Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

1

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlag sinteckning i vissa oljelager m. m.; given Stockholms
slott den 20 december 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager; samt

2) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj
1957 (nr 343) om oljelagring m. m.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vid 1957 års vårriksdag fattades beslut om ökad beredskapslagring av
mineralolja. I syfte att underlätta oljehandelns anskaffning av kapital för
sådan lagring föreslås i propositionen att även oljehandeln skall få möjlig^-het att begagna förlagsinteckningsinstitutet. Enligt de föreslagna bestämmelserna
kan den, som driver handel med mineralolja och som på grund
därav är skyldig att lagra dylik olja, få förlagsinteckning beviljad i sitt för
handelsrörelsen avsedda oljelager. Beträffande sådan inteckning skall i
några hänseenden gälla andra regler än för förlagsinteckning i allmänhet;
bl. a. föreslås att inteckningsärendena skall handläggas av en för hela riket

1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 26

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

gemensam inskrivningsmyndighet. De nya bestämmelserna har formen av
en särskild lag.

Vidare föreslås i propositionen en ändring i förordningen den 31 maj
1957 om oljelagring m. m., innebärande viss möjlighet att i en lagerhållares
konkurs taga i anspråk även hans tvångslager av olja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

3

Förslag

till

Lag

om förlagsinteckning i vissa oljelager

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är enligt vad därom finnes stadgat skyldighet att lagra mineralolja bestämd
för den, som driver handel därmed, och utfäster denne att hans för
handelsrörelsen avsedda lager av mineralolja skall utgöra säkerhet för förlag
eller annan fordran, må inteckning beviljas i lagret; och gälle om sådan inteckning
vad angående förlagsinteckning i allmänhet är stadgat, såvitt ej
annat följer av vad nedan sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av
olja som säljaren själv framställt här i riket.

2 §.

Vid tillämpning av denna lag skall handel med mineralolja anses såsom
en och samma rörelse, oavsett om den drives inom en eller flera kommuner,
samt förflyttning av verksamheten vara utan inverkan på förlagsgivarens
rätt.

3 §•

Ärenden, som avses i denna lag, upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

4 §•

När inteckning sökes, skall företes intyg av myndighet, som utövar tillsyn
över lagringsskyldigheten, att sådan skyldighet blivit under ansökningsåret
eller näst föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av försäljning
av olja, som han icke själv framställt här i riket, samt att han driver
handel som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957
(nr 343) om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring
m. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Avbrytes eller —- -—- — i anspråk.

Försättes lagringsskyldig i konkurs, må lagret utan hinder av bestämmelserna
i denna förordning tagas i anspråk av konkursförvaltningen i den
mån så erfordras för konkursens behöriga slutförande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlagsinteckning
i oljelager och anför därvid följande.

Vid 1957 års vårriksdag bifölls en av Kungl. Maj:t framlagd proposition
med program för ökad beredskapslagring av olja under femårsperioden
1958—1962. Beträffande finansieringen av programmet väcktes under förarbetena
i ärendet — på sätt av det följande närmare framgår — bl. a. frågan
om vidgade möjligheter att göra oljebranschens egendom till föremål
för förlagsinteckning. Denna fråga, som även berördes i propositionen, har
sedermera upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet i september
1957 upprättad promemoria. Ett till promemorian hörande utkast till
lag med vissa bestämmelser om förlagsinteckning i oljelager torde såsom bilaga
fogas vid detta protokoll, över promemorian har efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, kommerskollegium,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska
petroleum institutet och Sveriges industriförbund. Kommerskollegium
har bifogat yttrande från Stockholms handelskammare. Vid petroleuminstitutets
yttrande har fogats en av Koppartrans oljeaktiebolag upprättad promemoria
med vissa synpunkter i ämnet.

.lag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande regler om förlagsinteckning

För stiftande av panträtt i lös egendom fordras enligt svensk rätt i allmänhet
att godset överlämnas till borgenären eller till annan för borgenärens
räkning. Genom förlagsinteckning kan däremot skapas en säkerhetsrätt,
vilken gör det möjligt att använda lös egendom som kreditunderlag
utan att avstå från dispositionsrätten till egendomen i fråga. Denna möjlighet
står emellertid öppen endast för vissa näringsidkare och endast med av -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

seende å vissa slag av egendom. Förlagsinteckning har icke heller samma
rättsverkningar som pantsättning.

De näringsgrenar, som kan begagna sig av förlagsinteckning, är industriell
rörelse, hotell-, pensionat- och restaurangröx-else samt apoteksrörelse. Beträffande
de båda förstnämnda näringsgrenarna kräves dock att rörelsen är
av viss storlek. I fråga om industriell rörelse gäller att i regel skall användas
drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare.

Den egendom, i vilken förlagsinteckning kan meddelas (förlagsegendomen),
är olika bestämd i olika fall. Beträffande samtliga kategorier omfattar
den för rörelsen avsedda lösa inventarier. I fråga om industriell rörelse och
apoteksrörelse omfattar den vidare för rörelsen avsedda råvaror och i rörelsen
frambragta alster samt, såvitt apotek angår, även övriga för rörelsen avsedda
varor. Vid gruvdrift inbegripes under förlagsegendomen jämväl gruva.
Inteckning skall avse förlagsegendomen i dess helhet.

För att förlagsinteckning skall kunna beviljas måste gäldenären utfästa
alt förlagsegendomen skall utgöra säkerhet för fordran. Utfästelsen skall
innehålla uppgift om stad eller socken där rörelsen drives. Förlagsinteckning
beviljas, om rörelsen drives i stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren
vid denna samt eljest av inskrivningsdomaren för residensstaden.

Förlagsinteckning har den verkan att borgenären (förlagsgivaren) vid
gäldenärens (förlagstagarens) konkurs för sin fordran åtnjuter förmånsrätt
i förlagsegendomen, dock först efter vissa andra fordringsägare. Däremot
kan förlagsgivaren icke göra gällande förmånsrätt vid utmätning av förlagsegendom
för en annan borgenärs fordran, i varje fall icke med mindre
han själv fått utmätning i samma egendom. Förlagstagaren äger som förut
nämnts fritt disponera över förlagsegendomen. I den mån föremål ur denna
avyttras, upphör förlagsinteckningen att gälla i föremålen. I utestående köpeskilling
för såld förlagsegendom har förlagsgivaren emellertid samma rätt
som han ägt i det försålda.

Om rörelsen i dess helhet överlåtes eller flyttas till annan stad eller socken,
anses förmånsrätten upphöra; överlåtes eller flyttas rörelsen endast
delvis, upphör förmånsrätten endast i den förlagsegendom som hör till den
överlåtna eller flyttade delen. Till skydd för borgenären i dessa och andra
fall, då hans säkerhet hotas, har stadgats att han äger kräva omedelbar betalning
för sin fordran, ehuru den ej är förfallen, om rörelsen helt eller till
väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas, om förlagsegendomen eller
väsentlig del därav förstöres eller om det skäligen kan befaras att på grund
av förlagstagarens förvållande förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt
minskas. Anmärkas må även att utmätning av förlagsegendom för annan
borgenärs fordran under vissa förutsättningar utgör konkursanledning.

Önskemål om revision av förlagsinteckningsinstitutet

De nu berörda bestämmelserna återfinnes huvudsakligen i förordningen
den 13 april 1883 angående förlagsinteckning samt i 17 kap. handelsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958 7

De avviker i åtskilliga hänseenden starkt från vad som gällde enligt förordningen
i dess ursprungliga lydelse. I anledning av framställda reformkrav
verkställdes nämligen år 1932 en tämligen genomgripande revision av lagstiftningen
som även därefter vid flera tillfällen ändrats.

På senare tid har emellertid önskemål om förnyad revision av förlagsinteckningsinstitutet
i olika sammanhang blivit framförda. I några fall har
önskemålen endast gällt särskilda frågor, medan de i andra fall haft större
räckvidd och närmast gått ut på en allmän översyn av hela institutet. Av det
senare slaget är två vid 195G års riksdag väckta, likalydande motioner (nr
I: 23 och nr II: 34) samt en av svenska bankföreningen i september 1956 till
Kungl. Maj :t ingiven framställning. Såväl motionärerna som föreningen har
berört åtskilliga spörsmål, avseende både kretsen av inteckningsberättigade
näringar, inteckningens objekt och inteckningens rättsverkningar i olika
hänseenden.

I anledning av motionerna anförde första lagutskottet (utlåtande nr 18)
bl. a. att reglerna om förlagsinteckning icke varit föremål för en samlad
översyn sedan år 1932 och att sedan dess rationaliseringssträvandena torde
ha genomgripande omvandlat näringslivet på vissa områden där förlagsinteckning
nu förekomme eller ifrågasatts böra kunna komma till användning.
En allmän, förutsättningslös utredning angående förlagsinteckningsinstitutet
borde därför komma till stånd för att de ändringsförslag, som från skilda
håll framförts, skulle komma under ett enhetligt samlat bedömande.

På hemställan av utskottet har riksdagen därefter i skrivelse den 20 april
1956 (nr 181) hos Kungl. Maj :t anhållit om en översyn av förlagsinteckningsförordningen.

I ett i december 1956 avlämnat betänkande (SOU 1957: 4) framlade 1955
års oljelagringskommitté ett program för en väsentligt utökad beredskapslagring
av olja. Lagringen skulle som hittills handhas främst av oljeföretagen.
I fråga om finansieringen av programmet diskuterade kommittén
bl. a. tanken att bolagen skulle beredas tillfälle att i samverkan emittera ett
lån. Enligt kommittén syntes bolagen emellertid endast i mindre omfattning
äga fast egendom, disponibel som säkerhet för ett obligationslån. För
ett förlagslån kunde däremot ställas annan säkerhet och här syntes möjligheterna
något större. Emellertid hade oljebranschens företrädare inom
kommittén framhållit att också möjligheterna att ställa säkerhet för ett
förlagslån vore starkt begränsade, enär förlagsinteckning i allmänhet icke
kunde meddelas i oljebranschens egendom. Kommittén ville därför beteckna
det som angeläget alt den av riksdagen begärda utredningen om förlagsinteckningsväsendet
snarast komme till stånd och att frågan om förlagsinteckning
i oljebranschens egendom därvid uppmärksammades.

På grundval av kommittébetänkandet framlades för 1957 års vårriksdag
den tidigare berörda propositionen (nr 144) med förslag rörande beredskapslagring
av olja. Propositionen, vilken utarbetats inom handelsdepartementet,
bifölls, som jag förut nämnt, av riksdagen. Enligt förordning den
31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring in. in., som träder i kraft den 1 januari

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

1958, skall lagringsskyldighet åvila oljehandeln och oljeraffinaderierna
samt vissa större förbrukare av olja. Kungl. Maj:t bestämmer den mängd
olja, som sammanlagt skall hållas i lager, och denna mängd fördelas på de
lagringsskyldiga i förhållande till vars och ens försäljning eller förbrukning.
Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav,
äger Kungl. Maj :t medgiva att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.
Finansieringen av programmet förutsättes skola ske dels genom att
de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel och dels
genom statliga ränte- och amorteringsfria lån som lämnas utan särskild säkerhet.
Tanken på ett för oljebranschen gemensamt förlagslån har i propositionen
avvisats under motivering bl. a. att det torde bli svårt att skaffa
erforderlig säkerhet, då förlagsinteckning för närvarande endast i begränsad
utsträckning kan meddelas i oljebranschens egendom. De belopp, som
kommittén tänkte sig skola anskaffas genom ett sådant lån, skall enligt
propositionen i stället uttagas via priserna och tillföras branschen genom
de nyss nämnda statliga lånen; denna fråga har sedermera lösts i samband
med införandet av en allmän energiskatt. Från handelsdepartementets sida
har emellertid framhållits att det oavsett detta är angeläget att förlagsinteckningsinstitutet
i större utsträckning göres tillgängligt för oljebranschen.
Av kostnaderna för lagringsprogrammets genomförande förutsättes branschen
själv skola tillskjuta 40 miljoner kronor per år och ett betydande
kreditbehov måste därför anses föreligga. I propositionen har också understrukits
betydelsen av att åtgärder vidtages för att underlätta programmets
realiserande.

Med anledning av önskemålen om en översyn av förlagsinteckningsinsticutet
har inom justitiedepartementet gjorts en förberedande undersökning
i saken. Undersökningen har närmast gällt sådana frågor som en blivande
utrednings omfattning och inriktning samt sättet för dess utförande. Bl. a.
har undersökts i vad mån samband kan anses föreligga med utredningsuppgifter
på andra närliggande områden. Det är tydligt att arbetet med en
översyn av förlagsinteckningsinstitutet i och för sig är så pass omfattande
och krävande att det knappast kan bli färdigt vid en tidpunkt då det skulle
kunna få avsedd betydelse för oljelagringsprogrammet som ju skall börja
genomföras redan år 1958. Härtill kommer en annan omständighet som
måste beaktas i förevarande sammanhang. Undersökningen har givit vid
handen att det på ett flertal punkter föreligger ett nära samband mellan
en revision av förlagsinteckningsinstitutet och vissa delar av det arbete på
en ny jordabalk som lagberedningen för närvarande bedriver. De delar,
som här åsyftas, är reglerna om gränsen mellan fast och lös egendom samt
reglerna om panträtt i fast egendom. Sambandet är av sådan art att förlagsinteckningsinstitutet
knappast kan få sin definitiva utformning förrän
det står fast vilket innehål] den nya jordabalken i nyssnämnda hänseenden
kommer att få.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

9

Allmänna synpunkter på oljebranschens och oljeförbrukarnas
inteckningsproblem

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för de av mig nu berörda förhållandena konstateras
i departementspromemorian, att frågan om förlagsinteckning i oljebranschens
egendom måste upptagas till särbehandling, om den skall bli löst å
sådan tid att genomförandet av det för åren 1958—1962 aktuella oljelagringsprogrammet
därigenom skall kunna underlättas. I anslutning härtill
anföres i promemorian:

I förevarande fall torde en särbehandling inte behöva möta några större
betänkligheter. Genom lagringsskyldigheten och de därmed förbundna kontrollföresikrifterna
kommer oljebranschen att inom näringslivet inta en
särställning, innebärande å ena sidan ökat kreditbehov och å andra sidan
ökad säkerhet för en kreditgivare. Om rätten att begagna förlagsinteckningsinstitutet
anknytes till denna särställning, behöver en blivande, allmän
översyn av institutet inte föregripas genom den nu aktuella lagstiftningen.
Denna senare får i viss mån betraktas som ett provisorium, tillkommet
på grund av speciella förhållanden och gällande i avbidan på en framtida,
mera definitiv reglering. I sakens natur ligger, att man vid en sådan
provisorisk lagstiftning inte bör göra några genomgripande ändringar i
reglerna om förlagsintecknings rättsverkningar utan i stort sett får inskränka
sig till att göra institutet, sådant det nu är, tillgängligt för oljebranschen.

Det synes alltså lämpligt, att frågan om förlagsinteckning i oljebranschens
egendom nu upptages till behandling från den utgångspunkt och
med de begränsningar, som här antytts.

I promemorian behandlas därefter närmast frågan om en blivande lagstiftnings
omfattning och konstateras till en början, att lagringsskyldighet
enligt oljelagringsförordningen åvilar dels vissa säljare av mineralolja och
dels vissa förbrukare därav.

Beträffande säljarna säges att det enligt förordningen är tre olika kategorier
som är lagringsskyldiga, nämligen dels den som till avnämare inom
riket sålt olja som han importerat, dels den som till sådan avnämare sålt
olja som han utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi, och dels den som eljest
sålt olja till sådan avnämare under förutsättning att han förvärvat oljan
från säljare, tillhörande någon av de båda andra kategorierna, och att hans
årsförsäljning av olja uppgått till minst 20 000 kubikmeter. Om säljarna
anföres vidare följande:

Vad oljeraffinaderierna angår falla dessa såsom drivande industriell rörelse
under förlagsinteckningsförordningen. Något raffinaderi, som icke
uppfyller de i nämnda förordning angivna kraven på viss minimistorlek,
torde icke finnas i landet. I förlagsegendomen ingår såväl den för förädling
anskaffade råoljan som den färdiga produkten. Vidare ingå däri sådana
maskiner o. dyk, som äro lös egendom. Oljecisterner av sedvanlig typ
äro att anse såsom byggnader (se NJA 1925 s. 317 och SOU 1947:38 s.
86) och kunna alltså, om de ligga på raffinaderiets egen mark, göras till

10

Kungl. Mnj:ls proposition nr 2<i år 1958

föremål för fastighetsinteckning.1 I tankfartyg kan, antingen det anses tillhöra
förlagsegendomen eller ej, fartygsinteckning meddelas.

Den nu aktuella lagstiftningen behöver alltså inte avse oljeraffinaderierna
som sådana utan endast de båda andra kategorierna av lagringspliktiga
säljare. Såvitt dessa angår torde emellertid böra göras en viss inskränkning,
vilken dock kan sägas vara av formell natur. Enligt oljelagringsförordningen
kräves för lagringsskyldighet endast att man säljer olja, icke
att man driver handel därmed. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
för förlagsinteckningsinstitutet står detta inga andra än näringsidkare
till buds. Denna princip bör upprätthållas även i förevarande fall
och möjligheten att upplåta förlagsinteckning alltså förbehållas den som
driver handel med mineralolja. Någon skillnad i sak torde detta, som sagt,
icke innebära.

Föremål för förlagsinteckning bör för oljehandelns del vara oljelagret,
både den del därav, som motsvarar lagringspliklen, och lagret i övrigt. 1
överensstämmelse med de för förlagsinteckning i allmänhet gällande principerna
bör även utestående köpeskilling för såld olja omfattas av meddelad
inteckning. Med hänsyn till vad ovan anförts om nu ifrågavarande lagstiftnings
natur synes det däremot icke lämpligt att låta även annan till
rörelsen hörande lös egendom utgöra inteckningsobjekt. Denna egendom
torde för övrigt, om man bortser från oljecisternerna, inte vara av någon
större betydelse i inteckningshänseende. I fråga om cisternerna gäller bär
detsamma som förut sagts om oljeraffinaderiernas cisterner.

Promemorian övergår därefter till förbrukarnas ställning i inteckningshänseende
och konstaterar först, att bestämmelserna om förbrukares lagringsskyldighet
i stort sett innebär att sådan skyldighet föreligger dels om
den förbrukade oljan importerats av förbrukaren och dels, såvitt eldningsolja
angår, om årsförbrukningen under viss tid i genomsnitt uppgått till
minst 5 000 kubikmeter. Under dessa bestämmelser torde enligt promemorian
i stort sett endast falla sådana industrier som avses i förlagsinteckningsförordningen.
Vidare anföres i promemorian följande:

Enligt 1 § nämnda förordning omfattar förlagsegendomen vid industriell
rörelse dels för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror, dels i rörelsen
frambragta alster. Det kan måhända synas tveksamt om vederbörande förbrukares
oljelager faller in under någon av dessa kategorier. Vid frågans besvarande
torde stadgandets förhistoria ha ett visst intresse. Före 1932 angavs
förmånsrätten gälla »i det, som tillverkat är, i de för tillverkningen avsedda
råämnen, i all den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat,
som till bergsbrukets, gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer,
samt i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor,
som för rörelsen lämnade äro». Av ett rättsfall från denna tid (NJA 1897 s.
380) synes närmast framgå, att stenkol och annat brännmaterial, tillhörigt
ett fabriksföretag för tillverkning av garn, vävnader, papper och pappersmassa,
ansetts hänförligt till råvaror. Om rättsfallet på denna punkt är något
osäkert, är det i varje fall klart, att egendomen i fråga ansetts omfattas
av förlagsinteckning. Vad som förekom i samband med 1932 års reform torde
få anses ge vid handen, att trots de använda ordalagen någon annan inskränkning
av förlagsegendomen än borttagandet av gäldenärens fordringar
för förskott då icke åsyftades (se prop. 1932: 107 s. 13—16 och första lagut 1

En cistern på annans mark torde få betraktas såsom byggnad å ofri grund och omfattas därför
inte av vare sig fastighets- eller förlagsinteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

11

skottets utlåtande 1932: 33 s. 5 och 6). I det här ifrågavarande fallet torde
alltså åtminstone sådan olja, som kan sägas höra till inrättningens drift, omfattas
av förlagsinteckning (jfr Åke Lögdberg, Studier över förlagsinteckningsinstitutet,
Uppsala 1947, s. 184, 185 samt 92).

Av det sagda torde framgå, att de nu aktuella bestämmelserna icke böra
avse de lagringspliktiga oljeförbrukarna.

Den nva lagstiftningen skulle enligt promemorian träda i kraft den 1 juli
1958.

Yttrandena över promemorian

Förslaget att bereda oljebranschen möjlighet till förlagsinteckning i oljelager
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Stockholms rådhusrätt, riksnämnden, bankföreningen och försäkringsbolagens
riksförbund har över huvud icke haft något att erinra mot promemorian.
Riksnämnden har dock framhållit att de nya bestämmelserna
helst borde träda i kraft tidigare än den 1 juli 1958. Sparbanksföreningen har

— under hänvisning till att sparbankerna är lagligen förhindrade att utlämna
lån enbart mot förlagsinteckning — funnit förslaget icke påkalla något
särskilt uttalande.

I vissa yttranden har några av de i det föregående särskilt berörda frågorna
upptagits till behandling.

Sålunda har kommerskollegium framhållit att eftersom oljecisterner vanligen
är belägna å annans mark oljehandlarna icke kan i belåningssyfte utnyttja
de betydande värden som cisternerna representerar samt att denna
brist borde avhjälpas. Med hänsyn till oljehandelns stora kreditbehov anser
jämväl Stockholms handelskammare — som dock säger sig vara medveten
om att en alltför omfattande särlagstiftning kan medföra vissa olägenheter

— att frågan om de nya inteckningarna bör omfatta även annat än olja
(t. ex. cisterner, pumpanläggningar och bensinstationer å annans mark) bör
tagas under ytterligare övervägande.

Petroleuminstitutet anför att det vid ingående överläggningar mellan institutets
medlemmar i första hand framhållits såsom angeläget att de föreslagna
ändringarna genomfördes så snabbt som möjligt. Från de flesta oljeföretagen
hade härjämte starkt understrukits att kapitalbehovet under den
närmast följande tiden komme att bli så stort att det vore ett starkt önskemål
att förlagsinteckningarna kunde få omfatta även cisterner på annans
mark ävensom maskiner och inventarier. Om det emellertid av lagstiftningstekniska
skäl icke bleve möjligt att i detta sammanhang tillmötesgå ifrågavarande
önskemål, vore det för branschen angeläget att undvika uppskov
med den föreslagna lagstiftningen. Det väsentligaste vore alltså att den nya
lagen kunde träda i kraft under första halvåret 1958 eller allra senast den 1
juli 1958.

I promemorian från Koppartrans har framhållits alt, eftersom det åligger
oljeföretagen att avsevärt utbygga sin cisternkapacitet och detta i huvudsak
måste ske på mark som arrenderas av kommunerna, den särskilda förlagsinteckningen
hör omfatta även för oljehanteringen direkt avsedda byggna -

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

der såsom cisterner, pumphus etc., vilka är uppförda å mark av nyss nämnt
slag. I annat fall kommer oljeföretagen, när det gäller att ur lånesynpunkt
disponera sin egendom, i ett avsevärt sämre läge än övriga företag, eftersom
dessa i regel uppför byggnader på mark som innehaves med äganderätt eller
tomträtt.

Industriförbundet anför att departementspromemorian synes utgå från att
förlagsinteckning kan erhållas även beträffande förekommande tvångslager
hos industrin. De nya föreskrifterna om oljelagringsplikt innebär emellertid
bl. a. att tvångslagren — eller i vart fall större delen av dem — i princip icke
får disponeras av lagerhållarna; lagren är nämligen avsedda såsom en krigsoch
beredskapsreserv. Med hänsyn härtill synes det förbundet något tveksamt
om ett dylikt tvångslager utan vidare kan bli föremål för förlagsinteckning
enligt gällande förordning; i vart fall synes man knappast kunna rubricera
det såsom hörande till inrättningens drift. Till undvikande av oklarhet
på denna punkt vill förbundet hemställa, att i förlagsinteckningsförordningen
göres ett tillägg av innebörd att inteckning skall kunna erhållas i sådant
tvångslager som förbrukare är skyldig att hålla jämlikt oljelagringsförordningen.
Att industrin har samma behov som handeln att kunna erhålla inteckning
i förevarande egendom torde ej särskilt behöva framhållas.

Departementschefen

Med hänsyn till det nya oljelagringsprogrammet är det uppenbarligen angeläget
att oljebranschen genom utvidgning av förlagsinteckningsinstitutet
beredes ökade möjligheter att belåna till rörelsen hörande egendom. För att
detta utan dröjsmål skall kunna ske torde det, av skäl som angivits i departementspromemorian,
vara nödvändigt att oljebranschens inteckningsproblem
nu upptages till särskild behandling. Vad i promemorian anförts om
den för ändamålet erforderliga lagstiftningens allmänna karaktär och om de
oljeföretag, som den bör omfatta, synes mig riktigt.

Såsom framgår av redogörelsen för de avgivna yttrandena är det två av de
i det föregående berörda frågorna, som remissinstanserna särskilt uppehållit
sig vid, nämligen dels frågan huruvida inteckning enligt de nya bestämmelserna
bör omfatta inte endast oljelager och kundfordringar utan även oljecisterner
m. in. på annans mark och dels frågan huruvida en inteckning enligt
förlagsinteckningsförordningen omfattar hos förlagstagaren befintligt tvångslager
av olja.

En på annans mark uppförd oljecistern av sedvanlig typ är, såsom i departementspromemorian
angivits, att betrakta såsom byggnad å ofri grund. Detsamma
torde i regel gälla pumphus och bensinstationer. Byggnad å ofri
grund omfattas inte av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. I
samband med 1932 års lagstiftning diskuterades bl. a. frågan om sådan byggnad
borde utgöra föremål för förlagsinteckning. Föredragande departementschefen
uttalade emellertid att detta icke lämpligen borde ifrågakonnna; kollision
mellan förlags- och fastighetsinteckningar skulle nämligen lätteligen
inträda, om byggnaden överginge till fast egendom, och detta vare sig man

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

läte förlagsinteckningen äga bestånd i byggnad och gälla framför tidigare
fastighetsinteckning eller man läte förlagsinteckningen vika för fastighetsinteckningen.
Av samma skäl löstes frågan på enahanda sätt i lagen om inteckning
i jordbruksinventarier. Med hänsyn till arten av de motiv, som sålunda
ligger till grund för lagstiftningens ståndpunkt i denna del, synes det
icke gärna kunna komma i fråga att nu i förevarande hänseende införa en
särregel beträffande oljeinteckningarna. I detta sammanhang må anmärkas
att mark för cisterner på senare tid åtminstone i något fall upplåtits med
tomträtt, vilket bereder möjlighet att låta inteckna cisternerna såsom tillbehör
till tomträtten. Jag vill vidare framhålla att, även om inteckningsobjektet
begränsas till oljelager och utestående fordringar för såld olja, det likväl
blir betydande värden som kan utnyttjas såsom kreditunderlag. Enbart summan
av de belopp, till vilka varulager och utestående kundfordringar upptagits
i de sex största oljehandelsföretagens balansräkningar för år 1956,
uppgår sålunda till inemot en halv miljard kronor.

Vad därefter angår den av industriförbundet berörda frågan, vilken ställning
inom industrin befintliga tvångslager av olja intar i förlagsinteckningshänseende,
synes det mig uppenbart att dessa lagers karaktär av tvångslager
inte utesluter att de betraktas såsom hörande till vederbörande företags drift
och alltså anses omfattade av meddelad förlagsinteckning. Lagrets slutliga
ändamål måste anses avgörande; den omständigheten att lagret får användas
för detta ändamål först efter särskilt tillstånd bör icke tillmätas någon betydelse
i förevarande hänseende. Vad det slutliga ändamålet beträffar är att
märka vederbörande departementschefs i oljelagringspropositionen gjorda
uttalande, att storkonsumenternas lager givetvis i främsta rummet avses
skola tillgodose det lagrande företagets eget behov. Av detta uttalande framgår
visserligen att någon del av ifrågavarande lager i undantagsfall kan komma
att tagas i anspråk för andra företags räkning, men så länge något avgörande
härom inte träffats synes man såvitt förlagsinteckning angår vara berättigad
betrakta den lagrade oljan såsom avsedd för lagerhållarens eget
bruk. Anmärkas må för övrigt att beslut om tvångsvis överförande av olja
från ett företag till ett annat endast kan meddelas med stöd av förfogandelagen;
olja är i detta hänseende likställd med andra varor. Till frågan om
dispositionen av intecknat tvångslager i det fall att förlagstagaren går i konkurs
skall jag senare återkomma. Av vad jag nu anfört torde framgå att det
enligt min mening inte erfordras någon särskild bestämmelse om att inteckning
enligt förlagsinteckningsförordningen kan meddelas i tvångslager av
olja.

Spörsmålet om tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande behandlar
jag i annat sammanhang.

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

Förslag till bestämmelser om förlagsinteckning i
vissa oljelager

I departementspromemorian anföres:

Ovan har framhållits att det nu i stort sett endast gäller att göra förlagsinteckningsinstitutet,
sådant det är, tillgängligt för oljebranschen. Det kunde
kanske då synas naturligast att infoga de nya bestämmelserna i förlagsinteckningsförordningen.
Med hänsyn både till oljebranschens organisation
och till det lagringssystem, på vilket bestämmelserna delvis måste bygga,
erfordras emellertid i vissa hänseenden särskilda regler för oljeinteckningarna.
På grund härav synes det lämpligast, att de nya bestämmelserna upptagas
i en särskild författning. Vad ovan anförts om lagstiftningens allmänna
karaktär talar också härför. Den särskilda författningen bör emellertid
så nära som möjligt anslutas till förlagsinteckningsförordningen.

Vad sålunda anförts i promemorian har av samtliga remissinstanser lämnats
utan erinran. Kommerskollegium anser visserligen att det varit att
föredraga om frågan kunnat lösas genom ändringar i förlagsinteckningsförordningen
men på de skäl som åberopas i promemorian finner kollegium
denna lösning vara av praktiska skäl mindre tillfredsställande.

Även enligt min mening är det lämpligast att de nya bestämmelserna
upptages i en särskild författning som bör ha formen av lag.

Departementspromemorian
I promemorian anföres:

1 §•

Gränsen mellan förlagsinteckningsförordningens tillämpningsområde och
lagens bör dragas så att olja, som omfattas av inteckning enligt förordningen,
icke kommer att omfattas av inteckning enligt lagen och omvänt.
Samma oljeparti bör alltså icke kunna intecknas enligt båda författningarna.
Med hänsyn till de olikheter, som i vissa avseenden förefinnas mellan
förordningen och lagen, skulle nämligen eljest förlagsinteckning i samma
egendom kunna meddelas av olika inskrivningsdomare.

Tidigare har nämnts, att föremål för förlagsinteckning för oljehandelns
del bör vara oljelagret, d. v. s. det lager som är avsett för handelsrörelsen.
Dit torde få hänföras både den olja, som är avsedd att säljas, och den olja,
som mera indirekt är avsedd för rörelsen, t. ex. olja, som användes för drift
av rörelsens bilar, för uppvärmning av kontorslokaler etc.

Inom ett oljehandelsföretag, som endast förfogar över inköpt olja, kan någon
kollision med förlagsinteckningsförordningen inte uppstå. Annorlunda
ställer det sig däremot inom ett företag, som säljer antingen enbart olja,
framställd vid eget raffinaderi här i landet, eller både sådan och annan
olja. I ett dylikt fall omfattar en enligt förordningen meddelad inteckning
det lager av företagets egen olja, som är avsett att säljas, och möjligen även
olja, som indirekt är avsedd för denna försäljning.1 Däremot omfattar inteckningen
icke olja, som hänför sig till den »rena» handelsrörelsen, d. v. s.
försäljningen av inköpt olja.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det lämpligt att lagen begränsas att
avse olja, hänförlig till ren handelsrörelse. Med sådan rörelse torde dock

1 Jämväl olja, som är avsedd för raffinaderiets drift, omfattas av inteckningen (jfr s. 6 och 7 ovanY

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

15

böra likställas försäljning av olja, som säljaren själv framställt utomlands.
Olja, hänförlig till dylik försäljning, omfattas icke av förlagsinteckningsförordningen.

Den åsyftade begränsningen har, framhålles det i promemorian, vunnits
genom att begreppet handel i lagen bestämts så, att det blott avser försäljning
av annan olja än sådan som säljaren själv framställt här i riket. Endast
olja, som hänför sig till handel i denna mening, inbegripes under förlagstagarens
för handelsrörelsen avsedda oljelager.

Vidare anföres i promemorian:

Om ett kombinerat industri- och handelsföretag inom oljebranschen går
i konkurs, kan det givetvis i praktiken erbjuda vissa svårigheter att skilja
mellan olja, som omfattas av inteckning enligt lagen, och olja, som omfattas
av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. Liknande svårigheter
kunna emellertid redan nu uppkomma i det fall att inteckning enligt förordningen
meddelats i företagets rörelse. Då det gäller att lösa sådana svårigheter
måste naturligtvis de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna
beaktas.

Sedan i promemorian därefter diskuterats några frågor, som kan tänkas
uppkomma i situationer av angivet slag, övergår promemorian till behandling
av vissa spörsmål som har samband med inteckningsrättens anknytning
till lagringsskyldigheten. I denna del anföres till en början följande:

Enligt oljelagringsförordningen gäller lagringsskyldigheten endast för en
viss tid i sänder. Sådan skyldighet grundlägges genom att under ett kalenderår
(basår) försäljning äger rum under de omständigheter som angivas i
5 § förordningen. Skyldighetens omfattning bestämmes före den 1 juli närmast
följande kalenderår och skyldigheten fullgöres genom lagerhållning
under det andra kalenderåret från basåret räknat. Förhållandena under ett
visst basår sträcka alltså sina verkningar två år framåt i tiden. Lagringsskyldigheten
omprövas varje kalenderår och som basår tjänar därvid alltid
det närmast föregående kalenderåret. Lager, vars storlek bestämts under ett
visst år, skall finnas vid ingången av nästa år och måste alltså anskaffas
dessförinnan.

För att inteckning skall kunna beviljas fordras, att lagringsskyldighet enligt
oljelagringsförordningen är bestämd för förlagstagaren. Sedan på grund
av försäljning under ett visst basår lagringsskyldighet blivit fixerad, anses
den vara bestämd intill utgången av det år, under vilket den skall fullgöras.
Den lagringsplikt, som följer med ett års försäljning, bereder alltså i regel
möjlighet att söka inteckning under en period av minst ett och ett halvt år.
Lagringsskyldigheten skall grunda sig på oljehandel i lagens mening, d. v. s.
på försäljning av olja som förlagstagaren icke själv framställt här i riket.

Frågan, hur lagringsskyldigheten skall styrkas i ett inteckningsärende,
behandlas i promemorian i ett senare avsnitt. Under 1 § beröres emellertid
ytterligare några frågor, som har samband med lagringsskyldigheten, och
det anföres därom följande:

Någon särskild regel om handelsrörelsens minimistorlek erfordras ej. Anknytningen
till lagringsskyldigheten, som kominer all åvila endast större
oljehandelsföretag, ersätter eu sådan regel. Om lagringsskyldigheten upphör
efter förlagsintecknings fastställande, medför detta givetvis ej att inteck -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

ningen blir ogiltig, lika litet som rörelsens nedgång under den stadgade minimigränsen
har sådan verkan vid förlagsinteckning i allmänhet.

Lagringsskyldighet kan uppkomma även genom frivilligt avtal mellan
vederbörande lagerhållare och den av Kungl. Maj :t utsedda myndighet, som
har att utöva tillsyn å efterlevnaden av oljelagringsförordningen (se prop.
1957: 144 s. 44). Sådan lagringsskyldighet medför emellertid inte rätt till
förlagsinteckning.

Enligt lagen meddelad inteckning omfattar både den olja, som förlagstagaren
är skyldig att hålla i lager, och den olja, som han därutöver innehar.
Sistnämnda oljeparti kan eventuellt bestå av andra oljeslag än sådana som
ingå i lagringsskyldigheten, t. ex. smörjolja, som överhuvudtaget inte omfattas
av oljelagringsförordningen. En förutsättning är emellertid i samtliga
fall, att lagret är avsett för handelsrörelse i lagens mening.

Enligt 10 § andra punkten oljelagringsförordningen kan den av Kungl.
Maj :t utsedda tillsynsmyndigheten lämna lagringsskyldig medgivande att
i stället för eldningsolja lagra annat bränsle än mineralolja, t. ex. kol. Sådant
bränsle omfattas emellertid inte av förlagsinteckning enligt lagen. Det
skulle erbjuda vissa svårigheter att avgränsa dylikt bränsle från annat i
lager liggande bränsle av samma slag.

Slutligen framhålles i promemorian att den i lagtexten gjorda hänvisningen
till vad angående förlagsinteckning i allmänhet är stadgat bl. a. innebär
att även utestående köpeskilling för såld olja omfattas av förlagsinteckning.

Yttrandena över promemorian

Frågan om gränsen mellan förlagsinteckningsförordningens och lagens
tillämpningsområden har berörts i flera yttranden.

Sålunda har Svea hovrätt anfört att svårigheter i många fall kan uppkomma,
när det i ett oljeföretags konkurs gäller att avgöra vilken olja de olika
inteckningarna omfattar. Med hänsyn till dessa svårigheter, vilka kan bli
betydande och föranleda tvekan rörande omfattningen av borgenärernas säkerhet,
vill hovrätten ifrågasätta ändamålsenligheten av förslagets reglering
i förevarande hänseende. Spörsmålet synes böra ytterligare övervägas. En
lösning, som därvid kan förtjäna att prövas, är att från förlagsinteckningsförordningen
helt utesluta sådan olja, varå förordningen om oljelagring
in. m. är tillämplig, och låta den särskilda lagen omfatta all sådan olja, oavsett
om den tillhör industriell rörelse eller handelsrörelse. Ehuru icke heller
denna lösning går fri från invändningar, medför en regel av angiven innebörd
den fördelen att det lätt kan konstateras vilken egendom en inteckning
omfattar.

Kommerskollegium framhåller att en lagstiftning av den föreslagna innebörden
kan komma att medföra att hos en företagare befintliga oljelager blir
föremål för förlagsinteckning både enligt förordningen och den blivande lagen.
En sådan ordning bör enligt kollegiums uppfattning om möjligt undvikas.
Såvitt kollegium kan bedöma skulle såväl denna fråga som den av kollegium
tidigare berörda om cisternernas utnyttjande såsom inteckningssäkerhet
kunna praktiskt lösas genom en särskild lag om förlagsinteckning,

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

tillämplig på oljelager över huvud jämte för lagringen erforderliga cisterner
och andra inventarier, i den mån dessa icke vore att hänföra till fast egendom.
I anslutning härtill skulle i förordningen om förlagsinteckning stadgas,
att den ej vore tillämplig i fråga om egendom av nu nämnt slag.

Petroleuminstitutet upplyser att ett av oljeraffinaderierna i riket, Aktiebolaget
Nynäs-Petroleum, arrenderar de av företaget använda anläggningarna
och hemställer under åberopande härav att till andra stycket i förevarande
paragraf — liksom till 3 § tredje stycket i det till promemorian hörande
lagutkastet — måtte fogas orden »i honom tillhörigt oljeraffinaderi».

Koppartrans har framhållit att de mängder raffinerad olja ett kombinerat
oljeföretag inköper huvudsakligen användes för blandning med företagets
egen produktion och regelmässigt är små i förhållande till denna. Under
hänvisning härtill har Koppartrans ifrågasatt en regel av innebörd att, om
inköpt raffinerad olja av beskaffenhet att utan hinder kunna blandas med
i rörelsen frambragta alster endast utgör en ringa del av den egna produktionen,
det skall så anses som om även den inköpta oljan frambragts i rörelsen.

Svea hovrätt har i sitt yttrande berört en annan fråga som lämpligen
kan upptagas till behandling i förevarande sammanhang. Hovrätten har anfört
att Kungl. Maj :t enligt oljelagringsförordningen kan medgiva att lagren
får helt eller delvis tagas i anspråk, om oljetillförseln avbrytes eller försvåras,
samt att, eftersom förlagsinteckning upphör att gälla i egendom som
överlåtes, följden sålunda kan bli att borgenären helt eller delvis mister sin
säkerhet. De regler i förlagsinteckningsförordningen, vilka har till syfte
att tillgodose förlagsgivaren vid egendomens överlåtande, ger blott ofullständigt
skydd. Vid inteckning enligt den föreslagna nya lagen kommer
dessa olägenheter att ytterligare framträda, eftersom i ett oljehandelsföretag
säkerheten icke skulle utgöras av annat än oljan. Det är därför angeläget
att borgenärsintresset i förevarande fall blir mera beaktat än som skett. Vad
i sådant hänseende gäller beträffande inteckning i jordbruksinventarier kunde
måhända tagas till förebild.

Departementschefen

Vad först angår gränsdragningen mellan förlagsinteckningsförordningen
och den nya lagen har i departementspromemorian och några remissyttranden
framhållits, att hos ett kombinerat industri- och handelsföretag
inom oljebranschen vissa svårigheter kan möta att skilja mellan olja, som
faller under förordningen, och olja, som faller under lagen. Dessa svårigheter
får emellertid inte överdrivas. I första hand gäller det att skilja mellan
olja, som framställts i den industriella rörelsen, och annan hos företaget
befintlig raffinerad olja. Huvudsakligen beträffande den senare, som i regel
torde utgöra endast en ringa del av förelagets hela oljelager, har man vidare
att avgöra i vad mån oljan skall anses avsedd fö" den industriella rörelsen
eller för handelsrörelsen; därvid torde användningssättet under viss tidigare
period ofta kunna tjäna till ledning (jfr NJA 1953 s. 200). Här antydda

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 26

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

frågor är inte svårare än många andra inom förlagsinteckningsrätten. Vidare
är att märka att samma frågor redan nu uppkommer då det gäller att
i ett kombinerat företags konkurs skilja mellan olja, som omfattas av förlagsinteckning,
och olja, som tillhör den för de oprioriterade borgenärerna
disponibla egendomen. Det bör även ihågkommas att det är mycket få företag
det gäller; för närvarande finns i landet endast två oljeraffinaderier av
ifrågavarande slag. Om, såsom ifrågasatts, inteckning i olja helt eller till
huvudsaklig del skulle överföras från förordningen till den nya lagen, komme
visserligen den här avsedda gränsdragningen att underlättas. En sådan
åtgärd skulle emellertid å andra sidan medföra att varje industriföretag, som
innehar oljelager och som vill inteckna hela sin förlagsegendom, måste vid
olika inteckningsfora uttaga två inteckningar som i vissa hänseenden skulle
följa olika regler; för kännedom om företagets förlagsinteckningsförhållanden
skulle också alltid krävas två gravationsbevis. I varje fall nu, då en
allmän översyn av hela förlagsinteckningsinstitutet är under övervägande,
synes mig en sådan lösning inte böra väljas.

Det av petroleuminstitutet framförda förslaget synes utgå från att olja,
som framställes vid en av rörelseidkaren arrenderad anläggning, inte skulle
omfattas av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. Även sådan
olja utgör emellertid föremål för dylik inteckning och något tillägg av angivet
slag erfordras därför icke.

En sådan regel som den av Koppartrans ifrågasatta är så obestämd att
den skulle föranleda stor osäkerhet vid tillämpningen. Även bortsett härifrån
synes det knappast kunna ifrågakomma att införa en dylik särregel
just för oljeraffinaderierna; liknande gränsdragningsfrågor kan, såvitt angår
förhållandet mellan förlagsinteckningshavare och oprioriterade borgenärer,
uppkomma hos kombinerade industri- och handelsföretag inom alla branscher.

Vad därefter angår det av Svea hovrätt väckta spörsmålet om bättre tillgodoseende
av borgenärsintresset är det visserligen riktigt, att oljelagren i
en avspärrningssituation kan komma att minskas och inteckningshavarnas
säkerhet att därigenom i motsvarande mån förringas. I en dylik situation
kan emellertid lagerminskning komma att inträda även i fråga om andra
importvaror och därav framställda produkter. Att förlagsinteckning i dessa
fall omfattar även inventarier behöver inte betyda att säkerheten är väsentligt
bättre; inventarierna kan t. ex. i stor utsträckning vara köpta under ägareförbehåll
för säljaren. I fråga om tvångslager av olja gäller å andra sidan
att de får tagas i anspråk endast i en krissituation, ett förhållande som inte
har någon motsvarighet i fråga om andra varor. Som av det följande kommer
att framgå blir oljeinteckningarna bättre ställda även därutinnan att
flyttning av intecknad rörelse inte medför att förmånsrätten försvinner.

I detta sammanhang må anmärkas att oljelagringsförordningen innehåller
åtskilliga bestämmelser om kontroll över lagringsskyldighetens fullgörande
och om lagrad oljas skyddande mot förstöielse. Sålunda stadgas att
olja, som lagras enligt förordningen, skall förvaras inom riket på sätt som

Knngl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

19

tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpurtkt godtagbart. Kungl. Maj :t
äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst slag
förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat
sätt som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller
beskjutning. Under kalenderår, då lagringsskyldig säljare har att hålla lager
av olja, skall han månatligen lämna tillsynsmyndigheten uppgift om storleken
och sammansättningen av hela sitt oljelager samt om platsen och sättet
för oljans förvaring. Tillsynsmyndigheten skall för inventering och besiktning
äga tillträde till lager, som avses i förordningen, och äger granska
handelsböcker in. m. Eftersättes lagringsplikten, förelägger tillsynsmyndigheten
vederbörande vid vite alt inom viss tid vidtaga rättelse. Alla dessa bestämmelser
är givetvis i sin mån ägnade att öka kreditgivarens säkerhet.

Tillsynsmyndigheten kan visserligen också, när det föreligger skäl därtill,
medgiva dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten. Dylikt medgivande
måste dock betraktas som en undantagsföreteelse och detsamma
torde, såvitt angår större oljehandelsföretag, kunna sägas om sådan överflyttning
av lagringen på annan som omförmäles i oljelagringspropositionen
(se s. 46).

Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde man knappast kunna anse
att säkerheten för oljeinteckningshavare i allmänhet skulle vara sämre än
för andra förlagsinteckningshavare; ofta torde förhållandet snarare vara
de( motsatta. Någon anledning att beträffande oljeinteckningarna tillgodose
borgenärernas intressen bättre än som skett synes mig därför inte föreligga.
■lag vill emellertid erinra om att förlagsgivare och förlagstagare genom avtal
kan även för oljeinteckningarnas del bringa i tillämpning vad som i förevarande
hänseende gäller om inteckning i jordbruksinventarier.

2 och 3 §§.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

Tidigare har nämnts att förlagsinteckning beviljas, då rörelsen drives i
stad där rådhusrätt finnes, av inskrivningsdomaren därstädes och, då rörelsen
drives å landet eller i stad utan rådhusrätt, av inskrivningsdomaren
för residensstaden.

För att få en uppfattning om hur det skulle te sig, om denna regel tillämpades
på de lagringspliktiga oljehandelsföretagen, har från Svenska petroleum
institutet inhämtats vissa uppgifter om oljebranschens organisation.
Dessa uppgifter, som väsentligen avse större oljehandelsföretag, ge vid handen
följande.

Organisationen företer vissa för de olika bolagen gemensamma huvuddrag
men är i övrigt ingalunda enhetlig. Samtliga företag ha huvudkontor på en
plats inom riket samt därutöver ett växlande antal försäljningsdistrikt, importanläggningar,
depåer och försäljningsställen. Sålunda redovisar ett stort
företag, förutom huvudkontor, sex försäljningskontor, 11 importanläggningar
vid stora hamnar, ett 100-tal lagrings- och bunkringsdepåer samt drygt
2 000 försäljningsställen. Av de senare, vilka ligga spridda över hela landet,
tillhör dock endast ett mindre antal företaget, medan återstoden äges av

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

återförsäljare, vilka förhyra inventarier, pumpar, cisterner m. m. av företaget.
Detta hade senast taxerats till fastighetsskatt på 216 platser och rörelsebeskattats
i 66 kommuner. Ett annat stort företag redovisar, förutom
huvudkontor, två divisionskontor, ett avdelningskontor, 17 försäljningsdistrikt,
45 depåer, 191 av företaget ägda bensinstationer och 48 av företaget
hyrda bensinstationer, vilka senare utrustats och därefter uthyrts till återförsäljare,
som enbart sälja företagets produkter. I mindre depåer och å
mindre försäljningsställen, spridda över hela landet, förvaras avsevärda
kvantiteter olja till värde överstigande flera tiotal miljoner kronor. Begreppet
depå rymmer ett flertal varianter från en omfattande och relativt självständig
rörelse till en ren utexpedieringslokal i anslutning till relativt små
oljecisterner, stundom avsedda blott för omlastning från ett transportmedel
till ett annat.

Under hänvisning till dessa förhållanden framhålles därefter i promemorian
att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att utan vidare
tillämpa de gällande forumreglerna på de oljehandelsföretag, som kommer
att bli lagringspliktiga, d. v. s. i huvudsak större sådana. I många fall
skulle det bli svårt att avgöra, om ett företag skall anses driva rörelse i en
viss stad eller socken, och under alla omständigheter skulle inteckning behöva
sökas hos ett stort antal inskrivningsdomare.

Promemorian fortsätter:

Starka skäl tala sålunda för att man söker finna en annan lösning. Det
mest praktiska skulle givetvis vara om man på ett ställe kunde inteckna vederbörande
företags hela oljelager. I samband därmed borde helst även de
med den nuvarande flyttningsregeln följande olägenheterna undanröjas.

Det lämpligaste sättet att tillgodose dessa önskemål torde vara att man beträffande
oljeinteckningarna dels frångår den i det föregående berörda principen,
att rörelsen såvitt förlagsinteckning angår anses lokaliserad till viss
stad eller socken, och i stället betraktar den såsom knuten endast till riket
i dess helhet, dels inför ett för hela riket gemensamt inteckningsforum. En
inteckning i ett oljeföretags för handelsrörelsen avsedda lager kommer då att
omfatta all till rörelsen hörande olja var i landet den än befinner sig. Nya
förråd komma utan vidare att bli föremål för redan meddelad inteckning.
Hur verksamheten än faktiskt flyttas kan rörelsen icke därigenom anses
flyttad från en stad eller socken till en annan sådan, eftersom den överhuvudtaget
icke anses driven i någon viss stad eller socken. Förflyttning av
verksamheten kan alltså icke medföra att förmånsrätten ens till någon del
försvinner.

Bestämmelserna ha utformats i enlighet med vad nu anförts. Såsom inteckningsmyndighet
har valts inskrivningsdomaren i Stockholm. Någon mera
väsentlig ökning av arbetet för inskrivningsorganisationen vid Stockholms
rådhusrätt torde icke komma att föranledas härav.

Yttrandena över promemorian

Vad promemorian i förevarande del innehåller har av samtliga remissinstanser
lämnats utan erinran.

Departementschefen

Även för min del finner jag den i promemorian föreslagna lösningen av
lokaliserings- och forumfrågan lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

21

Jag vill i detta sammanhang framhålla att eu inteckning enligt lagen i och
för sig alltid är en enkel inteckning. Det möter emellertid icke något hinder
att låta inteckna ett skuldebrev både i en oljehandelsrörelse och i en industriell
rörelse; i så fall uppkommer en gemensam förlagsinteckning.

Paragrafindelningen i det vid promemorian fogade lagutkastet synes
lämpligen böra ändras på det sätt att första meningen i 2 § och första stycket
i 3 § får bilda en ny 2 §, medan andra meningen i utkastets 2 § får bilda en
ny 3 §. Utkastets 3 § med undantag av första stycket får då — efter vissa
jämkningar som jag senare skall beröra — beteckningen 4 §.

Bestämmelsen, att inteckningsutfästelsen skall innehålla uppgift om den
kommun där huvudkontoret finnes, är motiverad av det intyg som nämnes
i 4 § och som skall vara utfärdat av myndighet i nämnda kommun. Någon
uppgift om var verksamheten faktiskt utövas synes ej vara behövlig.

4 §.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

Enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen skall vid intecknings sökande
förutom inteckningshandlingen ingivas dels intyg, utfärdat i Stockholm av
poliskammaren och i övriga delar av riket av magistrat eller landsfiskal, att
förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt att denna till art och omfattning
motsvarar i förordningen angivna krav, dels ock, där enligt särskilda
författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd av sådan
myndighet fordras för rörelsens drivande, bevis att anmälan skett eller tillstånd
meddelats.

Nu nämnda intyg och bevis lämna inskrivningsdomaren upplysning om
förhandenvaron av de förutsättningar för intecknings beviljande, vilkas existens
icke framgår av inteckningshandlingens innehåll. I förevarande fall
fordras i sådant hänseende upplysningar dels om rörelsen och dels om lagringsskyldigheten.

Vad rörelsen angår torde endast behöva styrkas, att förlagstagaren driver
handel med mineralolja på sätt i 1 § avses (d. v. s. försäljning av olja som
han icke själv framställt här i riket) samt att anmälan och/eller tillstånd
vederbörligen gjorts resp. meddelats. Några särskilda uppgifter om rörelsens
art och omfattning erfordras ej. Intyg om rörelsens drivande torde böra utfärdas
av vederbörande myndighet i den kommun, där huvudkontoret finnes.

Lagringsskyldigheten bestämmes av den förut nämnda tillsynsmyndigheten.
Att lagringsplikt blivit bestämd för förlagstagaren torde böra styrkas
genom intyg av denna myndighet. Beträffande de i lagutkastet upptagna föreskrifterna
om intygets innehåll må här endast anmärkas, att tidsangivelsen
»under ansökningsåret eller närmast föregående år» föranletts av lagringssystemets
ovan beskrivna konstruktion samt att lagringsskyldighet icke kan
sägas vara bestämd förrän lagakraftvunnet beslut därulinnan föreligger.

Yttrandena över promemorian

Stockholms handelskammare anför att, eftersom reglerna om förlagsinteckning
i oljelager direkt anknyter till lagerhållningsskyldigheten, det av
tillsynsmyndigheten utfärdade intyget måste anses utgöra tillräcklig utredning
om förutsättningarna för intecknings beviljande. Intyg och bevis enligt
3 § förlagsinteckningsförordningen synes därför icke vara erforderliga. Handelskammaren
fortsätter:

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Om emellertid sistnämnda författningsrum finnes böra göras tillämpligt
jämväl på förfarandet vid sökande av förlagsinteckning i oljelager, synes ett
förtydligande vara påkallat. Enligt såväl 1921 års förordning angående eldfarliga
oljor som det av 1951 års oljeutredning framlagda förslaget till förordning
om skydd mot brandfarliga vätskor m. in. kräves under vissa förutsättningar
anmälan till eller tillstånd av lokal myndighet för bland annat
inrättande av oljeupplag och drivande av handef med eldfarlig olja. Det
skulle åtminstone för sådana oljehandelsföretag, som driva rörelse på ett
flertal platser i riket, vara förenat med avsevärt arbete att ifråga om varje
särskilt upplag eller försäljningsställe ingiva bevis om att föreskriven anmälan
skett eller erforderligt tillstånd lämnats. Även inskrivningsdomarens
handläggning av ärendet skulle härigenom onödigt kompliceras. Handelskammaren
utgår ifrån att det icke är avsett att i inteckningsärendet skall
behöva företes bevis av nu angiven art. Att sådan skyldighet icke föreligger
bör emellertid komma till klart uttryck i lagen.

Även kommerskollegium och petroleuminstitutet anser att det vid sökande
av inteckning bör räcka med ett intyg från tillsynsmyndigheten att förlagstagaren
är lagringsskyldig. Institutet framhåller att de lagringsskyldiga oljeföretagen
underkastats en ingående kontroll, varför bevis om att vederbörliga
anmälningar skett eller tillstånd meddelats icke kan anses fylla någon
praktisk funktion. Enligt institutets uppfattning måste det vidare vara
för inskrivningsdomaren notoriskt att de företag det här gäller driver sådan
rörelse som avses i lagen.

Departementschefen

Den i 3 § förlagsinteckningsförordningen förekommande bestämmelsen
om intyg att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen har i förordningens
förarbeten motiverats därmed, att då förlagsinteckning icke medför annat
än förmånsrätt till viss egendom för den händelse låntagaren råkar i
konkurs, det är av synnerlig vikt att, innan inteckning beviljas, såvitt möjligt
utrönes huruvida låntagaren verkligen utövar den rörelse med avseende
varå inteckningen sökes.

I förevarande fall gäller såsom förutsättning för intecknings beviljande
att förlagstagaren vid inteckningstillfället driver handel med mineralolja.
Att så är fallet kan icke sägas med full säkerhet framgå av det intyg från
tillsynsmyndigheten, som även skall företes vid sökande av inteckning och
som skall utvisa, att lagringsskyldighet blivit under ansökningsåret eller
närmast föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av försäljning
av olja som han icke själv framställt här i riket. Det torde nämligen inte
vara helt uteslutet att en person eller ett företag, som vid intecknings sökande
inte driver handel med olja, tidigare försålt olja under sådana omständigheter
att lagringsskyldighet på grund därav blivit bestämd under ansökningsåret
eller året dessförinnan. Med hänsyn härtill och då anskaffandet
av ifrågavarande intyg inte medför något nämnvärt besvär för inteckningssökanden,
finner jag det riktigast att bibehålla kravet på dylikt intyg. Det
torde lämpligen böra utfärdas av polismyndigheten i den kommun där huvudkontoret
finnes.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Vad därefter angår det bevis om anmälan eller tillstånd beträffande rörelsen,
som även fordras enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen, torde
kunna sägas att förhållandena för oljehandelns del ligger något annorlunda
till än för flertalet andra näringsidkare. Enligt 46 § 1 mom. förordningen
den 7 oktober 1921 ang. eldfarliga oljor skall den som vill idka handel med
sådan olja göra anmälan därom hos polismyndigheten i den ort där rörelsen
skall bedrivas. Därjämte skall han iakttaga vad i övrigt är stadgat beträffande
anmälan om handel. Ett bevis enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen
skulle alltså i varje fall behöva avse förstnämnda slag av anmälan. Emellertid
är handeln med eldfarliga oljor, såsom petroleuminstitutet framhållit,
i olika hänseenden föremål för en väsentligt strängare övervakning än
flertalet andra näringsgrenar. Behovet av kontroll på ifrågavarande punkt
torde därför i fråga om oljehandeln vara mindre än vad eljest är fallet. Ett
vidhållande av kravet på bevis enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen
skulle därjämte — särskilt beträffande de stora oljeliandelsföretagen som
driver rörelse på en mängd platser i hela landet -— medföra ett betydande
besvär och arbete såväl för inteckningssökanden som för inskrivningsdomaren.
Man torde därför inte böra fordra något dylikt bevis i ärenden angående
ol j einteckningar.

Att inteckningsansökan skall avslås, om intyg eller bevis som skall fogas
vid inteckningshandlingen ej ingives, torde få anses följa direkt av 4 § förlagsinteekningsförordningen;
något särskilt stadgande därom synes ej erforderligt.

De bestämmelser, som i promemorians lagutkast upptagits i 3 § andra
och tredje styckena, torde även böra underkastas en viss formell omarbetning.

Förut har nämnts att såsom lämplig tidpunkt för Ingens ikraftträdande
i departementspromemorian angivits den 1 juli 1958 samt att från vissa håll
uttalats önskemål om en tidigare dag. Riksnämnden har framhållit att oljehandeln
snarast möjligt bör kunna påbörja den utbyggnad av sina cisternutrymmen
som kan bli nödvändig för fullgörande av 1959 års lagringsskyldighet.
Även Stockholms handelskammare har understrukit att erforderliga
cisternanläggningar måste börja uppföras i mycket god tid. Petroleuminstitutets
yttrande i denna del har tidigare återgivits.

Särskilt med hänsyn till nödvändiga cisternbyggen är det uppenbarligen
angeläget att oljehandelns belåningsmöjligheter ökas så snart som möjligt.
Det torde därför vara lämpligt att lagen träder i kraft snarast efter utfärdandet.

Beträffande tillämpningsföreskrifter anföres i departementspromemorian
följande:

Den i lagen gjorda hänvisningen till vad angående förlagsinteckning i
allmänhet är stadgat innebär, att kungörelsen den 12 juni 1936 med föreskrifter
angående tillämpningen av förlagsinteckningsförordningen kommer
att gälla även i fråga om oljeinteckningarna. Några ytterligare tillämpnings -

24:

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

bestämmelser torde icke erfordras. Det synes lämpligt att oljeinteckningarna
införas i ett särskilt band av den i förlagsinteckningsförordningen föreskrivna
boken över förlagsinteckningar men att hänvisningsblad insättas på vederbörliga
ställen i bokens huvuddel. I den dagbok, som enligt 1936 års
kungörelse skall föras över ärenden rörande förlagsinteckning, torde oljeinteckningarna
böra införas gemensamt med andra förlagsinteckningar.

Mot promemorians innehåll i denna del — som ej berörts i yttrandena —
torde icke vara något att erinra, överskrift till upplägg i boken över förlagsinteckningar
samt gravationsbevis torde, i stället för uppgift om stad
eller socken där rörelsen drives, böra innehålla uppgift om den kommun där
företagets huvudkontor finnes.

Ändring i olj elagringsförordningen

I departementspromemorian anföres:

Såsom förut nämnts åtnjuter för lagsgivaren vid förlagstagarens konkurs
för sin fordran förmånsrätt i förlagsegendomen. Denna skall vid konkurs
avyttras. Enligt 11 § oljelagringsförordningen får oljelager, som avses i förordningen,
tagas i anspråk endast efter medgivande av Kungl. Maj :t och sådant
medgivande kan lämnas endast om tillförseln av olja till riket eller viss
del därav avbrytes eller försvåras. Emellertid äger tillsynsmyndigheten när
skäl därtill äro efter ansökan medgiva dispens från lagringsskyldigheten. Om
dispens lämnas har detta den verkan, att företaget (konkursboet) kan fritt
disponera över oljelagret. Skäl för dispens torde få anses föreligga om ett
oljehandelsföretag går i konkurs; företaget skall ju då avvecklas och någon
anledning att fortfarande upprätthålla lagringsskyldigheten synes inte finnas.

Svea hovrätt konstaterar i sitt yttrande att förslaget utgår från att den
avyttring av förlagsegendomen, som sker i förlagstagarens konkurs, skall
möjliggöras genom dispens enligt oljelagringsförordningen. Även om, såsom
i promemorian förutsättes, dispensanledning i dessa fall alltid skulle anses
vara för handen, finner hovrätten det principiellt oriktigt att särskild dispens
skall krävas för säkerhetens realiserande. Hovrätten förordar därför
sådan jämkning av bestämmelserna i oljelagringsförordningen att olja, som
omfattas av inteckning utav ifrågavarande slag, alltid skall få tagas i anspråk
i förlagstagarens konkurs.

Såsom hovrätten anfört synes det vara ur principiell synpunkt otillfredsställande
att för inteckningsobjektet gäller ett generellt avyttringsförbud
som kan hävas endast genom dispens i särskilda fall. Ett stadgande om
undantag från förbudet i händelse av konkurs torde därför böra införas. Något
skäl att låta undantaget avse endast sådan olja, som är föremål för förlagsinteckning,
synes emellertid knappast föreligga. Stadgandet torde alltså
böra ha den innebörden att, om lagringsskyldig försättes i konkurs, hans
tvångslager utan särskilt medgivande får tagas i anspråk av konkursförvaltningen.
Det är dock önskvärt, att tvångslagret inte tillgripes i andra fall än
då detta är nödvändigt med hänsyn till förvaltningens behöriga gång;

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

tvångslagret bör med andra ord sparas så länge som möjligt. Det torde därför
även böra föreskrivas att lagret får tagas i anspråk endast i den mån
så erfordras för konkursens behöriga slutförande. Det nya stadgandet synes
lämpligen böra infogas i 11 § oljelagringsförordningen såsom ett andra stycke.

Tillägg till forlagsinteckningsförordningen

Förlagsinteckningsförordningen, som ju alltjämt skall vara huvudförfattningen
på förlagsinteckningsrättens område, torde böra förses med en hänvisning
till den nya lagen. Hänvisningen synes kunna insättas såsom ett
andra stycke i 14 § av förordningen.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager;

2) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj
1957 (nr 343) om oljelagring m. m.; samt

3) lag om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlagsinteckning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
3) anmärkta lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:
Lars Nordvall

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Förslag

till

Lag

om förlagsinteckning i vissa oljelager

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utfäster den, som driver handel med mineralolja och för vilken på grund
därav skyldighet att lagra sådan olja är bestämd enligt förordningen den
31 maj 1957 om oljelagring m. m., att hans för handelsrörelsen avsedda
oljelager skall utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må inteckning
i lagret beviljas; och gälle om sådan inteckning vad angående förlagsinteckning
i allmänhet är stadgat i den mån annat ej följer av vad i denna
lag sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av
olja, som säljaren själv framställt här i riket.

2 §•

Vid tillämpning av denna lag skall rörelsen icke anses driven i viss stad
eller socken. Utfästelsen om inteckning skall, i stället för uppgift om stad
eller socken där rörelsen drives, innehålla uppgift om den kommun där huvudkontoret
finnes.

3 §.

Ärenden, som avses i denna lag, upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

4 §•

Då inteckning sökes, skall inteckningshandlingen vara åtföljd dels av intyg,
utfärdat av polismyndigheten i den kommun där huvudkontoret finnes,
att förlagstagaren driver handel med mineralolja på sätt i 1 § avses,
dels ock av bevis, utfärdat av den enligt oljelagringsförordningen utsedda
tillsynsmyndigheten och utvisande, att lagringsskyldighet enligt nämnda
förordning blivit under ansökningsåret eller närmast föregående år bestämd
för förlagstagaren på grund av försäljning av olja som han icke själv framställt
här i riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

27

Förslag till Förordning angående

ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §■

Avbrytes eller---i anspråk.

Försättes lagringsskyldig i konkurs, må lagret utan särskilt medgivande
tagas i anspråk av konkursförvaltningen i den mån så erfordras för konkursens
behöriga slutförande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning

Härigenom förordnas, att 14 § förordningen den 13 april 1883 angående
förlagsinteckning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

Om förlagsinteckning i vissa oljelager gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 14 §, se SFS 1936:225.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Bilaga

Utkast

till

lag med vissa bestämmelser om förlagsintecknmg i oljelager

1 §•

Utfäster den, som driver handel med mineralolja och för vilken på grund
därav skyldighet att lagra sådan olja är bestämd enligt förordningen den
31 maj 1957 om oljelagring m. m., att hans för handelsrörelsen avsedda oljelager
skall utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må inteckning i
lagret beviljas; och gälle om sådan inteckning vad angående förlagsinteckning
i allmänhet är stadgat i den mån annat ej följer av vad i denna lag
sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av
olja, som säljaren själv framställt här i riket.

2 §.

Vid tillämpning av denna lag skall rörelsen icke anses driven i viss stad
eller socken. Ärenden, som avses i lagen, upptagas av inskrivningsdomaren
i Stockholm.

3 §.

Utfästelsen om inteckning skall, i stället för uppgift om stad eller socken
där rörelsen drives, innehålla uppgift om den kommun där huvudkontoret
finnes.

Intyg» som omförmäles i 3 § förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning,
skall endast innehålla, att förlagstagaren driver handel med
mineralolja på sätt i 1 § avses. Det skall vara utfärdat av vederbörande myndighet
i den kommun där huvudkontoret finnes.

Förutom nämnda intyg samt sådant bevis, som omförmäles i samma paragraf,
skall vid sökande av inteckning även ingivas intyg, utfärdat av den
enligt oljelagringsförordningen utsedda tillsynsmyndigheten och utvisande,
att lagringsskyldighet enligt nämnda förordning blivit under ansökningsåjet_eller
närmast föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av
försäljning av olja som han icke själv framställt här i riket.

Ingivas ej de i andra och tredje stycket nämnda handlingarna, skall ansökningen
avslås.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 december
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 6 december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager; och

2) lag om ändrad lydelse av It § förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlagsinteckning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Karl L. Larsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager hänvisar i 1 och
4 §§ beträffande lagringsskyldigheten m. m. till förordningen den 31 maj
1957 om oljelagring m. m. Som förordningen kan komma att ersättas av annan
författning i detta ämne, förordar lagrådet att lagen i stället får utan
angivande av viss författning hänvisa till att om lagringsskyldighet är särskilt
stadgat.

Under 2 § har upptagits bestämmelse att vid tillämpning av den föreslagna
lagen rörelsen icke skall anses driven i viss stad eller socken. Förlagsinteckningsförordningen
talar likaledes om socken men termen torde numera
icke vara användbar. Lagrådet håller vidare före, att innebörden av stadgandet
bör närmare angivas. Därvid torde i tydlighetens intresse även böra framhävas
att förlagstagarens handel med mineralolja här i riket är att anse som
en och samma rörelse oavsett om den drives inom en eller flera kommuner.
Av dessa skäl hemställes, att stadgandet får innehålla, att vid tillämpning
av den föreslagna lagen handel med mineralolja som förlagstagaren bedriver
här i riket skall anses såsom en och samma rörelse, oavsett om den drives
inom en eller flera kommuner, och att förflyttning av verksamheten skall
vara utan inverkan på förlagsgivarens rätt.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Enär det skall vara utan betydelse var huvudkontor är beläget här i riket
eller om huvudkontoret flyttas, synes stadgandet i andra punkten av 2 §
om att inteckningsutfästelsen ovillkorligen skall innehålla uppgift om den
kommun där huvudkontoret finnes böra till undvikande av missförstånd utgå.
Det torde vara självfallet, att förlagsinteckningsförordningens motsvarande
bestämmelse icke blir tillämplig.

I 4 § stadgas, att intyg skall i olika hänseenden företes från polismyndighet
och från den tillsynsmyndighet som skall övervaka lagringsskyldigheten.
Eftersom den senare myndigheten kan förutsättas som regel äga erforderlig
kännedom om förlagstagarens rörelse och, om det är behövligt,
lätt kan införskaffa upplysning förordar lagrådet den förenklingen att det
skall vara tillfyllest med intyg från tillsynsmyndigheten att lagringsskyltlighet
blivit under ansökningsåret eller nästföregående år bestämd för förlagstagaren
samt att han driver handel som avses i den föreslagna lagen.

Enligt förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § förlagsinteckningsförordningen
skall såsom andra stycke intagas erinran om att särskilda bestämmelser
gälla om förlagsinteckning i vissa oljelager. Paragrafen innehåller nu
stadgande om att närmare föreskrifter om boken över förlagsinteckningar
samt angående tillämpningen i övrigt av vad om förlagsinteckning är stadgat
meddelas av Konungen. Eftersom 1 § av förslaget till lag om förlagsinteckning
i vissa oljelager hänvisar jämväl till det nuvarande stadgandet i
14 § förlagsinteckningsförordningen kan den föreslagna nya bestämmelsen
icke erhålla sin plats såsom andra stycke i samma paragraf. Dess riktiga
placering skulle vara efter andra stycket i 1 §, där den emellertid ej lämpligen
kan införas. Då bestämmelsen kan undvaras, förordar lagrådet att den
får utgå.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den 20
december 1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 december 1957
remitterade förslagen till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager; samt

2) 1 lag om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlagsinteckning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

De erinringar som lagrådet framställt torde böra beaktas. 1, 2 och 4 §§
i förslaget till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager torde sålunda böra
ändras i överensstämmelse med vad lagrådet förordat och förslaget till lag
om ändrad lydelse av 14 § förlagsinteckningsförordningen utgå. Därjämte bör
vissa redaktionella jämkningar vidtagas i förstnämnda lagförslag.

Beträffande det i statsrådsprotokollet den 6 december 1957 upptagna tilllägget
till oljelagringsförordningen, innebärande viss möjlighet att i konkurs
förfoga över tvångslager av olja, torde böra framhållas, att stadgandet
endast avser de inskränkningar i förfoganderätten, som nämnda förordning
pålägger. För att detta tydligare skall komma till uttryck bör stadgandets
ordalag något jämkas.

Föredraganden hemställer, att de sålunda ändrade förslagen till lag om
förlagsinteckning i vissa oljelager samt till förordning angående ändrad
lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring in. m.
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 dr 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Berg

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner