Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

1

Nr 35

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 194b (nr 219) om
djurskydd; given Stockholms slott den 10 januari
1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944
(nr 219) om djurskydd.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget avser att förbättra tillsynen å efterlevnaden
av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnd skall vara skyldig att för
tillsynens utövande utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Vidare skall
hälsovårdsnämnd äga att, i samband med meddelande av föreskrift för försumlig
djurägare att ställa sig till efterrättelse lagens bestämmelser om djurens
vård och behandling, stadga vite samt att, om föreskriven åtgärd icke
vidtages, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

Tillsynen på det kommunala planet skall ställas under uppsikt av länsstyrelserna
för de särskilda länen och av veterinärstyrelsen för hela riket.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 35

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 15 och 21 §§ lagen den 19 maj 1944
om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 22 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

12

Djur må ej utan medicinalstyrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning av
läkemedel eller annat härmed jämförligt
ändamål, därest användningen
är förenad med operativt ingrepp,
insprutning eller blodavtappning eller
ock eljest medför ångest eller annat
lidande för djuret. Konungen
äger medgiva undantag från vad nu
sagts med avseende å viss institution
eller inrättning.

Närmare bestämmelser —--—

14

Hälsovårdsnämnden i orten har
att, i samverkan med läns- och distrikts-
eller stadsveterinären, öva
tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål äger nämnden
utse tillsyningsman.

(Föreslagen lydelse)

§•

Djur må ej utan veterinärstyrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning av
läkemedel eller annat härmed jämförligt
ändamål, därest användningen
är förenad med operativt ingrepp,
insprutning eller blodavtappning eller
ock eljest medför ångest eller annat
lidande för djuret. Konungen
äger medgiva undantag från vad nu
sagts med avseende å viss institution
eller inrättning.

------ av Konungen.

§•

1 mom. Hälsovårdsnämnden i orten
har att öva tillsyn över djurens
vård och behandling. För sådant ändamål
skall nämnden utse en eller
vid behov flera tillsy ning smän. Vid
tillsynen medverka länsveterinären
och distrikts- eller stadsveterinären
enligt vad därom närmare föreskrives.

Länsstyrelsen skall, med biträde
av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder
och tillsyningsmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§
stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i
den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela erforderlig föreskrift
om vad han jämlikt nämnda
paragrafer har att iakttaga. Den som
är missnöjd med nämndens beslut
äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tid som i allmänhet
gäller om klagan över hälsovårdsnämnds
beslut. Länsstyrelsen äger
förordna, att dess beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av
ärende som rör vården eller behandlingen
av djur äger länsveterinären
så ock distrikts- eller stadsveterinären
vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten.

samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgöra sina åligganden.

Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen
som har att till ledning
för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga
råd och anvisningar.

2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela erforderlig
föreskrift om vad han jämlikt
nämnda paragrafer har att iakttaga.
Nämnden äger ock i sådant fall
stadga vite. Underlåter någon att
vidtaga föreskriven åtgärd, äger
nämnden, där det anses nödigt, verkställa
åtgärden på den försumliges
bekostnad. Nämnden äger förordna,
att dess beslut omedelbart skall lända
till efterrättelse. Den som är missnöjd
med nämndens beslut äger däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållande
i avseende å djurskyddet äger
länsstyrelsen samma befogenheter
som enligt första stycket tillkommer
hälsovårdsnämnden.

3 mom. Vid hälsovårdsnämndens
handläggning av ärende som rör vården
eller behandlingen av djur äger
länsveterinären så ock distrikts- eller
stadsveterinären vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i
besluten. Hans mening skall på begäran
antecknas i protokollet.

Veterinär som äger närvara vid
nämndens sammanträde skall kallas
i god tid och därvid underrättas om
ärendets beskaffenhet.

Sammanträde skall skyndsamt äga
rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären
begär det.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

(Gällande lydelse)

15

Den som har djur i sin vård är
skyldig att låta hälsovårdsnämnden
eller någon dess ledamot eller suppleant
som nämnden utser eller tillsyningsman
varom i 14 § förmäles
så ock länsveterinären eller distriktseller
stadsveterinären besiktiga djuret
och stall eller annat förvaringsrum
för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig
handräckning för dylik besiktning.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11
eller 12 § stadgas, eller av tredska
underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift som meddelats jämlikt
74 § andra stycket, eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger
enligt 20 § andra stycket, straffes
med dagsböter.

Om straff — — -—------

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som har djur i sin vård är
skyldig att låta hälsovårdsnämnden
eller någon dess ledamot eller suppleant
som nämnden utser, tillsyningsman
varom i 14 § 7 mom. förmäles,
länsveterinären, distrikts- eller stadsveterinären
eller annan som länsstyrelsen
eller veterinärstyrelsen förordnat
besiktiga djuret samt stall eller
annat förvaringsrum, födoämnen,
redskap och persedlar som äro avsedda
för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig
handräckning för dylik besiktning.

§•

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11
eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt 15 §
första stycket eller underlåter att fullgöra
vad honom åligger enligt 20 §
andra stycket, straffes med dagsböter.

allmänna strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 7 januari
1959.

Äldre lydelsen av 21 § skall alltjämt
gälla såvitt angår underlåtenhet
att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelats jämlikt 74 § i
dess förutvarande lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 22 november
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade bestämmelser
angående tillsyn å djurskyddslagens efterlevnad samt anför därvid
följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har dåvarande chefen för justitiedepartementet
den 6 juni 1953 tillkallat f. d. justitierådet Erik Geijer att
såsom sakkunnig inom justitiedepartementet utreda frågan om ett förbättrat
djurskydd. Att såsom experter biträda den sakkunnige har förordnats, såvitt
gäller den del av utredningsuppdraget varom nu är fråga, numera förste
byråsekreteraren i veterinärstyrelsen Alf Danielsson, tillika utredningens
sekreterare, och förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson.

1 direktiven för utredningen, som antagit benämningen djurskyddsutredningen,
anfördes att, eftersom lagen den 19 maj 1944 om djurskydd, vilken
innehåller de grundläggande bestämmelserna till djurens skydd, varit
i kraft nära ett decennium, tillräcklig erfarenhet torde ha vunnits för att
bedöma, i vad mån ändringar och kompletteringar i de nuvarande reglerna
kan anses påkallade. Jämte det att vissa spörsmål framhölls såsom särskilt
angelägna uttalades att uppmärksamhet borde ägnas även åt formerna för
uppsikt och tillsyn över att de i djurskyddets intresse meddelade bestämmelserna
verkligen efterleves.

Frågan om effektiviteten av djurskyddslagens tillsynsbestämmelser har
av utredningen upptagits till separat behandling i ett den 1 december 1956
dagtecknat, under medverkan av experterna Danielsson och Larsson utarbetat
betänkande, innehållande förslag till lag om ändring i vissa delar av djurskyddslagen
jämte därtill hörande motivering (SOU 1956: 49). Experterna
Danielsson och Larsson har förklarat sig instämma i såväl förslaget som
motiveringen.

över betänkandet bar infordrade yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkolle -

6

Kungl. !\Iaj:ts proposition nr 35 år 1958

gium, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Riksåklagarämbetet har med sitt yttrande överlämnat yttranden av statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler.
Veterinärstyrelsen har vid sitt yttrande fogat gemensamt yttrande av
stadsveterinärerna i Stockholm I. Alström och U. Plazikowski samt inspektören
S. Blomkvist, den senare av hälsovårdsnämnden i Stockholm jämlikt
14 § djurskyddslagen utsedd tillsyningsman, ävensom yttranden av länsveterinärerna.
Vid medicinalstyrelsens yttrande är fogat yttrande av Förste
provinsialläkarnes förening. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna har
vid sina yttranden fogat yttranden av vissa hälsovårdsnämnder, kommuner
in. fl.

Yttranden har efter remiss därjämte avgivits av Sveriges veterinärförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund, Svenska hundskyddsföreningen och Nordiska
samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet. Svenska
allmänna djurskyddsföreningen och Svenska kvinnors djurskyddsförening
har inkommit med gemensamt yttrande. Nordiska djurskyddsföreningen och
Svenska kennelklubben har beretts tillfälle att avgiva yttrande men har icke
begagnat sig därav.

Jag anhåller alt nu få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.
Gällande rätt

Strafflagen innehåller ill kap. 13 § bestämmelse om straff för djurplågeri.
Enligt detta lagrum skall den som genom misshandel, överansträngning, vanvård
eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande dömas för djurplågeri
till böter eller fängelse. Vid sidan härav finns vissa andra bestämmelser
som syftar till att bereda djur skydd mot lidande. De grundläggande
av dessa bestämmelser är upptagna i lagen den 19 maj 1944 om djurskydd.
Sålunda innehåller denna lag, som avser vård och behandling av husdjur och
andra djur som hålles i fångenskap, dels allmänna föreskrifter om vården
och behandlingen och dels särskilda regler om förevisning av djur, om
kastrering, kupering och vissa andra ingrepp samt om levande djurs användning
för vetenskapligt ändamål, i vilket sistnämnda hänseende det enligt
12 § erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen, m. in. Lagen innehåller
även bestämmelser om tillsjön å dess efterlevnad och om rätt att omhändertaga
eller döda djur för att hindra djurplågeri samt slutligen bestämmelser
om straff för vissa förseelser. Tillsynsbestämmelserna, vilkas innehåll är
föremål för behandling i detta lagstiftningsärende, återfinnes i 14—16 §§
i lagen.

Enligt 14 § första stycket åvilar det hälsovårdsnämnden i varje särskild
ort att i samverkan med läns- och distrikts- eller stadsveterinären öva till -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

syn över djurens vård och behandling. Nämnden äger, men är ej ovillkorligen
skyldig, alt för sådant ändamål utse tillsyningsman. Där någon åsidosätter
vad i 2—6 §§ i lagen stadgas — om att djur skall behandlas väl och
såvitt möjligt skyddas mot lidande samt om den närmare innebörden i vissa
avseenden av denna grundsats —• äger, enligt andra stycket av paragiafen,
nämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela eiforderlig
föreskrift om vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga.
Den som är missnöjd med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos
länsstyrelsen inom tid som i allmänhet gäller om klagan över hälsovårdsnämnds
beslut. Länsstyrelsen äger förordna att dess beslut omedelbart skall
lända till efterrättelse. Enligt tredje stycket av paragrafen skall vid nämndens
handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen av djur
länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären äga vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Enligt 15 § första stycket är den som har djur i sin vård skyldig att låta
hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller suppleant som nämnden
utser eller tillsyningsman varom i 14 § förmäles så ock länsveterinären
eller distrikts- eller stadsveterinären besiktiga djuret och stall eller annat
förvaringsrum för djuret. Polismyndigheten skall, enligt andra stycket, meddela
erforderlig handräckning för dylik besiktning.

I 16 § är föreskrivet att vad i 14 och 15 §§ stadgas icke skall gälla med
avseende å djur som användes inom försvarsväsendet.

Enligt 21 § skall dagsböter ådömas bl. a. den som av tredska underlåter
att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats jämlikt 14 § andra
stycket eller åsidosätter honom åvilande skyldighet enligt 15 § första stycket.
Ådömda böter skall enligt 22 § tillfalla kronan.

Djurskyddsutredningens förslag

Utredningen anför i sitt betänkande att den allmänna tillsynsorganisation
som tillskapades genom djurskyddslagen under den tid som sedan dess förflutit
icke förvärvat anseende såsom fullt effektiv och tillfredsställande. Det
synes sålunda vara en ganska utbredd mening, särskilt inom djurskyddsrörelsen,
att hälsovårdsnämnderna —- även om naturligtvis undantag därvidlag
torde kunna påvisas — i mycket stor utsträckning icke visat den initiativförmåga
och handlingskraft som deras nyckelställning inom organisationen
kräver. Endast ett mindre antal hälsovårdsnämnder lär ha utsett tillsyningsmän,
och då dessa ofta även har andra uppgifter att fullgöra, har
deras verksamhet icke fått den betydelse som avsetts. Utredningen har även
själv gjort vissa undersökningar rörande tillsynsbestämmelsernas effektivitet.
En tidningsnotis har sålunda givit utredningen anledning att närmare
granska myndigheternas handläggning av ett djurskyddsärende, avseende
vanvård av eu svinbesättning på en lantgård. Enligt ett i ärendet föreliggande
besiktningsinstrument av juni 1954 hade det sedan mer än 20 år i svinstallarna
härskat ohygglig smuts och stank; dödligheten bland de ständigt
vanvårdade djuren hade varit mycket stor, men i övrigt hade det knappast

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1958

gått att beskriva det elände som rådde. Åtal hade väckts redan 1945 men blivit
ogillat. Nytt åtal följde efter besiktningen, och domen blev då fällande.
Att vanvården kunnat utveckla sig till den beklämmande situation som kom
i dagen vid besiktningen visar enligt utredningens mening klart att tillsynsorganisationen
icke fungerat som den bort. Utredningen erinrar vidare om
att då djurskyddslagen antogs fäste man vid riksdagsbehandlingen särskilda
förhoppningar vid hälsovårdsnämndernas tillsyn beträffande de s. k. bandhundarna.
På grund av många och samstämmiga utsagor i press och annorstädes
anser sig utredningen emellertid kunna konstatera att bandhundarna,
särskilt i de södra delarna av landet, alltjämt i mycket stor utsträckning
hålles på ett ur djurskyddssynpunkt ovärdigt sätt.

Omständigheterna ger enligt utredningens mening vid handen att bristerna
hos djurskyddslagens tillsynsorganisation måste i betydande grad bero
såväl på vad som kallas den mänskliga faktorn som på själva lagbestämmelserna.
I det förstnämnda avseendet säger sig utredningen — utan att därmed
vilja frånkänna vårt folk en på det hela taget välvillig inställning till
djurskyddssaken — våga uttala den förmodan att sådana mänskliga svagheter
som bristande intresse och insikt, bekvämlighet, benägenhet att skjuta
över ansvaret på andra, misströstan beträffande utgången av en i och för
sig motiverad aktion och rädsla för personliga obehag har spelat och alltjämt
spelar en avsevärd roll vid övervakningen. Inom den stora allmänhetens
krets — övervakningsmyndigheternas medlemmar inräknade — synes
man sålunda ofta vara obenägen att genom anmälan eller på annat sätt ingripa
mot grannar och bekanta även om det kanske är allt annat än väl beställt
med deras djurvård.

Utredningen framhåller att frågan om djurens vård och behandling samt
tillsynen däröver måste anses vara en samhällets, såväl statens som kommunernas,
angelägenhet av sådan betydelse att den i likhet med exempelvis
renhållning, hälsovård och sjukvård ovillkorligen måste tillgodoses och icke
kan åsidosättas utan förfång bl. a. för stora etiska värden. Endast i jämförelsevis
ringa grad har staten emellertid engagerat sig själv i den nuvarande
tillsynsorganisationen. Med sitt förslag syftar utredningen till att få till
stånd en sådan ändring i samhällets hittillsvarande reserverade hållning att
tillsynen tillerkännes sin tillbörliga plats bland de viktigare samhällsuppgifterna.
En sådan ändring anser utredningen vara ofrånkomlig, om det
över huvud skall lyckas att övervinna den brist i fråga om livaktighet och
handlingskraft som för närvarande i alltför hög grad präglar tillsynsverksamheten.
Höga anspråk på effektiviteten följer jämväl av det förhållandet
att djurskyddslagen i stor utsträckning använder och måste använda sig
av ganska allmänt hållna uttryck för hur djuren bör eller icke får behandlas
och att det därför ankommer på tillsynsmyndigheterna själva att beakta
den detaljrika innebörden av dessa allmänna uttryckssätt. Allt tillsammantaget
gör, framhåller utredningen, att varje möjlighet att åstadkomma en
vederhäftig tillsynsorganisation måste tillvaratagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

9

Rörande den närmare utformningen av lagförslaget anför utredningen,
att detta till väsentlig del är byggt på den grund som lades vid tillkomsten
av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnderna är sålunda bibehållna såsom
de organ vilka i de särskilda orterna skall bära det närmaste ansvaret för
tillsynen över djurens vård och behandling. Den utbyggnad av tillsynsapparaten
som förslaget innebär är avsedd att ställa denna lokala tillsynsverksamhet
under central ledning och övervakning av statsmyndigheter utrustade
med den auktoritet och sakkunskap samt de maktmedel och resurser i
övrigt som är nödvändiga för att framgångsrikt fylla en dylik uppgift. Det
har icke ansetts vare sig lämpligt eller behövligt att för ändamålet tillskapa
nya organ, utan det har förutsatts att för denna övervakning på högre nivå
skall kunna anlitas vissa redan existerande myndigheter i överordnad ställning,
nämligen veterinärstyrelsen för hela riket och länsstyrelserna för de
särskilda länen. Hela organisationen kommer då — något som enligt utredningens
mening faller sig naturligt — att till sina grundlinjer påminna om
den ordning som gäller beträffande hälsovården i riket. Med hänsyn till arten
av de arbetsuppgifter som i allmänhet faller inom de nyssnämnda myndigheternas
verksamhetsområden anser utredningen att någon närmare motivering
icke erfordras r7arför valet fallit just på dessa myndigheter. Det kan
sålunda, enligt utredningens mening, icke betvivlas att veterinärstyrelsen
med den sakkunskap på området som den har tillgång till samt sin allmänna
överblick över hithörande förhållanden är väl lämpad för att utöva den
högsta tillsynen med uppgift bland annat att, i anledning av hänvändelser
till styrelsen eller av eget initiativ, göra erforderliga framställningar samt
meddela råd och anvisningar i de frågor det här gäller. Vad länsstyrelserna
angår synes det utredningen uppenbart att den verksamhet varom fråga är
står i sådant förhållande till det ansvar för allmän ordning och säkerhet som
påvilar dem att de bör anses självskrivna även för den ifrågavarande uppgiften.
Redan på grund av den ställning de intager såsom högsta polismyndigheter
i respektive län utövar länsstyrelserna en viss tillsyn över djurskyddet,
nämligen såvitt angår den straffrättsliga sidan därav; och denna
sida sammanhänger så nära med den i djurskyddslagen föreskrivna tillsynen
att det torde vara en fördel om en och samma myndighet, länsstyrelsen,
under sin uppsikt har hela tillsynsverksamheten och sålunda äger tillfälle
att samordna vissa detaljer.

Vid länsstyrelsens sida skall, enligt utredningens förslag, länsveterinären
stå som biträdande chefsmyndighet för tillsynsverksamheten inom länet.
Närmast under länsveterinärens direkta ledning torde det, anför utredningen,
bli erforderligt att viss inspektionsverksamhet äger rum med uppgift
bland annat, förutom att lämna råd och anvisningar till djurägare och hälsovårdsnämnder,
att möjliggöra en tillförlitlig överblick över djurvårdens
tillstånd i länet och resultatet av hälsovårdsnämndernas tillsyn. Denna inspektionsverksamhet
anses böra bedrivas på sådant sätt alt den, under verkställande
av stickprov och undersökningar med viss koncentration på misstänkta
fall, inom rimlig tid hinner beröra tämligen vidsträckta områden

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

samt insamla och undan för undan tillhandahålla material, som erfordras
för att från länsstyrelsens respektive länsveterinärens sida må kunna utan
större tidsutdräkt vidtagas de åtgärder som påkallas av förefintliga missförhållanden.
Då det enligt utredningens mening knappast kan förväntas att
dylik inspektionsverksamhet alltid kan i nödig utsträckning fullgöras av
länsveterinären ensam eller med det biträde som erhålles av övriga tjänsteveterinärer,
har föreslagits att länsstyrelsen, om så erfordras och sedan
statsmedel därför anslagits, skall kunna förordna lämpliga personer — antalet
antages kunna växla med skilda platser och tider — att biträda vid
tillsynen.

Den av utredningen föreslagna lagtexten, avseende ändringar i djurskyddslagen,
innebär att i 14 § skall i första stycket upptagas bestämmelse
om att högsta tillsynen å lagens efterlevnad tillkommer veterinärstyrelsen.
Styrelsen skall åligga att göra de framställningar samt meddela de råd och
anvisningar vartill omständigheterna föranleder. Enligt andra stycket av
paragrafen skall länsstyrelserna var inom sitt län med biträde av länsveterinären
vaka över att de till skydd för djuren meddelade bestämmelserna
efterleves samt tillse att kommuner och hälsovårdsnämnder i sådant avseende
fullgör sina åligganden. Länsstyrelsen skall därvid, om så anses nödigt,
kunna förelägga dem viten. Vid behov skall länsstyrelsen, enligt samma
stycke, äga förordna en eller flera personer att under länsveterinärens
inseende och enligt hans anvisningar såsom djurskyddsassistenter biträda
vid tillsynen. I tredje stycket av paragrafen har, med en redaktionell jämkning
av gällande bestämmelser, föreskrivits att hälsovårdsnämnden skall
i varje ort öva tillsyn över djurens vård och behandling och att nämnden
därvid bör samverka med tjänsteveterinärerna. Nämnden skall därjämte
genom inspektionsverksamhet i nödig omfattning hålla sig noga underrättad
om djurvårdens tillstånd samt i mån av behov utse en eller flera tillsyningsmän.
Om någon åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om djurens
vård och behandling, äger nämnden -— liksom för närvarande — i den
mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela föreskrift om vad han
har att iakttaga i detta hänseende. Enligt förslaget kan nämnden tillika, om
tidigare meddelat föreläggande ej efterkommits eller eljest tredska befaras,
utsätta vite, och i fall av tredska kan anbefalld åtgärd, där så anses
nödigt och sedan den försumlige därom tillsagts utan att rättelse skett,
verkställas på hans bekostnad. Rätt att överklaga nämndens beslut hos
länsstyrelsen inom tid som i allmänhet gäller om klagan över hälsovårdsnämnds
beslut skall alltjämt föreligga, men det har föreslagits att icke
endast länsstyrelsen utan även nämnden skall äga förordna att dess beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse.

I 15 § skall, enligt förslaget, i första stycket —- i nära anslutning till gällande
bestämmelser — föreskrivas att tjänsteveterinärerna äger vara närvarande
vid hälsovårdsnämnds handläggning av djurskyddsärende även
om de icke är ledamöter av nämnden men med tillägg att de, om det begä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

11

res, skall få sin mening antecknad till protokollet. Veterinär som bär rätt
att närvara skall, enligt samma stycke, såvitt möjligt i god tid underrättas
om sammanträde där djurskyddsärende skall handläggas samt om ärendets
beskaffenhet. Sammanträde för behandling av sådant ärende skall på anmodan
av länsstyrelsen eller länsveterinären skyndsamt äga rum. Det föreslås
även, att länsveterinären skall äga hos länsstyrelsen överklaga nämnddens
beslut i ärende av detta slag. Enligt andra stycket av paragrafen
skall det åligga hälsovårdsnämnden att utan onödig tidsutdräkt underrätta
länsveterinären om föreskrift som meddelats enligt 14 § tredje stycket
samt såväl denne som polismyndigheten om inträffad underlåtenhet att
efterkomma sådan föreskrift. Om det förekommer anledning att djur är
utsatt för djurplågeri eller att eljest åtal för sådant brott bör övervägas,
skall polismyndigheten ofördröj ligen underrättas. Därjämte bör, enligt samma
stycke, polismyndigheten och vederbörande åklagare, i den mån det kan
äga betydelse för nämndens tillsynsverksamhet, hålla nämnden underrättad
om vad som förefaller inom deras verksamhetsområden. Besiktningsbestämmelserna
föreslås skola upptagas i ett tredje stycke av paragrafen
med tillägg att de skall äga tillämpning jämväl å födoämnen, redskap och
persedlar som är avsedda för djuret. Befogenhet att företaga besiktning skall
vidare föreligga jämväl för den som därtill erhållit veterinärstyrelsens eller
länsstyrelsens särskilda förordnande.

Enligt 16 § i förslaget skall vad i 14 § stadgas om hälsovårdsnämnds tillsyn
icke gälla med avseende å djur som användes inom försvarsväsendet.
Skyldighet att tåla besiktning beträffande sådana djur skall dock föreligga
om besiktningen särskilt anbefallts av veterinärstyrelsen eller länsstyrelsen.

21 § har i förslaget jämkats såtillvida att därav framgår att underlåtenhet
att ställa sig av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse
är straffbar endast i fall då föreskriften meddelats utan utsättande av vite.

Beträffande hälsovårdsnämnderna säger utredningen sig ha eftersträvat
både att framhålla deras skyldighet att ta initiativ till åtgärder i fall av
vanvård och att utrusta dem med erforderliga tvångsmedel. Av skyldigheten
att i mån av behov utse en eller flera tillsyningsmän följer, framhåller
utredningen, förpliktelse för kommunerna att tillhandahålla medel för ändamålet.
Något hinder för att ett par kommuner slår sig tillsammans om en
tillsyningsmän anses icke böra uppställas. Den utvidgade allmänna skyldigheten
att tåla besiktning är såtillvida motiverad, att för djuret avsedda
födoämnen, redskap och persedlar kan äga betydelse för att bedöma hur
djuret behandlats och vilka föreskrifter till rättelse som bör meddelas. Tillräckliga
skäl att undantaga till försvarsväsendet hörande djur från den tillsyn
som skall utövas av veterinärstyrelsen och länsstyrelserna anser utredningen
icke föreligga.

Yttrandena

I yttrandena har utredningens förslag i dess helhet eller i väsentliga delar
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera remissinstanser, bland dem

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

flertalet länsveterinärer och Sveriges veterinärförbund, har givit uttryck åt
den uppfattningen att en skärpning av lagens tillsynsbestämmelser snarast
bör genomföras.

Beträffande högsta tillsynen å lagens efterlevnad har veterinärstyrelsen
med tillfredsställelse funnit att förslaget överensstämmer med vad som från
styrelsens tillkomst faktiskt praktiserats, nämligen att denna utövas av
styrelsen. Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt om det ur principiell
synpunkt är riktigt att tillerkänna ett centralt ämbetsverk såsom veterinärstyrelsen
direktivrätt i förhållande till länsstyrelser, enär dessa är
direkt underställda Kungl. Maj :t, och hälsovårdsnämnder. Även åklagarmyndigheten
i Göteborg är tveksam i detta avseende.

I åtskilliga yttranden har framhållits vikten av att upplysningsarbete och
propaganda rörande djurskydd bedrives både bland allmänheten och bland
hälsovårdsnämnderna. Flera remissinstanser har hänfört denna verksamhet
till de uppgifter som bör ankomma på veterinärstyrelsen såsom central tillsynsmyndighet.
Svenska stadsförbundet har sålunda uttalat att den av utredningen
anmärkta bristande effektiviteten beträffande tillsynen i huvudsak
torde bero av — förutom att hälsovårdsnämnderna har en mångfald
andra stora uppgifter att fullgöra — tveksamhet i fråga om innebörden av
lagens allmänna bestämmelser om djurens vård och behandling. Det skulle
därför enligt förbundets mening vara önskvärt att till hälsovårdsnämndernas
vägledning någorlunda detaljerade råd och anvisningar utfärdades
— förslagsvis av veterinärstyrelsen — rörande det praktiska utövandet av
deras tillsynsverksamhet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har, i likhet med
hälsovårdsnämnden i Kiruna, föreslagit att veterinärstyrelsen skall utarbeta
en normaldjurskyddsordning med föreskrifter för hälsovårdsnämndernas
verksamhet på området.

Vad angår tillsynen på länsplanet har två spörsmål särskilt uppmärksammats.
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
har sålunda ställt sig kritiska mot förslaget att länsstyrelsen, där så anses
nödigt, skall äga vid vite förelägga kommuner och hälsovårdsnämnder att
tullgöra sina uppgifter. Det anses att syftet med en dylik befogenhet bättre
nås med fortlöpande information och vägledning från de statliga tillsynsorganens
sida. I det yttrande som gemensamt avgivits av stadsveterinären
Alström jämte andra har förslaget i denna del betecknats som mycket
olyckligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har föreslagit att länsstyrelsen
skall erhålla befogenhet att meddela vitesföreläggande direkt för den
enskilde djurvårdaren. Ett flertal remissinstanser har vänt sig mot förslaget
att länsstyrelsen endast om det finnes erforderligt skulle äga förordna
en eller flera personer att biträda såsom djurskyddsassistenter. Veterinärstyrelsen
har i denna fråga uttalat att länsveterinären i varje län oundgängligen
bör erhålla biträde av en för inspektionsverksamhet välkvalificerad
person. I yttrandet av stadsveterinären Alström med flera har anförts följande.

Begreppet erforderligt torde här ha behövt en mera definitiv utformning.
Enligt vår erfarenhet är en kontinuerlig inspektion av djurbesättningar,

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

slakthus, försäljningsställen, ridhus, djurpensionat, kennlar och institutioner
med försöksdjur, cirkusar, zoologiska trädgårdar, hundtrimningsinstitut
och hundbad nödvändig. En dylik inspektion måste enligt vår uppfattning
komma till utförande för att förebygga mindre önskvärda utvecklingstendenser.
Detta arbete kan rimligtvis inte medhinnas av länsveterinären
och bör utföras av en för ändamålet heltidsanställd person i tjänstemannaställning,
lämpligen benämnd djurskyddskonsulent. Enligt vår mening borde
därför lagförslaget utmynna i ett kategoriskt förslag om anställande av sådana
djurskyddskonsulenter med föreskrivande av kompetens och anställningsvillkor.

I anslutning härtill har i yttrandet uttalats att, om djurskyddskonsulenter
tillsättes i varje län, hälsovårdsnämndernas tillsynsverksamhet borde
kunna inskränkas. Svenska hundskyddsföreningen har anfört att endast om
till länsveterinärens disposition ställes ett tillräckligt antal djurskyddsassistenter
— utvalda hland sådana personer som äger förståelse och intresse
för den besvärliga uppgiften — kommer en lagändring att få väsentligt
värde.

Ett par remissinstanser har emellertid icke kunnat vitsorda behovet av
särskilda djurskyddsassistenter. Enligt statskontoret bör det vara tillfyllest
med den skärpning med avseende å tillsynsorganisationen som i övrigt föreslagits
av utredningen. Om likväl statliga djurskyddsassistenter befinnes
påkallade, har statskontoret funnit det ofrånkomligt att — innan ställning
tages till förslaget i denna del — utredning förebringas rörande storleken av
de kostnader som till följd härav kan förväntas uppkomma för statsverket.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt om icke ändamålet med den
skärpta tillsynen på länsplanet kan vinnas på annat sätt än genom tillsättandet
av djurskyddsassistenter. Djurplågerifallen torde i vårt land dessbättre
icke vara så vanliga att djurskyddsassistenterna kan förvärva tillräcklig
erfarenhet i hithörande spörsmål. I den mån nya tjänster över huvud
anses erforderliga är det enligt länsstyrelsens mening lämpligare att tillsynen
för hela riket ombesörjes av en eller ett par centralt placerade, väl
kvalificerade tillsynstjänstemän.

Frågan om hälsovårdsnämndernas skyldighet att utse tillsyningsmän har
behandlats i flera yttranden. Veterinärstyrelsen, länsveterinärerna i Uppsala
och Östergötlands län, hälsovårdsnämnden i Sundsvall, Svenska allmänna
djurskyddsföreningen och Svenska kvinnors djurskyddsförening anser sålunda
att hälsovårdsnämnderna bör åläggas att ovillkorligt utse en eller
flera tillsyningsmän för att biträda med tillsynen. Veterinärstyrelsen har
i denna fråga uttalat att kritiken mot hälsovårdsnämndernas handhavande
av den lokala tillsynen i många fall torde var berättigad. Bristerna beror
enligt styrelsens mening framför allt på att nämnderna, särskilt i de
mindre landskommunerna, icke erhåller medel tillräckliga för att anskaffa
kompetent personal och erforderlig utrustning. Det är inte tillrådligt att
härvidlag lita enbart till del kommunala intresset; om de kommunala organen
lämnas frihet att handla helt efter eget skön, blir följden lätt den, att
ekonomiska hänsyn får hindra att eu verksamhet bedrives med önskvärd

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

effektivitet. Med hänvisning härtill föreslår styrelsen att hälsovårdsnämnd
ålägges att utse åtminstone en tillsyningsman för djurskyddsverksamheten
och att denne sättes i stånd att företaga regelbundna inspektionsresor inom
hälsovårdsområdet. Därmed är dock icke sagt att det alltid måste tillsättas
en heltidsanställd tjänsteman, utan det kan väl tänkas att, om förhållandena
det medger, befattningen blir gemensam för två eller flera kommuner
eller erhåller karaktären av deltidssyssla. Vid val av lämplig person
bör självfallet tidigare, förtjänstfull verksamhet inom djurskyddsorganisation
räknas som en särskild merit. Om för uppgiften kvalificerad hälsovårdsinspektör
finnes anställd inom kommunen, kan det vara lämpligt att denne
även anförtros tillsynen över djurskyddet.

På några håll har uttalats tvivelsmål om huruvida hälsovårdsnämnderna
med hänsyn till sina knappa ekonomiska och personella resurser hör i fortsättningen
handhava den omedelbara tillsynen. Enligt medicinalstyrelsen
bör sålunda med fördel åtskilliga av de med djurskyddet sammanhängande
göromålen kunna flyttas från nämnderna till distriktsveterinärerna, i vilkas
tjänsteåligganden ingår hälsovården av husdjur. Förste provinsialläkarnes
förening har anfört att det enligt dess erfarenhet ofta stöter på betydande
svårigheter att förmå hälsovårdsnämnderna att ägna erforderlig tillsyn ens
åt den humana hälsovården. Länsveterinären i Kronobergs län har ställt sig
starkt tvivlande till lämpligheten av att bibehålla hälsovårdsnämnderna såsom
övervakare av lagens efterlevnad. Han har härom anfört följande.

Med den ingående kännedom om landsbygdens förhållanden, som en veterinär
med mångårig praktik erhåller, framstår det som orealistiskt och
otänkbart, att t. ex. en ledamot av hälsovårdsnämnden och tillika lantbrukare
skulle gå in i grannens ladugård och kritisera dennes sätt att vårda
sina djur. Endast ovänskap skulle bli följden. Därför förvånar det mig icke,
att hälsovårdsnämndernas effektivitet såsom verkställande djurskyddsorgan
visat sig svag. Endast vid direkt anmälan om djurplågeri eller vanvård kan
man vänta positiva åtgärder från nämnderna, och även i sådana fall blir
det som regel ett vidarebefordrande till polismyndigheten.

I några yttranden behandlas frågor rörande hälsovårdsnämnds handläggning
av djurskyddsärende. Länsveterinären i Västernorrlands län ställer
sig sålunda tveksam till lämpligheten av att hälsovårdsnämnd utrustas
med befogenhet att förordna att dess beslut omedelbart skall lända till
efterrättelse. Veterinärstyrelsen anser att hälsovårdsnämnd bör vara ovillkorligen
skyldig att underrätta veterinär, som äger därvid närvara, om sammanträde
för handläggning av djurskyddsärende. Samma uppfattning har
länsveterinärerna i Blekinge och Kristianstads län.

Några remissinstanser menar att den föreslagna befogenheten för länsveterinär
att överklaga hälsovårdsnämnds beslut bör utgå. Såsom skäl härför
har statsåklagaren i Göteborg anfört att sådan befogenhet skulle göra
länsveterinären jävig att deltaga i länsstyrelsens beslut rörande djurskyddsärende.
Länsstyrelsen i Södermanlands län hav påpekat att det i allmänna
veterinärinstruktionen bör föreskrivas skyldighet för länsveterinären att till
länsstyrelsen anmäla sådana av hälsovårdsnämnd fattade beslut i djur -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

15

skyddsärenden som enligt länsveterinärens mening är felaktiga och att det
därför knappast är påkallat att — med avsteg från vad eljest torde gälla om
rätt att överklaga kommunala myndigheters beslut —- tillägga länsveterinären
särskild klagorätt. Liknande synpunkter har anförts av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Norrbottens län.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är den föreslagna inskränkningen
med avseende å skyldighet att tåla besiktning av djur som användes inom
försvarsväsendet knappast tillräckligt motiverad, och länsstyrelsen anser
att den bör utgå. Länsveterinären i Stockholms län menar däremot att,
eftersom armén genom sitt eget veterinärväsen utövar direkt tillsyn över
djur tillhörande försvarsväsendet, det är onödigt att över huvud tillåta
civil myndighet att föranstalta om besiktning beträffande sådana djur.
Samma uppfattning har Sveriges veterinärförbund.

Departementschefen

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har djurskyddsuiredningen
under sitt ännu icke avslutade arbete med utredning av frågan om förbättrat
djurskydd kommit till den uppfattningen att de särskilda bestämmelserna
i djurskyddslagen om tillsyn å lagens efterlevnad icke kan anses
vara fullt effektiva och tillfredsställande. Utredningen har därför föreslagit
att —- innan frågan om ett förbättrat djurskydd i hela dess vidd upptages
till omprövning -—• tillsynsbestämmelserna skärpes och förbättras. Närmare
bestämt anses bristerna i fråga om tillsynen bero såväl på bestämmelsernas
innehåll i och för sig som på frånvaron av erforderlig livaktighet och handlingskraft
hos de organ som bär ansvaret för tillsynen. Utredningens förslag
syftar till att åstadkomma bättre förhållanden i båda dessa avseenden.

Otvivelaktigt är det utomordentligt angeläget att djuren, såväl de fria
som de i fångenskap levande, kommer i åtnjutande av det skydd gällande
lag syftar till att bereda dem. Tillsynen häröver måste också, som utredningen
anfört, anses utgöra en betydelsefull samhällelig uppgift, för vilken
både staten och kommunerna har att ansvara. Eftersom det vore otillfredsställande
om övervakningen skulle kunna ske endast i den ordning som i
allmänhet gäller för uppspårande och beivrande av brott, har genom djurskyddslagens
tillsynsbestämmelser öppnats möjlighet att i vidare omfattning
vaka över att djuren behandlas väl och åt! misshandel eller annan
vanvård förhindras. Utredningens uppfattning att tillsynsbestämmelserna
är bristfälliga har bekräftats nnder remissbehandlingen. Bestämmelserna
bör därför skärpas, och härvid torde utredningens förslag, som i huvudsak
godtagits av remissinstanserna, kunna följas med vissa jämkningar.

Vid djurskyddslagens tillkomst ansågs det önskvärt att något organ i varje
särskild ort ägnade erforderlig uppmärksamhet åt djurskyddet. Enär
hälsovårdsnämnderna låg närmast till för denna uppgift, kom ansvaret
för den omedelbara tillsynen å lagens efterlevnad att läggas på dessa
myndigheter. Mot det sätt på vilket uppgiften hittills handhafts av hälsovårdsnämnderna
har både utredningen och flera remissinstanser riktat erin -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

ringar. Enligt utredningen synes det vara en ganska utbredd mening att
nämnderna — även om naturligtvis undantag torde kunna påvisas — icke
visat den initiativförmåga och handlingskraft som deras nyckelställning
beträffande tillsynen kräver. Samma uppfattning har kommit till uttryck i
flera yttranden. Därvid har även gjorts gällande att nämnderna ofta saknar
ekonomiska och personella resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna
utöva tillsynen. För att få till stånd en bättre ordning torde det vara
lämpligt att, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, dels
i olika avseenden förstärka tillsynen på det kommunala planet — vartill
jag återkommer i det följande — och dels ställa denna tillsyn under central
ledning av vissa statliga myndigheter, nämligen länsstyrelserna för de
särskilda länen och veterinärstyrelsen för hela riket. Vad länsstyrelserna
angår har, såsom utredningen anfört, den verksamhet varom här är
fråga nära samband med det ansvar för allmän ordning och säkerhet som
åvilar dessa myndigheter, varjämte länsstyrelserna på grund av sin ställning
som högsta polismyndighet i länet redan utövar viss tillsyn över djurskyddet.
Om tillsynen i sin helhet på detta plan förenas hos länsstyrelserna,
erhåller dessa, såsom utredningen även framhållit, möjlighet att på lämpligt
sätt samordna uppkommande spörsmål. Länsstyrelserna bör emellertid,
enligt min mening, som regel icke ta omedelbar befattning med tillsynen
utan det bör i första hand åligga dem att vaka över att organen för denna
tillsyn — främst hälsovårdsnämnderna — fullgör sina uppgifter i detta avseende.
V eterinärstvrelsen skall enligt instruktionen för styrelsen
utöva högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren.
Styrelsen har, enligt vad som framgår av dess remissyttrande, allt
sedan sin tillkomst utan uttryckligt åläggande faktiskt utövat högsta tillsynen
även över djurskyddslagens efterlevnad, och dess ställning som central
tillsynsmyndighet bör nu lagfästas. Till styrelsens uppgifter bör bland
annat höra att meddela hälsovårdsnämnder och andra tillsynsorgan erforderliga
råd och anvisningar för tillsynens utövande. Tillsynsorganisationen
kommer härigenom, såsom utredningen påpekat, att till sina grundlinjer
påminna om den ordning som gäller beträffande hälsovården i riket. I
detta sammanhang bör därjämte tillståndsgivningen med avseende å djurs
användning för vetenskapligt ändamål, som för närvarande ankommer på
medicinalstyrelsen, överflyttas på veterinärstyrelsen.

Tyngdpunkten beträffande tillsynen måste med nödvändighet vila hos
hälsovårdsnämnden. Av denna bör kunna krävas att den håller sig noga underrättad
om hur djurägarna i orten handskas med sina djur. Härvidlag
avses icke endast att djuren skyddas mot direkt misshandel eller annat
onödigt och meningslöst lidande utan även att de förses med tillräckligt
foder och vatten, att de förvaras på lämpligt sätt och att de i övrigt behandlas
väl. Ledning i dessa frågor erbjuder djurskyddslagens allmänna bestämmelser
om djurs behandling. I tillsynen ingår även skyldighet att övervaka
att bestämmelserna om förevisning av djur, om kastrering och kupering
samt om användning av djur för vetenskapligt ändamål, m. in. iakttages.

Kutigl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

17

Slutligen omfattar tillsynen skyldighet att vara verksam för att försummelser
eller andra brister med avseende å djurvården blir avhjälpta och i förekommande
fall anmälda till åtal. Såsom utredningen föreslagit bör hälsovårdsnämndens
befogenheter gentemot försumliga djurägare och djurvårdare
stärkas genom att nämnden erhåller rätt att, i samband med meddelande
av föreskrift om vidtagande av rättelse eller annan åtgärd, jämväl utsätta
vite, att, om så erfordras, verkställa föreskriven åtgärd på den försumliges
bekostnad samt att — eftersom ärenden av detta slag ofta torde
vara brådskande — förordna att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.
Vitesföreläggande torde ofta kunna vara effektivare än straffpåföljd
i fall då föreskriften riktar sig mot en viss person eller en begränsad
krets av personer. Enär bötesstraff, såsom utredningen föreslagit, icke
bör följa på underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats
vid äventyr av vite, har nämnden att vid meddelande av föreskrift
själv bedöma om med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet
åsidosättande av föreskriften lämpligen bör föranleda straff eller vite. Däremot
kan jag icke biträda utredningens förslag att länsveterinären skall
äga hos länsstyrelsen överklaga hälsovårdsnämnds beslut i djurskyddsärende.
Såsom framhållits under remissbehandlingen skulle en dylik befogenhet
göra länsveterinären jävig att deltaga i länsstyrelsens beslut i
ärendet, vartill kommer att länsveterinären, utan särskild klagorätt, torde
böra vara skyldig att till länsstyrelsen anmäla sådana beslut av hälsovårdsnämnd
som han ogillar.

Det är uppenbart att kunskap om de faktiska förhållandena i orten med
avseende å djurens vård och behandling säkrast inhämtas genom personliga
iakttagelser och erfarenheter. Enligt gällande bestämmelser äger hälsovårdsnämnden
utse särskild tillsyningsman för att biträda med övervakningen.
Utredningen och flera remissinstanser har anfört att nämnderna ofta icke
begagnar sig av denna befogenhet i erforderlig utsträckning, och utredningen
har för sin del föreslagit att nämnden skall åläggas att utse en eller
flera tillsyningsmän, men med den reservationen att detta skall ske i mån
av behov. En fullt effektiv tillsyn torde emellertid icke kunna utövas av
hälsovårdsnämnden med mindre alltid en av denna utsedd person har att
svara för den omedelbara övervakningen. Såsom flera remissinstanser,
bland dem veterinärstyrelsen, föreslagit bör därför hälsovårdsnämnd utan
förbehåll vara skyldig att för sådant ändamål utse minst en tillsyningsman.
Något hinder torde icke föreligga mot att uppdraget att vara tillsyningsman
anförtros ledamot av nämnden, liksom det heller icke bör vara hinder
mot att två eller flera hälsovårdsnämnder, om förhållandena det medger, utser
gemensam tillsyningsman.

Utredningen har vidare föreslagit att hälsovårdsnämnden genom inspektionsverksamhet
skall hålla sig underrättad om djurvårdens tillstånd. Syftet
med eu sådan verksamhet torde emellertid kunna väsentligen tillgodoses
genom att hälsovårdsnämnden låter verkställa besiktning, beträffande
vilket förfarande det redan finns bestämmelser i djurskyddslagen. Förfaran2
llilmng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 35

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1958

det bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag i denna del, få en
vidsträcktare tillämpning än det har enligt gällande bestämmelser. Besiktning
bör således kunna äga rum jämväl beträffande födoämnen, redskap
och persedlar som är avsedda för djuret och få verkställas även av person
som därtill särskilt förordnats av länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen. 1
anledning av ett påpekande under remissbehandlingen må här framhållas
att hinder självfallet icke föreligger mot att samtidig besiktning sker beträffande
flera djur eller hel djurbesättning.

Lagen innehåller för närvarande bestämmelse om att hälsovårdsnämnden
vid tillsynens utövande skall samverka med läns- och distrikts- eller stadsveterinären.
Utredningen föreslår icke någon ändring i detta avseende. Det
vill emellertid synas som om en viss förstärkning av tillsynsorganisationen
på det kommunala planet skulle kunna komma till stånd om det i stället
åligger tjänsteveterinärerna att, envar inom sitt tjänstgöringsområde, biträda
vid tillsynens utövande. Därmed markeras att även tjänsteveterinärerna
har att taga erforderliga initiativ i fall av försummat djurskydd eller
eljest för att få till stånd bättre förhållanden i fråga om djurens vård och
behandling. I administrativ ordning torde böra meddelas närmare föreskrifter
om tjänsteveterinärernas skyldigheter och befogenheter i förevarande
avseende.

Beträffande tillsynens anordnande på länsplanet bör, såsom utredningen
töreslagit, länsveterinären vara skyldig att biträda länsstyrelsen med de
övervakande uppgifter som bör ankomma på denna myndighet. Övervakningen
bör omfatta icke endast hälsovårdsnämndernas verksamhet utan
jämväl den tillsyn som utövas av de särskilda tillsyningsmännen samt distrikts-
och stadsveterinärerna. Utredningens förslag att länsstyrelsen skall
äga att vid behov förelägga kommuner och hälsovårdsnämnder vite har mött
viss kritik under remissbehandlingen. Såsom därvid anförts torde ändamålet
med en dylik befogenhet bättre tillgodoses med fortlöpande upplysning
och vägledning från de statliga tillsynsorganens sida.

Jag kan heller icke ansluta mig till utredningens förslag att länsstyrelsen,
om det finnes erforderligt, skall äga förordna en eller flera personer att såsom
djurskyddsassistenter biträda vid tillsynen. Om tillsynen från hälsovårdsnämndernas
sida anordnas såsom jag här förordat, bör länsstyrelsernas
övervakningsuppgifter bli mindre betungande än vad utredningen förutsatt,
och behov av dylikt biträde torde därför ej uppkomma.

Försvarsväsendets djurbestånd bör alltjämt vara utan inskränkning undantaget
från tillsynen jämlikt djurskyddslagen.

I 14 § djurskyddslagen bör upptagas de grundläggande bestämmelserna
om tillsynen på det kommunala planet samt bestämmelserna om länsstyrelsernas
och veterinärstyrelsens uppgifter med avseende å djurskyddet. I 15 §
bör i första stycket ingå bestämmelserna i nuvarande andra stycket av 14 §
om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela föreskrift i fall av försummat
djurskydd och om fullföljd till länsstyrelse av sådant ärende med de

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

tillägg som föranledes av vad jag anfört i det föregående. Bestämmelsen om
klagotid bör dock uteslutas såsom numera överflödig med hänsyn till innehållet
i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut. I ett andra stycke av paragrafen bör bestämmelserna i nuvarande
tredje stycket av 14 § om att tjänsteveterinärerna äger närvara vid
hälsovårdsnämnds handläggning av djurskydd särende samt deltaga i överläggningarna
men ej i besluten sammanföras med vissa av utredningen föreslagna
bestämmelser vilka — såsom utredningen anfört — har till ändamål
att främja ett verkligt samarbete mellan tjänsteveterinärerna och hälsovårdsnämnderna.
Veterinär som är närvarande vid hälsovårdsnämnds sammanträde
skall sålunda på begäran få sin mening antecknad till protokollet.
Veterinär som äger närvara bör även kallas till sammanträdet och
därvid underrättas om ärendets beskaffenhet, och — såsom föreslagits
under remissbehandlingen — bör sådan kallelse ovillkorligen utgå i god
tid. Då det begäres av länsstyrelsen eller länsveterinären, skall vidare sammanträde
för handläggning av djurskyddsärende skyndsamt äga rum. Av
utredningen föreslagna bestämmelser rörande underrättelseskyldighet olika
myndigheter emellan torde ej böra upptagas i själva lagen; motsvarande
bestämmelser kan i mån av behov meddelas i veterinärstyrelsens anvisningar
eller eljest i administrativ ordning. I ett tredje stycke av 15 § bör upptagas
bestämmelserna om besiktning.

Överflyttningen av tillståndsgivningen med avseende å djurs användning
för vetenskapligt ändamål föranleder ändring i 12 §. Någon ändring i 16 §
är icke erforderlig.

I 21 § bör vidtagas vissa jämkningar i anledning av de i det föregående
förordade ändringarna. Av paragrafen bör även framgå att underlåtenhet
att efterkomma hälsovårdsnämnds föreskrift om vidtagande av åtgärd, såsom
nämnts, är straffbar endast i fall då föreskriften meddelats utan utsättande
av vite. 22 § är icke längre erforderlig med hänsyn till innehållet
i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Margit Hirén

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 15 och 21 §§ lagen den 19 maj 1944
om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 22 § samma lag skall upphöra att
(Gällande hjdelse)

12

Djur må ej utan medicinalstyrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning av
läkemedel eller annat härmed jämförligt
ändamål, därest användningen
är förenad med operativt ingrepp,
insprutning eller blodavtappning
eller ock eljest medför ångest
eller annat lidande för djuret. Konungen
äger medgiva undantag från
\ad nu sagts med avseende å viss institution
eller inrättning.

Närmare bestämmelser---—--

gälla.

(Föreslagen lydelse)

§■

Djur må ej utan veterinärstyrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning
av läkemedel eller annat härmed
jämförligt ändamål, därest användningen
är förenad med operativt
ingrepp, insprutning eller blodavtappning
eller ock eljest medför
ångest eller annat lidande för djuret.
Konungen äger medgiva undantag
från vad nu sagts med avseende
å viss institution eller inrättning.

---av Konungen.

14

Hälsovårdsnämnden i orten har
att, i samverkan med läns- och distrikts-
eller stadsveterinären, öva
tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål äger
nämnden utse tillsyningsman.

§•

Hälsovårdsnämnden i orten har att
öva tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål skall
nämnden utse en eller vid behov
flera tillsyningsmän. Biträde vid tillsynen
skall lämnas av länsveterinären
samt distrikts- eller stadsveterinären
enligt vad därom i instruktion
eller eljest närmare föreskrives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

21

(Gällande lydelse)

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§
stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i
den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela erforderlig föreskrift
om vad han jämlikt nämnda
paragrafer har att iakttaga. Den som
är missnöjd med nämndens beslut
äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tid som i allmänhet
gäller om klagan över hälsovårdsnämnds
beslut. Länsstyrelsen äger
förordna, att dess beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av
ärende som rör vården eller behandlingen
av djur äger länsveterinären
så ock distrikts- eller stadsveterinären
vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten.

(Föreslagen lydelse)

Länsstyrelsen skall, med biträde av
länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder,
tillsyningsmän samt
distrikts- och stadsveterinärer fullgöra
sina åligganden beträffande tillsynen
å lagens efterlevnad.

Högsta tillsynen å lagens efterlevnad
tillkommer veterinärstyrelsen,
som har att till ledning för hälsovårdsnämnder
och övriga förut
nämnda tillsynsorgan meddela erforderliga
råd och anvisningar.

15 §.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§
stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i
den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela erforderlig föreskrift
om vad han jämlikt nämnda
paragrafer har att iakttaga. Nämnden
äger därvid stadga vite. Underlåter
någon att vidtaga föreskriven
åtgärd, äger nämnden, där det anses
nödigt, verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Den som är
missnöjd med nämndens beslut äger
däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.
Såväl nämnden som länsstyrelsen
äger förordna, att dess beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens sammanträde för
handläggning av ärende som rör vården
eller behandlingen av djur äger
länsveterinären så ock distrikts- eller
stadsveterinären vara tillstädes
och deltaga i överläggningarna men
ej i besluten samt på begäran få sin
mening antecknad till protokollet.
Veterinär som sålunda har rätt alt
närvara skall i god tid kallas till
sammanträdet och därvid underrättas
om ärendets beskaffenhet. Då

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det begäres av länsstyrelsen eller
länsveterinären, skall sammanträde
för handläggning av djurskyddsärende
skyndsamt äga rum.

15 §.

Den som har djur i sin vård är
skyldig att låta hälsovårdsnämnden
eller någon dess ledamot eller suppleant
som nämnden utser eller tillsyningsman
varom i 14 § förmäles så
ock länsveterinären eller distrikts- eller
stadsveterinären besiktiga djuret
och stall eller annat förvaringsrum
för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig
handräckning för dylik besiktning.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10,
11 eller 12 § stadgas, eller av tredska
underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift som meddelats jämlikt
li § andra stycket, eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger
enligt 20 § andra stycket, straffes
med dagsböter.

Om straff---------allmär

Den som har djur i sin vård är
skyldig att låta hälsovårdsnämnden
eller någon dess ledamot eller suppleant
som nämnden utser, tillsyningsman
varom i 14 § förmäles, länsveterinären,
distrikts- eller stadsveterinären
eller den som av länsstyrelsen
eller veterinärstyrelsen därtill förordnats
besiktiga djuret och stall eller
annat förvaringsrum för djuret
ävensom för djuret avsedda födoämnen,
redskap och persedlar. Erforderlig
handräckning för besiktning
som här sagts meddelas av polismyndigheten.

§•

Den som bryter mot vad i 9, 10,
11 eller 12 § stadgas, eller av tredska
underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift som, utan utsättande
av vite, meddelats jämlikt 15 § första
stycket, eller åsidosätter honom åvilande
skyldighet enligt 15 § tredje
stycket eller underlåter att fullgöra
vad honom åligger enligt 20 § andra
stycket, straffes med dagsböter,
na strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 december
1957.

Närvarande:
justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 7 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 22 november 1957, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag angående ändring i lagen den 19 maj 194b (nr 219) om djurskydd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Sara Falk.

Lagrådet yttrade:

I det remitterade förslaget ha vissa delar av 14 § överförts till 15 §. Härigenom
bär den senare paragrafen — som nu i främsta rummet vänder sig
till allmänheten — fått ett alltför heterogent innehåll. Till följd av att de
nuvarande två styckena i 15 § sammanförts till ett stycke har vidare hänvisningen
i 21 § till 15 § blivit otydlig.

Lagrådet hemställer, att bestämmelserna i 15 § första och andra styckena
i det remitterade förslaget återföras till 14 §, att denna paragraf indelas i
tre moment och att därvid upptagas som 1 mom. de rent organisatoriska
föreskrifterna i förslagets 14 §, som 2 mom. förslagets bestämmelser i 15 §
första stycket om hälsovårdsnämnds befogenheter m. m. och som 3 mom.
förslagets ordningsföreskrifter i 15 § andra stycket. Beträffande tredje
stycket, vilket alltså skulle utgöra 15 §, förordar lagrådet, att bestämmelserna
alltjämt uppdelas på två stycken.

Det remitterade förslaget upptager i 15 § första stycket en bestämmelse,
enligt vilken såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelsen äger förordna att
dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse. Uppenbart är, att länsstyrelsen
i detta liksom i andra hänseenden i besvärsmål har samma befogenheter
som nämnden, i den män det ej anses strida mot eljest tillämpade
regler för den administrativa processen. Nyss berörda stadgande kan
emellertid måhända såvitt angår länsstyrelsen vara erforderligt för att utmärka,
att länsstyrelsen när klagan föres av den, mot vilket nämndens beslut
är riktat, kan förordna att länsstyrelsens beslut skall omedelbart lända
till efterrättelse.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

Att ett sådant stadgande som nyss nämnts kan vara behövligt sammanhänger
med att länsstyrelsen enligt förslaget icke fått någon allmän befogenhet
att föranstalta om tjänliga åtgärder till avhjälpande av missförhållanden,
motsvarande vad som stadgas i 55 § 2 mom. första stycket andra
punkten i hälsovårdsstadgan. Enligt sistnämnda stadgande har länsstyrelsen
ansetts äga att vid behov omedelbart ingripa mot den enskilde även med
vitesföreläggande. Frånvaron av en sådan befogenhet i förevarande lagförslag
måste medföra vissa svårigheter för länsstyrelsen att uppnå önskvärda
förbättringar ur djurskyddssynpunkt, i synnerhet som det remitterade förslaget
i motsats till utredningsmannens förslag icke upptager någon bestämmelse
om besvärsrätt för länsveterinär. Lagrådet vill på grund av
det anförda ifrågasätta, om icke länsstyrelsen lämpligen bör inom djurskyddet
erhålla samma befogenheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt
som inom hälsovården. Att länsstyrelsen ändock låter hälsovårdsnämnderna
i första hand svara för den omedelbara tillsynen är självklart.

I 21 § föreslås straff för den som av tredska underlåtit att ställa sig till
efterrättelse föreskrift som av hälsovårdsnämnd meddelats jämlikt 15 §
första stycket. Straffbestämmelsen skall emellertid icke vara tillämplig, om
nämnden utsatt vite. Förslaget avviker härigenom från vad som eljest är
brukligt. Enligt hälsovårdsstadgan äro vissa beslut av hälsovårdsnämnd
straffsanktionerade och kunna då enligt 53 § icke förenas med vitesföreläggande,
andra beslut äro icke straffsanktionerade och föranleda — därest
vite ej utsatts — icke någon direkt påföljd. Slutligen kunna beslut av sistnämnda
slag av nämnden förenas med vitesföreläggande. Enligt det remitterade
förslaget skulle man gå en motsatt väg och stadga straff som allmän
regel för underlåtenhet att iakttaga nämndens föreskrift men ge nämnden
befogenhet att sätta straffbestämmelsen ur funktion genom att utsätta vite.
Enligt lagrådets mening kunna dessa motsatta system lätt vålla missförstånd
i tillämpningen och lagrådet anser ej heller i övrigt att tillräckliga
skäl föreligga att, med avsteg från vad som brukas, utforma sanktionssystemet
på föreslaget sätt, med den ojämnhet som det innebär att samma
slags förseelse i ena fallet bestraffas med böter och i andra fallet med vite.
Oklarhet råder också, om straffbestämmelsen gäller medan besvär över
iörelagt vite är föremål för prövning och om den återupplivas därest vitet
undanröjes. Lagrådet förordar därföx-, att straffbestämmelsen i 21 § för
underlåtenhet att följa nämndens beslut får utgå. Det må erinras, att straffbestämmelsen
i 11 kap. 13 § strafflagen är tillämplig såframt djurplågeri
föreligger. Därutöver synes det vara tillfyllest att lita till det föreslagna
effektiva medlet att utsätta vite. Om detta iakttages, bör tillika meddelas en
övergångsbestämmelse om att äldre lydelsen av 21 § alltjämt skall gälla
såvitt angår underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats
med stöd av äldre lag.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Mcijris proposition nr 35 år 1958

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 20 december
1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 22 november 1957 remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19M (nr 219)
om djurskydd.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Det synes ej vara anledning till erinran mot att bestämmelserna i förslaget
omgrupperas på sätt lagrådet förordat.

Såsom lagrådet ifrågasatt torde länsstyrelsen böra tilläggas befogenhet
att vid behov ingripa direkt mot den enskilde exempelvis med vitesföreläggande.
I förslaget har därför såsom ett andra stycke i 14 § 2 mom. upptagits
bestämmelse att, för avhjälpande av missförhållande i avseende å
djurskyddet, länsstyrelsen äger samma befogenheter som enligt första stycket
tillkommer hälsovårdsnämnden. Med denna komplettering är, såsom
lagrådet jämväl påpekat, något särskilt stadgande om att länsstyrelsen äger
förordna, att dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, icke erforderligt.
Bestämmelsen härom i 15 § första stycket i det remitterade förslaget
kan sålunda utgå.

Av skäl som anförts av lagrådet vill jag därjämte förorda, att straffbestämmelsen
i 21 § får utgå och att i anslutning därtill en särskild övergångsbestämmelse
meddelas.

Utöver nu angivna ändringar torde i förslaget böra vidtagas vissa jämkningar
av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att lagförslaget måtte, efter omarbetning enligt
vad sålunda anförts, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

it Bihang till riksdagens protokoll t958. 1 samt. 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner