Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, m. m.;
given Stockholms slott den 28 mars 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till omläggning av dödsbobeskattningen
från det nuvarande 2-skattesystemet med arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt
till ett 1-skattesystem med endast arvsskatt. Den nuvarande arvsskatten föreslås
därvid höjd med ett belopp som icke fullt motsvarar kvarlåtenskapsskatten.

Avvägningen av skatteuttaget mellan olika kategorier av skattskyldiga har
skett med syfte att i görlig mån tillgodose efterlevande makes och barns intressen.
Förslaget innebär även en omfördelning av skattebelastningen till
förmån främst för flerbarnsfamiljerna. Skatteskalorna har utformats så att
skattehöjningar icke skall uppkomma, da make eller barn är ensam arvinge.
För flerbarnsfamiljerna blir det betydande skattelättnader enligt förslaget.

Höjning föreslås beträffande flertalet av de skattefria bottenbeloppen vid
arvsbeskattningen. Härvidlag innebär förslaget i huvudsak följande. Bottenbeloppet
för barn och deras avkomlingar höjes till 6 000 kronor (från 3 000
kronor). Det därutöver gällande särskilda bottenbeloppet för underåriga
barn höjes till 2 000 kronor för varje år, varmed barnets ålder understiger
21 år (från 1 000 kronor per år under 18 år). Bottenbeloppet för efterle 1

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1958

vande makes arvs- eller testamentsförvärv höjes till 40 000 kronor (från
25 000 kronor). För syskon och deras avkomlingar samt för föräldrar höjes
bottenbeloppet till 2 000 kronor (från 1 000 kronor). Det särskilda grundavdraget
vid kapitalförsäkringar höjes till 25 000 kronor (från 15 000 kronor)
per förmånstagare.

Vissa lättnader föreslås i fråga om betalandet av arvsskatten.

Forslaget innebar vidare, att gåvobeskattningen på motsvarande sätt som
dodsbobeskattningen omlägges från ett 2-skattesystem till ett 1-skattesystem.
Skattefriheten för gåvor, vilken för närvarande är 3 000 kronor per fyraårsperiod,
ändras till 2 000 kronor per kalenderår.

Härjämte föreslås viss utbyggnad av skatteflyktsspärrarna vid arvs- och
gåvobeskattningen, främst för att få motsvarighet till de garantier mot
skatteflykt som bestämmelserna om kvarlåtenskapsskatten nu innehåller.
Aven vissa förslag till effektivisering och förenkling av beskattningsreglerna
framlägges.

Ett genomförande av förslaget beräknas medföra en minskning av statens
inkomster av dödsbobeskattningen med ca 7 miljoner kronor för år. Av
minskningen belöper drygt 2 miljoner kronor på höjningen av bottenbelop Förslaget

är avsett att träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av år 1958.

Förordningen skall dock fortfarande äga tillämpning, där skattskyldighet
enligt förordningen inträtt före sistnämnda tidpunkt.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, dels att 6 §, 11 § 1 mom., 12, 16 och 17 §§, 19 § 1,
3 och 4 mom., 20 §, 22 § 2 inom., 23 och 28 §§, 29 § 1 mom., 30, 32 och 36 §§,
37 § 2 mom., 39 §, 41 § 1 mom., 43, 46, 49, 52, 53 och 54 §§, 55 § 1, 2 och
3 mom., 56, 57, 59 och 68 §§ samt 71 § 2 mom. förordningen den 6 juni
1941 om arvsskatt och gåvoskatt1 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att 19 § 5 mom. samma förordning skall upphöra att gälla.

6 §.

Har genom —--— rättigheten upphör.

Vad nu---till beskattning.

Har någon---utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom
tid, varom i 52 § 1 mom. första stycket förmäles, skall meddelat beslut om
skattens fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten
inträda efter vad eljest är stadgat.

11 §•

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag
och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan
kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 §
stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas -—--av denna.

1 Senaste lydelse se beträffande It § 1 mom., 16 §, 19 § 1 mom., 32,52 och 59 §§ 1947:582
beträffande 12 § 1955:85, beträffande 17 § 1946:826, beträffande 28 § 1952:246 samt beträffande
68 § 1943:330.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

12 §.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare
och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten
över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund
av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande
av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla
jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket nämnda
lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande
dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämt
i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotternas beräknande.
. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare, föreligger
icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det belopp,
varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap,
makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall

a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring, tagits å försäkringstagarens
eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet
tillkommit endera av dem, jämlikt 116 § första stycket lagen om försäkringsavtal
icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller

b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap
av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 25 000 kronor.
Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare
erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende
likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av
tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 25 000 kronor.

Vad som---äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till pension som
utgår på grund av pensionsförsäkring, därest denna tagits i samband med
tjänst eller ock premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning
fullgjorts mer än tio år före dödsfallet. Skattskyldighet äger ej heller rum
för rätt till annan pension på grund av pensionsförsäkring eller för rätt till
livränta, som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring,
i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den
berättigade icke överstiger en årsränta av 10 000 kronor vid pensionsförsäkring
och 2 500 kronor vid annan livränteförsäkring.

Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring
samt med att försäkring tagits i samband med tjänst stadgas i anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen.

16 §.

Föreligger i---angiven grund.

Har sammaniagda värdet av arvingars och universella testamentstagares
salunda bestamda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som
återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 SS
s|adtfa,s’. seda? därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 S
skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och
dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom
!°-tt«rna ^stämmas såsom om det belopp, varmed deras samman’

UDDdellts^ af,derstlSer. dodsbobehållningen efter nu nämnd avräkning,
uPPd®!ati a lotterna i forhallande till deras storlek. 5

Skifteshandling skall---hos beskattningsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1958

17 §.

För företeende--— för inregistrering.

Anstånd skall---vara ingiven.

Anstånd som---bouppteckningens registrering.

På framställning---motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet---vidare gälla.

Om skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande agt rum, å
skatten gälda ränta stadgas i 52 § 1 mom.

19 §.

1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet
är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas
med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne,
under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller
inom tio år dessförinnan. Har den avlidne till arvingen eller testamentstagaren
överlämnat handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös
egendom, skall, i den mån gåvan icke före dödsfallet blivit fullbordad, sammanläggning
äga rum även om handlingen överlämnats mer än tio år före
dödsfallet. Skatten å arvs- eller testamentslotten skall utgå efter den eller
de procentsatser som skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för de
sammanlagda förvärven samt arvs- eller testamentslotten utgjort den högst
beskattade delen därav.

Lott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt
än dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med annan
från samme arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, för
vilken skattskyldighet inträtt inom tio år före den tidpunkt, då skattskyldighet
för förstnämnda lott inträdde; och skall skatten beräknas med tilllämpning
av de i första stycket stadgade grunderna. Detsamma skall gälla,
där arvingen eller testamentstagaren av arvlataren (testator) erhållit gåva,
för vilken skattskyldighet inträtt inom tid som nu är sagt.

3 mom. Vad i denna paragraf sägs om skattepliktig arvs- eller testamentslott
skall ock gälla beträffande sådan lott, som ej i och för sig uppgår till
skattepliktigt belopp, varvid hänsyn skall tagas till den tid, då skattskyldighet
skulle hava inträtt, därest beloppet varit skattepliktigt.

Har givare förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån av bortgiven egendom, skall, ändå att sådant förbehåll icke
föranlett beskattningens uppskjutande, vid tillämpning av denna paragraf
så anses som om skattskyldighet inträtt först då den givaren förbehållna
rättigheten upphörde.

Förvärv, som avses i 12 § och 37 § 2 mom., skola sammanlaggas med
annat förvärv allenast i den mån de ej äro skattefria jämlikt 12 §.

i mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig uppgift
angående i denna paragraf avsett tidigare förvärv eller försäkran att
sådant förvärv ej förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lamnas
i deklaration angående arvfallen eller testamenterad egendom.

20 §.

Vid uppskattning -—- — -— meddelade föreskrifter.

Att i---i 27 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 21—27 §§ skall byggnad anses såsom
fast egendom, ändå att byggnaden enligt allmän lag ej är hänförlig
till sådan egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1958

22 §.

2 mom. Har fast ----belöpande arvsskatt.

Där efter---särskilt värde.

Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock
av lansstyrelsen asattas värde till ledning för arvsskattens bestämmande.
Det ahgger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra
ansökan harom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig där det
uppenbart, a^t egendomens värde ej överstiger 10 000 kronor.

Vid den---allmänna medel.

över länsstyrelsens---icke föras.

23 §’

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

a^nI0tmt^tt.ellfrtV?t,t,enf^11Srätt uPPskattas, i den mån ej annat följer
av 2° § tredje stycket, till vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen
och den hd, som därför återstår, kan antagas hava betingat vid en
av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

B. Aktie, obligation---angivna grund.

C. Fordran uppskattas--— tabellen I.

Osäker fordran — — ■— äro tillämpliga.

D. För evärdlig---år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som utgår
under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. År rättigheten
bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas kapitalvärdet
efter det belopp rättigheten för helt år motsvarar och en ränteP™0®",
* enllgt de vid denna förordning fogade tabellerna II, III
ux • V\Dar rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet sätt
bestämd, anses arliga värdet utgöra fem procent av det penningvärde, vartill
egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser endast del av egendom
eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna
grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av---år motsvarar.

Är rättighet — ---yngstes ålder.

E. Värdet av — ---stadgade grunderna.

F. Annan lös — --skedd försäljning.

28 §.

.. ®der testamentslott, som tillkommer barn, styvbarn eller avkom 6

000 kronor 6lIer Styvbam’ är fri från skatt> dar dess varde icke överstiger

Tillfaller lott barn, styvbarn eller avkomling till avlidet barn eller styv.
,n.“c^ har ud, Men för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten
ej tyut 21 ar, skall vid skattens bestämmande från lotten såsom skattefritt
avraknas ett belopp av 2 000 kronor för varje helt år eller del därav, som
då återstod till dess sagda ålder uppnås.

Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 40 000
kronor, är fri från skatt. 5

I fråga — — — tidigare tidpunkt.

Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, an“a.
u !, 1 an forut nämnts, där värdet icke överstiger 2 000 kronor om den
tilltaller person som avses i klass II nedan och eljest 1 000 kronor.

Vid tillämpning av vad i denna paragraf är stadgat skall adoptivförhållande
raknas lika med skyldskap.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Tariff.

Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,
barn, styvbarn eller avkomling till barn eller styvbarn, utgör skatten:
när värdet å skattepliktig lott överstiger

6 000 men icke	12 000 kr:	90 kr för 6 000 kr och	3 % av återstoden
12 000	»	»	20 000 * :	270	»	» 12 000	»	»	4%	»	»
20 000	»	»	30 000 »> :	590	»	»> 20 000	»	»	5%	»	»
30 000	»	»	40 000 » :	1 090	»	» 30 000	»	»	6%	»	»
40 000	»	»	50 000 » :	1 690	»	» 40 000	»	»	7 %	»	»
50 000	»	»	60 000 » :	2 390	»	» 50 000	»	»	8%	»	»
60 000	»	»	70 000 » :	3 190	»	» 60 000	»	»	9%	»	»
70 000	»	»	80 000 » :	4 090	»	» 70 000	»	»	10%	»	»
80 000	»	»	90 000 » :	5 090	»	» 80 000	»	»	15%	»	»
90 000	»	»	100 000 » :	6 590	»	» 90 000	»	»	20%	»	»
100 000	»	»	150 000 » :	8 590	»	» 100 000	»	»	24 %	»	»
150 000	»	»	200 000 » :	20 590	»	» 150 000	»	»	28%	»	»
200 000	»	»	300 000 »> :	34 590	»	» 200 000	»	»	32%	»	»
300 000	»	»	400 000 » :	66 590	»	» 300 000	»	»	36%	»	»
400 000	»	»	500 000 »> :	102 590	»	» 400 000	»	»	40%	»	»
500 000	»	»	1 000 000 » :	142 590	»	» 500 000	»	»	44%	»	»
1 000 000	»	»	2 000 000 »> :	362 590	»	» 1 000 000	»	»	48%	»	»
2 000 000	»	»	5 000 000 »> :	842 590	»	» 2 000 000	»	»	52%	»	»
5 000 000			» :	2 402 590	»	» 5 000 000	»	»	60%	»	»

Klass 11. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder,
styvfader, styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders
(halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller barns efterlevande
make eller som tillkommer någon, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes
husfolk under minst tio år, utgör skatten:
när värdet å lotten överstiger

2 000

men icke

5 000

kr:

kr för 2 000

kr och

/o av

återstoden

5 000

10 000

» :

240

» »

5 000

Yo »

10 000

15 000

» :

690

» »

10 000

Yo *

15 000

20 000

» :

1 290

» »

15 000

Yo »

20 000

30 000

» :

2 040

» »

20 000

Yo »

30 000

40 000

» :

4 040

» »

30 000

Yo *

40 000

50 000

» :

6 540

» »

40 000

Yo »

50 000

75 000

» :

9 540

» »

50 000

Yo *

75 000

100 000

» :

18 290

» »

75 000

Yo »

100 000

150 000

» :

28 290

» »

100 000

Yo »

150 000

200 000

» :

50 790

» »

150 000

Yo »

200 000

500 000

» :

75 790

» »

200 000

Vo »

500 000

1 000 000

» :

240 790

» »

500 000

Yo »

1 000 000

» :

540 790

» »

1 000 000

Yo »

Lika med den, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under
minst tio år, skall anses den, som innehaft dylik anställning under tid, som
jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass
I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller motsvarande anhörig till hans
make eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar
uppgått till minst tio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

Klass III. För testamentslott tillkommande

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 men icke	2 000 kr: 50 kr för	1 000 kr och	10 % av	återstoden
2 000	»	»	5 000 »> : 150 »	»	2 000 9 »	15 % »>	»
5 000	»	»	10 000 » : 600 »		5 000 » »	20 % 9	»
10 000	»	»	20 000 » : 1 600 »	»	10 000 » »	25 % 9	»
20 000	»	»	50 000 » : 4 100 »	»	20 000 » »	30 % 9	»
50 000	»	»	100 000 » : 13 100 »	»	50 000 » »	35 % 9	»
100 000			» : 30 600 *		100 000 » »	40 % »	»
Klass	IV.	För	arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt

------- -f--*** T AJ.1A j

när värdet å lotten överstiger

1 000	men	icke	5 000 kr:	200	kr för	1 000	kr och	20
5 000	»	»	10 000	» :	1 000	»	»	5 000	»	»	30
10 000	»	»	20 000	» :	2 500	»	»	10 000	»	»	40
20 000	»	»	30 000	» :	6 500	»	»	20 000	»	»	50
30 000	»	»	50 000	» :	11 500	»	»	30 000	»	»	60
50 000				» :	23 500	»	»	50 000	»	»	65

av återstoden;

» »

För skattelott, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den klass,
gällande för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller för
mottagaren av det legat varom fråga är, som medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas efter klass I, 3 000 kronor, om
den skall beskattas efter klass II, 2 000 kronor och eljest 1 000 kronor, utgår
skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 3 procent, i klass III efter 5
procent och i klass IV efter 20 procent, överstiger skattelott, som skall beskattas
efter klass I, 3 000 men icke 6 000 kronor, utgår skatten med 30 kronor
för 3 000 kronor och 2 procent av återstoden.

29 §.

1 mom. Vid tillämpning---hundratal kronor.

Finnes skatten bliva högre än en tredjedel av det belopp, som utgör skillnaden
mellan lottens jämlikt första stycket jämnade värde och det värde,
vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, nedsättes skatten med
överskjutande del. Sådan nedsättning må dock ej äga rum, där värdet ä
lotten överstiger tre gånger det värde, vartill lotten för att vara skattefri
högst får uppgå.

Därest vid---hela krontal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

30 §.

Där någon---arvlåtaren (testator).

Då fideikommiss,---föregående innehavaren.

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet
mellan hans make och den avlidne, om skatten därvid blir
lägre än den som eljest skolat utgå.

32 §.

Har efter---av 19 §; ,

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon
lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke
sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse
om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I. fall, som avses i
37 § 2 mom., inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagare!! erhåller
förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av
försäkringen utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skattskyldighet
för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i---bortgivna egendomen.

37 §.

2 mom. Skatt såsom---av förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra—femte styckena
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Därvid skall iakttagas att vad i
12 § fjärde stycket sägs angående premiebetalning mer än tio år fore dödsfallet
skall, där ej försäkringstagaren avlidit före den i 36 § stadgade tiden
för inträde av skattskyldighet, i stället gälla med avseende å premiebetalmng
mer än tio år före skattskyldighetens inträde.

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva —--personliga bruk; .

b) för gåva, som utgör bidrag till gåvotagarens undervisning eller uppfostran,
då omständigheterna äro sådana, att gåvotagaren genom bidraget
kan anses hava tillförsäkrats en förmån, som han eljest icke skulle hava
åtnjutit så ock för periodiskt understöd samt för sådan därmed jämförlig
periodisk betalning, som enligt gällande författningar angående skatt å inkomst
skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad---därefter införts; .. , .

d) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, dar värdet av
gåvan eller, om gåvotagaren under samma kalenderår av samme givare erhåller
flera sådana gåvor som här avses, det sammanlagda värdet av dessa
gåvor icke överstiger 2 000 kronor.

41 §.

1 mom. Gåva, för vilken inträde av skattskyldighet ej är att hänföra till
senare tidpunkt än givarens död, skall vid skattens beräkning sammanlaggas
med annan gåva, som gåvotagaren erhållit av samme givare, under for -

Kungl. Maj. ts proposition nr U5 år 1958

utsättning att skattskyldighet för sistnämnda gåva inträtt samtidigt eller inom
tio år före det sådan skyldighet inträdde för den gåva, om vars beskatt,
ar fr**§a;.. Skatten för gåvan skall beräknas med tillämpning av de i
19 § 1 mom. första stycket stadgade grunderna.

Har den---motsvarande tillämpning.

Att vid--— i 19 § 2 mom.

I fall som avses i denna paragraf, skall gälla vad i 19 § 3 mom. första och
tredje styckena är för där avsedda fall föreskrivet.

43 §•

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
torutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §8 vad

1 fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 mom., 14, 20, 22—27 §§,

28 § med undantag av vad i första, andra och tredje styckena stadgas ävensom
29 och 32 §§; och skall därvid den i 32 § f) förekommande hänvisningen
till 19 § i stället gälla 41 §. 8

Vid tillämpning av 28 § skall skatten enligt klass I utgöra, när värdet överstiger
2 000 men icke 3 000 kronor, 1 procent av värdet, samt, när värdet
överstiger 3 000 men icke 6 000 kronor, 30 kronor för 3 000 kronor och

2 procent av återstoden.

46 §.

Deklaration skall, i fall som angivas i 45 § under A), B) och C), vara till
beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra månader, räknat i’ fall som
angivas

under A) 1), 2) och 3) samt B) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den
skattskyldige;

under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som
föranleder efterbeskattningen.

I fall som angivas i 45 § under D) skall deklaration avlämnas till beskattningsmyndigheten
senast den 15 februari året efter det varunder skattskyldighet
inträdde. Har givaren eller, vad angår förvärv som i 37 § 2 mom avses
försäkringstagaren avlidit efter det skattskyldighet inträtt, må dock
deklarationen icke lämnas senare än fyra månader efter dödsfallet.

Magistrat i — ---dit ingivas.

49 §•

Dar någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
tormanstagare åligger det försäkringsgivaren att angående händelse, som
enhgt denna förordning medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgdt
till den beskattmngsmyndighet, vilken har att upptaga fråga om beskattning
av försäkringsbeloppet, och därvid enligt närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse
för skattens bestämmande. Uppgiftsskyldighet föreligger dock icke,
därest försäkringsbeloppet eller, i fråga om belopp som utfaller periodiskt,
det sammanlagda årsbeloppet ej överstiger 5 000 kronor. Där fråga är om
t lera försäkringar, skall vad nu sagts hava avseende å försäkringarnas sammanlagda
belopp.

Uppgift, varom i första stycket sägs, skall för varje kalenderår lämnas
,,en februan påföljande år. Har skattskyldighet inträtt till följd av
dodstall, skall dock uppgift lämnas inom en månad efter det försäkringsgivaren
erhöll vetskap om dödsfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

52 §.

1 mom. Skatt enligt —--skattens fastställande.

Har jämlikt---krontal bortfaller.

Skatten jämte---angående testamentsbevakningen.

Den som---skattens fastställande.

Har jämlikt---utlämnad bouppteckning.

2 mom. Vid er läggande av arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet
förskjutas, må intill ett belopp, motsvarande högst hälften av skatten, såsom
betalningsmedel gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket, jämlikt gällande
bestämmelser angående inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt,
fartyg, jordbruksinventarier eller för lagsegendom, inteckning meddelats
i boet tillhörig egendom, eller ock skuldförbindelse med säkerhet av
sådant skuldebrev.

Sålunda intecknat skuldebrev vare gällande såsom betalningsmedel eller
säkerhet endast i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till
vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet angående arvsskattens
fastställande, och därjämte endast under förutsättning, att inteckningen
omfattar jämväl ränta efter den procent, som Konungen föreskriver.

överstiger den arvsskatt, som skall av dödsboet förskjutas, 20 000 kronor
må därjämte, intill skattens halva belopp, å inländsk börs noterade aktier,
som ingå bland dödsboets tillgångar, eller skuldebrev, för vilket lämnas
säkerhet i börsnoterade eller andra aktier, gälla såsom betalningsmedel i
enlighet med de föreskrifter Konungen meddelar.

Å skuld, som avses i första och tredje styckena, skall gäldas ränta efter
den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer
varje år i december att gälla för det påföljande året. Räntan räknas
från den dag då beslut meddelats om att skatten må erläggas med betalningsmedel
varom nu är fråga.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom
i 52 § 1 mom. angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall,
såframt ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten därom göra
anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av protokollsutskrift, innefattande
beslutet om skattens fastställande, jämte bouppteckning, om sådan
föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida och i vad mån det
åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom erforderlig uppgift om
skattskyldigs hemvist.

Det åligger---Konungen bestämmas.

Har av —---nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens
(testators) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens
död, ävensom i 52 § 1 mom. omnämnd ränta förskjutas av dödsboet,
dock icke där fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket
d) sägs, eller förvärv, som avses i 12 §. Skattskyldig skall vid tillträde av
honom tillkommande lott, för vilken skatten förskjutits av dödsboet, till
boet gälda på lotten belöpande skatt utan avdrag i sådant hänseende, som i
29 § 2 mom. sägs, jämte andel i räntan; och skall tillika å belopp, som sålunda
skall erläggas, gäldas den ränta, som kunnat av dödsboet påräknas
vid insättning å bankräkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt och ränta, som icke erlagts
inom tid, som angives i 52 § 1 mom., svare dödsbodelägarna för vad som
brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om
gäld efter den döde; dock vare efterlevande make fri från sådant ansvar,
där han vid bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer honom.

55 §.

1 mom. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel och därmed jämförliga
fordringar samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara
värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som
jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas, eller föreligger i andra fall för
någon som är skattskyldig enligt denna förordning avsevärd svårighet att
genast erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må
beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom högst tio årliga
inbetalningar, dock att anståndet i intet fall må utsträckas till flera
inbetalningar än som prövas erforderligt.

På Konungens prövning må ankomma att, där för viss skattskyldig synnerliga
skäl därtill äro, medgiva att den skatt, som belöper på honom tillfallen
egendom, erlägges genom högst tjugu årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52 §
1 mom., och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till
en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande
skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall
verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av
de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning;
och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt,
med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta efter den procent,
som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år
i december att gälla för det påföljande året. Räntan räknas från den dag då
anståndsbeslutet meddelats.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatteärendet
upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som
beskattningsmyndigheten utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Maj :t
och kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte
ränta. Medgives anstånd, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig
säkerhet, dock att sådan skyldighet icke föreligger för skattskyldig med avseende
å skatt som skall utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst
eller annan förmån eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket. Fullgöres ej
vad i detta moment föreskrivits, anses anståndet förverkat.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva,
inom ett år från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

I fråga---vid dödstillfället.

Fråga om —--i skatteärendet.

57 §.

Konungen äger---annan art.

Har, efter det anstånd med skattens erläggande medgivits, den skattepliktiga
egendomen genom oförutsedd händelse avsevärt nedgått i värde eller

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1958

föreligga eljest särskilda skäl därtill, äger Konungen medgiva befrielse från
eller nedsättning av återstående del av skatten.

59 §.

Har efter---deklarationen angivits;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig
haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd
skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om---i skatteärendet.

68 §.

Förseelse, varom i 66 § sägs, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan
av beskattningsmyndigheten.

Finnes förseelsen ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.

71 §.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet
må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag
innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom, som finnes
i viss annan stat eller efterlämnats eller bortgivits av eller tillfallit därstädes
bosatt person eller ock bortgivits av eller tillfallit i den andra staten
hemmahörande juridisk person.

överenskommelse, som — ■—- — skedd uppsägning.

Denna förordning träder, med nedan under 5. angivet undantag, i kraft
den 1 januari 1959. I samband med förordningens ikraftträdande skall följande
iakttagas. .

1. Äldre bestämmelser om arvsskatt och gåvoskatt skola fortfarande aga
tillämpning, därest skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1959; dock
skall 56 § första stycket i dess nya lydelse tillämpas, där den, som förvärvat
egendom genom arv, testamente eller gåva, avlidit efter den 31 december

^2^ Ändå att skattskyldighet inträtt efter den 31 december 1958 skall nu
gällande tariff i 28 § tillämpas vid beräkning av skatt för dels arvslott (testamentslott),
därest arvlåtare (testator) avlidit före den 1 januari 1959, dock
icke där fråga är om förvärv efter den som på livstid innehaft egendomen
med i 8 § första stycket avsedd rätt, dels gåva, som fullbordats före den
1 januari 1959, dels egendom, som medlem av konungahuset förvärvat från
annan medlem därav, dels ock fideikommiss, som instiftats för obegränsad
tid.

3. Vad i 12 § fjärde stycket nu sägs om skattefrihet för rätt till pension,
som utgår på grund av pensionsförsäkring, skall äga tillämpning även efter
den 31 december 1958, därest försäkringstagaren avlidit före den 1 januari
1959 eller utbetalning på grund av försäkringen skett till förmånstagaren
före sistnämnda dag; och skall under enahanda förutsättning nu gällande
tariff i 28 § alltjämt tillämpas vid beräkning av skatt för vad som tillfallit
någon i egenskap av förmånstagare till annan försäkring än pensionsförsäkring.

4. Vid tillämpning av bestämmelserna i 19 och 41 §§ i deras nya lydelse
skall iakttagas, att skatt ej må beräknas efter sammanläggning med gåva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1955. Vad nu sagts skall
dock icke gälla handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom.

5. Beträffande 20 § skall denna förordning träda i kraft dagen efter den,
då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, samt äga tillämpning även i de fall då skattskyldighet
inträtt före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr lt5 år 1958

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 mars

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående omläggning
av dödsbobeskattningen m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallade jag
särskilda sakkunniga, arvsskattesakkunniga, med uppdrag att verkställa utredning
rörande reformer i avseende å dödsbobeskattningen m. m. I enlighet
med direktiven skulle de sakkunnigas främsta uppgifter vara att överväga
dels om det alltjämt fanns behov av två särskilda former för dödsbobeskattningen,
arvslottsskatt (arvsskatt) och kvarlåtenskapsskatt, dels i vad mån
de skattefria bottenbeloppen vid dödsbobeskattningen borde höjas och dels
om skatteskalorna vid nämnda beskattning borde ändras. Såsom en riktpunkt
för utredningsarbetet härvidlag angavs i direktiven att statens inkomster
av dödsbobeskattningen, bortsett från vad som kunde erfordras för
att erhålla skäliga bottenbelopp, icke borde nämnvärt minskas. Med hänsyn
till sambandet mellan kvarlåtenskapsskatten och förmögenhetsskatten kunde
enligt direktiven också behöva prövas om skattepliktsgränsen och skalan
för förmögenhetsskatten borde jämkas.

De sakkunniga framlade i december 1956 en promemoria (stencilerad)
med förslag till höjning av skattepliktsgränsen vid kvarlåtenskaps- och förmögenhetsbeskattningen
från 50 000 till 80 000 kronor för att i skälig omfattning
motverka följderna av värdeökningen för fastigheter vid 1957 års allmänna
fastighetstaxering. Detta förslag genomfördes vid 1957 års riksdag
(Prop. 71, BevU 32, Rskr 180, SFS 106—108).

Arvsskattesakkunnigas fortsatta arbete har numera slutförts i och med
avgivandet av ett den 18 december 1957 dagtecknat betänkande angående
arvsbeskattning (SOU 1957: 48). De sakkunniga utgjordes vid betänkandets
avgivande av generaldirektören Rolf Dahlgren, ordförande, samt ledamoten
av riksdagens första kammare lantbrukaren Herbert Hermansson, ledamo -

Kungl. Ma[:ts proposition nr li5 år 1958

ten av samma kammare statsrådet Rune B. Johansson, ledamoten av andra
kammaren agronomen Eric Nilsson, sekreteraren Cyril Olsson, ledamoten av
första kammaren f. d. lektorn Edgar Sjödahl och byråchefen för lagärenden
i finansdepartementet Sten Walberg. Såsom statistisk expert har medverkat
förste aktuarien Bertil Edlund och såsom försäkringsteknisk expert försäkringsdirektören
Tage Larsson.

I betänkandet föreslår arvsskattesakkunniga att kvarlåtenskapsskatten avskaffas
med utgången av år 1958 och att dödsbobeskattningen i fortsättningen
sker endast i form av arvslottsskatt (arvsskatt). Den nuvarande arvsskatten
föreslås ökad med ett belopp som icke fullt motsvarar kvarlåtenskapsskatten.
De sakkunniga föreslår vidare höjning av flertalet av de skattefria
bottenbeloppen vid arvsbeskattningen. Även vissa andra ändringar av
beskattningsbestämmelserna förordas, betingade dels av själva övergången
från systemet med dubbla skatteformer till ett system med enbart arvsskatt
och dels av önskemålet att effektivisera och förenkla beskattningsreglerna.
I fråga om förmögenhetsbeskattningen föreslår arvsskattesakkunniga icke
några ytterligare ändringar utöver vad som genomfördes vid 1957 års riksdag.

Arvsskattesakkunnigas förslag att avskaffa kvarlåtenskapsskatten är enhälligt.
I fråga om beskattningens höjd har ledamöterna Hermansson och
Olsson samt Nilsson reserverat sig. Hermansson och Olsson förordar att
kvarlåtenskapsskatten kompenseras genom höjning av arvsskatten i mindre
omfattning än majoriteten föreslagit. Nilsson anser att kvarlåtenskapsskatten
bör avskaffas utan att arvsskatten höjes. I övrigt föreligger enstaka reservationer
i vissa detaljfrågor. I fråga om förmögenhetsbeskattningen är
de sakkunniga emellertid enhälliga.

Statsverkets inkomster av dödsbobeskattningen beräknas vid ett genomförande
av majoritetsförslaget minska från ca 77,5 till ca 74 miljoner kronor
om året, d. v. s. med ca 3,5 miljoner per år. Enligt Hermanssons och Olssons
reservation blir skattebortfallet ca 20 miljoner kronor och enligt Nilssons
reservation ca 30 miljoner kronor om året.

över arvsskattesakkunnigas betänkande har yttranden avgivits av
följande 17 myndigheter, vilka genom remiss anmodats yttra sig, nämligen
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
statskontoret, riksräkenskapsverket (som härjämte i särskild skrivelse upptagit
fråga om ränteberäkning i visst fall vid dödsbobeskattningen), generalpoststyrelsen
(såvitt angår bestämmelserna rörande skattens fastställande
och erläggande), försäkringsinspektionen (såvitt angår beskattningen av
försäkringsförvärv och därmed sammanhängande frågor), överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro samt Jämtlands län.

Av sammanlagt 35 myndigheter och sammanslutningar, vilka genom remiss
beretts tillfälle att yttra sig, har yttranden inkommit från 21, nämligen

Kungl. Maj. ts proposition, nr lå5 år 1958

fullmäktige i riksbanken, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Gotlands, Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, familjerättskommittén, fideikommissutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Sveriges akademikers centralorganisation (som överlämnat yttrande
jämväl från Sveriges juristförbund), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska livförsäkringsbolags förening, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges
stadsdomare.

Härjämte har yttranden i ärendet inkommit från följande sammanslutningar,
nämligen Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,
Svenska företagares riksförbund, Stockholms handelskammare och Skånes
handelskammare.

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund
och Stockholms handelskammare har åberopat ett av näringslivets
skattedelegation upprättat yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen
såsom avgivet av skattedelegationen.

I yttrandena har arvsskattesakkunnigas förslag om avskaffande av kvailåtenskapsskatten
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även
förslaget om höjning av bottenbeloppen har i huvudsak biträtts av remissinstanserna.
I fråga om beskattningens höjd har däremot i ett flertal yttranden
uttalats önskemål om en lägre skattenivå än majoritetsförslaget åsyftar.
I övrigt har de sakkunnigas förslag i stort sett blivit föremål för instämmande
från remissinstansernas sida. Beträffande vissa detaljfrågor har dock
framförts avvikande meningar, delvis i anslutning till vad reservanterna inom
de sakkunniga uttalat.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lagstiftningsfråga.

II. Gällande rätt m. m.

Grunddragen av gällande rätt

Med dödsbobeskattning förstås sådan beskattning som äger rum i anslutning
till att en persons egendom vid hans död övergår i andras — arvingars
och testamentstagares •—- händer. En dödsbobeskattning kan anordnas i
endera eller båda av två skilda huvudformer: kvarlåtenskapsbeskattning
och arvslottsbeskattning. En kvarlåtenskapsskatt beräknas på kvarlåtenskapen
såsom en helhet, medan en arvslottsskatt beräknas på varje arvinges
och testamentstagares särskilda andel i kvarlåtenskapen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 145

Kungl. Ma[:ts proposition nr 145 år 1958

Dödsbobeskattningen kräver såsom ett komplement en skatt för gåva, enär
eljest dödsbobeskattningen skulle kunna kringgås genom avhändelser i livstiden.

Den svenska dödsbobeskattningen innefattar såväl en kvarlåtenskapssom
en arvslottsbeskattning. Gåvobeskattningen i vårt land är utformad såsom
en allmän gåvoskatt. De grundläggande stadgandena om dödsbobeskattningen
återfinns, beträffande kvarlåtenskapsbeskattningen i förordningen
den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt (KvF) samt rörande arvslottsbeskattningen
i förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt
(AGF).

Kvarlåtenskapsskatten (K-skatten) beräknas å den avlidnes kvarlåtenskap.
Denna utgöres enligt KvF av behållningen i dödsboet, minskad i förekommande
fall med vissa avdrag, däribland för efterlevande makes giftorättsandel.
K-skatt utgår å kvarlåtenskap som överstiger 80 000 kronor.
Skatten är progressiv: skattesatsen utgör 10 procent för den del av kvarlåtenskapen
som överstiger 80 000 men icke 100 000 kronor samt stiger sedan
för olika skikt av kvarlåtenskapen och når sitt maximum, 50 procent, i fråga
om den del av kvarlåtenskapen som överstiger 5 000 000 kronor. Skattskyldigheten
i fråga om K-skatten åvilar dödsboet.

Arvslottsskatten (A-skatten) beräknas å varje arvinges och testamentstagares
särskilda andel (lott) i kvarlåtenskapen. Före lotternas bestämmande
skall eventuell K-skatt avdragas. A-skatten är dubbelt progressiv,
d. v. s. skattesatsen ökar såväl med lottens storlek som med avståndet i
skyldskapshänseende mellan den avlidne och arvingen (testamentstagaren).
För sistnämnda ändamål är arvingar (testamentstagare) fördelade
på fyra skatteklasser, I—IV. Lott som icke överstiger 3 000 kronor, om beskattning
skall ske enligt klass I, och eljest 1 000 kronor är fri från Askatt;
för efterlevande make (som tillhör klass I) ligger skattepliktsgränsen
beträffande arvs- och testamentslott vid 25 000 kronor. Skattesatserna
varierar mellan följande procenttal i de olika skatteklasserna, nämligen 1
och 20 procent i klass I, 2 och 24 procent i klass II, 4 och 30 procent i klass
III samt 4 och 35 procent i klass IV. De maximala skattesatserna gäller i den
mån lotterna överstiger 400 000 kronor i klass I, 100 000 kronor i klass
II, 60 000 kronor i klass III och 40 000 kronor i klass IV. Skattskyldigheten
i fråga om A-skatten åvilar arvingarna (testamentstagarna), envar med
avseende å sin lott; A-skatten skall dock i regel förskjutas av dödsboet.

I förevarande sammanhang kan erinras om att beskattningen enligt såväl
KvF som AGF — liksom övriga svenska skatteförfattningar — är utformad
enligt principen om skiktskatt, d. v. s. för varje i skatteskalorna
angivet skikt av kvarlåtenskapen (lotten) gäller den härför bestämda skattesatsen
(skatteprocenten); den skattesats som är tillämplig å det översta
skiktet av kvarlåtenskapen (lotten) gäller således icke för de lägre skikten.

Däremot föreligger viss olikhet mellan KvF och AGF med avseende å

19-

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

innebörden av de skattefria bottenbeloppen (skattepliktsgränserna). Bottenbeloppet
å 80 000 kronor enligt KvF har karaktären av grundavdrag,
medan beloppen å 25 000, 3 000 och 1 000 kronor enligt AGF utgör allenast
gränsbelopp. Att bottenbeloppet enligt KvF utformats såsom grundavdrag
innebär att endast den del av den skattepliktiga kvarlåtenskapen
som överstiger bottenbeloppet blir föremål för beskattning; den beskattningsbara
kvarlåtenskapen utgöres sålunda av den skattepliktiga kvarlåtenskapen
minskad med bottenbeloppet. Gränsbeloppen enligt AGF får däremot icke
avräknas vid bestämmandet av de skattepliktiga lotterna; överskrides icke
gränsbeloppet föreligger visserligen skattefrihet, men är lotten större inträder
i princip skattskyldighet för hela lotten. Genom en särskild avtrappningsregel
mildras emellertid den tvära övergången från skattefrihet till
full skattskyldighet.

Vidare må i detta sammanhang nämnas att efterlevande makes giftorättsandel
i den först avlidne makens dödsbobehållning är fri från beskattning
enligt såväl KvF som AGF.

I fråga om dödsbobeskattningen är vederbörande allmänna underrätt beskattningsmyndighet.
Beskattningsinstrumentet utgöres i regel av bouppteckningen
efter den avlidne. Under särskilda förutsättningar kan även
arvskifteshandling vara beskattningsinstrument. I vissa fall uttages A- och
K-skatt efter deklaration.

Såsom nämnts innehåller såväl KvF som AGF bestämmelser om gåvobeskattning.
Enligt KvF utgår »kvarlåtenskapsskatt för gåva» (KG-skatt) å
gåvor överstigande 80 000 kronor. Skattskyldigheten åvilar givaren. Den
enligt AGF utgående gåvoskatten (G-skatt) avser gåvor överstigande 3 000
kronor. Skattskyldigheten åvilar här gåvotagaren.

En närmare redogörelse för gåvobeskattningsbestämmelserna lämnas i
det följande vid behandlingen av gåvobeskattningen.

Dödsbobeskattningens omfattning

I vårt land avlider årligen omkring 70 000 personer. Flertalet av dessa
efterlämnar ingen kvarlåtenskap eller allenast så ringa kvarlåtenskap att
någon dödsbobeskattning ej blir aktuell. Av tillgängliga uppgifter angående
inregistrerade bouppteckningar framgår att antalet dödsbon, i fråga om
vilka beskattning äger rum, numera uppgår till ungefär 20 000 om året.
De dödsbon, där kvarlåtenskapen överstiger 50 000 kronor och alltså intill
årsskiftet 1957/58 såväl K-skatt som A-skatt utgått, utgör i runt tal 2 500
per år; av dödsbon med en kvarlåtenskap överstigande 500 000 kronor finns
omkring 50 årligen.

Uttryckt i procenttal är alltså mer än 70 procent av alla dödsbon fria

20 Kungl. Alaj.ts proposition nr 145 år 1958

från dödsbobeskattning, omkring 25 procent träffas av endast A-skatt men
icke K-skatt och knappt 4 procent blir föremål för såväl K- som A-beskattning.
Dödsbona med en kvarlåtenskap överstigande 500 000 kronor utgör
icke ens 1 promille av hela antalet dödsbon.

Det nu sagda bygger i huvudsak på uppgifter angående under tiden den
1 juli 1954—den 30 juni 1955 inregistrerade bouppteckningar. De genom
1957 års allmänna fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena kommer givetvis
att medföra vissa förskjutningar i fråga om antalet kvarlåtenskaper i
olika storleksklasser. Hur dessa förskjutningar närmare kommer att gestalta
sig kan för närvarande icke anges.

I förevarande sammanhang må från arvsskattesakkunnigas betänkande
(s. 15) återges följande sammanställning rörande fördelningen å storleksklasser
av kvarlåtenskaperna enligt de 20 404 skattebelagda bouppteckningar
som inregistrerats under tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1955.

Kvarlåtenskap kr.	Antal bouppteckningar	Procent
— 10 000	6162	30,2
10 000- 20 000	5 767	28 3
20 000- 30 000	3 003	14 7
30 000 - 50 000	2 838	13.9
50 000-100 000	1731	85
100 000-200 000	618	30
200 000-500 000	240	1 2
500 000-	45	0.2
Summa	20 404	100,0

Statsverkets inkomster av dödsbo- och gåvobeskattningen

I en nedan intagen sammanställning har redovisats statsverkets inkomster
(i miljoner kronor) av dödsbo- och gåvobeskattningen under budgetåren
1943/44—1956/57. Tillgängliga uppgifter rörande intäkterna under tidigare
budgetår lämnar icke upplysning om intäkternas fördelning mellan A-skatt
och G-skatt.

Härjämte har uträknats de genomsnittliga intäkterna dels för de åtta senaste
budgetåren, d. v. s. från och med budgetåret 1949/50 då den år 1947
införda KvF kan anses ha kommit i full tillämpning, och dels för de senaste
fyra budgetåren, d. v. s. från och med budgetåret 1953/54 då 1952 års allmänna
fastighetstaxering liksom samma års ändringar i Iv-skatteskalan kan
anses ha trängt igenom i fråga om dödsbo- och gåvobeskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Budgetår	I anslutning till skattens fastställande erlagd	Senare erlagd skatt	Restitu- erad skatt	Summa
	A-skatt	K-skatt	G-skatt
1	2	3	4	5	6	7
1943/44 ...................	29 01	_	2.57	0.73	0,45	31,86
1944/45 ...................	25 80	—	5 04	0,57	0 48	30.93
1945/46 ...................	29 46	—	16 40	0 59	0 90	45 55
1946/47 ...................	33 27	—	25.74	0 59	1.59	58 01
1947/48 ....................	27.37	0 25	42.79	0,75	0 87	70,29
1948/49 ...................	32 12	13 92	7,93	0 99	0,66	54 30
1949/50 ...................	32 27	31.84	2 49	2,95	2.78	66.77
1950/51 ...................	2915	24,37	3.18	166	0.80	57 56
1951/52 ...................	32 50	24.17	2,77	2 22	0.89	60 77
1952/53 ...................	31 64	2178	2 69	2,20	0,86	57,45
1953/54 ...................	4047	24.58	2 29	393	2,19	69,08
1954/55 ...................	40 86	23.39	2,50	2 71	106	68,40
1955/56 ...................	42.97	29,69	2 67	4 39	106	78.66
1956/57 ...................	47,39	30,40	2,47	6,25	1,14	85,37
Medeltal för budgetåren
1949/57 ...................	37,16	26.28	2,63	3,29	1.35	68 01
1953/57 ...................	42,92	27,02	2,48	4 32	1,36	75,38

Anmärkas bör att uppgifterna i kolumnerna 2—4 i sammanställningen är
behäftade med icke oväsentliga felkällor. Detta sammanhänger med att underrätternas
och länsstyrelsernas redovisning till generalpoststyrelsen av influtna
stämpelmedel såvitt nu är fråga icke i erforderlig utsträckning specificerats
på de olika slagen av skatter. Särskilt gäller detta det inbördes förhållandet
mellan A-skatt och K-skatt. Enligt uppgifterna i sammanställningen
skulle de medel som under senare år influtit av dödsbobeskattningen ha
fördelat sig med ca 60 procent på A-skatt och ca 40 procent på K-skatt. Enligt
beräkningar som arvsskattesakkunniga låtit verkställa torde medlen i
stället ha fördelat sig med ca 55 procent på A-skatt och ca 45 procent på
K-skatt. Detta skulle innebära att av det belopp på omkring 70 miljoner kronor,
som under de fyra senaste budgetåren genomsnittligt influtit per
år i dödsboskatt som erlagts i anslutning till skattens fastställande, ca 38,5
miljoner kronor utgjort A-skatt och ca 31,5 miljoner kronor K-skatt (icke
såsom uppgifterna i sammanställningen utvisar i runt tal 43 och 27 miljoner
kronor). Även uppgifterna rörande G-skatten är i viss utsträckning missvisande.

En närmare redogörelse för felkällorna i sammanställningen återfinns i
arvsskattesakkunnigas betänkande s. 16—17 och 76.

Historisk översikt

En dödsbobeskattning i modern bemärkelse infördes i vårt land först
genom 1894 års stämpelförordning (StplF). Den sålunda tillkomna dödsbobeskattningen
var ett 1-skattesystem och byggde helt på arvslottsbeskattningens
princip. Detta system var därefter i tillämpning — enligt 1894,

22 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

1899 och 1908 års StplF samt 1914 och 1941 års AGF — till och med år
1947.

Genom tillkomsten år 1947 av KvF med dess bestämmelser om kvarlåtenskapsbeskattning
vid sidan av 1941 års AGF:s arvslottsbeskattning erhöll
vår dödsbobeskattning sin nuvarande utformning såsom ett 2-skattesystem,
d. v. s. den kom att innefatta såväl en kvarlåtenskapsbeskattning som en
arvslottsbeskattning. Detta 2-skattesystem har varit i tillämpning sedan
den 1 januari 1948, alltså något mer än tio år.

Även före tillkomsten av 1894 års StplF fanns emellertid vissa stadganden
om ett slags dödsbobeskattning i vårt land. Dessa äldre beskattningsregler,
anpassade till en gången tids mindre komplicerade förhållanden, bär
emellertid icke haft någon större betydelse för utformandet av vår nuvarande
dödsbobeskattning.

1941 års AGF, som trädde i kraft den 1 januari 1942 och ersatte 1914 års
AGF, grundade sig på ett av 1938 års arvsskattekoinmitté avgivet betänkande
(SOU 1939: 18). Den sålunda verkställda omarbetningen av dödsbo- och gåvobeskattningen
var föranledd bl. a. av den nya arvs-, testaments- och boutredningslagstiftning,
som tillkommit under 1920- och 1930-talen. Kommittén
diskuterade i betänkandet frågan om dödsbobeskattning i form av kvarlåtenskapsskatt
men fann att en sådan skatt icke borde införas utan att dödsbobeskattningen
alltjämt borde byggas på arvslottsskattens principer. Vid
framläggandet av propositionen med förslag till 1941 års AGF lämnade departementschefen
frågan om ett framtida införande av en kompletterande
skatt vid sidan av arvslottsskatten öppen.

Nämnas må att Kungl. Maj :t vid 1933 och 1934 års riksdagar framlagt propositionsförslag
om en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsskatten.
Dessa förslag bifölls emellertid icke av riksdagen.

Den år 1947 införda K-skatten grundade sig på ett av 1945 års statsskatten
beredning framlagt betänkande med förslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen m. m. (SOU 1946: 79). Skatteberedningen erinrade omatt
den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet undergått en betydande
skärpning i jämförelse med förkrigstiden och fann det motiverat med en
skärpning också av dödsbobeskattningen, vilken icke höjts sedan år 1933.
Vid valet mellan en ökning av arvslottsskatten och införandet av en kvarlåtenskapsskatt
vid sidan av arvslottsskatten förordade beredningen det senare
alternativet. Enligt beredningens åsikt var en högre förmögenhetsskatt
motiverad än den som åstadkoms genom beredningens förslag till årlig förmögenhetsbeskattning.
Denna ytterligare skatt borde uttagas genom en kvarlåtenskapsskatt,
som alltså skulle utgöra en till den skattskyldiges frånfälle
uppskjuten förmögenhetsskatt.

Departementschefen uttalade vid framläggande av propositionsförslaget till
1947 års KvF, att det icke var nödvändigt att binda sig vid en viss teoretisk
konstruktion men att en komplettering av arvslottsskatten med en kvarlåtenskapsskatt
utgjorde en medelväg, varigenom hänsyn kunde tagas både till

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1958

storleken av den förmögenhet, som gick i arv, och till den andel som föll på
varje arvtagares lott. Kvarlåtenskapsskatten föreföll departementschefen
även från en annan synpunkt vara att föredraga framför en höjd beskattning
av arvslotterna. Den gjorde det nämligen möjligt att starkt begränsa
antalet av de dödsbon, som berördes av skattehöjningen. Små och måttliga
arv blev på ett enkelt sätt undantagna.

K-skatten blev redan i samband med sin tillkomst utsatt för stark kritik
såväl av remissinstanserna som i den allmänna debatten. Vid 1948—1949
och 1951_1957 års riksdagar väcktes också motioner som syftade till avskaf fande

av K-skatten. Dessa motioner vann emellertid icke riksdagens bifall.
Däremot höjdes skattepliktsgränsen — ursprungligen 30 000 kronor — genom
beslut av 1952 års riksdag till 50 000 kronor. Såsom tidigare nämnts
är denna gräns numera, efter beslut av 1957 års riksdag, höjd till 80 000
kronor.

III. Allmänna synpunkter

Kvarlåtenskapsskatten

Arvsskattesakkunmga

Arvsskattesakkunniga anser att ett 1-skattesystem med enbart A-skatt är
att föredraga framför ett 2-skattesystem med A-skatt och K-skatt samt
föreslår en omläggning av dödsbobeskattningen i enlighet härmed. Däx-emot
har de sakkunniga icke funnit anledning att närmare ingå på frågan om
för- och nackdelar av ett 1-skattesystem med ren K-beskattning men framhåller
att ett sådant system, såvitt är de sakkunniga bekant, fungerat väl
inom anglosaxiska länder.

De sakkunniga erinrar om att vår första moderna dödsbobeskattning av
år 1894 var utformad i enlighet med A-skattens principer. Dessa principer
gällde därefter på dödsbobeskattningens område under mer än femtio år
och vann därigenom en jämförelsevis fast förankring i det allmänna medvetandet.
Genom tillkomsten år 1947 av en K-skatt vid sidan av A-skatten
skedde i viss mån ett avsteg från de tidigare principerna. K-skatten medförde
dels att lika stora lotter kunde bli olika beskattade även då de tillföll
personer i samma skatteklass och dels att en förskjutning i beskattningshänseende
skedde till främst barnfamiljernas nackdel. De sakkunniga anför
vidare i huvudsak följande.

En dödsbobeskattning avser att taga i anspråk den skattekraft som blir
aktuell då en person avlider och hans egendom övergår till hans aivingar
och eventuella testamentstagare. Oavsett hur dödsbobeskattningen utformas
teoretiskt sett, kommer den dock i praktiken alltid alt tiäffa arvingarna
och testamentstagarna och blir därigenom eu beskattning av vad dessa
erhåller till följd av arvfallet. I enlighet med den svenska beskattningsrättens
principer är det därför angeläget att dödsbobeskattningen i göilig mån
lager hänsyn till vederbörande arvinges eller testamentstagares skatteför -

Kungl. Maj. ts proposition nr U5 år 1958

måga. Från denna synpunkt kan A-skatten anses innefatta en i stort sett
tillfredsställande avvägning. Den är graderad såväl efter arvs- eller testamentslottens
storlek som — genom olika skatteklasser — efter arvingens
eller testamentstagarens närmare eller fjärmare skyldskap till den avlidne.
Lika stora lotter blir således lika beskattade — oavsett storleken av den
totala kvarlåtenskapen i respektive dödsbon — om lotterna tillfaller personer,
som hör till samma skatteklass. Genom fördelningen på skatteklasser i
förhållande till skyldskapen blir den avlidnes bröstarvingar och efterlevande
make lindrigare beskattade än arvingar eller testamentstagare i övrigt.
Härigenom gynnas de som i högre grad än andra kan anses ha ett berättigat
och av lagstiftaren i viss mån också skyddat intresse av att få övertaga
den avlidnes egendom. Såtillvida kan emellertid arvslottsskatten icke
taga hänsyn till mottagarens skatteförmåga, att den av praktiska skäl icke
kan avpassas efter mottagarens ekonomiska ställning i allmänhet.

Genom att K-skatten beräknas på kvarlåtenskapen i dess helhet blir en
arvslott av viss storlek högre beskattad ju större den totala kvarlåtenskapen
är. Detta innebär ett missgynnande av flerbarnsfamiljerna. Tre barn,
som ärver tillhopa 300 000 kronor, får alltså sina arvslotter starkare reducerade
än det enda barnet som ärver 100 000 kronor. Av utredning som arvsskattesakkunniga
låtit verkställa framgår att omkring hälften av de K-skattepliktiga
dödsbona utgöres av flerbarnsfamiljer.

De förskjutningar i skattebelastningen, som införandet av K-skatten sålunda
medfört, står enligt de sakkunnigas mening icke väl överens med
principen om skattens avpassande efter skatteförmågan sådan denna kommer
till uttryck i arvslottens storlek. Skatteförmågan hos ettvart av de tre
barn, vilka enligt det anförda exemplet ärver tillhopa 300 000 kronor, är i
princip icke större än hos det barn, som ensamt ärver 100 000 kronor. På
grund av 2-skattesystemet blir skattebelastningen emellertid olika. Från
den nu diskuterade synpunkten — och sålunda utan att ställning därmed
tages till frågan om beskattningens höjd i och för sig — finner de sakkunniga
att en ren A-beskattning är att föredraga. I detta sammanhang erinras
även om att frågan om K-skatten, trots att nämnda skatteform varit i tilllämpning
så pass lång tid som tio år, alltjämt är av starkt kontroversiell
natur.

Jämväl i annat hänseende än det nyss behandlade innebar K-skattens tillkomst
vissa förskjutningar i dödsbobeskattningen. Genom att höjningen av
dödsbobeskattningen skedde medelst en K-skatt och icke en skärpt A-skatt,
rubbades det tidigare förhållandet mellan skatteklasserna. Skattehöjningen
blev nämligen genom K-skatten densamma oavsett vilken skatteklass arvingarna
tillhörde, varigenom den relativa skattehöjningen blev större i de
lägre skatteklasserna än i de högre och störst i skatteklass I, till vilken barn
och efterlevande make hör. På grund av att K-skatten dessutom åvilar dödsboet,
d. v. s. arvingarna när sådana finns, och icke till någon del behöver
betalas av dem som erhåller endast testamentslegat, har också en förskjutning
av skattebelastningen ägt rum till nackdel särskilt för skatteklass I, som
arvingarna ju i regel tillhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Arvsskattesakkunniga har vid sina överväganden intagit den allmänna
ståndpunkten att dödsbobeskattningen bör avvägas så att man i görlig mån
tillgodoser efterlevande makes och barns intressen. Från sådan synpunkt
anser de sakkunniga att de förskjutningar i skattebelastningen, som nu berörts,
icke i och för sig är önskvärda och att alltså en övergång till ett 1-skattesystem
är att föredraga framför ett bibehållande av det nuvarande 2-skattesystemet.

En övergång till ett 1-skattesystem skulle vidare enligt arvsskattesakkunnigas
mening medföra en icke obetydlig förenkling av bestämmelserna
rörande dödsbobeskattningen och därmed underlätta ej blott möjligheterna
för de enskilda att överblicka bestämmelsernas innebörd och verkan utan
även den praktiska tillämpningen av bestämmelserna. Det ligger nämligen
i sakens natur att ett system för dödsbobeskattning som bygger på två olika
skatteformer måste — oavsett utformningen i övrigt — bli besvärligare och
mera tidsödande att tillämpa än ett system med endast en skatteform. Olägenheterna
från tillämpningssynpunkt av ett 2-skattesystem ökar självfallet,
därest — såsom för närvarande är fallet — olikhet föreligger mellan de
båda skatteformerna utöver vad som betingas av deras egenart.

Arvsskattesakkunniga har från vissa större allmänna underrätter inhämtat
upplysningar angående de praktiska erfarenheterna rörande tillämpningen
av det nuvarande 2-skattesystemet. Dessa upplysningar har bekräftat de
sakkunnigas uppfattning om fördelarna från praktisk tillämpningssynpunkt
av ett 1-skattesystem.

Valet mellan ett 2-skattesystem och ett 1-skattesystem bör, framhåller
de sakkunniga, givetvis i första hand ske under hänsynstagande till dödsbobeskattningen.
Det system som väljes i fråga om dödsbobeskattningen
får emellertid även betydelse för gåvobeskattningens utformning.

Enligt arvsskattesakkunniga synes de skäl som talar för övergång till ett

1- skattesystem, när det gäller dödsbobeskattningen, i tillämpliga delar ha giltighet
även i fråga om gåvobeskattningen. Sålunda föreligger i det nuvarande

2- skattesystemet även vid gåvobeskattningen bristande överensstämmelse
mellan skatteformernas konstruktion och författningsmässiga utformning.
En övergång till ett 1-skattesystem skulle därför enligt arvsskattesakkunnigas
mening medföra påtagliga fördelar även med avseende å gåvobeskattningen.

De sakkunniga understryker slutligen att en förutsättning för övergång till
ett 1-skattesystem är att man inom ett sådant systems ram kan erhålla åtminstone
samma garantier mot skatteflykt som för närvarande finns inom
2-skattesystemet. Såvitt de sakkunniga vid sitt arbete kunnat finna är detta
möjligt. Från denna synpunkt föreligger således enligt de sakkunniga icke
något behov av ett 2-skattesystem.

Arvsskattesakkunnigas förslag om avskaffande av K-skatten är enhälligt.

Kiingl. Ma[:ts proposition nr U5 år 1958

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag om övergång till ett 1-skattesystem med
ren A-beskattning har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
yttrandena. Därvid har starkt understrukits de sakkunnigas uttalanden om
att en ren A-beskattning är bättre ägnad än det nuvarande 2-skattesystemet
att tillgodose önskemålet om beskattning efter arvingars och testamentstagares
skatteförmåga samt att tillvarataga efterlevande makes och barns intressen.
Flera domstolar och länsstyrelser har i likhet med de sakkunniga framhållit
hurusom övergång till ett 1-skattesystem kommer att medföra en förenkling
av beskattningsbestämmelserna och deras tillämpning. I en del yttranden
betonas också att en ren A-beskattning vunnit hävd på dödsbobeskattningens
område och att K-skatten inneburit ett avsteg från de tidigare vedertagna
beskattningsprinciperna. Det framhålles även att K-skatten med hänsyn
till sina verkningar föranlett de skattskyldiga till allehanda åtgärder för
att undgå eller nedbringa skatten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att genom K-skattens avskaffande
främst vinnes att dödsbobeskattningen kan bättre avpassas efter skatteförmågan
sådan denna kommit till uttryck i arvslottens storlek. Men även
den förenkling som uppnås i fråga om bestämmelserna rörande dödsbo- och
gåvobeskattningen finner hovrätten vara av betydelse. Hovrätten anför härom
vidare.

Såsom de sakkunniga uttalat är tillämpningen av gällande bestämmelser
förenad med avsevärda svårigheter, särskilt i fråga om dödsbon där egendomsförhållandena
äro mera komplicerade, d. v. s. i regel dödsbon med större
kvarlåtenskap. Icke minst träder olägenheterna härav i dagen vid häradsrätterna,
där registreringen av bouppteckningar och därmed skatteläggningen
regelmässigt ankommer på tingsnotarierna. Enär dessa tjänstgöra i domsaga
högst 2 1/2 år, kunna de mera sällan förvärva sådan erfarenhet av beskattningsärenden
som med gällande bestämmelser är önskvärd för att arbetet
skall kunna bedrivas på ett rationellt sätt. Även i överrätterna medför
för övrigt bestämmelsernas tämligen invecklade beskaffenhet och de till följd
därav talrika rättsfallen avsevärt arbete. Slutligen bemärker hovrätten att
även inom ett 1-skattesystem torde kunna anordnas godtagbara spärrar mot
skatteflykt.

Hovrätten för Västra Sverige betonar betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt
av den förenkling av bestämmelserna rörande dödsbobeskattningen,
som en återgång till en ren A-beskattning kommer att innebära. Hovrätten
uttalar för övrigt, att det syfte som ansågs motivera införandet av K-skatten
lika väl kunnat och alltjämt kan nås inom ramen för en arvslottsbeskattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar i och för sig en övergång till ett
1-skattesystem men finner att en ren A-beskattning och en ren K-beskattning
från flera synpunkter är ungefär likvärdiga. Länsstyrelsen anför härom bl. a.
följande.

Det blir i båda fallen i sista hand arvingen eller testamentstagaren som får
betala skatten, och enda skillnaden är att den blir något annorlunda avvägd

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

för olika fall. Ur samhällsekonomisk och skatteteknisk synpunkt är tydligen
inte skatteformen av någon nämnvärd betydelse. Det är skattens hojd
som är ensamt avgörande. Ur dessa synpunkter är förslagets genomforande
uppenbarligen tämligen oväsentligt.

Om man emellertid ser frågan från synpunkten av att skatten bör fördelas
så rättvist som möjligt mellan de skattskyldiga, finner länsstyrelsen det
lättare att välja mellan de båda skatteformerna. Det lär icke kunna förnekas,
att A-skatten från den synpunkten har ett avgjort företräde framför Kskatten.
På grund härav och då A-skatten onekligen har starkare hävd hos
allmänheten, vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget att dödsbobeskattningen
skall koncentreras till en A-beskattning.

Landsorganisationen erinrar om att organisationen vid K-skattens inföi ande
tillstyrkte densamma och finner i och för sig icke anledning att nu
intaga en annan principiell ståndpunkt i fråga om dödsbobeskattningens omfattning.
Med hänsyn till att den föreslagna omfördelningen av skattebördan
kan anses socialt motiverad och till att de totala statsintäkterna icke nämnvärt
minskas genom omläggningen till enbart A-beskattning, anser sig organisationen
emellertid icke ha något att erinra mot en sådan omläggning.

Departementschefen

Arvsskattesakkunniga har enhälligt föreslagit, att det nuvarande dubbla
systemet för dödsbobeskattningen — med en kvarlåtenskapsskatt och eu
arvsskatt — skall ersättas med en beskattningsform, byggd på den nuvarande
arvsskatten. Remissbehandlingen visar, att man genomgående är positiv
inställd till den föreslagna omläggningen; den har icke avstyrkts i något yttrande.
Under sådana förhållanden torde det icke vara behövligt att nu näimare
ingå på de skäl som åberopats i diskussionen kring K-skatten.1 Jag
kan inskränka mig till att behandla de överväganden av företrädesvis praktisk
natur som lett fram till de sakkunnigas förslag.

Grundvalen för dödsbobeskattningen i vårt land har alltsedan den år
1894 erhöll en mera modern utformning — varit en beskattning enligt
A-skattens principer. Även efter tillkomsten ar 1947 av K-skatten har
A-skatten intagit den dominerande rollen i skattesystemet. Såsom förutsattes
vid införandet av K-skatten har densamma kommit att träffa blott en
jämförelsevis ringa del av antalet dödsbon, enligt gjorda beräkningar ca
5 procent. Övriga dödsbon har liksom före K-skattens tillkomst berörts endast
av bestämmelserna om A-skatt och flertalet av dessa har till följd av
bobehållningens ringhet och de skattefria bottenbeloppen vid A-beskattningen
gått helt fria även från A-skatt. Också huvudparten av intäkterna
från dödsbobeskattningen bär härrört från A-skatten.

Även om verkningarna av K-skatten således haft en förhållandevis begränsad
räckvidd, har arvsskattesakkunniga likväl funnit en ren A-beskatt 1

Angående använda förkortningar, se s. 18 och 19.

Kungl. Maj.ts proposition nr Uö år 1958

ning vara att föredraga framför den nuvarande dubbla formen för dödsbobeskattning.
De sakkunniga har framhållit hurusom K-skattens införande i
viss mån inneburit ett avsteg från de dessförinnan i vårt land sedan lång
tid vedertagna principerna för dödsbobeskattningen. Vidare har de sakkunniga
funnit att en ren A-beskattning är ägnad att bättre än det nuvarande
systemet tillgodose önskemålen om en ändamålsenlig fördelning av skattebelastningen
mellan olika skattskyldiga och om förenkling av beskattningsbestämmelserna.

Jag vill redan i förevarande sammanhang understryka att det rådande
statsfinansiella läget är sådant att utrymme saknas för en allmän sänkning
av dödsbobeskattningen. Därest en omläggning av denna beskattning anses
bora ske, måste utgångspunkten således vara ett i stort sett oförändrat skatteuttag.
Det sagda hindrar icke, att man i samband med omläggningen genomfor
vissa lättnader, vilka erfordras för att få en lämplig fördelning av
skattebördan mellan olika kategorier av skattskyldiga. Frågan om övergång
till en ren arvsbeskattning blir emellertid väsentligen ett spörsmål om en
sådan beskattning är ägnad att, såsom arvsskattesakkunniga funnit, möjliggöra
en mera ändamålsenlig fördelning av skattebelastningen eller eljest
medföra fördelar i förhållande till nu rådande skattesystem.

Valet mellan en A-beskattning och en K-beskattning kan visserligen i
princip sägas vara en fråga huruvida dödsbobeskattningen bör utgöra en
beskattning av varje arvinges och testamentstagares förvärv för sig eller av
den samlade förmögenhetsövergången vid ett dödsfall. Oavsett vad som må
vara det principiellt riktigare, är det emellertid angeläget att skatteformen
i praktiken lämnar utrymme för ett hänsynstagande till de olika faktorer
som i allmänhet tillmätes betydelse vid beskattningen. Arvsskattesakkunniga
har intagit den allmänna ståndpunkten att dödsbobeskattningen bör
utformas så att efterlevande makes och barns intressen i görlig mån tillgodoses.
Med denna utgångspunkt har de sakkunniga funnit att K-skatten för
därav berörda dödsbon inneburit en förskjutning av den totala dödsbobeskattningen
till nämnda skattskyldigas nackdel. Genom att K-skatten beräknas
på kvarlåtenskapen i dess helhet har den icke heller — i de fall då
lera arvingar funnits — möjliggjort hänsynstagande till den enskilde arvingens
skatteförmåga, sådan den kommit till uttryck i arvslottens storlek.

I likhet med de sakkunniga anser jag att efterlevande make och barn bör
beredas en sa förmånlig behandling som möjligt inom dödsbobeskattningens
ram. Dessa skattskyldiga har ju också i arvsrättsligt hänseende tillerkänts

en ^speciellt gynnad — och av lagstiftningen i viss mån även skyddad _

ställning. Särskilt tungt väger intresset av att i beskattningshänseende tillgodose
flerbarnsfamiljerna. Skattebelastningen bör därför avvägas så att
den i förhållandevis mindre grad träffar de skattskyldiga enligt klass I än
Övriga skattskyldiga och så att behörig hänsyn tages till varje enskild arvinges
skatteförmåga. Dessa principer synes böra upprätthållas oavsett kvarlatenskapens
storlek.^ Såsom arvsskattesakkunniga funnit föreligger det större
möjligheter att åstadkomma den sålunda önskvärda fördelningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

skattebelastningen inom ett system med ren A-beskattning än inom det nuvarande
systemet. Med hänsyn härtill föreligger sålunda i och för sig starka
skäl som talar för en övergång till ett 1-skattesystem.

Förutsättning för en sådan övergång är emellertid — vilket även de sakkunniga
framhållit — att skatteflyktsspärrarna vid dödsbobeskattningen
icke minskas. Såsom de sakkunniga funnit föreligger möjlighet att inom ett
1-skattesystems ram erhålla motsvarighet till de garantier mot skatteflykt
som nu sammanlagt finns inom 2-skattesystemet. önskvärdheten av att
förhindra skatteflyktsåtgärder kan därför icke anses utgöra något hinder
mot genomförandet av den föreslagna övergången.

Erfarenheterna av det nuvarande 2-skattesystemet har enligt de sakkunniga
vidare givit vid handen att en övergång till ett 1-skattesystem skulle
medföra en förenkling av bestämmelserna rörande såväl dödsbo- som gåvobeskattningen
och därmed underlätta ej blott möjligheterna för de enskilda
att överblicka bestämmelsernas innebörd och verkan utan också den praktiska
tillämpningen av bestämmelserna. Även om de fördelar som härvidlag
står att vinna vid övergång till ett 1-skattesystem enligt min mening icke
bör överdrivas — de kvarlåtenskaper och gåvor som beröres av 2-skattesystemet
utgör en jämförelsevis ringa del av det totala antalet — synes vad de
sakkunniga nu anfört böra tillmätas visst beaktande vid valet av beskattningssystem.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker jag att kvarlåtenskapsskatten
avskaffas.

Förslaget i övrigt

Arvsskattesakkunniga

En övergång till ett 1-skattesystem med ren A-beskattning innebär att
dödsbobeskattningen kommer att grundas enbart på AGF och att KvF sålunda
upphäves. Med denna utgångspunkt har arvsskattesakkunniga — i enlighet
med direktiven för de sakkunnigas arbete •—- omprövat bottenbelopp
och skatteskalor i AGF. Därvid har riktpunkten för de sakkunniga varit att
bottenbeloppen — som icke ändrats sedan AGF:s tillkomst år 1941 — skall
höjas till skälig nivå och skatteskalorna utformas så att statsverkets intäkter
av dödsbobeskattningen, bortsett från vad som kan erfordras för att erhålla
skäliga bottenbelopp, icke nämnvärt minskas. För de sakkunnigas
förslag härvidlag kommer jag alt lämna en närmare redogörelse i det följande.

Arvsskattesakkunniga har vidare funnit att en övergång till ett 1-skattesystem
påkallar vissa ytterligare ändringar i AGF. Om KvF upphäves, bör
skatteflyktsspärrarna i AGF utbyggas så att de kommer att motsvara de
garantier mot skatteflykt som nu sammanlagt finns i 2-skattesystemet.
Särskilt gäller detta i fråga om beskattningen av gåvor och försäkringsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1958

värv. Vidare påfordrar en övergång till ett 1-skattesystem ändringar av bestämmelserna
i AGF rörande bl. a. skattens erläggande och eftergift av skatt
med hänsyn till nu förefintliga bestämmelser i dessa avseenden i KvF. De
sakkunniga har härjämte funnit det lämpligt att en omläggning av dödsbobeskattningen
förenas med en ytterligare utbyggnad av skatteflyktsspärrarna
i AGF och en förenkling av vissa beskattningsbestämmelser i förordningen.
I sistnämnda hänseenden har de sakkunniga emellertid begränsat
sig till sådana frågor som kunnat prövas utan mera omfattande utredning
eller tidsutdräkt. Även till dessa frågor skall jag återkomma.

Arvsskattesakkunniga har vidare framhållit hurusom AGF präglas av
lagstiftarens strävan efter absolut exakthet och rättvisa vid dödsbo- och
gåvobeskattningen. Till följd härav har bestämmelserna i vissa delar blivit
invecklade och svårtolkade, vilket bl. a. bestyrkes av de talrika rättsfallen
rörande tillämpningen av AGF. Härjämte har under den tid, AGF varit
gällande, efter hand kunnat konstateras vissa brister och inadvertenser i
den författningsmässiga utformningen. Icke minst gäller detta i fråga om
försäkringsbeskattningen, delvis till följd av försäkringsformernas utveckling
under senare år.

Från nu angivna synpunkter har de sakkunniga ansett en allmän översyn
av AGF motiverad vare sig övergång sker till ett 1-skattesystem eller
ej. Särskilt gäller detta försäkringsbeskattningen där behovet av en översyn
starkt understrukits bl. a. av bevillningsutskottet. Vid en allmän översyn
av AGF torde enligt de sakkunniga böra övervägas huruvida icke beskattningsreglerna
skulle kunna på vissa punkter ges en mera schablonmässig
karaktär utan att de skattskyldigas krav på en rättvis beskattning trädes
för nära. En större schablonmässighet i fråga om AGF:s stadganden skulle
nämligen vara ägnad att undanröja åtskilliga av de olägenheter som uppkommit
vid förordningens tillämpning.

Arvsskattesakkunniga har dock funnit det icke ankomma på de sakkunniga
att företaga någon mera genomgripande översyn av AGF. En sådan
översyn synes knappast ha åsyftats i de sakkunnigas direktiv. Härtill kommer
att översynen skulle ha fordrat mera ingående utredningar och överväganden
än som rimligen kunnat medhinnas inom den för de sakkunnigas
arbete till buds stående tiden. Vidare synes det vara lämpligt att före en
mera genomgripande översyn av AGF avvakta resultatet av visst annat nu
pågående lagstiftningsarbete, som kan vara av betydelse för AGF:s utformning,
bl. a. i fråga om äktenskapslagstiftningen, ärvdabalken och fideikommissen.
Vid övergång till ett 1-skattesystem med höjd A-skatt kan det
också vara av betydelse att vinna någon tids erfarenhet av detta system
innan mera genomgripande och definitiva ändringar vidtages i AGF. Arvsskattesakkunniga
har emellertid velat understryka det angelägna i att en
allmän översyn av AGF kommer till stånd så snart förutsättningarna härför
föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

Arvsskattesakkunniga har slutligen i enlighet med direktiven även prövat
frågan om jämkning av skattepliktsgränsen och skatteskalan vid förmögenhetsbeskattningen.

Skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen höjdes som tidigare
nämnts år 1957, efter förslag av arvsskattesakkunniga, från 50 000 till 80 000
kronor. Med höjningen — som är tillämplig från och med 1958 års taxering
— avsågs att i skälig omfattning motverka följderna av värdeökningen för
fastigheter vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Höjningen angavs vara
att betrakta såsom ett provisorium för tiden intill dess statsmakterna fattat
beslut på grundval av arvsskattesakkunnigas betänkande.

Arvsskattesakkunniga har vid sitt slutliga ställningstagande efter ingående
överväganden icke funnit anledning att föreslå någon annan skattepliktsgräns
vid förmögenhetsbeskattningen än 80 000 kronor. Icke heller i
fråga om skatteskalan i övrigt har de sakkunniga ansett sig böra framlägga
något förslag till ändring.

En närmare redogörelse för de sakkunnigas överväganden och ställningstagande
i fråga om förmögenhetsbeskattningen återfinns i de sakkunnigas
betänkande s. 178—180. De sakkunniga är enhälliga i sitt beslut att ej föreslå
ytterligare ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

Yttrandena

Vad som anförts i yttrandena rörande arvsskattesakkunnigas förslag till
ändringar i AGF kommer att redovisas i det följande. I förevarande sammanhang
kan emellertid nämnas att — om man bortser från beskattningens
höjd — de sakkunnigas förslag i stort sett rönt instämmande i remissyttrandena.

Av mera allmänna uttalanden i yttrandena må omnämnas att enligt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län förslaget på ett lyckligt sätt synes lösa
ett flertal problem och innebär en avgjord förenkling av nu gällande regler
om beskattning av arv och gåva. Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar
att förslaget i åtskilliga avseenden innebär värdefulla förenklingar av
bestämmelserna i AGF. Sveriges grossistförbund framhåller att arvsskattesakkunnigas
betänkande innehåller en intressant och översiktligt gjord
sammanställning av statistiska undersökningar samt vissa analyser av olika
detaljproblem, sammanhängande med den nuvarande arvsbeskattningen,
som är av betydande värde vid bedömandet av hithörande ekonomiska
frågor.

Vad arvsskattesakkunniga framhållit rörande behovet av en genomgripande
översyn av AGF understrvkes i flera yttranden, främst av
domstolar och länsstyrelser. Det framhålles därvid såsom önskvärt att en
sådan översyn kommer till stånd snarast möjligt. Föreningen Sveriges stadsdomare
anser att det bör undersökas huruvida partiella reformer kan genomföras
i AGF utan avvaktande av resultatet av annat vidlyftigt lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

ningsarbete. Föreningen finner det särskilt angeläget att reglerna om försäkringsbeskattningen
omarbetas. Näringslivets skattedelegation anser det
vara speciellt behövligt med en omarbetning av reglerna rörande beskattning
av vad efterlevande make erhåller från den andre maken.

I några yttranden har vidare framlagts förslag till vissa ändringar i AGF
— utöver vad arvsskattesakkunniga förordat — som av förslagsställarna
anses böra genomföras redan i samband med en övergång till ett 1-skattesystem
och utan att man avvaktar en allmän översyn av AGF. Delvis rör det
sig här om frågor bl. a. på försäkringsbeskattningens område, vilka behandlats
av arvsskattesakkunniga men som de sakkunniga funnit kräva ytterligare
utredning och överväganden eller äga samband med annat pågående
lagstiftningsarbete. Även vissa andra ändringsförslag har framförts, bl. a.
avseende de skattskyldigas fördelning på skatteklasser enligt AGF.

Arvsskattesakkunnigas ställningstagande i fråga om förmögenhetsbeskattningen
har lämnats utan erinran i så gott som samtliga yttranden.
I några yttranden har dock invändningar anförts.

Sålunda vill Riksförbundets Landsbygdens folk rikta en bestämd gensaga
mot den av de sakkunniga gjorda bedömningen, framför allt i fråga om
skatteskalorna. Förbundet anför vidare.

Enligt förbundet innebär förmögenhetsskattens nuvarande konstruktion
en fortskridande, klart skönjbar försämring av den ekonomiska motståndskraften
hos de jordbruk, som drabbats av förmögenhetsbeskattningen. Denna
inverkan accentueras ytterligare genom konsekvenserna av den senaste
fastighetstaxeringshöjningen. 1945 års statsskatteberedning anförde i sitt
förslag bland annat, att förmögenhetsbeskattningen icke borde träffa andra
kapitaltillgångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunde betecknas
såsom »förmögenhet», en grundsats vilken enligt arvsskattesakkunniga alltjämt
torde äga giltighet. Med åberopande av nu anförda omständigheter och
under beaktande därav, att i familjeföretag — och därvidlag i synnerhet i
jordbruksrörelse — engagerade tillgångar vanligen icke kunna karakteriseras
såsom förmögenhet i egentlig bemärkelse, måste förbundet hemställa att
frågan om en rimligare, företagsamheten icke diskriminerande förmögenhetsbeskattning
ofördröj ligen måtte upptagas till förnyade, mera ingående
överväganden.

Sveriges lantbruksförbund framhåller att höjningen av skattepliktsgränsen
icke förhindrar att innehavare av större bondejordbruk och storbruk
till följd av de höjda taxeringsvärdena blir föremål för en icke blott nominellt
utan även reellt avsevärt ökad beskattning på oförändrat produktionsunderlag.
Denna ökade förmögenhetsbeskattning uppkommer utan att det
föreligger någon motsvarande ökning av inkomsten, med vilken förmögenhetsskatten
ju dock skall betalas. Detta innebär en minskning av den behållna
inkomsten. Förbundet anför vidare.

Den behållna inkomsten ger mycket litet utrymme för investeringar, som
regelbundet måste göras i verksamheten, och än mindre för amorteringar
av skulder. Särskilt gäller detta vid de största förmögenheterna och sålunda
vid de största jordbruken. Orsaken till detta förhållande är uppenbar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

liffen den hårda förmögenhetsbeskattningen i högre förmögenhetsskikt samt
den otillräckliga avdragsrätten för värdeminskning å byggnader.

En ändring i dessa beskattningsregler är erforderlig. Engagerande av kapital
i en egen jordbruksdrift innebär inte en kapitalförvaltning i vanlig
bemärkelse utan att kapitalet av ägaren användes som instrument i en produk
tiv verksamhet, och som förut framhållits är de kapitalbelopp, som
erfordras i ett jordbruk av viss storlek, väsentligt större än vid tiden tor
nuvarande förmögenhetsbeskattnings införande. En omprövning av skatteskalorna
är därför enligt förbundets mening behövlig. Därvid skulle aven
den härmed sammanhängande frågan om avdragsrätten för värdeminskning
å byggnader kunna prövas. Förbundet anser därför, att fragan om en
lämpligare utformning av förmögenhetsbeskattningen snarast bör uti edas.

Svenska företagares riksförbund förordar en snar utredning av frågan om
förmögenhetsskattens avskaffande.

Departementschefen

Till arvsskattesakkunnigas förslag med avseende å bottenbelopp och
skatteskalor samt andra ändringar i AGF återkommer jag närmare i det
följande i anslutning till redovisning av förslagen. Jag vill emellertid redan
i detta sammanhang något beröra frågan i vilken utsträckning ändringai
bör genomföras i AGF i samband med övergång till ett 1-skattesystem.

De sakkunniga har uttalat att behov föreligger av en allmän översyn
av AGF och detta har understrukits i flera remissyttranden. En sådan
översyn kan, därest man vill effektivisera och förenkla beskattningsbestammelserna,
bli av förhållandevis genomgripande natur. Vid sådant förhållande
är det angeläget att en översyn icke kommer till stånd innan förutsättningar
finns för mera definitiva ändringar i AGF. Slutförandet av pågående
lagstiftningsarbete inom civilrättens område som kan få betydelse
för dödsbobeskattningens utformning bör således under alla omständigheter
avvaktas. Härigenom vinnes också att — om övergång nu sker till ett
1-skattesystem med höjd A-beskattning — vid en blivande översyn kan beaktas
erfarenheterna av ett sådant systems tillämpning.

Från nu angivna utgångspunkter kan det ifrågasättas huruvida man i
förevarande sammanhang bör vidtaga andra ändringar i AGF än sådana
som direkt betingas av eller eljest sammanhänger med själva omläggningen
till ren A-beskattning. Arvsskattesakkunniga har i huvudsak iakttagit
denna begränsning. Härutöver har de sakkunniga föreslagit vissa ytterligare
ändringar i AGF "som av de sakkunniga ansetts kunna prövas utan mera
omfattande utredning och tidsutdräkt och som syftat till utbyggnad a\
skatteflykt sspärrar na samt förenkling och förtydligande av vissa bestämmelser
i AGF. Den av de sakkunniga sålunda gjorda avvägningen mellan de
frågor som bör lösas nu och de som bör anstå tills vidare har i stort sett
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även för min del anser jag,
att avvägningen i huvudsak kan godtagas. På enstaka punkter bär jag dock
funnit att ett genomförande av vad de sakkunniga föreslagit icke ar part
liihang till riksdagens protokoll i9ö8. 1 samt. År 145

34 Kungl. Ma[:ts proposition nr U5 år 1958

kallat i förevarande sammanhang. Med denna min inställning är jag icke
heller beredd att annat än undantagsvis ingå i närmare prövning av de förslag
som i vissa remissyttranden framförts om ytterligare ändringar i AGF.
_ Mot bakgrunden av att en översyn av AGF framdeles kan bli erforderlig
är det angeläget att undvika att i förordningen införa från dess beskattningsprinciper
avvikande bestämmelser. Detta föranleder — vilket framgår
av arvsskattesakkunnigas utredning — vissa svårigheter särskilt när det
gäller att inom AGF skapa motsvarigheter till de nuvarande skatteflyktsspärrarna
i KvF. Med hänsyn härtill måste vissa ändringar i AGF betraktas
som provisoriska och det får bli beroende av erfarenheterna av ett 1-skattesystems
tillämpning huruvida jämkningar härvidlag kan bli behövliga längre
fram.

Med hänvisning till vad som nu anförts finner jag arvsskattesakkunnigas
förslag val ägnat att ligga till grund för utformningen av dödsbobeskattningen
vid övergång till ett 1-skattesystem. Jag kommer också i den följande
framställningen att i huvudsak följa samma ordning som de sakkunniga
valt vid behandlingen av berörda spörsmål.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen har de sakkunnigas
enhälliga ståndpunktstagande i stort sett lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Den höjning av skattepliktsgränsen som genomfördes vid 1957
års riksdag har — om än ursprungligen avsedd såsom ett provisorium —
enligt de sakkunnigas uppfattning medfört ett skäligt hänsynstagande till
värdeökningen för fastigheterna till följd av de höjda taxeringsvärdena och
jämväl i övrigt vara lämpligt avvägd. Jag delar denna uppfattning. Såsom
de sakkunniga framhållit skulle en ytterligare sänkning av förmögenhetsbeskattningen
medföra ett icke oväsentligt skattebortfall. Utrymme härför
föreligger icke i rådande statsfinansiella läge. Vid sådant förhållande är jag
icke beredd att tillmötesgå de i vissa remissyttranden framställda krav som
syftar till en sänkning av förmögenhetsskatten. Jag framlägger således i förevarande
sammanhang icke något förslag till ändring av nu gällande förmögenhetsbeskattning.

IV. Bottenbeloppen
Bottenbeloppens storlek

Arvsskattesakkunniga

Arvsskattesakkunniga föreslår att de allmänna bottenbeloppen enlM
skatteklasserna I och II höjes till 6 000 respektive 2 000 kronor (från 3 000
respektive 1 000 kronor), medan bottenbeloppen i klasserna III och IV bibehålies
oförändrade vid 1 000 kronor. Härjämte föreslår de sakkunniga att
de särskilda bottenbeloppen för underåriga barn och efterlevande make

KiuujI. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

höjes, för barn till 2 000 kronor för varje år eller del därav varmed barnets
ålder understiger 21 år (från 1 000 kronor per år eller del därav under 18
år) och för make till 40 000 kronor (från 25 000 kronor). Förslagen är enhälliga.
— De sakkunniga har vidare behandlat frågan om storleken av
de speciella bottenbeloppen vid gåvo- och försäkringsbeskattningen. Härför
redogöres senare.

Nämnas bör att till skatteklass I hör i huvudsak barn och deras avkomlingar
samt efterlevande make, till klass II syskon och deras avkomlingar
samt föräldrar, till klass III vissa allmännyttiga sammanslutningar och till
klass IV övriga skattskyldiga.

De sakkunniga erinrar till eu början om att storleken av de belopp det
här gäller fastställdes år 1941 vid tillkomsten av nu gällande AGF. Därest
man enbart beaktar penningvärdets förändringar, sådana de kommit till uttryck
i levnadskostnadsindex, skulle detta leda till att beloppen borde höjas
med ca 75 procent. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid förändringarna
i penningvärdet icke i och för sig vara avgörande för bestämmandet
av storleken av de blivande bottenbeloppen i AGF. En omräkning
på grundval av penningvärdesförändringarna skulle nämligen innebära att
man utgår från såväl att tidigare bestämningar av beloppen varit i allo
riktiga som att de förhållanden vilka •— bortsett från penningvärdet — på
sin tid motiverat dessa bestämningar icke undergått några förändringar.
Med hänsyn till de svårbedömbara och ofta skönsmässiga avgöranden det
här gäller skulle en bedömning från sådana utgångspunkter icke medföra
tillfredsställande resultat. Härtill kommer att — oavsett vad tidigare må ha
förevarit — skattelagstiftningen alltid måste i möjligaste mån anpassas till
de aktuella förhållandena med tillbörligt hänsynstagande till både det allmännas
och de enskildas intressen. De sakkunniga framhåller emellertid
att beräkningar på grundval av penningvärdesförändringar givetvis är i
icke oväsentlig grad ägnade att tjäna till ledning när det gäller att på lämpligt
sätt bestämma bl. a. skattepliktsgränser.

I enlighet med sin allmänna ståndpunkt, att dödsbobeskattningen bör avvägas
så att man i görlig mån tillgodoser efterlevande makes och barns intressen,
har de sakkunniga ansett alt bottenbeloppet i skatteklass I
i vart fall icke bör bestämmas nämnvärt under det belopp 5 250 kronor, vartill
ett beaktande enbart av penningvärdesförändringen sedan år 1941 föranleder.
Från denna utgångspunkt har de sakkunniga övervägt 5 000, G 000 och
8 000 kronor såsom tänkbara boltenbelopp. Vid valet mellan de tre alternativen
har de sakkunniga funnit sig böra förorda alt botlenbeloppct bestämmes
till 6 000 kronor. En viss försiktighet vid höjning av del allmänna bottenbeloppet
i klass I skulle göra det möjligt alt lättare tillgodose önskemålet
om eu höjning av de särskilda bottenbeloppen för efterlevande make
och underåriga barn.

Vad härefter angår botlenbeloppct i skatteklass II skulle eu höjning
motsvarande den de sakkunniga föreslagit i fråga om klass I innebära

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

att bottenbeloppet bestämdes till 2 000 kronor. Skälen för en sådan höjning

— en fördubbling — är emellertid icke lika starka när det gäller de skattskyldiga
enligt klass II, d. v. s. främst syskon och deras avkomlingar, som
fallet är med avseende å klass I. Å andra sidan anser de sakkunniga att
bottenbeloppet i klass II icke bör bibehållas oförändrat utan att ett visst beaktande
bör ske av förändringarna i penningvärdet sedan år 1941. Vid valet
mellan de alternativ som kan komma i fråga vid en höjning — 1 500 och
2 000 kronor —• har de sakkunniga slutligt kommit till det ställningstagandet
att ett bottenbelopp om 2 000 kronor är att föredraga. Härmed har de sakkunniga
— som icke ansett sig böra föreslå någon höjning av bottenbeloppen
i skatteklasserna III och IV — också velat ge uttryck för den uppfattningen
att skattefriheten för små arvs- och testamentslotter bör sträcka sig längre
när det gäller syskon och deras avkomlingar än då fråga är om mera avlägsna
släktingar eller helt oskylda personer.

I fråga om skatteklasserna III och IV förordar arvsskattesakkunniga
som nyss nämnts att nuvarande bottenbelopp bibehålies oförändrade.
Den höjning av bottenbeloppen från 200 till 1 000 kronor, som
skedde genom 1941 års AGF, får enligt de sakkunniga anses innefatta en
så pass förmånlig reglering av skattepliktsgränsen för nu ifrågavarande
skattskyldiga att — oaktat förändringarna av penningvärdet sedan år 1941

— anledning icke förekommer att nu ytterligare höja beloppen.

Beträffande det särskilda bottenbeloppet för underåriga barn anser
de sakkunniga —- i enlighet med sin allmänna ståndpunkt att dödsbobeskattningen
bör avvägas så att man i görlig mån tillgodoser barnfamiljernas
intressen — att beloppet i vart fall icke bör bestämmas under 1 750 kronor,
vartill ett beaktande enbart av penningvärdesförändringen sedan år
1941 föranleder. Det belopp som vid sådant förhållande synes böra ifrågakomma
är 2 000 kronor. Detta belopp torde ungefär motsvara den årliga
genomsnittskostnaden i dagens läge för ett underårig! barns konsumtion.
För att ytterligare tillgodose det samhällsintresse, som ligger till grund för
nu ifrågavarande skattefrihet, föreslår de sakkunniga att åldersgränsen för
åtnjutande av skattefriheten höjes från 18 till 21 år.

Nämnas bör att med barn i förevarande avseende jämställes adoptivbarn,
styvbarn, makes adoptivbarn samt avkomling till avlidet barn, adoptivbarn,
styvbarn eller makes adoptivbarn.

De sakkunniga har härefter behandlat frågan i vilken utsträckning e fterlevande
make bör åtnjuta skattefrihet — förutom för sin giftorätt
— för vad som genom arv eller testamente förvärvas från den avlidne.
Därvid har de sakkunniga erinrat om att i olika sammanhang ifrågasatts huruvida
icke efterlevande make borde få full skattefrihet för sådant förvärv.
I likhet med 1938 års arvsskattekominitté anser arvsskattesakkunniga att
med hänsyn till den jämförelsevis stora skatteintäkt, som härflyter från efterlevande
makes arvs- och testamentsförvärv, skattebefrielsen måste begränsas.
Enligt beräkningar, som arvsskattesakkunniga låtit göra på grundval

Kungl. Maj.ts proposition nr Hö år 1958

av de skattepliktiga bouppteckningar som inregistrerats under tiden den
1 juli 1954—den 30 juni 1955, utgjorde nämligen den A-skatt som belöpte å
efterlevande makes arvs- eller testamentslotter tillhopa 3,79 miljonei kronoi
eller mer än 10 procent av A-skatten enligt nämnda bouppteckningar, 35,32
miljoner kronor. Härtill kommer ett betydande belopp motsvarande nuvarande
K-skatt. Ett skattebortfall av denna omfattning — för att fritaga efterlevande
make från A-skatt — bör enligt de sakkunniga icke ifrågakomma.
Om efterlevande make blir helt fri från A-beskattning, kan man vidare läkna
med att egendom i ökad utsträckning kommer att genom testamente överföras
till den efterlevande, varigenom skattebortfallet ytterligare ökar. Spörsmålet
huruvida efterlevande make bör vara helt fri från A-beskattning äi
emellertid icke blott en fråga om det aktuella skattebortfallet utan har även
principiell innebörd. Anlägges principiella synpunkter, kan enligt de sakkunniga
vissa skäl anföras för eu full skattefrihet. Å andra sidan blir frågan då
av den beskaffenhet att dess vidare behandling bör anstå i avbidan på en
allmän översyn av AGF, sedan pågående utredning angående äktenskapslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor slutförts.

Arvsskattesakkunniga utgår sålunda från att gällande system med viss
begränsad skattefrihet för efterlevande make bör bibehållas vid övergång
till ett 1-skattesystem.

I enlighet med de sakkunnigas allmänna ståndpunkt, att dödsbobeskattningen
bör avvägas så att man i görlig mån tillgodoser efterlevande makes
och barns intressen, anser de sakkunniga att en höjning bör ske av'' det nuvarande
bottenbeloppet om 25 000 kronor. En uppräkning enbart med beaktande
av penningvärdesförändringen sedan år 1941 skulle leda till ett belopp
om 43 750 kronor. Med hänsyn härtill skulle 40 000 eller 50 000 kronor
kunna tänkas såsom nytt bottenbelopp.

Enligt verkställda beräkningar — på grundval av siffermaterialet enligt
1954/55 års bouppteckningar — skulle en höjning av bottenbeloppet till
50 000 kronor medföra ett årligt skattebortfall av ca 1 150 000 kronor, medan
skattebortfallet vid en höjning till 40 000 kronor endast blir omkring hälften
så stort eller ea 550 000 kronor.

Ett bottenbelopp om 40 000 kronor synes på ett naturligt sätt ansluta till
skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen, 80 000 kronor. I ett äktenskap,
där den efterlevande maken — på grund av att barn ej finns eller
icke gör anspråk på sina laglotter — erhåller den avlidnes hela giftorättsandel,
kommer sålunda i regel någon A-skatt icke att utgå i de fall där makarnas
förmögenhet varit fri från förmögenhetsbeskattning.

Med hänsyn till den skattefrihet, som arvsskattesakkunniga föreslagit för
barn under 21 år, kommer redan en höjning till 40 000 kronor av bottenbeloppet
för efterlevande make att medföra att betydande dödsbobchållningar
kan bli fria från A-beskaltning.

Arvsskattesakkunniga föreslår i enlighet med det nu sagda, att det särskilda
bottcnbeloppet för efterlevande make bestämmes till 40 000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr U5 år 195S

Skattebortfallet till följd av de utav arvsskattesakkunniga föreslagna
höjningarna i fråga om bottenbeloppen i AGF har av de sakkunniga
beräknats till ca 2,15 miljoner kronor per år (se vidare betänkandet s. 53—
o4). En höjning av bottenbeloppen kommer givetvis också att medföra viss
minskning av antalet eljest skattepliktiga arvs- och testamentslotter. På
grundval av siffermaterialet enligt 1954/55 års bouppteckningar har beräknats
att mer än en tredjedel av de skattepliktiga lotterna skulle bli skattefria
< betänkandet s. 54).

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag i fråga om storleken av de allmänna bottenbeloppen
i klasserna I — I V och det särskilda bottenbeloppet för
underåriga barn har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så gott
som samtliga yttranden. Därvid har från flera håll uttalats, att de sakkunnigas
avvägning av de föreslagna nya bottenbeloppen är tillfredsställande
och höjningarna väl motiverade. Hovrätten för Västra Sverige har dock ansett
att frågan om storleken av bottenbeloppen i AGF är av väsentligen politisk
natur, varför det icke bör ankomma på hovrätten att avge yttrande i
saken. Ett liknande uttalande har gjorts av Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida icke konsekvensen och rätt\isan

penningvärdets förändring föranledda höjningen av bottenbeloppen och ökas
till 2 000 kronor. Om så sker, bör enligt rådhusrätten bottenbeloppet i klass
II möjligen justeras ytterligare något uppåt, förslagsvis till 3 000 kronor.

Svea hovrätt finner att boltenbeloppet för underåriga barn icke bör understiga
3 000 kronor. Hovrätten anför härom följande.

Beträffande storleken av bottenbeloppet för underåriga barn ha de sak ^

^ ,annaA låtit kostnaden för barns konsumtion vara vägledande.
Detta betrakte sesatt synes riktigt. Emellertid förefalla uppgifterna i utledningen
om kostnaderna for barns konsumtion icke aktuella Stora prisstegringar
pa konsumtionsvaror ha skett efter den tidpunkt vid vilken de
asyftade berakmngarna gjorts. Härtill kommer att i utredningen icke beaktas
kostnaden för barns utbildning utöver den för alla gemensamma, nåOot
vartill liansyn jämväl bör tagas i detta sammanhang.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att bottenbeloppet för underåriga
barn bör bestämmas till betydligt högre belopp än vad de sakkunniga föreslagit.
Ett bottenbelopp om åtminstone 3 000 kronor per år synes hovrätten
närmast böra komma i fråga. Hovrätten framhåller till en början att, då
det galler att bestämma storleken av nu ifrågavarande bottenbelopp, man
icke bör räkna med en genomsnittskostnad, beräknad på barnets hela levnadstid
alltifrån födseln. En sådan beräkning skulle innebära att barnet, då
en av föräldrarna avlider, genomsnittligt sett vore nyfött. I en familj med
ilera underåriga barn blir tyngdpunkten än tvdligare förskjuten till barn
i skolåldern. Hovrätten fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Vidare torde man vid bestämmandet av bottenbeloppet — vare sig det är
fadern eller modern som avlidit •— böra räkna också med kostnaden för hemarbetskraft.
Har modern avlidit, torde fadern normalt få vidkännas sådan
utgift. Är det fadern som avlidit, torde modern ha att antingen taga arbete
utom hemmet och att skaffa annan hemarbetskraft eller att avstå från inkomst
av arbete utom hemmet för att själv vårda barnen. Även i sistnämnda
fall belöper kostnad för hemarbetskraft på barnen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som anser att K-skatten bör avskaffas
utan att A-skatten liöjes — finner att vid ett genomförande härav icke
heller de nuvarande bottenbcloppen vid dödsbobeskattningen bör bli föremål
för ändring.

Beträffande frågan i vilken utsträckning efterlevande make bör
åtnjuta skattefrihet för arvs- eller testamentsförvärv från den andre maken
har i ett tiotal yttranden förordats eller framhållits som önskvärt att full
skattefrihet bör gälla härvidlag. Som huvudsakliga skäl har åberopats att
förvärv varom nu är fråga icke innebär något tillskott i skattekraft och att
en beskattning i vissa fall framstår såsom direkt stötande. Det har också ifrågasatts
om det är principiellt befogat att en såsom en enhet uppfattad förmögenhetsmassa
skall, i varje fall till viss del, bli beskattad två gånger under
en tämligen begränsad tidrymd, nämligen först vid den ene och därefter vid
den andre makens död.

Svea hovrätt och familjerättskommittén framhåller att i övriga nordiska
länder efterlevande make intager en mycket gynnad ställning i arvsskattehänseende.
Familjerättskommittén anför sålunda.

Skattefrihet för efterlevande make råder beträffande egendom, varmed
maken sitter kvar i oskiftat bo (Danmark och Norge) eller som han erhåller
med nyttjande- eller avkomsträtt (Finland). Beträffande Norge tillkommer,
att maken över huvud är befriad från arvsskatt, alltså även när han ärver
andra maken eller får egendom i testamente av den avlidne maken. Familjerättskommittén
finner att rättslikhet i Norden bör eftersträvas i förevarande
avseende. Kommittén utgår emellertid från att total befrielse för
efterlevande make från arvsskatt icke i detta sammanhang låter sig genomföra.
Jämförelsen med de övriga nordiska länderna stöder i allt fall starkt
att man eftersträvar så stor skattelindring som möjligt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill icke i förevarande sammanhang
föreslå, att all arvsbeskattning av efterlevande make slopas, men anser att
frågan bör omprövas vid en allmän översyn av AGF. Sveriges advokatsamfund
framhåller, att frågan om införande av full skattefrihet för vad som
tillfaller efterlevande make fordrar inånga överväganden, och har därför ej
något yrkande att saken skall prövas i förevarande sammanhang. Föreningen
Sveriges stadsdomare vill för sin del framhålla angelägenheten av att frågan
icke skjutes för långt på framtiden. Näringslivets skattedelegation anser att
det bör tagas under övervägande, huruvida icke en principiell omläggning av
beskattningsgrunderna i berörda avseende bör ske utan ytterligare dröjsmål.
Skånes handelskammare uttalar att den omständigheten att den civilrätts -

Kungl. Maj.ts proposition nr lhö ur 1958

liga regleringen av makars egendomsförhållanden är föremål för utredning,
icke bör hindra en reforms genomförande redan nu.

Svenska livförsäkringsbolags förening hemställer att frågan löses redan i
förevarande sammanhang eller i varje fall sedan pågående utredning om äktenskapslagstiftningen
slutförts och i samband med en allmän översyn av
AGF. Därvid bör emellertid enligt föreningens mening vad som befinnes
principiellt riktigt få fälla utslaget och avseende således icke fästas vid det
skattebortfall, som må kunna föranledas därav. Föreningen anför vidare.

Sammanlagt torde skattebortfallet enligt föreningens uppskattning icke
komma att överstiga 7 miljoner kronor om året. Därvid måste emellertid förutsättas,
att den efterlevande maken konsumerar hela förvärvet. Detta kan
väntas i regel ej bliva fallet och sannolikheten talar för att egendomen i
mindre grad skulle konsumeras om den tillfaller make än barn. Resultatet
torde således bli dels ett endast övergående skattebortfall, dels på längre sikt
ökad intäkt av A-beskattningen, dels efter hand en ökad intäkt av inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen och dels ett ökat sparande genom uppskjuten
konsumtion av arvsmedel.

Familjerättskommittén har ytterligare anfört.

För att motverka ojämnheter vid beskattningen ur efterlevande makes synpunkt
torde även böra övervägas en näraliggande reform, nämligen införande
av särskild skattelindring för efterlevande make i de fall då den avlidne
efterlämnar enskild egendom. Makars önskan att på civilrättsligt lämpligt
sätt genom äktenskapsförord ordna sina egendomsförhållanden i livstiden
och genom testamente sörja för den efterlevande hör icke leda till vittgående
konsekvenser från arvsskattesynpunkt. I syfte att undvika dylika
ojämnheter bör införas en regel av innehåll, att efterlevande make skall i
första hand erhålla skattefritt så mycket att det jämte hans egen enskilda
egendom uppgår till hälften av sammanlagda värdet av makarnas bo. Från
vad som därutöver tillfaller efterlevande make bör avdragas vad som eljest
skulle vara skattefritt för make, d. v. s. enligt förslaget 40 000 kronor. —• ■— —
En sådan regel skulle säkerligen medföra allenast mycket begränsat skattebortfall.
Det är att märka, att i Norge möjligheter finnas att genom äktenskapsförord
bestämma att egendom skall vara enskild under makarnas livstid
men delas som giftorättsgods vid enderas död.

Under förutsättning att full skattefrihet för efterlevande makes arvsoch
testamentsförvärv icke för närvarande kan genomföras, har endast ett
fåtal remissinstanser gjort invändningar mot arvsskattesakkunnigas förslag
att det skattefria bottenbeloppet för efterlevande make bestämmes till 40 000
kronor. Sålunda förordar Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
rådhusrätten i Malmö och länsstgrelscn i Jämtlands län att beloppet liöjes
till 50 000 kronor. Famil jerättskommittén anser som tidigare nämnts att
man bör eftersträva så stor skattelindring som möjligt.

Såsom skäl för en höjning av beloppet utöver vad arvsskattesakkunniga
föreslagit anföres att de synpunkter som talar för full skattefrihet hör beaktas
vid beloppets bestämmande. En höjning till 40 000 kronor motsvarar
icke, uttalas det vidare, vad som föranledes av förändringen i penningvärdet
sedan år 1941; beloppet bör bestämmas till sådan höjd att det icke redaa

Kungl. Mnj:ts proposition nr 145 år 1958

efter något år framstår som oberättigat lågt. Ytterligare framliålles att ett
belopp på 50 000 kronor bättre än de sakkunnigas förslag anknyter till
skattefriheten vid förmögenhetsbeskattningen med hänsyn till att bobag och
liknande blir skattepliktigt vid dödsbobeskattningen.

Departementschefen

De av arvsskattesakkunniga föreslagna höjningarna av de a 1 1 in ä n n a
bottenbeloppen i skatteklasserna I och II — från 3 000 resp. 1 000
kronor till 6 000 resp. 2 000 kronor — anser jag ändamålsenliga och väl avvägda.
Jag finner också i likhet med de sakkunniga, att bottenbeloppen i
klasserna III och IV bör bibehållas vid nuvarande nivå av 1 000 kronor.

Beträffande det särskilda bottenbeloppet för underåriga bar n har
i vissa remissyttranden framförts önskemål om ytterligare höjning utöver
vad de sakkunniga föreslagit. I anledning härav bör framhållas, att de sakkunnigas
förslag innebär eu betydande höjning i förhållande till vad nu
gäller. Beloppet per år föreslås höjt från 1 000 till 2 000 kronor redan
detta är mer än som motsvarar penningvärdets förändringar sedan år 1941.
Lika viktigt är att de sakkunniga föreslagit eu höjning av åldersgränsen
från 18 till 21 år. För ett femtonårigt barn kommer härigenom det sammanlagda
bottenbeloppet att tredubblas. Nämnas kan också att ett femarigt
barn, som nu kan ärva 16 000 kronor skattefritt, efter förslagets genomförande
skulle få skattefrihet för en arvslott om 38 000 kronor. Enligt min
mening innebär de sakkunnigas förslag en lämplig lösning. Jag vill emellertid
förutskicka, att jag i det följande kommer alt förorda att det särskilda
bottenbeloppet för underåriga barn ändras från gränsbelopp till
grundavdrag. Detta innebär, att arvslotter i skikten närmast över de skattefria
beloppen blir betydligt lindrigare beskattade än för närvarande.

Vad slutligen angår bottenbeloppet för efterlevande make har i
flera yttranden förordats att make bör vara helt fri från skattskyldighet för
arvs- eller testamentsförvärv från den andre maken. Med hänsyn till det
betydande skattebortfall som skulle bli följden vid ett genomförande av förslaget
anser jag att skattefriheten för efterlevande make liksom hittills bör
begränsas. Visserligen kan skattebortfallet delvis återvinnas när den efterlevande
maken avlider, å andra sidan kan — sasom de sakkunniga framhållit
— ett införande av full skattefrihet för efterlevande make föranleda
testamentariska dispositioner som ytterligare ökar skattebortfallet. Jag ansluter
mig följaktligen till de sakkunnigas uppfattning härutinnan. I sammanhanget
kan även erinras om att de civilrättsliga reglerna rörande makars
egendomsförhållanden är föremål för utredning. Med tanke härpå är
jag icke beredd att nu pröva ett vid remissbehandlingen framfört uppslag
att i skattehänseende delvis likställa makes enskilda egendom med giftorättsgods.

Med utgående från alt skattefriheten för make bör begränsas till visst belopp
har arvsskattesakkunniga föreslagit eu höjning av beloppet från 2.) 000

42 Kungl. Ma[:ts proposition nr U5 år 1958

till 40 000 kronor. Förslaget har från denna utgångspunkt i stort sett lämnats
utan erinran i yttrandena. Vissa remissinstanser har dock förordat ett belopp
av 50 000 kronor. Det har därvid bl. a. gjorts gällande att förändringarna
i penningvärdet motiverar en höjning utöver 40 000 kronor. Såsom de sakkunniga
uttalat bör emellertid dessa förändringar icke vara avgörande utan
endast tjäna till ledning vid bestämmandet av skattefria bottenbelopps storlek.
De skäl de sakkunniga i övrigt anfört för ett begränsande av skattefriheten
till 40 000 kronor finner jag bärande. Såsom de sakkunniga framhållit
kommer i de fall, då förmögenhetsskatt icke utgått, efterlevande make
såsom ensam arvinge i regel icke att träffas av A-skatt. Det förhållandet afl
bohag och liknande tillkommer vid A-beslcattningen finner jag icke utgöra
tillräckligt skäl att höja bottenbeloppet utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Jag biträder sålunda pa alla punkter de sakkunnigas förslag rörande storleken
av nu ifrågavarande bottenbelopp vid dödsbobeskattningen.

Gränsbelopp eller grundavdrag

Arvsskattesakkimniga

Arvsskattesakkunniga erinrar till en början om att de skattefria bottenbeloppen
i AGF i regel är utformade såsom gränsbelopp. Undantag föreligger
endast i fråga om bottenbeloppen vid försäkringsförvärv som är grundavdrag.
Vid kvarlåtenskapsbeskattningen är bottenbeloppet däremot grundavdrag.

Om man bortser från AGF är det en genomgående princip inom den
svenska direkta beskattningen att de skattefria bottenbeloppen är utformade
såsom grundavdrag. Arvsskattesakkunniga har därför övervägt huruvida
icke vid övergång till ett 1-skattesystem — de nuvarande gränsbeloppen
i AGF borde ändras till grundavdrag. Härigenom skulle likformighet uppnås
i fråga om bottenheloppens konstruktion dels inom AGF och dels mellan
AGF och Övriga författningar som reglerar den direkta beskattningen, främst
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Vidare skulle en sådan ändring
medföra att det icke längre förelåge något behov av särskilda avtrappningsregler
för att mildra övergången mellan full skattefrihet och full skatteplikt.

Frågan måste emellertid enligt arvsskattesakkunniga bedömas även med
hänsyn till det skattebortfall som skulle bli följden av en sådan ändring.
Redan med gällande beskattningsregler skulle en omändring till grundavdrag
av de nuvarande gränsbeloppen i skatteklasserna I—IV medföra ett
årligt skattebortfall som i fråga om klass I (inberäknat efterlevande make)
belöper sig till ca 4 000 000 kronor och beträffande de övriga skatteklasserna
uppgår till sammanlagt ca 1 500 000 kronor. Vid den höjning av A-skatten,
som föranledes av en övergång till ett 1-skattesystem, kommer detta
skattebortfall att bli betydligt större. Därest samtidigt bottenbeloppen — i

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

enlighet med arvsskattesakkunnigas direktiv — liöjes till en mera skälig
nivå än för närvarande är fallet, ökar skattebortfallet än ytterligare. Nämnas
kan att, om det allmänna bottenbeloppet i klass I höjes till 6 000 kronor,
så medför — enligt nu gällande beskattningsregler — själva övergången till
grundavdrag ett extra skattebortfall på ca 3 500 000 kronor. Vid höjning av
bottenbeloppet för efterlevande make från 25 000 till 40 000 kronor blir det
extra skattebortfallet, om man övergår till grundavdrag, ca 1 500 000 kronor.
En omläggning till grundavdrag av det till 2 000 kronor föreslagna årliga
bottenbeloppet för underåriga barn medför däremot ett extra skattebortfall
på endast ca 30 000 kronor. — De nu angivna beloppen i fråga om
det årliga skattebortfallet bar av arvsskattesakkunniga beräknats på grundval
av det siffermaterial, som framkommit vid genomgång av 1954/55 års
bouppteckningar. Numera torde, enligt vad de sakkunniga uttalar, skattebortfallet
bli ca 25 procent högre.

Arvsskattesakkunniga förklarar att de med hänsyn till skattebortfallet
icke velat förorda en genomgående omläggning av gränsbeloppen i AGF till
grundavdrag. Därest man vill hålla skattebortfallet inom försvarliga gränser,
synes nämligen en övergång till grundavdrag icke kunna ske utan att
antingen bottenbeloppen bestämmes avsevärt lägre än fallet skulle bli om de
fortfarande är gränsbelopp eller också skatteskalorna betydligt skärpes utöver
vad som eljest skulle föranletts av K-skattens avskaffande. I det
förra fallet skulle syftet med skattebefrielsen bli i väsentlig mån förfelat. I
senare fallet torde det bli nödvändigt att —- om man vill undvika skattehöjningar
för de små och måttliga arven — marginalskatten i de högsta arvslottsskikten
sättes högre än vad fallet är vid den statliga inkomstskatten;
en sådan lösning bör enligt de sakkunniga icke ifrågakomma.

En framkomlig väg kunde måhända anses vara, framhåller arvsskattesakkunniga
vidare, att endast de särskilda bottenbelopp, som gäller för underåriga
barn och efterlevande make, förvandlades till grundavdrag. I fråga
om dessa bottenbelopp framträder nämligen — trots avtrappningsregeln —
särskilt påtagligt hurusom gränsbeloppet medför en tvär övergång från full
skattefrihet till full skatteplikt. Vid de allmänna bottenbeloppen enligt skatteklasserna
I—IV är däremot denna gränsbeloppets natur icke lika markerad
med hänsyn till de låga skattesatser varmed skatteskalorna börjar. De
synpunkter, som föranlett införandet av de särskilda bottenbeloppen för
efterlevande make och underåriga barn, skulle bli bättre tillgodosedda
därest dessa bottenbelopp förändrades från gränsbelopp till grundavdrag.
När det gäller bottenbeloppet för underåriga barn synes också skattebortfallet
till följd av en sådan förändring bli jämförelsevis ringa. Arvsskattesakkunniga
har likväl ansett sig icke heller böra förorda en sådan mera begränsad
övergång till grundavdrag. Del är nämligen de sakkunnigas uppfattning
att, så länge eu övergång till grundavdrag i AGF icke kan genomföras
över hela linjen, någon ändring av karaktären bos enskilda bottenbelopp
icke bör ske.

Kungi. Maj. ts proposition nr 145 år 1958

Arvsskattesakkunnigas förslag är icke enhälligt. Sålunda har ledamoten
Walberg i avgiven reservation förklarat sig icke kunna biträda majoritetens
ståndpunkt att låta de särskilda bottenbelopp som gäller för u nderåriga
barn behålla karaktären av gränsbelopp. Walberg anför härom
till en början följande.

Dessa bottenbelopp är att se mot bakgrunden av att ett underårig! barns
arv normalt har mindre skattekraft än ett vuxet barns. Medan det vuxna
barnet kan skaffa sig inkomster genom arbete och således inte behöver använda
sitt arv för livsuppehället, är förhållandet det motsatta med ett underårig!
barn. Man får i stället räkna med att arvet minskat betydligt, då
barnet uppnår vuxen ålder. Detta har man tagit hänsyn till i de fall då
arvet inte är större än det skattefria bottenbeloppet. Beloppet är sålunda
avpassat med tanke på vad som kan bli förbrukat under nyssnämnda tid.
Är arvet större än bottenbeloppet tar man däremot inte hänsyn till att barnet
är underårigt.

Enligt min mening måste emellertid förhållandet i huvudsak vara detsamma
om barnets arv understiger bottenbeloppet eller överstiger detsamma.
Den nuvarande ordningen, som majoriteten i stort sett velat konservera,
synes därför inte rättvis. Den innebär, att så snart barnets arv med några
tusen kronor överstiger bottenbeloppet, blir skattebördan lika stor för ett
underårigt barn som för ett vuxet. På den del av arvet som ligger närmast
över bottenbeloppet uttas skatt med en relativt sett mycket hög procent.
Detta förhållande blir än mera framträdande, om statsmakterna genomför
den höjning av ifrågavarande bottenbelopp varom de sakkunniga enats.

Ett exempel belyser det sagda. Tre barn, 21, 15 och 5 år gamla, erhåller
vardera 35 000 kronor i arv. Enligt de sakkunnigas förslag blir skatten för
det vuxna barnet 1 440 kronor, för femtonåringen likaledes 1 440 kronor,
medan femåringens lott blir skattefri. Får de i stället vardera 45 000 kronor,
skall femåringen betala lika mycket som de andra eller 2 240 kronor. För
de överskjutande 10 000 kronorna får alltså femåringen betala över 22 procent
i skatt, medan procentsatsen i skikten mellan 35 000 och 45 000 kronor
eljest är 7 resp. 9.

Enligt Walbergs mening bör ifrågavarande bottenbelopp, om det skall kunna
fylla den avsedda funktionen, ges karaktär av skattefritt grundavdrag.
En särskild regel för de underåriga barnens bottenbelopp bör så mycket
mindre väcka betänkligheter som dessa bottenbelopp i många avseenden har
beröringspunkter med bottenbeloppen vid försäkringar, som ju redan har
karaktär av skattefria grundavdrag.

Därtill kommer, framhåller Walberg, att kostnaden för att ändra bottenbeloppen
för underåriga barn till grundavdrag är tämligen obetydlig, högst
omkring 50 000 kronor för år. Walberg vill emellertid understryka, att lians
ställningstagande i denna fråga är betingat av att han anslutit sig till majoritetsförslaget
i fråga om skatteskalornas utformning och baserat på de
synpunkter majoriteten anfört angående det skattebortfall som i övrigt kan
ifrågakomma. Walberg anför vidare.

Ändras de särskilda bottenbeloppen för underåriga barn till grundavdrag,
blir arvsskatten i de förut angivna exemplen följande. För en arvslott på
35 000 kronor betalar det vuxna barnet alltjämt 1 440 kronor, femtonåringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

får sin skatt nedsatt till 740 kronor, medan femåringen alltjämt undgår
skatt. Uppgår arvslotterna till 45 000 kronor, betalar det vuxna barnet liksom
enligt maj oritetsförslaget 2 240 kronor. För femtonåringen nedsättes
skatten till 1 300 kronor och för femåringen till 310 kronor. Med tanke på
den förbrukning av arven som förutsättes ske innan de underariga barnen
når myndig ålder, synes detta vara ett rimligt resultat.

Skäl liknande de nu anförda talar enligt Walbergs mening även för att
bottenbeloppet för efterlevande make helt eller delvis ändras till
grundavdrag. Med en sådan ändring skulle ytterligare vinnas, att man i någon
mån undgick de nyckfulla verkningarna av den olikartade behandlingen
av fall i vilka giftorättsgemenskap föreligger och fall då makarnas egendom
är enskild. När Walberg likväl på denna punkt anslutit sig till majoriteten,
bar han fäst särskilt avseende vid det stora skattebortfall som en reform
på området skulle föra med sig samt vid det förhållandet att spörsmålet om
den civilrättsliga regleringen av makars egendomsförhållanden är under utredning.

Ledamöterna Hermansson, Nilsson och Olsson har förklarat sig ha samma
uppfattning, som kommit till uttryck i Walbergs reservation vad gäller den
principiella synen på frågan om grundavdrag. En ändring till grundavdrag
av bottenbeloppet för underåriga barn bör enligt deras mening kunna ske
oberoende av vilken skatteskala som fastställes.

Med hänsyn till de fördelar, som i övrigt synes vara att vinna genom en
övergång till grundavdrag, bör frågan härom enligt nämnda tre ledamöters
mening upptagas till fortsatt prövning i samband med den allmänna översyn
av AGF som arvsskattesakkunniga hemställt om. I första hand synes
det böra övervägas att ändra det skattefria bottenbeloppet för efterlevande
make till grundavdrag. Lösningen av denna fråga har å andra sidan ett
visst samband med äktenskapslagstiftningens utformning, varom särskild
utredning pågår. Resultatet av denna synes därför enligt de tre ledamöternas
mening böra avvaktas.

■Yttrandena

Frågan om ändring av de nuvarande gränsbeloppen i AGF till grundavdrag
har behandlats i ett tjugotal yttranden. I ungefär hälften av dessa förordas
att samtliga gränsbelopp ändras till grundavdrag. Såsom
skäl åberopas i huvudsak att det från synpunkten av likformighet mellan
skatteförfattningarna och även för vinnande av större rättvisa och enkelhet
vid beskattningen skulle vara av värde om boltenbeloppen i AGF genomgående
utformades såsom grundavdrag. I en del av yttrandena framhålles att,
om en genomgående ändring till grundavdrag med hänsyn till skattebortfallet
eller eljest inte anses kunna ske för närvarande, frågan bör upptagas
vid en allmän översyn av AGF. Riksräkenskapsverket uttalar att skattebort -

Kungl. Maj.ts proposition nr U5 år 1958

fallet vid ändring av samtliga gränsbelopp till grundavdrag synes bli av så
begränsad storleksordning att betänkligheter från statsfinansiell synpunkt
icke bör möta mot en sådan anordning. Härvid utgår ämbetsverket från att
denna ordning kan genomföras utan att få till följd en mera omfattande
jämkning uppåt av skatteskalorna. Även familjerättskommittén anser att
skattebortfallet ej är avskräckande stort.

Sveriges advokatsamfund anför.

Om man är av den uppfattningen att det är rättvist att arvslotter intill
en viss storlek skola vara fria från skatt, och detta alldeles oberoende av
mottagarens formögenhetsställning, synes det svårförståeligt hur man kan
fmna det med rättvisa förenligt att belägga dessa belopp med skatt därför
att mottagaren från samma arvlåtare erhåller ytterligare egendom. Avtrappmngsregeln
medför visserligen att den allra mest stötande konsekvensén
av denna metod undanröjes, men först genom att behandla bottenbeloppet
som grundavdrag når man ett rimligt resultat.

I samtliga yttranden, vari fragan om gränsbelopp eller grundavdrag särskilt
behandlats, tillstyrkes det inom arvsskattesakkunniga av ledamoten
Walberg reservationsvis framförda förslaget att det särskilda bottenbeloppet
for underåriga barn bör ändras från gränsbelopp till grundavdrag.
De av Walberg anförda skälen för en sådan ändring understrykes i
yttrandena och det framhålles därvid att några hinder från kostnadssynpunkt
icke kan anses föreligga för ändringens vidtagande redan i nu förevarande
sammanhang.

I flertalet av nämnda yttranden förordas också att det särskilda bottenbeloppet
för efterlevande make ändras till grundavdrag. Som skä!
äbeiopas önskemålet att i görlig mån tillgodose icke blott barnens utan också
efterlevande makes intressen. Även de i Walbergs reservation anförda
skälen för nu ifrågavarande ändring understrykes. Från flera håll uttalas
att det icke finns tillräcklig anledning att låta ändringen anstå i avbidan
på slutförandet av utredningen angående makars egendomsförhållanden
eller en allmän översyn av AGF.

Familjerättskommittén anför.

Intresset att i största möjliga utsträckning tillgodose efterlevande makes
och barns behov är enligt kommitténs mening så framträdande, att den till
sin räckvidd begränsade reform som de särskilda bottenbeloppens ändring
till grundavdrag innebär snarast bör genomföras. Någon anledning att av
principiella skäl avvakta resultatet av familjerättskommitténs arbete torde
icke föreligga. Kommittén vill därför, under hänvisning jämväl till de skäl
som i den av ledamoten Walberg avgivna reservationen anförts beträffande
barn, förorda övergång till grundavdrag beträffande efterlevande make och
underåriga barn. Kommittén anser dock, att om valet måste stå mellan att
ändra bottenbeloppen till grundavdrag och att sänka de föreslagna bottenbeloppen,
man får avstå från den förra principiellt välmotiverade ändringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Departementschefen

I likhet med vad de sakkunniga och flera remissinstanser uttalat anser jag
alt det i och för sig skulle vara av värde, därest bottenbeloppen i AGF g eno
in gående utformades såsom grundavdrag. För att hålla skattebortfallet
inom de gränser som här måste uppställas fick emellertid i så fall övervägas
att sänka bottenbeloppen under den nivå som från andra utgångspunkter
är påkallad eller vidtaga jämkningar av skatteskalorna. Såsom de
sakkunniga funnit är båda dessa åtgärder förenade med olägenheter som
icke uppväger fördelarna av en genomgående övergång till grundavdrag. Jag
anser mig därför icke kunna förorda en sådan övergång.

Däremot finner jag starka skäl tala för att bottenbeloppet för underårig^
barn ändras till grundavdrag. Såsom närmare utvecklats i en reservation
till de sakkunnigas betänkande är en övergång till grundavdrag
härvidlag ägnad att bättre tillgodose de synpunkter som ligger till grund för
nu ifrågavarande skattefrihet. Även ett stort antal remissinstanser har givit
reservationen sin anslutning. Härtill kommer att skattebortfallet synes bli
förhållandevis obetydligt. Jag föreslår sålunda att övergång till grundavdrag
sker beträffande bottenbeloppet för underåriga barn.

Såsom framhållits av de sakkunniga talar liknande skäl för att även bottenbeloppet
för efterlevande make utformas såsom grundavdrag.
Med hänsyn till det stora skattebortfall, som en sådan omläggning skulle
medföra och då som jag tidigare nämnt den civilrättsliga regleringen av makars
egendomsförhållanden är under utredning, anser jag mig emellertid
icke kunna förorda en sådan omläggning.

Skattebortfallet till följd av de föreslagna höjningarna av bottenbeloppen
har såsom tidigare nämnts beräknats till ca 2,15 miljoner kronor
om året. En övergång till grundavdrag beträffande beloppet för underåriga
barn medför, enligt vad som framgår av arvsskattesakkunnigas beräkningar,
att det årliga skattebortfallet sammanlagt blir ca 2,2 miljoner kronor.

V. Skatteskalorna

Arvsskattesakknnniga

Skattenivån. Arvsskattesakkunniga erinrar till en början om hurusom
enligt direktiven de sakkunnigas förslag icke bör leda till att statsverkets
intäkter av dödsbobeskaltningen nämnvärt minskas, bortsett från vad
som kan erfordras för att erhålla skäliga bottenbelopp. EU avskaffande av
K-skatten och därmed övergång till ett 1-skattesystcm bör således medföra
att A-skatten höjes så att den — frånsett skattebortfallet till följd av höjning
av boltenbeloppen — ger i stort sett samma skatteintäkter som nu

Knngl. Maj.ts proposition nr H5 år 1958

sammanlagt inflyter i A- och K-skatt. Härvid uppkommer emellertid frågan
hur det ökade uttaget av A-skatt bör fördelas dels mellan de olika skatteklasserna
och dels inom varje skatteklass mellan större och mindre arvslotter.

Avvägningen mellan och inom skatteklasserna. De
sakkunniga framhåller att den höjning av A-skatten som — om man bortser
från bottenbeloppen — enligt direktiven bör genomföras därest K-skatten
avskaffas, i och för sig skulle kunna ske genom att skattesatserna i samtliga
skatteklasser skärptes med något mer än hälften. Arvsskattesakkunniga
har emellertid vid sina överväganden såsom tidigare nämnts intagit
den allmänna ståndpunkten att dödsbobeskattningen bör avvägas så att
man i görlig mån tillgodoser efterlevande makes och barns intressen. Med
denna ståndpunkt kunde det synas önskvärt att, vid övergång till ett 1-skattesystem, skattesatserna i klass I bestämdes så att inga skatteökningar
—- i förhållande till den nuvarande sammanlagda dödsbobeskattningen —
uppkom ens för enbarnsfamiljerna. Härigenom skulle skattelättnader uppkomma
för alla flerbarnsfamiljer. Icke några barnfamiljer skulle alltså få
böjd dödsbobeskattning. En sådan utformning av skatteskalan i klass I
skulle emellertid medföra att intäktsökningen i fråga om A-skatt enligt
klass I blev jämförelsevis begränsad. På grund härav skulle det icke bli
praktiskt genomförbart att uttaga återstående del av den vid övergång till
ett 1-skattesystem erforderliga höjningen av A-skatten inom klasserna II—
IV. De sakkunniga har därför — med beaktande såvitt möjligt av önskemålet
om skattelättnader för flerbarnsfamiljerna —- utformat skatteskalan
i klass I något strängare än nyss angivits. Det bar likväl varit möjligt att
avväga höjningen av A-skatten så att den i förhållandevis mindre grad träffat
skatteklass I än övriga skatteklasser tillhopa och medför betydande
skattelättnader för flerbarnsfamiljerna. Med hänsyn till storleken av skatteunderlaget
inom skatteklasserna II—IV har höjningen inom dessa kommit
att åvila i huvudsak klass II och i viss mån klass IV, medan klass III
endast i mindre utsträckning lämnat utrymme för höjning av A-skatten.

I följande sammanställning återges — för samtliga fyra skatteklasser —-arvsskattesakkunnigas förslag till nya procentuella skattesatser i olika
arvslottsskikt. Till jämförelse anges även de nuvarande skattesatserna enligt
KvF och AGF. Härvid bör självfallet beaktas att K-skatten uttages på
den samlade kvarlåtenskapen, efter avdrag för giftorätt, medan A-skatten
beräknas på varje särskild lott — i förekommande fall efter avdrag för Kskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Kvarlåtenskaps -

Skatteprocent i angivet skikt

skikt Arvslottsskikt Belopp i 1 000-tal kr.	K-skatt	A-skatt enligt nuvarande skalor Klass	A-skatt enligt förslaget Klass
I	II	III	IV	I	II	III	IV
—1		1	2	4	4	1	3	5	20
1—2	_	1	4	10	10	1	3	10	20
2-3	_	1	4	10	10	1	6	15	20
3-5	_	2	6	15	15	2	6	15	20
5-6	—	2	6	15	15	2	9	20	30
6-10		3	8	20	20	3	9	20	30
10—12	_	3	8	20	20	3	12	25	40
12—15	_	4	10	20	25	4	12	25	40
15—20	_	4	10	20	25	4	15	25	40
20-30	—	5	12	25	30	5	20	30	50
30-40		6	15	25	30	7	25	30	60
40-50	_	7	18	25	35	9	30	30	60
50—60	_	8	18	25	35	12	35	35	65
60-75	_	9	21	30	35	15	35	35	65
75-80	—	10	21	30	35	18	40	35	65
80-100	10	10	21	30	35	18	40	35	65
100-125	15	12	24	30	35	22	45	40	65
125-150	15	12	24	30	35	26	45	40	65
150-200	15	14	24	30	35	30	50	40	65
200—300	20	16	24	30	35	35	55	40	65
300-400	25	18	24	30	35	40	55	40	65
400-500	25	20	24	30	35	40	55	40	65
500-1 000	30	20	24	30	35	45	60	40	65
1000-2 000	35	20	24	30	35	50	65	40	65
2 000-5 000	40	20	24	30	35	55	65	40	65
5 000-	50	20	24	30	35	60	65	40	65

Beträffande den närmare utformningen av de föreslagna nya
skatteskalorna anför arvsskattesakkunniga i huvudsak följande.

Klass I. Den nya skalan överensstämmer upp till och med arvslotter om
30 000 kronor med den nuvarande A-skatteskalan och något inarbetande av
K-skatt har icke skett i denna del av skalan. Skatten blir alltså härvidlag
oförändrad för enbarnsfamiljerna, i den mån icke skattelättnader inträder
till följd av de höjda bottenbeloppen. Vid arvslotter överstigande 30 000
kronor uppkommer vissa mindre skattehöjningar i enbarnsfallen. Skalan
är vidare utformad så att några skattehöjningar icke skall uppkomma för
flerbarnsfamiljerna; i regel rör det sig i stället om betydande skattesänkningar.

Sammanfattningsvis kan beträffande verkningarna av den föreslagna nya
skalan för klass I sägas, att skalan för de större kvarlåtenskaperna medför
en betydande omfördelning av skattebördan. Flerbarnsfamiljerna erhåller
sålunda omfattande skattelättnader, vilket ju överensstämmer med de önskemål
som i skilda sammanhang framförts vid kritik av den nuvarande Kskatten.
Vid kvarlåtenskaper om 100 000 å 200 000 kronor minskar sålunda

4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

den sammanlagda dödsbobeskattningen — jämfört med år 1957 — för tvåbarnsfamiljerna
med mer än 30 procent och för trebarnsfamiljerna med
omkring 50 procent.

Klass II. För vinnande i klass I av de önskvärda skattelättnaderna för
flerbarnsfamiljerna har det såsom nämnts varit nödvändigt att vid övergång
till ett 1-skattesystem lägga en jämförelsevis större del av den nuvarande
K-skatten på de övriga skatteklasserna, främst klass II som erbjuder
det största skatteunderlaget. För detta ändamål har det varit erforderligt
att utforma den nya skatteskalan i klass II så att arvs- och testamentslotter
som tillfaller syskon och deras barn i regel kommer att träffas av högre
skatt än för närvarande är fallet. Denna konsekvens har de sakkunniga ansett
vara att föredraga framför en inskränkning av de tilltänkta skattelättnaderna
för flerbarnsfamiljerna.

Klass III. Testamentslotter, som tillfaller i klass III angivna personer, skall
för närvarande när det gäller K-beskattningen avräknas före bestämmandet
av den skattepliktiga kvarlåtenskapen. Varken testamentstagaren eller arvingarna
har alltså att gälda någon K-skatt för sådan del av kvarlåtenskapen.
Vid angivet förhållande skulle det i och för sig föreligga anledning att
behålla den nuvarande skatteskalan i klass III oförändrad vid övergång till
ett 1-skattesystem. I enlighet med arvsskattesakkunnigas allmänna ståndpunkt
att man bör lägga en förhållandevis större del av skatten å klasserna
II—IV tillhopa än å klass I, synes emellertid även skatteskalan i klass III
böra undergå viss skärpning. De sakkunniga föreslår dock att denna skärpning
blir jämförelsevis begränsad och att högsta skattesatsen, nu 30 procent,
icke ökas mer än till 40 procent. En längre gående skärpning kan antagas
komma att motverka tillkomsten av testamentsförordnanden till ifrågavarande
allmännyttiga och liknande ändamål. Ett sådant resultat är så
mycket mindre motiverat som till följd av det ringa skatteunderlaget i
klass III en ytterligare skärpning av skatteskalan kommer att medföra en
jämförelsevis obetydlig ökning av skatteintäkterna.

Klass IV. Arvsskattesakkunniga anser att den nuvarande skatteskalan i
klass IV kan — med hänsyn till de kategorier av skattskyldiga som befinner
sig i denna skatteklass — skärpas avsevärt vid övergång till ett 1-skattesystem.
Det rör sig nämligen här om släktingar, som enligt arvslagen är
sist att träda till arv, t. ex. farbröder, eller icke alls är arvsberättigade, exempelvis
kusiner, och om helt oskylda personer. Det kan också vara fråga
om juridiska personer som icke av lagstiftaren ansetts böra särskilt tillgodoses
i beskattningshänseende.

Beträffande de individuella verkningarna av de föreslagna
nya skatteskalorna hänvisas till arvsskattesakkunnigas betänkande s. 276
—285.

Skattebortfallet. De årliga skatteintäkterna i fråga om dödsbobeskattningen
enligt 2-skattesystemet — efter höjningen av skatteplikts -

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

gränsen beträffande K-skatten till 80 000 kronor — har av arvsskattesakkunniga
beräknats till ca 77,5 miljoner kronor. De av arvsskattesakkunniga
föreslagna nya skatteskalorna har, med de höjda bottenbeloppen, beräknats
komma att ge en årlig skatteintäkt av ca 74 miljoner kronor. Skattebortfallet
i fråga om dödsbobeskattningen vid övergång till ett 1-skattesystem i
enlighet med de sakkunnigas förslag skulle alltså bli (77,5 — 74 =) 3,5
miljoner kronor om året. Härav belöper ca 2,15 miljoner kronor på höjningen
av bottenbeloppen och återstoden på själva övergången till ett 1-skattesystem.

Vid beräkningen av skatteutfallet har arvsskattesakkunniga icke tagit
hänsyn till den ökning av skatteintäkterna som de år 1957 höjda taxeringsvärdena
medför. De sakkunniga framhåller emellertid att denna ökning
i princip blir densamma efter övergång till ett 1-skattesystem som enligt
det nuvarande 2-skattesystemet, om skattenivån i övrigt bibehålies
oförändrad. Visst beaktande av de höjda taxeringsvärdena har vidare redan
skett i och med höjningen av skattepliktsgränsen vid K-skatten till 80 000
kronor.

De årliga skatteintäkterna i 1-skattesystemet har av arvsskattesakkunniga
beräknats fördela sig på de olika skatteklasserna enligt följande.

Klass 1 ............................ 36,5 miljoner kronor

Klass II ........................... 25,5 > »

Klass III .......................... 3,0 »

Klass IV .......................... 9,0 » »

Summa 74,0 miljoner kronor

Den procentuella fördelningen av skatten enligt de föreslagna nya skatteskalorna
och med höjda bottenbelopp i jämförelse med motsvarande fördelning
enligt de nuvarande A-skatteskalorna (utan hänsyn till K-skatten) och
med oförändrade bottenbelopp framgår av följande sammanställning.

A-skattens fördelning

Klass I ..........

Klass II ..........

Klass III ..........

Klass IV ..........

Nuvarande skalor
52 procent
. 33 *

5 t>

.. 10 »

Föreslagna skalor
49 procent
35 >

4 »

12 >

Såsom framgår av sammanställningen kommer de föreslagna nya skatteskalorna
att innebära att en viss överflyttning av skattebelastningen äger
rum från klass I till klasserna II och IV. Tages hänsyn även till K-skatten
blir denna förskjutning ännu mera markerad. K-skatten åvilar som redan
nämnts i förhållandevis högre grad de skattskyldiga enligt klass I än övriga
skattskyldiga. Enligt -av arvsskattesakkunniga verkställda beräkningar
träffar ca 70 procent av K-skatten arvs- och testamentslotter som beskattas
enligt klass I. Genom att de sakkunniga vid inarbetandet av K-skatten i arvs -

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1958

skatteskalorna lagt huvudvikten på klasserna II och IV, kommer den på
klass I fallande andelen av den inarbetade K-skatten att bli avsevärt mindre
och, såvitt kunnat beräknas, uppgå till endast ca 47 procent.

Mot arvsskattesakkunnigas förslag till nya skatteskalor har som tidigare
nämnts reservationer avgivits av ledamöterna Hermansson och Olsson
samt Nilsson.

Hermansson och Olsson förordar att, vid övergång till ett 1-skattesystem,
A-skatten icke höjes i samma utsträckning som majoriteten föreslagit. Den
av reservanterna sålunda förordade lägre skattenivån innebär ett årligt skattebortfall
på ca 20 miljoner kronor (jämfört med majoritetsförslagets 3,5
miljoner). Skattesatserna i de av reservanterna utarbetade nya skatteskalorna
varierar mellan 1 och 42 procent (klass I), 2 och 47 procent (klass
II), 5 och 40 procent (klass III) samt 15 och 50 procent (klass IV). I stort
sett innebär dessa skalor — bortsett från skattenivån — samma avvägning
som enligt majoritetens förslag. Skatteklasserna I och II får dock en mera
gynnsam behandling i förhållande till klasserna III och IV än i majoritetsförslaget.

Beträffande det närmare innehållet i reservationen och de individuella
verkningarna vid ett genomförande därav hänvisas till arvsskattesakkunnigas
betänkande s. 219—228 och 287—296.

Nilsson förordar att nuvarande A-skatteskalor bibehålies oförändrade vid
övergång till ett 1-skattesystem och att K-skatten således icke kompenseras
inom A-beskattningens ram. Förslaget innebär ett årligt skattebortfall på
ca 30 miljoner kronor. Beträffande det närmare innehållet i denna reservation
hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 228—234.

Yttrandena

Det övervägande antalet myndigheter och sammanslutningar har ingått
på ett bedömande av de utav arvsskattesakkunniga föreslagna skatteskalorna.
Därvid har berörts såväl skattenivåns höjd som avvägningen av skatteuttaget
mellan och inom klasserna.

Skattenivån. Vad till en början angår frågan om skattenivån har
vissa remissinstanser funnit det icke böra ankomma på dem att uttala sig
i förevarande avseende. Hit hör bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge
samt hovrätten för Västra Sverige. Den senare hovrätten framhåller att frågan
är av väsentligen politisk natur. Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser sig icke böra yttra sig i saken med hänsyn till dess huvudsakligen
skattepolitiska art. Sveriges akademikers centralorganisation önskar
icke heller taga ställning till de olika förslag beträffande skattesatsernas
höjd som framlagts av arvsskattesakkunnigas majoritet och reservanter.

En skattenivå av den höjd arvsskattesakkunnigas majoritet föreslagit,
d. v. s. i det närmaste samma skattenivå som representeras av A- och K -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

skatterna sammanlagt, tillstyrkes av Landsorganisationen. Organisationen
framhåller att den icke kan godtaga de av reservanterna påyrkade lägre skatteskalorna,
som skulle medföra en påtaglig sänkning av inkomsterna från
dödsbobeskattningen. Statskontoret säger sig icke ha funnit något att invända
mot sakkunnigmajoritetens skatteskalor och framhåller att skalor, som
leder till ett större skattebortfall, icke synes förenliga med direktiven för de
sakkunniga. Enligt ämbetsverkets uppfattning skulle det emellertid vara
värdefullt om det vid en kommande översyn av AGF kunde närmare prövas,
i vad mån en lättnad i dödsbobeskattningen kan förväntas stimulera det
personliga sparandet.

Svenska sparbanksföreningen framhåller som angeläget att den beskattning
av det personliga sparandet, som arvsbeskattningen innebär, avsevärt
mildras i samband med en översyn av AGF, om det icke kan ske nu. Länsstyrelsen
i Stockholms län understryker för sin del att frågan huruvida eu
mer betydande nedsättning av A- och G-skatterna bör komma till stånd
lämpligen bör anstå i avvaktan på en allsidig omprövning av skäligheten av
förmögenhetsbeskattningen i allmänhet.

I flera yttranden erinras om att den skattenivå och de skatteskalor som
arvsskattesakkunnigas majoritet föreslagit måste ses mot bakgrunden av de
sakkunnigas direktiv att skatteutfallet ej fick nämnvärt minskas. Från
några håll uttalas dock att de sakkunniga utan att avvika från direktiven
kunnat ingå i närmare bedömning av beskattningens höjd. Svea hovrätt
framhåller sålunda att i direktiven också påtalats vissa mindre tillfredsställande
följder av det höga skattetrycket, vilka enligt hovrättens mening
bort föranleda de sakkunniga till en prövning av hithörande spörsmål.
Näringslivets skattedelegation anser att direktiven varit vagt formulerade
och av sakkunnigmajoriteten givits en sådan tolkning att den vid prövningen
av skatteskalorna ansett sig mer bunden än som avsetts. De sakkunniga
hade som grund för de nya skatteskalorna lagt ett till 77,5 miljoner kronor
beräknat årligt skatteutfall av dödsbobeskattningen. Vid direktivens utfärdande
fanns emellertid icke uppgifter tillgängliga för senare budgetår än
1954/55, och motsvarande belopp utgjorde då ca 62 miljoner kronor. Det synes
delegationen icke befogat att lägga det sedan dess stegrade skatteutfallet
till grund för beräkningarna. Vilken tolkning som än bör ges åt direktiven
i berörda avseende är det enligt delegationens mening angeläget att frågan
om dödsbobeskattningens tyngd under ärendets fortsatta behandling göres
till föremål för eu förutsättningslös prövning under beaktande i främsta
rummet av att de skadliga verkningarna på näringslivet av en hög dödsbobeskattning
mildras, vilket icke skulle bli fallet om K-skatten på sätt majoriteten
föreslagit inarbetas i A-skatteskalorna.

En skattenivå av den höjd som inom arvsskattesakkunniga föreslagits av
ledamöterna Hermansson och Olsson, d. v. s. en höjning av A-skatten med
endast en mindre del av K-skatten, förordas av rådhusrätten i Malmö samt
länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län.

Ledamoten Nilssons reservation, enligt vilken de nuvarande A-skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

skalorna bör bibehållas oförändrade vid K-skattens avskaffande, har biträtts
av länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands län, Sveriges juristförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, skattedelegationen, Svenska
livförsäkringsbolags förening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges redareförening, Svenska företagares riksförbund och Skånes
handelskammare.

Önskemål om en lägre skattenivå än den nuvarande framföres även i en
del andra yttranden. Härvid ifrågasättes på några håll om de ca 30 miljoner
kronor i årliga skatteintäkter, som representeras av K-skatten, uppväger
nackdelarna av det härav föranledda höga skattetrycket. Det framhålles
också i flera yttranden att inkomsterna av K-skatten utgör en mycket
ringa del av de samlade statsinkomsterna.

Såsom skäl för en sänkning av den nuvarande dödsbobeskattningens sammanlagda
nivå har i yttrandena bl. a. anförts att dödsbobeskattningen i vårt
land är mycket hög vid jämförelse med andra länder. Genom förändringarna
i penningvärdet har skattetrycket blivit högre än från början avsetts.
Skattebördan har även ökat genom höjningarna av taxeringsvärdena för
fastigheterna. Det höga skattetrycket har vidare, uttalar man, medfört att
åtgärder vidtagits från de skattskyldigas sida för att undgå skatt.

I yttrandena har vidare, delvis i anslutning till reservanternas motiveringar,
framhållits att den genom K-skattens tillkomst höjda dödsbobeskattningen
är ägnad att få ogynnsamma verkningar på landets näringsliv,
särskilt när det gäller familjeföretagen inom industri och jordbruk. Det understrykes
emellertid i vissa yttranden, att den tid, under vilken KvF varit
gällande, är alltför kort för ett tillförlitligt bedömande av K-skattens verkningar.
Stockholms i''ådhusrätt anför sålunda att den omständigheten att
K-skatten kunnat uttagas under de gångna tio åren icke utesluter att många
av de företag, varom här är fråga, skulle definitivt ha gått under vid nästa
arvfall, särskilt om de fortfarande haft att dragas med skulder i anledning
av upplåning eller anstånd med skattens erläggande. Sveriges lantbruksförbund
framhåller att -—- även om antalet ansökningar om anstånd
med K-skattens erläggande eller dess betalande i annat än kontanter varit
få — dessa begränsade erfarenheter från en kort period säger föga om hur
skatten verkar på längre sikt, helst som den tid som gått från skattens införande
utmärkts av inflation och lätthet att erhålla krediter.

Skattedelegationen uttalar, att de skattskyldiga i stor utsträckning utnyttjade
tiden före KvF:s ikraftträdande till att genom gåvor minska kvarlåtenskaperna,
och finner att detta i realiteten inneburit att K-skattens skadeverkningar
på det ekonomiska livet uppskjutits till nästa generationsväxling.
Den ökning av gåvofrekvensen, som sålunda ägde rum, torde enligt
skattedelegationen till mycket stor del ha belöpt på ägare av jordbruk och
familjeföretag.

Liknande uttalanden om att K-skattens verkningar uppskjutits till nästa
generationsväxling göres även av Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Skånes handelskammare.

Iiungl. Maj.ts proposition nr U5 år 1958

Att dödsbobeskattningen bör betraktas såsom en integrerande del av företagsbeskattningen
understrykes i flera yttranden. Skattedelegationen framhåller
att näringslivet bär i landet till större del än vad fallet torde vara
i de flesta främmande stater uppbäres av mindre och medelstora familjeföretag.
Man synes på grundval av tillgängliga statistiska uppgifter vara berättigad
antaga, att del svenska näringslivet — bortsett från jordbruk, fiske
och pälsdjursuppfödning — till omkring en tredjedel uppbäres av familjeföretag.
Skattedelegationen anför vidare.

Det är med de vinster dessa företag kan utvinna som de årliga skatterna å
ägarens inkomst och förmögenhet — utgående enligt starkt progressiva skalor
— regelmässigt skall gäldas, liksom i förekommande fall jamval den »av
konjunkturpolitiska skäl» skärpta bolagsskatten. Såsom från näringsorganisationernas
sida vid upprepade tillfällen framhållits har det samlade skattetrycket
å näringsverksamheten här i landet en sådan tyngd, att det utgoi eu
starkt hinder för eu tillfredsställande utveckling av vårt näringsliv. \ ad företagen
efter erläggandet av de årliga skatterna får behålla blir på grund
av det fallande penningvärdet och den tekniska utvecklingen i allt stoire
utsträckning otillräckligt för bibehållande av företagets realkapital och darmed
dess produktionsförmåga. Detta är desto mer oroande som möjligheten
att uppbringa främmande kapital är starkt begränsad. Familjeföretagen belastas
— förutom med de ovanberörda årliga skatterna — tid efter annan
även med den i samband med generationsväxlingarna utgående dodsbobeskattningen,
och jämväl för betalning av denna skatt måste på ett eller an"
nät sätt medel regelmässigt utvinnas ur dessa företag. Endast i undantagsfall
kan detta ske genom att företaget helt eller delvis avyttras till rimligt
pris. Långt oftare blir resultatet av en alltför hög dödsbobeskattning att medel
uttages ur företaget i sådan utsträckning att företagets produktionskapacitet
och konkurrenskraft nedbringas med ökad risk för att driften undei
ogynnsamma konjunkturförhållanden t. o. in. måste nedläggas. I den man
dödsbobeskattningen verkar såsom en företagsbeskattning måste den anses
utgöra ett mycket olämpligt skatteinstrument, vars skadliga toljder tor
näringsverksamheten icke står i rimligt förhallande till vad denna beskattningsform
inbringar. Det skulle inte vittna om en företagsvänlig inställning
från statsmakternas sida, om dessa liksom de sakkunnigas majoritet skulle
avväga dödsbobeskattningens höjd utan hänsynstagande till att den i stor
utsträckning har karaktär av företagsbeskattning.

Liknande synpunkter framföres även i bl. a. yttrandena från Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening och
Skånes handelskammare. Köpmannaförbundet framhåller vidare att inom
familjeföretagen spelar företagsledarens personliga insats den främsta rollen.
När denne avlider, kommer företaget redan till följd av denna omständighet
i ett prekärt läge. Det leder därför till ännu mer ödesdigra konsekvenser,
om företaget därjämte berövas en stor del av sitt rörelsekapital. Såväl
de efterlevande som de i företaget anställda drabbas bärav. Redareföreningen
uttalar att en dödsbobeskattning av den storlek arvsskaltesakkunnigas
majoritet förordat i förening med vår nuvarande höga direkta beskattning
av inkomst och förmögenhet innebär en allvarlig fara att framåtsträvande
svenska medborgare lämnar landet för att i främmande länder

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1958

med rimlig beskattning söka sin utkomst genom att där bilda egna näringsföietag
i stället för i vårt land. Vad särskilt angår sjöfartsnäringen, vars
verksamhet är av internationell natur, är förutsättningarna härför särskilt
gynnsamma. Eu tendens härtill har enligt redareföreningen redan kunnat
skönjas och det skulle vara beklagligt för landet om denna tendens skulle
bli mera allmän.

Riksförbundet Landsbygdens folk berör dödsbobeskattningens inverkan på
lönsamheten främst inom jordbruket. Förbundet framhåller därvid att såväl
erfarenhet som undersökningar bestyrker uppfattningen, att dödsbobeskattningen
redan är av den intensiteten att jordbruksrörelse eller annan enskild
löielse av familjeföretags karaktär — i varje fall över viss gränsstorlek —
genom denna beskattning är hotad till sin framtida existens. Särskilt för
jordbruket är konsekvenserna kännbara, eftersom förmögenheten i det allt
övervägande antalet fall här utgöres av arbetande kapital, medan tillgången
till likvida medel, varmed dödsbobeskattningen kan mötas, är begränsad.
Fullgörandet av denna skattskyldighet nödvändiggör därför allt efter omständigheterna
mer eller mindre vittgående ingrepp i själva produktionsapparaten.

Liknande synpunkter utvecklas även av Sveriges luntbruksförbund, som
bl. a. anför.

.... *<7l11,SPe,c''el.it jordbruket gäller, att det är exceptionellt kapitalkrävande i
lorhallande till sin omsättning, vilket sammanhänger med produktionsapparatens
beskaffenhet, kortvarigt (säsongmässigt) utnyttjande av dyrbara
maskiner och de långa produktionstiderna för framställning av dess alster.
Samtidigt är det ett länge känt förhållande, påvisat genom flera undersökningar,
att jordbruket som regel lämnar en lägre kapitalavkastning än andra
naringar. På grund av berörda omständigheter får en beskattning, som
riktar sig mot kapitalinnehavet, en särskilt besvärande verkan för företagar"a
i„“enna näring. Liksom andra näringar bör jordbruksdriften kunna ge en
behallmng, som möjliggör finansiering av förbättrings- och rationaliseringsatgarder,
tor vilka behov framkommer i snahb takt. Inkomsterna efter skatt
ger emellertid merendels icke medel härtill, varvid åtgärderna måste finansieras
genom okad låneupptagning. Härtill medverkar, att den vid beskattningen
av jordbruk tillämpade regeln för värdeminskningsavdrag å bvggnader
enligt vad erfarenheten visat inte räcker till för långsiktigt uppehållande
av behövligt bestånd genom ny-, till- och ombyggnader. Dessa kos!nåder
maste darfor även på lång sikt av ägaren delvis bestridas med beskatta•
!/ik0mSter'' Genom arvsbeskattningen uppkommer vidare vid något större
jordbruk en sådan minskning av familjekapitalet, att eu arvinges övertagande
av föräldrarnas jordbruk ofta omöjliggöres.

Avvägningen mellan och inom skatteklasserna. Statskontoret
har som tidigare nämnts icke funnit något att invända mot de av
arvsskattesakkunniga utarbetade nya skatteskalorna. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län säger sig icke ha något att erinra mot avvägningen mellan
de olika skatteklasserna. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att, från
utgångspunkten att det sammanlagda skatteulfallet icke nämnvärt minskas,
de sakkunnigas avvägning kan anses någorlunda rimlig. Länsstyrelsen fin -

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1958

ner det emellertid önskvärt att avvägningsfrågan i högre grad än som skett
frikopplas från förutsättningen av ett oförändrat skatteutfall. I stället bör
man utgå från att skatteskalorna får lång giltighetstid.

I ett flertal yttranden betonas angelägenheten av att — i enlighet med
arvsskattesakkunnigas allmänna målsättning — efterlevande makes och
barns intressen i görlig mån tillgodoses. Från denna utgångspunkt bär hl. a.
hovrätten över Skåne och Blekinge ansett sig kunna — utan att taga ställning
till skattens höjd — godtaga den avvägning mellan olika grupper av
skattskyldiga som kommit till uttryck i relationerna mellan de föreslagna
nya skatteskalorna. Emellertid bör enligt hovrättens uppfattning de närmaste
arvingarnas intressen i vissa avseenden kunna beaktas i högre grad
än som skett i de sakkunnigas förslag.

I flera andra yttranden uttalas i och för sig tillfredsställelse med den omfördelning
som de sakkunniga gjort av den totala skattebelastningen till fördel
för skatteklass I, d. v. s. främst efterlevande make och barn.

De av sakkunnigmajoriteten föreslagna skatteskärpningarna i klass I för
det fall att make eller ett barn står som ensam arvinge har föranlett invändningar
från flera håll. En omfördelning av dödsbobeskattningen i syfte att
gynna make och barn bör, uttalas det, icke få leda till att dessa som arvingar
— om än blott i vissa fall — erhåller ökad skattebelastning. Länsstgrelsen i
Kronobergs län avstyrker sålunda att sådana skatteskärpningar sker. I den
mån höjningar anses erforderliga för att förhindra skattebortfall, bör dessa
enligt länsstyrelsens åsikt helt uttagas av de arvskategorier som tillhör
klasserna II—IV. Liknande synpunkter framföres även av länsstyrelsen i
Örebro län. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att önskvärdheten av att enbarnsfamiljerna
icke får skattehöjning väger tyngre än det skattebortfall
som skulle bli följden härav. Bland andra remissinstanser som i förevarande
avseende reagerat mot den föreslagna skatteskalan i klass I kan nämnas
länsstyrelserna i Jönköpings, Västernorrlands och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att den del av Iv-skatten,
som inarbetats i skatteklass I, bort kunna fördelas på annat sätt än som
skett. Sålunda borde arvslotterna mellan 6 000 kronor och 30 000 å 40 000
kronor kunna bära något högre skatt än enligt förslaget. En måttfull höjning
av skatten på dessa arvslotter skulle möjliggöra en enligt länsstyrelsens
mening berättigad sänkning av skatten på arvslotter mellan 100 000 och
500 000 kronor, vilka ofta utgöres av företag och fastigheter av mellanstorlek.
Även länsstyrelsen i Värmlands län anser att arvslotterna under 30 000
kronor kan tåla en något högre skatt än enligt de sakkunnigas förslag.

Stockholms rådhusrätt finner att intet framkommit som ger anledning till
antagande att den i AGE fastställda progressionen mellan skatteklasserna
kan vara oriktigt avvägd. Rådhusrätten anför vidare följande.

Vad klass II beträffar äro dil hänförda föräldrar, slyvföräldrar och adoptanter.
Dessa ha ofta vidkänts avsevärda ekonomiska uppoffringar för utbildning
av och hjälp åt barnen och den lott som vid barns frånfälle tillfaller
dem genom arv eller testamente är i sådana fall icke ett benefikt förvärv i

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1958

vanlig mening, snarare en återbetalning av gjorda utlägg. För en jämförelsevis
lindrig beskattning av de juridiska personer som hänförts till klass III
talar den omständigheten att dessa åtnjuta befrielse från gåvoskatt. I anledning
av den, som det förefaller, oproportionerligt skärpta beskattningen enligt
klass IV må erinras, att till denna klass hänföras så pass nära släktingar
som far- och morföräldrar samt föräldrarnas syskon och deras avkomlingar
ävensom anställt husfolk, för vilka kanske endast något års tjänstetid fattas
för att de skulle blivit hänförliga till klass II, samt anställda med lång tjänstetid
i familjeföretag. Övriga testamentstagare äro i det alldeles övervägande
antalet fall personer, med vilka den avlidne var förenad med vänskapsband
som många gånger varit närmare och varmare än släktskapsbanden, eller
till vilka han stått i förbindelse för, utom vänskap, gjorda tjänster, ofta
av ekonomisk art; det är väl känt, att dylika tjänster av såväl personlig som
ekonomisk art ofta göras under en följd av år just under överenskommen
eller underförstådd förutsättning att det vederlag, som anses självfallet eller
åtminstone berättigat, skall utgå i form av testamentslegat. Vad som här
utgår är i själva verket ingenting annat än en uppskjuten betalning av en
vanlig skuld. Vad angår de juridiska personer, som här komma i fråga, är
deras verksamhet mycket ofta av den art att det icke endast för testator
utan även för beskattningsmyndigheterna möter betydande svårigheter att
avgöra, huruvida de skola hänföras till klass III eller klass IV eller om de
rent av skola vara helt befriade från skatt. Härjämte må beaktas, att till
klass IV hänföras även sådana förordnanden som ha till syfte att främja
ändamål, som i och för sig åtnjuta skattefrihet eller skattelindring, men
göras till förmån för juridiska personer, för vilka detta syfte icke kan anses
vara det huvudsakliga. Motsvarande gäller vid gränsdragningen mellan klass
III och full skattefrihet.

Enligt rådhusrättens mening bör marginalskattesatsen icke i någon skatteklass
överstiga 50 procent.

Riksräkenskapsverket anser att de föreslagna skalorna i klasserna I, II
och IV är ägnade att inge betänkligheter i den mån de medför ett högre skattetryck
än för närvarande.

Sveriges advokatsamfund anser att högre skattesatser icke bör ifrågakomma
än 30 procent i klass I och 40 procent i klass II. Samfundet, som icke har
något att erinra mot den föreslagna skatteskalan i klass III, anser att skalan
i klass IV bör vara lika med den nuvarande A-skatteskalan åtminstone i
skikten upp till 100 000 kronor och att den höjning som må anses befogad
alltså bör drabba skikten över nämnda belopp.

Mot den av de sakkunniga föreslagna skatteskalan i klass IV bar invändningar
framställts även av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands
län och Föreningen Sveriges stadsdomare. Advokatsamfundet och överståthållarämbetet
åberopar i fråga om klass IV skäl av i huvudsak samma
innebörd som de av Stockholms rådhusrätt anförda. Länsstyrelsen och stadsdomareföreningen
vänder sig särskilt mot det höga skatteuttaget i klass IV
redan vid små lotter. Föreningen finner även den hårda procentuella höjning
som föreslås för de mindre och medelstora arvslotterna i klass II anmärkningsvärd.

Göteborgs rådhusrätt finner de föreslagna skatteskalorna i klasserna II och

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1958

IV för stränga och anser sig icke kunna tillstyrka att de lägges till grund för
lagstiftning innan de undergått ytterligare översyn och jämkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har i sitt yttrande framlagt förslag till ny
skatteskala i klass II, innebärande en mildring av progressionen i förhållande
till vad arvsskattesakkunniga föreslagit.

Departementschefen

Skattenivån. I direktiven för arvsskattesakkunniga angav jag såsom
en riktpunkt för reformer på dödsbobeskattningens område att statens inkomster
av beskattningen, bortsett från vad som kunde erfordras för att
erhålla skäliga bottenbelopp, icke borde nämnvärt minskas. Någon anledning
att nu intaga en annan ståndpunkt synes icke föreligga. Såsom jag
redan anfört vid behandlingen av frågan om övergång till ett 1-skattesystem
är det statsfinansiella läget sådant att något egentligt utrymme för
skattesänkningar icke finns. Icke heller torde dödsbobeskattningen tillhöra
de områden som i första hand bör få åtnjuta skattelättnad, därest möjlighet
härtill uppkommer.

Från angivna utgångspunkter finner jag att den av arvsskattesakkunnigas
majoritet föreslagna skattenivån i stort sett måste vara grundläggande
vid bestämmandet av de nya skatteskalorna. Detta utesluter givetvis icke att
mindre jämkningar i sakkunnigförslaget företages, i den mån så finnes påkallat
för att erhålla eu med tanke på de enskilda fallen lämpligare avvägning.
Jag kommer i det följande — delvis med ledning av vad de sakkunniga
betecknat som önskvärt — att föreslå en nedjustering av vissa skattesatser i
klass I. Enligt min mening står det emellertid klart, att utrymme icke finns
för skattesänkningar av den omfattning som förordats av reservanterna. Vid
sådant förhållande saknar jag anledning att närmare ingå i bemötande av
den kritik som riktats mot den av majoriteten föreslagna nivån för dödsbobeskattningens
sammanlagda höjd. Jag vill emellertid erinra om att redan
själva övergången till ren A-beskattning innebär ett visst tillgodoseende av
de synpunkter som sålunda framförts.

Avvägningen mellan och inom s katteklasser na. Ett
av de främsta skälen för övergång till ett 1-skattesystem med ren A-beskattning
är att ett sådant system bättre än det nuvarande möjliggör en fördelning
av skattebelastningen så att efterlevande makes och barns intressen
tillgodoses. Från denna synpunkt är det angeläget att vid höjningen av
den nuvarande A-skatten huvudvikten lägges på skatteklasserna II—IV.
Arvsskattesakkunniga har i och för sig funnit det önskvärt att skatteskalan
i klass I kunde utformas så att inga skattehöjningar i förhållande till den nuvarande
sammanlagda dödsbobeskattningen uppkommer för det fall att ett
barn eller make är ensam arvinge. Detta skulle emellertid enligt de sakkunniga
medföra alltför långt gående skärpningar av skatteskalorna i klasserna
II—IV. Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett sig böra utforma
skatteskalan i klass I så att — vid kvarlåtenskaper över 30 000 kronor — enbarnsfamiljcrna
respektive make träffas av vissa om än jämförelsevis obe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

tydliga skattehöjningar. Flerbarnsfamiljerna erhåller emellertid så gott som
genomgående skattelättnader i förhallande till nu gällande beskattning, vilka
redan för tvåbarnsfamiljerna kan uppgå till ca 30 procent.

I likhet med de sakkunniga finner jag önskvärt att skatteskalan för
klass I utformas så, att icke ens för barn eller make, som är ensam arvinge,
någon skattehöjning sker i förhallande till den nuvarande sammanlagda
dödsbobeskattningen. Visserligen kan det sägas, att ensamma arvingar ej
obetydligt gynnas genom kvarlåtenskapsskattens utformning. Vid en reform,
som främst tager sikte på att bättre tillgodose efterlevande makes och barns
intressen, bör det emellertid vara en naturlig utgångspunkt att försämringar
icke skall uppkomma för någon av denna kategori. Jag finner, att så starka
skäl talar för att upprätthålla denna grundsats, att man bör godtaga det
skattebortfall om ca 3,5 milj. kronor som föranledes härav. I övrigt finner
jag de sakkunnigas förslag i fråga om skatteklass I väl avvägt.

Från dessa utgångspunkter har jag låtit Upprätta följande förslag till ny
skatteskala i klass I.

Arvslottsskikt	Skattesats Arvsslottsskikt	Skattesats
Kr.		procent kr.	procent
—•	3 000 .......	...... 1	100 000— 150 000.......	....... 24
3 000—	6 000 .......	...... 2	150 000— 200 000.......
6 000—	12 000 .......	..... 3	200 000— 300 000.......
12 000—	20 000 .......	..... 4	300 000— 400 000.......	....... 36
20 000—	30 000 .......		400 000— 500 000.......	....... 40
30 000—	40 000 .......		500 000—1 000 000.......	....... 44
40 000—	50 000 .......	..... 7	1 000 000—2 000000.......
50 000—	60 000 .......		2 000 000—5 000 000.......	....... 52
60 000—	70 000 .......	..... 9	5 000 000— .....	....... eo
70 000—	80 000 .......
80 000—	90 000 .......
90 000—100000 .......	..... 20

Den föreslagna skatteskalan innebär att skatten i allt väsentligt blir
oförändrad för enbarnsfallen och att för flerbarnsfallen skattelättnaderna
blir ännu något större än enligt de sakkunnigas förslag.

De årliga skatteintäkterna enligt den av de sakkunniga förordade skalan
i klass I har beräknats till 36,5 miljoner kronor. Den av mig nu föreslagna
skalan kan beräknas inbringa 33 miljoner kronor om året.

De av arvsskattesakkunniga förordade skatteskalorna i klasserna II_IV

innebär vissa skattehöjningar, särskilt i klasserna II och IV, även för det fall
att flera arvingar eller testamentstagare enligt nämnda skatteklasser finns.
Givet är att, om man vid en omfördelning av skattebelastningen med i princip
oförändrad skattenivå vill gynna skatteklass I, det icke kan undvikas
att övriga skatteklasser får ökad skattebelastning. Delvis innebär emellertid
denna skattehöjning endast ett återställande av den avvägning mellan
skatteklasserna som en gång fastställts genom AGF. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att om skatteskalorna även i klasserna II—IV skulle utformas

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1958

så att några skattehöjningar icke uppkommer för det fall att hela kvarlåtenskapen
tillfaller en arvinge eller testamentstagare enligt nämnda skatteklasser,
detta skulle leda till ett mycket betydande skattebortfall, som enbart i
klass II kan beräknas till ca 8 miljoner kronor om året. Ett dylikt skattebortfall
bör, såsom framgår av det förut anförda, icke godtagas.

De av arvsiskattesakkunniga föreslagna skatteskalorna för klasserna II—
IV finner jag med de angivna förutsättningarna ändamålsenliga och väl avvägda.
Jag tillstyrker förslaget i denna del.

De årliga skatteintäkterna i ett 1-skattesystem skulle med de av mig förordade
skalorna fördela sig enligt följande.

Klass I .......................... 33,0 miljoner kronor

Klass II.......................... 25,5 » »

Klass III ........................ 3,0 » »

Klass IV ........................ 9,0 » »

Summa 70,5 miljoner kronor

Skattebortfallet i förhållande till eljest påräkneliga intäkter
av dödsbobeskattningen skulle således belöpa sig till (77,5 — 70,5 =) 7 miljoner
kronor om året. Därvid har jag — i likhet med de sakkunniga —
icke räknat med det ökade skatteutfallet till följd av höjda fastighetstaxeringsvärden,
vilket såsom nämnts uppkommer redan före en övergång till
ett 1-skattesystem. Höjningen av taxeringsvärdena har emellertid gjort att
jag, trots det statsfinansiella läget, ansett det försvarbart med en ökning av
skattebortfallet från de sakkunnigas 3,5 till 7 miljoner kronor. Av skattebortfallet
belöper ca 2,2 miljoner kronor på ändringarna i fråga om bottenbeloppen
och återstående ca 4,8 miljoner kronor på själva övergången till
ren A-beskattning.

Beträffande de	individuella ve	rkningarna	av den av mig
föreslagna skatteskalan för klass I hänvisas till följande isammanställning. Procentuell för-
Kvarlåtenskap	Sammanlagd dödsbobeskattning, kr.	ändring av skat-
kr. år 1958 Hela kvarlåtenskapen tillfaller ett vuxet barn	enligt mitt förslag	ten genom förslaget
50 000	2 390	2 390	+ 0
100 000	8 840	8 590	— 2,8
200 000	34 660	34 590	— 0,2
500 000	143 640	142 590	— 0,7
1 000 000	363 640	362 590	— 0,3
5 000 000	2 403 640	2 402 590	— 0,0
Hela kvarlåtenskapen tillfaller i lika delar tvä	vuxna barn
50 000	1 680	1 680	+ 0
100 000	6 640	4 780	— 28,0
200 000	29 380	17 180	— 41,5
500 000	129 160	101 180	— 21,7
1 000 000	338 420	285 180	— 15,7
5 000 000	2 377 680	2 205 180	— 7,3

Kungl. Majjts proposition nr 145 år 1958

Kvarlåtenskap

kr.

Sammanlagd dödsbobeskattning, kr.

år 1958

enligt milt förslag

Procentuell förändring
av skatten
genom
förslaget

Hela kvarlåtenskap en tillfaller i lika delar tre vuxna barn

50 000
100 000
200 000
500 000
1 000 000
5 000 000

323 184
2 351 720

1 362
5 738
26 840
121 656

235 734
2 047 674

1 362
3 864
11 352
75 714

± 0

— 32,7

— 57,7

— 37,8

— 27.1

— 12,9

I anslutning till uppställningen kan erinras om att K-skatten för en bobehållning
av 100 000 kronor är endast 2 000 kronor och att behållningar upp
till 80 000 kronor är fria från K-skatt.

De individuella verkningarna av de av mig förordade skatteskalorna i
klasserna II—IV, vilka skalor överensstämmer med de av arvsskattesakkunnigas
majoritet föreslagna, framgår av betänkandet s. 281—285.

Grunddragen av gällande rätt

Genom 1914 års AGF tillkom den första moderna gåvobeskattningen i
vårt land. De för arvsbeskattningen avsedda skatteklasserna och skatteskalorna
gjordes tillämpliga även i fråga om gåvobeskattningen. Också i övrigt
anslöt bestämmelserna om gåvoskatt nära till arvsskattereglerna.

Sådan gåvobeskattningen utformats i 1914 års AGF överfördes den, i huvudsak
oförändrad, till 1941 års AGF.

Tillkomsten år 1947 av KvF, varigenom på dödsbobeskattningens område
erhölls en kvarlåtenskapsbeskattning vid sidan av den gällande arvslottsbeskattningen,
innebar även införandet av en ny allmän gåvoskatt.

Enligt KvF utgår »kvarlåtenskapsskatt för gåva» (KG-skatt) å gåva, i vad
den överstiger 80 000 kronor. Bottenbeloppet — som således har karaktären
av grundavdrag — är lika stort som i fråga om dödsbobeskattningen av
kvarlåtenskap (K-beskattningen), och samma skatteskala gäller som vid
denna. Skattskyldigheten åvilar givaren (saknar denne tillgångar till gäldande
av KG-skatten, svarar emellertid gåvotagaren för vad som brister).

Vid KG-beskattningen bar man att skilja mellan å ena sidan gåva till givarens
närmaste arvinge eller sådan arvinges avkomling samt å andra sidan
annan gåva. För gåva av förstnämnda slag, vilken i särskilt hög grad anses
kunna utnyttjas till kringgående av dödsbobeskattningen, utgår KG-skatt
efter den eller de procentsatser i K-skatteskalan som varit tillämpliga, därest
skatt uttagits för givarens hela förmögenhet (med gåvans värde inräknat
men efter avdrag för makes giftorättsandel) och gåvan i vad den över -

VI. Gåvobeskattningen
Gällande rätt m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

stiger 80 000 kronor utgjort den högst beskattade delen av förmögenheten;
KG-skatten utgår således i angivna fall som om gåvan legat »i toppen» av
givarens förmögenhet före gåvotransaktionen.

Gåva till annan än givarens närmaste arvinge och sådan arvinges avkomling
beskattas såsom om gåvan utgjort kvarlåtenskap efter givaren, d. v. s.
»i botten» av givarens förmögenhet; samma belopp utgår alltså i KG-skatt
å gåvan, i vad den överstiger 80 000 kronor, som skulle ha utgått i K-skatt
för en beskattningsbar kvarlåtenskap om samma storlek.

Beskattningsreglerna i fråga om KG-skatten innehåller vidare bestämmelser
rörande sammanläggning av gåvor sinsemellan. I fråga om gåvor till givarens
närmaste arvinge eller sådan arvinges avkomling gäller en sammanläggningstid
av tio år, medan tiden för sammanläggning av andra gåvor är
fyra år. Däremot innehåller KvF icke några föreskrifter om sammanläggning
med kvarlåtenskapen av tidigare gåvor.

Enligt AGF utgår gåvoskatt (G-skatt) å gåva överstigande 3 000 kronor.
Skattskyldigheten åvilar gåvotagaren. Skattepliktsgränsen — som har karaktären
av gränsbelopp, ej grundavdrag — är densamma, oavsett vilken
skatteklass i A-skattehänseende gåvotagaren tillhör och ligger alltså beträffande
skatteklasserna II—IV högre i fråga om G-skatten än när det gäller
A-beskattningen, där den ju är 1 000 kronor i nämnda skatteklasser. Den
särskilda skattefrihet, som vid A-beskattningen tillerkänts barn under 18
år och efterlevande make, därest deras lotter ej överstiger vissa belopp, gäller
icke vid G-beskattningen. Bortsett från dessa olikheter äger emellertid
A-beskattningens fyra skattetariffer motsvarande tillämpning i fråga om
G-beskattningen.

Även beskattningsreglerna i AGF innehåller, som nyss antytts, bestämmelser
rörande sammanläggning; dessa avser sammanläggning dels av arvseller
testamentslott med gåva och dels av gåvor sinsemellan. I båda fallen
gäller såsom huvudregel en sammanläggningstid av fyra år; har skattskyldighet
i fråga om det för beskattning aktuella förvärvet inträtt först efter
arvlåtarens (testators, gåvogivarens) död är sammanläggningstiden dock tio
år med begränsning till fyra år före dödsfallet.

En närmare redogörelse för sammanläggningsreglerna enligt såväl KvF
som AGF lämnas i det följande.

Beträffande gåvobeskattningen må i förevarande sammanhang slutligen
nämnas att beskattningsinstrumentet utgöres av den deklaration som skattskyldig
har att avgiva beträffande skattepliktig gåva samt att vederbörande
länsstyrelse (överståthållarämbetet) är beskattningsmyndighet.

Gåvobeskattningens omfattning

I det föregående har redogörelse lämnats för statsverkets intäkter av
dödsbo- och gåvobeskattningen under budgetåren 1943/44—1956/57. Såsom
framgår av denna redogörelse har intäkterna av gåvobeskattningen — med

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1958

undantag för vissa år — utgjort en jämförelsevis ringa del av vad som sammanlagt
influtit i skattemedel enligt KvF och AGF. Det sagda belyses av
följande sammanställning (beloppen angivna i miljoner kronor).

Budgetår	Sammanlagd skatt enligt KvF och AGF	Därav gåvoskatt	Procent
1	2	3	4
1943/44 ..................	31,86	257	8,1
1944/45 ..................	30.93	5,04	16.3
1945/46 ..................	45,55	16.40	36,0
1946/47 ..................	58.01	25,74	44 4
1947/48 ..................	70,29	42.79	60,9
1948/49 ..................	54.30	7,93	14,6
1949/50 ..................	66,77	2,49	3,7
1950/51 ..................	57 56	3,18	5.5
1951/52 ..................	60,77	2,77	4,6
1952/53 ..................	57,45	2,69	4.7
1953/54 ..................	69,08	2.29	3,3
1954/55 ..................	68,40	2,50	3,7
1955/56 ..................	78,66	2,67	3,4
1956/57 ..................	85,37	2 47	2,9
Medeltal för budgetåren
1949/57 ..................	68.01	2,63	3,9
1953/57 ..................	75,38	2,48	3,3

Den exceptionellt stora avkastningen av gåvobeskattningen under budgetåren
1945/46—1947/48 torde få ses mot bakgrunden av kvarlåtenskapsskattens
införande.

Beträffande uppgifterna om influtna gåvoskattemedel torde dessa — vilket
också tidigare omnämnts — i verkligheten vara något högre än som
framgår av sammanställningen. Med beaktande härav torde kunna sägas
att statsverkets intäkter av gåvobeskattningen under senare år utgjort omkring
5 procent av de sammanlagda intäkterna enligt KvF och AGF.

Allmänna synpunkter

Arvsskattesakkunniga

Arvsskattesakkunniga har funnit att vid övergång till ett 1-skattesystem
i fråga om dödsbobeskattningen även gåvobeskattningen bör utformas såsom
ett 1-skattesystem. Därvid bör tillses att man inom 1-skattesystemets
ram erhåller motsvarande garantier mot skatteflykt som för närvarande
finns inom 2-skattesystemet. Enligt KvF beskattas nämligen gåvor till givarens
närmaste arvingar och deras avkomlingar såsom om gåvorna utgjort
kvarlåtenskap efter givaren och legat »i toppen» av givarens förmögenhet.
Härigenom föreligger en jämförelsevis effektiv spärr mot sådana gåvor som
särskilt kan utnyttjas för att överföra kapital i skatteundandragande syfte.
De sakkunniga har ansett att en motsvarande spärr kan erhållas vid över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

gång till ett 1-skattesystem genom att man vid dödsbobeskattningen i större
omfattning än nu är fallet beaktar tidigare gåvor från den avlidne till vederbörande
arvinge eller testamentstagare. För närvarande beskattas i regel
arvs- och testamentslotter efter sammanläggning med de tidigare gåvor
som skett inom fyra år före dödsfallet. De sakkunniga föreslår att denna
tid utvidgas till tio år. Har den avlidne till arvingen eller testamentstagaren
överlämnat handling innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom,
s. k. benefik revers, skall — i den mån gåvan icke blivit fullbordad före dödsfallet
— sammanläggning äga rum även om handlingen överlämnats mer än
tio år före dödsfallet. För att gåvobeskattningen ytterligare skall effektiviseras
och kringgående av dödsbobeskattningen därmed motverkas, föreslår
de sakkunniga att — vid sidan av den gåvotagare åvilande deklarationsskyldigheten
— givaren skall vara skyldig att lämna beskattningsmyndigheten
uppgift å skattepliktig gåva (kontrolluppgift). Härjämte föreslås viss
förenkling av reglerna om tiden för gåvodeklarations avgivande, innebärande
att sådan deklaration i princip skall behöva lämnas endast en gång per
kalenderår, även om flera skattepliktiga gåvor förekommit under året. Motsvarande
förordas i fråga om den tilltänkta uppgiftsskyldigheten för givare.
De sakkunniga föreslår vidare — till motverkande av skatteflyktsåtgärder
— viss begränsning av nu föreliggande skattefrihet för gåvor av inre lösören
avsedda för personligt bruk och gåvor såsom bidrag till annans undervisning
eller uppfostran.

Det skattefria bottenbeloppet vid gåvobeskattningen enligt AGF är för
närvarande 3 000 kronor. Tiden för sammanläggning vid beskattningen av
gåvor sinsemellan är fyra år. Genomsnittligt per år kan bottenbeloppet sålunda
sägas vara 750 kronor.

Arvsskattesakkunniga föreslår att det skattefria bottenbeloppet vid gåvobeskattningen
anknytes till gåvor under ett och samma kalenderår och
bestämmes till 2 000 kronor. Tiden för sammanläggning av gåvor sinsemellan
föreslås utökad — liksom tiden för sammanläggning av arvs- och testamentslotter
med tidigare gåvor — från fyra till tio år. Gåvor, som under ett
kalenderår icke överstigit 2 000 kronor, avses dock icke skola överhuvudtaget
ifrågakomma till sammanläggning.

De sakkunnigas förslag är enhälligt utom i fråga om införandet av kontrolluppgift
för gåvogivare och begränsning av skattefriheten för gåvor till
undervisning eller uppfostran.

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag rörande gåvobeskattningens utformning
i ett 1-skattesystem har — med undantag för vissa punkter — i stort sett
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Bland mera
allmänna uttalanden kan nämnas att statskontoret funnit förslagen välbetänkta
och icke heller ansett sig böra rikta erinran mot de sakkunnigas
synpunkter i förevarande delar. Länsstyrelsen i Västernorrlands lön finner

5 intrång till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1958

förslagen väl avvägda och ifrågasätter endast på en punkt lämpligheten av
utformningen. Landsorganisationen understryker behovet av kraftiga åtgärder
gentemot möjligheterna till skatteflykt och tillstyrker i huvudsak
förslagen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det nödvändigt att förmögenhetsöverflyttningar
i skattereducerande syfte i möjligaste mån förhindras.
Vid en allmän översyn av AGF bör enligt länsstyrelsens mening
tagas under övervägande huruvida icke gåvoskatt skall utgå efter högre tariffer
än arvsskatt.

Särskilt har de sakkunnigas förslag rörande storleken av det skattefria
bottenbeloppet vid gåvobeskattningen samt dettas och gåvodeklarationens
anknytande till kalenderåret rönt instämmande vid remissbehandlingen.
De invändningar, som framförts i yttrandena, rör främst förslagen till utbyggnad
av skatteflyktsspärrarna i AGF.

Departementschefen

Övergången till ett 1-skattesystem innebär att gåvobeskattningen liksom
dödsbobeskattningen kommer att grundas enbart på AGF. Härvid bör för
gåvoskatten gälla samma skatteskalor som för arvsskatten och även i övrigt
bör AGF:s principer för gåvobeskattning bibehållas.

Såsom de sakkunniga uttalat bör en utbyggnad ske av skatteflyktsspärrarna
i AGF. Det gäller härvid i första hand att erhålla en motsvarighet till
den nuvarande kvarlåtenskapsskatten för gåva. Detta synes lämpligen, såsom
de sakkunniga funnit, böra ske genom en utvidgning av sammanläggningstiderna
i AGF. I vad mån andra ändringar av AGF till motverkande
av skatteflykt bör genomföras i nu förevarande sammanhang kan måhända
synas mera tveksamt. Jag återkommer härtill senare i anslutning till närmare
redovisning av de sakkunnigas förslag och yttrandena däröver.

De sakkunnigas förslag rörande gåvobeskattningen innebär i vissa avseenden
en betydande förenkling av den tekniska utformningen. Härutinnan
har förslagen också praktiskt taget genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. Även för min del har jag funnit dessa
förslag ändamålsenliga och av beskaffenhet att böra genomföras redan vid
övergång till ett 1-skattesystem.

I det följande kommer jag att närmast behandla arvsskattesakkunnigas
förslag i fråga om sammanläggningstiderna, bottenbeloppet och skattefriheten
för gåvor till undervisning eller uppfostran, övriga förslag på gåvobeskattningens
område redovisas i detalj motiveringen.

Utvidgning av sammanläggningstiderna

Gällande rätt

Vad till en början angår sammanläggningsreglerna enligt AGF kan enligt

dessa sammanläggning ifrågakomma såväl då det till beskattning aktuella

förvärvet är en arvslott (testamentslott)1 som då det är en gåva. I samman 1

I det följande användes orden arvslott, arvlåtare och arvinge såsom avseende jämväl respektive
testamentslott, testator och testamentstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1958

läggningshänseende är vidare att skilja mellan de fall, då skattskyldigheten
för det aktuella förvärvet inträtt senast vid arvlåtarens eller givarens död
(s. k. omedelbara förvärv), och de fall då skattskyldigheten för det aktuella
förvärvet inträtt senare (s. k. framskjutna förvärv). För samtliga slag av
förvärv gäller i princip att sammanläggning kan ifrågakomma endast med
avseende å vad arvinge eller gåvotagare förvärvat från en och samma person.

I fråga om omedelbara förvärv gäller en 4-årig sammanläggningstid; arvslott
skall således sammanläggas med tidigare gåva, för vilken skattskyldighet
inträtt inom 4 år före arvlåtarens död, och gåva skall sammanläggas med
tidigare gåva om skattskyldigheten inträtt under de senaste 4 åren före inträdet
av skattskyldigheten för den aktuella gåvan. Uppgår arvslott eller gåva
icke till skattepliktigt belopp, skall hänsyn tagas till den tid, då skattskyldighet
skulle ha inträtt därest beloppet varit skattepliktigt.

Beträffande framskjutna förvärv gäller på motsvarande sätt en 10-årig
sammanläggningstid, dock med begränsning till 4 år före dödsfallet. Att
märka är emellertid att vid beskattning av framskjutna förvärv, till skillnad
från omedelbara förvärv, de i sammanläggningen ingående tidigare förvärven
kan utgöras även av arvslotter och icke blott gåvor.

Skall sammanläggning äga rum, beräknas skatt å de i sammanläggningen
ingående förvärven såsom om de utgjort ett enda förvärv. Från den sålunda
beräknade skatten skall avdrag ske för den skatt som visas ha erlagts för
de tidigare förvärven; skatten å det aktuella förvärvet får dock därvid icke
bestämmas lägre än som skulle blivit fallet därest sammanläggning ej ägt
rum.

Vad härefter angår sammanläggningsreglerna enligt KvF avser dessa endast
sammanläggning av gåvor sinsemellan och är alltså tillämpliga allenast
vid bestämmandet av KG-skatt. Någon sammanläggning vid beräknandet
av K-skatt äger således icke rum mellan tidigare gåvor och kvarlåtenskapen.

Sammanläggningen enligt KvF av gåvor sinsemellan är icke såsom i fråga
om AGF begränsad till gåvotransaktioner mellan samma personer. I stället
gäller i princip att alla gåvor som givaren inom sammanläggningstiden
bortgivit till sina närmaste arvingar eller deras avkomlingar skall sammanläggas
sinsemellan, och på samma sätt skall alla gåvor till andra personer
sammanläggas sinsemellan. Sammanläggningstiden är i förra fallet 10 år
och i det senare 4 år.

Arvsskattesakkunniga

De sakkunniga framhåller till en början att det står klart att en längre
sammanläggningstid än 10 år icke gärna kan ifrågakomma såsom huvudregel.
Fn längre generell sammanläggningstid än 10 år skulle medföra att
den enskilde ålades skyldighet att »ihågkomma» tidigare gåvor utöver vad
som bör begäras av honom; någon bokföringsskyldighet härvidlag förelig -

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1958

ger ju icke. Vidare är naturligt nog det allmännas möjligheter till kontroll
mindre ju mera avlägsna gåvorna ligger i tiden. Härtill kommer att statens
anspråk på A- och G-skatt preskriberas 10 år efter det skattskyldigheten in Därest

man vill utöka den nuvarande generella sammanläggningstiden
utöver 4 år, anser de sakkunniga att en 10-årig sammanläggningstid är det
alternativ som ligger närmast till hands. För vissa fall finns ju redan en 10-årig sammanläggningstid enligt AGF, och en utökning av den generella sammanläggningstiden
till 10 år skulle medföra att en enda enhetlig sammanläggningstid
kommer att gälla enligt AGF. Vidare är ju avsikten med en utökning
av sammanläggningstiden enligt AGF främst att erhålla en motsvarighet
till de garantier mot skatteflyktsåtgärder som KG-beskattningen
innefattar och vid denna beskattning gäller såsom nämnts en 10-årig sammanläggningstid
i fråga om gåvor till givarens närmaste arvingar och deras
avkomlingar.

Arvsskattesakkunniga har låtit göra vissa beräkningar rörande hur införandet
i AGF av en generell sammanläggningstid om 10 år skulle verka vid
övergång till ett 1-skattesystem, dels för den enskilde skattskyldiges vidkommande
och dels för statens del (bet. s. 86). Av de sålunda gjorda beräkningarna
torde enligt de sakkunniga framgå att — såvitt gäller beskattningen
enligt AGF — en 10-årig sammanläggningstid skulle jämförelsevis
effektivt förhindra att staten tillskyndas förluster genom gåvotransaktioner.

Arvsskattesakkunniga anför vidare.

De skäl som ovan anförts mot en längre generell sammanläggningstid än
10 år — nämligen att den enskilde ålägges en mycket vittgående skyldighet
att »ihågkomma» tidigare gåvor samtidigt som det allmännas möjligheter
till kontroll härvidlag äro begränsade — göra sig givetvis i viss mån gällande
redan vid en 10-årig sammanläggningstid. Arvsskattesakkunniga ha därför
övervägt huruvida sammanläggning utöver den nuvarande 4-årstiden —
alltså i fråga om gåvor givna mellan 4 och 10 år före det aktuella förvärvet
— kunde begränsas till större gåvor, exempelvis sådana som under angivna
6 år överstigit sammanlagt 80 000 kronor. Det har därvid emellertid visat
sig att — särskilt när det senaste förvärvet är en gåva — en sådan begränsning
skulle få till resultat att en person, som har för avsikt att till annan
genom gåvor successivt under viss tid överföra ett större belopp, kan genom
att fördela gåvorna på visst sätt undvika en sammanläggning som med annan
fördelning blivit aktuell.

En möjlighet att — trots en viss begränsning av 10-årsregeln — förhindra
att en uppdelning av gåvorna får alltför stort inflytande på sammanläggningsfrågan,
vore att göra denna fråga beroende av huruvida summan av
det aktuella förvärvet och de tidigare förvärven överstiger visst belopp, t. ex.
80 000 kronor. Även en sådan regel synes emellertid vara behäftad med
nackdelar; är det senaste förvärvet större än 80 000 kronor, måste sammanläggning
ske även med jämförelsevis obetydliga förvärv inom 10-årsperioden.

En mera tillfredsställande lösning av det föreliggande problemet ha arvsskattesakkunniga
ansett vara att anknyta skattskyldigheten för gåva till

Kungi. Maj.ts proposition nr 145 år 1958 69

värdet av samtliga av gåvotagaren under ett kalenderår från samme givare
mottagna gåvor. Därest skattskyldighet för gåva inträder först då gåvorna
under ett och samma kalenderår överstiga tillhopa 2 000 kronors värde, skulle
från sammanläggning enligt 10-årsregeln kunna undantagas alla sådana
mindre gåvor som icke föranlett skattskyldighet, d. v. s. uppgått till högst
2 000 kronors värde per kalenderår. Med en angiven begränsning av sammanläggningsregeln
skulle vinnas, att endast sådana tidigare gåvor under
10-årsperioden behövde »ihågkommas» som redan blivit — eller i vart fall
skulle ha blivit, därest de rätteligen deklarerats — föremål för beskattning.
Härigenom skulle även beskattningsmyndigheternas möjligheter till kontroll
av att alla ifrågakommande tidigare gåvor medtagits vid sammanläggningen
avsevärt ökas.

Arvsskattesakkunniga förordar således — med angivna begränsning av
skattskyldigheten till gåvor som per kalenderår överstiger 2 000 kronors värde
— att vid övergång till ett 1-skattesystem den generella sammanläggningstiden
enligt AGF ökas från 4 år till 10 år. Den för beskattning av framskjutna
förvärv redan gällande 10-åriga sammanläggningstiden föreslås
bibehållen men utan nuvarande begränsning till 4 år före dödsfallet.

Arvsskattesakkunniga har även till övervägande upptagit frågan huruvida
för vissa fall en längre eller eventuellt obegränsad sammanläggningstid bör
föreskrivas. Därvid har de sakkunniga funnit att mera påtagligt behov av en
sådan längre sammanläggningstid gjort sig gällande endast med avseende
å sammanläggning av arvslotter med sådana tidigare gåvor, som skett genom
s. k. benefika reverser. För detta spörsmål redogöres i det följande.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag till utvidgning av den generella sammanläggningstiden
till tio år och därmed sammanhängande ändringar har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Stockholms rådhusrätt finner förslaget ändamålsenligt och rättvist samt
anför vidare.

Givet är att sammanläggningstidens utsträckande till tio år medför, att
åtskilliga gåvor som givits utan någon som helst tanke på att kringgå beskattningsreglerna
komma att drabbas av den skärpta beskattningen, men
detta torde vara en olägenhet som icke kan undvikas; risken för orättvisor
har dessutom i betydande grad undanröjts därigenom att, i motsats till nu
gällande regler, endast gåvor för vilka skattskyldighet inträtt kunna komma
i fråga vid sammanläggningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att en sammanläggningstid av
tio år ställer ökade krav på länsstyrelsernas övervakningsverksamhet. Härvid
kunde tänkas att ett centralregister upprättades för hela riket; detta
förefaller dock att vara en alltför vidlyftig apparat i förhållande till det antal
gåvor för vars kontroll det skulle inrättas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker en förlängning av samman -

Kungl. Maj.ts proposition nr lb5 år 1958

läggningstiden till tio år men anser att det skattefria bottenbeloppet vid Gbeskattningen
bör liksom hittills bestämmas utan anknytning till kalenderåret.

En utvidgning av sammanläggningstiden men i mera begränsad omfattning
än arvsskattesakkunniga föreslagit förordas av riksräkenskapsverket,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och Sveriges
advokatsamfund. Riksräkenskapsverket föreslår sålunda en sammanläggningstid
av fem år, riksförbundet och lantbruksförbundet anser att tiden
bör bestämmas till högst sex år. Advokatsamfundet tillstyrker en utökning
till tio år vid sammanläggning av gåvor sinsemellan men finner den nuvarande
4-årstiden väl avvägd när det gäller sammanläggning av arvslott med
gåva.

Såsom skäl för sin ståndpunkt anför riksräkenskapsverket att behovet av
en utökning av sammanläggningstiden för att förhindra skatteflykt icke
gör sig lika starkt gällande vid genomförande av de av arvsskattesakkunniga
föreslagna skattelättnaderna i klass I. Riksförbundet och lantbruksförbundet
uttalar att en utökning av sammanläggningstiden till tio år i vissa fall
medför en skatteskärpning, varjämte en ökad kontrolladministration nödvändiggöres.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner ej anledning föreligga att öka sammanläggningstiden
utöver fyra år. Länsstyrelsen åberopar att dess erfarenhet
av gåvoskatteärenden givit vid handen att gåvor med syfte att kringgå
dödsbobeskattningen är mycket sällsynta.

Även Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare avstyrker
att utvidgning av sammanläggningstiden sker.

Departementschefen

Såsom jag tidigare framhållit är det vid övergång till ett 1-skattesystem
nödvändigt att erhålla en motsvarighet inom AGF till den spärr mot skatteflykt
som den nuvarande kvarlåtenskapsskatten för gåva utgör. Arvsskattesakkunniga
har härvidlag föreslagit en utvidgning av den generella sammanläggningstiden
i AGF från fyra till tio år. Det har icke i något yttrande
gjorts gällande att någon mera tjänlig metod skulle finnas i förevarande
hänseende. Emellertid har i ett fåtal yttranden förordats ett bibehållande
av sammanläggningstiden vid fyra år eller en mera begränsad utvidgning
av tiden än arvsskattesakkunniga föreslagit. Vad därvid anförts har icke
givit mig anledning att frångå de sakkunnigas enhälliga, i det -stora flertalet
yttranden utan erinran lämnade förslag.

Jag förordar således en utvidgning av den generella sammanläggningstiden
i AGF och därmed sammanhängande ändringar i enlighet med arvsskattesakkunnigas
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

Sammanläggning av arvslott med tidigare gåva av s. k. benefik revers
Gällande rätt

Enligt 1914 års AGF inträdde skattskyldighet för gåva »vid tiden för gåvans
mottagande». För skattskyldighet förutsattes sålunda att gåvan blivit
fullbordad, d. v. s. att gåvoobjektet kommit i mottagarens besittning.

Genom 1941 års AGF utsträcktes emellertid tillämplighetsområdet för Gbeskattningen
så, att skattskyldighet i regel inträder ej endast då gåvan blivit
fullbordad utan även då en handling, som innefattar giltig utfästelse om
gåva av lös egendom (benefik revers), överlämnats till mottagaren. På grund
av denna utvidgning inträder sålunda G-skatteskyldighet, då en person i
gåvosyfte utfärdar ett skuldebrev och skuldebrevet kommit i mottagarens
besittning. Vid givarens död kommer från dödsboets behållning att avräknas
oguldet kapitalbelopp av benefika reverser, utfärdade under givarens livstid.
De skattelättnader i fråga om dödsbobeskattningen, som härigenom uppkommer,
kan vara betydande.

Arvsskattesakkunniga

De sakkunniga framhåller till en början att bland de olika metoder som
kommit till användning när det gällt att genom kapitalöverflyttning, främst
till bröstarvingar, uppnå opåkallade skattelättnader, synes utfärdandet av
benefika reverser ha tilldragit sig den största uppmärksamheten och framstått
såsom mest stötande. Detta torde bl. a. bero därpå att reversens utfärdande
för givaren vanligen icke innebär någon uppoffring av betydelse. I
gåvobrev till underåriga barn har merendels intagits sådana villkor att givaren
är skyddad i den situation som uppstår då gåvotagaren blir myndig och
själv bestämmer över sin egendom. Vanligtvis löper sålunda givaren icke
någon risk att i livstiden behöva utbetala reversens kapitalbelopp och ofta
torde det i praktiken även ligga i hans fria skön att avgöra om ränta skall
utgå eller ej. Därtill kommer att utfärdandet av benefikt skuldebrev enligt
1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva är civilrättsligt giltigt oavsett
om utfärdaren vid skuldebrevets tillkomst har täckning för skuldebrevets
kapitalbelopp eller ej.

I det följande erinirar de sakkunniga om att redan 1945 års statsskatteberedning
uppmärksammade de olägenheter med avseende å dödsbobeskattningen
som gåvoutfästelses likställande med fullbordad gåva — efter tillkomsten
av 1941 års AGF — visat sig medföra. Beredningen fann därvid
anledning undersöka huruvida denna likställighet borde bibehållas i beskattningshänseende.
Med hänsyn bl. a. till de betänkliga konsekvenser som skulle
föranledas av att en och samma utfästelse blev föremål för olika behandling
i civilrättsligt och skatterättsligt avseende, ansåg sig beredningen dock
icke kunna framlägga något förslag till författningsändring såvitt nu är frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1958

ga. I stället skulle KG-beskattningen vara strängare med avseende å gåvor
till bröstarvingar och därmed jämställda än i fråga om andra gåvor.

De sakkunniga nämner vidare att den senare diskussionen i ämnet företrädesvis
rört sig kring de benefika reversernas inverkan med avseende å inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen och att förslag framlagts till författningsändringar
med syfte att förekomma att sådana reverser utnyttjas till
vinnande av opåkallade skattelättnader vid den årliga beskattningen. Vissa
avgöranden av regeringsrätten, varigenom ränta å benefikt skuldebrev, vilken
utgått till person i givarens hushåll eller till annans undervisning eller
uppfostran, icke är avdragsgill vid inkomsttaxeringen, torde ha motverkat
tillkomsten under senare tid av benefika barnreverser. Alltjämt kvarstår
dock det förhållandet att, genom utfärdandet av benefika reverser, betydande
skattelättnader kan vinnas bl. a. i fråga om dödsbobeskattningen.

Arvsskattesakkunniga anför vidare.

Såsom tidigare nämnts ligger det i sakens natur och bestyrkes även av
verkställd statistisk undersökning att de gåvor, som ske för att överföra kapital
i skatteundandragande syfte, huvudsakligen utgöras av gåvor till bröstarvingar
och därmed i arvsskattehänseende jämställda. Genom tillkomsten
av KvF med dess strängare beskattning av gåvor till sådana personer än
gåvor till andra tillskapades otvivelaktigt en viss spärr med avseende å utfärdandet
av benefika barnreverser. Vid övergång till ett på AGF vilande
1-skattesystem i fråga om dödsbo- och gåvobeskattningen kommer denna
spärr att bortfalla. Den av arvsskattesakkunniga ovan föreslagna utvidgningen
från 4 år till 10 år av den generella tiden för sammanläggning enligt
AGF av arvslott med tidigare gåvor verkar på liknande sätt men det kan
ifrågasättas om den i nu aktuella hänseende får lika stark prohibitiv effekt
som KG-beskattningen. Om exempelvis en fader till ett sitt barn överlämnar
ett benefikt skuldebrev, som förfaller till betalning vid faderns död, uppnås
den åsyftade skattelättnaden med avseende å dödsbobeskattningen därest
fadern lever mer än 10 år från skuldebrevets överlämnande. Och avlider han
tidigare blir följden i fråga om dödsbobeskattningen endast att den skatt
kommer att utgå som skulle blivit fallet därest skuldebrevet ej utfärdats.
Härtill kommer — i vart fall då barnet är vuxet — de lättnader som vinnas
med avseende å den årliga beskattningen. Häremot får självfallet vägas
den nackdel från de skattskyldigas synpunkt som ligger i ränteförlusten genom
att gåvan beskattas tidigare än som skulle skett, därest den i stället
ingått i barnets arvslott.

Arvsskattesakkunniga är — liksom 1945 års statsskatteberedning — av
den uppfattningen att det, såvitt gäller beskattningen enligt AGF'', skulle vara
mindre lämpligt att en och samma utfästelse blir föremål för olika behandling
i civilrättsligt och i skatterättsligt hänseende. De sakkunniga har
därför icke velat förorda någon författningsändring med sådant syfte.

En framkomlig väg att förhindra att benefika reverser utnyttjas för att
vinna opåkallad lättnad vid dödsbobeskattningen har arvsskattesakkunniga
i stället funnit vara att sammanläggning i princip skall, utan begränsning
till 10 år före dödsfallet, äga rum av arvslott med sådan tidigare gåva
som bestått i överlämnandet av benefik revers, i den mån gåvan icke fullbordats
före dödsfallet. Genom en sådan principiell lösning av det förelig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A5 år 1958

gande problemet skulle den nuvarande från olika synpunkter önskvärda
likställigheten mellan gåvoutfästelses civilrättsliga och skatterättsliga behandling
bibehållas samtidigt som några lättnader med avseende å beskattningen
enligt AGF icke skulle kunna vinnas genom gåvor av benefika reverser
till givarens arvingar. Snarare skulle viss skatteökning kunna sägas
uppkomma därigenom att gåvotagaren måste redan i samband med reversens
mottagande såsom gåvoskatt erlägga viss del av den arvsskatt som eljest
skolat utgå först vid givarens död.

Arvsskattesakkunniga framhåller slutligen, att den tilltänkta beskattningsregeln
i fråga om benefika reverser icke synes kräva någon extra kontroll
från beskattningsmyndigheternas sida. Då gåvogivaren avlider, skall
nämligen reversens oguldna kapitalbelopp och gåvotagarens namn antecknas
i bouppteckningen efter den avlidne.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag om obegränsad sammanläggningstid i fråga om
benefika reverser har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i praktiskt taget
samtliga yttranden.

Stockholms rådhusrätt finner sålunda förslaget ändamålsenligt och rättvist.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län synes förslaget trots den exceptionellt
långt gående fiskaliska innebörden väl värt att genomföras. Länsstyrelsen
anför dock att bestämmelsen i viss omfattning kan komma att bli illusorisk
och detta särskilt i fråga om gåvor som har en medvetet illojal karaktär.
Bestämmelsen torde nämligen såtillvida lämna utrymme för skatteflykt att
intet hindrar att genom benefikt skuldebrev utfäst gåva fullbordas efter
10-årsperiodens utgång men före givarens frånfälle, varigenom sammanläggning
icke skulle komma till stånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Länsstyrelsen är väl medveten om att benefika barnreverser åtminstone
tidigare i ej obetydlig omfattning använts i skatteflyktssyfte. Härmed torde
dock ej så ofta åsyftats att vinna lättnad i arvsbeskattningen, utan snarare
har avsikten varit att erhålla avdrag för räntor vid inkomsttaxeringen. Med
hänsyn till numera föreliggande avgörande i regeringsrätten, enligt vilket
ränta å sådan revers ej är avdragsgill då utbetalningen sker till person i
givarens hushåll, torde intresset av att utfärda benefika reverser avsevärt
nedgå. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, varvid även kontrollsvårigheterna
beaktats, huruvida tillräcklig anledning föreligger för obegränsad sammanläggningstid
beträffande dessa reverser.

Sveriges advokatsamfund uttalar att någon principiell anledning att behandla
gåvor bestående av benefika reverser på annat sätt än andra gåvor
icke föreligger. De giltiga benefika reverserna innebär alltid en ekonomisk
uppoffring för givaren. Att denna ekonomiska uppoffring även bör medföra

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

minskade skatter är ej mer än rimligt. Därest viss särbestämmelse anses
erforderlig, är en förlängning av sammanläggningstiden till tio år tillräcklig Även

Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare avstyrker
förslaget.

Departementschefen

I likhet med arvsskattesakkunniga anser jag att enbart en utvidgning av
den generella sammanläggningstiden till tio år icke skulle få åsyftad verkan
när det gäller att förhindra att sådana gåvor, som består i överlämnande
av benefika reverser, utnyttjas för att erhålla opåkallade skattelättnader vid
dödsbobeskattningen. Särskilda bestämmelser är således erforderliga härvidlag.
Dessa bör ges en så enkel utformning som möjligt med beaktande
av att tillgängliga kontrollmöjligheter tillvaratages. Såsom de sakkunniga
uttalat torde det därvid vara mindre lämpligt att reverserna behandlas olika
i skatterättsligt och civilrättsligt hänseende. Den av de sakkunniga förordade
obegränsade sammanläggningstiden i fråga om benefika reverser, som icke
infriats före dödsfallet, synes mig därför vara en ändamålsenlig lösning av
förevarande spörsmål. I och för sig kan det visserligen ifrågasättas huruvida
icke en obegränsad sammanläggningstid borde gälla även då sådan revers
inlösts kortare tid före dödsfallet. Då en dylik bestämmelse emellertid icke
skulle erbjuda tillräckliga kontrollmöjligheter, finner jag den av de sakkunniga
föreslagna regeln vara att föredraga.

Jag tillstyrker således de sakkunnigas förslag i fråga om benefika reverser.

Skatteplikts gränsen vid gåvobeskattningen

Gällande rätt

Enligt 1914 års AGF, som ju innehöll våra första moderna gåvobeskattningsbestämmelser,
förelåg skattefrihet för gåva vars värde icke översteg
3 000 kronor. Denna skattepliktsgräns överfördes oförändrad till 1941 års
AGF och har icke heller därefter ändrats. Däremot har den generella tiden
för sammanläggning av gåvor sinsemellan, som enligt 1914 års AGF ursprungligen
var två år — liksom tiden för sammanläggning av arvslott och
tidigare gåva — genom författningsändring år 1934 förlängts till fyra år,
vilken sistnämnda sammanläggningstid alltjämt är gällande.

Bottenbeloppet å 3 000 kronor har, som tidigare nämnts, karaktären av
gränsbelopp, icke grundavdrag.

Arvsskattesakkunniga

De sakkunniga erinrar till en början om sitt vid behandlingen av A-beskattningen
gjorda uttalande, att anledning icke synes föreligga att omvandla
de nuvarande gränsbeloppen i AGF till grundavdrag. Utgångspunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr lå5 år 1958

för de sakkunniga vid bestämmandet av det skattefria bottenbeloppet i fråga
om G-beskattningen har således varit, att detsamma alltjämt skall ha gränsbelopps
karaktär.

Vidare anser de sakkunniga att — i den mån förändringarna i penningvärdet
bör beaktas vid bestämmandet av bottenbeloppet — utgångspunkten
bör vara år 1941, icke år 1914. Emellertid synes en omräkning av gränsbeloppet
med hänsyn till penningvärdesförändringarna icke böra ske utan att
jämväl beaktas tiden för sammanläggning av gåvor sinsemellan. Enligt 1914
års AGF var såsom nämnts denna tid ursprungligen två år men förlängdes
genom författningsändring år 1934 till nu gällande fyra år. Genomsnittligt
per år förelåg sålunda tidigare skattefrihet för gåvor upp till 1 500 kronors
värde, medan motsvarande skattefrihet efter 1934 års författningsändring är
begränsad till 750 kronor.

En omräkning enbart med hänsyn till levnadskostnadsindex av den sålunda
föreliggande årliga skattefriheten för gåvor skulle enligt de sakkunniga
giva till resultat att skattepliktsgränsen för gåvor under ett år numera borde
vara 1 310 kronor om år 1941 tages till utgångspunkt. Med den av arvsskattesakkunniga
tidigare föreslagna 10-åriga sammmanläggningstiden skulle
detta, vid jämn fördelning av gåvorna på respektive år, innebära en skattepliktsgräns
vid gåvobeskattningen av drygt 13 000 kronor. Såsom arvsskattesakkunniga
redan framhållit vid behandlingen av bottenbeloppen i fråga
om arvslottsbeskattningen bör emellertid förändringarna i penningvärdet
icke i och för sig vara avgörande för bestämmandet av storleken utav de
blivande bottenbeloppen i AGF.

Såsom tidigare nämnts har arvsskattesakkunniga funnit att den av de
sakkunniga föreslagna förlängningen av den generella sammanläggningstiden
enligt AGF från fyra till tio år skulle bli från tillämpnings- och kontrollsynpunkt
mindre tillfredsställande, därest varje — om än ringa — gåva
under en så jämförelsevis lång sammanläggningsperiod som tio år skulle
i princip tagas i beaktande. En lösning av detta problem har arvsskattesakkunniga
därför ansett vara att anknyta skattskyldigheten för gåva till värdet
av samtliga av gåvotagaren under ett kalenderår från samme givare mottagna
gåvor. Därmed skulle från sammanläggning enligt 10-årsregeln kunna
undantagas alla sådana mindre gåvor som icke föranlett skattskyldighet,
d. v. s. per kalenderår sammanlagt icke överstigit det skattefria gränsbeloppet.

Arvsskattesakkunniga anför vidare.

Enligt nu gällande bestämmelser kan en person giva annan gåvor till ett
sammanlagt värde av 3 000 kronor under loppet av fyra år utan att G-skatteskyldighet
inträder för gåvotagaren. Genom en och samma gåva kan således
skattefritt överföras ett värde av 3 000 kronor, därest andra gåvor mellan
samma personer icke ägt rum inom de senast förflutna fyra åren. Ofta är ju
för övrigt en gåva av angiven storleksordning en »engångsföreteelse», varför
sammanläggning med andra gåvor överhuvudtaget ej blir aktuell.

Vid övergång till den av arvsskattesakkunniga tilltänkta ordningen, att
skattepliktsgränsen vid G-beskattningen skall anknytas till värdet av de av

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år t958

gåvotagaren från samme givare under ett kalenderår mottagna gåvorna,
torde det visserligen icke kunna komma i fråga att sätta den årliga skattefriheten
så högt som till 3 000 kronor. Med hänsyn till »engångsgåvorna»,
särskilt sådana som på grund av sin beskaffenhet icke kunna uppdelas i
flera gåvor under olika kalenderår, synes emellertid skattepliktsgränsen
icke böra sättas sa lagt att givandet av dylika i och för sig ofta mycke,t
befogade gåvor direkt försvåras. Redan med hänsyn härtill bör det icke
ifrågakomma att bestämma skattepliktsgränsen under det belopp, 1 310
kronor, vartill ett beaktande enbart av penningvärdesförändringen sedan år
1941 föranleder.

Vid övervägande av ovan anförda synpunkter ha arvsskattesakkunniga
funnit att skattepliktsgränsen lämpligen bör fastställas till 2 000 kronor.

Arvsskattesakkunniga föreslår följaktligen att den nu gällande skattefriheten
för gåvor, vilkas värde under en 4-årsperiod icke överstigit 3 000 kronor,
ändras till att avse gåvor om sammanlagt högst 2 000 kronor under
ett kalenderår.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag rörande storleken av det skattefria bottenbeloppet
vid gåvobeskattningen och beloppets anknytande till kalenderåret har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i praktiskt taget samtliga yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det emellertid icke riktigt att
ställa gåvor upp till 2 000 kronor under ett och samma år helt utanför gåvobeskattning.
Möjligheten att under en följd av år bortgiva 2 000 kronor om
året till barn skulle säkerligen inbjuda till förmögenhetsöverflyttningar i
skattereducerande syfte.

Vidare finner länsstyrelsen i Norrbottens län det mindre tillfredsställande
att enligt de sakkunnigas förslag 20 000 kronor kan bortges skattefritt om
de fördelas på tio årliga lika stora gåvor men icke om beloppet delas på
fem lika gåvor under en tioårsperiod. Länsstyrelsen vill därför, som tidigare
nämnts, förorda att nu gällande principer i förevarande hänseenden
bibehålies — dock att sammanläggningstiden förlänges till tio år — och att
gränsen för skattefrihet höjes med hänsyn till penningvärdesförändringar
och dylikt.

Såsom tidigare nämnts i samband med dödsbobeskattningen har ett antal
remissinstanser förordat att bottenbeloppen i AGF genomgående skall utformas
såsom grundavdrag.

Departementschefen

Jag delar arvsskattesakkunnigas uppfattning att bottenbeloppet vid gåvobeskattningen
alltjämt bör vara utformat såsom gränsbelopp.

De sakkunnigas förslag angående bottenbeloppets anknytande till kalenderåret
finner jag innebära så påtagliga fördelar i förhållande till nu gällande
ordning att det bör genomföras. Med anledning av vad länsstyrelsen
i Norrbottens län i sitt yttrande anfört om att en större gåva kan bli skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

fri om den uppdelas på olika år vill jag endast erinra om att liknande situationer
kan uppkomma också med nuvarande bestämmelser.

Även i fråga om bottenbeloppets storlek finner jag de sakkunnigas förslag
väl avvägt.

Jag förordar således att bestämmelserna rörande skattepliktsgränsen vid
gåvobeskattningen utformas i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit.

Gåva till annans undervisning eller uppfostran
Gällande rätt m. m.

Enligt 39 § b) AGF åtnjutes skattefrihet för vad någon erhållit såsom bidrag
till undervisning eller uppfostran.

Den nu ifrågavarande skattefrihetsbestämmelsen förefanns även i 1914
års AGF — den hade för övrigt redan år 1911 influtit i 1908 års StplF —-och överfördes oförändrad till 1941 års AGF.

Grunden för skattefriheten för bidrag till undervisning eller uppfostran
torde vara att det ändamål, som tillgodoses genom bidraget, kan sägas vara
av allmän natur och nära besläktat med det, som skattefriheten för undervisningsverk
och stipendiefonder avser att tjäna. Bestämmelsen om skattefrihet
har icke försetts med någon direkt begränsning vare sig i fråga om
gåvotagarens ålder eller gåvobeloppets storlek. Ehuru någon gräns icke satts
med hänsyn till gåvans storlek, måste en sådan dock anses ligga i själva
ändamålsbestämningen, så att om gåvan överstiger det belopp, som kan bedömas
erforderligt för ändamålet, skatt skall utgå för överskjutande belopp.

Skattefriheten för bidrag till annans undervisning eller uppfostran gäller
oavsett om bidragen utgår som engångsbelopp eller i form av periodiska understöd.
Emellertid upptages i 39 § b) AGF jämväl en generell bestämmelse
om skattefrihet för periodiskt understöd; grunden för skattefriheten är
bidragens karaktär av understöd till gåvotagare, som kan sägas vara i
behov därav. Befrielse från G-skatt för dylika understöd föreligger oavsett
om gåvogivaren äger i inkomstskattehänseende åtnjuta avdrag för understödet
eller icke. För fullständighetens skull må vidare nämnas, att befrielse
från G-skatt även föreligger för sådan med periodiskt understöd »jämförlig
periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående
skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst». — I
den mån bidrag till annans undervisning eller uppfostran utgår såsom periodiskt
understöd föreligger alltså skattefrihet för bidraget jämväl enligt
nyss berörda stadgande om periodiskt understöd.

Frågan om skattefriheten för bidrag till annans undervisning eller uppfostran
har behandlats av 1945 års statsskatteberedning i dess betänkande
angående bl. a. kvarlåtenskapsskatten (SOU 1946: 79) och 1944 års allmänna
skattekommitté i dess betänkande del IV angående beskattningen av pe -

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

riodiskt understöd m. in. (SOU 1950:21). De förslag till begränsning av
skattefriheten, som därvid framlagts, har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Statsskatteberedningen fann att det kunde ifrågasättas huruvida den generella
föreskriften om skattefrihet var sakligt riktig och om skattefrihet
verkligen var befogad i andra fall än då gåvotagaren genom gåvan bereddes
möjlighet till uppfostran eller utbildning, som han eljest icke skulle ha åtnjutit.
Efter övervägande av olika synpunkter på ämnet uttalade beredningen
att behov förelåg av en överarbetning av gällande gåvobeskattningsbestämmelser
men att denna lämpligast borde verkställas i annat sammanhang.
En ledamot av beredningen ansåg emellertid att författningsändring
borde ske snarast möjligt och skattefriheten därvid begränsas till gåvor, där
omständigheterna var sådana att gåvotagaren genom bidraget kunde anses
ha tillförsäkrats en förmån som han eljest icke skulle ha åtnjutit.

En sådan författningsändring förordades även av 1944 års allmänna skattekommitté.
Gränsen mellan skattefrihet och skatteplikt för gåva av angivet
slag borde enligt kommittén dragas så att endast gåvor, som verkligen syftade
till att ge mottagaren möjlighet till undervisning och uppfostran, blev
skattefria. Kommittén anförde vidare.

Att fastställa vissa schablonmässiga regler för denna gränsdragning, anknytande
exempelvis till beloppets storlek eller mottagarens ålder, låter sig
enligt kommitténs mening icke göra. En diskretionär prövning i det särskilda
fallet är tvärtom både nödvändig och önskvärd. Vid en dylik prövning
blir det ofrånkomligt att taga hänsyn till om det utgivna beloppet såväl med
hänsyn till beloppets storlek, mottagarens ålder och ekonomiska förhållanden
som de omständigheter under vilka utbetalningen sker, verkligen kan
antagas utgå för uppgivet ändamål. Om mottagaren har egen förmögenhet,
som kan anses täcka utgifterna för hans undervisning och uppfostran föreligger
icke skäl för skattefrihet. Mera tveksamt kan måhända vara då mottagaren
icke har egen förmögenhet men föräldrarna äro i så god ekonomisk
ställning att barnet normalt kan räkna med att få sådan uppfostran och undervisning,
som gåvan avser att bekosta. Kommittén finner för sin del
vanskligt att i sistnämnda fall uppställa absolut hinder för skattefrihet, utan
anser sig böra inskränka sig till att rekommendera en särskilt noggrann
prövning i dylika fall. Det allmänt förekommande sättet att lämna barnet
en revers såsom gåva anser kommittén icke böra godtagas i nu förevarande
avseende. Enbart den omständigheten att gåvan gives i denna form utgör
enligt kommitténs mening anledning till att antaga, att syftet med gåvan
icke varit att bekosta mottagarens undervisning eller uppfostran.

Arvsska »osakkunniga

Efter en redogörelse för gällande lagstiftning och dess tillämpning samt
de tidigare förslagen att begränsa gåvoskattefriheten på förevarande område
(bet. s. 111—116) anför arvsskattesakkunniga.

Det övervägande antalet gåvor av nu angivet slag torde ske till givarens
barn, ofta i direkt anslutning till barnets födelse eller under dess första
uppväxtår. Vid gåva på detta tidiga stadium av barnets liv har beskattningsmyndigheten
små möjligheter att bedöma i vilken utsträckning gåvan

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

kommer att tagas i anspråk för angivet ändamål och tillämpningen av
skattefrihetsbestäinmelsen måste därför ske efter jämförelsevis schablonmässiga
normer. Icke sällan lär det förekomma att gåvan — särskilt om den
utgjorts av en benefik revers eller av aktier i familjebolag — finnes i behåll
hos mottagaren även sedan dennes uppfostran och utbildning är avslutad.
I sådana fall torde nästan undantagslöst gåvan ha tillkommit enbart
i syfte att vinna skattelättnader.

I likhet med 1945 års statsskatteberedning finner arvsskattesakkunniga
att det kan ifrågasättas, huruvida den generella föreskriften om skattefrihet
för bidrag till annans undervisning eller uppfostran är sakligt riktig
och om skattefrihet verkligen är befogad i andra fall än då gåvotagaren
genom gåvan beredes möjlighet till uppfostran eller utbildning som han
eljest icke skulle ha åtnjutit. Även i övrigt ansluter sig de sakkunniga till
de synpunkter statsskatteberedningen i detta hänseende anfört. I motsats
till beredningen har emellertid de sakkunniga funnit att en omarbetning
av skattefrihetsbestäinmelsen bör ske utan att genomförandet av annan
därmed sammanhängande lagstiftning avvaktas. En sådan omarbetning
synes lämpligen kunna ske i enlighet med de synpunkter 1944 års allmänna
skattekommitté anfört och på sätt kommittén föreslagit. Arvsskattesakkunniga
föreslår därför, att nu gällande generella gåvoskattefrihet
för bidrag till någons undervisning eller uppfostran ändras till att avse
»gåva, som utgör bidrag till gåvotagarens undervisning eller uppfostran,
då omständigheterna äro sådana, att gåvotagaren genom bidraget kan anses
hava tillförsäkrats en förmån, som han eljest icke skulle hava åtnjutit».
Den föreslagna tilläggsbestämmelsen anknyter enligt de sakkunniga självfallet
endast till stadgandet om skattefrihet för bidrag till annans undervisning
eller uppfostran. Det generella stadgandet om skattefrihet för periodiskt
understöd beröres sålunda icke av tillägget.

De sakkunniga säger sig vara medvetna om, att med en regel av angiven
innebörd vissa svårbedömbara gränsfall kan uppkomma. Dessa svårigheter
bör å andra sidan icke överdrivas. Det nu vanligast förekommande
fallet eller att föräldrar lämnar ett engångsbelopp till sitt minderåriga barn
för barnets undervisning eller uppfostran blir enligt de sakkunniga i regel
att bedöma som en skattepliktig gåva. Detsamma gäller en gåva från fareller
morföräldrar till barnbarn, därest någondera av barnbarnets föräldrar
befinner sig i den ekonomiska ställningen, att barnbarnet måste antagas —
även utan gåvan — få den undervisning eller uppfostran, vartill gåvan uppges
skola användas. Om föräldrar däremot årligen lämnar sitt å annan ort
studerande barn kontanta bidrag till kostnaderna för barnets uppehälle
och studier, blir dessa bidrag i regel att bedöma såsom periodiskt understöd
och redan av denna grund fria från gåvoskatt.

Arvsskattesakkunnigas förslag är icke enhälligt. Ledamöterna Nilsson och
Olsson har i gemensam reservation (bet. s. 238—239) förordat att nu
gällande skattefrihet skall bibehållas. Reservanterna anser att någon ändring
i hittillsvarande bestämmelser icke är påkallad, i varje fall så länge frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

om rätt till avdrag för periodiskt understöd till någons undervisning eller
uppfostran icke nått en positiv lösning. Vidare finner de att innebörden av
den föreslagna ändringen icke klart framgår av författningstexten, överhuvudtaget
torde det enligt reservanterna icke kunna undvikas att förslaget
kommer att inbjuda till tolkningstvister.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
yttranden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län.

Länsstyrelsen finner att den föreslagna ändringen i bestämmelsen angående
beskattning av gåvor såsom bidrag till annans undervisning eller uppfostran
skapar bättre förhållanden än den nu gällande. Det kan sålunda
icke anses vara riktigt, att föräldrar såsom nu är fallet skattefritt ha möjlighet
att överföra gåvor utan att någon kontroll finnes av att gåvorna användas
för det uppgivna ändamålet. Gällande bestämmelser och praxis inbjuder
onekligen till missbruk. I flera fall av dessa gåvor kan förmodas
att fråga varit om ren förmögenhetsöverflyttning. Den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen avsedd att förhindra skatteflykt vid hithörande
slag av gåvor får därför anses önskvärd, även om dess formulering säkerligen
kommer att medföra stora tolkningssvårigheter för beskattningsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att författningsändringen helt säkert
kommer att verka återhållande på tendensen att genom gåvor överflytta
kapital och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som säger sig
ha förmärkt en tendens till missbruk av gåvoskattefriheten —- finner det
välmotiverat att införa restriktiva bestämmelser. Dessa båda liksom flera
andra länsstyrelser, som i princip anslutit sig till förslaget, uttalar dock att
den föreslagna bestämmelsen kan ge anledning till tolkningssvårigheter och
ojämnheter vid tillämpningen. Det framhålles därvid såsom önskvärt att
den föreslagna författningstexten förtydligas eller att vägledande anvisningar
och exempel lämnas i propositionen. Länsstyrelsen i Värmlands län
omtalar att exempelvis gåvor av fastigheter såsom bidrag till annans undervisning
eller uppfostran blivit ofta förekommande inom länet men att
länsstyrelsen i de flesta fallen icke ansett sig böra medgiva skattebefrielse
vare sig helt eller delvis.

De sakkunnigas förslag har emellertid avstyrkts i en del yttranden. Rådhusrätten
i Malmö, Föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges
stadsdomare, Sveriges akademikers centralorganisation, näringslivets skattedelegation
och Skånes handelskammare har därvid anslutit sig till den motivering
reservanterna inom arvsskattesakkunniga framfört.

Även i övriga avstyrkande yttranden har huvudsakligen åberopats de
tolkningssvårigheter som anses bli följden vid ett genomförande av förslaget.
Sålunda anför Svenska livförsäkringsbolags förening — som också förklarat
sig instämma i reservationen — bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i5 år 1958

Man kan vid gåva av här avsett slag till minderårigt barn, särskilt om
barnet är nyfött eller endast några år gammalt och om det icke har egen
förmögenhet, i regel över huvud taget icke bedöma, huruvida gåvan innebär
en förmån som barnet eljest icke skulle ha åtnjutit eller ej. Det kan
nämligen väl tänkas, att föräldrarna vid tidpunkten för gåvans bortgivande
äro i en sådan ekonomisk ställning, att de, oavsett gåvan, skulle kunna bekosta
barnets undervisning och uppfostran — i vilket fall alltså gåvan icke
medför någon förmån för barnet som det annars icke skulle åtnjutit —
men att föräldrarnas ekonomiska situation senare försämras, så att de
icke ha råd att bekosta exempelvis högre studier för barnet. I den senare
situationen innebär gåvan en förmån, som barnet annars skulle gått miste
om. Vid tidpunkten för bortgivandet vet man icke — särskilt när det gäller
rörelseidkare, jordbrukare och fria företagare över huvud taget •— hur
deras ekonomiska situation kommer att te sig vid den tid, då barnet skall
bekostas utbildning, och det måste därför vara principiellt felaktigt att,
som de sakkunniga synas göra, a priori förutsätta att gåvan innebär en
förmån som barnet skulle få under alla förhållanden. Just denna osäkerhet
om de framtida möjligheterna att bekosta barnens utbildning har föranlett
åtskilliga föräldrar att genom gåva av engångsbetald försäkring, som utfaller
i rater från viss barnets ålder, säkerställa möjligheten att giva barnet en
god utbildning. En sådan gåva synes vara lovvärd och innebär samtidigt
ett samhällsnyttigt sparande, som bör underlättas.

Liknande synpunkter har framförts även av länsstyrelsen i Jönköpings
län, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges advokatsamfund. Advokatsamfundet
uttalar vidare, att det teoretiska underlaget för den föreslagna ändringen
är mycket svagt, och anför härutinnan följande.

Den tankegång som ligger bakom förslaget är, att om någon är lagligen
skyldig att bekosta annans undervisning eller uppfostran, så utgör den
lämnade gåvan närmast en gåva till den underhållsskyldige. Man bygger
på en uppfattning att underhållsskyldigheten är något primärt och att varje
handling, som medför en lindring eller ett bortfall av underhållsskyldigheten,
innefattar en gåva gentemot den underhållsskyldige. Emellertid är
underhållsskyldigheten sekundär i så måtto att den alltid är beroende av
att den som kan göra anspråk på underhåll ej har egna tillgångar. Den
underhållsskyldighet som åvilar föräldrar gentemot deras barn är principiellt
ej av annan natur än den som åvilar det allmänna gentemot behövande,
då ej annan underhållsskyldig finnes. Tillförande av tillgångar till
den behövande kan icke i någotdera fallet anses innefatta en gåva gentemot
den underhållsskyldige, även om denne faktiskt har en fördel härav.

Svenska livförsäkringsbolags förening framhåller — liksom också Sveriges
köpmannaförbund — att gåvoskattefriheten redan begränsats i rättspraxis.
Föreningen anför i anslutning härtill följande.

Då gåvorna genom skattepraxis äro begränsade, torde någon större statsfinansiell
olägenhet icke föreligga att bibehålla nuvarande bestämmelser,
eller i vart fall att endast införa den ändringen, att skattefrihet icke skall
föreligga därest barnet har egen förmögenhet, tillräcklig alt säkerställa dess
uppfostran och utbildning. Dessutom gäller det ju här i regel en gåva från
föräldrar till barn, alltså till det parentel, som de sakkunniga i övrigt velat
gynna.

G Iiihany till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 14.5

Kungi. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

Departementschefen

Arvsskattesakkunniga har föreslagit att nu gällande gåvoskattefrihet för
bidrag till annans undervisning eller uppfostran skall begränsas till sådana
fall, då gåvotagaren genom bidraget kan anses ha tillförsäkrats en
förmån som han eljest icke skulle ha åtnjutit.

Förslaget har avstyrkts av två reservanter inom de sakkunniga samt i några
remissyttranden. Därvid har i huvudsak gjorts gällande dels att någon
ändring av nuvarande bestämmelse ej borde ske, så länge frågan om av
dragsrätt vid inkomsttaxeringen för periodiskt understöd för angivet ändamål
icke slutligt lösts, och dels att ett genomförande av förslaget skulle
medföra betydande tillämpningssvårigheter. I sistnämnda hänseende har
även framhållits som önskvärt att vid en begränsning av nu gällande skattefrihet
författningstexten måtte få en tydligare utformning än enligt de
sakkunnigas förslag eller att i vart fall vägledande anvisningar och exempel
måtte lämnas.

Jag vill till en början uttala att frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för periodiskt understöd till annans undervisning eller uppfostran
enligt min mening icke har ett sådant samband med spörsmålet om eventuell
begränsning av gåvoskattefriheten för bidrag till dylika ändamål att
ett ställningstagande i det sistnämnda spörsmålet icke skulle kunna ske nu.
Såsom framgår redan av vad de sakkunniga anfört gäller detta spörsmål
icke om det angivna ändamålet skall få utgöra grund för skattefrihet, utan
hur bestämmelserna om skattefrihet lämpligen skall utformas för att de
ej skall gå utöver sitt syfte.

Uppenbart är att nu ifrågavarande skattefrihet kan utnyttjas för att verkställa
kapitalöverflyttningar i skatteundandragande syfte. Den begränsning
av skattefriheten, som genomförts i praxis, har väsentligen tagit sikte på att
förhindra att gåvornas storlek överstiger vad som kan antagas åtgå för det
angivna ändamålet. Bortsett från det fall att gåvotagaren har egna tillgångar,
torde praxis endast i förhållandevis ringa utsträckning beakta frågan
huruvida gåvotagaren kan -— gåvan förutan -—- antagas komma i åtnjutande
av den undervisning eller uppfostran som gåvan uppges skola tillgodose.

I likhet med arvsskattesakkunniga anser jag att en ändring bör ske av
förevarande skattefrihetsbestämmelse. Bestämmelsen bör utformas så att
den i görlig mån förhindrar att gåvor kan ges under sken av att tjäna annans
undervisning eller uppfostran och därmed bli skattefria för att sedan
icke tagas i anspråk för det uppgivna syftet. De sakkunnigas förslag har
utformats med denna målsättning.

De sakkunniga har sagt sig vara medvetna om, att med en regel av angiven
innebörd vissa svårbedömbara gränsfall kan uppkomma. Å andra
sidan bör, såsom de sakkunniga också framhållit, dessa svårigheter icke
överdrivas. Det nu vanligast förekommande fallet eller att föräldrar lämnar
ett engångsbelopp till sitt minderåriga barn för barnets undervisning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

uppfostran blir enligt de sakkunniga i regel att bedöma som en skattepliktig
gåva. Detsamma gäller en gåva från far- eller morföräldrar till barnbarn,
därest någondera av barnbarnets föräldrar befinner sig i den ekonomiska
ställningen, att barnbarnet måste antagas — även utan gåvan —
få den undervisning eller uppfostran, vartill gåvan uppges skola användas.

Jag delar den uppfattning som de sakkunniga sålunda framfört rörande
tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen. Innebörden av bestämmelsen
får nämligen främst anses vara att gåvotagarens föräldrars ekonomiska
ställning införes som ett moment vid bedömandet av om skattefrihet föreligger.
Flertalet av de gåvor, varom nu är fråga, torde ges till barn, vars
föräldrar är ekonomiskt välsituerade, antingen av föräldrarna själva eller
av andra nära anförvanter. Redan med hänsyn härtill kan antalet av de
gåvor, där skattefrihet överhuvudtaget kan ifrågakomma, väntas betydligt
nedgå efter ett genomförande av den föreslagna bestämmelsen. Bestämmelsen
synes sålunda vara ägnad att minska och icke öka tillämpningssvå--righeterna.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att — när gåva av här avsettslag
sker till barn under dess första levnadsår — det överhuvudtaget är
svårt att bedöma huruvida gåvan innebär en förmån som barnet eljest skulleha
åtnjutit eller ej. Även om föräldrarnas ekonomiska ställning är god vid
tiden för gåvans givande, kan nämligen deras ekonomi senare försämras
så att de icke får råd att bekosta exempelvis högre studier för barnet. Med.
anledning härav vill jag framhålla att frågan, huruvida en gåva är skattepliktig
eller ej, självfallet måste bedömas med hänsyn till de förhållandensom
föreligger då gåvan äger rum. Framtida förhållanden, om vars inträde
man icke kan uttala sig med någon större grad av sannolikhet, kan därför
icke tillmätas betydelse i förevarande hänseende.

Vad i övrigt förekommit vid remissbehandlingen av arvsskattesakkunnigas
nu ifrågavarande förslag har icke heller givit mig anledning till annat
ställningstagande än det, vartill de sakkunniga kommit. Jag förordar således
de sakkunnigas förslag.

VII. Försäkringsbeskattningen

Grunddragen av gällande rätt

Försäkringar och försäkringsförvärv är i viss utsträckning föremål för
dödsbo- och gåvobeskattning enligt AGF och KvF. De försäkringar, varom i
förevarande sammanhang är fråga, utgörcs av livförsäkringar samt olycksfalls-
och sjukförsäkringar. Livförsäkringar kan i beskattningshänseende
indelas i kapitalförsäkringar, pensionsförsäkringar och andra livränteförsäkringar
än pensionsförsäkringar. Pensionsförsäkringar kan vara tjänstepensionsförsäkringar
eller andra pensionsförsäkringar.

För dödsbo- och gåvobeskattningcn är av avgörande betydelse huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

en försäkring är förenad med förmånstagareförordnande, d. v. s. förordnande
av försäkringstagaren att försäkringsbeloppet skall tillfalla viss person
(vissa personer). Försäkringar utan förmånstagareförordnande behandlas
såsom annan försäkringstagarens egendom. Avlider försäkringstagaren
ingår således försäkringsbeloppet eller — om försäkringen icke utfaller vid
dödsfallet —- försäkringens värde i den avlidnes kvarlåtenskap och beskattas
i vanlig ordning genom A-skatt och K-skatt. Några särskilda skattefria
grundavdrag gäller icke vid sådana försäkringsförvärv, vilket däremot i allmänhet
är fallet vid försäkringar med förmånstagareförordnande.

Även förvärv på grund av försäkringar med förmånstagareförordnande
är i princip skattepliktiga enligt såväl AGF som KvF. Förvärven beskattas i
vissa fall såsom arv (kvarlåtenskap) och i andra fall såsom gåva. Skatteplikten
är emellertid i väsentliga avseenden begränsad. Enligt AGF är sålunda
pensionsförsäkringar helt skattefria. Vid förvärv på grund av andra
livförsäkringar eller olycksfalls- och sjukförsäkringar gäller i regel vissa
skattefria grundavdrag. Enligt KvF är alla livförsäkringar utom tjänstepensionsförsäkringar
skattepliktiga; olycksfalls- och sjukförsäkringar är däremot
helt skattefria. I fråga om de skattepliktiga försäkringarna — skatteplikten
är enligt KvF anknuten till summan av erlagda premier — gäller
vissa skattefria grundavdrag. Härjämte föreligger vissa undantag från den
principiella skatteplikten med hänsyn till försäkringens ålder eller försäkringsavtalets
innehåll.

En närmare redogörelse för gällande bestämmelser rörande försäkringsbeskattningen
enligt AGF och KvF återfinns i arvsskattesakkunnigas betänkande
s. 118—123.

Allmänna synpunkter

Arvsskattesakkunniga

Arvsskattesakkunniga erinrar till en början om sitt tidigare uttalande att
en allmän översyn av AGF är motiverad och att detta särskilt gäller försäkringsbeskattningen,
där behovet av en översyn bl. a. understrukits av bevillningsutskottet
vid flera tillfällen. I avvaktan på en blivande sådan översyn
bör ändringarna i fråga om försäkringsbeskattningen — liksom när det
gäller dödsbo- och gåvobeskattningen i övrigt — enligt de sakkunnigas mening
begränsas i huvudsak till vad som direkt föranledes av eller eljest
sammanhänger med övergången till ett 1-skattesystem med ren A-beskattning.

övergången till en ren A-beskattning innebär vidare att försäkringsbeskattningen
kommer att regleras enbart av AGF. Den bör därför enligt de
sakkunniga i möjligaste mån anpassas efter AGF:s beskattningsprinciper.
I den mån skatteplikt föreligger enligt KvF men icke enligt AGF, måste emellertid
tillses att skatteflyktsspärrarna icke minskas vid övergång till ett
1-skattesystem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A5 år 1958

Med dessa utgångspunkter har de sakkunniga i huvudsak begränsat sig
till att föreslå höjningar av de skattefria grundavdragen vid de nu skattepliktiga
försäkringsförvärven enligt AGF samt införande i AGF av skatteplikt
för pensionsförsäkringar såsom en motsvarighet till den nuvarande
skatteplikten för sådana försäkringar enligt KvF. De sakkunniga har vidare
framlagt vissa förslag främst syftande till förenkling och förtydligande
av beskattningsbestämmelserna. Härutöver har de sakkunniga till närmare
behandling upptagit två inom försäkringsbeskattningen aktuella problem,
nämligen om förmånstagareförordnandet såsom förutsättning för skattefrihet
samt om beskattningen av försäkring vid försäkringstagarens makes
död. 1 dessa frågor har de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga
några förslag till författningsändringar i avbidan på en översyn av
AGF och slutförandet av annat nu pågående lagstiftningsarbete (se bet. s.
125—127 och 141—147).

De sakkunnigas förslag i fråga om försäkringsbeskattningen är enhälligt
utom såvitt angår införandet av skatteplikt i AGF för pensionsförsäkringar.
På denna punkt har ledamöterna Nilsson och Olsson i avgiven r eservation
(bet. s. 236—238) föreslagit bibehållande av den nuvarande
skattefriheten enligt AGF.

Den av de sakkunniga anlitade försäkringstekniske experten försäkringsdirektören
Lhrsson har i särskilt yttrande (bet. s. 241—246) framfört
vissa synpunkter på utformningen av försäkringsbeskattningen i olika
avseenden.

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag i fråga om försäkringsbeskattningens utformning
har — med undantag för frågan om pensionsförsäkringarnas beskattning
— särskilt berörts endast i ett fåtal yttranden.

Av mera allmänna uttalanden kan nämnas, att statskontoret funnit förslagen
välbetänkta och icke heller ansett sig böra rikta erinran mot de sakkunnigas
synpunkter i nu ifrågavarande delar. Landsorganisationen vill i
likhet med de sakkunniga understryka behovet av kraftiga åtgärder gentemot
möjligheterna till skatteflykt och säger sig kunna i huvudsak tillstyrka
förslagen. Näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare ansluter
sig däremot till de kritiska synpunkter på förevarande frågor som framförts
i ledamöterna Nilssons och Olssons reservation och i försäkringsdirektören
Larssons särskilda yttrande.

överståthållarämbetet instämmer i arvsskattesakkunnigas förslag att
några mera genomgripande förändringar icke bör ske beträffande försäkringsbeskattningen
förrän pågående lagstiftningsarbete rörande makars
egendomsförhållanden m. m. slutförts. Behovet av en översyn av försäkringsbeskattningen
i AGF understrykes också i flera yttranden, bl. a. av
[örsäkringsinspektionen. Då inspektionen tagit ställning till vad de sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr Iko år 1958

niga föreslagit, har inspektionen utgått från att de nu föreslagna reglerna
är provisoriska. Inspektionen förutsätter att den ordning, som i detta sammanhang
genomföres, icke blir prejudicerande utan att en förutsättningslös,
allsidig utredning senare kommer till stånd. Samtidigt vill inspektionen
understryka angelägenheten av att den allmänna översynen av AGF göres
omedelbart då förutsättningarna därför föreligger.

Svenska livförsäkringsbolags förening anlägger i sitt yttrande bl. a. vissa
synpunkter på principerna för beskattning av försäkring. Skattelagstiftningen
bör sålunda å ena sidan om möjligt hindra utnyttjandet av
försäkringar till erhållande av obehöriga skatteförmåner men å andra sidan
icke motverka tillkomsten och utbredningen av i och för sig lämpliga försäkringsformer.
Föreningen fortsätter.

Även om lagstiftningen icke har sådan ogynnsam verkan, kommer emellertid
den olika beskattningen av olika typer av försäkringar alltid att
medföra att de skattskyldiga i sina ekonomiska dispositioner anpassa sig
till skattereglerna. Om de därvid av flera tänkbara alternativ välja det som
föranleder den minsta skatten, kan detta i regel icke betecknas såsom skatteflykt.
När det gäller försäkring blir resultatet av ett sådant val, att försäkringstagarens
nettokostnad för sitt och familjens skydd blir minskad eller,
annorlunda uttryckt, att för en viss ekonomisk insats detta skydd blir
större. Eftersom det är försäkringsbolagens uppgift och strävan att tillhandahålla
bästa möjliga försäkringsskydd till minsta möjliga kostnad är
det följdriktigt, att bolagen i sin anskaffning och kundtjänst upplysa kunderna
om skattereglerna och deras verkningar och även hjälpa dem vid valet
av försäkringsform, utformande av förmånstagareförordnanden och dylikt.
Att därvid kundens intresse att erhålla största möjliga utbyte av sina
ekonomiska uppoffringar beaktas måste anses legitimt. Emellertid bör på
skattelagstiftningen ställas det kravet, att den icke i onödan tvingar bolagen
till ett kostsamt kundtjänstarbete för att tillvarataga försäkringstagarnas
berättigade intressen. Det ligger i sakens natur, att allmänhetens anspråk
på försäkringsbolagens rådgivning i ekonomiska angelägenheter växa
i samma mån som skattetrycket ökas.

I några yttranden uttalas att arvsskattesakkunnigas förslag kommer att
innebära skatteskärpningar i förhållande till vad nu gäller på försäkringsbeskattningens
område.

Försäkringsinspektionen framhåller att den omständigheten, att kapitalförsäkringar
för närvarande i mycket stor utsträckning är fria från Kskatt
trots att försäkringsbeloppet väsentligt överstiger den generella skattepliktsgränsen
i KvF, medför att den av de sakkunniga föreslagna A-beskattningen
i vissa fall kommer att medföra en kraftig ökning av beskattningen
av kapitalförsäkringar. I andra fall ger däremot det nya systemet
lägre skatt än förut. Det torde emellertid vara svårt att undvika sådana konsekvenser,
när man sammansmälter två olika skattesystem. Försäkringsinspektionen
förutsätter, att vid den kommande allmänna översynen av
AGF frågan om försäkringsbeskattningen kommer att omprövas under hänsynstagande
till försäkringarnas betydelse för tryggande av familjeförsörjningen.
Vad inspektionen anfört rörande kapitalförsäkringar gäller också

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1958

beträffande olycksfälts- och sjukförsäkringar, som nu är helt fria från beskattning
enligt KvF.

Svenska livförsäkringsbolags förening förklarar att de flesta kapitalföl -säkringarna för närvarande — med hänsyn till sin ålder och storlek — är
undantagna från K-skatt. Olycksfalls- och sjukförsäkringarna är ju också
fria från K-skatt. Då nu förmånstagareförvärv enligt alla dessa försäkringsformer
icke desto mindre drabbas av de skatteskärpningar, som vidtagits
för att kompensera staten för bortfallen K-skatt, blir försäkringstagarna
berövade en förmån, som de uppnått eller med vilken de kunnat räkna vid
ingåendet av försäkringsavtalet och som i många fall varit ett bidragande
motiv till försäkringens tecknande. Föreningen fortsätter.

Övergången från K- till A-beskattning innebär emellertid en avsevärd
skatteskärpning — utöver den som följer av skatteskalornas omkonstruktion
— även för sådana kapitalförsäkringar, som skulle ha träffats av Kskatt.
Det K-skattepliktiga beloppet skulle nämligen utgöra summa intill
dödsfallet erlagda premier minskade med 80 000 kronor. K-skatt skulle for
övrigt träffa detta överskjutande premiebelopp endast om och i den mån
detta tillsammans med övrig K-skattepliktig kvarlåtenskap utgjorde mer
än 80 000 kronor. Enligt förslaget skall den i och för sig skärpta ska,uen uttagas
på arvet ökat med försäkringsbeloppet, eventuellt minskat med 25 000
kronor. Denna summa överstiger i praktiken alltid — och i de flesta fall
högst väsentligt — det K-skattepliktiga premiebeloppet. På grund av de
olika skattefria bottenbeloppen inträder vidare skattskyldighet vid avsevärt
lägre belopp än enligt KvF.

För att ge en konkret föreställning om storleken av den skatteökning
som skulle träffa kapitalförsäkringar om förslaget genomfördes har föreningen
gjort vissa i yttrandet närmare exemplifierade jämförelser mellan
beskattningseffekten med nu gällande A- och K-skatteregler och med de
föreslagna bestämmelserna vid olika dödsbobehållning och försäkringsbelopp.
Enligt dessa exempel skulle förslaget innebära betydande ökningar av
den totala skattebelastningen, särskilt vid större försäkringar. Vid dessa
försäkringar kommer dessutom den alldeles övervägande delen av skatteökningen
att falla på försäkringen, medan endast eu ringa del hänför sig
till bobehållningen.

En av orsakerna till den för försäkringarna särskilt ogynnsamma effekten
av förslaget finner föreningen vara att skatten beräknas även på den del
av försäkringsbeloppet som utgör försäkringsvinsten, d. v. s. risksumman,
medan K-skatten träffar summa erlagda premier (minskade med 80 000
kronor). Det riktiga vore att i stället för försäkringsbeloppet försäkringens
värde omedelbart före dödsfallet, d. v. s. återköpsvärdet, lades till grund
för skatteberäkningen. Föreningen anför vidare.

Enligt AGF beskattas arvingar för förvärv av sparade medel, som en
arvlåtare efterlämnat. Det vore då konsekvent, att den principiella arvsbeskattningen
vid förmånstagareförvärv på grund av försäkring begränsades
till försäkringens återköpsvärde vid dödsfallet. Detta värde representerar
nämligen det sparande som åstadkommits av försäkringstagaren genom
premiebetalningarna. Härigenom skulle sparande genom försäkring således

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

i A-skattehänseende bli i princip jämställt med sparande i andra tillgångar.
Det förvärv, som förmånstagare därutöver kan göra på grund av kapitalförsäkring
motsvarar försäkringens risksumma. Storleken av denna är helt beroende
av den slumpmässiga omständigheten när dödsfall inträffar. Sistnämnda
förvärv grundar sig således på tillskott från övriga medlemmar i
försäkringskollektivet och kan sägas endast till en förhållandevis obetydlig
del härröra från försäkringstagarens egen premieinsats. I det övervägande
antalet fall fyller försäkringen den uppgiften att giva efterlevande familjemedlemmar
ekonomiskt stöd vid försörj arens bortgång. Risksumman är
härvid så gott som undantagslöst avsevärt mindre än kapitalvärdet av den
försörjning som familjen skulle ha erhållit, om försörjaren fått leva. Vid
sådant förhållande kan risksummans utbetalning icke anses innebära något
tillskott i förmånstagarnas skattekraft. Även på denna grund bör alltså
A-skattefrihet för risksumman föreligga.

Därest övergången till ett 1-skattesystem anses böra medföra en höjning
av A-skatten såsom kompensation för K-skatten — vilket föreningen avstyrkt
— vill föreningen anvisa en metod för undvikande av skärpt beskattning
av kapitalförsäkringar samt olycksfalls- och sjukförsäkringar. Föreningen
anför härom bl. a. följande.

Den omotiverade skärpningen av skattebelastningen på kapital- samt
olycksfalls- och sjukförsäkringar, vilken i vissa lägen blir en följd av de
sakkunnigas förslag, skulle kunna förebyggas, om förmånstagareförvärven
erhålla samma särställning som de sakkunniga föreslå i fråga om fideikommiss,
d. v. s. att A-skatten för försäkringar beräknas efter den hittillsvarande
skattetariffen i 28 § AGF. När förmånstagaren samtidigt erhåller
arvs- eller testamentslott efter den avlidne skulle, med användande av den
sammanläggningsregel de sakkunniga föreslår i 19 § 1 mom. första stycket,
progressiviteten i beskattningen kunna upprätthållas därigenom att försäkringsbeloppet
sammanlägges med arvslotten (testamentslotten) och beskattas
som om det legat på toppen av det sammanlagda förvärvet. För arvslotten
(testamentslotten) skulle A-skatt beräknas enligt förslaget utan att
sammanläggning sker med förmånstagareförvärvet. Det torde icke möta något
tekniskt hinder för tillämpningen av en sådan beskattningsmetod, eftersom
förmånstagareförvärv icke inräknas i bobehållningen utan redovisas
särskilt inom linjen i bouppteckningen.

Föreningen finner att en sådan avvägning av skatten som föreningen nu
föreslagit ger i stort sett samma skatteresultat som enligt gällande KvF och
AGF.

Skattedelegationen, som tagit del av det av Svenska livförsäkringsbolags
förening avgivna yttrandet, säger sig instämma i den däri framförda kritiken
samt biträda de yrkanden som framställts i yttrandet.

Departementschefe n

Att på ett tillfredsställande sätt utforma dödsbo- och gåvobeskattningen
av försäkringsförvärv är förenat med betydande svårigheter. Det gäller nämligen
å ena sidan att taga i anspråk det tillskott i skattekraft, som ett försäkringsförvärv
innebär för mottagaren, och förhindra att försäkringar utnytt -

Kungl. Maj:ls proposition nr H5 år 1958

jas för vinnande av opåkallade skattelättnader samt å andra sidan att icke
motverka de lovvärda syften, främst tryggandet av familjeförsörjningen, som
livförsäkringsväsendet avser att tillgodose. Mångfalden av försäkringsformer
och de i flera avseenden invecklade civilrättsliga reglerna på området är
otvivelaktigt ägnade att öka de sålunda föreliggande svårigheterna.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att inadvertenser föreligger i
fråga om försäkringsbeskattningens nuvarande utformning och att hithörande
bestämmelser är i behov av översyn. Härtill torde icke minst ha bidragit
den olikhet i beskattningsprinciper som på området föreligger mellan
AGF och KvF och som delvis är en följd av beskattningsformernas skilda
konstruktioner. Givet är att vid en övergång till ett 1-skattesystem vissa av
dessa inadvertenser kommer att försvinna. Det synes emellertid icke möjligt
att i samband med en övergång åstadkomma en i alla avseenden tillfredsställande
utformning av försäkringsbeskattningen, utan denna måste i
viss utsträckning få en provisorisk karaktär.

I likhet med arvsskattesakkunniga anser jag att, när det gäller att utforma
försäkringsbeskattningen vid övergång till ett 1-skattesystem med ren A-beskattning,
de nuvarande bestämmelserna i AGF bör tagas till utgångspunkt.
Detta innebär att beskattningen helt anknytes till försäkringsförvärvets storlek
och icke, såsom nu är fallet enligt KvF, till premiesumman. Erforderlig
skattefrihet tillgodoses i huvudsak genom grundavdrag. I den mån förvärvet
överstiger grundavdraget, bör det beskattas i vanlig ordning enligt skatteskalorna
i AGF.

Arvsskattesakkunniga har ansett att ändringar av AGF:s bestämmelser
rörande försäkringsbeskattningen icke nu bör företagas i vidare mån än
som sammanhänger med övergången till ett 1-skattesystem.

Jag kan i princip ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning. Särskilt när
det gäller försäkringsbeskattningen kan en översyn av bestämmelserna i
AGF bli av förhållandevis genomgripande natur. Det synes därför i och för
sig angeläget att i görlig mån undvika att nu vidtaga ändringar i bestämmelserna.

Det sagda gäller även de av arvsskattesakkunniga särskilt behandlade frågorna
om förmånstagareförordnande såsom förutsättning för skattefrihet
samt om beskattningen av försäkringar vid försäkringstagarens makes död.
Arvsskattesakkunniga har efter ingående överväganden icke ansett sig böra
framlägga förslag på området utan har hänvisat till att dessa frågor lämpligen
bör lösas vid en kommande allmän översyn av AGF. Denna ståndpunkt
har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, ehuru vissa
uttalanden, främst från försäkringshåll, gjorts till förmån för omedelbara författningsändringar.
För egen del biträder jag de sakkunnigas ståndpunkt.
Jag får erinra om att det här rör sig om frågor av företrädesvis teknisk
natur, som icke äger direkt samband med övergången till ett 1-skattesystem.

I några remissyttranden har gjorts gällande att ett genomförande av de
sakkunnigas förslag kan komma att medföra skatteskärpningar på försäk -

Kungl. Maj. ts proposition nr Hd dr 1958

ringsbeskattningens område, främst i fråga om kapitalförsäkringar. Att så
kan bli fallet, särskilt vid mycket stora kapitalförsäkringar, torde i och för
sig vara riktigt. Den här förordade omläggningen av dödsbobeskattningen
från det nuvarande 2-skattesystemet med dess sinsemellan olikartade beskattningsformer
till ett 1-skattesystem har emellertid till främsta ändamål
att få till stånd en omfördelning av skattebördan, som bättre överensstämmer
med vad man allmänt uppfattar som rättvist och önskvärt. En sådan
omläggning måste enligt sakens natur även leda till höjd beskattning i fall
som är speciellt gynnade till följd av K-skattens tekniska konstruktion. Detta
är i särskilt hög grad fallet med de stora kapitalförsäkringarna.

Beträffande kapitalförsäkringar är sålunda att märka att, medan beskattningen
enligt AGF främst anknyter till vederbörande förmånstagares skatteförmåga,
är beskattningen enligt KvF i första hand utformad för att förhindra
att arvlåtaren kortare tid före dödsfallet genom försäkringar uppdelar
sin förmögenhet och därmed åstadkommer att K-skatten blir lägre.
Detta har medfört att kapitalförsäkringar i större utsträckning är fria från
kvarlåtenskapsskatt än från arvsskatt; efter 10 år bortfaller skatteplikten
enligt KvF. Det bör även erinras om att försäkringar vid kvarlåtenskapsbeskattningen
behandlas förmånligare än annan efterlämnad egendom, bl. a.
genom att skatteplikten är anknuten till premiesumman. Att exempelvis en
större kapitalförsäkring, som är mera än 10 år gammal, endast träffas av
den nuvarande arvsskatten är sålunda att se som en följd av K-skattens
tekniska konstruktion och icke som ett resultat av de socialt betonade överväganden
som i andra hänseenden lett till att försäkringsförvärv intar eu
gynnad ställning i beskattningen.

Vid övergång till ett 1-skattesystem bör som tidigare nämnts även försäkringsbeskattningen
utformas enligt arvsskattens principer och alltså anknytas
till försäkringsförvärvets storlek. Den gynnade ställning, som försäkringsbeskattningen
enligt KvF intagit, kan således icke helt upprätthållas.
De olägenheter härav, som i vissa fall kan uppkomma för den enskilde, får
självfallet vägas mot de fördelar som övergången till ett såsom helhet ändamålsenligare
beskattningssystem innebär. Jag finner därför icke skäl föreligga
att — såsom Svenska livförsäkringsbolags förening förordat — införa
någon specialbestämmelse för skatteberäkningen vid förmånstagareförvärv.

Föreningen har vidare ifrågasatt huruvida icke, i stället för försäkringsbeloppet,
försäkringens värde omedelbart före dödsfallet — återköpsvärdet
— borde läggas till grund vid beskattningen. Med anledning härav vill jag uttala
att en sådan beräkningsgrund enligt min mening skulle innefatta ett
klart avsteg från AGF:s beskattningsprinciper. Av det tidigare anförda
framgår att jag icke ansett mig kunna i detta sammanhang överväga ändringar
av sådan art.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1958

Beskattningen av pensionsförsäkringar

Gällande rätt

Såsom tidigare nämnts är förmånstagareförvärv på grund av pensionsförsäkring
fritt från beskattning enligt AGF men i princip skattepliktigt enligt
KvF.

Skatteplikten enligt KvF gäller dock icke tjänstepensionsförsäkringar.
Vidare undantages från beskattning dels försäkring, för vilken de erlagda
premierna sammanlagt icke överstiger 80 000 kronor, och dels försäkring,
som är äldre än tio år eller —• om försäkringen i beskattningshänseende
skall anses såsom gåva •— som har en avtalad premiebetalningstid på minst
tio år och en relativt jämn premiestorlek.

Föreligger skatteplikt enligt vad nu sagts behandlas vad som av premiesumman
överstiger 80 000 kronor såsom kvarlåtenskap efter försäkringstagaren
respektive gåva från denne.

Arvsskattesakkiumiga

Arvsskattesakkunniga erinrar till en början om sitt tidigare uttalande att
en genomgripande översyn av AGF är motiverad och att detta icke minst
gäller försäkringsbeskattningen. Med hänsyn härtill torde — vid genomförande
av den utav de sakkunniga föreslagna övergången till ett 1-skattesystem
— utformningen av försäkringsbeskattningen i AGF få bli ett provisorium
i avbidan på en mera genomgripande översyn av hithörande spörsmål.
Vid en sådan översyn kommer frågan om dödsbo- och gåvobeskattning
av pensionsförsäkringar att kunna prövas i ett allsidigare sammanhang än
för närvarande är möjligt.

Från denna synpunkt kan det enligt de sakkunniga ifrågasättas huruvida
tillräcklig anledning föreligger att redan nu vidtaga några ändringar med
avseende å den enligt AGF gällande skattefriheten för pensionsförsäkringar.
Visserligen kommer härigenom den spärr mot kringgående av dödsbobeskattningen
genom pensionsförsäkringar, som för närvarande finns i KvF,
att tills vidare bortfalla. Verkningarna härav från skatteflyktssynpunkt kan
emellertid antagas bli jämförelsevis begränsade. Därest den blivande översynen
av försäkringsbeskattningen leder till att pensionsförsäkringar lägges
under principiell skatteplikt enligt AGF, synes man böra räkna med
att även tidigare tecknade pensionsförsäkringar kan komma att omfattas
av skatteplikten. Möjlighet till skatteflykt skulle således föreligga i stort
sett endast i de fall då försäkringstagaren avlider innan en sådan skatteplikt
genomförts.

Oaktat sålunda vissa skäl talar för alt nu låta pensionsförsäkringar bli
helt skattefria vid övergång till ett 1-skattesystem, har arvsskattesakkunniga
likväl icke velat förorda en sådan lösning. De sakkunniga har nämligen
icke ansett det vara med sitt uppdrag förenligt att föreslå åtgärder som

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1958

— om än i begränsad omfattning — kan inbjuda till skatteflykt. Med hänsyn
härtill har de sakkunniga funnit att, vid övergång till ett 1-skattesystem,
den principiella skatteplikten enligt KvF för pensionsförsäkringar bör
överföras till AGF. Därvid bör det emellertid icke komma i fråga att göra
alla förvärv på grund av pensionsförsäkring skattepliktiga enligt AGF för
deras fulla värde; en sådan beskattning skulle gå vida längre än den nuvarande
beskattningen enligt KvF. Det naturliga torde i stället vara att föreskriva
en principiell skatteplikt men medge skattefrihet i den mån försäkringarna
verkligen tillgodoser ett pensioneringsbehov och skatteflyktsavsikt
icke kan anses föreligga.

De sakkunniga framhåller vidare att pensionsförsäkringar ju är ett slags
livränteförsäkringar, som fyller vissa i anvisningarna till kommunalskattelagen
angivna krav. I fråga om livränta, som utgår på grund av annan försäkring
än pensionsförsäkring, föreligger redan nu i princip skatteplikt
enligt AGF, och kravet på skattefrihet för vissa mindre livräntebelopp är tillgodosett
genom att endast vad som överstiger 1 500 kronor av årsräntan
blir föremål för beskattning. Det synes därför de sakkunniga lämpligt att
beskattningen av pensionsförsäkringar utformas på motsvarande sätt med
skatteplikt för vad som av årspensionen överstiger visst belopp.

Beträffande härefter frågan huruvida vid övergång till ett 1-skattesystem
beskattningen av pensionsförsäkringar enligt AGF bör anknytas till försäkringens
ålder, har arvsskattesakkunniga stannat för ett bibehållande av
den i KvF nu förefintliga 10-årsregeln, som alltså skulle överföras till AGF.
Vid sitt ståndpunktstagande härvidlag har de sakkunniga särskilt beaktat
önskvärdheten av att — i avbidan på en blivande översyn av försäkringsbeskattningen
enligt AGF — undvika icke nödvändiga ändringar i nu gällande
beskattningsregler.

Skattskyldighet enligt AGF skulle således, såvitt angår A-skatt, icke alls
föreligga i fråga om pensionsförsäkring, därest premiebetalningen påbörjats
eller genom engångsbetalning fullgjorts tidigare än 10 år före försäkringstagarens
dödsfall. Yngre pensionsförsäkringar däremot skulle vara
skattefria endast för visst belopp av årspensionen. Det avgörande för skattefrihet
enligt 10-årsregeln skulle således vara försäkringens ålder vid försäkringstagarens
död. I den mån fråga om beskattning av pensionsförsäkring
— vare sig A- eller G-beskattning — blir aktuell senare än försäkringstagarens
död, skulle föreliggande skatteplikt icke bortfalla genom att försäkringen
dåmera är äldre än 10 år. Å andra sidan torde som en konsekvens
av övergången till ett 1-skattesystem böra gälla att, därest i försäkringstagarens
livstid utbetalning sker till förmånstagare på grund av pensionsförsäkring
— sådant förmånstagareförvärv är i princip att beskatta såsom gåva
— skatteplikt icke inträder, därest försäkringen redan då är äldre än
10 år.

Vad slutligen angår storleken av grundavdraget vid förmånstagareförvärv
på grund av pensionsförsäkring har de sakkunniga utgått från att grundav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

draget i princip bör bestämmas så att det dels icke öppnar möjligheter till
skatteflykt och dels tillgodoser ett normalt pensioneringsbehov.

När det gällt att bestämma grundavdragets storlek så att skatteflykt förhindras,
har de sakkunniga funnit att omfattningen av skattefriheten enligt
KvF kan tjäna till ledning. Med denna skattefrihet har nämligen avsetts
att från beskattning undantaga de försäkringar där -— om än efter en
schematisk bedömning — skatteflyktsavsikt icke kan anses föreligga. Därest
grundavdraget bestämmes så att de pensionsförsäkringar, som nu träffas
av beskattning enligt KvF, också blir beskattade efter övergång till ett
1-skattesystem, torde enligt de sakkunniga önskemålet att förhindra skatteflykt
bli i huvudsak tillgodosett.

De sakkunniga har på sätt närmare framgår av betänkandet (s. 138—141)
kommit till att ett grundavdrag enligt AGF på 10 000 kronor av årspensionen
ungefärligen kan anses motsvara den nuvarande skattefriheten i KvF
för 80 000 kronor av premiesumman. De beräkningar, som de sakkunniga
därvid gjort, har av praktiska skäl kunnat anknytas endast till vissa typfall
och fått ges en relativt schablonmässig karaktär.

Ett bestämmande av grundavdraget till 10 000 kronor synes enligt de
sakkunniga regelmässigt tillgodose ett normalt pensioneringsbehov. Ett
grundavdrag på detta belopp skulle nämligen innebära att en årlig pension
på upp till 20 000 kronor blir fri från beskattning därest försäkringstagaren
efterlämnar endast maka och icke några barn. Efterlämnar han
endast barn, blir det skattefria årsbeloppet 10 000 kronor (ett barn), 20 000
kronor (två barn), 30 000 kronor (tre barn) etc. Om både maka och barn
finns såsom förmånstagare, kan följande årliga pensionsbelopp bli fria från
beskattning nämligen 20 000 kronor (maka och ett barn), 40 000 kronor
(maka och två barn), 60 000 kronor (maka och tre barn) etc. Därvid är
emellertid att märka att halva dessa belopp är skattefria redan på grund
av makans giftorätt liksom fallet är med hälften av giftorättsgodset i övrigt.
Vid bedömandet av hithörande spörsmål bör vidare enligt de sakkunniga
icke bortses från att utfallande pensionsförsäkringsbelopp blir föremål för
inkomstbeskattning, låt vara att denna motsvaras av den tidigare åtnjutna
avdragsrätten för premierna, samt att en pensionsförsäkring i första hand
är avsedd att tillgodose försäkringstagarens eget pensioneringsbehov.

Mot arvsskattesakkunnigas förslag rörande beskattningen av pensionsförsäkringar
har som tidigare nämnts reservation avgivits av ledamöterna
Nilsson och Olsson (bet. s. 236—238). I reservationen föreslås att
den nuvarande skattefriheten enligt AGF bibehålies även efter övergång till
ett 1-skattesystem. Reservanterna anför i huvudsak följande.

Det mest vägande skälet att icke beskatta pensionsförsäkringarna är, att
likställighet bör råda mellan dessa och tjänstepensionsförsäkringar. Att
göra de senare till föremål för arvsskatt kan ju icke gärna komma i fråga.
Med den av majoriteten förordade lösningen kommer man vidare icke förbi
den i olika sammanhang betygade svårigheten alt avgöra huruvida det före -

KungI. Maj.ts proposition nr t io år 1958

ligger en tjänslepensionsförsäkring eller en skattepliktig pensionsförsäkring.
Dessutom förutsätter den av majoriteten föreslagna regeln att den
efterlevande maken äger giftorätt i försäkringen. Därest försäkringen är
försäkringstagarens enskilda egendom, skulle en beskattning kunna inträffa
enligt de av majoriteten föreslagna reglerna redan vid ett årligt pensionsbelopp
av 10 000 kronor för det fall att försäkringstagaren efterlämnar
endast make och icke några barn. Den föreslagna tioårsregeln innebär vidare
en mycket grov schablonisering och kan leda till otillfredsställande resultat.
Majoritetens förslag medför även att det icke med säkerhet går att
i förväg bedöma huruvida försäkringen blir beskattad eller icke. Därest
någon av förmånstagarna avlider, ändras nämligen förutsättningarna för
skattepliktens inträde (antalet lotter blir färre och försäkringen kan därmed
rycka in i skattezonen). Vid en reform av äktenskapslagstiftningen
kan också den grund, varpå majoritetsförslaget vilar, delvis raseras. En
omarbetning av reglerna torde under alla omständigheter bli nödvändig.

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag om införande av skatteplikt i AGF för pensionsförsäkringar
har särskilt berörts i åtskilliga yttranden. I flertalet av
dessa avstyrkes förslaget eller förordas att frågan får anstå i avbidan på en
blivande översyn av försäkringsbeskattningen.

Stockholms rådhusrätt anser sig böra lämna förslaget utan erinran med
hänsyn till de begränsningar av skattskyldigheten, som föreslagits. Rådhusrätten
framhåller att de sakkunniga eftersträvat och, såvitt rådhusrätten
förstår, även lyckats finna en utformning som tillgodoser ett normalt pensioneringsbehov.

Försäkringsinspektionen anför.

Enligt försäkringsinspektionens uppfattning är det en besvärlig avvägningsfråga
som här föreligger. Till förmån för en sådan utformning av arvsskatteförordningen,
att skattefriheten för vanliga pensionsförsäkringar bibehålies,
kan bl. a. åberopas att man vid en provisorisk ändring av förordningen
icke bör införa nya principer i densamma. Man kan vidare peka på
det förhållandet att en ordning, som innebär att vanliga pensionsförsäkringar
i princip är skattebelagda medan tjänstepensionsförsäkringar är helt
skattefria, innefattar ett missgynnande av utövare av fria yrken och egna
företagare och ger upphov till vissa gränsdragningssvårigheter. Att för undvikande
härav i detta sammanhang göra en motsvarande skattebeläggning
av tjänstepensionsförsäkringar torde knappast kunna ifrågakomma; frågan
är icke närmare utredd och sammanhänger med den skatterättsliga behandlingen
av pensionsfordringar, som icke givits formen av försäkring. För pensionsförsäkringarnas
skattefrihet enligt arvsskatteförordningen talar också
det förhållandet, att, såvitt man nu kan se, starka skäl synes tala för uppfattningen,
att det icke skulle föreligga någon mera avsevärd risk för att
icke avsedda skatteflyktstransaktioner skall komma till stånd genom ett
utnyttjande av pensionsförsäkringsinstrumentet. Understrykas bör nämligen
att pensionsförsäkringarna icke är förenade med återköps- eller lånerätl.
Problemet om en obehörig skatteflykt har väsentligen framträtt på kapital -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

försäkringssidan där det varit nödvändigt att i förebyggande syfte tillgripa
en beskärning av kapitalförsäkringarnas återköps- och lånerätt i vissa
fall. Avsaknaden av återköps- och lånerätt begränsar, särskilt under tider
med starka kreditrestriktioner, starkt möjligheterna till olämpliga skatteflyktsspekulationer
på pensionsförsäkringssidan.

Mot ett bibehållande i arvsskatteförordningen av den fullständiga skattefriheten
för pensionsförsäkringar talar, att då man nu skall sammansmälta
kvarlåtenskapsskatteförordningen och arvsskatteförordningen och den förstnämnda
av dessa två förordningar i viss utsträckning skattebelagt stora
vanliga pensionsförsäkringar — men icke tjänstepensionsförsäkringar —
det kan vara anledning att tills vidare bibehålla linjen, att verkligt stora
pensionsförsäkringar i viss utsträckning skall drabbas av en dödsbobeskattning.
Då man vid införandet av kvarlåtenskapsskatten accepterat principen
att vanliga pensionsförsäkringar och tjänstepensionsförsäkringar behandlas
olika, synes denna princip kunna bibehållas i avvaktan på att man i samband
med en allmän revision av arvsskatteförordningen tar upp frågan till
förnyat, mera ingående övervägande. Även om man nu tror sig ha skäl för
uppfattningen att det inte skulle leda till någon större risk för skatteflykt
för den händelse man provisoriskt skulle låta vanliga pensionsförsäkringar
vara helt skattefria, så bör å andra sidan hållas i minnet att det enligt tidigare
erfarenheter dock kan hända att oväntade och osunda företeelser av
denna art plötsligt framträder.

Vid ett vägande av skälen för och mot en fullständig skattefrihet enligt
arvsskatteförordningen för vanliga pensionsförsäkringar har försäkringsinspektionen
kommit till den slutsatsen, att försiktigheten synes bjuda att
man icke nu helt borttager spärren mot olämpliga skatteflyktstransaktioner
på pensionsförsäkringsområdet. Den av de sakkunniga anvisade vägen
torde böra accepteras såsom en provisorisk lösning i avvaktan på den kommande
fullständiga översynen av AGF. För att ytterligare begränsa antalet
fall där skattskyldighet icke förelegat enligt KvF medan däremot AGF:s nya
utformning medför skatt synes emellertid grundavdraget vid förmånstagareförvärv
på grund av pensionsförsäkring böra höjas till förslagsvis 20 000
kronor av det årliga pensionsbelopp som tillkommer förmånstagaren.

Familjeråttskommittén framhåller att den föreslagna tioårsgränsen för
skattefrihet synes vara för snäv. Såsom anförts av reservanterna inom de
sakkunniga kan fall inträffa, då regeln leder till stötande resultat. Det bör
enligt kommittén undersökas, hur man skall skydda t. ex. affärsidkare som
i samband med försäljning av sin rörelse köper pension för erhållen valuta,
en form av uppskjuten försäkring som är uppmuntransvärd.

överståthållarämbetet anser det tveksamt om förslaget bör genomföras
och länsstyrelserna i Kronobergs och Väste mor rlands lön finner tillräckliga
skäl icke föreligga att nu göra pensionsförsäkringar till föremål för beskattning.
Frågan synes enligt länsstyrelserna lämpligen kunna anslå i avbidan
på eu översyn av försäkringsbeskattningen. Den senare länsstyrelsen
uttalar, att några större risker för skatteflykt genom att obefogat höga
pensionsförsäkringar under sådana omständigheter kommer att tecknas
knappast torde föreligga.

Svea hovrätt och hovratten över Skåne och Blekinge, finner övervägande

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1958

skäl tala för att pensionsförsäkringar lämnas obeskattade. Svea hovrätt anser
det vara att befara att schablonregeln leder till att helt lojala försäkringstagares
efterlevande drabbas oberättigat hårt. En betydande olägenhet uppkommer
även därigenom att den likställighet, som bör råda mellan tjänstepensionsförsäkringar
och andra pensionsförsäkringar, försvinner. Regeln
kommer vidare enligt hovrättens mening att ge upphov till ofta återkommande
tvister om gränsdragningen mellan pensionsavtal och tjänstepensionsavtal
och till följd av bestämmelsens komplicerade konstruktion vid tilllämpningen
medföra åtskilligt arbete för beskattningsmyndigheterna. —
Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att skattefriheten för
tjänstepensionsförsäkringar talar för att också andra pensionsförsäkringar
lämnas skattefria. Hovrätten anser vidare, att de regler de sakkunniga föreslagit
kan komma att drabba mycket ojämnt, jämfört med vad nu gäller,
och i en del fall leda till klart otillfredsställande resultat.

Förslaget avstyrkes i övrigt bl. a. av rådhusrätten i Malmö, länsstyrelsen i
Södermanlands län, Sveriges akademikers centralorganisation, näringslivets
skattedelegation, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund och
Skånes handelskammare. Därvid har i allmänhet åberopats de synpunkter,
som anförts av reservanterna inom de sakkunniga.

Även Svenska livförsäkringsbolags förening har instämt i reservationen
och avstyrkt förslaget. Föreningen har härutöver ingått i ett utförligt bemötande
av förslaget.

Föreningen uttalar sålunda till en början, att införande av skatteplikt i
AGF för pensionsförsäkringar såsom ett medel att hindra ett obehörigt utnyttjande
av sådana försäkringar i skatteflyktssyfte är en enligt föreningens
uppfattning onödig åtgärd. Härutinnan anför föreningen bl. a. följande.

Erfarenheten vid anskaffningsverksamheten har visat att personer med
stor förmögenhet i allmänhet äro obenägna att binda stora penningsummor
på det definitiva sätt som sker i fråga om premier för pensionsförsäkringar.

I praktiken begränsas också premieinsatsen därigenom att försäkringstagaren
icke har möjlighet att göra avdrag för större premie än som motsvarar
hans skattepliktiga inkomst.

Det med avseende på premiekostnaden dominerande pensioneringsbehovet
avser egen ålderspension. Därnäst kommer önskemålet att bereda efterlevandeskydd
för make och barn. Endast i den mån pensionsförsäkringar
allmänt skulle tecknas på mycket höga belopp och sådana belopp skulle
tillfalla annan än försäkringstagaren torde man kunna tala om ett utnyttjande
av pensionsförsäkringar i skatteflyktssyfte. Någon berättigad kritik
kan för övrigt icke riktas ens mot mycket stora pensionsförsäkringar till
den del de tillgodose ett skyddsbehov.

Vid 1950 års genomgripande ändringar av inkomstbeskattningen för försäkringstagare
och försäkringsanstalter uppdrogos genom synnerligen detaljerade
bestämmelser gränserna för det nya pensionsförsäkringsbegreppet.
Samma begrepp infördes i AGF.---Genom dessa och andra in skränkande

bestämmelser ansågo sig statsmakterna ha kringgärdat pensionsförsäkringsbegreppet
så att missbruk i möjligaste mån skulle hindras.
Erfarenheten av dessa bestämmelser har visat, att syftet i stort sett också
uppnåtts.

Kungi. Maj.ts proposition nr H5 år 1958

Föreningen anser vidare att förslaget från olika synpunkter även är
olämpligt och obilligt. Det kan sålunda enligt föreningen resas allvarliga
principiella invändningar mot att vanliga pensionsförsäkringar behandlas
annorlunda än tjänstepensionsförsäkringar. Ett grundavdrag på 10 000
kronor av årspensionen är för lågt i det fall att hustrun är förmånstagare
till en pensionsförsäkring, som är mannens enskilda egendom. Om förmånstagaren
vid försäkringstagarens död får förfoganderätten till försäkringen
skall, om skattskyldighet för förvärvet föreligger, skatt beräknas på
dess kapitalvärde per dödsdagen i den mån årspensionen överstiger 10 000
kronor. Emellertid innebär tillträdet av pensionen icke någon motsvarande
ökning av skattekraften för förmånstagare^ Försäkringen berättigar icke
till lån eller återköp och kan således svårligen utnyttjas för att skaffa medel
till skattens gäldande. Värderingsreglerna i AGF medger icke heller hänsynstagande
till den inkomstskatteskuld som belastar förvärvet. Att det
sålunda oreducerade kapitalvärdet skall läggas till grund för skattskyldighetens
bestämmande är obilligt.

Enligt förslaget skall förmånstagareförvärv i vissa fall beskattas såsom
gåva. Detta innebär — med hänsyn till inkomstskatteplikten för pensionsförsäkringsbelopp
— enligt föreningen ett avsteg från principen i 39 § b)
AGF, att gåvoskatteplikt icke föreligger för »periodisk betalning, vilken enligt
gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens
skattepliktiga inkomst». Icke heller framgår av förslaget huruvida
pensionsförsäkringsbelopp kan anses jämförliga med periodiska understöd
och på denna grund bli fria från gåvobeskattning. I den mån såväl inkomstsom
gåvobeskattning avses skola äga rum, kommer detta dubbelförfarande
att framstå såsom en besvärande administrativ oformlighet.

På anförda skäl finner föreningen att spörsmålet om införande av principiell
skatteplikt i AGF för förmånstagareförvärv på grund av pensionsförsäkring
bör anstå tills det kan upptagas i ett vidare sammanhang.

Beträffande det föreslagna grundavdraget om 10 000 kronor av årspensionen
uttalar föreningen slutligen, att arvsskattesakkunniga gjort ett försök
att lösa den enligt föreningens uppfattning olösliga uppgiften att omvandla
skattefrihet enligt KvF till ett grundavdrag enligt AGF. Den kritik som föreningen
riktar mot förslaget i denna punkt bottnar därför i problemets art
och icke i det sätt på vilket de sakkunniga angripit detsamma.

Departementschefen

Pensionsförsäkringar är i princip skattepliktiga enligt KvF men skattefria
enligt AGF. Att dessa försäkringar inbegripits i K-beskattningen sammanhänger
med att man velat skapa garantier mot att stora pensionsförsäkringar
utnyttjas för att kringgå beskattningen. Arvsskattesakkunniga bar ansett
erforderligt att vid övergång till ett 1-skattesystem, som är byggt på
AGF, inom dennas ram skapa eu motsvarighet till skatteplikten enligt KvF.
Frågan har ingående behandlats av de sakkunniga och i yttrandena från

7 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr li5

Kungl. Maj. ts proposition nr U5 år 1958

försäkringsinspektionen och Svenska livförsäkringsbolags förening. De skäl
som talar för respektive emot ett stadgande om skatteplikt har därvid utförligt
belysts.

Såsom jag tidigare framhållit är det önskvärt att nu icke vidtaga ändringar
i AGF på områden där en blivande översyn av förordningen kan leda till
annat ställningstagande. Med hänsyn till den olika utformningen av försäklingsbeskattningen
enligt AGF och KvF är det också förenat med vissa svårigheter
att utforma en skatteplikt enligt AGF så att en tillfredsställande
motsvarighet erhålles till KvF:s bestämmelser på området. Man kan även,
såsom bl. a. försäkringsinspektionen uttalat, peka på det förhållandet att
en ordning, som innebär att vanliga pensionsförsäkringar är skattebelagda
medan tjänstepensionsförsäkringar är helt skattefria, icke är i allo invändningsfri
från principiella utgångspunkter. Det är vidare svårt att nu bedöma
i vad mån ett bibehållande i AGF av skattefriheten för pensionsförsäkringar
efter övergången till ett 1-skattesystem kan komma att utnvttias
i skatteflyktssyfte.

Å andra sidan kan det icke uteslutas att en skattefrihet härvidlag kan
komma att i viss utsträckning medföra åtgärder av skatteflyktsnatur. Försäkringsinspektionen
har också erinrat om att enligt tidigare erfarenheter
oväntade och osunda företeelser av denna art plötsligt kan framträda. Beträffande
omläggningen av dödsbobeskattningen i övrigt till ett 1-skattesystem
har jag intagit den ståndpunkten att nu förefintliga skatteflyktsspärrar
icke bör försvagas. Ett frångående av denna princip bör -— särskilt
med hänsyn till att en översyn av beskattningsreglerna kan bli erforderlig

— endast ske därest det är ställt utom tvekan att viss skatteflyktsspärr icke
längre erfordras.

Vid övervägande av de olika skäl som sålunda kan anföras i frågan har
jag i likhet med arvsskattesakkunniga kommit till den uppfattningen att
en motsvarighet bör skapas inom AGF till den nuvarande skatteplikten för
pensionsförsäkringar enligt KvF.

Beträffande den närmare utformningen i AGF av beskattningsbestämmelserna
i förevarande hänseende biträder jag arvsskattesakkunnigas förslag att

— i likhet med vad nu gäller enligt KvF — från skatteplikt skall undantagas
pensionsförsäkringar, som är äldre än tio år, liksom tjänstepensionsförsäkringar.
For Övriga pensionsförsäkringar bör, såsom de sakkunniga funnit,
skatteplikten anknytas till vad som av årspensionen överstiger visst skattefritt
grundavdrag.

De sakkunniga har föreslagit att grundavdraget skall bestämmas till 10 000
kronor per förmånstagare. Ett grundavdrag av denna storlek kan enligt de
sakkunniga ungefärligen anses motsvara den nuvarande skattefriheten enligt
KvF för 80 000 kronor av premiesumman. De sakkunniga har även funnit
att ett grundavdrag om 10 000 kronor regelmässigt synes tillgodose ett
normalt pensioneringsbehov.

Med hänsyn till beskattningsformernas olika konstruktion är det givetvis
förenat med betydande svårigheter att bestämma ett grundavdrag enligt AGF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

så att det motsvarar gällande skattefrihet enligt KvF. Vid sådana beräkningar
måste man — vilket även de sakkunniga gjort — av praktiska skäl
begränsa sig till vissa typfall och överhuvudtaget låta beräkningarna få en
relativt schablonmässig karaktär. Från dessa utgångspunkter anser jag att
de sakkunniga kommit till ett tillfredsställande resultat när det gällt att
finna ett grundavdrag som motsvarar skattefriheten enligt KvF.

De sakkunnigas uppfattning att ett grundavdrag om 10 000 kronor regelmässigt
är ägnat att tillgodose ett normalt pensioneringsbehov har i och
för sig icke väckt gensagor. I några yttranden har emellertid gjorts gällande
att beloppet icke alltid är tillfyllest för sådant ändamål och ibland leder
till stötande beskattningsresultat. De anmärkningar som sålunda framställts
har främst anknutits till det fall att försäkringstagaren efterlämnar make
men inga barn och att försäkringen är den avlidnes enskilda egendom; i dylikt
fall är skattefriheten i fråga om hela försäkringen begränsad till 10 000
kronor.

Jag vill med anledning härav framhålla att det i angivet fall —■ då giftorättsgemenskap
icke är för handen — torde vara regel att makarna även
har andra ofta betydande tillgångar utöver försäkringen. Framhållas bör
även att alla pensionsförsäkringar som är äldre än tio år är fritagna från
beskattning vid försäkringstagarens död. Det må också erinras om att eu
pensionsförsäkring icke är den enda möjlighet som står till buds när det
gäller att utan arvsbeskattning tillföra efterlevande make medel för dennes
försörjning.

På anförda skäl har jag icke funnit anledning frångå arvsskattesakkunnigas
förslag beträffande grundavdragets storlek. Jag förordar således att
grundavdraget per förmånstagare bestämmes till 10 000 kronor av årspensionen.

I detta sammanhang vill jag till slut med några ord beröra en fråga av
väsentligen författningsteknisk natur.

Den föreslagna skatteplikten enligt AGF för förmånstagareförvärv på
grund av pensionsförsäkringar innebär -— liksom i fråga om andra försäkringar
— att sådana förvärv i vissa fall beskattas såsom arvfallen egendom
och i andra fall såsom gåva. Svenska livförsäkringsbolags förening har i sitt
remissyttrande ifrågasatt huruvida gåvoskatleplikten är förenlig med den
frihet från gåvobeskattning vilken enligt 39 § b) AGF gäller för periodisk
betalning, som är skattepliktig inkomst för mottagare, och för periodiskt
understöd. Enligt min mening kan man icke hänföra en periodisk utbetalning
på grund av försäkring till sådan periodisk betalning som avses
i 39 § b) AGF, liksom icke heller till där omnämnt periodiskt understöd.
Det karakteristiska för sistnämnda betalningar är nämligen att de sker
direkt från givaren till mottagaren. Erinras kan också om de bestämmelser
i kommunalskattelagen, enligt vilka givaren under vissa förutsättningar är
berättigad till avdrag vid inkomsttaxeringen för det utbetalade beloppel.
Motsvarande förhållande föreligger icke vid periodiska utbetalningar på
grund av försäkring.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Storleken av de skattefria grundavdragen vid försäkrings förvärv
Gällande rätt

Pensionsförsäkringar. Förmånstagareförvärv på grund av pensionsförsäkring
är för närvarande skattefritt enligt AGF. I närmast föregående avsnitt
liar föreslagits att sådant förvärv skall i princip vara skattepliktigt enligt
AGF, därest övergång sker till ett 1-skattesystem. Därvid har även behandlats
frågan om storleken av det skattefria grundavdrag som i dylikt fall bör
ifrågakomma.

Kapitalförsäkringar samt olycksfalls- och sjukförsäkringar. Grundavdraget
är här 15 000 kronor. Det gäller vid kapitalförsäkringar under förutsättning
att de fyller kraven på utmätningsfrihet; något sådant villkor har
icke intagits i författningstexten i fråga om olycksfalls- och sjukförsäkringar,
enär dessa alltid är utmätningsfria. Beloppet fastställdes år 1931 vid den
ändring av 1914 års AGF, varigenom förmånstagareförvärv lades under
principiell skatteplikt, och har sedan dess varit oförändrat.

Andra livränteförsäkringar än pensionsförsäkringar. Grundavdraget är
här 1 500 kronor av årsräntan. Även detta belopp fastställdes år 1931 och
har därefter icke ändrats.

Arvsskattesakkunniga

Kapitalförsäkringar samt olycksfalls- och sjukförsäkringar. Arvsskattesakkunniga
anser att beloppet icke längre tillgodoser det därmed avsedda
syftet. En höjning av beloppet bör således ske. I den mån förändringarna
av penningvärdet därvid beaktas, bör utgångspunkten enligt de sakkunniga
vara år 1941, icke år 1931. Genom 1941 års AGF infördes nämligen de särskilda
bestämmelserna om viss skattefrihet vid A-beskattningen för efterlevande
make och underåriga barn, d. v. s. de personer som man främst velat
tillgodose genom skattefriheten vid förmånstagareförvärv. Bestämmandet av
omfattningen av den särskilda skattefriheten för efterlevande make och underåriga
barn synes ha skett med utgående från att grundavdragen vid förmånstagareförvärven
icke skulle ändras.

En omräkning av grundavdraget å 15 000 kronor enbart med hänsyn til!
penningvärdesförändringarna sedan år 1941 — sådana dessa förändringar
kommit till uttryck i levnadskostnadsindex — skulle ge till resultat att beloppet
numera bör vara 26 250 kronor. Såsom de sakkunniga tidigare framhållit
bör emellertid förändringarna i penningvärdet icke i och för sig vara
avgörande för bestämmandet av de skattefria bottenbeloppen i AGF. När det
gäller grundavdragen vid förmånstagareförvärv synes dessa i första hand
böra avvägas med beaktande av de sociala skäl, som ligger till grund för
skattefriheten. Vid en sådan avvägning bör därför enligt arvsskattesakkunniga
de föreslagna utvidgningarna av skattefriheten för efterlevande make
och underåriga barn tagas med i beräkningen. De sakkunniga anför vidare.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

Dessa utvidgningar innebära att skattefriheten höjes för efterlevande make
från 25 000 till 40 000 kronor samt för barn från 1 000 kronor per år,
varmed barnets ålder understiger 18 år, till 2 000 kronor för varje år under
21 års ålder. Härigenom komma även jämförelsevis stora dödsbobehållningar
att bliva helt fria från A-beskattning. Såvitt gäller skattefriheten för barn
går arvsskattesakkunnigas förslag väsentligt längre än vad som föranledes
enbart av ett hänsynstagande till penningvärdesförändringarna. Genom dessa
utvidgningar få de sociala synpunkterna beträffande familj eförsörj ningens
tryggande anses ha blivit i så hög grad tillgodosedda att det icke bör ifrågakomma
att höja grundavdragen vid förmånstagareförvärv utöver vad penningvärdesförändringarna
motivera. På grund härav ha arvsskattesakkunniga
funnit att grundavdraget å 15 000 kronor lämpligen bör höjas till
25 000 kronor.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna höjningen av grundavdraget till
25 000 kronor skulle innebära att följande försäkringsbelopp blir skattefria
i fråga om en kapitalförsäkring, som är giftorättsgods och som i sin helhet
utfaller vid försäkringstagarens död och till vilken dennes make och barn
insatts såsom förmånstagare, nämligen 50 000 kronor (make och ett barn),
100 000 kronor (make och två barn), 150 000 kronor (make och tre barn)
etc. För närvarande är motsvarande belopp 30 000, 60 000 och 90 000 kronor
etc. Vid det angivna förmånstagareförordnandet tillfaller nämligen hälften
av försäkringsbeloppet maken och återstoden fördelas lika mellan barnen.
Den hälft, som den efterlevande maken får, är skattefri på grund av dennes
giftorätt men blir ju i sinom tid beskattad när den efterlevande maken avlider.

Andra livräntefförsäkringar än pensionsförsäkringar. Arvsskattesakkunniga
framhåller att grundavdraget vid dessa försäkringar ursprungligen bestämdes
med hänsyn till den i 67 § utsökningslagen stadgade utmätningsfriheten.
Omfattningen av denna utmätningsfrihet liksom dess utformning
i övrigt är emellertid för närvarande föremål för prövning i särskild ordning.
De sakkunniga anser därför att frågan om höjning av grundavdraget
bör avgöras utan hänsynstagande till vad som nu gäller eller kan antagas
komma att framdeles gälla i fråga om utmätningsfriheten.

Vid detta förhållande har de sakkunniga funnit att de skäl som anförts
för höjning av grundavdraget å 15 000 kronor har motsvarande tillämpning
beträffande grundavdraget å 1 500 kronor. Detta bör således enligt de sakkunniga
höjas till 2 500 kronor.

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag har föranlett invändningar i yttrandet från
Svenska livförsäkringsbolags förening. Föreningen hemställer att grundavdragen
måtte bestämmas till åtminstone 35 000 kronor och 3 500 kronor.

I yttrandet framhåller föreningen att genom arvsskattesakkunnigas förslag
i fråga om det särskilda botlenbcloppet för underåriga barn (2 000 kro -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

nor per år under 21 år) intresset att stödja utbildningen av de unga blivit
i ett mera allmänt sammanhang i viss mån tillgodosett. I likhet med de
sakkunniga anser föreningen, att viss hänsyn härtill rimligen bör tagas vid
bestämmandet av förmånstagares skattefrihet. Föreningen fortsätter.

Emellertid är den sociala angelägenheten av att försäkringar lämna största
möjliga effektiva utbyte och icke minskas av skatter i många fall lika
stort när andra än make och omyndiga barn äro förmånstagare. Utvecklingen
i samhället och våra möjligheter att göra oss gällande i den internationella
konkurrensen äro i stigande grad beroende av tillgången på högt kvalificerad
arbetskraft. Behovet av exempelvis ingenjörer, läkare, tandläkare,
lärare och forskare på olika områden kräver att allt flera utbildas för sådana
yrken. Kostnaderna för en dylik utbildning äro väsentliga och sannolikheten
att en person i åldern 22—26 år mister sin försörjare är ca 50 %
större än att detta skall inträffa i åldern 16—21 år (försörjaren antages därvid
vara 30 år äldre än förmånstagaren). Skattefriheten för myndiga barns
förmånstagareförvärv kompletterar i dessa fall på ett naturligt sätt den särskilda
A-skattefriheten för omyndiga barn.

Det är icke ovanligt att kapitalförsäkringsbelopp tillfalla andra omyndiga
barn eller myndiga ungdomar än försäkringstagarens egna barn, exempelvis
syskonbarn. Även här göra sig utbildningssynpunkterna gällande, men
någon särskild arvsskattefrihet enligt 28 § andra stycket AGF föreligger
icke. Det är av intresse att här observera den praxis som i överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län utbildats i fråga om skattefrihet
för gåvor enligt 39 § AGF till annans undervisning eller uppfostran.
Sådan skattefrihet beviljas numera för gåvobelopp av intill ca 35 000 kronor
(s. 116 i betänkandet). Den är icke begränsad till gåvogivarens egna
barn. Det synes då skäligt att åtminstone motsvarande skattefrihet skali få
gälla för det fall att en försäkringstagare vill genom försäkring säkerställa
barns utbildning även i händelse han skulle avlida medan barnen ännu äro
små.

Föreningen framhåller slutligen, att de av arvsskattesakkunniga föreslagna
grundavdragen i många fall är helt otillräckliga för att uppväga
skatteskärpningen på kapital- och olycksfallsförsäkringar vid övergång till
ett 1-skattesystem.

Departementschefen

I likhet med arvsskattesakkunniga anser jag att de skattefria grundavdragen
vid förmånstagareförvärv icke kan bedömas uteslutande på grundval
av indexmässiga synpunkter utan att en förnyad prövning bör ske med
ledning av de sociala skäl som ligger till grund för skattefriheten. Det gäller
härvid främst att tillse att grundavdragen blir lämpligt avpassade för
det fall, som framstår såsom det normala, nämligen att försäkringstagarens
make och barn insatts som förmånstagare. Härvid får hänsyn självfallet
tagas till den frihet från arvsskatt som i fråga om annan egendom föreligger
för sådana dödsbodelägare.

Från dessa utgångspunkter anser jag att de av arvsskattesakkunniga föreslagna
höjningarna av nu gällande grundavdrag är väl avvägda. En ytterligare
höjning av beloppen skulle enligt min mening leda till att skattefri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

103

het kunde erhållas i en omfattning som går utöver bestämmelsernas syfte.
Det bör därvid ej bortses från att grundavdrag åtnjutes även vid förmånstagareförvärv
som icke är avsedda att tjäna ett försörjningsintresse.

Under hänvisning till det anförda biträder jag de sakkunnigas förslag
om höjningar av nu gällande grundavdrag vid försäkringsbeskattningen enligt
AGF.

VIII. Detaljmotivering

Vid arvsskattesakkunnigas betänkande har fogats förslag till förordningar
om upphävande av KvF och ändring av AGF.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående och på grundval
av vad de sakkunniga förordat har förslag till författningar upprättats
inom finansdepartementet.

Beträffande motiveringen till de nu framlagda författningsförslagen kan
i huvudsak hänvisas till det förut anförda och till arvsskattesakkunnigas
betänkande.

Rörande de föreslagna ändringarna i AGF torde ytterligare få anmärkas
följande.

20 och 23 §§.

Arvsskattesakkunniga har föreslagit vissa ändringar i dessa paragrafer,
innebärande att byggnad å annans mark — däribland byggnad som är tillbehör
till tomträtt -— skall vid beskattningen enligt AGF upptagas till taxeringsvärdet,
icke såsom nu försäljningsvärdet (bet. s. 182—183).

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund anser mest rationellt att bestämmelserna,
såvitt gäller tomträtt, utformas så att hela tomträtten inklusive
byggnaden uppskattas efter taxeringsvärde och därifrån medges avdrag från
markvärdet med hänsyn till avgäldens storlek och återstående tid av nyttjanderätten.

Departementschefen. Mot principen att byggnad å annans mark skall
upptagas till taxeringsvärdet vid beskattningen enligt AGF — - vilken princip
redan är lagfäst i fråga om förmögenhetsbeskattningen — har någon
erinran icke framförts vid remissbehandlingen. Arvsskattesakkunnigas förslag
på denna punkt har jämväl i övrigt utformats så att största möjliga
överensstämmelse skall föreligga mellan arvsbeskattningens och förmögenhetsbeskattningens
bestämmelser. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

28 §.

Efter anmälan av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj: t den
14 mars 1958 beslutat att genom proposition förelägga riksdagen förslag till

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

ärvdabalk, m. m. Förslaget till ärvdabalk innebär bl. a. att adoptivbarn och
dess avkomlingar skall äga taga arv efter och ärvas av adoptanten och
dennes släkt som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn (4 kap. 1 §).

Departementschefen. En följd av förslaget till ärvdabalk bör vara att
adoptivförhållande helt likställes med släktskap vid beskattningen enligt
AGF. Med anledning härav har ur de speciella stadgandena i 28 § uteslutits
vad som avser adoptivförhållanden och i stället införts ett nytt sjätte
stycke av innehåll att vid tillämpning av vad i paragrafen är stadgat adoptivförhållande
skall räknas lika med skyldskap. Dessa ändringar i AGF var
även medtagna i den remiss till lagrådet av förslag till ärvdabalk m. m.,
som skedde den 12 maj 1955, och de lämnades av lagrådet utan erinran.

29 §.

Arvsskattesakkunniga har föreslagit att avtrappningsregeln i denna paragraf
skall begränsas till att avse arvs- och testamentslotter som icke överstiger
dubbla gränsbeloppet. Utan någon begränsning skulle nämligen avtrappningsregeln
medföra en icke åsyftad nedsättning av skatten även för
mycket stora arvs- och testamentslotter (bet. s. 43).

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de sakkunnigas
förslag medför ett plötsligt språng i skatteskalan enligt klass IV närmast
över 2 000 kronor, d. v. s. dubbla gränsbeloppet i denna klass. Detta
språng undvikes om begränsningen av avtrappningsregeln fastställes till
tre gånger gränsbeloppet.

Departementschefen. Vad hovrätten anfört finner jag värt beaktande. En
utvidgning av avtrappningsregelns tillämplighet från två till tre gånger
gränsbeloppet påverkar icke skatten enligt klasserna I—III. Jag förordar
därför att hovrättens förslag genomföres.

39 §.

Enligt 39 § a) åtnjutes skattefrihet för »gåva av möbler, husgeråd och
andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs
personliga bruk».

Arvsskattesakkunniga har föreslagit ett tillägg till bestämmelsen, enligt
vilket skattefrihet icke äger rum för »gåva, som uppenbarligen ej har
karaktär av sedvanlig skänk». Som huvudsakliga skäl till förslaget har de
sakkunniga åberopat att tillägget innebär ett förtydligande av bestämmelsen,
så att den bättre överensstämmer med lagstiftarens intentioner, och är
önskvärt med hänsyn till att bestämmelsen i sin nuvarande avfattning öppnar
icke oväsentliga möjligheter till kringgående av dödsbobeskattningen
(se vidare bet. s. 108—110).

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Yttrandena. Förslaget har i allmänhet avstyrkts vid remissbehandlingen,
men tillstyrkande uttalanden har också gjorts.

I de avstyrkande yttrandena har uttalats att någon lagändring icke är
erforderlig, enär direkta skatteflyktsgåvor torde vara skattepliktiga redan
med nu gällande bestämmelse. Vidare har framhållits att ett genomförande
av förslaget är ägnat att leda till tolkningssvårigheter och medföra en ökad
belastning av beskattningsmyndigheterna. I yttrandena har även understrukits
de bristande kontrollmöjligheterna för beskattningsmyndigheterna,
särskilt med hänsyn till att ifrågavarande lösören icke är skattepliktiga vid
förmögenhetsbeskattningen. Det har också gjorts gällande att arvsskattesakkunniga
överskattat riskerna för skatteflyktsåtgärder och att frågan om
lagändring i vart fall bör anstå i avbidan på en allmän översyn av AGF.

Departementschefen. Av motiven till nu gällande bestämmelse om skattefrihet
för gåva av vissa inre lösören framgår, att det ingalunda varit avsett
att alla sådana gåvor skulle vara fria från beskattning. Fn gåva, varmed
åsyftades en ren kapitalöverflyttning, skulle sålunda alltjämt vara skattepliktig.

Bestämmelsen synes alltså -—- rätt tillämpad — icke kunna åberopas för
erhållande av skattefrihet i fråga om rena skatteflyktsgåvor. Mot bakgrunden
härav synes det i betänkandet föreslagna förtydligandet i och för sig
knappast erforderligt. Vidare skulle en ändring kunna missförstås därhän,
att man åsyftade en skattemässig kontroll av gåvor som är av mera privat
och personlig än ekonomisk natur.

Under hänvisning till det nu anförda — och då frågan kan ägnas fortsatt
uppmärksamhet vid en allmän översyn av AGF —- finner jag mig för
närvarande icke böra framlägga något förslag till författningsändring i
förevarande hänseende.

46 §.

Arvsskattesakkunnigas förslag till ändrad lydelse av paragrafen har i
anledning av ett påpekande från Svenska livförsäkringsbolags förening
kompletterats med ett tillägg i andra styckets sista mening. Tillägget innebär
att den särskilda regeln angående tiden för deklarations avgivande, då
gåvotagaren eller försäkringstagaren avlidit, blir tillämplig endast å sådana
förvärv för vilka skattskyldighet inträtt före dödsfallet.

49 §.

I förevarande paragraf stadgas för närvarande skyldighet för försäkringsgivare
att inom viss tid lämna vederbörande heskattningsmyndighet uppgift
om skattepliktiga förmånstagareförvärv på grund av försäkring, där
försäkringsbeloppet överstiger 3 000 kronor.

Arvsskattesakkunniga har föreslagit dels vissa ändringar i fråga om utformningen
av försäkringsgivares uppgiftsskyldighet (het. s. 148—151) och

106

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

dels införande i paragrafen av en bestämmelse om skyldighet för gåvogivare
att lämna beskattningsmyndighet kontrolluppgift å bortgivna skattepliktiga
gåvor (bet. s. 106—107). Mot de sakkunnigas förslag om införande av
uPP8iftsskyldighet för gåvogivare har ledamöterna Hermansson, Nilsson
och Olsson reserverat sig (bet. s. 235).

De föreslagna ändringarna i fråga om uppgiftsskyldigheten för försäkringsgivare
innebär i huvudsak följande. Beloppsgränsen höjes till
5 000 kronor. I samband härmed förtydligas bestämmelsen med avseende
å försäkringsbelopp som utfaller periodiskt. Uppgiftsskyldighet införes även
beträffande försäkringar utan förmånstagareförordnande. Beloppsgränsen
bestämmes här till 200 kronor.

Uppgiftsskyldigheten för gåvogivare avser som nämnts skattepliktiga
gåvor. Den gäller enligt förslaget för svensk medborgare, här i riket
bosatt utlänning och svensk juridisk person. Underlåtenhet att lämna kontrolluppgift
straffes med böter, högst 300 kronor. Straffbestämmelsen föreslås
införd i 66 §.

Yttrandena

Frågan om utformningen av uppgiftsskyldigheten för försäkringsgivare
har särskilt behandlats endast i yttrandena från Stockholms rådhusrätt
och Svenska livförsäkringsbolags förening.

Stockholms rådhusrätt finner tillräckliga skäl icke föreligga att införa
uPPgiftsskyldighet i fråga om försäkringar utan förmånstagareförordnande.
Beträffande sådana försäkringar torde det nämligen praktiskt taget undantagslöst
stå klart för vederbörande bouppgivare att de i likhet med övriga
tillgångar skall upptagas i bouppteckningen. Rådhusrätten har icke någon
erfarenhet av att dylika försäkringar vare sig uppsåtligen eller av förbiseende
undandragits från beskattning.

Svenska livförsäkringsbolags förening tillstyrker förslaget vad angår försäkringar
med förmånstagareförordnande. Däremot avstyrker föreningen
att utvidgning sker av uppgiftsplikten till att avse försäkringar utan förmånstagareförordnande,
så länge dessa behandlas på annat sätt än förmånstagareförsäkringarna
i fråga om rätt till skattefria grundavdrag. Därest
uppgiftsplikt emellertid anses böra införas, bör gränsbeloppet även här
bestämmas till 5 000 kronor.

Förslaget om införande av uppgiftsskyldighet för gåvogivare har
behandlats i åtskilliga yttranden. I flertalet av dessa yttranden har förslaget
avstyrkts.

Såsom skäl för avstyrkande har bl. a. åberopats att det förefaller föga tilltalande
att ålägga en person vid straffansvar att deklarera gåvor för vilka
mottagaren är skattskyldig. Vidare har framhållits, att svårigheter icke sällan
kan föreligga för gåvogivaren att avgöra om en gåva är skattepliktig
eller ej och att veta till vilken beskattningsmyndighet kontrolluppgiften
skall lämnas. Genom 1956 års reform av taxeringsväsendet har myndigheter -

Kungl. Maj:ts proposition nr Jb5 år 1958

107

nas kontrollmöjligheter ökats även med avseende å gåvobeskattningen. Härtill
kommer den kontroll som utövas av hovrätternas advokatfiskaler. I
några yttranden har också uttalats att man i vart fall icke bör gå längre än
till att ålägga gåvogivare att i den allmänna självdeklarationen omnämna
sina under det förflutna året bortgivna skattepliktiga gåvor.

Departementschefen

Vad till en början angår frågan om utformningen av uppgiftsskyldigheten
för försäkringsgivare finner jag tillräckliga skäl icke föreligga
att nu utsträcka denna skyldighet till att omfatta jämväl försäkringar
utan förmånstagareförordnande. Såsom framgått av yttrandet från Stockholms
rådhusrätt — som är landets största bouppteckningsdomstol — synes
något egentligt behov icke förefinnas av kontrolluppgifter i förevarande
hänseende. Frågan sammanhänger även med spörsmålet om åvägabringande
av likställighet i beskattningshänseende mellan försäkringar med och
utan förmånstagareförordnande. Såsom jag tidigare anfört bör detta spörsmål
prövas först vid en allmän översyn av försäkringsbeskattningen enligt
AGF. Om och i den mån sådan likställighet därvid anses böra genomföras,
kommer också frågan om uppgiftsskyldighetens omfattning i ett nytt läge
och kan ges en mera definitiv lösning.

Beträffande arvsskattesakkunnigas förslag till utformning av uppgiftsskyldigheten
i fråga om försäkringar med förmånstagareförordnande har
jag i huvudsak icke funnit anledning till erinran.

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan uppgiftsskyldighet i vissa fall
föreligga, oaktat förmånstagareförvärvet understiger skattepliktsgränsen
och därmed är skattefritt. I anslutning härtill vill jag framhålla att då ett
förmånstagareförvärv av annan grund är skattefritt — en pensionsförsäkring
är exempelvis äldre än tio år eller utgör tjänstepensionsförsäkring —-uppgiftsskyldighet självfallet icke föreligger.

Arvsskattesakkunnigas förslag om införande av uppgiftsskyldighet för
gåvogivare syftar till en effektivisering av gåvobeskattningen. Det äi
även enligt min mening angeläget att man tillvaratager möjligheterna till
kontroll av att skattepliktiga gåvor vederbörligen deklareras. Från denna
synpunkt finns onekligen skäl som talar för att givaren ålägges att i en
eller annan form lämna beskattningsmyndigheten uppgift å bortgivna gåvor.
Å andra sidan synes införandet av en sådan skyldighet vara förenat med
vissa olägenheter. Såsom framhållits i remissyttrandena kan det för givaren
ofta vara svårt att bedöma om en gåva är skattepliktig eller ej liksom
att avgöra till vilken beskattningsmyndighet kontrolluppgiften skall lämnas.
I åtskilliga fall — särskilt vid gåvor från föräldrar till barn eller eljest mellan
närstående — torde det vidare vara givaren som ombesörjer upprättandet
och ingivandet av gåvodeklaration. Att givaren i dylika fall skulle vara

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

skyldig att dessutom avgiva särskild kontrolluppgift synes icke tillfredsställande.

Vid övervägandet av förevarande spörsmål har jag icke funnit tillräcklig
anledning föreligga att nu förorda införandet i AGF av särskild uppgiftsskyldighet
för gåvogivare. Jag vill i anslutning härtill erinra om att den
kontroll med avseende å gåvobeskattningen, som utövas av beskattningsmyndigheterna
vid granskningen av de allmänna självdeklarationerna, kan
antagas komma att effektiviseras genom de reformer som nyligen skett på
taxeringsväsendets område. I den nya taxeringskungörelsen har också intagits
uttrycklig föreskrift om att taxeringsnämnd skall till taxeringsintendenten
översända förteckning över skattskyldiga som under beskattningsåret
givit eller mottagit gåva av sådan beskaffenhet att särskild skatt för
gåvan synes kunna ifrågakomma. Det kan slutligen framhållas, att de sakkunnigas
av mig biträdda förslag att anknyta gåvobeskattningen och därmed
gåvodeklarationsskyldigheten till kalenderåret är ägnat att få en gynnsam
inverkan på fullgörandet av nämnda skyldighet.

52 §.

Arvsskattesakkunniga

Medan skatt enligt AGF alltid skall betalas i kontanter, kan K-skatt under
vissa förutsättningar erläggas med andra betalningsmedel (skuldebrev
och aktier). Bestämmelserna härom återfinns i 32 § KvF. Arvsskattesakkunniga
har föreslagit att vid övergång till ett 1-skattesystem bestämmelserna
i KvF skall överföras till AGF och där intagas som ett andra moment
i 52 §. Därvid har de sakkunniga ansett att enligt KvF förefintlig möjlighet
att använda icke börsnoterade aktier såsom betalningsmedel bör utgå vid
bestämmelsernas överförande till AGF.

Såsom skäl till sitt ställningstagande i sistnämnda avseende har de sakkunniga
åberopat, att möjligheten att använda icke börsnoterade aktier såsom
betalningsmedel för K-skatt icke fått någon betydelse i praktiken. I
samtliga de fall, då ansökan gjorts att få använda sådana aktier såsom betalningsmedel,
har det gällt minoritetsposter i företag av familjebolags karaktär.
Riksbanken, som är värderingsmyndighet i förevarande fall, har
genomgående avstyrkt bifall till ansökningarna med den huvudsakliga
motiveringen att aktierna icke skulle få något värde i statens hand. Enär
beskattningsmyndigheterna icke ägt frångå de av riksbanken angivna värderingsgrunderna,
har ansökningarna icke kunnat bifallas. (Se vidare bet.
s. 159—169.)

Yttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag har särskilt behandlats i några yttranden.
Borttagandet av möjligheten att använda icke börsnoterade aktier såsom
betalningsmedel har tillstyrkts av fullmäktige i riksbanken samt lämnats

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1958

109

utan erinran av Stockholms rådhusrätt och en länsstyrelse. I övriga yttranden,
varav flertalet är från näringslivets organisationer, har förslaget på
denna punkt avstyrkts.

I de avstyrkande yttrandena har i huvudsak anförts, att nuvarande praxis
är för restriktiv och att aktierna bör godtagas till det värde som de åsättes
vid bouppteckningens stämpelbeläggning. Anser riksbanken att aktiernas
värde är lägre, bör de i så fall icke heller upptagas högre vid stämpelbeläggningen.
Vidare har gjorts gällande, att icke börsnoterade aktier i vart fall
bör godtagas som betalningsmedel, då andra tillgångar för skattens erläggande
saknas.

Departementschefen

I likhet med arvsskattesakkunniga anser jag att en övergång till ett
1-skattesystem bör föranleda att de nuvarande bestämmelserna i KvF
om erläggande av skatt med annat än kontanter i princip överföres till
AGF. Detta kommer att medföra icke oväsentliga lättnader i fråga om skattens
betalning genom att bestämmelserna blir tillämpliga på dödsbobeskattningen
i dess helhet, medan de nu endast avser K-skatten.

De sakkunniga har föreslagit, att möjligheten att betala skatt med icke
börsnoterade aktier borttages. Starka skäl talar även enligt min mening för
denna ståndpunkt. Förutsättningen för att staten skall godtaga sådana aktier
bör givetvis vara att staten skall kunna vid lämplig tidpunkt avyttra
aktierna och därmed erhålla den skatt för vilken aktierna tjänat som betalningsmedel.
Meningen är alltså icke att staten under någon längre tid
skall kvarstå som delägare i berörda företag. Saken kompliceras emellertid
av att icke börsnoterade aktier i allmänhet ej har samma värde i statens
eller annan utomståendes hand som de representerar för dödsbodelägarna.
Därest staten skulle godtaga sådana aktier som betalningsmedel till bouppteckningsvärdet,
torde det därför icke kunna undvikas att staten i åtskilliga
fall tillskyndades förluster. Att överhuvudtaget fastställa vilket värde aktierna
kan ha för staten, är för övrigt förenat med betydande svårigheter.
Om man bibehåller möjligheten att använda icke börsnoterade aktier som
betalningsmedel, torde man vidare ha att räkna med att det nästan alltid
kommer att vara minoritetsposter av dylika aktier — i allmänhet i familj ebolag
— som erbjudes staten. En sådan minoritetspost har ofta icke något
egentligt försäljningsvärde i statens hand.

Givet är att svårigheter kan uppkomma vid betalandet av arvsskatten för
dödsbon, vars tillgångar huvudsakligen eller till stor del utgöres av aktier
i familjeföretag. Även om möjligheten att använda aktierna som betalningsmedel
borttages, synes emellertid i dylika fall de skattskyldigas intresse av
lättnad vid skattebetalningen bli tillgodosett genom att möjligheten att betala
skatten genom skuldebrev med aktierna såsom säkerhet bibehålies. I
dylika fall bör aktierna enligt min mening i regel kunna godtagas som säkerhet
till bouppteckningsvärdet. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,
att de sakkunnigas förslag i fråga om möjligheterna till anstånd med skal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

tens erläggande — vilket förslag jag funnit mig böra biträda — innefattar
betydande lättnader för dödsbon med begränsad likviditet.

Under hänvisning till det nu anförda förordar jag — i likhet med arvsskattesakkunniga
— att vid överförandet till AGF av bestämmelserna i 32 §
KvF möjligheten att använda icke börsnoterade aktier såsom betalningsmedel
borttages.

I 32 § KvF och hithörande tillämpningskungörelse återfinns vissa bestämmelser
om beräkning av ränta i fall, då skatt erlagts medelst skuldebrev.
Särskild bestämmelse om utgångsdagen för ränteberäkningen har däremot
icke givits. Av tillämpningskungörelsens bestämmelser om förfarandet vid
sådan skattebetalning framgår emellertid att såsom betalningsdag är att
anse den dag, då beslut meddelats om skattens erläggande på angivet sätt.
Utgångspunkten för ränteberäkningen bör således vara denna dag.

Enär en föreskrift av ifrågavarande slag lämpligen bör stå i själva förordningen,
har arvsskattesakkunnigas förslag till lydelse av 52 § 2 mom.
AGF kompletterats i berörda hänseende. I samband härmed har viss redaktionell
omredigering av momentet vidtagits.

55 §.

Arvsskattesakkunniga

I 55 § återfinns bestämmelserna om anstånd med erläggande av skatt.
Arvsskattesakkunniga har föreslagit vissa utvidgningar av bestämmelserna,
för normalfallen innebärande att skatt skall kunna erläggas genom högst
tio mot nu fem årliga inbetalningar. Första inbetalningen skall dock, liksom
hittills, ske inom sex veckor från beslutet om skattens fastställande.
(Se vidare bet. s. 156—159.)

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har ej föranlett andra invändningar vid remissbehandlingen
än att i några yttranden förordats att anstånd borde kunna
medges med första inbetalningen utöver sexveckorsperioden. I ett yttrande
har vidare uttryckts önskemål om ett uttalande att anståndsbestämmelserna
är avsedda att tillämpas förhållandevis liberalt.

Riksräkenskapsverket har därjämte i särskild skrivelse anhållit att i 55 §
måtte införas uttrycklig bestämmelse om utgångsdagen för ränteberäkningen,
då skuldebrev lämnats såsom säkerhet för skatt med vars erläggande anstånd
beviljats. Ämbetsverket har anfört, att olika praxis härvidlag utbildat
sig hos skilda beskattningsmyndigheter. I övervägande antalet fall har ränta
uttagits från den dag, då beslut meddelats om skattens fastställande. I
några fall har utgångspunkten varit den dag, då första inbetalningen skolat
fullgöras, och i vissa andra fall den dag skuldebrevet daterats eller enligt
beskattningsmyndighetens beslut senast skolat avlämnas. För egen del har
ämbetsverket förordat att utgångspunkten skall vara dagen för första inbetalningen.

Iiungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1958

111

Departementschefen

Arvsskattesakkunnigas förslag till utvidgning av anståndsbestämmelserna
innebär betydande lättnader i fråga om skattebetalningen för dödsbon
med begränsad likviditet. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida den
maximala anståndstiden för normalfallen bör utsträckas så långt som till
tio år. Då de sakkunnigas förslag till författningstext emellertid inrymmer
en uttrycklig föreskrift att anstånd i intet fall må utsträckas till flera
inbetalningar än som prövas erforderligt, har jag ej velat motsätta mig förslaget.
Att därjämte utöka tiden för fullgörandet av första inbetalningen
utöver nu gällande sexveckorsperiod bör dock enligt min mening icke ifrågakomma.

Förevarande paragraf synes — i likhet med 52 § 2 mom. — böra kompletteras
med särskild föreskrift om utgångsdagen vid ränteberäkningen.
Även om vissa skäl skulle kunna tala för att såsom utgångspunkt tages dagen
för första inbetalningens verkställande, torde likväl dagen för anståndsbeslutets
meddelande vara att föredraga från praktiska synpunkter. Härigenom
vinnes bl. a. att, då i samband med skattens fastställande beviljats
såväl anstånd med skattens erläggande som dess erläggande i annat än kontanter,
samma utgångsdag kommer att gälla för ränteberäkningen i fråga
om de olika skuldebrev som i förekommande fall skall avlämnas.

56 §.

Arvsskattesakkunniga har föreslagit att tiden för generell eftergift av
skatt enligt AGF skall utvidgas från sex månader till ett år. Förslaget har
delvis föranletts av önskemålet att inom AGF:s ram erhålla en ersättning
för de nuvarande bestämmelserna i KvF, enligt vilka vid K-skattens beräknande
avdrag får ske för egendom, som den avlidne genom arv, testamente
eller gåva erhållit inom fem år — eller vid testamentsförvärv från make tio
är — före dödsfallet. De sakkunniga har därvid framhållit att ettårsregeln
får tillämpning å samtliga skattepliktiga dödsbon, medan avdragsrätten
enligt KvF nu är tillämplig endast å dödsbon av den storleksordning att de
kan drabbas av K-skatt. Vidare får avdragsrätten åtnjutas endast vid beräknandet
av K-skatt, medan eftergift enligt den föreslagna ettårsregeln
kommer att i 1-skattesystemet avse hela beskattningen enligt AGF. (Se vidare
bet. s. 169—172.)

Yttrandena. I några yttranden har anförts, att förslaget innebär en försämring
i förhållande till vad som nu gäller och att eftergiftstiden enligt
AGF bör utökas till fem år såsom huvudregel och tio år i fråga om testamentsförvärv
från make. I ett yttrande har uttalats, att en generell eftergiftstid
enligt AGF om tre år skulle ungefär motsvara nuvarande ordning.

Departementschefen. Vid övergång till ett 1-skattesystem bör eflergiftsreglerna
utformas i enlighet med AGF :s beskattningsprinciper. Enär eftergift
av skatt enligt AGF i förevarande fall innebär, att redan inträdd skatt -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

skyldighet upphäves, bör någon mera avsevärd utökning av eftergiftstiden
icke ske. Från denna synpunkt finner jag de sakkunnigas förslag väl avvägt.
Ju längre eftergiftstiden göres, desto påtagligare blir nämligen olägenheterna
från administrativ synpunkt av eftergiftsförfarandet. Såsom de sakkunniga
även framhållit är det icke heller lämpligt att verkan av ett i och för
sig riktigt beskattningsbeslut annat än i undantagsfall upphäves, sedan en
dödsboutredning slutförts samt arvingar och testamentstagare tillträtt sina
lotter. Så torde i det övervägande antalet fall ha skett inom ett år från
dödsfallet.

Under hänvisning till vad nu anförts biträder jag de sakkunnigas förslag
att den generella eftergiftstiden enligt AGF bestämmes till ett år.

68 §.

Den av arvsskattesakkunniga föreslagna ändrade lydelsen av paragrafen
har ansetts böra bibehållas, även därest uppgiftsskyldighet för gåvogivare
icke införes i 49 § och någon ändring av 66 § således icke sker.

71 §.

I denna paragraf är intagna föreskrifter, enligt vilka Kungl. Maj :t på
grund av avtal med främmande stat eller eljest under förutsättning av ömsesidighet
kan förordna om vissa avvikelser från AGF :s bestämmelser. De allmänna
avtal, som hittills ingåtts, har nödvändiggjort undantag från skattskyldighet
avseende såväl egendom, vilken efterlämnats av personer bosatta
i den andra avtalsslutande staten, som egendom vilken finns i denna
andra stat. I sin nuvarande utformning avser 2 mom. icke sistnämnda fall.
Bestämmelsen torde därför böra kompletteras så att den omfattar jämväl
egendom av sist angivet slag.

I 2 mom. bör därjämte inrymmas möjlighet för Kungl. Maj:t att medge
skattebefrielse för egendom som — förutom genom gåva, vilket redan gäller
— genom arv eller testamente tillfallit i den andra staten bosatta personer
eller genom testamente tillfallit därstädes hemmahörande juridiska personer.
Vidare bör möjlighet till skattebefrielse finnas även när egendom
bortgivits av fysiska eller juridiska personer i den andra staten. Med nu
angiven utformning av 2 mom. erhåller Kungl. Maj :t befogenhet att — under
förutsättning av ömsesidighet — förebygga dubbelbeskattning vid arvsoch
gåvobeskattningen i den utsträckning som är påkallad av i praktiken
förekommande fall.

Övergångsbestämmelserna

Arvsskattesakkunniga har föreslagit, att omläggningen av dödsbo- och
gåvobeskattningen från det nuvarande 2-skattesystemet till ett 1-skattesystem
skall träda i kraft vid årsskiftet 1958/59. Därvid skall huvudregeln vara
att de nya bestämmelserna i AGF skall tillämpas då skattskyldighet in -

Kungl. Maj. ts proposition nr lå5 år 1958

113

trätt efter nämnda tidpunkt; har skattskyldighet inträtt tidigare, skall däremot
hittillsvarande bestämmelser i AGF och KvF alltjämt äga tillämpning.
Från huvudregeln har de sakkunniga förordat vissa undantag, i de sakkunnigas
förslag upptagna under punkterna 1—4 i övergångsbestämmelserna.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag i fråga om tiden
för de nya bestämmelsernas ikraftträdande liksom beträffande huvudregeln
för de äldre och de nya bestämmelsernas tillämplighet. Utöver vad de sakkunniga
föreslagit har jag funnit anledning föreligga till vissa ytterligare
undantag från huvudregeln. Härför redogöres närmare i det följande.

Anmärkas kan i detta sammanhang att hittillsvarande bestämmelser om
deklarationsskyldighet för gåva — innebärande att deklaration skall lämnas
inom fyra månader från skattskyldighetens inträde — blir tillämpliga även
under år 1959, därest skattskyldighet inträtt före nämnda år. Det nya förfarandet,
enligt vilket en enda deklaration kan avges för samtliga gåvor under
ett kalenderår senast den 15 februari påföljande år, får således tillämpning
första gången med avseende å de gåvor för vilka skattskyldighet inträtt
under år 1959. Dessa skall således deklareras senast den 15 februari
1960. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar beträffande den försäkringsgivare
åvilande uppgiftsskyldigheten i fråga om vissa försäkringsförvärv.

Slutligen vill jag nämna att omläggningen av dödsbobeskattningen kommer
att påverka statsverkets inkomster av denna beskattning först fr. o. m.
budgetåret 1959/60.

Framskjutna förvärv m. nt.

Arvsskattesakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan, huruvida
äldre eller nya bestämmelser i AGF skall tillämpas, vara beroende av
om skattskyldighet inträtt före eller efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Detta kan, såsom de sakkunniga även framhållit, vid s. k. framskjutna
förvärv medföra att egendom i vissa fall blir föremål för den i anledning
av K-skattens avskaffande skärpta A-beskattningen, oaktat den redan
K-beskattats. Även om en dylik s. a. s. dubbel K-beskattning är i och
för sig otillfredsställande, synes den enligt de sakkunniga likväl vara att
föredraga framför ett anknytande av äldre bestämmelsers tillämplighet till
tidpunkten för arvlåtarens (testators) död. Ett sådant anknytningsmoment
skulle nämligen kunna medföra, att äldre bestämmelser blir att tillämpa
åtskilliga årtionden framöver. (Se vidare bet. s. 187—188.)

Mot de sakkunnigas förslag har ledamöterna Hermansson, Nilsson och
Olsson reserverat sig och förordat att övergångsbestämmelserna får en sådan
utformning att framskjutna förvärv icke drabbas av hårdare beskattning
än om KvF bibehållits (bet. s. 235—236).

8 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 145

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i förevarande avseende har särskilt
behandlats i ett flertal yttranden. I samtliga har förordats att övergångsbestämmelserna
avfattas så att framskjutna förvärv icke beskattas strängare
än enligt nu gällande regler.

Svenska livförsäkringsbolags förening har därjämte hemställt om bestämmelser
till förhindrande av att skatteskärpningar uppkommer för redan
tecknade försäkringar. Föreningen har härvidlag hänvisat till den metod,
vilken föreningen som tidigare nämnts förordat för undvikande av skatteskärpningar
för försäkringar överhuvudtaget. Vidare har föreningen anvisat
metoden att icke beskatta försäkringsbeloppet utan försäkringens återköpsvärde
omedelbart före dödsfallet.

Departementschefen. Såsom jag tidigare anfört bör huvudregeln vara att
de nya bestämmelserna i AGF skall tillämpas, då skattskyldighet inträder
efter bestämmelsernas ikraftträdande. Emellertid kan en sådan regel, såsom
de sakkunniga även framhållit, i vissa fall leda till mindre tillfredsställande
resultat. Med hänsyn till de samstämmiga uttalanden, som härvidlag
gjorts i remissyttrandena, har jag icke velat motsätta mig att vissa undantag
göres från huvudregeln i syfte att framskjutna förvärv icke skall träffas
av högre beskattning än nu är fallet. Dessa undantag har i departementsförslaget
intagits under punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna.
Reglerna har utformats enligt den principen att de nuvarande skatteskalorna
i AGF alltjämt skall tillämpas vid framskjutna förvärv varom här är
fråga. Däremot blir i övrigt de föreslagna ändringarna i AGF, exempelvis
de höjda bottenbeloppen, tillämpliga även i förevarande fall.

Beträffande arvslott (testamentslott) har sålunda föreskrivits att nu gällande
skatteskalor i AGF alltjämt skall tillämpas, om arvlåtaren (testator)
avlidit före den 1 januari 1959 då enligt förslaget de nya bestämmelserna
träder i kraft och KvF upphör att gälla. I sådant fall har nämligen den
kvarlåtenskap, från vilken förvärvet härrör, antingen blivit K-beskattad
eller icke skolat K-beskattas. Undantagsregeln omfattar emellertid icke det
fallet att make före den nya lagstiftningens ikraftträdande ärvt sin avlidne
make och dennes egendom efter andra makens död skall tillfalla den först
avlidnes släktingar. I sådana fall utgår nämligen enligt nuvarande regler
K-skatt både vid den först avlidnes och den sist avlidnes död.

En föreskrift av motsvarande innebörd bär givits i fråga om gåva. Utgångspunkten
är här att gåvan fullbordats före den 1 januari 1959. Däremot
har det icke ansetts påkallat med en liknande regel, då framskjutet förvärv
hänför sig till gåva av benefik revers.

De föreslagna undantagsreglerna innebär vidare beträffande förmånstagareförvärv
att nu gällande beskattningsregler skall äga tillämpning, då
försäkringstagaren avlidit eller utbetalning till förmånstagaren skett före
den 1 januari 1959. I fråga om pensionsförsäkringar kommer sålunda i angivna
fall nu gällande skattefrihet att alltjämt bestå, medan för andra försäkringar
de nuvarande skalorna i AGF får fortsatt tillämpning. Utöver vad

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

nu sagts har jag icke funnit anledning att från de nya bestämmelsernas
tillämpning undantaga försäkringar, som eljest tecknats före den 1 januari
1959. Jag vill i anslutning härtill erinra om att undantag för tidigare tecknade
försäkringar icke heller gjordes vid införandet av kvarlatenskapsskatten
i vidare mån än som nu förordats.

Sammanläggningsreglerna

Arvsskattesakkunniga har funnit särskild övergångsbestämmelse påkallad
med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av sammanläggningstiden enligt
AGF från fyra till tio år. Det synes nämligen de sakkunniga rimligt att
gåvor som ägt rum mer än fyra år före de nya reglernas ikraftträdande och
därmed enligt de äldre reglerna redan blivit fritagna från sammanläggning,
icke skall på grund av sammanläggningstidens utvidgning ånyo kunna bli
aktuella för sammanläggning, övergångsbestämmelsen har av de sakkunniga
utformats i enlighet härmed. Med hänsyn till den speciella karaktären
hos de benefika reverserna har undantagsregeln icke ansetts böra gälla gåvor
av dylika reverser. (Se vidare bet s. 190—191.)

Mot de sakkunnigas förslag att övergångsbestämmelsen icke skall avse
benefika reverser har ledamöterna Hermansson, Nilsson och Olsson reserverat
sig (bet. s. 235).

Yttrandena. I några yttranden har gjorts gällande att övergångsbestämmelsen
bör utformas så att hänsyn vid beskattningen tages till att gåva eller
därmed jämställt förmånstagareförvärv, som ägt rum före år 1959 och som
skall sammanläggas med senare förvärv, kan ha blivit föremål föi K-beskattning.
Ett flertal remissinstanser har därjämte uttalat att övergångsbestämmelsen
bör omfatta även gåvor av benefika reverser.

Departementschefen. Det ligger i sakens natur att det vid övergång till ett
1-skattesystem icke är möjligt att på alla punkter erhålla exakt samma
skatteresultat som enligt tidigare gällande regler. De sakkunnigas förslag att
inskränka den nya sammanläggningstidens tillämpning till gåvor och därmed
jämställda förvärv, som ägt rum inom fyra år före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, finner jag innefatta en lämplig avvägning på förevarande
område. Detta gäller enligt min mening även då kvarlåtenskapsskatt
utgått för tidigare gåva, som ifrågakommer till sammanläggning. Med hänsyn
till att sammanläggningstiden enligt KvF vid gåvor till givarens närmaste
arvingar, d. v. s. de gåvor som i regel blir aktuella för sammanläggning,
är tio år torde nämligen såsom de sakkunniga också framhållit den
föreslagna övergångsbestämmelsen innebära att i sistnämnda fall beskattningen
genomsnittligt icke kommer att bli hårdare efter övergång till ett
1-skattesystem än för närvarande är förhållandet.

116

Kiingl. Ma[:ts proposition nr U5 år 1958

Beträffande gåvor av benefika reverser delar jag de sakkunnigas uppfattning
att undantag härvidlag icke bör göras från de nya sammanläggningsreglernas
tillämpning. Ett sådant undantag skulle nämligen medföra
att de talrika gåvor av ren skatteflyktskaraktär, som ägde rum genom benefika
reverser under tiden närmast före kvarlåtenskapsskattens införande,
icke skulle kunna ifrågakomma till sammanläggning. Jag vill i detta sammanhang
även erinra om att det står vederbörande öppet att genom infriande
av sådana reverser undgå sammanläggning.

På anförda skäl biträder jag till alla delar de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelse
i fråga om sammanläggningsreglerna.

Övergångsbestämmelsen har i departementsförslaget upptagits såsom
punkt 4.

Byggnad å annans mark

Arvsskattesakkunniga har förordat att de ändrade reglerna för värdering
av byggnad på annans mark — som i förhållande till nu gällande regler
innebär en för de skattskyldiga förmånligare beräkningsgrund — skall få
retroaktiv tillämpning i fråga om icke lagakraftvunna beskattningsbeslut
(bet. s. 191). &

Yttrandena. Svea hovrätt — som biträtt själva ändringsförslaget — har
uttalat att frågan om ändringens retroaktiva tillämpning bör ägnas ytterligare
övervägande. Det måste enligt hovrättens mening anses betänkligt att
generellt riva upp redan meddelade skattebeslut.

Departementschefen. Med hänsyn till de speciella omständigheter, som
föranlett ifrågavarande ändringsförslag, har jag icke funnit anledning frångå
de sakkunnigas förslag om retroaktiv tillämpning. Jag vill i anslutning
härtill framhålla att genom retroaktiviteten även vinnes att de talrika tidigare
beskattningsbeslut, där de nu föreslagna värderingsreglerna — om än
formellt i strid med gällande rätt — redan tillämpats, icke kan bli föremål
för överklagande.

IX. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande att det
icke torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1958

1) förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Göran Waldau

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1958

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 1

Författningsförslag .................................................... 3

Förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli

1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt ................................ 3

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt ................................ 3

I. Inledning ............................................................ 15

II. Gällande rätt m. m................................................... 17

Grunddragen av gällande rätt ........................................ 17

Dödsbobeskattningens omfattning ...................................... 19

Statsverkets inkomster av dödsbo- och gåvobeskattningen ................ 20

Historisk översikt ...................................................... 21

III. Allmänna synpunkter .............................................. 23

Kvarlåtenskapsskatten .................................................. 23

Förslaget i övrigt .................................................... 29

IV. Bottenbeloppen .................................................... 34

Bottenbeloppens storlek ................................................ 34

Gränsbelopp eller grundavdrag ........................................ 42

V. Skatteskalorna ........................................................ 47

VI. Gåvobeskattningen .................................................. 62

Gällande rätt m. m................................................... 62

Allmänna synpunkter ................................................ 64

Utvidgning av sammanläggningstiderna ................................ 66

Sammanläggning av arvslott med tidigare gåva av s. k. benefik revers .... 71

Skattepliktsgränsen vid gåvobeskattningen ............................ 74

Gåva till annans undervisning eller uppfostran ........................ 77

VII. Försäkringsbeskattningen ......................................... 83

Grunddragen av gällande rätt .......................................... 83

Allmänna synpunkter ................................................ 84

Beskattningen av pensionsförsäkringar.................................. 91

Storleken av de skattefria grundavdragen vid försäkringsförvärv.......... 100

VIII. Detaljmotivering .................................................. 103

IX. Departementschefens hemställan .................................... 116

580429 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag