Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958

1

Nr 41

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; given Stockholms slott den 10 januari 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret
1958/59 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare
underställes riksdagens prövning (p. 2—5) fyra frågor om befrielse från
ersättningsskyldighet.

1—1782 57 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 41

2

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 januari 1958.

Närvarande

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, vissa frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan följande.

1.

I propositionen 1957:6 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj :t att under budgetåret 1957/58 avgöra dels frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av
eller skada å krigsmakten tillhörig eller av krigsmakten med nyttjanderätt
innehavd egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som
grundade sig på kronans regressrätt mot förare av kronans eller av kronan
med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet
gällande ansvarsreglerna, allt i den män kronans fordran i det särskilda
fallet icke överstege 5 000 kronor. Sedan statsutskottet i utlåtande 1957: 34
hemställt, att riksdagen måtte bifalla framställningen, anmälde riksdagen
i skrivelse 1957:115, att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med
vad utskottet i utlåtandet föreslagit.

Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t — med beaktande
av vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 155 — under år 1957 medgivit
befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår av en förteckning,
vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll (motsvarande
förteckningar över likartade, med stöd av riksdagens tidigare bemyndiganden,
avgjorda ärenden återfinns såsom bilagor till propositionerna 1946: 82,
1947:56, 1948:46, 1949:145, 1950:74, 1951:57, 1952:54, 1953:45,
1954:44, 1955:41, 1956:36 samt 1957:6).

Nu ifrågavarande ärenden uppgår visserligen icke till samma betydande
antal som under åren närmast efter beredskapstidens slut. Ärendenas art
synes dock motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes, om dessa
frågor i viss utsträckning kan avgöras av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill
bör enahanda bemyndigande som under budgetåret 1957/58 utverkas
även för budgetåret 1958/59.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958 3

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1958/59
avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig
eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd
egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran,
som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans
eller av kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon,
luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,
allt i den mån kronans fordran i det särskilda
fallet icke överstiger femtusen kronor.

2.

Värnpliktige E. G. H. Åkerblom framförde under tjänstgöring vid Signalregementet
den 10 januari 1944 ett med två hästar anspänt fordon å
Uppsalavägen norrut mot avtagsvägen till Svea ingenjörkårs kasern.
Strax före avtagsvägen förde Åkerblom fordonet över till körbanans högra
sida med påföljd att fordonet kom i vägen för en i motsatt riktning framförd
buss. Härvid inträffade en kollision, varvid två vid försvaret anställda
förrådsarbetare, som åkte på hästskjutsen, samt båda fordonen och
en av hästarna skadades.

I anledning av olyckan fördes vid Signalregementets regementskrigsrätt
ansvars- och ersättningstalan mot Åkerblom.

Regementskrigsrätten, som fann att Åkerblom gjort sig skyldig till
vårdslöshet genom att föra fordonet över till körbanans högra sida, dömde
genom lagakraftvunnet utslag den 24 april 1944 Åkerblom jämlikt 130 §.
strafflagen för krigsmakten samt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan att hållas
i vaktarrest fem dagar. Åkerblom förpliktades vidare, såvitt nu är i fråga,
att utgiva skadestånd till kronan för den skadade hästen och för reparation
av hästfordonet med tillhopa 1 304 kronor 72 öre och till riksförsäkringsanstalten
för erlagda sjukpenningar till förrådsarbetarna med tillhopa
955 kronor 50 öre samt att ersätta anstalten dess rättegångskostnad
med 25 kronor.

I en av försvarets civilförvaltning överlämnad till försvarsdepartementet
den 15 mars 1957 inkommen skrift har Åkerblom anhållit om befrielse
från ersättningsskyldigheten till statsverket och därvid i huvudsak
anfört.

Skadorna hava uppkommit genom mitt sätt att utföra eu mig under
militärtjänstgöring beordrad körning med hästanspänt fordon. Den av

4

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

domstolen konstaterade vårdslösheten kan icke anses som grov. Därest
jag vid tillfället fört ett motorfordon, torde författningsenligt kronan icke
hava gjort gällande krav mot mig. Det synes otillfredsställande att ett
ur ersättningssynpunkt helt annat förhållande uppkommer allenast på
den grund att skadorna härröra från trafik med ett kronans hästfordon.
Min ekonomiska ställning är mycket svag, vilket i viss mån framgår redan
av resultatet av verkställda indrivningsåtgärder. Min senaste årsinkomst
uppgår till 4 320 kronor.

Försvarets civilförvaltning har jämte Åkerbloms skrift överlämnat en
den 12 maj 1956 upprättad polisrapport, av vilken framgår, att Åkerblom
är född 1914 och ogift. Enligt rapporten har vidare Åkerbloms arbetsgivare
lantbrukaren S. Sunnefors uppgivit: Åkerblom anställdes vid Sunnefors’
gård år 1947. Han hade vid anställningen mycket trassliga förhållanden,
varför Sunnefors tog hand om honom och hjälpte honom att reda
upp sina affärer. Åkerblom har i lön 180 kronor per månad och fritt
vivre. Han har inga skulder och ej heller någon förmögenhet. Sunnefors
anser, att Åkerblom icke har någon möjlighet att betala det skadestånd
ärendet gäller, då Åkerblom själv icke kan påtaga sig något direkt ansvar
och har liten möjlighet att söka sig någon annan anställning.

Försvarets civilförvaltning har i eget yttrande den 5 mars 1957 anfört:
Enligt bevis från Tumba distrikts landsfiskalskontor kunde vid försök den
17 augusti 1948 till verkställighet av utslaget, i vad avsåge det kronan tilldömda
skadeståndet å 1 304 kronor 72 öre, icke någon utmätningsbar
»tillgång lösegendom» anträffas hos Åkerblom. Enligt bevis från Svartlösa
distrikts landsfiskalskontor har Åkerblom den 21 maj 1952, den 6 oktober
1953 och den 10 mars 1955 anmodats att erlägga beloppet, vilket han icke
varit i stånd att göra. Med hänsyn till arten av det brott, genom vilket
Åkerblom ådragit sig skadeståndsskyldighet, och övriga omständigheter i
ärendet vill civilförvaltningen för sin del icke motsätta sig, att Åkerblom
befrias från honom enligt utslaget åliggande skadeståndsskyldighet till
kronan med 1 304 kronor 72 öre.

Riks försäkringsans tälten har avgivit utlåtande den 7 juni 1957. Av
utlåtandet inhämtas bl. a. följande: I samband med rättegången förbehöll
sig anstalten rätt att föra särskild talan om ersättning för vad anstalten
ytterligare kunde komma att utgiva i anledning av olycksfallen. Anstaltens
fordran hos Åkerblom för erlagda sjukpenningar och livräntor m. m.
till de vid sammanstötningen skadade förrådsarbetarna uppginge till 5 860
kronor 57 öre. Åkerblom hade den 8 maj 1954 delgivits ersättningskrav
från anstalten utan att någon inbetalning verkställts. Med hänsyn till vad
som upplysts rörande Åkerbloms ekonomiska ställning ville anstalten för
sin del icke motsätta sig, att han befriades från sin ersättningsskyldighet
gentemot anstalten.

Statskontoret har i utlåtande den 24 juni 1957 uttalat, att ämbetsverket
med hänsyn till föreliggande omständigheter icke ville motsätta sig, att

Kungl. Maj:ts proposition nr il dr 1958

5

Åkerblom befriades från den i ärendet ifrågakomna ersättningsskyldigheten,
därest han inom viss av Kungl. Maj :t bestämd tid inbetalade förslagsvis 200
kronor.

Departementschefen

Åkerblom har genom en trafikförseelse ådragit sig en betydande ersättningsskyldighet
till statsverket. Med hänsyn härtill och till Åkerbloms
personliga och ekonomiska förhållanden vill jag icke motsätta mig, att
Åkerblom befrias från ersättningsskyldighet mot att han inbetalar 200
kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att E. G. H. Åkerblom, därest han inom den tid som Kungl.
Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 200 kronor, befrias från ersättningsskyldighet till
statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse den 10
januari 1944.

3.

L. B. Samuelson fullgjorde våren 1954 värnpliktstjänstgöring vid infanteriskjutskolan
å Rosersberg. Under fordonsvård vid skolans motorverkstad
den 7 maj 1954 skadades Samuelson i högra handen, då en
slagtändare, som han tog upp från marken, exploderade. Genom olyckan
miste Samuelson de tre yttre fingrarna och motsvarande parti av mellanhanden.

Samuelson förde vid Stockholms läns västra domsagas häradsrätt ersättningstalan
mot kronan och gjorde gällande att olyckan berodde på fel och
försummelse hos vederbörande militärbefäl genom att slagtändaren kvarlämnats
på plats, där värnpliktiga, som icke ägde kännedom om dylika
stridsmedel, hade att arbeta.

Kronan bestred Samuelsons talan och genmälde: Det hade icke gått
att utröna, hur slagtändaren kommit att hamna på den plats, där den hittades
av Samuelson. Vederbörande militärbefäl kunde icke lastas för att
slagtändaren legat på platsen. Enbart den omständigheten, att slagtändaren
legat på den av Samuelson uppgivna platsen, grundade icke skade^
slåndsrätt för denne mot kronan. Även om så vore fallet, hade Samuelson
emellertid genom sitt eget handlande vid tillfället i så avsevärd grad
medverkat till skadornas uppkomst, att han själv borde svara för hela
skadan eller skadeståndet i allt fall avsevärt jämkas.

Samuelson berättade vid häradsrätten, hörd under sanningsförsäkran;

Olycksdagen var lian sysselsatt med rengöring av en motorcykel. På en
närbelägen smörjbrygga stod en jeep. Ett par kamrater till Samuelson

6

Kirngl. Maj:ts proposition nr il år 1958

bytte olja i dess motor. Under detta arbete kallades Samuelson till jeepen
föi att hjälpa till. Han gick da från motorcykeln till smörjbryggan; därvid
höll han en mindre skruvmejsel av metall i handen. Intill smörjbryggan
råkade han emellertid tappa mejseln. Där den föll var det tjockt
gräs, varför han icke genast återfann mejseln. Under sitt letande påträffade
han ett metallföremål, som han trodde vara mejseln. Då han tog upp
föremålet med sin högra hand, upptäckte han, att det icke var mejseln.
Han misstänkte då, att det var någon motordel. Innan han hann närmare
undersöka föremålet, skedde explosionen. Samuelson inryckte till sin värnpliktstjänstgöring
vid skjutskolan den 3 november 1953; han tillhörde hela
tiden ett motorkompani. Den enda vapenutbildning han erhöll avsåg skjutning
med kulsprutepistol. Han vore medveten om att själva skjutfältet
srai cn farlig plats så till vida att där kunde kvarligga lättantändlig ammunition
in. in.; anslag med varning därom funnos på olika platser. Ölycksplatsen
låg emellertid på ett inhägnat område avsett för olika motorfordon
med garage, smörjbrygga m. m.

Häradsrätten fann i dom den 29 november 1955, att gällande säkerhetsföreskrifter
beträffande handhavandet av slagtändare icke iakttagits och
uttalade vidare: Därest dessa säkerhetsföreskrifter iakttagas, måste det
vara uteslutet, att en slagtändare kommer på obehörig plats. Den omständigheten,
att en slagtändare vid olyckstillfället legat intill smörjbryggan
vid skjutskolans garage och inom ett område, där skjut- och sprängövningar
icke förekomma, beror alltså på försummelse från något befäls
sida. I målet har visserligen icke utretts vem som försummat sig i nämnda
hänseende. Men detta förhållande kan enligt häradsrättens uppfattning
icke föranleda till att Samuelson gentemot kronan försättes i sämre läge.
Kronan är alltså ansvarig för den skada som härvid genom försummelse
från något befäls sida drabbat Samuelson.

Genom sin dom förpliktade häradsrätten kronan att utgiva ojämkat
skadestånd till Samuelson med tillhopa 8 350 kronor jämte ränta, varjämte
Samuelson förbehölls rätt att föra särskild talan om ytterligare ersättning
för bestående lyte för framtiden.

Svea hovrätt, dit målet fullföljdes av kronan, uttalade i dom den 21 juni
1956: Såsom kronan i hovrätten anfört kan det icke anses uteslutet, att
den slagtändare som förorsakat olyckan kommit på obehörig plats och i
obehörig hand utan föreliggande försummelse av någon, för vilkens vållande
kronan svarar. På grund härav och då ej heller eljest i målet förekommit
omständighet av beskaffenhet att för kronan medföra ersättningsskyldighet
i anledning av olyckan, prövar hovrätten rättvist att, med ändring
av häradsrättens dom i huvudsaken, ogilla Samuelsons talan i målet.
Med ändring av häradsrättens dom jämväl såvitt häradsrätten lämnat
utan bifall av kronan framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader
vid häradsrätten förpliktar hovrätten Samuelson att i sådant
hänseende till kronan utgiva 500 kronor. Samuelson förpliktas därjämte

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958 7

att ersätta kronan dess rättegångskostnader i hovrätten med 475 kronor
85 öre.

Sedan Samuelson sökt revision uttalade Kungl. Maj:t i dom den 5
februari 1957: Även om den omständigheten att ifrågavarande slagtändare
kunnat finnas å platsen invid motorverkstaden berott på att de för
handhavandet av dylik materiel gällande säkerhetsföreskrifterna ej i allo
iakttagits, är icke visat, att denna underlåtenhet haft sin grund i försummelse
av någon, för vilkens vållande kronan svarar. Såsom hovrätten funnit
har ej heller eljest förekommit omständighet av beskaffenhet att för
kronan medföra ersättningsskyldighet i anledning av olyckan. På grund
av det anförda prövar Kungl. Maj :t rättvist fastställa hovrättens domslut
såvitt nu är i fråga. Det åligger Samuelson att ersätta kronans rättegångskostnader
hos Kungl. Maj:t med 500 kronor.

I en den 28 februari 1957 dagtecknad skrift har Samuelson anhållit om
befrielse från skyldigheten att ersätta kronans rättegångskostnader och
därvid anfört: Jag saknar för närvarande medel till att betala denna
skuld. Jag har inga inkomster utan är elev vid Hässleholms tekniska
skola. Jag är partiellt invalidiserad och uppbär ersättning från riksförsäkringsanstalten
för min utbildning vid skolan. Den skada jag åsamkats och
för vilken jag ej erhållit någon ersättning av kronan har för mig inneburit
ekonomisk katastrof. Det vore således hårt om jag dessutom måste betala
kronans rättegångskostnader.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 30 april 1957 avstyrkt
bifall till ansökningen och till stöd härför anfört:

Samuelson har motiverat sin anhållan med att den honom åsamkade
skadan för honom inneburit ekonomisk katastrof. Detta kan emellertid
icke anses riktigt. Det är visserligen sant, att han för närvarande icke
åtnjuter någon inkomst av arbete. Detta beror emellertid på, att han
genomgår Hässleholms tekniska skola. Efter examen från skolan torde
han ur förvärvssynpunkt komma i ungefär samma läge, som om olyckan
icke inträffat och han fortsatt sin utbildning inom jordbruket. Från riksförsäkringsanstalten
har upplysts, att Samuelson av anstalten tillerkänts
livränta efter 100 % invaliditet under de tider, han bevistar undervisningen
vid Hässleholms tekniska skola. I enlighet härmed har anstalten tillerkänt
honom en livränta på 591 kronor 30 öre per månad under tidsperioderna
den 10 augusti 1955—den 20 juni 1956 och den 20 januari—den 20 juni
1957. Vid bedömning av Samuelsons hemställan torde ytterligare böra
beaktas, att han i rättegången åtnjutit förmånen av fri rättegång i samtliga
instanser, varför han icke åsamkats några utgifter för utförande av sin
egen talan. Civilförvaltningen är beredd att medgiva Samuelson anstånd
med skuldens gäldande till dess han efter slutad utbildning erhållit sådan
anställning, att han kan beräknas genom månatliga avbetalningar kunna
fullgöra sin betalningsskyldighet. Däremot anser civilförvaltningen Samuelsons
ekonomiska förhållanden icke motivera att i detta fall avsteg
göres från principen, att förlorande part skall ersätta motpartens rättegångskostnader.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958

Civilförvaltningen har till utredning om Samuelsons ekonomiska förhållanden
vid sitt utlåtande fogat en efter Samuelsons avlidne fader den 7
november 1955 upprättad bouppteckning och en polisrapport den 21 mars
1957. Handlingarna utvisar, att Samuelson är född 1933 och sedan ett
och ett halvt år vistas i Hässleholm, att förutom Samuelson modern och
fyra syskon är delägare i dödsboet efter fadern, att behållningen i dödsboet
utgjorde 43 853 kronor samt att bland tillgångarna i bouppteckningen
upptagits del av jordbruksfastighet till ett värde av 66 200 kronor. Vidare
har Samuelsons moder vid polisförhör uppgivit: Dödsboet är oskiftat.
Från värdet å jordbruksfastigheten skall avdragas fasta inteckningsskulder
med 31 000 kronor. Sonen har inga ekonomiska besparingar och
bekostar själv sin utbildning med hjälp av den ersättning han erhåller
från riksförsäkringsanstalten.

Statskontoret har i utlåtande den 8 maj 1957 uttalat: Samuelsons ekonomiska
förhållanden synes i och för sig icke kunna åberopas som stöd
för att han befrias från att fullgöra sin betalningsskyldighet. Då emellertid
kronan ådömts skadestånd av häradsrätten, synes Samuelson haft
visst fog för sin talan. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
i ärendet anser sig statskontoret — under beaktande jämväl av riksdagens
beslut i liknande fall avseende vicekorpralen H. B. Påhlsson (Rskr.
1954: 174) och furiren O. S. Swart (Rskr. 1957: 115) — för sin del kunna
tillstyrka, att Samuelson befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet
till kronan.

Departementschefen

Samuelson har ådragit sig svar handskada, då en slagtändare, som han
tog upp från marken, exploderade. Av Samuelson mot kronan förd skadeståndstalan
har bifallits av häradsrätten men ogillats av hovrätten och
högsta domstolen. I samband härmed har Samuelson förpliktats att ersätta
kronans rättegångskostnader med tillhopa 1 475 kronor 85 öre.

Av utredningen framgår, att olyckliga omständigheter medverkat
till att Samuelson tagit upp slagtändaren samt att det förhållandet att
slagtändaren kunnat finnas å platsen vid motorverkstaden kan ha
berott på att de för handhavandet av dylik materiel gällande säkerhetsföreskrifterna
ej i allo iakttagits. Med hänsyn härtill samt till beskaffenheten
av den skada Samuelson ådragit sig —- förlusten av tre
av högra handens fingrar torde komma att medföra men för Samuelson i
hans framtida yrkesverksamhet — ävensom till riksdagens beslut i åberopade
liknande fall, anser jag mig i likhet med statskontoret böra föreslå,
att Samuelson helt befrias från skyldigheten att ersätta kronans
rättegångskostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958 9

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att L. B. Samuelson befrias från honom jämlikt Svea
hovrätts dom den 21 juni 1956 och Kungl. Maj:ts dom den
5 februari 1957 åvilande skyldighet att ersätta kronans rättegångskostnader.

4.

Genom dom den 18 februari 1956, som vunnit laga kraft, fällde Svea
hovrätt värnpliktige R. G. B. Adenkrans till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet
och förpliktade honom att utgiva skadestånd till kronan.

De närmare omständigheterna är följande.

Adenkrans fullgjorde år 1954 första värnpliktstjänstgöring med handräckningst
jänst vid Svea ingenjörkår. Under tillfällig tjänstgöring den 24
november 1954 som städare vid ett av kompanierna skulle Adenkrans på
order av dåvarande sergeanten B. Ö. Knutsson fylla olja i behållaren till
en kamin, vilken var uppställd i den mittre av tre sammanbyggda baracker.
Behållaren satt på kaminens baksida och var upptill försedd med ett påfyllningshål,
tillslutet med ett litet med handtag försett lock, över vilket anbragts
en i sidled svängbar plåtskiva. Omedelbart ovanför behållaren och
under kaminens övre kant fanns ett jämförelsevis stort, med spjäll försett
ventilationsrör, vilket från kaminen gick in i väggen. Adenkrans hällde
oljan i ventilationsröret i stället för i behållaren. Eftersom kaminens
brännare var tänd, uppstod en explosion, varvid baracken antändes.

Med anledning av branden fördes vid Solna domsagas häradsrätt ansvars-
och ersättningstalan mot Adenkrans. Åklagaren gjorde gällande,
att Adenkrans umgåtts ovarsamt med oljan i närheten av eld. Kronan
yrkade förpliktande för Adenkrans att utge ersättning för förstörd och
skadad materiel med 13 446 kronor 48 öre jämte ränta.

Adenkrans bestred vid häradsrätten ansvar och ersättningsskyldighet
samt uppgav rörande de närmare omständigheterna kring branden enligt
häradsrättens dom:

Dagen före branden visade Knutsson för Adenkrans kompanicxpeditionslokalerna
och stannade därvid omkring en och en halv meter framför
den kamin, som stod i förrummet till kompaniexpeditionen. Knutsson nämnde
för Adenkrans, att denne följande dags morgon skulle fylla olja i kaminerna,
och tilläde att det på baksidan av dem fanns ett hål att hälla oljan i.
Däremot angav Knutsson icke bestämt var påfyllningshålet satt. På Adenkrans’
fråga, huruvida det var farligt att hälla i olja om det var eld i kaminen,
svarade Knutsson nekande. På morgonen den 24 november infann sig
Adenkrans hos Knutsson och blev av denne tillsagd att städa i logementen
och alt fylla på olja i alla kaminer. Adenkrans gick och hämtade en jeepdunk.
Han tog med sig dunken till mittbaracken för att fylla på olja i kaminen
där. Uppgiften kom honom att känna osäkerhet och oro, emedan han

10

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

efter en olyckshändelse i åttaårsåldern, då en tändsticksask flammade upp
i ansiktet på honom, varit rädd för eld och enär han icke förut haft med
en kamin av denna typ att göra och icke heller sett någon annan fylla på
olja i den. Stående till höger om kaminen sökte han enligt Knutssons anvisning
efter påfyllningshålet på baksidan av kaminen. Någon instruktion
angående kaminens skötsel fanns, enligt vad Adenkrans kunde erinra sig,
ej uppsatt på väggen. Det enda hål han fann var ventilationsröret. Dess
spjäll stöd snett öppet och Adenkrans trodde därför att han funnit påfyllningshålet.
Det var eld i kaminen och detta gjorde honom nervös. Knutsson
hade icke sagt hur mycket olja som skulle hällas i varje kamin. Adenkrans
hällde därför först i en mycket liten skvätt olja för att se om något
skulle hända. Då ingenting inträffade, hällde han i ytterligare en skvätt
samt därefter omkring en liter olja. Därvid slog emellertid en ungefär
en meter hög eldslåga upp ur hålet och svedde honom i ansiktet. Han
förde händerna till ansiktet och tappade dunken på golvet. Oljan rann
ur dunken på golvet och antändes, varefter det började brinna i logementet.

Häradsrätten uttalade i dom den 3 november 1955: Häradsrätten finner
genom vittnesmål av Knutsson styrkt, att denne givit Adenkrans erforderliga
instruktioner för påfyllning av olja i kaminen. Av Adenkrans’ egen
utsaga vid häradsrätten finner häradsrätten framgå, att han genom sina
åtgärder vållat branden. Adenkrans har härigenom åsidosatt den aktsamliet,
som han till förekommande av eldfara bort iakttaga. Adenkrans är
därför förfallen till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. Vid denna bedömning
åligger det även Adenkrans att gälda kronans skadestånd. Adenkrans
har vitsordat det av kronan fordrade beloppets skälighet.

Häradsrätten dömde Adenkrans jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen att för
allmänfarlig vårdslöshet till kronan utgiva 40 dagsböter om fyra kronor.
Vidare förpliktades Adenkrans att till kronan utgiva ersättning med
13 446 kronor 48 öre jämte fem procent ränta därå från den 25 oktober
1955, tills full betalning skedde, samt att återgälda statsverket kostnaden
för försvaret av Adenkrans i häradsrätten med 350 kronor.

Hovrätten, dit målet fullföljdes av Adenkrans, fann ej skäl att göra
ändring i häradsrättens dom och förpliktade Adenkrans att återgälda
statsverket kostnaden för försvaret av Adenkrans i hovrätten med 150
kronor.

I en den 3 juli 1956 dagtecknad skrift har Adenkrans av ekonomiska
skäl anhållit om befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat utredning angående Adenkrans’
ekonomi, har i utlåtande den 18 december 1956 förklarat, att hel
befrielse ej borde ifrågakomma men att med hänsyn till Adenkrans’ ekonomiska
ställning nedsättning av skadeståndet borde medgivas; och har
ämbetsverket föreslagit, att Adenkrans, därest han förslagsvis inom två
år erlade 500 kronor, bleve befriad från vidare skadeståndsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl är 1958

11

Enligt förenämnda utredning har Adcnkrans vid polisförhör den 3
oktober 1956 uppgivit: Han är född den 5 januari 1933, är gift och har i
äktenskapet ett minderårigt barn, fött 1956. Hustrun har ej anställning
eller inkomst. Han är anställd som kemigraf vid Dagens Nyheter med
en veckoinkomst av 256 kronor. Hyran utgör 240 kronor per månad.
Skulderna uppgår till 2 350 kronor, varav 350 kronor utgör återstående
skuld å rättegångskostnaderna, som ursprungligen uppgått till 500 kronor.
Sistnämnda skuld avbetalar han med 50 kronor per månad. Återstående
skuld, 2 000 kronor, avser ett bosättningslån, som han fick
av släktingar, då han erhöll nuvarande hostad i Hägersten. Pengarna har
han så gott som helt inbetalat i bostaden. Han avbetalar detta lån jämte
4 % ränta i mån av förmåga. År 1954 blev han hemförlovad från militärtjänsten
på grund av nervsjukdom, som han ådragit sig till följd av
brandolyckan och därav följande dom och skadeståndsskyldighet. Hans
inkomst åtgår helt till familjens nödiga uppehälle och till avbetalningar
å nämnda lån. Han är därför oförmögen att betala skadeståndet.

Statskontoret har i utlåtande den 9 januari 1957 förklarat, att ämbetsverket
icke ville motsätta sig, att skadeståndsskyldigheten i enlighet med
civilförvaltningens förslag begränsades till 500 kronor.

Departementschefen

Adenkrans har genom den uppkomna branden ådragit sig — förutom
ett kännbart bötesstraff -— ett skadestånd, som är så betydande, att han
torde ha små utsikter att kunna betala någon mera avsevärd del därav.
Att Adenkrans icke söker undandraga sig honom åliggande betalningsskyldighet
framgår av att han till civilförvaltningen gjort viss avbetalning
å de utdömda rättegångskostnaderna. Med hänsyn till de förhållanden under
vilka branden uppkommit, det straff som utdömts och den förebragta
utredningen om Adenkrans’ ekonomi anser jag, att det skulle vara obilligt
att icke tillmötesgå ansökningen. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldigheten
torde dock av principiella skäl icke kunna komma i fråga. Jag
föreslår därför, att Adenkrans befrias från skadeståndsskyldighet mot att
han, såsom myndigheterna föreslagit, inbetalar 500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att R. G. B. Adenkrans, därest han inom den tid som Kungl.
Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 500 kronor, befrias från skadeståndsskyldighet till
kronan på grund av förenämnda brand den 24 november 1954.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958

5.

Genom dom den 25 november 1955 fällde hovrätten över Skåne och
Blekinge, såvitt nu är i fråga, kassören vid Blekinge flygflottilj Märta
Sofia Tydén till ansvar för medhjälp till grov trolöshet mot huvudman
samt förpliktade Märta Tydén att solidariskt med förvaltaren vid flygvapnet
A. H. V. Bjärbo utgiva skadestånd till kronan.

De närmare omständigheterna är följande.

Bjärbo uppehöll tjänsten som kassachef vid flottiljen sedan den 15
januari 19ol. Märta Tydén uppehöll befattningen som kassör från den 1
mars 1951. Det ålåg henne därvid, under kassachefens överinseende, att
mottaga och kvittera till kassan inflytande medel, att med redovisningsskyldighet
handhava kassan anförtrodda medel samt att på grundval av
beliörigen tecknade anordningsbeslut eller efter kassachefens medgivande
verkställa kontanta utbetalningar. Kassören hade till sig utanordnat
ett stående förskott om 20 000 kronor, avsett för utbetalningar, som
icke lämpligen kunde ske över postgiro. Från kassaförskottet kunde med
hänsyn till tjänstens krav utlämnas s. k. underförskott, avsedda för
brådskande — oftast smärre — utgifter i tjänsten, exempelvis vid hastigt
beslutad tjänsteresa. Underförskott fick icke stå oredovisat längre tid än
en månad.

Allmän åklagare förde vid östra och Medelsta domsagas häradsrätt
ansvarstalan mot Bjärbo, Märta Tydén och en tredje person. Åklagaren
yrkade ansvar å Bjärbo bl. a. för grov trolöshet mot huvudman under påstående
att Bjärbo under tiden våren 1952—den 18 november 1954 vid
upprepade tillfällen förmått Märta Tydén att mot förskottskvitton till
honom utlämna pengar ur hennes kontanta kassaförskott, vilka pengar
Bjärbo förbrukat för sina personliga behov. Åklagaren anförde vidare:
Märta Tydén hade med vetskap om att den av henne omhänderliavda kassan
blott finge användas för utbetalningar, som skulle bestridas av statsmedel,
låtit Bjärbo ur kassan utfå tillhopa minst 9 057 kronor 25 öre under tiden
1952—1954. Till en början hade hon trott, att Bjärbo tillfälligt behövt pengarna
i sin egenskap av kassör vid F17:s Idrottsförening och Blekinge
Flygklubb, och hade då därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. I december
månad 1952 hade hon emellertid förstått att Bjärbo för egen räkning
förbrukade medlen och hade förty därefter gjort sig skyldig till medhjälp
till grov trolöshet mot huvudman.

Kronan yrkade vid häradsrätten, såvitt nu är i fråga, ersättning av Bjärbo
och Märta Tydén solidariskt med 9 057 kronor 25 öre jämte ränta.

Bjärbo erkände vad åklagaren i målet fört honom till last. Märta Tydén
bestred åtalet under påstående att hon icke insett, att de till Bjärbo utbetalade
förskottsbeloppen av denne användes för otillåtna ändamål samt
att hon ansett sig skyldig att efterkomma sin förman kassachefens rekvisitioner
av förskott ur kassan.

Kungi. Maj-.ts proposition nr bl år 1958

13

Häradsrätten uttalade i dom den 4 maj 1955 bl. a. följande:

Vad beträffar Märta Tydén är till en början uppenbart, att Bjärbo icke
kunnat åtkomma penningmedlen ur förskottskassan, därest icke Märta
Tydén utlämnat dem till honom mot erhållande av förskottskvittona. Hon
har själv medgivit, att hon hela tiden känt till att kassaförskottet icke finge
användas för andra utgifter än sådana som skola bestridas av statsmedel.
Avgörande för bedömandet av ansvarsyrkandena mot henne blir därför i
första hand den uppfattning hon vid utlämnandet av medlen hyst angående
den användning, Bjärbo komme att göra av medlen, och huruvida denna
för henne framstått såsom otillbörlig eller ej.

Med hänsyn till den praxis i fråga om utlämnande av förskott som tilllämpats
vid kassaavdelningen, särskilt arten av vissa förskott och den
tydligen relativt stora frekvensen av underförskott, bl. a. i form av
förtidig utbetalning av löneförmåner, samt i betraktande av att Bjärbo i
förstone synes hava för Märta Tydén antytt, att han skulle använda medlen
för flygklubbens eller idrottsföreningens räkning, måste tilltro fästas
till hennes uppgift om att hon vid utlämnande av de första förskotten
icke misstänkt oriktigt förfarande av Bjärbo. Av hennes egen berättelse
framgår dock att hon ganska snart fattat misstanke om att allt icke vore
rätt beställt och att dessa misstankar så småningom allt mer oroat henne.
Så länge hon endast misstänkt och icke insett att Bjärbo använde medlen
för otillbörligt ändamål kan emellertid Märta Tydén — med hänsyn till
att hon icke haft att granska behörigheten av utanordningsbeslut och enligt
för tjänsten gällande föreskrifter skolat verkställa utbetalningar i
överensstämmelse med kassachefens anvisningar — icke anses hava genom
utbetalning av förskott till Bjärbo gjort sig skyldig till förfarande, som
bör såsom tjänstefel eller eljest medföra ansvar för henne. Så snart hon
insett, att Bjärbo komme att använda de utbekomna förskotten för otillbörligt
ändamål, har det däremot ålegat henne att, ehuru hon i tjänsten
lydde under Bjärbo, vägra utbetalning av förskott till denne och har hon,
eftersom hon då måste hava insett att Bjärbo missbrukade sin ställning
och att utbetalningarna medförde skada för Kungl. Maj :t och kronan,
genom att under angivna förhållanden utbetala förskott gjort sig skyldig
till medhjälp i Bjärbos trolöshetsbrott.

Vid bedömande av frågan när Märta Tydén kommit till sådan insikt
som nyss sagts är särskilt att beakta, att Bjärbo vid fyra tillfällen omedelbart
innan förestående inventering av kassan inbetalat såsom förskott utbekomna
belopp, nämligen i juni och december 1952, i juni 1953 och i juni
1954 samt att han vid åtminstone tre av dessa tillfällen kort tid efter inventeringen
tagit ut nytt förskott till samma eller större belopp än det
han nyss ersatt. Det synes enbart med hänsyn till dessa omständigheter
uppenbart att Märta Tydén, då hon i juli 1954 på Bjärbos begäran till
honom mot förskottskvitlo utbetalade 7 000 kronor insett att Bjärbo skulle
använda medlen för otillbörligt ändamål. Vad Märta Tydén anfört om
att hon då förmodat att beloppet skulle användas i och för då pågående
lottakurs förtjänar nämligen icke avseende. Emellertid framgår av såväl
Märta Tydéns som de båda vittnenas uppgifter, att hon åtskilligt tidigare
kommit lill insikt om rätta förhållandet. De nämnda uppgifterna visa, alt
Märta Tydén redan under hösten 1952 hyst stark oro med anledning av
att Bjärbo haft förskott på mellan 2 000 och 3 000 kronor. Hon har själv
vid huvudförhandlingen uppgivit att det förslag, som hon den 8 december

14

Kimgl. Maj:ts proposition nr 41 är 1958

1952 gjorde till revisor Holmlöf att under det han väntade på Bjärbo revidera
hennes kassaförskott, skett för att hon önskade att denne skulle upptäcka
saken, ehuru hon icke var handlingskraftig nog att omtala förskotten
för Holmlöf. Då hon därpå upplevde hurusom Bjärbo samma dag
omedelbart innan Holmlöf efter lunchen kom in på kassaavdelningen till
henne överräckte ett kuvert med pengar för inlösen av förskottet och att
Bjärbo endast några dagar senare begärde att utfå förskott å ungefär motsvai
ande belopp, måste hon hava insett, att Bjärbo skulle hava pengarna
för icke tillåtna ändamål.

Häradsrätten finner på grund av det anförda, att Märta Tydén genom
att verkställa sistberörda utbetalning och genom de därefter följande utbetalningarna
av förskott till Bjärbo — möjligen med undantag för någon
mindre utbetalning — gjort sig skyldig till medverkan i Bjärbos trolöshetsbrott.

Det synes uppenbart, att Märta Tydén förmåtts till utbetalning av förskotten
genom missbruk av hennes oförstånd och beroende ställning under
sådana förhållanden, att bestämmelsen i 3 kap. 5 § strafflagen om nedsättning
av straff är tillämplig. Då emellertid hennes medverkan varit en
väsentlig förutsättning för att Bjärbos brott skulle kunna fullbordas, kan
hennes medhjälp icke anses så ringa, att straff för densamma ej bör ådömas.
Hennes förfarande har därjämte inneburit åsidosättande av tiänsteplikt.
J

Beträffande Märta Tydén föreligga åtskilliga starkt förmildrande omständigheter.
Bland dessa äro särskilt att framhålla följande. Hon har
uppenbarligen hyst en ganska kraftig känsla av att hon varit beroende av
Bjäibo. Hon är ung samt synes hava varit ganska oerfaren och osjälvständig
till sin natur. Medlidande med Bjärbo får även antagas hava inverkat på
hennes ställningstagande. Ehuru hennes brott i och för sig är av allvarlig
beskaffenhet, bör hon därför med hänsyn till det anförda ådöinas ett
kortvarigt fängelsestraff. De anförda omständigheterna göra att det icke
kan anses, att hon genom sin brottslighet i avsevärd mån skadat det anseende
som hon i sin befattning såsom kansliskrivare i kassatjänst bör
äga. Anledning föreligger därför icke att jämte frihetsstraffet döma till
suspension eller avsättning.

Jämte det häradsrätten fällde Bjärbo till ansvar för bl. a. grov trolöshet
mot huvudman dömde häradsrätten Märta Tydén jämlikt 3 kap. 4
och 5 §§, 4 kap. 1 och 2 §§, 22 kap. 5 § samt 25 kap. 5 § strafflagen för
medhjälp till Bjärbos trolöshetsbrott till fängelse tre månader, varjämte
häradsi ätten förordnade om villkorlig dom utan övervakning. Vidare förpliktades
Bjärbo och Märta Tydén att till kronan, en för båda och båda
för en, utgiva 9 057 kronor 25 öre jämte fem procent ränta därå från den
7 april 1955, tills betalning skedde. Slutligen ålades Märta Tydén att återgälda
statsverket ersättningen till hennes offentlige försvarare med 478
kronor.

Sedan Bjärbo och Märta Tydén hos hovrätten fullföljt talan mot häradsrättens
dom, uttalade hovrätten i sin dom den 25 november 1955 i fråga
om Märta Tydén:

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

15

Vad Märta Tydén angår finner hovrätten, att hon i den omfattning
häradsrätten angivit måste ha insett, att Bjärbo skulle ha de såsom förskott
uttagna medlen för icke tillåtna ändamål, och därför gjort sig skyldig
till medverkan i hans trolöshetsbrott. Lika med häradsrätten anser
hovrätten att bestämmelsen i 3 kap. 5 § strafflagen om nedsättning av
straff bör tillämpas, att hennes medverkan icke kan anses så ringa att
straff för densamma ej hör ådömas och att hennes förfarande jämväl
inneburit åsidosättande av tjänsteplikt.

Vid utmätande av straffet finner hovrätten emellertid följande vara att
beakta. I målet är upplyst, att förskott förekommit i stor utsträckning
vid flottiljen. Märta Tydén har uppgivit, att löneförskott även i andra fall
än Bjärbos överstigit förskottstagarens intjänta lön och att dylika förskott
uppburits även av Bjärbos överordnade. Vad Märta Tydén sålunda uppgivit
har icke blivit i målet vederlagt. Märta Tydén har icke dolt sin oro
över Bjärbos förskott. Hon har, enligt vad såväl hon själv som vittnena
Inga Nilsson och Märta Skagerlind uppgivit, ofta talat med dem om förskotten
och även låtit den under Bjärbos ledigheter vikarierande kassachefen,
Jonasson, få kännedom om desamma. Vad sålunda förekommit
synes ha bort föranleda denne att ingripa och anmäla förhållandet till
flottiljchefen redan på ett tidigt stadium. Enligt vad Märta Tydén uppgivit,
har Jonasson i stället — ända till december 1954 — svarat henne,
att hon endast hade att lyda kassachefens order. Med beaktande härav
och av de synpunkter häradsrätten anfört beträffande straffmätningen
bör frihetsstraff icke utmätas för Märta Tydén utan bör brottet anses
sonat med dagsböter. Även vid ett dylikt straff bör hon erhålla villkorligt
anstånd med straffets verkställande. Lika med häradsrätten finner hovrätten
Märta Tydén icke kunna undgå att solidariskt med Bjärbo ersätta
kronan dess förlust på grund av förskotten.

Hovrätten bestämde i sitt domslut, med ändring av häradsrättens dom
i ansvarsfrågan, såvitt anginge Märta Tydén, det straff hon jämlikt de
av häradsrätten åberopade lagrummen förskyllt till 100 dagsböter om
sju kronor att tillfalla kronan, varjämte hovrätten förordnade om villkorlig
dom utan övervakning. I övrigt fastställdes häradsrättens dom,
såvitt i hovrätten vore ifråga.

Sedan Bjärbo och Märta Tydén fullföljt talan mot hovrättens dom, fann
Kungl. Maj :t enligt beslut den 6 juni 1956 ej skäl meddela prövningstillstånd.
I samband härmed förpliktades Märta Tydén att återgälda statsverket
ersättningen till hennes offentlige försvarare för biträdet vid målets
fullföljd hos Kungl. Maj :t med 125 kronor.

I en den 28 juni 1956 dagtecknad skrift har Märta Tydén anhållit, att
Kungl. Maj:t av nåd måtte befria henne från bötesstraffet och ersättningsskyldigheten
samt genom sitt ombud anfört: Märta Tydén har vid domstolarna
utförligt framhållit de omständigheter, varpå hon grundat sitt
yrkande att dels bliva fri från ansvar, dels ock befrias från ersättningsskyldighet.
Hon kan icke finna det överensstämmande med rättvisan, att
hon — såsom en ringa underordnad — skall svara för betalningsskyldigheten
av vad en hennes överordnade förskingrat. Hennes tjänsteställning

16

Kungl. Maj:ts proposition nr M är 1958

var sådan, att hon endast hade att lyda order. Det kan icke heller anses
bevisat, att hon insett eller bort inse, vad Bjärbo företagit sig och det
brottsliga i hans förfarande.

Genom beslut den 31 augusti 1956 har Kungl. Maj:t funnit anledning
ej förekomma att lämna bifall till ansökningen såvitt den avsåge befrielse
från bötesstraffet och funnit ansökningen i övrigt innefatta ett ämne, som
icke utgjorde föremål för nåd. Märta Tydéns förenämnda skrift har därefter
överlämnats till försvarsdepartementet.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 12 december 1956 anfört:
Varken Bjärbo eller Märta Tydén har erlagt någon del av den ersättning
a 9 057 kronor 25 öre jämte ränta, som de är skyldiga att solidariskt
utgiva till kronan. Vid försök den 10 augusti 1956 till verkställighet,
i vad avser Märta Tydéns ersättningsskyldighet, har någon utmätningsbar
tillgång icke kunnat anträffas hos henne. Av redovisning framgår,
att en förrättningskostnad å 4 kronor 50 öre, avseende ersättning åt
låssmed, åsamkats kronan i verkställighetsärendet, för vilken kostnad
Märta Tydén torde vara ersättningsskyldig gentemot kronan. Märta Tydén
har ådragit sig ersättningsskyldighet genom medverkan till ett brott, som
i och för sig är av allvarlig art. Åtskilliga förmildrande omständigheter
måste dock anses föreligga i fråga om hennes andel däri, och ansvarsfrågan,
såvitt angår henne, har också med tillämpning av 3 kap. 5 § strafflagen
blivit så bedömd, att hon icke befunnits förskylla svårare straff
än villkorligt ådömda böter. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
i ärendet anser sig civilförvaltningen kunna tillstyrka bifall till
ansökningen i så måtto att Märta Tydén, därest hon inom tid, som Kungl.
Maj .t bestämmer, till civilförvaltningen inbetalar ett belopp av förslagsvis
300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan
på förevarande grund.

Av civilförvaltningens utlåtande och en den 3 december 1956 dagtecknad
polisrapport inhämtas rörande Märta Tydéns personliga förhållanden
följande.

Märta Tydén, som är född den 6 januari 1925, är gift och bor i Hägersten.
Äktenskapet är barnlöst, och Märta Tydén har ej försörjningsplikt
mot annan person. Hon är anställd vid skogs- och lantbruksakademin
med en månadslön av 963 kronor, varå göres skatteavdrag med 232 kronor.
Mannen, som ej har anställning eller inkomst, studerar vid Stockholms
tekniska institut och försörjes helt av hustrun. Makarna äger ej
någon förmögenhet. Märta Tydéns skulder uppgår till cirka 2 000 kronor,
varav (478 + 125 =) 603 kronor avser skuld till statsverket för er.
sättning till offentlig försvarare. Hyran för bostaden utgör 230 kronor
för månad, vartill kommer utgifter för lyse och telefon. Makarnas resekostnader
till och från arbetet uppgår till 70 kronor per månad. Enligt
Märta Tydén räcker hennes inkomst endast till makarnas nödtorftiga
uppehälle, varför hon är oförmögen att göra någon avbetalning å ifrågavarande
skuld till kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr ''it ar 1958

17

Statskontoret har i utlåtande den 16 januari 1957 anfört, att ämbetsverket
i olika sammanhang uttalat, att starka betänkligheter mötte mot
befrielse från ersättningsskyldighet, som hade sin grund i brottsliga
handlingar, men att ämbetsverket med hänsyn till omständigheterna i
förevarande ärende icke vilie motsätta sig, att framställningen bifölles på
sätt civilförvaltningen föreslagit.

Departementschefen

Märta Tydén har under tjänstgöring vid flygflottiljen till Bjärbo mot
förskottskvitton utbetalat pengar, som denne förbrukat för personliga behov.
Domstolarna, som dömt Bjärbo för grov trolöshet mot huvudman,
har ansett att Märta Tydén gjort sig skyldig till medverkan till detta brott
och därför dömt henne till straff samt funnit henne vara skyldig att solidariskt
med Bjärbo ersätta kronan dess förlust på grund av förskotten.
I allmänhet möter starka betänkligheter mot att befria från ersättningsskyldighet
som åvilar någon på grund av brottslig gärning. I detta fall
framgår emellertid av domstolarnas motivering att omständigheterna är
i hög grad mildrande. Vad särskilt angår skadeståndsskyldigheten måste
beaktas att Märta Tydén icke själv tillgodogjort sig några medel utan endast
gjort Bjärbos brottsliga förfarande möjligt genom sin efterlåtenhet.
Med hänsyn till vad som upplysts om Märta Tydéns ekonomiska ställning
skulle det uppenbarligen vara mycket svårt för henne att gälda statsverket
tillkommande ersättningar. Jag vill därför icke motsätta mig att Märta
Tydén befrias från skadeståndsskyldighet mot att hon, såsom myndigheterna
föreslagit, inbetalar 300 kronor.

.lag hemställer alltså att Kung]. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att Märta Sofia Tydén, därest bon inom den tid som Kungl.
Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 300 kronor, befrias från skadeståndsskyldighet till
kronan enligt hovrättens över Skåne och Blekinge dom den
25 november 1955.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—5 hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen, alt till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Bi haag till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr •11

2—1782 57

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1958

Bilaga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under är 1957 avgjorda, helt eller delvis
bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

Sökande

Grund för ersätt-

Ersättnings-

belopp

Kungl. Maj:ts beslut

ningsskyldighet

Dag

Beslutets

innebörd

1

2

3

4

5

Eldarna N. E. Anders-son och H. R. Ekdahl

Skada & ångpanna
genom torrkokning

1 427 kr. 67 öre

u/i 57

Hel befrielse
från even-tuellt åvi-lande er-sättnings-skyldighet

K. H. Svensson

Skadegörelse m.m. i
samband med
brottsliga gär-ningar

1 381 kr. 94 öre
jämte ränta solida-riskt med annan
person. (Härav av
Svensson inbetalat
mer än hälften av
kapitalbeloppet)

7, 57

Hel befrielse

Värnpliktige K. E. Karls-son

Skada vid tältbrand

4 842 kr. 72 öre
jämte ränta

277 57

Hd befrielse

Fanjunkaren C. Asp-lund

Förkommen materiel

456 kr. 4 öre jämte
ränta samt kronans
rättegångskostnad
200 kr.

7,o 57

Befrielse mot
inbetal-ning av
300 kr.

Värnpliktige L. Wallin

Skada å kronan till-hörig bil vid olov-ligt nyttjande

1 763 kr. 47 öre
(Härav indrivet 310
kr.)

*7,o 57

Befrielse mot
inbetal-ning av

300 kr.

Sthlm 1958. K. L. Beckmans Boktr.