
slutenhet, som de sakkunniga åberopa, i ett mycket väsentligt avseende
frångåtts.
De Övriga skäl, som anförts i detta sammanhang, synas icke böra tillmätas
storre betydelse. Att underskott i förvärvskälla och" periodiskt understöd i
vissa fall äro av den beskaffenhet att tvekan kan råda om avdrag härför
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
över huvud bör medges, kan icke vara skäl att vägra alla dylika avdrag. I
den mån avdragsrätt icke anses böra föreligga, bör den avskaffas såväl vid
den kommunala som vid den statliga inkomstbeskattningen.
Det av skattelagssakkunniga anförda exemplet på de praktiska följderna
av alt avdrag för underskott å förvärvskälla skulle få åtnjutas även i annan
kommun än den där förvärvskällan beskattas har blivit föremål för kritik.
Riksskattenämnden framhåller, att exemplet även visar att den orättvisa,
som ett medgivande av avdrag för underskott skulle innebära för kommunerna,
inte kan i betydelse jämföras med den orättvisa, som drabbar den
enskilde, om avdrag inte medges. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner
exemplet innefatta kritik mot gällande regler i vad de hindrar utjämning
av överskott och underskott mellan skilda beskattningsår men inte
innebära något argument mot rätten att åtnjuta avdrag för underskott i
förvärvskälla i annan kommun. Näringslivets sknttedelegaiion anför samma
synpunkt och tillägger följande.
Liknande, ur en viss kommuns synvinkel icke tilltalande verkningar torde
emellertid icke kunna undvikas i något på principen om skatt efter förmåga
uppbyggt skattesystem. Till belysande härav kan vi, i anknytning till
det anförda exemplet, göra det antagandet, att den däri avsedde skattskyldige
varit rörelseidkare och överlåtit rörelsen till ett för ändamålet bildat aktiebolag,
i vilket han blivit verkställande direktör och tillgodofört sig skälig
lön, med påföljd att någon vinst icke uppkommit för bolaget. Hemortskommunen,
icke den kommun där förvärvskällan är belägen, skulle då i realiteten
fått beskatta inkomsten av rörelsen. Samma resultat kan för övrigt
uppkomma utan att några organisatoriska förändringar vidtages. Antag att
den ifrågavarande rörelseidkaren t. ex. på grund av andra arbetsuppgifter
eller sjukdom nödgats anskaffa ett kvalificerat biträde, som i anledning av
anställningen bosatt sig i en tredje angränsande kommun och att inkomsten
av rörelsen helt eller till alldeles övervägande del konsumeras av avlöning åt
biträdet. Det bleve då denna tredje kommun, som i realiteten finge uppbära
skatt från förvärvskällan. Det har veterligen aldrig ifrågasatts, att i ovan
antydda och liknande fall principen om det kommunala beskattningsområdets
slutenhet skulle kräva avsteg från principen om skatt efter förmåga.
Vid den avvägning som måste ske mellan »kommunens beskattningsintresse»
och den skattskyldiges berättigade krav på att den skatt han skall erlägga
utmätes efter hans förmåga är de riktlinjer av största intresse, som
angivits av kominunalskatteberedningen och i 1944 års skattesakkunnigas
yttrande. Utredningsmännens däremot stridande uppfattning utgör ingen
anledning att underkänna det resultat, till vilket de ovannämnda utredningsorganen
i denna avvägningsfråga kommit och som även riksdagen ansett
skola läggas till grund för proposition i ärendet.
Såsom ett exempel på verkningarna av det nuvarande skattesystemet —
som i detta hänseende inte skulle ändras enligt skattelagssakkunnigas förslag
— anför riksskattenämnden det fall att den kommun där underskott
uppkommit och den andra kommunen är belägna inom ett och samma
landstingsområde. Här kommer nämligen landstingsskatten, trots att förlusten
är hänförlig till beskattningsområdet, att bestämmas utan hänsyn härtill.
Principen om det kommunala beskatlningsområdets slutenhet har såle
-
32
Kungl. Älaj.ts proposition nr 42 år 1958
des, framhåller nämnden, här ersatts med en princip, som i ännu högre grad
gynnar landstinget på bekostnad av den enskildes berättigade krav på en
rättvis beskattning.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser visserligen att man vid en lösning av
förevarande frågor i princip bör, liksom de skattelagssakkunniga gjort, skilja
mellan å ena sidan avdrag för underskott å förvärvskälla och å andra sidan
övriga allmänna avdrag och ortsavdrag, men anser likväl viss modifiering
böra göras. När det gäller avdrag för underskott å förvärvskällorna fastighet
och rörelse föreligger väsentligt starkare skäl att tillgodose kommunernas beskattningsintresse
genom ett bibehållande av gällande beskattningsregler,
än då fråga är om övriga allmänna avdrag och ortsavdrag. I fråga om förvärvskällan
kapital, från vilken förvärvskälla avdrag för underskott enligt
gällande rätt medgives endast i hemortskommunen, kan emellertid principens
riktighet ifrågasättas. Tillräckliga skäl att vägra sådant avdrag i annan
kommun än i hemortskommunen, då inkomsten i hemortskommunen icke
förslår till avdragets utnyttjande, kan enligt länsstyrelsens mening icke anses
föreligga.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.
De sakkunniga taga avstånd från tanken att utsträcka avdragsrätten att
omfatta underskott å förvärvskälla, vilket väl får ses mot bakgrunden av de
med en reform förenade svårigheterna av teknisk art. Ett medtagande av underskottsavdrag
skulle för övrigt få konsekvenser av för kommunerna svårberäknelig
omfattning och skulle väl principiellt knappast kunna begränsas
till de fall, då underskottet uppstått i förvärvskälla, som beskattas i hemortskommunen.
Emellertid har det för länsstyrelsen framstått som otillfredsställande,
att en skattskyldig, som under visst år åtnjutit inkomst i hemortskommunen
och under samma år flyttat, t. ex. för övertagande av jordbruk
eller rörelse i annan kommun, ofta icke har möjlighet att kunna erhålla
avdrag för eventuell förlust i denna förvärvskälla under första inkomståret,
detta endast på grund av de nu gällande bestämmelserna om hemortskommun.
Det vore önskvärt att detta specialfall kunde i samband med den nu
löreslagna reformen upptagas till omprövning.
Å andra sidan uttalar sig riksräkenskapsverket, nio länsstyrelser, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska
landstingsförbundet för alt utvidgad avdragsrätt för underskott å förvärvskälla
inte genomföres.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda följande.
Mot ett undantagande av avdraget för underskott å förvärvskälla synes
med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet och till det kommunala beskattningsområdets
slntenhet invändningar icke kunna resas. Det kan, såsom
de sakkunniga påpekat, icke vara riktigt, att en kommun skall dela underskott
å en förvärvskälla i annan kommun men icke äga rätt till andel i den
skattskyldiges hela inkomst. Så länge en samlad inkomstberäkning av samma
slag, som gäller vid statsbeskattningen, icke anses kunna genomföras
också vid den kommunala beskattningen, synes underskott å förvärvskälla
i en kommun icke böra få avräknas från inkomst i annan kommun.
33
Kiingl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Skattelagssakkunnigas förslag att från den föreslagna reformen utesluta
avdrag för periodiskt understöd har mött stark kritik. I ett
stort antal remissyttranden föreslås att reformen bör omfatta även avdrag
för periodiskt understöd. Detta förslag framföres sålunda av kammarrätten,
riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, tolv
länsstyrelser, näringslivets skattedelegation, Svenska företagares riksförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation och Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund.
Flertalet av nämnda myndigheter och organisationer framhåller (Fårvid
bl. a. att enligt ett i december 1956 framlagt betänkande avdragsrätten
för periodiska understöd föreslagits skola i betydelsefulla hänseenden inskränkas.
Föreningen Sveriges kronokamrerare och Riksförbundet Landsbygdens
folk anser att avdragsrätten för periodiskt understöd i annan kommun
än hemortskommunen bör göras till föremål för förnyade överväganden.
Riksskattenämnden anför i fråga om avdraget för periodiska understöd
följande.
I fråga om avdrag i annan kommun än hemortskommunen för periodiskt
understöd ha de sakkunniga icke heller föreslagit någon ändring i nuvarande
bestämmelser. Skälen härtill hava angivits vara, att periodiska understöd
utnyttjas i skatteundandragande syfte samt att eljest en skillnad
skulle uppkomma mellan sådana periodiska understöd, som äro hänförliga
till allmänna avdrag, och sådana som hänföra sig till någon av förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse.
Beträffande skatteflyktssynpunkten hänvisar riksskattenämnden till att
samma regler mot skatteflykt böra gälla vid den statliga och den kommunala
beskattningen. I samtidigt föreliggande förslag till bland annat ändrade bestämmelser
om periodiska understöd föreslås dessutom sådana begränsningar
i avdragsrätten, att missbruk i stort sett förhindras.
Den åberopade skillnad, som skulle uppkomma mellan periodiska understöd
av olika slag, är icke av den praktiska betydelse att avdragsrätt —
även med utredningens inställning till avdrag för underskott i förvärvskälla
— bör förvägras för periodiska understöd hänförliga till allmänna avdrag.
Särskilt angeläget är aLt avdragsrätt medgives med hänsyn till att periodiska
understöd äro skattepliktiga hos mottagaren. Det är för rättskänslan
stötande att exempelvis en frånskild man, som enligt dom är skyldig utgiva
periodiskt understöd till sin hustru, icke skall kunna erhålla avdrag vid
kommunalbeskattningen för understödet, om hans enda förvärvskälla är en
rörelse i annan kommun än hemortskommunen, medan hustrun är oinskränkt
skattskyldig för detsamma. Speciellt egendomligt blir förhållandet,
om hustrun skulle vara bosatt i den kommun där mannens förvärvskälla
är belägen, i vilket fall hustrun har att erlägga skatt till just den kommun,
där mannen förvägras avdrag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och näringslivets skattedelegation anför
liknande synpunkter.
3 Iiihamj till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 42
34
Kungl. Maj:ts proposition nr A2 år 1958
Även i fråga om det s. k. f ö r v ä r v s a v d r a g e t för gift kvinna
har skattelagssakkunnigas förslag mött kritik i flertalet remissyttranden.
I åtskilliga remissyttranden föreslås att nämnda avdrag skall få tillgodonjutas
även vid taxering i annan kommun än hemortskommunen. Detta
förslag framföres av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
nio länsstyrelser, näringslivets skattedelegation, Svenska företagares
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.
Föreningen Sveriges kronokamrcrare och Riksförbundet
Landsbygdens folk anser att förslaget även i denna del bör ytterligare övervägas.
Av nämnda myndigheters och organisationers yttranden må här återges
följande.
Kammarrätten anför.
Beträffande förvärvsavdraget för gift kvinna hade 1944 års skattesakkunniga
icke utarbetat något förslag rörande dess utnyttjande i annan kommun
än hemortskommunen, av den anledningen, att det kunde förväntas, att avdraget
inom en icke alltför avlägsen framtid komme att försvinna. Då avdraget
emellertid bibehållits finner kammarrätten ingen anledning föreligga
varför gift kvinna, som har inkomst av rörelse i annan kommun än
hemortskommunen, icke skall få tillgodoräkna sig berörda avdrag med belopp,
som betingas av hennes sammanlagda inkomster av rörelse eller eget
arbete såväl i hemortskommunen som i annan kommun. Det måste även
anses riktigt, att detta avdrag får, i den mån det icke kan utnyttjas i hemortskommunen,
tillgodoräknas i annan kommun, där den skattskyldige har
inkomst. Strängt taget är avdraget såsom de sakkunniga framhållit ett omkostnadsavdrag,
som därför rätteligen borde avräknas i den förvärvskälla,
till vilken det hör, men dylik avräkning medför sådana tekniska komplikationer,
att den bör undvikas.
Riksskattenämnden anför delvis liknande synpunkter och tillägger.
Att avdragsrätten skulle i allt för hög grad komplicera avräkningsförfarandet
mellan makar kan icke vitsordas. Avdraget får endast åtnjutas om
och i den man hustruns inkomst därtill förslår och kan således ej avräknas
från mannens inkomst. Det brukar tillgodoräknas först och kommer därför
otta indirekt att bli avräknat även från mannens inkomst i form av ökad
möjlighet att utnyttja andra allmänna avdrag. Ett enkelt sätt torde vara att
tillgodoräkna hustrun detsamma direkt vid taxeringen i annan kommun.
Uppgift om beloppets storlek kan i detta fall utan större besvär lämnas i
samband med det föreskrivna underrättelseförfarandet mellan taxeringsnämnderna.
Om, såsom framhållits, fallen äro få, blir för övrigt arbetet med
avräkningen icke betungande.
Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår en mera begränsad avdragsrätt och
anför härom följande.
I fråga om förvärvsavdraget för gift kvinna anföra de sakkunniga, att
detta avdrag till sin natur är ett omkostnadsavdrag och därför rätteligen
hör hemma under respektive förvärvskälla. Riktigheten av de sakkunnigas
uppfattning härutinnan kan icke bestridas. Är den förvärvskälla, till vilken
ett yrkat förvärvsavdrag rätteligen hör, belägen i hemortskommunen, bör
35
Kungl. Maj:ts proposition nr b2 år 1958
därför någon utsträckning av avdragsrätten till annan kommun icke medgivas.
Är däremot förvärvskällan, till vilken avdraget anknyter, belägen i
annan kommun än hemortskommunen bör väl avdraget fa göras i denna
andra kommun, därest inkomsten i hemortskommunen icke förslår till avdragets
utnyttjande. I sistnämnda fall bör alltså en utvidgning av avdragsrätten
vara befogad, men dock icke till annan kommun än den, där ifrågavarande
förvärvskälla är belägen.
Enligt skattelagssakkunnigas förslag skulle den föreslagna särskilda skatteberäkningen
inte kunna påkallas av den som inte kunnat, helt eller delvis,
i hemortskommunen utnyttja avdrag för väsentligen nedsatt
skatteförinåga (50 § 2 mom. kommunalskattelagen). Kammarrätten
samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Kronobergs län påpekar
detta förhållande och förklarar sig anse att även detta avdrag bör omfattas
av reformen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför härom följande.
Sådana fall torde kunna förekomma, då det framstår såsom befogat, alt
skattskyldig med förvärvskälla i annan kommun än hemortskommunen med
hänsyn till föreliggande ömmande omständigheter medgives lättnad i eller
befrielse från den kommunala beskattningen även i sådan kommun, i synnerhet
om inkomsten huvudsakligen härrör av förvärvskälla i denna kommun.
Om bestämmelser i sistberörda avseende införas torde det böra ankomma
å taxeringsnämnden i hemortskommunen att till beloppet fastställa det extra
avdrag som befinnes skäligt, eftersom endast denna taxeringsnämnd har tillgång
till samtliga uppgifter rörande den skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Enligt skattelagssakkunnigas förslag skulle åtgärderna kunna tillämpas
blott på fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, samt på oskift dödsbo
efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller stadigvarande vistades
här. Utesluten från rätt att påkalla den särskilda skatteberäkningen
skulle alltså enligt förslaget vara flertalet juridiska persone r. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län och näringslivets skattedelegation föreslår att
den utsträckta rätten att vid den kommunala beskattningen utnyttja allmänna
avdrag skall tillkomma även andra juridiska personer än dödsbon.
I vissa yttranden berörs frågan om hur avdrag, som inte kunnat utnyttjas
vid taxering inom hemortskommunen, skall fördelas mellan andra
kommuner. Enligt skattelagssakkunnigas förslag skall fördelningen ske
mellan kommunerna i förhållande till den avräkningsbara inkomsten i varje
kommun. Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ifrågasätter om inte förenkling skulle vinnas, därest avräkningen sker — inte
genom proportionering — utan med början med den kommun, där den
högsta till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten redovisades. I
I sakkunnigförslaget har förordats ett ansökningsf örfarande
för de skattskyldiga som önskar komma i åtnjutande av den särskilda skatteberäkningen.
Sådan ansökan skall enligt förslaget vara inkommen före
utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. I några remissyttranden
36
Kungl. Maj ris proposition nr 42 år 1958
framhålles att en anordning, som kräver ett initiativ av den skattskyldige
för att få utnyttja ifrågavarande avdrag, i vissa hänseenden kan betecknas som
otillfredsställande. Sålunda har framhållits att den skattskyldige ofta torde
komma att sakna kännedom om ansökningsförfarandet eller om förutsättningarna
för avräkning är förhanden, särskilt beträffande ortsavdragen,
med vilka han eljest inte har att taga befattning. Ett ansökningsförfarande
betecknas även som opraktiskt och betungande för de skattskyldiga. Sådana
synpunkter har framförts av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala
nppbördsnämnden, fem länsstyrelser, Sveriges fastighetsägareförbund och
Sveriges häradsskrivareförening.
Centrala uppbördsnämnden anser att olägenheterna med ett ansökningsförfarande
inte kan undvikas på annat sätt än genom en officialprövning av
de fall där tillämpning av de föreslagna avdragsreglerna gäller. Innan taxeringsorganisationen
utbyggts torde dock ett så omfattande arbete inte kunna
utföras tillförlitligt inom taxeringsnämnderna. Uppbördsnämnden anser sig
i nuvarande läge inte kunna förorda annan metod än genom ansökningsförfarande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.
Erfarenheterna från de år förordningen om särskild beräkning av statlig
inkomstskatt varit i kraft visa, att antalet ansökningar om särskild skatteberäkning
hos prövningsnämnden i Norrbottens län varit högst obetydligt i
förhållande till vad som med hänsyn till bland annat antalet rörelseöverlåtelser
kunnat förväntas. På grund härav skulle länsstyrelsen med grundsatsen
om en rättvis taxering som uteslutande rättesnöre, obetingat vilja föreslå
att det föreslagna avräkningsförfarandet icke gjordes beroende av ansökan,
utan verkställdes ex officio. Emellertid är länsstyrelsen medveten om
att detta skulle medföra en stor ökning av prövningsnämndernas (enligt
länsstyrelsens förslag) arbetsbörda och biträder därför de sakkunnigas förslag,
då någon annan framkomlig väg än ett ansökningsförfarande icke synes
stå till buds. Dock borde prövningsnämnden vara berättigad att ex officio
företaga omräkning i sådana mål, som besvärsvägen kommit under prövningsnämndens
behandling. Ett ytterligare steg i önskad riktning vore möjligen
att i 78 § taxeringsförordningen gåves en föreskrift av innebörd att
ordförande, som funne att beträffande i inkomstlängdens avdelning I upptagen
skattskyldig förutsättningar för skatteavräkning vore för handen, hade
att lämna den skattskyldige meddelande härom.
Kammarrätten och riksskattenämnden förordar att, om ett ansökningsförfarande
trots de därmed förknippade olägenheterna införes, en förlängning
av ansökningstiden utöver den av skattelagssakkunniga föreslagna
kommer till stånd. Riksskattenämnden föreslår därvid samma tid som enligt
1956 års laxeringsförordning gäller för anförande av besvär i särskild
ordning hos prövningsnämnd, d. v. s. fem år efter taxeringsåret. Ett förfarande,
där vederbörande myndighet ex officio prövar om förutsättningar
för tillgodoräknande av avdrag i annan kommun föreligger, synes dock
vara alt föredraga.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 1958
Länsstyrelsen i Kopparbergs lön anför.
En möjlig utväg att undvika ansökningsförfarande synes länsstyrelsen
vara den, att taxeringsnänindsordförandena åläggas att på särskild förteckning
uppföra sådana skattskyldiga, som enligt egen anmälan i deklaration
eller eljest, såvitt deklarationshandlingarna utvisa, kunna antagas vara berättigade
till särskild skatteberäkning. Sådan förteckning bör samtidigt med
övrigt deklarationsmaterial insändas till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd
i enlighet med de sakkunniges förslag. Det kan påpekas, att omräkning
efter ändrad taxering redan av de sakkunnige föreslås skola ske ex officio.
Sveriges häradsskrivareförening anför.
De sakkunniga förutsätta icke att rätt skall tilldelas skattskyldig eller
avräkningsmyndighet att fritt bestämma om den kommun, i vilken avdrag
får ske vilket i så fall skulle kunnat påfordra ansökningsförfarande. För
avräkningen nödvändiga upplysningar torde också som regel redan föreligga
i de avgivna deklarationerna eller kunna i undantagsfall vid behov
inhämtas. För bestämmande av avdragen erforderlig utredning och kommunicering
ombestyres lämpligen av beskattningsnämnderna och de lokala
skattemyndigheterna ex officio. Denna anordning kommer att underlättas
i den nu ombildade taxeringsorganisationen, i vilken berörda deklarationer
kunna tilldelas de särskilda taxeringsnämnderna, som beräknas få tillgång
till tränad expeditionspersonal. Avräkning utan ansökningsförfarande synes
fungera smidigare och resultera i slutlig skattebestämning på tidigare stadium
än den föreslagna.
Skatlelagssakkunniga föreslår att ärenden rörande tillgodoräknande av
allmänna avdrag och ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen
skall handläggas av länsstyrelsen. Detta arrangemang har under
remissbehandlingen blivit föremål för diskussion. Sålunda förklarar
några remissinstanser sig dela de sakkunnigas uppfattning i denna fråga.
1 andra remissyttranden åter föreslås att ifrågavarande avräkning skall ske
genom taxeringsnämndernas eller prövningsnämndernas försorg.
Av de yttranden, i vilka inga invändningar mot det av skattelagssakkunniga
föreslagna förfarandet reses, må här täljande uttalande av länsstyielsen
i Hallands län redovisas.
De sakkunniga ha föreslagit, att tillämpningen av de nya bestämmelserna
icke skulle ankomma på taxeringsnämnderna utan göras beroende av ett
ansökningsförfarande hos länsstyrelserna, liknande det som nu förekommer
i ärenden rörande begränsning av skatt i vissa fall. Detta innebär givetvis
en nackdel för de skattskyldiga, som ofta torde sakna kännedom om t. ex.
huruvida ett outnyttjat ortsavdrag föreligger, som kan medföra rätt till skatteminskning.
Å andra sidan ha ju inte heller taxeringsnämnderna sin uppmärksamhet
riktad på sådana förhållanden, eftersom uträkningen av beskattningsbar
inkomst ankommer på lokal skattemyndighet. Det synes därför
praktiskt omöjligt för taxeringsnämnderna att framleta sådana fall, då
en tillämpning av den utvidgade avdragsrätten skulle kunna ifrågakomma,
vartill kommer att själva uträkningen av skatteminskningen många gånger
kan bli ganska komplicerad. Ett särskilt ansökningsförfarande torde sålunda
vara ofrånkomligt. Detta bör lämpligen kunna anordnas på det sätt de
sakkunniga föreslagit. Vissa svårigheter komma därvid sannolikt att uppstå,
då det gäller omräkning av skatteminskning i anledning av taxerings
-
38
Kungl. Maj:ls proposition nr t2 år 1958
ändringar. För undvikande av förbiseenden härvidlag bör i sådana fall, då
beslut om skatteminskning meddelats, detta genom påstämpling eller anteckning
i annan form tydligt utmärkas i inkomstlängden och "det utdrag
därur, som brukar bifogas akten i taxeringsärende. Det torde sedan böra
ankomma på prövningsnämnd eller beskattningsdomstol, som handlagt taxeringsärende
vari dylik anteckning förekommer, att tillställa vederbörande
länsstyrelse utdrag av sitt protokoll för omräkning av skatteminskningen.
Statskontoret, kammarrätten, riksskattenämnden och statens organisationsnämnd
ävensom länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län är
emellertid av den uppfattningen att ifrågavarande ärenden bör handläggas
av taxeringsnämnderna.
Kammarrätten anför därom följande.
I motsats till 1944 års skattesakkunniga ha de sakkunniga av skilda orsaker
icke ansett taxeringsnämnderna kunna anförtros att tillämpa de föreslagna
bestämmelserna. I stället ha de sakkunniga föreslagit, att en särskild
skatteberäkning ordnas hos länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet.
Därvid förutsätta de sakkunniga ett ansökningsförfarande.
Kammarrätten anser för sin del ifrågavarande avräkning, vilken måste
anses utgöra en taxeringsangelägenhet, böra handhavas av beskattningsnämnderna.
Då reglerna för äkta makars beskattning och för ortsavdragens
beräkning numera förenklats, finner kammarrätten den föreslagna reformen
knappast bliva så komplicerad i tillämpningen, att densamma icke
skulle kunna anförtros taxeringsnämnderna. I sådana fall, då avräkningen
berör endast en kommun, torde avräkningen icke komma att vålla några
svårare bekymmer. Övriga fall torde bliva ganska fåtaliga. Med hänsyn "till
den förstärkning, som skett av taxeringsorganisationen, kunna taxeringsnämnderna
säkerligen bemästra uppkommande svårigheter. De fall, taxeringsnämnderna
icke hinna slutgiltigt behandla, torde icke i någon högre
grad belasta prövningsnämnderna. Kammarrätten kan således icke dela de
farhågor, de sakkunniga hysa för att taxeringsmyndigheterna icke skulle
kunna tillfredsställande handhava den föreslagna avräkningen. Enligt de
åberopade statistiska uppgifterna från beskattningsåret 1943 skulle en retorin
enligt 1945 års förslag medfört, att 2 441 ortsavdrag kunnat merutnyttjas.
Eftersom den nya kommunindelningen medfört minskning i antalet
tall, skulle man enligt de sakkunniga icke behöva befara, att deras förslag
komme att medföra nagon mera väsentlig ökning av länsstyrelsernas respektive
överståthallarämbetets arbetsbörda. Kammarrätten anser vad de
sakkunniga här uttalat kunna med lika stort fog åberopas även beträffande
beskattningsnämndernas arbete.
Riksskattenämnden anför:
Det naturligaste och enklaste sättet att tillgodoräkna de skattskyldiga avdrag
i annan kommun är givetvis att kommunaltaxeringen där redan från
början bestämmes med hänsyn till dessa avdrag. Varje förfarande i efterhand
antingen detta sker hos prövningsnämnderna eller, såsom nu föreslagits,
hos länsstyrelserna, måste innebära dubbelarbete och komplikationer.
Om de enkla fallen, och dessa utgöra det stora flertalet, kunde beaktas
redan i taxeringsnämnderna skulle det omständliga arbetet med restitutionsförfarandet
hos länsstyrelserna avsevärt nedbringas. Av de fall, som
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
icke medhinnas på taxeringsnämndsstadiet, skulle elt icke ringa antal kunna
behandlas i prövningsnämnd i så god tid att extra debiterings- och restitutionsarbete
undvikes.
Statens organisationsnamnet framhåller följande.
Nämnden anser för sin del, att tillämpningen av den förevarande reformen
bör anförtros åt taxeringsnämnderna och ges formen av en direkt reducering
av den beskattningsbara inkomsten i berörda kommunaltaxeringsorter
Härigenom undvikes ett särskilt ansökningsförfarande från de skattskyldiga
ävensom en särskild registrering av avrälmingsärenden hos länsstyrelsen
Vidare begränsas länsstyrelsens arbete i vad avser debitenngsändringar
och ändringar i avräkningen av skattemedel med kommunerna
i anledning av reformen till att avse endast sådana ändringar vilka foranledas
av prövningsnämnds eller högre instans beslut om ändring av taxering.
De sakkunnigas påstående, att ovan angiven lösning skulle forutsatta e
betydligt mera omfattande och tidsödande underrättelseförfarande taxeringsnämnderna
emellan än som för närvarande är fallet, synes vara betydligt
överdrivet. För närvarande (och även enligt den nya taxermgsforordnfngen)
föreligger nämligen skyldighet för taxeringsnämnderna att lamna
varandra erforderliga underrättelser och uppgifter. Om en tillämpning a\
reformen anförtros åt taxeringsnämnderna, bör det nuvarande underrattelseförfarandet
bibehållas och — i de fall avsedd reducering skall ske
utbvggas med ännu en avisering från taxeringsnämnden i hemortskommunen
till taxeringsnämnden i envar berörd kommunaltaxeringsort. Denna
ökade avisering torde bli av relativt ringa omfattning. Någon direkt kommunikation
mellan berörda kommunaltaxeringsorter erfordras icke. Taxeringsnämnd
i sådan ort bör endast åvila att verkställa den ändring av den
beskattningsbara inkomsten, som kräves av erhållen uppgift från taxeringsnämnden
i den skattskyldiges hemortskommun. Det bör nämligen ankomma
på denna taxeringsnämnd att verkställa den av reformen betingade omräkningen
av de beskattningsbara inkomsterna i berörda kommunaltaxeringsorter,
eftersom denna nämnd är den enda, som förfogar över det erforderliga
underlaget härför.
Om en tillämpning av reformen anförtros åt taxeringsnämnderna, bör förfaras
i huvudsak på följande sätt, därest skattskyldigs taxering genom besvär
eller i annan ordning blir föremål för handläggning av prövningsnämnd
eller i högre instans. _
Av vederbörandes allmänna självdeklaration med bilagor framgar, om
avräkning för icke utnyttjade avdrag; skett i annan beskattningsort, genom
att en genomskriftskopia av underrättelsen om resultatet av avräkningen
avses skola förvaras i deklarationen. På liknande sätt framgår också av envar
särskild självdeklaration, som vederbörande kan ha avgivit, om avrakning
av nämnd art ägt rum.
I samband med beslut om ändrad taxering i den skattskyldiges hemort
eller i åsatt kommunal taxering i annan beskattningsort, som fattas av prövningsnämnd
eller i högre instans, synes det böra åligga taxeringsintendenten
att undersöka i vad mån taxeringsändringen kan påverka kommunaltaxeringen
i berörda beskattningsorter och göra de yrkanden hos prövningsnämnden,
som kunna anses erforderliga för att åstadkomma rättelse. Berör
taxeringsärende mer än ett län bör givetvis kommunikation förekomma
mellan vederbörande taxeringsintendenter.
Beslut om avräkning eller ändring i redan skedd avräkning redovisas i
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
ändringslängd eller motsvarande handling och verkställas på sätt sker med
Övriga beslut om andrad taxering. Det kan ifrågasättas om icke beslut i de
ltragavarande ärendena bör fattas på prövningsnämnds vägnar av ordföranden
ensam. °
Riksräkenskapsverket, centrala uppbördsnämnden, länsstyrelserna i Gotlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens lön, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges
köpmannaförbund anser att förfarandet bör omhänderhavas av prövningsnämnderna.
Centrala uppbördsnämnden framhåller att det av skattelagssakkunniga föreslagna
avräkningsförfarandet inte utan vidare kan anpassas till källskattesystemet.
Svårigheterna härutinnan skulle kunna undvikas om de ifrågavarande
avdragen tillgodoföres de skattskyldiga genom ändring av deras
taxeringar i stället för genom särskild skatteberäkning i efterhand. Nämnden
fortsätter.
De sakkunniga ha avvisat tanken att ålägga taxeringsnämnderna det ifrågavarande
arbetet. Uppbördsnämnden är härutinnan ense med de sakkunniga;
taxeringsnämnderna skulle svårligen kunna medhinna detta arbete.
Däremot synes det möjligt att lägga arbetet på prövningsnämnderna som
skulle kunna meddela beslut om taxeringsändring i så god tid att den slutliga
skatten kunde debiteras med ledning av de nedsatta taxeringarna. Förfarandet
skulle då bli följande. Skattskyldig med förvärvskälla i annan
kommun än hemortskommunen bör snarast efter det taxeringsarbetet i
första instans avslutats inge ansökan om avräkning till prövningsnämnden
1 ^ar ^an taxcrats till statlig inkomstskatt. Denna prövningsnämnd
verkställer med ledning av den skattskyldiges allmänna självdeklaration
jamte dan befintliga underrättelser enligt 66 § andra stycket 1956 års taxeringstorordning
och övriga tillgängliga handlingar erforderlig utredning
samt meddelar beslut om nedsättning av den eller de kommunala taxeringar,
varom fråga är. Framgår av utredningen att avräkning berör kommun, som
ar belägen utanför prövningsnämndens verksamhetsområde, underrättas
prövningsnämnden i det prövningsdistrikt där kommunen är belägen, om
den avräkning, som kan ske, varefter sistnämnda prövningsnämnd fattar
beslut i ärendet. Skola besvär över den skattskyldiges taxering prövas av
den mellankommunala prövningsnämnden, överlämnas ansökningen dit för
besluts meddelande. Även om en viss skriftväxling prövningsnämnderna
emellan blir nödvändig, torde det antydda förfaringssättet vara till så uppenbar
fordel för såväl de skattskyldiga som myndigheterna att man måste
ge detsamma företräde framför den i betänkandet föreslagna metoden. Som
ovan antytts bör flertalet fall kunna hinna bli behandlade i så god tid att
de andrade besluten kunna iakttagas vid debiteringen av den slutliga skaten.
Därigenom komine också de skattskyldiga såsom ovan påpekats i åtnjutande
av den nedsättning å preliminärskatten för nästkommande inkomstår,
som betingas av den nedsatta taxeringen. Även ur avkortningsrespekhve
restitutionssynpunkt torde förfarandet vara fördelaktigt, då den
allmänna rutinen härvidlag kan tillämpas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.
De sakkunniga hava tänkt sig, att taxeringsintendenten skulle granska
restitutionsarendet innan beslut fattades av länsstyrelsen. De hava emellcr
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
tid lämnat öppet om eller i vilken ordning besvär skulle kunna anföras över
länsstyrelsens beslut vid skiljaktiga meningar. Det synes knappast vara
särskilt tilltalande om länsstyrelsen i administrativ väg skulle kunna i sak
pröva storleken av ett outnyttjat avdrag och sålunda verkställa en slags
taxering. Det vore otillfredsställande om länsstyrelsen, såsom restitutionsmyndighet,
skulle vid det outnyttjade beloppets bestämmande vara bunden
av vad vederbörande taxeringsnämnd i en annan kommun och i ett annat
län till äventyrs kan hava godtagit eller helt enkelt förbisett. Förvaltningsmässigt
synes det sålunda vara att föredraga att avräkningen kan få bliva
en taxeringsfråga.
Därest avräkning skall ske enligt utredningsmännens förslag kan ifrågasättas
om icke förenkling vore att vinna genom att restitution finge uträknas
på basis av hemortskommunens — icke på den främmande kommunens —
beslut av utdebitering.
Skattelagssakkunnigas förslag att kostnaderna för reformen skall
stanna på kommunerna har i regel accepterats i remissyttrandena. Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet har dock annan uppfattning. Förbunden framhåller att skattelagssakkunniga
påpekat att vässa förenklingar skulle vinnas om reformen
bekostades av statsmedel.
I vissa yttranden påpekas, att det föreslagna avräkningsförfarandet kräver
vässa ändringar i gällande uppbördsbestämmelser.
'' Centrala uppbördsnämnden framhåller följande.
De sakkunniga ha icke berört frågan, huruvida och på vad sätt skattskyldig
redan under inkomståret skulle kunna erhålla jämkning av sin preliminära
skatt i annan kommun än hemortskommunen av den anledningen
att hans skatt beräknas bli lägre därför att han icke kan utnyttja allmänna
avdrag och ortsavdrag i hemortskommunen. Då i åtskilliga fall skattenedsättningen
torde komma att gälla skattskyldiga med små inkomster, för
vilka även en mindre reduktion av skatten är av betydelse, synes angeläget
att möjlighet föreligger för jämkning av den preliminära skatten till vad
den slutliga skatten kan antagas komma att uppgå efter reduktion. Sådan
ändring av preliminärskatten måste medföra vässt merarbete för myndigheterna.
För de skattskyldigas del kan befaras att irritation uppkommer
genom den myckna skriftväxling som bleve oundgänglig. Det föreslagna
systemet innebär formellt icke att den slutliga skatten ändras utan innebär
i själva verket ett efterskänkande av sådan skatt. Jämkning av den preliminära
skatten torde då icke kunna ske utan särskilda författningsregler i
likhet med vad som gäller i fråga om den s. k. 80-procentregeln (förordningen
den G juni 1952, nr 411, med bestämmelser om begränsning i vissa
fall av preliminär skatt).
Särskild skatteberäkning enligt förslaget torde också aktualisera frågan
om beredande åt skattskyldig av anstånd ined erläggande av sådan kvarstående
skatt, som kan komma att minska eller bortfalla genom avkortning
eller restitution. Ett förfarande liknande det som enligt 49 § 1 inom. uppbördsförordningen
gäller för anstånd på grund av taxeringsbesvär synes
härvid böra övervägas.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför liknande synpunkter. Även Föreningen
Sveriges kronokamrerare framhåller behovet av — om det föreslagna avräkningsförfarandet
kommer till stånd — eu utvidgning av bestämmelserna
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
om anstånd med inbetalning av skatt. Däremot anser föreningen inte regler
om jämkning i förevarande fall erforderliga. Föreningen uttalar härom.
Självfallet kan även med den begränsade reform, som föreslagits, i det
enskilda fallet tänkas uppkomma en relativt stor differens mellan slutlig
och preliminär skatt, om jämkning ej sker. Ä andra sidan bör det understrykas,
att beräkningen av preliminärskatten för här aktuella skattskyldiga
(i regel B-skattare) redan förut är behäftad med så stora felkällor och
osäkerhetsmoment, att införande av särskild skatteberäkning torde komma
att spela en synnerligen underordnad roll i sammanhanget i stort. Det synes
därför knappast erforderligt att innan praktiska erfarenheter av den
särskilda skatteberäkningen vunnits införa några nya regler om jämkning.
VI. Departementschefen
Möjligheter saknas för närvarande att vid kommunal inkomstbeskattning
i annan kommun än hemortskommunen utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag.
Detta kan medföra att skattskyldiga, vilkas inkomster helt eller
delvis skall kommunalt beskattas i annan kommun än hemortskommunen,
får eu större sammanlagd beskattningsbar inkomst än andra skattskyldiga
i motsvarande inkomstläge. Så kan t. ex. bli fallet om en hantverkare eller
annan rörelseidkare är bosatt i en kommun men bedriver sin rörelse i en
närbelägen tätort, som utgör egen kommun eller tillhör grannkommunen.
Har den skattskyldige i ett sådant fall ingen inkomst i hemortskommunen
går han miste om såväl allmänna avdrag som ortsavdrag, eftersom rörelseinkomsten
skall tagas till beskattning i den kommun, där rörelsen bedrivits.
Gällande ordning på detta område har ursprungligen motiverats med att
kommunerna i princip utgör slutna beskattningsenheter. Reglerna har emellertid
ofta kritiserats, då det här rör sig om avdrag, vilka ansetts böra komma
alla skattskyldiga tillgodo. Såsom tidigare nämnts har frågan vid flera
tillfällen motionsvägen tagits upp i riksdagen och bevillningsutskottet har
därvid understrukit önskvärdheten av att en ändring till den skattskyldiges
förmån kommer till stånd.
Skattelagssakkunnigas nu framlagda förslag innebär en väsentlig uppmjukning
av de nuvarande restriktiva reglerna. Enligt förslaget skall sålunda
—- där inkomsten i hemortskommunen är så lag att ortsavdraget, helt
eller delvis, inte kan utnyttjas — bristen få avräknas från sådan den skattskyldiges
inkomst, som skall beskattas i annan kommun än hemortskommunen.
Även vissa av de allmänna avdragen skall på liknande sätt få utnyttjas
utanför hemortskommunen. Om flera kommuner kan komma i fråga
för avräkningen, skall bristen fördelas mellan kommunerna i förhållande
till den skattskyldiges inkomster i kommunerna.
Remissyttrandena visar, att allmän enighet råder därom, att nuvarande
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
bestämmelser på området är otillfredsställande. Även enligt min uppfattning
talar starka rättviseskäl för eu utvidgning av avdragsmöjligheterna.
Den mest angelägna reformen är utan tvekan att undanröja de nuvarande
begränsningarna i fråga om rätten att utnyttja ortsavdragen.
Dessa avdrag åsyftar ju att från beskattning fritaga så stor del av inkomsten
som motsvarar existensminimum. Den omständigheten att den skattskyldige
förvärvat inkomsten utanför den kommun inom vilken han är bosatt
bör rimligen icke medföra att lian går miste om detta boltenavdrag.
Liksom hittills bör naturligtvis avräkning i första hand ske mot inkomst i
hemortskommunen. Till avräkning i annan kommun än hemortskommunen
bör sålunda endast ifrågakomma därefter kvarstående brist.
Någon exakt beräkning av antalet taxeringar, där de nuvarande reglerna
förhindrar ett fullt utnyttjande av ortsavdragen, har icke verkställts av de
sakkunniga. Med ledning av vissa statistiska uppgifter från en tidigare utredning
och med beaktande av att den nya kommunindelningen medfört
en minskning av antalet fall, kan det dock antagas att det för hela riket
på sin höjd kan röra sig om bortåt 2 000 fall. Ett mer utnyttjande av ortsavdragen
i enlighet med de sakkunnigas förslag kan sålunda bedömas få
mycket begränsade verkningar för kommunernas skatteunderlag. Det ligger
också i sakens natur att de flesta avräkningsfallen kommer att föreligga
i de större städerna; det är här som den avsedda situationen — alltså
en skattskyldig, som är bosatt utanför staden, har uppburit rörelseinkomst
från en i staden bedriven rörelse — oftast kan tänkas vara för banden.
Samtliga remissinstanser, som yttrat sig över förslaget i denna del, har
tillstyrkt detsamma. Även för egen del finner jag det angeläget att en ändring
snarast genomföres. Jag tillstyrker sålun«a att de nuvarande reglerna
om ortsavdrag erhåller ett sådant innehåll, att de skattskyldiga får möjlighet
att avräkna eventuell brist i hemortskommunen från inkomst, som
vederbörande kan ha haft i annan kommun. Till frågan om den tekniska
utformningen av avdragsreglerna skall jag återkomma i det följande. I
I fråga om de allmänna avdragen har de sakkunniga förordat
utvidgad avdragsrätt beträffande avgifter till folkpensioneringen, premier
för pensionsförsäkringar samt avgifter och premier för sjuk-, olycksfallsoch
kapitalförsäkringar o. dyl. Även i denna del har förslaget allmänt tillstyrkts
under remissbehandlingen. Ej heller från min sida föreligger anledning
till erinran. I enlighet härmed förordar jag att dessa avdrag i nu ifrågavarande
hänseende behandlas på samma sätt som ortsavdragen.
Beträffande övriga allmänna avdrag har de sakkunniga icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för att inbegripa desamma under reformen. De avdrag
det bär gäller är avdraget för underskott a förvärvskälla, avdraget
för periodiskt understöd samt det s. k. förvärvsavdraget för gitt kvinna.
Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har mer eller mindre
långtgående ändringsförslag framförts från remissinstansernas sida.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
De sakkunniga har inte ansett sig kunna föreslå en vidgad avdragsrätt för
underskott å förvärvskälla av den anledningen att detta skulle innebära ett
alltför stort avsteg från principen om kommunen som slutet beskattningsområde.
Vid bedömande av denna fråga bör man enligt min mening även
beakta följande. Om fastighet ingår i förvärvskälla, som utvisar underskott,
får f. n. underskottsavdraget inte avräknas från garantibeloppet för fastigheten.
Denna regel är ofrånkomlig, så länge den nuvarande fastighetsbeskattningen
består. Det torde då knappast kunna komma i fråga att utsträcka
rätten till avdrag för underskott å förvärvskälla, däri fastighet ingår,
så att skatteunderlaget reduceras i annan kommun, medan den kommun
där fastigheten är belägen får beskatta garantibeloppet ograverat. På
grund härav synes prövningen av frågan om utvidgning av rätten till avdrag
för underskott å förvärvskälla, vari fastighet ingår, böra anstå intill
dess fastighetsbeskattningen avvecklas. Utredning härom pågår och förslag
i ämnet kan väntas bli framlagt senast för 1960 års riksdag.
Under sådana förhållanden är jag heller icke beredd att nu framlägga förslag
om en dellösning som tar sikte på utvidgad avdragsrätt för allenast andra
underskott än de nyss nämnda.
Vad remissinstanserna anfört till stöd för att utsträcka reformen till att
avse även avdrag för periodiska understöd synes mig i huvudsak bärande.
Jag förordar sålunda att jämväl detta avdrag skall få utnyttjas mot inkomst
i annan kommun än hemortskommunen. För en sådan lösning talar
jämväl den omständigheten att man härigenom uppnår den ur taxeringstekniska
synpunkter önskvärda ordningen att samtliga i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
omnämnda allmänna avdrag kommer att behandlas lika.
Åtskilliga remissinstanser flar förordat att även förvärvsavdraget för gift
kvinna skall omfattas av den vidgade avdragsrätten. Frågan om detta avdrag
ingår i det utredningsuppdrag som lämnats åt 1957 års sambeskattningsrevision.
I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör någon
ändring nu icke göras i förvärvsavdragets konstruktion. Jag ansluter mig
därför till de sakkunnigas förslag att undantaga förvärvsavdraget från reformen.
I några remissyttranden har framförts förslag om att också det s. k. extra
avdraget för nedsatt skatteförmåga borde få utnyttjas mot inkomst i annan
kommun än hemortskommunen. Med hänsyn till detta avdrags natur
-- det fastställes efter en skälighetsprövning av taxeringsnämnden i hemortskommunen
— synes det emellertid icke böra komma i fråga för avräkning
utanför hemortskommunen.
Slutligen har i ett par remissyttranden uttalats önskemål om att den utvidgade
avdragsrätten skall tillkomma även andra juridiska personer än
dödsbon. I den mån en juridisk person erhåller avdrag för periodiskt understöd
såsom allmänt avdrag, blir de nya bestämmelserna om vidgad avdragsrätt
tillämpliga även för sådan skattskyldig. I fråga om övriga allmänna
avdrag är — såvitt angår andra juridiska personer än dödsbon —
blott en utvidgad rätt till avdrag för underskott å förvärvskälla av in
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
tresse. Frågan om dessa juridiska personers rätt att åtnjuta sådana avdrag
hör därför prövas i samband med att principfrågan om rätten till avdrag i
annan kommun för underskott å förvärvskälla tas upp till övervägande.
Införandet av rätt till avdrag i annan kommun än hemortskommunen i
enlighet med vad jag nu förordat torde, såsom nyss påpekats, endast få
mycket begränsade verkningar på det kommunala skatteunderlaget. De sakkunniga
har ej heller funnit särskilda åtgärder påkallade för att kompensera
kommunerna. Denna uppfattning delas av flertalet remissinstanser.
Även enligt min mening bör reformen genomföras utan särskilda statsbidrag.
Detta så mycket mera som det här endast rör sig om ett tillrättaläggande
av reglerna för interkommunal beskattning i syfte att uppnå en
rättvisare och likformigare taxering. Jag vill tillägga att då man från kommunalt
håll ifrågasatt att kostnaderna skulle stanna på statsverket detta
motiverats med att man härigenom skulle uppnå förenklingar i det av utredningsmännen
föreslagna administrativa förfarandet. Såsom jag skall
närmare utveckla i del följande, har jag emellertid funnit mig böra förorda
att rätten till avdrag bör beaktas redan i samband med taxeringen. Härigenom
undvikes det invecklade avräkningsförfarande som eljest skulle bli
erforderligt. Ej heller ur administrativ synpunkt är det sålunda påkallat
med särskilda statsbidrag.
Jag övergår nu att behandla den tekniska utformningen av
avdragsreglerna. Skattelagssakkunnigas förslag innebär, att avräkningen
icke skall ske vid taxeringen utan först i efterhand genom särskilt beslut av
länsstyrelsen och efter ansökan av den skattskyldige. Ett flertal invändningar
mot det föreslagna förfarandet har framkommit under remissbehandlingen.
Särskilt har påpekats att de skattskyldiga säkerligen ofta kommer att försumma
sin rätt att påkalla avräkning, eftersom de blott i undantagsfall torde
känna till ortsavdragens storlek. Även vissa komplikationer av bl. a. uppbördsteknisk
natur har framhållits. Med hänsyn till de framförda invändningarna
synes eu annan metod för avräkningen böra användas.
Närmast till hands ligger därvid att betrakta det hela som en taxeringsfråga
och att överlåta tillämpningen av de nya bestämmelserna på taxeringsnämnderna.
Mot en sådan ordning har invänts att bestämmelserna
måste bli ganska invecklade och att taxeringsnämnderna skulle få svårt alt
hinna med arbetet. Dessa farhågor synes mig överdrivna. Det arbete varom
här är fråga kommer huvudsakligen att åvila taxeringsnämnden i den
skattskyldiges hemortskommun. Redan enligt gällande bestämmelser erhåller
denna nämnd underrättelse från annan kommun, där den skattskyldige
har inkomst. Med ledning av uppgifterna i den skattskyldiges allmänna
självdeklaration och inkomna meddelanden från andra taxeringsnämnder
kan alltså nämnden i hemortskommunen bedöma om och i så fall med
vilket belopp avräkning skall ske i annan kommun än hemortskommunen.
Det utbyte av uppgifter, som redan nu skall ske, behöver sålunda endast
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
kompletteras med en bestämmelse om att det åligger taxeringsnämnden i
hemortskommunen att underrätta den andra nämnden om det belopp som
skall avräknas i den kommunen.
Fördelat på varje taxeringsnämnd blir det antal fall, där avräkning skall
ske, mycket litet och flertalet ärenden kommer att gälla överflyttning av
avdrag från hemortskommunen till blott en annan kommun. Den härför
erforderliga uträkningen och korrespondensen kan inte bli särskilt betungande.
I vissa fall kan dock uträkningen komma att kompliceras, framför
allt om avdragen skall fördelas på flera kommuner. Om den skattskyldige
haft inkomst i flera kommuner utom hemortskommunen, innebär de
sakkunnigas förslag att eventuell brist skall fördelas mellan kommunerna
genom proportionering i förhållande till inkomsten i varje kommun. Om
hrist föreligger såväl beträffande allmänna avdrag som ortsavdrag, måste
vardera bristen fördelas för sig. Proportioneringen skulle ofta ge anledning
till ganska besvärliga och relativt tidsödande uträkningar. Sannolikt
har just denna omständighet varit en starkt bidragande orsak till att de
sakkunniga inte velat belasta taxeringsnämnderna med fördelningsarbetetEn
betydande förenkling i avräkningsförfarandet skulle emellertid kunna
■\innas
den största avräkningsbara inkomsten finnes. Eventuellt kvarstående brist
avräknas därefter från inkomsten i den kommun där den näst största inkomsten
finnes o. s. v. Med denna metod för fördelning av brist torde avräkning
i flera kommuner behöva tillgripas blott i undantagsfall och även
i dessa undantagsfall blir uträkningen av det avdragsbelopp som belöper
på varje kommun enkel. Antalet meddelanden från taxeringsnämnd som
verkställer avräkningen till andra taxeringsnämnder kommer även att
minskas.
Den av skattelagssakkunniga föreslagna proportioneringen av fördelningsbara
avdrag mellan kommuner är givetvis rent teoretiskt ägnad att skapa
större rättvisa kommunerna emellan. Någon praktisk betydelse har det
emellertid knappast om man väljer den ena eller andra metoden för fördelningen.
Som tidigare nämnts påverkar den här föreslagna reformen i sin
helhet i mycket ringa grad kommunernas skatteunderlag. I flertalet fall, då
de föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga, är det vidare fråga blott om
överflyttning av avdrag till en kommun.
Med hänvisning till del sagda vill jag för min del förorda att uppkommen
brist avräknas i den kommun där den avräkningsbara inkomsten är
störst. Skulle i något undantagsfall inkomsten i två eller flera kommuner
vara lika stor synes det böra ankomma på taxeringsnämnden i hemortskommunen
att bestämma ordningen mellan kommunerna.
Införandet av rätt till avdrag i annan kommun än hemortskommunen i
enlighet med det tidigare sagda torde föranleda ändring av dels 46, 4S, 50
och 52 §§ kommunalskattelagen och dels 66 och 105 §§ taxeringsförordningen.
Förslag till erforderliga författningsändringar har upprättats inom
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958 47
finansdepartementet. Beträffande de föreslagna ändringarna må följande
framhållas.
I fråga om avräkning för gift, med maken samtaxerad skattskyldig, 5 2 §
1 m o in. kommunalskattelagen, innebär förslaget att brist i
hemortskommunen i första hand avräknas från andra makens inkomst i
samma kommun och därefter i andra hand från den skattskyldiges egen
inkomst i andra kommuner samt därefter i sista hand från den andra makens
inkomst i andra kommuner. I de relativt sällsynta fall då makar samtaxerats,
ehuru de har olika hemortskommuner, innebär den föreslagna
avräkningsregeln en viss saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller.
Enligt nuvarande bestämmelser skall nämligen ena makens brist i
ortsavdrag tillgodoräknas den andra maken vid beräkning av dennes ortsavdrag,
d. v. s. i dennes hemortskommun. Där den andra maken har inkomst
såväl i sin hemortskommun som i sin makes hemortskommun, kommer
enligt de här föreslagna bestämmelserna sistnämnda kommun att få
bära en större del av makarnas sammanlagda ortsavdrag än hittills. Praktiska
skäl talar emellertid för en sådan ordning i dessa fåtaliga fall.
I 105 § 1 mom. taxeringsförordningen anges vissa fall
där kammarrätten och regeringsrätten har möjlighet att i samband med
prövning av besvär angående viss taxering ändra även taxeringar, som inte
omfattas av besvären utan vunnit laga kraft. Den nu föreslagna möjligheten
att överföra avdrag till annan kommun än hemortskommunen aktualiserar
en utvidgning av kammarrättens och regeringsrättens möjligheter i
nu angivna hänseende.
Om taxering ändras genom beslut av skattedomstol, kan grunden för fördelning
av avdrag mellan olika kommuner påverkas. Olika situationer kan
därvid uppkomma. Avdrag som genom fördelningsbeslut avräknats i en
kommun kan t. ex. befinnas rätteligen böra, helt eller delvis, avräknas i annan
kommun. Vidare kan —- om taxering höjes — en tidigare gjord fördelning
av avdrag bli, helt eller delvis, obehövlig. Slutligen kan i samband
med nedsättning av taxering behov av ny eller ökad avräkning uppkomma.
Risk föreligger att taxering, som på detta sätt indirekt påverkas av ändringsbeslut,
vunnit laga kraft och följaktligen inte kan ändras utan särskilda bestämmelser
därom. Denna omständighet torde inte behöva tillmätas någon
större vikt, om den skattskyldige även efter ändringsbeslutet faktiskt åtnjuter
alla de avdrag, vartill han är berättigad, ehuru åtminstone delvis i fel
kommun. I ändringsbeslutet måste då givetvis beaktas i vilken utsträckning
avdrag åtnjutes, så att inte dubbelavdrag medges. I andra fall åter kommer
den skattskyldige efter ändringsbeslutet inte längre att kunna utnyttja honom
tillkommande avdrag, ehuru avräkningsbar inkomst finnes i annan
kommun. Möjlighet synes böra öppnas för den ändrande instansen att —
oberoende av vad besvären omfattar — då vidtaga erforderlig ändring i
taxering å ort som beröres av fördelningsreglerna. En sådan bestämmelse
föreslås bli införd i 105 § 1 mom. taxeringsförordningen.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Enligt 105 § 2 mom. taxeringsförordningen, som till sitt
innehåll motsvarar 128 § 2 mom. i 1928 års taxeringsförordning, skall de
åtgärder vilka anges i 105 § 1 mom. kunna vidtagas också av prövningsnämnd,
men blott vid prövning av besvär som anförts i särskild ordning.
Därmed avses besvär som anförts för rättelse av vissa särskilt angivna fall
av feltaxering. För sådana besvär gäller särskild besvärstid, som numera i
regel utgår först fem år efter taxeringsåret. De särskilda besvären anföres
ofta först sedan andra taxeringar, som kan påverkas av besvären, vunnit
laga kraft. Behov föreligger därför uppenbarligen för prövningsnämnd
att -— på samma sätt som stadgats för kammarrätten och Kungl. Maj :t —
kunna vidtaga vissa följdändringar i lagakraftvunnen taxering.
Beträffande besvär som anföres i vanlig ordning har prövningsnämnden i
regel haft möjlighet att utan särskilda bestämmelser vidtaga erforderliga
följdändringar i andra taxeringar. Sådan ändring kunde under tid då 1928
års taxeringsförordning var gällande, d. v. s. fram t. o. m. 1957 års taxering,
vidtagas av prövningsnämnd i dess egenskap av beskattningsnämnd. Vid
tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning torde ha ansetts att, även om
denna sistnämnda möjlighet bortfaller, erforderlig bevakning av andra taxeringar
än dem besvären direkt avser skulle ske genom besvärsyrkande av
taxeringsintendent.
Om den av mig föreslagna utvidgningen av möjligheterna att utnyttja
ortsavdrag m. in. genomföres, kan emellertid ifrågasättas om inte prövningsnaninds
befogenhet att göra följdändringar bör ökas. Det synes knappast
riktigt att en skattskyldig, som ofta inte är i stånd att överblicka vilka taxeringar
som kan påverkas av ett bifall till hans yrkanden, ytterst skall vara
beroende av taxeringsintendenten för att kunna utnyttja vederbörliga avdrag.
Jag förordar därför att 105 § 2 mom. göres tillämplig även vid prövning
av besvär som anförts i vanlig ordning. En sådan ändring innebär
även en utvidgning av prövningsnämnds möjligheter att vidtaga ändringar
som avses i 105 § 1 mom. taxeringsförordningen i dess nuvarande lydelse.
Någon invändning mot denna utvidgning synes dock inle kunna göras. VII.
VII. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 66 och 105 §§ taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
49
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Sanell
4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 42
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Bihang
Skattelagssakkunnigas förslag
Förslag
till
Lag
om särskild skatteberäkning i vissa fall för den, som haft inkomst i annan
kommun än hemortskommunen
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med skatt förstås i denna lag allmän kommunalskatt, landstingsmedel och
tingshusmedel.
Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo
efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,
äger efter avräkning under de förutsättningar och i den omfattning nedan
sägs åtnjuta avkortning av påförd skatt eller restitution av redan erlagd
skatt eller båda dessa förmåner i förening.
2 §.
Avräkning enligt 1 § må ske om och i den mån vid taxering till kommunal
inkomstskatt avdrag, som i 46 § 2 mom. första stycket 2) och 3) samt
48 § kommunalskattelagen avses, helt eller delvis icke kunnat utnyttjas i
hemortskommunen och den skattskyldige i annan kommun haft skattepliktig
inkomst, från vilken nämnda avdrag fått åtnjutas, därest inkomsten i
stället varit hänförlig till hemortskommunen.
Finnes skattepliktig inkomst i flera andra kommuner fördelas bristen
mellan kommunerna i förhållande till den avräkningsbara inkomsten i varje
kommun. Motsvarande skall gälla vid fördelning mellan områden, som
avses i 60 § andra och tredje stycket kommunalskattelagen.
För äkta makar, vilka samtaxerats, skall avräkning avse avdrag enligt
första stycket här ovan, som kvarstå outnyttjade efter tillämpning av 52 §
kommunalskattelagen. Kan härvid avdrag ej helt utnyttjas genom avräkning
å den närmast berättigade makens inkomst i annan kommun, avräknas
bristen å den andre makens inkomst i annan kommun.
Brist, som uppkommit på grund av att allmänna avdrag enligt kommunalskattelagen
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas, anses i första hand utgöras
av outnyttjade avdrag enligt 46 § 2 mom. första stycket 2) och 3) kommunalskattelagen.
Vid avräkning skall bestämmelserna i kommunalskattelagen om avrundning
av inkomst äga motsvarande tillämpning.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
3 §.
Det belopp, som må avkortas eller restitueras, utgör den skatteminsknmg,
vilken uppkommer om i hemortskommunen outnyttjade avdrag avraknas
i annan kommun. Då skatt i förekommande fall avkortats eller restituerats
med tillämpning av föreskrifterna i 75 § kommunalskattelagen, anses skatteminskning
som nyss sagts ha uppkommit för däremot svarande belopp.
4 §•
Vid tillämpning av denna lag skall, där avkortning kan ske, sådan i första
hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast till viss
del, skall det enligt 3 § beräknade beloppet, i den män det ej kunnat avkortas
och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den skattskyldige.
Ä sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.
5 §•
Den som enligt denna lag vill åtnjuta avkortning av påförd skatt ellei
restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom gora ansökan
hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt
för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats till
sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet. ^
Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution
enligt denna lag icke må beviljas. Därest de i denna lag angivna förutsättningarna
för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga forst efter
det Tcammarrätten eller Kungl. Maj:t meddelat utslag angående sökandens
taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten
tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft
eller Kungl. Maj:ts utslag meddelats. ..
Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden.
6 8.
Den myndighet till vilken ansökning enligt 5 § skall ingivas, har att införskaffa
erforderlig utredning samt meddela beslut om avräkning.
Berör beslut om avräkning kommun, som är belägen utanför myndighetens
verksamhetsområde, skall avskrift av beslutet översändas till länsstyrelsen
i det län, där kommunen är belägen eller om beslutet berör Stock
-
holms stad till överståthållarämbetet. ..
Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelse eller overstathållarambetet
därefter till den del beslutet om avräkning berör dess verksamhetsområde
antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden
honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga båda
dessa åtgärder. Härvid iakttages att belopp, som må avkortas eller restitueras,
vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till närmast hela krontal.
7 §■
Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna
lag meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår så ändras,
att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp än
som skett eller icke skall ifrågakomma eller skall avse annan kommun eller
annat sådant område, som i 60 § andra och tredje stycket kommunalskattelagen
sägs, åligger det myndighet, som i 6 § avses, att meddela beslut enligt
demna lag. Skulle skattskyldig härigenom komma att debiteras högre skattebelopp
iin tidigare, skall dylik debitering verkställas enligt bestämmelserna
i uppbördsförordningen.
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
8 §-
Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna lag skall gälla
vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering
av slutlig skatt. ö
9 §•
Kungl. Maj:t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpnin» av denna
lag. a
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att lagen ei skall äga
tillämpning vid eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 6 juni 1952 (nr 410)
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 6 juni 1052 med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på
satt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 §• 6 §.
Därest, efter det förordnande om
avkortning eller restitution enligt
denna förordning meddelats, skattskyldigs
taxering för ifrågavarande
taxeringsår så ändras, att avkortningen
eller restitutionen bör beräknas
till annat belopp än som skett eller
att avkortning eller restitution
icke skall ifrågakomma, åligger det
myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd
i anledning av den ändrade
taxeringen, att vidtaga jämväl
sådan ändring i debiteringen, som
föranledes av de ändrade grunderna
för beräkning av avkortningen eller
restitutionen. Det åligger länsstyrelsen
eller överståthållarämbetet att
lämna nyssnämnda myndighet härför
erforderliga uppgifter.
Därest, efter det förordnande om
avkortning eller restitution enligt
denna förordning meddelats, skattskyldigs
taxering eller debitering för
ifrågavarande taxeringsår så ändras,
att avkortningen eller restitutionen
bör beräknas till annat belopp än som
skett eller att avkortning eller restitution
icke skall ifrågakomma, åligger
det lokal skattemyndighet i den
skattskyldiges hemortskommun att
vidtaga sådan ändring i debiteringen,
som föranledes av de ändrade grunderna
för beräkning av avkortningen
eller restitutionen. Det åligger länsstyrelsen
eller överståthållarämbetet
att lämna nyssnämnda myndighet
härför erforderliga uppgifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
53
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 72 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753)
Härigenom förordnas, att 72 § kommunallagen den 18 december 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
72 §.
Kommun äger av statsverket uppbära
allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå
på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering
för visst år påföras de till kommunen
skattskyldiga, efter det belopp
för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för
nästföregående år. Har jämlikt 13 §
femte stycket annan utdebiteringsgrund
slutligen fastställts än som beslutats
vid fullmäktigesammanträde i
oktober månad, skall till grund för
utbetalningen läggas den utdebitering,
som bestämts i samband med
utgifts- och inkomststatens fastställande.
Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse
från att erlägga allmän kommunalskatt,
skall belopp, som kommunen
eljest ägde uppbära av statsverket,
nedsättas i motsvarande mån.
Kommunen äger —--stycke
utanordnas.
Belopp, som---mars månad.
72 §.
Kommun äger av statsverket uppbära
allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå
på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering
för visst år påföras de till kommunen
skattskyldiga, efter det belopp
för skattekrona och skatteöre, som
bestämts till utdebitering för nästföregående
år. Har jämlikt 13 § femte
stycket annan utdebiteringsgrund
slutligen fastställts än som beslutats
vid fullmäktigesammanträde i oktober
månad, skall till grund för utbetalningen
läggas den utdebitering,
som bestämts i samband med utgiftsoch
inkomststatens fastställande. Har
skattskyldig enligt lagen den
om särskild skatteberäkning
i vissa fall för den, som haft
inkomst i annan kommun än hemortskommunen
medgivits nedsättning
av allmän kommunalskatt eller har
dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse från att erlägga
allmän kommunalskatt, skall
belopp, som kommunen eljest ägde
uppbära av statsverket, nedsättas i
motsvarande mån.
Kommunen äger — — — stycke
utanordnas.
Belopp, som —--— mars månad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm
Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
59 §.
Staden äger av statsverket uppbära
allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på
grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för
visst år påföras de till staden skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona
och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående
år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse
från att erlägga allmän kommunalskatt,
skall belopp, som staden eljest
ägde uppbära av statsverket, nedsättas
i motsvarande mån.
Staden äger---stycke utan
ordnas.
Belopp, som — — — mars månad.
59 §.
Staden äger av statsverket uppbära
allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på
grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för
visst år påföras de till staden skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona
och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående
år. Har skattskyldig enligt lagen den
om särskild skatteberäkning
i vissa fall för den, som
haft inkomst i annan kommun än
hemortskommunen medgivits nedsättning
av allmän kommunalskatt
eller har dödsbo enligt 75 § kominunalskattelagen
medgivits befrielse
från att erlägga allmän kommunalskatt,
skall belopp, som staden eljest
ägde uppbära av statsverket, nedsättas
i motsvarande mån.
Staden äger----stycke utan
ordnas.
Belopp, som--— mars månad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.
1 Senaste lydelse se 1953: 283.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
55
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
försaxnlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 60 § lagei
relse1 skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)
60 §.
Vad kyrkostämman---övri
ga
kommunalutskylder.
Församlingen äger av statsverket
uppbära avgifter till församlingen
med belopp, motsvarande vad som
skulle utgå på grundval av det antal
skattekronor och skatteören, som vid
taxering för visst år påföras de till
församlingen skattskyldiga, efter det
belopp för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för
nästföregående år. Har skattskyldig,
som icke tillhör svenska kyrkan, enligt
lagen den 26 oktober 1951 om
viss lindring i skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen eller har dödsbo enligt
75 § kommunalskattelagen medgivits
befrielse från att erlägga avgift
till församlingen, skall belopp, som
församlingen eljest ägde uppbära av
statsverket, nedsättas i motsvarande
män.
Församlingen äger — — — stycke
utanordnas.
Belopp, som---särskild sty
relse.
l den 6 juni 1930 om församlingsstysätt
nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
60 §.
Vad kyrkostämman---övri
ga
kommunalutskylder.
Församlingen äger av statsverket
uppbära avgifter till församlingen
med belopp, motsvarande vad som
skulle utgå på grundval av det antal
skattekronor och skatteören, som vid
taxering för visst år påföras de till
församlingen skattskyldiga, efter det
belopp för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för
nästföregående år. Har skattskyldig,
som icke tillhör svenska kyrkan, enligt
lagen den 26 oktober 1951 om
viss lindring i skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen eller har skattskyldig
enligt lagen den
om särskild skatteberäkning i vissa
fall för den, som haft inkomst i annan
kommun än hemortskommunen
medgivits nedsättning av avgift till
församlingen eller har dödsbo enligt
75 § kommunalskattelagen medgivits
befrielse från att erlägga avgift till
församlingen, skall belopp, som församlingen
eljest ägde uppbära av
statsverket, nedsättas i motsvarande
mån.
Församlingen äger----stycke
utanordnas.
Belopp, som---särskild sty
relse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.
> Senaste lydelse se 1954: 296.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm
Härigenom förordnas, att 64 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
64 §.
Vad kyrkofullmäktige — — —
kommunal inkomstskatt.
Om debitering---är stadgat.
Församling och den kyrkliga samfälligheten
äga av statsverket uppbära
avgifter med belopp, motsvarande
vad som skulle utgå på grundval
av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst
år påföras de till församlingen skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona
och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående
år. Har skattskyldig, som icke tillhör
svenska kyrkan, enligt lagen den 26
oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan åtnjutit lindring
i skattskyldigheten till församlingen
eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse
från att erlägga avgift till församlingen,
skall belopp, som församlingen
och den kyrkliga samfälligheten
eljest ägde uppbära av statsverket,
nedsättas i motsvarande mån.
Församling och —---stycke ut
anordnas.
1 Senaste lydelse se 1955: 12.
64 §.
Vad kyrkofullmäktige — — —
kommunal inkomstskatt.
Om debitering---är stadgat.
Församling och den kyrkliga samfälligheten
äga av statsverket uppbära
avgifter med belopp, motsvarande
vad som skulle utgå på grundval
av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst
år påföras de till församlingen skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona
och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående
år. Har skattskyldig, som icke tillhör
svenska kyrkan, enligt lagen den 26
oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan åtnjutit lindring i
skattskyldigheten till församlingen
eller har skattskyldig enligt lagen
den om sär
skild
skatteberäkning i vissa fall för
den, som haft inkomst i annan kommun
än hemortskommunen medgivits
nedsättning av avgift till församlingen
eller har dödsbo enligt
75 § kommunalskattelagen medgivits
befrielse från att erlägga avgift till
församlingen, skall belopp, som församlingen
och den kyrkliga samfälligheten
eljest ägde uppbära av statsverket,
nedsättas i motsvarande mån.
Församling och---stycke ut
anordnas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
57
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Belopp, som---mars månad. Belopp, som---mars månad.
Överståthållarämbetet skall---överståthållarämbetet skall----
av Konungen. av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 76 § landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319)
Härigenom förordnas, att 76 § landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
76 §.
Landstingskommunen äger av statsverket
uppbära landstingsmedel med
belopp, motsvarande vad som skulle
utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering
för visst år påföras de till landstingskommunen
skattskyldiga, efter
det belopp för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering
för nästföregående år. Har dödsbo enligt
75 § kommunalskattelagen medgivits
befrielse från att erlägga landstingsmedel,
skall belopp, som landstingskommunen
eljest ägde uppbära
av statsverket, nedsättas i motsvarande
mån.
Landstingskommunen äger---
stycke utanordnas.
Belopp, som —---mars månad.
(Föreslagen lydelse)
76 §.
Landstingskommunen äger av statsverket
uppbära landstingsmedel med
belopp, motsvarande vad som skulle
utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering
för visst år påföras de till landstingskommunen
skattskyldiga, efter
det belopp för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering
för nästföregående år. Har skattskyldig
enligt lagen den
om särskild skatteberäkning i vissa
fält för den, som haft inkomst i annan
kommun än hemortskommunen
medgivits nedsättning av landstingsmedel
eller har dödsbo enligt 75 §
kommunalskattelagen medgivits befrielse
från att erlägga landstingsmedel,
skall belopp, som landstingskommunen
eljest ägde uppbära av statsverket,
nedsättas i motsvarande mån.
Landstingskommunen äger —---
stycke utanordnas.
Belopp, som---mars månad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 42
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 31 december 1945
(nr 903) om utdebitering av tingshusmedel
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 31 december 19451 om
utdebitering av tingshusmedel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
5 §.
Tingshusbyggnadsskyldige äga av
statsverket uppbära tingshusmedel
med belopp, motsvarande vad som
skulle utgå på grundval av det antal
skattekronor och skatteören, som vid
taxering för visst år påföras de till
tingslaget skattskyldiga, efter det belopp
för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för
nästföregående år. Har dödsbo enligt
75 § kommunalskattelagen medgivits
befrielse från att erlägga tingshusmedel,
skall belopp som tingshusbyggnadsskyldige
eljest ägde uppbära
av statsverket nedsättas i motsvarande
mån.
Tingshusbyggnadsskyldige äga —
--stycke utanordnas.
Belopp, som--— mars månad.
(Föreslagen lydelse)
5 §''
Tingshusbyggnadsskyldige äga av
statsverket uppbära tingshusmedel
med belopp, motsvarande vad som
skulle utgå på grundval av det antal
skattekronor och skatteören, som vid
taxering för visst år påföras de till
tingslaget skattskyldiga, efter det belopp
för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för
nästföregående år. Har skattskyldig
enligt lagen den om
särskild skatteberäkning i vissa fall
för den, som haft inkomst i annan
kommun än hemortskommunen medgivits
nedsättning av tingshusmedel
eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse
från att erlägga tingshusmedel, skall
belopp som tingshusbyggnadsskyldige
eljest ägde uppbära av statsverket
nedsättas i motsvarande mån.
Tingshusbyggnadsskyldige äga —
--stycke utanordnas.
Belopp, som — ---mars månad.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.
1 Senaste lydelse se 1953: 287.
570460 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag