Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
1
Nr 23
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material
från avliden person; given Stockholms slott den
20 december 1957.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och
annat biologiskt material från avliden person.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till lag om tillvaratagande av vävnader
och annat biologiskt material från avliden person. S. k. transplantationsoperationer,
vilka innebär att till följd av sjukdom eller yttre våld skadade
vävnader eller organ ersättes med annat biologiskt material, har i vårt land
kunnat utföras endast i förhållandevis begränsad omfattning beroende
främst därpå, att läkarna icke haft tillgång till biologiskt material i den utsträckning
som varit erforderlig. Den föreslagna lagstiftningen avser att
säkra tillgången på sådant material.
Enligt den föreslagna lagen får läkarna möjlighet att tillvarataga vävnader
och annat biologiskt material från kroppen efter den, vilken avlidit å
sjukhus eller såsom död införts dit. Sådant ingrepp skall dock ej få göras,
om den avlidne eller nära anhörig uttalat sig däremot, om ingreppet eljest
kan antagas stå i .strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt
eller om särskilda skäl är mot åtgärden. Ingrepp skall ej heller få företagas
om behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger och ingreppet skulle
äventyra resultatet av undersökningen.
Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1958.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 23
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
Förslag
till
Lag
om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material
från avliden person
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat
biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit å
sjukhus eller såsom död införts dit.
Ingrepp, som nu sagts, må dock ej äga rum, om den avlidne eller nära
anhörig till honom uttalat sig däremot, om ingreppet eljest kan antagas stå
i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller om särskilda
skäl äro mot åtgärden.
Ej heller må ingrepp, som avses i första stycket, äga rum om anledning
finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning kan föreligga
och resultatet därav skulle kunna äventyras genom ingreppet.
2 §•
Ingrepp, som avses i 1 §, må företagas endast å sjukhus, som Konungen
bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare
vid sjukhuset.
3 §•
Över ingrepp, som avses i 1 §, skall protokoll föras. Däri skola angivas
tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa förhållanden kunnat
utrönas, samt den läkare, som konstaterat dödsfallet, och på vad sätt
detta skett.
4 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela de
närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 8 november 1957.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lagstiftning
om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden
person samt anför därvid följande.
1. Inledning
Under senare tid har inom medicinen en rad terapeutiska framsteg
gjorts, vilka innebär att man tillvaratagit biologiskt material från avlidna
människor och utnyttjat detta för att ersätta genom yttre våld eller sjukdom
skadade vävnader eller organ på levande personer. Dylika operationer,
s. k. transplantationer, har med framgång företagits på skilda områden.
Metoden har kommit till användning framför allt vid vissa ögonsjukdomar.
Men även på andra områden har man kunnat utföra dylika
operationer, såsom för botande av sjukdomar i kärlsystemet genom ltärltransplantationer,
vid hudsjukdomar och brännskador genom hud transplantationer
samt vid större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien genom
ben- och brosktransplantationer.
Framhållas må, att transplantation numera gjorts praktiskt genomförbar
i långt större omfattning än tidigare därigenom att en teknik utbildats
varigenom det tillvaratagna materialet kan under längre tid förvaras
utan att det förlorar sin användbarhet för transplantation.
Material till transplantation, s. k. transplantat, kan i vissa fall bestås
av patienten själv. Man talar då om autolog transplantation. I regel måste
dock transplantat tagas från annan person — homolog transplantation.
Möjligheterna att erhålla biologiskt material från annan person är emellertid
starkt begränsade. Några bestämda regler, som angiver läkarnas
befogenheter alt borttaga transplantat från avlidna personer, finns nämligen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
icke i Sverige. På grund härav har man på läkarhåll icke ansett sig kunna
tillvarataga transplantat från avlidna annat än i fall då den avlidne eller dennes
anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Då det i allmänhet av humanitära
skäl är motbjudande att inhämta sådant tillstånd i omedelbar anslutning
till ett dödsfall, har — beroende på bristande materialtillgång — omfattningen
av transplantationsverksamheten kommit att väsentligt understiga
vad som vore önskvärt. Det har därför ansetts vara ett framträdande
intresse, att läkarna får vidgade möjligheter att tillvarataga biologiskt material
från avlidna.
För att säkra tillgången på transplantat har utomlands läkare genom lagstiftning
tillerkänts vissa befogenheter i förevarande hänseende. Detta har
skett i bl. a. Frankrike 1947, England 1952, Tjeckoslovakien 1955 samt i
Finland 1957.
Med skrivelse den 11 mars 1957 har medicinalstyrelsen till Kungl. Maj :t
överlämnat en inom styrelsen verkställd utredning av frågan om tillvaratagande
av biologiskt material från avliden person jämte förslag till lag
om transplantation samt hemställt, att erforderliga författningsbestämmelser
i ämnet måtte utfärdas.
Över medicinalstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
hovrätten för övre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, domkapitlen i
Uppsala ärkestift och Linköpings stift samt kanslern för rikets universitet —
efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet ävensom teologiska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund. Vid försvarets sjukvårdsstyrelses yttrande
har fogats ett uttalande av professorn W. Bos£eus, Stockholm, och till
domkapitlets i Uppsala yttrande har bilagts ett yttrande från f. kontraktsprosten
F. Dahlbom, Uppsala. Vidare har yttranden avgivits av länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats vissa yttranden
från förste provinsialläkare, landsfogdar, lasarettsläkare ävensom i något
fall landstingets förvaltningsutskott. Vidare har följande sammanslutningar
avgivit yttranden, nämligen svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, frikyrkliga
samarbetskommittén, svenska eldbegängelseföreningen, samverkande bildningsförbunden
och överstyrelsen för Svenska röda korset.
I detta sammanhang må nämnas, att Nordiska rådet vid dess femte session
till behandling förehade ett medlemsförslag om likartad nordisk lagstiftning
angående transplantation. Förslaget överensstämde med det av medicinalstyrelsen
utarbetade förslaget. Nordiska rådet anslöt sig därvid till ett uttalande
av socialpolitiska utskottet, vari utskottet starkt underströk
betydelsen av den viktiga medicinska verksamhet, som homolog transplantation
utgör. Utskottet uttryckte därför önskvärdheten av att man i
de olika länderna stödde den verksamhet som transplantation innebär
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
genom att vidtaga de åtgärder, som vid varje tidpunkt kunde anses erforderliga
för att säkra tillgången på nödvändigt biologiskt material. Det var
enligt utskottets mening angeläget att regeringarna inom varje land för sig
med uppmärksamhet följde denna fråga.
Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lagstiftningsärende.
2. Vissa författningsbestämmelser
Här må i korthet redogöras för vissa författningsbestämmelser på angränsande
områden, vilka bestämmelser är av intresse i förevarande sammanhang.
Enligt kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 371) om överlämnande av lik
till anatomisk institution skall, för att tillgodose den medicinska utbildningen
och forskningen, till anatomisk institution överlämnas lik, som
måste begravas på allmän bekostnad, efter person som avlidit å sinnessjukhus,
sinnesslöanstalt, sanatorium, fängelse, vissa ålderdomshem och
hem för kroniskt sjuka eller eljest efter person som avlidit i någon av
rikets städer (1 § första stycket).
Från nyssnämnda regel har i kungörelsen gjorts vissa undantag. Sålunda
skall överlämnande icke ske bl. a. då liket blivit av make, anhörig eller
annan, som veterligen eller enligt intyg av två trovärdiga personer eljest
stått den döde nära, för begravning omhändertaget inom tre dagar från det
meddelande om dödsfallet kan ha beräknats kommit vederbörande tillhanda
eller, i fråga om lik efter okänd, från det meddelande om dödsfallet kungjorts
av polismyndigheten (1 § andra stycket).
Beträffande skyldighet att lämna meddelande om dödsfall föreskrives i
kungörelsen, att då dödsfall inträffat på i 1 § angivna anstalter och då
anledning finnes antaga, att tillämpning av kungörelsen skall äga rum,
det åligger, där så ske kan, föreståndaren (likställd) eller den han därtill
förordnar att skyndsamt och, då det gäller större avstånd, genom telegraf
eller telefon lämna den avlidnes make eller någon av hans närmaste anhöriga
meddelande om dödsfallet, varvid samtidigt på lämpligt sätt bör
angivas den tid, inom vilken likets omhändertagande för begravning senast
skall ske, och påföljden, om det underlåtes. Inträffar eljest dödsfall i stad,
varifrån lik skall överlämnas till anatomisk institution, åligger, där anledning
finnes att antaga, att tillämpning av kungörelsen skall äga rum
och där åtgärder för likets begravning icke redan vidtagits av anhörig
eller annan som stått den döde nära, enahanda skyldighet polismyndigheten
i orten, som tillika har att anmäla dödsfallet till föreståndaren för stadens
socialvårdsmyndighet. I fråga om lik efter okänd skall meddelande om
dödsfallet eller likfyndet på lämpligaste sätt av polismyndigheten ofördröj
ligen kungöras (3 §).
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
Sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045) innehåller bl. a. bestämmelser
om liköppning. Sålunda stadgas att det åligger lasarettsläkare
i avseende å sjukvård, varför han är ansvarig, bl. a. att, där han ej finner
anledning till antagande, att behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger,
förrätta liköppning i fall, då dödsorsaken är okänd eller någon
viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas; dock att, om
anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall äga rum, sådan
må företagas blott då dödsorsaken är okänd (23 § 1 mom. 14 p.). Vidare
föreskrives i sjukhusstadgan att då lasarettsläkare finner anledning till
antagande, att behov av rättsmedicinsk undersökning av avliden föreligger,
han ofördröj ligen skall göra anmälan därom till vederbörande myndighet
(23 § 1 mom. 15 p.).
Jämlikt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442)
åligger det varje läkare, som under sin verksamhet erhåller kännedom om
att någon avlidit utan veterligen föregången sjukdom, att ofördröjligen
anmäla dödsfallet till polismyndigheten i den ort, där den döda kroppen
anträffats (§ 59 p. 15). Vidare är enligt läkarinstruktionen varje läkare
skyldig bl. a. att, när någon avlidit, vilken läkaren vårdat under hans sista
sjukdom eller när läkaren efter inträffat dödsfall besiktigat den avlidnes
kropp, så snart ske kan kostnadsfritt utfärda dödsbevis enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär (§ 59 p. 3).
Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 29 januari 1886 (nr 4) angående vad
iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp ankommer
det på länsstyrelsen eller domstol att besluta om rättsmedicinsk
undersökning (§ 1). Sedan förordnande för läkare meddelats, skall obduktionen
verkställas så fort det sig göra låter, dock ej förr än 24 timmar efter
dödsfallet (§3).
Jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 (nr 71) med vissa bestämmelser
i fråga om balsamering av lik må balsamering av död människas kropp
icke äga rum förr än 24 timmar förflutit efter dödsfallet. Ej heller må
balsamering ske utan att tillstånd därtill skriftligen meddelats antingen av
den läkare, som närmast före dödsfallet skött den avlidne, eller av annan
legitimerad läkare, som besiktigat liket och gjort sig underrättad om dödsorsaken.
Enligt kungörelsen den 8 december 1933 (nr 659) angående eldbegängelse
må eldbegängelse ej äga rum, med mindre tillstånd därtill meddelats. Ansökan
om sådant tillstånd skall av den avlidnes närmaste anhöriga eller
av dem, som eljest stod den avlidne nära, ingivas till polismyndigheten i
den ort, där dödsfallet timat, eller, där fråga är om eldbegängelse efter i
utlandet avliden person, i den ort, där eldbegängelsen skall äga rum (4 §).
Vid ansökan om tillstånd till eldbegängelse efter inom riket avliden
person skall fogas
1) antingen a) intyg, att den avlidne i livstiden förordnat om eldbegäng -
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
else eller därom uttalat bestämd önskan eller att den avlidne vid dödsfallet
på grund av egen anmälan var medlem av eldbegängelseförening, eller
b) förklaring av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som eljest
stod den avlidne nära, att han icke, såvitt de har sig bekant, i livstiden
uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse; dock att, där
den avlidne vid dödsfallet icke fyllt sexton år och ansökningen ej göres av
den, som hade vårdnaden om honom, i stället skall bifogas förklaring av
denne, att han önskar, att eldbegängelse skall äga rum;
2) antingen a) ett av legitimerad läkare, som behandlat den avlidne för
sjukdom, varunder han avlidit, efter verkställd besiktning av den döda
kroppen på heder och samvete avgivet intyg, avfattat enligt formulär, som
av medicinalstyrelsen fastställts, och innehållande dels uttalande om dödsorsaken
samt huruvida anledning föreligger till antagande, att döden förorsakats
av brottslig gärning, eller skäl eljest är för handen till en fullständigare
likundersökning, därvid tillika skall angivas de omständigheter,
varå uttalandet grundas, såsom sjukdomsdiagnosen, undersökning angående
omständigheterna vid dödsfallet samt den verkställda likbesiktningen,
dels ock förklaring, att intyget avgivits i och för tillämnad eldbegängelse,
eller b) där döden icke inträffat under sjukdom, eller intyg som under a)
sägs av annan anledning icke kunnat erhållas, ett av läkare i statens eller
kommuns tjänst efter verkställd besiktning av den döda kroppen och i
enlighet med av medicinalstyrelsen fastställt formulär på heder och samvete
avgivet yttrande angående den uppfattning om dödssättet, som nämnda
besiktning och eljest vunna upplysningar kunnat bibringa honom, samt
innehållande dels uttalande, huruvida anledning föreligger till antagande,
att döden förorsakats av brottslig gärning, eller skäl eljest är för handen
till en fullständigare likundersökning, dels ock förklaring, att yttrandet
avgivits i och för tillämnad eldbegängelse (5 §).
I lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. föreskrives
bl. a., att när någon avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande
jordfästning och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig
eller närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt
beaktas, om den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande
eller om denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund
(1 §)•
3. Utländsk rätt
I en rad länder har man — enligt vad som framgår av medicinalstyrelsens
utredning — genom lagstiftning tillerkänt läkare vissa befogenheter i vad
avser tillvaratagande av transplantat från avlidna. Frågan har sålunda reglerats
genom lagstiftning i bl. a. Finland, Frankrike, England, Österrike, Holland,
Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien samt i Panama och Tas
-
mamen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
I Finland antogs år 1957 en lag om användning av vävnader från avliden
person för sjukvårdsändamål. I lagen föreskrives, att avliden persons vävnader
må, därest en sådan åtgärd är nödvändig för förbättrande av sjuk persons
hälsotillstånd, avskiljas från kroppen i sjukhus som av medicinalstyrelsen
godkänts för ändamålet. Sådant ingrepp må äga rum såframt icke
skäl finnes antaga, att den avlidne motsatt sig en sådan åtgärd eller att hans
närmaste anhöriga skulle motsätta sig denna. Dock må avskiljande av vävnader
icke vidtagas, innan tydliga dödstecken konstaterats på kroppen.
I lagen utsäges vidare, att avskiljande av vävnader bör utföras så, att eventuell
rättsmedicinsk eller medicinsk obduktion icke därigenom försvåras.
Avskiljande av vävnader må företagas av sjukhusets överläkare eller annan
läkare vid sjukhuset, vilken av överläkare förordnats att utföra uppdraget.
Över förrättningen bör föras protokoll, som skall upptaga tiden för dödsfallet
och dödsorsaken, försåvitt de kan utrönas. Vidare skall upptagas namnet på
den läkare, som konstaterat dödsfallet.
Ytterligare utsäges i lagen, att närmare bestämmelser om dess tillämpning
utfärdas genom särskild förordning, samt att det ankommer på medicinalstyrelsen
att förordna hur dödsfall skall konstateras innan avskiljande av
vävnader påbörjas.
I Frankrike förordnades genom dekret den 20 oktober 1947 om följande
tillägg till art. 27 i dekretet den 31 december 1941 angående »operations
d’inhumation, d’exhumation, d’incinération et de transport des corps».
Å de sjukvårdsanstalter, som äro upptagna på en särskild av hälsovårdsministern
fastställd lista, kan likväl, om chefläkaren anser att ett vetenskapligt
eller terapeutiskt intresse så kräver, obduktion eller avlägsnande
(prélévement) utan uppskov verkställas även i avsaknad av tillstånd från
familjen. I så fall skall dödsfallet ha fastställts av två av anstaltens läkare,
vilka härvid skola använda samtliga av hälsovårdsministern godkända metoder
för att fastställa att döden inträtt. De skola underteckna protokollet
rörande dödsfallet med angivande av timme och dag för detsamma.
Ett protokoll skall upprättas av chefläkaren, vari skall redogöras för
motiv och omständigheter kring förrättningen.
I England antogs år 1952 en lag om tillvaratagande av hornhinnor från
avlidna (»Corneal Grafting Act.»), som stadgar följande.
(1) För den händelse någon, antingen skriftligen eller ock muntligen i
närvaro av två eller flera vittnen under sin sista sjukdom, uttryckt en begäran,
att hans ögon må användas för terapeutiskt ändamål efter hans död,
må den som är i laglig besittning av den dödes kropp, såvida han ej har skäl
antaga att ifrågavarande begäran sedermera återkallats, bevilja tillstånd till
borttagande av ögonen att användas för sagda ändamål.
(2) Utan hinder av vad i föregående moment sägs må den som är i laglig
besittning av kroppen efter en avliden ge tillstånd till borttagande av ögonen
för terapeutiskt ändamål, såvida han icke har skäl antaga,
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
9
(a) att den avlidne uttalat någon invändning mot att så förfares med hans
ögon efter döden och icke återtagit denna; eller
(b) att den efterlevande maken eller någon efterlevande anförvant har
invändningar att göra mot ett dylikt förfarande.
(3) Ett enligt denna lag lämnat tillstånd skall utgöra tillräcklig grund
för borttagande av ögonen och deras användande för ovan angivet ändamål.
Sådan åtgärd må dock ej verkställas av annan än legitimerad läkare, vilken
genom personlig undersökning av kroppen förvissat sig om att livet flytt.
(4) Tillstånd till borttagande av ögon må ej meddelas, om den, som äger
lämna sådant tillstånd, har anledning antaga att rättslig undersökning av
kroppen kommer att begäras.
(5) Tillstånd som här avses må ej heller meddelas av den, som av annan
anförtrotts kroppen endast för ordnande av begravning eller eldbegängelse.
(6) I fall, då kroppen befinner sig på ett sjukhus, kan tillstånd som i
denna lag avses meddelas av varje tjänsteman på uppdrag av den, som
utövar kontrollen och handhar förvaltningen av sjukhuset.
(7) Ingen föreskrift i denna lag må tolkas så, att en åtgärd med avliden
persons kropp eller del därav blir olaglig, om förfarandet varit lagligt, därest
denna lag ej antagits.
Enligt österrikisk rätt kan den avlidnes anhöriga icke förhindra borttagande
av transplantat från avliden, ifall vederbörande läkare anser det erforderligt.
Då öga avlägsnas, ersättes det med ett konstgjort sådant.
Jämlikt holländsk lagstiftning kan öga avskiljas för sjukvårdssyfte antingen
med stöd av den avlidnes viljeyttring av testamentarisk natur eller
på grund av samtycke från de närmaste anhöriga.
I Tjeckoslovakien har genom dekret år 1955 föreskrivits, att vävnader och
organ som erfordras för terapeutiskt ändamål må tagas från lik, dock icke
om den avlidne skriftligen förklarat att han icke samtycker till ett dylikt
förfarande.
Hälsovårdsministern bestämmer på vilka sjukhus sådant avlägsnande,
varom här är fråga, må ske, liksom de närmare villkoren och metoderna för
avlägsnandet.
Liknande bestämmelser gäller i Ungern och Jugoslavien.
4. Medicinalstyrelsens utredning och förslag
Inledningsvis lämnar medicinalstyrelsen en redogörelse för utvec klingen
på ifrågavarande område. Styrelsen behandlar därvid möjligheterna
att i olika fall använda sig av transplantation.
Vad först angår ögonsjukdomar uttalar medicinalstyrelsen, att en
viktig orsak till nedsatt syn utgöres av grumling av ögats främre genomskinliga
hinna, hornhinnan. Enligt styrelsen har man sedan lång tid gjort
försök att operativt ersätta en grumlad hornhinna med en klar dylik, tagen
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
från ett djur eller från ett mänskligt öga. Enstaka lyckade resultat har
rapporterats från början av 1900-talet, men först under tiden mellan de
båda världskrigen har tanken kunnat omsättas i en praktiskt användbar
operationsmetod. Under de senaste åren har liornhinnekirurgien, genom förbättring
av metoder och material, undergått en livlig utveckling och bedrives
nu i stor skala vid världens ledande oftalmologiska centra.
De första försöken att ersätta en grumlad hornhinna laborerade med genomskinligt
material av glas, kristall eller dylikt. Alla dessa försök misslyckades.
Även försök att använda hornhinna från djur misslyckas regelmässigt.
Det anses f. n. att en mänsklig hornhinna kan ersättas endast med material
från ett människoöga. Emellertid har hornhinnan, lämpligt förvarad,
en betydande förmåga att överleva sin ursprunglige bärare. Detta förhållande
ger möjlighet att använda hornhinnor tagna från avlidna personer.
Materialet bör tillvaratagas så kort tid som möjligt efter döden, i varje fall
inom några timmar. Det kan sedan förvaras upp till något dygn, innan
operationen företages.
Sedan det visats, att ögon från avlidna personer kunnat användas till
hornhinneoperationer, har man i flera länder på olika sätt sörjt för tillfredsställande
tillgång på dylikt material. I flera kulturländer, främst i
USA, har man sökt säkra tillgången på hornhinnematerial genom fristående
s. k. ögonbanker. Sådana är betydelsefulla i länder, där opererande
ögonläkare och ögonkliniker arbetar som isolerade enheter. De torde däremot
sakna berättigande i Sverige, där ögonkirurgi bedrives endast vid avdelningar
knutna till stora allmänna sjukhus.
Även i Sverige bedrives enligt medicinalstyrelsen för närvarande en begränsad
men framgångsrik hornhinnekirurgi. Behovet av vidgad verksamhet
är stort men tyvärr kämpar denna verksamhet här med betydande svårigheter.
Det har ansetts, att borttagande av hornhinnor från döda enligt gällande
rätt icke kan ske under annan förutsättning än att den avlidne eller
dennes anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Detta nära nog omöjliggör
användandet av hornhinnor från avlidna, då det i allmänhet av humanitära
skäl är motbjudande att inhämta tillstånd till en dylik operation i omedelbar
anslutning till ett dödsfall. Läkarna har därför i vårt land varit hänvisade till
att för hornhinnetransplantation använda material som tagits från av olika
anledningar bortopererade ögon. Denna metod har betydande begränsningar,
då det härigenom som regel är sjuka ögon som ställs till förfogande. Man kan
sålunda inte alltid med absolut visshet utesluta risken att det på patienten
överföres någon sjukdom från det bortopererade ögat t. ex. en elakartad
tumör. Metoden i fråga ger vidare som regel tillgång till endast ett öga vid
en operation. Önskvärt är, att till förfogande ha minst ett öga i reserv för
att möta den situation som kan uppkomma, om någon oförutsedd komplikation
skulle inträffa. Denna reserv torde i hög grad öka patientens trygghet.
Den viktigaste invändningen mot vårt nuvarande system att utnyttja
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
hornhinnor från bortopererade ögon är emellertid att detta material är
otillräckligt. Planerade operationer måste ofta uppskjutas orimligt lång
tid i avvaktan på material.
Även i fråga om kärlsegment förekommer tillvaratagande av vävnader för
framtida transplantation. Enligt medicinalstyrelsen har man sålunda under
senare år genom transplantation kunnat bota ett flertal av kärlsystemets
sjukdomstillstånd och skador.
Som exempel på fall, där sådan kärlkirurgisk teknik tillämpats för lösning
av olika kliniska problem, nämner styrelsen medfödda långsträckta förträngningar
av stora kroppspulsådern, blodproppsbildningar (tromboser)
och sjukliga utvidgningar (aneurysm) i stora kroppspulsådern eller dess
större förgreningar. Det finns också vissa förvärvade lever- och mjältsjukdomar,
där kärlkirurgen genom en avlastande kärlförbindelse kan lindra
patientens besvär. Vid krigsskador och civila olycksfall, som lett till skadegörelse
på de stora pulsådrorna, blir kirurgens uppgift först och främst livräddande.
Det har emellertid, särskilt under Koreakriget, visat sig att reparation
av pulsådror med återställande av strömbanan avsevärt förbättrat
resultaten. Amputationsprocenten har blivit lägre än i de fall, där man
endast sörjt för blodstillningen och underbindning av skadad pulsåder utan
försök till reparation. Även inom tumörkirurgien har man haft nytta av en
kärlkirurgisk reparation av pulsådror, där dessa blivit engagerade av
svulstvävnad.
Behovet av att på ett säkert sätt kunna överbrygga defekter i de stora
pulsådrorna vid olika skador och sjukdomar har länge varit aktuellt. För
reparation av extremiteternas pulsådror har använts blodådersegment (vensegment)
tagna från patienten själv, d. v. s. autolog transplantation. Sådan
autolog kärltransplantation har vissa fördelar men är förenad med tekniska
vanskligheter. För rekonstruktion i den stora kroppspulsådern och
dess förgreningar lämpar sig autotransplanterade blodådror icke.
Tanken att här i stället använda pulsådror, uttagna från avlidna kort tid
efter döden, är gammal. Experimentellt utarbetades metoden redan i början
av seklet, framförallt av Nobelpristagaren Alexis Carrel. Det stod klart för
Carrel att, om homolog transplantation av pulsådror skulle få praktisk klinisk
betydelse, gällde det att finna metoder för förvaring av de uttagna
pulsådersegmenten. Kirurgen skulle till sitt förfogande ha ett stort urval
sådana av olika kaliber och längd för att med tillhjälp av ett passande segment
vid behov kunna reparera kontinuitetsavbrott.
Denna metod har sedan några år fått praktisk betydelse, sedan den kände
kirurgen Robert Gross och hans medarbetare vid »the Children’s Hospital»
i Boston publicerat den uppseendeväckande nyheten om framgångsrik homolog
pulsådertransplantation på människa. De första fallen var 9 stycken
medfödda hjärtfel (»blue babies») och 6 långsträckta förträngningar i stora
kroppspulsådern. I senare publikationer har Gross redogjort för ett större
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958
antal sådana operationer och för närvarande uppgår hans erfarenhet till ca
40 homologa transplantationer. Metoden har sedan snabbi kommit till användning
vid flera andra behandlingsmässigt svåra och t. o. m. förut otillgängliga
sjukdomstillstånd i stora kroppspulsådern, såsom kronisk tilltäppning
(tromboser) och sjuklig utvidgning (aneurysm). Goda erfarenheter
av sådana operationer har vunnits på ett flertal håll i USA, Frankrike och
England. Även i Sverige är intresset mycket stort för denna nya behandlingsmetod.
i relation till de hittills begränsade möjligheterna för homolog
transplantation i Sverige har erfarenheterna av de på Malmö allmänna sjukhus,
Sabbatsbergs sjukhus och Karolinska institutets ortopediska klinik
utförda pulsåderrekonstruktionerna varit goda.
För att ha pulsådertransplantat till hands har vid de stora kärlkirurgiska
centra i USA, England och Frankrike inrättats s. k. kärlbanker. Här förvaras
kärlpreparat som uttagits genom steril operation på avlidna unga människor.
Infektioner, tumörer och vissa andra sjukdomar hos givaren utesluter
användning. Det urval som lämpar sig för transplantation är därför begränsat
och sjukhusens vanliga obduktionsmaterial blir icke tillfyllest.
För att få fullvärdigt biologiskt material etablerade föregångsmannen
professor Robert Gross samarbete med polismyndighet och rättsmedicinare,
så att uttagning av pulsådror kunde ske från avlidna efter t. ex.
trafikolycksfall utan den tidsförlust som eljest är förenad med den vanliga
polisiära och rättsmedicinska utredningen. De metoder, som använts för
förvaring av pulsådersegmenten, är av olika slag. I näringslösning och vid
vanlig kylskåpstemperatur kan kärlpreparat hållas funktionsdugliga i flera
veckor. För långtidsförvaring kan preparaten konserveras genom snabb
nedfrysning och lagring vid — 70° C. Frystorkning är en tredje metod som
kommit till användning. Fördelen med den sistnämnda är att preparaten efter
denna procedur kan förvaras vacuumförpackade i tillslutna glasrör i
rumstemperatur under obegränsad tid. De är lätta att transportera från
ett sjukhus till ett annat. Det frystorkade preparatet återtager — sedan det
fått ligga i vatten 45 min. — utseende och konsistens av ett färskt kärl och
det kan sedan användas som transplantat. Den experimentella bakgrunden
till användningen av homologa pulsådertransplantationer har från svensk
sida hittills behandlats i två akademiska avhandlingar (T. Hiertonn 1952
och L. Hallén 1955). Kärlbank för kliniskt bruk har sedan några år varit i
bruk vid Allmänna sjukhuset i Malmö, Karolinska institutets ortopediska
klinik, Norrbackainstitutet och Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Sedan år
1951 har på dessa sjukhus utförts ca 30 homologa käritransplantationer. I
tre fall förelåg medfödda kärlmissbildningar, i åtta blodproppsbildning
(trombos) eller utvidgning (aneurysm) i stora kroppspulsådern och i 14
fall liknande sjukdomstillstånd i de stora extremitetspulsådrorna. Olycksfall
var i fem fall orsak till utbredd pulsåderskada som reparerades. Bristande
tillgång till pulsådror, som lämpar sig för transplantation, hämmar dock
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
verksamheten. Transplantat har vid ett tillfälle måst telegrafiskt rekvireras
från en kärlbank vid S:t Mary’s Hospital i London och sänts till
Stockholm med flyg.
Motsvarande utveckling som på de nu redovisade områdena har, framhåller
medicinalstyrelsen, ägt rum även beträffande ben- och brosktransplantation.
Vid vissa större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien, såsom vid
steloperationer i rygg eller höftleder och vid utfyllnad av större defekter etter
bentumörer, är transplanterat ben ofta önskvärt. Förr användes därvid
material från den sjuke själv. Åtskilliga av dessa operationer fordrar betydande
mängder transplanterat ben och blir med utnyttjande av benmaterial
från individen själv alltför stora och riskfyllda. En icke ringa del av ingreppen
utföres på barn och andra växande personer, där det icke är möjligt att
uttaga erforderliga mängder benmaterial från individen själv. För att undvika
de risker och olägenheter, som är förknippade med transplantation av
sådant material, användes ben från annan individ, alltså homolog transplantation.
Beträffande denna metod kan man såväl i Sverige som utomlands se
tillbaka på en omkring tioårig, bred erfarenhet. Vid vissa större ingrepp
minskas riskerna vid ett dylikt tillvägagångssätt. Tillgången till friskt, biologiskt
fullvärdigt och därmed för transplantation lämpat ben har emellertid
i Sverige varit otillfredsställande. En de! operationer kan icke utföras
utan rikliga mängder ben. Att bevara ben möter inga svårigheter; i frysbox
(benbank) nedfruset ben kan användas utan olägenhet elter många
månader. Hittillsvarande problem har varit att skaffa under aseptiska
kautel utlaget, friskt ben i tillräckliga kvantiteter.
Beträffande brosktransplantalion kan experimentalkirurgiens stadium
ännu icke sägas vara passerat.
Vad angår transplantation av hud anför medicinalstyrelsen att under och
efter det andra världskriget en markant utveckling ägt rum i fråga om möjligheterna
att behandla svårt brännskadade. Denna utveckling har betingats
dels av en fördjupad insikt om de vätskebalansrubbningar som åtföljer dessa
skador och därpå grundad profylax och terapi och dels av förbättrade möjligheter
till ett effektivt bekämpande av sårbakterierna. Brännskadebehandlingen
har härigenom kommit in i en helt ny fas. Under det att brännskadade
med upp emot 30 % bränd kroppsyta förr sällan överlevde de första veckorna,
kan numera tack vare de nämnda medicinska lramstegen personer
med brännskador omfattande mer än halva kroppsytan räddas till livet.
Detta har emellertid fört med sig att kirurgerna ställts inför sårläkningsproblem
av tidigare oanad omfattning. För att lösa dessa problem har man
varit hänvisad till omfattande hudtransplantationer, genom vilka den förbrända
huden ersättes med frisk hud. Som regel tages sådana transplantat
från oskadade områden av patientens egen hud men på sådant sätt att de
djupare hudskikten lämnas kvar, vilket möjliggör läkning utan nämnvärt
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
men. Ehuru endast individens egen hud har möjlighet till permanent inläkning,
kan hud tagen från annan person även läka fast men endast för en
längre eller kortare tid. Det finns numera från såväl vårt land som andra
länder talrika exempel på hur sådana transplantationer av hud varit livräddande
för svårt brännskadade fall, vilka ej kunnat bestrida egen hud i tillräcklig
utsträckning vid en första operation.
Under fredsförhållanden är det stundom möjligt att bland anförvanter
finna frivilliga donatorer för hudtransplantation. Olägenheterna för dessa är
emellertid påtagliga: ingreppet åtföljes av en icke ringa smärta; sjukhusvistelse
är nödvändig under läkningstiden, som uppgår till ett par veckor; arbetsförmågan
är nedsatt under ytterligare ett par veckor; risk för infektion med
förlängd läkningstid förefinnes; undantagsvis kan ingreppet förorsaka kvarstående
men i form av ärrbildning. Med hänsyn härtill är det enligt medicinalstyrelsen
av utomordentligt värde, om hud från avlidna kan användas
för transplantation. Att detta är biologiskt möjligt har redan verifierats
från skilda håll. Dessutom har det visat sig möjligt att lagra hud med bibehållande
av dess vitalitet under mer än ett år. Man skulle sålunda på de
specialavdelningar för brännskadade som finns i vårt land kunna upprätta
hudbanker för att tillgodose det behov som med nuvarande erfarenhet föreligger.
Under krigsförhållanden kommer de moderna vapnen att ge brännskadorna
en dominerande betydelse inom sjukvården. Möjlighet att använda
lagrad hud såsom nyss angivits får därför även betraktas som en beredskapsfråga
av stor vikt.
Medicinalstyrelsen redogör härefter för den omfattning i vilken
ingrepp av ifrågavarande slag f. n. sker på svenska sjukhus. Styrelsen uttalar
härvid, att tillvaratagande av biologiskt material från avlidna sedan åtskilliga
år har förekommit på direkt anmodan av sedermera avlidna personer
eller efter medgivande av anhöriga. Omfattningen av denna verksamhet har
emellertid varit helt otillräcklig för en målsättning, som går ut på att alla
sjuka med behov av transplantationer av skilda slag skall kunna få erforderlig
hjälp. Styrelsen anser det därför vara ett framträdande intresse att
möjligheterna vidgas för tillvaratagande av biologiskt material från avlidna.
Mot denna bakgrund har inom medicinalstyrelsen utarbetats ett vid utredningen
fogat lagförslag om transplantation. Styrelsen uttalar i
anslutning därtill, att man bör vara medveten om att enstaka grupper av
människor kan finna en lag av det innehåll, varom här är fråga, motbjudande
eller stridande mot deras religiösa eller etiska uppfattning. Det kunde
därför anses vara mera tilltalande att basera anskaffningen av transplantat
helt på frivilliga avtal eller på fall där uttryckligt tillstånd från anhöriga
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
erhållits. Av praktiska och psykologiska skäl synes dock svårigheterna härvidlag
bli så stora, att materialanskaffningen skulle komma att allvarligt försvåras.
Den allmänt humanitära synpunkten, att genom uttagning av biologiskt
material från avlidna hjälp kan lämnas till botande av levande människors
sjukdomar eller defekter, måste anses vara ett avgörande skäl för
att framföra förslag om författningsbestämmelser i ämnet.
Huvudprincipen i lagförslaget är att, då behov av biologiskt material för
terapeutiskt ändamål föreligger vid undervisningssjukhus eller lasarett, sådant
material må tillvaratagas från kroppen efter den, som avlidit å sjukhuset
eller såsom död införts dit. Dylikt förfarande skall dock icke få äga
rum, om det finns anledning antaga, att den avlidne uttryckt önskan om att
sådant förfarande icke skall ske, eller om det är sannolikt, att anhörig skulle
göra invändning däremot. Förfarande som nu sagts skall enligt förslaget ej
heller få ske, om det finns anledning antaga att behov av rättsmedicinsk
undersökning föreligger beträffande sådan del av kroppen, att resultatet av
undersökningen skulle äventyras genom åtgärden.
5. Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser tillstyrker att frågan om rätt att tillvarataga
biologiskt material från avlidna göres till föremål för laglig reglering och
man godkänner allmänt de av medicinalstyrelsen föreslagna huvudprinciperna
för en sådan lagstiftning. Medicinalstyrelsens förslag tillstyrkes
eller lämnas i huvudsak utan erinran av bl. a. försvarets sjukvårdsstyrelse,
medicinska fakulteten i Uppsala, teologiska fakulteten i Lund, länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Jämtlands och Västerbottens
län ävensom förste provinsialläkarna i nämnda län, svenska stadsförbundet,
svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska
läkaresällskapet, frikyrkliga samarbetskommittén, svenska eldbegängelseföreningen,
samverkande bildningsförbunden samt överstyrelsen för Svenska
röda korset.
I andra yttranden åter förordas mera genomgripande ändringar av principiell
art i medicinalstyrelsens förslag. Dylika ändringsförslag framföres
bl. a. av hovrätten för övre Norrland, domkapitlen i Uppsala ärkestift och
Linköpings stift, kanslern för rikets universitet, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, teologiska fakulteten i Uppsala och länsstyrelsen i Norrbottens
län.
I ett stort antal av de avgivna remissyttrandena vitsordas angelägenheten
av en rättslig reglering av läkares befogenhet att tillvarataga biologiskt
material från avlidna i och för transplantation, och man uttalar sin
tillfredsställelse över att fasta regler på detta område kommer att uppställas.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
Sålunda yttrar exempelvis lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet.
Med den allt större betydelse, som homolog vävnadstransplantation på
senare tid fått inom såväl kirurgien och oftalmiatriken som även inom
andra delar av läkekonsten, har givetvis, såsom framgår av förslaget, behovet
av vävnadsmaterial för denna behandlingsmetod och svårigheterna
att tillgodose detta behov i hög grad ökat. Då vävnadsmaterial av förevarande
slag endast i mycket begränsad utsträckning kan erhållas från
levande personer, är man i väsentlig mån hänvisad att hämta materialet
från nyss avlidna, något som i ännu högre grad kan väntas bliva fallet
under den fortsatta utvecklingen. Emellertid synes det med hänsyn till nu
gällande lagstiftning vara ovisst, i vilken utsträckning en läkare äger rättighet
att från avlidna, med vilka han under sin yrkesutövning har att taga
befattning, hämta för transplantationsbehandling erforderliga vävnader.
Det synes därför vara väl motiverat, att, såsom styrelsen föreslagit, en
lag införes, som reglerar denna rättighet.
Försvarets sjukvårdsstyrelse ifrågasätter om icke under krigsförhållanden
en än längre gående lagstiftning erfordras och anför.
Med hänsyn till transplantationens — främst hudtransplantationens —
vitala betydelse för i krig inträffande masskador kan ifrågasättas, huruvida
icke en blivande lag på området uttryckligen borde begränsas att gälla
endast i fred, med tillägg av innehåll att vid krig eller krigsfara skulle
gälla vad därom särskilt stadgades. I särskild författning skulle därvid
inflyta av krigsförhållandena betingade modifierade föreskrifter.
Några moraliska eller religiösa betänkligheter mot homolog transplantation
som sådan har icke framförts av någon remissinstans. Teologiska
fakulteterna i Uppsala och Lund, domkapitlet i Uppsala liksom frikyrkliga
samarbetskommittén framhåller, att från kristen synpunkt inga erinringar
kan riktas mot homolog transplantation i och för sig — detta gäller även då
transplantationen sker med från avlidna tillvarataget material. Teologiska
fakulteten i Lund anför härom bl. a.
Vad huvudfrågan angår, är det enligt fakultetens mening intet att invända
mot tanken, att en människa efter sin död låter delar av sin kropp
brukas till andra, levande människors gagn. Liksom en människa under
livet står till andras förfogande, kan hon positivt bejaka att även såsom
död stå i livets tjänst.
Däremot påpekar domkapitlet i Linköpings stift att den omständigheten,
att här ifrågavarande ingrepp regelmässigt skall ske mycket snabbt efter
dödens inträde, kan komma att innebära en kränkning av kristen känsla
och tradition, som vill förbehålla stunder av stillhet kring den döde efter
dödsögonblicket.
När det gäller frågan om hänsynstagande till den avlidnes önskningar och
beaktande av anhörigas intressen har den i förslaget förordade lösningen
principiellt godtagits av majoriteten av remissinstanserna. Principiella
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
ändringar i den föreslagna lösningen ifrågasättes eller föreslås emellertid av
hovrätten för övre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, lärarkollegiet vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet, kanslern för rikets universitet
samt av länsstyrelsen i Norrbottens län. Helt avvisande till förslagets lösning
härvidlag ställer sig teologiska fakulteten i Uppsala samt domkapitlen
i Linköpings stift och Uppsala ärkestift.
I de remissvar, där den i förslaget förordade lösningen godtagits, har i
regel förevarande frågor ej upptagits till närmare diskussion. I principfrågan
framhåller dock svenska stadsförbundet, att den allmänt humanitära
synpunkten att bota levande människors sjukdomar bör vara avgörande
vid avfattningen av lagstiftning i ämnet. Liknande uttalande göres
av länsstyrelsen i Kronobergs län och svenska landstingsförbundet.
Teologiska fakulteten i Lund yttrar.
Eftersom transplantationen måste ske kort tid efter dödsfallet, synes
läkarnas frihet vara den enda praktiskt framkomliga vägen. Då ett krav
på ett direkt samtycke från den avlidne eller från de anhöriga med säkerhet
skulle hindra ingreppet i ett mycket stort antal fall, där i själva verket
ingen har någon invändning att göra, torde utredningens förslag om frihet
för sjukhusmyndigheten i samtliga situationer, där ingen gensaga är känd
eller sannolik, vara den mest tillfredsställande ordningen.
Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet framhåller vikten av
att hinder icke uppställes som omöjliggör eller försvårar ett tillvaratagande
av material omedelbart efter dödsfallet.
Svenska eldbegängelseföreningen ifrågasätter, huruvida icke läkaren skulle
vara berättigad att företaga ingrepp så snart den avlidne icke kan antagas ha
motsatt sig ett sådant och någon av de närmaste anhöriga icke före ingreppet
har protesterat häremot.
Den föreslagna föreskriften att borttagande av transplantat ej får ske om
det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot, diskuteras
också av Sveriges läkarförbund. Förbundet framhåller.
Läkarförbundet finner för sin del, att sannolikhet för anhörigs invändning
kan föreligga endast på grund av allmänt bekanta motiv av exempelvis
religiös natur hos en viss grupp människor, som vederbörande tillhör, eller
på grund av den enskilde läkarens personliga kännedom om anhörigs inställning
till frågan.
I vissa av de yttranden, vari ändring föreslås i medicinalstyrelsens förslag
i denna del, framhålles, att de använda uttryckssätten genom sin vaghet kan
medföra rättsosäkerhet, obehag eller tidsspillan för läkarna. De använda
formuleringarna, framhåller t. ex. samverkande bildningsförbunden, torde
1 hög grad försvåra för läkarna att fatta beslut om tillvaratagande av biologiskt
material. Liknande erinringar framföres av kanslern för rikets universitet,
medicinska fakulteten i Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län samt
svenska eldbegängelsef öreningen.
2 — Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 23
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
Emedan all möjlig hänsyn bör tagas till den avlidnes önskningar i livstiden,
föreslår frikyrkliga samarbetskommittén att ingrepp ej skall få ske,
om det finnes anledning antaga att den döde icke skulle ha önskat, att
dylikt förfarande skulle äga rum, eller om det är sannolikt att anhörig
skulle göra invändning däremot.
Liknande ändringsförslag framföres av länsstyrelsen i Norrbottens län
och svenska landstingsförbundet. Landstingsförbundet föreslår sålunda, att
borttagande av biologiskt material bör vara uteslutet när det kan bedömas
sannolikt, att förfarandet skulle varit oförenligt med den avlidnes allmänna
etiska eller religiösa uppfattning.
Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet föreslår, att
bestämmelsen om hänsynstagande till anhöriga ges en sådan utformning,
att ingrepp ej skall få äga rum om anhörig framfört önskemål om att så
icke skall ske. Liknande synpunkter framföres av professor W. Bosaeus,
Stockholm, som anför.
Visserligen kan man däremot invända, att anhöriga i många fall icke
kunna hinna med att före ingreppet framföra eventuella invändningar. Det
ändamål, som bestämmelsen ifråga avser, torde man dock i huvudsak kunna
vinna genom att i tillämpningsföreskrifterna införa en uppmaning till läkarna
att vid det ifrågavarande förfarandet alltid gå fram med största möjliga
varsamhet och hänsynstagande till de önskemål som anhöriga eventuellt
kunna tänkas hava.
Även medicinska fakulteten i Lund föreslår att ingrepp ej skall få företagas
om den avlidne eller anhörig till denne veterligen har uttryckt önskan,
att dylikt förfarande icke skall äga rum. Samma formulering förordas av
länsstyrelsen i Jönköpings län.
Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller, att det i krig torde vara ogörligt
att stå fast vid kravet på presumerat medgivande från anhörig till
transplantationsingrepp. Likaså torde rådrum saknas för utrönande av den
avlidnes inställning till frågan.
En helt annan lösning än den medicinalstyrelsen föreslagit förordas av
teologiska fakulteten i Uppsala samt av domkapitlen i Linköpings stift och
Uppsala ärkestift. I dessa yttranden föreslås sålunda, att uttryckligt medgivande
från den avlidne och (eller) hans anhöriga bör vara förutsättning för
att förevarande ingrepp skall få äga rum. Teologiska fakulteten i Uppsala
anser sålunda, att pieteten gentemot den enskilde fordrar, att delar av en
avlidens kropp ej hör få användas för transplantation annat än i det fall då
den avlidne i sin livstid uttryckligen medgivit detta. Fakulteten fortsätter.
Fakultetens mening är den, att i det fall att delar av en avlidens kropp
skall användas till transplantation, får det ej vara fråga om en argumentatio
e silentio: »att han ej uttryckt en önskan om att ett dylikt förfarande icke
skall äga rum»; utan det måste föreligga hans uttryckliga medgivande.''
Eljest inträder den situationen, att den, som icke önskar, att delar av hans
kropp efter hans död användes vid transplantation, genom en skriftlig eller
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
muntlig, av vittnen bekräftad försäkran, måste gardera sig mot detta —
något, som synes vara orimligt.
Liknande synpunkter framföres av domkapitlen i Uppsala ärkestift och
Linköpings stift.
Då för transplantation material skall tillvaratagas på liket eftei den
vilken som död införts till undervisningssjukhus eller lasarett, ifrågasätter
lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet om ej de närmaste
anhörigas uttryckliga medgivande bör inhämtas. Institutet fortsätter.
Beträffande förslaget att transplantationsmaterial får tillvaratagas icke
blott från personer, som avlidit å sjukhus, utan även från personer, som
införts dit först såsom döda och då väl så golt som alltid endast för att få
dödsfallet konstaterat eller också för att få liket inlagt å ett till sjukhuset
anslutet bårhus, torde böra framhållas, att man nog får räkna med att i fall
av det senare slaget de anhöriga i regel komma att ha betydligt mindre förståelse
för att ingrepp göres å den döde för tillvaratagande av transplantationsmaterial
än i fall av det förra slaget. I fall av det senare slaget äro också
möjligheterna att dölja de genom ingreppet uppkomna skadorna mindre an
i fall av det förra slaget, då personer som införts döda till sjukhus icke sällan
måste före svepningen visas för de efterlevande i och lör identifiering.
Det kan därför ifrågasättas, om icke i fall av det senare slaget, åtminstone
där så utan alltför stora olägenheter kan ske, de närmaste anhörigas medgivande
bör inhämtas.
Denna mening delas av kanslern för rikets universitet.
Hovrätten för övre Norrland anser, att bestämmelserna om hänsynstagande
till den avlidnes och hans anhörigas önskningar framstår som meningslösa
när det gäller ingrepp på dem, vilka som döda införts till iliagavarande
sjukhus. Denna kategori skulle främst omfatta dödsoffer för
trafikolyckor. Enligt förslaget skall, då det gäller borttagande av hornhinnor,
ingreppet ske inom två timmar efter dödsfallet. Hovrätten framhåller,
att det oftast torde vara ogörligt att inom så begränsad tidrymd identifiera
den döde och utröna vilka hans närmaste är. Något utrymme för
antaganden och sannolikhetskalkyler finnes då uppenbarligen icke. Annorlunda
kan värdet av klausulen bli, där den döde före frånfället varit intagen
å sjukhuset och läkaren kan antagas ha haft möjlighet att bilda sig en uppfattning
om den sedermera avlidnes och hans anhörigas inställning.
Hovrätten föreslår därför, att om icke lagens tillämpningsområde inskränkcs
till att omfatta endast liken efter dem som avlidit på de i förslaget
angivna sjukhusen, så torde bestämmelsen avseende den avlidnes önskan
eller invändning från anhörig böra slopas, då den annars blir meningslös.
Detta gäller i vart fall beträffande dödsoffren för trafikolyckor. En bestämmelse,
som blott till skenet respekterar den avlidnes och hans efterlevandes
önskemål, fyller ingen verklig uppgift, framhåller hovrätten.
Med liknande motivering förordar också länsstyrelsen i Norrbottens län
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1938
att lagstiftningen för närvarande endast skall omfatta sådana avlidna vilka
intagits för vård å sjukhuset och där avlidit. Länsstyrelsen yttrar.
I fråga om sådana patienter synes läkaren under vistelsen å sjukvårdsinrättningen
ha kunnat hilda sig en tillförlitlig uppfattning om patientens
eller hans anhörigas inställning till ifrågavarande spörsmål (naturligtvis
utan att särskilt fråga därom).
6. Departementschefen
Under de senaste årtiondena har tack vare den snabba utvecklingen inom
medicinen skapats ökade möjligheter att utföra s. k. transplantationsoperationer,
vilket innebär att till följd av sjukdom eller yttre våld skadade vävnader
eller organ ersätles med annat biologiskt material. Detta material
kan i vissa fall bestås av den sjuke själv — autolog transplantation — men
i regel måste materialet hämtas från en annan människa. Man talar då om
homolog transplantation. Naturligt nog är det främst från avlidna människor,
som det kan komma i fråga att hämta dylika vävnader och organ.
De sjukdomar, som man först försökte sig på att bota genom transplantation,
var vissa ögonsjukdomar. Blindhet eller nedsatt synförmåga förorsakas
ofta av en grumling av ögats främre genomskinliga hinna, hornhinnan.
En sådan grumlad hornhinna kan icke ersättas med konstgjorda
ämnen, utan för att den sjuke skall kunna återfå sin syn måste den grumlade
hinnan ersättas med en hornliinna, som tagits från ett annat människoöga.
Sedan man i början av 1900-talet gjort enstaka försök med dylika
hornhinnetransplantationer utbildades under tiden mellan de båda världskrigen
en praktiskt användbar operationsmetod och i dag förekommer
hornhinnetransplantation i stor skala världen över. Även i vårt land företages
f. n. åtskilliga dylika hornhinneoperalioner, men denna verksamhet
är alltför begränsad. Många sjuka kan icke bringas hjälp enbart av den
anledningen, att läkarna icke har tillgång till friska hornhinnor.
Även på flera andra områden har man numera möjlighet att bota sjukdomar
genom transplantation. Sålunda kan i dag många av kärlsystemets
sjukdomstillstånd och skador botas genom att sjuka eller skadade vävnader
ersättes med friska sådana. Medfödda långsträckta förträngningar av
stora kroppspulsådern ävensom blodproppsbildningar och sjukliga utvidgningar
i denna åder eller dess förgreningar kan sålunda botas på detta
sätt. Kärlkirurgiska operationer kan jämväl lindra vissa lever- och mjältsjukdomar
och inom tumörkirurgien har man även använt sig av kärlkirurgiska
operationer beträffande pulsådror, som blivit skadade av svulstvävnad.
Möjligheten att kunna reparera skadade pulsådror har fått sin
särskilda betydelse i samband med krigsskador och olycksfall och under
t. ex. Koreakriget kunde man genom kärloperationer avsevärt minska antalet
amputationer.
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958
Sedan ett tiotal år tillbaka har man även möjlighet att utföra ben- och
brosktransplantationer vid större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien,
och när det gäller transplantation av hud har under och efter andra världskriget
en snabb utveckling ägt rum, som medfört stora möjligheter att behandla
svårt brännskadade. I sistnämnda fall hämtas dock den friska vävnaden
från patienten själv, men även hud från annan människa kan komma
till användning i dylika sammanhang.
Att transplantationsverksamheten kunnat få allt större omfattning beror
jämväl på den omständigheten, att möjligheter numera finns att bevara
biologiskt material från avlidna under längre tidsrymder, så att material
alltid finns tillgängligt, då behov därav uppkommer. Sålunda kan materialet
utan att förlora sin användbarhet förvaras i näringslösning eller nedfrysas
eller frystorkas.
Anledningen till att i vårt land transplantation hitintills kunnat ske endast
i förhållandevis begränsad omfattning har — som jag redan antytt —
sin grund främst däri, att läkarna icke haft tillgång till biologiskt material
i den utsträckning som varit erforderlig. I avsaknad av bestämmelser
har läkarna icke ansett sig kunna tillvarataga biologiskt material från en
avliden människa annat än i de fall, då den avlidne under sin livstid eller
sedermera dennes anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Detta har
kraftigt begränsat verksamheten och enligt medicinalstyrelsen har omfattningen
av verksamheten varit helt otillräcklig för att alla de sjuka, som
är i behov av transplantationer av olika slag, skall kunna få erforderlig
hjälp.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har man på åtskilliga
håll utomlands genom lagstiftning skapat rätt för läkarna att under
vissa förutsättningar avlägsna sådana vävnader och organ från en avliden
människa som kan användas för transplantation. Medicinalstyrelsen
har nu ansett det vara ett framträdande intresse att även i Sverige möjligheterna
vidgas att tillvarataga biologiskt material från avlidna, och styrelsen
har därför föreslagit en särskild lagstiftning, som skall reglera läkarnas
rätt därutinnan.
För egen del tvekar jag icke att förorda en lagstiftning, som på detta
sätt ökar läkarnas möjligheter att bota sjuka människor. .lag är därvidlag
''ullt medveten om att hänsyn jämväl måste tagas till människors religiösa
och etiska uppfattning, men jag förmenar, att om man kan finna sådana
former för rätten att göra de ingrepp det här gäller, att den enskilda människans
inställning tillbörligen beaktas, bör icke moraliska eller religiösa
betänkligheter lägga hinder i vägen för en lagstiftning enligt de föreslagna
principerna. Jag konstaterar också med tillfredsställelse, att icke någon
remissinstans framfört principiella betänkligheter mot själva tanken att
tillvarataga material från avlidna personer. Från teologiskt håll har man
tvärtom understrukit, att från kristen synpunkt intet finns att erinra mot
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
tanken att en människa efter sin död låter delar av sin kropp brukas till
andra, levande människors gagn.
Även om man sålunda i princip godtager, att ingrepp av ifrågavarande
slag bör få ske, måste — som jag nyss antytt — uppenbarligen hänsyn
tagas till den avlidnes och de närmaste anhörigas inställning till denna fråga.
På vad sätt denna inställning skall komma till uttryck är emellertid ett ytterst
grannlaga spörsmål. Man måste nämligen även beakta, att ingreppen regelmässigt
måste göras kort tid efter dödsfallet, då i annat fall vävnaden eller
organet icke går att använda för det avsedda ändamålet. Samtidigt kan
emellertid ett ingrepp, som göres kort tid efter ett dödsfall, framstå som
särskilt stötande för de anhöriga. Det mest tilltalande skulle måhända
vara, om man kunde basera anskaffningen av transplantat helt på frivilliga
avtal eller på fall, där uttryckligt tillstånd från anhöriga erhållits. Såsom
medicinalstyrelsen framhåller skulle emellertid då — bl. a. av praktiska
och psykologiska skäl — materialanskaffningen allvarligt försvåras;
sannolikt skulle det icke bli möjligt att i så fall få tillräckligt med material
för att kunna utföra transplantationer i den utsträckning, som påkallas
av förekommande sjukdomsfall. Den allmänna humanitära synpunkten,
att man genom tillvaratagande av biologiskt material från avlidna kan
hringa hjälp till botande av levande människors sjukdomar eller defekter,
har medicinalstyrelsen ansett höra tillerkännas avgörande betydelse. Styrelsen
föreslår därför, att vid undervisningssjukhus eller lasarett skall, då
behov av biologiskt material föreligger, sådant material få tillvaratagas
från avliden person — såväl från den som avlidit på sjukhuset som från
den vilken såsom död införts dit — såvida icke hl. a. anledning finnes antaga,
att den avlidne uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga
rum eller om det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot.
Denna utformning av undantagsklausulen överensstämmer nära med vad
som gäller på sina håll utomlands, bl. a. i Finland, och den har också godtagits
av flertalet remissinstanser. Anmärkas må, att teologiska fakulteten
vid universitetet i Lund uttalat, att — eftersom tillvaratagandet måste
ske kort tid efter dödsfallet — läkarnas frihet att göra ingrepp synes vara
den enda praktiskt framkomliga vägen. Enligt fakultetens mening skulle
ett krav på direkt samtycke från den avlidne eller från de anhöriga med
säkerhet hindra ingrepp i ett mycket stort antal fall, där i själva verket
ingen har någon invändning att göra. Medicinalstyrelsens förslag om frihet
för sjukhusmyndigheten att göra ingrepp i alla de fall, då någon gensaga
icke är känd eller sannolik, anser fakulteten därför vara den mest
tillfredsställande ordningen. Från läkarhåll har man vidare understrukit
vikten av att hinder icke uppställes som omöjliggör eller försvårar ett tillvaratagande
av material omedelbart efter dödsfallet.
Emellertid har — såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
—- i flera remissyttranden invändningar framförts mot medicinalsty
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
relsens förslag i denna del. I något yttrande föreslås än större frihet för
läkarna, men i regel går ändringsförslagen ut på skärpning av undantagsbestämmelsen,
i några yttranden ända därhän, att det alltid bör fordras
uttryckligt medgivande från den avlidne, då denne i annat fall måste under
sin livstid uttryckligen gardera sig mot att ingrepp kommer att ske. Därjämte
sägs i vissa yttranden att i de fall, då ingrepp skall ske å den som
såsom död införts till ett sjukhus, blir den av medicinalstyrelsen föreslagna
bestämmelsen avseende den avlidnes önskan eller invändning från anhöriga
meningslös, i vart fall beträffande dödsoffer för trafikolyckor. I sadana
fall finns nämligen icke utrymme för antaganden och sannolikhetskalkyler
med hänsyn bl. a. till den begränsade tid, som då står till buds
för att identifiera den döde och utröna, vilka hans närmaste är. Därför
föreslås att rätten att göra ingrepp begränsas till att avse endast dem,
vilka för vård intagits å sjukhus och där avlidit, eller att i vart fall de anhörigas
uttryckliga medgivande skall inhämtas, då det gäller ingrepp å
person, som avlidit redan innan han införts å sjukhuset.
Därest den avlidnes önskan eller inställning till förevarande spörsmål på
något sätt kommit till uttryck, bör detta givetvis respekteras. Emellertid
torde man därvidlag icke böra kräva vare sig att den avlidne uttryckligen
medgivit, att ingrepp må ske, eller att han förklarat, att det icke må ske,
utan om den avlidne icke uttalat någon önskan synes man få nöja sig
med att på grund av föreliggande omständigheter göra ett antagande om
den avlidnes inställning. I de fall, då läkaren vårdat den avlidne och
lärt känna honom, torde läkaren ha möjligheter att göra en sådan bedömning.
Så snart det finns någon som helst anledning att antaga, att
ingreppet icke står i överensstämmelse med den avlidnes önskan, hör ingrepp
icke heller komma i fråga.
Men även de närmaste anhörigas inställning bör uppenbarligen beaktas. I
de fall då de anhörigas önskemål icke kommit till uttryck, synes man också
härvidlag få bygga på antaganden. Att kräva att läkaren redan före
dödsfallet eller i omedelbar anslutning till detsamma skall inhämta formellt
samtycke av de närmaste anhöriga kan enligt min mening icke komma
i fråga. Även för de anhörigas del torde det vara en mera tillfredsställande
ordning, alt det överlämnas åt läkaren att på grund av de förhandenvarande
omständigheterna försöka bilda sig en uppfattning om de anhörigas
inställning och så snart del finns någon omständighet, som tyder på att
någon nära anhörig skulle önska alt ingrepp ej göres, bör detta icke heller
få ske.
I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda läkarna äga göra ingrepp
i sådana fall, då det icke finns någon omständighet som tyder på alt det
icke står i överensstämmelse med den avlidnes eller hans närmaste anhörigas
önskan att ingrepp göres. Givetvis kan mot en utformning av bestämmelserna
i enlighet därmed invändas, att i de fall, då läkaren icke hunnit få nå
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
gon kontakt vare sig med den avlidne eller hans anhöriga, utrymme icke
finns för några antaganden från läkarens sida. Å andra sidan synes det mig
knappast vara en tillfredsställande lösning att draga en gräns mellan dem
som avlidit a sjukhus — även om det skett omedelbart efter införandet
dit — samt dem som såsom döda införts å sjukhuset. Vidare måste beaktas
de synpunkter, som framförts av försvarets sjukvårdsstyrelse, nämligen
att under krigsförhållanden stort behov av transplantat — särskilt för
hudtransplantationer — kan uppstå och att under sådana förhållanden samma
begränsningar i rätten att tillvarataga biologiskt material icke kan upprätthållas
som eljest. Jag anser därför att ifrågavarande bestämmelser bör
avse såväl dem som avlidit å sjukhuset som dem som såsom döda införts dit.
Då emellertid — såsom jag tidigare understrukit — hänsyn så långt möjligt
bör tagas till den avlidnes och hans närmaste anhörigas inställning, framstår
det som önskvärt, att ingrepp i första hand göres i sådana fall, då läkaren
hunnit få tillräckligt underlag för sitt bedömande av nämnda inställning.
Först om tillräckligt med biologiskt material icke kan erhållas på detta sätt,
bör ingrepp få göras även i de tall, då läkaren icke genom sin kännedom
om den avlidne eller hans anhöriga kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning
i saken. Vad jag sist sagt gäller alltså främst de fall, då ingrepp
ifrågasättes å den, vilken som död införts å sjukhuset. Skulle tillräckligt
material icke annorledes kunna erhållas, synes mig nämligen de humanitära
synpunkterna och angelägenheten av att hjälpa en sjuk människa få
väga över den omständigheten, att man icke hunnit utröna den avlidnes
eller de anhörigas önskemål.
I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person, vilket förslag som bilaga torde få fogas
till protokollet i detta ärende. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering
till förslaget.
7. Specialmotivering
Lagens rubrik
M edicinalstyr elsen
Enligt styrelsen är det önskvärt, att lagens rubrik blir så kort som möjligt
och styrelsen föreslår därför rubriken »Lag om transplantation». Styrelsen
framhåller dock, att logiskt sett kan mot den valda rubriken anföras,
att lagen egentligen inte avser transplantation utan den förberedelse till
transplantation, som ligger i anskaffandet av därför erforderlig vävnad.
Denna invändning har dock enligt styrelsens uppfattning mindre tyngd än
önskemålet att finna en kort rubrik. I och för sig anser styrelsen dock hinder
ej föreligga att i rubriken använda den i själva lagtexten använda beskrivningen
av ifrågavarande förfarande, nämligen »tillvaratagande av biologiskt
material från avliden person».
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
25
Remissyttrandena
Hovrätten för övre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län anser den
föreslagna rubriken vara vilseledande. Dessa instanser föreslår, att rubriken
ändras till lag angående tillvaratagande av biologiskt material från avliden.
Departementschefen
Såsom medicinalstyrelsen själv framhållit, är rubriken »Lag om transplantation»
icke fullt logisk, då med nämnda uttryck avses själva överförandet
av vävnader. Jag vill därför förorda, att lagen gives den visserligen
något längre men fullt adekvata benämningen »Lag om tillvaratagande av
vävnader och annat biologiskt material från avliden person».
1 §•
Medicinalstyrelsen
Styrelsen föreslår, att, då vid undervisningssjukhus eller lasarett behov
föreligger av biologiskt material för terapeutiskt ändamål, sådant material
skall få tillvaratagas från den som avlidit å sjukhuset eller som död införts
dit.
Tillvaratagande av transplantat skall dock i vissa fall ej få äga rum.
Sålunda föreslås, att tillvaratagande av biologiskt material ej får ske, om
det finnes anledning antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning
föreligger beträffande sådan del av kroppen, att resultatet av undersökningen
genom åtgärden skulle äventyras. Denna inskränkning anses av
medicinalstyrelsen motiverad av rättssäkerhetsskäl och man hänvisar därvid
till liknande bestämmelser i sjukhusstadgan. Styrelsen anser dock, att
hinder för sådant förfarande ej bör föreligga, om tillvaratagandet avser
kroppsdel eller sådant organ, att resultatet av den rättsmedicinska undersökningen
icke skulle äventyras genom åtgärden. Beträffande personer,
som avlidit å sjukhuset, torde vederbörande läkare inte ha några svårigheter
att avgöra, huruvida anledning finnes att verkställa rättsmedicinsk
förrättning. Det är för övrigt läkaren, fortsätter styrelsen, som jämlikt
23 § 1 mom. 15) sjukhusstadgan i första hand har att påkalla sådan förrättning.
I övriga fall erbjuder detta givetvis större svårigheter, varför
man måste räkna med att det förhållandevis ofta kommer att bli omöjligt
att utnyttja lagens möjligheter, åtminstone där snabbt ingrepp erfordras.
Vidare föreslår medicinalstyrelsen -— som redan nämnts — att tillvaratagande
av transplantat ej skall få ske, om anledning finnes antaga, att den
avlidne uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga rum, eller om
det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot. Ehuru läkarna
säkerligen även utan formlig föreskrift skulle respektera en avliden persons
uttalade önskan om att icke bli föremål för åtgärd enligt lagen, anser styrelsen
det likväl lämpligt, alt detta uttryckligen angives.
I detta sammanhang anför styrelsen också, att det torde vara tveksamt,
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
om en person med rättslig verkan kan testamentera delar av sin kropp.
Därför kan det ifrågasättas, om icke i lagen även borde intagas en bestämmelse
som legaliserade ett dylikt förfogande. Då man emellertid torde
kunna utgå från att den avlidnes önskan i förevarande hänseende som
regel likväl kommer att respekteras av de efterlevande, har någon dylik
föreskrift icke upptagits i förslaget.
Endast material som är fritt från påvisbara sjukliga förändringar är
användbart för transplantation. Det finns dock enligt medicinalstyrelsens
uppfattning ej någon anledning att behandla detta i lagen.
Remissyttrandena
Sveriges läkarförbund anmärker mot att man i förslaget begränsat rätten
att tillvarataga transplantat till fall då behov härav finnes för terapeutiskt
ändamål. Förbundet framhåller.
Enligt läkarförbundets uppfattning har därigenom möjligheterna för ett
effektivt vetenskapligt arbete på ett olyckligt sätt försvårats. Förbundet
anser det motiverat att i lagen direkt utsäges, att transplantat för vetenskapligt
ändamål må förekomma (såsom fallet är exempelvis i Frankrike»,
enär vetenskapligt medicinskt arbete siktar till att förbättra redan kända terapeutiska
metoder eller till att finna nya.
Liknande uttalande bär gjorts av svenska läkaresällskapet.
Försvarets sjukvårdsstyrelse anför, att uttrycket »biologiskt material» enligt
kommentaren avser kroppens vävnader och organ. Med tanke på den
betydelse som blodet i förevarande sammanhang måhända framdeles kommer
att få — exempelvis för framställningen av vissa derivat — anser sjukvårdsstyrelsen
det böra övervägas, huruvida icke blod från avliden person i
förevarande avseende borde likställas med vävnad.
Mot att begreppet »anhörig» icke närmare definierats bär anmärkningar
riktats av bl. a. länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser, att kretsen av berörda personer är alltför vid.
Enligt länsstyrelsen bör man bland de anhöriga angiva vissa, som stått den
avlidne närmast, t. ex. föräldrar och make. Härigenom skulle näs en klarare
avgränsning av antalet personer, vilkas inställning till frågan bör inhämtas.
Domkapitlet i Uppsala ärkestift föreslår en närmare reglering av sättet
för inhämtande av de anhörigas medgivande samt förfarandet, då den avlidne
saknar anhöriga. I något yttrande påpekas att komplikationer kan
uppstå när de anhörigas meningar är delade.
Beträffande de av medicinalstyrelsen föreslagna inskränkande bestämmelserna
i fråga om rätten att göra ingrepp har, med hänsyn till eventuell
rättsmedicinsk undersökning, erinringar gjorts av bl. a. lärarkollegiet vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet, länsstyrelsen i Norrbottens län
samt landsfogden i Västerbottens län. Lärarkollegiet vid karolinska me
-
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958
diko-kirurgiska institutet framhåller sålunda, att i tillämpningsföreskrifter
till lagen bör upptagas bestämmelser om bl. a. i vilken utsträckning samråd
bör äga rum med vederbörande polismyndighet och rättsläkarstation, vilka
undersökningar som bör företagas å den döde i samband med ingreppet
m. m. Man måste taga i betraktande, att de läkare, som skall utföra de ifrågavarande
ingreppen, i regel saknar all rättsmedicinsk specialutbildning och
därför i många fall icke har förutsättningar att bedöma, i vad man dessa
ingrepp kan medföra risk att resultatet av en efterföljande rättsmedicinsk
obduktion äventyras. Därför bör enligt institutets mening exempelvis alla
fall av ifrågasatt mord eller dråp undantagas från ingrepp av det slag varom
här är fråga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.
Där fråga om rättsmedicinsk undersökning kan uppkomma, bör särskild
försiktighet iakttagas med dylika ingrepp å avlidens kropp. Enligt gällande
bestämmelser är det polischefen, som har att taga initiativ till sådan undersökning,
och det bör därför även vara han, som närmast har att bedöma,
om det avsedda förfarandet kan vidtagas utan risk att den polisiära undersökningen
av fallet äventyras. Länsstyrelsen anser det därför nödvändigt,
att lasarettsläkaren, innan ingrepp i dylikt fall vidtages, inhämtar vederbörande
polischefs medgivande.
Liknande synpunkter framföres av landsfogden i Västerbottens län.
I några yttranden berörs frågan hur dödsfallet skall ha konstaterats. Sålunda
anser länsstyrelsen i Jämtlands län, att i lagen bör införas bestämmelse
om att dödsfallet skall ha konstaterats av läkare. Länsstyrelsen anför härom.
Även om denna sak är självklar, borde man för att lugna allmänheten
ha medtagit den i direkt, kategorisk form. Däremot synes det knappast nödvändigt
att, såsom skett i vissa andra länder, föreskriva på vad sätt döden
skall fastställas eller fordra, att döden skall styrkas av två läkare.
Domkapitlet i Linköpings stift anser det vara önskvärt, att i lagen införes
närmare bestämmelser om hur dödens inträdande skall fastställas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att religiösa eller etiska betänkligheter
mot mottagande av transplantat från avlidna personer kan tänkas
förekomma hos en del patienter. Länsstyrelsen fortsätter.
I regel torde dessa själva ha tillfälle att i så fall avböja den planerade
operationen. Det kan dock tänkas att sådan person införes till sjukhus i medvetslöst
tillstånd och att omedelbar operation är nödvändig. Lämpligen borde
därför utsägas, att biologiskt material från avlidna personer ej må överföras
till person, som uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga rum
eller som sannolikt icke skulle önska det.
Departementschefen
Syftet med att tillvarataga biologiskt material från avliden person är
— som jag tidigare anfört — att man därmed skall kunna bringa hjälp åt
sjuka människor. Denna grundläggande förutsättning anser jag höra komma
28 Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
till klart uttryck i lagstiftningen genom att där utsäges, att materialet må
tillvaratagas för behandling av sjukdom eller kroppsskada. Att i denna ordning
— såsom föreslagits från läkarhåll — utvidga möjligheten att tillvaralaga
material till att avse även tillgodoseende av den vetenskapliga forskningen
kan jag ej tillstyrka. Bestämmelser härom har meddelats i 1932 års
kungörelse om överlämnande av lik till anatomisk institution och jag finner
icke anledning att i detta sammanhang närmare ingå på dessa bestämmelser.
Tillvaratagandet avser vävnader och annat biologiskt material. Detta
uttryck omfattar sålunda även olika organ i människokroppen. Jämväl blod
torde få hänföras dit. Överhuvudtaget bör det vara möjligt att tillvarataga allt
sådant material som kan komma till användning för att behandla sjukdom
eller kroppsskada. Givetvis bör endast sådant material tillvaratagas som
verkligen är användbart för transplantation och således fritt från sjukliga
förändringar. Någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen kan dock icke
anses erforderlig.
Att materialet får tillvaratagas, innebär såväl att det får avskiljas från
kroppen som att det sedan får omhändertagas och användas för transplantation.
I enlighet med vad jag tidigare anfört bör rätten att göra ingrepp av
förevarande art få avse kroppen efter den som avlidit å sjukhus eller såsom
död införts dit.
När det sedan gäller de inskränkande bestämmelserna i fråga om rätten
att göra ingrepp, har jag tidigare behandlat frågan om beaktande av den
avlidnes och hans anhörigas önskemål och inställning. Därutöver krävs
emellertid ytterligare en inskränkning i rätten att utföra ifrågavarande ingrepp,
en inskränkning som är betingad av hänsyn till att behov stundom
föreligger av att vidtaga rättsmedicinsk undersökning. Om det finns anledning
antaga att behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger och att
resultatet av undersökningen genom ett ingrepp för tillvaratagande av material
skulle äventyras, bör sådant ingrepp ej få göras. Det torde få ankomma
på vederbörande läkare att göra denna bedömning, men så snart det finns
anledning antaga att behov av rättsmedicinsk undersökning kan uppkomma,
hör läkaren före ingreppet söka samråd med polismyndigheten och rättsläkarstation.
Är det tveksamt, huruvida rättsmedicinsk undersökning kommer
att påkallas, bör ingrepp jämlikt ifrågavarande lag heller icke ske. Närmare
bestämmelser härom torde få meddelas i administrativ ordning.
Begreppet anhörig torde icke kräva någon närmare definition utan till
anhörig får — här liksom i andra sammanhang — räknas föräldrar, make,
vuxna barn och syskon samt den närmaste släkten.
Att i lagen införa några särskilda bestämmelser om på vilket sätt döden
skall ha konstaterats just i dessa fall, kan jag icke finna erforderligt.
Det torde få överlämnas åt läkarna att på sedvanligt sätt fastställa dödens
inträdande. Däremot vill jag förorda att — för att full klarhet därutinnan
såvitt möjligt skall erhållas -— i det protokoll över förrättningen, som jag
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
anser bör föras, alltid skall intagas uppgift såväl om tidpunkten för dödsfallet
och dödsorsaken, såvitt detta går att utröna, som om den läkare som
konstaterat dödsfallet och på vad sätt detta skett. Jag återkommer strax
härtill.
Att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om reglering av förutsättningarna
för mottagande av transplantat kan jag ej finna påkallat.
Någon särskild lagstiftning därom synes mig i varje fall icke erforderlig.
2 §.
Medicinalstyrelsen
Enligt medicinalstyrelsen skall ingrepp få göras på undervisningssjukhus
eller lasarett. Själva ingreppet skall enligt förslaget få utföras endast av
sådan läkare, som allsidigt kan bedöma, huruvida ett ingrepp är påkallat.
Rätten föreslås därför begränsad till överläkare och lasarettsläkare. Dessa
skall dock äga delegera sin befogenhet åt annan läkare, som är lämplig för
uppgiften.
Enligt förslaget skall den som bryter mot bestämmelserna i den föreslagna
lagen straffas med dagsböter, där förseelsen ej eljest är straffbelagd.
Remissyttrandena
Mot den föreslagna bestämningen av de sjukhus, vid vilka tillvaratagande
av transplantat skall få äga rum, har erinringar framförts av försvarets
sjukvårdsstyrelse, professor W. Bosseus, Stockholm, Sveriges läkarförbund
och svenska läkaresällskapet. Dessa instanser framhåller, att här ifrågavarande
ingrepp i händelse av krig bör få ske också vid försvarets sjukvårdsinrättningar.
Domkapitlet i Linköpings stift anser, att tillstånd till transplantationsingripande
under inga förhållanden bör få lämnas av annan än överläkare
och att denna befogenhet icke bör kunna av denne delegeras till annan
tjänsteman. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att av laglexten
bör klart framgå, att förrättning enligt lagen icke får av överläkare eller
lasarettsläkare uppdragas åt annan än tjänsteläkare.
De part em eu t scb ef en
Vad angår frågan å vilka sjukhus ingrepp av ifrågavarande slag skall
få företagas, ligger det i sakens natur, att ingrepp bör få ske å sådana
sjukbus, där behov av material kan uppstå och där läkare med erforderlig
kompetens för utförande av transplantationen finnes att tillgå. Med denna
utgångspunkt blir det då i första hand fråga om våra undervisningssjukhus
och större lasarett, de s. k. centrallasaretten. Men en sådan begränsning kan
stundom bli alltför snäv. Behov av att tillvarataga biologiskt material kan
föreligga även vid annat lasarett än centrallasarett, och under krigsförhål
-
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958
landen kan behov av dylikt material förväntas uppkomma även på krigssjukhus
och beredskapssjukhus. För egen del anser jag, att den smidigaste
anpassningen till föreliggande behov och övriga förhållanden ernås, om det
överlämnas åt Kungl. Maj :t att närmare bestämma, å vilka sjukhus tillvaratagande
skall få ske. Jag förordar sålunda, att i lagen endast utsäges, att
vävnader och annat biologiskt material må tillvaratagas å sjukhus, som
Konungen bestämmer.
Det bör ankomma på överläkare eller lasarettsläkare att verkställa den
grannlaga prövningen, huruvida förutsättningarna för att ingrepp skall få
göras är för handen eller ej, och att fatta beslut om ingrepp. Däremot bör
det kunna uppdragas åt underordnad läkare att utföra själva ingreppet.
Att — • såsom medicinalstyrelsen föreslagit — i lagen intaga en särskild
straffbestämmelse kan jag icke finna erforderligt. Tillräckliga möjligheter
torde nämligen finnas att i annan ordning beivra överträdelse av bestämmelserna.
3 §•
Medicinalstyrelsen
Medicinalstyrelsen föreslår, att över förrättning, som avses i lagen, skall
föras protokoll, vari skall angivas tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken,
såvitt dessa kunnat utrönas, så ock vilken läkare som konstaterat dödsfallet.
I övrigt skall det ankomma på medicinalstyrelsen att meddela närmare
föreskrifter om vad protokoll som här avses skall innehålla.
Remissyttrandena
Kanslern för rikets universitet ifrågasätter, om ej i själva lagtexten bör
införas mera detaljerade bestämmelser om vad som skall iakttagas vid protokollföring
och dödsfallsattestering.
Departementschefen
Såsom jag redan antytt, anser jag i likhet med medicinalstyrelsen, att
särskilt protokoll bör föras över förrättning, som avses i förevarande lag.
Detta bör uttryckligen fastslås i lagen. Däri synes mig också böra angivas
de i detta sammanhang viktigaste uppgifterna, som skall inflyta i protokollet,
nämligen tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa
kunnat utrönas, samt vilken läkare som konstaterat dödsfallet. Vidare synes
mig i protokollet jämväl höra angivas på vad sätt dödsfallet konstaterats.
Även denna uppgift anser jag vara så betydelsefull att det bör i lag
fastslås, att i protokollet skall göras anteckning därom.
Utöver nu nämnda uppgifter bör i protokollet antecknas jämväl andra
betydelsefulla förhållanden. Föreskrifter härom liksom angående själva
protokollföringen torde få utfärdas i administrativ ordning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958
4 §.
31
Medicinalstyrelsen
Enligt medicinalstyrelsen bör de ytterligare föreskrifter, som må finnas
erforderliga för tillämpningen av lagen, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen ifrågasätter
därvid, om det ej i tillämpningsföreskrifterna bör angivas, på vad
sätt den avlidne skall visas tillbörlig pietet; kroppen bör exempelvis efter
svepningen ej uppvisa några synliga märken efter ingreppet.
Remissyttrandena
Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför, att mycket
beror på huru de tillämpningsföreskrifter, som tydligen avses skola
utfärdas av medicinalstyrelsen, kommer att utformas. Dessa föreskrifter
bör icke, såsom det förefaller av lagförslagets ordalydelse, gälla endast de
protokoll, som skall föras över förrättningarna, utan överhuvud taget hur
lagen i olika fall skall tillämpas, såsom t. ex. i fråga om i vilka fall transplantationsmalerial
företrädesvis bör tagas och i vilka fall det icke bör
tagas, i vilken utsträckning samråd bör äga rum med vederbörande polismyndighet
och rättsläkarstation, vilka undersökningar som bör företagas
å den döde i samband med ingreppet m. in.
Medicinska fakulteten i Lund föreslår, att i tillämpningsföreskrifterna
intages bestämmelser om att den döda kroppen, efter det den svepts, cj bör
uppvisa några synliga märken efter ingreppen; då det gäller borttagande av
ögon efter döden, kan lämpligen föreskrivas att det borttagna ögat skall
ersättas med protes.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län föreslår vidare, att föreskrifter
utfärdas för att förhindra att sjukdomar överföres med transplantaten.
Departementschefen
Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, bör äga utfärda
de närmare föreskrifter som erfordras för lagens tillämpning. I denna ordning
bör sålunda — i enlighet med vad jag tidigare anfört — bestämmas,
å vilka sjukhus ifrågavarande ingrepp skall få företagas samt i vilken utsträckning
samråd skall äga rum med polismyndighet och rättsläkarstation,
m. in. I tillämpningsföreskrifterna bör även upptagas bestämmelser om
vad som skall göras för att utplåna synliga märken efter ingreppen. Vidare
bör däri intagas närmare föreskrifter om protokollföringen. Även i andra
avseenden kan tillämpningsföreskrifter visa sig erforderliga.
8. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande, inom inrikesdepartementet upprättade förslag
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från
avliden person, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Birgit Strand
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
33
Bilaga
Förslag
till
Lag
om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material
från avliden person
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat
biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit å
sjukhus eller såsom död införts dit.
Ingrepp, som i första stycket sägs, må dock ej företagas, därest den avlidne
eller nära anhörig till honom uttryckt önskan om att dylikt förfarande
ej skall äga rum eller anledning finnes att antaga, att förfarandet icke står
i överensstämmelse med den avlidnes eller nära anhörigs önskan. Ej heller
må sådant ingrepp företagas, därest anledning finnes att antaga, att behov
av rättsmedicinsk undersökning föreligger och att resultatet av undersökningen
genom ingreppet skulle äventyras.
2 §.
Ingrepp, som avses i 1 §, må företagas endast å sjukhus, som Konungen
bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare
vid sjukhuset.
3 §.
Över förrättning jämlikt denna lag skall föras protokoll, vari skola angivas
tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa förhållanden
kunnat utrönas, så ock vilken läkare som konstaterat dödsfallet och på vad
sätt detta skett.
4 §•
Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, äger meddela de
närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 23
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 december
1957.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 3 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 8 november 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för inrikesdepartementets rättsavdelning Carl G. Persson.
Lagrådet yttrade:
Med den föreslagna lagstiftningen avses att tillgodose ett viktigt humanitärt
intresse, och lagrådet har icke någon erinran mot införandet av lagfäst
rätt att för behandling av sjukdom eller kroppsskada tillvarataga biologiskt
material från avliden person. Beträffande innebörden av förslaget
finner lagrådet — med hänsyn till den lydelse som medicinalstyrelsens förslag
hade — angeläget framhålla, att befogenheten att tillvarataga dylikt
material enligt avfattningen av det till lagrådet remitterade förslaget icke är
inskränkt till de fall då behov föreligger för behandling på just det sjukhus
där den avlidnes kropp finnes.
Det har vid utarbetandet av förslaget eftersträvats att nå syftet utan att
gå emot den avlidnes och hans närmastes önskningar. Enligt lagrådets mening
kan det dock knappast i tillämpningen komma att gå till så som föredragande
departementschefen synes förutsätta i motiveringen till förslaget.
Det torde sålunda endast bli i sällsynta undantagsfall som läkaren före
dödsfallet får någon uppfattning om den intagnes eller hans anhörigas inställning.
Och efter dödsfallet torde det icke bli fråga om att särskilt efterhöra
de anhörigas mening.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958
Även enligt lagrådets åsikt måste man utgå från att ändamålet motiverar,
att här ifrågavarande ingrepp få äga rum om ej särskilda omständigheter
tala däremot. Man kan också förmoda, att de efterlevande i allmänhet hysa
förståelse för behovet. Det oaktat har man skäl antaga, att deras omedelbara
önskan — om de i det aktuella fallet ställas inför frågan — ofta av
pietetsskäl skulle gå i den riktningen att något ingrepp ej bör äga rum. I
lagen synes man därför icke böra bygga alltför mycket på presumerad överensstämmelse
med de efterlevandes önskningar.
Lagrådet anser av dessa skäl, att undantagsbestämmelsen i 1 § andra
stycket första punkten bör jämkas. Härvid synes man kunna angiva, att
ingrepp ej må äga rum, om den avlidne eller nära anhörig uttalat sig däremot,
om ingreppet eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller
hans närmastes tänkesätt eller om särskilda skäl äro mot åtgärden. Med
tänkesätt åsyftas här religiös eller etisk åskådning liksom vederbörandes
allmänna uppfattning i frågor som ha samband med döden. Särskilda skäl
mot åtgärden kunna föreligga, om dödsfallet kommit chockartat och de
närmaste ej hunnit se kroppen innan ingrepp skulle behöva ske för tillvaratagande
av materialet eller om anhörigs psykiska tillstånd är särskilt
labilt. Även om särskilda hänsyn göra sig gällande i fall som nu nämnts,
åsyftar lagrådet dock ej att ingrepp alltid måste underlåtas när den döde
omkommit vid trafikolycka eller annan olyckshändelse.
I redaktionellt hänseende vill lagrådet vidare förorda, att andra punkten
i 1 § andra stycket, vilken har en helt annan syftning än första punkten,
upptages som ett särskilt stycks.
Förslaget avser icke att reglera de fall då död kropp må användas för
utbildnings- eller forskningsändamål. Den kungörelse som gäller härom
skall alltjämt gälla. Det synes icke uteslutet, att därjämte den enskilde kan
bestämma att hans kropp må användas för dylika ändamål eller att efterlevande
kunna medge detta. Förslaget får ej uppfattas som om det innebure
någon inskränkning av de möjligheter som må finnas i detta avseende.
Ur protokollet:
Clas Amilon
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958
Utdrag av protokollet över inrike sär end en, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 december
1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 9
december 1957 avgivna utlåtande över det den 8 november 1957 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person och anför.
Lagrådet har icke haft någon annan erinran mot lagförslaget än att lagrådet
ansett undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket första punkten
böra jämkas. Mot den av lagrådet föreslagna lydelsen — vilken liksom det
remitterade förslaget bygger på antaganden i fråga om den avlidnes eller
hans närmastes inställning — har jag intet att invända, utan denna lydelse
torde helt stå i överensstämmelse med vad jag åsyftat med den i det remitterade
förslaget upptagna bestämmelsen. Vissa redaktionella jämkningar
har därjämte vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.
Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda lagförslag måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Johnny Sköldvall
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 58
708793