Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1958

1

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller
testamente; given Stockholms slott den 20 december
1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att domstol skall, om skäl föreligger därtill, kunna
med högst fem år förlänga den tid inom vilken arvinge eller testamentstagare
efter kungörelse enligt 9 kap. 1 eller 2 § lagen om arv eller 8 kap. 1 §
lagen om testamente har att göra sin rätt gällande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 25

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

Förslag

till

Lag

om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Härigenom förordnas som följer.

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörelse enligt 9
kap. 1 eller 2 § lagen om arv eller 8 kap. 1 § lagen om testamente har att
göra sin rätt gällande, må, om skäl äro därtill, av rätten förlängas med högst
fem år, såframt ansökan därom, innan preskription inträtt, göres av den
som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet. Övriga
dödsbodelägare skola genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle
att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörelse om beslutet
genom rättens försorg intagas i allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1958

3

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlängning av tid
för arvs preskription samt anför därvid följande.

Enligt nu gällande regler om arvspreskription preskriberas bortovarande
arvinges rätt fem år efter utfärdad kungörelse om arvet. Under de extraordinära
förhållanden som skapats genom det senaste världskriget och efterverkningarna
därav kan fall förekomma, då en bortovarande arvinge utan egen
förskyllan är förhindrad att bevaka sin rätt inom preskriptionstiden. Genom
en framställning av legationssekreteraren Raoul Wallenbergs moder och
hennes make har aktualiserats frågan om legislativa åtgärders vidtagande
till skydd för bortovarandes arvsrätt.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser m. m. Reglerna om preskription av bortovarande
arvinges rätt till arv är upptagna i 9 kap. lagen den 8 juni 1928 om arv.

Vistas en till namnet känd arvinge å okänd ort, skall detta av den som
har boet i sin vård anmälas till rätten, som har att införa kungörelse i Postoch
Inrikes tidningar med anmaning till arvingen att inom fem år göra sin
rätt till arvet gällande (1 §). Samma förfarande skall tillämpas om det vid
bouppteckning ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som
före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad
till arvet; det skall också tillämpas när kännedom finnes om arvinge
efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans
vistelseort (2 §). Arvinge, som ej enligt det nu sagda har att göra sin rätt
gällande inom särskilt förelagd tid, skall göra det inom en yttersta preskriptionstid
av tio år från arvlåtarens död (3 §). Har arvinge icke inom den tid
som gäller för hans fall tillträtt arvet eller anmält anspråk därpå i viss ordning,
har han förlorat sin arvsrätt (6 §). Arvet tillfaller i stället dem som
skulle ha erhållit detta, om han dött före arvlåtaren (7 §).

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

Medan preskriptionstid löper behandlas bortovarande arvinge som om han
vore i livet. Normalt avsättes det en lott för honom som förvaltas av särskilt
lörordnad god man (18 kap. 4 § föräldrabalken). Mot preskription äger bortovarande
icke åberopa att han varit hindrad att bevaka sin rätt. God man, som
förordnats för den bortovarande, äger icke vidtaga åtgärd för avbrytande
av preskription.

Vad angår förarbetena till de nuvarande preskriptionsreglerna må nämnas
att lagberedningen i det förslag som ligger till grund för arvslagen anförde,
att man vid utarbetandet av de nya reglerna bibehållit grunderna för
de dittills gällande bestämmelserna härom i 15 kap. ärvdabalken i 1734 års
lag. Dessa grunder finge nämligen anses stå i god överensstämmelse med
vad som enligt beredningens uppfattning utgjorde underlaget för själva arvsrätten,
nämligen den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtare
och arvinge. Arvinges rätt till arv borde icke ovillkorligen upprätthållas.
Hade arvinge blivit så främmande för arvlåtaren, att han icke inom rimlig
tid förskaffat sig kännedom, huruvida denne vore i livet eller icke, eller
hade han efter vunnen kännedom om dödsfallet icke visat intresse för den
arvfallna egendomen, borde han icke äga taga arv.

Rörande reglerna om preskription av arv till känd arvinge å okänd ort
framhöll beredningen bl. a., att dessa vore av särskild betydelse med hänsyn
till den omfattande emigration som ägde rum från vårt land. I fråga om
preskriptionstidens längd i detta fall anfördes, att en förkortning till fem
år av den enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken — enligt lagrummets lydelse efter
en år 1835 genomförd ändring -— gällande tioårstiden utan olägenhet syntes
kunna äga rum i betraktande av den ökade möjligheten till förbindelse såväl
mellan olika platser inom landet som med utlandet, vilken efter tillkomsten
av 1734 års lag blivit en följd av kommunikationsväsendets utveckling.

I frågan huruvida laga förfall borde kunna åberopas mot preskription anfördes,
att rätt härtill i regel förelåge enligt bestämmelserna i ärvdabalken.
I lagberedningens förslag hade något stadgande därom ej upptagits. Av
grunden för preskriptionsbestämmelserna följde, att okunnighet om arvlåtarens
död icke borde kunna åberopas såsom laga förfall. Övriga omständigheter,
som kunde medföra hinder mot arvsrättens bevakande, syntes, såvitt
erfarenheten gåve vid handen, ej vara av någon praktisk betydelse.

Beträffande lagstiftningen på hithörande område i andra länder må nämnas,
att denna i allmänhet ger bortovarande arvinge ett bättre skydd än de
svenska reglerna. Vad angår de nordiska länderna regleras i Finland bortovarande
arvinges rätt till arv alltjämt i princip genom de ursprungliga bestämmelserna
därom i ärvdabalken i 1734 års lag. I fråga om arv till känd
arvinge å okänd ort innebär detta att preskriptionstiden är så lång som 20
år och att dessutom laga förfall kan åberopas. I Danmark och Norge är

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

5

främst av intresse vissa hithörande regler i lagstiftningen om försvunna
personer. Enligt dessa skiljer man, såvitt nu är i fråga, mellan bortovarande
arvinge, om vilken det är känt att han är i livet, och sådan arvinge, om
vilken det är ovisst hur härmed förhåller sig. I det förstnämnda fallet inträder
ej preskription; den bortovarandes lott avsättes i vanlig ordning och
behandlas enligt reglerna om bortovarandes egendom. I det senare fallet
preskriberas den bortovarandes rätt viss tid efter arvlåtarens död, 10 år enligt
dansk och 20 år enligt norsk lag.

Departementschefen. De regler som för närvarande gäller beträffande preskription
av bortovarande arvinges rätt till arv bygger på uppfattningen att
arvinge, som försummat att upprätthålla kontakt med den avlidne och de
hemmavarande, icke bör äga taga arv. Reglerna gäller emellertid för samtliga
fall och sålunda även då för bortovarande arvinge förelegat faktiskt hinder
att låta sig avhöra; laga förfall kan ej åberopas. Vid reglernas tillkomst
ansåg man sig ej behöva räkna med att sådant hinder skulle kunna bestå
under många år i följd.

Under normala förhållanden torde en i''elativt kort preskriptionstid för
arv vara välmotiverad. Men under de extraordinära förhållanden som skapats
genom det senaste världskriget och efterverkningarna därav kan det
förekomma fall, då det verkar synnerligen obilligt att en bortovarande arvinge,
som utan egen förskyllan varit oförmögen att bevaka sin rätt, går denna
förlustig efter en så kort preskriptionstid som fem år. Ehuru Sverige
icke varit indraget i kriget kan även i vårt land sådana fall inträffa. Svenska
medborgare kan ha vistats i ett land som varit krigsskådeplats och
råkat i fångenskap eller eljest bortförts och saknat möjlighet att få kännedom
om utfärdad kungörelse eller att sätta sig i förbindelse med anhöriga
eller myndigheter i hemlandet inom den stadgade tiden. Även andra liknande
fall kan förekomma då den bortovarande haft giltig ursäkt för sin uraktlåtenhet
att bevaka sin rätt men enligt gällande lag icke kan stödja arvsanspråk
härpå sedan femårstiden utlupit.

Det föreligger enligt min mening anledning att för nu åsyftade fall genomföra
en ordning som håller möjligheten öppen till arvsrättens bevarande
längre tid än den i arvslagen föreskrivna. Därvid kan olika lösningar tänkas.
Vid sidan av en förlängning av preskriptionstiden kan sålunda övervägas
att, i överensstämmelse med vad som gäller i åtskilliga utländska
lagar, införa särskilda undantagsregler för det fall att man vet eller kan antaga
att bortovarande arvinge är i livet. En annan lösning vore att införa
möjlighet att mot preskription åberopa laga förfall. För att bedöma vilken
av olika tänkbara utvägar som är den lämpligaste torde en närmare utredning
vara erforderlig.

Med hänsyn till omständigheterna i fall, som kan tänkas komma att aktualiseras
som en följd av händelser under och efter det andra världskriget,
är det emellertid angeläget, att omedelbara åtgärder vidtagas för afl till -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

skapa skydd för arvinge, som kan antagas vara ur stånd att bevaka sin rätt
inom nu gällande preskriptionstid. Såsom ett provisorium i avbidan på en
definitiv lösning torde möjlighet böra beredas för domstol att, om skäl föreligger
därtill, på ansökan förlänga preskriptionstiden med högst fem år beträffande
sådana fall då arvingen är till namnet känd men hans vistelseort
okänd. Ansökan bör göras före tidens utgång av den som har att bevaka
den bortovarandes rätt i boet, d. v. s. i regel den som jämlikt 18 kap. 4 §
föräldrabalken förordnats till god man för den bortovarande. över ansökningen
bör övriga dödsbodelägare genom särskilda meddelanden av rätten
erhålla tillfälle att yttra sig. Föreskrift bör meddelas om att rätten, sedan
beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall låta kungöra beslutet i Postoch
Inrikes tidningar.

Har preskriptionstiden förlängts med kortare tid än fem år, bör hinder
icke föreligga att rätten senare på ansökan före förlängningstidens utgång beslutar
om ytterligare förlängning, dock icke med längre tid än att den sammanlagda
förlängningstiden blir högst fem år. Det torde icke vara erforderligt
att upptaga särskilt stadgande härom.

Enligt 9 kap. 6 § lagen om arv förlorar arvinge sin arvsrätt, om han icke
före preskriptionstidens utgång tillträtt arvet eller framställt anspråk därpå.
Har ansökan gjorts om förlängning av preskriptionstid men har beslut om
förlängning ej meddelats före preskriptionstidens utgång, torde den bortovarande
utan hinder av nyssnämnda stadgande vara bibehållen vid sin rätt
intill dess lagakraftvunnet beslut föreligger. Något särskilt stadgande härom
torde icke erfordras.

Eftersom den föreslagna lagstiftningen är avsedd som ett provisorium,
synes det mindre lämpligt att inarbeta bestämmelserna i lagen om arv, utan
en särskild lag i ämnet torde böra utfärdas.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet
inhämtas över det härvid fogade, i enlighet med det anförda upprättade förslaget
till lag om förlängning av tid för arvspreskription.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

7

Förslag

till

Lag

om förlängning av tid för arvspreskription

Härigenom förordnas som följer.

Tid som bortovarande arvinge jämlikt kungörelse, utfärdad enligt 9 kap.
1 § lagen om arv, har att iakttaga för att göra sin rätt till arvet gällande må,
om skäl därtill äro, av rätten förlängas med högst fem år, såframt ansökan
därom göres före tidens utgång av den som har att bevaka den bortovarandes
rätt i boet. Övriga dödsbodelägare skola genom särskilda meddelanden
av rätten erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörelse om beslutet
genom rättens försorg intagas i allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

8

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 18 december
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 13 december 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om förlängning av tid för arvspreskription.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Sten Rudholm.

Lagrådet yttrade:

Enligt förslaget må preskriptionstid som stadgas i 9 kap. 1 § arvslagen
förlängas. Någon motsvarande möjlighet ges ej för de fall som avses i 9
kap. 2 § samma lag, ej heller när kungörelse om testamente utfärdats enligt
8 kap. 1 § testamentslagen. Detta sammanhänger naturligen med att
förslaget i själva verket åsyftar ett bestämt, i remissprotokollet berört fall.
Om motsvarande behov skulle yppas i något fall som omfattas av 9 kap. 2 §
arvslagen eller 8 kap. 1 § testamentslagen, skulle det emellertid framstå
som en uppenbar orättvisa att lagen begränsats på sätt som föreslagits. På
grund härav och då en utvidgning av förslaget till att omfatta jämväl tid
som avses i sistnämnda båda lagrum icke kan medföra några särskilda
olägenheter hemställer lagrådet, att en sådan utvidgning måtte äga rum.
Iakttages detta, bör även rubriken till lagförslaget jämkas.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 18 december
1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 december 1957
remitterade förslaget till lag om förlängning av tid för arvpreskription.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört torde den föreslagna möjligheten
till förlängning av preskriptionstid som avses i 9 kap. 1 § lagen om arv
böra utsträckas att gälla även de fall som avses i 9 kap. 2 § lagen om arv
och 8 kap. 1 § lagen om testamente. I anslutning härtill bör lagens rubrik
ändras. Förslaget torde jämväl få något jämkas i redaktionellt avseende.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga sålunda ändrat förslag till lag om förlängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Berg

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 25