Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

1

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation m. m.; given Stockholms slott den 28
mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;
samt

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385);

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till

3) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till ändringar i expropriationslagen av
innebörd, att rätt till expropriation skall under vissa förutsättningar kunna
beviljas för atomreaktor eller annan atomenergianläggning eller för skyddsområde
kring anläggning som nu nämnts.

Vidare föreslås att i byggnadslagen skall upptagas bestämmelser om förbud
mot nybyggnad i närheten av sådana anläggningar. I anslutning härtill
framlägges också förslag till vissa följdändringar i byggnadsstadgan. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 149

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag
skall under särskild rubrik som framgår av det följande införas en ny paragraf,
betecknad såsom 113 §, av nedan angivna innehåll.

1

(Gällande lydelse)

Fastighet, som-------

1. för befästning-------

16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överfora mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen
utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan anläggning,
som erfordras för yrkesfisket.

Särskild rätt — 1

§•

(Föreslagen lydelse)
det nödigt:

— ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen
utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan anläggning,
som erfordras för yrkesfisket;
eller

18. för sådan atomreaktor eller annan
atomenergianläggning, som är till
större gagn för orten eller eljest äger
väsentlig betydelse ur allmän synpunkt,
eller för skyddsområde kring
anläggning som nu nämnts.

sagt.

15. Särskilda bestämmelser om expropriation
för atomenergianläggningar.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt
för ändamål, som i 1 § 18 avses,

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 195^: 689.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skall åtföljas av handlingar utvisande
att sökanden erhållit tillstånd att
uppföra anläggningen enligt vad där-om är särskilt stadgat eller gjort an-sökan om sådant tillstånd.

Är anläggningen helt eller delvis
avsedd för alstrande av elektrisk
kraft, skall i övrigt i fråga om expro-priation för ändamålet gälla vad om
elektriska anläggningar i allmänhet
är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
samt överskrifterna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

81 §.

I närheten-------äro därtill.

82

Har beslut meddelats om anläggande
eller utvidgning av befästning
eller av statlig flygplats eller om tillstånd
till anläggande eller utvidgning
av annan flygplats för allmänt bruk,
eller kan avsevärt men åsamkas försvaret
genom bebyggelse eller inrättande
av varuupplag, materialgård
eller ljusanordning i närheten av militär
anläggning av annat slag, äger
länsstyrelsen förordna, att vad i 81 §
sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Ej heller må utan länsstyrelsens
medgivande nybyggnad äga rum inom
område i närheten av atomreaktor
eller annan atomenergianläggning,
varest risk kan antagas föreligga
för skadlig strålning från anläggningen.

§•

Har beslut meddelats att anlägga
eller utvidga befästning eller statlig
flygplats eller har tillstånd givits att
anlägga eller utvidga annan flygplats
för allmänt bruk eller atomreaktor eller
annan atomenergianläggning, äger
länsstyrelsen förordna att vad i 81 §
sägs skall äga motsvarande tillämpning.
Sådant förordnande må ock
meddelas, där avsevärt men kan
åsamkas försvaret genom bebyggelse
eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning i
närheten av annan militär anläggning
än befästning eller flygplats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

5

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

Med avseende--

Beträffande annat -

121 §.

------motsvarande tillämpning.

------— — inom området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1958

Förslag

till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)

Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 ävensom överskrifterna vid 99 och 142 §§ samma stadga
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till
försvaret eller luftfarten. försvaret, luftfarten m. m.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid
prövning av ansökan om lov till nybyggnad
eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning
i närheten av befästning eller
annan anläggning, som avses i
81 § byggnadslagen eller omfattas
av förordnande enligt 82 § samma
lag, tvekan råda, huruvida hinder
varom förmäles i sagda paragrafer
föreligger, skall byggnadsnämnden
inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen,
såvida frågan rör civil flygplats,
samt eljest av chefen för försvarsstaben
eller annan myndighet
som denne bestämmer.

Sådant yttrande
Meddelas byggnadslov

Särskilda bestämmelser av hänsyn till
försvaret eller luftfarten.

Inom område

Finner byggnadsnämnden vid
prövning av ansökan om lov till nybyggnad
eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning
i närheten av befästning eller
annan anläggning, som avses i 81 §
byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag,
tvekan råda, huruvida hinder varom
förmäles i sagda paragrafer föreligger,
skall byggnadsnämnden inhämta
yttrande därom av luftfartsstyrelsen
om frågan rör civil flygplats, av den
i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten
om frågan rör
atomenergianläggning samt eljest av
chefen för försvarsstaben eller annan
myndighet som denne bestämmer.

82 § byggnadslagen.

avgivit yttrandet.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till
försvaret, luftfarten m. m.

142 §.

- motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

7

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område,
för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser icke
fastställts, meddelat förordnande
enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,
må ej inom området utan byggnadsnämndens
tillstånd företagas
nybyggnad eller inrättas virkes- eller
annat varuupplag, materialgård eller
ljusanordning.

Inom sådant

Har länsstyrelsen beträffande område,
för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser icke
fastställts, meddelat förordnande
enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,
må nybyggnad ej företagas inom
området utan byggnadsnämndens
tillstånd. Avser förbudet område i
närheten av befästning eller statlig
flygplats eller annan än staten tillhörig
flygplats för allmänt bruk, må
ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden
inom området inrättas virkes-
eller annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning,
motsvarande tillämpning.

167 §.

4 mo m. Mot beslut av byggnadsnämnd
eller länsstyrelsen i fråga om
tillstånd till nybyggnad eller inrättande
av varuupplag, materialgård
eller ljusanordning i närheten av befästning,
flygplats eller annan anläggning,
som avses i 81 § byggnadslagen
eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras
av luftfartsstyrelsen, därest frågan
rör civil flygplats, samt eljest av
chefen för försvarsstaben.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd
eller länsstyrelsen i fråga om
tillstånd till nybyggnad eller inrättande
av varuupplag, materialgåi d eller
ljusanordning i närheten av befästning,
flygplats eller annan anläggning,
som avses i 81 § byggnadslagen
eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras
av luftfartsstyrelsen om frågan
rör civil flygplats, av den i atomenergilagen
omförmälda tillsynsmyndigheten
om frågan rör atomenergianläggning
samt eljest av chefen för
försvarsstaben.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den H mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om lagstiftning angående
expropriation för atomenergianläggningar m. m. samt anför därvid
följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 maj 1957 har delegationen för atomenergifrågor
anmält, att vid behandlingen av ansökningar om tillstånd att
uppföra och driva atomreaktoranläggningar behov visat sig föreligga av
vissa ändringar i expropriationslagen, byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Med anledning härav har i september 1957 inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria angående expropriation för atomkraftanläggningar
och reglering av bebyggelsen kring sådana anläggningar, vid vilken promemoria
fogats förslag till ändringar i nyssberörda författningar. Förslagen
torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

över promemorian med därvid fogade författningsförslag har efter remiss
utlåtanden avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, delegationen för atomenergifrågor, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands och Västmanlands län, Sveriges industriförbund,
svenska vattenkraftföreningen, svenska värmeverksföreningen, aktiebolaget
Atomenergi, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund samt
Sveriges fastighetsägareförbund. Vid länsstyrelsernas utlåtanden har fogats
yttranden av vederbörande länsarkitekter och överlantmätare, varjämte
länsstyrelsen i Södermanlands län bifogat yttrande från länets hushållningssällskap.

Sedan de frågor, som behandlats i promemorian, härefter varit föremål
för ytterligare beredning inom justitiedepartementet, anhåller jag att nu få
upptaga dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

9

Huvuddragen av gällande bestämmelser om anläggningar för utvinning
av atomkraft, om rätt att lösa mark för sådan anläggning m.m.

Bestämmelser om anläggningar för utvinning av atomkraft är givna i lagen
den 1 juni 1956 (nr 300) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen).
Anläggning för utvinning av atomenergi ur uran, plutonium
eller annat ämne kallas i lagen atomreaktor (1 §). Atomreaktor får ej av
någon uppföras, innehavas eller drivas utan tillstånd av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer (2 §). Ej heller får någon utan sådant
tillstånd innehava, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran,
plutonium eller annat ämne, vilket användes såsom atombränsle, eller förening
vari sådant ämne ingår (1 §). Tillstånd kan begränsas att avse viss tid.
Vid tillståndets meddelande och under dess giltighetstid kan uppställas sådana
villkor som finnes påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän
synpunkt. Tillståndet kan återkallas, om uppställt villkor icke iakttages
eller eljest synnerliga skäl föreligger (4 §). Tillsyn å efterlevnaden av de nu
refererade bestämmelserna i lagen samt av meddelade villkor utövas av
myndighet som Konungen bestämmer (5 §). Tillsynsmyndigheten äger att
efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar, som erfordras för
tillsynens utövande. Myndigheten äger ock meddela de föreskrifter, som
finnes erforderliga för att trygga efterlevnaden av uppställt villkor (6 §).

Atomenergilagen innehåller icke några bestämmelser om rätt för anläggningens
innehavare att påkalla inlösen eller upplåtelse av mark för anläggningen.
Stadganden, som kan tänkas bli åberopade i sådant syfte, finnes
emellertid meddelade i vissa andra författningar.

Främst märkes vissa bestämmelser i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
I 1 § av nämnda lag uppräknas de särskilda ändamål, för vilka expropriation
får äga rum. Lagrummet innehåller visserligen icke någon bestämmelse,
som direkt syftar på atomreaktorer. Några av bestämmelserna i 1 §
är emellertid så avfattade, att de kan tänkas komma till användning för att
möjliggöra inlösen eller upplåtelse av mark för atomreaktor eller därmed
sammanhängande anordningar. Speciellt förtjänar nämnas att expropriationsrätt
kan beviljas för järnväg eller spårväg för allmän trafik eller annan
anläggning för den allmänna samfärdselns främjande (1 § första stycket
2) samt för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (1 § första stycket
16).

Expropriation kan avse antingen äganderätt till fastigheten eller nyttjanderätt
eller servitutsrätt till denna (2 §). Om särskild sådan rätt till fastighet
redan tidigare tillkommer annan än kronan, kan den rättigheten bli
föremål för särskild expropriation (1 § andra stycket). Expropriation av
äganderätt innefattar i allmänhet också expropriation av eventuellt bestående
särskilda rättigheter till fastigheten (49 § andra stycket).

För expropriation gäller i övrigt reglerna i 2- -74 §§ expropriationslagen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

Bland dessa bör här särskilt omnämnas de i 71 och 72 §§ givna bestämmelserna
om förundersökning. Vill någon för expropriation låta upprätta karta
över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äger länsstyrelsen
på ansökan föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten under
viss tid skall lämnas. Har expropriationsrätt ej redan meddelats, må
dock dylik föreskrift ej lämnas, om länsstyrelsen finner det uppgivna ändamålet
icke vara sådant, som avses i 1 §. Det åligger sökanden att minst 14
dagar innan undersökningen påbörjas sända underrättelse därom till ägaren,
för såvitt denne vistas å känd ort inom riket. Är ägaren utrikes eller å okänd
ort men har han känt ombud inom riket, skall underrättelsen sändas till
ombudet. Är fastigheten utarrenderad, skall underrättelse tillställas även
arrendatorn. Växande träd får icke fällas för undersökningen, med mindre
länsstyrelsen särskilt medgivit det. Föranleder undersökningen skada, skall
ersättning därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen
skall, om överenskommelse ej träffas, bestämmas av allmän domstol. Innan
undersökningen börjas, skall sökanden hos länsstyrelsen ställa pant eller
borgen för ersättningens gäldande.

Vad angår övriga stadganden i lagen må nämnas, att särskilda bestämmelser
är givna bl. a. rörande expropriation för elektriska svagströmsledningar
i 89, 90, 95 och 96 §§.

Viktiga stadganden av expropriationsrättsligt innehåll förekommer också
i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (i det följande kallad elektricitetslagen). Har, för någon
orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller
för beredande av drivkraft för sådan industriell anläggning, som finnes
vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt att fastighet,
som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av
elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av
elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,
skall enligt 1 § nämnda lag vad för ändamålet erfordras emot ersättning
avstås eller upplåtas. För upplåtelse av mark till elektrisk starkströmsledning
gäller i vissa hänseenden andra och lindrigare villkor; bl. a.
är Konungens tillstånd till expropriationen icke alltid erforderligt. Menighet
är ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes
stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller
upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. I allmänhet är fastighetsägare
ej pliktig att inom icke detaljplanelagt område avstå eller upplåta
mark för ledning på mindre avstånd än 150 meter från boningshus eller
annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård. För det
fall att fastighet skall avstås eller upplåtas, är i 1 § nämnda lag vidare
föreskrivet, att vad i lagen om expropriation i allmänhet samt den särskilda
bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i fråga om elektriska starkströmsledningar
meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för
elektriska svagströmsledningar skall äga motsvarande tillämpning; och
skall vad där stadgas med avseende å upplåtelse av nyttjanderätt för svag -

11

Kungl. Maj:Is proposition nr 149 år 1958

strömsledning gälla jämväl beträffande upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.
(Stadgandet i 91 § första stycket expropriationslagen, vari tidigare
behandlades frågan om rätt att taga mark i besittning innan expropriationen
fullbordats, har numera upphävts, samtidigt med att allmänna
bestämmelser i detta ämne upptagits i 37—40 §§, och ‘ samband därmed har
föreskrivits att hänvisning till lagrum som ersatts med ny bestämmelse skall
avse denna.) — Vidare må nämnas, att i 3 § elektricitetslagen ges vissa detaljbestämmelser
rörande bl. a. ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsledning
påfordra avstående eller upplåtande av fastighet och om förfarandet
i sådant ärende.

Bland de övriga författningsföreskrifter, som jag i det följande kommer
att beröra, bör redan i detta sammanhang nämnas de bestämmelser om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten, vilka är meddelade
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan
samma dag (nr 390). Dessa bestämmelser är i huvudsak av följande innehåll.
I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än staten
tillhörig flygplats för allmänt bruk får ej nybyggnad företagas eller
virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt
därigenom befästningens eller flygplatsens användning för avsett
ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten.
Länsstyrelsen kan dock medgiva undantag, när synnerliga skäl är
därtill. Motsvarande förbud kan genom särskilt beslut av länsstyrelsen införas,
när beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning
eller statlig flygplats eller tillstånd givits till anläggande eller utvidgning
av annan flygplats för allmänt bruk. Beträffande ersättning för skada och
intrång i anledning av sådana förbud, som nu nämnts, är bestämmelser
givna i 83—85 §§ byggnadslagen. Om förbudet medför, att nybyggnad eller
annan nyss omförmäld åtgärd icke kan ske i den omfattning eller på det
sätt som eljest varit tillåtet och markens ägare till följd härav kan nyttja
marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare
värde, är han berättigad till ersättning för den skada, han härigenom
lider. Kan marken överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och
kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt sist sagts, är anläggningens
ägare skyldig att lösa marken, såvida ej inlösningsskyldighet
på grund av vissa andra bestämmelser i byggnadslagen åvilar vederbörande
kommun. Även vissa nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskild
rätt till marken är berättigade till ersättning. Härutöver är bestämmelser
givna bl. a. rörande avtal i ersättningsfrågan, rörande skyldighet
för anläggningens ägare att gottgöra kommunen, därest denna inlöst marken,
samt rörande forum för talan om ersättningsanspråk. De nu refererade
bestämmelserna gäller i första hand inom städerna men skall på grund
av särskilda bestämmelser i 88, 90 och 121 §§ byggnadslagen äga motsvarande
tillämpning i köping, inunicipalsamhälle och annat område, med avseende
varå Kungl. Maj:t meddelat förordnande om tillämpning av byggnadslagens
bestämmelser för stad, samt inom område på landsbygden, för

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Där
fråga är om annat område på landsbygden kan länsstyrelsen föreskriva att
vad i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse, och länsstyrelsen kan också
i sådant fall meddela förordnande enligt 82 §. — Upprätthållandet av
förbuden tryggas genom bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnadslov
och andra former av tillståndstvång. För nybyggnad eller annan åtgärd
av den art, som nu är i fråga, fordras byggnadslov om åtgärden skall företagas
inom stad, köping, municipalsamhälle eller sådant område på landsbygden,
för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts. Inom annat område på landsbygden, vilket underkastats förbud
mot bebyggelse med stöd av 121 § byggnadslagen, fordras visserligen icke
byggnadslov, men nybyggnad får ej äga rum utan särskilt tillstånd av byggnadsnämnden
(76, 100, 101, 129, 135 och 144 §§ byggnadsstadgan).

Ändringar i expropriationslagen

Promemorian

I promemorian har lämnats ett referat av den förut omnämnda framställningen
från delegationen för atomenergifrågor. Därav framgår, att delegationen
som sin mening uttalat, att bestämmelserna om expropriation för
atomenergianläggningar är knapphändiga och tarvar översyn. Såsom en
annan aktuell fråga, vilken bör behandlas i anslutning därtill, har nämnts
att tvekan ibland uppstått huruvida gällande bestämmelser medger rätt att
företaga erforderliga förundersökningsarbeten, såsom borrningar och seismiska
undersökningar.

Med avseende å sättet för framställning av atomenergi har i promemorian
omnämnts, att energien åtminstone vid hittills konstruerade atomreaktorer
primärt utvinnes i form av värme. Denna kan sedan utnyttjas för att framställa
energi i annan form, t. ex. såsom elektrisk ström eller omedelbart
såsom mekanisk energi. För överföring av energien till den plats, där den
skall utnyttjas, kan samtliga de metoder, som hittills varit brukliga, tänkas
komma till användning. På korta transportsträckor kan värmen direkt överföras
till förbrukningsstället i form av varmvatten, varmluft etc. I vissa fall
är det kanske tänkbart att överföra energi på mekanisk väg medelst drivrem,
roterande axel eller annan transmissionsanordning. På längre distanser
torde överföring i form av elektrisk kraft vara den enda praktiskt möjliga
transportmetoden.

Vad beträffar möjligheterna att förvärva mark för atomenergianläggningar
intager — enligt vad som framhållits i promemorian — de anläggningar,
vid vilka den utvunna energien omedelbart omvandlas och överföres till förbrukningsstället
i form av elektrisk kraft, en särställning. Ä sådana anläggningar
är bestämmelserna i elektricitetslagen tillämpliga. Rätt att inlösa
mark för anläggningen kan enligt nämnda lag tillerkännas anläggningens
ägare under förutsättning att anläggningen är avsedd för någon orts förseen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

13

de med belysning eller drivkraft eller för annat dylikt ändamål eller ock för
beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av
större betydelse för det allmänna. Någon av dessa förutsättningar torde undantagslöst
vara uppfylld i fråga om anläggningar av den omfattning, att
atomdrift kan komma i fråga. Inlösningsrätt kan beviljas vare sig anläggningen
innehaves av kronan, bolag, annan sammanslutning eller enskild person.
Den kan avse mark för såväl själva anläggningen (kraftstationen) som
för kraftledningarna och eventuellt även för andra anordningar, som kan anses
höra till kraftstationen. Rättigheten kan, allt eftersom behovet kräver,
avse förvärv av marken med äganderätt eller förvärv av begränsad sakrätt
(servitut, nyttjanderätt) till marken. — I vissa fall, t. ex. om anläggningen
är avsedd att tillgodose järnvägarnas behov, kan också expropriationslagen
åberopas.

Vad däremot angår sådana atomenergianläggningar, vid vilka den utvunna
energien tillhandahålles i annan form än såsom elektrisk kraft, är behovet
att få anlita expropriation eller liknande förfarande icke lika väl tillgodosett.
Tvångsinlösen kan endast äga rum, om anläggningen tjänar något
av de i 1 § lagen om expropriation särskilt uppräknade ändamålen. F. n.
är särskilt vissa typer av anläggningar aktuella, nämligen sådana som har
till ändamål att tillgodose vissa bebyggelseområden med värme för uppvärmning
av bostäder och andra lokaler och eventuellt även för andra hushållsbehov.
För dylika anläggningar torde rätt till expropriation kunna beviljas
enligt den bestämmelse i expropriationslagen, som möjliggör expropriation
för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar. Möjligheterna att anlita expropriation
är emellertid även i dessa fall väsentligt beskurna genom att
sådan rätt till expropriation ej får beviljas annan än kommun, inom vars
område den mark, som expropriationen skall avse, är belägen.

Efter denna redogörelse för innebörden av nuvarande lagregler har i promemorian
framhållits vissa synpunkter på behovet av en reform. Därvid
har betonats, att landets energiförsörjning är en fråga av största vikt. Tvekan
har ansetts icke behöva råda om att den i fråga om angelägenhetsgraden
kan tävla med flertalet av de verksamhetsgrenar, för vilka rätt till expropriation
f. n. kan medgivas enligt bestämmelserna i 1 § expropriationslagen.
Den hittills viktigaste grenen av energiförsörjningen, nämligen tillvaratagandet
av vattenkraften, har sedan länge varit tillgodosedd med långtgående
bestämmelser av expropriationsrättslig karaktär. Att frågan icke direkt
omnämnts i expropriationslagen beror uteslutande på att den tarvat en
mera ingående reglering än som lämpligen kunnat komma till stånd inom
ramen för denna lag. Huvudparten av reglerna bar inrymts i vattenlagen och
annan lagstiftning i anslutning till denna. Även för framställning av elektrisk
energi på annat sätt än genom utnyttjande av vattenkraft kan — såsom
förut anmärkts — inlösen eller upplåtelse av mark ske tvångsvis med stöd
av bestämmelserna i elektricitetslagen. Metoden att frigöra energi genom

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

klyvning av atomer är visserligen föga utvecklad men har stora utvecklingsmöjligheter
och det är av vikt att utvecklingen icke hämmas genom att verksamheten
tvingas arbeta under sämre betingelser än andra närstående verksamhetsgrenar.
En atomreaktor ställer vissa speciella krav på den plats, där
anläggningen skall komma till utförande, bl. a. i fråga om grundens beskaffenhet,
grundvattenförhållandena, avståndet till annan bebyggelse, de meteorologiska
förhållandena, transportförhållandena, möjligheterna att ordna
bostäder för personalen in. m. Detta begränsar rätt avsevärt antalet platser,
som kan komma i fråga för utförande av atomkraftanläggningar. I vissa fall
kan man rentav tala om ett tvingande behov av att få möjlighet till expropriation
av det erforderliga markområdet.

Även om de nu anförda skälen rent allmänt talar för införandet av expropriationsrättsliga
regler om atomanläggningar, kan det enligt promemorian
likväl sättas i fråga, om expropriationsbestämmelserna bör gälla även sådana
anläggningar, som uteslutande avser viss industriell verksamhet eller som
eljest arbetar huvudsakligen med hänsyn till vinstintresset. Emellertid har
framhållits, att även sådana anläggningar kan ha stor betydelse ur folkhushållets
synpunkt. Vidare har hänvisats till att bestämmelserna i elektricitetslagen
medger rätt till inlösen eller upplåtelse av mark tvångsvis för t. ex.
ångkraftverk med ändamål allenast att tillgodose viss industriell anläggning.
Något bärande skäl för att göra de expropriationsrättsliga bestämmelserna
om atomreaktorer mindre omfattande har icke ansetts föreligga.

Vidare har ifrågasatts, om icke expropriationsmöjligheterna i allt fall borde
förbehållas anläggningar, som är av en viss icke alltför ringa storlek och
till följd därav kan antagas vara av speciellt stor betydelse för folkhushållet
och eljest ur allmän synpunkt. Någon dylik begränsning har emellertid
ansetts icke vara behövlig.

En annan fråga, som diskuterats i promemorian, gäller den lämpligaste
utformningen i lagtekniskt hänseende av de ifrågasatta nya expropriationsrättsliga
reglerna. Såsom en tänkbar möjlighet har framhållits att dessa antingen
fogas som ett tillägg till atomenergilagen eller tar form av en särskild
lag vid sidan därav. En annan möjlighet är att de nuvarande speciella bestämmelserna
i expropriationslagen och elektricitetslagen, särskilt 111 § expropriationslagen,
omarbetas så, att expropriation för atomvärmeverk och
därmed sammanhängande anordningar förklaras kunna äga rum även utanför
området för den kommun, vilken står som sökande till expropriationen,
samt eventuellt också på det sättet, alt rätt till expropriation för dylik anläggning
tillerkännes även annan än kommun. I promemorian har emellertid
förordats en tredje lösning, nämligen att till 1 § expropriationslagen fogas
en bestämmelse av innebörd att expropriation skall kunna beviljas för inrättande
av atomreaktor och anordningar i anslutning till denna. En tänkbar
invändning är visserligen, att en dylik bestämmelse kommer att omfatta
även vissa fall, som redan är uppmärksammade genom bestämmelserna
i elektricitetslagen. Förhållandet mellan de två lagarna bär emellerlid

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

15

ansetts kunna regleras genom en särskild bestämmelse av innebörd, att fråga
om expropriation för atomkraftanläggning, vilken helt eller delvis är
avsedd för alstrande av elektrisk kraft, eller för därtill hörande starkströmsledningar
skall bedömas enligt elektricitetslagen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att i 1 §
första stycket expropriationslagen skall upptagas en ny punkt av innehåll,
att rätt till expropriation må medgivas för atomreaktor samt därtill hörande
ledningar och andra anordningar. Vidare har föreslagits, att i slutet av expropriationslagen
skall inflyta dels såsom en ny rubrik orden »Särskilda bestämmelser
om expropriation för atomreaktor» och dels en ny paragraf, betecknad
113 §, med de närmare föreskrifter, som visar sig erforderliga utöver
de allmänna bestämmelserna om expropriation. 1 sådant hänseende
torde — för att underlätta prövningen hos Kungl. Maj :t av ärenden om tillstånd
till expropriation — böra föreskrivas, att expropriationsansökningen
skall åtföljas av handlingar utvisande att sökanden erhållit eller gjort framställning
om tillstånd att uppföra anläggningen enligt vad därom är särskilt
stadgat. Den förut berörda hänvisningen till elektricitetslagen torde också
böra få sin plats i denna paragraf.

I anslutning till det nu anförda har i promemorian också behandlats en
annan, därmed sammanhängande fråga, nämligen omfattningen av den rätt
till undersökningsarbeten på annans fastighet, som jämlikt 71 § expropriationslagen
kan tvångsvis upplåtas av länsstyrelsen. Förundersökning för anläggande
av atomreaktorer fordrar i allmänhet relativt omfattande arbeten.
Bl. a. förekommer i stor utsträckning borrningar i marken samt seismiska
undersökningar, bestående i att man avfyrar kraftiga sprängladdningar och
mäter de vibrationer, som dessa förorsakar inom det kringliggande området.
Enligt uppgift har meningsskiljaktigheter icke sällan förekommit mellan
markägarna och undersökningspersonalen angående rätten att utföra dylika
prov.

I promemorian har framhållits, att 71 § expropriationslagen enligt sin ordalydelse
blott går ut på att tillträde skall lämnas till den fastighet, varå
förundersökningsarbeten skall äga rum. Åtskilliga omständigheter — hl. a.
den i lagrummet förekommande bestämmelsen om rätt att fälla växande
träd samt bestämmelserna i 72 § om ersättning för skada genom förundersökningen
— ger emellertid vid handen, att lagrummet avser mera än blotta
rätten att vinna tillträde till fastigheten, överhuvud innehåller lagrummet
icke någon annan uttrycklig begränsning i fråga om arten av de arbeten,
som får utföras, än den nyssnämnda bestämmelsen om växande träd. Att
undersökningen kan få omfatta sådana arbeten som t. ex. borrningar eller
grävningar i marken, torde ej behöva dragas i tvivelsmål. Ej heller torde anledning
föreligga att anse t. ex. seismiska undersökningar generellt falla
utanför stadgandets räckvidd. — Å andra sidan har framhållits, att lagrummet
givetvis icke ger rätt att vidtaga andra åtgärder än sådana, som påkal -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lk9 år 1958

las med hänsyn till förundersökningens ändamål. Att anställa onödig skada
är enligt promemorian alltid förbjudet, oavsett om den är mer eller mindre
omfattande. Häri torde även ligga ett krav på att den, som verkställer undersökningsarbetet,
vid behov vidtar .skäliga åtgärder för att förhindra eller
minska skadan, överhuvud får arbeten icke utföras så, att de medför större
intrång i något rättsskyddat intresse än som är ofrånkomligen nödvändigt.
Att avsiktligt nedriva eller allvarligt skada en byggnad eller annan mera
värdefull egendom lärer näppeligen kunna anses medgivet. Även de kringboendes
hemfridsintresse bör beaktas, så långt det kan ske.

Med hänsyn till den sålunda angivna tolkningen av lagrummet har i promemorian
ansetts, att någon anledning icke föreligger att utvidga eller närmare
definiera dess räckvidd. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna medföra
mindre önskvärda konsekvenser med avseende å tolkningen av andra
likartade lagrum i andra författningar, t. ex. i vattenlagen, byggnadslagen
och lagen om enskilda vägar.

Något förslag till ändring av hithörande stadganden har därför icke framlagts.

Remissyttrandena

I praktiskt taget alla yttranden bär framhållits, att behov föreligger av
ytterligare bestämmelser om rätt till förvärv av mark för atomkraftanläggning.
I ett yttrande, nämligen det som avgivits av riksförbundet landsbygdens
folk, bär dock uttalats den meningen att atomkraft under överskådlig
tid endast kan komma att användas såsom komplement till vattenkraften
och att det därför icke är på något sätt angeläget att redan nu lösa det
komplicerade problem, som en lagstiftning på området innebär.

Beträffande frågan, hur långt en bestämmelse om rätt till tvångsinlösen
av mark bör sträcka sig, har delade uppfattningar kommit till uttryck.

Delegationen för atomenergifrågor har uttalat, att den i promemorian anförda
motiveringen till stöd för en bestämmelse med expropriationsrättsligt
innehåll är tillämplig ej blott i fråga om atomreaktorer utan även å anläggningar
för bearbetning av atombränsle, till vilka delegationen i detta sammanhang
även velat räkna område för upplagring av radioaktiva avfallsprodukter
från atomenergianläggning. Sveriges industriförbund har även
nämnt anläggningar för regenerering av atombränsle. Aktiebolaget Atomenergi
har framhållit, att de speciella krav, som bör uppställas på förläggningsplatsen
för en atomenergianläggning, är likartade vare sig anläggningen
är att anse som en reaktor eller t. ex. har till ändamål att framställa
plutonium ur utbrända bränsleelement. Strålningsförhållandena är nämligen
av samma slag. I själva verket torde det föreligga mindre valfrihet vid
lokalisering av en plutoniumanläggning än vid bestämmande av plats för en
reaktor. Liknande synpunkter bär anlagts av svenska vattenkraftföreningen.

Hovrätten för Nedre Norrland bär framhållit att — medan expropriationslagens
nuvarande regler närmast är inriktade på att begränsa expropria -

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1958

17

tionsrättens omfattning — delvis motsatta synpunkter kan komma att spela
in, när det gäller atomkraftanläggningar. Med hänsyn till eventuella skadeverkningar
kan det nämligen vara nödvändigt att anläggningen förfogar
över avsevärt större områden än som erfordras för själva anläggningen med
tillhörande anordningar i och för sig. Även om det förutsattes, att bebyggelsen
omkring anläggningen regleras med stöd av byggnadslagstiftningen, kan
det bli nödvändigt att fordra att marken närmast en reaktor äges av anläggningen
eller är belagd med servitut till förmån för denna. Det skulle därför
kunna övervägas att i expropriationslagen införa ett stadgande av innehåll,
att då expropriation beviljas för atomkraftanläggning, det tillses att ur
säkerhetssynpunkt tillräckligt stora områden blir disponibla kring reaktorn.
Frågan löses emellertid ej härigenom, eftersom samma problem uppkommer
då atomreaktor anlägges å mark, vartill förfoganderätten förvärvats utan expropriationsförfarande.
Den enda möjligheten torde därför vara att spörsmålet
beaktas vid tillståndsgivningen enligt atomenergilagen. — Lantmäteristijrelsen
har framhållit önskvärdheten av att jord- och skogsbruket icke
genom anläggningar av förevarande art tillfogas större men än nödigt och
att atomkraftanläggningens ägare för sin del vanligen icke är betjänt av att
nödgas ombesörja skötseln av sådan mark som även efter anläggningens
utförande kan förväntas vara produktiv. Markområde, som skall förvärvas
med äganderätt, bör därför enligt styrelsens mening icke givas större areal
än som är erforderligt och bör icke innehålla mark, som ej är farlig att beträda
annat än vid katastroftillbud. Emellertid bör bestämmelserna om
expropriationsrättens omfattning enligt styrelsens mening avfattas så, att
det tydligt framgår, att rätten till expropriation även avser till skyddsområde
erforderlig mark. Även svenska vattenkraftföreningen har påyrkat en
sådan lydelse, att expropriation otvetydigt förklaras kunna beviljas för förvärv
av sådana servitut, som av säkerhetsskäl kan behöva läggas på områden
närmast omkring en atomkraftstation.

I vissa yttranden har framhållits, att expropriationsbefogenheten bör uttryckligen
begränsas att avse anläggningar av viss större betydelse ur allmän
synpunkt. Sveriges lantbruksförbund har i sådant hänseende framhållit, att
man f. n. icke vet något med säkerhet i fråga om utvecklingen på atomkraftområdet
och att man väl kan tänka sig, att rätt att lösa mark i framtiden
kan komma att begäras även för ändamål av mindre betydelse ur allmän
synpunkt. Förbundet har därför funnit nödvändigt att det i lagtexten som
en uttrycklig förutsättning för rätt till inlösen angives att företaget är av
allmän betydelse. Härvid har framhållits, bl. a. att bestämmelserna i elektricitelslagen
är utformade på detta sätt. Liknande synpunkter har anlagts av
riksförbundet landsbygdens folk. Hovrätten för Nedre Norrland har om
innebörden av de nuvarande bestämmelserna i 1 § expropriationslagen yttrat,
att de där nämnda expropriationsändamålen i vissa fall redan i och för
sig är av den allmännyttiga art, att expropriationsrätt principiellt är motiverad
och att lagen i övriga fall direkt utsäger, att allmännytta måste föreligga.
Det synes ej finnas anledning att göra avsteg från denna genomgående
princip för förevarande fall.

2 Bihang Ull riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 149

18

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

I ett par yttranden har erinringar framförts mot förslagets ståndpunkt atl
de vanliga expropriationsrättsliga ersättningsreglerna skall äga tillämpning
i nu förevarande fall. Sveriges lantbruksförbund har såsom lämpligt jämförelseobjekt
hänvisat till bestämmelserna i vattenlagen samt har framhållit,
att en väsentlig skillnad i sagda lag gjorts mellan det fall, då inlösen
sker för allmänt ändamål, och det fall, då syftet är privatekonomiskt. I det
senare fallet skall — enligt vad som framhållits i remissyttrandet — ersättningen
i princip höjas till 150 procent. Motiveringen till detta stadgande äger
enligt förbundets mening giltighet även i nu förevarande fall. Det finnes
ingen grund till att den som får ersättning från ett atomenergiintresse skall
bli sämre ställd än den som får ersättning från en kraftverksexploatör. Även
riksförbundet landsbygdens folk har med liknande motivering ifrågasatt,
om icke ersättningen bör förhöjas på samma sätt som ersättning enligt vattenlagen.
Visserligen saknar förbundet möjlighet att bedöma, huruvida blivande
atomkraftanläggningar kan medföra så stora ingrepp som de större
vattenkraftanläggningarna, men eftersom icke ens sakkunniga i atomfrågor
kan förutsäga blivande verkningar i fråga om strålningsrisken och behovet
av skyddszoner m. in., förefaller det framlagda förslaget att ha avfärdat problemen
alltför lätt.

Vad i promemorieförslaget anförts om att en blivande lagstiftning om inlösen
av mark för atomkraftanläggningar bör infogas i expropriationslagen
har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Riksförbundet
landsbygdens folk har dock i denna del en annan mening samt har även
i detta fall såsom jämförelse åberopat de detaljerade bestämmelserna i vattenlagen,
speciellt de skyddsföreskrifter som där givits för anläggningar av
skilda slag. Enligt förbundets mening fyller promemorieförslaget icke rimliga
krav på ett ställningstagande till de vitala problemen. Därest bestämmelser
i ämnet nu oundgängligen erfordras, bör de lämpligen sammanföras
i en särskild lag. Sveriges lantbruksförbund har intagit samma mening för
det fall, att inlösningsrätten icke uttryckligen begränsas till allmännyttiga
anläggningar.

Frågan om rätt att utföra förundersökningsarbeten har berörts i några av
yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har förklarat sig icke ha något
att erinra mot vad i promemorian anförts rörande innebörden av gällande
bestämmelser på området och har med hänvisning härtill funnit att någon
ändring av expropriationslagens bestämmelser i ämnet icke är påkallad i förevarande
sammanhang. Vattenfallsstyrelsen, som förklarat sig ha utgått
från samma uppfattning om stadgandets innebörd, har framhållit, att denna
emellertid icke alltid stått sig i praktiken och att Kungl. Maj :t i ett ny
ligen avgjort besvärsmål lämnat en ansökan enligt 14 kap. 5 § vattenlagen
om tillstånd att utföra sprängning för seismiska jorddjupsbestämningar utan
bifall. Enligt styrelsens mening föreligger därför skäl till en sådan förtydligande
ändring av 71 § expropriationslagen, att det klart framgår att rätt

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A9 år 1958

till sådana undersökningar inrymmes i ett med stöd av nämnda lagrum lämnat
tillstånd. Motsvarande förtydligande bör också göras i vattenlagens regler
om förundersökning.

Departementschefen

Metoden att framvinna energi för praktiskt bruk genom klyvning av atomer
står ännu i början av sin utveckling. Tvekan behöver emellertid ej
råda om att den kommer att i framtiden få stor betydelse. Den intensiva
forsknings- och försöksverksamhet, som bedrives i många länder, bland
dem Sverige, gör det sannolikt, att utvecklingen på området kommer att gå
snabbt. Planer har redan utarbetats för atomenergianläggningar på skilda
platser i landet, och i ett par fall har uppförande av anläggningarna redan
påbörjats.

En omständighet, som kräver särskilt beaktande vid planläggning och
utförande av atomenergianläggningar, är risken för skador genom strålning,
från det radioaktiva material, genom vars omvandling energi utvinnes. Det
har sedan länge varit känt, att handhavandet av radioaktiva ämnen fordrar
minutiösa säkerhetsåtgärder, för att denna risk skall elimineras. Då det nir
gäller att utföra atomenergianläggningar i större skala än enbart för försök,
måste ovillkorligen fordras, att åtgärder vidtages, som skyddar den närboende
befolkningen mot strålningsrisken. Vid hittills planerade anläggningar
har säkerhetssynpunkten vunnit det största beaktande, och från fackmannahåll
försäkras, att man vid normal drift icke behöver räkna med någon
strålningsrisk. Så länge närmare erfarenheter av atomdrift saknas, kan
man emellertid icke bortse från möjligheten av olyckshändelser, genom vilka
radioaktivt material kan komma att utspridas i trakten närmast omkring
en atomenergianläggning. Även för en dylik eventualitet hör skyddsåtgärder
vara vidtagna.

Såsom skyddsåtgärd kommer främst i fråga att välja lämplig plats för
atomenergianläggningen. Bland de omständigheter, som därvid bör beaktas,
är att nämna avståndet till annan bebyggelse, terrängens beskaffenhet,,
grundvattenförhållandena samt meteorologiska förhållanden. En atomeneigianläggning
ställer sålunda speciella krav på förläggningsplatsen.

Härtill kommer att valet av förläggningsplats mången gång begränsas
även av andra hänsyn. Ett atomvärmeverk kan t. ex. icke gärna läggas på
något större avstånd från den bebyggelse eller den verksamhet, som skall
betjänas därav, eftersom energiförlusterna vid längre transportsträckor blir
betydande. Kraven på en lämplig förläggningsplats för en atomanläggning
är därför icke alltid lätta att uppfylla. Ofta torde förhållandena vara sådana,
att man icke har någon möjlighet att välja mellan olika tänkbara förläggningsplatser
utan är hänvisad att utföra anläggningen på en viss given plats,
om den överhuvud skall komma till stånd.

Icke sällan torde det av nu anförda orsaker visa sig svårt för den, som.

20

Kungi. Maj:ts proposition nr H9 år 1958

planerar en atomenergianläggning, att förvärva den för ändamålet erforderliga
marken. Den omständigheten att anläggaren ofta icke har något annat
alternativ än att förvärva ett visst bestämt markområde gör att markägaren
får en monopolställning, som han kan utnyttja för att utkräva ett orimligt
högt pris. I en del fall kan svårigheten att förvärva mark på rimliga villkor
avsevärt försvåra möjligheten att genomföra ur allmän synpunkt önskvärda
anläggningsprojekt. Även om kostnaderna för markförvärv i regel icke innebär
den största kapitalinvesteringen, är det ur allmän synpunkt icke önskvärt,
att företagen, vilka även därförutan är mycket kapitalkrävande, skall
belastas med oskäligt höga kostnader för markförvärv.

Företag med ändamål att utvinna elektrisk energi har sedan länge haft
möjlighet att använda expropriation eller liknande former av tvångsinlösen
för att få sitt markbehov tillgodosett. Sådana företag, som baseras på vattenkraft,
har dessutom i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis taga i anspråk
själva energikällan, nämligen strömfallet. Reglerna på dessa områden är direkt
motiverade av att det ur allmän synpunkt är önskvärt att förefintliga
energitillgångar blir på bästa sätt utnyttjade och att detta endast kan ske
genom att företagen ej belastas med oskäligt höga kostnader för förvärvav
mark och vattenkraft.

Knappheten i tillgången på energi är redan nu ett problem, och detta
tenderar att med tiden bli allt allvarligare. Då nu nya metoder för energiutvinning
skall omsättas i praktiken, är det alldeles särskilt viktigt, att utvecklingen
icke hämmas genom att verksamheten tvingas arbeta under
ogynnsamma ekonomiska förutsättningar.

Införandet av en ny expropriationsgrund är givetvis en fråga, som tarvar
noggrant övervägande. I förevarande fall är det allmänna intresset uppenbarligen
av sådan styrka, att en expropriationsmöjlighet bör införas. Jag
kan därför i princip tillstyrka, att anläggningar för utvinning av atomenergi
utrustas med expropriationsrätt.

I det författningsförslag, som fogats vid den remitterade promemorian, har
expropriationsmöjligheten begränsats att avse enbart atomreaktorer jämte
därtill hörande ledningar och andra anordningar. Enligt min mening är
denna avgränsning alltför snäv. Svårighet att förvärva mark på rimliga villkor
föreligger icke enbart beträffande atomreaktorer utan i nästan samma
grad i fråga om t. ex. fabriker för framställning av atombränsle, anläggningar
för lagring av sådant bränsle, anläggningar för lagring av radioaktiva
avfallsprodukter från atomreaktorer, anläggningar för regenerering
av utbrända bränsleelement in. fl. serviceanläggningar för atomdriften. I
vissa fall, nämligen om dylika anläggningar anbringas i omedelbar anslutning
till en atomreaktor, torde den föreslagna lagtexten innebära, att rätt
till expropriation kan beviljas även för deras behov. Någon anledning att
undantaga det fall, att en sådan anläggning utföres fullt fristående, vilket
torde bli det normala, synes emellertid icke föreligga. Eftersom serviceanläggningarna
är oundgängliga för energiutvinningen, är de ur allmän synpunkt
lika betydelsefulla som själva reaktorn. Jag föreslår därför, att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A9 år 1958

21

s tämmelserna i ämnet utformas så, att expropriation kan äga rum ej blott
för atomreaktorer utan även för anläggningar med ändamål att framställa
atombränsle och andra anläggningar för atomenergiindustrien.

Möjlighet att använda expropriation bör uppenbarligen föreligga icke blott
i fråga om den mark, som användes för själva anläggningen, utan även i
fråga om markområde, som erfordras såsom skyddsområde kring densamma.
Att så skall kunna ske har förutsatts även i promemorieförslaget. För
tydlighets skull bör detta emellertid uttryckligen angivas i själva författningstexten.
Jag återkommer i det följande till frågan om skyddsområdenas
omfattning och de bestämmelser, som bör gälla för dem. Däremot anser jag
icke erforderligt att i lagtexten nämna, att expropriation kan ske för särskilda
till anläggningen hörande anordningar, såsom ledningar o. d.

En annan fråga gäller, huruvida möjlighet att använda expropriation formellt
skall föreligga i fråga om alla anläggningar för atomindustrien eller
om den skall uttryckligen begränsas till anläggningar av viss storlek eller
eljest av större betydelse. Eftersom de anläggningar, som nu planeras eller
är under utförande, uppenbarligen är tillkomna för att tillgodose allmänna
intressen, har frågan för närvarande icke någon större aktualitet. Den snabba
utvecklingen på området medför emellertid, att ett stadgande utan en sådan
begränsning i framtiden kan komma att framstå som alltför vittgående. Jag
anser mig därför böra förorda, att expropriationsbestämmelsen begränsas
på liknande sätt som motsvarande bestämmelser i elektricitetslagen. Stadgandet
torde alltså böra avfattas så, att expropriation icke får beviljas annat
än för anläggning, som bedömes bli till större gagn för orten eller eljest
äga väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

I promemorian har förutsatts, att expropriationsrätt bör kunna beviljas
även för anläggning, som i första hand tillgodoser privatekonomiska intressen,
för såvitt den fyller de i övrigt uppställda kraven. Eftersom varje anläggning
av någorlunda stor omfattning är ägnad att direkt eller indirekt tillgodose
landets energibehov, oavsett vem som innehar densamma och oavsett
om den i första hand drives med hänsyn till vinstintresset, kan denna princip
icke sägas strida mot det nyss uppställda villkoret, att anläggningen
skall vara av betydelse ur allmän synpunkt. De nuvarande reglerna i vattenlagen
och elektricitetslagen om inlösen av mark och strömfall för elektriska
anläggningar är tillämpliga även om anläggningarna i första hand kommer
till stånd i enskilt intresse. Någon anledning att behandla anläggningar för
atomindustrien på annat sätt torde ej föreligga.

Någon regel om att expropriationsersättningar skall förhöjas utöver det
belopp, som expropriationsdomstolen prövar i och för sig skäligt, kan jag
icke förorda.

Av skäl, som anförts i promemorian, torde de föreslagna nya bestämmelserna
böra infogas i expropriationslagen och alltså icke ta form av en särskild
lagstiftning. Förhållandet till elektricitetslagen torde, i enlighet med
vad som framhållits i promemorian, kunna regleras genom en föreskrift
av innebörd, att de i sistnämnda lag givna bestämmelserna skall äga till -

22

Kungi. Maj. ts proposition nr 149 år 1958

lämpning jämte bestämmelserna i expropriationslagen, om anläggningen
är helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft.

Jag tillstyrker sålunda att i 1 § lagen om expropriation inskjutes en bestämmelse
om expropriation för atomenergiindustriens behov av den innebörd,
som framgår av det nu anförda, och att till lagen fogas en ny paragraf,
benämnd 113 §, jämte föregående överskrift, av samma sakliga innehåll
som i det remitterade förslaget.

Vad beträffar det i framställningen från delegationen för atomenergifrågor
omnämnda spörsmålet, huruvida ett förordnande jämlikt 71 § expropriationslagen
om rätt att vinna tillträde till fastighet för förundersökning
även innefattar rätt att vid behov verkställa borrningsarbeten och seismiska
undersökningar, kan jag ansluta mig till den i promemorian uttalade meningen,
att dylika undersökningar, om de verkställes med nödigt hänsynstagande
till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Någon
.ändring av gällande regler på detta område anser jag därför icke erforderlig.

Reglering av bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar
Promemorian

I den förut berörda framställningen från delegationen för atomenergifrågor
— vilken refererats i promemorian — har som ett önskemål framhållits,
att möjlighet skapas att reglera bebyggelsen i den närmaste omgivningen
kring en atomreaktor ävensom att eliminera bebyggelse i anläggningens
•omedelbara närhet. Storleken av skyddsområdet beror på anläggningens
utförande och de lokala meteorologiska förhållandena. Mindre kostnadskrävande
bebyggelse, t. ex. sportstugebebyggelse, torde kunna tillåtas inom
vissa delar av området. Sedan man erhållit erfarenheter beträffande olika
typer av atomenergianläggningar, bör en omprövning kunna ske beträffande
storleken av det område, inom vilket restriktioner för bebyggelsen behöver
ifrågakomma. Emedan det torde vara svårt att i de nya lagbestämmelserna
dra en gräns mellan olika typer av bebyggelse, bör Kungl. Maj:t eller myndighet,
som Kungl. Maj :t bestämmer, ges möjlighet att inom sådant område
efter särskild ansökan medgiva bebyggelse av viss typ.

Med utgångspunkt från de nämnda uttalandena har i promemorian framhållits,
att det f. n. är svårt att definitivt bestämma storleken av det i olika
fall erforderliga skyddsområdet. Möjligt är, att man i nuvarande läge är
beredd att överskatta behovet och att de skyddsområden, som eventuellt
utlägges, framdeles kommer att kunna minskas. Emellertid torde det icke
kunna anses försvarligt att ge skyddsområdena en mindre omfattning än
att man är övertygad om att riskerna för skadlig inverkan från reaktorn
elimineras.

Den plats, där själva reaktorn är uppförd, och ett visst område närmast
däromkring torde enligt promemorian böra hållas fria från all be -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

byggelse med undantag av sådan, som eventuellt erfordras för själva reaktorn
och dess drift. Mark, som sålunda icke kan nyttjas för något annat
ändamål än reaktordriften, torde undantagslöst böra förvärvas med äganderätt
av den, som skall driva reaktorn. Vad däremot angår sådana markområden
i närheten av reaktorn, som alltjämt kan utnyttjas för annat ändamål,
t. ex. för skogsbruk, torde det i allmänhet vara mera praktiskt, att
marken belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse och
eventuellt även de föreskrifter om andra särskilda rättigheter till marken,
vilka erfordras för anläggningen. Beträffande sättet för förvärv av äganderätt
eller servitutsrätt till mark i fall, då frivillig överenskommelse med
markägaren ej kan träffas, har hänvisats till vad som yttrats om expropriation
för anläggningens behov. Utanför det område, som ovillkorligen bör
hållas fritt från varje slag av bebyggelse, bör man enligt promemorian räkna
med en zon, inom vilken det visserligen icke är nödvändigt att helt förhindra
varje slag av bebyggelse men där bebyggelsen måste underkastas
större eller mindre inskränkningar med hänsyn till reaktorn. Arten och
omfattningen av dessa inskränkningar måste med nödvändighet bli varierande.
Inom vissa områden, särskilt de som ligger nära reaktorn och icke genom
terrängförhållandena har skydd mot skadlig strålning, kan någon bebyggelse
av nämnvärd omfattning ej få komma i fråga. Längre ut i periferien
och särskilt på skyddade platser torde bebyggelse ofta kunna tillåtas i rätt
stor omfattning. Mycket beror härvid på bebyggelsens karaktär. Sålunda
torde t. ex. vissa förrådsbyggnader, byggnader för tillfälligt bruk m. m.
kunna förläggas relativt nära en atomreaktor, medan däremot större försiktighet
måste iakttagas beträffande exempelvis tätare bostadsbebyggelse.

Behovet att kunna reglera bebyggelsen inom den yttre zonen kring reaktorn
kan icke anses tillgodosett enbart genom en möjlighet för anläggningens
ägare att expropriera äganderätt eller servitutsrätt till marken. Vad som
erfordras är icke ett förbud mot all bebyggelse inom hela området kring
reaktorn utan blott en möjlighet att i det särskilda fallet kunna inverka
på bebyggelsens lokalisering, täthet och utformning i övrigt. Tillskapandet
av servitut, som ger möjlighet att helt förbjuda bebyggelse inom ett vidsträckt
område kring reaktorn, innebär större våld än som är nödvändigt.
Vidare skulle det mången gång visa sig onödigt dyrbart för anläggningens
innehavare att anlita denna utväg. Det bleve i praktiken knappast möjligt
att med någon grad av säkerhet på förhand uppskatta den skada, som införandet
av en dylik reglering komme att vålla markägarna, och skadan
skulle därför säkerligen i regel bli avsevärt övervärderad. Skadeuppskattningen
bör därför lämpligen få anstå, till dess frågan om bebyggande blir
aktuell och det visar sig, i vad mån bebyggelse kan tillåtas komma till stånd
och vilka inskränkningar som måste påfordras med avseende å dess närmare
utformning. — Ej heller kan frågan om bebyggelsens lokalisering
och utformning lämpligen lösas med anlitande av de i byggnadslagstiftningen
upptagna planinstituten. — I stället har i promemorian rekommenderats
eu annan lösning, nämligen att de erforderliga bestämmelserna in -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

åt betas i själva byggnadslagstiftningen och utformas efter mönster av de
nuvarande i 81 och 82 §§ nämnda lag förekommande stadgandena om bebyggelse
i närheten av militär anläggning eller flygfält.

I promemorian har upplysts, att de nuvarande bestämmelserna om förbud
mot bebyggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält i praktiken
fungerar så, att den myndighet, som förvaltar eller har tillsyn över
den militära anläggningen eller flygfältet, under hand ger byggnadsnämnden
nödiga upplysningar angående omfattningen av det område, inom
vilket man anser sig ha några intressen att bevaka, och om möjligt även
meddelar nämnden hur långt man är beredd att gå i fråga om medgivanden
till bebyggelse inom detta område. (Beträffande militära anläggningar har
emellertid av sekretesskäl dylika upplysningar lämnats endast i begränsad
omfattning.) Genom upplysningarna sättes byggnadsnämnden i stånd att
själv avgöra huvudparten av de byggnadsärenden, i vilka prövningen bör
resultera i att den tillämnade bebyggelsen får komma till stånd. För sådana
fall, då nämnden på grundval av meddelade upplysningar har anledning
förmoda, att hinder möter mot den sökta åtgärden, finns bestämmelser om
skyldighet för nämnden att samråda med vederbörande militär- eller luftfartsmyndighet
(99, 100, 101 och 142 §§ byggnadsstadgan).

Som en svaghet i denna lösning har i promemorian angivits att tillämpningsområdet
för förbuden blir relativt obestämt och att det för en byggande
kan bli svart att avgöra, huruvida en tilltänkt byggnad överhuvud
beröres av ett förbud. Vid behov kan den byggande emellertid inhämta upplysning
om vad som gäller hos byggnadsnämnden. Inom områden, varest
skyldighet föreligger att söka byggnadslov, är prövningen av företagets
tillåtlighet dessutom samordnad med prövningen av ärendet rörande byggnadslov
på sådant sätt, att den, som fullgör sin skyldighet att söka byggnadslov,
i samband därmed också får avgjort, huruvida hinder mot byggnadsföretaget
möter ur nu förevarande synpunkter. Om ett förbud med
stöd av 82 eller 121 § byggnadslagen införes inom område, varest skyldighet
att söka byggnadslov ej föreligger, skall enligt 168 § byggnadsstadgan
särskilda åtgärder vidtagas för att bringa saken till allmänhetens kännedom.
F. ö. torde man kunna förutsätta, att ägarna av mark inom området
närmast omkring anläggningen skulle få kännedom om saken även utan
särskilda kungörelseåtgärder. Invändningen har därför ansetts icke vara
särskilt tungt vägande.

Såsom en annan tänkbar invändning har i promemorian angivits den omständigheten,
att ersättningsbestämmelserna i 83—85 §§ byggnadslagen är
utformade närmast med tanke på anordningar, som direkt tjänar riksnyttans
intresse, och fått en ganska restriktiv utformning. Eftersom de tilltänkta
bestämmelserna om skyddszoner kring atomreaktorer icke förestavas
av anläggarnas intresse utan i första hand har till ändamål att skydda
allmänheten och framför allt dem som bygger och bor i grannskapet mot
de faror, som atomdriften kan tänkas förorsaka, bär emellertid ersättnings -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

reglerna i promemorian bedömts vara tämligen väl avvägda även om de utvidgas
att avse skyddszoner kring atomreaktorer. En markägare kommer
visserligen icke att kunna göra anspråk på ersättning enbart därför att han
till äventyrs nödgas i någon mån omdisponera sina planer på att bebygga
marken, men däremot utgår ersättning om möjligheterna att bebygga marken
undergår sådan minskning, att man kan tala om en verklig och påtaglig
värdeförlust. Ersättningsregeln överensstämmer vidare i huvudsak med
bestämmelserna på flera andra närstående områden (jfr t. ex. 33 a § lagen
om allmänna vägar, 3 § strandlagen och 102 § lagen om enskilda vägar).

Med den nu redovisade motiveringen har i promemorian framställts förslag
om att bestämmelser införes rörande skyddsområden kring atomreaktorer,
att dessa utformas med de nuvarande bestämmelserna i 81 och 82 §§
byggnadslagen som förebild samt att de får sin plats i anslutning till dessa.
Närmare bestämt går promemorieförslaget ut på att till 81 § byggnadslagen
skall fogas en bestämmelse om att nybyggnad icke utan länsstyrelsens
tillstånd skall få äga rum i närheten av atomreaktor, om avsevärd risk
kan antagas föreligga för skadlig strålning eller annan menlig inverkan
från reaktorn. I 82 § byggnadslagen bör enligt förslaget göras sådan ändring,
att länsstyrelsen får befogenhet att utfärda särskilt förbud mot nybyggnad,
då tillstånd givits att anlägga atomreaktor. Förslaget innebär vidare,
att rubrikerna vid 81 och 121 §§ byggnadslagen får en avfattning, som
svarar mot lagens ändrade innehåll. Härjämte har föreslagits vissa följdändringar
i 99 §, 144 § och 167 § 4 mom. byggnadsstadgan.

Remissyttrandena

Att bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar kan behöva underkastas
vissa inskränkningar och i övrigt regleras med hänsyn till strålningsrisken
har vitsordats i nära nog alla yttranden. Aktiebolaget Atomenergi
har betecknat frågan som brådskande. Sveriges industriförbund har
framhållit, att åtminstone vissa atomreaktorer sannolikt i framtiden kommer
att få sådan inherent säkerhet, att något säkerhetsområde överhuvud
icke behöver komma i fråga, samt har med utgångspunkt härifrån betonat,
att en lagstiftning bör ge möjlighet till smidig anpassning efter utvecklingen.
Enligt förbundets mening fyller promemorieförslagen detta krav.
— Endast riksförbundet landsbygdens folk har intagit en mera betänksam
hållning i det att förbundet framhållit, att inskränkningar i möjligheterna
att bebygga marken innebär ett avsevärt intrång i den enskilda äganderätten
och att det därför bör allvarligt övervägas, huruvida skäl till lagstiftning
av sådan restriktiv art verkligen föreligger.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna om reglering
av bebyggelsen har delegationen för atomenergifrågor och aktiebolaget
Atomenergi framställt samma anmärkning som i fråga om expropriation,
nämligen all bestämmelserna bör gälla alla anläggningar för atomindustrien,
för vilka behörigt tillstånd meddelats. Härjämte har framhållits,
att de skadetyper, som är specifika för atomenergianläggningar, inskränker

26

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i9 år 1958

sig till strålningsskador och att någon särskild föreskrift därför icke motiveras
ur annan synpunkt än med hänsyn till strålningsrisken. Vidare har
delegationen som sin uppfattning uttalat, att det bör ankomma icke på
länsstyrelse utan på Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t förordnad myndighet
att meddela tillstånd till bebyggelse kring atomenergianläggningar, detta
i överensstämmelse med vad som gäller enligt atomenergilagen. Hovrätten
för Nedre Norrland har ifrågasatt, om det är ändamålsenligt att de bebyggelsereglerande
bestämmelserna begränsas att gälla endast nybyggnad,
samt har framhållit att motsvarande bestämmelser i 81 och 82 §§ byggnadslagen
om förbud mot bebyggelse i närheten av försvars- och luftfartsanläggningar
gäller ej blott nybyggnad utan även inrättande av virkes- eller
annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning. Bortsett från ljusanordning
synes det som om av försiktighetsskäl samtliga nämnda anordningar
borde inbegripas under regleringsbestämmelserna. En atomreaktors
skadeverkningar undandrar sig visserligen hovrättens bedömande, men då
någon egentlig praktisk olägenhet ej torde orsakas av att de föreslagna
bestämmelserna utvidgas i angiven riktning, synes det bättre om de härigenom
till äventyrs skulle bli för omfattande än att de göres för snäva.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har betecknat det som angeläget, att
byggnadsnämnderna i förekommande fall får närmare besked från tillsyningsmyndigheten
angående de områden, inom vilka inskränkningar av
bebyggelse bör ske, samt rörande arten av de inskränkningar, som bör
ifrågakomma. Klara besked i dessa hänseenden är nämligen av betydelse
för ett snabbt och säkert avgörande av byggnads- och planärenden.

De i promemorian angivna principerna för bestämmande av ersättning
i anledning av förbud mot bebyggelse i närheten av atomenergianläggning
har godtagits i flertalet yttranden. I yttrandet från lantbruksstyrelsen
har framhållits, att de nuvarande ersättningsreglerna i 83—85 §§ byggnadslagen
kanske vid första påseende förefaller väl snäva för att lämpa sig för
förevarande fall men att de överensstämmer med liknande bestämmelser
i t. ex. lagen om allmänna vägar, strandlagen och lagen om enskilda vägar
samt att det ur lagteknisk synpunkt knappast kan förordas att tillskapa
särskilda regler för nu ifrågavarande ändamål. Hovrätten för Nedre Norrland
har sagt sig icke kunna godtaga de argument, som i promemorian åberopats
för tillämpning av ersättningsreglerna i 83—85 §§ byggnadslagen.
Det oaktat har hovrätten ej velat motsätta sig att dessa regler tillämpas.
Det är enligt hovrättens mening visserligen teoretiskt tänkbart att i ersättningshänseende
skilja mellan de fall, då anläggningen tillgodoser ett allmänt
intresse, och de fall då den uteslutande är privatekonomiskt motiverad.
I praktiken torde dock en dylik gränsdragning ställa sig svår. Härtill
kommer att ersättningsreglerna kan förväntas i stort sett leda till resultat,
som överensstämmer med byggnadslagstiftningens allmänna principer
om markägares ersättningsrätt. Byggnadslagen är i detta hänseende
restriktiv. Enligt grundsatserna för lagen skall ersättningsrätten be -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

dömas med hänsyn till markens användningssätt och värde vid tiden för
bebyggelseregleringen. Ersättning utgår ej till markägare för att de hindras
att utnyttja sin mark till tätbebyggelse. Ej heller berättigas de till ersättning
för att, inom planlagda områden, byggnadsrätten begränsas genom
t. ex. bestämmelser om hushöjd eller våningsantal. De egentliga praktiska
fallen, då ersättning kan utgå, är dels då marken överhuvud ej får användas
för enskilt bebyggande och dels då inskränkningar sker i möjligheten till
glesbebyggelse. För ersättningsrätt i det förra fallet gäller emellertid enligt
21 och 48 §§ byggnadslagen samma förutsättning som enligt 83—85 §§,
nämligen att marken till följd av inskränkningen i förfoganderätten kan
nyttjas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet. Rätten
till ersättning vid inskränkningar i föreliggande möjlighet till glesbebvggelse
är begränsad på motsvarande sätt enligt 22, 86 och 122 §§. I båda
fallen kan inskränkningen visserligen anses motiverad av allmänna intressen,
som, enligt vad tidigare sagts, ej alltid är förbundna med anläggandet
av atomreaktorer. Vid bebyggelsereglering i närheten av dylika anläggningar
torde ifrågavarande begränsning dock knappast få någon praktisk
betydelse. Det torde nämligen kunna förutsättas, att inskränkningarna i
bebyggelsen här regelmässigt blir av sådan art att — därest skada överhuvudtaget
orsakas genom dem — de måste anses medföra att marken
uppenbarligen ej kan nyttjas enligt sitt värde. Det synes därför som om
promemorieförslaget ej skulle behöva leda till något åsidosättande av berättigade
markägarintressen.

Överlantmätaren i Stockholms län har betonat vikten av att tillbörlig
uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringsfrågan samt av att anläggningens
innehavare i regel disponerar så stora markområden med äganderätt eller
servitutsrätt, att nybyggnadsförbud med därav följande värdeminskningar
blir sällsynta.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Västmanlands län har ansett att
ersättningsreglerna icke bör utformas lika restriktivt i förevarande fall
som då fråga är om befästningar, flygfält och andra anordningar, vilka
mera omedelbart tjänar riksnyttans intresse. En jämförelse med normerna
för ersättning vid vattenkraftanläggningar hade bort ligga närmare till
hands. Samma synpunkter har anlagts i yttrandet från riksförbundet landsbygdens
folk. Sveriges fastighetsägareförbund har som sin uppfattning uttalat,
att den som driver en farlig verksamhet av förevarande art alltid bör
fullt ut svara för de förluster som andra kan åsamkas härav samt har
ansett det mest rimligt och ändamålsenligt, om grannelagsrättens allmänna
regler blir vägledande även i frågor rörande skyddsområde kring atomreaktor.
Svenska vattenkraftföreningen har rekommenderat en tillämpning
av allmänna skadeståndsregler.

Sveriges lantbruksförbund har i sitt yttrande starkt kritiserat argumentet,
att skyddsområden kring en atomreaktor skulle vara tillkomna i allmänhetens
och icke i anläggarens intresse. I övrigt bar förbundet särskilt
gått in på frågan, huruvida det är lämpligt att uppskjuta skadeuppskatt -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1958

ningen till dess bebyggelse inom en atomanläggnings skyddsområde aktualiseras
eller att utmäta ersättning så snart förbudet pålägges. Härvid har
framhållits, att med den nuvarande opinionens inställning till atomstrålningen
icke någon lär komma att spekulera på mark inom en sådan anläggnings
riskområde. Någon bebyggelse blir då aldrig aktuell, och markägaren
får vid uppskjuten skadeuppskattning aldrig något underlag för
att begära ersättning för sin förlorade bebyggelsemöjlighet. Påståendet i
promemorian att en omedelbar skadeuppskattning någon gång kan föranleda
en övervärdering förtjänar icke avseende. F. ö. är det enligt förbundets
mening en allmän rättsprincip att den som får sig tillerkänd en tvångsrätt
får vidkännas denna värderingsrisk.

Departementschefen

Utvinning av atomenergi i industrimässig skala fordrar avsevärda mängder
atombränsle. Ansamling av större partier därav på en och samma plats
innebär i och för sig vissa riskmoment. Vidare är tillvägagångssättet vid
energiutvinningen sådant, att det under vissa förhållanden kan tänkas medföra
risk för olyckshändelser, genom vilka radioaktivt material kan komma
att spridas utanför själva anläggningen och därigenom bli en fara för allmänheten.
Ur allmän synpunkt är det därför — såsom jag redan tidigare
framhållit — ofrånkomligt att såsom villkor för verksamhetens bedrivande
fordra långtgående skyddsåtgärder.

Behovet av kontroll från det allmännas sida tillgodoses genom atomenergilagen.
Såsom förut nämnts innehåller denna lag bestämmelser, enligt vilka
rätten att uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för
framställning av atombränsle etc. gjorts beroende av tillstånd utav Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. I samband med tillståndsgivningen
finns möjlighet att uppställa villkor i fråga om anläggningens
förläggning, utformning och kapacitet samt rörande speciella säkerhetsåtgärder
till skydd för personalen och allmänheten. Så har också
skett i fråga om de anläggningar, för vilkas utförande tillstånd hittills beviljats.

Några generella normer för vad som bör fordras ur säkerhetssynpunkt
har hittills icke kunnat utformas. De krav, som uppställts på anläggningens
förläggning och utformning samt på kontroll över driften, har emellertid
varit stränga. Härigenom anser man sig med säkerhet ha nått så långt,
att någon för allmänheten farlig strålning ej behöver befaras vid normala
driftsförhållanden. Därutöver söker man givetvis också beakta risken för
oparäknade händelser i samband med driften. De hittills planerade anläggningarna
är så utformade, att det även om en allvarlig olycka inträffar
måste anses mindre sannolikt att radioaktiv substans utsprides över omgivningen
i större mängder. Någon absolut säkerhet kan emellertid icke
skapas, och man kan alltså icke helt utesluta möjligheten av ett olycksfall,
varigenom risk för skadlig strålning kan uppstå i den närmaste omgiv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1958

29

ningen kring en atomenergianläggning. Risken är givetvis störst i anläggningens
omedelbara närhet. Det är möjligt att allvarliga, t. o. m. livsfarliga
skador kan drabba den, som råkar vistas där då en större olycka inträffar.
Utanför detta farliga område kan skaderisker föreligga inom ytterligare
en zon. Denna fara är dock icke större än att man räknar med att kunna
praktiskt taget helt undvika personskador genom att evakuera området.

Av det anförda framgår, att kring en atomenergianläggning bör finnas
två skyddszoner, nämligen en inre zon, som ej bör få beträdas av obehöriga
och som därför icke kan utnyttjas för annat ändamål än för anläggningens
behov, samt en yttre zon, vilken icke behöver underkastas lika rigorösa
föreskrifter. Med avseende å den yttre zonen erfordras i huvudsak blott
bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra uppkomsten av sådan alltför
tät eller olämpligt utformad bebyggelse, som försvårar en snabb evakuering.

Det markområde, som ingår i den inre skyddszonen, bör anläggningens
innehavare undantagslöst förvärva med äganderätt. Att så sker bör övervakas
i samband med tillståndsgivningen enligt atomenergilagen, och i
samma ordning torde erforderliga föreskrifter kunna givas angående skyldighet
för anläggningens innehavare att hålla området inhägnat, att uppsätta
varningstavlor m. m. Markförvärvet bör, såsom tidigare anmärkts,
vid behov kunna ske medelst expropriation.

Inom den yttre zonen, där man icke behöver räkna med någon överhängande
fara för strålningsskador, finns ej något hinder för att marken
under normala förhållanden användes t. ex. för skogsbruk eller jordbruk.
Någon anledning för anläggningens innehavare att förvärva mark inom
detta område med äganderätt föreligger därför i regel icke. Tvärtom är
det ur allmänekonomisk synpunkt önskvärt, att marken i största möjliga
omfattning tages i bruk för andra produktiva ändamål. Vad som erfordras
ur skyddssynpunkt är blott en möjlighet att reglera uppkomsten av bebyggelse
inom området.

Bebyggelseregleringen kan, såsom framhållits i promemorian, tänkas ske
på två olika sätt. En möjlighet är att marken — vid behov med anlitande
av expropriation — belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse.
En annan möjlighet är att frågan regleras genom en lagbestämmelse
av innebörd att bebyggelsen inom det område, som är i fråga, göres beroende
av myndighets tillstånd.

Den metod för bebyggelsereglering, som består i att anläggningens innehavare
förskaffar sig servitutsrätt till det kringliggande markområdet, har
flera fördelar framför den andra metoden. Den är effektiv, den fordrar
icke någon mera ingående övervakning eller annan insats från myndigheternas
sida, den garanterar markägarna full ersättning för intrång och
den medför i allmänhet icke någon risk för dem att lida förluster genom
förbiseende av gällande föreskrifter. Särskilt väl lämpar den sig för sådana
fall, då det från början står klart, att icke någon som helst bebyggelse

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

eller i allt fall icke någon bostadsbebyggelse kan tillåtas uppkomma inom
ett visst område. Jag förutsätter att metoden konsekvent bör komma till
användning, när detta villkor kan anses uppfyllt, och att tillsynsmyndigheten
övervakar att så sker. Genom de av mig förordade ändringarna i expropriationslagen
skapas möjlighet att vid behov pålägga servitut även
mot markägarens bestridande.

Det nu anförda innebär emellertid icke att behovet av bestämmelser om
iillståndstvång för rätt att bebygga mark i närheten av atomenergianläggningar
bortfaller. Jag har tidigare framhållit att man f. n. icke har någon
möjlighet att exakt bedöma hur stora skyddsområdena bör vara och att
man därför av säkerhetsskäl nödgas tills vidare räkna med större skyddsområden
än som framdeles torde visa sig nödvändiga. Bortsett härifrån är
förhållandena i många, kanske de flesta fall sådana att bebyggelse mycket
väl kan tillåtas uppkomma inom skyddsområdet, låt vara i begränsad omfattning.
I så fall kan av anläggningens innehavare icke skäligen fordras
att området belägges med servitut, som innebär totalt förbud mot bebyggelse.
Detta kan f. ö. vara mindre lämpligt även ur allmänekonomisk synpunkt.
Jag anser därför, att vid sidan av möjligheten att införa bebyggelseförbud
medelst servitut bör gälla en generell lagregel av innebörd, att byggnad
icke utan särskilt tillstånd får uppföras inom området omkring en
atomenergianläggning.

Någon anledning att — såsom i ett remissyttrande föreslagits — utvidga
bestämmelserna att gälla även andra åtgärder än nybyggnad föreligger enligt
min uppfattning icke.

Däremot bör bestämmelserna —- i likhet med de föreslagna nya expropriationsrättsliga
reglerna — gälla icke blott atomreaktorer utan även andra
anläggningar för atomindustrien.

Tillståndsgivningen synes, i överensstämmelse med vad som enligt byggnadslagen
gäller i andra likartade fall, böra ankonupa på länsstyrelsen
med rätt för den centrala tillsynsmyndigheten att hos Kungl. Maj:t överklaga
beslut varigenom tillstånd beviljas. Härutinnan föreslås alltså icke
någon ändring i promemorieförslaget.

De nu förordade nya lagreglerna torde, i överensstämmelse med vad som
förutsatts i promemorian, böra få sin plats i anslutning till de nuvarande
bestämmelserna i 81 och 82 §§ byggnadslagen om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret eller luftfarten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om ersättning till markägare x
anledning av den föreslagna regeln om tillståndstvång för byggande i närheten
av atomenergianläggningar.

Det finnes icke någon allmän lagregel eller rättslig princip om rätt
för markägare till ersättning i anledning av lagregler eller administrativa
påbud, som inskränker möjligheterna för markägare och andra att utnyttja
sin egendom på sätt som eljest varit möjligt. Såsom exempel kan nämnas,
att någon rätt till ersättning i allmänhet icke inträder vare sig då nybygg -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1958

31

nadsförbud införes enligt bestämmelserna i byggnadslagen eller byggnadsrätten
inom ett planlagt område begränsas t. ex. genom bestämmelser om
hushöjd eller våningstal. De mera speciella ersättningsregler, som finnes,
är motiverade av skälighetshänsyn och har i allmänhet begränsats att avse
sådana fall, då intrånget är mera betydande samt leder till avsevärd och
påtaglig ekonomisk förlust för den enskilde. Ett exempel på dylika speciella
lagregler erbjuder den förut refererade bestämmelsen i 83 § byggnadslagen.
Liknande regler återfinnes i lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda
vägar, strandlagen, naturskyddslagen in. fl. författningar.

De nu angivna principerna gäller emellertid blott i fall, då ingripande sker
i det allmännas intresse. Då ingripandet, såsom i förevarande fall, dessutom
har till ändamål att skapa förutsättningar för privat företagsamhet, ligger
det kanske närmare till hands att ersättningsreglerna utformas i anslutning
till vad som gäller i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare i
allmänhet.

En bedömning efter de allmänna regler, som anses gälla inom grannelagsrätten,
är emellertid knappast ägnad att ge något för markägarna
gynnsammare resultat. Det torde få anses fastslaget, att en fastighetsägare
icke kan påräkna ersättning för olägenheter genom t. ex. immissioner, som
härrör från driften på en grannfastighet, med mindre olägenheterna överstiger
ett visst, icke alltför ringa mått (den s. k. toleranspunkten).

Ett annat jämförelseobjekt erbjuder ersättningsreglerna i expropriationslagen
och andra författningar med expropriationsrättsligt innehåll. Vid sådan
upplåtelse av servitut eller annan särskild rätt till fastighet, som sker
med stöd av dylika författningar, gäller som allmän regel, att markägaren
får ersättning för varje intrång, som orsakas av upplåtelsen. Det bör emellertid
redan nu anmärkas, att en jämförelse med dessa bestämmelser haltar
bl. a. i det hänseendet, att ett tillståndstvång av den karaktär, som här förordats,
i motsats till ett bebyggelseservitut icke i och för sig innebär några
inskränkningar i möjligheterna att utnyttja marken.

En skälig lösning av ersättningsfrågan torde enligt min mening icke
kunna uppnås annat än genom en kompromiss mellan de nu antydda synpunkterna.
I princip bör markägaren anses berättigad till ersättning av
anläggningens innehavare för det intrång, som förorsakas honom genom
att han förhindras att nyttja sin mark på sätt som eljest skulle ha skett.
Vid utformningen av ersättningsreglerna bör emellertid beaktas, att det
allmännas intresse av att skydda befolkningen för faror jämte ovissheten
om dessas omfattning i många fall leder till en mera omfattande reglering,
än som ur anläggningsinnehavarens synpunkt kan framstå såsom rimlig.

Enbart den omständigheten att tillståndstvång införes för rätt att bebygga
ett visst område kan icke i och för sig anses utgöra ett sådant intrång,
som bör berättiga till ersättning. Eu skadevärdering på förhand är
i regel icke möjlig, eftersom omfattningen av skadan helt beror på hur
tillståndsgivningen handhaves. Motivet för att införa ett system med tillståndstvång
jämsides med metoden att belägga marken med servitut be -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lå9 år 1958

står — såsom förut framhållits —■ till stor del just i svårigheterna att med
nuvarande begränsade erfarenheter bedöma, i vilken omfattning bebyggelse
framdeles kan tillåtas uppkomma i närheten av atomenergianläggningar.
En lagregel av innebörd att skadevärdeiingen uppskjutes till den tidpunkt,
då skadan faktiskt inträffat, kan icke anses strida mot markägarnas berättigade
intressen. Ersättningsregeln bör därför utformas efter denna princip.

För att ersättning skall utgå bör vidare gälla, att inskränkningarna i
möjligheterna att bebygga marken är av ekonomisk betydelse för markägaren,
d. v. s. att egendomen ger ett sämre ekonomiskt utbyte och därför
i ägarens hand har ett lägre värde än om han fått utnyttja den fritt.

Vad som kan bli föremål för tvekan är i huvudsak blott om ersättningsregeln
bör begränsas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i
83 § byggnadslagen, d. v. s. så att ersättning utgår endast i fall då inskränkningen
i bebyggelserätten leder till att marken kan utnyttjas blott på sätt
som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller om rätt
till ersättning skall föreligga utan dylik begränsning.

Ur rent ekonomisk synpunkt torde det icke vara av alltför stor betydelse,
vilkendera lösningen som väljes. Om bebyggelse ej medgives i önskad omfattning,
torde förhållandena i regeJ vara sådana, att ersättning kommer
att utgå i båda fallen. Erfarenheterna från tillämpningen av den nuvarande
bestämmelsen i 83 § byggnadslagen och liknande regler i andra författningar
ger icke vid handen, att de skulle leda till att intrång av nämnvärd betydelse
ej blir ersatt. Däremot har bestämmelserna otvivelaktigt den verkan,
att de underlättar frivilliga uppgörelser i fall, då intrånget är av måttlig
omfattning, och förhindrar processer om praktiskt betydelselösa ersättningsbelopp.

För min del skulle jag av principiella skäl närmast vara böjd för att i
detta fall förorda att ersättning förklaras skola utgå utan den nyss angivna
begränsningen, om man behövde räkna med att skyddsområden av ifrågavarande
karaktär verkligen kommer att visa sig behövliga för all framtid.
Det är emellertid väl tänkbart att denna extra skyddsåtgärd i längden
kommer att visa sig obehövlig och att bebyggelse framdeles kommer att
kunna tillåtas i betydligt större omfattning än vad man nu nödgas räkna
med. Vid sådant förhållande torde de föreslagna nya reglerna få anses i övervägande
grad motiverade av det allmänna intresset att icke underlåta något,
som kan tjäna att skydda befolkningen, och alltså icke såsom tillkomna
i anläggarnas intresse. Till stöd för denna mening talar också det förhållandet,
att knappast något företag för utvinning av atomenergi ännu kan
kalkylera med någon avsevärd ekonomisk vinst utan snarast har karaktär
av en i det allmännas intresse bedriven experimentverksamhet.

Jag förordar därför att de ersättningsregler, som enligt 83 § byggnadslagen
gäller vid förbud mot bebyggelse med hänsyn till militär anläggning
eller flygfält, göres tillämpliga även i nu förevarande fall. Jag vill dock
härvid framhålla, att denna lösning icke under alla förhållanden bör be -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

tecknas som definitiv. Skulle utvecklingen gå därhän, att regeln visar sig
ge ett mindre tillfredsställande resultat, bör en lagändring övervägas.

Genom det nu anförda har jag som min mening uttalat, att reglerna om
skyddsområden kring atomreaktorer i stora drag bör följa de linjer som
angivits i de vid promemorian fogade förslagen till ändringar i byggnadslagen
och byggnadsstadgan. Dock anser jag, att dessa bör jämkas i vissa
hänseenden. Redan i det föregående har jag uttalat mig för att bestämmelserna
om skyddsområden får en sådan avfattning, att de blir tillämpliga
på alla anläggningar för atomindustrien och alltså icke enbart på atomreaktorer.
Beskrivningen av skyddsområdet — vilken givetvis icke kan gå
ut på att exakt definiera dess omfattning — torde böra jämkas så, att det
klart framgår, att därmed avses hela det område, inom vilket man i praktiken
behöver räkna med någon risk för skadlig strålning. Däremot lärer
i detta sammanhang böra bortses från annan eventuellt tänkbar menlig
inverkan än sådan som sammanhänger med strålningsrisken. Vissa redaktionella
ändringar torde också böra företagas i förslagen.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1
juli 1958.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 2)

lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt

3) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Förslagen torde såsom bilagor fogas vid protokollet i detta ärende (bilaga
A), i

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
2) nämnda lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hirén

1 Förslagen, vilka — frånsett några redaktionella jämkningar i det under 1) upptagna förslaget
— är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här uteslutits.

3 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 149

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1t9 år 1958

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att i lagen skall införas
en ny paragraf, betecknad 113 §, jämte föregående överskrift, allt av den
lydelse som nedan angives.

1 §•

Fastighet, som---det nödigt:

1. för befästning----ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest
i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med
tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket; eller

18. för atomreaktor jämte därtill hörande ledningar och andra anordningar.

Särskild rätt---är sagt.

Särskilda bestämmelser om expropriation för atomreaktor.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt för atomreaktor eller därtill hörande
anordning skall åtföljas av handlingar utvisande att sökanden erhållit eller
gjort framställning om tillstånd att uppföra anläggningen enligt vad därom
är särskilt stadgat.

År anläggningen helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft,
skall i fråga om avstående eller upplåtelse av mark för själva anläggningen
samt för framdragande av elektriska starkströmsledningar gälla vad om
elektriska anläggningar i allmänhet är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 305)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
samt rubrikerna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

V, Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m.

81 §.

I närheten —---äro därtill.

Ej heller må utan länsstyrelsens tillstånd nybyggnad äga rum i närheten
av atomreaktor, om avsevärd risk kan antagas föreligga för skadlig
strålning eller annan menlig inverkan från reaktorn.

82 §.

Har beslut meddelats att anlägga eller utvidga befästning eller statlig flygplats
eller har tillstånd givits att anlägga eller utvidga annan flygplats för
allmänt bruk eller atomreaktor, äger länsstyrelsen förordna att vad i 81 §
sägs skall äga motsvarande tillämpning. Sådant förordnande må ock meddelas
där avsevärt men kan åsamkas försvaret genom bebyggelse eller inrättande
av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i närheten av
annan militär anläggning än befästning eller flygplats.

V. Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m.

121 §.

Med avseende — — — motsvarande tillämpning.

Beträffande annat--— inom området.

Denna lag träder i kraft den

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Kungörelse om ändring av byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)

Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad
eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i när -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

heten av befästning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen
eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, tvekan råda,
huruvida hinder, varom förmäles i sagda paragrafer, föreligger, skall byggnadsnämnden
inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen om frågan rör
civil flygplats, av den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten
om frågan rör atomreaktor samt eljest av chefen för försvarsstaben eller
annan myndighet som denne bestämmer.

Sådant yttrande--— 82 § byggnadslagen.

Meddelas byggnadslov--- — avgivit yttrandet.

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser icke fastställts, meddelat förordnande enligt
121 § andra stycket byggnadslagen, må nybyggnad ej företagas inom området
utan byggnadsnämndens tillstånd. Avser förbudet område i närheten
av befästning eller statlig flygplats eller annan än staten tillhörig flygplats
för allmänt bruk, må ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden inom
området inrättas virkes- eller annat varupplag, materialgård eller ljusanordning.

Inom sådant--— motsvarande tillämpning.

167 §.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd
till nybyggnad eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning
i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som
avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma
lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av
den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten om frågan rör
atomreaktor samt eljest av chefen för försvarsstaben.

Denna kungörelse träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars
1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 25 mars 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 14 mars 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;
och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet V. Körlof.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Skadlig strålning från atomenergianläggning lärer enligt grannelagsrättsliga
regler vara att hänföra till otillåten immission, om den icke är av helt
underordnad betydelse. Huruvida enbart risk för sådan strålning kan likställas
med immission är mera tveksamt. Det synes emellertid icke uteslutet, att
ingripande enligt den allmänna grannelagsrätten kan ske mot den som utnyttjar
sin mark för sådan anläggning som innebär speciella risker för omgivningen.
Risken för skadlig strålning kan t. ex. medföra, att en rörelse
måste nedläggas eller att bostäder övergivas.

Om en atomenergianläggning anses påkalla att ägarna av kringliggande
mark åläggas särskilda begränsningar i möjligheterna att utnyttja denna, är
det enligt lagrådets mening tydligt, att dessa begränsningar måste anses ha
tillkommit i anläggningens intresse — för att denna skall kunna komma till
stånd — och att anläggningens innehavare bör gottgöra markägaren dennes
förlust åtminstone i den män den överstiger det intrång som han enligt
grannelagsrätten är pliktig att tåla. Lagrådet måste sålunda taga avstånd
från den synpunkten, att ersättning skulle vara mindre motiverad därför att
de av anläggningen påkallade begränsningarna avse att skydda befolkningen

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i9 år 1958

mot hälsofara. En annan sak är att alla måste till en viss grad lämpa sig efter
nya former för näringslivet, kommunikationer o. d. utan att kunna göra anspråk
på ersättning för olägenheter därav. Med hänsyn till den ovisshet som
råder i frågan vilka skyddszoner som på längre sikt komma att anses behövliga
kring atomenergianläggningar och då de ersättningsregler som byggnadslagen
innehåller torde, i de hänseenden som där avses, ge utrymme för
en tillämpning som ansluter till den allmänna grannelagsrätten anser lagrådet
likväl den föreslagna regleringen kunna godtagas i avvaktan på ytterligare
erfarenheter.

Justitierådet Hogbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Det kan ifrågasättas om den i förslaget till ändring i bgggnadslagen valda
metoden att förhindra eller begränsa nybyggnad inom den yttre riskzonen
vid en atomenergianläggning är den ur olika synpunkter lämpligaste. Enligt
förslaget skall detta syfte inom planlagt område tillgodoses genom att byggnadsnämnd
vid prövning av individuella ansökningar om lov till nybyggnad
enligt direktiv från den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten
(delegationen för atomenergifrågor) beaktar risken för skadlig strålning. När
sådan risk föreligger, skulle byggnadsnämnd icke äga lämna byggnadslov,
utan för nybyggnad skulle enligt det föreslagna andra stycket av 81 § krävas
länsstyrelsens medgivande. Beträffande rena landsbygden, där skyldighet att
söka byggnadslov icke gäller, skulle länsstyrelsen genom förordnande jämlikt
121 § andra stycket byggnadslagen äga införa krav på tillstånd av byggnadsnämnd
för nybyggnad inom riskområdet. Byggnadsnämnd skulle dock
icke själv kunna ge sådant tillstånd, utan härför skulle krävas medgivande
av länsstyrelsen. Nu nämnda bestämmelser ha utformats i nära anslutning
till gällande förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten,
utan att därvid beaktats att prövningen huruvida viss nybyggnad åsamkar
försvaret eller luftfarten avsevärt men merendels har en individuell karaktär,
som lämpligen kan bedömas vid den sedvanliga byggnadslovgivningen,
medan nybyggnad »inom område i närheten av atomreaktor eller annan
atomenergianläggning, varest risk kan antagas föreligga för skadlig strålning
från anläggningen» enligt förslaget skulle kräva länsstyrelsens medgivande.
Det finnes i sistnämnda fall icke mycket utrymme för en prövning av
byggnadsnämnden. Något sakligt skäl att lösa de förevarande problemen efter
samma linjer som frågan om bebyggelse till hinder för försvaret eller
luftfarten torde över huvud knappast föreligga. Helt skilda utgångspunkter
gälla för inskränkningarna av bebyggelsen.

Det enligt förslaget åsyftade individuella prövningsförfarandet synes vara
administrativt onödigt tungrott. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det ej anses
tillfredsställande att enskilda markägare icke kunna få bindande besked,
huruvida nybyggnad må ske, förrän i samband med prövning av ansökan om
byggnadslov. En administrativ förhandsprövning av de erforderliga inskränkningarna
av bebyggelsen inom den yttre riskzonen torde — trots den oviss -

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

39

het, som enligt remissprotokollet råder i den fackmässiga bedömningen av
hur långt risken för skadlig strålning sträcker sig, och det i remissprotokollet
antydda önskemålet att i möjlig mån uppskjuta skadevärderingen — vara
att föredraga ur allmän och enskild synpunkt. Även med hänsyn till det allvarliga
intrång, som bebyggelseinskränkningarna kunna innebära för markägare,
synes det allmänna icke böra undandraga sig en dylik administrativ
prövning. Atomenergianläggningarna lära väl bli av sådana dimensioner och
till sitt antal så ringa, att det icke kan anses bli administrativt alltför betungande
att vid varje anläggnings tillkomst i ett sammanhang pröva, var
gränserna för riskområdet geografiskt skola dragas och vilka inskränkningar
i nybyggnadsverksamheten som äro erforderliga. I ett i förväg fattat beslut
böra sålunda huvuddragen av dylika inskränkningar angivas, exempelvis
om bebyggelse av viss karaktär kan medgivas och om olika inskränkningar
skola gälla inom skilda delar av riskområdet. Ovissheten i den fackmässiga
bedömningen av strålningsriskerna kan föranleda att besluten göras
tidsbegränsade. Någon erinran mot att lägga beslutanderätten i dylikt hänseende
hos länsstyrelsen synes icke vara att göra, om det föreskrives att besluten
skola fattas efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi att ändringarna i byggnadslagen
utformas så, att de i vart fall icke utesluta en administrativ prövning
av förut angiven karaktär. Detta torde kunna ske på det sättet att 81 § andra
stycket får innehålla, att inom område i närheten av atomreaktor eller annan
atomenergianläggning, där risk för skadlig strålning från anläggningen
kan antagas föreligga, skola beträffande nybyggnad gälla de inskränkningar
som länsstyrelsen efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten
finner nödigt stadga. Vissa jämkningar erfordras vidare i
avfattningen av 82 och 121 §§. Den gällande bestämmelsen i 82 § torde
kunna bibehållas, såsom paragrafens första stycke, med allenast den ändringen
att hänvisningen till 81 § får avse dess första stycke. Såsom andra
stycke av 82 § kan intagas föreskrift att där tillstånd givits att anlägga eller
utvidga atomreaktor eller annan atomenergianläggning skall gälla vad som
stadgats i 81 § andra stycket. Beträffande 121 § erfordras ett tillägg varav
framgår att de här förordade andra styckena i 81 och 82 §§ rörande länsstyrelsens
rätt att meddela inskränkande föreskrifter för nybyggnad skola
gälla även med avseende å de områden på landet, där skyldighet att söka
byggnadslov icke föreligger.

Ytterligare torde böra iakttagas att 151 § byggnadslagen kompletteras så
att föreskriften om att vissa beslut skola lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan kommer att omfatta jämväl länsstyrelses beslut enligt de av
oss förordade bestämmelserna i 81 § andra stycket och 82 § andra stycket.

Ur protokollet:
(''las Amilon

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 26 mars 1958
avgivna utlåtande över de den 14 mars 1958 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;
och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har icke påyrkat någon ändring i de remitterade förslagen. De
synpunkter, som två lagrådsledamöter framfört på utformningen av vissa
bestämmelser i byggnadslagen, torde bli föremål för övervägande i samband
med pågående översjm av nämnda lag. Vissa redaktionella jämkningar torde
böra vidtagas i det under 1) angivna lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition dels

jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förenämnda
lagförslag;

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade
förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 390).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580523