Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ärvdabalk
m. m.; given Stockholms slott den It mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) ärvdabalk;

2) lag om införande av nya ärvdabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag om ändring i föräldrabalken;

5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

7) lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslaget utgör det sista och avslutande ledet i det arbete med revision av
ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste årtiondena. Den
första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser åren
1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. När år 1949 en del av
dessa lagar sammanfogades till en föräldrabalk, förutsattes att återstoden
av lagarna skulle bilda en ärvdabalk. Det nu framlagda förslaget till ärvdabalk
motsvarar gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt
om boutredning och arvskifte.

Förutom de ändringar som är betingade av den föreslagna systematiseringen
jämte andra formella omarbetningar innehåller förslaget vissa sakliga
nyheter, främst i fråga om adoptivbarns allmänna rättsställning. Enligt
förslaget skall sålunda adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap. Däremot skall
arvsrätt ej äga rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena sidan
samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan. I samband härmed
föreslås vissa ändringar i föräldrabalkens regler om antagande av adoptivbarn
och hävande av adoptivförhållande. Vidare skall enligt förslaget underhållsskyldigheten
mellan adoptivbarnets naturliga föräldrar och adoptivbarnet
upphöra med adoptionen.

Bland övriga ändringar kan nämnas att bestämmelserna om bevakning
och klander av testamente samt preskription av rätt att taga arv eller testamente
i vissa avseenden fått ny utformning.

Utöver den nya ärvdabalken föreslås i propositionen bl. a. ny lagstiftning
angående blodundersökning m. m., som vidgar möjligheterna att förordna
om blodundersökning och annan antropologisk undersökning i faderskapsmål.

Under förarbetena till den nya lagstiftningen har jämväl ändrade regler
beträffande utomäktenskapliga barns arvsrätt övervägts. Propositionen upptager
dock ej något förslag i detta avseende. Det har ansetts att frågan bör
anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om stärkande av efterlevande
makes ställning i andra makens dödsbo.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii är 1958

Förslag

till

Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande
lydelse.

1 KAP.

Om rätt att taga arv
1 §•

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; dock må barn,
som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med liv. Är
fråga om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hänsyn
tagas till tiden för makens död.

2 §•

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej
förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras som
om han icke överlevat denne.

3 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i annan
stat svensk medborgare icke likställd med inlänning i fråga om rätten att
taga arv, eller måste han där vidkännas större avdrag än denne, äger Konungen
förordna att motsvarande inskränkning skall gälla för den statens
medborgare här i riket.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt
1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar
(bröstarvingar). ,

Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar träda
i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

2 §.

Finnas ej bröstarvingar, taga arvlåtarens fader och moder hälften var av
arvet.

Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon faderns eller moderns
lott. I avlidet syskons ställe träda dess avkomlingar, och skall var gren taga
lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av
arvlåtarens föräldrar, skall denne taga hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlåtaren, taga de med helsyskon eller deras avkomlingar
del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej
helsyskon, och äro båda föräldrarna döda, skola arvlåtarens halvsyskon taga
hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe träda dess avkomlingar.

3 §.

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, taga
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Envar ärver lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, skola den dödes barn
dela hans lott. Äro ej barn efter den döde, tager den andre av farföräldrarna
eller morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn, hans
barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, skall hela arvet gå till arvingarna
å den andra.

4 §.

Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar
i boet efter den sist avlidne maken

1 §•

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen
maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,
syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro närmast till arv efter
den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan
annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna
om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

2 §•

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild
egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne
annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de arvingar efter den
först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av
kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken,
skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

3 §.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling,
utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig
minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens
död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den
först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den
som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den
först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit
från det gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom
ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle
lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

4 §.

överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den
först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes
arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande
i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran
härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits
av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §,
skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas
med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande
maken.

5 §.

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens
arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den
maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera
förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å
lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans
lott.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om
bodelning är stadgat.

6 §.

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt
detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum,
innan bodelning må förrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och
hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande
makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas
egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först
avlidnes arvingar.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i
arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han,
till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit
egendom utöver vad förut tillkom honom.

7 §.

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla
hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan
är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej
gälla.

8 §.

Vad i detta kapital är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga
tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde
åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas
giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas
som hade återgång skett.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande; så ock om den arvsrätt, som tillkommer
barn utom äktenskap, och om arvsrätt efter sådant barn

1 §•

Adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas som om adoptivbarnet
varit adoptantens barn i äktenskap.

2 §.

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän
till adoptivbarnet å andra sidan äger arvsrätt ej rum. Har make adopterat
andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma.

3 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar taga arv efter barnets moder
och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig
börd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

4 §•

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet
skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,
skall barnet taga arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet
av äktenskaplig börd. I andra fall äga barnet och fadern ej arvsrätt efter
varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äger ej arvsrätt rum.

Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, taga dess avkomlingar
arv efter honom och han efter dem, på sätt i 2 kap. är stadgat.

5 §•

Förklaring varom i 4 § sägs skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två
personer bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller
barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse.
Har barnet fyllt aderton år, är förklaringen ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning varom nyss är sagt.

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla
en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

2 §•

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock
får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen
besluta att klander ej skall äga rum.

3 §•

Arv som tillfallit fonden må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis
avstås till arvlåtarens skyldeinan eller annan som stått arvlåtaren nära.

4 §•

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock
om fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

6 KAP.

Om förskott å arv

1 §•

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas
å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna
måste antagas hava varit avsett. År mottagaren annan arvinge,
skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna
måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas
giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet
efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra
maken.

2 §.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning,
skola ej avräknas å dess arv, såvitt den som vidkänts kostnaden därmed
endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.

Ej heller skall å bröstarvinges arv avräkning äga rum för sedvanliga skänker,
vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

3 §•

Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,
såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §.

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,
är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom
träffats då förskottet gavs.

5 §.

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen
före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning
ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §•

Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, äro förskottstagarens
avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit
förskott, äro, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar
som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga
att avräkna förskottet a sina arvslotter; dock taga de ej mindre del
i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1958
7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall
avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit
avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger
taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna
i 2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

7 KAP.

Om laglott

1 §•

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans
laglott.

2 §.

Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren
mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente,
såframt icke annat föranledes av detta.

3 §•

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.
Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå
före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss
egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till
storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge,
till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet
på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren
sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom,
har förlorat sin rätt.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter
eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente,
skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente
äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall
vid nedsättning av gåvan motsvarande de! av den bortgivna egendomen
återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid
laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till
kvarlåtenskapen.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första
stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter
arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda
skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i
bröstarvinges laglott.

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst
eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande
dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga
över den, äger bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott
i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §.

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen,
skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges
laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag
stadgas i 8 kap.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap
1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äger barnet, innan arv
eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett
år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras
underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till deras
behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges
arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd
att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande
av underhållsplikt.

2 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr lii år 1958

noriedes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider
eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång
i sin laglott. Bröstarvinge äger dock påkalla sådan jämkning i förordnandet
att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande
högst fem för hundra av laglottens värde; och äger han utfå laglotten,
om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller
av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §•

Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn som
avses i 2 §, är han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande
högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej utgivas
till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhållsberättigade
eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren
bröstarvinge, skall vad nu är sagt gälla allenast egendom som överstiger
hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på
sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag
till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren
vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna
egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess
värde.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den
mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5 §■

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i
1 §, är bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller
eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde
vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock
äger sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande
gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äger barnet årligen
såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som
återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa
på året.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga
skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare
är ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han
skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av
underhållsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1958

6 §.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda
tider jämlikt 2, 3 eller 4 § skall, såframt ej annat överenskommits, ställas
under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken.

7 §•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger rätten förordna att
underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller
upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det
belastar bröstarvinges laglott.

8 §•

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas
senast vid skiftet.

Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres gällande genom att
anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år
sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet
och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning
efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätten förlorad.

9 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt
till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter
honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana barn och
deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

De i detta kapitel meddelade bestämmelserna äga icke tillämpning, då
barn till arvlåtaren adopterats av annan än arvlåtarens make.

10 §.

Dör fadern till barn utom äktenskap, och har barnet ej efter vad i 4 kap.
sägs arvsrätt efter honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande
för framtiden av hans underhållsskyldighet mot barnet, före arvs- och testamentslotter
utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom
må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit av
äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet gäller vad i 7 kap.
7 § föräldrabalken är stadgat för det fall, att fadern åtager sig att till barnets
underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Med belopp som tillfaller barnet skall förfaras på sätt i sistnämnda lagrum
är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

9 KAP.

Om rätt att göra eller taga testamente
1 §•

Den som fyllt tjuguett år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap.
Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller
som efter fyllda sexton år vill förordna om egendom, över vilken han äger
själv råda.

2 §.

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är
avlad och sedermera födes med liv är utan verkan.

Utan hinder av vad nu är sagt gäller förordnande, enligt vilket blivande
arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga
testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då
annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest
upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej
äro födda eller avlade vid testators död.

3 §•

Om rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente gäller
vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.

10 KAP.

Om upprättande och återkallelse av testamente
1 §•

Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga
närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin
underskrift därå. Vittnena skola bestyrka handlingen med sina namn. De
skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står
testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

2 §•

Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De
böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga
omständigheter som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet.

Hava vittnena å handlingen intygat att vid testamentets upprättande så
tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro, såframt
omständigheter ej förekomma som förringa intygets trovärdighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

3 §•

Är någon av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta testamente
på sätt i 1 § sägs, må han förordna om sin kvarlåtenskap muntligen
inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och
undertecknad handling.

Sådant testamente är ogillt, om testator sedermera under tre månader
varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är stadgat.

4 §•

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller testators
make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande
skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller som på grund av adoption
står i motsvarande förhållande till honom.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make
eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag som nyss är
sagt eller på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom.
Förordnande att vara testamentsexekutör medför dock ej hinder att vara
vittne.

Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångsbalken
är stadgat om sådant bevis.

5 §•

Har testator i den ordning som gäller för testamentes upprättande återkallat
sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller
eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var uttryck för
hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.

6 §■

Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller eljest,
göra tillägg till sitt testamente, gäller vad om upprättande av testamente är
stadgat.

7 §•

Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente
väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, är han
förlustig sin rätt på grund av testamentet.

It KAP.

Om testamentes tolkning

1 §•

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma
med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2—9 §§ stadgas lända till

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och
övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått
annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta
meningen kan utrönas.

2 §.

Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott.

3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom äga företräde
framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde.

4 §•

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är
förordnandet utan verkan.

5 §-

År viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller
eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, äger testamentstagaren icke
i anledning därav njuta ersättning.

6 §•

Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest
ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe,
såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill.

7 §•

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör
bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss
testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, universella testamentstagares
lotter i motsvarande mån ökas.

8 §•

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses
därefter trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom testators död,
är förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente
till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs.

9 §.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som tillkommer
viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne alt verkställa förordnandet.
I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

10 §.

Med legat förstås .särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller
visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav
njuta ränta eller avkomst.

Universell testamentstagare är den som testator insatt i arvinges ställe
genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av
kvarlåtenskapen eller överskott därå.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

1 §•

År genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevande
make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens
rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande
tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2 §•

Har någon genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill
äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gäller vad
nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav.
Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen
må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga
användning föranleder därtill.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen
som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §.

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren
avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom
och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äger rätten på ansökan
bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar är nyttjanderättshavaren
behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära
betalning.

Ej må nyttj anderätten överlåtas.

5 §•

Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt
om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke
ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock
vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk
för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade
lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

6 §.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest
förfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall
samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 17

Kan samtycke ej erhållas, äger rätten på ansökan tillåta åtgärden, när
skäl äro därtill.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, är åtgärden
ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §•

Egendom som omfattas av nyttj anderätten må ej tagas i mät för ägarens
gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar
därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

8 §•

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttj anderätten
skall tillhöra ägaren.

9 §.

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat
otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rätten
på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock
förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man
som avses i 18 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttj anderätten upphör eller
egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10 §.

Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera
efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas
äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs,
äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom
skada.

11 §•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen
och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild
vård, skall den, där ej annat följer av testamentet, ställas under förvaltning
av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet

1 §•

Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är testamentet
ej upprättat i laga form, är det ej gällande. I fall, varom sägs i 10 kap.
4 § andra stycket, är dock testamentet ogillt allenast i den del som där
avses.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr dr 1958

2 §.

Testamente är ej gällande, om det upprättats under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

3 §.

Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått honom
därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning,
är testamentet ej gällande.

Samma lag vare, om testator blivit svikligen förledd att upprätta testamentet
eller om han eljest svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans
vilja att göra testamentet.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren
fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda
förordnandet.

Skall någon på grund av testamente njuta rätt efter annan och har testamentet
ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, må bevakning med laga
verkan äga rum inom tid, som där stadgas, efter det han fått veta att den
föregående testamentstagarens rätt upphört.

Bevakning gäller till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden
icke gått till ända.

2 §.

Bevakning sker vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet
eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokollet.
Har den som vill bevaka icke testamentet i sin besittning eller är det
muntligen upprättat, sker bevakningen genom förordnandets tillkännagivande.

3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad i 1 och 2 §§
är sagt, har förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan.

4 §.

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande
av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt
avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör
med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll.

Kungi. Maj:ts proposition nr 1AA år 1958

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 1 §, må
testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen
äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland
dem, jämväl för de övriga.

5 §•

Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han
därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av
testamentet såsom i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Om påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas,
i 7 kap.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig
gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper han sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan,
äger han ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den
dräpte levat.

2 §•

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,,
viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla
testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten att taga
arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen
förstört eller undanhållit testamente.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gäller envar som
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

4 §•

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han dött
före arvlåtaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1958

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den
döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin
vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall
rätten låta i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv
efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom afl
göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var
införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den
rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes
bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

2 §•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida arvinge finnes som
före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad
till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller
då förhållandet eljest varder kunnigt, låta i allmänna tidningarna ofördröjligen
intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att
göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var
införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen
kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens
namn som om hans vistelseort.

3 §.

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall vad i 1 §
första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse angående arv äga motsvarande
tillämpning med avseende å testamentsförordnandet.

Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än testators död, må
kungörelse ej ske förrän den tiden är inne.

4 §.

Arvinge eller testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande efter
vad i 1, 2 eller 3 § sägs, skall göra det inom tio år från dödsfallet eller, om
hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.

5 §•

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare att giva tillkänna huruvida
han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, äger rätten
förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet
blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av
någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen
ifall denne försummar att bevara sin rätt.

6 §.

Vill arvinge eller testamentstagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller
sin lott däri, göra sin rätt gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god
man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare
som tillträtt kvarlåtenskapen eller ock, om skifte ej skett, hos boutredningsman
eller annan som sitter i boet. Anmälan må ock göras hos rätten.

Har god man mottagit anmälan, skall han tillkännagiva den hos rätten.
Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess
försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas
namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter den döde
eller eljest kända för rätten.

7 §•

Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1—5 §§ är för
varje fall stadgad, tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri eller anmält
anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt förlustig.

8 §•

r Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle
varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som
avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

9 §.

Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1-—3 §§ meddelas
av Konungen.

17 KAP.

Om arvsavtal
1 §•

Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan
än denne, är det ogillt.

Samma lag vare om avtal angående rätt på grund av testamente.

2 §.

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen
hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Bröstarvinge äger
dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag
eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente
med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyndarens
skriftliga samtycke.

Där ej annat framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot
arvinges avkomlingar.

3 §.

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, är ej gällande.
Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid,
är giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat.

18 KAP.

Allmänna bestämmelser om dödsbo
1 §■

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbo -•delägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad
i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom.
De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och
svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat
samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande maken
ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare.
Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller
universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i
arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,
vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

2 §•

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller
av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står
under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som
sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen;
och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,
där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap.
föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande
make som ej är delägare i boet.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

myndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas
eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall rätten, där så erfordras,
förordna god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

3 §■

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för
boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet
rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det ej för boet
bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro
dödsbodelägare är gällande, ändå att annan delägare finnes.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan
av testamentstagare, är den ej på sådan grund ogiltig, dar tredje man var
i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen
förrättats.

5 §•

Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äger såsom förskott
å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen
förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn skola städse njuta
nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6 §•

Dödsbodelägare är pliktig att ersätta skada, som han med avseende å
boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon,
vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda
utgivits skall dem emellan fördelas efter deras andelar i kvarlåtenskapen,
så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning
prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger
envar delägare till last.

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör
1 §•

Då dödsbodelägare begär det, skall rätten förordna, att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan
egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd
att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1958

mentstagares ställe (testamentsexekutör), äger jämväl han påkalla beslut
som nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den som
erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse,
där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,
eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning
av gäld efter den döde, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd
eller att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den som
erhållit legat omyndig eller har enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken god
man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning av boutredningsman,
om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.

Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning,
men är testamentsexekutör ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra
uppdraget, skall rätten, da ansökan göres av någon vars rätt är beroende av
utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt, meddela beslut som i
första stycket sägs.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente som ej
vunnit laga kraft.

2 §•

Vid ansökan som i 1 § sägs fogas avskrift av bouppteckningen efter den
döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning
förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras
hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, om dennes namn och
hemvist.

3 §.

Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva
utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende
skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen.

Delägare må förordnas till boutredningsman.

Är testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om
ej skäl äro däremot.

4 §.

Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas. Rätten
äger bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och skall däTvid
tillika föreskriva, efter vilka grunder delningen skall ske.

5 §•

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak,
skall han av rätten entledigas.

Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild
orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av
någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder
kunnigt.

Kungl. Maj. ts proposition nr li4 år 1958

Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras testamentet
sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget
likväl bör vara honom anförtrott.

6 §•

Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall förvaltas av
boutredningsman, och är ej fall för handen som i 1 § andra stycket sägs,
skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt
det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen.
Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke
inhämtas.

7 §.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för boutredningsman
förfallet.

8 §•

Dör boutredningsman, skall det av den som har hans egendom i sin vård
utan dröjsmål anmälas hos rätten.

9 §.

Har den som gjort ansökan enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är stadgat,
skall rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande
ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen
skall vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna
genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig,
såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det prövas erforderligt,
skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig
inför rätten.

Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han samtyckt därtill
eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att
yttra sig.

10 §.

Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut ej omedelbart meddelas,
äger rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt
beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning,
i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske
utan märklig tidsutdräkt.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

11 §.

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat,
företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsmannen
söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande.
Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, skall boets
egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs.

I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning
i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring
av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse
som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen
inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske.

12 §.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att
tala och svara i mål som röra boet.

13 §.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas utan
att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det
ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt länder
dock ej till inskränkning i den förfoganderätt som kan tillkomma boutredningsmannen
enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som
i första stycket sägs, är den ogill, om delägåre väcker talan om klander
därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast
inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

14 §.

Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning
i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller
eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas
till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är
beroende av utredningen.

15 §.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan
äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall
boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning
för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen
till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma
lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter
vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

16 §.

Kunna flera boutredningsmän, som hava förvaltningen odelad, ej enas i
ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss
mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut
må talan ej föras.

17 §.

När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, skall
rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning,
såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som han
kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger genomgå räkenskaper och
andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall,
på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning,
göra anmälan hos rätten.

Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delägare eller eljest,
förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller
ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.

Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa
delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall
stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emellan
efter deras lotter i boet.

18 §.

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller
av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av
utredningen.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla
för en. Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen fördelas
efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till
last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och
penningmedel, som tillkomma omyndig eller den för vilken god man förordnats,
stadgas i föräldrabalken.

19 §•

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad om syssloman är
stadgat. Klandertalan må föras av envar delägare. Den som anställt klandertalan
är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden,
i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till
godo.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning
för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse
gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga,
svara de en för alla och alla för en.

20 §.

Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår
av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning
erforderliga åtgärder.

Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsvarande
tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den som genom testamente
förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är
stadgat.

21 §.

Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd
klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

20 KAP.

Om bouppteckning

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt
ej på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet
eller av annan särskild orsak förlänger tiden.

2 §•

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock boutredningsman
eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt
utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen
skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make skall kallas,
ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan
arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas
som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga arv eller
testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör,
ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har
egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3 §•

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga
namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hem -

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1958

vist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig
om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde.
Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i
kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.
Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas
bevis att han i tid blivit kallad.

4 §.

Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet.
Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas;
dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske allenast
om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare som äger
efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes
giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare
varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

5 §•

Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående
förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller
i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga.

Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift om sådan den döde tillhörig
livförsäkring som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen.

Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär
det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling
av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva
som efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare
mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott
erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla,
där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande
till givarens villkor.

6 §•

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst
förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han
ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig
förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att
ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med
ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av någon, vars rätt kan bero
därav, eller ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Edgångsplikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

åligger jämväl delägare eller efterlevande make som ej uppgivit boet. Har
annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläggas honom, om
skäl äro därtill.

Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat
och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

7 §•

Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning förrättas å varje
ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets
tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga tillämpning allenast
å den bouppteckningen.

8 §•

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt
avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat
svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes,
till Stockholms rådhusrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas samtidigt;
och skall tiden härför räknas från det den sista bouppteckningen
upprättades.

Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej
avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad.

9 §.

Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats och
ingivits. Finnes det vara försummat, äger rätten vid vite förelägga viss tid
eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Sådant
förordnande utgör ej hinder att vara god man vid förrättningen.

Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen
finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning bristfällig,
äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen
skall avhjälpas.

Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas
därtill.

10 §.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan
felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande
tillägg eller rättelse; och gäller om sådan handling vad ovan är
stadgat om bouppteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

21 KAP.

Om den dödes gäld

1 §•

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen
förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs, svara delägarna för sådan gäld efter den döde
som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes
ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar
delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2 §•

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad
efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att till dödsboet
utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen,
överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga
medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter
vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet
avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han
ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3 §.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen
i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses
som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen
ingavs.

4 §.

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen
som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej
anses såsom veterlig.

5 §.

Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, skall
bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än att den
kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens
egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodelningen,
skall likväl avträdande till förvaltning av boutredningsman allenast
omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och
kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna utgivas
i förhållande till vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för
mycket; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de
vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6 §•

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse,
skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen
ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

7 §•

Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tillika omfatta
ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall ersättas,
så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.

B §•

Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet
står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärernas
förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog
kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9 §•

Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär
fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen
och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre månader,
må förfallotid ej tillgodonjutas.

10 §.

Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där
flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, är dock ej skyldig
att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter
uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten.

11 §.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för
egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer
utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes
använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara
de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid
därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast
ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom
om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

12 §.

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna
för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning
blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd,
där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §.

Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman,
utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas.
skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet
ej ägt rum.

14 §.

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande,
skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare
vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift
eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §.

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock
gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första
stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före
egendomsavträdet ådragits boet.

16 §.

Vad i 1—4 samt 11—15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara
för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna
arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren
eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som
kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17 §.

Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada,
svara de eu för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan
fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

18 §.

Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller
tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 §
åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, är han fri från
ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

19 §.

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas
i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämp 3

Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

ning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet
att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

22 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

1 §•

Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för någon,
vars rätt är beroende av boets utredning.

Företages arvskifte innan legatet utgivits eller egendom, som därför erfordras,
blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla och alla
för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt
rum. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap.
6 § stadgade grunden.

2 §.

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne pliktig
att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom som är avsedd
för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror att egendomen
ej utgivits till honom, skall han gälda skadan.

3 §.

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest
äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas
för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under
särskild vård.

4 §.

Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, avkastningen
tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts
av boutredningen, av honom gäldas innan egendomen utgives.

5 §•

Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren, såvitt ej
annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om
året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning
å ändamålsbestämmelse.

7 §•

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av
ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, vare sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

han äger del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomiing eller
universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör.

Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förordnande
av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

23 KAP.

Om arvskifte

1 §•

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan efterlevande maken
och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

2 §.

Mot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning
skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren ''fritagits från ansvar
för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej
mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller
delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom
blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör,
må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen slutförts.

3 §•

Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock
bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott.
Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår.

4 §.

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna
med vittnen.

5 §.

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att vara skiftesman.
Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen
skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering
skett, uppgift å dagen därför.

Slår boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutör
som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman,
såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

6 §•

Finnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak
skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av någon,
vars rätt är beroende av skiftet, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

7 §•

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna genom
särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig. Där det
prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas
att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller
entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

8 §.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen
kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde som
finnes erforderligt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delningen
och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen
skall ofördröj ligen delgivas envar delägare genom överlämnande
av besannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre
månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; för sittes denna
tid, är rätt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äger rätten inhämta
yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.

9 §.

Skiftesman äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning
för sina kostnader.

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

1 §•

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva
samman i oskiftat bo, gäller, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om
förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap. 1 § sägs;
och skall vad i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

2 §•

Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostnad av gemensam hushållning
eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare berättigad
att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

3 §.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, är avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det blivit av någon
delägare uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gällande för
bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

4 §•

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör delägare
och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit
i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra
att gälla tre månader efter uppsägningen.

Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets
eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning som i första
stycket sägs tillkomma den å vars vägnar avtalet slutits.

5 §•

Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring
inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, eller finnes avtalet
av annan särskild orsak ej böra bestå, må rätten på delägares talan förklara,
att avtalet skall upphöra att gälla.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare
som är omyndig eller för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.

6 §.

Förordnas om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, är
avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande
meddelas på ansökan av delägare.

25 KAP.

Om dödförklaring
1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit
tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan
göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarandc i livsfara
då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2 §•

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge
eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där
den bortovarandc senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol
ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

3 §•

Över ansökningen skall rätten höra den bortovarandes inom riket vistande
make och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft underrättelse
om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren
i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 §.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande
avlidit, skall rätten utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse å honom
å senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla
sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som
kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröj ligen införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i
den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för
uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5 §•

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om
sådan tid som i 1 § sägs är förfluten och man ej vet att den bortovarande
avlidit, förklara att han skall anses för död; och skall han antagas hava
avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad
då nyss angiven tid gick till ända, eller i fråga om bortovarande som fyllt
sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången
av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall
enligt andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är
känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut
skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6 §•

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, skall, där dödförklaring skett,
tiden räknas från det beslutet vann laga kraft.

7 §•

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd
av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där
den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom
dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, är jämväl
denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden
efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen,
eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft
nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den
ej var gjord å tid som nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

Förslag

till

Lag

om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i
kraft den 1 januari 1959.

Har arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning. Ändå att arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet,
skall dock nya balken lända till efterrättelse beträffande boutredning
och arvskifte, när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit
efter ikraftträdandet.

2 §.

Genom nya ärvdabalken upphävas:

lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv;

lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente;

lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal;

lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte; och

8 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande av föräldrabalken.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Har adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet
av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken,
skall beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet
och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag äga tillämpning, ändå att
arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande.

Vad nu stadgats skall ej gälla, om förklaring meddelats enligt punkt 1 i
övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. 5

5 §•

Bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken äga tillämpning då föreläggande
som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren
avlidit dessförinnan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 12 kap. 3 § och 13 kap. 13 § giftermålsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i
15 kap. samma balk skall såsom 29 § införas ett nytt stadgande av nedan
angiven lydelse och att nuvarande 29 §2 skall betecknas 30 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 KAP.

Till dess bodelning sker, tage efterlevande
maken del i förvaltningen
av den dödes egendom efter vad i
lagen om boutredning och arvskifte
sägs.

§•

Till dess bodelning sker, tage efterlevande
maken del i förvaltningen
av den dödes egendom efter vad
i ärvdabalken sägs.

13 KAP.
13 §.

Vid lotternas------makens lott.

Skall ena------äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista
punkten sägs, tillkomme, när make

är död, ej andra arvingar än bröstarvingar;
och njute de sådan rätt
allenast beträffande fastighet, som
maken förvärvat från släkting i rätt
uppstigande led eller sådan släktings
dödsbo.

Om det

Rätt, varom i första stycket sista
punkten sägs, tillkomme, när make
är död, ej andra arvingar än bröstarvingar;
och njute de sådan rätt allenast
beträffande fastighet, som maken
förvärvat från någon med vilken
han varit släkt i rätt uppstigande led
eller till vilken han på grund av
adoption stått i motsvarande förhålfrån
sådan anför -

ande eller ock
vants dödsbo,
särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse av 12 kap. S § se SFS 1933: 316 och av 13 kap. 13 § se SFS 1926: 191.

2 Senaste lydelse se SFS 1946: 822.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM är 1958 41

15 KAP.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god
man, varom i 18 kap. föräldrabalken
förmäles.

29 §. 30 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24
eller 25 §, skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Vad i 13 kap. 13 § nya lagen stadgas
för det fall att ena maken är död
skall, om maken avlidit efter nya lagens
ikraftträdande och 13 kap. är
tillämpligt vid bodelning i anledning
av makens död, äga tillämpning, ändå
att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5, 9 och 12 §§,
7 kap. 5 och 10 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap. 2 §, 15 kap. 12 § samt 20 kap. 3, 5—7,
9, 12, 13 och 36 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att 4 kap. 7 § nämnda balk skall upphöra att gälla, dels ock att
i 4 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 13 §, av nedan
angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

År mannen död, och har han varken
försuttit tid till talan enligt 1 §
eller efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt, må envar, som jämte
eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter honom, väcka sådan talan
inom ett år från det han erhållit
kännedom om barnets födelse och
om mannens död. Har mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet,
vare arvinge dock ej förlustig sin talan
förrän ett år förflutit från det att
anspråk, som grundats på att barnet
har äktenskaplig börd, framställts
mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne,
jämte maka, såsom närmaste
arvingar skyldemän som avses i 2
kap. 1 § lagen om arv, äge envar av
dem sådan rätt.

§•

År mannen död, och har han varken
försuttit tid till talan enligt 1 §
eller efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt, må envar, som jämte
eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter honom, väcka sådan talan
inom ett år från det han erhållit
kännedom om barnets födelse och
om mannens död. Har mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet,
vare arvinge dock ej förlustig sin talan
förrän ett år förflutit från det att
anspråk, som grundats på att barnet
har äktenskaplig börd, framställts
mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne,
jämte maka, arvingar som avses
i 3 kap. 1 § ärvdabalken, äge envar
av dem sådan rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958

(Gällande lydelse)

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §
vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan
därom mot mannen eller, om han
är död, hans arvingar. Efterlämnar
mannen, jämte maka, såsom närmaste
arvingar skyldemän som avses
i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan
riktas mot dem, som då talan väckes
äro närmast till arv.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §
vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan
därom mot mannen eller, om han
är död, hans arvingar. Efterlämnar
mannen, jämte maka, arvingar som
avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, skall
talan, såvitt dessa angår, riktas mot
dem som då talan väckes äro närmast
till arv.

4 KAP.

2 §.

Den som är förklarad omyndig må Den som är förklarad omyndig må
ej antaga adoptivbarn med mindre ej utan förmyndarens samtycke anhan
vill adoptera eget barn utom äk- taga adoptivbarn.
tenskap eller adoptera gemensamt
med myndig make samt förmyndaren
samtycker till adoptionen.

5 §.

Utan eget samtycke må den som Utan eget samtycke må den som
fyllt tolv år ej adopteras. fyllt tolv år ej adopteras; dock må,

utan hinder av att samtycke ej föreligger,
adoption ske av den som är
under sexton år, därest det kan antagas
lända honom till skada att han
tillfrågas.

Den som ej—--—---samtycke inhämtas.

Den som är--------förmyndarens samtycke.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna
röner ej annan inverkan av
adoptionen än som följer av vad i 6
och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll
eller eljest i lag särskilt stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse)

Adoptivförhållandet varde----

Har adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart
eller brottsligt liv, äge adoptanten
vinna adoptivförhållandets hävande.

12 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöre
all verkan av adoptionen, såvitt
ej annat särskilt stadgas.

(Föreslagen lydelse)
för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste
eller för barnet ett lastbart eller
brottsligt liv, och kan det uppenbarligen
icke fordras att adoptivförhållandet
ändock skall bestå, äge adoptanten
vinna adoptivförhållandets
hävande.

12 §.

Avlider adoptanten, må adoptivförhållandet
efter ansökan av adoptivbarnets
föräldrar eller en av dem hävas,
såframt det påkallas av barnets
bästa.

Varder adoptivbarnet efter adoptantens
död adopterat av annan, skall
det tidigare adoptivförhållandet anses
hävt.

13 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöre
all verkan av adoptionen såvitt
angår adoptivbarnets ställning till
adoptanten och dennes skyldemän.
Rätten äge dock, om med hänsyn till
anledningen till hävandet, barnets ålder
och övriga omständigheter särskilda
skäl äro därtill, vid hävandet
bestämma, att adoptanten skall bidraga
till adoptivbarnets underhåll.

I förhållande till adoptivbarnets
skyldemän medför hävandet i fall
som avses i 10 § ej någon ändring
med avseende å underhållsskyldighet
eller rätt till arv; i fall som avses
i 8, 9 och 12 §§ äge rätten, efter vad
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, bestämma, huruvida
adoptionens verkan i sagda hänseen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den skall bestå. Är barnet underårigt,
tillkomme vårdnaden och förmynderskapet
den som rätten utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i
5 kap.

7 KAP.

5 §.

Adoptant och-------makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga Med adoptionen upphör underatt
bidraga till dess underhåll, där hållsskyldigheten mellan föräldrarna
ej adoptanten samt, om han är gift, och barnet. Om den som är gift adophans
make bliva ur stånd att full- terar sin makes barn, skall dock ungöra
sin underhållsskyldighet. derhållsskyldigheten mellan maken

och barnet bestå.

10 §.

Fader till-------efter nedkomsten.

Dör fadern-------efter dödsfallet.

Vad i 7 § första stycket, andra
stycket första punkten samt tredje
stycket ävensom 8 § är stadgat om
avtal eller dom rörande underhåll till
barn utom äktenskap skall äga motsvarande
tillämpning med avseende
å underhåll, som enligt vad i första
och andra stycket av förevarande
paragraf sägs tillkommer modern.

Vad i första och andra styckena
sägs om fadern skall, där barnet födes
dött eller havandeskapet avbrutits,
i den mån det finnes skäligt gälla
den som haft samlag med modern
å tid då barnet kan vara avlat, om det
ej framstår såsom osannolikt att han
är barnets fader.

12 KAP.

1 §•

Förmynderskap för underårig Förmynderskap för underårig
skall inskrivas, då fader, efter vilken skall inskrivas, då fader, efter vilken
den underårige är arvsberättigad, el- den underårige är arvsberättigad, el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse)

ler moder avlider, eller då dessförinnan
egendom, som skall stå under
förmyndarens förvaltning, annorledes
än genom upptagande av lån tillfaller
den underårige eller någon rättens
åtgärd vidtages i fråga som rör
förmynderskapet.

Inskrivningen skall--

(Föreslagen lydelse)

ler moder eller, om den underårige
är adopterad, adoptant avlider eller
då dessförinnan egendom, som skall
stå under förmyndarens förvaltning,
annorledes än genom upptagande av
lån tillfaller den underårige eller någon
rättens åtgärd vidtages i fråga
som rör förmynderskapet.
Stockholms rådhusrätt.

14 KAP.

Förmyndare, som------

Mot borgenär i dödsboet eller annan,
vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt angår
skada genom hans åtgärd eller
försummelse, i ansvar efter vad i lagen
om boutredning och arvskifte
stadgas.

§•

— omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller annan,
vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt angår
skada genom hans åtgärd eller
försummelse, i ansvar efter vad i
ärvdabalken stadgas.

15 KAP.
12 §.

Förvärvar omyndig ---—- —

--särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr ibi år 1958

(Gällande lydelse)

dig, och fråga ej är om pension eller
livränta eller om försäkringsbelopp,
som den omyndige äger att själv förvalta.
I andra fall äge överförmyndaren
genom meddelande till den som
skall utgiva värdehandling eller penningar
förordna, att nedsättning eller
inbetalning skall ske hos bank.

(Föreslagen lydelse)

Den som-------förmyndaren därom.

20 KAP.

Talan rörande faderskapet till barn
utom äktenskap eller om barnets
egenskap av trolovningsbarn må väckas
vid rätten i den ort, där mannen
har sitt hemvist eller lägersmålet
skett. Är han död, må talan väckas
vid den rätt, som har att upptaga tvist
om arv efter honom.

Laga domstol i ärende om antagande
av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande vare rätten i
den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

§•

Laga domstol i ärende om antagande
av adoptivbarn vare rätten i
den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

Ärende om adoptivförhållandes hävande
upptages av rätten i den ort,
där adoptanten eller, om han är död,
adoptivbarnet har sitt hemvist.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse)

samling, där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

(Föreslagen lydelse)

från barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd, som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkobok -

förd.

Fader eller-------han höras.

I fall, varom i 4 kap. 12 § andra
stycket sägs, lämne rätten arvingar
efter den avlidne adoptanten som avses
i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

7 §•

Är adoptivbarn-------

I ärende om adoptivförhållandes
hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 §
lämne rätten alla dem tillfälle att
yttra sig, vilkas samtycke eller hörande
vore för adoption erforderligt,
så ock, där adoptanten är förklarad
omyndig, hans förmyndare. Är adoptivbarnet
omyndigt och är ej annan
än adoptanten förmyndare, eller vistas
den, mot vilken ansökningen är
riktad, å okänd ort, skall hans rätt
bevakas av god man, varom i 18 kap.
förmäles. 9

andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes
hävande jämlikt 4 kap. 8, 9 eller 12 §
lämne rätten alla dem tillfälle att
yttra sig, vilkas samtycke eller hörande
vore för adoption erforderligt,
så ock, där adoptanten är förklarad
omyndig, hans förmyndare eller, om
han är död, arvingar efter honom
som avses i 2 kap. 3 §. Är adoptivbarnet
omyndigt och är ej annan än
adoptanten förmyndare, skall barnets
rätt bevakas av god man, varom
i 18 kap. förmäles.

9 §.

Fråga rörande-------

Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Vill käranden
i mål om underhåll till barn
utom äktenskap hellre stämma till
rätten i den ort, där lägersmålet
skett, vare det tillåtet. Har den som

sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Väckes sådan
fråga i mål rörande faderskapet
till barn utom äktenskap, gälle vad i
3 § stadgas. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1958

(Gällande lydelse)

var underhållsskyldig gentemot barn
avlidit, upptages talan om underhåll
till barnet av den rätt, där dödsboet
svarar. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn
utom äktenskap skall vad angående
talan om underhåll till barnet är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i-------med äktenskapsmål.

(Föreslagen lydelse)
till barn utom äktenskap skall vad
angående talan om underhåll till
barnet är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

12 §.

I mål angående underhåll äge rätten
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna därom
efter vad som finnes skäligt.
Skyldighet att utgiva bidrag må dock
ej åläggas någon, med mindre sannolika
skäl föreligga att han är bidragsskyldig.

I mål angående underhåll äge rätten
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom eller beslut föreligger
förordna därom efter vad som finnes
skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag
må dock ej åläggas någon, med
mindre sannolika skäl föreligga att
han är bidragsskyldig.

I fråga

motsvarande tillämpning.

Har mannen, efter det han på
grund av förordnande som avses i
12 § betalat underhållsbidrag till
barn utom äktenskap eller barnets
moder, genom laga kraft ägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av den som mottagit
underhållsbidraget söka åter
vad han utgivit men äge av allmänna
medel återbekomma guldna bidragsbelopp
jämte ränta efter sex för
hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma
under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft göras
bos länsstyrelsen i det län, där målet
avgjordes av underrätt.

Har rätten, efter det mannen på
grund av förordnande som avses i
12 § betalat underhållsbidrag till
barn utom äktenskap eller barnets
moder, genom dom eller beslut som
vunnit laga kraft skilt saken från sig
utan att mannen funnits vara underhållsskyldig,
äge han dock ej av den
som mottagit underhållsbidraget söka
åter vad han utgivit men må berättigas
att av allmänna medel återbekomma
guldna bidragsbelopp jämte
ränta efter sex för hundra om
året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma
under prövning, inom ett år från
det domen eller beslutet vunnit laga
kraft göras hos länsstyrelsen i det
län, där målet handlades av under -

rätt.

Vad av---—---— ägde rum.

Talan mot -------ämbetsverks beslut.

4 Rihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god
man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad i------- — denna balk.

Då fråga--—----eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959; och skall med avseende
därå iakttagas:

1. Där adoption ägt rum enligt
äldre lag, äge adoptanten sist inom
fem år från nya lagens ikraftträdande
hos rätten göra ansökan om förklaring,
att å adoptivförhållandet
skall tillämpas vad som är stadgat
för det fall att adoption ägt rum enligt
nya lagen.

Med avseende å ansökan som nu
sagts skola bestämmelserna om antagande
av adoptivbarn äga motsvarande
tillämpning. Kan det antagas
att vid adoptionen var förutsatt att
adoptivbarnets föräldrar icke skulle
hava kännedom om vem som adopterade
barnet, vare dock ej erforderligt
att föräldrarna höras.

2. Har förklaring varom under
punkt 1 sägs ej meddelats, skall beträffande
adoptivförhållande som där
avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre
lydelse är stadgat alltjämt äga tilllämpning,
såvitt angår underhåll enligt
1 § samma kapitel.

3. Har adoptanten avlidit före nya
lagens ikraftträdande eller adoptivförhållandet
hävts genom beslut som
meddelats före ikraftträdandet, skall
i stället för bestämmelserna i 4 kap.
12 § första stycket och 13 § nya lagen
tillämpas vad som gällt enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §
andra stycket nya lagen äge ej tilllämpning,
där adoptivbarn efter
adoptantens död adopterats av annan
och sistnämnda adoption skett
före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 20 kap. 13 §
i dess nya lydelse skola ej äga tilllämpning,
där rättens dom eller beslut
vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr t ii år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 12 och 13 §§, 20 kap. 13 §, 21 kap. 1 §
samt 36 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

De som med varandra äro eller varit
gifta eller äro trolovade eller äro
i rätt upp- och nedstigande släktskap
eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon,
eller som stå i adoptivförhållande
till varandra, må ej samtidigt sitta
som domare i rätten.

§•

De som med varandra äro eller varit
gifta eller äro trolovade eller äro
i rätt upp- och nedstigande släktskap
eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon,
eller som på grund av adoption stå i
motsvarande förhållande till varandra,
må ej samtidigt sitta som domare
i rätten.

13 §.

Domare vare-------

2. om han med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är
i den släktskap, att den ene är avkomling
till den andres syskon eller
att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift
med den andres syskon eller syskons
avkomling eller med någon, från vilkens
syskon den andre härstämmar,

eller skada;

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 13 § SFS 1947: 616.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller om han står i adoptivförhållan- eller om han på grund av adoption

de till part; står i motsvarande förhållande till

part;

3. om han---------i målet.

20 KAP.

Har någon genom brott blivit dödad,
äge hans efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon
eller den som stått i adoptivförhållande
till honom samma rätt som
målsägande att angiva brottet eller
tala därå.

Avlider eljest--—---—- i

§•

Har någon genom brott blivit dödad,
äge hans efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon
eller den som på grund av adoption
stod i motsvarande förhållande
till honom samma rätt som målsägande
att angiva brottet eller tala
därå.

tala brottet.

21 KAP.

Den misstänkte —- — —----

Har den misstänkte avlidit, äge
hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den
som stått i adoptivförhållande till
honom föra talan mot dom, såvitt genom
denna fastställts, att den misstänkte
förövat gärningen.

§.

- den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge
hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den
som på grund av adoption stod i
motsvarande förhållande till honom
föra talan mot dom, såvitt genom
denna fastställts, att den misstänkte
förövat gärningen.

36 KAP.

* 3

Den som med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är
i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon, eller
som står i adoptivförhållande till

§•

Den som med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är i
det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon, eller
som på grund av adoption står i

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

part vare ej skyldig att avlägga vitt- motsvarande förhållande till part
nesmål. vare ej skyldig att avlägga vittnes -

Står någon------

mål.

--att vittna.

Denna lag träder i kraft den 1 ja-nuari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Förslag

till

Lag

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap
äger rätten, där det yrkas av part eller eljest finnes erforderligt, förordna
att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper,
som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum med avseende å
modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen
i äktenskapet och, i mål om faderskapet till barn utom äktenskap, man
mot vilken talan föres. Förekommer anledning till antagande, att annan
haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande
om undersökning avse jämväl honom.

Rätten äger ock, där det för utredningens fullständigande finnes erforderligt,
förordna att undersökningen skall omfatta syskon till barnet eller föräldrar
till annan som avses med förordnande enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som
förordnandet skulle avse.

2 §•

Rätten äger vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 §
att med intyg av behörig sakkunnig visa, att för blodundersökning erforderligt
blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt
aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, inställer
sig för undersökning som avses i denna lag är, om han ej själv är part
i målet, berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i
samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten.

Om parts kostnad gäller vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Angående
ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt
stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958
4 §•

Har rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, skall gottgörelse
som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande
av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten
bestämd skälig ersättning för annan undersökning utgå av allmänna medel
i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till
vittnen.

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till
sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill
förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Genom lagen upphäves lagen
den 10 juni 1949 (nr 385) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning
eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, skall
beträffande förordnandet äldre lag äga tillämpning. Där någon före ikraftträdandet
blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall ock
äldre lag gälla om ersättning och förskott i anledning av undersökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hk år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri
rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Part, som —- — - -----talan utgått.

Av allmänna —--—---för en.

När i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap
blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper äger rum på begäran av
part, som åtnjuter fri rättegång, skall
stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen.
Gottgörelse, som i statens
eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för åtgärd i
och för undersökningen, skall utgå
av allmänna medel. Har rätten förordnat
om undersökning av någon,
skall ersättning och förskott, som må
tillkomma honom, utgå efter enahanda
grunder och i samma ordning,
som stadgas angående ersättning och
förskott av allmänna medel till vittnen.
4

4 §•

Har part -— ---—--meddelas honom.

Om synnerliga-------vid domstolen.

Vad i första och andra styckena är
stadgat om ersättning och förskott

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1949: 336, av 4 § se SFS 1958: 76 och av 6 § se SF''S 1947: 633

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för inställelse vid domstol skall äga
motsvarande tillämpning då part,
som åtnjuter fri rättegång, i mål om
äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap inställer sig
för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper.

Har part-------- för utgifterna.

6 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång,
må ej i målet förpliktas gottgöra
statsverket ersättning till offentlig
försvarare, tolk eller stenograf, eller
kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken
av allmänna medel utgått
för bevisning varom rätten självmant
föranstaltat.

Part, som åtnjuter fri rättegång,
må ej i målet förpliktas gottgöra
statsverket ersättning till offentlig
försvarare, tolk eller stenograf, ej
heller ersättning som utgått enligt 4 §
lagen angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap.
Samma lag vare beträffande
kostnad som enligt föreskrift i
rättegångsbalken eller 3 § första stycket
nämnda lag av allmänna medel
utgått för bevisning varom rätten
självmant föranstaltat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Har rätten innan nya lagen trätt i
kraft meddelat förordnande om blodundersökning
eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper eller
har någon före ikraftträdandet
blivit av part anmodad att undergå
sådan undersökning, skall äldre lag
alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 maj 1955.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående ärvdabalk
samt anför därvid följande.

År 1946 avgav ärvdabalkssakkunniga förslag till föräldrabalk. Därvid
förutsattes att återstoden av de lagar, vilkas sammanförande till en eller
flera större enheter anförtrotts de sakkunniga, skulle bilda en ärvdabalk.
Sedan lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget antagits
vid 1949 års riksdag, har nu de sakkunniga den 15 februari 1954 avgivit
betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6). Detta förslag utgör
en kodifikation av gällande lagar om arv, testamente, arvsavtal samt boutredning
och arvskifte. Till saklig nyprövning har upptagits vissa särskilda
spörsmål, däribland frågorna om utomäktenskapligt barns arvsrätt och om
arvsrätten vid adoptivförhållande. I samband med övervägandet av dessa
frågor har jämväl reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap samt om adoptivbarns rättsställning i övrigt upptagits till omprövning.

Vid fullgörande av sitt uppdrag i förevarande del har ärvdabalkssakkunniga
utgjorts av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, justitierådet
Gösta Walin och, enligt förordnande den 29 juli 1949, hovrättsrådet Hugo
Henkow. De sakkunniga har samrått med f. d. inspektören i Stockholms
barnavårdsnämnd, numera direktören i allmänna barnhuset fröken Ragnhild
Berglind, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriksson,
andre vice talmannen i riksdagens första kammare, lantbrukaren V. G.
Lodenius, f. d. direktören i Stockholms stads rättshjälpsanstalt E. G. Swartling
och direktören i svenska socialvårdsförbundet E. C. A. Wahlberg, vilka
den 29 juli 1949 utsetts för att på kallelse av ärvdabalkssakkunnigas ordförande
deltaga i överläggningar med de sakkunniga.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga
detta lagstiftningsärende till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Förslagets allmänna innebörd

De sakkunniga

Ärvdabalken i 1734 års lag innehöll tjugutre kapitel med bestämmelser
om arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. Samtliga
bestämmelser blev efterhand upphävda och ersatta med ett flertal under
åren 1917—1933 utfärdade lagar. Avsikten var att dessa sedermera skulle
sammanfogas till en eller flera större enheter. Detta kodifieringsarbete påbörjades
år 1941, då ärvdabalkssakkunniga tillkallades för ändamålet.

På grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag antogs vid 1949 års
riksdag (prop. nr 93, första lagutskottets utlåtande nr 34 samt riksdagens
skrivelse nr 325) en föräldrabalk med bestämmelser som motsvarade
då gällande lagar om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om barn
utom äktenskap, om adoption, om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn samt om förmynderskap.

Genom de sakkunnigas nu föreliggande betänkande har gällande regler
om arv, testamente, boutredning och arvskifte sammanställts till en ärvda
b a 1 k. Denna har, liksom föräldrabalken, ansetts icke böra innehålla
bestämmelser rörande internationella rättsförhållanden. Icke heller har det
funnits lämpligt att däri upptaga vad som stadgats i lagen om allmänna
arvsfonden.

De särskilda bestämmelserna i den föreslagna ärvdabalken, vilken sålunda
motsvarar lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning
och arvskifte, har upptagits i den ordning vari lagarna nu angivits och
inom varje ämnesgrupp efter nuvarande kapitelindelning. Endast i ett avseende
har avvikelse härifrån ansetts erforderlig. Bestämmelserna om förverkande
av rätt till arv i 10 kap. arvslagen och om preskription av rätt till arv
i 9 kap. samma lag har funnits kunna med fördel föras samman med motsvarande
regler i testamentslagen, nämligen 6 kap. om förverkande av rätt
att taga testamente och 8 kap. om preskription. Sålunda tillkomna gemensamma
kapitel om förverkande och preskription har placerats närmast efter
testamentsreglerna i övrigt. Återstående bestämmelser i 10 kap. arvslagen,
vilka innehåller allmänna stadganden om rätt att taga arv, utgör en
viss motsvarighet till 1 kap. testamentslagen och 1 kap. boutredningslagen
och har därför fatt bilda ett inledande kapitel bland reglerna om arv.

I den föreslagna ärvdabalken handlar sålunda 1—8 kap. om arv, 9—14
kap. om testamente, 15 och 16 kap. om förverkande och preskription av rätt
att taga arv eller testamente, 17 kap. om arvsavtal samt 18—25 kap. om
boutredning och arvskifte.

I anslutning till ärvdabalksförslaget har de sakkunniga upprättat förslag
till lag om ändring i föräldrabalken. Med hänsyn till den sakliga
omprövning av de nuvarande arvsreglerna som skett i vissa hänseenden,
har det nämligen befunnits nödvändigt att till nytt övervägande upptaga
jämväl vissa bestämmelser i föräldrabalken. Sålunda är frågan huru -

Kungl. Maj.ts proposition nr lib år 1958

vida barn utom äktenskap kan tillerkännas vidgad arvsrätt efter fader och
fädernefränder i första hand beroende på möjligheten att med erforderlig
säkerhet fastställa faderskapet till sådant barn, och i sammanhang med
ändrade regler om arvsrätten vid adoptivförhållande bör tillses att adoptionsinstitutet
i dess helhet vinner en efter nutida förhållanden bättre anpassad
utformning.

Beträffande de viktigaste av de sakliga ändringar i förhållande
till gällande rätt som föreslagits har de sakkunniga översiktligt anfört
:

Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Enligt gällande bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap skall den man, som haft samlag med modern å tid då barnet
kan vara avlat, anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget. En legal presumtion gäller således beträffande den av
modern uppgivne man som kan styrkas ha haft könsförbindelse med henne
under konceptionstiden. Är hans faderskap ej osannolikt, presumeras lian
vara fader, oavsett om modern haft samlag även med någon annan. Till följd
härav måste det stundom inträffa att det rättsligen fastställda faderskapet
icke överensstämmer med det biologiska.

Från olika synpunkter är det angeläget att det verkliga faderskapet blir
fastställt med största möjliga säkerhet. Alltjämt saknas emellertid förutsättningar
för att ett barns härstamning normalt skall kunna fastslås med
den bevisstyrka som eljest kräves för att ett sakförhållande skall anses ådagalagt,
och en presumtionsregel av ovan angivna slag kan därför icke undvaras.
De senaste årens forskningar, främst på blodprovets område, ha emellertid
avsevärt ökat möjligheterna att vid prövningen av hithörande frågor
nå säkrare resultat. När det blivit utrett att modern under konceptionstiden
haft samlag med två eller flera män, vilkas faderskap i och för sig icke är
osannolikt, föreligga ofta omständigheter som mer eller mindre starkt tala
för att en viss av dem är barnets fader. På grundval av blodprovsresultatet,
tiden för de olika samlagen och övriga omständigheter bör domstolen söka
utvälja den man som med större sannolikhet än den eller de övriga kan
anses ha avlat barnet samt förklara honom vara fader. När påtaglig övervikt
i sannolikhetshänseende icke kan konstateras för någon av männen, bör talan
om faderskapets fastställande ogillas. Till underhållet av barn, för vilket
faderskapet ej fastställts, bör liksom enligt gällande lag bidrag utgå av allmänna
medel.

Det tilläggsstadgande, som de sakkunniga i enlighet härmed föreslå till
nuvarande regel om faderskapets fastställande, nödvändiggör ändring också
i fråga om det processuella förfarandet. För närvarande gäller att talan
om faderskapets fastställande skall väckas mot mannen. Detta stadgande
kan bibehållas. Då det är ovisst vem av två eller flera som är fader, måste
emellertid talan i ett sammanhang föras mot dem alla, om domstolen skall
kunna göra nyss berörda sannolikhetsbedömning. De sakkunniga föreslå
därför att talan om faderskapets fastställande skall kunna väckas mot två
eller flera samtidigt. Med tanke på att modern icke alltid har intresse av
att instämma mer än en man innefattar förslaget dessutom befogenhet för
rätten att, då det finnes påkallat för utredningen, förelägga barnets ställföreträdare
att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i
målet.

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1958

De nya reglerna skola enligt förslaget tillämpas även i mål som redan äro
anhängiga vid ikraftträdandet. De olägenheter, som i vissa fall kunna följa
härav, uppvägas enligt de sakkunnigas mening av det hältre resultat vartill
reglerna torde leda.

Utomäktenskapligt barns arvsrätt

I förhållande till moder och mödernefränder har barn utom äktenskap
samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. För närvarande taga
däremot utomäktenskapligt barn och dess fader arv efter varandra endast
om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring.
Arvsrätt mellan barnet och fädernefränderna förekommer icke.

Principiella betänkligheter mot att i arvsrättsligt hänseende helt likställa
de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap föreligga ej enligt
de sakkunnigas mening. Visserligen anses blodsbandet icke "enbart utan
endast i förening med den därmed förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten
utgöra arvsrättens grund, men vid så nära släktskap som mellan
fader och barn kan avgörande vikt icke tillmätas det förhållandet att vid
utomäktenskaplig börd samhörigheten i allmänhet är ganska ringa.

Då frågan om vidgad arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess
fader och fädernefränder tidigare varit föremål för övervägande, har mot
utvidgningen framför allt anförts ovissheten om faderskapet. Med de nya
regler om fastställande av faderskapet, som i korthet berörts under föregående
avsnitt, torde emellertid det verkliga faderskapet kunna fastslås
med avsevärt större säkerhet än förut. Om dessa regler genomföras, bör
därför ej längre hinder i detta hänseende anses möta.

För den händelse fadern till ett utomäktenskapligt barn gift sig med annan
än barnets moder, kan givetvis barnets arvsrätt efter fadern ha ogynnsamma
verkningar för den familj, som denne efterlämnar vid sin död, och
då i dylikt fall kvarlåtenskapen vanligen utgör resultat av makarnas och
stundom även deras barns gemensamma arbetsinsatser och besparingar,
kan det utomäktenskapliga barnets rätt till del däri te sig stötande. När
fråga är om ett mindre bo, äger emellertid efterlevande makan i allmänhet
jämlikt 13 kap. 12 § gifterinålsbalken taga hela boet. Nämnda lagrum är för
närvarande icke i sin helhet tillämpligt, om den döde efterlämnat barn utom
äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.
Men för att tillgodose intresset av att sammanhålla ringare bon föreslå
de sakkunniga att denna begränsning i lagrummets tillämplighet skall
upphävas. Vidare må framhållas att barn, vars uppfostran icke är avslutad,
äger få underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt de hittills i 8 kap.
lagen om arv upptagna bestämmelserna. Härigenom kunna underåriga barn
i äktenskapet säkerställas med avseende å uppehälle och utbildning, i varje
fall framför självförsörjande medarvingar. Slutligen kan också erinras om
möjligheten att upprätta testamente. Om arvsrätten för barn utom äktenskap
ej skall bli illusorisk, måste visserligen sådant barn erhålla laglottsrätt
lika med barn i äktenskap. Visst utrymme för dispositioner till förmån
för den efterlämnade familjen föreligger dock, vilket måste anses vara av
betydelse exempelvis då hustrun i boet infört egendom till stort värde utan
att äktenskapsförord blivit upprättat.

På grund av det sålunda anförda och vad som närmare utvecklas vid 2
kap. i förslaget till ärvdabalk föreslå de sakkunniga att barn utom äktenskap
skola erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap.

Enligt vanliga principer skall ny lagstiftning på arvsrättens område äga
tillämpning i samtliga fall då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. När

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

fråga är om utomäktenskapligt barn, som är trolovningsbarn eller beträffande
vilket fadern avgivit arvsrättsförklaring, har, om fadern levde vid
ikraftträdandet, något hinder icke ansetts möta att låta en sådan regel gälla.
Vad åter angår barn utom äktenskap i andra fall ha de sakkunniga funnit erforderligt
att föreslå en särskild övergångsbestämmelse, innebärande att om
sådant barn är fött innan nya ärvdabalken trätt i kratt, äldre lag fortfarande
skall tillämpas, ändå att arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet.

Adoptivbarns allmänna rättsställning

Genom adoption grundas mellan adoptanten och adoptivbarnet ett rättsförhållande
av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräldrar
och barn. Något familjerättsligt förhållande mellan adoptanten och
adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt medför
adoptionen däremot i princip icke. Vid sidan av adoptivförhållandet
fortbestår i vissa hänseenden rättsförhållandet mellan barnet och dess släkt.

Oaktat adoptivbarnet sålunda för närvarande har rättslig anknytning
även till sin släkt, är barnets förbindelse med denna i verkligheten ofta bruten.
I stor utsträckning förekommer nämligen s. k. inblankoadoption av
spädbarn. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar
genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämna samtycke till adoption
utan att känna till adoptantens namn och bostadsort. Någon kontakt mellan
barnet och dess släkt ifrågakommer därför vid sådan adoption i allmänhet
icke, i varje fall ej förrän adoptanten funnit den lämpliga tidpunkten
vara inne att underrätta barnet om dess egenskap av adoptivbarn.

De sakkunniga förutsätta att inblankoförfarandet även i fortsättningen
skall kunna användas vid sidan av adoption efter direkta förhandlingar
mellan barnets föräldrar och den blivande adoptanten. Med tanke främst på
denna allt vanligare form av adoption har det emellertid funnits nödvändigt
att vidtaga vissa principiella ändringar i adoptivbarnets rättsställning.
Om adoptionen innebär att den faktiska förbindelsen mellan barnet och
dess släkt avskäres, bör icke heller något rättsligt band dem emellan kvarstå.
I motsats till vad hittills gällt föreslås därför att adoptivbarnet och
dess föräldrar icke skola vara underhållsskyldiga mot varandra. Likaledes
med ändring av gällande rätt stadgar förslaget därjämte att barnet och dess
släkt skola taga arv efter varandra endast då förbehåll därom gjorts vid
adoptionen. Särskilt när barnets rättsliga samband med dess släkt avbrytes
är det emellertid angeläget att barnet fastare införlivas med adoptantens
miljö. En av förutsättningarna härför är att barnet även i förhållande till
adoptantens släkt får samma ställning som ett adoptantens eget barn. Barnet
föreslås därför skola vara arvsrältsligt bundet icke blott såsom hittills
till adoptanten utan även till dennes släkt.

Den sålunda antydda omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning
innebär i stort sett alt adoptivbarnet kommer att stå i familjerättsligt förhållande
till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoptantens
eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess
släkt principiellt avskäres.

Arvsrätten vid adoptivförhållande

Adoptivbarnet och dess avkomlingar äga för närvarande rätt att laga arv
efter adoptanten. Vid adoptivbarnets död åter äro adoptanten och hans avkomlingar
i allmänhet berättigade att ärva endast så stor del av kvarlåtenskapen
som i värde motsvarar vad barnet erhållit i arv, gåva eller testamente
från adoptanten. Adoptivbarnet och dess skyldcmän ha i övrigt rätt
till arv efter varandra utan hinder av adoptionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Att adoption bör grunda arvsrätt mellan adoptivbarnet och adoptanten är
givet, eftersom syftet med adoptionen just är att skapa ett föräldraförhållande
såsom ersättning för det naturliga. Huruvida adoptivbarnet och dess
släkt det oaktat böra kunna ärva varandra, är beroende på adoptivförhållandets
närmare beskaffenhet. I flertalet fall innebär adoptionen, såsom vid
inblankoadoption, en fullständig överflyttning av barnet från dess egen
släkt till adoptantens, och ur skilda synpunkter synes det då vara lämpligast
att arvsrätten mellan barnet och dess släkt icke kvarstår. Men adoption förekommer
även utan att en sådan fullständig överflyttning från en släkt till
en annan är avsedd, t. ex. då ett barn, som blivit föräldralöst, adopteras av
en nära anförvant. I dylikt fall torde anledning saknas att avbryta barnets
arvsrättsliga förbindelse med sin släkt.

På grund härav ha de sakkunniga funnit att arvsrätten vid adoptivförhållande
bör anordnas efter två skilda linjer. I normala fall skall adoptionen
medföra att barnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän
å andra sidan icke vidare äga taga arv efter varandra. Adoption skall emellertid
även kunna äga rum med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund
av skyldskap, och har så skett skola barnet och dess skyldemän i princip
ärva varandra utan hinder av adoptionen.

Eftersom den normala formen av adoption skall innebära att arvsrätt
mellan adoptivbarnet och dess släkt icke längre äger rum, har det synts
önskvärt och naturligt att barnet står i arvsrättsligt förhållande icke blott
till adoptanten utan även till dennes skyldemän. Det föreslås därför att barnet
skall äga taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn.
Barnet skall sålunda också ha rätt till laglott efter adoptanten och dennes
skyldemän i rätt uppstigande led.

Beträffande adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av
skyldskap ha avvikande regler utöver vad som betingas av förbehållets innebörd
ansetts böra undvikas. Barnet och dess avkomlingar äga därför enligt
förslaget även i detta fall rätt till arv efter adoptanten och dennes skyldemän
som om barnet vore adoptantens eget barn. Denna arvsrätt skall dock
icke vara förenad med laglottsrätt. Med hänsyn till att arvsberättigade skyldemän
till barnet kunna finnas skola adoptanten och dennes skyldemän i
allmänhet icke ärva större del av barnets kvarlåtenskap än som till värdet
motsvarar vad barnet erhållit av dem i arv, gåva eller testamente.

Då adoption kommit till stånd före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande,
ha de nya arvsreglerna icke ansetts kunna utan vidare tillämpas.
Beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållande i dylikt fall skall
därför äldre lag i allmänhet gälla. Med tanke närmast på sådana adoptivlörhållanden,
där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess
släkt redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, kunna emellertid nya
lagens regler för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund
av skyldskap bli tillämpliga. Härför fordras särskilt beslut av domstol efter
ansökan inom fem år från ikraftträdandet.

Förutom förslagen till ärvdabalk och till lag om ändring i föräldrabalken
innehåller betänkandet även förslag till följdförfattningar. Bland
dessa märkes en ny lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Detta förslag innehåller
främst ändrade ersättningsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

Vttrandena

Yttranden över ärvdabalkssakkunnigas förslag har infordrats av justitiekanslern,
rikets hovrätter, 1951 års rättegångskommitté (endast beträffande
processen i faderskapsmål), socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska
centralbyrån, statskontoret, statens institut för rasbiologi, statens rättskemiska
laboratorium, kammaradvokatfiskalsäinbetet, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Norrbottens, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, domkapitlen i Uppsala
ärkestift samt Härnösands, Linköpings och Visby stift, medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund, medicinska högskolan i Göteborg, karolinska
institutets lärarkollegium ävensom av barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Linköping, Norrköping, Halmstad, Luleå, Vårfruberga
kommun i Södermanlands län samt Hälleberga och Annerstads kommuner
i Kronobergs län.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
svenska bankföreningen, svenska socialvårdsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund,
högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
som likaledes beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke låtit sig
avhöra.

Remissinstanserna inskränker sig i allmänhet till att yttra sig över de
viktigare nyheterna i förslaget eller att behandla en eller flera frågor däri
ur begränsad synpunkt, i samband varmed förslaget i icke berörda delar
mer eller mindre uttryckligt lämnas utan erinran. I några yttranden redovisas
emellertid även en allmän inställning till förslaget. Sålunda anser
hovrätten över Skåne och Blekinge förslaget mycket väl ägnat att läggas
till grund för ny lagstiftning, och Sveriges advokatsamfund hälsar med tillfredsställelse
den systematisering av lagstiftningen som förslaget innebär.
Samfundet har intet att erinra mot den formella omredigering som gjorts
i syfte att ge lagverket ett entydigt innehåll och en översiktlig uppställning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län finner sammanställningen av arvslagstiftningen
till en ärvdabalk värdefull ur praktisk synpunkt, och på liknande
sätt uttalar sig svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att de sakkunniga löst de i samband
med kodifieringen av en ärvdabalk upptagna särskilda spörsmålen på
ett tillfredsställande sätt.

Nordiskt samarbete

Ärvdabalkssakkunnigas utredning har i viss utsträckning bedrivits i nordiskt
samarbete. Ett flertal överläggningar har sålunda ägt rum mellan
ärvdabalkssakkunniga samt representanter för Danmark, Finland och Norge,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sam!. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

därvid Danmark representerats av professor O. A. Borum, hpjesteretsdommer
Bodil Dybdal och landsdommer T. Tops0e-Jensen med fuldmsektig H.
Krog som sekreterare, Finland av presidenten U. J. Castrén, regeringsrådet
T. Ahava och justitierådet H. Brunou med t. f. förvaltningssekreteraren B.
E. Sjöholm som sekreterare samt Norge av professor C. J. Arnholm, ekspedisjonssjef
K. J. 0ksnes och lagdommer A. Endresen med konsulent E.
Sandene som sekreterare.

Vid överläggningarna nåddes principiellt enighet om det förslag till materiella
bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,
för vilket i det föregående i korthet redogjorts. För Finlands del skulle
emellertid tillfogas en subsidiär bestämmelse, som för det fall att faderskapet
icke kunde fastställas medgåve möjlighet att liksom hittills viss bestämd
man ålades enbart underhållsskyldighet. I fråga om förfarandet förutsattes
varje land för sig skola vidtaga erforderliga ändringar. Beträffande
adoptionsinstitutet enades man i väsentliga avseenden. Såsom ytterligare
en huvudpunkt vid överläggningarna behandlades reglerna om äktenskaplig
börd. Det resultat som i detta hänseende nåddes innebär huvudsakligen
anslutning till de i den svenska föräldrabalken redan upptagna beslämmelserna.
Frånsett en viss uppmjukning av gällande preskriptionsregler har
det därför för Sveriges del icke synts erforderligt att framlägga något förslag
i ämnet. Slutligen må nämnas att frågan om internationellt privaträttsliga
regler beträffande barn i och barn utom äktenskap upptagits till behandling.
Något slutgiltigt konventionsförslag föreligger dock ännu icke.

Sedan remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag avslutats
har på danskt initiativ nya nordiska överläggningar ägt rum rörande vissa
adoptionsrättsliga spörsmål. Den 14 och 15 april 1955 sammanträdde sålunda
i Köpenhamn representanter för de nordiska justitiedepartementen i syfte
att diskutera behovet av två olika adoptionsformer samt att söka eliminera
vissa olikheter mellan de olika förslagen till ny adoptionslagstiftning.1 Vid
sammanträdet träffades den överenskommelsen att justitiedepartementen i
de nordiska länderna, delvis med frångående av de olika kommittéförslagen,
skulle söka verka för att följande lagstiftningsåtgärder genomfördes:

1. Endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen den s. k. starka
adoptionen eller adoption utan sådant förbehåll varom sägs i 4 kap. 7 § av
ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk.

2. Regeln att den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke
(4 kap. 5 § första stycket föräldrabalken) bör kompletteras med ett stadgande
av innebörd, att sådant samtycke dock ej skall erfordras beträffande
barn som icke fyllt sexton år, därest det finnes anledning antaga att det
skulle lända barnet till skada att inhämta dess samtycke.

3. Den i de danska och norska kommittéförslagen upptagna regeln att i

1 Syen-ka justitiedepartementet representerades vid dessa överläggningar av statssekreteraren
B. Kjellin och lagbyråchefen S. Dennemark samt danska justitiedepartementet av departementschef
V Boas, kontorchef P. Gaarden, fuldmsegtig E. Bjerregaard och sekretär J. Bangert-Rasmussen.
Från fin-k sida deltog regeringsrådet T. Ahava samt från norsk sida ekspedisjonssjef G.
Sverdrup-Thygeson, byråsjef C. Stabel och konsulent E. Sandene.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

samband med adoptionen särskilt förordnande kan meddelas om barnets
religiösa uppfostran bör utgå.

4. Förbudet mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn (se betr.
svensk rätt 2 kap. 12 § giftermålsbalken) bör bibehållas, men i lagtexten
bör icke — i vidare mån än som följer av att detta äktenskapshinder ej är
upplösande — regleras rättsverkningarna av att sådant äktenskap likväl
kommer till stånd. (Jfr Westring, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 40—
41 och 184.)

Departementschefen

Detta lagstiftningsärende utgör det sista och avslutande ledet i det arbete
med revision av ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste
årtiondena. Den första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser
åren 1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. År 1949
sammanfogades de av dessa lagar som handlade om föräldrar och barn samt
om förmynderskap till en föräldrabalk, och återstoden av lagarna med
regler om arv, testamente, boutredning och arvskifte förutsattes skola bilda
en ärvdabalk. Såsom jag framhöll vid föräldrabalkens antagande bygger
tanken att i balkar kodifiera bestämmelserna inom detta centrala rättsområde
på gamla svenska lagstiftningstraditioner och utgör ett led i den redan
delvis förverkligade planen att sammanföra de viktigare lagreglerna
inom civilrätten samt straff- och processrätten i systematiskt avgränsade
enheter.

Det av ärvdabalkssakkunniga utarbetade förslaget till ärvdabalk motsvarar
nu gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om
boutredning och arvskifte. Dessa lagar ansluter sig väl till varandra, och
vid deras sammanfogande erfordras därför formella ändringar i ganska
liten utsträckning. Även om kodifieringen sålunda icke medför så många lagtekniska
detaljförbättringar, måste det likväl ur praktisk och allmän systematisk
synpunkt anses som en betydande vinst att alla grundläggande regler
på arvsrättens område sammanförs till ett enhetligt lagverk.

Liksom remissmyndigheterna har jag icke något att erinra mot den föreslagna
ärvdabalkens omfattning och allmänna disposition.

Ehuru de sakkunniga i första hand haft till uppdrag att formellt omarbeta
gällande lagar på området, har de därjämte i enlighet med sina direktiv
upptagit vissa frågor till saklig nyprövning. Förslaget till ärvdabalk
och det i anslutning därtill upprättade förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
innefattar flera vittgående ändringar i gällande rätt. Sålunda
föreslår de sakkunniga att barn utom äktenskap skall erhålla samma arvsrättsliga
ställning som barn i äktenskap. I samband härmed har de sakkunniga
verkställt omprövning av reglerna om fastställande av faderskapet till
barn utom äktenskap och förordar ändringar i dessa regler med syfte att
det verkliga faderskapet skall kunna fastslås med större säkerhet än hittills.
Vidare innebär de sakkunnigas förslag att arvsrätten vid adoptivförhållande
skall omläggas, så att adoptivbarn i högre grad än för närvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

är fallet skall taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn. I
samband härmed föreslår de sakkunniga att adoptionsinstitutet även i övrigt
erhåller sådan gestaltning att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt
förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som
ett adoptantens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet
och dess släkt principiellt avskäres.

Av vad sålunda anförts beträffande ifrågasatta sakliga ändringar framgår
att det är mycket betydelsefulla rättsproblem som förekommer till bedömande
i detta lagstiftningsärende. Frågan om utomäktenskapligt barns
arvsrätt efter fader och fädernefränder har redan tidigare vid olika tillfällen
varit föremål för utredning och prövning utan att, såsom i våra nordiska
gannländer, ha fått en tillfredsställande lösning. Övriga här berörda
frågor, som på skilda sätt sammanhänger med den senaste tidens utveckling,
har av ärvdabalkssakkunniga behandlats i samarbete med representanter
för Danmark, Finland och Norge. Ännu ett viktigt steg på det nordiska lagsamarbetets
område har tagits genom de överläggningar rörande vissa adoptionsrättsliga
problem som efter avslutad remissbehandling ägt rum mellan
de nordiska justitiedepartementen och för vilkas resultat förut redogjorts.
Den enighet om föreslagna lösningar som slutligen i allt väsentligt nåtts synes
mig böra hållas i minnet vid frågornas bedömning, låt vara att önskvärdheten
av största möjliga nordiska rättslikhet måste vägas mot de sakliga
krav som den nationella utvecklingen och rättsuppfattningen på särskilda
punkter kan ställa. I samband med den följande redogörelsen för de olika
bestämmelserna i förslaget skall jag redovisa mitt ståndpunlctstagande till
de föreliggande problemen.

I detta sammanhang vill jag slutligen nämna att i Norge i maj 1954 tillsatts
en kommitté för revision av den norska arvslagstiftningen i hela dess
vidd. Denna utredning är avsedd att bedrivas i nordiskt samarbete; för att
deltaga i överläggningar i ämnet har i Danmark utsetts en särskild kommitté
och för Sveriges del har motsvarande uppdrag lämnats ärvdabalkssakkunniga.
Även Finland torde komma att deltaga i samarbetet. Det lagsamarbete
som sålunda skall äga rum har jag icke ansett böra hindra behandlingen
av nu ifrågavarande lagstiftningsärende. Såsom av det föregående
framgår inrymmer detta flera viktiga spörsmål, beträffande vilka
utredningen i erforderlig mån skett i nordisk samverkan. Enligt min mening
är det angeläget att dessa frågor snarast möjligt blir prövade, och
motsvarande prövning torde även komma till stånd i de övriga länderna utan
avbidan på det ännu icke påbörjade samarbetet. Något samlat resultat av
detta kan med hänsyn till uppgiftens omfattning och art icke väntas föreligga
på ganska lång tid.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslaget till ärvdabalk
och övriga lagförslag som upprättats på grundval av de sakkunnigas
betänkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr låb år 1958

Förslaget till ärvdabalk
1 KAP.

Om rätt att taga arv

Bestämmelsen i 1 § motsvarar 10 kap. 1 § arvslagen. Vad i 2 och 3 §§
stadgas överensstämmer, frånsett en mindre formell avvikelse i den förstnämnda
paragrafen och en mera genomgripande redaktionell omskrivning
i den sistnämnda, med 10 kap. 2 och 7 §§ arvslagen.

De sakkunniga har beträffande 1 § i förevarande kapitel uttalat att det
icke ansetts erforderligt att, såsom i 10 kap. 1 § arvslagen, upptaga ett uttryckligt
stadgande, att då fråga är om rätt till del i efterlevande makes
bo, hänsyn skall tagas till tiden för dennes död. Enligt stadgande i 3 kap.
1 § tillkommer rätt till del i efterlevande makes bo endast sådan arvinge
till den först avlidne maken som lever vid den sist avlidnes död. I analogi
med vad som stadgas i 1 kap. 1 § bör därvid dock syskon eller syskons avkomling,
som dessförinnan avlats men sedermera fötts med liv, åtnjuta sådan
rätt.

Hovrätten för Västra Sverige finner det icke påkallat att utesluta det nu
i 10 kap. 1 § arvslagen upptagna stadgandet att, då fråga är om rätt till
del i efterlevande makes bo, hänsyn skall tagas till tiden för dennes död.
Stadgandets borttagande kan enligt hovrättens mening vålla förbiseende vid
lagtillämpningen. Ett särskilt skäl att bibehålla stadgandet är — anför hovrätten
— att i förslaget bestämmelserna om rätt att taga arv flyttats före
bestämmelserna om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter
den sist avlidne maken. Hovrätten anser emellertid att stadgandet bör givas
en tydligare avfattning än det för närvarande har. Föreningen Sveriges häradshövdingar
hemställer likaledes att berörda stadgande bibehålies. Förbiseenden
vid lagtillämpningen kan enligt föreningens mening eljest lätt inträffa,
särskilt som bouppteckningar och arvskiften oftast förrättas av
lekmän.

Departementschefen

Mot de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i detta kapitel har
icke framställts annan anmärkning än att i 1 § bör bibehållas det för närvarande
i 10 kap. 1 § arvslagen intagna stadgandet, att då fråga är om rätt
till del i efterlevande makes bo hänsyn skall tagas till tiden för dennes död.
En av de remissinstanser som framställt anmärkningen har tillika ansett
att stadgandet bör givas en tydligare avfattning.

De sakkunniga bar ansett att 1 § i förevarande kapitel bör kunna avfattas
enbart med tanke på det normala fallet att arv tages direkt efter arvlåtaren.
Deras avsikt har därvid varit att paragrafen, för den händelse fråga är
om sekundosuccession i efterlevande makes bo, skall läsas jämsides med

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

stadgandet i 3 kap. 1 § andra meningen, enligt vilket rätten till sekundosuccession
bestämmes efter förhållandena vid tiden för den efterlevande
makens död. Med hänsyn till att bestämmelserna om sekundosuccession i
de sakkunnigas förslag — till skillnad mot vad som är fallet i gällande arvslag
— upptagits i ett kapitel som följer efter de allmänna bestämmelserna
om rätt att taga arv, kan det ur rent lagteknisk synpunkt måhända förefalla
mest tilltalande att ur 1 kap. 1 § utesluta bestämmelsen i 10 kap. 1 §
arvslagen att vid sekundosuccession hänsyn skall tagas till tiden för den
efterlevandes död. Såsom under remissbehandlingen påpekats kan emellertid
stadgandets borttagande vålla förbiseende vid lagtillämpningen, och
jag finner det därför av praktiska skäl lämpligast att bibehålla detsamma
i 1 kap. 1 §. I enlighet härmed har gjorts ett tillägg till de sakkunnigas förslag.
I förtydligande syfte har därvid den gällande lydelsen något omformulerats.

Andra meningen i 3 § (motsvarande 10 kap. 7 § andra meningen arvslagen)
har vid departementsbehandlingen underkastats en formell omarbetning
i syfte att förenkla lagtexten. I sak överensstämmer dock 3 § i förevarande
kapitel helt med nu gällande rätt.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt

Gällande bestämmelser om skyldemans arvsrätt återfinns i 1 kap. arvslagen.

I 3 kap. 1 § nämnda lag stadgas att barn utom äktenskap eller dess avkomlingar
tager arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvs av
dem såsom om barnet vore av äktenskaplig börd. I 2 § samma kap. stadgas
att, om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit förklaring att barnet
skall ha samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,
barnet eller dess avkomlingar tager arv efter fadern och fadern efter dem
såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Mellan barn utom äktenskap och
dess fader och fädernefränder äger i övrigt ej arvsrätt rum.

Beträffande utomäktenskapligt barn som icke har arvsrätt efter sin fader
gäller enligt 8 § lagen om införande av föräldrabalken att, när fadern
dör, det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet
emot barnet skall före arvs- och testamentslotter utgå av
behållningen i boet. Barnet kan dock icke härigenom erhålla större del därav
än det skulle ha bekommit, om det varit av äktenskaplig börd.

En redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan om utomäktenskapligt
barns arvsrättsliga ställning, vissa statistiska uppgifter samt ett
sammandrag av utländsk rätt på området finns i betänkandet (s. 80—88).

De sakkunniga föreslår att bestämmelserna i 1 kap. arvslagen i oförändrat
skick upptages i förevarande kapitel samt att i ärvdabalken icke skall ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap. Förslaget innebär
sålunda att barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställes med
barn i äktenskap.

I sin motivering till förslaget i denna del framhåller de sakkunniga (s.
88—96), att vidgad arvsrätt statistiskt sett sannolikt skulle vara av relativt
ringa ekonomisk betydelse för de utomäktenskapliga barnen. Ideella
hänsyn torde väga tyngre än vad som i ekonomiskt hänseende står att vinna.
Det är för nutida betraktelsesätt stötande att barn skall ha olika arvsrättslig
ställning allteftersom de är födda utom eller inom äktenskap. Som ett
led i strävandet att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående känslan
av mindervärde torde vidgad arvsrätt vara av betydelse. Största möjliga
likställighet med barn i äktenskap även på detta område kan bidraga till
att barn inom och barn utom äktenskap framstår såsom socialt jämbördiga.
Önskemålet om vidgad arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen kan emellertid
sägas i viss mån stå i strid mot uppfattningen, att arvsrättens grund
icke enbart är blodsbandet utan den med blodsbandet i regel förknippade
sociala och ekonomiska samhörigheten. När det gäller arvsrätt för så nära
skyldemän som egna barn, synes dock själva skyldskapsförhållandet väga
så tungt att man måste bortse från att det utomäktenskapliga barnet ofta
ej har någon sådan samhörighet med fadern. Större tvekan kan råda när
det gäller arvsrätt efter fädernefränderna. Om full arvsrätt införes efter
fadern, synes det dock knappast föreligga tillräcklig anledning att icke
taga steget helt ut och låta arvsrätt i vanlig omfattning inträda jämväl
efter fädernefränderna. Vad angår frågan i vilken mån arvsrätt bör tillkomma
fadern och fädernefränderna efter barn utom äktenskap är det
tydligen tänkbart att göra denna arvsrätt mera begränsad än som i allmänhet
gäller beträffande bakarv. Av betydelse är emellertid att arvsreglerna
icke göres för komplicerade. Bakarven är så pass sällsynta att en regel om
begränsad rätt till bakarv knappast framstår som praktiskt motiverad. Läget
är annorlunda i det särskilda fallet att barnet avlats i våldtäkt eller annan
liknande sedlighetsförbrytelse; härom hänvisas till 15 kap. i förslaget. -Det har icke i främsta rummet varit principiella betänkligheter som tidigare
hindrat genomförande av full arvsrättslig likställighet mellan barn utom
och barn i äktenskap. De tyngst vägande skälen häremot har varit av mera
praktisk art. Sålunda har ansetts att reglerna för faderskapets fastställande
icke medförde så säkra resultat att, förutom underhållsskyldighet,
även arvsrätt kunde grundas därpå. Såsom i annat sammanhang närmare
utvecklas har emellertid de sakkunniga funnit sig kunna framlägga förslag
till ändrade regler om faderskapets fastställande. Tillämpningen av
dessa bör kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes i betydligt
större utsträckning än biltills. Därest de föreslagna nya reglerna om faderskapets
fastställande genomförs, bör enligt de sakkunnigas mening den
ovisshet i fråga om faderskapet som kan kvarstå icke utgöra hinder mot
den ifrågasatta utvidgningen av arvsrätten. — En obetingad arvsrätt mellan
utom äktenskaplig t barn och dess fader är naturligtvis ej utan menlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

verkan för övriga arvsberättigade efter fadern. Om fadern vid sin död är
eller tidigare varit gift med annan än barnets moder, kommer tydligen hans
familj att lida intrång av det utomäktenskapliga barnets rätt till del i kvarlåtenskapen.
Särskilt i det fallet att fadern efterlämnar endast hustru kunde
det utomäktenskapliga barnets arvsrätt verka stötande. Egendomen i boet
kan vara införd av hustrun eller behållningen i boet ha tillkommit genom
hennes medverkan, och hon skulle vid mannens död nödgas avstå från hälften
däi av till dennes barn utom äktenskap. Å andra sidan kan åberopas,
att motsvarande situation redan nu kan inträda, om det är hustrun som har
barn utom äktenskap och hon dör först. Den skillnaden föreligger dock, att
ett mannens barn utom äktenskap oftare är okänt för andra maken än vad
händelsen är beträffande hustruns. Ehuru den anförda invändningen ej
kan frånkännas visst berättigande, har de sakkunniga icke ansett den vara
av sådan betydelse att man fördenskull har anledning att taga avstånd från
tanken att ge utomäktenskapliga barn samma arvsrätt efter fadern och
fädernefränderna som barn i äktenskap. Eu viss mildring av verkningarna
för hustrun i fråga om smärre bon uppkommer dock om samtidigt ett i
det följande berört förslag till ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken
genomföres. De sakkunniga anser det likväl kunna ifrågasättas, om efterlevande
hustru ens därigenom blir skäligen tillgodosedd. Huruvida det är
möjligt att vidtaga ytterligare åtgärder till hustruns förmån utan att ar''
ingarnas berättigade intressen eftersättes, är emellertid en avvägningsfråga
som icke enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.
Som i det föregående berörts är det meningen att arvslagstiftningen i hela
dess vidd skall upptagas till revision i nordiskt samarbete, och vidare torde
giftermålsbalken bli föremål för översyn genom en särskild utredning. Vid
dessa förhållanden har de sakkunniga icke funnit anledning att närmare
ingå på spörsmålet. —- Då barn finns i äktenskapet och dessa vid faderns
död är minderåriga kan intrånget från ett utomäktenskapligt barns sida
måhända synas stötande, särskilt om sistnämnda barn är fullvuxet. Olägenheterna
torde dock hävas av vad som i 8 kap. i förslaget stadgas om underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap. — Den som är gift med ett utomäktenskapligt
barns fader kan ofta sakna kännedom om barnets existens. En
följd av arvsrättens utvidgande synes vara att man av folkbokföringen bör
kunna utläsa om mannen har barn utom äktenskapet. Liksom det för närvarande
i mannens i kyrkobokföringsorten förvarade personakt antecknas
att han är fader till trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket h-an avgivit
arvsrättsförklaring, bör anteckning ske om varje utomäktenskapligt
barn till vilket mannen förklarats vara fader. Enligt 13 § sekretesslagen gäller
som huvudregel att anteckningar i handlingar som rör kyrko- och folkbokföringen,
i den man de innehåller upplysning om enskilds personliga
förhållanden, icke utan hans samtycke må till annan utlämnas förrän sjuttio
år förflutit från anteckningens datum, men undantag är stadgat för fall då
med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas, och omständigheterna
i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

mer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses
eller för hans nära anhöriga. Vill medlem av mannens familj medan denne
ännu lever vinna visshet om vilka som äro arvsberättigade efter mannen,
finnes således möjlighet härtill även mot hans vilja. — Beträffande den
verkan som utomäktenskapligt barns arvsrätt skulle få för faderns efterlevande
hustru och barn i äktenskap må i övrigt framhållas möjligheten att
upprätta testamente. För likställighet i arvshänseende mellan barn i och
barn utom äktenskap förutsättes visserligen att även det utomäktenskapliga
barnet har rätt till laglott, men förordnande kan dock givas som i viss utsträckning
tillgodoser hustrun och barnen i äktenskapet. Vidare må erinras
om att blivande make, som själv inför egendom i boet, kan skydda denna
genom äktenkapsförord. Vad slutligen beträffar själva arvskiftet synes den
omständigheten, att även ett utomäktenskapligt barn skall deltaga däri, i
allmänhet icke behöva medföra svårigheter. Uppenbarligen kan dock emellanåt
stridiga intressen göra sig gällande, t. ex. om den väsentliga tillgången
i boet är en jordbruksfastighet. I enlighet med vad som stadgas i 23 kap.
3 § i förslaget är det naturligt att, om någon av den avlidnes familj önskar
erhålla den fastighet, där familjen redan bor och sedan kanske lång tid haft
sin utkomst, delningen verkställes enligt detta önskemål och att ett utomäktenskapligt
barn sålunda får nöja sig med att få sin lott i annan egendom.

— Av det anförda synes, enligt de sakkunnigas mening, framgå att de invändningar
om olägenheter av praktisk art, som kan göras mot att barn i
äktenskap och barn utom äktenskap likställes i arvsrättsligt hänseende, icke
är så vägande att de bör hindra realiserandet av önskemålet om en sådan
reform. Då de sakkunniga på grund härav föreslår, att i ärvdabalken icke
skall upptagas någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap,
kommer de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna, liksom övriga
regler i förslaget som avser skyldeman, att få tillämpning även på personer
som är besläktade genom utomäktenskaplig födelse.

En av de sakkunniga, justitierådet Walin, har i ett särskilt yttrande —
dock utan att framlägga något förslag i ämnet — anfört följande rörande
efterlevande makes rätt (2 och 3 kap. nya ärvdabalken samt 13
kap. 12 § giftermålsbalken):

Inledningsvis må beröras ett spörsmål av ganska stor räckvidd som icke
blivit närmare undersökt i förevarande sammanhang men lärer komma att
snart behandlas vid nya nordiska överläggningar.

Den väsentliga tillgången i äkta makars gemensamma bo utgöres ofta av

— förutom lösöre — fastighet som är avsedd för familjens försörjning eller
till dess bostad eller av tomträtt, bostadsrätt eller därmed jämförlig andelsrätt.
Vid ena makens död torde den efterlevande ofta vara nödsakad att dela
sådan tillgång eller dess värde med bröstarvingar. Detta kan knappast anses
tidsenligt. Efterlevande maken synes — även utan testamente — böra
åtnjuta tryggad besittning av hemmet liksom av fastighet som ej är större
än som tarvas för den efterlevandes försörjning. Eu begränsad rätt alt med
nyttjanderätt sitta i orubbat bo förefaller sålunda eftersträvansvärd. Härigenom
skulle man också komma alt närma sig vad som gäller i Danmark
och Norge. Stadgandet i 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan icke anses till -

Kangl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

fyllest för nu angivet ändamål och de sakkunnigas förslag till ändring av
lagrummet medför ej någon större vinst därutinnan.

Frågan om förbättring av efterlevande makes ställning har ej omnämnts
i de sakkunnigas direktiv. Vad som föranleder att här omnämna spörsmålet
är att det har visst samband med förslaget om att utomäktenskapligt barn
skall erhålla arvsrätt efter fadern (och fädernefränderna); efterlevande
maka är ju den som på ett särskilt kännbart sätt kan få vika för barnets
arvsrätt. Av denna anledning hade det varit önskvärt, att önskemålet om en
legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt
i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband med att utomäktenskapligt
barn i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap — även om en sådan
tågordning ej kan betecknas som nödvändig. Därmed hade man också vunnit
ett bättre utgångsläge för regleringen av övergångsförhållandena.

De sakkunnigas förslag har i princip vunnit anslutning hos det alldeles
övervägande flertalet remissinstanser. Många av dessa framför dock
mer eller mindre kritiska synpunkter, och väl ett tiotal anser, trots sin
positiva inställning, att förslaget av olika skäl icke bör utan vidare genomföras.
I fyra remissyttranden avstyrkes förslaget av principiella skäl, och i
ytterligare ett par yttranden avvisas tanken att låta de utomäktenskapliga
barnen få arvsrätt icke blott efter fader utan även efter fädernefränder.

De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, anför
i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstgrelsen i Kronobergs län
finner de föreslagna bestämmelserna rörande fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap öppna möjlighet att nå det eftersträvansvärda
målet att i arvsrättsligt hänseende likställa sådana barn med barn av äktenskaplig
börd. Socialstyrelsen anser det angeläget att i vidaste mån utjämna
skillnaden i socialt hänseende mellan dessa båda grupper av barn. Den
omständigheten att det utomäktenskapliga barnet ofta ej har någon social
eller ekonomisk samhörighet med fadern bör icke hindra rätt till arv även
efter fader och fädernefränder, och ett förverkligande av de föreslagna
bestämmelserna om fastställande av faderskapet undanröjer enligt styrelsens
mening den allvarligaste invändningen mot en utvidgning av arvsrätten.
Länsstgrelsen i Södermanlands län anser att vad som från samhällets
sida kan göras för att bidraga till att barn i och barn utom äktenskap
framstår såsom socialt jämbördiga även bör göras. Eftersom likställighet i
arvsrättsligt hänseende torde få betraktas som ett medel att nå delta syfte
samt är berättigat även ur etisk synpunkt, har länsstyrelsen i princip intet
att erinra mot förslaget. Svenska stadsförbundet anser att förslaget utgör en
bekräftelse på en redan skedd social omvärdering. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
uttalar att det för den allmänna inställningen till den ogifta
modern och hennes barn säkerligen är av stort värde, att barnet även i arvshänseende
jämställes med barn i äktenskap; den diskriminering i socialt
och rättsligt hänseende, som onekligen alltjämt förefinns, skulle därmed
i stort sett försvinna. De nackdelar, som kan uppstå för den legitima familjen
på grund av ett utomäktenskapligt barns arvsanspråk, kan enligt för -

Kungl. Mciy.ts proposition nr 1H år 1958

bundets mening icke vara så betydande, att de bör hindra ett förverkligande
av förslaget. En effektiv upplysningsverksamhet bör emellertid bedrivas rörande
de ekonomiska och juridiska regler som gäller i förevarande hänseende.
Liknande synpunkter framförs av folkpartiets kvinnoförbund, som tilllägger
att upplysning, bl. a. om möjligheten att upprätta äktenskapsförord
och testamente, bör kunna motverka den osäkerhet beträffande familjens
ekonomi, som kan bli följden av att barn utom äktenskap erhåller full arvsrätt.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund tillstyrker förslaget; genom
dess förverkligande skulle ett sedan gammalt av socialdemokratiska kvinnor
rest rättvisekrav uppfyllas.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till särskilda utlåtanden, på
domkapitlets uppdrag avgivna av kontraktsprosten, teologie doktor Fredrik
Dahlbom, Uppsala, och kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. Kontraktsprosten
Dahlbom håller för sannolikt att förslaget på sina håll kan
uppfattas som ett angrepp mot äktenskapets helgd, men han finner för
sin del uppenbart att det icke överensstämmer med kristna grundsatser om
lagstiftningen medverkar till att barn får umgälla sina föräldrars handlingssätt.
Kyrkoherden Törnquist, som anser att förslaget måste hälsas med
tillfredsställelse, anför:

De utomäktenskapliga barnen ha ju icke själva på något sätt medverkat
till att de kommit i en sämre familjeställning än barn i äktenskap. De ha
fått sakna en faders stöd under uppväxtåren. Eller de kanske som styvbarn
i en familj, där modern sedermera ingått äktenskap med annan än barnets
fader, haft att utstå svårigheter. Det kan då icke anses mer än riktigt, att
de åtminstone i det avseendet få en med barn i äktenskap jämbördig ställning,
att de äga samma arvsrätt som de. De sakkunniga påpeka, att samhörigheten
mellan fadern och ett ntomäktenskapligt barn visserligen ofta
kan vara ganska ringa, men att detta icke bör få tillmätas avgörande vikt.
Detta är alldeles riktigt, och man kan i det sammanhanget göra en jämförelse
med de icke så sällan förekommande fall, då en person i god ekonomisk
ställning avlider ogift och arvet skall delas mellan hans syskon. Kontakten
mellan dem och arvlåtaren har många gånger varit synnerligen liten.
De ha icke ens under hans sjukdom låtit höra av sig, utan helt oskylda
ha fått se till honom. Men i samma stund han är borta, uppenbara de sig
för att taga hand om arvet. I detta fall beror det i regel på arvingarna själva,
att kontakten varit dålig, men de tillgodogöra sig ändå arvet. När det gäller
ett utomäktenskapligt barns arv efter sin fader, är det ju i regel beroende
på denne, att samhörigheten blivit klen. Barnet skulle gärna ha velat
få någon förbindelse med fadern. Och många gånger har det helt säkert
varit så, att det för barnet hade varit vida mer betydelsefullt, om det
kunnat få kontakt och känna någon samhörighet med fadern, medan denne
levde, än alt de nu få större eller mindre del i ett arv efter hans bortgång.
Därför böra de utomäktenskapliga barnen åtminstone beredas denna, om
än otillfredsställande, ersättning för vad de under uppväxtåren gått miste
om.

Svea hovrätt finner beaktansvärda skäl ha anförts för vidgad arvsrätt
för barn utom äktenskap men anser å andra sidan, alt mot förslaget kan
riktas invändningar, som åtminstone delvis måste anses vägande. Möjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1958

heterna att i tvivelaktiga fall fastställa faderskapet är tyvärr icke så tillförlitliga
som man lielst skulle önska. Vidare måste beaktas att de barn,
för vilka faderskapet icke fastställes, i motsättning till förslagets allmänna
syfte åtminstone socialt kommer i sämre läge än för närvarande. Sammanfattningsvis
torde dock enligt hovrättens mening kunna sägas att, med hänsyn
till det nutida samhällets struktur och rättsutvecklingen i det hela, tiden
är inne för en reform på området. — Förslaget, som självfallet närmast
syftar till att i rättsligt hänseende jämställa barn i och barn utom äktenskap,
är även av betydelse för att skapa önskvärd social likställdhet. Vad
sålunda vinnes kan dock vara förenat med vissa nackdelar. Det är sålunda
icke uteslutet att utjämningen i längden bidrager till att försvaga äktenskapet
såsom familjerättsligt institut, åtminstone i dess nuvarande gestaltning.
Utvecklingen bör därför följas med uppmärksamhet, så att för samhället
menliga följder kan motverkas. Vidare kan förslagets förverkligande
få betydelsefulla konsekvenser för efterlevande make i bo, där ulomäktenskapligt
barn framträder med arvsanspråk efter den avlidne mannen. Den
bebådade utredningen i ämnet bör snarast komma till stånd; och enligt
hovrättens mening saknas icke fog för att låta arvsrättsreformen anstå till
dess frågan om efterlevande makes ställning upptages till en mer ingående
omprövning. — Två ledamöter i hovrätten har anmält avvikande mening.
Dessa ledamöter anser att arvsrätt numera icke kan grundas enbart å skyldskap.
Endast om faktisk samhörighet föreligger mellan barn utom äktenskap
och dess fader, finns grund för arvsrätt dem emellan; en arvsrättsreform
är sålunda önskvärd beträffande barn till ogifta föräldrar, som
länge levat samman. Vidare anföres:

Ej heller torde likställighet i arvsrättsligt hänseende kunna i nämnvärd
grad minska den känsla av socialt mindervärde, som alltjämt må belasta
barn födda utom äktenskap. Det är väl riktigt, att hos barn i skolåldern,
som sakna fader i hemmet, lätt uppstå mindervärdeskänslor, som kunna
bli bestående för livet. Emellertid lär det för uppkomsten av sådana känslor
vanligen sakna bet3rdelse, om barnets moder är ogift eller blott frånskild.
Vad som i förevarande hänseende genom arvslikställighet och, såsom också
föreslås, rätt för barn utom äktenskap till faderns namn högst kan uppnås
är, att barn utom äktenskap känna sig jämställda med skilsmässobarn —
ett i anseende till vad som nyss anmärkts ringa framsteg. Det finns emellertid
anledning ifrågasätta, om ens det resultatet nås. Redan det att jämförelser
göras och förklaringar måste lämnas, torde vara tillräckligt för att

bos barn väcka till liv känslor av just det slag man vill undvika.---Vad

de sakkunniga anför om det stötande i förekomsten av barn med efter börden
olika ställning kommer, därest förslaget genomföres, att i särskilt hög
grad gälla de barn, för vilka faderskapet icke fastställts.---Helt tillta lande

är ej heller, att det skall behöva bli vanligt att hustru och ofta även
barn och föräldrar genom den utökade folkbokföringen undersöka, huruvida
familjefadern bar något barn utom äktenskap.

Sveriges advokatsamfund anser att blodsbandet i och för sig utgör tillräcklig
grund för arvsrätt mellan fader och barn samt att man vid så nära
släktskap icke kan fästa avgörande vikt vid det förhållandet, att vid utom -

Kungl. Maj:ts proposition nr t Ak år i 958

äktenskaplig börd social och ekonomisk samhörighet i regel saknas. Däremot
är det enligt samfundets mening tveksamt om blodsbandet kan åberopas
såsom motiv för arvsrätt mellan ett utomäktenskapligt barn och dess
fädernefränder. Samfundet ansluter sig emellertid till de sakkunnigas uppfattning
härutinnan och anför vidare:

Huruvida förslaget har stöd i den allmänna folkmeningen är svårt att
veta; sannolikt äro meningarna delade. För de sakkunniga har det tydligen
framstått såsom tämligen klart att den vidgade arvsrätten för de utomäktenskapliga
barnen statistiskt sett skulle vara av relativt ringa ekonomisk betydelse,
och detta antagande är säkerligen riktigt.----Förslaget utgör ett

led i strävandena att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående föreställningen
om att de utomäktenskapliga barnen icke skulle vara socialt
jämbördiga med barn i äktenskap. Förslagets syfte synes sålunda i främsta
rummet vara att främja en social omvärdering och bryta ned ännu bestående
fördomar i nämnda avseende.

I den mån dylika fördomar alltjämt bestå är det naturligtvis önskvärt
att de motarbetas och såvitt möjligt utrotas. Det kan emellertid enligt samfundets
mening ifrågasättas om den föreslagna arvsrätten ur denna synpunkt
är behövlig. Föreställningen om de utomäktenskapliga barnens sociala
mindervärde torde vara på god väg att försvinna. I likhet med justitierådet
Walin (betänkandet sid. 218) är samfundet därför benäget att betrakta
den föreslagna arvsrätten icke i första hand såsom ett medel att
åsadkomma en social omvärdering utan snarare såsom en bekräftelse på
en omvärdering som väsentligen redan skett.

Advokatsamfundet erinrar om att generell arvsrätt för barn utom äktenskap
självfallet leder till minskning i arvslotterna för de barn i äktenskap,
som fadern efterlämnar. ''Häri ligger emellertid icke något principiellt fel,
eftersom den föreslagna arvsrätten just syftar till att likställa barn i och
utom äktenskap. Däremot kan enligt samfundets mening icke helt bortses
från att den utsträckta arvsrätten i vissa fall kan leda till praktiska olägenheter
och svårigheter för barnen i äktenskapet. Sålunda kan svårigheter
uppstå, om t. ex. kvarlåtenskapen väsentligen utgör en gård (jordbruk) eller
ett företag. Emellertid kan dessa svårigheter delvis avhjälpas genom testamente;
och för övrigt förmenar samfundet, att man här har att göra med
olägenheter, som man måste finna sig i, om likställigheten i arvsrättsligt
hänseende skall kunna genomföras.

Advokatsamfundet har alltså i princip icke något att erinra mot att de
utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med barn i
äktenskap. Emellertid bör enligt samfundets mening en ändring icke genomföras,
med mindre vissa andra lagändringar vidtages i syfte att såvitt
möjligt förhindra stötande eller eljest olämpliga konsekvenser av den vidgade
arvsrätten. Sådana ändringar erfordras framför allt i två avseenden,
nämligen dels i fråga om efterlevande makes rättsställning, och dels beträffande
reglerna om fastställande av faderskap. Vad samfundet därom anfört
återgives i andra sammanhang.

Svenska socialvårdsförlmndet utvecklar sin allmänna ståndpunkt till förslaget
på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Ur teoretisk och mera principiell synpunkt måste starka skäl anses tala
för att barn utom äktenskap tillerkännes arvsrätt även efter fader och fädernefränder.
Det har sedan decennier tillbaka varit ett önskemål i vida
kretsar och icke minst från deras sida, som verkat inom den samhälleliga
barnavården, att den undantagsställning i fråga om arvsrätten, som barn
utom äktenskap intar, undanröjes. Otvivelaktigt har emellertid den sociala
betydelsen av en dylik reform minskat i och med att den allmänna reaktionen
mot moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa
uttryck som tidigare. I den mån en fördömande inställning förefinnes, och
så är på sina håll alltjämt obestridligen fallet, går den icke i samma utsträckning
ut över barnen. Vad som tidigare framstått som en ytterst viktig
landvinning i kampen för en bättre social ställning för de utomäktenskapliga
barnen, nämligen den obeskurna arvsrätten, kan mot bakgrund av det
sagda icke längre tillmätas samma stora betydelse. När förbundet gör detta
konstaterande, liar även beaktats att, som de sakkunniga själva antyder, de
utomäktenskapliga barnens utvidgade arvsrätt icke kan förutsättas få någon
större betydelse i ekonomiskt avseende.

De sakkunniga har på flera ställen i sitt betänkande låtit förstå, att de
utomäktenskapliga barnen lider av mindervärdeskänslor gentemot barn
med äktenskaplig börd och att arvsrätten skulle komma att bli av betydande
värde för stärkande av dessa barns självkänsla. Förbundet är, mot
bakgrund av vad i det föregående sagts, icke övertygat om att arvsrätten i
någon mera avsevärd utsträckning kommer att motverka mindervärdeskänslor
hos de utomäktenskapliga barnen.

Vad som sagts hindrar emellertid icke, att den utvidgade arvsrätten kan
förutsättas bli av icke oväsentligt värde för u.ä.-barnen. Förbundet tänker
härvid huvudsakligen på den större öppenhet, som man vill hoppas blir
följden av de föreslagna bestämmelserna. Den utomäktenskapliga fadern
tvingas att även socialt — och icke som nu enbart ekonomiskt — stå för sitt
faderskap. Det är säkerligen framför allt genom en dylik utveckling som
u.ä.-barnens sociala ställning kan komma att stärkas till följd av reglerna
om arv efter fäder och fädernefränder.

Socialvårdsförbundet tillstyrker därför förslaget, men det sker med viss
tvekan främst av den anledningen att det alltjämt kommer att förligga
långt ifrån tillfredsställande möjligheter att i tveksamma fall fastställa det
verkliga faderskapet. Hur glädjande det än är att möjligheten att genom
blodundersökning utesluta en med orätt utpekad person från faderskapet
förbättrats, är dock ökningen i fråga — från 36 % år 1946 till drygt 51 %
för närvarande -— icke av den storleksordning att den kan vara av avgörande
betydelse för införande av arvsrätt efter fader och fädernefränder.
Övriga antropologiska undersökningar som bevismedel för faderskapets
fastställande är enligt förbundets uppfattning, i vart fall för närvarande,
huvudsakligen av teoretiskt intresse; resurserna är ytterst bristfälliga och
undersökningarna är förenade med avsevärda kostnader.

Svårigheterna att fastställa det verkliga faderskapet till barn utom äktenskap
föranleder åtskilliga remissinstanser, som i princip icke har något
att invända mot att i arvsrättsligt hänseende en utjämning kommer till
stånd mellan utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn, att för
närvarande avstyrka förslaget om utvidgad arvsrätt
för utomäktenskapliga barn eller begära anstånd med

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

dess förverkligande i avbidan på att det skall bli
möjligt att med större säkerhet fastställa det biologiska
faderskapet. Till dessa remissinstanser hör Göta hovrätt
och hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands
län, advokatsamfundet, bankföreningen, domkapitlet i Linköpings stift samt
barnavårdsnämnderna i Malmö och Linköping. Enligt Göta hovrätts uppfattning
kommer det av de sakkunniga föreslagna förfarandet för faderskapets
fastställande knappast att få så genomgripande betydelse i detta avseende
som de sakkunniga synes anse. Även med beaktande av vetenskapens
framsteg är det obestridligt, att faderskapsbestämningarna alltjämt i
mycket stor utsträckning — vida större än beträffande barn inom äktenskap
— måste bygga på en sannolikhetsberäkning, och att många kommer
att bli förklarade som fäder utan att vara det. Möjligen kan man
hoppas att någon tids erfarenhet av en ny ordning för faderskapstalan i
förening med fortsatta framsteg i den medicinska forskningen senare skall
skapa de förutsättningar för reformen, som man hittills velat uppställa.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det starka blodsbandet mellan
fader och barn utgör ett vägande skäl att tillerkänna utomäktenskapligt
barn rätt till arv i varje fall efter fader. Eftersom arvsrätten självfallet
kan komma att inverka på medarvingars ställning, är det emellertid enligt
länsstyrelsens mening ur rättssäkerhetssynpunkt icke försvarligt att
genomföra reformen förrän det blir möjligt att med vetenskaplig noggrannhet
bestämma det biologiska faderskapet. Barnavårdsnämnden i Malmö
anser att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat i vilken utsträckning de
rent lösliga förbindelserna leder till graviditet och att de överskattat möjligheterna
att i sådana fall — där alltför ofta flera män utpekats som
presumtiva fäder — fastställa det verkliga faderskapet. Särskilt eftersom
barn utom äktenskap enligt reglerna om trolovning och arvsrättsförklaring
kan erhålla arvsrätt, där så med hänsyn till de personliga förhållandena är
påkallat, saknas enligt nämndens mening anledning att åtminstone för närvarande
utvidga arvsrätten för sådana barn. Även länsstyrelsen i Östergötlands
län vill, utan att dock direkt motsätta sig förslaget, förorda att frågan
om en utvidgning av arvsrätten tills vidare får anstå, på det att man först
måtte vinna erfarenhet beträffande den praktiska tillämpningen av de föreslagna
reglerna för faderskapets fastställande och i avbidan på nya vetenskapliga
landvinningar på området. Liknande synpunkter anförs av kammaradvokatfiskalsämbetet,
som anser att arvsrätten — i varje fall i förhållande
till fädernefränder — icke bör vidgas, med mindre full vetenskaplig
bevisning rörande faderskapet kan presteras. Om en utvidgning likväl sker
bör enligt ämbetets mening, genom ändring av 6 kap. 12 § föräldrabalken,
fadern erhålla rätt till kontakt med barnet och viss bestämmanderätt rörande
dess uppfostran och utbildning. Ämbetet framhåller vidare att förslagets
förverkligande kan öka risken för arvssvindel; enligt ämbetets mening
är det nämligen icke så sällan som arvsrätten skulle få stor ekonomisk
betydelse. Advokatsamfundet, vars mening beträffande de föreslagna reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lerna för faderskapets fastställande såsom nämnts redovisas i annat sammanhang,
ifrågasätter om det möjligen kunde vara skäl att först genomföra
nya regler i nämnda avseende och låta frågan om vidgad arvsrätt vila
i avbidan på någon tids erfarenhet av hur ändringen kommer att verka i
praktiken. Bankföreningen anser starka skäl tala för ett uppskov med reformen
i avbidan på att det skall bli möjligt att med större .säkerhet fastställa
det biologiska faderskapet samt anför:

De nya reglerna om fastställande av faderskap komma att medföra en
ökad användning av exceptio plurium. Såsom de sakkunniga påpekat kan
detta antagas leda till en ökning av de fall, då faderskapet icke kan fastställas.
Även om ökningen — såsom enligt de sakkunnigas uppskattning
— komme att stanna vid några få procent, skulle detta dock innebära att
varje år ytterligare flera hundra barn få sin talan i faderskapsmål ogillad.
Uppenbarligen är det en allvarlig belastning för ett barn att utredning ej
kunnat vinnas om faderskapet; icke minst lär det efterhand kunna påverka
relationen till modern. Det är svårt att acceptera här avsedda konsekvens
för ett — absolut sett — icke obetydligt antal barn årligen, en konsekvens,
som skulle kunna undvikas, om de nya reglernas ikraftträdande finge anstå
till dess den antropologiska vetenskapen skapat större möjlighet att
föra positiv bevisning om att viss man är fader. Att döma av uttalanden
från läkarhåll, vilka redovisats i de sakkunnigas betänkande, är nämnda
vetenskap stadd i snabb utveckling. Det synes därför icke uteslutet att bevismöjligheterna
redan om några år skola ha blivit väsentligt bättre, särskilt
om de sakkunniga vinna gehör för sin rekommendation att den antropologiska
vetenskapen skall tillföras ökade resurser. Fördelarna av ett uppskov
måste naturligen vägas mot dessa olägenheter. Dessa olägenheter lära
dock icke ha övervägande betydelse. De skulle främst bestå däri att de utomäktenskapliga
barn, som födas under de närmaste åren, icke erhålla arvsrätt
gentemot fader och fädernefränder. Såsom de sakkunniga framhållit,
kommer emellertid den utvidgade arvsrätten för utomäktenskapliga barn
alt sakna större ekonomisk betydelse; säkerligen kommer denna arvsrätt
att endast i ett synnerligen begränsat antal fall tillföra de utomäktenskapliga
barnen tillgångar av någon betydenhet. Vid bestämmandet av tidpunkten
för införandet av de nya reglerna skall intresseavvägningen därför i första
hand ske mellan å ena sidan endast en mindre grupp av barn, för vilka arvsrätten
verkligen skulle ha någon ekonomisk betydelse, och å andra sidan
en grupp, kanske rymmande ungefär samma antal barn, vilkas faderskapstalan
till följd av den nya regeln om exceptio plurium blir ogillad. Enighet
lär råda om att vid en dylik avvägning mellan ett materiellt och ett immateriellt
intresse, företräde bör givas åt det senare. — Här har icke bortsetts
ifrån att arvsrätt gentemot fader och fädernefränder för det utomäktenskapliga
barnet innefattar ett intresse utöver det rent ekonomiska, i det
redan arvsrätten som sådan kan väntas förbättra barnets sociala position.
En sådan av arvsrättsregeln betingad förbättring av mera allmän natur
lär emellertid efterhand komma de utomäktenskapliga barnen till del
överlag, således även dem som äro födda några år före regelns ikraftträdande.
För det övervägande antalet utomäktenskapliga barn, som må födas
under de närmaste åren, torde därför ett uppskov med den nya arvsregeln
icke komma att medföra nämnvärd olägenhet.

Bland de remissinstanser, som trots en allmänt positiv inställning till förslaget
likväl förordar ett uppskov med dess genomförande, märkes även
domkapitlet i Linköpings stift. Domkapitlet anför inledningsvis:

Kungl. Maj:ts proposition nr f44 år 1958

Genom förslaget ställes man inför bland andra tvenne lika angelägna
problem, nämligen tryggad rätt för barn födda utom äktenskap och skydd
för familjen med dess mångskiftande samhörighet. Domkapitlet vill i princip
tillstyrka utomäktenskapligt födda barns arvsrätt efter fader såsom
etiskt välmotiverad. Från kyrkans synpunkt är detta en rimlig och slutlig
konsekvens av principen, att varje barn har rätt till både fader och moder
och att ett barn såvitt möjligt icke skall umgälla sina föräldrars brist på
ansvarskänsla. Emellertid är det samtidigt av utomordentlig vikt att icke
familjebildning och familjesamhörighet härigenom kränkas eller försvåras.
Nödvändigheten att beakta båda dessa synpunkter gör arvsrättsfrågan invecklad
och svår. Samhället är uppbyggt på familj eenheten. Erfarenheten
från andra länder visar, att ett folks samlade kraft lättast spolieras, om
familjeenheten eller familjens sammanhållning skadas. Det utomäktenskapligt
födda barnet — även om det fötts i en mycket tillfällig förbindelse
— har en uppenbar rätt gentemot sin fader. Men samhället kan icke undkomma
sin skyldighet att också värna de inom äktenskap födda barnen och
deras moder för onödigt lidande, oberäknat intrång och oförutsedda anspråk.
Om familjelivet skuggas av osäkerhet i dessa hänseenden, kan själva äktenskapets
ställning i det allmänna medvetandet komma att sänkas. Distinktionen
mellan lös förbindelse och äktenskap förtunnas och familjebildningen
förlorar i betydelse, till icke blott moralisk utan också social skada för
folklivet.

Enligt domkapitlets mening bör arvsrätten utvidgas först då hundraprocentig
bevisning kan förebringas rörande faderskapet; man har icke rätt
att utsätta den ogifta modern för frestelsen att av olika tänkbara fäder
»skaffa» barnet den fördelaktigaste. Alternativt ifrågasätter domkapitlet
att endast barn, beträffande vilka faderskapet erkänts, skall erhålla arvsrätt,
Slutligen framhålles, att ett förverkligande av förslaget kan öka risken
för att den blivande modern utsätts för påtryckningar att fördriva
fostret.

Enligt bankföreningens mening bör noga övervägas om icke i lagen —
såsom förutsättning för utvidgad arvsrätt — borde föreskrivas, att f a d e rskåpet
skall ha fastställts genom dom eller skriftligt
erkännande före faderns död. Förslaget om den nya
arvsordningen har i väsentlig mån grundats på förutsättningen, att faderskapet
efter de nya reglerna bör kunna fastställas med avsevärt större säkerhet
än tidigare. Skulle den utpekade fadern till ett barn utom äktenskap avlida
utan att faderskapet dessförinnan i vederbörlig ordning fastställts, förändras
emellertid möjligheterna till bevisning och motbevisning radikalt, varför
avgörandet av ett sådant faderskapsmål regelmässigt lär bli mera osäkert
än eljest. Den avlidnes legitima familj måste nämligen regelmässigt antagas
sakna tillräcklig kännedom om det utomäktenskapliga barnets moder
och förhållandena i övrigt för att med utsikt till framgång kunna göra gällande
exceptio plurium, vars grund emellertid kanske just utgör anledningcn
till att faderskapet ej fastställts under mannens livstid. I en dylik situalion
anser föreningen det därför kunna befaras, att risken för att den avlidne
med orätt blir ålagd ett faderskap, som medför arvsrättsliga konse(S
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition, nr 144 år 1958

kvenser för hans dödsbo, är större än som med hänsyn till förhållandena
kan anses skäligt. Barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller svårigheten
att kontrollera att den, som frivilligt erkänner faderskapet till ett barn
utom äktenskap, verkligen är barnets fader, och ifrågasätter om icke arvsrätten
bör knytas endast till faderskap som fastställts av domstol.

De remissinstanser, som i och för sig ställer sig positiva till en utvidgning
av utomäktenskapliga barns arvsrätt, framhåller i allmänhet vikten av att
i samband därmed efterlevande make erhåller en tryggare ställning i den
avlidne makens dödsbo än enligt nu gällande regler. Remissinstansernas
uttalanden rörande de sakkunnigas förslag i detta hänseende — att undantagsbestämmelsen
i tredje stycket av 13 kap. 12 § giftermålsbalken skall
upphävas — redovisas vid nämnda paragraf. Flera remissinstanser finner
emellertid en ytterligare förstärkning av efterlevande
makes ställning vara en förutsättning för förverkligandet
av förslaget rörande arvsrätten. Hit hör hovrätten
för Övre Norrland, hovrätten för Västra Sverige, advokatsamfundet,
bankföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet och högerns kvinnoförbund.
Sålunda understryker hovrätten för Västra Sverige vad justitierådet Walin
i sitt särskilda yttrande anfört därom att de sakkunnigas förslag till ändring
av bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken icke medfört någon
större vinst i fråga om tryggandet av efterlevande makes rätt och att
det varit önskvärt, att önskemålet om en legal rätt för efterlevande make
att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses
i samband med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med
barn i äktenskap. Hovrätten anser för sin del det vara en förutsättning för
genomförandet av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt, att man
till tryggande av efterlevande makes ställning höjer det i andra stycket av
nyssnämnda paragraf omförmälda sextusenkronorsbeloppet, förslagsvis till
det dubbla. En dylik höjning synes hovrätten kunna genomföras utan samband
med en allmän översyn av giftermålsbalken. Advokatsamfundet anser
såsom nämnts att förslaget om vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn
icke bör genomföras med mindre en väsentlig förbättring sker av efterlevande
makes ställning. Enligt samfundets mening är i detta hänseende den
av de sakkunniga föreslagna ändringen, om än naturligtvis av viss betydelse,
långt ifrån tillfyllest. Endast i begränsad utsträckning undanröjer den
de stötande konsekvenserna av den vidgade arvsrätten i det fallet att den
avlidne mannen förutom ett utomäktenskapligt barn endast efterlämnar
hustru, som infört egendomen i boet eller som i allt fall medverkat till att
behållning uppkommit i boet, och även i många andra fall innefattar sextusenkronorsregeln
ett alldeles otillräckligt tillgodoseende av den efterlevande
makens berättigade intressen. Särskilt understryker samfundet det
även av de sakkunniga omnämnda förhållandet att behållningen ofta är
resultatet av båda makarnas arbete, detta även om hustrun icke haft förvärvsarbete.
Samfundet fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

De sakkunniga anför (s. 93) att, när kvarlåtenskapens värde överstiger
sextusen kronor och barn finnas i äktenskapet, det är dessa barn som lida
minskning i sina arvslotter, om barn utom äktenskap får utsträckt arvsrätt.
Den efterlevande hustruns rätt beröres med andra ord icke. Delta är naturligtvis
ett alldeles riktigt konstaterande, men det betyder icke att hustruns
ställning i praktiken skulle bli densamma, oavsett om mannens arvingar
utgöras av makarnas gemensamma barn eller om härtill kommer ett mannens
barn utom äktenskapet. Mellan hustrun och makarnas gemensamma
barn består nämligen i vanliga fall — om också ej alltid — eu samhörighet
och en intressegemenskap, som i hög grad underlättar lösandet av de
problem som kunna uppstå vid boutredningen, och ofta efterge barnen i
större eller mindre utsträckning sin lagliga rätt till förmån för modern.
Däremot förefinnes i regel ingen samhörighet eller intressegemenskap mellan
den efterlevande maken och den avlidnes utomäktenskapliga barn; ofta
måste man räkna med ett motsatsförhållande, ja stundom med en rent
fientlig inställning å ömse sidor. Den efterlevande maken kan i allmänhet
icke förvänta samma hänsynstagande från det utomäktenskapliga barnets
sida som från sina egna barn. Troligen skulle det ej sällan visa sig att det
utomäktenskapliga barnet endast har ett intresse, nämligen att fortast möjligt
utfå sin del av kvarlåtenskapen, för att därefter försvinna ur en familjekrets,
med vilken barnet endast på grund av arvsrätten kommit i tillfällig
beröring. Att häri ligger en risk för att den efterlevande makens intressen
icke bli i skälig utsträckning tillgodosedda, kan svårligen bestridas.

Mot det anförda kan invändas att samma intressemotsättning redan nu
ofta föreligger mellan en efterlevande make och den avlidne makens barn
i ett tidigare äktenskap. Invändningen är i och för sig befogad, men den
utgör icke något godtagbart skäl emot den förbättring av efterlevande makes
rättsställning som enligt samfundets mening är önskvärd. Tvärtom bar
icke minst i sådana fall behovet av en dylik förbättring gjort sig gällande.
Detta behov blir ytterligare accentuerat, om den föreslagna arvsrätten mellan
barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder genomföres.

Samfundet erinrar om att de sakkunniga hänvisat till möjligheten för en
blivande make, som själv inför egendom i boet, att skydda denna genom
äktenskapsförord, samt påpekar att även efter äktenskapets ingående äktenskapsförord
naturligtvis i viss utsträckning kan komma till användning
såsom ett medel att förebygga ogynnsamma verkningar av arvsrättsreglerna.
Emellertid måste — framhåller samfundet — beaktas dels att äktenskapsförord
förutsätter att makarna eller de blivande makarna är ense därom,
något som icke alltid är fallet, och dels att äktenskapsförord mången gång
ur andra synpunkter, t. ex. med hänsyn till reglerna om arvs- och kvarlåtenskapsskatt,
framstår såsom olämpligt. En förbättring av efterlevande
makes ställning bör enligt samfundets mening gå ut på att bröstarvinges
rätt till laglott icke må göras gällande så länge efterlevande make finns i
livet utan först vid efterlevande makens frånfälle. Vissa undantagsbestämmelser
är måhända erforderliga, och självfallet bör särskilda regler gälla
för det fall alt efterlevande maken ingår nytt äktenskap. Goda skäl kan
visserligen anföras även för den av justitierädet Walin antydda lösningen
— en begränsad rätt all med nyttjanderätt sitta i orubbat bo — men samfundet
anser mer angeläget att makarna får möjlighet att genom testamente

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Irygga den efterlevande makens ställning på sätt samfundet föreslagit. Denna
lösning kan måhända — fortsätter samfundet —■ synas innefatta ett
alltför radikalt avsteg från en fast rotad rättsuppfattning. Samfundet tror
emellertid icke att så är fallet. För nutidens ungdom torde rätten till uppfostran
och utbildning framstå såsom det väsentliga och, såvitt angår förhållandet
inom familjerna, synes det bli allt vanligare att man betraktar
det som en ganska självklar sak, att barnen av hänsyn till efterlevande
maken icke gör arvsanspråk gällande förrän båda föräldrarna är döda. Det
förekommer sålunda i stor utsträckning att barnen godkänner inbördes testamenten,
som icke innefattar förbehåll för laglotten. Den avlidnes barn i
tidigare äktenskap eller utom äktenskap kan väl i regel icke se på frågan
på samma sätt, men samfundet förmenar att möjlighet att genom testamente
trygga efterlevande maken det oaktat bör föreligga även gentemot dessa
barn, givetvis med rätt för dem att göra sin laglott gällande vid efterlevande
makens frånfälle. Även socialstyrelsen ifrågasätter, om icke äkta makar
borde tillerkännas befogenhet att genom testamente förordna, att barnens rätt
till laglott får göras gällande först vid den efterlevande makens död. Visserligen
kan härigenom — erinrar styrelsen — uppkomma fara för att den
efterlevande maken till förfång för den avlidne makens utomäktenskapliga
barn bortskänker egendom ur dödsboet till makarnas gemensamma barn,
men detta bör enligt styrelsens mening icke hindra ett stadgande av angiven
innebörd, särskilt som ett sådant förfarande torde bli straffbart som bodräkt.

Bankföreningen anser den kanske svagaste punkten i den nya regeln om
arvsrätt för utomäktenskapligt barn vara att den icke i tillbörlig grad tillgodoser
efterlevande makas intresse. En utvidgad arvsrätt för utomäklenskapligt
barn bör dock enligt bankföreningens mening ifrågakomma endast
om hustru samtidigt erhåller en förstärkt rättsställning vid makes frånfälle.
Enär omprövningen av efterlevande makas rättsställning bör verkställas
först vid översynen av giftermålsbalken och arvslagstiftningen, bör
alltså det slutliga ståndpunktstagandet till utomäktenskapligt barns arvsrätt
anstå för att ske samtidigt med denna översyn. På grund av vad sålunda
anförts föreslår bankföreningen, att frågan om tidpunkten för införandet
av de nya reglerna om arvsrätt för utomäktenskapligt barn blir föremål
för ytterligare överväganden. Vidare anför bankföreningen, som i sitt
yttrande åberopar den erfarenhet bankerna har av sin i notariatrörelsen ingående
boutredningsmannaverksamhet:

Normalt sett föreligger intet som helst samhörighetsmoment mellan en
änka och hennes avlidne makes barn utom äktenskap. Att det oaktat låta
barnet via en obegränsad arvsrätt efter fadern få del av hennes egendom,
nämligen för det fall att fadern-maken hade giftorätt i hustruns egendom,
lärer näppeligen vara välgrundat. De sakkunniga ha i betänkandet med fog
framhållit, att barnets arvsrätt kan synas stötande i det fall exempelvis, att
fadern efterlämnat allenast sin hustru och denna infört egendomen i boet
eller eljest medverkat till att behållning finnes i boet. Såsom argument för
att trots allt godtaga barnets oinskränkta arvsrätt ha de sakkunniga åbero -

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

pat det faktum, att motsvarande situation redan nu kan inträda, nämligen
om det är hustrun, som har barn utom äktenskap, och hon dör först. De sakkunniga
synas emellertid därvid ej ha beaktat det betydelsefulla förhållandet,
att en efterlämnad hustru regelmässigt befinner sig i en betydligt svårare
ekonomisk situation än den som inträder för mannen, om hustrun avlider
före honom.

För att i någon mån mildra de ogynnsamma konsekvenserna i en sådan
situation ha de sakkunniga föreslagit, att den i 13 kap. 12 §, tredje stycket,
giftermålsbalken stadgade undantagsbestämmelsen avseende tillämpningen
av den s. k. sextusenkronorsregeln skall upphävas. Den lindring som därigenom
ernås är av begränsad räckvidd och är enligt bankföreningens på erfarenhet
stödda uppfattning ej alls tillfyllest för att tillgodose en efterlevande
änkas berättigade skydd i den situation, som här avses. Bankföreningen
anser sig därför böra förorda införandet av en regel, som begränsar arvsrätten,
så att en dylik stötande konsekvens åtminstone i huvudsak undvikes.
Det av bankföreningen därvid åsyftade residtatet lärer icke i tillräcklig
mån kunna ernås allenast genom en icke obetydlig höjning av det i berörda
stadgande i giftermålsbalken angivna maximibeloppet av 6 000 kronor,
ett alternativ som eljest skulle ha legat nära till hands. Det förefaller
bankföreningen som om en lösning skulle kunna erhållas i anslutning till
den tanken, att den efterlevande maken i en dylik situation tillerkändes rätt
till viss del, t. ex. hälften, av den avlidnes giftorättsandel, varvid barnets
arvsrätt sålunda skulle begränsas till att avse allenast laglotten. Den efterlevande
hustrun skulle därmed tillgodoses på samma sätt som om mannen
till hennes förmån uppgjort ett testamente, varigenom all hans kvarlåtenskap
med undantag av bröstarvinges laglott tillagts henne.

Även hänsynen till andra medlemmar av den legitima familjen än efterlämnad
hustru kräver beaktande, då det gäller att bedöma frågan om utomäktenskapligt
barns arvsrätt efter fadern. I betänkandet framhålles beträffande
själva arvskiftet, att den omständigheten, att även ett utomäktenskapligt
barn skall deltaga däri, i allmänhet icke behöver medföra särskilda svårigheter.
Med detta uttalande, som förefaller synnerligen optimistiskt, beröra
de sakkunniga ett spörsmål, som är mycket känsligt. Det är uppenbart,
att just den omständigheten, att barnet lika med den avlidnes legitima familj
är delägare i boet och såsom sådan berättigad att deltaga icke blott i
arvskiftet utan även vid bodelningen och boets förvaltning, är särskilt ägnad
att medföra slitningar och påfrestningar inom familjen. Då någon samhörighet
mellan det utomäktenskapliga barnet och dess avlidne faders efterlämnade
familj regelmässigt ej föreligger — tvärtom kommer barnet vanligtvis
alt av familjen betraktas som en inkräktare i familjekretsen — blir
följden ofta den, att mellan familjen och barnet uppstår en konfliktsituation,
som i hög grad försvårar boets lugna och normala avveckling.

Alldeles särskilt besvärligt kunna förhållandena utveckla sig, då arvskiftet
skall förrättas och verkställas i exempelvis en situation som denna. I en
familj, som gemensamt skapat eller vidmakthållit, kanske under flera generationer,
en släktgård eller ett familjeföretag, kan ett arvsanspråk från ett
ulomäktenskapligt barn skapa mycket betydande svårigheter, därest anspråket
skall realiseras utan något beaktande av vad ett skäligt tillgodoseende
av fainiljeintrcssel kräver. Man kan ju i regel icke från ett utomäktcnskapligt
barn förvänta den hänsyn som erfordras för all verkligen åstadkomma
gårdens eller företagets bibehållande inom skikten, I. ex. genom att
någon av familjemedlemmarna ensam tillskiftas egendomen i fråga mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lämnande till medarvingarna av skuldförbindelser lielt eller delvis motsvarande
värdet av deras andelar däri. För undvikande av denna olägenhet finner
bankföreningen skäl ifrågasätta införandet av en specialregel, vilken
rent schematiskt sett i huvudsak skulle gå ut på att i dylika situationer
utomäktenskapligt barn skall vara skyldigt åtnöjas med ett skifte, som biträtts
av samtliga övriga dödsbodelägare, förutsatt att värdet av egendomen
vid skiftet upptagits till skäligt belopp och att barnets rätt att inom rimlig
tid i effektiva valutor till fullo utfå arvslotten därigenom icke åsidosättes.
Vid tvist om rätta tillämpningen av en regel av dylik innebörd kunde —
liksom redan enligt gällande rätt vid oenighet mellan dödsbodelägare —
särskild skiftesman förordnas, varefter i sista hand domstol hade att avgöra
tvisten, därest denna genom klander mot skiftet droges under domstolens
prövning.

Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig till vad justitierådet Walin i särskilt
yttrande anfört rörande efterlevande makes ställning och understryker
angelägenheten av att denna fråga snarast utredes efter de av honom uppdragna
riktlinjerna. Nya regler på området bör enligt förbundets mening,
för undvikande av svåra rättsförluster, genomföras samtidigt med att den
nya ärvdabalken träder i kraft. Enligt högerns kvinnoförbunds mening
skulle det te sig hårt, särskilt när äktenskapet varat länge och hustrun saknar
yrkeskunnighet som kan utnyttjas för hennes försörjning, om hon nödgas
avstå från en del av det gemensamma boet som makarna samfällt skapat.
Förbundet anser därför att den i 13 kap. 12 § giftermålsbalken stadgade
sextusenkronorsgränsen bör höjas eller annan åtgärd vidtagas till
hustruns förmån utan att arvingars berättigade intressen ef ter sättes. Eftersom
denna fråga icke, såsom lämpligen bort ske, lösts i samband med den
föreslagna utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt, förordar
förbundet att spörsmålet tages upp till prövning i samband med en allmän
översyn av giftermålsbalken men innan det nu föreliggande förslaget
om utomäktenskapliga barns arvsrätt genomföres. -— Även sfadsdomareföreningen
— som visserligen anser att frågan om vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt
barn ytterst beror på ett bedömande av allmän samhällelig
och icke av juridisk art och som därför icke tar bestämd ståndpunkt till
förslaget — instämmer livligt i justitierådet Walins uttalande rörande önskvärdheten
av att frågan om en legal rätt för efterlevande make att i viss
omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband
med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med barn
i äktenskap. Föreningen anser det knappast försvarligt att lösa arvsrättsfrågan
innan efterlevande makes rätt blivit på tillfredsställande sätt reglerad.
Den uppfattningen torde också numera vara allmän — uttalar föreningen
— att, sedan barnen fått sin uppfostran och utbildning, efterlevande
maken bör tillgodoses, innan de arvsberättigade barnen får göra sin
rätt gällande.

Andra remissinstanser understryker vikten av att en ytterligare förbättring
kommer till stånd av efterlevande makes ställning utan att likväl uppställa
en ändring i detta avseende såsom ett villkor för förverkligandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt. Sålunda finner Svea hovrätt
det tvivelaktigt, om den föreslagna lagändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken
är tillfyllest för tillgodoseendet av efterlevande makas rätt i det
fall att utomäktenskapligt barn framträder med arvsanspråk efter den avlidne
mannen. Enligt hovrättens mening är det angeläget att den bebådade
utredningen i ämnet snarast kommer till stånd. En höjning av den i 13 kap.
12 § giftermålsbalken bestämda sextusenkronorsgränsen föreslås av länsstyrelsen
i Södermanlands län, svenska socialvårds förbundet, yrkeskvinnors
samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund, vilka båda sistnämnda
remissinstanser anser att värdegränsen i varje fall bör bestämmas så att
innehållet i paragrafen bättre kommer att motsvara syftet med det ursprungliga
stadgandet. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att, om
under lagstiftningsarbetets gång skulle visa sig att sextusenkronorsgränsen
bör höjas, bestämmelserna bör göras mer nyanserade, främst såtillvida att
hänsyn tages till äktenskapets varaktighet. Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund ansluter sig till vad justitierådet Walin anfört om att en
legal rätt möjligen borde beredas efterlevande make att sitta i orubbat bo.
Husmodersföreningarnas riksförbund anser att frågan om en sådan lagändring
pockar på sin omedelbara lösning och att den icke bör anstå i avbidan
på en särskild översyn av giftermålsbalken eller en eventuell gemensam nordisk
revision av arvslagstiftningen. Domkapitlet i Linköpings stift ifrågasätter
om icke ett förverkligande av förslaget om utomäktenskapligt barns
arvsrätt motiverar bestämmelser om att äkta makar obligatoriskt skall upprätta
äktenskapsförord. En försäkran vid äktenskapets ingående beträffande
utom äktenskap födda barn, tillagd nu föreskriven försäkran angående
frihet från äktenskapshinder, kan enligt domkapitlet visserligen övervägas,
men en sådan försäkran torde icke lämna samma skydd som ett förord och
får icke heller giltighet med avseende å barn utom äktenskap som föds efter
äktenskapets ingående.

Några remissinstanser, nämligen hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna
i Norrbottens och Göteborgs och Bohus län samt häradshövdingeföreningen,
avstyrker av principiella skäl förslaget om
utvidgad arvsrätt för utom äktenskapliga barn. Sålunda
anför hovrätten för Nedre Norrland:

I betänkandet har egentligen angivits blott ett klart utsagt motiv för den
föreslagna ändringen, nämligen att denna skulle bidraga till att göra de
utomäktenskapliga barnen socialt likvärdiga med de inomäktenskapliga. I
övrigt äro de i betänkandet anförda skälen enligt hovrättens mening endast
ändrade bedömningar av ett idéinnehåll som redan lagberedningen i det
förslag som förde fram till nu gällande arvslag ingående övervägt och funnit
böra leda till en motsatt lösning.

Hovrätten delar justitierådet Walins uppfattning (s. 218), att den sociala
omvärdering varpå förslaget skulle utgöra en bekräftelse i stort sett
redan ägt rum. Härav drar hovrätten emellertid den slutsatsen att just för -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

denskull någon lagändring icke är behövlig. Något samhällsintresse av förslagets
genomförande torde ej föreligga. Såsom framgår av motiven till arvslagen
har nuvarande särställning i arvshänseende för utomäktenskapliga
barn ej heller sin orsak i att sådana barn anses socialt mindervärdiga. Den
har uteslutande sin grund i ifrågavarande barns generellt sett — trots blodsbandet
bristande sociala och ekonomiska samhörighet med arvlåtaren.
Principiellt ohållbar skulle de utomäktenskapliga barnens nuvarande ställning
vara först om det kunde med fog hävdas att arvsrätten är att anse i
främsta rummet som en förman för närstående skyldemän, tillkommen i
deras intresse. Så torde emellertid för svensk rätts del icke vara förhållandet.
Arvsrättens egentliga grund torde i stället vara att söka i samhällets
intresse av att den av skyldskapen föranledda familjesamhörigheten upprätthålls
samt att således den sociala och ekonomiska kontinuiteten mellan
arvlåtare och arvinge främjas.

I själva verket innebär därför förslaget i denna del genomförande i svensk
arvsrätt av en ny princip. När genom arvslagen kusiner uteslötos ur arvskretsen,
betingades detta av att deras intressegemenskap med den avlidne
ansågs normalt icke vara tillräckligt stark att utan testamente berättiga till
andel i kvarlåtenskapen. I motiven betonades att blodsbandet blott hade betydelse
som ett typiskt faktum, varpå man kunde tillåta sig att grunda generella
omdömen om var sådan samhörighet regelmässigt vore för handen.
Den nu föreslagna lagändringen står i strid med detta familjesamhörighetens
intresse och verkar till förman för en arvlåtaren känslomässigt ofta
ovidkommande person.

Alt blodsbandet såsom isolerat faktum icke förtjänar tillmätas den vikt
de sakkunniga gjort i fråga om utomäktenskapliga barn framgår för övrigt
av den lätthet varmed de sakkunniga för normalfallet av adoption släppt
adoptivbarnets arvsrätt efter sina föräldrar (s. 99).

EU skäl för lagändringen kunde vara att arvlåtaren därigenom möjligen
i något fall skulle få intresse att genom positiva åtgärder skapa ökad samhörighet
med barnet. Den rätt till umgänge med barnet som enligt 6 kap.
10 § föräldrabalken tillkommer fadern är emellertid i detta hänseende långt
ifrån tillfyllest. Den måste om något skall kunna vinnas på antydd väg utbyggas
med viss rätt för fadern att deltaga i vårdnaden. Det torde dock såsom
redan anförts i motiven till arvslagen möta utomordentliga svårigheter
att stärka faderns rättsliga ställning mot barnet. Ett stärkande denna väg
av bandet mellan arvlåtaren och barnet förutsätter också att denne känner
sig viss om att han verkligen är barnets fader.

Hovrätten uttalar slutligen att frågan om utvidgad arvsrätt för barn utom
äktenskap under alla förhållanden bör anstå till dess eu med orätt utpekad
fader med praktisk visshet kan uteslutas från faderskapet. Gentemot den i
betänkandet framförda uppfattningen, att vid misstag beträffande faderskapet
underhållsbördan vore till större nackdel än det förhållandet att barnet
får arvsrätt, hävdar hovrätten att det säkerligen är alldeles tvärtom så snart
arvsrätten har ekonomisk betydelse. Beträffande följderna av de sakkunnigas
förslag påpekar hovrätten följande:

Om den föreslagna lagändringen genomföres och 3 kap. arvslagen alltså
helt borttages, kommer beteckningen bröstarvinge överallt där den användes
i lagtext att även avse utomäktenskapliga barn. Detta blir således exempelvis
fallet också i 105 § tredje stycket lagen om försäkringsavtal, som anger
vad en försäkringstagare, såframt annat ej framgår av omständigheter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

na, skall anses ha menat när han insatt sina barn som förmånstagare. Att
på sätt sålunda skulle bli följden oavsett försäkringstagarens egen vilja utsträcka
förmånsrättens omfattning till utomäktenskapliga barn synes ej berättigat.

Även länsstyrelserna i Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter
om det icke är samhörigheten i ekonomiska förhållanden och levnadsförhållanden
i övrigt, som är den yttersta grunden för arvsrätten, låt
vara att denna samhörighet har sin rot i släktskapen mellan de berörda.
Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar att genom tidigare lagstiftning kusiner
och fjärmare släktingar (ofta kallade lachende Erben) uteslutits från
arvsrätt, under det att hustru tillerkänts sådan rätt och detta före andra
släktingar än bröstarvingar. Utomäktenskapliga barn lever i regel icke i sådan
samhörighet med fadern som här avses; och för de undantagsfall då så
sker, är de merendels att anse som trolovningsbarn. Starka skäl talar också
för att man, då det gäller att ändra den nedärvda rättsordningen — som
på detta område sannolikt alltjämt är känd bland folkets stora massa •—
framgår med stor försiktighet och icke inför regler, som ännu ej vunnit burskap
bland allmänheten. Ej heller utgör frågan om utsträckt arvsrätt för de
utomäktenskapliga barnen ett samhällsproblem, som folk i allmänhet anser
måste lösas. Skulle det visa sig att de föreslagna reglerna om fastställande
av faderskap uppfyller förväntningarna, kan detta få som följd att allmänheten
i alll större utsträckning finner det befogat att utomäktenskapliga
barn utan undantag ärver även sin fader, och därmed har en ändring av
rättsuppfattningen skett som motiverar att då justera arvsreglerna.

Häradshövdingeföreningen utvecklar sin ståndpunkt sålunda:

Föreningen vill ifrågasätta om verkligen den känsla av mindervärde, som
må finnas hos vissa barn utom äktenskap, och den föreställning om skillnad
i fråga om social jämbördighet i förhållande till barn i äktenskap, som ännu
i viss utsträckning dröjer kvar i de utomäktenskapliga barnens och allmänhetens
betraktelsesätt, kan i sådan omfattning att den är av någon betydelse
vara beroende av den arvsrättsliga regleringen. Med det nu sagda vill föreningen
ingalunda bestrida, att kravet på likställighet i och för sig starkt
talar för utvidgad arvsrätt. Principen om att lika förhållanden skola ge
upphov till lika rättsverkningar vem det än rörer är grundläggande för
svensk rättsordning och åtnjuter ett glädjande starkt stöd i det allmänna
rättsmedvetandet. Men i fråga om de utomäktenskapliga barnen är läget tyvärr
det, att det grundläggande förhållandet, som borde ge upphov till de
lika rättsverkningarna, nämligen faderskapet, icke låter sig fastställas med
sådan säkerhet att det vare sig statistiskt eller i det allmänna åskådningssättet
framstår såsom lika säkert som faderskapet till barn fött inom äktenskap.
De nya reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap
komma visserligen — efter vad man får hoppas — att minska antalet
fall då någon förklaras som fader till barn som icke avlats av honom, men
vi komma fortfarande alt sakna möjligheter att med tillräcklig säkerhet
fastslå det biologiska faderskapet. I många fall kommer även med den nya
ordningen riktigheten av rättens avgörande i faderskapsprocessen att med
fog kunna ifrågasättas. Redan härutinnan brister det alltså i fråga om de
faktiska förutsättningarna för likställighet. Härtill kommer, såsom de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

kunniga framhållit, att för nutida bektraktelsesätt — som låg till grund redan
för de 1928 genomförda inskränkningarna i arvsrätten — arvsrättens
grund icke enbart är blodsbandet utan blodsbandet i förening med den med
blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Såsom
allmänt är känt finnes i det alldeles övervägande antalet fall icke någon
sådan samhörighet mellan utomäktenskapliga barn och deras verkliga eller
presumtiva fäder. Att genom lagregler framtvinga en sådan samhörighet
torde varken vara möjligt eller ens önskvärt. Principen om likställighet kan
därför enligt föreningens mening icke utan vidare tillämpas i fråga om
utomäktenskapliga barns arvsrätt.

Obefintligheten av social och ekonomisk samhörighet medför vidare —
fortsätter föreningen — att synnerligen tungt vägande skäl av praktisk natur
kan riktas mot förslaget, nämligen i fråga om dess menliga verkningar
för andra arvsberättigade efter fadern och för andra som stått honom nära.
Föreningen anför:

Om fadern vid sin död är eller varit gift, kan det utomäktenskapliga barnets
arvsrätt medföra högst betydande minskning av efterlevande hustrus
och äkta barns andel i kvarlåtenskapen, som de kanske genom mångårigt
gemensamt arbete sammanbragt. Är äktenskapet barnlöst går hustrun som
regel miste om hälften av kvarlåtenskapen till förmån för mannens utomäktenskapliga
barn. Icke minst det sistnämnda fallet framstår, såsom de
sakkunniga också medgivit, såsom stötande. Liknande fall kunna inträffa
även om fadern icke gift sig, men levat tillsammans med arvsberättigad
släkting. Dessa konsekvenser äro så mycket mera betänkliga som det ofta
förhåller sig så, att faderns familj och anhöriga sakna kännedom om det
utomäktenskapliga barnets existens. Rätten til! laglott gör att det i de flesta
fall icke blir möjligt att genom rätten att göra testamente åvägabringa erforderlig
rättelse i de icke önskvärda konsekvenserna beträffande fördelningen
av kvarlåtenskapen. Särskilt beträffande små bon — och det torde
de flesta vara — där man oftast icke kommer sig för med att upprätta
testamente, komme följderna av den utvidgade arvsrätten att bli upprörande.
Dessa invändningar kunna icke bagatelliseras såsom skett i betänkandet.
Även om stora befolkningslager äro benägna att betrakta den nuvarande
ordningen med olika arvsrätt för barn i och barn utom äktenskap såsom
stötande som allmän princip, känner sig föreningen övertygad om att
reaktionen hos allmänheten, om den i framtiden ställes inför konkreta fall
av den typ som nyss antytts, kommer att bliva mycket kraftig mot en lagstiftning
som gjort något sådant möjligt. Dylika fall, vilka ej torde bli fåtaliga,
komma utan tvivel att kännas stötande för det allmänna rättsmedvetandet,
som mera ser till skäligheten i de enskilda fallen än till abstrakta
principer.

Föreningen anser att ett genomförande av förslaget under alla omständigheter
borde vara uteslutet om icke i samband därmed införes en långt gående
rätt för efterlevande make att kvarsitta i orubbat bo, icke mindre omfattande
än den som finnes i Danmark och Norge. Den föreslagna mindre
jämkningen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken är enligt föreningens mening
uppenbarligen icke tillfyllest för sagda ändamål.

Två ledamöter av föreningens styrelse är av avvikande mening och biträder
de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Här kan nämnas att domkapitlet i Visby stift, utan att direkt taga ställning
för eller mot förslaget, likväl finner detta inge starka betänkligheter.
Även om tidigare framträtt en utpräglad skillnad i socialt hänseende mellan
barn i och barn utom äktenskap, ifrågasätter domkapitlet om numera
skillnaden gör sig gällande med sådan styrka att det fördenskull är påkallat
att utvidga arvsrätten på sätt föreslagits; en utvidgning i förhållande
till fädernefränderna torde också helt sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet.
I ett samhälle som bygger på familjebildning genom äktenskap, måste
för övrigt barn i och barn utom äktenskap alltid utgöra skilda kategorier.
Ett förverkligande av förslaget är enligt domkapitlets mening ägnat att
försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället, och grunden
kan läggas till en så småningom skeende omvärdering av ytterst betydelsefulla
frågor. Vare sig från kyrklig eller ur rent samhällelig synpunkt är en
sådan utveckling önskvärd.

Den avvisande hållning till tanken att låta de utomäktenskapliga
barnen få arvsrätt efter fädernefränd
e r, som kommit till uttryck i vissa av de återgivna yttrandena, återfinnes
även i överståthållarämbetets remissvar. Ämbetet sympatiserar med strävandena
att ge de utomäktenskapliga barnen en förstärkt rättsställning och tillstyrker
därför förslaget om arvsrätt för dem efter fadern. Ämbetet kan
emellertid icke dela de sakkunnigas — efter resonemangen för och mot
arvsrätten efter fadern något överraskande —- ståndpunkt, att kravet på
likställighet är så oavvisligt, att varje skärskådande av därav följande konsekvenser
är överflödigt. Än mindre än i förhållande till fadern kan man i
förhållande till fädernefränderna räkna med någon faktisk samhörighet
— i många fall har de ej ens kännedom om barnets existens — och samtidigt
väger skyldskapsförhållandet ej på långt när så tungt. Ämbetet fortsätter: Vad

angår den roll arvsrätt efter fädernefränder kan spela för utomäktenskapliga
barn torde det stå utom tvivel att läget är ett helt annat än när
det gäller arvsrätt efter fadern. Dels torde det utomäktenskapliga barnet anses
ha ett moraliskt krav gentemot fadern såsom den, genom vars handlande
barnet bragts till världen, dels torde barnet i det övervägande antalet
fall ha personligen känt sin fader. I båda dessa hänseenden får motsatta förhållandet
anses vara det regelmässiga i fråga om fädernefränderna. För det
utomäktenskapliga barnet är den faktiska olikställigheten med barn i äktenskap
givetvis det för hans medvetande dominerande; barnets känsla av egenvärde
torde knappast påverkas av om det i något hänseende ej är rättsligen
likställt med barn i äktenskap. Utgår man från det vanliga förhållandet,
nämligen att ett barn i äktenskap känner, men ett barn utom äktenskap ej
känner sina fädernefränder, framstår det för ämbetet som en konstruktion
utan större samband med verkligheten, om man gör gällande, alt det senare
barnet skulle uppfatta det som en orättvisa av samhället, att detta icke tillerkänner
honom arvsrätt efter hans fädernefränder.

Olägenheterna med arvsrätt efter fädernefränder bestå främst däri att
man tillskapar en arvsordning, som fördelar kvarlåtenskapen på annat sätt
än arvlåtaren haft anledning räkna med. Förhållandet åskådliggöres må -

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

hända bäst med ett exempel. En person antages leva i den föreställningen
att hans närmaste arvinge är en brorson. Han är fästad vid denne och finner
honom väl lämpad att vid hans död övertaga hans kvarlåtenskap, vare
sig nu denna består av fungibla ting eller av exempelvis en egendom eller
en rörelse. Någon anledning att testamentariskt förordna om sin kvarlåtenskap
anser han sig ej ha; testamentets innehåll skulle ju endast bli att den
legala arvsordningen skall följas. Vid hans död ger sig emellertid en annan
brorson halvbror eller kusin till den förut nämnde — till känna och inträder
såsom arvinge till hälften av kvarlåtenskapen; hans existens var
förut icke känd, då skyldskapen härrört av cn utomäktenskaplig förbindelse.
— De sakkunnigas förslag står i strid mot deras eget resonemang
rörande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter fadern. Överståthållarämbetet
är för sin del övertygat om att därest förslaget skulle genomföras
detsamma kommer, sedan dess praktiska verkningar blivit kända av
en större allmänhet, att motverkas genom att testamentariska förordnanden
göras i betydligt större utsträckning än för närvarande.

Bankföreningen kritiserar likaledes den föreslagna regeln om arvsrätt för
utomäktenskapligt barn i förhållande till fädernefränderna och anser de
sakkunnigas betänkande icke innehålla tillräcklig belvsning av en dylik
bestämmelses relation till rättsordningen i övrigt. Föreningen anför:

Det är en grundläggande princip i vår successionsrätt att var och en skall
kunna genom testamente fritt förfoga över sin kvarlåtenskap utan annan
inskränkning än den som följer av regeln om bröstarvinges rätt till laglott.
En oundgänglig förutsättning för att en person skall äga enligt sina önskningar
utnyttja sin rätt att göra testamente är, att han äger kännedom om
samtliga de förhallanden som äro avgörande för arvsrätten efter honom.
I de fall, då fädernefränderna äga vetskap om det utomäktenskapliga barnets
existens, kunna de antagas ej sällan, kanske oftast, vilja genom testamente
avskära barnet från arvsrätt så långt detta nu kan låta sig göra med
hänsyn till laglottsregeln. När fädernefränderna, såsom merendels lär bli
fallet, icke äga någon som helst kännedom om det utomäktenskapliga barnet,
sakna de emellertid anledning att genom upprättande av testamente
förhindra en ur deras synpunkt sett icke önskvärd uppdelning av kvarlåtenskapen
även på detta barn. Till följd härav kan en regel om arvsrätt för
utomäktenskapliga barn vis å vis fädernefränder medföra, att ett testamente,
som skulle ha upprättats, om testator känt till de verkliga förhållandena,
icke kommer till stånd. Det synes icke rimligt, att en person för undvikande
av risken att arvsrätt efter honom skulle''k unna göras gällande av
ett för honom okänt utomäktenskapligt barn till hans arvsberättigade manliga
släktingar städse måste upprätta testamente, varigenom sådan arvsrätt
utöver laglottsområdet uteslutes.

I detta sammanhang må återgivas följande av kammaradvokatfiskalsämbetct
lämnade uppgifter angående de villkor, på vilka allmänna arvsfondens
rätt till arv brukar efterskänkas till förmån för skyldemän av utomäktenskaplig
börd:

I sådana fall då kvarlåtenskapen efter en ensamstående man tillfallit
allmänna arvsfonden ha i stor utsträckning ansökningar om efterskänkande
av den avlidnes kvarlåtenskap till förmån för dem inkommit från
personer, vilka åberopa, att de äro barn utom äktenskap till den avlidne.
Såsom grund för ett efterskänkande stadgas i 5 kap. 3 § lagen om arv, att
där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, arv, som till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

fallit fonden, må av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis
avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått den avlidne nära.
Arv, som icke överstiger 10 000 kronor, kan enligt vad riksdagen de senaste
åren beslutat efterskänkas av Konungen utan riksdagens hörande.

Villkoren för ett efterskänkande ha i de flesta fall fastställts till att sökanden
bör dels vara i små ekonomiska omständigheter dels ock hava stått
den avlidne i livstiden nära. En viss privilegierad undantagsställning har
dock under senare år tillerkänts utomäktenskapliga barn vad angår arvsrätt
efter fader, i det att för sådant efterskänkande som regel icke erfordrats
ett närstående förhållande till arvlåtaren. I sådana fall har kvarlåtenskapen
efterskänkts antingen i sin helhet eller ock till belopp, motsvarande inom
äktenskap född bröstarvinges laglott. Hava ansökningarna avsett kvarlåtenskap
efter fädernefränder, hava sagda ansökningar däremot icke bifallits
med mindre att ett närstående förhållande mellan arvlåtaren och sökanden
kunnat påvisas. Det har nämligen icke ansetts riktigt, att i sistnämnda
fall kvarlåtenskapen skulle avstås till person, som varit arvlåtaren obekant
eller ehuru bekant dock mindre väl sedd, och där blodsbandet varit tvivelaktigt
och i varje fall icke erkänt av arvlåtaren eller barnets fader. De utomäktenskapliga
barnen hava alltså i praktiken erhållit samma rätt som om
de varit adopterade eller avlade i trolovning, d. v. s. tillerkänts arvsrätt efter
fader men icke efter fädernefränder.

Några av de remissinstanser, som ställer sig avvisande till förslaget att i
arvsrättsligt hänseende jämställa utomäktenskapliga och inomäktenskapliga
barn, är likväl positivt inställda till en utvidgning av arvsrätten
för vissa fall.

Hovrätten för Nedre Norrland fäster sålunda uppmärksamheten vid att en
särställning intages av sådana utomäktenskapliga barn, vilkas föräldrar
varaktigt sammanbott eller i fråga om vilka eljest en verklig samhörighet
med fadern kommit till stånd, och hovrätten anser det även med sin uppfattning
riktigt att full arvsrätt beredes sådana barn. Väl kan, som lagberedningen
i sitt år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken anfört,
tveksamma gränsfall lätt uppstå, men någon omöjlighet att finna eu tillfredsställande
form för särskilda lagregler på delta område borde det ej
vara. Vad de tveksamma gränsfallen beträffar är det sannolikt att, om vissa
arvsregler skapas för huvudfallen, barnavårdsmannen i gränsfallen lättare
kunde förmå fadern att underskriva sådan arvsrättsförklaring, varom nu
förmäles i 3 kap. 2 § lagen om arv.

Även häradshövdingeföreningen finner det önskvärt alt arvsrätt införes
i förhållande till fader och fädernefränder för utomäktenskapliga barn, som
varaktigt levat tillsammans med fadern, även om de ej sammanlever vid
tiden för dödsfallet. I dessa fall föreligger nämligen enligt föreningens mening
den sociala och ekonomiska gemenskap som, jämte den biologiska
släktskapen, utgör grunden för arvsrätten enligt nutida betraktelsesätt, och
i allmänhet kan här icke heller råda större tvivel beträffande det biologiska
faderskapet. Eu sådan utvidgning medför bland annat den stora fördelen
att barn till man och kvinna, som lever tillsammans utan att ha ingått
äktenskap, erhåller en förbättrad arvsrättslig ställning. Visserligen kan frågan,
huruvida barnet och fadern sammanlevat, bli föremål för tvist, men

94 Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

detta bör icke vara något avgörande hinder för en reform i antydd riktning,
och de fall då förutsättningen för arvsrätt är tvivelaktig torde bli relativt
sällsynta. Enligt föreningens mening kan även övervägas att utsträcka arvsrätten
för trolovningsbarn och barn, beträffande vilka fadern avgivit arvsrättsförklaring,
till att omfatta jämväl arv efter fädernefränderna. Dessa
barn torde nämligen i regel vara kända av fädernefränderna och i många
fall betraktade såsom hörande till släkten. I de fall föreningen nu berört bör
av likställighetsskäl fader och fädernefränder erhålla arvsrätt efter barnet,
men en regel härom bör möjligen kompletteras med en bestämmelse om att
den, som försummat sina plikter mot barnet, förverkat rätten till arv. Såvitt
föreningen kan finna bör de sålunda skisserade reglerna om vidgad
arvsrätt kunna göras tillämpliga även beträffande barn, som fötts innan
reglerna trätt i kraft. — Länsstyrelsen i Hallands län, som för närvarande
ställer sig avvisande till förslaget om generell arvsrätt för utomäktenskapliga
barn, har icke något att erinra mot en utvidgad arvsrätt för trolovningsbarn
och barn, beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits.

En annan tänkbar modifiering av de sakkunnigas förslag är enligt hovrätten
för Nedre Norrland, att det utomäktenskapliga barnet visserligen erhölle
arvsrätt men ej rätt till laglott. Hovrätten anför:

Där intressegemenskap mellan arvlåtaren och utomäktenskapligt barn
ej finns, skulle arvlåtaren då få möjlighet att testamentera sin egendom till
make och gemensamma barn. Hovrätten vill i detta sammanhang väcka
frågan om det icke skulle stå i överensstämmelse med samhällets intresse
av att privat förmögenhet förvaltas på bästa möjliga sätt, att full testationsfrihet
över huvud taget infördes och laglottsinstitutet följaktligen helt avskaffades.
Ginge man fram på denna linje, skulle vid genomförande av nyss
angivna modifierade förslag varje skillnad i arvshänseende mellan barn i
äktenskap och utomäktenskapliga barn försvinna.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen beträffande folkbokföringen,
nämligen att i en mans personakt skall antecknas varje
utomäktenskapligt barn till vilket han förklarats vara fader, beröres av
flera remissinstanser. Ändringen, som motiveras med att medlem av mannens
familj medan mannen ännu lever bör kunna vinna visshet om vilka
som är arvsberättigade efter mannen, tillstyrkes uttryckligen av dom kapitlet
i Uppsala ärkestift och domkapitlet i Härnösands stift. Folkpartiets kvinnoförbund
anser lika med de sakkunniga att i mannens personakt bör göras
anteckning om varje utomäktenskapligt barn, till vilket mannen förklarats
vara fader. Någon berättigad anledning att hemlighålla ett dylikt
förhållande synes förbundet icke förefinnas. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
anser att en nödvändig följd av genomförandet av arvsrätt för utomäktenskapliga
barn är en ändring av gällande bestämmelser om kyrkobokföringen.
Förbundet ifrågasätter emellertid om den av de sakkunniga föreslagna
ändringen är tillfyllest. Även några andra remissinstanser anser att
ytterligare bestämmelser bör meddelas i förevarande avseende. Med hänsyn
till önskvärdheten att kontrahenterna redan vid äktenskapets ingående skall
få kännedom om eventuella barn utom äktenskap föreslår sålunda Fred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

rika-Bremer-förbundet att — liksom förhållandet är i Norge -— upplysningar
härom skall ingå i den försäkran om frihet från vissa äktenskapshinder,
som undertecknas i samband med att lysning sökes. Samma förslag
framför medicinska fakulteten i Lund. Sveriges husmodersföreningars riksförbund
anser att bestämmelser bör införas icke blott om att makar i lämplig
form skall underrättas om varandras utomäktenskapliga barn utan även
om att barn skall underrättas om hur många syskon (medarvingar) de har,
vilket senare kan vara av betydelse då de planerar sin framtid; uppgifterna
bör icke komma fram först vid dödsfall, då situationen redan i sig själv
är påfrestande.

Ett par remissinstanser reagerar mot de sakkunnigas uttalanden i denna
fråga. Sålunda är advokatsamfundet visserligen ense med de sakkunniga
om att den vidgade arvsrätten nödvändiggör sådan ändring av folkbokföringen
att därav kan utläsas om en man har barn utom äktenskapet; uppgift
därom måste ju kunna erhållas vid mannens död. Men samfundet kan
icke dela de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten av att bereda medlemmar
av mannens familj (även blivande make) och mannens föräldrar
tillfälle att, medan mannen ännu lever, mot hans vilja få del av vad folkbokföringen
i detta avseende innehåller. Även om det för mannens legitima
anhöriga kan vara en obehaglig överraskning, om ett för dem tidigare okänt
utomäktenskapligt barn framställer anspråk på arv, är dock olägenheten
härav enligt samfundets mening väsentligt mindre än de olägenheter som
skulle uppstå, om de anhöriga skulle få rätt att mot mannens vilja ta del av
dessa uppgifter. Åtminstone när det gäller utomäktenskapliga barn, som
fötts innan mannen ingår äktenskap, torde mannen i regel finna med sin
egen fördel förenligt att omtala förhållandet för sin blivande hustru. Och
skulle mannen av någon anledning vilja för sina anhöriga hemlighålla sitt
faderskap till ett utomäktenskapligt barn, så bör det enligt samfundets mening
vara honom tillåtet. Anledning saknas att sträcka kravet på öppenhet
så långt att man äventyrar sammanhållningen inom familjen och skapar
påtaglig risk för svåra äktenskapliga konflikter och försök att förmå mannen
till ekonomiska dispositioner till förfång för det utomäktenskapliga
barnet. Samfundet är för sin del icke övertygat om att 13 § sekretesslagen
tillåter ett utlämnande av nu berörda uppgifter utan mannens samtycke,
men om så verkligen är fallet, hemställer samfundet om sådan ändring av
stadgandet att dylikt utlämnande förhindras. Föreningen Sveriges stadsdomare
håller före att bestämmelserna i 13 § sekretesslagen för närvarande
torde tillämpas så att medlem av mannens familj icke äger ur kyrkoböckerna
erhålla upplysning om mannens eventuella barn utom äktenskap.
För sin del kan föreningen icke finna att det intresse medlem av mannens
familj kan äga att under mannens livstid erhålla vetskap om dennes arvingar
motväger de olägenheter, som måste följa av ett dylikt forskande i mannens
personliga angelägenheter mot hans vilja. Länsstyrelsen i Norrbottens
lön och två ledamöter av Svea hovrätt — vilka motsätter sig förslaget om utvidgad
arvsrätt för barn utom äktenskap — åberopar till stöd för sin stånd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

punkt bland annat det olämpliga i att mannens familj genom utökad folkbokföring
skall kunna undersöka om mannen har något barn utom äktenskap.

Kammaradvokatfiskalsämbetet och domkapitlet i Linköpings stift anser
att ett förverkligande av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt bör
medföra att fadern — förslagsvis efter ändring av bestämmelserna i 6 kap.
12 § föräldrabalken — erhåller rätt till del i vårdnaden om barn
utom äktenskap och viss bestämmanderätt med avseende å sådant
barns utbildning och uppfostran. Fadern skulle härigenom — anför kammaradvokatfiskalsämbetet
— sättas i tillfälle att närmare studera barnet
och på så sätt bilda sig en uppfattning om huruvida han verkligen är fader
till barnet eller om han bör vidtaga åtgärder för att få frågan om faderskapet
omprövad. Domkapitlet finner billighetsskäl tala för att ett barn, som
eventuellt skall ärva faderns verksamhetsområde, av fadern också beredes
möjlighet till tjänlig utbildning därför. Föreningen Sveriges häradshövdingar
finner väl att en ändring av bestämmelserna rörande vårdnaden om
barn utom äktenskap måhända borde kunna ifrågasättas med hänsyn till
den likställighetsprincip, som de sakkunniga åberopat till stöd för den föreslagna
regleringen av de utomäktenskapliga barnens ställning i övrigt, men
anser att praktiska skäl klart talar för att någon ändring i vårdnadsreglerna
icke bör ske.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att de föreslagna bestämmelserna
i förevarande kapitel, liksom övriga i förslaget till ärvdabalk upptagna
stadganden avseende skyldemän, får tillämpning även på personer, som
är besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Med hänsyn till att de med
stadgandena i förevarande kapitel likalydande stadgandena i 1 kap. arvslagen
endast avser skyldskap, som grundar sig på äktenskaplig börd, är det
emellertid enligt hovrättens mening erforderligt att olikheten i bestämmelsernas
innebörd framhäves i lagtexten. I 2 kap. ärvdabalken bör alltså angivas,
att barn utom äktenskap och dess avkomling skall äga taga arv och
ärvas lika med barn i äktenskap. Stadgandet kan förslagsvis införas i 4 §
som ett andra stycke eller måhända ännu lämpligare i 1 § första stycket,
varigenom bleve direkt utsagt att barn utom äktenskap är bröstarvingar.

Departementschefen

Sedan barn utom äktenskap i början av 1900-talet blivit praktiskt taget
fullt likställda med barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter moder
och mödernefränder, har införandet av arvsrätt för de utomäktenskapliga
barnen även efter fader och fädernefränder varit ett ständigt aktuellt önskemål,
vars förverkligande stora befolkningsgrupper betraktat såsom en ur
rättvisesynpunkt ofrånkomlig reform. Frågan var föremål för riksdagens
prövning såväl vid behandlingen av 1917 års lag om barn utom äktenskap
som vid genomförandet av 1928 års arvslag, men båda gångerna avvisades
kravet på generell arvsrätt. Vid det förstnämnda tillfället tillkom dock riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr l,t ,t år 1958

dagens beslut efter sammanjämkning, enär kamrarna fattat olika beslut;
samtidigt begärdes likväl förnyad förutsättningslös utredning. Även vid 1928
års riksdag framställdes yrkande om ytterligare utredning, men frågan härom
föll sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut. Redan år 1936 beslöt
emellertid riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig, förutsättningslös
utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning.

Det är ett etiskt rättvisekrav, att barn inom och utom äktenskap i möjligaste
mån blir likställda. Samhället bör icke genom sin lagstiftning eller
på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en sämre
lottad grupp. Detta är först och främst en principiell fråga om rättslikhet.
Men lösningen därav kan även antagas ha en viss betydelse för opinionsbildningen
i samhället. Visserligen torde det vara sant att, såsom under
remissbehandlingen från skilda håll anförts, den allmänna reaktionen
mot moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa uttryck
som tidigare och att föreställningen om de utomäktenskapliga barnens sociala
mindervärde är på god väg att försvinna. Men alltjämt lever tyvärr denna
föreställning dock kvar på en del håll, och det torde vidare i många fall
förhålla sig så, att de utomäktenskapliga barnen själva har vissa mindervärdeskänslor
på grund av sin börd. Därför är det angeläget att allt som kan
göras för att utjämna den ur principiell och etisk synpunkt oförsvarliga
åtskillnaden mellan olika grupper av barn också blir gjort. Upphävande av
de utomäktenskapliga barnens nuvarande särställning i arvsrättsligt hänseende
är tvivelsutan ägnat att i sin mån bidraga till en mera fullständig
social likställighet mellan dessa barn och barn inom äktenskap. Införandet
av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter fader och fädernefränder är
säkerligen av värde även ur en annan synpunkt än det sociala rättvisekravets.
Erfarenheten visar att samhörigheten mellan ett utomäktenskapligt
barn och dess fader i allmänhet icke är sådan som den med hänsyn
till barnets bästa borde vara. Genom att införa arvsrätt efter fader och
fädernefränder skulle man emellertid så kraftigt som på lagstiftningens
väg kan ske fastslå faderns samband med barnet och därigenom medverka
till att hans känsla av ansvar för barnets uppfostran och framtid stärkes.
Man skulle alltså, för att använda socialvårdsförbundets formulering, tvinga
den utomäktenskaplige fadern att även socialt stå för sitt faderskap. Visserligen
har arvsrätten ur rent ekonomisk synpunkt mycket liten betydelse i
flertalet fall. Men då fadern eller, om han är död, någon av lians skyldemän
verkligen efterlämnar kvarlåtenskap av värde, tillkommer ett förhållande
som kanske alltför ofta fått inta en undanskymd plats i diskussionen,
nämligen att det ur det utomäktenskapliga barnets egen synvinkel måste
le sig orättfärdigt att arvet helt skall tillfalla ett annat barn till samme
fader, vilket bär äktenskaplig börd; varken det ena eller det andra barnet
bär ju kunnat påverka sin börd.

Att förslaget om en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
liar starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen bekräftas av att endast

7 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

ett fåtal remissinstanser på principiella skäl avstyrkt de sakkunnigas förslag
i denna del. Därvid har bland annat gjorts gällande att förslaget icke
skulle stå i överensstämmelse med vad som numera antages utgöra grunden
för arvsrätten; denna vore nämligen icke blodsbandet enbart utan den
med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten.
Väl är det sant att nämnda tankegång låg bakom den år 1928 vidtagna åtgärden
att upphäva arvsrätten för kusiner. Men det är att märka att det
därvid var fråga om en kategori av fränder, vilkas släktskap till arvlåtaren
är tämligen avlägsen. När det gäller så nära skyldemän som egna barn, är
läget ett annat. Då väger såsom de sakkunniga framhållit själva skyldskapsförhållandet
betydligt tyngre. De utomäktenskapliga barnen utgör visserligen
en ganska stor del av samtliga barn men dock ej mer än ungeför
en tiondel, och av dessa är bortåt hälften trolovningsbarn. Även beträffande
en annan tämligen omfattande grupp, skilsmässobarnen, torde
barnets samhörighet med den ene av föräldrarna — i all synnerhet om
dessas äktenskap varat helt kort tid eller rentav endast avsett att legitimera
barnet — ej sällan vara betydligt mindre än med den andre. På liknande
sätt ligger saken till i fråga om de utomäktenskapliga barnen. Särskilt
då fadern gift sig med annan än barnets moder och fått barn i äktenskapet,
föreligger i regel en bristande samhörighet mellan honom och det
utomäktenskapliga barnet. Men att samhörigheten är ringa kan ju normalt
icke betraktas som önskvärt, utan tvärtom är det angeläget att fadern, i
den utsträckning förhållandena det medger, visar intresse för barnet och
tager sig an detta. Såsom jag redan framhållit bör införandet av generell
arvsrätt efter fader och fädernefränder kunna bidraga till att stärka faderns
ansvarskänsla i detta hänseende. Den omständigheten att den ekonomiska
och sociala samhörigheten mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder
för närvarande ofta är svag kan med hänsyn till det sagda icke anses utgöra
något verkligt hinder mot förslaget. I varje fall kan detta argument
ej tillerkännas avgörande betydelse i jämförelse med det krav på rättslikhet
mellan olika grupper av barn, vilket såsom förut framhållits utgör det väsentliga
skälet för reformen.

Mot en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har i några
yttranden vidare invänts att ett förverkligande av förslaget i denna del skulle
vara ägnat att försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället.
Dessa farhågor synes mig icke berättigade. Det förhållandet att en man är
fader till ett utomäktenskapligt barn kan väl stundom föranleda att ett tilltänkt
äktenskap icke kommer till stånd eller, om mannen redan är gift, att
hans äktenskap upplöses. Men att vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap i
och för sig skulle få någon nämnvärd verkan i fråga om äktenskaps ingående
eller bestånd synes icke troligt. I Danmark och Norge är utomäktenskapliga
barn sedan åtskilliga år tillbaka i arvsrättsligt hänseende likställda
med barn i äktenskap utan att äktenskapets ställning som samhällsinstitution
i dessa länder torde kunna påstås vara svagare än hos oss. Ett faktum
är dessutom att i Danmark och Norge antalet utom äktenskap födda barn i

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

förhållande till hela antalet levande födda barn nnder de senaste åren varit
avsevärt lägre än i vårt land. över huvud synes intresset av att skydda familjebildning
och familjesamhörighet icke stå i vägen för denna förbättring
av de utomäktenskapliga barnens ställning.

En remissmyndighet har mot de sakkunnigas förslag invänt, att ett jämställande
i arvsrättsligt hänseende av utomäktenskapliga barn med barn av
äktenskaplig börd skulle leda till den enligt remissmyndighetens mening
olämpliga konsekvensen att beteckningen bröstarvinge i 105 § tredje stycket
försäkringsavtalslagen och i annan lagtext komme att avse även utomäktenskapligt
barn. I anledning härav må framhållas att nämnda stadgande i
försäkringsavtalslagen har karaktären av en allmän tolkningsregel, som enligt
vad i paragrafens första stycke uttryckligen sägs skall lända till efterrättelse
endast om annat ej framgår av omständigheterna.

Såsom redan anmärkts har de sakkunnigas förslag i princip vunnit anslutning
hos det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa har emellertid
ansett att förslaget icke bör genomföras förrän fastställandet av faderskapet
till barn utom äktenskap kan ske med fullständig visshet eller i
vart fall med betydligt större säkerhet än för närvarande. Andra återigen har
såsom en förutsättning för förslagets genomförande uppställt att efterlevande
make tillförsäkras eu väsentligt tryggare ställning än enligt de sakkunnigas
förslag.

På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan ett barns härstamning på
fädernet i allmänhet icke fastslås med absolut visshet, och det är osäkert
om detta någonsin skall bli möjligt i full utsträckning. Det sagda gäller
självfallet i princip i lika mån utomäktenskapliga barn och barn i äktenskap,
låt vara att beträffande den sistnämnda gruppen av barn någon tvekan
om härstamningen vanligtvis icke behöver uppstå i praktiken. Under
nämnda förhållanden är det tydligen en bedömningsfråga huruvida faderskapsfastställandet
kan anses ske med sådan säkerhet att arvsrätt skall
kunna grundas därå. Den i anslutning till de sakkunnigas förslag inom
justitiedepartementet utarbetade nya bestämmelse om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, som jag i det följande kommer att närmare
behandla, uppfyller enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt
stora krav för att arvsrätt efter fader och fädernefränder skall
kunna införas. Då det gäller att bedöma förslagets konsekvenser, måste man
för övrigt hålla i minnet, att i de allra flesta fall spelar arvsrätten ur ekonomisk
synpunkt en mycket mindre roll än rätten till underhållsbidrag
från den antagne fadern. Som jag nyss nämnt har redan nu utomäktenskapligt
barn i både Danmark och Norge generell arvsrätt efter fader och
fädernefränder, och med de mycket stränga krav som där hittills gällt i
fråga om faderskaps fastställande måste det i dessa länder ha framstått såsom
särskilt angeläget alt den nya bestämmelsen ger erforderlig säkerhet.
De danska och norska representanter, som deltagit i utarbetandet av den
av kommittén föreslagna bestämmelsen, har emellertid ansett denna vara
lillfyllest för sina länders vidkommande.

100

Kungl. Mctj.ts proposition nr 1H år 1958

I detta sammanhang liar från något håll gjorts gällande att en intresseavvägning
måste ske mellan en grupp utomäktenskapliga barn, för vilka
arvsrätten verkligen skulle ha någon ekonomisk betydelse, och eu annan
grupp sådana barn, vilkas faderskapstalan till följd av den föreslagna faderskapsbestämmelsen
blir ogillad. Denna invändning torde bottna i en felsyn.
Visserligen är det möjligt — men ingalunda säkert — att den nya
faderskapsbestämmelsen med dess syfte att tillgodose rättssäkerhetens krav
kommer att leda till ett något ökat antal ogillanden av faderskapstalan, men
detta kommer enligt förslaget att ske alldeles oberoende av om vidgad arvsrätt
införes eller ej. Man undgår således icke en eventuell ökning av antalet
ogillade käromål om faderskap genom att uppskjuta arvsrättsfrågans lösning.
Vad saken gäller är alltså en avvägning av skälen för och emot de ändrade
faderskapsreglerna. Denna fråga behandlas i det följande.

I ett remissyttrande har ifrågasatts att endast faderskap, som fastställts
genom dom eller skriftligt erkännande före faderns död, skulle grunda arvsrätt.
Den bakomliggande tanken är att avgörandet i ett först efter den utpekade
faderns död anhängiggjort faderskapsmål blir mera osäkert än eljest.
Möjligheterna att föra bevisning kan alltid i dessa, lika väl som i andra mål,
inverka på utgången. Detta förhållande utgör emellertid icke något skäl att
ge den grundläggande arvsregeln en principiellt annan utformning för de
åsyftade fallen.

En konsekvens av den vidgade arvsrätten för utomäktenskapligt barn är
att andra arvingar får vidkännas en motsvarande minskning i sin nuvarande
rätt till arv. Det mest ömmande fallet härvidlag synes vara det då den
avlidne mannen efterlämnar, förutom barn utom äktenskap, endast hustru.
Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt erhåller i arv kommer
i stället att tillfalla det utomäktenskapliga barnet. Särskilt om egendomen
i boet helt härleder sig från hustrun och hon icke haft kännedom om barnets
existens kan detta resultat verka stötande.

Jag vill då först framhålla att de sakkunniga förutsatt att det av folkbokföringen
skall kunna utläsas om en man är fader till barn utom äktenskap
på liknande sätt som därav för närvarande kan inhämtas att en kvinna
har barn utom äktenskap eller att en man är fader till trolovningsbarn eller
barn, beträffande vilket han avgivit arvsrättsförklaring. Under remissbehandlingen
har någon erinran icke i och för sig riktats mot tanken att i
en mans personakt skall antecknas varje utomäktenskapligt barn, till vilket
han förklarats vara fader. Däremot har från några håll ifrågasatts lämpligheten
av att en medlem av mannens familj skvdle äga att mot mannens
vilja ur personakten inhämta upplysning om hans utomäktenskapliga barn.
I ett par yttranden har vidare tvekan uttalats om riktigheten av de sakkunnigas
uppfattning, att 13 § sekretesslagen skulle tillåta ett utlämnande av
dylika uppgifter utan mannens samtycke. I anledning härav må till en början
erinras om att föredragande departementschefen vid sekretesslagens
tillkomst uttryckligen framhöll (proposition nr 140/1936 s. 89) att kontrahenterna
vid ett tillämnat äktenskap i regel torde kunna anses berättigade

101

Kungl. Mnj:ts proposition nr år 1958

att få del av upplysningar om varandra. Denna uppfattning vill jag för
egen del biträda, och jag anser att detsamma bör gälla även i fråga om sådana
anhöriga till en person, från vilka hans utomäktenskapliga barn kan
härleda arvsrätt. Jag kan därför ej instämma i ett under remissbehandlingen
väckt yrkande om sådan ändring av 13 § sekretesslagen att ett utlämnande
av berörda uppgifter förhindras. Å andra sidan synes det mig
icke heller nödvändigt att, såsom från vissa håll yrkats, genom specialbestämmelser
av ett eller annat slag utbygga möjligheten för blivande hustru
eller nära anhörig att inhämta upplysningar i berörda hänseende. Erforderliga
författningsändringar i tillämpningsbestämmelserna till folkbokföringsförordningen
kan genomföras på administrativ väg.

Med hänsyn till vad nu sagts bör alltså såväl trolovad som hustru kunna
utan svårighet få uppgift om existensen av ett fästmannens eller makens
utomäktenskapliga barn. Därmed skapas ett underlag för eventuellt erforderliga
åtgärder från hennes sida — i första hand upprättande av äktenskapsförord
— till skydd för den egna egendomen. Vidare må i detta sammanhang
beaktas att de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring av
13 kap. 12 § giftermålsbalken att den s. k. sextusenkronorsregeln, i motsats
till vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes
bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller underhållsberättigat
barn utom äktenskap. Genom detta förslag, som jag i det
följande skall närmare beröra, kommer alltså den vidgade arvsrätten för
utomäktenskapligt barn icke att medföra någon olägenhet för efterlevande
hustru, om kvarlåtenskapen uppgår till högst sextusen kronors värde och
enskild egendom ej finns. Det må i detta sammanhang slutligen också erinras
om möjligheten att upprätta testamente. Eftersom arvsrätten för utomäktenskapligt
barn, om den ej skall bli illusorisk, bör vara förenad med
laglottsrätt i samma utsträckning som gäller beträffande barn av äktenskaplig
hörd, kommer visserligen testationsfriheten att i motsvarande mån
begränsas. Även i betraktande härav finns emellertid ett ganska stort utrymme
för att genom testamentsförordnande tillgodose såväl efterlevande
hustru som andra.

Vid dessa förhållanden anser jag att införandet av full arvsrättslig likställdhet
mellan barn i och barn utom äktenskap knappast kan anses möta
avgörande betänkligheter med hänsyn till efterlevande makes rättsställning.
.lag vill dock icke bestrida att goda skäl kan åberopas för att hustru vid
mannens död skall beredas ännu större trygghet än den som följer enligt det
nu sagda. Detta problem har emellertid sin betydelse oberoende av frågan
om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. I regel gäller det avvägningen
mellan den efterlevande maken och äktenskapliga barn. Visserligen kan
naturligtvis problemet bli mera accentuerat, om det tillkommer något barn
utom äktenskap, men en motsvarande situation kan redan nu föreligga, då
det finns barn från ett tidigare gifte, liksom det stundom kan uppkomma
stora intressemotsättningar mellan den efterlevande maken och dennes egna
barn. Såsom de sakkunniga påpekat innefattar alltså den närmare lösning -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

en av detta praktiskt mycket viktiga problem en avvägningsfråga, som icke
enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Spörsmålet
torde i första hand böra upptagas vid det nordiska samarbetet på arvslagstiftningens
område som enligt vad jag förut nämnt skall börja inom den
närmaste tiden. Även den under remissbehandlingen väckta frågan om laglottsinstitutets
avskaffande torde därvid bli föremål för behandling.

Uppenbart är att stridiga intressen kan göra sig gällande vid ett arvskifte,
i vilket ett utomäktenskapligt barn skall deltaga. Särskilt när tillgångarna
i boet väsentligen utgöres av en släktgård eller ett familjeföretag, kan det
tänkas att det utomäktenskapliga barnets medbestämmanderätt bereder
svårigheter för de andra delägarna. I likhet med de sakkunniga anser jag
det vara naturligt att arvskiftet i ett sådant fall verkställes med beaktande
av önskemålet om gårdens eller företagets bevarande i släktens hand och
alltså så att det utomäktenskapliga barnet får nöja sig med att erhålla sin
lott i annan egendom. Att såsom en remissinstans förordat införa en uttrycklig
regel i detta hänsende anser jag dock icke erforderligt. Enligt 23
kap. 3 § i förslaget bör vad som ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt
möjligt läggas å en lott. Om arvingarna ej kan enas, skall särskild skiftesman,
som på delägares begäran förordnas, själv bestämma om skiftet,
och skiftesmannens avgörande kan sedermera bringas under domstols provning.

Vad beträffar det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt
barn och dess fädernefränder är uppenbarligen denna del av arvsrättsfrågan
i praktiken mindre betydelsefull. Barnet kan över huvud icke ärva någon
av faderns släktingar så länge fadern lever. I allmänhet överlever fadern
sina föräldrar, och barnets arvsrätt efter dem blir sålunda endast sällan aktuell.
Även arvfall efter avlägsnare släktingar än fädernefränder i rakt uppstigande
led är sällsynta, icke minst på grund av att de som sakna egna avkomlingar
oftare än andra torde upprätta testamente. Vid dessa förhållanden
skulle en begränsning i det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla
endast arv efter fadern närmast innebära att en tillfällighet komme att avgöra
i vad mån barnet finge del i fädernefrändernas kvarlåtenskap; redan
genom arvsrätten efter fadern får ju barnet del i sådan fädernefrändernas
egendom som fadern ärvt. Den allvarligaste olägenheten av att begränsa
arvsrätten till enbart fadersarv är emellertid att en principiell olikhet mellan
barn i och barn utom äktenskap i så fall alltjämt komme alt kvarstå. Vad
som främst anmärkts mot arvsrätt även efter fädernefränderna är att dessa
i allmänhet icke känner till det utomäktenskapliga barnets existens. Genom
den fullständigare registrering av barn utom äktenskap, som jag enligt det
förut sagda anser böra komma till stånd, öppnas emellertid möjlighet för
den som saknar kännedom om sina arvingar att ur folkbokföringen inhämta
besked därom. Ur praktisk synpunkt minst lika betydelsefull såsom upplysningskälla
i detta hänseende är vidare den bouppteckning som upprättats
efter det utomäktenskapliga barnets fader; av denna skall ju barnets

103

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

existens framgå. Jag kan därför ej finna att vad i detta hänseende anförts
är av beskaffenhet att behöva hindra likställighetskravets förverkligande.

Slutligen har ett par remissinstanser berört frågan huruvida införandet
av vidgad arvsrätt bör medföra sådan ändring av föräldrabalken att fadern
till ett utomäktenskapligt barn får större möjlighet än hittills att inverka
på barnets fostran och att tillvarataga dess ekonomiska angelägenheter.
Väl torde det föreligga vissa skäl att uppmjuka de i 6 kap. 12 § stadgade
villkoren för att fadern skall få övertaga vårdnaden om barnet och därmed,
jämlikt 11 kap. 2 §, bli barnets förmyndare. Det är dock svårt att utan närmare
undersökning överblicka detta spörsmål, och behovet av en ändring
synes icke vara så framträdande att en reform ter sig omedelbart påkallad.
Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet.

På grund av det sålunda anförda godtager jag de sakkunnigas förslag att
barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skall likställas med barn
i äktenskap och att följaktligen någon särbestämmelse rörande utomäktenskapliga
barn icke skall upptagas i ärvdabalken. Att såsom av en remissmyndighet
ifrågasatts fastslå likställigheten i en uttrycklig bestämmelse
anser jag obehövligt.

I övrigt har med avseende å förevarande kapitel endast den ändringen
vidtagits i de sakkunnigas förslag att 3 § andra stycket andra meningen
något omarbetats. Enligt arvslagen gäller att s. k. representationsrätt, d. v. s.
rätt för avkomlingar att träda till arv i faders eller moders ställe, skall tilllämpas
även inom tredje parentelen. Stadgande härom finnes upptaget i 1
kap. 3 § andra stycket, varest bl. a. talas om det fall att den döde efterlämnat
»barn i annat gifte». Detta uttryck syftar uppenbarligen på sådant arvsberättigat
barn eller adoptivbarn till den döde, som ej jämväl är barn eller adoptivbarn
till den dödes tidigare avlidne make. Bl. a. med hänsyn till att utomäktenskapligt
barn för närvarande har arvsrätt efter moder och mödernefränder
och i vissa fall också efter fader, synes det citerade uttrycket även
enligt gällande rätt vara väl snävt — låt vara att stadgandet får läsas gemensamt
med de särskilda reglerna i 3 kap. arvslagen om utomäktenskapligt
barns arvsrätt. I och med att detta kapitel utgår, är det emellertid tydligt att
uttrycket »barn i annat gifte» bör ersättas med enbart ordet »barn».

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar
i boet efter den sist avlidne maken

Till detta kapitel har överförts vad som för närvarande stadgas i 2 kap.
arvslagen. Med hänsyn till terminologien i rättegångsbalken har därvid
gjorts en mindre jämkning i 3 §. Även 4, 5 och 7 §§ har jämkats något i
redaktionellt hänseende, varjämte tredje stycket i 5 § uteslutits såsom obehövligt.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande

Enligt 4 kap. arvslagen äger adoptivbarn eller dess avkomling taga arv
etter adoptanten men däremot icke efter dennes skyldemän. Adoptivbarnet
har dessutom arvsratt efter sina egna skyldemän. När adoptivbarnet dör,
mtrader i princip dess skyldemän som arvtagare. Endast i det fallet att
adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom i arv,
gåva eller testamente finnes en till egendomens värde begränsad arvsrätt för
adoptanten eller hans avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberättigad
skyldemän, ärves jämväl kvarlåtenskapen i övrigt av adoptanten
men dennes avkomlingar äger i sådant fall ej rätt att träda i adoptantens
ställe, om han avlidit före adoptivbarnet.

Beträffande denna reglerings tillkomst samt innebörden av motsvarande
lagregler i de nordiska grannländerna hänvisas till betänkandet (s 97
och 98).

Z)e sakkunniga (s. 99—101) har anfört att med hänsyn till adoptionens
syfte att skapa en ersättning för det naturliga föräldraförhållandet adoptivbarnets
anknytning till adoptanten bör grunda arvsrätt. Om arvsrätt även
bor föreligga mellan barnet och dess naturliga släkt, synes främst böra bero
på den närmare beskaffenheten av adoptivförhållandet. I det ojämförligt
största antalet fall sker adoption medan barnet befinner sig i späd
ålder och med den avsikten från adoptivföräldrarnas sida att barnet skall
införlivas i deras släkt som om det vore deras eget. Detta torde också stå
klart för barnets naturliga föräldrar, vilka redan från början betraktar barnet
såsom definitivt skilt från dem. Ett typiskt exempel härpå föreligger
då moder till utomäktenskapligt barn genom förmedling av barnavårdsnämnd
lämnar samtycke till barnets bortadopterande utan att ha haft kontakt
med adoptivföräldrarna eller ens äga kännedom om deras namn och bostadsort.
När adoptionen är avsedd att på nu antytt sätt fullständigt överflytta
barnet från den naturliga släkten till adoptantens släkt, undanryckes i viss
mån grunden för barnets arvsrätt efter dess skyldemän, eftersom blodsbandet
icke enbart utan allenast i förening med den därpå vilande sociala och
ekonomiska samhörigheten anses utgöra arvsrättens grund. För exempelvis
syskonen måste det te sig orättvist, om adoptivbarnet, oaktat det betraktats
såsom definitivt skilt från deras krets, skulle taga del även i kvarlåtenskap
etter skyldemän. Men jämväl sett från adoptivbarnets egen synpunkt synes
det vara önskvärt att dess på skyldskapen grundade arvsrätt upphör. För
att adoptionen skall kunna bli till verkligt gagn bör adoptivbarnet få växa
upp under samma förhållanden som ett adoptantens eget barn och icke
oroas genom närmanden från den naturliga släktens sida. Det är därför
angeläget att alla rättsliga band mellan barnet och dess släkt avbrytes. Ekonomiskt
sett är naturligen ett bortadopterat barns arvsrätt efter dess släkt

Kungl. Maj. ts proposition nr t''i''i år 1958

105

oftast utan större betydelse för barnet. Om barnets arvsrätt på angivet
sätt begränsas, bör detta leda till en motsvarande begränsning av släktens
arvsrätt efter barnet. Härför talar också det förhållandet att den egendom,
varav kvarlåtenskapen efter barnet utgÖres, normalt får antagas helt
eller i huvudsak härröra från adoptanten och hans släkt. — Vid sidan av
de fall då adoptionen såsom i det föregående förutsatts avser att åstadkomma
en fullständig överflyttning av barnet från en släkt till en annan förekommer
emellertid också adoptioner då detta icke i samma grad är åsyftat,
särskilt när ett äldre barn adopteras. Om t. ex. ett föräldralöst barn adopteras
av en nära anförvant eller om ett barn vars föräldrar blivit skilda adopteras
av den med vilken den vårdnadshavande maken gift om sig, torde det
ofta icke vara avsett att fördenskull barnets förbindelse med dess släkt skall
avbrytas. Det synes då ej heller finnas anledning att betaga barnet och dess
skyldemän rätten att ärva varandra. Även vid spädbarnsadoption, då enligt
det föregående arvsrätt mellan barnet och dess släkt i regel icke bör förekomma,
kan det inträffa att sådan arvsrätt anses önskvärd. Detta kan vara
fallet om bibehållandet av förbindelsen med den naturliga släkten väntas
bli till särskild fördel för barnet, t. ex. när barnets skyldemän befinna sig
i en väsentligt bättre ekonomisk situation än adoptanten och hans skyldemän.
Å andra sidan kan stundom även vid adoption av äldre barn ett avskärande
av förbindelsen med den naturliga släkten framstå såsom mest förenligt
med barnets intresse. Vad sålunda anförts synes visa att en tillfredsställande
ordning i arvsrättsligt hänseende icke kan åstadkommas utan att
det skapas två former av adoption med delvis olika rättsverkan. Vid den
ena bör arvsrätt mellan barnet och dess skyldemän i princip icke förekomma,
medan vid den andra barnet och dess skyldemän bör vara berättigade
att ärva varandra. Med hänsyn till den större användning som den förra
adoptionsformen kan beräknas få torde denna böra utformas som den normala.
Adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bör sålunda
kunna beviljas endast när det uttryckligen begärts.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig mera allmänt angående de
föreslagna bestämmelserna om arvsrätt vid adoptivförliållande. Uttalandena
går undantagslöst i tillstyrkande riktning beträffande den föreslagna huvudformen
för adoption, medan däremot meningarna är delade beträffande
adoption med bibehållen arvsrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förslaget är smidigt anpassat
till det faktiska läget vid flertalet adoptioner och därmed även får antagas
överensstämma med vad barnets anhöriga, adoptanten och barnets övriga
omgivning i allmänhet finner vara riktigt. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelserna i Hallands, Norrbottens och Östergötlands län samt av barnavårdsnämnderna
i Linköping, Norrköping och Vårfrubcrga kommun.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget står i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning samt att det har stöd i principen
om den ekonomiska och sociala gemenskapen — och icke allenast blodsban -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 1M år 1958

det — som arvsrättens grund. Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget
såsom synnerligen välmotiverat. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför
sig till det utlåtande, som på domkapitlets uppdrag avgivits av domprosten
Dahlbom. Denne anser att frågan om adoptivbarns arvsrättsliga ställning
lösts på ett förtjänstfullt sätt i förslaget. Att, såsom nu är fallet, regelmässigt
låta adoptivbarnets skyldemän taga arv efter adoptivbarnet, kan — anföres
vidare — leda till betänkliga, i vissa fall upprörande konsekvenser,
och förhållandet bar tvivelsutan både avskräckt från välbehövliga adoptioner
och föranlett att adoptioner hävts. Barnavårdsnämnden i Göteborg
håller för sannolikt att en förbättring av adoptivbarns arvsförhållanden icke
kommer att verka störande med avseende å adoptantens skyldemän, vilka
som regel omfattar den nya familjemedlemmen med stor kärlek och varmt
intresse.

Beträffande de sakkunnigas förslag att det skall skapas två former
av adoption med delvis olika rättsverkan förklarar sig hovrätten över
Skåne och Blekinge anse att de båda adoptionsformerna på ett i allt väsentligt
tillfredsställande sätt tillgodoser det praktiska livets behov. Hovrätten
erinrar om att såsom spädbarnsadoptionen, vilken i vårt land torde vara
den vanligaste adoptionstypen, faktiskt utvecklat sig, den regelmässigt innebär
att praktiskt taget all kontakt mellan barnet och dess släkt upphör,
medan i stället en nära samhörighet uppstår mellan barnet samt adoptanten
och dennes anhöriga. Den andra adoptionsformen — med förbehåll om
arvsrätt på grund av skyldskap — förefaller hovrätten i stort sett väl lämpad
för det icke alldeles ovanliga fallet, att maken adopterar andra makens
barn i tidigare äktenskap. Göta hovrätt ansluter sig till de huvudprinciper
som ligger till grund för förslaget. Enligt hovrättens mening är det emellertid
angeläget att finna enkla och korta benämningar på de båda slagen
av adoption i stället för de tunga beskrivningar, som förslaget och motiven
begagnar, detta av hänsyn icke minst till den allmänhet som berörs av instituten.
överståthållarämbetet finner att övertygande skäl förebragts för att
adoptivbarn i vissa fall skall kunna behålla sin arvsrätt på grund av skyldskap.
Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till det av kyrkoherden
Törnquist avgivna utlåtandet. Törnquist framhåller att de personliga förhållandena
vid adoption är så skiftande, att det måste anses vara värdefullt
med två adoptionsformer. Adoption med förbehåll för arvsrätt på grund av
skyldskap antages dock komma till användning ganska sällan. Enligt yrkeskvinnors
samarbetsförbund får adoption med förbehåll för arvsrätt på grund
av skyldskap anses lämplig i fall där barnet bör behålla förbindelsen med
den naturliga släkten. Om exempelvis barn till frånskilda föräldrar adopteras
av faderns eller moderns make i nytt äktenskap är det sålunda —
uttalar förbundet — rimligt att barnet behåller sin arvsrätt i förhållande
till den av föräldrarna som icke har vårdnaden om barnet. Samma synpunkter
anförs av folkpartiets kvinnoförbund, som tillägger att den föreslagna
huvudformen av adoption synes ägnad bereda barnet större trygghet
än det nuvarande adoptionsinstitutet. Sveriges socialdemokratiska kvin -

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

107

noförbund tillstyrker att adoptionsformen med förbehåll för arvsrätt på
grund av skyldskap antages på prov för vinnande av erfarenhet av dess
verkningar.

En mer eller mindre kritisk hållning till den föreslagna adoptionsformen
med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap intages av vissa
remissinstanser. Enligt svenska socialvårdsförbundet tillgodoser den föreslagna
huvudformen syftet med adoptionsinstitutet, nämligen att de känslomässiga
och rättsliga banden med de biologiska föräldrarna helt skall brytas
och barnet i stället utan inskränkningar knytas till adoptivföräldrarna
och deras släkt, som om del vore adoptivföräldrarnas eget barn. De sakkunnigas
skäl för en form av adoption med bibehållen arvsrätt på grund av
skyldskap finner förbundet icke övertygande. Även om barnet därmed skulle
vinna några mer beaktansvärda ekonomiska fördelar, vilket dock i flertalet
fall torde vara tvivelaktigt, så bryter ett dylikt arrangemang sönder
de nyss antydda principerna för adoptionsinstitutet. Möjligheten att utnyttja
två alternativa former för adoption är dessutom enligt förbundets
mening ägnad att komplicera rättstillämpningen och medverka till oklarhet
hos allmänheten om adoptionens rättsverkningar i de individuella fallen.
Även om möjligheten till gemensamma bestämmelser inom de nordiska
länderna på detta område skulle tillspillogivas, håller förbundet före, att
en dylik i och för sig allvarlig olägenhet bör tagas hellre än att den nu
berörda formen av adoption införes. Föreningen Sveriges stadsdomare känner
sig icke övertygad om nödvändigheten att på detta för gemene man
mycket viktiga område införa regler av så invecklad natur, att man kan
utgå från att den fullständiga kännedomen om dem aldrig kommer att bli
var mans egendom. Föreningen avstyrker därför att det införes mer än en
form av adoption, och denna bör bli den föreslagna mer genomgripande
formen. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om det är nödvändigt
eller ens lämpligt att för de undantagsfall, då arvsrätt i förhållandet mellan
barnet och dess skyldemän skulle ha verklig betydelse, införa en särskild
form av adoption. Under alla förhållanden äger ju barnets skyldemän, såsom
de sakkunniga i andra sammanhang framhållit, möjlighet att testamentera
till barnet. Ett införande av allenast en form av adoption skulle
också innebära eu betydande förenkling. Liknande synpunkter anförs av
Fredrika-Bremer-förbundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och barnavårdsnämnden i Stockholm ställer
sig tvekande till behovet av nu nämnda adoptionsform, dock utan att ta
avstånd från densamma. En ledamot av barnavårdsnämnden uttalar sig för
att endast den föreslagna huvudformen för adoption införes.

Eu textkritisk a n m ä r k ning framförs av hovrätten för Nedre
Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar. I deras yttrande anmärkes
att adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. t § första
stycket och 2 § första stycket förslaget till ärvdabalk är arvsberättigade som
bröstarvingar till adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led
samt alt enligt motiven (s. 109) ett flertal stadganden, som rör bröstar -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ii år 1958

vinge, följaktligen skall äga tillämpning även å adoptivbarn. Detta bär enligt
nämnda remissinstansers mening ej kommit till tydligt uttryck i lagtexten.
Hovrätten påpekar sålunda att i 2 kap. 1 § förslaget till ärvdabalk
oförändrat upptagits stadgandet i 1 kap. 1 § arvslagen, att närmaste

arvingar på grund av skyldskap är arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar).
Denna definition å bröstarvinge inbegriper ej i och för sig adoptivbarn.
Stadgandet kompletteras emellertid i arvslagen av föreskriften i 7 kap. 7 §
att vad som förut i nämnda kapitel stadgats om bröstarvinge skall äga motsvarande
tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, men detta kompletterande
stadgande har i förslaget ej annan motsvarighet än den negativa
föreskriften i 7 kap. 7 §, att vad förut i kapitlet är stadgat om bröstarvinge
e j skall äga tillämpning å adoptivbarn, där adoptionen skett med
förbehåll enligt det föreslagna stadgandet i 4 kap. 7 § föräldrabalken. Otydligheten
blir enligt hovrättens mening än större i annan lagtext där ordet
bröstarvinge förekommer. Som exempel nämnes den föreslagna ändrade lydelsen
av bodelningsreglerna i 13 kap. 13 § giftermålsbalken. Enligt motiven
skall också vad i denna paragraf sägs om »bröstarvinge» gälla om adoptivbarn,
men det kan ej utläsas av lagtexten. Hovrätten förordar, att i ärvdabalken
uttryckligen utsäges att vad i lag föreskrives om bröstarvinge skall
i den mån annat ej stadgas äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn.
Häradshövdingeföreningen erinrar om att stadgandena i förslaget till ärvdabalk
om förskott å arv (6 kap.), om laglott (7 kap.) och om arvsavtal
(17 kap.) enligt de sakkunnigas motivering skall tillämpas å adoptivbarn.
Så torde även vara fallet — anför föreningen vidare — med stadgandena
om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap (8 kap.) och bestämmelsen i 11
kap. 7 § förslaget till ärvdabalk samt i 13 kap. 13 § giftermålsbalken. Eftersom
förslaget till ärvdabalk saknar en bestämmelse efter mönster av den i
6 kap. 8 § arvslagen, om att vad i nämnda kapitel stadgas om bröstarvinge
skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, framgår
enligt föreningens mening den avsedda innebörden icke med erforderlig
tydlighet. Räckvidden av det slut e contrario, som kan dragas av stadgandet
i 7 kap. 7 § förslaget till ärvdabalk, synes föreningen oviss. Stadgandet
i 8 kap. 9 § förslaget till ärvdabalk om att vad i nämnda kapitel stadgas
skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens
adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant barn och dess avkomlingar
att utgiva underhållsbidrag är enligt föreningens mening ur tolkningssynpunkt
snarast förvillande i betraktande av de i 2 och 5 §§ av kapitlet
förekommande bestämmelserna rörande bröstarvinge. Bröstarvinge — fortsätter
föreningen — betyder i vanligt språkbruk arvinge som i rakt nedstigande
led härstammar från arvlåtaren och i överensstämmelse härmed har
ordets betydelse också definierats i 2 kap. 1 § förslaget till ärvdabalk. Föreningen
kan därför icke finna det lämpligt att i lagtexten använda ordet
bröstarvinge såsom betydande jämväl adoptivbarn och dess avkomling. För
den som icke har tillgång till motiven måste det förefalla främmande att
ge stadgandena om bröstarvinge den avsedda tolkningen, även om det för

Kungl. Majrts proposition nr 144 år 1958

109

honom skulle framstå såsom sakligt motiverat att så skedde. I motiven
har för övrigt icke uttömmande angivits i vilka fall stadganden om bröstarvinge
skall tillämpas å adoptivbarn och dess avkomling. Detta finner föreningen
vara otillfredsställande, i all synnerhet som de bestämmelser varom
nu är fråga kommer att i mycket stor utsträckning tillämpas av lekmän.
Även föreningen hemställer därför att lagtexten måtte kompletteras med en
bestämmelse av innehåll, att vad i de nämnda lagarna stadgas angående
bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess avkomling,
där detta överensstämmer med grunderna för stadgandet. Slutligen
ifrågasätter föreningen om icke detsamma bör ske i fråga om stadganden,
som anges avse »barn» och »avkomling» (jämför exempelvis 6 kap.
2 § och 11 kap. 6 § förslaget till ärvdabalk).

Statskontoret anser att ett förverkligande av förslaget bör föranleda att
i de för statstjänstemän med flera gällande familjepensionsbestämmelserna
intages en föreskrift, enligt vilken från pensionsrätt undantages barn,
som på grund av att det är adopterat av annan, icke åtnjuter arvsrätt efter
den avlidne, övergångsvis bör dock gälla — uttalar statskontoret — att
adoptivbarn, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande redan åtnjuter
familjepension enligt nu gällande bestämmelser, skall bibehållas vid
denna rätt.

Departementschefen

De bestämmelser om arvsrätt vid adoptivförhållande som upptages i gällande
arvslag har utan någon väsentlig saklig ändring överförts dit från
1917 års lag om adoption. Med hänsyn till att adoptionsinstitutet icke infördes
i vår rätt förrän genom sistnämnda lag, är det därför naturligt att
bestämmelserna giver uttryck åt en tämligen försiktig ståndpunkt. Då adoption
var en i praktiken oprövad anordning, ville man ej låta rättsverkningarna
därav på arvsrättens område bli mera genomgripande än nödvändigt.
Samtidigt som man ganska snävt avgränsade adoptivbarnets arvsrättsliga
förhållande till adoptantsidan, fick barnet i princip behålla sin på skyldslcapen
grundade ställning med avseende å rätten till arv.

Man kan räkna med att över 60 000 barn blivit adopterade i Sverige under
adoptionsinstitutets snart fyrtioåriga giltighetstid. Detta visar att institutet
har en stor social och praktisk betydelse. Denna möjlighet att få till stånd
en fast familjebildning kan uppenbarligen skänka stora mänskliga värden
åt barnlösa personer och hemlösa barn. Erfarenheten har också givit vid
handen att adoptivbarn i allmänhet vinner en mycket fast ankytning icke
blott till adoptanlen utan även till dennes släkt, under det att den faktiska
förbindelsen mellan barnet och dess naturliga släkt i ett mycket stort antal
fall — särskilt när fråga är om spädbarnsadoption — definitivt upphör
i och med adoptionen. Denna utveckling har lett till att en reform av adoptionsinstitutet
numera framstår såsom angelägen. Därvid bör en utvidgning
av arvsrätten i förhållande till adoptantsidan komma till stånd, och samtidigt
bör arvsrätten mellan barnet och dess naturliga släkt i princip helt
avskäras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

De sakkunnigas förslag bygger på denna grundsyn, som också vunnit allmän
anslutning bland remissinstanserna. Emellertid har de sakkunniga icke
ansett sig kunna taga steget fullt ut och förorda införandet av en enda, radikalt
ny adoptionsform. I stället har de föreslagit att två former av adoption
skall skapas med delvis olika rättsverkan. Som huvudregel skulle gälla att
arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess skyldemän icke skulle förekomma,
men om särskilt förbehåll därom gjorts vid adoptionen, skulle barnet och
dess skyldemän vara berättigade att ärva varandra. Anledningen till att de
sakkunniga sålunda, förutom den så att säga starkare och för normalfallen
avsedda adoptionen, även föreslagit en svagare adoptionsform får ses mot
bakgrunden av strävandena att åstadkomma största möjliga rättslikhet mellan
de nordiska länderna på detta område. I Norge är nämligen båda dessa
former av adoption redan införlivade med lagstiftningen, och de norska
kommittérade har tydligen ansett det önskvärt att allt framgent bibehålla
de båda adoptionsformerna. Efter de förut omnämnda överläggningarna mellan
representanter för de nordiska justitiedepartementen i april 1955 har saken
dock kommit i ett annat läge. Vid dessa överläggningar hävdades nämligen
från norsk sida att möjligheten till adoption med bibehållen arvsrätt på
grund av skyld skap — vilken adoptionsform i praktiken kommit till användning
endast i ungefär 2 % av samtliga beviljade adoptioner — icke behövde
bibehållas för framtiden. Såsom redan omtalats delades denna uppfattning
av de i sammanträdet deltagande representanterna för övriga nordiska justitiedepartement.

Söker man närmare ange i vilka fall den föreslagna svagare adoptionsformen
skulle få praktisk betydelse, torde man finna att den kunde komma till
användning i framför allt två lägen. Dels skulle denna adoptionsform kunna
ifrågakomma när den vårdnadshavande av föräldrarna till ett skilsmässobarn
ingått nytt äktenskap och den nye maken önskar adoptera barnet utan
att därför barnets förbindelser med den andre av föräldrarna och hans släkt
skall bli avskurna; och dels skulle den svagare adoptionsformen kunna lämpa
sig för det fall att ett föräldralöst barn omhändertagits av en nära anförvant.
Nyttan för barnet av en adoption blir emellertid i dessa fall ofta mindre än
eljest. Och barnets rent ekonomiska intresse kan i stället tillgodoses på
testamentsvägen. Fördelarna med den svagare adoptionsformen synes i varje
fall icke uppväga de i flera remissyttranden berörda nackdelarna av att bryta
sönder adoptionsinstitutet i två olika former. En sådan anordning skulle
otvivelaktigt medföra att både lagstiftningen och rättstillämpningen komplicerades
samt att oklarhet hos allmänheten komme att råda om detta för gemene
man praktiskt viktiga instituts rättsverkningar. Då det efter de senaste
nordiska överläggningarna i ämnet dessutom får tagas för visst, att den
svagare adoptionsformen icke kommer att genomföras i något av våra grannländer,
vill jag förorda att denna adoptionsform, som enligt de norska erfarenheterna
torde ha betydelse blott i ett mycket litet antal fall, ej heller
införes hos oss.

Såsom svenska socialvårdsförbundet framhållit bör ändamålet med adop -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1958

tionsinstitutet vara att skapa en ordning varigenom de känslomässiga och
rättsliga banden mellan barnet och de biologiska föräldrarna helt brytes och
barnet i stället utan inskränkningar knytes till adoptivföräldrarna och deras
skyldemän, som vore det adoptivföräldrarnas eget barn. Detta syfte tillgodoses
genom den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap
vilken de sakkunniga föreslagit såsom normalfall och vilken följaktligen
ensam upptagits i departementsförslaget. Vid adoptivförhållande kommer
således att i arvsrättsligt hänseende gälla att adoptivbarnet och dess avkomlingar
tager arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget
barn (1 §). Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga
skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall arvsrätt däremot ej äga
rum (2 §).

I anslutning till det nu sagda må en av ett par remissinstanser upptagen
fråga angående sakkunnigförslagets lagtekniska utformning beröras. I 1 §
första stycket förevarande kapitel (motsvarande 1 § i departementsförslaget)
stadgas att adoptivbarn och dess avkomlingar äger laga arv som om
adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Härav har de sakkunniga ansett
utan vidare skola följa att vissa andra bestämmelser, som icke uttryckligen
avser adoptivbarn eller dess avkomling, skall tillämpas även då fråga är om
adoptivförhållande. De åsyftade remissinstanserna har funnit detta ur formell
synpunkt vara otillfredsställande samt förordat införandet av en allmän
regel rörande adoptionens rättsverkningar. Den ena instansen har sålunda
föreslagit en bestämmelse av innehåll att vad i lag föreskrives om
bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess avkomling
i den mån ej annat stadgas.

Frågan om införandet av en allmän regel rörande adoptionens rättsverkningar
utgör ett svårt lagtekniskt spörsmål, som uppmärksammades redan
under förarbetena till 1917 års adoptionslag. Lagberedningen framhöll därvid
att den tyska lagen — till skillnad mot t. ex. den schweiziska — innehåller
en allmän föreskrift att adoptivbarnet genom adoptionen erhåller samma
rättsliga ställning som adoptantens äkta barn. Beredningen underströk att
adoptionen givetvis borde ge barnet i allt väsentlig rättsställning som adoplantens
äkta barn, men icke desto mindre hade beredningen icke funnit lämpligt
upptaga någon dylik allmän föreskrift. Den tyska bestämmelsen syntes
— fortsatte beredningen — tolkas så, att den allenast avsåge att göra de i
den allmänna civillagen intagna reglerna angående förhållandet mellan föräldrar
och barn tillämpliga jämväl beträffande adoptivföräldrar och adoptivbarn.
I andra hänseenden såsom beträffande straffrättsliga, processuella
och i allmänhet alla offentligrättsliga frågor gällde om adoptivföräldrar och
adoptivbarn särskilda föreskrifter, upptagna i de särskilda författningarna.
Enligt lagberedningens mening torde försiktigheten också bjuda alt vid ny
lagstiftning i ämnet icke angående sist nämnda frågor i adoptivlagen upptaga
någon allmän regel. Det behövdes prövning beträffande varje särskild sådan
fråga huruvida adoptivbarn skulle vara att likställa med naturliga barn.
Skulle regeln sålunda inskränkas till det civilrättsliga området, torde den en -

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

ligt lagberedningens mening icke utan fara för missförstånd kunna givas den
allmänna avfattning som tyska lagen hade. Men icke heller en till det civilrättsliga
området inskränkt allmän regel hade lagberedningen ansett sig
kunna förordna. Jämväl beträffande detta område visade det sig att reglerna
om förhållandet mellan föräldrar och barn i allmänhet icke kunde utan
vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn. Så gott som på alla
punkter erfordrades modifikationer av eller tillägg till de allmänna reglerna.
Då det sålunda varit nödvändigt att i den föreslagna adoptionslagen giva
speciella regler angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn
i de särskilda hänseenden, som skulle avses med en generell civilrättslig
regel i ämnet, hade en sådan blivit överflödig. Av de speciella regler
lagberedningens förslag innehölle framginge i allt fall med önskvärd tydlighet,
att förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i civilrättsligt
hänseende bleve i det väsentliga detsamma som mellan föräldrar och
barn.

Den lagstiftningsteknik som lagberedningen sålunda förordade användes
alltjämt. Ett exempel härpå är följande. Enligt 4 kap. 1 § arvslagen äger
adoptivbarn lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten, dock att
bröstarvinge ej skall till följd av adoptivbarnets arvsrätt lida intrång i sin
laglott. Härigenom får bestämmelserna i 1 kap. 1 § nämnda lag tillämpning
beträffande adoptivbarn utan särskilt stadgande därom, liksom ock det i
1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § samma lag uppställda villkoret, att bröstarvingar
ej finnes, kommer att omfatta även adoptivbarn. Det må nämnas att icke
heller norsk eller finsk rätt upptar någon allmän föreskrift om att adoptivbarn
i allt väsentligt har samma rättsställning som adoptantens äkta barn.
Däremot innehåller den danska adoptionslagen en dylik föreskrift, vilken
trots sin allmänna utformning dock torde taga sikte endast på rent civilrättsliga
förhållanden.

Enligt min mening skulle det i och för sig vara önskvärt att på lämpligt
ställe, väl snarast i 4 kap. föräldrabalken, upptaga en allmän regel att adoptivbarn
genom adoptionen får i princip samma rättsställning som ett adoptantens
inom äktenskap födda barn. Särskilt om adoptionsinstitutet reformeras
på sätt i departement sförslaget förordas och den ifragasatta svagare
adoptionsformen alltså ej införes, skulle en dylik regel framstå som i hög
grad naturlig. Icke desto mindre väcker det vissa betänkligheter att beträda
denna väg. Till en början är det sålunda, såsom redan lagberedningen framhöll,
mycket svårt att överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av en
allmän regel i ämnet, även om denna regel uttryckligen begränsas till det
rent civilrättsliga området. Och vidare skulle en allmän föreskrift kunna
utgöra ett hinder för att i praktiskt särskilt viktiga sammanhang giva en ur
upplysningssynpunkt önskvärd specialregel, t. ex. att adoptivbarn i ai\srättsligt
hänseende skall vara jämställt med ett adoptantens äkta barn. En
dylik specialregel skulle ju redan vara täckt av den allmänna regeln. Med
hänsyn till vad nu sagts har jag följaktligen stannat för att icke förorda
någon allmän föreskrift utan i princip bibehålla den nuvarande lagstiftningstekniken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

113

Då departementsförslaget i likhet med de sakkunnigas förslag åsyftar en
mera fullständig arvsrättslig likställighet mellan adoptivbarn och eget barn,
synes det motiverat att i nya ärvdabalken utnyttja denna lagstiftningsteknik
i ännu större utsträckning än i gällande lag. Det nyss återgivna stadgandet
i 1 § förevarande kapitel innebär tydligen att i fråga om arvsrätt
adoptivbarnet, oaktat det icke är bröstarvinge till adoptanten, blir likställt
med ett barn till denne och ett barnbarn till adoptantens föräldrar. Likaså
får ett barn till adoptivbarnet ställning såsom adoptantens barnbarn och såsom
barnbarnsbarn till adoptantens föräldrar. I förhållande till adoptantens
syskon blir, för att ytterligare exemplifiera stadgandets innebörd, adoptivbarnet
att anse som ett syskonbarn. Då det gäller att avgöra vilken arvsrätt
ett adoptivbarn eller dess avkomling har, skall alltså tillämpas vad som är
stadgat om skyldemans arvsrätt. Bestämmelser härom finns i 2 kap. i förslaget,
men även reglerna i 6 kap. om förskott å arv, i 7 kap. om laglott och i
17 kap. 2 § om avsägelse av rätt till arv måste i tillämpliga delar iakttagas,
om adoptivbarnets likställdhet med adoptantens eget barn skall upprätthållas.
Det synes naturligt att likställigheten får konsekvenser också i andra
sammanhang, där skyldemans arvsrätt är i fråga. Sålunda bör, liksom hittills,
det i 2 kap. 2 § och 3 kap. 1 § i departementsförslaget stadgade villkoret,
att bröstarvingar ej finnes, anses uppfyllt endast om även adoptivbarn
och avkomlingar till sådant saknas. Likaledes bör bestämmelserna ill kap.
6 och 7 §§ tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge jämväl
omfattade adoptivbarn eller dess avkomling, men eftersom dessa bestämmelser
utgör tolkningsregler som endast skall iakttagas där ej annat får anses
följa av vederbörande testamente, är frågan om bestämmelsernas innebörd
uppenbarligen av mindre betydelse. Däremot synes reglerna om underhållsbidrag
i 8 kap. och 18 kap. 5 § icke angå arvsrätten i egentlig mening, och
det är därför befogat att, såsom ock skett, uttryckligen angiva i vad mån reglerna
äger tillämpning vid adoptivförhållanden. Vad slutligen beträffar det
föreslagna stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbalken får jag hänvisa till det
följande.

De förslag till ändringar i fainiljepensionsbestämmelser, som kan föranledas
av vad en remissinstans påpekat, torde komma att anmälas av chefen
för civildepartementet.

1 och 2 §§■

I dessa paragrafer regleras arvsrätten vid adoption, dels i förhållande till
adoptantsidan (1 §) och dels i förhållande till adoptivbarnets skyldemän
(2 §).

Enligt vad de sakkunniga (s. 101 och 102) anfört bör adoptivbarnets anknytning
till adoptanten grunda arvsrätt. Barnet bör sålunda, liksom hittills,
ärva adoptanten. Det synes emellertid finnas starka skäl att låta barnet
få arvsrätt även efter adoptantens skyldemän, i den mån adoptivbarnet
skulle ha ärvt dem om det varit adoptantens eget barn. Ett verkligt infölivande
av barnet med adoptantens hem och miljö förutsätter att barnet fåi
samhörighet även med lians skyldemän. I allmänhet torde också adoptan 8

Jlihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. År 141

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

tens föräldrar och andra närstående omfatta barnet med samma känslor
som om det varit ett med dem besläktat barn. Oaktat för närvarande ett

adoptivbarn ej har arvsrätt efter adoptantens skyldemän, är det en utbredd
uppfattning alt så är fallet (jfr NJA 1948 s. 244). Härav synes framgå att
ifrågavarande utvidgning av adoptivbarnets arvsrätt är naturlig och står i
överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandets krav. Om adoptanten
överlever de skyldemän efter vilka han kan vänta arv, får adoptivbarnet
redan genom arvsrätten efter adoptanten del av den egendom som tillfallit
denne från tidigare avlidna skyldemän. Enligt livets regel avlider
adoptantens föräldrar före honom, och det synes icke tillfredsställande att
adoptivbarnet — såsom nu är förhållandet -— skall gå miste om del i deras
kvarlåtenskap på den grund att adoptanten dör först.

Om adoptivbarnet sålunda tillerkännes arvsrätt efter såväl adoptanten
som dennes skyldemän, torde barnet enligt de sakkunnigas mening också
böra ärvas av dom på samma sätt som ett adoptantens eget barn. Adoptivbarnet
bör i så fall vara helt likställt med adoptantens eget barn både i
fråga om rätten att själv taga arv och beträffande fördelningen av kvarlåtenskapen
efter barnet. Då någon antagit två adoptivbarn, kommer härigenom
dessa att taga arv efter varandra såsom vore de naturliga syskon.

I fortsättningen anför de sakkunniga följande.

Adoptivbarnets likställighet med adoptantens eget barn bör även gälla,
när fråga är om arvsrätt för eller rätt till arv efter avkomling till adoptivbarnet.
Om adoptivbarnet redan avlidit då arv efter adoptantens släkt skulle
tillfalla barnet, går sålunda arvet till adoptivbarnets bröstarvingar. På motsvarande
sätt kommer, om först adoptivbarnet avlidit och därefter dess barn
gått bort utan att efterlämna bröstarvinge, arvet efter sistnämnda barn att
tillfalla adoptanten eller hans skyldemän. Om adoptivbarn efterlämnar
adoptivbarn, får det senare adoptivbarnet i förhållande till det förras adoptant
samma ställning som ett barnbarn. ...

I enlighet med vad som anförts under rubriken till förevarande kapitel
skola adoptivbarn och dess skyldemän i princip icke äga arvsrätt efter
varandra vid den adoptionsform varom nu är fråga. Självfallet skall emellertid
adoptivbarn, som har bröstarvingar, ärva och ärvas av dem i vanlig
ordning. Ytterligare ett undantag synes erforderligt. Enligt 4 kap. 3 § i forslaget
till ändring i föräldrabalken få makar i allmänhet ej adoptera annorledes
än gemensamt. I särskilda fall kan dock ena maken ensam antaga
adoptivbarn. Att detta gäller beträffande andra makens adoptivbarn saknar
i detta sammanhang betydelse. Men ena maken kan under vissa förutsättningar
även adoptera andra makens barn i eller utom äktenskap. Da en
make i enlighet härmed adopterar andra makens barn, är det pa grund av
d kap. 1 § i nämnda förslag icke möjligt för sistnämnde make att deltaöa
i adoptionen. Vid detta förhållande bör adoptionen icke rimligtvis fa den
konsekvensen att barnet skall ärva och ärvas av den adopterande maken med
uteslutande av den make som är barnets naturliga fader ellei moder, bo

det fall att make adopterat andra makens barn bör dartor arvsrätt

skall tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. Regeln att arvsratt
e skall förekmnma mellan adoptivbarnet och dess avkom lagar a ena sam
övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall alllsa i namnda fall
verka endast med avseende å den av barnets föräldrar, som ej ar gift med
adoptanten, samt dennes släktingar.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda förordats har intagits under
1 § i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har påpekat, att bestämmelserna
icke utgör hinder för efterlevande make till adoptivbarnet att taga arv
enligt 3 kap. i förslaget. Vid makens död äger emellertid adoplanten eller
hans avkomlingar samma rätt i boet som enligt sagda kapitel skulle tillkommit
fader, moder, syskon eller syskons avkomling.

Departementschefen

Såsom jag under rubriken till förevarande kapitel närmare utvecklat anser
jag att endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen adoption utan
förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. I enlighet med de sakkunnigas
av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag bör härvid gälla att
adoptivbarnet och dess avkomlingar skall äga taga arv efter och ärvas av
adoptanten och dennes släkt som om adoptivbarnet varit adoptantens eget
barn (1 § departementsförslaget), under det att arvsrätt mellan adoptivbarnet
och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å
andra sidan i princip ej hör äga rum (2 § första meningen). Endast för den
händelse make adopterat andra makens barn, bör ett undantag stadgas från
sistnämnda princip, i det att arv då bör tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma (2 § andra meningen). De sakkunnigas formulering av
detta undantag påverkas ej av min i det följande redovisade, från deras avvikande
mening i fråga om rätten att adoptera eget barn utom äktenskap.

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv

Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. arvslagen. 6

6 KAP.

Om förskott å arv

Till detta kapitel har överförts stadgandena i 6 kap. 1—7 §§ arvslagen.
Därvid har 1 och 3 §§ något jämkats i redaktionellt hänseende, varjämte
hänvisningen i 7 § till 2 kap. 1 eller 9 § arvslagen ersatts med en hänvisning
till 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § departementsförslaget.

I 6 kap. 8 § arvslagen föreskrives att vad i kapitlet stadgas om bröstarvinge
skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.
De sakkunniga (s. 107) har ansett att då det i och för sig är naturligt,
att de regler om förskott å arv som gäller beträffande bröstarvinge
skall tillämpas även i fråga om dem som är arvsberättigade i likhet med
bröstarvinge, samt då adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. 1 §
första stycket och 2 § första stycket i förslaget tager arv som om adoptivbarnet
varit adoptantens eget barn, nämnda stadgande i arvslagen kan utgå.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har hänvisat till vad föreningen vid
rubriken till 4 kap. yttrat om behovet av ett särskilt stadgande, enligt vilket
adoptivbarn jämställes med bröstarvinge.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Departementschefen

I den av en remissinstans berörda lagtekniska frågan får jag hänvisa till
mitt yttrande vid rubriken till 4 kap. I enlighet med min där angivna ståndpunkt
anser jag det vara överflödigt, att i förevarande kapitel upptages ett
stadgande motsvarande 6 kap. 8 § arvslagen.

7 KAP.

Om laglott

1-6 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 7 kap. 1—6 §§ arvslagen. I överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag har 3 och 4 §§ undergått viss jämkning med
anledning av den terminologi som kommit till användning i rättegångsbalken.
Därjämte har, likaledes i enlighet med de sakkunnigas förslag, hänvisningen
i 3 § till lagen om testamente ersatts med en hänvisning till 14
kap. i departementsförslaget samt 4 § redaktionellt jämkats.

Enligt 7 kap. 7 § arvslagen skall vad förut i kapitlet är stadgat om bröstarvinge
äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.
Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, skall dennes laglott så beräknas
som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

I anslutning till detta stadgande har de sakkunniga (s. 108—110) beträffande
huvudformen av adoption, nämligen sådan som skett utan förbehåll
om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap — vilken adoptionsform ju
ensam upptagits i departementsförslaget — yttrat följande.

Vad som främst kännetecknar huvudformen av adoption är å ena sidan
att adoptivbarnet och dess avkomlingar skola ha samma ställning i förhållande
till adoptanten och dennes skyldemän som om adoptivbarnet vore
adoptantens eget barn samt å andra sidan att förbindelsen mellan adoptivbarnet
eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke skall bibehållas.
Under dessa omständigheter förefaller det naturligt att adoptivbarnet och
dess avkomlingar få rätt till laglott icke blott, såsom hittills, efter adoptanten
utan även efter adoptantens föräldrar, som ju motsvara far- och morföräldrar
till adoptantens eget barn, samt efter hans avlägsnare skyldemän
i rätt uppstigande led. Då dessa adoptantens skyldemän icke ha något inflytande
på adoptionens tillkomst, kunde det visserligen tyckas obilligt att de
genom densamma delvis förlora rätten att testamentera. Samma verkan inträder
emellertid om adoptanten får ett eget barn. Dessutom är att märka
att exempelvis adoptantens föräldrar äro laglottsmässigt bundna i förhållande
till adoptanten, och då denne i allmänhet överlever sina föräldrar,
kommer därför i regel någon ytterligare begränsning i testationsfriheten
icke att uppstå genom adoptivbarnets rätt till laglott. Föräldrarnas ställning
i förevarande hänseende synes icke böra påverkas av den tillfälliga omständigheten
att adoptanten avlider före sin bakarvinge.

Den i gällande lag stadgade regeln om beräknande av laglotten för adoptantens
bröstarvinge sammanhänger med den i 4 kap. 1 § arvslagen gjorda
begränsningen av adoptivbarnets arvsrätt. Då motsvarande begränsning
icke upptagits i förslaget, blir tydligen regeln ej längre behövlig ur denna

117

Kurigl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

synpunkt. Den har emellertid också en självständig betydelse, i det att
den utgör ett undantag från huvudstadgandet om laglottens beräkning
och medför att laglottens storlek i vissa fall blir mindre för adoptivbarn än
för eget barn, även om bådas arvslotter äro lika stora. Efterlämnar t. ex.
arvlåtaren ett eget barn och ett adoptivbarn, blir laglotten för det egna barnet
hälften och för adoptivbarnet en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Ett dylikt
resultat synes icke stå i överensstämmelse med grundtankarna i de sakkunnigas
förslag angående arvsrätten vid adoptivförhållande. Då adoptivbarn
eller dess avkomling över huvud skall åtnjuta laglott, bör dennas storlek
vara densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn och
någon särbestämmelse av ifrågavarande slag synes följaktligen icke böra
uppställas. Jämlikt 4 kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i förslaget
äro adoptivbarn och dess avkomlingar arvsberättigade som bröstarvingar till
adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led. Något särskilt
stadgande om den laglottsrätt, som i enlighet med det anförda skall föreligga
vid adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, har därför
icke ansetts erforderligt.

Förslaget att adoptivbarnet och dess avkomlingar skall få rätt till laglott
icke blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens
föräldrar samt hans avlägsnare skyldemän i rätt uppstigande led har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Svea hovrätt ifrågasätter dock, om tillräckliga skäl föreligger att vid arvsrättens
förknippande med laglottsrätt utsträcka denna att gälla även i förhållande
till adoptantens skyldemän i rakt uppstigande led. De sakkunniga
är — erinrar hovrätten — själva medvetna om den osäkra grunden för
en så beskaffad laglottsrätt, när de påpekar att nämnda skyldemän icke har
något inflytande på adoptionens tillkomst och att det därför kan synas obilligt
att de genom adoptionen delvis förlorar rätten att testamentera. Hovrätten
anser att vad sålunda anförts förtjänar beaktande och icke i mera avsevärd
mån rubbas av att, såsom de sakkunniga framhållit, samma verkan inträder
om adoptanten får eget barn. Laglottsrätten ingår nämligen i rättsordningen
såsom en privilegierad och på fastare blodsband grundad arvsrätt.
I viss mån jämförliga förutsättningar för laglottsrätt, hänförliga till
personlig förbindelse, kan anses vara förhanden vid arv efter adoptanten
men icke i samma mån beträffande arv efter adoptantens skyldemän. Å andra
sidan är otvivelaktigt önskvärt att de adoptivbarn, vilkas rättsliga och
faktiska förbindelse med egna skyldemän förutsätts skola upphöra, fast
anknyts icke blott till adoptanten utan även till dennes anhöriga och att
adoptivbarnet även gentemot adoptantens skyldemän erhåller samma ställning
som ett adoptantens eget barn. Icke utan fog kan ock åberopas att, såsom
de sakkunniga i annat sammanhang påvisat, den uppfattningen är utbredd
att adoptivbarn i arvshänseende intar samma ställning som bröstarvinge.
Det kan dock ifrågasättas om skälen för de sakkunnigas ståndpunkt
— vilken är naturlig vid förslaget om vanlig arvsrätt — är tillräckligt bärande
för införande även av den privilegierade successionsrätt som representeras
av laglottsrätten. Även föreningen Sveriges häradshövdingar anser det
synnerligen tveksamt om det är tillbörligt att vid den föreslagna huvudfor -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

men av adoption binda adoptantens föräldrars testationsfrihet genom att
tillerkänna adoptivbarnet oinskränkt laglottsrätt. Adoptantens föräldrar saknar
ju i allmänhet inflytande på frågan om adoption skall komma till stånd
eller ej. Föreningen ser därför helst att vid denna form av adoption rätten
till laglott inskränkes till arvfall efter adoptanten.

Departementschefen

De sakkunniga är ense om att vid den av dem föreslagna huvudformen av
adoption adoptivbarnet och dess avkomlingar bör få rätt till laglott icke
blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens skyldemän
i rätt uppstigande led. Detta förslag har gillats eller lämnats utan erinran
av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Svea hovrätt och föreningen
Sveriges häradshövdingar har dock uttalat viss tvekan och därvid bl. a. åberopat
att, då adoptantens föräldrar ju i allmänhet saknar inflytande på adoptionens
tillkomst, det är obilligt att de genom adoptionen delvis skall förlora
rätten att testamentera. Enligt hovrättens mening ingår laglottsrätten i rättsordningen
såsom en privilegierad och på fastare blodsband grundad arvsrätt.
Hovrätten har dock samtidigt uttryckligen understrukit önskvärdheten av
att de adoptivbarn, vilkas rättsliga och faktiska förbindelse med de egna
skyldemännen skall upphöra, blir fast anknutna icke blott till adoptanten
utan även till dennes anhöriga och att adoptivbarnet jämväl gentemot adoptantens
skyldemän erhåller samma ställning som ett adoptantens eget barn.

Sistnämnda synpunkt har varit avgörande för de sakkunniga, vilka framhållit
att den av dem föreslagna huvudformen av adoption just kännetecknas
därav att å ena sidan adoptivbarnet och dess avkomlingar skall ha samma
ställning i förhållande till adoptanten och dennes skyldemän som om
adoptivbarnet vore adoptantens eget samt att å andra sidan förbindelsen
mellan adoptivbarnet eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke
skall bibehållas. I likhet med de sakkunniga och under betonande av att
nämnda adoptionsform ensam upptagits i departementsförslaget finner jag
det mot bakgrunden härav vara helt naturligt, att adoptivbarnet och dess
avkomlingar får rätt till laglott också efter adoptantens skyldemän i rätt
uppstigande led. Mellan ett adoptivbarn och adoptantens eget barn bör över
huvud taget icke råda någon principiell skiljaktighet i rättsligt hänseende.
Invändningen att adoptantens skyldemän icke har något inflytande på tillkomsten
av adoptionen har redan bemötts av de sakkunniga. Jag kan i allt
väsentligt ansluta mig till deras synpunkter men vill tillägga att det i många
fall, kanske de allra flesta, torde förhålla sig så att adoptionen understödes
av adoptantens föräldrar eller åtminstone sker med deras goda vilja. Särskilt
i sådana fall, då makar lever i ett barnlöst äktenskap och båda ej högre
önskar än att taga sig an ett barn, torde de i regel kunna påräkna sina föräldrars
gillande av en adoption.

På de skäl som i betänkandet anförts biträder jag de sakkunnigas förslag
att den i gällande lag stadgade specialregeln om beräknande av laglotten
för adoptantens bröstarvinge ej bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 119

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

Till detta kapitel har överförts innehållet i 8 kap. arvslagen. Bestämmelserna
i 1, 3_5 och 7 §§ har emellertid underkastats smärre redaktionella

jämkningar. I 6 § har hänvisningen till lagen om förmynderskap ersatts
med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Med hänsyn till rättegångsbalkens
terminologi har åt 8 § andra stycket givits en ny utformning. Ur 9 §
har uteslutits vad där stadgas om barn utom äktenskap och dess avkomlingar;
i enlighet med vad jag anfört vid 2 kap. kommer reglerna i förevarande
kapitel att bli direkt tillämpliga å barn utom äktenskap. Beträffande
9 § må i övrigt (jfr s. 110 i betänkandet) framhållas att med adoptivbarns
avkomling bör likställas ett barn som adopterats av adoptivbarnet eller dess
avkomling.

9 KAP.

Om rätt att göra eller taga testamente

Frånsett en mindre redaktionell avvikelse i 2 § har detta kapitel samma
lydelse som i 1 kap. testamentslagen.

10 KAP.

Om upprättande och återkallelse av testamente

Innehållet i detta kapitel motsvarar bestämmelserna i 2 kap. testamentslagen,
dock att i 4 §, som handlar om hinder att vara testamentsvittne, adoptivförhållande
likställts med släktskap (jämför vad som anföres vid förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken) samt att i 2, 3 och 7 §§ gjorts
mindre redaktionella jämkningar.

11 KAP.

Om testamentes tolkning

I detta kapitel har såsom de sakkunniga föreslagit upptagits bestämmelserna
i 3 kap. testamentslagen, därvid hänvisningen i 8 § till 2 kap. 8 §
arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 8 § i ärvdabalksförslaget
samt 7 § redaktionellt något jämkats.

Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig hålla för sannolikt, att
vad i 7 § sägs om bröstarvinges laglott äger tillämpning jämväl å adoptivbarns
laglott. Mer tvivelaktigt är enligt föreningens mening om tolkningsregeln
i 6 § beträffande rätt för avliden testamentstagares avkomlingar att
träda i hans ställe är avsedd att tillämpas även på adoptivbarn. Även om
det ligger nära till hands att tillämpa vissa andra stadganden i förslaget rörande
»avkomlingar» eller »barn» jämväl pa adoptivbarn, finner föreningen

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

att i detta fall en sådan tillämpning icke är sakligt befogad. Föreningen anser
det därför önskvärt med åtminstone ett klargörande uttalande om vad
som är avsett.

Departementschefen

Såsom jag vid 4 kap. framhållit bör tolkningsreglerna i 6 och 7 §§ in dubio
tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge omfattade
jämväl adoptivbarn och dess avkomling. Jag vill dock än en gång understryka
att reglerna blott har karaktären av tolkningsregler och att man därför
i det enskilda fallet kan komma till ett annat resultat, om särskilda omständigheter
talar därför.

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i 4 kap. testamentslagen.
Endast vissa formella ändringar har vidtagits. Sålunda har förekommande
hänvisningar, i 1 § till 2 kap. arvslagen, i 7 § till förordningen om urarvagörelse
samt i 9 och 11 §§ till förmynderskapslagen, ersatts med hänvisningar,
i 1 § till 3 kap. och i 7 § till 21 kap. i ärvdabalksförslaget samt i 9
och 11 §§ till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte har 3 och 6 §§ något jämkats
i redaktionellt hänseende.

De sakkunniga har under detta kapitel berört vissa testamentsspörsmål,
som de haft under övervägande utan att därav föranletts förslag till bestämmelser
(betänkandet s. 111—116). Dessa spörsmål avser: 1) införande av
särskild tolkningsregel för det fall att genom inbördes testamente av barnlösa
makar förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full
äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken, men testamentet icke innehåller
någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas
död; 2) särskild bestämmelse angående överlåtelse av testamentarisk
avkomsträtt; 3) möjligheten att överlåta egendom, varav annan än ägaren
åtnjuter avkomst på grund av testamente; 4) möjligheten för testamentstagare
som tillträtt testamentslott att trots överlåtelseförbud avstå
från testamentslotten till förmån för den som skulle erhållit den, om avsägelse
skett redan från början; 5) rätten vid testamentariskt förordnande med
sekundosuccession att träffa avtal mellan förste testamentstagaren och sekundosuccessorn
om testamentsegendomen; samt 6) den s. k. permutationsrätten.

Vissa av dessa spörsmål har något närmare berörts i en del remissyttranden.
Den ena frågan avser permutationsrätten, rörande vilken de
sakkunniga anfört att ett försök att i detalj utforma regler rörande densamma
visat sig vara förenat med stora vanskligheter och att, eftersom permutationsrätten
icke endast avser testamenten, i varje fall en närmare prövning
av spörsmålet synes böra ske efter en mera allsidig utredning än som lämpligen
kunnat göras i samband med upprättande av förslag till ny ärvdabalk.
Den andra frågan rör införandet av en tolkningsregel vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

121

vissa inbördes testamenten av barnlösa makar. Härom
anföres i betänkandet:

Då genom inbördes testamente av barnlösa makar förordnats att den först
avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande
maken men testamentet icke innehåller någon föreskrift om kvarlåtenskapens
fördelning efter båda makarnas död, har det hävdats (se SvJT
1946 s. 108), att om nytt testamente ej upprättats av den sist avlidne, båda
makarnas arvingar borde vara berättigade att ärva såsom om det inbördes
testamentet ej funnits. Denna uppfattning har ej godtagits i rättstillämpningen
(NJA 1950 s. 483). Om särskilda omständigheter ej leda till annan
tolkning av det inbördes testamentet, medför detta att den först avlidne
makens arvingar definitivt avskäras från sin arvsrätt. För att dessa trots
förefintligheten av sådant testamente skola vara arvsberättigade, erfordras
alltså en uttrycklig tolkningsregel av innebörd att egendom, som efterlevande
make med full äganderätt erhållit genom inbördes testamente efter
den först avlidne maken, vid efterlevande makens död skall ärvas som om
denne mottagit egendomen genom arv, under förutsättning att annat icke
följer av det inbördes testamentet eller av nytt testamente som sistnämnda
make upprättat. Även om en sådan tolkningsregel kanske ej sällan skulle
överensstämma med makarnas önskan, synes den dock ej, mot ordalagen i
ett testamente av förutsatt lydelse, tillräckligt säkert grundad. De sakkunninga
ha därför ej ansett sig böra förorda någon lagstiftningsåtgärd i angiven
riktning.

Justitiekansler sämbetet biträder vad de sakkunniga anfört om permutationsrätten.

Häradshövdingeföreningen säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att
lagstiftning beträffande de av de sakkunniga berörda frågorna icke är erforderlig.

Bankföreningen, som betonar att spörsmålen ofta är aktuella för bankernas
notariatavdelningar, är av samma mening.

Advokatsamfundet har icke berört de sakkunnigas uttalanden under
detta kapitel men har uttryckligen framhållit, att de sakkunnigas förslag i
icke särskilt behandlade delar ej föranleder några erinringar från samfundets
sida.

På tal om en eventuell tolkningsregel vid vissa inbördes testamenten av
barnlösa makar finner hovrätten för Västra Sverige det vara av vikt att beträffande
fall av större praktisk betydelse bestämmelser finnes, vilka otvetydigt
ger vid handen vad som gäller. Allmänheten har i regel ej möjlighet
att utnyttja rättsfallssamlingar, motiv och övriga hjälpmedel. De av de sakkunniga
berörda inbördes testamentena av barnlösa makar är synnerligen
vanliga, och en lagregel rörande tolkningen av sådana testamenten skulle ej
blott direkt lämna uppgift om vad som gäller utan även fästa testamentsgivares
uppmärksamhet på vad de har att iakttaga, om de avser att den
givna regeln icke skall gälla. Hovrätten erinrar om att högsta domstolen i
det av de sakkunniga åberopade rättsfallet NJA 1950 s. 483 utformat en av
fast praxis stödd regel för lösningen av förevarande tolkningsspörsmål, och
hovrätten förordar att en lagbestämmelse meddelas i enlighet med denna
regel.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej tillrådligt att en särskild tolkningsregel
gives för det fall att genom inbördes testamente av barnlösa makar
förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt
skall tillfalla den efterlevande maken, men testamentet icke innehåller
någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas
död. Beträffande övriga av de sakkunniga berörda testamentsspörsmål råder
allmän enighet om att någon lagstiftningsåtgärd icke är erforderlig.

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet

Detta kapitel är likalydande med 5 kap. testamentslagen, så när som på
att 1 § innehåller en hänvisning till 10 kap. 4 § andra stycket i ärvdabalksförslaget
i stället för hänvisningen till 2 kap. 4 § andra stycket testamentslagen.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1-3 §§.

Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna i 7 kap. 1—3 §§ testamentslagen.
Därvid har första stycket i 2 § formellt ändrats i anslutning till
rättegångsbalken.

4 och 5 §§.

I 7 kap. 4 § testamentslagen stadgas att testamente skall delgivas arvinge
genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i
fråga om muntligt testamente, av protokoll över förhör med testamentsvittnena
eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Efterlämnar
testator, jämte make, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2
kap. 1 § lagen om arv, må testamentet, såvitt skyldemännen angår, delgivas
dem som vid tiden för delgivningen är närmast till arv efter testator. Är
flera testamentstagare, gäller delgivning, som av en bland dem verkställts,
jämväl för de övriga. Dessa bestämmelser har i de sakkunnigas förslag överförts
till 4 § i förevarande kapitel. Därvid har hänvisningen till 2 kap. 1 §
arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 1 § i förslaget, varjämte paragrafen
delvis i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning även
i övrigt.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om det icke vore lämpligt att i förevarande
paragraf införa en bestämmelse att domstolens bevis om bevakningen
skall delgivas arvinge samtidigt med testamentet. Så tillgår i regel i praktiken,
men när detta undantagsvis icke sker, nödgas arvingen anställa sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

123

skilda efterforskningar för att kontrollera att bevakning skett vid rätt forum
och i rätt tid. Det synes samfundet icke för mycket begärt att testamentstagaren
sörjer för att arvingen får bevis om var och när bevakning
skett. Även svenska bankföreningen förordar en bestämmelse av samma
innebörd.

I 7 kap. 5 § testamentslagen föreskrives att om arvinge vill göra gällande,
att testamente är ogillt enligt 5 kap. samma lag, han därom skall föra klandertalan
inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i
4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad. Vidare innehåller
5 § en hänvisning till arvslagen beträffande påkallande av jämkning
i testamente för utfående av laglott.

De sakkunniga (s. 117) har upptagit dessa bestämmelser under 5 § i förevarande
kapitel. De i paragrafen förekommande hänvisningarna till 5 kap.
testamentslagen samt lagen om arv har därvid utbytts mot hänvisningar till
13 kap. och 7 kap. i förslaget. Bland annat med hänsyn till rättegångsbalkens
terminologi har första stycket i paragrafen också eljest något jämkats.

Sveriges advokatsamfund framhåller att i de ofta förekommande fall, då
arvinge före testamentets bevakning mottagit bestyrkt avskrift av testamentet,
tvekan i praktiken yppats huruvida den i 7 kap. 5 § testamentslagen
stadgade klandertiden skall anses börja löpa från den dag — före bevakningen
— då arvingen mottog testamentsavskriften, eller från den dag —
efter bevakningen — då delgivning enligt 7 kap. 4 § samma lag ägt rum,
eller möjligen från bevakningsdagen. Även om förarbetena till testamentslagen
ger stöd för antagandet, att lagstiftarens mening varit att klandertiden
skall börja löpa först i och med att delgivning efter bevakningen skett, måste
det dock enligt samfundets mening betecknas som en brist, att lagtexten icke
ger ett klart och otvetydigt besked i sådan riktning, särskilt som det här
gäller ett stadgande om vad en rättssökande har att iakttaga för att bevara
sin rätt. Samfundet hemställer därför om ett förtydligande av motsvarande
bestämmelser i förevarande kapitel. Liknande synpunkter framförs av svenska
bankföreningen.

Departementschefen

Testamentslagens 7 kap. är så uppbyggt att 1 och 2 §§ handlar om bevakning
av testamente, 3 § om följden av underlåten bevakning, 4 § om delgivning
och 5 § om klander av testamente. Redan kapitlets uppbyggnad ger en
antydan om att lagstiftaren utgått ifrån att bevakningen normalt sett skall
föregå delgivningen. Skälen till en sådan tidsföljd är ganska uppenbara.
Först genom bevakningen blir det ådagalagt att en av den döde rörande fördelningen
av hans kvarlåtenskap upprättad handling verkligen åberopas såsom
ett lagligt testamente. Å andra sidan förekommer det onekligen i praktiken
i ett icke ringa antal fall att ett testamente delgives arvingarna redan
innan bevakning verkställts, i förhoppning om att arvingarna skall godkänna

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 1M år 1958

testamentet och därmed avstå från klandertalan. Sker ett sådant godkännande,
erfordras ju icke någon bevakning (3 §). En delgivning som sker före
bevakning torde emellertid ofta ha en tämligen informell karaktär, och det
är ganska naturligt om en arvinge, som efter en dylik delgivning ej vill godkänna
testamentet, anser sig sakna anledning att väcka klandertalan innan
det genom den delgivna handlingens bevakning blivit klarlagt att handlingen
verkligen åberopas såsom ett giltigt testamente. Enligt advokatsamfundet
och bankföreningen har tvekan i praktiken yppats angående utgångspunkten
för klandertidens beräkning i sådant fall då delgivning sker före bevakning.
Såsom jag förut framhållit torde testamentslagen vara konstruerad med utgångspunkt
från antagandet att klandertiden skall börja löpa först i och
med att delgivning efter bevakning skett, men det är förklarligt om denna
tolkning framstått såsom tveksam med hänsyn till ordalagen i 5 §. Där stadgas
ju i detta avseende att klandertiden är sex månader från det arvingen erhöll
del av testamentet på sätt i 4 § är stadgat, och 4 § reglerar endast sättet
men icke tiden för delgivningen. Oavsett hur praxis kan komma att bedöma
förevarande spörsmål — något domstolsavgörande i saken föreligger veterligen
icke -— synes det önskvärt att frågan får en klar lösning i lagtexten,
särskilt som det här, enligt vad i remissyttrandena framhållits, gäller ett
stadgande om vad en rättssökande har att iakttaga för att bevara sin rätt.
Jag vill därför förorda att 4 § kompletteras med en föreskrift av innebörd
att delgivning skall äga rum efter bevakning samt att i 5 § orden »på sätt»
utbytas mot »såsom». Därigenom skulle bli fullt klarlagt att en delgivning
före bevakning icke kan tjäna såsom utgångspunkt för beräkning av klandertiden.
I enlighet med advokatsamfundets och bankföreningens yrkanden
synes det vidare praktiskt att komplettera 4 § med en bestämmelse att domstols
bevis om bevakningen skall delgivas arvingarna samtidigt med testamentet.
De nya reglerna bör visserligen endast gälla i fall då arvingen avlidit
efter ärvdabalkens ikraftträdande, men det är ju såsom förut antytts mycket
väl tänkbart att domstolarna i fråga om klandertids beräkning skulle tolka
även gällande lag på samma sätt. Att detta spörsmål överlämnas åt rättstillämpningen
torde icke komma att erbjuda några svårigheter i övergångshänseende.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente
1 och 2 §§.

Dessa paragrafer utgör motsvarighet, 1 § till 10 kap. 3 § arvslagen och
6 kap. 1 § testamentslagen samt 2 § till 10 kap. 4 § arvslagen och 6 kap.
2 § testamentslagen. Någon saklig ändring har ej avsetts med den sammanslagning
som sålunda skett.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958
3 §•

I denna paragraf har de sakkunniga upptagit en bestämmelse som saknar
motsvarighet i gällande lag. Den innehåller att den som dömts för brott,
varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, ej må taga arv efter barn,
som avlats genom den brottsliga gärningen, eller efter dess avkomling samt
att detsamma skall gälla beträffande barnets fädernefränder.

Såsom motivering till den föreslagna bestämmelsen har de sakkunniga
(s. 117) i första hand hänvisat till vad som anförts vid 2 kap. i förslaget
(se särskilt s. 90 i betänkandet). Därutöver har i betänkandet framhållits
att bestämmelsen för sin tillämpning är beroende av att brottslig gärning
konstaterats genom slutgiltigt avgörande av domstol, låt vara att lagakraftägande
dom icke behöver föreligga redan vid arvfallet. Endast de grövsta
formerna av våldtäkt, nämligen de brottstyper som beskrives i 15 kap. 12
och 13 §§ strafflagen, har synts böra medföra förverkande. Dessa gärningar
motsvarar dem som enligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk
(SOU 1953: 14) faller under straffbestämmelsen i 4 kap. 1 § om våldtäkt.
Då denna bestämmelse kan få tillämpning även på man som är gift med
den kvinna, emot vilken han förgripit sig, har förevarande paragraf avfattats
så att den skall kunna gälla beträffande såväl barn i som barn utom
äktenskap. Övriga våldtäktshandlingar, 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen,
skall enligt straffrättskommitténs förslag ingå under ett stadgande i 4 kap.
2 § om frihetskränkande otukt. Överträdelse av detta stadgande, som bland
annat avser att förhindra att man eller kvinna missbrukar annans beroende
ställning eller utnyttjar rubbning av dennes själsverksamhet, torde ej böra
medföra förverkande av arvsrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det naturligt att en förverkandebestämmelse
införes i syfte att hindra att den som dömts för brott,
varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, skall kunna vinna ekonomisk
fördel av brottet för sig och sina anhöriga på grund av rätt till arv
efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen. Föreningen ifrågasätter
dock om icke förverkandebestämmelsen bör utvidgas till att avse
även de i 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen avsedda våldtäktsfallen. De
sakkunniga har åsyftat -— erinrar föreningen — att, om förslaget till brottsbalk
genomföres, förverkandebestämmelsen skall anknytas till de i 4 kap.
1 § av brottsbalksförslaget upptagna grövre våldtäktsbrotten men ej till
de i 2 § sistnämnda kapitel upptagna lindrigare formerna av tilltvingat könsligt
umgänge, vilka i stort sett motsvarar de i 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen
reglerade brottstyperna. Enligt föreningens mening är emellertid de
former av frihetskränkande otukt, som omförmäles i 4 kap. 2 § brottsbalksförslaget,
av den art att det synes väl motiverat att de medför förverkande
av arv på samma sätt som de egentliga våldtäktsfallen. Även i annat
hänseende anser föreningen att anledning finns till erinran mot den
föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att 4 kap. 1 § förslaget till brotts -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

balk straffbelägger även våldtäkt i förhållande till äkta make har bestämmelsen
avsiktligt formulerats så att den gäller beträffande såväl barn i som
barn utom äktenskap. Det är emellertid enligt föreningens mening icke
lämpligt med en allmän regel, enligt vilken fader till barn inom äktenskap
förverkar arvsrätt efter barnet, som avlats vid samlag tillkommet genom
våldtäktshandling. Redan svårigheten att vid inomäktenskapliga samlag leda
i bevis, att barnet avlats just vid våldtäktstillfället, är ägnad att väcka betänkligheter,
och direkt olämplig synes förverkandepåföljden vara i sådana
fall då makarna återupptagit sammanlevnaden. — Föreningen anmärker
vidare att räckvidden av bestämmelsen om att barnets färdernefränder förlorar
arvsrätten efter barnet är oviss. Till barnets fädernefränder är enligt
vanligt språkbruk hänförliga jämväl barnets syskon. Det synes föreningen
icke heller kunna råda något tvivel om att beträffande utomäktenskapligt
barn — i överensstämmelse med stadgandets syfte — våldsverkarens barn
med annan kvinna (barnets halvsyskon) icke skulle äga rätt till arv efter
barnet. Beträffande barn inom äktenskap synes det föreningen däremot
helt opåkallat att dess helsyskon icke skulle få ärva, ehuru en dylik tolkning
närmast torde följa av den föreslagna lydelsen. Även om helsyskon
också är barnets mödernefränder, torde — såvitt föreningen kan finna —
ett förbud för fädernefränder att taga arv efter barnet gripa över den rätt
till arv som de enligt bestämmelserna i 2 kap. 2 § förslaget till ärvdabalk
skulle äga såsom mödernefränder. Någon sådan rätt har de för övrigt icke
då barnets moder lever, i vilket fall hon själv skulle taga hela arvet (jämför
15 kap. 5 §).

Föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter om icke bestämmelserna
om förverkande bör gälla även vid andra straffbara handlingar i samband
med barnets avlelse än de i stadgandet avsedda brotten. — I övrigt har ingen
erinran mot förslaget framförts under remissbehandlingen.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag att endast de grövsta formerna av
våldtäkt, nämligen de brottstyper som för närvarande beskrives i 15 kap.
12 och 13 §§ strafflagen, bör medföra förverkande av rätten att taga arv.
De vid remissbehandlingen från ett par håll framkomna förslagen, att jämväl
andra våldtäktshandlingar bör leda till förverkande, kan jag således
icke biträda.

Om våldtäkt inom äktenskap blir kriminaliserat, torde den här ifrågavarande
bestämmelsen böra gälla även beträffande arv efter ett därvid avlat
barn. Några bärande skäl varför spörsmålet i så fall skulle bedömas olika,
allteftersom gärningsmannen är gift med den kvinna mot vilken han genom
en styrkt våldtäktshandling av svårare art förbrutit sig eller icke, föreligger
enligt min mening ej.

Såsom de sakkunniga förordat bör förverkandebestämmelsen jämväl avse
fädernefränder till barn, som avlats genom den brottsliga gärningen. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

127

barnets död skall således dess helsyskon icke äga taga arv efter barnet,
om modern då lever. Efter moderns död torde emellertid helsyskonen äga
oinskränkt rätt till arv efter henne. Har modern dött före det i våldtäkt avlade
barnet, synes barnets helsyskon äga arvsrätt efter barnet, enär arvsrätten
jämväl i detta fall måste anses grundad på skyldskapsförhållandet
till modern. Man torde alltså icke, såsom i ett yttrande gjorts gällande, kunna
anse att det föreslagna förbudet för fädernefränder att ärva barn, som
avlats genom de grövsta formerna av våldtäkt, skulle gripa över den rätt till
arv som tillkommer mödernefränder.

Under hänvisning till det sagda tillstyrker jag att en bestämmelse av det
innehåll de sakkunniga föreslagit upptages under förevarande paragraf.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 10 kap. 5 § arvslagen och 6 kap. 3 § testamentslagen.
Då det, såsom de sakkunniga anfört, kan tänkas inträffa att
skyldeman till kvinna som utsatts för våldtäkt medverkat till gärningen
genom anstiftan eller medhjälp, har paragrafen gjorts tillämplig även å fall
som avses i nästföregående paragraf. För fränder till sådan medverkande
inträder emellertid icke förverkande. I övrigt har förevarande paragraf utformats
under beaktande av de nya regler om medverkan till brott som infördes
i strafflagen år 1948.

5 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 6 § arvslagen.

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Första stycket i denna paragraf är likalydande med 9 kap. 1 § arvslagen.

I andra stycket bär upptagits ett stadgande för det fall att arvinge till gift
person har sekundosuccessionsrätt i efterlevande makes bo. Om arvingen
vistas på okänd ort då bouppteckning förrättas efter sistnämnda make,
skall kungörelse utfärdas att den bortovarande har rätt till del i boet efter
maken, överhuvud skall bestämmelserna i första stycket tillämpas som om
nämnda rätt utgjorde arv efter den sist avlidne av makarna. Förevarande
stadgande ersätter sålunda delvis bestämmelsen i 9 kap. 8 § arvslagen.

2 §•

Detta stadgande motsvarar 9 kap. 2 § arvslagen. Det har emellertid fått en
något allmännare utformning för att icke en tilläggsbestämmelse av samma
slag som upptagits i föregående paragrafs andra stycke skall bli erfor -

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

derlig även här. Liksom enligt 9 kap. 2 § arvslagen jämförd med 8 § samma
kapitel skall alltså på grund av förevarande stadgande kungörelse utfärdas,
vare sig fråga är om arvinge till den efter vilken bouppteckningen förrättats
eller om arvinge vilken såsom arvsberättigad efter dennes tidigare avlidne
make äger sekundosuccessionsrätt i den sist avlidne makens bo.

3 §•

Första stycket i denna paragraf motsvarar 8 kap. 1 § första stycket testamentslagen.
Till undvikande av upprepning har emellertid stadgandet utformats
med hänvisning till 1 § första stycket.

Andra stycket överensstämmer i sak med 8 kap. 1 § andra stycket testamentslagen.

4 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf utgör en samarbetning av 9 kap.
3 § arvslagen och 8 kap. 2 § testamentslagen med beaktande av vad i 8 §
förstnämnda kapitel är stadgat.

5 §.

I 9 kap. 4 § arvslagen stadgas, att om arvinge undandrager sig att giva
tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arvet, rätten äger förelägga honom
att göra sin rätt gällande inom ett år från det föreläggandet blev honom
tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Sådant föreläggande skall
meddelas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till arvet,
ifall arvingen försummar att bevara sin rätt. Enligt 8 kap. 3 § testamentslagen
äger vad sålunda är stadgat motsvarande tillämpning beträffande
testamentstagare.

Under förarbetena till testamentslagen anförde lagberedningen (SOU
1929: 22 s. 375), att då tiden för arvinges klandertalan föreslagits till sex
månader från delgivning (jfr 14 kap. 5 § i departementsförslaget), det vore
följdriktigt att också bestämma preskriptionstiden i 9 kap. 4 § arvslagen till
sex månader efter föreläggandets delgivning. Med hänsyn till sistnämnda
frågas ringa praktiska vikt hade det emellertid ansetts kunna anstå med
berörda ändring till ett blivande sammanfogande av de olika delarna av
ärvdabalken till ett helt. Vad lagberedningen sålunda förordat bär — i enlighet
med de sakkunnigas förslag — beaktats men i övrigt hav någon
saklig ändring icke gjorts vid utformningen av förevarande, för arvinge
och testamentstagare gemensamma bestämmelse.

6 §•

I 9 kap. 5 § första stycket arvslagen stadgas, att om arvinge vill, utan att
tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, han skall anmäla sitt anspråk
hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare
som tillträtt arvet eller ock, om skifte ej skett, hos den som sitter
i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

129

domaren. Andra stycket av samma paragraf innehåller föreskrifter om vad
god man och rätten har att iakttaga i anledning av anmälan. Enligt 8 kap.
3 § testamentslagen äger det sålunda stadgade motsvarande tillämpning beträffande
testamentstagare.

De sakkunniga anför att med tillträde av arvet i dessa regler avses icke
blott ett faktiskt besittningstagande utan även ett sådant fall som att arvingen
eljest i någon form tagit befattning med boet, exempelvis genom att deltaga
i bouppteckning eller arvskifte. En legatarie, som ju icke är dödsbodelägare,
kan emellertid ej tillträda genom att deltaga i bouppteckning eller
arvskifte men väl genom att t. ex. utkvittera den till honom givna egendomen.
Vidare bär de sakkunniga framhållit, att då boutredningsman förordnats,
denne alltid bör vara behörig att mottaga anmälan varom här är fråga,
även om han i något fall icke skulle vara att anse såsom den som sitter i
kvarlåtenskapen. Slutligen bär i betänkandet anmärkts att på grund av allmänna
domförhetsregler möjligheten att göra anmälan hos domaren på
landet numera icke erfordrar uttryckligt omnämnande i lagtexten.

Under beaktande av vad sålunda anmärkts har i förevarande paragraf
upptagits en enhetlig bestämmelse om avbrytande av preskription.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 9 kap. 6 § arvslagen och 8 kap. 4 § testamentslagen.
Beträffande innebörden av att tillträda kvarlåtenskapen eller lott däri
hänvisas till vad under föregående paragraf anförts.

8 §.

Stadgandet i denna paragraf har upptagits såsom motsvarighet till bestämmelsen
i 9 kap. 7 § arvslagen, därvid emellertid även vad som stadgas i 8 §
samma kapitel blivit beaktat.

9 §.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 9 § arvslagen och 8 kap. 5 § testamentslagen.

17 KAP.

Om arvsavtal
1 §•

Denna paragraf är likalydande med 1 § lagen om arvsavtal. 2

2 §•

Under förevarande pargraf har de sakkunniga upptagit ett stadgande
som, frånsett en mindre redaktionell avvikelse, överensstämmer med 2 §
lagen om arvsavtal. Att vad i sistnämnda paragraf säges om bröstarvinge
är tillämpligt även beträffande den som äger taga arv lika med bröstarvinge,
!) Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

130

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

t. ex. adoptivbarn torde enligt de sakkunnigas mening icke behöva särskilt
stadgas (jfr NJA 1949 s. 176). Med avkomling till bröstarvinge är enligt
vad de sakkunniga yttrar också att likställa exempelvis bröstarvinges adoptivbarn.

Hovrätten för Västra Sverige anknyter till de sakkunnigas uttalande att
vad som i förevarande paragraf sägs om bröstarvinge är tillämpligt även på
den som äger taga arv lika med bröstarvinge, t. ex. adoptivbarn. Med hänsyn
till vikten av att lagtexten skall kunna tolkas utan tillgång till motiv
och rättsfall, bör enligt hovrättens mening lagtexten förtydligas i angivna
hänseende.

Departementschefen

Såsom jag redan vid 4 kap. framhållit måste, utan särskilt stadgande
därom, den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen om avsägelse av
rätt till arv i tillämpliga delar iakttagas beträffande adoptivbarn. Jag förordar
därför att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

3 §•

Till förevarande paragraf har överförts bestämmelserna i 3 § lagen om
arvsavtal. Annan ändring än en redaktionell jämkning har därvid icke
gjorts.

18 KAP.

Om dödsbos förvaltning

Detta kapitel motsvarar 1 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till kapitlets
inplacering i ärvdabalken har rubriken erhållit ny lydelse. I 1 § har hänvisningen
till vad i boutredningslagen stadgas ersatts med en hänvisning till
19 kap. i förslaget, och i 2 § har hänvisningen till förmynderskapslagen ersatts
med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte har 1, 2, 4
och 6 §§ redaktionellt jämkats.

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör

Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i 2 kap. boutredningslagen.
Därvid har förekommande hänvisningar, i 1 § till 11 kap. 3 eller 4 §
lagen om förmynderskap, i 14 § till 1 kap. 5 § boutredningslagen och i 18 §
till lagen om förmynderskap ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap.
3 eller 4 § föräldrabalken, 18 kap. 5 § i ärvdabalksförslaget samt föräldrabalken.
Med hänsyn till den nya rättegångsordningen har vissa formella ändringar
gjorts i 13 och 22 §§, av vilka den sistnämnda motsvarar 21 § i departementsförslaget.
Härutöver har endast mindre redaktionella jämkningar
vidtagits i 1—3, 5, 6, 9, 10, 14, 15 och 17—19 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

131

I detta sammanhang må nämnas att de sakkunniga (s. 121) övervägt införande
av en bestämmelse som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet
att föra talan för dödsboet, då rättegång icke kunde komma till stånd på
grund av att samtliga dödsbodelägare ej voro ense därom eller, när boutredningsman
förordnats, denne ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan
åtgärd. Det har sagts — yttrar de sakkunniga och hänvisar till Tidskrift för
Sveriges advokatsamfund, årg. 1948 s. 242 ff. — att meningsskiljaktigheter
mellan dödsbodelägarna icke sällan förekomme i fråga om lämpligheten av
att i rättegångsväg söka återvinna förmögenhetsvärde som arvlåtaren i livstiden
avhänt sig t. ex. genom gåva. Om boutredningsman förordnats, hade
denne med hänsyn till risken att bli utsatt för klandertalan, särskilt om
boets tillgångar vore knappa, anledning att tveka inför tanken på en rättegång.
Konsekvensen av gällande bestämmelser om dödsboets enhetlighet i
förvaltningshänseende vore därför att även väl grundade invändningar mot
lagligheten av förvärv från arvlåtaren mången gång icke komme under domstols
prövning.

De sakkunniga har icke funnit lämpligt att upptaga någon bestämmelse
av ifrågavarande slag. Även om enskild dödsbodelägare, liksom konknrsborgenär
enligt 39 § konkurslagen, finge föra talan endast på egen bekostnad,
kunde ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt uppmuntra till onödiga processer.
Då dödsbodelägarna ej kan enas i förvaltningsfråga som kräver samfällt
beslut, är den naturliga lösningen att avgörandet överlämnas till särskilt
förordnad boutredningsman. Stundom kan emellertid ett boutredningsmannaförordnande
te sig som en onödig omgång. I praxis har också enskild
dödsbodelägare tillåtits föra talan mot annan delägare i boet, då ytterligare
dödsbodelägare ej fanns (NJA 1945 s. 605). Möjligen kan det — slutar de
sakkunniga — även i vissa andra fall, då talan endast går ut på en förbättring
av boets ställning, tänkas att enskild dödsbodelägare får företräda boet.

De sakkunnigas inställning till frågan om införande av en bestämmelse
som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra talan för dödsboet,
då rättegång icke kunde komma till stånd på grund av att samtliga dödsbodelägare
ej vore ense därom eller, när boutredningsman förordnats, denne
ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd, har i allmänhet ej mött
någon erinran vid remissbehandlingen. Ett par instanser bar dock
givit till känna en motsatt uppfattning. Sålunda framhåller hovrätten för
Västra Sverige alt dylika spörsmål ofta är föremål för domstols prövning
men att lösningen av dem — till följd av att ringa ledning står alt vinna av
rättsfall och litteratur — vållar svårigheter, särskilt i det fall att en enskild
dödsbodelägare företräder annan mening än en särskilt förordnad boutredningsman
beträffande frågan om visst rättsförhållande består eller icke består
(13 kap. 2 § rättegångsbalken). Hovrätten finner därför påkallat att
en bestämmelse av angiven innebörd upptages i lagtexten. Sveriges advokatsamfund
erinrar om att samfundet, sedan det av de sakkunniga beretts tillfälle
att framföra önskemål om ändringar i arvslagstiftningen, i skrivelse

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

till de sakkunniga den 27 januari 1950 (Tidskrift för Sveriges advokatsamfund
1950 s. 65) hemställt bland annat om sådan ändring i boutredningslagen
att enskild dödsbodelägare i vissa fall finge rätt att föra talan för boet.
Samfundet hänförde sig därvid till den av de sakkunniga åberopade artikeln
i samfundets tidskrift. Samfundet finner de sakkunnigas argument mot att
upptaga en bestämmelse av ifrågavarande slag — främst att en sådan lätt
kunde uppmuntra till onödiga processer — föga övertygande, och samfundet
beklagar de sakkunnigas negativa inställning till denna fråga. Varje advokat
vet — uttalar samfundet — att en lagändring i den riktning samfundet
föreslagit skulle fylla ett verkligt behov. En stor del av den kverulans
och det missnöje, som nu ej sällan präglar enskilda dödsbodelägares inställning,
skulle till båtnad för alla parter försvinna, om den av samfundet föreslagna
rätten infördes. Åtskilliga tvister mellan dödsbodelägare och boutredningsmän
skulle också undvikas, och risken att få betala både egna och
motpartens rättegångskostnader skulle förvisso i hög grad avhålla från
»onödiga» rättegångar. Samfundet bär emellertid ingenting emot att enskild
dödsbodelägares talerätt begränsas till fall, då av rätten förordnad boutredningsman
först prövat tvistefrågan och avböjt att föra talan. Samfundet hemställer
på grund av vad nu sagts att den sålunda föreslagna lagändringen
måtte genomföras. Beträffande den närmare motiveringen i övrigt hänvisar
samfundet till nyssnämnda artikel ävensom till en i samfundets tidskrift
införd artikel av professor Åke Malmström (1953 s. 3 ff.). Jämväl tre ledamöter
av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att
det genom lagen om boutredning och arvskifte införda institutet dödsbos
avträdande till förvaltning av boutredningsman icke vunnit den användning
som man torde ha väntat vid lagens antagande, samt att till följd härav ganska
ofta yppats olägenheter av den — för de fall då särskild dödsboförvaltning
ej är anordnad — gällande regeln att dödsbodelägarna endast samfällt
kan föra talan för boet. Det är därför enligt nämnda ledamöters mening
beklagligt att de sakkunniga ansett sig sakna tillräckliga skäl för en ändring
i förevarande avseende. En talerätt för enskild dödsbodelägare skulle
sålunda vara önskvärd — även om någon oenighet mellan delägarna icke
föreligger — i fråga om överklagande av förrättningar enligt jorddelningslagen
och lagen om enskilda vägar. Men även i många andra fall, exempelvis
då det är svårt alt nå kontakt med delägarna och införskaffa fullmakter
från dem, är det icke en naturlig lösning att utverka interimistiskt förordnande
om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. De sakkunnigas
farhågor för att en uppmjukning av de nuvarande reglerna skulle
uppmuntra till onödiga processer är enligt ifrågavarande ledamöters mening
överdrivna, om den enskilda dödsbodelägaren finge föra dödsboets talan på
egen bekostnad liksom konkursborgenär enligt 39 § konkurslagen.

Departementschefen

I ett par remissyttranden har önskemål framställts om införande av en
bestämmelse, som skulle ge enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

133

talan för dödsboet, då rättegång icke kan komma till stånd på grund av att
samtliga dödsbodelägare ej är ense därom eller, när boutredningsman förordnats,
denne anser sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd. Frågan om
införande av en dylik bestämmelse har övervägts redan av de sakkunniga,
vilka emellertid avvisat tanken härpå, bland annat under åberopande av att
ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt kunde uppmuntra till onödiga processer.
I remissyttrandena i övrigt har de sakkunnigas uttalanden i denna fråga
ej mött någon gensaga.

För egen del anser jag i likhet med de sakkunniga att, då dödsbodelägarna
ej kan enas i en förvaltningsfråga som kräver samfällt beslut, den naturliga
lösningen är att avgörandet överlämnas till särskilt förordnad boutredningsman.
Denne kan självfallet icke underlåta att föra talan för dödsboets räkning,
om han objektivt sett finner skäl för sådan åtgärd föreligga. Den omständigheten
att vissa, måhända flertalet dödsbodelägare motsätter sig process
utesluter uppenbarligen icke möjligheten, att det i överensstämmelse
med någon enstaka dödsbodelägares mening likväl kan vara sakligt befogat
att hänskjuta den omtvistade frågan till domstols prövning. I dylikt fall
löper boutredningsmannen näppeligen någon risk att en mot honom förd
klandertalan vinner bifall. Det ligger i sakens natur att boutredningsmannen
vid sin bedömning av frågan, huruvida talan i visst fall skall föras, har att
väga de sakliga skälen härför mot lämpligheten i övrigt av sådan åtgärd. Är
boets tillgångar knappa, är det förklarligt om han icke vill sätta dessa på
spel genom en process, vars utgång ter sig synnerligen oviss. Naturligtvis
kan det för boutredningsmannen stundom framstå såsom mindre tilltalande
att mot vissa dödsbodelägares önskan underlåta att föra talan i ett visst
fall. Men å andra sidan synes det mig förenat med vissa risker, om boutredningsmannen
skulle kunna slippa ifrån sitt eget ansvar och en mera ingående
prövning genom att helt enkelt överlåta åt dessa dödsbodelägare att
själva föra den process varom fråga är. Det synes därför icke föreligga tillräckliga
skäl för införandet av en allmän regel, enligt vilken enskild dödsbodelägare
skulle få föra talan för dödsboets räkning när boutredningsmannen
finner sig böra avstå från process. Jag vill dock vitsorda att spörsmålet
är mycket tveksamt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och då, såsom de sakkunniga
påpekat, praxis i viss omfattning medger enskild dödsbodelägare talerätt,
har någon bestämmelse i nu angivna hänseende icke upptagits i departementsförslaget.

20 KAP.

Om bouppteckning

Delta kapitel överensstämmer med 3 kap. boutredningslagen. Hänvisningen
i 2 § till 1 kap. 2 § boutredningslagen har dock ersatts med en hänvisning
till 18 kap. 2 § i ärvdabalksförslaget. Härjämte har mindre redaktionella
jämkningar gjorts i 1—3 och 5—10 §§.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

De sakkunniga (s. 122 och 123) nämner att från olika håll önskemål
framställts att befrielse från bouppteckningsplikt skulle kunna medgivas
under vissa omständigheter. Det har visat sig svårt att få till stånd bouppteckning
när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem avliden person
eller då eljest den avlidne varken efterlämnat nämnvärda tillgångar eller annan
skuld än till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I dylika fall hade
bouppteckningen praktiskt sett icke någon uppgift att fylla. Den för bouppteckningen
erforderliga släktutredningen erbjöde ej sällan stora svårigheter.
Ofta medförde det mycket besvär att få kontakt med den avlidnes anhöriga.
Dessa vore stundom spridda över hela landet; en och annan bodde utom
riket, vanligen i Amerika.

I fortsättningen påpekar de sakkunniga att denna fråga var föremål för
prövning redan vid boutredningslagens tillkomst. Lagberedningen anförde
(SOU 1932: 16 s. 265) att det hörde till god ordning att, också när varken
gäld eller tillgångar funnes, genom bouppteckning fastsloges vilka som vore
dödsbodelägare samt att övriga uppgifter lämnades vilka skulle förekomma i
bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunde nämligen sedermera
yppa sig, och då vore det till gagn att redan i samband med dödsfallet dessa
uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall vore en bouppteckningsförrättning
av nöden till vinnande av klarhet angående den verkliga ställningen.
En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt då boet
kunde anses vara ringa, syntes även ur den synpunkten betänklig att ovisshet
om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom kunde uppkomma.

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till annat
bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det anses vara
av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles. I själva
verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall föranleda mera
avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages av dödsbodelägare,
skall enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel annan, som är närmast
till att omhändertaga egendomen, föranstalta om bouppteckning. I de
fall varom bär är fråga torde det ofta vara naturligt att uppgiften ankommer
på en socialvårdstjänsteman. Hos vederbörande pastorsämbete kan denne,
även om han ej får upplysning om samtliga dödsbodelägare, åtminstone erhålla
kännedom om någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas
namn och adresser. Om det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på
viss dödsbodelägares adress, torde beträffande denne kunna antecknas att
han vistas på okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes tillgångar är
obetydliga och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till
väsentligt högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att alltför stor
möda nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon kallelse å den
som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom denne i realiteten
icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt 16 kap. i förslaget
behöva utfärdas.

Förevar ande spörsmål har under remissbehandlingen endast berörts
av föreningen Sveriges häradshövdingar, som håller före att trots de

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

goda skäl som åberopats för de sakkunnigas avvisande ståndpunkt man beträffande
avlidna, som icke efterlämnat några tillgångar eller allenast obetydliga
tillgångar och skulder, ofta skulle kunna — utan att beaktansvärda
olägenheter bleve följden — ersätta det fullständiga bouppteckningsförfarandet
med åtgärder av enklare art.

Departementschefen

De sakkunniga har enligt min mening anfört bärande skäl för sin uppfattning
att den obligatoriska bouppteckningsplikten bör upprätthållas. Jag
kan därför icke tillmötesgå det i ett enda yttrande framförda önskemålet
om vissa lättnader i denna plikt.

21 KAP.

Om den dödes gäld

Kapitlet överensstämmer med 4 kap. boutredningslagen, så när som på att
hänvisningarna i 17 § till 1 kap. 6 § boutredningslagen och i 18 § till 1 kap.
2 § samma lag ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap. 6 § och 18
kap. 2 § i förslaget samt att mindre redaktionella jämkningar gjorts i 2, 4—
6, 8, 9, 12 och 15—17 §§.

22 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. boutredningslagen. Hänvisningen
i 1 § till 1 kap. 6 § nämnda lag har dock ersatts med en hänvisning till
18 kap. 6 § i förslaget, varjämte smärre redaktionella jämkningar vidtagits
i 1, 2 och 7 §§.

23 KAP.

Om arvskifte
1 och 2 §§.

Dessa paragrafer är likalydande med 6 kap. 1 och 2 §§ boutredningslagen.

3 §•

Enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen äger envar delägare vid skiftet
njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas
eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas
denne så långt hans lott förslår.

De sakkunniga har föreslagit att nämnda bestämmelser i oförändrad
utformning upptages under förevarande paragraf.

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

Hovrätten för Västra Sverige erinrar om att de sakkunniga i motiven
till 2 kap. ärvdabalken (betänkandet, s. 95) anfört att vid arvskifte föremål
med affektionsvärde bör tilläggas den eller de delägare som finnes
därtill närmast. Detta bör enligt hovrättens mening komma till uttryck i
lagtexten.

Departementschefen

De sakkunniga har vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga
barns arvsrätt bl. a. framhållit att den omständigheten, att även ett utomäktenskapligt
barn skall deltaga i arvskiftet, i allmänhet icke synes behöva
medföra några särskilda svårigheter. I det sammanhanget har de sakkunniga
uttalat, att då det gäller att fördela föremål med affektionsvärde
utöver vad som på grund av 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan ha tillfallit
hustrun, sådan egendom bör tilläggas den eller de delägare som finnes
närmast därtill (jfr SOU 1932: 16 s. 504). Detta uttalande, som icke föranleder
någon erinran från min sida, tar närmast sikte på frågan huruvida
egendom med affektionsvärde skall tillskiftas arvlåtarens inomäktenskapliga
barn eller hans barn utom äktenskap. Vanligen förhåller det sig väl
så att de inomäktenskapliga barnen står närmast till att erhålla egendom
med affektionsvärde. Barn utom äktenskap får i sådant fall nöja sig med
att erhålla sin lott i annan egendom. Att uttryckligen lagfästa denna skiftesprincip,
som även eljest kan få tillämpning, anser jag ej erforderligt.
Bestämmelserna i 6 kap. 3 § boutredningslagen har därför oförändrade
överförts till förevarande paragraf.

4—9 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 kap. 4—9 §§ boutredningslagen. Med hänsyn
till nya rättegångsbalken har 7 och 8 §§ formellt ändrats. Härutöver
har endast mindre redaktionella jämkningar gjorts i 5—8 §§.

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

Detta kapitel överensstämmer med 7 kap. boutredningslagen, så när som
på att hänvisningen i 1 § till 1 kap. 1 § nämnda lag ersatts med en hänvisning
till 18 kap. 1 § i förslaget samt att 3 och 5 §§ redaktionellt något
jämkats.

25 KAP.

Om dödförklaring

Detta kapitel motsvarar 8 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till den
nya rättegångsordningen har vissa formella ändringar gjorts i 2 och 4 §§.
I förtydligande syfte har 5 § givits en delvis ny utformning. Härjämte har
mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 2—5 och 7 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

137

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken

1 §•

De sakkunnigas förslag upptager i förevarande paragraf, förutom föreskrift
om tidpunkten för ikraftträdandet, det stadgandet att äldre lag fortfarande
skall äga tillämpning om arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken
trätt i kraft.

De sakkunniga har förklarat att den inom successionsrätten vedertagna
principen för ny lags tillämplighet i tiden kommit till uttryck genom nämnda
stadgande. Detta motsvarar icke blott den likalydande bestämmelsen i 1 §
andra stycket promulgationslagen till arvslagen utan även bestämmelserna
i 1 § andra stycket promulgationslagen till testamentslagen och 1 § andra
stycket promulgationslagen till boutredningslagen. Vad angår den sistnämnda
bestämmelsen är att märka att enligt 1 kap. 1 § boutredningslagen den,
som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell
testamentstagare avlidit, är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens.
Detta stadgande är tillämpligt bland annat vid sekundosuccession enligt 2
kap. arvslagen. För sådant fall innebär övergångsbestämmelsen till boutredningslagen
att tidpunkten för den sist avlidne makens död är avgörande
för frågan om nya lagens tillämplighet. Motsvarande innebörd avses det
nu föreslagna övergångsstadgandet skola ha.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att i det åsyftade fallet
av sekundosuccession den först avlidne maken är arvlåtare och att föreningen
därför anser en förtydligande bestämmelse i själva lagtexten önskvärd.

Departementschefen

I enlighet med den framställda anmärkningen torde det stadgande som
de sakkunniga föreslagit böra förtydligas. Detta synes kunna ske genom en
tilläggsbestämmelse av innehåll, att beträffande boutredning och arvskifte
skall, ändå att arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trädde i kraft, den
nya balken tillämpas när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne
avlidit efter ikraftträdandet.

Såsom lämplig tidpunkt för lagstiftningens ikraftträdande torde kunna
bestämmas den 1 januari 1957. 2

2 §■

De sakkunniga har här föreslagit en bestämmelse om upphävande av lagarna
om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om det icke är lämpligt
att, i likhet med vad som för motsvarande fall skett i promulgationslagen
till föräldrabalken, införa ett uttryckligt stadgande om att upphävandet av
lagarna om arv, om testamente samt om boutredning och arvskifte icke

138

Kungl. Majrts proposition nr 1H år 1958

medför, att jämväl promulgationslagarna till dessa lagar upphävs. Även om
detta följer av att något stadgande om upphävande av promulgationslagarna
icke meddelats, kan dock enligt föreningens mening förhållandet förbises
på grund av att promulgationslagarna framstår som bihang till huvudlagarna.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke erforderligt att vid sidan
av bestämmelsen om upphävandet av vissa lagar även stadga att vissa andra
lagar icke upphävs. Vid införandet av föräldrabalken förelåg ett annat läge;
de i 2 § promulgationslagen till nämnda balk avsedda övergångsbestämmelserna
utgjorde icke självständiga lagar.

3 §.

De sakkunnigas förslag till bestämmelse under förevarande paragraf, mot
vilket någon erinran ej framställts i remissyttrandena, har oförändrat upptagits
i departementsförslaget.

I fråga om de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet (s. 126).

4 §•

I de sakkunnigas förslag stadgas, att om barn utom äktenskap är fött
innan nya ärvdabalken trätt i kraft, så skall med avseende å barnets och
dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande
underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag gälla, ändå att arvlåtaren
avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Är barnet trolovningsbarn eller har
fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen om arv,
skall dock nya balken tillämpas, därest fadern levde vid ikraftträdandet.

De sakkunniga (s. 126—131) har framhållit att det i och för sig vore
önskvärt att den nya arvslagstiftningen beträffande barn utom äktenskap
kunde, då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet, vinna tillämpning även
i fråga om barn födda dessförinnan. För att den vid införande av ny lag på
arvsrättens område i allmänhet följda principen — vilken även fastslagits
i 1 § andra stycket i förevarande lagförslag — skall kunna tillämpas, måste
emellertid förutsättas att de rättsfakta, till vilka de båda systemens arvsregler
anknyter, är likvärdiga. Frånsett tillsvidare fall då det utomäktenskapliga
barnet är trolovningsbarn eller då fadern avgivit förklaring jämlikt
3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen, kan detta krav här ej med fog sägas regelmässigt
vara uppfyllt. Då enligt gällande lag en man av domstol förklaras underhållsskyldig
till ett barn utom äktenskap, grundas visserligen denna förpliktelse
på en fastställelse av faderskapet, men den grund på vilken man
härvid bygger är ofta allt annat än säker. Detsamma gäller, när frågan om
den påstådde faderns underhållsskyldighet vinner sin lösning genom avtal;
mannens beslut att erkänna faderskapet är ofta betingat av önskan att
undvika en rättegång, av vilken någon verkligt klarläggande utredning om

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1!)58

139

faderskapet icke är att vänta. Det sagda gäller med ökad styrka ju längre
tillbaka den tidpunkt ligger, då det påstådda faderskapet blivit fastställt.
Tack vare den medicinska forskningens framsteg på hithörande områden
synes man för framtiden ha fått tillräckligt säker mark under fotterna, men
detta förhållande kan naturligtvis ej åberopas såsom stöd för att utan vidare
giva de nya arvsreglerna verkan beträffande barn, för vilka faderskapet
fastställts enligt äldre lag. En annan betydelsefull omständighet i detta
sammanhang är att det i mycket stor utsträckning saknas uppgift i folkbokföringen
huruvida en man har barn utom äktenskap. Till stor del blir
det därför beroende på tillfälliga omständigheter om ett utoinäktcnskapligt
barn är känt och kan kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess
fader. I många fall måste det således, om arvsrätt införes, kunna inträffa
att ett redan skett arvskifte får upprivas. Härtill kommer olägenheten för
faderns legitima familj att ej i god tid kunna få kännedom om vilka som
kommer att ärva honom. En anordning, enligt vilken de nya reglerna om
arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder skulle
vinna tillämpning även då faderskapet blivit fastställt enligt äldre lag, kunde
sålunda ifrågasättas allenast för sådana fall då faderskapet blivit fastställt
på lika betryggande sätt som det nu föreslagna samt erforderlig registrering
skett. Den tanken bär framförts att barn utom äktenskap, som
är fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skulle, oaktat faderskapet ej
blivit fastställt enligt de nya reglerna, få arvsrätt efter därom i varje särskilt
fall framställt anspråk. Om anspråket bestredes skulle barnet dock endast
kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om tillräcklig
visshet förelåge i fråga om faderskapet. En sådan lösning synes
emellertid vara oförenlig med i vårt land gällande grundsatser och även
eljest ägnad att väcka starka betänkligheter. Det må ytterligare framhållas
att varje reglering i övergångshänseende, som innebär att de nya arvsreglerna
kan erhålla tillämpning beträffande redan födda barn, blir behäftad
med de olägenheter som ofta följer av en retroaktiv lagtillämpning. Den man
som utom äktenskap avlat ett barn, vilket fötts under tid då rättsverkningarna
av faderskapet huvudsakligen inskränkte sig till underhållsskyldighet,
måste ha svårt att förstå att barnet genom ändrad lagstiftning kan erhålla
arvsrätt efter honom. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde övervägande
skäl tala för att, om barn utom äktenskap är fött innan nya ärvdabalken
trätt i kraft, som huvudregel med avseende å barnets och dess avkomlingars
rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap uppställa att äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit
efter nya balkens ikraftträdande. Eftersom de föreslagna bestämmelserna
om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap kan bli
tillämpliga även beträffande barn som fötts före bestämmelsernas ikraftträdande,
kan det med visst fog göras gällande att tillämpligheten av äldre
lag i arvsrättsligt hänseende borde begränsas till fall då faderskapet icke
fastställts jämlikt de nya bestämmelserna. Med en sådan lösning skulle man
emellertid blott i ringa mån bryta udden av de invändningar som kan an -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1958

föras mot att tillerkänna utomäktenskapligt barn arvsrätt efter fader och
fädernefränder även om det fötts före ikraftträdandet. Härtill kommer att
tillfälliga omständigheter, som föranlett uppskov med faderskapets fastställande,
skulle få arvsrättsliga konsekvenser. I fråga om trolovningsbarn
och barn beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits gäller emellertid de
här förut angivna synpunkterna endast i begränsad utsträckning. Beträffande
sådant barn framställer sig i regel ej frågan om faderskapets säkerhet,
och registreringsspörsmålet ligger mera gynnsamt till. Mellan barnet
och dess fader är redan nu arvsrätt för handen, och en tillämpning av den
nya ordningen medför endast den förändringen att jämväl barnet och dess
fädernefränder får taga arv efter varandra. På grund härav förordas att nya
balken skall tillämpas då barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit
förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen. Jämlikt 1 § i förevarande
lagförslag måste den förutsättningen vara uppfylld att arvlåtaren
avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Då arvlåtaren är annan än barnets
fader, torde därjämte för nya balkens tillämpning böra fordras att
fadern levde vid ikraftträdandet. Även om reglerna angående barns förklarande
för trolovningsbarn genom ändringar i föräldrabalken upphäves,
bör möjligheten till sådant förklarande övergångsvis kvarstå beträffande
barn födda före ikraftträdandet. Arvsrättsförklaring bör likaså kunna
avgivas efter det den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. Det frainhålles
siutiigen att det principiella erkännandet av kravet på likställighet i arvsrättsligt
hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap kan förväntas

1 sin mån bidraga till att bryta ned de fördomar, som på sina håll alltjämt
kan göra sig gällande på detta område, och att den sålunda fortgående förändringen
i åskådningssättet kommer alla barn utom äktenskap till godo,
de må ha arvsrätt på fädernesidan eller ej. Måhända är det ej heller för
djärvt att hoppas, alt den nya åskådning som är på väg att växa fram kan
bidraga till att på frivillighetens väg tillföra många bland de barn, om vilka
här är fråga, en bättre ställning i arvsrättsligt hänseende.

Eu av de sakkunniga, justiticrådet Walin, har i särskilt yttrande föreslagit
att förevarande paragraf skall erhålla denna lydelse:

Är barn utom äktenskap fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande och
har ej faderskapet därefter blivit faststälit enligt vad som stadgas i den samtidigt
med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken,
gälle om arv mellan barnet och dess avkomlingar samt fadern och hans
skyldemän följande.

1. Är barnet trolovningsbarn, skall nya balken tillämpas, där ej fadern
avlidit före dess ikraftträdande.

Samma lag vare, om fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap.

2 och 3 §§ lagen om arv. Sådan förklaring må avgivas jämväl efter nya
balkens ikraftträdande.

2. Är ej punkt 1 tillämplig, äge barnet, om faderskapet blivit fastställt
enligt äldre lag, hos pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd,
anmäla, att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. Finnes
barnavårdsman för barnet, åligge honom att göra sådan anmälan, om
det kan antagas lända till gagn för barnet.

Kungl. Maj. ts proposition nr Vth år 1958

141

Anmälan skall genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Har ej
denne hos pastorsämbetet bestritt arvsanspråket inom ett år från det han
erhöll del därav eller medgiver han anspråket, skall nya balken gälla.

Är fadern på grund av rubbad själsverksamhet försatt i omyndighet, företrädes
han av förmyndaren eller god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

3. Har anmälan enligt punkt 2 ej skett medan fadern levde eller har denne
avlidit innan där stadgad tid gått till ända utan att anspråket medgivits,
äge barnet likväl hos dödsboet framställa anspråk på rätt till arv efter honom
enligt nya balken. Vad nu sagts skall efter faderns död gälla jämväl
dödsbo efter skyldeman till fadern, där ej fadern avlidit redan före nya
balkens ikraftträdande.

Anspråket skall framställas inom ett år från dödsfallet, och äge arvinge
eller testamentstagare, envar såvitt honom rörer, bestrida anspråket, dock
må ej barn utom äktenskap, som icke har bättre rätt än det barn som anmält
arvsanspråket, eller dess avkomlingar göra sådant bestridande.

Om barnet avlidit före arvlåtaren, äge dess avkomlingar samma rätt som
barnet.

4. Ändå att framställt arvsanspråk blivit bestritt i den ordning som stadgas
under 2 eller 3, äge barnet eller dess avkomlingar rätt till arv i fall och
i den omfattning som stadgas om laglott, därest det må anses att tillräcklig
visshet föreligger i fråga om faderskapet, oaktat detta ej är fastställt enligt
bestämmelserna i förenämnda lag om ändring i föräldrabalken. Laglott må
dock ej njutas enligt vad nu sagts, med mindre anspråk på arv enligt
punkt 3 eller enbart på laglott särskilt framställts hos dödsboet inom tid
som angives under punkt 3.

5. Vad under 2—4 stadgas skall ej gälla, om barnet är adopterat av annan,
när anmälan enligt punkt 2 sker eller när arvlåtaren dör.

6. Där ej nya balken är tillämplig enligt vad under 1—5 sägs, skall äldre
lag alltjämt gälla, oaktat arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande.

Walin förklarar (s. 217—226) att det i betänkandet anförts flera skäl
för att den allmänna principen vid införande av ny lag på arvsrättens område
icke skulle kunna tillämpas i nu förevarande fall. Det synes dock
knappast nödvändigt att av vad som där åberopats draga så långtgående
slutsats som skett. Av gammalt har i vårt land faderskap till barn utom
äktenskap fastställts enligt vissa presumtionsregler. Även enligt den nya
ordning som ärvdaballcssakkunniga föreslagit kommer att genom dom eller
erkännande fastställas faderskap till barn utom äktenskap. För allmänheten
och särskilt de barn som berörs kommer det icke att bli lätt att
acceptera en ordning, enligt vilken barnets födelsedatum skall vara utslagsgivande
för frågan om faderskapet skall ge barnet arvsrätt efter fadern och
fädernefränderna eller ej. De barn som icke nått mogen ålder innan nya
lagen trätt i kraft har överhuvud aldrig fått vänja sig vid den gamla ordningen
— om nu denna någonsin accepterats av dem som ställts vid sidan!
Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste hädanefter
känna det som en ännu större orättvisa, om de — när senare utom
äktenskap födda barn fått arvsrätt — likväl skall vara utan vidare uteslutna
därifrån. Dessvärre är det ej heller så att denna olägenhet, såsom
vid många andra övergångsförhållanden, blir allenast av kort varaktighet.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

I stället kommer motsättningen att framträda som allra starkast efter 30,
40, 50 år från nya balkens ikraftträdande, när de olika reglerna för barn
utom äktenskap skulle komma att med den största frekvensen samtidigt
tillämpas. Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste
självfallet fråga efter de sakliga skäl som kan motivera att de alltjämt
skall lyda under en föråldrad lagstiftning. Den enda förklaring av någotsånär
lättfattlig art som det allmännas organ kan lämna dem är, att faderskapet
i deras fall i själva verket enligt lagstiftarens mening är mycket
ovisst. Ett sådant svar kan nog till nöds te sig förståeligt i åtskilliga fall
men är svårbegripligt, när föräldrarna levt samman eller det eljest ej rått
någon tvekan om faderskapet. Enligt vad som framgick vid den utredning
som låg till grund för föräldrabalken (SOU 1946:49 s. 177) sammanbodde
föräldrarna till 4 procent av de barn utom äktenskap som icke var trolovningsbarn.
Tydligen kan det ej sällan inträffa att i sådant fall föräldrarna
har barn födda dels före dels efter nya balkens ikraftträdande, i följd varav
olika arvsregler skulle gälla inom syskonkretsen. Frågan huruvida faderskap,
fastställt enligt äldre regler, bör kunna grunda rätt till arv är naturligtvis
i viss utsträckning beroende av om man anser att rätt till arv
måste bygga på en säkrare grundval än rätt till underhåll. Walin säger
sig för egen del ha svårt att finna skillnaden mellan den ena och andra
rättsföljden så stor som ofta påstås. Det kunde fördenskull sättas i fråga,
om man icke borde taga steget fullt ut och låta även faderskap, fastställt
enligt den äldre ordningen, i princip grunda rätt till arv efter fadern och
tädernefränderna. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämmer
ju dock i flertalet fall med det biologiska. Då emellertid frågan om efterlevande
makes rätt att sitta i orubbat bo ej blivit löst, blir saken mer komplicerad
än den eljest behövt vara. — Utgångspunkten för det av Walin
upprättade förslaget — vilket säges utgöra ett försök att åstadkomma ett
ur rättvisesynpunkt godtagbart minimiförslag — är att, om faderskapet till
barn utom äktenskap, fött före nya balkens ikraftträdande, blivit fastställt
enligt den nya ordningen, också de nya arvsreglerna skall gälla. En praktiskt
ganska vägande invändning mot utomäktenskapliga barns arvsrätt
efter fadern och fädernefränderna är, att barnet kan vara okänt för faderns
anhöriga. Till bemötande av denna invändning såvitt angår nu ifrågavarande
barn förefaller det kunna vara naturligt att bygga på en särskild
registrering i folkbokföringen, när faderskapet icke fastställts enligt nya
ordningen. Sedan under punkt 1 i förslaget meddelats vissa bestämmelser
som i sak överensstämmer med majoritetsförslaget, föreslås därför i det
följande under punkt 2 ett dylikt registreringssystem. Arvsrättsförklaring
är en ensidig åtgärd från faderns sida. I viss mån överraskande är, att
han därigenom, utan barnets medverkan, kan även sedan barnet nått mogen
ålder ej blott ge barnet och dess avkomlingar arvsrätt efter honom utan
även själv förvärva arvsrätt efter barnet och dess avkomlingar. Barnet har
däremot icke någon möjlighet att göra en motsvarande förklaring. För att
söka komma fram till att nya balken kan vinna tillämpning i flera fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

143

även när faderskapet fastställts enligt äldre lag förefaller det påkallat, att
barnet må taga initiativ till en registrering som, åtminstone därest någon
invändning ej göres, medför arvsrätt enligt nya balken.

Enligt punkt 2 skall barnet —- om punkt 1 ej är tillämplig — äga att hos
pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd, göra anmälan
att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. När anmälan skett,
bör den genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Det kan måhända
vara tveksamt, huruvida icke anmälningsförfarandet hellre borde i första
hand förläggas till domstol, vilken sedermera skulle göra anmälan om resultatet
till pastorsämbetet, men Walin säger sig dock ha trott att det skulle
kunna med tillräcklig trygghet läggas i händerna på pastorsämbetena.

Det har ej synts tillrådligt att göra anmälan om arvsanspråk under faderns
livstid till obligatoriskt villkor för att barnet skall kunna komma i
åtnjutande av arv. Genom punkt 3 får barnet därför tillfälle att, om anmälan
ej skett enligt punkt 2, direkt framställa arvsanspråk hos faderns
dödsbo. Barnet bör jämväl äga att göra anmälan i annat dödsbo på fädernesidan
än faderns. Förutsättningen är att fadern ej avlidit före nya balkens
ikraftträdande. Om arvsanspråk enligt punkt 2 ej blivit bestritt, skall nya
balken gälla, medan arvsanspråk enligt punkt 3 som ej bestritts grundar
arvsrätt jämlikt nya balken allenast i det dödsbo, hos vilket anspråket framställts.
Att bestridande av framställt arvsanspråk skulle kunna göra barnet
helt arvlöst, kan emellanåt verka mer stötande än eljest, t. ex. då föräldrarna
sammanbott eller det av annan orsak kan anses ganska säkert att
mannen i fråga är fader till barnet. Barnet skulle i sådant fall utan sakliga
skäl bli sämre ställt än barn, till vilket faderskapet blivit fastställt enligt
nya ordningen. I punkt 4 stadgas därför, att barnet trots bestridande får
viss arvsrätt, om det kan anses föreligga tillräcklig visshet att mannen är
fader till barnet. Med »tillräcklig visshet» bör förstås att man känner sig
ha ungefär samma säkerhet som enligt nya ordningen. Om fadern under
livstiden bestritt anmält arvsanspråk, oaktat tillräcklig visshet om faderskapet
föreligger, bör detta bestridande anses likvärdigt med testamente
till förmån för annan än barnet. Om åter anmälan om arvsanspråk ej skett
under faderns livstid eller denne avlidit före utgången av den under punkt
2 angivna tiden, har han ej haft förutsatt möjlighet och tid på sig att bestrida
barnets arvsrätt. I så fall bör barnet ej rimligen bli bättre ställt.
Barnet skall alltså ej i någotdera fallet kunna mot vederbörande göra gällande
anspråk på mer än laglott.

Sakkunnigmajoritetens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran i det
övervägande flertalet remissyttranden. Vissa remissinstanser, Svea
hovrätt, yrkeskvinnors samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund,
ansluter sig till majoritetens ståndpunkt men förordar, alt de nya arvsreglerna
i något större utsträckning än som skett göres tillämpliga å barn,
födda före ikraftträdandet.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, domkapitlet i Uppsala är -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

kestift, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och barnavårdsnämnden i Stockholm anser att övergångsstadgandet i
huvudsak bör avfattas i överensstämmelse med det förslag, som framlagts
av justitierådet Walin. Även föreningen Sveriges stadsdomare säger sig närmast
föredraga Walins lösning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner båda förslagen behäftade
med sådana olägenheter, att icke något av dem kan förordas.

Till de remissinstanser som tillstyrker sakkunnigmajoritetens
förslag hör Göta hovrätt, enligt vars mening övervägande skäl
talar för detta förslag, och Sveriges advokatsamfund, som anser de skäl som
anförts för förslaget vara övertygande. Hovrätten för Nedre Norrland anför
att den med sin avvisande hållning till frågan om utomäktenskapligt barns
arvsrätt föredrar majoritetens förslag; hovrätten understryker att detta förslag
är enklare än det av justitierådet Walin framlagda och att förslaget icke
medför de olägenheter som måste följa av en retroaktiv tillämpning. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser lika med justitierådet Walin, att ett förverkligande
av sakkunnigmajoritetens förslag kan komma att medföra allvarliga
olägenheter. Länsstyrelsen vill dock av praktiska skäl icke motsätta
sig förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det angeläget att de nya
bestämmelserna om jämställdhet i arvsrättsligt hänseende mellan barn i och
barn utom äktenskap snarast bringas i tillämpning och anser därför åtskilliga
skäl tala för den av justitierådet Walin intagna ståndpunkten. Med hänsyn
till den genomgripande omdaning av gällande arvsrättsliga regler som
förslaget innebär, anser länsstyrelsen dock försiktigheten bjuda att man följer
den av de sakkunnigas majoritet förordade linjen. Föreningen Sveriges
häradshövdingar anser att det av justitierådet Walin framlagda förslaget
har en del företräden ur principiell synpunkt, men föreningen tvekar likväl
icke att förorda majoritetens förslag. Även om åtskilliga skäl kan anföras
för den av justitierådet Walin föreslagna lösningen, säger sig svenska socialvårdsförbundet
dock anse de invändningar som sakkunnigmajoriteten
anfört mot denna ha en sådan tyngd, att förbundet blivit övertygat om riktigheten
av att de nya arvsrättsbestämmelserna icke generellt görs tillämpliga
å utomäktenskapliga barn, som fötts före bestämmelsernas genomförande.
Barnavårdsnämnden i Norrköping anser att skälen för sakkunnigmajoritetens
förslag kan diskuteras men dock bör godtagas.

Några remissinstanser är mer utförliga. Sålunda anför överståthållarämbetet
att det i och för sig skulle innebära en fördel om, såsom i viss utsträckning
komme att ske enligt justitierådet Walins förslag, de nya arvsreglerna
finge tillämpas tidigare än vad fallet är enligt sakkunnigmajoritetens
förslag. Denna fördel vinnes emellertid — uttalar ämbetet — till priset
av en komplicering av systemet, som bjärt kontrasterar mot den enkelhet
som eljest utmärker våra arvsregler; därtill kommer att arvsrätten, som
eljest utgör en av lagen bestämd ordning, vilken automatiskt länder till efterrättelse
om ej i testamentarisk form annorlunda bestämts, skulle bli avhängig
av å ena sidan framställning, å andra sidan bestridande. En genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

145

gång av huvudpunkterna av det av justitierådet Walin föreslagna systemet
ger ämbetet intryck av att arvsrätten kan komma att bli föremål för köpslagan:
arvspretendenten framställer ett anspråk på arv, vilket möts av ett
bestridande från den tilltänkte arvlåtarens eller hans dödsbos sida; genom
bestridandet åstadkommes att pretendentens arvsrätt antingen elimineras
eller inskränkes till rätt till laglott; vilketdera alternativet som skall bestämma
arvsfördelningen synes ej kunna avgöras utan en domstolsprocess, där bevisningen
skall kretsa kring en händelse som i allmänhet kommer att ligga
långt tillbaka i tiden. Den sålunda skisserade regleringen synes ämbetet vara
behäftad med allvarliga svagheter. Domkapitlet i Linköpings stift anser att
en förutsättning för förverkligande av förslaget om utvidgning av arvsrätten
för barn utom äktenskap är att lagen får tillämpning endast på de
barn, som föds efter lagens ikraftträdande. En retroaktiv giltighet skulle
visserligen tillförsäkra ett större antal barn arvsrätt, men skulle också
kunna åstadkomma en mångfald konflikter. Äktenskap kan sålunda ha ingåtts
under andra förutsättningar än dem de nya bestämmelserna ger, och
i vissa fall måste man räkna med att ingångna äktenskap icke skulle ha
kommit till stånd eller att äktenskapsförord skulle ha upprättats, om bestämmelserna
funnits vid tiden för äktenskapets ingående. Bankföreningen
avstyrker bestämt Walins förslag. Föreningen säger sig därvid bl. a. ha beaktat
det av de sakkunnigas majoritet åberopade förhållandet, att med hänsyn
till hittills gällande principer för folkbokföringen det till stor del måste
bero på tillfälliga omständigheter, om ett utomäktenskapligt barn är känt
och kan kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess fader. Därest arvsrätten
skall gälla även tidigare födda barn, kan det därför enligt föreningens
mening i alltför många fall bända, att ett redan skett arvskifte måste
upprivas med alla därav föranledda svårigheter. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund har i och för sig stor sympati för Walins ståndpunkt, men
anser att den av honom föreslagna tillämpningsbestämmelsen, även om den
utan tvekan är den principiellt riktiga, troligen i ett stort antal fall skulle
vålla en — i förhållande till det arv det kan vara fråga om — orimligt stor
och uppslitande påfrestning för såväl den avlidne barnafaderns efterlevande
familj som barnet självt. Som en mellanform kunde måhända övervägas att
omedelbart införa arvsrätt efter sådana utoinäktenskapliga fäder, som vid
lagens ikraftträdande bar pågående underhållsskyldighet, men förbundet
vill likväl icke förorda en sådan anordning, eftersom den sannolikt skulle
medföra många gränsfall och risk för godtyckliga avgöranden. Förbundet ser
sig därför nödsakat alt tillstyrka sakkunnigmajoritetens förslag, trots att
detta i praktiken innebär att det reella ikraftträdandet av den nya lagstiftningen
uppskjuts 40 ä 50 år framåt i tiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund ocli folkpartiets kvinnoförbund, som
ställer sig kritiska mot eu anordning enligt vilken arvsrätt skulle vara beroende
av framställt arvsanspråk, finner det mest vägande skälet för sakkunnigmajoritetens
förslag vara alt reglerna för faderskapets fastställande
tidigare ej erbjudit samma säkerhet för ett rikligt avgörande som de nu
10 liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. .Yr 144

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

föreslagna. Med denna utgångspunkt bör, enligt nämnda två remissinstanser,
de nya reglerna om utomäktenskapligt barns arvsrätt bli gällande beträffande
alla barn, för vilka faderskapet fastställts enligt den nya ordningen,
oavsett huruvida barnen fötts före eller efter denna ordnings genomförande.
Samma uppfattning har Svea hovrätt. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser
det dock ännu bättre att anknyta till nu gällande bestämmelser om fastställande
av faderskap och ifrågasätter därför om icke de nya arvsreglerna
bör vinna tillämpning på alla barn, för vilka faderskap fastställts efter utgången
av år 1949. Förbundet motiverar detta med att redan genom föräldrabalken
i stort sett samma regler för fastställande av faderskap infördes
som de vilka med en mindre utvidgning nu förordas av de sakkunniga.
Folkpartiets kvinnoförbund delar sakkunnigmajoritetens förhoppningar
beträffande möjligheten att på frivillighetens väg åstadkomma att
de nya reglerna blir tillämpliga å tidigare födda barn och anser att på detta
sätt åtskilligt kan åstadkommas för att bereda dessa barn en bättre ställning
i arvshänseende.

För att såvitt möjligt tillgodose rättvisekravet att jämväl utomäktenskapliga
barn, födda före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skall bli i arvshänseende
likställda med barn födda därefter, förtjänar enligt Svea hovrätts
mening övervägas att låta ett av barnet eller för dess räkning hos fadern
framställt och av denne ej bestritt arvsanspråk medföra successionsrätt enligt
den nya balken. En dylik ordning måste dock enligt hovrättens mening
förbindas med en avsevärd begränsning av tiden för framställande av arvsanspråk,
förslagsvis till två år efter ikraftträdandet av de nya reglerna. Om
fadern avlidit efter ikraftträdandet men före utgången av nämnda tvåårsfrist,
borde arvsanspråk få framställas hos faderns dödsbo inom förslagsvis
sex månader efter faderns död. Skulle barnet avlida före utgången av tvåårsfristen,
torde rätten att framställa arvsanspråk böra tillkomma dess avkomlingar.
Genom den av hovrätten sålunda förordade tidsbegränsningen
av rätten att framställa arvsanspråk undanröjes enligt hovrättens mening i
väsentlig mån sådana av sakkunnigmajoriteten åberopade olägenheter som
är förknippade med ovisshet och otrygghet beträffande arvsföljden. Möjligen
borde i delgivningshandlingen framhållas önskvärdheten av att de nya
bestämmelserna vinner tillämpning jämväl å barn födda före ikraftträdandet
och att fördenskull arvsrätt icke bestrides i annat fall än då anledning
finns antaga att annan man är barnets fader. Särskilt med tanke på barnavårdsmannens
allmänna plikt att tillvarataga barnets bästa — fortsätter
hovrätten — torde en sådan lagreglering för övergångsskedet, även om den
tidsbegränsas på sätt angivits, få tillmätas större betydelse för ifrågavarande
barns successionsrättsliga ställning än helt på enskild väg tillkomna åtgärder,
bland vilka åvägabringandet av arvsrättsförklaringar blir främsta
hjälpmedlet. Hovrätten vitsordar att mot förslaget att låta ett obestritt arvsanspråk
medföra arvsrätt kan invändas, att underlåtenhet att bestrida ett
arvsanspråk icke alltid är liktydig med att anspråket blivit godkänt; underlåtenheten
kan komma att bero på tillfälliga omständigheter såsom glömska,

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

147

oföretagsamhet in. in. Det kan även tänkas att framställandet av arvsanspråk,
särskilt om detta bestrides, någon gång kan inverka störande på ett
eljest gott och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande förhållande mellan
en fader och dennes utomäktenskapliga barn. Att liela anordningen med
framställande av arvsanspråk utgör en belastning för därav berörda myndigheter
och enskilda personer bör enligt hovrättens mening ej heller förbises,
och det möter förmodligen -— anför hovrätten vidare — vissa svårigheter
att få proceduren, vilken onekligen i praktiken ter sig ganska vidlyftig
i förhållande till det resultat som kan påräknas, att överhuvud fungera
på avsett sätt. Hovrätten framhåller att det med hänsyn till de skilda synpunkter
som måste beaktas ingalunda är lätt att ta slutlig ställning till den
sålunda diskuterade rättsliga regleringen på området. Härför fordras ytterligare
överväganden, för vilka hovrätten icke haft möjlighet. Då skäl onekligen
talar för en lösning av åtminstone den jämförelsevis begränsade omfattning
som hovrätten antytt, förordar hovrätten att spörsmålet blir föremål
för fortsatt prövning. I vidare mån än nu sagts kan hovrätten icke tillstyrka
de nya successionsrättsliga reglernas tillämpning å barn födda före
den nya balkens ikraftträdande, och hovrätten biträder följaktligen den mening
som härvid omfattats av de sakkunnigas majoritet. Om lagstiftningen
icke kommer att inbegripa bestämmelser om framställande av arvsanspråk,
är det enligt hovrättens förmenande angeläget att barnavårdsmännen erhåller
anvisningar att beträffande utomäktenskapliga barn, födda före nya
balkens ikraftträdande, verka för att dessa genom arvsrättsförklaring eller
eljest erhåller sådan ställning i arvshänseende som kan anses stå i överensstämmelse
med grunderna för de nya arvsreglerna.

Till de remissinstanser som avvisar sa k kunnig majoritetens
förslag till övergånigsstadgande hör socialstgrelsen! som
utan närmare motivering ansluter sig till justitierådet Walins ståndpunkt.
Tre ledamöter av styrelsen har dock en annan mening och anser — även
med vederbörligt hänsynstagande till de beaktansvärda motiv som Walin
framfört till stöd för sin ståndpunkt — övervägande skäl tala för att som
huvudregel i fråga om arvsrätten uppställa att äldre lag skall gälla, ändå
att arvlåtaren avlidit efter den nya balkens ikraftträdande. Avgörande för
detta reservanternas ställningstagande har varit, att eftersom den utvidgade
arvsrätten är grundad på en väsentligen ny ordning för faderskapets
fastställande, det icke rimligen kan komma i fråga att ge de nya bestämmelserna
om arv retroaktiv tillämpning å andra barn än trolovningsbarn
och med dem likställda. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som avstyrker förslaget
om utvidgning av utomäktenskapligt barns arvsrätt, förmenar att,
om lagstiftaren likväl skulle anse tiden mogen att godtaga detta förslag,
det skulle vara olyckligt att under en lång följd av år ha skilda regler
rörande arvsrättsförhållandena, beroende på den tidpunkt då barnet är
fött. Om reformen nu skall genomföras, är det därför enligt länsstyrelsens
mening angeläget, att de nya reglerna från början erhåller vidast möjliga
tillämpning. Länsstyrelsen anser att det förslag som framlagts av juslilie -

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

rådet Walin i princip bör godtagas. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför
sig till det förut omnämnda utlåtande, som på domkapitlets uppdrag
avgivits av kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. Denne anser alt, även
om sakkunnigmajoritetens ståndpunkt i vissa avseenden kan försvaras, det
likväl är angeläget att, såsom Walin föreslagit, skapa förutsättningar för
framställande av arvsanspråk. Det förekommer nämligen ganska ofta, särskilt
i Norrland, att en man och en kvinna sammanbor många år utan att
ingå äktenskap. I sin förbindelse har de i regel åtskilliga barn, och icke så
sällan har mannen det ganska gott ställt i ekonomiskt avseende. Om barnen
är födda före lagförslagets genomförande men mannen avlider efter
denna tidpunkt, blir de med sakkunnigmajoritetens ståndpunkt trots allt
arvlösa, för såvitt icke testamente föreligger eller de antecknats som trolovningsbarn.
Ännu mer orättvist ter det sig enligt kyrkoherden Törnquists
mening, om en del av barnen är födda före ikraftträdandet och sålunda blir
arvlösa, medan en del, som är födda därefter, får rätt till arv. Även Fredrika-Bremer-förbundet
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser
det av billighetsskäl angeläget att såvitt möjligt enhetliga normer blir
gällande för alla utomäktenskapliga barn och dessa remissinstanser förordar
därför en lösning enligt de riktlinjer som uppdragits av justitierådet
Walin; enligt Fredrika-Bremer-förbundets mening bör dock rätten att framställa
arvsanspråk inskränkas till faderns livstid, eftersom framställandet
av sådant anspråk först hos dödsboet kan föranleda många onödiga processer
med svåra bevisfrågor och bli upprivande för alla i saken inblandade.
Föreningen Sveriges stadsdomare lutar närmast åt den av Walin föreslagna
lösningen men förutsätter att frågan om efterlevande makes rätt att sitta
i orubbat bo blivit löst före reformens genomförande. Enligt föreningens
mening bör möjligen övervägas en bestämmelse om att den som enligt
äldre ordning blivit förklarad vara fader skall äga att få faderskapet omprövat
efter moderna blodprovsmetoder utan att för den skull behöva begära
resning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att lämpligheten av att
införa de föreslagna nya reglerna om utomäktenskapligt barns arvsrätt till
en del är beroende på möjligheterna att erhålla en tillfredsställande ordning
för övergångstiden. Enligt länsstyrelsens mening är dock icke något
av de framlagda förslagen godtagbart. Ett förverkligande av sakkunnigmajoritetens
förslag medför — anför länsstyrelsen — att vid arvfall, som
timar under de närmast kommande 50—70 åren, arvsrätt föreligger i vissa
fall, men i vissa fall icke. En sådan ordning ter sig för länsstyrelsen i hög
grad otillfredsställande, särskilt med avseende på övergångstidens längd
och med hänsyn till att bestämmelserna blir tillämpliga även på fall, där
någon tvekan om faderskapet icke föreligger, vilket kan medföra att i en
syskonkrets något eller några av syskonen har arvsrätt, medan andra av
dem icke är arvsberättigade efter sin fader och dennes fränder. Om däremot
övergångsbestämmelserna ges ett sådant innehåll, att den föreslagna
nya arvsrättsordningen skall gälla, då arvlåtaren avlidit efter ärvdabalkens

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år t958

ikraftträdande — sålunda även då barnet fötts dessförinnan — skulle, påpekar
länsstyrelsen, i åtskilliga fält arvsrätt förefinnas, där den principiella
grunden därför är mycket svag.

Enligt statistiska centralbyrån, som yttrar sig endast ur de synpunkter
vilka ämbetsverket företräder såsom riksbyrå för folkbokföringen, bör det
av justitierådet Walin skisserade förfarandet för framställande av arvsanspråk
kunna vara användbart i många fall, även om efterforskningar
av faderns aktuella adress icke sällan torde visa sig erforderliga. Eftersom
allmänheten icke brukar räkna med betydelsefulla civilrättsliga påföljder
av underlåtenhet att hörsamma anmaning från pastorsämbete, bör emellertid
enligt ämbetsverkets mening förfarandet förläggas till domstol. Även
Svea hovrätt, domkapitlet i Uppsala ärkestift, föreningen Sveriges häradshövdingar,
svenska socialvårdsförbundet och Fredrika-Bremer-förbundet anser
att, om en ordning innefattande rätt att framställa arvsanspråk lagfästes,
nödiga åtgärder för delgivning med mera bör ankomma på domstol.
I domkapitlets utlåtande åberopas, att pastorsämbetena i regel knappast
äger den juridiska sakkunskap, som erfordras för att fullt tillfredsställande
kunna handha uppdraget, samt att anspråket, om det bestrides, ändock
måste underkastas prövning av domstol; de samtidigt föreslagna övergångsbestämmelserna
beträffande adoption innebär för övrigt att ansökan om
förklaring, att de nya bestämmelserna om adoption i viss utsträckning
skall gälla äldre adoptioner, skall ingivas till domstol. Enligt socialvårdsförbundets
bestämda mening bör icke ifrågakomma att anspråk på arv
avgöres genom åtgöranden av kyrkobokföringsmyndighet, utan bör dylika
frågor underkastas den allsidiga prövning som endast kan ske vid allmän
domstol.

Barnavårdsnämnden i Hälleberga kommun ifrågasätter om icke oinskränkt
rätt till arv kunde inträda omedelbart vid lagens ikraftträdande i sådana
fall där fadern är ogift. Nämnden anför;

Det finns fall, då fadern under hela barnets uppväxttid levat tillsammans
med modern och vårdat barnet i det gemensamma hemmet utan att vilja
legitimera det genom äktenskap med modern och utan att kunnat förmås
vare sig erkänna barnet som trolovningsbarn eller avgiva arvsrättsförklaring.
Detta med hänvisning till att han har syskon, »som kunna behöva
pengarna». Det synes stötande om i sådant fail barnet skall gå miste om
sin rätt, den rätt, som andra barn i samma predikament utan vidare erhålla,
om de födas efter den nya lagens ikraftträdande.

Rörande andra punkten i sakkunnigmajoritetens förslag framhåller
hovrätten för Västra Sverige att enligt motiven arvsrättsförklaring, liksom
förklarande för trolovningsbarn, skall kunna avgivas även efter det
att den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. I förevarande paragraf bör detta
enligt hovrättens mening — i likhet med vad justitierådet Walin, låt vara
med annan motivering (s. 219), i första punkten, i sitt särskilda förslag
till motsvarande paragraf (s. 231) upptagit — utsägas såvitt rör arvsrättsförklaring.
Hovrätten framhåller att av 1. övergångsbestämmelserna
lill lagen om föräldrabalken otvetydigt framgår, att förklarande för tro -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lovningsbarn skall kunna ske även efter det den nya arvslagstiftningen
trätt i kraft. Detta kan enligt hovrättens mening, om lagtexten iakttager
tystnad beträffande arvsrättsförklaring, lätt ge anledning till den misstolkningen
att motsatsen skulle gälla med avseende på dylik förklaring.

Departementschefen

Den inom arvsrätten vedertagna principen vid införande av ny lag innebär,
att nya lagen skall lända till efterrättelse då arvlåtaren avlidit efter
ikraftträdandet, medan äldre lag fortfarande skall tillämpas när arvlåtarens
död inträffat dessförinnan. Denna princip har också kommit till uttryck
i 1 § av förevarande lagförslag. Uppenbarligen är det i och för sig
önskvärt att nämnda princip får gälla även vid genomförande av den arvsrättsliga
reglering beträffande barn utom äktenskap som i det föregående
föreslagits. Därigenom skulle de nya reglerna om jämställdhet i arvsrättsligt
hänseende mellan barn utom och barn i äktenskap snarast bringas i
tillämpning. I samma mån däremot som äldre lag erhåller fortsatt giltighet
kommer strävandena att uppnå likställighet mellan dessa båda kategorier
av barn att lida avbräck.

Allmän enighet råder om att nya ärvdabalken skall tillämpas när fråga
är om trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring,
och fadern levde vid ikraftträdandet. Det sistnämnda villkoret
medför visserligen, för det fall att arvlåtaren är annan än barnets fader,
en viss begränsning i den allmänna principen vid införande av nya arvsregler.
Villkoret synes mig dock välgrundat.

Vad härefter angår övriga utomäktenskapliga barn synes det -— särskilt
med hänsyn till ovissheten om faderskapet, då detta fastställts enligt äldre
lag, och i betraktande av att det i stor utsträckning saknas uppgift i folkbokföringen
huruvida en man har barn utom äktenskap —- vara tydligt att
den allmänna principen vid införande av nya arvsregler icke kan utan vidare
vinna tillämpning. Någon meningsskiljaktighet på denna punkt föreligger
heller icke. En av de sakkunniga har emellertid framlagt ett förslag,
vilket i huvudsak innebär att utomäktenskapligt barn, oaktat faderskapet ej
blivit fastställt enligt de nya reglerna, skulle få arvsrätt efter därom i varje
särskilt fall framställt anspråk; om anspråket bestredes, skulle barnet dock
endast kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om
tillräcklig visshet förelåge i fråga om faderskapet. De sakkunnigas majoritet
har däremot förordat att beträffande barn som fötts innan nya ärvdabalken
trätt i kraft äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter
ikraftträdandet.

Mot bakgrunden av min förut redovisade allmänna inställning att barn
utom äktenskap i största möjliga utsträckning bör likställas med barn av
äktenskaplig börd, ligger det i sakens natur att jag i och för sig hyser starka
sympatier för den skiljaktige ledamotens lösning. Ett genomförande av
hans förslag skulle ju innebära att nämnda likställighetssträvan i åtskilliga
fall kunde bringas till praktisk verkställighet betydligt tidigare än vad som

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

blir följden enligt majoritetens förslag. Mot huvudlinjerna i den skiljaktige
ledamotens yttrande kan likväl riktas allvarliga invändningar av såväl principiell
som praktisk och psykologisk art. Ur principiell synpunkt förefaller
det sålunda betänkligt att det utomäktenskapliga barnets egenskap av
arvinge skall bero på särskild åtgärd från dess sida. I samma mån som åtgärden
kan uppskjutas skapas — såsom majoriteten anfört — en ovisshet
och otrygghet, som uppenbart strider mot den ledande grundsatsen inom
arvslagstiftningen att en i förväg bestämd ordning skall finnas, efter vilken
avlidens kvarlåtenskap fördelas då testamente ej upprättats. En ännu allvarligare
invändning mot förslaget synes mig dock vara att en anordning,
som förutsätter att särskilt arvsanspråk skall framställas och vid bestridande
föranleda prövning av ett tidigare fastställt faderskaps riktighet, ofta
måste medföra ur mänsklig och praktisk synpunkt högst otillfredsställande
konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att därest fadern erkänner
barnet såsom trolovningsbarn eller avgiver arvsrättsförklaring, nya
balken utan vidare blir tillämplig, samt att barnets intressen också kan ha
tillgodosetts genom testamentariska förordnanden av fadern och dennes
fränder. I övrigt måste man räkna med att, när arvsrätten verkligen är av
något ekonomiskt värde, framställda arvsanspråk i stor utsträckning kommer
att bestridas. Den rättegång som då blir nödvändig kan givetvis ofta
komma att innebära en mycket stor och uppslitande påfrestning för såväl
barnafaderns familj som för barnet självt, ja måhända även för utomstående
personer som uppges ha haft intimt umgänge med barnets moder vid tiden
för barnets avlelse. Barnet måste ingående forska i sin moders tidigare
förhållanden, men med hänsyn till svårigheterna att visa att tillräcklig visshet
föreligger i fråga om det kanske för länge sedan fastställda faderskapet
blir, särskilt om fadern är död, utsikterna att vinna rättegången likväl ofta
ganska små. Eftersom intresset från faderns eller fädernefrändernas sida
kommer att inriktas på att visa att det fastställda faderskapet är tvivelaktigt,
för att ej säga oriktigt, blir under alla omständigheter barnets förhållande
till fadern och fädernefränderna försämrat. Vare sig barnet lyckas
erhålla arvsrätt eller ej, uppkommer sålunda icke önskvärda verkningar.

Den skiljaktige ledamoten har med instämmande av några remissinstanser
särskilt påtalat, att en övergångsordning i enlighet med majoritetens
förslag skulle kunna leda till att olika arvsregler komme att gälla inom en
och samma syskonkrets. Detta skulle kunna inträffa då samma föräldrar
har barn födda dels före och dels efter nya balkens ikraftträdande men föräldrarna,
trots att de sammanbor och att någon tvekan om faderskapet i
och för sig icke föreligger, likväl ej velat ingå äktenskap. Alt barnen i dylika
fall ej är erkända såsom trolovningsbarn, sammanhänger uppenbarligen
därmed att föräldrarna ej haft för avsikt att ingå äktenskap med varandra.
Och att någon arvsrättsförklaring icke avgivits kan, när arvsrätten skulle
ha något ekonomiskt värde, tänkas bero på att fadern velat bibehålla exempelvis
sina syskon vid arvsrätt efter sig. Det må här lämnas därhän, huruvida
fall av sistnämnda slag verkligen förekommer i någon större utsträck -

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

ning. Uppenbart är ändock att situationen i dylika fall kommer att praktiskt
sett ganska radikalt förändras genom nya balkens ikraftträdande. Ty de
barn som föds därefter kommer ju enligt lag att få arvsrätt framför faderns
syskon, och en fortsatt vägran från faderns sida att avgiva arvsrättsförklaring
beträffande de tidigare födda barnen skulle med hänsyn härtill vara
tämligen meningslös och endast leda till att dessa barn komme i en sämre
ställning än de övriga. Om detta genom barnavårdsmannens försorg göres
klart för fadern, synes det finnas goda skäl antaga att denne kommer att
erkänna de äldre barnen såsom trolovningsbarn eller avgiva arvsrättsförklaring
beträffande dem.

Slutsatsen av det sagda blir att jag i likhet med det stora flertalet remissinstanser
anser övervägande skäl tala mot den av den skiljaktige ledamoten
föreslagna lösningen. Jag vill emellertid understryka vikten av att barnavårdsmännen
erhåller anvisningar att beträffande utomäktenskapliga
barn, födda före nya balkens ikraftträdande, verka för att dessa genom
arvsrättsförklaring eller eljest erhåller sådan ställning i arvshänseende som
kan anses sta i överensstämmelse med grunderna för de nya arvsreglerna.
Det är vidare angeläget att upplysning också på annat sätt sprids för att
detta syfte i möjligaste mån skall bli tillgodosett. Dessa spörsmål kan dock
lösas i administrativ ordning.

En viss utvidgning av sakkunnigmajoritetens förslag har ifrågasatts från
några håll. Sålunda har det ansetts att varje barn, för vilket faderskapet
fastställts enligt de nya faderskapsreglerna, borde få arvsrätt jämlikt nya
ärvdabalken, oavsett om barnet fötts före eller efter ikraftträdandet. Såsom
de sakkunniga själva framhållit finnes otvivelaktigt visst fog för denna
mening. Emellertid torde det endast för ett mycket litet antal barn få praktisk
betydelse, om övergångsstadgandet i nu berörda del utformas på det
ena eller det andra sättet. Vid detta förhållande synes de praktiska olägenheter,
som skulle följa av att stadgandet utformades i enlighet med det nyss
återgivna, böra tillmätas avgörande vikt. Beträffande varje barn som’är
fött före nya balkens ikraftträdande skulle man framdeles, för att kunna
avgöra efter vilka personer barnet är arvsberättigat eller vilka som äger
arvsrätt efter barnet, först behöva skaffa sig kännedom om tidpunkten för
faderskapets fastställande. Har fastställandet skett annorledes än genom
dom, lär nämligen i allmänhet endast av nämnda tidpunkt kunna slutas
vilken lag som blivit tillämpad. Särskilt när avsevärd tid förflutit innan
arvsfrågan blir aktuell, kan detta givetvis medföra ganska stort besvär, och
i sådana fall då erkännande av faderskapet skett i skriftligt avtal kan tolkningssvårigheter
vållas därav att fadern och modern undertecknat handlingen
olika dagar. Härtill kommer att under den närmaste tiden före nya
lagens ikraftträdande ett uppskov med faderskapsfrågan skulle kunna få
arvsrättsliga konsekvenser. En moder som önskar att hennes barn skall få
arvsrätt efter fadern och fädernefränderna kunde obehörigen fördröja faderskapets
fastställande, och omvänt kunde den som påståtts vara barnets

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

153

fader avgiva erkännande endast för att undvika risken att barnet också
blir arvsberättigat efter honom.

Det har vidare ifrågasatts att man skulle låta ett av barnet eller för dess
räkning hos fadern inom två år efter nya ärvdabalkens ikraftträdande framställt
och av denne ej bestritt arvsanspråk medföra arvsrätt enligt nya balken.
Såsom jag förut framhållit har fadern redan enligt gällande arvslag
möjlighet att avgiva arvsrättsförklaring. I den mån denna lag även efter
nya balkens ikraftträdande blir tillämplig beträffande visst barn, kan tydligen
sådan förklaring fortfarande avgivas, och om så skett, kommer enligt
sakkunnigmajoritetens förslag nya balken i stället att gälla. Den framförda
tanken synes sålunda endast innebära att även underlåtenhet att bestrida
ett arvsanspråk skall medföra nya balkens tillämplighet. Eftersom all erfarenhet
visar att det ofta är helt ovidkommande omständigheter som föranleder
att ett anspråk ej bestrides, kan det enligt min mening icke vara
rimligt att underlåtenheten skall få så vittgående följder som här skulle
bli fallet.

Att, på sätt en remissinstans förordat, uttryckligen föreskriva att, då
äldre lag skall äga tillämpning, även den däri stadgade möjligheten att avgiva
arvsrättsförklaring gäller, synes mig icke erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts har ifrågavarande bestämmelse i departementisförslaget
avfattats i överensstämmelse med vad de sakkunnigas
majoritet föreslagit. 5

5 §■

Enligt 1 § i förevarande lagförslag gäller som huvudregel att tidpunkten
för arvlåtarens död är avgörande för frågan huruvida gammal eller ny lag
skall tillämpas beträffande rätten till arv. De sakkunniga har ansett att denna
regel icke kan utan vidare tillämpas, då adoption kommit till stånd före
den nya lagstiftningens ikraftträdande. Rörande den närmare utformningen
av övergångsbestämmelserna för dessa fall har emellertid delade meningar
rått bland de sakkunniga. Majoriteten har förordat (se s. 131—133 i betänkandet)
att äldre lags arvsregler i allmänhet skall tillämpas beträffande rätt
till arv på grund av adoptivförhållande, som kommit till stånd före den nya
lagstiftningens ikraftträdande. Med tanke närmast på sådana adoptivförhållanden,
där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess släkt
redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, borde dock de av de sakkunniga
föreslagna nya arvsreglerna för adoption utan förbehåll om bibehållen
arvsrätt på grund av skyldskap bli tillämpliga även med avseende å äldre
adoptioner, därest rätten efter ansökan meddelat särskild förklaring därom
(se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken).
En av de sakkunniga, justitierådet Walin, har däremot (se s. 226—
230 i betänkandet) ansett att de av de sakkunniga föreslagna nya arvsreglerna
för adoption med förbehåll för skyldemans arvsrätt som regel borde

154

Kungl. RIaj:ts proposition nr 144 år 1958

utan vidare gälla även beträffande äldre adoptioner. Walin bär därvid förutsatt
att adoptivbarnet och dess avkomlingar också vid denna adoptionsform
skulle få rätt till laglott.

Den här i korthet redovisade tvistefrågan, vilken föranlett ganska livlig
debatt under remissbehandlingen, har förlorat sin aktualitet i och med att
departementsförslaget endast upptar eu adoptionsform, i sak motsvarande
den av de sakkunniga föreslagna formen adoption utan förbehåll om arvsrätt
på grund av skyldskap. Enighet torde nämligen råda om att den rättsställning,
som barnet får genom denna adoptionsform, så väsentligt skiljer
sig från barnets ställning vid äldre adoptioner, att den i 1 § av förevarande
lagförslag fastslagna principen icke bör läggas till grund för en reglering
i övergångshänseende. Endast om domstol efter särskild prövning funnit
att en äldre adoption bör föras in under den nya lagstiftningen, skall också
de nya reglerna gälla beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet.

I enlighet härmed har under förevarande paragraf upptagits ett stadgande
av innehåll, att då adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före
ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om
ändring i föräldrabalken, beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet
äldre lag skall äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter
nya ärvdabalkens ikraftträdande. Vad nu stadgats skall dock ej gälla, om
förklaring meddelats enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
om ändring i föräldrabalken. 6

6 §•

Såsom framgår av det förut anförda har i 16 kap. 5 § i förslaget till
ärvdabalk upptagits bestämmelser som medgiver domstol att under vissa
förutsättningar förelägga arvinge eller testamentstagare att göra sin rätt
gällande inom sex månader från det föreläggandet blev honom tillställt.
I förhållande till gällande lag innebär bestämmelserna den ändringen att
tiden, inom vilken rätten att taga arv eller testamente skall göras gällande,
nedsatts från ett år till sex månader.

Med tillämpning av 1 § andra stycket i förevarande förslag till övergångsbestämmelser
skulle föreläggande med den kortare preklusionstiden kunna
förekomma endast då arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande.
Eftersom det måste anses lämpligt att alla förelägganden som meddelas
efter ikraftträdandet innehåller samma tidsfrist har i förevarande
paragraf — i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag —■ stadgats,
att bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken skall äga tillämpning då
föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att
arvlåtaren avlidit dessförinnan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

155

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
12 KAP.

3 §•

I denna paragraf har annan ändring icke gjorts än att hänvisningen till
lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvisning till ärvdabalken.

13 KAP.

12 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas att, om bodelning sker i anledning
av makes död och den egendom som därvid tillkommer efterlevande
maken är ringa, han äger av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt
bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande
av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida
inskränkning. Jämlikt andra stycket äger efterlevande maken av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde att
den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 6 000 kronor.
Enligt tredje stycket slutligen skall dock vad i andra stycket sägs ej
äga tillämpning om efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är
efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt
till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Såsom redan omtalats vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga
barns arvsrätt har de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring
av förevarande paragraf att den s. k. sextusenkronorsregeln, i motsats till
vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes bröstarvinge
som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller barn utom
äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Motiveringen till detta förslag återfinnes å s. 91—93 i betänkandet. De
sakkunnigas utgångspunkt har varit att, om utomäktenskapliga barn i arvsrättsligt
hänseende jämställes med barn inom äktenskap, en viss mildring
av verkningarna för hustrun syntes böra övervägas i fråga om smärre bon.
Rörande den närmare innebörden av de nuvarande bestämmelserna i 13
kap. 12 § giftermålsbalken framhåller de sakkunniga att så långt regeln
i första stycket verkar, kan det utomäktenskapliga barnets arvsrätt icke
medföra olägenhet för den legitima familjen. Närmast blir det den efterlevande
maken som egendom tillfaller, men indirekt kommer denna även

15G

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

de i hemmet boende barnen till godo. Ofta inrymmer emellertid även ett
mindre dödsbo egendom vilken icke är alt hänföra till nödigt bohag eller
till lösören som erfordras för fortsättande av näringsverksamhet. För att
ett mindre bo skulle kunna sammanhållas i något större utsträckning än
som enligt nyssnämnda regel kan ske och tillika genom schematisering av
regeln underlätta dess tillämpning infördes i samband med 1928 års arvslagstiftning
tilläggsstadgandet i andra stycket, enligt vilket efterlevande
make av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse äger bekomma egendom
till så stort värde att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom,
uppgår till ursprungligen 3 000 och numera, efter en år 1952 genomförd
ändring, G 000 kronor. Detta stadgande har emellertid alltsedan sin tillkomst
haft en såtillvida begränsad räckvidd som det, enligt tredje stycket
i paragrafen, icke skall tillämpas, om efter den döde finnes bröstarvinge
som ej jämväl är efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap
som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Anledningen
härtill är, enligt vad riksdagens första lagutskott framhöll vid stadgandets
tillkomst, att den intressegemenskap som finns mellan den efterlevande
och hans barn med den först avlidne icke kan antagas regelmässigt
vara för handen i fråga om andra barn till den avlidne. Det kunde emellertid
— yttrar de sakkunniga — ifrågasättas om icke undantagsbestämmelsen
i alltför hög grad inskränker huvudregelns tillämpningsområde, och utskottet
har också vid ett senare tillfälle (utlåtande 1951: 4) på denna grund
funnit bestämmelsen böra underkastas översyn.

De sakkunniga anför att den i andra stycket upptagna regeln allmänt
taget ej torde ha nämnvärt större räckvidd än regeln i första stycket, beträffande
vilken undantagsbestämmelsen icke gäller. Med nutida levnadsstandard
och prisläge kan nämligen värdet av nödigt bohag och lösören
som erfordras för fortsättande av näring lätt nog stiga till maximisiffran
6 000 kronor. Betydelsen av regeln i andra stycket ligger därför till stor
del i dess schematiska natur; en ömtålig bedömning av vad som för efterlevande
maken är nödigt eller erforderligt undvikes. Medan första stycket
endast gällde lösöre, kan andra stycket tillämpas på all egendom som har
naturen av giftorättsgods, alltså bl. a. även fast egendom och värdehandlingar.
Även i fråga om egendom, som icke täckes av första stycket, är det
enligt de sakkunnigas mening önskvärt att kunna sammanhålla ett ringare
bo. Dessutom är att märka att egendomen ofta utgör besparingar på makarnas
arbetsinkomst. Även när mannen ensam är den förvärvsarbetande,
kan besparingarna i väsentlig mån vara alt tillskriva hustruns verksamhet
i hemmet, hennes förmåga av hushållning med de medel mannen förvärvat.
Det synes de sakkunniga rimligt att det hem och de övriga värden som
makarna sålunda under samverkan skapat förbehålles den efterlevande utan
intrång av arvinge eller underhållsberättigad, när kvarlåtenskapen är av
jämförelsevis ringa omfattning. Det är på grund av dessa överväganden
som de sakkunniga ansett att undantagsbestämmelsen i tredje stycket bör

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

upphävas och att således efterlevande make vid bodelning skall erhålla
egendom enligt reglerna i första och andra styckena, oavsett om den avlidne
har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap.

Den föreslagna ändringen tillstyrkes av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Södermanlands län. Socialstyrelsen och svenska socialvårds förbundet
finner den föreslagna ändringen välmotiverad, och enligt yrkeskvinnors
samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund kommer ändringen
säkerligen att bli av stor betydelse för efterlevande make.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i och för sig icke något att
erinra mot förslaget men understryker, såsom framgår vid rubriken till
2 kap. förslaget till ärvdabalk, att den obetydliga förbättring som ändringen
innebär icke utgör en godtagbar kompensation för den försämring i fråga
om efterlevande makes ställning som blir en följd av den föreslagna utvidgningen
av utomäktenskapliga barns arvsrätt. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att ändringen kan godtagas endast såsom en provisorisk lösning
av frågan om efterlevande makes ställning i den först avlidne makens
dödsbo, särskilt som den stundom leder till mindre tillfredsställande resultat.
Hovrätten anför:

Om exempelvis en änkling, som i det upplösta äktenskapet har minderåriga
barn, gifter om sig men avlider efter mycket kort tids äktenskap,
kommer kvarlåtenskapen, om makarnas bo endast består av mannens till
6 000 kronor uppgående giftorättsgods, att i sin helhet tillfalla den nya
hustrun, ehuru barnens behov av medel synes mera skyddsvärt än den sista
hustruns anspråk på egendom, som i det förutsatta läget får antagas till
väsentlig del hava tillförts boet utan hennes medverkan. Omvänt kunna
efterlevande makens intressen i andra situationer bliva otillräckligt tillgodosedda.
Då exempelvis efterlevande hustru och ett mannens barn utom
äktenskap konkurrera om mannens kvarlåtenskap, är det legala skyddet
för efterlevande make enligt den föreslagna lydelsen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken
icke tillfyllest, om äktenskapet varat lång tid och makarnas
förmögenhet till väsentlig del är att tillskriva efterlevande makens verksamhet.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som likaledes anser den föreslagna förbättringen
av efterlevande makes ställning otillräcklig, framhåller att ändringen
medför mindre lyckliga verkningar i följande hänseende. Om två personer,
som var och en har ett barn med annan kontrahent, ingår äktenskap
och det gemensamma boets värde uppgår till högst 6 000 kronor, tillfaller
enligt de sakkunnigas förslag vid endera makens död boet i dess helhet den
efterlevande maken och ledes således över på den efterlevandes barn under
det att barnet efter den först avlidne icke erhåller någonting. Detta förhållande
visar enligt föreningens mening att förslaget måste kompletteras
med någon form av sekundosuccession.

I övrigt må här hänvisas till remissyttrandena under rubriken till 2 kap.
nya ärvdabalken.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Departementschefen

Förevarande paragraf upptog ursprungligen endast den regel som numera
återfinnes i första stycket. Till grund för stadgandet låg tankegången att
efterlevande makens intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig
själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång uppenbarligen
borde äga företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes
kvarlåtenskap. Bestämmelserna i andra och tredje styckena tillkom år 1928
i samband med lagstiftningen om arv. Regeln i andra stycket infördes för
att möjliggöra de ringare dödsboens sammanhållande i något större utsträckning
än som dessförinnan kunde ske och för att tillika genom regelns mekanisering
underlätta dess tillämpning. På grund av nedgången i penningvärdet
höjdes 1952 den ursprungliga värdegränsen 3 000 kronor till 6 000
kronor. Med hänsyn till att den i normala fall föreliggande intressegemenskapen
mellan efterlevande make och makarnas bröstarvingar ej kunde beräknas
vara för handen, när efter den döde fanns bröstarvinge som ej jämväl
var efterlevande makes avkomling eller utomäktenskapligt barn som
hade rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom, skulle dock
jämlikt tredje stycket i paragrafen den i andra stycket upptagna schablonregeln
ej äga tillämpning i sistnämnda båda fall.

En ytterligare förbättring av efterlevande makes ställning i mindre dödsbon
torde motsvara ett allmänt önskemål. Den närmare lösningen av detta
praktiskt mycket viktiga problem innefattar dock en ömtålig avvägningsfråga,
vilken såsom jag i samband med behandlingen av frågan om utomäktenskapligt
barns arvsrätt framhållit i första hand torde böra upptagas
vid det nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område som skall börja
inom den närmaste tiden. I likhet med de sakkunniga anser jag likväl att
man redan nu bör upphäva tredje stycket i förevarande paragraf, så att den
s. k. sextusenkronorsregeln blir tillämplig även då efter den döde finnes
bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller barn
utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter
honom. En sådan lagändring måste, såsom i betänkandet närmare utvecklas,
anses sakligt motiverad även av andra skäl än att man önskar
mildra verkningarna för hustrun av den föreslagna utvidgningen av utomäktenskapliga
barns arvsrätt. Den kritik som i stadsdomareföreningens
yttrande riktats mot de sakkunnigas förslag i denna del anser jag ej vara
så tungt vägande att den bör utgöra ett hinder mot förslagets genomförande,
men jag är fullt medveten om att ändringen endast kan betraktas som en
provisorisk lösning av den stora och svårlösta frågan om efterlevande makes
ställning i den först avlidne makens dödsbo.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har departementsförslaget i denna
del avfattats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

159

13 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas rörande lotternas utläggning
vid bodelning att vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande
äger på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören som erfordras
till fortsättande av hans näring. Därefter är envar av makarna berättigad
att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han
önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, ävensom annan
till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning
kan vara av intresse för honom att behålla, är han enligt sista punkten
i samma stycke berättigad bekomma, även om egendomen i värde överstiger
vad på hans lott belöpex-, under förutsättning att han lämnar pengar till
fyllnad av andre makens lott. Enligt tredje stycket av paragrafen skall, när
make är död, företrädesrätten ej tillkomma andra arvingar än bröstarvingar;
dock äger de sådan rätt allenast beträffande fastighet som maken förvärvat
från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

De sakkunniga har ansett (s. 135) att den företrädesrätt till fastighet som
sålunda tillkommer ena maken bör vid makens död övergå ej endast på
makens egna barn eller deras avkomlingar utan på envar som är arvsberättigad
efter maken såsom bröstarvinge och sålunda även — med tillämpning
av 4 kap. 1 eller 2 § ärvdabalken -— adoptivbarn. Den nuvarande begränsningen
i bröstarvinges ifrågavarande rätt till att gälla endast fastighet
som förvärvats från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings
dödsbo bör vid detta förhållande icke bibehållas oförändrad; den bör
enligt de sakkunnigas uppfattning i analogi med vad som stadgas i 3 kap.
5 § i förslaget till ärvdabalk helt upphävas.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Nedre Norrland och föreningen
Sveriges häradshövdingar anmärkt att det ej av lagtexten framgår att vad
som sägs om bröstarvinge även gäller adoptivbarn, vilket enligt motiven vore
meningen.

Departementschefen

Jag är ense med de sakkunniga om att den företrädesrätt till fastighet
som enligt lagrummet tillkommer ena maken bör vid makens död övergå
ej endast på makens egna barn eller deras avkomlingar utan även på adoptivbarn
eller dess avkomlingar. I anledning av anmärkningen att detta borde
komma till klart uttryck i lagtexten må invändas att den egendomsfördelning,
som jämlikt förevarande paragraf sker mellan efterlevande make
och den först dödes arvingar, har en så utpräglat arvsrättslig karaktär att
samma allmänna lagstiftningsteknik, som eljest kommit till användning i
ärvdabalksförslaget och varom en redogörelse lämnats vid rubriken till 2
kap. i nämnda förslag, måste anses tillfyllest även här. I detta sammanhang
må jämväl beaktas den redaktionella jämkning som i enlighet med
de sakkunnigas förslag vidtagits i tredje stycket, innebärande att den nu

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

använda negativa formuleringen (»ej andra arvingar än») ersatts med en
positiv formulering (»hans»). Såsom de sakkunniga föreslagit synes det
lämpligt att borttaga lagregelns nuvarande begränsning till sådana fastigheter
som förvärvats från vissa släktingar.

Departementsförslaget har alltså utformats i överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag.

15 KAP.

29 §.

Av skäl som redovisas i det följande har föreslagits att i 20 kap. 36 §
första stycket föräldrabalken skall stadgas, att om den, mot vilken talan
enligt nämnda balk riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas
av god man, varom i 18 kap. samma balk förmäles. Eftersom talan enligt
giftermålsbalken ofta föres samtidigt med talan enligt föräldrabalken,
synes ett liknande stadgande böra intagas även i den förra balken. En lämplig
placering av stadgandet erbjuder förevarande paragraf, vars nuvarande
innehåll — såsom de sakkunniga föreslagit — kan överföras till en ny 30 §.

30 §.

Såsom framgår av vad jag anfört vid nästföregående paragraf har i förevarande
paragraf upptagits det nuvarande innehållet i 29 §.

Övergångsbestämmelserna

I överensstämmelse med vad som stadgats vid tidigare ändringar i 13 kap.
12 § har det ansetts böra föreskrivas att den föreslagna nya lydelsen av paragrafen
skall, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter ikraftträdandet,
äga tillämpning ändå att äktenskapet blivit ingånget före sagda
tidpunkt samt att, om äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
vad i sagda lagrum stadgas om rätt att bekomma
egendom av makarnas giftorättsgods skall gälla samfällda boet. Även den
föreslagna ändringen i 13 kap. 13 § torde — på sätt de sakkunniga föreslagit
— böra gälla vid bodelning i anledning av dödsfall som inträffat efter
ikraftträdandet. Denna paragraf är dock, liksom 13 kap. i övrigt med vissa
undantag, för närvarande icke tillämplig i fråga om äktenskap som ingåtts
före giftermålsbalkens ikraftträdande. Den erforderliga övergångsbestämmelsen
torde därför böra innehålla att vad i paragrafen i dess nya lydelse
stadgas för det fall att ena maken är död skall, om maken avlidit efter nya
lagens ikraftträdande och 13 kap. är tillämpligt vid bodelning i anledning
av makens död, äga tillämpning ändå att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

161

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 KAP.

Om barnets börd

(4 §)

I denna paragraf stadgas för närvarande om trolovningsbarn. Huvudstadgandet
utsäger att barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller
vars föräldrar efter avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn.

Ett trolovningsbarn har i vissa hänseenden bättre rättsställning än annat
utomäktenskapligt barn. Sålunda har trolovningsbarnet arvsrätt efter fadern
liksom denne efter barnet, och barnet har rätt till faderns släktnamn.
Departementsförslaget innebär emellertid att alla barn utom äktenskap skall
få samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap och jämväl den rätt
till faderns namn som hittills endast tillkommit trolovningsbarn. Vid detta
förhållande föreligger icke någon anledning att upptaga särskilda bestämmelser
om trolovningsbarn. I enlighet med de sakkunnigas förslag (s. 136)
förordar jag därför att förevar ande paragraf upphäves.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd

[1 §]

Inledningsvis vill jag beröra ett av de sakkunnigas majoritet framlagt
förslag till ändring av 1 §, vilket dock ej upptagits i departementsförslaget.

I första stycket av 2 kap. 1 § föräldrabalken stadgas, att om mannen vill
vinna förklaring att barn, som fötts under hans äktenskap eller å sådan tid
efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig
börd, han skall väcka talan inom tre år från det han fick kunskap
om barnets födelse. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, skall
han dock ej vara sin talan förlustig förrän ett år förflutit från det att talan,
som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen
och han erhållit del därav.

I betänkandet (s. 136—137) anföres följande:

De sålunda angivna preskriptionsbestämmelserna ha tillkommit främst
i barnets intresse. Frågan om barnets börd borde såvitt möjligt ej hållas
svävande. Att efter en längre tids förlopp frånkänna barnet äktenskaplig
börd innebure en synnerlig hårdhet mot barnet. Om makarna sammanlevde
med varandra, vore det även för deras förhållande inbördes bäst, om talan
icke under alltför lång tid stode öppen.

Enligt äldre rätt gällde en betydligt kortare tidsfrist, inom vilken mannen
hade att väcka sin talan. Vid framläggande av förslaget till föräldrabalk,
vilket i denna del i det väsentliga överensstämmer med de slutligen antagna
It Biliang till riksdagens protokoll 195H. 1 samt. Nr 144

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

reglerna, anförde ärvdabalkssakkunniga (SOU 1946: 49 s. 67—69) bland
annat, att det icke kunde bestridas att då gällande preskriptionsbestämmelser
vore alltför stränga mot mannen. Det kunde emellertid ifrågasättas,
huruvida icke jämväl med tanke på barnet bestämmelserna måste anses
mindre lämpliga. Mången gång kunde det nämligen för barnet vara bättre
att dess rättsliga ställning bringades i överensstämmelse med vad som kunde
antagas vara det sanna förhållandet än att presumtionen om äktenskaplig
börd upprätthölles. Frågan om tidsfristens bestämmande hade också
kommit i ett i viss mån förändrat läge genom vetenskapens rön om blodgruppsbestämning.
Barnets blodgruppsegenskaper kunde i regel med säkerhet
fastställas tidigast vid ettårsåldern. För de fall, då mannen först efter
barnets födelse fått kunskap om att modern haft samlag med annan under
tid då barnet kunde vara avlat, syntes viss ledning kunna hämtas av den tankegång
som kommit till uttryck genom stadgandet ill kap. 8 § giftermålsbalken
angående talan om äktenskapsskillnad på grund av hor m. m. Make
som på den grunden ville erhålla skillnad skulle instämma sin talan inom
sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år
sedan den begicks. Under remissbehandlingen av förslaget (prop. 1949: 93
s. 69—75) framställdes från vissa håll önskemål om ytterligare mildring i
de föreslagna reglerna. Sålunda ifrågasattes, att treårsfristen skulle förlängas
till fem år samt att med de fall då mannen och barnet överhuvud ej sammanbott
borde jämställas de fall då samboende väl ägt rum men endast före
det barnet fyllt två år.

I det danska retslaegerådets utlåtande den 12 maj 1953 (se betänkandet
bilaga B, s. 253) har beträffande andra antropologiska undersökningar än
blodprov framhållits att möjligheten att ernå resultat i icke ringa grad vore
avhängig av barnets ålder vid tidpunkten för undersökningen. Många arvsegenskaper
komme till full utveckling först kortare eller längre tid efter födelsen.
Om barnet vore under ett år, vore möjligheterna att nå resultat förhållandevis
små och detsamma gällde, om än i mindre grad, för barn som
fyllt ett men ej fem år. I regel skulle den största säkerheten kunna vinnas,
om barnet vore vuxet eller åtminstone nästan vuxet.

Majoriteten av de sakkunniga (s. 137—139) har anfört, att de nuvarande
preskriptionsreglerna av sistnämnda uttalande att döma måste anses vara i
viss mån för snäva. Visserligen är mannen oförhindrad att väcka sin talan
inom föreskriven tid, även om behövlig antropologisk undersökning då ej
kunnat företagas, och regelmässigt skulle väl uppskov med målet kunna
utverkas under så lång tid att undersökningen kunde äga rum. Det är emellertid
olämpligt att ett mål skall behöva anhängiggöras kanske flera år innan
det kan slutföras. Än mer otillfredsställande är att frågan huruvida
talan skall väckas måste avgöras på ett stadium då utredningen i saken
icke kan fullständigt överblickas. I realiteten kan tydligen den omständigheten,
att ett bevismedel ännu ej är tillgängligt, leda till rättsförlust.

De relativt stela preskriptionsreglerna kan enligt sakkunnigmajoritetens
mening även eljest leda till mindre tillfredsställande resultat. Såsom redan
under förarbetena till föräldrabalken framhölls kan det inträffa, att när
talan väckes om att ett barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd, tiden
för anställande av sådan talan mot ett äldre syskon till barnet redan utlupit,
ehuru båda barnen bevisligen avlats i samma utomäktenskapliga förbindelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

163

1 ett dylikt fall (NJA 1952 s. 465) har särskilt förordnad god man å det
äldre barnets vägnar fört bördstalan; för barnets talan gäller ju icke nu
ifrågavarande preskriptionsbestämmelser. Denna möjlighet torde emellertid
ej alltid stå till buds och får väl i övrigt anses erbjuda en mindre tilltalande
nödfallsutväg.

Sakkunnigmajoriteten yttrar vidare att en förlängning av de nu stadgade
tidsfristerna uppenbarligen icke skulle vara ett lämpligt medel att undvika
de berörda olägenheterna. Hänsyn måste också tagas till de synpunkter som
enligt det förut anförda utgör grunden för preskriptionsbestäinmelserna. Det
har därför synts sakkunnigmajoriteten som om den bästa lösningen av problemet
vore att öppna viss möjlighet till dispens från de i lagen stadgade
tidsfristerna. I våra nordiska grannländer, där man för närvarande icke har
preskriptionsbestämmelser av ifrågavarande slag men överväger att införa
sådana, avser man också att slå in på denna väg.

Tillstånd till bördstalan oaktat lagstadgad tid utgått torde enligt sakkunnigmajoritetens
mening böra lämnas i den formen att ny tid bestämmes,,
inom vilken talan skall väckas. Huruvida beslutanderätten bör uppdragas åt
domstol eller åt annan myndighet kan vara föremål för tvekan. I detta sammanhang
erinrar sakkunnigmajoriteten att i fall, då allmän åklagare ickeansetts
kunna få självständigt pröva om åtal skall anställas, prövningen
lagts i Kungl. Maj :ts hand (8 kap. 13 § och 9 kap. 10 § strafflagen). Vidare
har utövningen av permutationsrätten, som kan medföra genomgripande
förändringar i privata rättsförhållanden, icke ansetts böra överlämnas tills
annan myndighet än Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill har sakkunnigmajoriteten
funnit det lämpligast att här ifrågavarande beslutanderätt tilläggesKungl.
Maj:t i statsrådet. Kungl. Maj :t lärer i ärenden av förevarande beskaffenhet
icke underlåta att inhämta yttrande från justitiekanslern.

Såsom av det föregående framgår — yttrar sakkunnigmajoriteten i fortsättningen
-— är det icke avsett, att ny tid för talans väckande skall bestämmas
i varje fall när mannen med fog gör gällande att han ej är fader
till barnet. Då den lagstadgade tidsfristen uppställts främst i barnets intresse,
får barnet anses ha anspråk på att frågan om dess börd icke utan särskilda
skäl kan upptagas efter fristens utgång. Enbart det förhållandet att
mannen försummat att i rätt tid väcka talan får därför icke leda till att ny
tid utsattes. Har mannen på grund av laga förfall varit förhindrad att väcka
talan, är det emellertid rimligt att han, i viss analogi med vad som stadgas i
58 kap. 12 § rättegångsbalken, under den närmaste tiden efter förfallets
upphörande kan få ny tid bestämd. I övrigt bör ifrågavarande dispensmöjlighet
utnyttjas huvudsakligen då mannen åberopar omständighet eller bevis
som han förut icke kunnat förebringa. Även i dessa fall måste emellertid
barnets intresse hållas i minnet. Att exempelvis mannen fått vetskap om
hustruns otrohet först något år efter den lagstadgade fristens utgång, kan ej
motivera att ny tid för talans väckande utsättes i anledning av en ansökan
flera år efteråt. Liksom enligt 58 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken ansökan
om resning måste göras inom viss tid bör också möjligheten att väcka talan

164

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

efter den lagstadgade fristens utgång i regel stå öppen endast under en kortare
tidrymd. Det fall som får antagas bli det vanligaste är måhända att
mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att fullständig
bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen i
sådant fall vill säkra sin talerätt, bör han naturligtvis i god tid före fristens
utgång söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande.

På grund av vad sålunda anförts har sakkunnigmajoriteten såsom tredje
punkt i förevarande paragrafs första stycke föreslagit införande av ett stadgande,
enligt vilket Konungen äger bestämma ny tid för talans väckande,
om synnerliga skäl är därtill. I samband därmed har andra punkten underkastats
viss redaktionell jämkning.

Sakkunnigmajoriteten anmärker till sist, att något liknande stadgande
icke ansetts erforderligt för det i 2 § avsedda fallet att talan efter mannens
död skall väckas av arvinge till honom.

En av de sakkunniga — justitierådet Walin — har i förevarande fråga
givit till känna en avvikande mening (s. 230 och 231). Enligt Walins uppfattning
innebär förslaget att administrativ myndighet — Kungl. Maj :t i
statsrådet — skall äga att efter skönsmässig prövning förlänga preskriptionstid
som angivits i 2 kap. 1 § föräldrabalken en nyhet, som icke veterligen har
någon motsvarighet på annat håll inom svensk lagstiftning. Walin yttrar att
en dylik befogenhet synes principiellt främmande för svensk uppfattning,
och det förefaller honom olämpligt att slå in på en väg enligt vilken administrativ
myndighet skulle kunna bli den som bestämmer, huruvida talan må
föras om ändring i ett civilrättsligt förhållande med alla de konsekvenser i
personligt och ekonomiskt hänseende som kan följa därav (t. ex. i fråga om
underhåll och arv). Uppgiften för Kungl. Maj:t skulle dessutom hli ytterligt
ömtålig, helst som ej ens i motiven kunnat givas några klara direktiv hur
man skall skilja mellan parterna.

I fortsättningen anför Walin att förslaget vidare ger mannen stöd för att
hur sent som helst attackera modern och barnet med försök att få äktabördspresumtionen
hävd. Detta står i strid mot grundtanken med preskriptionsstadgandet
(jfr även 11:8 GB). Möjligheten att med framgång föra
faderskapstalan mot annan man kan, när mannen tar upp saken, vara praktiskt
helt försutten, något som synes mycket betänkligt. Vad angår de fall,
då man tänkt att mannen hos Kungl. Maj :t skulle begära utsträckt tid redan
innan den ordinarie preskriptionstiden gått till ända, synes det önskemål
som majoritetens förslag i dylikt fall vill beakta kunna utan nämnvärd olägenhet
tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilande i avbidan på att
erforderlig undersökning kan äga rum. Har mannen inom rätt tid väckt talan
och ogillas denna, kan han vinna resning om nytt bevis yppas. Walin anmärker
att blodundersökning regelmässigt kan ske när barnet uppnått ettårsåldern.

Den skiljaktige ledamoten påpekar att tiden för barnets rätt att väcka
talan om hävande av äktabördspresumtionen enligt 2 kap. 3 § föräldrabalken

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1958

165

är obegränsad. Om det ur barnets synpunkt är önskvärt att sådan talan
väckes men modern eller annan barnets förmyndare är ovillig därtill, kan
god man för barnet förordnas av rätten (jfr NJA 1952 s. 465).

Under hänvisning till vad sålunda anförts uttalar Walin att sakkunnigmajoritetens
ändringsförslag synes böra godtagas allenast om och i den mån
det utgör en nödvändig förutsättning för en nordisk konvention i ämnet. År
så ej fallet, bör den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ändringen av förevarande
paragraf utgå.

Av de remissinstanser som yttrat sig beträffande förevarande
spörsmål har endast ett fåtal uttryckligen biträtt sakkunnigmajoritetens
förslag, några av dessa med viss tvekan. Sålunda yttrar justitiekansler sämbetet
att goda skäl anförts både för sakkunnigmajoritetens förslag och för
den mening Walin företräder, varför ämbetet — i avsaknad av egen erfarenhet
på rättsområdet — stannar i tvekan vilken ståndpunkt som är att
föredraga. Ämbetet är emellertid närmast benäget förorda den mening som
företrädes av majoriteten. Därvid har ämbetet fäst särskild vikt vid att
de fasta preskriptionsreglerna kan medföra rättsförluster och utgöra hinder
för att barnets rättsliga ställning bringas i överensstämmelse med det
sanna förhållandet. Det synes, kanske ej sällan, kunna inträffa att i ett
enskilt fall de menliga konsekvenserna av att talerätt är utesluten framstår
som så otillfredsställande, att trots de invändningar, som principiellt kan
framställas däremot, det är bättre att möjlighet till dispens från preskriptionsreglerna
införes än att dessa till det yttersta hävdas. Om beslutanderätten
i fråga om utsättande av ny tid bör uppdragas åt domstol eller åt annan
myndighet kan, såsom sakkunnigmajoriteten framhållit, vara föremål för
tvekan. Emellertid ansluter sig ämbetet även på denna punkt till majoritetens
förslag att beslutanderätten tillägges Kungl. Maj :t i statsrådet. Visserligen
torde prövningen ofta komma att avse frågor av rättslig natur, såsom
om laga förfall eller liknande hinder förelegat att väcka talan i rätt
tid, om till stöd för ansökningen åberopade omständigheter och bevis kan
antagas äga betydelse i målet och icke tidigare kunnat förebringas samt om
de principiella grunderna för preskriptionsreglerna i det aktuella fallet bör
överväga de skäl som talar för bifall till ansökningen. Och den i motiven
åberopade jämförelsen med Kungl. Maj :t såsom beslutande myndighet vid
anställande av vissa åtal synes ämbetet icke utgöra något starkare skäl för
förslaget. Ämbetet anser emellertid för sin del att, då svårighet synes möta
att meddela tillfyllestgörande regler för tillståndsprövningen och utfallet
därav torde bero å ett övervägande ur lämplighetssynpunkt av samtliga föreliggande
omständigheter, det är att föredraga att prövningen handhaves
av Kungl. Maj:t i statsrådet. Att utlåtande i ärenden av förevarande slag
inhämtas av ämbetet överensstämmer med rådande praxis i liknande angelägenheter.

Svea hovrätt vill icke motsätta sig förslaget men anser alt beslutanderätten
— i analogi med förfarandet vid återställande av försutten tid enligt

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

58 kap. 12 § rättegångsbalken — lämpligen bör överlämnas till högsta domstolen.
Hovrätten förutsätter att stark återhållsamhet iakttages vid medgivande
av dispens, i synnerhet i fall då svårigheter kan tänkas föreligga att
få faderskapet till barnet fastställt. — Den föreslagna uppmjukningen av
förevarande bestämmelser hälsas av statens rättskemiska laboratorium med
tillfredsställelse på grund av de ökade möjligheter för antropologisk bevisning
den medför. De antropologiska undersökningarna har nämligen, såsom
framhållits i danska retslaegerådets utlåtande, mycket små utsikter att leda
till ett bestämt resultat beträffande små barn och särskilt spädbarn, och utsikterna
förbättras väsentligt om undersökningen av barnet kan ske vid
mera framskriden ålder.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig över förslaget, ställer sig avvisande
till detsamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att möjligheten till
■dispens är ägnad att beröva den stora mängden av äktenskapliga barn den
trygghet som preskriptionsbestämmelserna avser att skapa. Olägenheterna
härav kan enligt hovrättens mening icke tillnärmelsevis uppvägas av intresset
att i mer eller mindre sällsynta fall uppnå ett mera tillfredsställande resultat.
Om såsom förutsättning för dispens stadgas, att ansökan därom
skall ske inom preskriptionstiden, undviks emellertid berörda olägenheter
till stor del. En sådan anordning skulle därför enligt hovrättens mening
te sig mindre betänklig. Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige instämmer
i vad Walin i sitt yttrande anfört. Beträffande den myndighet, på
vilken beslutanderätt i dispensärende bör ankomma, intar nu nämnda tre
hovrätter samma ståndpunkt som Svea hovrätt, nämligen att beslutanderätten
lämpligen bör överlämnas till högsta domstolen. — Länsstyrelsen i Södermanlands
län, föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska socialvårds
förbundet ansluter sig likaledes till Walins uppfattning. Så gör även
föreningen Sveriges stadsdomare, som särskilt framhåller det olämpliga i att
det åt administrativ myndighet överlåtes att fatta beslut, som kan medföra
genomgripande förändringar i civilrättsliga förhållanden.

Departementschefen

Som i betänkandet framhålles har de i 2 kap. 1 § första stycket föräldrabalken
upptagna preskriptionsbestämmelserna tillkommit främst i barnets
intresse, och grundtanken med stadgandet är att frågan om barnets börd
såvitt möjligt ej bör hållas svävande.

Det av ärvdabalkssakkunnigas majoritet framlagda förslaget — att administrativ
myndighet skall äga bestämma ny tid för mannen att väcka talan,
om synnerliga skäl är därtill — innebär såsom i justitierådet Walins särskilda
yttrande påpekats en nyhet utan egentlig motsvarighet på annat håll
inom svensk lagstiftning. Visserligen skulle väl icke detta förhållande i
och för sig utgöra något avgörande hinder för förslagets genomförande,
om ur saklig synpunkt starka skäl talade för införandet av en dispensmöjlighet.
I likhet med Walin och många remissinstanser anser jag emellertid
att förslaget står i strid mot själva grundtanken med det nuvarande

167

Kungl. Maj.ts proposition nr Hb år 1958

preskriptionsstadgandet; en förlängning i särskilda fall av preskriptionstiden
skulle sålunda strida mot intresset av att barnets börd ej hålles svävande
alltför länge och beröva den stora mängden av äktenskapliga barn den
trygghet som preskriptionsbestämmelserna avser att skapa. Jag kan instämma
i en hovrätts yttrande att olägenheterna härav icke tillnärmelsevis
kan uppvägas av intresset att i mer eller mindre sällsynta fall uppnå ett
tillfredsställande resultat. Till det sagda kommer att det knappast är möjligt
att uppställa några klara normer för handhavandet av den ytterligt
ömtåliga uppgiften att bevilja dispens av det slag varom här är fråga. Sakkunnigmajoriteten
har såsom det måhända vanligaste fallet angivit att
mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att fullständig
bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen
i sådant fall ville säkra sin talerätt, borde han i god tid före fristens utgång
söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande. Som Walin påpekat
synes emellertid det önskemål som förslaget i dylikt fall vill beakta kunna
utan nämnvärd olägenhet tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilande
i avbidan på att erforderlig undersökning kan äga rum. Walin har också
fäst uppmärksamheten på att möjlighet finnes att vinna resning i det fall
att nya bevis yppas sedan mannen inom rätt tid väckt talan, men denna
ogillats.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag den av sakkunnigmajoriteten
föreslagna möjligheten till förlängning av preskriptionstiderna efter
skönsmässig prövning av administrativ myndighet vara förknippad med
sådana olägenheter att den ej bör införas. Att förslagets genomförande
skulle utgöra en nödvändig förutsättning för antagande av en nordisk konvention
i ämnet synes icke troligt. Paragrafen har därför upptagits i departementsförslaget
utan någon ändring av dess nuvarande lydelse. 2

2 §•

I förevarande paragraf stadgas att om mannen är död och han varken
försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt barnet såsom
sitt, envar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter
honom må väcka sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom
om barnets födelse och om mannens död. Har mannen ej varaktigt sammanbott
med barnet, är arvinge dock ej förlustig sin talan förrän ett år förflutit
från det att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig
börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, såsom
närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv,
äger envar av dem sådan rätt.

I de sakkunnigas förslag har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen ersatts
av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken. Stadgandet i sista punkten
av paragrafen har i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning
även i övrigt.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

Vid remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund erinrat
om att samfundet i sitt yttrande över 1946 års förslag till föräldrabalk
(Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1946 s. 291—292) ifrågasatt om
icke en preskriptionsbestämmelse för talan om hävande av den äktenskapliga
börden borde införas jämväl beträffande barn, som legitimerats jämlikt
stadgandet i 1 kap. 3 § föräldrabalken. Samfundet framhöll därvid det
oegentliga i att en sådan talan, vilken till sin natur icke är en bördstalan
i vedertagen mening utan en talan om hävande av faderskapet till barn utom
äktenskap, enligt gällande rätt kan föras oberoende av alla preskriptionsregler.
Samfundets hemställan vann emellertid icke Kungl. Maj:ts bifall.
Då samfundet alltjämt anser mycket starka skäl tala för införande av preskriptionsregler
i fråga om sådana utomäktenskapliga barn, som genom föräldrarnas
giftermål erhållit äktenskaplig börd, hemställer samfundet ånyo
att dylika regler måtte införas.

Departementschefen

Såsom av advokatsamfundets yttrande framgår påpekade samfundet redan
vid behandlingen av förevarande paragraf i förslaget till föräldrabalk
(jfr prop. nr 93/1949 s. 73 och 77) att varje preskriptionsbestämmelse saknades
för talan om hävande av äktenskaplig börd som förvärvats genom
legitimation. I de fall erkännande lämnats om faderskapet till barn utom
äktenskap samt mannen och modern sedermera ingått äktenskap stode det
nämligen mannen öppet att när som helst föra talan om erkännandets och
därmed även om den äktenskapliga bördens ogiltighet. I anledning av vad
samfundet vid nämnda tillfälle yttrat uttalade jag att vissa skäl tydligen
talar för att även i angivna fall den äktenskapliga börden blir oangriplig
efter viss tid. En tidsfrist för anställande av talan om faderskapserkännandes
ogiltighet syntes mig emellertid icke böra införas endast för det fall
att barnet efter erkännandet legitimerats. Och tillräcklig anledning att införa
en preskriptionsbestämmelse för ogiltigförklaring av faderskapserkännande
över huvud torde enligt vad jag vidare framhöll knappast föreligga.
Utan närmare utredning synes det ej möjligt att överblicka de praktiska
konsekvenserna av ett bifall till advokatsamfundets hemställan. I avsaknad
av en sådan utredning är jag ej beredd att nu inta en annan ståndpunkt
än den jag förut hävdade. Paragrafen har därför utformats i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag.

3 §.

Jämväl i denna paragraf har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen ersatts
av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken, varjämte stadgandet i sista
punkten av paragrafen i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning
även i övrigt. I

I samband med frågan om ändrade regler för fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, som kommer att behandlas i det följande,

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

169

har även lagstiftningen om äktenskaplig börd varit föremål för nordiska
överläggningar. Utöver vad som framgår av vad under 1 § anförts har
dessa icke föranlett de svenska sakkunniga att framlägga något ändringsförslag.
Tolkningen av 4 § i förevarande kapitel har emellertid av de sakkunniga
ansetts böra beröras för vissa särskilda fall.

Enligt nämnda lagrum första punkten må talan om hävande av äktenskaplig
börd bifallas, om det är utrett att modern haft samlag med annan
än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller om
det eljest, på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet,
kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader.

De sakkunniga (s. 139—141) har erinrat om att det i ärvdabalkssakkunnigas
motivering till lagrummet (SOU 1946:49 s. 72 f.) anfördes, att en
uppgift av modern att annan än den äkta mannen haft samlag med henne
under konceptionstiden icke vore i och för sig tillfyllest för att i målet
skulle anses utrett att så varit förhållandet. Uppgiften borde för att kunna
godtagas stödjas av andra omständigheter. Om mannen i fråga vitsordade
uppgiften och anledning saknades till antagande att han och modern ville
föra domstolen bakom ljuset, borde detta dock vara tillräckligt för att
uppgiften skulle vinna tilltro. Enligt nya rättegångsbalken syntes hinder ej
möta att mannen i fråga på begäran av part hördes såsom vittne angående
sitt förhållande till hustrun (jfr dock NJA 1952 s. 262). Om det blivit utrett
att annan än den äkta mannen haft samlag med modern under konceptionstiden,
fordrades för presumtionens hävande därjämte att det måste antagas
att denne vore fader till barnet. Förelåge icke sådan bevisning att den
andre i stället för äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, skulle
presumtionen om den sistnämndes faderskap kunna hävas allenast om det
på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kunde
hållas för visst att den äkta mannen ej vore fader till barnet.

Det har ifrågasatts — yttrar de sakkunniga — huruvida det icke vore
önskvärt att utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen i det
fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den
hon uppgiver vara barnets rätte fader och denne erkänner faderskapet. Barnet
skulle ju i detta fall även efter presumtionens hävande få äktenskaplig
börd. En annan utväg vore att mannen i fråga adopterade barnet, men denna
lösning vore icke ur alla synpunkter tillfredsställande.

I fortsättningen anför de sakkunniga:

Att göra äktabördspresumtionens hävande beroende av att modern ingått
äktenskap med den uppgivne fadern synes emellertid ej innebära en lämplig
lösning. Vidare måste hänsyn tagas till mannen i det första äktenskapet.
Om denne exempelvis erhållit vårdnaden om barnet och motsätter sig
presumtionens hävande, kan det icke vara riktigt att på talan från motsidan
på väsentligt svagare skäl än eljest häva äktabördspresumtionen, med
påföljd att barnet skall överlämnas till modern och mannen i det nya äktenskapet.
Någon bestämmelse i antydd riktning har därför icke ansetts
böra upptagas. Det önskemål som föranlett förslaget, nämligen att icke
onödigtvis försvåra barnets anknytning till dess verklige fader, torde einel -

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lertid i behörig utsträckning kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu
är stadgat i 4 §.

Lagrummet äger lielt naturligt i första hand tillämplighet på det fallet
att mannen i äktenskapet och barnets representant ha intagit olika ståndpunkter
i bördsfrågan. Det är endast i detta läge som processen kommer
att föras med full energi å ömse sidor. Äro däremot makarna i det första
äktenskapet och barnets representant ense om att eu annan man är barnets
fader, kommer rättegången att såtillvida likna ett ansökningsärende, som
de gemensamt anhålla om ett beslut i överensstämmelse med vad de samfällt
finna vara det hästa för barnet. Som målet är av indispositiv natur
kan visserligen hävande av presumtionen icke komma till stånd redan på
den grund att parterna äro ense därom; det ankommer på domstolen att
utöva den kontroll som är påkallad ur allmän synpunkt. Särskilt har domstolen
att tillse att barnets intresse icke åsidosättes av den som företräder
barnet. Av det sagda följer dock ej att — utöver parternas uppgifter — samma
utredning om förutsättningarna för presumtionens hävande måste krävas
som om någon av föräldrarna eller barnets representant motsatt sig
bördspresumtionens hävande och en verklig intressekonflikt förelåge. Domstolen
synes i regel kunna inskränka sig till att upptaga moderns och den
äkta mannens uppgifter liksom den berättelse som den uppgivne fadern har
att avgiva och låta företaga blodundersökning. Om barnets representant
finnes ha tillbörlig insikt om betydelsen av målets utgång ur barnets synpunkt
och allt tyder på att parternas ståndpunkt överenstämrner med verkliga
förhållandet, synes domstolen sakna anledning att motsätta sig deras
samstämmiga önskemål om bördspresumtionens hävande. Domstolen torde
ha i erforderlig grad tillgodosett officialprincipen, om den utövar en sådan
kontroll av parterna som nu sagts; en motsvarande tillämpning av officialprincipen
äger ruin i brottmål, då den åtalade erkänner och rätten endast
har att kontrollera att erkännandet icke är ogrundat. Att det icke företrädesvis
är barnets ekonomiska intresse som i detta sammanhang har betydelse
för barnets bästa, är uppenbart.

Slutligen påpekar de sakkunniga att barn, som avlats innan äktenskap
blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1
kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äktenskapet
(jfr de vid kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946, SFS
nr 801, fogade anvisningarna, Födelse- och dopboken, Kol. 9, där eivilståndsbeteckningarna
»änka» och »frånskild» endast torde åsyfta den som
förut varit men icke är gift).

Vid remissbehandlingen har föreningen Sveriges häradshövdingar
förklarat sig dela de sakkunnigas mening, att det är obehövligt att
utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen enligt 1 kap. 1 §
föräldrabalken för de fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått
äktenskap med den hon uppgiver vara barnets rätta fader och denne erkänner
faderskapet, eftersom vad man härigenom ville vinna kunde i behörig
utsträckning tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat i 4 §
av förevarande kapitel. I anslutning härtill erinrar föreningen om de sakkunnigas
uttalande att barn, som avlats innan äktenskap blivit upplöst
men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken
presumeras ha äkta börd i det senare äktenskapet. Det torde

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

171

visserligen förhålla sig så — anför föreningen — att presumtionsregeln tilllämpas
på sådant sätt vid kyrkobokföringen och att detta kan synas vara
naturligt, ehuru den motsatta tolkningen av presumtionsregeln synes bättre
överensstämma med förarbetena till lagen om äkta börd, från vilken regeln
överflyttats till föräldrabalken, samt med grunderna för 2 kap. 11 § giftermålsbalken.
Så sent som under förarbetena till föräldrabalken gjorde emellertid
departementschefen ett under lagförslagets fortsatta behandling icke
motsagt uttalande (NJA II 1950 s. 14—15), som icke gärna kan tolkas på
annat sätt än att presumtionsregeln, så som den avfattats, icke gåve någon
ledning för avgörandet av huruvida barnet skall anses härstamma ur det
ena eller det andra äktenskapet, varvid tillädes att det vore vanskligt att
i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika
kollisionsfall. Den tveksamhet, som med hänsyn härtill måste anses
föreligga om hur presumtionsregeln bör förstås, bör enligt föreningens mening
undanröjas, särskilt som kollisionsfallen ingalunda är fåtaliga och
tenderar att bli talrikare. Det blir nämligen allt vanligare att kvinnor ingår
nytt äktenskap och i detta föder barn kort tid efter det de vunnit äktenskapsskillnad
enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken, varvid det med nutida
sexuella beteendemönster icke alltid är självklart vem av de två männen
som är barnets verkliga fader. Man kan också — fortsätter föreningen —
fråga sig hur med de sakkunnigas tolkning av presumtionsregeln barnets
status gestaltar sig om mannen i det senare äktenskapet fått bifall till talan
om att barnet saknar äkta börd i detta. Det torde då enligt föreningens
mening vara osäkert, om en sekundär presumtion för äkta börd i det tidigare
äktenskapet träder i funktion eller om barnet skall anses vara fött utom
äktenskap.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej erforderligt att utvidga möjligheterna
att häva äktabördspresumtionen i det fall att modern, efter att
ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den hon uppgiver vara barnets
rätte fader och denne erkänner faderskapet. Såsom de sakkunniga framhållit
torde önskemålet att icke onödigtvis försvåra barnets anknytning till
dess verklige fader kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat
i 4 §.

De sakkunniga har gjort gällande att barn, som avlats innan äktenskap
blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1
kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äktenskapet.
En remissinstans — föreningen Sveriges häradshövdingar — har
i anledning av detta uttalande yttrat att en motsatt tolkning av presumtionsregeln
bättre syntes överensstämma med förarbetena till lagen om
äktenskaplig börd, från vilken nyssnämnda lagrum överflyttats till föräldrabalken,
samt med grunderna till 2 kap. 11 § giftermålsbalken. Den
tveksamhet, som sålunda måste anses föreligga om hur presumtionsregeln

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

skall förstås, borde enligt föreningens mening undanröjas, särskilt som
kollisionsfallen ingalunda vore fåtaliga och tenderade att bli talrikare.

Vad sålunda anförts ger mig anledning erinra om att samma invändning
framfördes redan vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk (jfr prop.
nr 93/1949 s. 62 och 63). Vid remissbehandlingen av nämnda förslag yttrades
nämligen att presumtionsregeln ej gåve klart besked i det fall, att
barnet födes under äktenskap men å sådan tid efter upplösningen av ett
moderns tidigare äktenskap att det kunde vara avlat dessförinnan. Då det
tidigare äktenskapet upplösts efter hemskillnad syntes 2 kap. 11 § giftermålsbalken
ej erbjuda tillräcklig garanti för att det nämnda fallet ej kunde
uppkomma.

Till bemötande av vad sålunda anmärkts hänvisade jag i första hand
till innehållet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken. I nämnda lagrum stadgas
som regel en väntetid av tio månader, varunder kvinna som varit gift ej
får ingå nytt äktenskap. Från denna regel göres undantag för två fall, nämligen
att kvinnan ej är havande från tiden före äktenskapets upplösning
samt att tio månader förflutit från det sammanlevnaden med mannen upphörde.

I fortsättningen uttalade jag att anledningen till väntetiden vore den ovisshet
om faderskapet, vartill hustruns omgifte under den närmaste tiden efter
äktenskapets upplösning kunde leda, samt att det ansetts stötande om
hennes under senare äktenskap födda barn rättsligen kunde anses såsom
barn i ett tidigare gifte. Stadgandet om väntetid anslöte till den i 1917 års
lag om äktenskaplig börd upptagna regeln att barn, som födes under äktenskap
eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan,
har äktenskaplig börd. De båda medgivna undantagen från föreskriften
om väntetid kunde sammanfattas till det enda, av stadgandets syfte
omedelbart förestavade, att nytt gifte vore tillåtet så snart havandeskap
från det förra giftet vore uteslutet.

Det torde emellertid —- framhöll jag vidare — trots bestämmelserna i
2 kap. 11 § giftermålsbalken i undantagsfall kunna inträffa att äktenskap
kommer till stånd, ehuru kvinnan är havande från tiden före upplösningen
av ett föregående äktenskap. Dom å äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 §
giftermålsbalken kunde sålunda ha utverkats, oaktat makarna haft samlag
med varandra under hemskillnadstiden. I ett par uppmärksammade rättsfall
(NJA 1939 s. 48 och 1945 s. 260) hade till och med dömts till äktenskapsskillnad
enligt detta lagrum, ehuru i målet utretts att samlag mellan
makarna förekommit under hemskillnadstiden. Och efter äktenskapsskillnadens
meddelande kunde kvinnan träda i nytt gifte utan iakttagande av
någon väntetid. Domen å äktenskapsskillnad finge nämligen anses innefatta
bevis att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer än ett
år sedan. Liknande fall kunde inträffa även vid äktenskapsskillnad enligt
vissa andra lagrum i giftermålsbalken.

Jag tilläde att för det fall, att barn födes efter ett senare äktenskaps

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

173

ingående men å sådan tid att det kan vara avlat före upplösningen av ett
tidigare äktenskap, presumtionsregeln i 1917 års lag ej gåve någon ledning
för avgörandet om barnet skall anses härstamma ur det ena eller det andra
äktenskapet. I dylika, veterligen sällsynta fall torde — yttrade jag vidare —
enligt sakens natur barnet i regel ha kyrkobokförts såsom barn i det senare
giftet. Någon ovisshet angående barnets börd i nu avsedda fall syntes ej
heller såvitt känt ha uppstått till följd av lagens ståndpunkt. Det skulle
enligt min då uttalade mening även vara vanskligt att i lag meddela en
allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall.
Å andra sidan vore det självfallet önskvärt — yttrade jag slutligen — att
såvitt möjligt hindra att sådana fall som nu avsåges inträffade. Jag ansåg
mig emellertid icke böra i detta syfte upptaga frågan om en skärpning av
2 kap. 11 § giftermålsbalken i dåvarande sammanhang.

Vad jag sålunda vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk uttalade
finner jag icke anledning frångå. Det torde få ankomma på rättstillämpningen
att från fall till fall avgöra hur bördsställningen för barn, som här
avses, skall gestaltas. I regel torde enligt sakens natur barnet vid kyrkobokföringen
ha hänförts till det senare äktenskapet. Mannen i detta är då
behörig att föra bördstalan mot barnet. Bifalles sådan talan, torde barnet i
regel få anses ha äktenskaplig börd i moderns tidigare äktenskap.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

1 och 2 §§.

I 1 § stadgas för närvarande att talan om faderskap till barn utom äktenskap
väckes mot mannen. Enligt 2 § gäller att mannen, om det varder utrett
att han haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, skall
anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och närmare innebörd, motsvarande
bestämmelser i våra nordiska grannländer samt antalet utomäktenskapliga
barn har redogörelse lämnats i betänkandet (s. 141—147).

De sakkunniga (s. 148—164) har framhållit, att föräldrabalken varit i
kraft allenast helt kort tid och att några mera ingående erfarenheter av de
nya reglernas verkningar följaktligen ännu ej kan föreligga. Då emellertid
fråga om ändrad lagstiftning rörande barn utom äktenskap blivit aktuell i
Danmark och Norge, har det likväl ansetts angeläget att i samarbete undersöka,
huruvida det vore möjligt att gå ett steg längre i strävandet att närma
sig den biologiska sanningen i faderskapsmål och därvid samtidigt inom
nordisk lagstiftning uppnå större rättslikhet på förevarande betydelsefulla
område. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att såväl framstegen på
det medicinska området som andra möjligheter att vinna klarhet i fader -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 1AA år 1958

skapsfrågor utnyttjas. I den män större säkerhet i avgörandet vinnes, ökar
möjligheterna att bringa rättsverkningarna av faderskap till barn i och till
barn utom äktenskap i närmare överensstämmelse med varandra.

Vid de överläggningar som de sakkunniga haft med representanter för
Danmark, Finland och Norge har principiell enighet vunnits om ett förslag
till ny materiell bestämmelse om faderskapets fastställande, för Sveriges
del avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet i 3 kap. 2 § föräldrabalken.
Den föreslagna bestämmelsen innefattar en huvudregel, enligt vilken — i
saklig överensstämmelse med gällande svenska regel — den som haft samlag
med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om
det ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av
honom. I en särskild tilläggsregel stadgas härefter, att om det varder utrett,
att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, dock icke någon
av dem är att anse som fader, med mindre det är större sannolikhet att
barnet avlats av honom än av annan.

Beträffande tilläggsregeln har de sakkunniga bland annat anfört, att om
huvudregelns villkor ej är uppfyllda, icke heller tillämpning av tilläggsbestämmelsen
kommer i fråga. Har två eller flera haft samlag med modem
under konceptionstiden, skall sålunda jämförelse ske allenast mellan de
konkumbenter, beträffande vilka det icke redan på grund av blodprov eller
annan särskild omständighet framstår såsom osannolikt att någon av dem
kan vara fader. En andra förutsättning för tilläggsregelns tillämplighet utgöres
av kravet att det skall vara utrett att modern haft samlag med två
eller flera under tid då barnet kan vara avlat. De finska och norska texterna
har avsiktligt fått en lydelse som anger att kravet på bevisning i detta hänseende
icke skall sättas fullt så högt; i praktiken torde dock denna skiljaktighet
enligt de sakkunnigas mening i allmänhet icke leda till avvikande
resultat. Vid den jämförelse i sannolikhetshänseende som tilläggsregeln förutsätter
skall samtliga omständigheter vägas mot varandra, däribland resultatet
av blodprovsundersökning och annan antropologisk undersökning samt
tidpunkterna för uppgivna samlag. För att någon av männen skall förklaras
vara barnets fader får övervikten i sannolikhetshänseende icke vara hur
ringa som helst. Å andra sidan behöver den ej heller vara fullständigt dominerande,
utan det räcker med att övervikten är av sådan storleksordning att
skillnaden i sannolikhet mellan ifrågavarande och övriga alternativ kan anses
betydelsefull. I de danska, finska och norska lagtexterna anges tilläggsregeln
såvitt nu är i fråga innebära krav på väsentligt större sannolikhet.
För Sveriges del har befarats att en sådan utformning av lagtexten i tillämpningen
skulle föra för långt. Redan genom att större sannolikhet fordras
får — anför de sakkunniga — den avsedda innebörden anses täckt. Därest
skälen för den ene och den andre väger ungefär jämnt, kan enligt tilläggsregeln
icke någon av dem förklaras vara barnets fader. Alla konkumbenterna
går således fria, även från underhållsskyldighet. Det förutsättes att
särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders in. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

175

äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts. Förutom att domar
genom vilka faderskap fastställes kommer att bättre överensstämma med
verkligheten, måste sålunda tilläggsregeln medföra att i vissa fall, där faderskap
enligt nuvarande bestämmelser skulle ha fastställts, talan blir ogillad.
På grundval av införskaffade uppgifter beräknar emellertid de sakkunniga,
med starkt understrykande av beräkningarnas osäkerhet, att
minskningen av antalet fastställda faderskap skall utgöra endast några få
procent samt att utgiftsökningen för det allmänna i form av barnbidrag
skall uppgå till omkring eu halv miljon kronor om året.

Därest 3 kap. 2 § föräldrabalken ändras i enlighet med det sålunda anförda,
är det nödvändigt att införa möjlighet att samtidigt väcka talan mot
två eller flera. Däremot har det icke synts påkallat att vid vite eller därmed
jämförlig påföljd tvinga barnets representanter att mot sin vilja instämma
mer än en svarande. Det är ur praktisk synpunkt av stor vikt att för barnavårdsmyndigheterna
underlätta möjligheten att alltjämt i största utsträckning
utreda hithörande frågor utan anlitande av rättegång. Ju större utrymme
vederbörande får att göra invändning om att annan kan vara fader till
barnet, desto svårare blir det emellertid att erhålla frivilligt erkännande.
Barnavårdsmannen bör icke heller söka kritiklöst förmå en uppgiven barnafader
att påtaga sig faderskapet. Det är i stället av stor vikt att barnavårdsmannens
försök att åstadkomma frivilligt erkännande föregås av en objektiv
utredning. Detta är, sett på längre sikt, av betydelse även ur barnets egen
synpunkt. Utgångspunkt för undersökningen blir naturligtvis regelmässigt
moderns uppgifter. I allmänhet torde hon med större eller mindre bestämdhet
uppge, vem hon anser vara barnets fader. Hon bör emellertid tillfrågas,
om hon även haft samlag med någon annan man under konceptionstiden.
Är detta händelsen, måste hon givetvis också så noga som möjligt upplysa
om alla omständigheter som kan inverka på frågan om faderskapet. Därefter
får man höra den eller de män hon nämnt samt vid behov ånyo höra
modern. Ehuru utredningen bör bedrivas med diskretion, kan det vara behövligt
att även höra utomstående personer. I allmänhet torde detta dock
gälla huvudsakligen när samlag bestrides och bevis måste anskaffas. Utomstående
enskilda personer kan däremot icke bidraga så mycket till besvarande
av frågan, vilken av flera tänkbara män som sannolikt är barnets fader.
När denna del av utredningen kan anses i huvudsak avslutad, bör blodprovsundersökning
anställas, därest detta icke i det särskilda fallet kan anses
överflödigt. Annan antropologisk undersökning torde däremot på detta stadium
endast undantagsvis böra äga rum. För att nå ett så gott resultat som
möjligt är det önskvärt, att dessa undersökningar avser icke blott modern,
barnet och den man modern uppgiver som fader utan även annan man som
kan komma i fråga. Den verkställda undersökningen skall tjäna till grundval
för ett ställningstagande av barnets representanter till frågan vem av
två eller flera män som får antagas vara barnets fader. Barnavårdsmannen
bör vända sig mot den man som på de bästa skälen kan antagas vara fader.
Om denne ej erkänner faderskapet, bör barnavårdsmannen verka för att

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

han instämmes till domstol. Den verkställda utredningen bör oftast kunna
ge modern och barnavårdsmannen tillräckligt stöd för en egen uppfattning
om vem som är barnets fader, även om två eller flera haft samlag med modern
under konceptionstiden. Man torde därför alltjämt som huvudregel
kunna utgå från att talan behöver väckas allenast mot en person. Det bör
dock stå barnavårdsmannen eller annan barnets representant öppet att instämma
två eller flera, om han icke anser sig lämpligen kunna själv fatta
ståndpunkt i saken. En ömtålig fråga är, om domstolen skall kunna ex officio
ålägga barnavårdsmannen eller annan barnets ställföreträdare att väcka
talan jämväl mot annan än den som redan är instämd i målet. Härom anföres
i betänkandet:

Ifrågavarande mål äro av indispositiv natur, om ock det indispositiva
momentet icke är starkare betonat än att faderskapet kan fastställas genom
erkännande som är undandraget domstolens kontroll. Av målens indispositiva
natur följer att domstolen har större ansvar för utredningen än i tvistemål
i allmänhet, och det är därför motiverat att domstolen jämväl må utöva
en ledande verksamhet med avseende å frågan, om en eller flera böra instämmas
för att svara i målet. Uppenbarligen har domstolen möjlighet att
inverka på denna fråga även utan någon befogenhet att själv bestämma, vilka
som böra vara svarande. Under förberedelsen får rätten del av den undersökning
som enligt vad förut sagts bör föregå väckande av talan vid domstol
och kan med barnets representanter upptaga till övervägande, huruvida det
är lämpligt att instämma ytterligare en eller flera. Ur allmänna processuella
synpunkter kan det synas mest tilltalande att stanna härvid. När frågan om
fastställandet av faderskapet handlägges i rättegångsväg, är det icke särskilt
önskvärt att domstolen alltför mycket tager del i de överväganden som
avse frågan mot vilken eller vilka talan skall väckas. Domstolen kan eljest
lätt få sken av att ha intagit en förutfattad mening. Trots dessa betänkligheter
ha de sakkunniga ansett sig icke kunna bortse från möjligheten att
barnets ställföreträdare kunna i förevarande hänseende ha intagit en ståndpunkt
som icke är ägnad att främja en objektiv och allsidig utredning. En
felbedömning av det föreliggande materialet kan ha ägt rum. Undantagsvis
kunna också under förberedelsen vid rätten framkomma nya omständigheter
som sätta saken i ett annat läge, utan att barnets ställföreträdare
föranledas att självmant ändra ståndpunkt. Om det finnes påkallat för utredningen,
torde därför rätten böra få giva barnets ställföreträdare föreläggande
att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i
målet. Däremot synes rätten icke böra äga att själv direkt inkalla någon
för att svara i målet. Det må erinras om att, därest vederbörande bestrider
samlag, bevisning härom måste förebringas. Denna införskaffas bäst genom
parternas försorg, även om rätten vid utövningen av sin kontrollerande uppgift
kan behöva av eget initiativ komplettera utredningen, och man kan
befara att barnets ställföreträdare ej äro så angelägna att införskaffa bevisning
mot dem som rätten mot deras önskan instämt. Det bleve i så fall
domstolen som finge vara verksam för att sammanbringa bevisningen. Skulle
emellertid domstolen ha att dels instämma vede: börande dels ock bära
främsta ansvaret för införskaffande av bevisning mot honom, komme rätten
att försättas i en situation som vore alltför inkvisitorisk för att kunna förordas.

Även den mer begränsade befogenheten att förelägga barnets ställföreträdare
att själva instämma viss man bör ha praktiska fördelar med sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbi år 1958

177

Till en början bör den sålunda göra det lättare för den som leder den utomrättsliga
undersökningen att på frivillighetens väg vinna samtliga berörda
parters medverkan till denna, såsom för anskaffande av blodprov. Vidare
böra barnets ställföreträdare känna sig manade att vid instämmande av sin
talan taga ståndpunkt efter ett mera grundligt och objektivt övervägande,
om de veta med sig att rätten eljest kan komma att ingripa med ett föreläggande.

Även om rättens befogenheter böra utövas med urskillning, får rätten, om
det kan främja utredningen när tvivel råder om vem av två eller flera som
är fader till barnet, icke tveka att giva sådant föreläggande som nu nämnts.
Det är visserligen sant, att svaranden alltid har möjlighet att till sitt försvar
åberopa att annan är fader till barnet och föra erforderlig bevisning i
denna riktning. Härigenom uppstår emellertid den situationen att den ena
av de påstådda konkumbenterna är part i rättegången medan den eller de
andra bliva utomstående. Den förstnämnde får avgiva sina uppgifter under
sanningsförsäkran medan de senare kunna komma att höras under vittnesed.
Om talan mot den förstnämnde ej kan bifallas, utmynnar processen i ett
ogillande, varefter — för att faderskap skall kunna fastställas -— fordras
ny rättegång mot någon annan. I denna nya rättegång kan läget ha blivit
förändrat så att jämväl däri väckt talan måste ogillas. Även om dessa olägenheter
icke böra tillmätas alltför stor betydelse, är det dock bäst ägnat att
befordra rättssäkerheten för alla parter att de män, som i tvivelaktiga fält
kunna komma i fråga, stå på lika fot i en och samma process. Rätten får
också därigenom tillfälle att redan från början, under förberedelsen, klargöra
vad som är ostridigt mellan modern och envar av de män, med vilka
hon haft förbindelse, samt att därvid erhålla uppgift om det bevismaterial
som föreligger mot var och en.

Vad härefter angår frågan, vilken påföljd som bör inträda därest meddelat
föreläggande icke efterkommes, är det i och för sig tänkbart antingen
att rätten skulle äga att stadga vite eller ock att talan i målet finge avvisas,
om föreläggandet ej efterkommes. Ehuru målen, som förut framhållits, äro
av indispositiv natur, synes av redan anförda skäl icke lämpligt, att rättens
önskan om gemensam handläggning av talan mot två eller flera genomdrives
med tvångsmedel. Något vite torde ej böra ifrågakomma. De
sakkunniga ha icke heller funnit det tillräckligt motiverat att meddela föreskrift
om att barnets talan ej skulle kunna upptagas, därest rättens föreläggande
icke efterkommes. Det torde vara tillfyllest, att rätten fått tillfälle
att i tydlig och bestämd form giva tillkänna sin på dittills förebragt material
grundade uppfattning om hur rättegången bör mest ändamålsenligt ordnas.
Om barnets ställföreträdare vidhåller sin ståndpunkt, föreligger ur barnets
synpunkt den risken att barnets talan ej kan föras till ett lyckligt slut. Ställföreträdarens
vägran att efterkomma föreläggandet får i målet tillmätas
den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständigheter synes förtjäna.

I enlighet med vad sålunda anförts har de sakkunniga, utöver den föreslagna
ändringen av 3 kap. 2 §, förordat att i 3 kap. 1 § införes stadganden
av innehåll att, om det är ovisst vem av två eller flera som är fader, talan
samtidigt må väckas mot dem samt alt rätten, om det finnes påkallat för
utredningen, äger förelägga barnets ställföreträdare att väcka lalan jämväl
mot annan än den som redan är part i målet.

12 Iliharuj till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 144

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har i stort sett tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet remissmyndigheter.
I en del yttranden intas en mer eller mindre tveksam hållning till förslaget,
men endast en remissinstans har förklarat sig icke kunna tillstyrka
förslagets genomförande. Vissa remissmyndigheter yttrar sig över förslaget
ur helt begränsade synpunkter.

Av de remissinstanser som redovisar en allmänt positiv inställning
anser hovrätten över Skåne och Blekinge, att de nya reglerna med fog
kan antagas leda till säkrare materiella avgöranden än hittillsvarande regler.
Liknande uttalanden har gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Kronobergs län ävensom av föreningen Sveriges stadsdomare, som
hälsar förslaget med tillfredsställelse. Hovrätten för Övre Norrland anser
att mot förslaget icke kan resas invändningar av avgörande betydelse.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i medvetande om att detta med något
ökad skärpa aktualiserar de betänkligheter, som tidigare anförts mot rätten
att i faderskapsmål göra invändning att modern under konceptionstiden
haft samlag med annan än svaranden. Härvidlag anser styrelsen mindre
betydelse böra tillmätas faran för att invändningsrätten kommer att missbrukas
i syfte att trakassera modern; denna möjlighet föreligger redan
enligt gällande bestämmelser och man får liksom hittills lita till att domstolarna
tillser, att utredningen hålles inom tillbörliga gränser och att
handläggningen sker inom stängda dörrar, om den kan tänkas skada moderns
rykte. I stället träder i förgrunden att det torde uppstå större svårigheter
än för närvarande att förmå den som modern uppgivit vara barnets
fader att frivilligt erkänna faderskapet och att talan vid domstol kan
komma att erfordras i ett större antal fall. Därtill kommer att förslaget i
viss utsträckning kommer att leda till att talan om faderskap icke kan bli
fastställd, där så skulle ha skett enligt nuvarande regler. — Två ledamöter
av socialstyrelsen anmäler en avvikande mening och hävdar, att nuvarande
regler för faderskapets fastställande ej bör ändras. Dessa ledamöter
anser att de sakkunniga överbetonat de risker för misstag vid faderskaps
fastställande som är förbundna med den nuvarande ordningen, samtidigt
som de icke tagit tillbörlig hänsyn till de nackdelar som kan befaras följa
med den föreslagna ändringen. Införes en generell möjlighet till invändning
från den instämde mannen att modern haft samlag med annan än
den av henne utpekade, kommer hon i än högre grad än hittills att undandraga
sig sin medverkan vid faderskapets fastställande. En ökning av
antalet fall, där faderskapet kan riskeras förbli ouppklarat, kan väntas också
därigenom, att man har anledning befara, att barnavårdsmännen i viss
utsträckning låta nöja sig med att något frivilligt erkännande icke kunnat
erhållas och således avstå från att underkasta frågan om faderskapet domstols
prövning. En ökning av antalet barn med okända fäder är en utomordentligt
allvarlig sak med hänsyn till nämnda barns framtid. Erfarenheten
visar, att ovissheten om faderskapet kan bli en tung börda för ett

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1958 179

barn och under vissa förhållanden ge upphov till allvarliga psykiska störningar.

Med tillstyrkande att förslaget läggs till grund för lagstiftning anför
föreningen Sveriges häradshövdingar:

Bestämmelserna komma att ställa ökade krav på domstolarna. Rättegångarna
komma att bli vidlyftigare och mera tidsödande och säkerligen
också flera och under desamma komma att i större utsträckning än hittills
inblandas personliga förhållanden, som helst böra vara skyddade mot insyn
från utomstående. Förslaget torde också medföra ökade kostnader för det
allmänna till följd av att det förutsättes att särskilda barnbidrag liksom
hittills skola utgå till barn utom äktenskap, beträffande vilka faderskapet
ej fastställts, och till följd av att antalet sådana barn kan förväntas stiga
efter bestämmelsernas ikraftträdande.

Dessa olägenheter är emellertid enligt föreningens mening icke av den
art alt de bör stå i vägen för reformen, om genom densamma vinnes ökad
säkerhet för att fastställande av faderskap icke sker i fall då faderskap icke
föreligger. Föreningen anser de föreslagna bestämmelserna ägnade att bidraga
till ökad säkerhet i detta avseende och finner även beaktansvärt, att
de nordiska grannländerna förväntas komma att införa i huvudsak överensstämmande
regler på området.

Barnavårdsnämnden i Stockholm tillstyrker förslaget och anser, att sådana
olägenheter av de nya reglerna som obehaget för modern att konfronteras
med de olika män, med vilka hon haft samlag under konceptionstiden,
får accepteras som en ofrånkomlig konsekvens av den vidgade arvsrätten
och de utomäktenskapliga barnens därigenom ändrade ställning.
Barnavårdsnämnden i Hälleberga kommun säger sig ha erfarenhet av de
bristfälliga möjligheter att fastställa faderskapet som med nuvarande lagstiftning
står till buds; i alltför många fall har faderskapet ej kunnat fastställas.
Nämnden har också på känn att fall förekommit då man trots avkunnad
dom ej varit övertygad om att det verkliga faderskapet fastställts.
Det är enligt nämndens mening mycket lämpligt att flera presumtiva fäder
kan instämmas samtidigt och konfronteras med varandra. Barnavårdsnämnderna
i Göteborg, Halmstad och Annerstads kommun bedömer förslaget
som ett verkligt framsteg.

Fn mera tveksam hållning intar länsstyrelsen i Malmöhus län,
som visserligen anser att varje åtgärd som ökar rättssäkerheten på detta
område bör hälsas med tillfredsställelse men som befarar att olägenheter
kan uppstå, om domstolarna i större utsträckning kommer att finna sig
nödsakade att vid exceptio plurium träffa ett negativt avgörande. Uteslutet
är icke att oansvariga element kan spekulera i sådana negativa avgöranden.
De barn, som icke har känd fader, har en icke önskvärd undantagsställning,
och det vore beklagligt om vid rättstillämpningen av nu angivna processuella
skäl antalet barn av detta slag skulle öka. Länsstyrelsen är icke
beredd att angiva, hur en sådan olägenhet skall kunna undvikas, men föreslår
att denna fråga särskilt utredes eller i varje fall blir föremål för fort -

180

Knngl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

löpande uppmärksamhet. Svenska socialvårdsförbundet understryker farhågorna
för att fler faderskapsärenden — bland annat därför att möjligheterna
minskar för mannen att genom frivilligt åtagande av underhållsskyldighet
för den närmaste omgivningen hemlighålla faderskapet — kommer
att föras till domstolsprövning. Förbundet fortsätter:

Ett vidgat utnyttjande av domstolsprövning kan å ena sidan vara ägnat
att skapa underlag för säkrare faderskapsavgöranden men kan å andra
sidan lätt skärpa motsättningarna mellan parterna och är dessutom förenat
med avsevärda kostnader såväl för den enskilde som för det allmänna. Det
mera tidskrävande förfarandet vid domstolsprövning liksom framför allt
den tidsutdräkt som följer vid blodundersökning därigenom att denna med
framgång kan utföras på barnet först sedan detta uppnått viss ålder, kan
komma att fördröja faderskapsavgörandet i ett icke obetydligt antal fall.
Detta måste anses utgöra en allvarlig olägenhet, som de nya reglerna för
bestämmande av faderskap indirekt ger till följd.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller att det föreslagna förfarandet
självfallet kan innebära en hård påfrestning för modern och ett blottställande
av hennes personliga förhållanden samt att därför reformens genomförande
ställer stora krav på de myndigheter, som har att biträda modern
och barnet. Barnavårdsnämnden i Norrköping anmärker att man som
en följd av förslaget måste räkna med såväl mer invecklade och långdragna
rättegångar och därav föranledd större tidsutdräkt, innan underhåll till
barnet erhålles, som större behov av samhällets hjälp till barn, för vilka
faderskapet ej fastställts. Barnavårdsnämnden i Malmö anser det praktiskt
och lämpligt att faderskapet till ett barn prövas i en rättegång, men understryker
att allvarliga konsekvenser kan följa av förslaget. Förutom att antalet
icke fastställda faderskap ökar, torde man helt visst få räkna med ökade
trakasseringsmöjligheter från fädernas sida, och modern kan komma
att försättas i svåra konfliktsituationer. Svårigheten att före barnets 2-årsålder
företaga antropologiska undersökningar kan även medföra ekonomiska
besvärligheter för modern. Det är enligt nämndens mening viktigare
att de utomäktenskapliga barnen erhåller en fader, som är underhållsskyldig,
än att de får generell arvsrätt. Mot de sakkunnigas antagande att barn
med icke fastställt faderskap kommer att adopteras framhåller nämnden,
att en ansvarsfull barnavårdsman snarare underlåter att medverka till en
adoption, om arvsanlagen är så litet kända.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig avvisande till
de föreslagna ändringarna och åberopar därvid främst att antalet icke fastställda
faderskap kan komma att öka. En sådan utveckling är enligt länsstyrelsens
mening högst otillfredsställande; för barn utom äktenskap är utfåendet
av underhållsbidrag av vida större ekonomisk betydelse än en till
fader och fädernefränder utvidgad arvsrätt.

Flera remissinstanser bedömer förslaget ur medicinsk synp
u n k t. Sålunda påpekar medicinalstgrelsen att enligt Retslaegerådels i
Köpenhamn utlåtande den 12 maj 1953 och medicinalstyrelsens yttrande
däröver den 4 december 1953, vilka båda handlingar återgivits av de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti år 1958

181

kunniga, får de sammanlagda möjligheter den medicinska vetenskapen kan
erbjuda som underlag för en bedömning av frågan om sannolikheten för ett
uppgivet faderskap anses ha sin begränsning även vid en fortsatt snabb vetenskaplig
utveckling. Alla dessa möjligheter baseras nämligen på biologiska
undersökningsmetoder, och det får antagas att vetenskapen aldrig
skall kunna avlocka livet självt alla dess hemligheter. Bevismedlen måste
därför bedömas ur statistisk synpunkt, och detta torde för praktiskt bruk
nödvändiggöra en utjämning av siffror rörande gjorda iakttagelser till s. k.
normalfördelningar eller andra skönsmässigt bestämda gränser. Styrelsen
vill alltså som sin mening uttala att möjligheterna att på vetenskaplig väg
komma till klarhet i en omstridd faderskapsfråga alltid torde komma att
förete sina ofullkomligheter. Detta konstaterande är enligt styrelsens mening
behövligt, då styrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att
de vetenskapliga metoderna numera erbjuder en så hög grad av säkerhet att
denna, sammanställd med den utredning i övrigt som enligt de sakkunnigas
förslag skall presteras av domstolen, får anses utgöra en tillräckligt fast
grundval för mer omfattande regler på området. Styrelsen anser emellertid
angeläget att en ny omfattande undersökning kommer till stånd rörande de
nyfödda barnens vikt, längd och utvecklingsgrad i övrigt vid olika längd av
havandeskapet på grundval av rättsläkaren Bertil Falconers i motiven intagna
redogörelse. Styrelsen anför:

Det är känt, exempelvis genom resultat från inskrivningar av värnpliktiga,
att svenska folket i vuxen ålder på senare tid ökat i längd. Både denna
omständighet och den långa tid som gått sedan Linders’ undersökning utfördes
gör den ifrågasatta utredningen starkt påkallad. Önskvärt vore att
en sådan utredning finge påbörjas i sådan tid, att dess resultat kunde föreligga
så snart som möjligt sedan den nya ärvdabalken trätt i kraft. Utredningen
torde lämpligen böra anförtros åt särskilda sakkunniga i samråd
med medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd. Vid en sådan utredning
synes också böra närmare övervägas, i vad mån en ändring bör komma till
stånd på sätt de sakkunniga förordat (s. 152) i medicinalstyrelsens praxis
vid bestämmandet av den med hänsyn till barnets längd och vikt möjliga
konception st iden.

Medicinska fakulteten i Uppsala påpekar att de i betänkandet uppgivna
talen för graviditetens längd grundar sig på utjämnade sifferserier, som i
sin tur baserar sig på delvis osäkra siffror. De i betänkandet intagna tabellerna
är därför enligt fakultetens mening ej fullt pålitliga. Medicinska fakulteten
i Lund har ingen annan erinran mot förslaget än att det bygger på
en, enligt fakultetens mening, kanske något för optimistisk tilltro till den
biologiska bevisningens aktuella möjligheter. Fakulteten betonar att en enbart
biologisk bevisning i nuvarande stund nödvändigtvis lämnar ett stort
antal fall oavgjorda (angående de teoretiska relationerna mellan antalet
oavgjorda, rikligt avgjorda och felaktigt avgjorda fall se D. Zeitschrift för
gericbtl. Med. 31, 1935) s. 82 fl''.). Medicinska högskolan i Göteborg och
karolinska institutets lärarkollegium bar ur medicinsk synpunkt icke något
alt erinra mot förslaget.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

För att reducera farau för att faderskap ej skall kunna fastställas, när
två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden, är det enligt
socialstyrelsens mening angeläget att utvecklingen av den antropologiska
forskningen påskyndas, och styrelsen understryker lika med de sakkunniga
betydelsen av att denna forskning får ökade resurser till sitt förfogande.
Medicinska fakulteten i Lund framhåller att anspråken på biologisk
faderskapsbevisning kommer att bli väsentligen ökade, icke minst i
fråga om den s. k. likhetsbevisningen, som i motsats till uteslutningsbevisningen
kan sägas vara av statistisk natur. Likhetsbevisningen måste därför
grunda sig på empirisk forskning beträffande olika egenskapers fördelning
inom olika befolkningsgrupper och inom familjer. Ett så differentierat material
föreligger emellertid hittills icke i vårt land, ej ens för blodgruppernas
vidkommande, och fakulteten finner därför nödvändigt att denna forskning
snarast understödjes. Även medicinalstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar,
Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden i Norrköping
framhåller vikten av att den antropologiska forskningen understödes.
Statens rasbiologiska institut och medicinska fakulteten i Uppsala understryker
önskvärdheten av att flera läkare erhåller sådan utbildning i
ärftlighetslära, att de kan utföra faderskapsbestämning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges häradshövdingar
och barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller att rättskemiska
laboratoriets verksamhet bör förstärkas med hänsyn till den väntade ökningen
av antalet blodundersökningar; redan nu förekommer att avgörandet
i faderskapsmål fördröjes genom väntan på blodprovsutlåtande. Barnavårdsnämnden
i Göteborg omtalar att barnavårdsmännen i staden allmänt
finner den långa väntetiden, som åtgår för blodprovsutlåtande, mycket besvärande.
Särskilt tidsödande säges proceduren vara i de fall, där förnyat
blodprov önskas av laboratoriet. Om de föreslagna bestämmelserna för faderskapets
fastställande genomförs, är det enligt nämndens mening ofrånkomligt
att laboratoriets verksamhet utökas.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 §
ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om icke såsom huvudregel borde
stadgas att den som haft samlag med modern under konceptionstiden
skall anses som barnets fader, om det föreligger övervägande sannolikhet
för att han är fader. Till stöd härför åberopas dels den omständigheten alt
fullt tillförlitlig bevisning icke kan erhållas genom blodprovsundersökning
och dels osäkerheten av moderns uppgifter.

Sveriges advokatsamfund är ense med de sakkunniga om att de föreslagna
reglerna i 2 § bör kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes
i större utsträckning än hittills. Samfundet framhåller emellertid att man
icke har någon garanti för att, vid tillämpning av tilläggsregeln, jämförelsen
kommer att omfatta alla de män som haft samlag med modern under konceptionstiden.
Moderns uppgifter är långt ifrån alltid fullständiga och tillförlitliga
och det händer att hon förtiger sin förbindelse med en viss man,

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

märkligt nog cj sällan just den man, till vilken hon stått i ett förhållande
som präglats av varmare känslor än de rent erotiska. Mot ett bestämt bestridande
från moderns sida kan det ofta vara svårt och stundom omöjligt
för den utpekade mannen att styrka att förutsättningarna för tillämpning
av tilläggsregeln föreligger. Samfundet anser därför befogat att varna för
överdriven tro på möjligheten att med hjälp av de föreslagna reglerna nå ett
biologiskt riktigt resultat, och samfundet är för sin del av den uppfattningen
att förslaget icke oförändrat bör godtagas. Samfundet anför vidare:

Spörsmålet är givetvis utomordentligt ömtåligt. Vad som särskilt komplicerar
detsamma är att reglerna måste göras tillämpliga på förhållanden av
sinsemellan högst skiftande art. Den ena ytterligheten representeras av de
barn som utgöra frukten av en stadigvarande förbindelse av ej sällan äktenskapsliknande
natur, medan den andra ytterligheten utgöres av de barn som
sättas till världen av en lösaktig kvinna, utan att någon i verkligheten vet
vem som är barnets fader. Det är i själva verket förmodligen ogörligt att
finna en regel, som förmår åstadkomma rättvisa i samtliga fall.

Samfundets styrelse har ingående övervägt frågan om den lämpliga utformningen
av reglerna om faderskapets fastställande men icke kunnat enas
om en gemensam linje. Styrelsens majoritet tillstyrker att huvudregeln i 3
kap. 2 § föräldrabalken (första punkten i förslaget) får det innehåll som de
sakkunniga föreslagit men hemställer att tilläggsregeln i samma paragraf
ändras i två avseenden, nämligen dels så att orden »Varder utrett, att. ..»
utbytas mot »Föreligga sannolika skäl till antagande att. ..», dels ock så att
orden »större sannolikhet» ersättas med »väsentligt större sannolikhet».
Genom den förstnämnda ändringen skulle vinnas en rimlig minskning av
bevissvårigheterna, när det gäller att styrka att modern haft förbindelse
med flera, och den andra ändringen synes önskvärd för att förebygga att
domstolarna godtaga alltför ringa övervikt i sannolikhetshänseende. De av
styrelsen nu föreslagna ändringarna torde också hringa den svenska texten
i bättre överensstämmelse med den i grannländerna töreslagna.

En minoritet inom styrelsen — fortsätter samfundet — har ansett den
av styrelsens majoritet föreslagna ändringen icke tillfyllest. Minoriteten har
anfört väsentligen följande.

Kvar skulle stå huvudregeln att den man, som haft samlag med kvinnan
under konceptionstiden, skulle anses som barnets fader, om detta ej vore
osannolikt. Det vore icke rimligt att på så osäker grund fastställa en arvsrätt,
ett avgörande, som djupt ingrepc i förhållandet mellan ett barn å ena
och en man samt dennes släkt å andra sidan. Det kunde i det enskilda fallet
vara utomordentligt svårt att för domstolen påvisa eller ens göra sannolikt
att modern haft samlag med flera, ehuru mannen hade anledning att hysa
misstankar härom. Särskilt gällde detta vid rent tillfälliga förbindelser mellan
kontrahenter, som kanske ej ens kände varandra. Såsom ett minimikrav
för införande av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter en man och dennes
släkt borde man därför uppställa, förutom alt samlag under konceptionstiden
styrkts, att det därjämte förelåge omständigheter, som åtminstone
gjorde det sannolikt att mannen vore fader till barnet. Om denna regel
skulle gälla beträffande faderskap över huvud, komme gruppen av de barn,
för vilka faderskap cj bleve fastställt, att ökas. Skulle regeln tillämpas endast
då det gällde arvsrätt, erhölle man tre grupper utomäktenskapliga barn,
nämligen barn med arvsrätt, barn med enbart underhållsrätt och barn utan
fastställt faderskap. Redan nu hade man emellertid fyra grupper barn utom

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

äktenskap, nämligen trolovningsbarn, halm med arvsrätt efter arvsrättsförklaring,
barn med fastställt faderskap och barn utan fastställt faderskap.
Vid avvägning av de olika intressena måste det intresse, som tillvaratoge
sanningskravet, väga ojämförligt mycket tyngre är intresset att i största
möjliga antal fall kunna bereda arvsrätt åt barn utom äktenskap. En regel,
som på mycket osäkra grunder kunde giva en man och hans fränder en
arvtagare, som de ansåge sig ha fullt skäl att icke betrakta såsom barn till
mannen ifråga, ehuru bevissvårigheter förelåge, komme att motverka det ur
social synpunkt eftersträvansvärda målet att fader till barn utom äktenskap
skulle börja i större utsträckning än hittills känna ansvar för och samhörighet
med barnet. Möjligheten att fastställa faderskap förenat med arvsrätt
på allt för lösa grunder vore i sig ägnad att undergräva respekten för
institutionen såsom sådan.

1951 års rättegångskommitté anför:

Den nu gällande materiella regeln medger exceptio plurium, men en sådan
invändning kan leda till resultat endast om bevisningen ger vid handen
att svarandens faderskap är osannolikt; är det icke osannolikt, frias han
icke genom en aldrig så stark utredning om att en annan mans faderskap
är sannolikare. En sådan ordning är — med vetenskapens nuvarande möjligheter
att skilja mellan flera presumtiva fäder — icke tillfredsställande.

Oavsett om arvsrätten för utomäktenskapliga barn skall utvidgas eller
icke, är det därför önskvärt att införa sådana materiella och processuella
bestämmelser att de ökade möjligheterna att få fram det verkliga faderskapet
kunna begagnas. Det är då nödvändigt att söka en ordning som möjliggör
att i en och samma rättegång pröva bevisningen rörande flera antagna
fäder.

Från denna utgångspunkt anser kommittén det i princip riktigt att en
IjHäggsregel av ungefärligen det innehåll som föreslagits blir införd, om än
tillämpningen därav måste bli förenad med stora svårigheter.

Eftersom det med en sådan tilläggsregel blir så mycket mera att vinna
med en exceptio plurium än nu, måste en följd av ändringen bli, att sådana
invändningar bli vida vanligare än tidigare. Då det vidare måste bli icke
ovanligt att flera anses lika sannolika som fäder, är det en oundviklig följd
att en faderskapstalan — även om den kan riktas mot alla de presumtiva
fäderna — oftare än förut måste komma att ogillas. Man kan emellertid
icke gärna ifrågasätta en annan lösning än att en faderskapstalan vid val
mellan flera presumtiva fäder kan bifallas endast om den enes faderskap
är sannolikare än någon annans. I likhet med vad de sakkunniga i motiven
uttala anser kommittén att man härvidlag icke bör nöja sig med en aldrig
så liten övervikt utan att man bör fordra en klar och väsentlig sådan, och
i motsats till de sakkunniga anser kommittén att detta på något sätt bör
komma till uttryck i lagtexten, såsom avses skola ske i Danmark och Norge.

Även andra remissinstanser anser att tilläggsregelns krav på »större sannolikhet»
bör skärpas. Hovrätten för Västra Sverige finner sålunda, i motsats
till de sakkunniga, det icke vara att befara att det i de danska, finska
och norska lagtexterna använda uttrycket »väsentligt större sannolikhet» i
tillämpningen skulle föra längre än den i motiven avsedda innebörden samt
tillstyrker därför, att den erforderliga övervikten i sannolikhetshänseende
angives genom enahanda uttryck som i de övriga nordiska ländernas lagstiftning.
Därigenom vinnes även — framhåller hovrätten — fördelen av en ge -

185

Kungl. Maj.ls proposition nr 144 år 1958

mensam nordisk rättspraxis, framför allt i så måtto att ett prejudikat från
högsta domstolen i ett av länderna kan lända till ledning vid rättsskipningen
i de övriga. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet,
statens rättskemiska laboratorium och föreningen Sveriges häradshövdingar
har uttalat sig på liknande sätt, därvid hovrätten över Skåne
och Blekinge ifrågasatt om ej ordet »avgjort» kunde användas såsom förstärkande
uttryck.

Hovrätten för Västra Sverige förordar därjämte en sådan omredigering av
stadgandet att den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara
avlat, skall anses som fader, att av lagtexten skall framgå att stadgandet
innefattar en bevisfråga. Detta syfte kan enligt hovrättens mening vinnas
exempelvis genom att låta stadgandet börja med orden »den som visas haft
samlag».

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig i denna del till ett utlåtande,
som domkapitlet infordrat från kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström.
I utlåtandet betonas det betänkliga i att antalet icke fastställda faderskap
kan komma att öka. Särskilt framhålles de svårigheter som kan uppstå om
en barnamoder haft mer tillfälliga förbindelser med exempelvis sjömän,
inkallade värnpliktiga eller utlänningar, vilka ofta försvinner för att aldrig
komma mer igen; om endast någon av de eventuella barnafäderna påträffas
med stämning och vid rättegång befinnes övertygad om samlag med modern
under konceptionstiden, så kan han gå fri trots att han mycket väl
kan vara barnafadern. Det vore därför önskvärt att tilläggsregeln i 2 § görs
mindre snäv, även om det icke är lätt att säga hur den riktigast bör vara
formulerad för att största möjliga rättvisa mot alla parter skall nås. Ett
visst stöd för att formuleringen bör ändras — heter det vidare i utlåtandet
— finns i lydelsen av det av de sakkunniga föreslagna tredje stycket av
7 kap. 10 § föräldrabalken, enligt vilket faderskapspresumtionen skall bedömas
efter grunder, mer överensstämmande med vad som tidigare gällt vid
faderskaps fastställande. Visserligen lärer väl här mindre sträng bevisning
fordras, eftersom fråga icke är om arvsrätt. Emellertid bör man icke annat
än i rent undantagsfall göra ett utomäktenskapligt barn faderlöst, för så
vitt det över huvud göres antagligt att viss man kan vara dess fader. I

I anslutning till vad de sakkunniga yttrat beträffande ti 11 äg g sregelns
verkningar, anför barnavårdsnämnden i Stockholm:

Redan no fastställes faderskap till barn utom äktenskapet i mycket stor
utsträckning genom frivilligt erkännande i den form föräldrabalken föreskriver.
Barnavårdsnämnden i Stockholm hade vid 1952 års utgång tillsyn
över barnavårdsmannaskapet för 8 742 barn utom äktenskapet. För 0 484
(74 %) av dessa barn hade faderskapet fastställts genom frivilligt erkännande
och för 987 (11 %) genom dom. För 554 (6 %) hade det visat sig
omöjligt att utreda faderskapet. I fråga om 717 (8 %) var faderskapsutredningen
ännu icke avslutad vid årets utgång. Beträffande 150 av barnen i
sistnämnda grupp hade faderskapsprocess inletts. Man torde kunna räkna
med, att faderskapet på frivillighetens väg numera fastställts eller framdeles

186

Kungl. Maj. ts proposition nr lii år 1958

kommer att fastställas för åtminstone hälften av de 717 barn, för vilka
faderskapsfrågan ännu var svävande vid 1952 års slut.

Mot bakgrunden härav anser barnavårdsnämnden att en invändning, att
antalet icke fastställda faderskap kan öka, icke bör tillmätas avgörande betydelse.

Statens rättskemiska laboratorium finner de sakkunnigas antagande, att
med tillämpning av tilläggsregeln minskningen av antalet fastställda faderskap
icke skulle behöva uppgå till mer än några få procent, väl optimistiskt
och framhåller att hittillsvarande lagstiftning medfört, att det ej tjänat
mycket till att uppge alt modern haft samlag med flera män och att i varje
fall modern själv icke kunnat ha något inlresse av att lämna en sådan uppgift.
Laboratoriets erfarenhet från blodundersökningarna i faderskapsärenden
talar för en mycket stor promiscuitet hos mödrar till utomäktenskapliga
barn. Den av de sakkunniga anförda uppgiften för år 1949 från Norge —
17 % fall där varken faderskap kunde fastställas eller bidragsplikt åläggas
— är också värd att lägga märke till. Barnavårdsnämnden i Malmö framhåller
att det siffermaterial, som de sakkunniga åberopat till stöd för sin
uppfattning i detta hänseende, såtillvida är otillförlitligt som det bygger på
undersökningar från gångna år, då hänsyn icke togs till flera mäns inblandning,
och att alltså någon grundlig utredning därom icke verkställts. Enligt
nämndens bestämda uppfattning har de sakkunniga härvidlag varit alltför
optimistiska.

Statskontoret anser att de ekonomiska verkningarna av förslaget med avseende
å bidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag icke kan beräknas
förrän erfarenhet vunnits av reformen. — Enligt socialstyrelsen
kommer ett förverkligande av förslaget att nödvändiggöra en översyn av
1947 års lag. Svenska socialvårdsförbundet upprepar ett gammalt önskemål,
att inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen slopas. Det är vidare
enligt förbundets mening angeläget att sådana barn, för vilka faderskapet
icke fastställts, erhåller rätt till bidrag tidigare än, såsom för närvarande,
vid tre års ålder. Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden i Göteborg
har samma uppfattning. Även 1951 års rättegångskommitté anför att
en omprövning av möjligheterna till statliga barnbidrag måhända blir erforderlig;
ej oviktiga luckor i systemet torde nu finnas.

Den föreslagna ändringen av bestämmelsen i 3 kap. 1 § har
föranlett särskilda uttalanden av flera remissinstanser. Sålunda förklarar
Sveriges advokatsamfund — som, enligt vad förut sagts, framfört vissa anmärkningar
beträffande de materiella förutsättningarna för faderskapets
fastställande — sig icke ha något att erinra mot de föreslagna reglerna om
förfarandet vid fastställande av faderskap och om rättegången i underrätt i
faderskapsmål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det ur praktiska synpunkter
vara fördelaktigt om talan mot samtliga konkumbenter, som kan hava avlat
barnet, föres i samma rättegång. Hovrätten framhåller emellertid, att rätte -

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958 187

gångarna kommer att bli mer komplicerade och kostsamma än förut, samt
anför vidare:

Det torde exempelvis icke sällan komma att inträffa, att tillräckliga skäl
att instämma nya svarande framkomma först vid huvudförhandlingen i
målet, varför ny huvudförhandling, stundom föregången av förberedelse,
måste äga rum. Sedan ny huvudförhandling hållits, kan det visa sig erforderligt
att inhämta den medicinska sakkunskapens yttrande — något som
ingalunda alltid kan ske på förberedelsestadiet — med påföljd att huvudförhandling
får äga rum för tredje gången. Det är önskvärt, att frågan Arilka
som böra instämmas i målet, slutbehandlas före huvudförhandlingen. De
sakkunniga hava utgått ifrån att en utomjudiciell undersökning av faderskapsfrågan
skall äga rum, innan rättegång anhängiggöres, och i väsentliga
delar protokollföras samt att materialet från denna undersökning skall
föreläggas domstolen. Härigenom skulle domstolen på ett tidigt stadium
erhålla ett visst underlag för bedömande av rättegångens ändamålsenliga
ordnande. Såvitt av förslaget framgår, har emellertid icke ens förutsatts, att
några författningsbestämmelser rörande den utomjudiciella undersökningen
skola utfärdas. Utan sådana bestämmelser saknas trygghet för att den planerade
ordningen realiseras. Även om den genomföres, torde likväl åtskilliga
till synes oundvikliga processuella svårigheter uppkomma. Olägenheterna
härav måste emellertid anses mer än väl uppvägas av den ökade säkerhet,
varmed faderskapet kan förväntas bliva fastställt.

Göta hovrätt framhåller att önskvärdheten av att i en enda rättegång
kunna pröva frågan om faderskap, när modern haft samlag med flera män,
även för hovrätten står klar, men hovrätten anser likväl den föreslagna
lösningen vara förenad med stora vanskligheter. Hovrätten anför vidare:

Det bör härvidlag först beaktas, att modern ytterligt sällan torde ha
intresse av en sådan prövning utan tvärtom oftast har ett mycket stort
intresse av att dölja, att hon inlåtit sig med flera män; ej sällan är det
hennes försvarsposition gentemot föräldrar, anhöriga och andra, att hon
endast haft med en man att göra. Även om hon medger eller överbevisas
om samlag med flera män torde det ofta te sig motbjudande för henne
att utan utpekande av en viss man helt neutralt överlåta åt domstol att
avgöra vem av flera som är fader. En sådan prövning som avses med förslaget
kan därför sällan förutsättas ske med moderns vilja. Däremot är det
uppenbarligen ofta ett stort intresse för en utpekad fader — och blir än
mer allteftersom möjligheterna till faderskapsbevisning ökas — att ernå
en sådan prövning.

Moderns berörda inställning måste antagas komma starkt till uttryck
även under barnavårdsnämndens eller barnavårdsmannens utredning. Det
måste också betonas att dessa organ ofta, kanske merendels, icke ha den
fasthet och effektivitet att man från dem kan förvänta så ingående och
objektiva utredningar i faderskapsfrågan, som de sakkunniga förutsätta
(s. 159—161).

Hovrätten ifrågasätter om det över huvud finns tillräckliga skäl alt söka
framtvinga en sådan ordning, att vid exceptio plurium de andra männen
måste indragas som parter i samma rättegång. Lika med de sakkunniga
anser hovrätten, att skillnaden mellan sanningsförsäkran och vittnesed
icke bör tillmätas så stor betydelse. Olägenheterna av att i något fall,
när eu invändning av detta slag vinner hifall och talan således ogillas,

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1058

en ny talan mot annan man måste anhängiggöras för att få faderskapet
fastställt synes hovrätten knappast så stora, att de i och för sig kan motivera
en processuell anordning som är förenad med så betydande vanskligheter.

Beträffande vad de sakkunniga anfört om barnavårdsnämnds
utredning uttalar svenska stadsförbundet, att några farhågor ej behöver
hysas för att tillämpningen av den föreslagna faderskapsbestämmelsen
skall bli alltför komplicerad för barnavårdsmyndigheterna.

Enligt svenska socialvårdsförbundet bör barnavårdsnämnderna uppmärksamgöras
på angelägenheten av att till barnavårdsmän utses endast väl
kvalificerade personer och att icke ett så stort antal ärenden anförtros en
och samma barnavårdsman, att han icke blir i tillfälle att ägna erforderlig
tid åt varje ärende.

Svea hovrätt ifrågasätter lämpligheten av att det, i den utsträckning de
sakkunniga förutsatt, överlämnas åt barnavårdsmannen att verkställa en
objektiv utredning för att utröna faderskapet. Hovrätten anför:

De sakkunniga utgå alltså från att barnavårdsmannen, innan han väcker
faderskapstalan, skall tolka icke blott den i 3 kap. 2 § föräldrabalken för
faderskaps fastställande angivna huvudregeln utan även den i lagrummet
föreslagna tilläggsregeln. En sådan lagtillämpning kan ofta bli vansklig.
--— Ger utredningen anledning att antaga att två eller flera haft samlag
med modern under konceptionstiden, synes enligt hovrättens förmenande
barnavårdsmannen såsom regel böra instämma samtliga, beträffande
vilka faderskapet icke redan på grund av blodprov eller annan särskild omständighet
framstår såsom osannolikt. Det kan till och med övervägas att på
barnavårdsmannen lägga skyldighet att förfara som nu sagts. Då det måste
anses mest förenligt med barnets bästa att fastställda faderskap i så stor
omfattning som möjligt stå i överensstämmelse med verkliga förhållandet,
måste en dylik skyldighet vara till fromma icke minst för barnet. Allenast
för det fall att sannolikheten för att någon är fader till barnet framstår såsom
uppenbar, bör barnavårdsmannen nöja sig med att stämma in denne.
Det är, av skäl som de sakkunniga anfört, av vikt att de män, som i tvivelaktiga
fall kunna komma i fråga, behandlas lika i en och samma process.
Härigenom erhåller domstolen de bästa förutsättningarna för att nå ett riktigt
resultat. När rättssäkerheten för alla parter blir bäst befordrad, får det
enligt hovrättens mening icke inverka vare sig att män, mot vilka talan sedermera
befinnes vara otillräckligt grundad, bli indragna i rättegången eller
att det kan vara till socialt men för modern att mer än en man instämmes
i målet.

Även om barnavårdsmannen, såsom här föreslås, i regel skall ha skyldighet
att instämma samtliga, vilka få antagas ha haft samlag med modern
under konceptionstiden, kan han naturligtvis i rättegången hävda att sannolikheten
för att en av männen är fader är större än beträffande annan. Det
kan visserligen icke förväntas att barnavårdsmannen i sådant fall kommer
att vara synnerligen verksam för att skaffa bevisning mot mer än en av de
instämda männen, men då varje instämd till eget fredande har intresse av
att bevisning förebringas mot annan, torde icke behöva befaras att möjlig
bevisning uteblir.

Hovrätten är väl medveten om att erinringar kunna göras mot att i lag
inskriva skyldighet för barnavårdsmannen att processuellt verka i de om -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 dr 1958

tåliga bevisfrågor som sålunda angivits. Emellertid bör mot alla svårigheter
sättas kravet på att avgörandet i faderskapsmål kommer sanningen så
nära som möjligt. Från denna synpunkt får det anses förmånligt att — såsom
torde bli fallet enligt hovrättens förslag — barnavårdsmannens bevisprövande
verksamhet mera överflyttas på domstolen och därmed även blir
för barnavårdsmannen mindre maktpåliggande än enligt det förfarande som
med betänkandet avsetts.

Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller vikten av att barnavårdsmannens
ansvar för att domstolen tillföres en fullständig utredning om vilka
män som kan ifrågakomma som barnets fader blir klart fastslagen i de författningar
om barnavårdsmannens verksamhet, som torde komma alt utfärdas
i administrativ ordning. Av samma mening är, såsom av det följande
närmare framgår, 1951 års rättegångskommitté och hovrätten över Skåne
och Blekinge.

I fråga om förfarandet i rättegång har i första hand den föreslagna befogenheten
för rätten att meddela föreläggande för barnets
ställföreträdare alt väcka talan jämväl mot annan än den som redan är
part blivit föremål för meningsbrytningar. Hovrätten över Skåne och Blekinge
framhåller att en dylik befogenhet för rätten hittills torde ha ansetts
mindre väl förenlig med domstolens ställning i vårt land, men att detta förhållande
väl icke i och för sig bör utgöra ett avgörande hinder mot att införa
en sådan ordning. Trots vissa betänkligheter — bland annat att ett
föreläggande kan få till följd, att en part tvingas nedlägga arbete och kostnader
på en talan, som enligt partens egen övertygelse är obefogad, samtidigt
som parten utsätts för viss risk att få gälda den efter föreläggande
instämde partens rättegångskostnad —■ har hovrätten kommit till den uppfattningen
att en befogenhet av förevarande slag, främst på grund av dess
överlägsna effektivitet, knappast kan undvaras. Hovrätten finner emellertid
förutsättningen för att föreläggande skall kunna utfärdas något dunkel, samt
anför:

Ur utredningssynpunkt synes den huvudsakliga skillnaden mellan det fall,
då föreläggande tillgripes, och det fall, då så icke sker, vara den, att en
ifrågasatt konkumbent i ena fallet höres såsom part under sanningsförsäkran
och i andra fallet såsom vittne. I ett rättssystem med fri bevisprövning
är denna skillnad icke av sådan art, att frågan om flera konkumbenter
skola instämmas, lämpligen bör vara beroende därav. (Jämför det förhållandet
att barnets moder höres än såsom part under sanningsförsäkran än såsom
vittne, allteftersom hon har eller icke har vårdnaden om barnet.)

Enligt hovrättens mening torde som villkor för alt meddela föreläggande
i stället kunna föreskrivas, att anledning förekommer att barnet kan ha avlats
av annan än svaranden. —- Hovrätten ifrågasätter vidare om icke åtgärder
på partssidan skulle kunna fylla en uppgift bredvid befogenheten för
domstol att utfärda föreläggande. Det synes sålunda vara möjligt att ålägga
barnavårdsmannen att tillse, alt talan samtidigt föres mot alla konkumbenter
som kan ha avlat barnet. Enär effekten av en sådan bestämmelse är beroende
på barnavårdsmannens kompetens och denna icke alltid kan antagas

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

vara tillfyllestgörande, kan möjligen som komplement till bestämmelsen
föreskrivas att barnavårdsmannen, då saken blir föremål för rättegång,
skall anlita erforderlig sakkunskap, om han icke själv är i stånd att på betryggande
sätt föra en faderskapsprocess. Genom nu antydda åtgärder på
partssidan skulle vissa med den föreslagna befogenheten för domstolen förenade
olägenheter antagligen komma att minska i styrka. I varje fall hade
i de anvisningar, som i förslaget givits för barnavårdsmans handläggning av
faderskapsärenden, bort tydligt angivas att barnavårdsmannen, då saken skall
bli föremål för rättegång, bör väcka talan mot alla konkumbenler, som enligt
huvudregeln i 2 § kan ha avlat barnet.

Göta hovrätt anför till en början beträffande de förutsättningar, under vilka
rätten skall ge föreläggande att instämma någon ytterligare svarande:

I förslaget anges endast, att det skall ske »om det finnes påkallat för utredningen»
(3 kap. 1 § FB), men av motiven framgår att det bör ske med
urskillning och tydligen först sedan en förhandling om saken vid förberedelsen
icke lett till resultat (s. 163). På grund av den motvillighet som är
att förvänta från kärandesidan torde emellertid ansvaret för detta avgörande
i största utsträckning komma att vila på rätten, d. v. s. vid förberedelsen rättens
ordförande. Avgörandet är av mycket grannlaga natur. Uttrycket »påkallat
för utredningen» kan tolkas så, att det skall vara »utrett» (3 kap. 2 §) att
modern haft samlag med annan eller andra och måhända också att ingen av
männen är osannolik som fader, ty under andra förutsättningar kan ju en
prövning mellan flera icke komma i fråga. I så fall torde ett föreläggande, om
ej modern medger samlaget, knappast kunna ges annat än efter huvudförhandling
i målet, något som skulle leda till en senare ny huvudförhandling
och stor omgång. Men man kan också befara den motsatta tolkningen, eller
att rätten anser utredningen påkalla en annan mans instämmande på rätt
lösa uppgifter av den ursprunglige svaranden, och en sådan tillämpning ger
uppenbarligen anledning till allvarliga betänkligheter i fråga om mål av förevarande
slag.

Härefter yttrar hovrätten att hovrätten finner det vara mest betänkligt, att
rätten över huvud skall engageras för ett avgörande. Detta synes illa förenligt
med den ställning rätten bör intaga i processen och bör om möjligt undvikas.
I varje fall bör enligt hovrättens mening förutsättningarna för ett
föreläggande preciseras och skärpas. Hovrätten anser det emellertid böra
övervägas, om det icke kan öppnas någon form för den ursprunglige svaranden,
vilken är den som har intresse härav, att kunna instämma de andra
män som haft samlag med modern. Om detta möjliggöres, saknas anledning
bibehålla stadgandet. Hovrätten för Västra Sverige uttalar sig i samma riktning.

Svea hovrätt framhåller att om barnavårdsmannen, såsom hovrätten föreslagit,
skulle bli pliktig att instämma samtliga män, beträffande vilka en
jämförande faderskapsprövning bör företagas, rättens befogenhet att meddela
föreläggande icke torde vara erforderlig. Enligt hovrättens mening
måste det i och för sig betecknas som en fördel, om stadgandet därom kan
undvaras, och hovrätten åberopar till stöd härför både att det icke är lämpligt
att rätten tager befattning med frågan om partsställningen i en rätte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''/ 4 år 1058

191

gång samt att det måste undvikas att domstolen får sken av att ha intagit
en förutfattad mening. Under alla förhållanden anser hovrätten föreläggande
icke böra givas i annat fall än då redan instämd man framställt yrkande
därom. Föreläggandet synes —- uttalar hovrätten slutligen — utan större
principiella betänkligheter kunna ersättas med rätt för en instämd man att
påkalla att även annan man instämmes för att svara i målet.

Hovrätten för Övre Norrland anser att det liksom hittills bör överlämnas
åt barnets ställföreträdare att avgöra mot vem talan skall riktas. Enligt föreningen
Sveriges stadsdomare bör uppgiften att vara verksam för vinnande
av utredning mot andra män naturligare tillkomma den redan instämde
mannen än barnets ställföreträdare. Den utväg de sakkunniga tänkt sig, om
modern vägrar att efterkomma rättens föreläggande, nämligen att hennes
■vägran kan läggas henne till last i bevishänseende, synes stå till buds även
då modern, trots att hon uppmanats därtill av den instämde mannen, vägrar
att instämma jämväl annan man. Föreningen förordar att bestämmelsen
om befogenhet för rätten att meddela föreläggande utgår.

1051 års rättegång skommitté säger sig vilja bestämt avstyrka förslaget att
rätten skulle kunna förelägga barnets ställföreträdare att instämma annan
än den först instämde. Kommittén anför:

En sådan uppgift för rätten är icke väl förenlig med nya rättegångsbalkens
grunder. Skall ett föreläggande icke kunna förenas med någon påföljd,
kan det vidare antagas icke bli effektivt; formliga förelägganden av
rätten utan påföljd är för övrigt i och för sig olämpliga. Att käranden —
såsom antydes — skulle bli sämre ställd vid målets avgörande, om ett föreläggande
icke följts, är stötande. Härvidlag bör också bemärkas att åtminstone
modern kan ha ett klart intresse av att icke instämma den som föreläggandet
eventuellt skulle avse, och sådana synpunkter kunna stundom
göra sig gällande även hos barnavårdsmannen. Detta föranleder det ytterligare
skälet mot förslaget att det synes stötande om käranden skulle tvingas
ställa ett yrkande om faderskap — låt vara subsidiärt om man så vill •—
mot en person som från kärandesidan alls icke anses vara barnets fader;
en stämning efter ett föreläggande måste nämligen uppenbarligen innehålla
åtminstone ett yrkande om faderskap. Sistnämnda skäl kan med än större
styrka riktas mot en sådan lösning att käranden skulle bli tvungen att instämma
var och en som av den förste svaranden utpekas; kompletteras en
sådan lösning med någon form av prövning av domstolen, är man inne på
förslagets linje.

Kommittén har övervägt även den lösningen, att svaranden skulle ges
möjlighet att i mål av detta slag instämma annan man som part för prövning
även i förhållande till honom av faderskapsfrågan. Emellertid möter
även här invändningen att en sådan prövning måste förutsätta yrkanden
i rättegången från moderns sida, och dessutom skulle en sådan lösning
leda till icke rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna. Lösningen
kan därför icke förordas.

Enligt kommitténs mening skulle man komma långt, och i dagens läge
sannolikt tillräckligt långt, genom att lita till kärandesidans, speciellt barnavårdsmannens,
intresse av alt utnyttja de nya reglerna i förening med
eu svarandes möjligheter alt förebringa bevisning mot andra män genom
vittnesmål och andra bevismedel. Det är riktigt att modern ej sällan kan
önska hålla eu viss man utanför, men barnavårdsmannens intresse därav

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 714 år 1958

måste regelmässigt vara väsentligt mindre; hans skyldigheter liärutinnan
kunde lämpligen böra inpräntas genom uttryckliga bestämmelser i vederbörliga
instruktioner. Det kan också vara riktigt att barnavårdsmansinstitutionen
på sina håll är svag och att sakkunnig hjälp inte alltid står till
buds i önskvärd utsträckning. Även detta bör emellertid kunna förbättras
och torde vara på god väg att förbättras, bland annat i följd av kommunsammanslagningarna.
Den offentliga rättshjälpens utveckling ger också ökade
möjligheter.

Även om modern under den förberedande utredningen icke uppgiver flera
män, med vilka hon haft samlag, torde den först utpekade oftast göra det
redan vid barnavårdsmannens utredning eller senast vid den muntliga förberedelsen
inför rättens ordförande. Särskilt när svaranden därvid icke
har något biträde är det icke ur vägen att rättens ordförande ger honom
någon handledning, och det kan icke heller vara olämpligt att rättens ordförande
förhandlingsvis medverkar till att käranden instämmer vederbörande
medpart till svaranden; detta är en helt annan sak än att rätten ger
formliga förelägganden. I den mån tilläggsstämning skall uttagas kan detta
sedan ske före huvudförhandlingen, vilket givetvis med hänsyn till dennas
koncentration och olägenheterna av ny huvudförhandling är mycket önskvärt.

Obestridligen måste man emellertid räkna med att kärandesidan stundom
icke vill frivilligt instämma viss uppgiven fader. Ståndpunkten kan vara
mycket välgrundad och i så fall är ingen skada skedd, om denne man
ställes helt utanför prövningen. Svaranden kan emellertid också ha ett
mycket berättigat intresse av en prövning även i förhållande till en sådan
man. För de jämförelsevis få fall, som det här gäller, finns det emellertid
enligt gällande rätt möjlighet till en sådan prövning genom att svaranden
inkallar vederbörande som vittne och låter förebringa bevisning på annat
sätt — även blodprov — om sannolikheten av den andres faderskap. De
sakkunniga (s. 164) anföra som skäl mot en sådan möjlighet, att en av
konkumbenterna får avgiva sina uppgifter under sanningsförsäkran och en
annan som vittne och att, om talan mot svaranden ogillas på den grund
att den andres faderskap anses sannolikare, ny talan måste föras mot denne.
Som de sakkunniga själva uttala böra dessa skäl icke tillmätas alltför stor
betydelse. Obestridligen finns det i dessa mål stor risk för att de uppgifter
som lämnas äro oriktiga, men risken i detta hänseende torde vara ungefär
densamma, om uppgifterna lämnas under sanningsförsäkran eller de lämnas
under vittnesed. Att en ny talan i något fall kan behöva väckas synes
heller icke vara så betänkligt. En väsentlig vinst blir, även i de fall att icke
alla de uppgivna fäderna ha partsställning, att den först uppgivne fadern
i motsats till vad nu är fallet kan fria sig, när annans faderskap anses
sannolikare. Kommittén vill upprepa, att det med en tillfredsställande barnavårdsmansorganisation
och rätt skötta förberedelser vid rätten måste
bli ovanligt att en man, gentemot vilken en faderskapsprövning är påkallad,
icke får partsställning i målet.

Om kommitténs förslag skulle följas, synes andra punkten i andra stycket
av 3 kap. 1 § föräldrabalken böra utgå. Enär talan mot flera män bör
kunna väckas antingen samtidigt eller vid olika tidpunkter, t. ex. en talan
först efter förberedelsen i ett mål, synes i första punkten ordet väckas böra
ändras till föras. Måhända kan denna återstående punkt lämpligen sammanföras
med första stycket.

Vad angår det förhållandet att de sakkunniga icke föreslagit någon p åföljd
för underlåtenhet att efterkomma givet före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

193

läggande ifrågasätter hovrätten över Skåne och Blekinge om den avsedda
koncentrationen av faderskapsprocessen kan nås utan sådan påföljd.
Samma mening har framförts av Svea hovrätt, Göta hovrätt och föreningen
Sveriges stadsdomare ävensom av hovrätten för Västra Sverige, som framhåller
att ett föreläggande utan påföljd i praktiken allenast skulle komma
att innebära ett rättens råd till kärandeparten. Även länsstyrelsen i Södermanlands
län anser att domstolen bör givas medel att framtvinga att käranden
ställer sig föreläggandet till efterrättelse. Såsom av den förut lämnade
redogörelsen framgår har också 1951 års rättegångskommitté anfört
att ett föreläggande, som icke kan förenas med någon påföljd, ej kan antagas
bli effektivt.

Rörande stadgandet i andra stycket av 1 §, enligt vilket, om det är ovisst
vem av två eller flera som är fader, talan må samtidigt väckas
mot dem, framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar, att av fortsättningen
av stycket ävensom av andra föreslagna bestämmelser och uttalanden
i motiven framgår att ordet »samtidigt» här synes vara använt i annan
betydelse än i 10 kap. 14 § rättegångsbalken, där verklig samtidighet torde
vara åsyftad och icke såsom här allenast, att talan instämmes medan rättegång
om samma faderskap är anhängig.

Slutligen har i detta sammanhang gällande regler om parts och
vittnes yttrandeplikt upptagits till bedömande av hovrätten över
Skåne och Blekinge, som därvid anför:

Den sannolikhetsbedömning, som enligt förslaget skall äga rum, då modern
under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, kommer på
grund av sakens be kaffenhet att e:bjuda stora vanskligheter. Med hänsyn
härtill är det angeläget, att alla tillgängliga upplysningskällor utnyttjas
så långt lämpligen kan ske. Av särskild vikt blir att utreda, med vilka
modern under konceptionstiden haft samlag, tidpunkten för olika samlag
samt omständigheterna i övrigt vid samlagen, t. ex. huruvida preventivmedel
använts. Härvidlag är man framför allt hänvisad till uppgifter under
sanningsförsäkran eller vittnesed av modern, uppgifter under sanningsförsäkran
av svarande samt vittnesmål av andra ifrågasatta konkumbenter.
Jämlikt 36 kap. 6 § och 37 kap. 5 § rättegångsbalken äga emellertid vittne
och part, som höres under sanningsför äkran, rätt att vägra yttra sig angående
omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet respektive parten
ävensom vissa andra personer begått vanärande handling. Dessutom
gäller enligt 36 kap. 14 § rättegångsbalken, att domstolen, när skäl därtill
äro, skall erinra vittne om innehållet i 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Det
förhållandet i och för sig, att personer, som icke äro i äktenskap förenade,
haft samlag med varandra, anses visserligen enligt nutida åskådning icke
vanärande. Under särskilda om tändigheler kan emellertid så bliva fallet.
En kvinna, som på kort tid haft könsumgänge med ett flertal olika män,
får exempelvis anses hava begått vanärande handling. I rättspraxis (NJA
1952 s. 262) hava, då gift man, som sammanlevde med sin hustru, haft
samlag med annan än henne, såväl mannen som den kvinna, med vilken
könsumgänget : kött, ansetts hava handlat vanärande. Verkningarna av reglerna
i 36 kap. ti § och 37 kap. 5 § rättegångsbalken inskränka sig emellertid
icke till fall, då vittne respektive part verkligen begått vanärande handling.
När part eller vittne under åberopande av nyssnämnda bestämmelser

13 II ilning till riksdagens protokoll 1l).r>8. 1 samt. Nr 144

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 nr 1958

vägra att yttra sig, nödgas domstolen mestadels utan saklig prövning godtaga
lians ståndpunkt, eftersom domstolen oftast saknar material för bedömande
av huruvida parten eller vittnet i själva verket hava fog för sin
vägran. I faderskapsmål är värdet av den här diskuterade begränsningen i
yttrandeplikten ofta tvivelaktigt. Om t. ex. en moder vägrar att besvara
frågan, huruvida hon under lconceptionstiden haft samlag med annan än
svaranden, får detta som regel anses liktydigt med att hon besvarat frågan
jakande. Detsamma gäller, om ett vittne icke vill lämna svar på frågan,
huruvida han haft samlag med modern. Om således reglerna om rätt för
part och vittne att vägra yttra sig ofta nog äro för vederbörande själv av
jämförelsevis ringa värde i faderskapsmål, kunna de däremot medföra beaktansvärda
olägenheter ur utredningssynpunkt, eftersom i fall av vägran
möjligheterna att klarlägga, med vilka modern haft samlag under konceptionstiden,
tidpunkten för olika samlag och omständigheterna i övrigt vid
samlagen kunna avsevärt försvåras. De betänkligheter, man kan hysa mot
att utvidga yttrandeplikten, försvagas i någon mån därigenom, att faderskapsmålen
i regel handläggas inom stängda dörrar samt att, om så skett,
36 § lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar
erbjuder viss möjlighet att hemlighålla vad vid förhandlingen förekommit.
—--I betraktande av vad ovan anförts torde böra övervägas, om nu varande

begränsningar i yttrandeplikten skola kvarstå oförändrade.

Sedan remissbehandlingen avslutats har jag från statens rättskemiska laboratorium
begärt ett uttalande, hur stora utsikterna är att i fall, där två
eller flera män haft samlag med barnamodern under konceptionstiden, genom
blodgruppsundersökning avgöra vem som med större sannolikhet kan
antagas vara barnets fader. Med anledning härav har laboratoriet i ett den
29 november 1954 dagtecknat utlåtande anfört följande.

Genom blodgruppsserologiens utveckling har man kommit ett gott stycke
på väg mot den individuella blodgruppsdiagnosen d. v. s. möjligheten att
identifiera en person genom fastställande av hans blodgruppskombination.
Vissa härför erforderliga sera äro emellertid så sällsynta, att endast ett
fåtal laboratorier i världen ha tillgång till dem.

Redan med de sera som Statens rättskemiska laboratorium rutinmässigt
använder äro dock kombinationsmöjligheterna så många, att blodprov från
två på måfå valda personer endast i ca 2—3 % av fallen skulle lämna helt
och hållet överensstämmande resultat.

Därav följer dock ingalunda att en blodgruppsundersökning i omkring
97 % av fallen skulle leda till en väsentlig skillnad i fråga om sannolikheten
av två mäns faderskap. I vissa fall kan nämligen trots olika blodgruppskombination
sannolikheten för faderskapet vara lika stor, i andra
fall kan den siffermässiga skillnaden i sannolikhet vara så ringa, att den
icke berättigar till några slutsatser.

Om tvenne män, av vilka den ene antages vara den verklige barnafadern,
blodundersökas, kan den andres faderskap med de nu rutinmässigt tillämpade
blodgruppssystemen uteslutas i ca 51,5 % av fallen. I ytterligare ca 3,5 %
av fallen kan hans faderskap blodgruppsstatistiskt sett i och för sig med
tillräcklig säkerhet uteslutas. I sammanlagt ca 55 % kan alltså hans faderskap
utan hänsyn till den verklige faderns blodgrupp uteslutas. Att generellt
beräkna i hur stor de! av de återstående 45 % en jämförelse mellan de båda
männens blodgruppskombinationer ger en tillräckligt avgörande skillnad är
mycket invecklat och kräver mer tid och personal än som för närvarande
står till vårt förfogande. En grovt approximativ uppskattning gör det tro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

195-

ligt, att i åtminstone ca 1/3 av dessa fall föreligger en sannolikhetsskillnad
av sådan storlek, att det kan anses någorlunda försvarligt om den i och för
sig (d. v. s. även om andra omständigheter av vikt ej föreligga) lägges till
grund för ett avgörande. Detta skulle utgöra ytterligare ca 15 % av fallen.
I sammanlagt ca 70 % skulle alltså blodundersökningen möjliggöra ett mer
eller mindre säkert avgörande och endast ca 30 % kvarstå.

Analys av några familjematerial har lämnat stöd för att denna uppskattning
snarast får anses vara försiktig.

Om lagstadgad möjlighet bereddes att kunna utvidga blodundersökningen
även till framför allt parternas föräldrar, skulle ytterligare ett icke helt obetydligt
antal fall av mer eller mindre avgörande sannolikhetsskillnader kunna
erhållas.

I en hel del av de ovan som kvarstående angivna ca 30 % komme givetvis
vissa icke i och för sig tillräckliga sannolikhetsskillnader att föreligga vilka
tillsammans med andra sannolikhetsskillnader, t. ex. erhållna genom antropologiska
undersökningar, kunna bli av värde.

Man får dock härvid aldrig glömma, att även en siffermässigt ganska stor
sannolikhetsskillnad med nödvändighet i ett visst antal fall måste visa fel''
riktning.

I detta sammanhang må framhållas, att de annars kanske för närvarande
icke så givande antropologiska undersökningarna äro avsevärt utsiktsfullare
vid denna typ av fall, där det gäller två män, än vid fall med endast en
uppgiven fader.

Även andra sannolikhetsskillnader torde väl ofta eller kanske oftast föreligga,
exempelvis sådana som betingas av samlagets plats inom menstruationscykeln.

Det torde därför knappast vara för djärvt att antaga, att resultatet av
blodgruppsundersökningen ensamt eller tillsammans med andra omständigheter
i åtminstone 75—80 % av fallen med 2 »eventuella fäder» kan ge
en sådan sannolikhetsskillnad för de båda männens faderskap, att domstolen
härpå skulle kunna bygga ett domslut med en försvarlig säkerhetsgrad.

I infordrat yttrande har medicinalstyrelsen förklarat sig icke ha något att
erinra mot de slutsatser vartill laboratoriet sålunda kommit.

Departementschefen

En av de mera svårbedömda frågorna inom den familjerättsliga lagstiftningen
är spörsmålet om sättet för fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap. I 1734 års lag fanns inga bestämmelser i detta ämne. Så
småningom utbildades emellertid den praxis att om det kunde visas att den,
emot vilken barnets moder riktade sin talan, haft samlag med henne under
konceptionstiden, han skulle anses såsom fader. Därvid togs icke hänsyn
till om modern under samma tid haft samlag också med annan. Denna
praxis kodifierades i 1917 års lag om barn utom äktenskap, som innefattade
den första lagmässiga regleringen av förevarande spörsmål. Om det
var utrett att svaranden haft samlag med modern å tid då barnet kunde
ha avlats, skulle han — så stadgade huvudregeln i denna lag •— anses som
fader, för den händelse det icke var uppenbart att barnet ej hade avlats vid
samlaget. Samlag under konceptionstiden skapade alltså en presumtion för
faderskapet, och denna presumtion kunde under den första tiden av lagens
giltighet knappast brytas på annat sätt än genom all svaranden visade an -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

tingen att han var steril vid tiden för samlaget eller att modern redan före
sitt umgänge med svaranden var havande eller att barnet företedde rasegendomligheter
som med säkerhet angav att barnet måste ha avlats av
någon annan. Vid denna tid hade nämligen blodgruppsforskningen ännu
icke nått sådana resultat, att man med ledning av blodgruppsegenskaperna
kunde erhålla något stöd för bedömningen av frågan vem som kunde vara
barnets fader. Det dröjde emellertid ej mer än ungefär tio år förrän nämnda
forskning hade utvecklats därhän att blodgruppsundersökningar ansågs
kunna lämna bidrag till ledning vid avgörandet av faderskapsmål. Det blev
nu i vissa fall möjligt för en såsom fader felaktigt utpekad man att under
åberopande av dylika undersökningar fria sig från faderskapet.

Genom föräldrabalkens ikraftträdande år 1950 undergick den i 1917 års
lag inskrivna faderskapsregeln viss ändring i syfte att det verkliga faderskapet
skulle kunna fastställas med större säkerhet än förut. I 3 kap. 2 §
föräldrabalken stadgas sålunda att om mannen haft samlag med modern å
tid, då barnet kan vara avlat, han skall anses såsom fader, om det ej är
osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Denna lagändring innebar i praktiken
att det i viss utsträckning blev tillåtet att styrka att modern under
konceptionstiden haft samlag även med annan än svaranden. Hur stor praktisk
betydelse denna lagändring haft, är svårt att bedöma. Enligt upplysningar
från Stockholms rådhusrätts familjerättsavdelningar förekommer
det emellanåt, att svaranden i ett faderskapsmål gör invändning om att
kvinnan haft samlag även med annan samt att till följd härav blodprov läges
även å denne. Eftersom lagen icke medger att någon jämförelse anställes
med avseende å sannolikheten för de båda männens faderskap utan bygger
på grundsatsen, att den som haft samlag med modern under konceptionstiden
skall anses som far till barnet så snart det icke är osannolikt att barnet
avlats av honom, blir emellertid resultatet regelmässigt att den från början
instämde mannen förklaras för fader även om den andres faderskap är lika
eller kanske rent av ännu mera sannolikt.

Redan i det år 1915 avgivna betänkande, på grundval av vilket 1917 års
faderskapsregel tillkom, hade lagberedningen framhållit att, om det vore
möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma huruvida större sannolikhet
förefanns för den enes än för den andres faderskap, det skulle kunna överlåtas
åt domstolen att på sådan grund välja mellan konkumbenterna. Eftersom
någon sådan möjlighet då icke förefanns, fick man emellertid nöja
sig med den tämligen grova presumtionsregel som vi sedan dess haft. Regeln
kan därför i viss mån betecknas som en nödfallslösning. Såsom ärvdabalkssakkunniga
påpekat är emellertid utgångsläget numera väsentligt förändrat
i jämföielse med den situation som förelåg vid tillkomsten av 1917
års lag. Den vetenskapliga utvecklingen, framför allt på blodgruppsforskningens
område, har gått raskt framåt och skapat förut saknade möjligheter
att från faderskapet till ett barn utesluta en med orätt utpekad man,
liksom ock att i viss mån bedöma den positiva sannolikheten för att en man
som haft samlag med modem verkligen är fader till barnet. Som exem -

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

197

pel kan nämnas att medan ännu år 1946 den teoretiska möjligheten att genom
blodprov med tillräcklig visshet utesluta en med orätt utpekad person
från faderskapet stannade vid drygt 36 %, så har denna möjlighet redan nu
stigit till drygt 51 % vid rutinmässiga blodprovsundersökningar och kan,
om särskilda undersökningar vidtas, ökas ytterligare. Genom vetenskapens
framsteg kan även andra antropologiska undersökningar numera i viss omfattning
tjäna till ledning i faderskapsmål.

Vid de nordiska överläggningarna i ämnet har enighet vunnits, att man
icke bör stanna vid den nuvarande svenska faderskapsregeln utan att, då
modern haft samlag med flera, det bör åligga domstolen att pröva sannolikheten
av att den ene eller den andre är fader till barnet. Med stöd av undersökningar
och uttalanden av medicinsk sakkunskap (retslsegerådets i
Danmark utlåtande den 12 maj 1953 och den svenska medicinalstyrelsens
yttrande den 4 december samma år, se s. 245—257 i betänkandet) har ärvdabalkssakkunniga
hävdat, att förutsättningarna för att i sannolikhetshänseende
kunna skilja mellan olika män numera är tillräckliga för genomförande
av en tilläggsbestämmelse som ger domstolen rättighet och skyldighet
att, då utredningen visar att modern under konceptionstiden haft samlag
med flera män utan att någons faderskap i och för sig är osannolikt, utvälja
den som med större sannolikhet än de övriga kan antagas vara fader
till barnet. Om påtaglig skillnad i sannolikhetshänseende ej föreligger, skall
enligt de sakkunnigas förslag talan ogillas mot dem alla.

De av ärvdabalkssakkunniga föreslagna ändringarna i reglerna om faderskapets
fastställande har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av det övervägande flertalet remissinstanser, däribland av samtliga hörda
medicinska myndigheter samt av de flesta kvinnoförbunden. Det må särskilt
nämnas att medicinalstyrelsen anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning,
att de vetenskapliga metoderna numera erbjuder en så hög grad av säkerhet
att dessa, sammanställda med den utredning i övrigt som enligt de sakkunnigas
förslag skall presteras av domstolarna, får anses utgöra en tillräckligt
fast grundval för mer differentierade lagregler på området. Endast i ett
av de mer än femtio remissyttrandena har förslaget klart avstyrkts.

När man har att taga ståndpunkt till den av ärvdabalkssakkunniga föreslagna
reformen, måste man hålla i minnet att en ur alla synpunkter fullt
tillfredsställande faderskapsregel över huvud icke kan uppställas förrän
vetenskapen funnit metoder enligt vilka ett barns härstamning kan fastslås
med fullständig visshet. Eftersom man, såvitt nu kan överblickas, ej kan
räkna med att inom överskådlig tid nå fram till sådana metoder, måste man
följaktligen nöja sig med en faderskapsregel som, vid sidan av de osäkerhetsmoment
och andra nackdelar vilka ofrånkomligen är förenade med densamma,
erbjuder individen och samhället så stora fördelar som möjligt ur
rättvisesynpunkt och social synpunkt.

Den nuvarande regeln är uppenbarligen dikterad av hänsyn till barnets
intresse att om möjligt få en person förklarad som fader. Ur rättssäkerhetssynpunkt
ter det sig emellertid mycket betänkligt att eu kvinna som haft

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

utomäktenskapligt umgänge med flera män skall kunna välja ut en av
männen och få honom förklarad som fader, även om det objektivt sett är
större sannolikhet för att barnet avlats av någon bland de övriga. Det bör
även ur barnets synpunkt anses mycket angeläget att det faderskap, som
blir lagligen fastställt, också i möjligaste mån överensstämmer med det
verkliga. Får domstolen rätt att bland de presumtiva fäderna utvälja den
för vars faderskap, under beaktande av alla föreliggande omständigheter,
övervägande skäl talar, måste detta leda till ett resultat, som visserligen
fortfarande icke med absolut visshet är riktigt men dock är betydligt säkrare
och mera rättvisande än det som kan nås med den nuvarande regeln.
Ett sådant resultat måste även bli lättare att acceptera av den som, kanske
just på grund av vetskap om att kvinnan haft umgänge med andra män,
icke utan rättegång velat erkänna faderskapet till barnet. En reform av faderskapsreglerna
i anslutning till de sakkunnigas förslag måste därför överensstämma
med barnets rent personliga intresse att få en fader, som vill
vidkännas barnet som sitt eget. Såsom jag i det föregående i annat sammanhang
framhållit bör lagstiftningens uppgift vara att söka förmå den utomäktenskaplige
fadern att även socialt stå för sitt faderskap och att stärka
hans ansvarskänsla för barnet. Med hänsyn till vad nu anförts måste det
anses innebära en bestämd vinst ur både rättssäkerhetssynpunkt och allmänt
mänsklig synpunkt, om faderskapsregeln kan utformas så att det blir
möjligt att i faderskapsprocessen göra en jämförelse mellan de män som
haft samlag med modern under konceptionstiden.

Såsom jag vid behandlingen av 2 kap. förslaget till ärvdabalk närmare
utvecklat är det ett gammalt, inom riksdagen flera gånger framfört önskemål
att utomäktenskapliga barn skall tillerkännas arvsrätt även efter fader
och fädernefränder och icke, såsom nu, allenast efter moder och mödex-nefränder.
Det har icke synts mig möjligt att i detta hänseende likställa de
utomäktenskapliga barnen med de inomäktenskapliga utan att samtidigt
reformera de nuvarande reglerna om faderskapets fastställande. En ändring
av dessa regler i anslutning till de sakkunnigas förslag skulle, på sätt
jag tidigare framhållit, skapa ett ur rättssäkerhetssynpunkt nöjaktigt underlag
för den önskade utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.
Även detta utgör ett mycket starkt skäl för en reform av faderskapsreglerna.

Från vissa håll har emellertid framförts betänkligheter i fråga om de föreslagna
faderskapsbestämmelsernas praktiska verkningar. Sålunda har påtalats
att, såsom de sakkunniga själva framhållit, bestämmelsen måste medföra
att i vissa fall, där faderskap enligt nuvarande lag skulle ha fastställts,
talan blir ogillad samt att det blir svårare att få till stånd frivilliga erkännanden,
I sistnämnda avseende må det vara tillräckligt att hänvisa till vad
jag anförde vid framläggandet av förslag till föräldrabalk, nämligen att eu
ökning av antalet fall då rättegång erfordras för faderskapets fastställande
självfallet icke är önskvärd men å andra sidan icke bör tillmätas avgörande
betydelse, enär fastställandet av faderskapet är av den vikt att be -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958

kvämlighetssynpunkter icke får vara utslagsgivande. Allvarligare framstår
onekligen invändningen att antalet icke fastställda faderskap kan komma
att öka, om de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna faderskapsreglerna genomförs.
Huruvida och i vilken utsträckning så kan komma att ske, är givetvis
mycket svårt att på förhand bedöma; de sakkunniga har för sin de]
räknat med att minskningen av antalet fastställda faderskap icke skall behöva
uppgå till mer än några få procent, under det att vissa remissinstanser
funnit detta antagande väl optimistiskt.

I denna fråga har jag av statens rättskemiska laboratorium inhämtat ett
den 29 november 1954 dagtecknat, av medicinalstyrelsen godkänt utlåtande,
enligt vilket resultatet av blodgruppsundersökningen ensamt eller tillsammans
med andra omständigheter i åtminstone 75—80 % av fallen med två
eventuella fäder säges kunna ge en sådan sannolikhetsskillnad för de båda
männens faderskap, att domstolen härpå skulle kunna bygga ett domslut
med en försvarlig säkerhetsgrad. Det är emellertid att märka att siffran
75—80 % hänför sig till de fall då modern under konceptionstiden haft samlag
med mer än en man och att resultatet av laboratoriets undersökning följaktligen
innebär att antalet fastställda faderskap i praktiken kommer att
bli avsevärt högre. För närvarande kan man räkna med att ungefär 90 %
av de utomäktenskapliga barnen får faderskapet fastställt. Det är tveksamt
i hur många fall av dessa 90 % modern under konceptionstiden haft
samlag med mer än en man. Ärvdabalkssakkunniga har för sin del utgått
från att promiskuitet förekommit endast i 10 % av nämnda 90 %, d. v. s.
att modern i mer än 80 % av samtliga fall blott skulle ha haft samlag med
en man. Om man utgår härifrån och från att det nuvarande antalet icke
fastställda faderskap — 10 % — i och för sig förblir konstant, kommer
enligt de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna lagreglerna faderskapet till
ett utomäktenskapligt barn att kunna fastställas i 87—88 % av alla fall.
Visserligen är det möjligt att promiskuiteten faktiskt är något större än de
sakkunniga antagit, men å andra sidan är det icke osannolikt att det nuvarande
antalet icke fastställda faderskap, 10 %, kommer att minska i och
med att utredningen blir bättre. Man torde därför icke kunna påstå att
faderskapet enligt de nya lagreglerna kommer alt i nämnvärd omfattning
fastställas mindre ofta än enligt gällande rätt. Därest den antropologiska
undersökningsverksamheten utbygges, kan det till och med tänkas att motsatsen
blir fallet. I detta sammanhang vill jag även omnämna att — i enlighet
med vad som för närvarande gäller — bidrag till underhåll åt barn, för
vilka något faderskap ej blir fastställt, är avsett att utgå av allmänna medel.

Mot de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna nya faderskapsreglerna skulle
också kunna riktas den invändningen att tillämpningen av dem skulle kunna
på ett otillbörligt sätt verka skandaliserande för modern. T detta avseende
är dock att märka alt redan den från och med 1950 gällande faderskapsregeln
gör det möjligt för den instämde att anställa vittnesförhör med
andra män för att utröna om också de haft samlag med kvinnan under

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

konceptionstiden. Den omständigheten att dessa andra män i stället kan
komma att inta partsstäilning synes i detta sammanhang icke äga någon
storre netydeise ur praktiska och psykologiska synpunkter. Möjligen skulle
en regel i nära anslutning till de sakkunnigas förslag istället kunna skapa
vissa möjligneter att undgå chikantallen. Meningen är nämligen att redan
barnavärdsmannen vid den ohjektiva utredning, som skall föregå en eventuellt
behövlig process, skall undersöka bärkraften av påståendena om att
kvinnan haft samlag med flera män, vartill kominer att domaren på förberedelsestadiet
torde ha faktiska möjligheter att från målet avskilja män
mot vilka någon bevisning uppenbarligen icke står att finna. Vidare må
i detta sammanhang betonas att domstolen vid prövning av faderskapsmål
äger förordna att förhandlingen skall ske inom stängda dörrar (20 kap. 38 §
föräldrabalken), en möjlighet som torde begagnas så snart modern det
begär.

Sammanfattningsvis må följande anföras. De föreslagna faderskapsreglerna
kommer i varje fall icke att väsentligt minska möjligheterna att få
faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fastställt. Däremot kommer
reglerna att skapa eu betydligt större säkerhet för att det rättsligen
fastställda faderskapet verkligen överensstämmer med det biologiska. Reglerna
kommer alltså att skänka större rättvisa; därigenom blir domslutet
lättare att acceptera för den som förklaras som fader, något som måste anses
lyckligt icke minst ur barnets egen synpunkt. Redan dessa skäl tillsammans
talar med avsevärd styrka för en reform av faderskapsreglerna i
anslutning till de sakkunnigas förslag. Härtill kommer att en sådan reform
måste anses utgöra förutsättningen för förverkligandet av det gamla rättvisekravet
att de utomäktenskapliga barnen skall tillerkännas arvsrätt efter
fader och fädernefränder och därmed i arvsrättsligt hänseende bli likställda
med barn inom äktenskap. På grund av det nu anförda har jag kommit
till den uppfattningen att den föreslagna reformen innebär fördelar,
som betydligt överväger nackdelarna. Jag vill därför i princip ansluta mig
till ärvdabalkssakkunnigas förslag.

Vad härefter beträffar den språkliga utformningen av de nya faderskapsreglerna
har de sakkunniga föreslagit en huvudregel av samma sakliga
innehåll som den nu gällande regeln, nämligen att den som haft samlag
med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det
ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av honom.
Vid sidan härav föreslås en tilläggsregel, vari stadgas att, om det varder
utrett att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, dock
icke någon av dem är att anse som fader med mindre det är större sannolikhet
att barnet avlats av honom än av annan. Enligt de övriga nordiska
förslagen krävs i sistnämnda avseende att det föreligger väsentligt större
sannolikhet; ordet »väsentligt» återfinnes emellertid ej i det svenska förslaget.

Mot den sålunda föreslagna avfattningen har under remissbehandlingen
framställts vissa anmärkningar, vilka såtillvida följer en gemensam linje

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

201

att de innefattar yrkanden om skärpning av de förutsättningar för faderskapets
fastställande som föreslagits av de sakkunniga. Sålunda har ifrågasatts
om icke faderskap enligt huvudregeln bör fastställas endast då det
föreligger omständighet som gör det sannolikt att barnet avlats av vederbörande
man. Vidare har av flera remissinstanser gjorts gällande att faderskap
enligt tilläggsregeln allenast bör fastslås när det är väsentligt större
sannolikhet att barnet avlats av viss man än av annan. En av de sistnämnda
instanserna har dessutom förordat att tilläggsregeln skall vinna tillämpning
redan då modern på sannolika skäl kan antas ha haft samlag under
konceptionstiden med två eller flera.

Ett tillgodoseende av dessa önskemål synes mig ur moderns och barnets
synpunkt innebära en i olika hänseenden icke önskvärd skärpning. Vad
först utformningen av huvudregeln beträffar skulle det i sådana fall, då det
icke finns anledning antaga att modern haft samlag med annan än den av
henne uppgivne mannen, innebära en onödig försiktighet att fordra positiv
sannolikhet för dennes faderskap. Enligt min mening får det vidare anses
olämpligt att göra tilläggsregeln tillämplig redan då det är sannolikt men icke
styrkt att modern haft samlag med två eller flera. En svårare fråga vid tillläggsregelns
utformning är hur stor sannolikhetsövervikten för den enes faderskap
bör vara över den andres för att talan icke skall ogillas mot alla
svarandena. I detta avseende må framhållas att den jämförelse mellan de
presumtiva fäderna, som domstolen har att verkställa, skall ske under beaktande
av samtliga i målet föreliggande omständigheter; hänsyn skall alltså
tas icke blott till resultatet av verkställd blodgruppsbestämning och annan
antropologisk undersökning utan även till uppgifter om de olika samlagens
plats inom konceptionstiden och menstruationscykeln, barnets större eller
mindre fullgångenhet, användningen av antikonceptionella medel o. s. v.
Man torde ha grundad anledning räkna med att en sådan jämförelse endast
i undantagsfall skall behöva leda till att domstolen ej finner större sannolikhet
föreligga att barnet avlats av viss svarande än av de övriga. Visserligen
ligger det i sakens natur att skillnaden i sannolikhet mellan de olika
männens faderskap måste vara av sådan storleksordning att den icke kan
anses betydelselös, men det kan enligt min mening icke anses lämpligt att
i denna del uppställa krav på att övervikten skall vara väsentlig.

Mot bakgrunden härav ter sig den avfattning som ärvdabalkssakkunniga
givit tilläggsregeln mindre lämplig. De sakkunniga har såsom förut nämnts
formulerat tilläggsregeln negativt och föreslagit en lydelse som innebär att,
om det varder utrett att modern under konceptionstiden haft samlag med
två eller flera, icke någon av dem är att anse som fader, med mindre det
är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan. I syfte att
för domstolarna understryka att faderskapstalan icke annat än undantagsvis
bör ogillas i fall med flera i och för sig icke osannolika fäder, synes det
lämpligt att tilläggsregeln får eu positiv utformning innebärande att i fall
av nyssnämnda beskaffenhet den skall anses som fader för vars faderskap
övervägande skäl talar. Av denna formulering torde — utan att det behöver

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

uttryckligen utsägas i själva lagtexten — följa att talan undantagsvis måste
ogillas när sannolikheten för att barnet avlats av den ene eller av den andre
är praktiskt taget lika stor. Även i fråga om huvudregeln vill jag förorda
att de sakkunnigas förslag får undergå någon jämkning i syfte att närmare
anknyta regeln till det nu gällande stadgandet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att de sakkunniga, som förutsatt
att särskilt barnbidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom
äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts, funnit det motiverat
att vissa frågor i detta hänseende underkastas särskild översyn. Detta
spörsmål, som även berörts av en del remissinstanser, torde i sinom tid
komma att upptagas av chefen för socialdepartementet. Då jag i likhet med
medicinalstyrelsen anser det angeläget att en ny omfattande utredning snarast
kommer till stånd angående nyfödda barns vikt, längd och utvecklingsgrad
i övrigt vid olika längd av havandeskapet och då en sådan utredning
närmast torde få anses falla inom justitiedepartementets arbetsområde, ämnar
jag inom den närmaste tiden ta initiativ till en utredning rörande
nämnda frågor. Vad i remissyttrandena anförts om behovet av ökade medel
åt vissa medicinska institutioner synes lämpligen böra beaktas i samband
med prövning av anslagsäskanden från institutionernas sida.

Jag övergår härefter till frågan hur förfarandet vid faderskapets fastställande
skall anordnas.

Det säger sig själv att reglerna om faderskapsprocessen måste anpassas
efter den materiella faderskapsregeln och följaktligen utformas så att domstolen,
när tvekan föreligger om vem av två eller flera som är fader till ett
barn, får möjlighet att i en och samma rättegång pröva bevisningen rörande
dem alla. Jag vill redan nu förutskicka att om med hänsyn härtill förfarandet
finnes böra ordnas efter principer, som på en eller annan punkt
avviker från eljest vedertagna processuella regler, detta icke i och för sig
behöver inge alltför stora betänkligheter. De processuella reglerna har ju
intet självändamål, utan deras uppgift är att ge ett tjänligt underlag vid
tillämpningen av de materiella reglerna.

I likhet med de sakkunniga utgår jag från att barnavårdsmannen -— en
sådan skall enligt 8 kap. 3 § föräldrabalken förordnas för varje barn utom
äktenskap — har att verkställa en objektiv utredning av faderskapsfrågan
innan rättegång anställes. Denna utredning synes i allt väsentligt böra äga
rum efter de linjer som de sakkunniga angivit. Ehuru det ligger i sakens
natur att utgångspunkt för undersökningen regelmässigt blir moderns egna
uppgifter, bör barnavårdsmannen likväl, om den av modern utpekade mannen
hävdar att hon under konceptionstiden haft samlag även med någon annan
man, regelmässigt höra jämväl denne. Det är tydligt att den objektiva undersökning,
som barnavårdsmannen enligt de sakkunnigas förslag har att verkställa
och som förutsättes skola i flertalet fall leda till ett definitivt resultat
utan att rättegångsvägen behöver anlitas, ställer stora krav på barnavårdsmannens
kunnighet, takt och omdöme. Såsom svenska socialvårdsförbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1058

203

framhållit bör därför barnavårdsnämnderna låta sig angeläget vara att till
barnavårdsmän utse endast väl kvalificerade personer och att icke anförtro
ett så stort antal ärenden åt en och samma barnavårdsman, att han ej blir
i tillfälle att ägna erforderlig tid åt varje ärende. Understundom kan det
vara lämpligt att barnavårdsmannen redan på utredningsstadiet söker sakkunnig
juridisk hjälp.

Med ledning av den sålunda gjorda utredningen — därvid självfallet resultatet
av verkställd blodprovsundersökning blir i första hand avgörande ■—
bör barnavårdsmannen söka bilda sig en uppfattning om vem som på de
bästa skälen kan antagas vara barnets fader och söka förmå denne att erkänna
faderskapet. Lyckas ej barnavårdsmannen härmed, bör lian såsom de
sakkunniga framhållit verka för att ifrågavarande man instämmes till domstol
och ej övergå till att söka erhålla frivilligt erkännande av någon annan.
Under remissbehandlingen har från skilda håll hävdats att barnavårdsmannen,
därest den förberedande utredningen ger anledning antaga att två eller
flera haft samlag med modern under konceptionstiden, såsom regel borde
vara skyldig att instämma samtliga, beträffande vilka faderskapet icke redan
på grund av blodprov eller annan särskild omständighet framstår såsom
osannolikt. Denna uppfattning kan jag av olika skäl icke biträda. Ur kvinnans
egen synpunkt måste det ofta te sig motbjudande att utan utpekande
av en viss man helt neutralt överlåta åt domstolen att avgöra vem av de män,
med vilka hon haft samlag under konceptionstiden, som är fader. Det synes
mig dessutom ganska stötande att ålägga käranden en skyldighet att ställa
ett yrkande om faderskap — låt vara blott subsidiärt — mot en person som
från kärandesidan alls icke anses vara barnets far, d. v. s. tvinga käranden att
handla mot sin egen övertygelse. Härtill kommer att en sådan ordning säkerligen
skulle vara mindre ändamålsenlig med hänsyn till att i dylika fall
käranden icke kan förväntas vara särskilt verksam för att skaffa bevisning
mot den andre mannen. Och slutligen kan det ifrågasättas om icke ett
system sådant som det nu kritiserade understundom skulle leda till onödig
omgång och skapa en irritation, som med en annan ordning måhända kunde
undvikas. Tillätes barnets ställföreträdare att föra talan mot endast en
av de män som kan ifrågakomma till faderskapet, är det nämligen ingalunda
otänkbart att den instämde mannen — trots att han icke velat frivilligt erkänna
barnet som sitt eget — likväl finner det meningslöst alt blanda in
flera män i en domstolsprocess. En annan sak är att om barnavårdsmannen,
helst utan alt modern motsätter sig det, själv finner det lämpligast att rätten
redan från början får pröva vem av flera män som skall anses som fader,
lagen bör tillåta detta.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag att man vid utformningen av
de processuella reglerna bör utgå ifrån att talan endast väckes mot en man
men att talan likväl må föras samtidigt mot flera, om det är ovisst vem av
dem som är fader. I anledning av vad en remissinstans yttrat rörande innebörden
av ordet samtidigt vill jag endast framhålla, att lagens föreskrift
om samtidighet får anses uppfylld om talan väckes medan rättegång om sam -

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

ma faderskap är anhängig. Med hänsyn till att talan mot flera män sålunda
bör kunna väckas antingen på en gång eller vid olika tidpunkter, t. ex. en
talan först efter förberedelsen i ett mål, synes såsom rättegångskoinmittén
framhållit ordet väckas i ärvdabalkssakkunnigas förslag böra i detta sammanhang
ändras till föras.

Utgår man från att käranden, även i fall då det i och för sig kan vara
ovisst vem av flera som är fader, skall ha rätt att väcka talan mot endast en
man, blir konsekvensen härav självfallet att domstolen — om särskilda föreskrifter
ej meddelas — icke blir i stånd att verkställa den jämförelse som enligt
den materiella faderskapsregeln förutsättes skola ske mellan de olika
männen. Det är därför uppenbart att ett stadgande måste givas, som i dylika
fall gör det möjligt att i en och samma rättegång pröva bevisningen även
mot annan än den ursprunglige svaranden. Olika lösningar är härvid tänkbara.
Ärvdabalkssakkunniga har för sin del förordat ett system, enligt vilket
rätten om det finns påkallat för utredningen skall äga förelägga barnets
ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part
i målet. Underlåtenhet att efterkomma sådant föreläggande skulle enligt
de sakkunnigas förslag icke medföra någon särskild påföljd, utan finge i
målet tillmätas den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständigheter
syntes förtjäna; ställföreträdarens vägran att efterkomma föreläggandet
skulle med andra ord kunna resultera i att hans talan helt ogillades.
En annan i och för sig tänkbar lösning — förordad av 1951 års rättegångskonunitté
— innebär att man får lita till kärandesidans, speciellt barnavårdsmannens,
intresse av att utnyttja de nya reglerna i förening med en
svarandes möjlighet att förebringa bevisning mot andra män genom vittnesmål
och andra bevismedel. Och som ett tredje alternativ slutligen kan
man tänka sig införandet av en ordning som ger den ursprunglige svaranden,
vilken ju är den som i första hand har intresse härav, möjlighet att
förmå andra män att jämte honom inta svarandeställning i processen, så
att faderskapsfrågan alltså kan bli prövad även med avseende å dem.

Mot ärvdabalkssakkunnigas förslag att rätten skulle äga befogenhet att
meddela föreläggande för barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl
mot annan än den som redan är part har under remissbehandlingen riktats
stark kritik från flera håll. I allt väsentligt finner jag invändningarna vara
välgrundade. Till att börja med har från domstolshåll framförts den rent
principiella invändningen att en dylik befogenhet för rätten skulle vara mindre
väl förenlig med domstolens ställning. Visserligen gäller det här en process,
där det allmänna i regel har ett betydande intresse att bevaka och där
rätten på grund härav tilldelats befogenhet att självmant föranstalta om bevisning.
Den omständigheten att ett tvistemål är indispositivt ger emellertid
icke anledning att införa en ordning, som lätt skulle kunna ge sken av
att domstolen intoge en förutfattad mening. Naturligtvis erbjuder det inga
svårigheter för rätten att meddela föreläggande i ett sådant fall då det redan
från början står klart att en viss av barnets representant icke instämd
man haft samlag med kvinnan under konceptionstiden, utan att mannen

Kungl. Maj:ts proposition nr Uri år 1958

205

under den förberedande utredningen kunnat prestera ett friande blodprov.
Men rättens uppgift måste bli utomordentligt ömtålig så snart det står
och väger, om en av den ursprunglige svaranden utpekad person verkligen
haft samlag med modern. Rätten måste i sådant fall på förhand verkställa
en viss diskretionär prövning, som ibland kan leda till att ett föreläggande
gives men i andra fall till motsatt resultat. En dylik förhandsprövning torde
ej böra ankomma på domstolen, som sedan skall slutgiltigt pröva och avgöra
målet. Vidare kan mot de sakkunnigas förslag i denna del — på samma
sätt som mot det förut berörda förslaget att barnets representant redan
från början skulle vara skyldig att instämma samtliga presumtiva fäder —-riktas den invändningen, att det för barnets representant måste te sig stötande
att nödgas ställa ett yrkande om faderskap mot en person som från
kärandesidan icke anses vara barnets fader. Ej heller förefaller det tilltalande
att en vägran att efterkomma givet föreläggande skulle kunna läggas
modern till last i bevishänseende; moderns inställning är ju den att den
ursprunglige svaranden är barnets fader, och det kan vid sådant förhållande
knappast anses i och för sig anmärkningsvärt att hon vill begränsa sin
talan till att avse blott denne man. Man torde för övrigt ej, i varje fall icke
regelmässigt, våga utgå ifrån att den först instämde svaranden låter sig
nöja med att barnets representant vägrar att ställa sig rättens föreläggande
till efterrättelse. Han kan ju ingalunda vara säker på att denna vägran
icke kommer att leda till att talan mot honom gillas, och han kan därför
för sin del finna det klokast att såsom vittne instämma den person som
avses med föreläggandet. En sådan lösning skulle emellertid innebära allvarliga
processuella nackdelar, såsom jag kommer att närmare utveckla
när jag nu övergår till att diskutera det av rättegångskommittén förordade
alternativet. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig icke kunna
biträda den av ärvdabalkssakkunniga föreslagna ordningen.

Vad härefter rättegångskommitténs förut omnämnda förslag beträffar, är
att märka att detta bygger på antagandet att käranden, speciellt barnavårdsmannen,
skall ha ett intresse av att utnyttja de materiella reglerna i
vad dessa avser att möjliggöra en jämförelse mellan flera presumtiva fäder.
Kommittén har visserligen vitsordat att modern ej sällan kan önska hålla
en viss man utanför, men kommittén menar att barnavårdsmannens ininlresse
därav regelmässigt måste vara väsentligt mindre och förordar att
hans skyldigheter i detta avseende inpräntas genom uttryckliga bestämmelser
i vederbörliga instruktioner. Enligt kommitténs uppfattning skulle man
med en tillfredsställande barnavårdsmansorganisation och rätt skötta förberedelser
vid rätten endast i jämförelsevis få fall behöva räkna med att käranden
icke vill frivilligt instämma viss uppgiven fader. Kommittén medger
dock att sådant kan inträffa och att kärandesidans ståndpunkt därvidlag
till och med kan vara mycket välgrundad, samtidigt som kommittén understryker
att svaranden kan ha ett mycket berättigat intresse av en prövning
även i förhållande till den man som sålunda lämnats utanför. I kommitténs
yttrande hänvisas emellertid till att det enligt gällande rätt finns möjlighet

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

till en dylik prövning genom att svaranden inkallar vederbörande som vittne
och låter förebringa bevisning på annat sätt, även genom blodprov, om
sannolikheten av den andres faderskap.

Mot rättegångskommitténs förslag må till en början invändas att kommittén
sannolikt överskattar barnavårdsmannens intresse av att mot moderns
önskan instämma en man, som enligt hennes bestämda påstående
icke är barnets fader. Väl är det sant att barnavårdsmannen icke är och ej heller
bör vara förhindrad att handla mot moderns uppfattning och önskemål,
men i praktiken måste man dock räkna med att han kan finna det varken
lämpligt eller ändamålsenligt att hävda en ståndpunkt som i alltför hög
grad avviker från moderns. Ur barnets synpunkt är det otvivelaktigt av stort
värde att det råder ett gott förhållande mellan modern och barnavårdsmannen,
men detta förutsätter att det icke föreligger för stora meningsskiljaktigheter
dem emellan i faderskapsfrågan. Då jag icke velat tillstyrka införandet
av en uttrycklig lagbestämmelse, enligt vilken barnets ställföreträdare
skall vara skyldig att från början instämma samtliga presumtiva fäder,
vill jag följaktligen icke heller ansluta mig till tanken att genom instruktionella
föreskrifter ålägga barnavårdsmannen en tjänsteplikt, som i
realiteten skulle innebära en dylik skyldighet. Även om det, såsom kommittén
anfört, icke skulle kunna anses olämpligt att åtminstone i vissa fall
rättens ordförande på förberedelsestadiet förhandlingsvis medverkade till
att käranden instämde en medpart till svaranden, torde det likväl ej vara
riktigt att man endast i undantagsfall skulle behöva räkna med att käranden
icke frivilligt medverkade till att alla presumtiva fäder redan före huvudförhandlingens
påbörjande komme att inta partställning i målet.

Oavsett hur det härmed må förhålla sig, kan jag likväl icke ansluta mig
till kommitténs förslag att den ursprunglige svaranden vid behov finge instämma
en annan presumtiv fader såsom vittne. Resultatet härav skulle
kunna bli att samme man, som först hörts under ed som vittne, efter vittnesmålet
— antingen i samma eller en ny rättegång — instämdes som part
och hördes under sanningsförsäkran. En dylik ordning skulle innebära betydande
nackdelar. Därest av vittnesmålet framginge att vittnet haft samlag
med kvinnan under konceptionstiden utan att hans faderskap kunde
anses osannolikt, bleve det nödvändigt att uppskjuta huvudförhandlingen
lör att bereda käranden tillfälle att instämma vittnet såsom part och därigenom
få faderskapsfrågan på en gång prövad mot såväl den ursprunglige
svaranden som vittnet. Detta skulle uppenbarligen medföra avsevärd
omgång och ökade kostnader samt måste följaktligen anses föga rationellt
ur processekonomisk synpunkt. För den händelse återigen käranden i ett
dylikt fall trots vittnesmålet underläte att instämma vittnet som part,
skulle följden kunna bli att talan mot den ursprunglige svaranden ogillades.
Skedde detta, kunde konsekvensen i sin tur bli att barnets ställföreträdare
i en senare rättegång förde talan om faderskap mot den man vilken hörts
såsom vittne i det förra målet, men i en dylik rättegång skulle den person
som intog svarandeställning i den första processen blott kunna höras som

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

vittne men ej instämmas som part, enär talan mot honom redan ogillats
genom lagakraftvunnen dom. Ur barnets och samhällets synpunkt måste en
sådan ordning betecknas som synnerligen olycklig. Det processuella förfarandet
bör i stället ordnas så att faderskapsfrågan i hela dess vidd såvitt
möjligt prövas i en och samma process samt att därvid de män som kan
ifrågakomma till faderskapet samtliga intar ställning som parter och ej
behandlas olika.

Det återstår då att ta ståndpunkt till det tredje och sista alternativ som
här föreligger. Både Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra
Sverige har under remissbehandlingen uttalat sympatier för en lösning, som
innebure att den ursprungligen instämde mannen ägde påkalla att även annan
man bleve instämd att såsom part svara i målet. Praktiskt och psykologiskt
ligger denna lösning onekligen mycket nära till hands, eftersom det
givetvis är den från början instämde mannen som har det största intresset av
att alla tänkbara möjligheter prövas. Bestrider den ursprunglige svaranden den
mot honom väckta faderskapstalan, kan detta i vissa fall ske under åberopande
av att modern under samma tid haft samlag även med annan man och att
det icke är mindre sannolikt att denne är far till barnet än att han själv
är det. Givetvis måste det för den först instämde mannen framstå såsom
ytterst betydelsefullt att domstolen blir i tillfälle att pröva riktigheten av
hans påstående. Även rättegångskommittén säger sig ha övervägt det nu avsedda
alternativet men har icke kunnat förorda detsamma, enär en dylik
prövning enligt kommitténs mening måste förutsätta yrkanden i rättegången
från moderns sida och en sådan lösning dessutom skulle leda till icke
rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna.

Mot den första av dessa båda invändningar kan anföras, att det icke synes
nödvändigt att kräva ett direkt yrkande från kärandesidan för att även
en annan man än den käranden instämt skall, såvitt själva faderskapsfrågan
angår, komma att inta partsställning i målet. Detta resultat torde lika väl
kunna nås genom en särskild lagregel, som i de fall varom här är fråga konstruerar
ett partsförhållande mellan barnets ställföreträdare och den av
den ursprunglige svaranden utpekade mannen. En sådan regel synes kunna
utformas efter följande huvudlinjer. Om den man, mot vilken barnets ställföreträdare
väckt talan, påstår att barnet avlats av viss annan man samt
hos rätten påkallar att frågan om faderskapet prövas även med avseende å
denne andre man, skall det åligga rätten att upptaga jämväl frågan huruvida
denne är att anse som fader till barnet. Ett sådant yrkande från den
förste svarandens sida torde böra framställas i skriftlig inlaga. Börande inlagan
bör i tillämpliga delar gälla vad om stämningsansökan är stadgat,
vilket bland annat innebär att inlagan skall delgivas den som påståendet avser
med föreläggande för honom att svara å inlagan. Slutligen bör uttryckligen
föreskrivas att det, sedan yrkande varom nu sagts blivit framställt, skall
så anses som om talan angående faderskapet väckts jämväl mot den man
som yrkandet avser. Det säger sig självt alt ett dylikt yrkande om möjligt
bör framställas före huvudförhandlingen. Av praktiska skäl synes det emellertid
ej tillrådligt att uppställa ett krav på att så undantagslöst skall ske.

208

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

Att en lösning efter dessa linjer skulle leda till icke rimliga konsekvenser
i fråga om rättegångskostnaderna synes icke behöva befaras, därest man
samtidigt ger domstolen möjlighet att ålägga den först instämde svaranden
skyldighet att betala den av honom i processen indragne mannens rättegångskostnader,
därest talan mot denne ogillas och det av omständigheterna framgår
att den ursprunglige svaranden saknat grund för sin begäran att faderskapsfrågan
skulle prövas jämväl med avseende å den andre mannen. Med
en dylik kostnadsregel behöver barnets representanter icke riskera att få
betala den av den förste svaranden indragne mannens kostnader, med mindre
domstolen finner målet så tveksamt att det på goda grunder hade kunnat
begäras att barnets ställföreträdare själva stämt in den andre mannen. En
kostnadsregel av här föreslaget innehåll är att förorda även ur den synpunkten,
att den är ägnad att avhålla den förste instämde mannen från att
utan tillräckliga skäl eller rentav i trakasseringssyfte indraga andra män i
processen. Risken härför lär för övrigt vara desto mindre, som rättens ordförande
vid förberedelsen torde vara oförhindrad att under hand avråda den
först instämde mannen från att indraga någon, mot vilken bevisning om
samlag med modern under konceptionstiden uppenbarligen icke står att
vinna. Visserligen säger det sig självt att den som leder förberedelsen därvid
måste gå tillväga med stor takt och försiktighet, men han får i vart fall anses
berättigad att erinra svaranden om de konsekvenser i kostnadshänseende
som kan uppstå för honom därest han utan tillräcklig grund drar in en
annan man i målet. I detta sammanhang må vidare anmärkas att stadgandet
om straff för rättegångsmissbruk i 9 kap. 1 § rättegångsbalken torde få anses
analogiskt tillämpligt å svarande, som mot bättre vetande föranleder att
annan man dragés in som part i mål om faderskap till utomäktenskapligt
barn.

På nu anförda skäl har efter förut angivna riktlinjer i departementsförslaget
såsom ett tredje stycke i 3 kap. 1 § föräldrabalken upptagits ett stadgande
enligt vilket den, mot vilken barnets ställföreträdare väckt talan om
fastställande av faderskap, skall äga draga in annan man i rättegången med
verkan att talan om faderskapet anses väckt jämväl mot honom. Dylik befogenhet
tillkommer, för den händelse barnets representanter själva stämt in
flera män, givetvis envar av männen. Stadgandet är så formulerat att även
den man, som genom svaranden indrages i rättegången, skall äga påkalla
att frågan om faderskapet prövas med avseende å viss annan man. Med hänsyn
till att barnets representanter kan alternativt föra talan mot mer än en
man, får det anses ligga i sakens natur att den, mot vilken talan i den ena
eller den andra formen väckts, skall äga påkalla att frågan om faderskapet
prövas med avseende å två eller flera män. Talan mot den, som ej instämts
av barnets ställföreträdare, är att anse som en självständig talan och ej accessorisk
i förhållande till den ursprungliga. Om rättegången utvecklas på ett
sådant sätt att också barnets representanter blir övertygade om att den
andre mannen är fader och därför återkallar talan mot den ursprunglige
svaranden, kan barnets representanter med andra ord det oaktat fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

209

rättegången mot den andre mannen utan att själva instämma honom med
yrkande om faderskapets fastställande. Därest någon, mot vilken barnets ställföreträdare
icke framställt yrkande om underhållsbidrag, förklaras vara
fader, kan barnets representanter i särskild rättegång föra talan mot honom
om underhållet.

Till den särskilda rättegångskostnadsregeln återkommer jag vid 20 kap.
37 § föräldrabalken.

Det synes mig icke tillrådligt att i anledning av vad i ett remissyttrande
anförts införa ett stadgande om vidgad yttrandeplikt för part och vittne i
mål om faderskap.

3 §.

Stadgandet i 3 § gällande lag avser endast trolovningsbarn.

Enligt vad i 4 § första stycket gällande lag stadgas skall ett i angivna former
lämnat erkännande av faderskap vara gällande, där ej visas att mannen
ej är barnets fader. Andra stycket innehåller en bestämmelse, som har avseende
å trolovningsbarn. Enligt tredje stycket må erkännande göras jämväl
före barnets födelse.

De sakkunniga (s. 164) har föreslagit att stadgandena i 3 § och 4 § andra
stycket upphäves samt har upptagit återstoden av 4 § under förevarande
paragraf.

Göta hovrätt yttrar i anslutning till nyssnämnda stadgande i 4 § första
stycket gällande lag att stadgandet uppenbarligen innebär att talan om hävande
skall kunna föras av mannen. Allteftersom möjligheterna till faderskapsbevisning
ökas, kan enligt hovrättens mening en ökad frekvens av sådana
rättegångar väntas. Emellertid synes, anför hovrätten vidare, förslaget
inkonsekvent såtillvida att de nya reglerna om processen icke gjorts tilllämpliga
för sådana fall; ansåges intresset av att på en gång få göra en sannolikhetsbedömning
mellan flera män i vanliga mål om fastställande av
faderskap vara så stort att det påkallade särskilda regler, borde detsamma
gälla vid en negativ fastställelsetalan av mannen.

Departementschefen

I anledning av Göta hovrätts yttrande må framhållas följande.

Om en man, trots att han i den ordning 4 § första stycket anger erkänt sig
vara fader till visst barn, önskar bli fri från faderskapet, kommer han uppenbarligen
att i en rättegång om faderskapets hävande intaga ställning såsom
kärande. Som grund för sin talan kommer han därvid att åberopa att det en
gång gjorda erkännandet vilar på felaktiga förutsättningar. Göta hovrätts
mening tycks vara att mannens talan skall bifallas så snart icke en jämförelse
mellan honom och någon annan presumtiv fader ger vid handen att det
föreligger större sannolikhet för att käranden skall anses ha avlat barnet än
att den andre mannen gjort det. Denna uppfattning, som ur barnets synpunkt
otvivelaktigt skulle innebära en avsevärd skärpning i förhållande till
gällande rätt, kan jag icke biträda. I jämförelse med den situation som bett
Ilihang till riksdagens protokoll 195H. 1 samt. Nr 144

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

skrives i 1 och 2 §§ föreligger här den väsentliga olikheten, att käranden
en gång faktiskt erkänt sitt faderskap till barnet. Detta faktum synes mig
förtjäna så stort avseende att man vid prövning av en negativ fastställelsetalan
från hans sida icke bör tillämpa samma materiella faderskapsregler
som när barnets ställföreträdare för talan om faderskapets fastställande.
Det synes mig naturligare att mannen i ett dylikt fall även framdeles ålägges
skyldighet visa att hans erkännande är oriktigt.

Som de sakkunniga föreslagit bör bestämmelserna om trolovningsbarn i

3 § och 4 § andra stycket gällande lag upphävas. Återstående stadganden i

4 § har därför upptagits under förevarande paragraf.

4 KAP.

Om adoption

Adoptionsinstitutet infördes i vårt land genom 1917 års lag om adoption.
Den reglering institutet då erhöll gäller i huvudsak alltjämt, i det att lagens
bestämmelser, sedan de arvsrättsliga stadgandena överförts till lagen
om arv, intagits i föräldrabalken utan mera väsentliga ändringar.

Alltsedan sin tillkomst har adoptionsinstitutet haft stor social betydelse.
Redan år 1918 uppgick antalet slutligt handlagda ärenden angående antagande
av adoptivbarn till 921. Fram till mitten av 1930-talet höll sig siffran
för det årliga antalet sådana ärenden tämligen konstant och utgjorde
år 1935 1 086. Därefter utvisar statistiken en så gott som oavbruten stegring
till maximisiffran 3 681 som nåddes år 1947. De två närmast följande
åren var ärendena 3 213 respektive 2 902 samt de tre närmast därefter
följande åren (alltså 1950—1952) 2 872, 2 740 respektive 2 904. Sammanlagda
antalet adoptioner, som i Sverige kommit till stånd under åren 1918—
1950, har uppskattats till cirka 50 000 (stadskollegiets i Stockholm utlåtande
nr 467 år 1952 s. 3707).

Beträffande gällande regler rörande adoption må hänvisas till betänkandet
(s. 165 och 166).

De sakkunniga (s. 166—168) har anfört att, ehuru barnet står i familjerättsligt
förhållande både till adoptanten och till sin egen släkt, barnet ofta
rent faktiskt är avskuret från förbindelse med släkten. Adoption av spädbarn
sker i själva verket numera i stor utsträckning på ett sätt som direkt
åsyftar att åstadkomma ett dylikt resultat. Liksom i våra nordiska grannländer
förekommer nämligen även hos oss s. k. inblankoadoption. Detta
i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar lämnar samtycke
till adoptionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och
bostadsort. I allmänhet förmedlas adoptionen i sådant fall av barnavårdsnämnden
i en större stad. Om exempelvis modern till ett utomäktenskapligt
barn vill bortadoptera barnet, låter barnavårdsmannen modern och

Kungl. Maj:Is proposition nr 1H år 1958

211

eventuellt även fadern underteckna eu skriftlig förklaring därom. Sedan
nämnden fått kännedom om makar som önskar adoptera och anses lämpliga
såsom adoptivföräldrar till barnet, får dessa del av alla tillgängliga upplysningar
om barnet. Barnets moder erhåller däremot endast allmänna uppgifter
om de blivande adoptivföräldrarna, såsom beträffande ålder, samhällsställning
o. d. men icke beträffande namn och bostadsort. Då nämnden
härefter kan konstatera att enighet råder om adoptionen, överlämnas
moderns förut avgivna samtyckesförklaring och eljest erforderliga handlingar
till adoptivföräldrarna, som själva ombesörjer ansökan om rättens tillstånd
till adoptionen. Om modern sedermera ångrar sig och hos barnavårdsnämnden
begär närmare uppgifter för att kunna träda i förbindelse
med barnet, brukar nämnden villfara hennes begäran endast om särskilda
skäl föreligger och adoptivföräldrarna lämnar medgivande därtill.

Efter att ha påpekat att detta förfarande anses medföra betydande fördelar
yttrar de sakkunniga i fortsättningen:

Den trygghetskänsla som adoptivföräldrarna erhålla genom att barnets
släkt saknar vetskap om deras identitet skapar förbättrade förutsättningar
för att de skola kunna behandla barnet som sitt eget. För barnets lyckliga
utveckling är av vikt att det fast införlivas i adoptivföräldrarnas miljö och
får växa upp utan de slitningar som kunna uppkomma, när barnets föräldrar
eller andra anförvanter söka upprätthålla kontakt med barnet. Kännedom
om adoptivföräldrarnas namn och bostad kan enligt erfarenhetens
vittnesbörd utnyttjas på olämpligt sätt. Även om de naturliga föräldrarna
iedas av känsla för barnet, kunna försök från deras sida att träffa barnet
vara mycket störande.

Inblankoförfarandet kan emellertid också medföra olägenheter. Ur barnets
synpunkt är det i regel lyckligt om dess ställning såsom adoptivbarn
icke blir uppenbarad på ett tidigt stadium. Å andra sidan böra adoptivföräldrarna
icke dröja alltför länge med att giva barnet upplysning därom.
Då de själva äro okända för barnets släkt, kunna de lättare än eljest
förledas att underlåta det. Att barnet framdeles i ovetenhet om sina släktskapsförhållanden
kan t. ex. ingå äktenskap med en närbesläktad person
behöver man väl i allmänhet knappast räkna med; sannolikheten för att
ett sådant fall skall inträffa är mestadels ringa. Men barnet måste under
alla förhållanden anses äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig
mognad få veta sin härstamning, och det är en ganska allvarlig sak,
om risken att adoptivföräldrarna skola eftersätta sina skyldigheter härutinnan
ökas. Det bör även framhållas att kontakt mellan adoptivbarn och
dess föräldrar ingalunda alltid behöver leda till slitningar eller andra olägenheter.
Såväl barnet som föräldrarna kunna därför onödigtvis gå miste
om värden som släktförbindelsen medför.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts har det synts de sakkunniga som
om fördelarna av inblankoadoption överväger olägenheterna därav. De sakkunniga
nämner att detta också är den allmänna uppfattningen bland dem
som är verksamma på barnavårdsområdet. Ehuru ett närmare bedömande
av vissa med nämnda adoptionsförfarande sammanhängande problem torde
fordra ingående psykologiska och sociologiska undersökningar, som icke
kunnat företagas av de sakkunniga, säger sig dessa därför ha förutsatt
alt förfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och de blivande
adoptivföräldrarna. Något särskilt lagstadgande om tillåtligheten av
inblankoadoption synes de sakkunniga ej erforderligt. Det har tidigare ifrågasatts,
om ett giltigt samtycke till adoption över huvud kunde anses föreligga
då barnets föräldrar lämnat sitt medgivande utan vetskap om vilken
adoptanten vore. De sakkunniga erinrar emellertid om att det i rättspraxis
godtagits att samtycke till adoption lämnats genom förmedling av viss angiven
barnavårdsnämnd utan angivande av bestämd adoptant (NJA 1940
s. 690).

I fråga om inblankoadoptions rättsverkningar bör däremot enligt de sakkunnigas
mening vidtagas vissa ändringar. De sakkunniga anför, att några
familjerättsliga rättigheter och förpliktelser icke bör kvarstå mellan barnet
och dess släkt sedan den faktiska förbindelsen emellan dem avbrutits.
Att de rättsliga relationerna upphör är ofta en förutsättning för att en
adoption med syfte att fullständigt överflytta ett barn från en släkt till en
annan skall kunna förverkligas på ett lyckligt sätt. Å andra sidan bör ett
mera effektivt avbrytande av adoptivbarnets rättsliga förbindelse med dess
egen släkt ersättas av att barnet fastare införlivas med adoptanten och
dennes anhöriga. Lämpligen bör barnet därvid i rättsligt hänseende knytas
närmare jämväl till adoptantens släkt.

Vad angår verkan av adoptionens hävande eller adoptantens död yttrar
de sakkunniga, att det i allmänhet synes mindre lämpligt att hävandet
medför att förhållandet till adoptivbarnets släkt utan vidare återupplivas
samt att adoptivbarnet efter adoptantens död i princip ej längre står i något
rättsligt förhållande till dennes släkt. Har sambandet med adoptivbarnets
släkt en gång brutits, är det ofta icke möjligt att låta barnet återinträda
i sina tidigare rättigheter utan att andras intressen kränkes.

De anförda synpunkterna gäller enligt de sakkunnigas mening i viss utsträckning
även beträffande annan adoption än inblankoadoption. Såvitt
det är möjligt bör givetvis — yttrar de sakkunniga — adoptivförhållandets
reglering vara enhetlig.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga att det synes vara önskvärt att
genomföra en omgestaltning av adoptivbarnets rättsställning så att barnet
kan komma att i princip stå i samma förhållande till adoptanten och hans
släkt som ett adoptantens eget barn, varvid samtidigt, då annat ej är avsett,
det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskäres.
Gällande regler om adoption har av de sakkunniga omarbetats i denna riktning.
Konsekvenserna framträder främst i fråga om arvsrätten, varom bestämmelser
upptagits i de sakkunnigas förslag till ärvdabalk (4 kap. och 7
kap. 7 §). Enligt en i det följande närmare berörd ändring av 7 kap. 5 § föräldrabalken
föreslås vidare att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna
och adoptivbarnet skall upphöra med adoptionen. Första stycket av 12 § i
förevarande kapitel innehåller en bestämmelse, som ger möjlighet att få
adoptivförhållande hävt sedan adoptanten avlidit. Härav framgår indirekt
— yttrar de sakkunniga — att adoptantens död i och för sig icke, såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr lbb år 1958

213

hittills, medför adoptivförhållandets upphörande. I andra stycket av samma
paragraf föreskrives att om adoptivbarn efter adoptantens död adopteras
av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. Rättsverkningarna
av adoptivförhållandets hävande regleras i 13 §. Enligt vad där stadgas
medför hävandet, såvitt angår adoptivbarnets förhållande till dess skyldemän,
ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv endast
om detta i överensstämmelse med särskilda förutsättningar bestämts
av domstolen. Är barnet underårigt, skall vårdnaden och förmynderskapet
tillkomma den som rätten utser därtill.

Remissinstansernas uttalanden rörande den föreslagna regleringen
av adoptivbarns allmänna rättsställning har i huvudsak återgivits
under rubriken till 4 kap. förslaget till ärvdabalk. Därutöver må här endast
nämnas att Sveriges advokatsamfund finner de föreslagna reglerna vara
synnerligen väl motiverade. Barnavårdsnämnden i Göteborg, som lämnat en
ingående motivering för sin ståndpunkt, framhåller att adoptionsinstitutet
fyller en utomordentligt viktig uppgift i vårt land. Adoptivföräldrarna utför
en god fostrargärning och betydelsen av att årligen tusentals barn genom
adoption inpassas i ett lyckligt familjeliv kan från samhällets sida icke nog
värderas. Skillnaden mellan ett släktskapsförhållande, baserat på adoption,
och den biologiska släktskapen mellan ett barn och dess naturliga föräldrar
är dock markant. Det stora flertalet adoptivföräldrar utgörs av makar,
som genom adoption önskar kompensera en ofrivillig barnlöshet. Nämnden
finner det värdefullt och glädjande att de sakkunnigas förslag avser att
skapa ett band mellan adoptivföräldrar och barn, vilket så nära som möjligt
överensstämmer med det som finns mellan föräldrar och bröstarvingar.
Nämnden tror för sin del icke att verkningarna av den föreslagna huvudformen
av adoption kommer att medföra att makar i mindre grad än vad
som för närvarande är fallet söker tillstånd till adoption. För en lycklig utveckling
av adoptionen är det tvärtom angeläget att barnet fast införlivas
med adoptivföräldrarna i deras miljö, och adoptivföräldrarnas mening är regelmässigt
också att barnet i och med adoptionen skall i alla avseenden betraktas
som deras bröstarvinge. Det är därför förklarligt att den gällande
adoptionsformen, som innebär att rättsförhållandet mellan adoptivbarnet
och dess släkt i vissa hänseenden består vid sidan av adoptivförhållandet, i
hög grad verkar irriterande på adoptivföräldrarna. Vid samtal med blivande
adoptivföräldrar framhåller dessa i stor utsträckning, att de har den uppfattningen
att barnet även i juridiskt avseende i och med adoptionen helt
avskiljes från sin släkt. Den föreslagna huvudformen för adoption är lämplig
även ur den synpunkten att adoptivbarnets föräldrar vinner säkerhet för
att de framdeles icke kommer att få några förpliktelser gentemot barnet. I
ganska stor utsträckning lämnar ogift moder sitt barn för adoption för att
icke hennes närmaste anhöriga skall få kännedom om barnets existens.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Departementschefen

Som de sakkunniga påpekat tillgår adoption av spädbarn ofta på så sätt att
barnets föräldrar genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämnar samtycke
till adoptionen utan att känna till adoptantens namn och bostadsort.
Sådan s. k. inblankoadoption syftar direkt till att avskära barnets förbindelser
med den naturliga släkten, samtidigt som den avser att skapa en så
nära anknytning mellan barnet samt adoptanten och dennes släkt att barnets
ställning väsentligen blir densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens
eget.

Det torde icke råda någon tvekan om att inblankoförfarandet vid adoption
är förenat med betydande fördelar. Barnet kan då lättare växa upp i känslan
av att det som ett vanligt barn ingår i adoptantens familj, och för adoptanten
blir det mera självklart att i olika hänseenden betrakta barnet som sitt
eget. Å andra sidan är det uppenbart att nämnda förfarande också kan medföra
vissa olägenheter, framför allt när barnet en gång får vetskap om sin
ställning som adoptivbarn. Upplysning därom torde adoptanten i regel icke
böra underlåta att lämna, enär barnet såsom i betänkandet anförts får anses
äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig mognad få veta sin
härstamning. I likhet med de sakkunniga anser jag dock att fördelarna av
inblankoadoption överväger olägenheterna därav. Lagstiftningen bör därför
ej lägga några hinder i vägen för tillämpningen av detta förfarande. Tvärtom
kan det sägas vara angeläget att lagstiftningen i viss mån uppmuntrar till användningen
av inblankoadoption. Så kommer också faktiskt att ske, därest
adoptionsinstitutet reformeras på det sätt som nu föreslås. Det utmärkande
för den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, som
ensam upptagits i departementsförslaget, är ju att det rättsliga sambandet
mellan barnet och dess naturliga släkt avskäres. Detta är vid inblankoadoption
endast en naturlig konsekvens av att den rent faktiska samhörigheten
mellan dem brutits.

Som de sakkunniga påpekat synes något särskilt lagstadgande om tillåtligheten
av inblankoadoption ej erforderligt. I rättspraxis har detta förfarande
sedan länge godtagits.

De av de sakkunniga framlagda förslagen till omgestaltning av adoptivbarns
rättsställning har i väsentliga delar redan berörts i samband med behandlingen
av arvsrätten vid adoption. De ändringsförslag, som ej har avseende
å den arvsrättsliga regleringen, anhåller jag att få upptatga i det följande.

[1 §]

Innan jag övergår till behandlingen av de paragrafer, beträffande vilka jag
kommer att förorda viss ändrad lydelse, vill jag något beröra ett av de sakkunniga
framlagt förslag till ändring av 1 § i förevarande kapitel.

Enligt gällande lydelse av andra stycket i nämnda paragraf kan till adoptivbarn
antagas adoptantens barn utom äktenskap.

215

Kungl. Ulaj. ts proposition nr 1M år 1958

De sakkunniga har anfört, alt denna möjlighet för fader eller moder till
utomäktenskapligt barn att adoptera barnet tidigare haft en viss betydelse,
framför allt därigenom att adoptanten kunnat taga barnet till sig utan att
väcka uppseende. Med nutida betraktelsesätt är det — yttrar de sakkunniga
—■ förklarligt att sådan adoption förekommer alltmera sällan. I och för sig
kan det icke anses lämpligt att adoptionsinstitutet utnyttjas i fall då naturligt
föräldraskap föreligger. Att tillåta adoption i syfte att dölja det förhållandet
att barnet är adoptantens eget barn utom äktenskap står ej heller
i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning
i socialt hänseende.

I samband med att förslaget om arvsrättslig likställighet mellan barn i och
barn utom äktenskap genomföres har det därför synts de sakkunniga lämpligt
att vad i förevarande paragraf är stadgat om adoption av eget barn
utom äktenskap ersättes av ett stadgande att till adoptivbarn ej må antagas
eget barn. En mindre redaktionell jämkning i paragrafens första stycke
har därvid synts de sakkunniga lämplig.

Förslaget om förbud mot adoption av eget barn utom äktenskap har avstyrkts
av flera remissinstanser. Endast barnavårdsnämnden i Göteborg
har uttryckligen förklarat sig icke ha någon erinran mot förslaget.
Nämnden upplyser att i Göteborg årligen ett 20-tal fall förekommer, då barn
utom äktenskap adopteras av sin moder och dennes make. Antalet fall då
barn utom äktenskap adopteras av sin fader och dennes hustru varierar
betydligt år från år. I praktiken skulle enligt nämndens mening det föreslagna
förbudet att adoptera eget barn utom äktenskap icke få någon större
betydelse, eftersom vid makes adoption av andra makens barn barnet skall
anses som makarnas gemensamma. Veterligt har i Göteborg icke förekommit
något fall, då ogift fader eller moder adopterat eget barn utom äktenskap.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig rörande det föreslagna stadgandet,
motsätter sig bestämt att det införes och flera lämnar ingående motivering
för sin ståndpunkt. Hovrätten för Västra Sverige anser sålunda ett förbud
att adoptera eget barn utom äktenskap vara ägnat att medföra nackdelar
för barnet samt framhåller, att en fader eller moder som önskar taga till
sig sitt eget barn utom äktenskap kan, om möjlighet ej finns att adoptera
barnet, i många fall förväntas avhålla sig därifrån av sociala hänsyn. För
barnet måste det enligt hovrättens mening jämväl anses vara en fördel att
utåt framstå som adoptivbarn och ej som barn utom äktenskap. Vad de sakkunniga
anfört om att det ej skulle stå i samklang med strävandet att höja
de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende att tillåta adoption
i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens eget barn
utom äktenskap, synes hovrätten icke böra inverka på avgörandet av förevarande
spörsmål. Enligt hovrättens mening är det av stor betydelse att
möjligheten att adoptera eget barn utom äktenskap kvarstår. Om detta blir
fallet, bär de nuvarande bestämmelserna i andra stycket behållas oföränd -

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år VJ58

rade. Också föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrker den föreslagna
ändringen. De sakkunnigas motiv för förbudet är enligt föreningens mening
synnerligen knapphändiga och saknar bärkraft, och föreningen har för sin
del svårt att förstå det berättigade i de sakkunnigas uttalande, att tillstånd
till adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens barn
utom äktenskap ej står i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga
barnens ställning i socialt hänseende. Det förhållandet att några
utomäktenskapliga barn adopteras av egen moder eller fader i stället för
av oskyld synes föreningen icke rimligen kunna få till följd att övriga utomäktenskapliga
barns sociala ställning påverkas menligt. Inställningen att
det är socialt nedsättande att föda barn utom äktenskap behöver, såvitt föreningen
kan se, icke vara förenad med inställningen, att det är socialt nedsättande
att vara född utom äktenskap. I stort sett torde också i detta hänseende
numera rågången hållas tämligen klar i det allmänna betraktelsesättet.
Det synes föreningen icke vara något påtagligt samhällsintresse att,
såsom genom förbudet skulle ske, motverka den förstnämnda inställningen
där denna ännu finnes, i varje fall icke ett intresse som väger över de inhumana
verkningarna av förbudet för därav berörda personer, som hyser
betänkligheter mot att ge offentlighet åt att de har barn utom äktenskap.
Man bör i detta avseende enligt föreningens mening icke bortse ifrån att
dessa betänkligheter — även om man anser dem böra övervinnas — kan
vara så starka, att förbudet kan komma att i åtskilliga fall hindra en önskvärd
reell samhörighet mellan barnet och dess föräldrar. Föreningen hemställer
därför att lagrummet behålles vid oförändrad lydelse. Samma uppfattning
rörande det föreslagna förbudet att adoptera eget barn utom äktenskap
har Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund ävensom Sveriges advokatsamfund, som uttryckligen
hemställer att denna möjlighet bibehålies.

Departementschefen

Som skäl för sitt förslag att upphäva den enligt gällande rätt bestående
möjligheten för adoptant att adoptera eget barn utom äktenskap har ärvdabalkssakkunniga
väsentligen anfört, att det ej skulle stå i samklang med
strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende,
om man även framdeles tilläte adoption i syfte att dölja det förhållandet
att barnet är adoptantens eget utomäktenskapliga barn. Även om
detta kan synas principiellt riktigt, skulle dock ett genomförande av förslaget
medföra så olyckliga konsekvenser, att jag icke kan ansluta mig därtill. Såsom
framhållits av nästan alla de remissinstanser, vilka uttalat sig i denna
fråga, kan nämligen förslaget väntas menligt påverka vissa utomäktenskapliga
barns sociala ställning. Väl är det sant att lagstiftaren på alla sätt bör
sträva efter att skapa största möjliga likställighet mellan barn i och barn
utom äktenskap, men man bör å andra sidan även beakta psykologiska realiteter
som icke kan elimineras på lagstiftningsvägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1958

217

Enär möjligheten till adoption av eget barn utom äktenskap således alltjämt
bör bestå och då det vid sådant förhållande icke torde föreligga anledning
att beträffande första stycket i förevarande paragraf vidtaga av de
sakkunniga förordad redaktionell jämkning, bör paragrafen bibehållas i
oförändrad lydelse. Härav följer att icke heller 3 § i förevarande kapitel
behöver ändras (se betänkandet s. 169).

2 §.

Paragrafen stadgar för närvarande att den som är förklarad omyndig ej
må antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera eget barn utom äktenskap
eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmyndaren samtycker
till adoptionen.

De sakkunniga har — i överensstämmelse med vad de beträffande 1 §
anfört — förordat att stadgandet i förevarande paragraf om adoption av
eget barn utom äktenskap uteslutes. I samband därmed har de sakkunniga
föreslagit att den begränsning, som består däri att omyndigförklarad i övrigt
kan adoptera endast gemensamt med myndig make, borttages. Som
skäl härför har de sakkunniga anfört att det väl mycket sällan ifrågakommer
att en omyndigförklarad vill adoptera ensam. Och skulle i ett sådant
fall adoptionen befinnas olämplig, skall den givetvis icke beviljas. Om
omyndigförklarad make önskar adoptera andra makens barn i tidigare
gifte eller utom äktenskap, torde emellertid i regel icke finnas skäl att
hindra adoptionen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit
att förevarande stadgande endast skall innehålla att den som är förklarad
omyndig ej må utan förmyndarens samtycke antaga adoptivbarn.

Departementschefen

Jag biträder de sakkunnigas förslag att den begränsning i adoptionsrätten,
som består däri att omyndigförklarad kan adoptera endast gemensamt
med myndig make, skall borttagas. Beträffande själva lagtexten synes förevarande
paragraf — även om man utgår ifrån att omyndigförklarad allt
framgent skall äga adoptera eget barn utom äktenskap —- kunna utformas i
enlighet med de sakkunnigas förslag. 5

5 §•

1 första stycket av denna paragraf stadgas för närvarande att den som
fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke.

Denna regel har oförändrad gällt sedan tillkomsten av 1917 års adoptionslag,
och ärvdabalkssakkunniga bär icke föreslagit någon ändring i densamma.
Vid de förut omnämnda förhandlingar mellan representanter för de
nordiska justitiedepartementen, som ägde rum i Köpenhamn i april 1955,
väcktes emellertid frågan huruvida icke en sammanjämkning kunde komma
till stånd av de mycket olika utformade nordiska lagbestämmelserna rörande

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 195S

åldersgränsen för adoptivbarns samtycke till adoption. För närvarande är
situationen nämligen den, att nämnda gräns enligt dansk rätt är satt vid
fjorton år och enligt norsk rätt vid principiellt tolv år, ehuru samtycke av
den som är under sexton år ej erfordras om barnet är fosterbarn och det
finnes anledning antaga att barnet tror sig vara fosterföräldrarnas eget
barn, medan den finska adoptionslagen ej upptar någon bestämd åldersgräns
utan helt allmänt stadgar att adoption icke må tillåtas mot barnets
vilja, därest barnet är så utvecklat att avseende bör fästas vid dess omdömesförmåga.
I de nordiska kommittéförslagen har dessa olikheter i huvudsak
utjämnats, i det att åldersgränsen i de danska och finska förslagen satts vid
lolv år och alltså bestämts på samma sätt som enligt gällande svensk rätt.
I det norska förslaget bibehålies däremot den nuvarande undantagsregeln
beträffande fosterbarn under sexton år.

Under förarbetena till 1917 års adoptionslag rådde delade meningar om
åldersgränsens höjd. Lagberedningen ansåg på anförda skäl det kunna ifrågasättas
att bestämma gränsen till femton år, men fann det dock skäligt att
gå något längre ned och sätta gränsen vid tolv år. Två av lagrådets ledamöter
ansåg att åldersgränsen borde höjas till femton år, men föredragande departementschefen
hävdade att barnets intressen torde bli bäst tillgodosedda
genom den lägre åldersgränsen och underströk att jämväl de norska och
danska delegerade enhälligt uttalat sig därför. Riksdagen godtog också slutligen
denna uppfattning, men först efter sammanjämkning och mot lagutskottets
hemställan att åldersgränsen måtte höjas till femton år.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att önskemålet om nordisk
rättslikhet på förevarande område var en bidragande orsak till att den svenska
lagen från början fick det innehåll den alltjämt äger. Det visade sig dock
att detta önskemål icke kunde förverkligas, utan att de nordiska reglerna i
ämnet tvärtom kom att förete mycket stora inbördes olikheter. Den omständigheten
att dessa olikheter icke helt utjämnats genom de nu föreliggande
kommittéförslagen var anledningen till att frågan blev föremål för diskussion
vid Köpenhamnssammanträdet i april 1955. Med ledning av den nyss
återgivna norska regeln sökte man sig därvid fram till en gemensam lösning.
Tankegången bakom denna regel är att det för ett barn som befinner sig
i pubertetsåldern, alltså mellan tolv och sexton år, kan innebära allvarlig
skada att få reda på att det ej, såsom det faktiskt tror, är äkta barn till sina
fosterföräldrar. Det ansågs enhälligt att den norska regeln är ägnad att ge
barnet ett i princip önskvärt skydd, men särskilt från svenskt håll hävdades
att regeln borde få en mera allmän utformning. Denna uppfattning biträddes
av representanterna för samtliga övriga justitiedepartement.

För egen del är jag något tveksam om lämpligheten av att ens i den begränsade
utsträckning som sålunda ifrågasatts rubba den nuvarande regeln.
Intresset av största möjliga nordiska rättslikhet på adoptionslagstiftningens
område synes mig dock väga så tungt, att man bör kunna godtaga den ståndpunkt,
varom enighet nåddes vid de nordiska förhandlingarna. Jag får alltså
förorda att såsom huvudregel alltjämt bibehålies den nuvarande regeln i förs -

Kungl. Mnj. ts proposition nr 1 4 ''t år 1958

219

ta stycket av förevarande paragraf, enligt vilken den som fyllt tolv år ej
må adopteras utan eget samtycke, men att denna regel kompletteras med en
föreskrift av innehåll att adoption, utan hinder av att samtycke ej föreligger,
dock må ske av barn som är under sexton år, därest det kan antagas
lända barnet till skada att inhämta dess samtycke. Jag utgår härvid ifrån
att domstolarna endast i klara fall kommer att anse tilläggsregeln tillämplig.

(7 §)

För närvarande innehåller denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken
barnets rättsliga ställning till föräldrarna ej röner annan inverkan av adoptionen
än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll
eller eljest i lag särskilt stadgas.

Uppenbarligen är ett uttryckligt stadgande om att adoptivbarnets rättsliga
ställning till föräldrarna i princip ej röner inverkan av adoptionen icke förenligt
med departementsförslaget i övrigt, eftersom detta förutsätter att det
rättsliga bandet mellan barnet och dess släkt i och med adoptionen helt
skall brytas. På grund härav bör, såsom också de sakkunniga föreslagit, det
nuvarande innehållet i 7 § utgå. Med hänsyn till att de sakkunnigas förslag
om införande av två adoptionsformer med delvis olika rättsverkan ej upptagits
i departementsförslaget, kan de sakkunnigas förslag till ny lydelse av
förevarande paragraf (betänkandet s. 170 och 171) icke godtagas. Då det
på förut anförda skäl vidare icke ansetts lämpligt att meddela någon allmän
föreskrift om rättsverkningarna av adoption, får jag föreslå att förevarande
paragraf utgår utan att ersättas av någon ny bestämmelse.

9 §.

För närvarande stadgas i första stycket av denna paragraf att adoptivförhållandet
skall hävas på ansökan av adoptivbarnet, om adoptanten grovt
förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter mot
det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets bästa påkallar
att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest är av väsentlig
betydelse för barnet. Enligt andra stycket gäller, att om adoptivbarnet
grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller om adoptivbarnet
för ett lastbart eller brottsligt liv, adoptanten äger vinna adoptivförhållandets
hävande. I

I betänkandet anföres att en jämförelse mellan paragrafens båda
stycken visar att adoptivbarnets möjlighet att få adoptivförhållandet hävt i
princip är avhängig av frågan huruvida upphörandet är av väsentlig betydelse
för barnet, medan adoptanten kan få bävande till stånd därest endera av
två särskilda omständigheter föreligger. Har adoptivbarnet vid något tillfälle
grovt förgått sig mot adoptanten eller för barnet ett lastbart liv, skall adoptivförhållandet
hävas på ansökan av adoptanten, även om denne själv genom
att han eftersatt barnets uppfostran eller eljest kan antagas ha ansvaret för
barnets beteende. Detta synes icke vara tillfredsställande. På liknande sätt
som enligt förslå stycket bör enligt de sakkunnigas mening bävande jäm

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

likt andra stycket kunna ske endast efter ett mera allmänt bedömande av
lämpligheten att adoptivförhållandet består.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att andra
stycket i förevarande paragraf erhåller den lydelsen att adoptanten äger
vinna adoptivförhållandets hävande, om adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste eller barnet för ett lastbart liv, och det
fördenskull uppenbarligen icke kan fordras att adoptivförhållandet skall
bestå. I samband härmed har vad i första stycket sägs om lastbart eller
brottsligt liv ansetts kunna uteslutas utan att därigenom någon saklig ändring
sker.

Svea hovrätt är ense med de sakkunniga om att ett adoptivförhållande
bör kunna hävas allenast efter ett mer allmänt bedömande av lämpligheten
av att förhållandet består, och oberoende av om hävning påkallas av adoptivbarn
eller adoptant. I förslaget har emellertid — anmärker hovrätten —
ur paragrafen uteslutits vad som där sägs om att adoptivförhållande kan
hävas, enligt första stycket därest adoptanten för ett lastbart eller brottsligt
liv och enligt andra stycket om adoptivbarnet för ett brottsligt liv. Eftersom
någon saklig ändring icke är önskvärd och icke heller torde vara avsedd, föreslår
hovrätten att, till undvikande av misstolkning, de uteslutna orden behålles.
Föreningen Sveriges häradshövdingar ger uttryck åt samma uppfattning
både i fråga om förutsättningarna för adoptions hävande och beträffande
de föreslagna uteslutningarna samt tillägger att uteslutningarna
synes medföra en inskränkning i möjligheterna att få adoption hävd. Föreningen
anser att, om någon ändring skall ske, denna snarare bör syfta till
vidgade sådana möjligheter.

Departementschefen

Jag biträder de sakkunnigas förslag att hävande av adoptionsförhållande
enligt andra stycket, alltså på begäran av adoptanten, på liknande sätt som
enligt första stycket bör kunna ske endast efter ett mera allmänt bedömande
av lämpligheten att adoptivförhållandet består.

I ett par remissyttranden har invändningar framställts mot förslaget att
ur paragrafen utesluta vad som där sägs om att adoptivförhållande kan
hävas, enligt första stycket därest adoptanten för ett lastbart eller brottsligt
liv och enligt andra stycket om adoptivbarnet för ett brottsligt liv. Uteslutningen
av vad i första och andra styckena säges om brottsligt liv synes
icke medföra någon saklig ändring. Däremot kan man riskera att en uteslutning
av vad i första stycket säges om lastbart liv skulle medföra en inskränkning
i adoptivbarnets möjligheter att få adoptionen hävd. Jag vill
därför förorda att nämnda rekvisit bibehålies i första stycket, på samma
sätt som de sakkunniga föreslagit att vad i andra stycket säges om lastbart
liv skall kvarstå.

12 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Vad i 12 § för närvarande
är stadgat har erhållit motsvarighet i nästföljande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

221

Efter adoptantens död kominer hävande av adoptivförhållande enligt gällande
rätt icke vidare i fråga. Vissa verkningar av adoptionen kvarstår alltjämt,
men ny adoption kan utan hinder därav komma till stånd (jfr 4
kap. 4 § andra stycket föräldrabalken).

De sakkunniga har anfört att om adoptanten avlider innan barnet uppnått
myndig ålder, vårdnaden jämlikt 6 kap. 8 och 11 §§ föräldrabalken
skall utövas av särskilt förordnad förmyndare. I synnerhet då adoptionen
skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap men även eljest, åtminstone
om dödsfallet inträffat kort tid efter adoptionen, kan det hända
att barnets föräldrar önskar återtaga barnet och att denna önskan är i
överensstämmelse med barnets bästa. Den möjligheten finns då visserligen
att föräldrarna förordnas till förmyndare. Bortsett från att detta kan te
sig som en mindre naturlig lösning, synes det emellertid enligt de sakkunnigas
mening vara rimligt att föräldrarna kan få apotivförhållandet hävt.
Lever endast en av föräldrarna eller är det eljest endast en av dem som
önskar hävning, bör sådan kunna komma till stånd på dennes ansökan. I
motsats till ett förmyndarförordnande medför ett hävningsbeslut rättsverkningar
även i andra hänseenden än beträffande vårdnaden. Såsom närmare
framgår av nästföljande paragraf i förslaget upphör genom hävandet i princip
all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten
och dennes skyldemän. Huruvida hävandet medför någon ändring i
förhållande till barnets skyldemän, är i allmänhet beroende på rättens bestämmande.
Givet är — yttrar de sakkunniga — att rättsverkningarna av
adoptivförhållandets hävande måste beaktas, då det gäller att bedöma om
hävandet påkallas av barnets bästa.

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Då adoptivbarnet efter adoptantens död ånyo adopteras, synes hittills
någon rättslig komplikation knappast ha uppkommit med anledning av det
äldre adoptivförhållandet. Eftersom förslagets bestämmelser om arvsrätt
innebära att adoptivbarnet vid adoption som skett utan förbehåll enligt 4
kap. 7 § ärves av adoptanten och hans skyldemän så som om barnet vore
adoptantens eget barn, blir det nödvändigt att reglera förhållandet mellan
den tidigare adoptantens skyldemän å ena samt den nye adoptanten och
dennes skyldemän å andra sidan. Det naturliga synes vara att låta den nya
adoptionen medföra hävande av det tidigare adoptivförhållandet utan att
särskilt beslut därom behöver meddelas. En dylik regel torde vara lämplig
även då fråga är om adoption med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap.
Det må anmärkas att ny adoption över huvud torde förekomma endast
i sällsynta undantagsfall.

På grund av nu återgivna överväganden bar de sakkunniga under förevarande
paragraf upptagit bestämmelser att om adoptanten avlider, adoptivförhållandet
må efter ansökan av adoptivbarnets föräldrar eller en av
dem hävas, såframt det påkallas av barnets bästa, samt att, om adoptivbarnet
efter adoptantens död blir adopterat av annan, det tidigare adoptivförhållandet
skall anses hävt. I anslutning till den senare av de föreslagna
bestämmelserna påpekar de sakkunniga, att om den ene av makar som
adopterat avlider och, sedan den efterlevande maken gift om sig, jämväl

222

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958

den nye maken adopterar barnet, det äldre adoptivförhållandet skall anses
hävt allenast såvitt angår den avlidne och hans släkt.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag under förevarande paragraf, mot vilket ingen
erinran framställts under remissbehandlingen, synes välgrundat. Som de
sakkunniga i annat sammanhang påpekat framgår indirekt av paragrafen
att adoptantens död icke i och för sig, såsom hittills, medför adoptivförhållandets
upphörande.

13 §.

I 12 § stadgas för närvarande att all verkan av adoption upphör, om
adoptivförhållandet häves. Ett undantag är föreskrivet i 5 kap. 3 § föräldrabalken,
enligt vilket lagrum rätten vid adoptivförhållandes hävande
kan tillåta att barnet behåller det genom adoptionen förvärvade namnet.

De sakkunniga (s. 173—176) anför att de ifrågasatta nya reglerna i
arvshänseende påkallar övervägande, huru rättsförhållandet bör gestaltas
när adoptivförhållande häves. Beträffande adoptivbarnets ställning
till adoptanten och dennes skyldemän bör enligt
de sakkunnigas mening all verkan av adoptionen liksom hittills i princip
upphöra, om adoptivförhållandet häves. Endast med avseende å adoptantens
underhållsskyldighet gentemot barnet synes anledning föreligga att ifrågasätta
ett undantagsstadgande. I vissa fall är det nämligen knappast rimligt
att adoptanten befrias från underhållsbördan. Detta gäller först och främst
då hävandet beror på omständighet, som kan läggas adoptanten till last.
Ett annat exempel, där adoptantens befriande från underhållsplikten kan
vara stötande, föreligger då barnet väl fyllt tjuguett år men lider av sjukdom
och överenskommelse om adoptivförhållandets hävande träffas mellan
adoptanten och barnet. Även i andra fall, såsom då hävande sker enligt 8 §
eller enligt 9 § andra stycket i dess föreslagna nya lydelse, kan det undantagsvis
föreligga särskilda skäl att låta adoptantens underhållsskyldighet
kvarstå. Barnets ålder och den situation, vari barnet kommer att försättas
genom hävandet, samt adoptivförhållandets varaktighet torde härvid främst
vara av betydelse, men även övriga föreliggande omständigheter bör beaktas.

På grund härav har det synts de sakkunniga lämpligt att, med avvikelse
från huvudregeln om upphörande av all verkan av adoptionen såvitt angår
adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän, ge rätten
befogenhet att vid hävandet bestämma att adoptanten skall bidraga till
adoptivbarnets underhåll, om med hänsyn till anledningen till hävandet,
barnets ålder och övriga omständigheter särskilda skäl är därtill.

Vad angår adoptivbarnets förhållande till dess skyldemän
har det icke synts de sakkunniga lämpligt att låta hävandet i princip
medföra att all verkan av adoptionen upphör.

Kungl. Maj:Is proposition nr 1''/''/ år W58

223

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Vid huvudformen av adoption förutsättes att barnets förbindelse med dess
naturliga släkt avbrytes genom adoptionen, och det kan icke anses förenligt
med billighetens krav att de rättsliga relationer, som kanske för inånga år
sedan utsläckts, plötsligt skola återupplivas och komma att påverka rättsläget
för personer, som stundom ej ens känna till adoptivbarnets existens.
1 viss mån kan detsamma sägas beträffande adoption med bibehållen arvsrätt
på grund av skyldskap. Å andra sidan finnas fall, där den naturliga
släkten vid adoptivförhållandets hävande är beredd att återtaga barnet, framför
allt då adoptionen varit av sistnämnda slag. Någon gång kan det dessutom
vara skäligt att den genom adoptionen avbrutna förbindelsen återuppstår,
trots motsatt önskan från skyldemännens sida. Under dessa omständigheter
synes knappast någon annan utväg stå till buds än att frågan om hävandets
rättsverkningar i förhållande till adoptivbarnets skyldemän får avgöras
särskilt för varje fall.

För att såvitt möjligt begränsa den befogenhet som sålunda måste läggas
i rättens hand torde emellertid det i 10 § avsedda hävningsfallet kunna avskiljas
och direkt regleras. Då adoptivbarnet fyllt tjuguett år och med adoptanten
överenskommer om adoptivförhållandets hävande, finnes icke någon
vårdnadsfråga som kräver avgörande. Och i allmänhet är underhållsskyldigheten
gentemot barnet icke längre aktuell. I stort sett har alltså barnet knappast
behov av att återinträda i sin familjerättsliga ställning från tiden före
adoptionen. Härtill kommer alt hävandet sker med barnets fria vilja, kanske
för att adoptanten och barnet skola kunna ingå äktenskap med varandra.
Med hänsyn härtill synes regeln för ifrågavarande fall böra vara att hävandet
ej medför någon ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt
till arv. — — —

Då adoptivförhållande häves på annan grund än nu sagts, d. v. s. i fall
som avses i 8, 9 och 12 §§, bör rätten, enligt vad förut anförts, i hävningsbeslutet
bestämma huruvida adoptionens verkan med avseende å underhållsskyldighet
och rätt till arv skall bestå. Vad angår underhållsskyldigheten
synes först böra uppmärksammas att på sätt i det föregående utvecklats
adoptanten kan förpliktas alt bidraga till barnets underhåll. Avser adoptantens
underhållsbörda att täcka barnets hela behov av underhåll, finnes icke
skäl att därjämte förplikta barnets föräldrar att bidraga därtill. Motsvarande
gäller när adoptivförhållande enligt 12 § andra stycket blir hävt i anledning
av ny adoption. Då hävande sker enligt 8 §, kräver däremot i regel anledningen
till hävandet att adoptanten befrias från underhållsskyldighet och
att denna återgår till föräldrarna. Även vid hävande som avses i 12 § första
stycket är det naturligt att föräldrarna eller den av dem som gjort ansökningen
blir underhållsskyldig. Häves adoptivförhållandet enligt 9 § första
eller andra stycket, torde knappast någon lösning av frågan om föräldrarnas
underhållsskyldighet kunna angivas såsom liggande närmast till hands.
Bedömandet måste ske på grundval av samtliga omständigheter i det särskilda
fallet, främst måhända anledningen till hävandet och barnets ålder.
Beträffande rätten till arv må erinras alt hävande av adoptivförhållande, då
adoptionen skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, icke kan få
annan verkan än att barnets skyldemän erhålla större arv, om barnet dör
utan att efterlämna avkomlingar. Vid huvudformen av adoption blir frågan
om hävandets rättsverkan ett desto vanskligare problem. Ett återknytande av
barnets arvsrättsliga förbindelse med den naturliga släkten inverkar icke
endast på föräldrarnas ulan även på övriga skyldemäns rättsställning. De
sistnämnda ha emellertid icke haft något inflytande på adoptionens tillkomst.
Såvitt angår dem kan därför eu sådan omständighet som anledningen

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 195S

till hävandet i regel icke ha avgörande betydelse för frågan om barnets
arvsrätt efter adoptionens upphörande. I stället måste ökat utrymme tillerkännas
synpunkten huruvida det är obilligt mot skyldemännen att barnet
blir arvsberättigat. Om underhållsskyldigheten mellan barnet och dess föiäldrar
finnes böra återupplivas vid hävandet, torde det ofta vara skäl att,
i vad föräldrarna angår, låta även det arvsrättsliga förhållandet från tiden
före adoptionen återuppstå. Hänsynen till barnets övriga skyldemän kan
dock leda till att underhålls- och arvsfrågorna böra lösas på skilda sätt.
Överhuvud måste bedömandet av hävandets rättsverkan med avseende på
rätten till arv ske efter noggrann avvägning mellan barnets, föräldrarnas och
övriga skyldemäns intressen. I det fall som avses i 12 § andra stycket påkallas
emellertid icke något avgörande i förevarande hänseende, eftersom
den nya adoptionen automatiskt reglerar frågan.

Med hänsyn till det sålunda anförda synas de synpunkter, som böra vara
vägledande vid rättens bestämmande av hävandets verkan med avseende å
underhållsskyldighet och rätt till arv, icke kunna närmare angivas i lagen
utan en vidlyftighet som ej skulle stå i rimlig proportion till hävningsfalléns
fåtalighet. Det torde därför endast böra stadgas att rättens bestämmande
skall ske efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

I fråga om vårdnaden om barn som är underårig! då adoptivförhållandet
liäves göra sig i viss mån särskilda synpunkter gällande. Adoption äger ofta
rum när de naturliga föräldrarna äro mindre väl skickade eller sakna vilja
att omhänderhava sitt barn. Vid tiden för hävandet har i allmänhet all samhörighet
mellan föräldrarna och barnet upphört. Ett återställande av vårdnadsförhållandet
från tiden före adoptionen synes därför i regel icke vara
ändamålsenligt. I stället torde rätten, liksom i åtskilliga fall som angivas i
6 kap. föräldrabalken, i samband med hävandet böra pröva vem vårdnaden
om barnet skall tillkomma. Viss ledning kan därvid hämtas av den reglering
som givits i 6 kap. 9 §, varest stadgas att, om vårdnaden enligt 7 §
tillerkänts den ene av föräldrarna och i fråga om honom inträffar fall varom
i 6 § sägs eller om han dör, rätten skall förordna den andre att utöva vårdnaden,
såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros
åt särskilt förordnad förmyndare.

I detta sammanhang må framhållas att adoptivförhållandes hävande
ibland kan undvikas genom att vårdnaden överflyttas från adoptanten till
särskilt förordnad förmyndare.

Slutligen har de sakkunniga föreslagit att i förevarande paragraf jämväl
intages en erinran om vad i 5 kap. 3 § föräldrabalken är stadgat om barnets
namn då adoptivförhållandet häves.

Under remissbehandlingen har av hovrätten för Nedre Norrland
ifrågasatts om det icke vid hävande av adoption är motiverat att ge domstolen
befogenhet, icke blott att bestämma att adoptanten skall bidraga till
adoptivbarnets underhåll utan även att pröva rätten till arv. Det fallet är
ju tänkbart — anför hovrätten — att en rik adop tant så grovt förgått sig
mot barnet, att det för dess bästa är oundgängligen påkallat att adoptionen
upphör, oavsett hur det går med arvsrätten. Även barnavårdsnämnden i
Göteborg anser att domstolen vid hävande av adoption bör äga meddela
förordnande jämväl med avseende å adoptivbarnets rätt till arv på grund
av adoptionen och åberopar som skäl härför att barnet enligt den föreslagna
huvudformen av adoption skiljes från den naturliga släkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

225

Departementschefen

Såsom de sakkunniga föreslagit bör domstolen vid adoptivförhållandets
hävande äga bestämma att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets underhåll,
om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och övriga
omständigheter detta finnes särskilt påkallat. Underhållsplikten skall
anknyta till det behov, som är aktuellt när hävandet sker.

Införandet av en möjlighet att ålägga adoptanten viss underhållsplikt i
förhållande till det förutvarande adoptivbarnet är givetvis förestavat av intresset
att barnet ej genom adoptionens hävande skall råka i försörjningssvårigheter.
Den lämpligaste metoden att tillgodose detta intresse får anses
vara att adoptanten förpliktas bidraga till barnets underhåll. Däremot synes
det varken lämpligt eller erforderligt att — såsom ett par remissinstanser
ifrågasatt — låta domstol meddela förordnande jämväl med avseende å
adoptivbarnets rätt till arv på grund av adoptionen. Arvsrätten är ju i allmänhet
en högst oviss faktor; det låter sig ej på förhand med bestämdhet
säga vare sig hur stort arvet kan bli eller när arvfallet inträffar. För det aktuella
behovet av underhåll torde det således icke ha någon större betydelse
att barnet bibehålies vid sin rätt till arv efter adoptanten.

På grund av vad sålunda anförts och då jag ej heller i övrigt har något
att erinra mot vad de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit
tillstyrker jag att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.
5

5 KAP.

Om barnets namn
2 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf i dess nuvarande lydelse må fader
till barn utom äktenskap så ock, där modern är gift, hennes make giva barnet
sitt släktnamn. I tredje stycket stadgas att, om barnet är trolovningsbarn,
den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt
tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet
fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse
utan barnets samtycke.

I samband med att utomäktenskapligt barn föreslagits skola få samma
ställning i arvsrättsligt hänseende som barn i äktenskap har de sakkunniga
(s. 176 och 177) funnit det önskvärt att barnet även erhåller rätt till
faderns släktnamn. De sakkunniga har anfört att då barnet regelmässigt
lever tillsammans med sin moder, det emellertid vanligen torde vara fördelaktigast
för såväl barnet som modern att barnet bär moderns namn. Med
hänsyn härtill synes utomäktenskapligt barn böra behålla sin hittillsvarande
rätt till moderns släktnamn men vara berättigat att taga faderns

15 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

namn. I sistnämnda hänseende torde lämpligen kunna stadgas vad som för
närvarande är föreskrivet beträffande trolovningsbarn.

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Därest frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn löses i enlighet
härmed, har tydligen barnet även på detta område nått principiell likställdhet
med barn i äktenskap. Vid sådant förhållande bör icke, om modern till
det utomäktenskapliga barnet är gift, den nuvarande befogenheten för maken
att giva barnet sitt släktnamn bibehållas. Om modern till ett barn i
äktenskap gifter om sig, har ju barnets styvfader icke sådan befogenhet.
Förslag om ändring för sistnämnda fall har vid ett par tillfällen avvisats
av statsmakterna, senast i samband med föräldrabalkens tillkomst (se prop.
1949: 93 s. 96 f och första lagutskottets utlåtande 1949: 34 s. 13 f). Frågan
om namnändring i här avsedda fall får sålunda oavsett barnets börd prövas
enligt förordningen angående antagande av släktnamn.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att andra
och tredje styckena i förevarande paragraf ersättes med ett stadgande av
innehåll att den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det
fyllt tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn samt
att, om barnet fyllt aderton år, den som har vårdnaden ej må träffa sådan
bestämmelse utan barnets samtycke.

De sakkunnigas förslag rörande utomäktenskapligt barns släktnamn har
vid remissbehandlingen lämnats utan erinran i flertalet yttranden,
men bland dem som uttryckligen uttalat sig i frågan har de flesta ställt sig
avvisande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har icke något att erinra mot den
föreslagna regleringen av frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn för
det fall att frågan om sådant barns rätt till arv regleras i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. Om emellertid rätten till arv i något hänseende
skulle inskränkas, bör enligt föreningens mening motsvarande inskränkning
ske i fråga om rätten till faderns släktnamn. Domkapitlet i Linköpings stift
har ur principiell synpunkt icke någon erinran mot den föreslagna ändringen
men ställer sig tvekande till huruvida rätten till faderns namn bör givas
barnet enligt dess eget eller moderns bestämmande eller om medgivande av
barnavårdsman, barnavårdsnämnd eller annan utomstående bör fordras. Om
barnet har fördel eller obehag av faderns namn — anför domkapitlet — torde
ibland vara en omdömesfråga. Såsom förslaget är utformat föreligger
enligt domkapitlets mening viss möjlighet till utpressning, något som dock
skulle kunna undvikas om utomståendes samtycke måste föreligga. Domkapitlet
i Uppsala ärkestift hänför sig till ett utlåtande vilket på domkapitlets
uppdrag avgivits av kyrkoherden Törnquist. Denne ifrågasätter om de föreslagna
bestämmelserna alltid skulle vara fullt lyckliga. Om fadern har ett
högadligt eller ett eljest egenartat namn, kan mycket väl tänkas — framhålles
i utlåtandet — att barnets moder, som ju i regel är vårdnadshavare,
bestämmer att barnet skall bära detta namn. Någon anledning att »skydda»
fadern och fördenskull förhindra detta finns självfallet icke, men det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

227

ingalunda uteslutet att namnet för barnet själv, både under uppväxtåren
och sedermera, kan bli en allvarlig belastning, som vållar förtret och obehag.
Därtill kommer — anföres vidare — att den hittillsvarande möjligheten
för moderns make, om denne är annan än barnafadern, att ge barnet
sitt släktnamn icke vidare skall förekomma. De sakkunnigas motivering för
förslaget synes icke övertygande. Rent teoretiskt må resonemanget om »principiell
likställelse» med barn av äktenskaplig börd vara riktigt, men i verkligheten
förhåller det sig så alt mödrarna i regel är mycket glada åt att deras
föräktenskapliga barn lätt kan erhålla samma namn som senare barn i
äktenskapet, eftersom därigenom familjen sammangjutes på ett bättre sätt
och dessa barns särställning icke framträder på samma vis som eljest. De
föreslagna bestämmelserna bör därför omarbetas, så att icke barnen vållas
onödiga besvärligheter på grund av lagens alltför rigorösa karaktär. Liknande
synpunkter anförs jämväl i det av domkapitlet åberopade utlåtandet
av kontraktsprosten Dahlbom. Denne finner den föreslagna ändringen diskutabel,
men anser å andra sidan att de sakkunnigas motivering har visst
berättigande, särskilt som frågan om barnets namn stundom lämpligen kan
lösas med tillämpning av förordningen angående antagande av släktnamn.

I överensstämmelse med sin uppfattning beträffande frågan om vidgad
arvsrätt för utomäktenskapligt barn avstyrker hovrätten för Nedre Norrland
den föreslagna ändringen rörande rätten till släktnamn. Men även om utomäktenskapliga
barn skulle tillerkännas arvsrätt, följer enligt hovrättens mening
icke därav att rätten till släktnamn bör ändras, eftersom familjenamnet
i än högre grad än familjens egendom får anses vara ett uttryck för gemenskap.
Det synes hovrätten även föga rimligt att ett släktnamn skulle
mot faderns vilja få bäras av ett utomäktenskapligt barn, på vars fostran
han icke haft möjlighet att inverka. Statistiska centralbyrån framhåller att
den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf medfört, att centralbyråns
godkännande enligt släktnamnsförordningen erfordras för att barnet skall
få antaga styvfaderns namn. Centralbyrån har icke något att erinra häremot
ur principiell synpunkt, men påpekar rörande de praktiska konsekvenserna
följande. Nästan undantagslöst varje vecka förekommer, att centralbyrån
har att pröva några ansökningar om rätt för barn i äktenskap att antaga
styvfaderns namn. Då och då inkommer även ansökningar om rätt för barn
utom äktenskap, som utnyttjat sin legala rätt att antaga faderns namn, att
utbyta detta mot styvfaderns. Man torde enligt centralbyråns mening kunna
räkna med en väsentlig ökning av ansökningsärendenas antal, om den föreslagna
ändringen genomföres. Det är dock omständigheter av annan art än
arbetsbördans ökning centralbyrån vill framhålla.

Centralbyrån anför i fortsättningen:

Liksom styvfadern enligt gällande ordning kan i samråd med vårdnadsliavaren
giva barn utom äktenskap sill namn, har det vid ett par tillfällen
varit ifrågasatt, att samma ordning skulle bliva gällande även med avseende
å barn i äktenskap som fått styvfader. Förslagen ha emellertid avvisats.
De omständigheter som borde vara avgörande — I. ex. barnets samhörighet
med den naturlige fadern å ena sidan och samhörigheten med

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

styvfaderns familj å andra sidan -— ansågos vara av sådan natur, att det
icke vore möjligt att uppställa en allmän lagregel om rätt för barn i äktenskap
att erhålla styvfaderns släktnamn. Avgörandet borde ej heller få
träffas av barnets föräldrar utan prövningen borde läggas i en opartisk
myndighets hand, som därvid skulle ledas av hänsyn till barnets bästa.

Enligt centralbyråns erfarenhet möter det med nuvarande ordning i allmänhet
stora svårigheter att i sådana fall få fram ett utredningsmaterial
om vad som är det bästa för barnet; besluten måste ofta fattas efter tämligen
schematiska överväganden. Endast i ett mindre antal fall har centralbyrån
funnit sig övertygad om att det är bäst för barnet att behålla den
naturlige faderns namn. I fråga om barn i äktenskap är det vidare vanligen
så, att fadern och barnet levat samman någon tid, och att prövningen
avser om barnet skall få byta bort ett namn, som det bär gemensamt med
fadern. När det gäller barn utom äktenskap har man mindre ofta samma
skäl att räkna med en motsvarande samhörighet mellan barnet och fadern.
Och eftersom de sakkunniga väl anser att utomäktenskapligt barn
skall vara berättigat att taga faderns namn men tillika finner det fördelaktigast,
att barnet behåller sin nuvarande rätt till moderns släktnamn,
kommer det i de flesta av dessa fall icke att röra sig om utbyte av ett namn,
som barnet har gemensamt med fadern. Det blir som regel ej heller fråga
om utbyte av ett namn, som barnet bär gemensamt med modern, eftersom
modern förvärvat annat namn genom giftermålet. I själva verket kommer
ansökningen i allmänhet att gå ut på att barnet skall få ha samma namn
som modern även efter hennes giftermål. Det förefaller därför som om
centralbyrån ännu mera sällan än när det gällt barn i äktenskap skulle få
anledning att motsätta sig namnändringen. Då alltså resultatet efter centralbyråns
prövning ej mycket kommer att avvika från resultatet av den
nuvarande lagregeln, om denna bibehålies, ifrågasätter centralbyrån med
hänsyn till den ökade omständligheten huruvida förslaget bör genomföras.
Enligt domkapitlet i Visby stift är traditionen för att mannens släktnamn
skall vara förbehållet huslrun och barnen i äktenskap mycket stark. Sveriges
advokatsamfund — vars uppfattning i huvudsak delas av svenska
bankföreningen — yttrar att frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn
icke har något särskilt samband med sådant barns rätt till arv; även
om de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med
barn i äktenskap, får de dock icke äktenskaplig börd. Det gemensamma
familjenamnet är just uttryck för en samhörighet, som i regel icke förefinnes
mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fader. På grund av vad
nu sagts och då det vanligen torde vara fördelaktigast för såväl barnet som
modern att barnet bär moderns namn, avstyrker samfundet förslaget. Såvitt
svenska socialvårdsförbundet kan finna måste det röra sig om rena undantagsfall,
där det kan vara förenligt med barnets verkliga intressen att det
antager sin faders släktnamn utan dennes medgivande och därmed markerar
en anknytning till denne, som ofta icke tager sig några som helst synliga
uttryck under barnets uppväxttid. Rätten för make att ge hustruns

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 tb år 1958

229

barn utom äktenskap sitt släktnamn bör enligt förbundets mening alltjämt
behållas. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser den föreslagna ändringen
olämplig och opraktisk samt föreslår att nu gällande ordning behålles, och
på liknande sätt uttalar sig barnavårdsnämnden i Norrköping.

Departementschefen

Redan i 1917 års lag om barn utom äktenskap stadgades (1 §) att barn
utom äktenskap skulle erhålla moderns släktnamn. Stadgandet kvarstår
oförändrat i första stycket av förevarande paragraf och beröres ej av de
sakkunnigas förslag. Som motiv för stadgandet har åberopats att barnet
faktiskt och rättsligt står närmare modern än fadern.

Mellan barn utom äktenskap och dess fader torde ofta icke råda någon
faktisk samhörighet. Barnet står i allmänhet under moderns vårdnad, det
vistas hos modern och uppfostras av henne. Det är vid sådant förhållande
naturligt att såsom huvudregel alltjämt skall gälla att barn utom äktenskap
erhåller moderns släktnamn.

I syfte att på förevarande område — liksom på det arvsrättsliga området

— skapa principiell likställighet med barn i och barn utom äktenskap har
de sakkunniga föreslagit en tilläggsregel av innehåll att den som har vårdnaden
om barn utom äktenskap eller barnet självt, om det fyllt tjuguett
år, skall äga bestämma att barnet skall bära faderns släktnamn. Förslaget
har i princip lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, men i åtskilliga
yttranden har betänkligheter uttalats mot detsamma. Sålunda har
bland annat gjorts gällande att frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn
icke har något direkt samband med sådant barns rätt till arv och
att det knappast kan vara rimligt att ett släktnamn skulle mot faderns vilja
få bäras av ett utomäktenskapligt barn, på vars fostran fadern icke haft
möjlighet att inverka.

Det är visserligen sant att frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt
och frågan om sådant barns släktnamn icke är direkt avhängiga av varandra.
Men bakgrunden för de väckta förslagen utgöres i båda fallen av
strävandena att i görligaste mån utjämna den ur principiell och etisk synpunkt
oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn. Självfallet
kan delade meningar råda om riktigheten av att utsträcka nämnda strävanden
till att avse även frågan om barnets namn. För egen del anser jag dock
övervägande skäl tala för de sakkunnigas uppfattning att så bör ske. Mera
tveksam framstår måhända frågan huruvida det, såsom de sakkunniga föreslagit,
bör tillkomma vårdnadshavaren ensam — alltså i allmänhet modern

— att bestämma att det utomäktenskapliga barnet skall bära faderns namn.
Såsom i ett remissyttrande ifrågasatts skulle man kunna tänka sig att som
villkor för eu sådan namnändring kräva medgivande av barnavårdsman,
barnavårdsnämnd eller annan utomstående. Det är emellertid att befara att
en dylik anordning skulle medföra avsevärd ojämnhet i den praktiska tilllä
inpningen, och jag har slutligen kommit till det resultatet alt det icke
heller på denna punkt finnes tillräckliga skiil att frångå de sakkunnigas
förslag.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att, om modern till ett utomäktenskapligt
barn är gift, slopa den nuvarande befogenheten för hennes
make att giva barnet sitt släktnamn, är att märka att även detta förslag
är ett uttryck för de förut berörda strävandena att uppnå största möjliga
likställdhet mellan olika grupper av barn. Om modern till ett barn i äktenskap
gifter om sig, har ju •— som de sakkunniga framhållit — barnets styvfader
icke sådan befogenhet. Det får därför anses följdriktigt att icke heller
utomäktenskapligt barns styvfader skall äga utan vidare ge barnet sitt
släktnamn. I båda fallen torde frågan om namnändring således få prövas
enligt förordningen angående antagande av släktnamn. Statistiska centralbyrån,
som har att avgöra dessa ärenden, har visserligen ställt sig något
tveksam till förslaget med hänsyn till den ökade omständlighet som denna
ordning för namnbyte skulle medföra. Centralbyrån synes emellertid vara
benägen att pröva ansökningar av nu ifrågavarande slag i positiv anda, och
under sådana förhållanden torde de praktiska olägenheterna icke få bli avgörande.

Under hänvisning till det sagda tillstyrker jag att andra och tredje styckena
i förevarande paragraf ersättes av ett stadgande med den lydelse de
sakkunniga förordat.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet

5 §•

I andra stycket av denna paragraf är för närvarande stadgat, att ett adoptivbarns
föräldrar icke är skyldiga att bidraga till barnets underhåll, där
ej adoptanten samt, om han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet.

De sakkunniga (s. 177 och 178) har anfört att föräldrarna sålunda har
icke primär men väl subsidiär underhållsskyldighet mot sitt bortadopterade
barn och att barnet trots adoptionen alltjämt är pliktigt att vid behov underhålla
föräldrarna. Vid föräldrabalkens tillkomst anförde första lagutskottet
(utlåtande 1949: 34 s. 18 f) att det knappast vore befogat att adoptivbarn
skulle ha en undantagslös skyldighet att vid förmåga å ena
och behov å andra sidan underhålla, förutom adoptivföräldrarna, även
de naturliga föräldrarna. På den civilrättsliga underhållsskyldigheten
grundade sig vissa i fattigvårdslagen intagna stadganden av offentligrättslig
natur. På grund av det nära samband som rådde mellan den civilrättsliga
och den offentligrättsliga underhållsskyldigheten förutsatte en
jämkning av reglerna i det förra hänseendet att jämväl bestämmelserna
i det senare toges under omprövning. I avvaktan på resultatet av den
pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen fann utskottet det icke
lämpligt att till slutgiltig behandling upptaga till denna lagstiftning hörande
eller närstående spörsmål. Utskottet förutsatte att i samband med ar -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

betet på en revision av de offentligrättsliga reglerna i fattigvårdslagstiftningen
angående underhållsskyldighet mellan föräldrar och barn jämväl frågan
om barns underhållsskyldighet mot föräldrar ur civilrättslig synpunkt utreddes.

Då de sakkunnigas förslag angående adoption förutsätter att vid huvudformen
därav barnets förbindelse med den naturliga släkten i princip avbrytes,
bär det icke synts de sakkunniga möjligt att såvitt angår nämnda
adoptionsform bibehålla vare sig de naturliga föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet
mot barnet eller barnets underhållsplikt mot föräldrarna.
Endast i det fall att den som är gift adopterar sin makes barn bör ett undantag
göras för att barnet skall få samma rättsställning i förhållande till båda
makarna. I enlighet härmed har andra stycket i förevarande paragraf avfattats.

Departementschefen

Då det reformerade adoptionsinstitutet kännetecknas därav att barnets
förbindelser med den egna släkten avbrytes, är det naturligt att underhållsskyldigheten
mellan föräldrarna och adoptivbarnet upphör med adoptionen.

D ep ar t em e n t s f ö r.sl aget har även i övrigt utformats i enlighet med de sakkunnigas
förslag, vilket vid remissbehandlingen genomgående lämnats utan
erinran. Det må i detta sammanhang framhållas att det förslag till reglering
av den civilrättsliga underhållsskyldigheten som nu framlägges helt överensstämmer
med den lösning av motsvarande spörsmål rörande offentligrättslig
underhållsskyldighet, som förordats i det på riksdagens prövning
beroende förslaget till lag om socialhjälp (se prop. nr 177/1955 s. 250 255).

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för fader till barn
utom äktenskap att bidraga till modems underhåll i samband med nedkomsten.
Bestämmelserna har icke ansetts direkt tillämpliga då havandeskapet
avbrutits genom abort. I ett på senare tid avgjort rättsfall (NJA
1951 s. 2&5) har emellertid högsta domstolen jämlikt grunderna för ifrågavarande
paragraf ålagt en man att till en ogift kvinna utgiva ersättning
för kostnader i samband med abort på medicinsk indikation; tre ledamöter
var skiljaktiga, en av dem ansåg paragrafen vara direkt tillämplig och två
fann ersättningsanspråket icke kunna bifallas.

De sakkunniga (s. 178 och 179) har uppgivit att 1950 års abortutredning
i en till de sakkunniga inkommen skrivelse anfört att nyssnämnda avgörande
icke med säkerhet kunde åberopas som prejudikat för fall, där annan
indikation än medicinsk utgjorde grunden för abortingripandet. Flertalet
legala aborter vore emellertid sådana fall, och utredningen hyste den uppfattningen
att betalningsskyldighet borde föreligga vid samtliga legala aborter.
Utredningen hade därför hemställt att de sakkunniga ville överväga,
huruvida icke frågan borde bli föremål för reglering i lag.

De sakkunniga bär funnit det lämpligt att i samband med de föreslagna

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

nya reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap föreslå
uttryckliga bestämmelser angående moderns rätt till ersättning då havandeskapet
avbrutits. Eftersom detta fall företer påtaglig likhet med det
att barn födes dött, har bestämmelserna synts böra omfatta båda fallen,
ehuru förevarande paragraf i nuvarande lydelse varit avsedd att tillämpas
oavsett om barnet födes levande eller dött (se lagberedningens förslag till
revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvöabalken III s. 104).

I fortsättningen anför de sakkunniga:

Ersättningsskyldigheten i nu ifrågavarande fall bör uppenbarligen ligga
inom ramen för den ersättningsskyldighet som skulle ha uppkommit vid
normal förlossning och i övrigt så långt möjligt vara anordnad på motsvarande
sätt som denna. Eftersom något barn, vars vård kan medföra hinder
i kvinnans förvärvsverksamhet, icke finnes, torde emellertid behovet av
ersättning oftast vara mindre omfattande. Vad angår abortfall bör därjämte
i regel något underhållsbidrag icke vara behövligt för tiden före ingripandet.
Att begränsa ersättningsskyldigheten till legal abort synes icke lämpligt.
Även då havandeskapet eljest avbrutits kan det stundom vara skäligt att
kvinnan erhåller ersättning.

Givet är att ersättningsskyldigheten bör åligga den man som föranlett
havandeskapet. I de fall som här äro i fråga förekommer emellertid icke,
såsom då barn födes levande, något fastställande av faderskapet. I stället
bör därför såsom ersättningsskyldig angivas den som haft samlag med modern
å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att han är
barnets fader. Om modern under konceptionstiden haft samlag med två
eller flera, skulle konsekvensen strängt taget kräva att ersättningsskyldighet
endast kunde åläggas den, beträffande vilken det är mest sannolikt att
han avlat barnet. Särskilt i betraktande av att blodprov i allmänhet icke kan
tagas i här avsedda fall, skulle det dock ofta vara mycket vanskligt att göra
den härför erforderliga avvägningen. Härtill kommer att ifrågavarande ersättningsskyldighet
är förhållandevis litet betungande. På grund härav torde
böra gälla att ersättningsskyldighet må åläggas den instämde mannen,
även om kvinnan haft samlag med flera män. En invändning av den; mot
vilken ersättningsanspråk riktas, att kvinnan haft samlag med annan får
sålunda i regel icke någon betydelse då barnet fötts dött eller havandeskapet
avbrutits.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att i förevarande
paragraf skall införas ett nytt tredje -stycke av innehåll att vad i
första och andra styckena sägs om fadern skall, där barnet födes dött eller
havandeskapet avbrutits, i den mån det finnes skäligt i tillämpliga delar
gälla den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat,
om det ej är osannolikt att han är barnets fader. — I paragrafens sista
stycke har de sakkunniga vidtagit en redaktionell ändring.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att den föreslagna nya regeln
bör begränsas till de fall, då barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits
genom legal abort.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen ej mött annan invändning
än att i ett yttrande hemställts att ifrågavarande ersättningsskyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

233

dighet skall begränsas till de fall då barnet födes dött eller havandeskapet
avbrutits genom legal abort. I likhet med de sakkunniga anser jag att ersättningsskyldighet
lämpligen bör föreligga jämväl då havandeskapet eljest
avbrutits. Jag tillstyrker därför att såsom tredje stycke i förevarande
paragraf upptages den av de sakkunniga förordade bestämmelsen. Mot den
redaktionella ändring av sista stycket, som de sakkunniga föreslagit, bär
jag intet att erinra.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap
1 §•

I denna paragraf stadgas nu bland annat att förmynderskap för underårig
skall inskrivas då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad,
eller moder avlider.

De sakkunniga (s. 179 och 180) bär anfört att den begränsning, som
sålunda gäller i fråga om skyldigheten att inskriva förmynderskap vid
faderns död, är föranledd av att utomäktenskapligt barn för närvarande
i allmänhet icke har arvsrätt efter sin fader. Enligt förslaget till ärvdabalk
skall emellertid barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställas
med barn i äktenskap, och begränsningen torde därför böra utgå. Å andra
sidan innebär den föreslagna huvudregeln angående arvsrätt vid adoptivförhållande
att adoptivbarn icke är arvsberättigat efter sina skyldemän.
Vid detta förhållande synes förmynderskap för underårig! adoptivbarn böra
inskrivas vid adoptantens i stället för vid faderns eller moderns död. För
de fall då adoptivbarn alltjämt skall njuta arvsrätt efter skyldemän, synes
vad i förevarande paragraf stadgas om förmyndarskaps inskrivande då
egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning tillfaller den underårige
vara tillfyllest.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda anfört bär förevarande
paragraf ändrats så, att förmynderskap för underårig skall inskrivas
då fader eller moder eller, om den underårige är adopterad, adoptant avlider.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

2 §•

Beträffande denna paragraf har endast den ändringen vidtagits att hänvisningen
till lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvisning
till ärvdabalken.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 244 år 1958

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom

12 §.

Även i denna paragraf är vidtagen ändring endast av redaktionell natur;
hänvisningen till lagen om arv har utbytts mot en hänvisning till 8 kap.
ärvdabalken.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången
3 §.

I denna paragraf stadgas för närvarande att talan rörande faderskapet till
barn utom äktenskap eller om barnets egenskap av trolovningsbarn må väckas
vid rätten i den ort, där mannen bär sitt hemvist eller lägersmålet skett.
Är han död, må talan väckas vid den rätt, som bär att upptaga tvist om arv
efter honom.

De sakkunniga (s. 180—181) har till en början i sitt förslag ur paragrafen
uteslutit vad där sägs om trolovningsbarn. Med hänsyn vidare till de fall
då talan kan komma att samtidigt föras mot två eller flera män synes det
de sakkunniga knappast lämpligt att behålla stadgandet om att talan må
väckas där lägersmålet skett. Även denna bestämmelse har därför utgått.
Av samma skäl har det synts mindre ändamålsenligt att såsom huvudregel
föreskriva att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. En lämpligare
huvudregel synes de sakkunniga vara att talan må instämmas till rätten
i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist. Om modern är död,
återstår enligt denna regel alltid barnets forum. Skulle modern och barnet
ha olika hemvist, kan käranden fritt välja mellan moderns och barnets forum.
De sakkunniga har därjämte ansett att det i viss utsträckning torde böra
stå öppet att stämma till mannens forum, d. v. s. rätten i den ort där mannen
har sitt hemvist. Emellanåt skulle detta visserligen, såsom antytts, kunna
medföra olägenheter. Domstolen torde därför böra tillerkännas rätt att
diskretionärt pröva huruvida det är lämpligt att upptaga talan vid mannens
forum samt att vägra detta, om det skulle medföra avsevärd olägenhet. —•
Enligt 10 kap. 14 § rättegångsbalken gäller att käromål mot flera svarande
må väckas vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är
stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålet stödjer sig på
väsentligen samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot
alla som har del däri, må talan ock väckas vid den rätt där någon av dem har
att svara. När flera svarande skall instämmas, uppkommer tydligen -—• anför
de sakkunniga — behov av att kunna handlägga de olika käromålen vid
samma domstol. De sakkunniga har därför föreslagit att vad i 10 kap. 14 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

235

rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om käromål
mot flera svarande rör samma barn.

I de sakkunnigas förslag kompletteras de nu förordade bestämmelserna
med ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika män samtidigt
förekommer vid skilda domstolar. De sakkunniga anser sålunda det
icke kunna tillåtas att modern väcker talan mot viss man vid sitt eget forum
och att barnavårdsmannen samtidigt instämmer en annan man till dennes
forum, om det sistnämnda ej sammanfaller med moderns. I nära anslutning
till stadgandet i 13 kap. 6 § rättegångsbalken har därför föreslagits att ny
talan rörande faderskap, varom redan är rättegång, ej må upptagas till
prövning vid annan rätt.

Slutligen har det synts de sakkunniga ändamålsenligt att ge domstol som
har att handlägga faderskapsmål viss möjlighet att överflytta målet till
annan domstol. Om nämligen, sedan talan mot viss man väckts vid t. ex.
moderns forum, det visar sig att ytterligare någon man hör instämmas,
måste detta enligt de förut berörda reglerna ske till samma domstol, även
om den sistnämnde mannens forum ur utredningssvnpunkt finnes avgjort
lämpligare. Efter förebild av bestämmelserna i 19 kap. 7 § rättegångsbalken
har de sakkunniga därför föreslagit, att om talan upptagits av viss
domstol och även annan rätt är behörig, den förra skall äga, om synnerliga
skäl är därtill, förordna att målet skall överflyttas till den senare domstolen
samt att beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen skall vara gällande
till dess den rätt, dit målet överflyttats, förordnar annat.

De sålunda föreslagna forumreglerna behandlas i flera remissyttranden.
Göta hovrätt finner det icke klart att lägersmålsforum bör avskaffas.
För en moder kan det nämligen med hänsyn till publiciteten vara
värdefullt att kunna välja annat forum än sitt eller barnets personliga forum,
och möjligheten att med viss modifikation kunna välja mannens personliga
forum synes för tillgodoseende av detta intresse icke tillfyllest.
Om en kvinna blivit rådd med barn under ett besök på en främmande ort,
synes det rimligt att hon, liksom nu, bör ha möjlighet att instämma sin
talan till domstolen i den orten. Skall från början eller sedermera flera
män instämmas som svarande löser sig forumfrågan genom hänvisningen
till 10 kap. 14 § rättegångsbalken. Samma ståndpunkt intar föreningen
Sveriges stadsdomare och svenska socialvårdsförbundet, vilket framhåller
att det ur utrednings- och bevissynpunkter i vissa fall kan vara lämpligare
att talan utföres vid den domstol där lokal- och personkännedom lättast kan
förebringas. Även barnavårdsnämnden i Norrköping anser att lägersmålsforum
alltjämt i normalfallen — då blott en svarande finns — erbjuder
stora fördelar med tanke på att vittnesbevisning och annan utredning där i
regel är lättast tillgänglig. Vidare anser nämnden att barnets forum ofta är
det minst lämpliga, särskilt när barnet är utackorderat i kommun långt från
moderns eller den uppgivne faderns hemort. 1 övriga fall torde barnets forum
i regel sammanfalla med moderns. Det kan emellertid vara hänsynsfullt
mot modern, att rättegången ej sker i hennes hemort. Enligt nämndens

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

mening bör valfrihet därför fortfarande finnas för käranden mellan svarandens
forum och annat forum.

Överståthållarämbetet ansluter sig till de erinringar som barnavårdsnämnden
i Stockholm i sitt yttrande anför mot förslaget att faderskapsmålen
skall handläggas vid rätten i den ort där modern eller barnet har sitt
hemvist. Nämnden yttrar i denna del:

Det kan medföra avsevärd olägenhet för modern att målet handlägges i
den ort, där hon har sitt hemvist. Detta är särskilt fallet, då hon fött barnet
på annat håll, och detta icke är känt i hemorten.

Att handlägga målet vid barnets forum synes ännu olämpligare. Då faderskapsmålet
vanligen handlägges, är barnet ungefär i ettårsåldern och är
då ofta utackorderat i fosterhem eller befinner sig i ett blivande adoptivhem.
Erfarenheten har visat, att det även nu är ytterligt svårt att intreseera
fosterföräldrar och blivande adoptanter att ordna med blodprov på barnet,
då de av naturliga skäl icke önska någon insyn i sitt och barnets liv.

Då det är ofta förekommande att faderns, moderns och barnets forum
sammanfaller och huvudparten av faderskapsmål även framdeles torde
komma att röra endast en man, synes det icke föreligga skäl att ändra nu
gällande bestämmelser i annan mån än att faderskapsmål ej bör handläggas
i den ort där lägersmålet skett.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om hänvisningen i första
stycket av paragrafen till 10 kap. 14 § rättegångsbalken ger åsyftad verkan
för det fall att målet mot den presumtive fadern nr 1 instämts till dennes
personliga forum och föreläggande sedan gives att instämma ytterligare
en eller flera svarande. Det är då icke alltid säkert att motsvarande tillämpning
av vad i 10 kap. 14 § rättegångsbalken är stadgat gör den första domstolen
behörig. Käromålen torde då icke kunna anses vara väckta samtidigt
och saken är ej sådan att endast en dom kan givas mot alla svarande.

Rättegång skommittén avstyrker att lägersmålsforum avskaffas. Kommittén
finner det däremot onödigt att talan skall få föras vid rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist. I stället för hänvisningen till 10 kap. 14 § rättegångsbalken,
vilken kan vålla oklarhet, föreslås vidare att i paragrafen direkt
utsäges vad som avses. Till skillnad från vad som gäller enligt 19 kap.
7 § rättegångsbalken skall enligt de sakkunnigas förslag mål kunna överflyttas
till annan domstol utan att detta yrkats från någondera sidan. Enligt
kommitténs mening bör överflyttning kunna ske endast på yrkande av part.

Departementschefen

Som de sakkunniga framhållit bör ur paragrafen uteslutas vad som däri
sägs om trolovningsbarn. Därjämte påkallas vissa ändringar med anledning
av förslaget till nya regler om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap.

Enligt gällande ordning kan talan om faderskap endast föras mot en man
i sänder. Sådan talan skall jämlikt förevarande paragraf väckas vid rätten
i den ort där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet skett.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit kan man utgå ifrån — och
därmed har uppenbarligen också de sakkunniga räknat — att faderskaps -

Kungl. Maj. ts proposition nr i44 är 1958

237

talan även framdeles i allmänhet kommer att föras mot blott en man. Trots
detta har de sakkunniga, med hänvisning till de fall då talan kan komma att
samtidigt föras mot två eller flera män, icke ansett det lämpligt vare sig att
bibehålla stadgandet om lägersmålsforum eller att såsom huvudregel föreskriva
att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. I stället har de
sakkunniga som ny huvudregel jämväl för normalfallen föreslagit att talan
skall väckas vid rätten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist;
mannens domicilforum bibehålies visserligen såsom alternativt forum, men
endast under förutsättning att rätten ej finner det medföra avsevärd olägenhet
att talan föres där.

De sakkunnigas förslag har mött viss kritik i remissyttrandena. För egen
del kan jag ej finna det rimligt att huvudregeln rörande domstols behörighet
i faderskapsmål skall utformas med tanke på de jämförelsevis sällsynta
fall då rätten har att pröva vem av två eller flera som är fader. Tvärtom
synes mig den grundläggande forumregeln böra ta sikte på de fall då prövningen
avser en enda man. Att för dessa fall frångå den nuvarande regeln,
enligt vilken talan skall väckas vid mannens d. v. s. i regel svarandens domicilforum,
synes mig ej motiverat. Grundsatsen actor sequitur forum rei
har sedan långt före ikraftträdandet av 1734 års lag gällt i svensk rätt
(jfr 10 kap. 1 § rättegångsbalken), och erfarenheterna av de nuvarande reglerna
om domstols behörighet i faderskapsmål kan icke anses ge något stöd
för att just på detta speciella område frångå den allmänna principen. En
annan sak är att varje forumregel som endast anknyter till parts hemvist,
det må vara svarandens eller kärandens, understundom kan utfalla mindre
väl i den praktiska tillämpningen. Anledningen härtill är att en persons
hemvist bestämmes av hans mantalsskrivning (10 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken) samt att mantalsskrivningsreglerna har ett sådant innehåll
att en person kan tänkas vara faktiskt bosatt på en annan ort än den
där han vid stämningens delgivning (jfr 10 kap. 15 § rättegångsbalken) är
mantalsskriven. Redan med hänsyn härtill får det nr båda parternas synpunkt
anses välgrundat att såsom alternativ forumregel bibehålla det nuvarande
stadgandet om behörighet för lägersmålsforum. Härtill kommer att
det, såsom under remissbehandlingen framhållits, kan innebära en klar
fördel ur såväl utrednings- som bevissynpunkt att talan kan prövas vid den
domstol där lägersmålet ägt rum. Jag har följaktligen kommit till det resultatet
att den nu gällande huvudregeln bör bibehållas oförändrad i de fall
då talan blott föres mot en man, d. v. s. att talan i dessa fall må väckas vid
rätten i den ort där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är mannen
död, bör talan kunna väckas antingen vid den rätt där dödsboet efter
honom svarar eller vid rätten i den ort där lägersmålet skett.

Av förslaget till 3 kap. 1 § föräldrabalken framgår att rättens prövning
understundom kan avse två eller flera män, antingen därför att barnets
representant från början själv för talan mot flera eller därför alt den av
barnets representant instämde svaranden påkallar alt frågan om faderskapet
prövas även med avseende å annan man. I de fall då talan från början

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

föres mot två eller flera män kan det givetvis mycket väl inträffa, att svarandena
icke har samma personliga forum eller att samlagen ägt rum inom
olika domkretsar. Det är därför tydligen erforderligt att meddela en föreskrift,
som gör det möjligt att vid en och samma domstol behandla sådan
talan som riktas mot två eller flera samtidigt. Motsvarande problem har
inom den allmänna civilprocessen lösts genom stadgandet i 10 kap. 14 §
rättegångsbalken, varest stadgas att käromål mot flera svarande må väckas
vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är stadgat har att
svara, om det sker samtidigt och käromålen stödjer sig på väsentligen
samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot alla som
har del i saken, må talan enligt nämnda lagrum väckas vid den rätt där
någon av dem har att svara. Jag är ense med de sakkunniga om att en liknande
regel bör gälla i sådana faderskapsprocesser där flera svarande från
början skall instämmas, men såsom i ett par yttranden anmärkts får det,
i stället för att nöja sig med en enkel hänvisning till sagda lagrum i rättegångsbalken,
anses önskvärt att ge en uttrycklig regel i ämnet. Denna torde
böra innehålla att talan i dylika fall må väckas vid rätten i den ort, som
enligt huvudregeln är behörig med avseende å någon av männen. I de fall
då barnets representant väckt talan mot endast en man, men denne jämlikt
3 kap. 1 § tredje stycket påkallar att frågan om faderskapet skall prövas
även med avseende å annan, framgår av sistnämnda lagrum att den domstol
där den ursprungliga talan väckts automatiskt är behörig.

Som de sakkunniga föreslagit bör forumreglerna i faderskapsmål kompletteras
med ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika
män samtidigt förekommer vid skilda domstolar. Ett sådant stadgande, utformat
i enlighet med de sakkunnigas förslag, har upptagits i andra stycket
av förevarande paragraf.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ändamålsenligt att ge domstol,
som har att handlägga faderskapsmål, viss möjlighet att överflytta målet
till annan domstol. Dylik överflyttning bör emellertid, såsom i ett remissyttrande
förordats, endast få ske på framställning av part. Stadgande härom
har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

4 §•

Denna paragraf innehåller för närvarande bestämmelser om vem som
äger föra talan för utomäktenskapligt barn i mål rörande fastställande av
dess faderskap. Har modern vårdnaden om barnet, äger hon föra talan ändå
att hon ej uppnått myndig ålder. Samma rätt har särskilt förordnad förmyndare.
Barnavårdsman äger ock, själv eller genom ombud, föra sådan
talan. Envar som äger föra talan skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet.

De sakkunniga (s. 181 och 182) har ansett att dessa bestämmelser alltjämt
bör gälla. De av de sakkunniga föreslagna nya reglerna om faderskapets
fastställande säges emellertid påkalla särskilda regler om fullföljden
i mål, vari talan om faderskapet prövats med avseende å flera män;
sådana regler har de sakkunniga upptagit i denna paragraf.

Kungi. Maj:ts proposition nr 14i år 1958

239

Vad först beträffar det fallet att talan i första instans ogillas mot alla har
de sakkunniga föreslagit, att det helt bör ankomma på barnets representanter
att bestämma mot vilka talan skall fullföljas. Man synes nämligen
enligt de sakkunnigas mening med fog kunna lita till att modern och barnavårdsmannen
regelmässigt fullföljer talan i den omfattning som är önskvärd.
Om åter talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande
om ogillande av barnets talan, kan barnet givetvis riskera att den som fullföljer
vinner befrielse från faderskapet. Det föreligger i denna situation
behov för barnets representanter att i den högre instansen kunna alternativt
yrka att någon annan av de vid underrätten instämda personerna skall
förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Man bör därvid kunna
presumera att barnets representanter alltid önskar att i andra hand dess
yrkanden mot övriga svarande i underrätten upptas till prövning, med rätt
för barnets representanter att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt
de finner ändamålsenligt. Beträffande sådan inskränkning av talan torde
utan särskilt stadgande gälla vad om återkallelse av vadetalan är stadgat
i 50 kap. 25 § rättegångsbalken (jfr 13 kap. 5 § samma balk). I enlighet
med det sagda föreslår de sakkunniga, att om talan å barnets vägnar väckts
mot två eller flera och någon av dem fullföljer talan i högre rätt, jämväl
barnets talan mot annan part skall prövas. Denna bestämmelse påkallar i
sin tur en särskild föreskrift om delgivning av vadeinlagan, så att övriga
svarande blir underkunniga om att den dömde fullföljt. Av det genmäle som
barnets representanter har att avgiva bör framgå i vad mån de alternativt
fullföljer talan mot andra svarande vid underrätten än den dömde. Även
genmälet bör alltså delgivas dem som alternativt kan komma i fråga. Enligt
de sakkunnigas förslag bör erforderlig bestämmelse i ämnet innehålla
att i fall som nyss sagts inlaga av den som fullföljt talan så ock genmäle som
avgivits å barnets vägnar skall delgivas den eller de andra med föreläggande
att svara i målet.

Göta hovrätt — som enligt vad av det föregående framgår anser den av
de sakkunniga föreslagna processuella ordningen för faderskapets fastställande
vara förenad med avsevärda vanskligheter — räknar till dessa vanskligheter
de stora svårigheter som uppkommer vid en process i högre rätt.
De sakkunnigas ståndpunkt att, om en faderskapstalan i första instans ogillats
mot flera svarande, det bör helt ankomma på barnets representanter
att bestämma mot vilka talan bör fullföljas står enligt hovrättens mening
icke i god överensstämmelse med den roll som de sakkunnigas förslag tillmäter
rätten i 3 kap. 1 § föräldrabalken. Hovrätten anför:

Om en moder först instämt A och sedan, efter föreläggande, även B och
C instämts samt de alla funnits ha haft samlag med modern men talan
ogillats mot samtliga på den grund att ingenderas faderskap ansetts mera
sannolikt än de andras, skulle modern genom att fullfölja talan endast mot
A ånyo kunna begränsa prövningsmöjligheterna. Att en sådan begränsning
leder till afl hovrätten icke kan förklara l. ex. B som fader, därför att lians
faderskap anses ha »större sannolikhet», må vara eu naturlig följd av fullföljdssystemet;
den ogillande domen mot honom vinner ju laga kraft. Men

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1V58

värre synes vara, att prövningen av den i hovrätten föreliggande frågan,
om A:s faderskap anses ha större sannolikhet än någon av de andras, icke
gärna kan ske annat än i samband med den i fråga om B och C förebragta
bevisningen; sannolikt blir väl konsekvensen att B och C måste höras som
vittnen i hovrättsprocessen och att rättegången således där övergår till
den typ som för närvarande en rättegång med flera presumtiva fäder har,
Betänkligheterna blir kanske än mera framträdande om exemplet ändras
så att talan ogillats mot B och C på angiven grund men mot A på grund av
att samlag icke styrkts; om modern då fullföljer endast mot A och hovrätten
vill anse samlag styrkt, borde väl hovrätten ha möjlighet att göra
sannolikhetsbedömningen i förhållande till B och C. — Vad nu sagts gäller
i viss mån även för det i lagtexten avsedda fallet att talan bifallits mot
en av flera svarande och talan fullföljes av denne; enligt förslaget skall då
käromålet i dess helhet kunna prövas — vilket i och för sig knappast står
i överensstämmelse med vad som enligt ovan skulle gälla då käranden fullföljer
mot en svarande — men i motiven sägs, att barnets representanter
skola ha rätt »att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt de finna
ändamålsenligt»; sker detta blir läget detsamma som ovan berörts. Regleringen
av dessa förhållanden synes icke tillfredsställande.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge anser att olägenheter kan följa
av att barnet tillätes i högre rätt fullfölja talan allenast mot någon eller några
av flera svarande.

Hovrätten för Nedre Norrland finner på samma skäl som Göta hovrätt
olikheten mellan processen i underrätt och processen i överrätt icke befogad
samt anför:

Meningen är ju att domstolen skall kunna taga hänsyn till samtliga omständigheter
som inverka på sannolikhetsbedömningen. Härvid måste komma
i beaktande ej blott blodprovsundersökningar och liknande fakta utan
även t. ex. parternas berättelser och trovärdighet. Möjligheten härtill går
i viss mån förlorad för överinstansen, om prövningen där av vid underrätten
väckt talan mot flera presumtiva fäder göres ovillkorligt beroende av
kärandepartens eget ställningstagande till faderskapsfrågan. Visserligen kan,
om talan ej fullföljts i den utsträckning överrätten finner riktigt, den vägen
stå öppen, att rätten ex officio inkallar som vittnen de personer, vilka sålunda
ej längre äro parter i målet. Förfarandet är dock ej tillfredsställande.
Utredningen kan väl därigenom bli uttömmande, men domstolen blir
likväl urståndsatt att, om den skulle finna annan än den, mot vilken talan
fullföljts, vara att anse som fader, fastställa faderskapet i överensstämmelse
härmed. Resultatet måste i stället i angivna läge bli, att käromålet helt ogillas,
vilket uppenbarligen är stötande.

På grund av det anförda förordar hovrätten att det föreslagna stadgandet
om prövning vid fullföljd i högre rätt av talan, som väckts mot två eller
flera, skall gälla ej blott då någon av dem fullföljer utan även då talan mot
någon av dem fullföljes å barnets vägnar.

Sveriges advokatsamfund anser att frågan om rättegången i högre rätt
bör göras till föremål för ytterligare överväganden.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att bestämmelserna torde avse
fullföljd beträffande faderskapets fastställande, men däremot ej allenast
beträffande undei''hållsbidrags storlek och rättegångskostnad, samt anser
att detta bör komma till uttryck i lagtexten. Bestämmelsen om delgivning

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

241

av inlaga och genmäle lärer enligt hovrättens mening ur systematisk synpunkt
ha sin plats i rättegångsbalken; om den föreslagna placeringen behålles,
bör i rättegångsbalken intagas en hänvisning till stadgandet. Slutligen
framhåller hovrätten att bestämmelser torde vara erforderliga hur i
förevarande hänseende bör förfaras vid resning.

Rättegångskommittén anser att, om de sakkunnigas förslag rörande faderskapsprocessen
i övrigt genomföres, bör de föreslagna bestämmelserna
rörande fullföljden i mål, där flera presumtiva fäder varit svarande, få en
motsvarighet för det fall att kärandens talan helt ogillats, enär den allsidiga
provning, som man velat framtvinga i fråga om underrätten, eljest icke
kan komma till stånd. Med den linje kommittén föreslagit beträffande underrättsprocessen
(jfr vid 3 kap. 1 och 2 §§) är det däremot naturligt att
i sådant fall frågan, mot vilka talan i hovrätten skall riktas, blir beroende
av kärandens yrkande och att det får ankomma på svaranden att, genom
vittnesbevisning eller annorledes, åstadkomma sannolikhetsawägningen
mellan honom och andra män. Såvitt rör det andra fallet, d. v. s. att kärandens
talan vid underrätten bifallits mot en av flera svarande och denne
klagar, synes det kommittén strida mot eljest gällande grundsatser att även
de andra männen utan något yrkande skulle bli parter i hovrätten så att
talan i stället kunde bifallas mot någon av dem, måhända mot moderns
och barnavårdsmannens vilja. I anslutning till den ståndpunkt som kommittén
eljest intagit föreslår kommittén, att det för fall som nu avses i
stället öppnas möjlighet för käranden att enligt de för anslutningsvad gällande
reglerna föra en talan i målet, som subsidiärt riktar sig mot en eller
flera av de svarande, mot vilka talan i underrätten ogillats. Detta torde
kunna ske genom ett stadgande i 20 kap. föräldrabalken, vari hänvisas till
50 kap. 2 § rättegångsbalken. Motsvarande problem föreligger vid fullföljd
i högsta domstolen men har mindre praktisk betydelse; ehuru någon motsvarighet
till anslutningsvad icke här finnes, torde frågan kunna lösas på
liknande sätt.

Departementschefen

De föreslagna nya reglerna om faderskaps fastställande torde icke påkalla
någon ändring av de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
om vem som äger föra talan för barnet. Däremot är det i detta sammanhang
nödvändigt att närmare uppmärksamma vissa särskilda frågor som
har avseende å fullföljden i mål, vari talan samtidigt föres mot två eller flera
män.

Det synes härvid lämpligast att först diskutera det i praktiken vanligaste
fallet, nämligen att talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med
yrkande att bli fri från faderskapet. Om man antar att i dylikt fall faderskapsfrågan
i första instans prövas med avseende å — förutom klaganden
(A) — jämväl ytterligare två män (B och C), är det tydligt att A kan ha
ett mycket stort intresse av att också överrätten får pröva faderskapsfrågan
med avseende å B och C eller endera av dem. Situationen kan ju nämligen
10 llihang till riksdagens protokoll I9!>8. 1 saml. Nr 144

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

vara den, att underrätten funnit utrett att alla männen (eller åtminstone
A och B) haft samlag med modern under konceptionstiden men att det
föreligger större sannolikhet för att A är fader än att någon annan av männen
(respektive B) är det. Detta A:s intresse av att en mera allmän överprövning
kommer till stånd kan självfallet föreligga oavsett huruvida det
var på A:s initiativ som B eller C kom att inta partsställning i underrätten
eller detta skedde därför att barnets representanter själva stämde in alla
männen. I det fall varom nu är fråga kan det sägas att läget är tämligen
likartat med det som föreligger, när i underrätten den mot vilken talan
väckts bestrider faderskapet under påstående att barnet avlats av viss annan
man. Enligt departementsförslaget skall det i sistnämnda situation ankomma
på svaranden att påkalla faderskapsfrågans prövning jämväl med
avseende å den andre mannen. Det synes då följdriktigt att även i överrättsprocessen
klaganden skall äga påkalla att frågan om faderskapet prövas
jämväl med avseende å hans medsvarande i underrätten eller någon
av dem. Ur klagandens (A:s) synpunkt kan det däremot icke anses nödvändigt
att införa ett stadgande, enligt vilket talan mot övriga svarande i
underrätten (B och C) automatiskt upptages till prövning. Det kan nämligen
tänkas antingen att A till stöd för sin fullföljdstalan uteslutande åberopar
att han icke haft samlag med modern under konceptionstiden eller
också att A på grund av vad som framkommit vid underrätten finner det
gagnlöst att tvinga fram en överrättsprövning beträffande exempelvis C.

Om man fortfarande håller sig till det fall som nu diskuterats, nämligen
att talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande att bli fri
från faderskapet, uppkommer härnäst spörsmålet hur läget ter sig ur barnets
synpunkt samt för de män som jämte klaganden intog partsställning i
underrätten. För den händelse klaganden (A) i fullföljdsinlagan begär att
faderskapsfrågan skall prövas även beträffande B och C, uppstår icke något
problem. Men om A icke själv vill draga in de övriga männen i processen,
föreligger onekligen — såsom de sakkunniga framhållit — behov för barnets
representanter att i den högre instansen kunna alternativt yrka att någon
annan av de personer som intog svarandeställning vid underrätten skall
förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Och om A begär att överrättsprövningen
skall avse även B men ej C, kan det tänkas att barnets
representanter önskar framställa ett alternativt yrkande även mot C. Därest
i sistnämnda fall barnets ställföreträdare av ett eller annat skäl ej önskar
draga in C i överrättsprocessen, kan likväl B tänkas bedöma situationen
så att det ur hans synpunkt framstår som önskvärt att överrättsprövningen
får omfatta också C.

Vad härefter beträffar det fallet att talan i första instans ogillats mot alla
männen, synes det mig, på de skäl som i betänkandet anförts, riktigast att
barnets representanter i princip får bestämma mot vilka talan skall fullföljas.
En annan sak är, att om barnets ställföreträdare i dylikt fall fullföljer
talan mot endast en av de män (A), vilka intog svarandeställning i första
instans, det torde böra tillkomma A att, om han så önskar, utvidga över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

243

rättsprövningen till att avse även de Övriga männen eller någon av dem.
Och om den man (A), mot vilken barnets representanter fullföljer talan,
icke vill draga in mer än en av de övriga (B) i överrättsprocessen, synes det
böra tillkomma denne (B) att i sin tur påkalla överrättens prövning även
beträffande den återstående av männen (C). Skälen för en dylik utvidgning
av överrättsprövningen är i princip desamma som tidigare anförts beträffande
det fallet, att talan i underrätten bifallits mot viss man och denne fullföljer
med yrkande att bli fri från faderskapet.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda att såsom ett tredje
stycke i förevarande paragraf upptages en fullföljdsregel enligt vilken, när
dom överklagas som givits mot flera män, part skall äga påkalla att frågan
om faderskapet prövas jämväl mot någon av männen som den fullföljda talan
icke avser. Yrkande härom torde av vade- eller revisionskärande böra
framställas i fullfölj dsinlagan och av svarande part i särskild inlaga, vilken
skall ha inkommit till rätten inom tid som är bestämd för avgivande av
hans genmäle. Om sådan handling torde i tillämpliga delar böra gälla vad
om vade- eller revisionsinlaga är stadgat.

Uttrycket »part» i den sålunda föreslagna fullföljdsregeln är avsett att
täcka alla förut diskuterade fall. Om talan i underrätten bifallits mot viss
man och denne klagar, kommer icke blott han själv och barnets representanter
att inta partsställning i överrätten utan även varje man som indrages
i överrättsprocessen av klaganden eller av barnets representanter. Detsamma
gäller beträffande den som i sin tur indragits i rättegången av någon, beträffande
vilken överprövning skall ske på yrkande av antingen klaganden eller
barnets representanter. Har återigen, sedan talan i underrätten ogillats mot
alla männen, barnets representanter fullföljt talan mot domen, kommer
partsställning i överrätten att intagas — förutom av barnets representanter
och av den eller dem mot vilka dessa fullföljer sin talan — jämväl av den
som indrages i rättegången av någon mot vilken barnets fullföljda talan riktas.
Av stadgandets formulering följer att den som icke själv fullföljt talan
mot domen är att anse såsom vade- eller revisionssvarande, ändå att han
utnyttjat honom enligt stadgandet tillkommande möjlighet att yrka en utvidgning
av överrättsprövningen; detta får praktisk betydelse bl. a. vid tilllämpningen
av 50 kap. 14 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken.

Om den ursprungliga fullföljdstalan återkallas eller förfaller, torde utan
särskilt stadgande vara klart att en av svarande part framställd begäran om
utvidgad överrättsprövning är förfallen. 5

5 §•

Enligt denna paragraf skall laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn
eller adoptivförhållandes hävande vara rätten i den ort där adoptanten
har sitt hemvist.

Såvitt angår antagande av adoptivbarn erfordras icke någon ändring i
detta stadgande. Beträffande adoptivförhållandes hävande är att märka att
enligt departement sförslaget (4 kap. 12 § första stycket) sådan åtgärd skall

244

Kungl. Maj:ts proposition nr Z44 år 1958

kunna ske även efter det adoptanten avlidit. Laga domstol i dylikt fall synes
som de sakkunniga (s. 183) föreslagit böra vara rätten i den ort där
barnet har sitt hemvist.

Med anledning härav har i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket
icke mött någon erinran under remissbehandlingen, vad i förevarande paragraf
är stadgat om adoptivförhållandes hävande utbrutits och i ett särskilt
stycke stadgats att ärende om adoptivförhållandes hävande upptages
av rätten i den ort där adoptanten eller, om han är död, adoptivbarnet har
sitt hemvist.

6 §•

I denna paragraf stadgas för närvarande att i ärende om antagande av
adoptivbarn rätten skall söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller
bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Härjämte lämnas föreskrifter
om bland annat rättens skyldighet att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd.
Såsom av 4 kap. 6 § föräldrabalken framgår får rätten ej giva
tillstånd till adoption, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för
barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest
särskild anledning är till adoptionen.

De sakkunniga (s. 183 och 184) har anfört att det är en fråga av livsavgörande
betydelse, om barnet skall berövas möjligheten att växa upp hos
sina naturliga föräldrar och omplanteras i ett annat hem. Huruvida adoption
bör kunna komma till stånd kan avgöras först efter beaktande av de villkor,
i vilka barnet kommer att försättas genom adoptionen. Uppenbarligen är
det icke tillräckligt, att adoptanten har ekonomiska möjligheter att uppfostra
barnet. Han måste också ha förutsättningar att kunna skänka barnet
den trygghet och tillgivenhet, som är nödvändig för dess harmoniska
utveckling. Huruvida så är fallet beror enligt erfarenhetens vittnesbörd till
stor del på om ett gott förhållande råder mellan adoptivföräldrarna inbördes.
Även adoptantens motiv för adoptionen spelar en viktig roll. Vanligen
önskar makar adoptera därför att de saknar egna barn. Med hänsyn
till den förändring, som kan inträda i adoptivbarnets förhållande till adoptivföräldrarna,
om dessa sedermera får egna barn, är det lämpligt att möjligheterna
i detta avseende beaktas. Men adoptivföräldrarnas förutsättningar
för att giva barnet ett gott hem är också beroende av hur barnet
kommer att motsvara deras förväntningar. Allvarliga slitningar kan uppkomma,
om barnet icke äger den naturliga utrustning som är erforderlig
för att det skall växa in i adoptantens speciella miljö. En bedömning härutinnan
kräver tydligen närmare kännedom om barnet, och denna måste i
sin tur huvudsakligen grundas på utredning om föräldrarnas karaktär och
förhållanden i övrigt. Vid sidan av den vanliga läkarundersökning av barnet,
som bör ingå som ett led i varje adoption, är det sålunda ofta önskvärt
att barnets arvsbiologiska faktorer blir klarlagda, över huvud torde
som det grundläggande villkoret för att en adoption skall slå väl ut kunna

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 245

uppställas att barnet och adoptanten, populärt uttryckt, passar för varandra.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har det synts de sakkunniga
lämpligt att i lagtexten intaga en uttrycklig anvisning att rätten skall söka
inhämta upplysningar, förutom såsom hittills i fråga om vederlag och underhållsbidrag,
jämväl angående barnet och adoptanten. Att särskilt framhålla
behovet av mera speciella undersökningar har de sakkunniga ej ansett
erforderligt. Eftersom utredning i hithörande frågor måste föreligga
redan hos barnavårdsnämnd, som har att avgiva yttrande i ärendet, är det
självklart — yttrar de sakkunniga -— att nämnden samtidigt med sitt
eget utlåtande överlämnar utredningen till rätten. I praktiken kommer alltså
framskaffandet av de upplysningar, som erfordras för adoptionsärendets
slutliga prövning, att åvila barnavårdsnämnden under rättens överinseende.
Vidare har de sakkunniga ansett att i paragrafen bör intagas ett stadgande
om skyldighet för rätten att i visst fall höra släktingar till adoptanten. Då
efter adoptantens död barnet på nytt blir föremål för adoption, skall jämligt
4 kap. 12 § andra stycket i dess föreslagna lydelse det tidigare adoptivförhållandet
anses hävt. Den verkan, som den nya adoptionen härigenom
får för den avlidne adoptantens skyldemän, framför allt i arvsrättsligt
hänseende, måste enligt de sakkunnigas mening beaktas vid prövningen av
den nya adoptionens lämplighet.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har vid behandlingen av förevarande paragraf
anfört, att ett genomförande av förslaget beträffande huvudformen
av adoption kräver att respektive barnavårdsnämnder i än högre grad än
vad nu är fallet uppmärksammar såväl barnets som de naturliga föräldrarnas
hereditet. Nämnden fortsätter:

Icke sällan förekomma fall, där ett ifrågasatt adoptivbarns föräldrar befinnas
vara asociala, misskötsamma personer eller där man finner, att svårartade
psykiska och andra allvarliga sjukdomar förekomma i släkten.

Likaså är det av allra största betydelse att man i samtliga fall före ett
barns placering undersöker de blivande adoptivföräldrarnas förhållanden i
alla avseenden. Barnavårdsnämnderna vidtaga visserligen utredningar beträffande
hemmens beskaffenhet före barnets placering, men på grund av
den skärpta sekretesslagen föreligga dock svårigheter att genom olika myndigheter
erhålla uppgifter, vilka skulle vara av stor betydelse för bedömande
av adoptivföräldrars lämplighet. Stundom inträffar sålunda, att man
först efter barnets placering, kanske i samband med adoptionsutredningen
eller t. o. m. efter adoptionen av en tillfällighet får kännedom om att någon
av adoptivföräldrarna varit straffad för brott av gravare art, exempelvis
sexualbrott. Dylika fall kan förorsaka svårt lidande för parterna och allvarliga
konsekvenser för barnet. Genom en allsidig och grundlig utredning
av blivande adoptivföräldrars förhållanden, bör man söka undvika dylikt.
Ett obligatoriskt avgivande av strafflöshetsintyg samt hälsodeklaration
vid tiden för makars ansökan om hemmets godkännande för antagande av
adoptivbarn vore av största betydelse. I samband härmed bör framhållas,
alt man skall söka förhindra privata uppgörelser om barns placering i blivande
adoptivhem före barnets födelse. Därjämte bör man för blivande adop -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

tivföräldrar noga understryka det mindre lämpliga i att barnet överföres
direkt till adoptivhem efter utskrivning från barnbördshus eller kvinnokliniker.
Den privata annonsering om adoptivhem och adoptivbarn, som
förekommer försvårar också barnavårdsnämndens arbete betydligt.

Departementschefen

Som de sakkunniga framhållit är det för prövningen av frågan huruvida
adoption bör komma till stånd av den största vikt att rätten har tillgång
till erforderliga upplysningar beträffande alla omständigheter i saken och
således icke blott i fråga om vederlag och underhållsbidrag. Jag har alltså
intet att erinra emot att paragrafen i enlighet med de sakkunnigas förslag
kompletteras med ett stadgande, enligt vilket rätten ålägges att i ärende
om antagande av adoptivbarn söka inhämta upplysningar också om barnet
och adoptanten. Jag delar visserligen den av barnavårdsnämnden i Göteborg
hävdade uppfattningen att utredningen om adoptantens förhållanden bör
vara allsidig och grundlig, men anser att barnavårdsnämnden går för långt
när den kräver att adoptanten alltid skall avfordras s. k. strafflöshetsintyg.
Avgörande för frågan om en person bör tillåtas att adoptera bör vara hans
allmänna lämplighet för uppgiften. Huruvida sådan brottslighet föreligger,
som bör anses diskvalificera någon från möjligheten att antaga adoptivbarn,
torde emellertid behöva närmare undersökas endast i de fall då misstanke
därom yppats.

Under hänvisning till det sagda och då jag ej heller har någon erinran
mot förslaget om införande av skyldighet för rätten att i fall, varom i 4
kap. 12 § andra stycket sägs, höra släktingar till adoptanten, tillstyrker jag
att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag. 7

7 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf gäller, att i ärende om adoptivförhållandes
hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § rätten skall lämna alla dem
tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption erforderligt,
så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare.
Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare, eller
vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort, skall hans rätt
bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad sålunda är stadgat om rättens skyldighet att inhämta yttrande torde
som de sakkunniga föreslagit böra gälla även då adoptivförhållande häves
enligt 4 kap. 12 § första stycket i detta lagrums föreslagna lydelse. Eftersom
adoptanten i nämnda fall förutsättes ha avlidit, synes kretsen av dem,
vilka skall beredas tillfälle att yttra sig, böra utökas med arvingar efter
honom som avses i 2 kap. 3 §.

Med anledning av den föreslagna nya bestämmelsen i 36 § av förevarande
kapitel torde — såsom de sakkunniga anfört -—- vad här är stadgat för
det fall att den, mot vilken ansökningen är riktad, vistas å okänd ort kunna
utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

247

9 §.

Andra stycket av denna paragraf innehåller för närvarande följande. Talan
angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort där svaranden
har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom äktenskap
hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, är det tillåtet.
Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, upptages talan
om underhåll till barnet av den rätt där dödsboet svarar. Angående talan
om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall
vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

I anslutning till den ändring som av de sakkunniga förordats beträffande
forumbestämmelserna i 3 § av förevarande kapitel har de sakkunniga
föreslagit, att den speciella forumregeln för mål om underhåll till barn
utom äktenskap skall utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att
därest fråga om underhåll till barn väckes i mål rörande faderskapet till
barn utom äktenskap, gäller vad i nämnda paragraf stadgas. Dessutom
har bestämmelsen, att då den som var underhållsskyldig gentemot barn
avlidit, talan om underhåll till barnet upptages av den rätt där dödsboet
svarar, ansetts kunna såsom obehövlig uteslutas. Huvudregeln är enligt
förslaget att rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist är forum i
mål om underhåll till barn, och enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken sökes
dödsbo vid den rätt där den döde skolat svara.

Departementschefen

I 3 § av departementsförslaget har med avvikelse från de sakkunnigas
förslag upptagits vissa regler rörande laga domstol i mål om faderskap till
barn utom äktenskap. På sätt de sakkunniga förordat bör emellertid talan
om underhållsbidrag, som väckes i sådant mål, kunna handläggas vid samma
forum. Den särskilda regeln om forum för dödsbo torde, såsom de sakkunniga
angivit, vara obehövlig.

11 §•

Enligt första stycket av denna paragraf skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande
tillämpning å mål om underhåll till barn. De sakkunniga (s. 185
och 186) har anfört att de av de sakkunniga föreslagna speciella reglerna
med avseende å fullföljd talan i mål om faderskap till barn utom äktenskap,
vilka intagits i sistnämnda paragrafs tredje stycke (sakkunnigeförslaget),
sålunda skulle komma att gälla även beträffande talan om underhåll
åt barnet. Detta är enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt lämpligt,
eftersom sådan talan i allmänhet föres i samband med rättegång om faderskapets
fastställande. Jämväl anspråk på underhåll åt modern enligt
7 kap. 10 § brukar emellertid regelmässigt framställas samtidigt med yrkande
om faderskapets fastställande. I förevarande stycke har de sakkunniga
därför, efter en redaktionell jämkning av nuvarande bestämmelse, infogat
ett nytt stadgande av innehåll att vad i tredje stycket av 4 § stadgas

248 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

om barnets talan också skall gälla talan av modern om underhåll enligt
7 kap. 10 §.

Departementschefen

Enligt departementsförslaget (4 § tredje stycket i förevarande kapitel)
gäller att, då dom i mål om faderskap givits mot flera män och domen
överklagas, den högre rätten kan bli skyldig att ompröva frågan om faderskapet
jämväl mot någon av männen som den fullföljda talan icke avser.
Teoretiskt sett kan i dylika fall vem som helst av de män, vilka överrättsprövningen
omfattar, bli förklarad för fader, oavsett vem som dragit in
honom i överrättsprocessen. Med hänsyn härtill får det anses ur praktisk
synpunkt lämpligt och motsvara barnets behov att den högre rätten, om
barnets representanter så önskar, blir skyldig att — trots att talan icke i
vanlig ordning fullföljts i fråga om underhåll till barnet — ompröva domen
även i denna del. Detsamma får anses gälla beträffande fråga om underhåll
till modern enligt 7 kap. 10 §. En förutsättning för att dessa underhållsfrågor
i särskild ordning skall kunna dragas upp i den högre rätten mot viss
man bör självfallet vara, att talan redan vid underrätten förts mot mannen
rörande underhåll till barnet respektive modern.

En fullfölj dsregel av nu angivet innehåll har upptagits i ett nytt andra
stycke av förevarande paragraf. Det har därvid ansetts tillräckligt föreskriva,
att ett yrkande av här angivet slag skall framställas antingen muntligen inför
rätten eller också skriftligen samt att den mot vilken yrkandet riktas
skall erhålla del därav.

12 och 13 §§.

Enligt 12 § äger rätten i mål angående underhåll att för tiden intill dess
laga kraft ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt.
Skyldighet att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre
sannolika skäl föreligger att han är bidragsskyldig. I 13 § stadgas att om
mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 § betalat
underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom laga
kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, han dock ej må av
den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äger
av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter
sex för hundra om året från betalningsdagen. Ansökan härom skall, för
att kunna komma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga
kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet avgjordes av underrätt.

De sakkunniga (s. 186—188) har anfört att i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria, vilken överlämnats till de sakkunniga för
att tagas under övervägande, framhållits att en förpliktelse för det allmänna
att ersätta utgivna underhållsbidrag syntes naturlig eller åtminstone
kunde ifrågasättas i vissa situationer, som icke täcktes av bestämmelserna
i 13 § i dess nu gällande lydelse. Sålunda kunde det inträffa att mannen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1!)5S

249

sedan han utgivit underhållsbidrag på grund av interimistiskt förordnande,
icke vore i tillfälle att åberopa friande dom, enär kärandens talan förklarats
förfallen (RÅ 1951: 1 sub I) eller ock målet avskrivits sedan käranden
återkallat sin talan (RÅ 1951: 1 sub II). Det hade även hänt att mannen
nödgats utgiva underhållsbidrag på annan grund än interimistiskt förordnande,
nämligen enligt underrättsdom som sedermera på det sätt ändrats
av hovrätten att bidragsbeloppet nedsatts (RÅ 1937 Ju. 4), enligt lagakraftvunnen
dom som sedermera återbrutits (RÅ 1938 Ju. 1) eller enligt avtal
i anslutning till faderskapserkännande som sedermera visats vara oriktigt
(RÅ 1936 S. 150).

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Möjligheten för rätten att interimistiskt ålägga underhållsskyldighet infördes
genom 1917 års lag om barn utom äktenskap för att förebygga att
utomäktenskapligt barn och dess moder skulle lida nöd i avbidan på faderskapets
fastställande. Om sådant interimistiskt förordnande meddelats
och rätten sedermera i sitt slutliga utslag frikände mannen från faderskapet,
skulle denne enligt allmänna rättsgrundsatser äga av den underliållsberättigade
återbekomma vad han betalat på grund av förordnandet.
I regel saknade emellertid den underhållsberättigade medel att fullgöra återbetalningsskyldigheten.
Det ansågs icke skäligt att mannen sålunda utsattes
för bestående förlust på grund av de bestämmelser som meddelats
i syfte att barnet och modern icke skulle vara i saknad av nödigt uppehälle.
Därför stadgades rätt för mannen att av allmänna medel få ersättning
för vad han utgivit.

Den sålunda angivna bakgrunden till ifrågavarande regler är numera i viss
mån förändrad. Med nutidens utvecklade socialvårdssystem torde moder
och barn ha avsevärt bättre möjligheter än tidigare att få medel till sin försörjning,
även om underhållsbidrag icke omedelbart utgår. Därmed är icke
sagt att interimistiska förordnanden om underhållsbidrag skulle vara
obehövliga. I allmänhet torde den av modern uppgivne mannen vara barnets
fader, och då rätten kan konstatera att sannolika skäl föreligga att
han är bidragsskyldig, är det rimligt att underhållsskyldigheten tillämpas
utan uppskov, om det definitiva faderskapsfastställandet väntas draga ut
på tiden och behov av underhåll är för handen. Även om sådant behov icke
förefinnes kan det med hänsyn till mannens ekonomiska läge vara lämpligt
att interimistiskt förordnande meddelas. Av en person med små inkomster
kan det vara svårt att framdeles utfå, förutom löpande bidrag, också
ett sammanlagt bidragsbelopp för förfluten tid.

Om interimistiskt förordnande ansetts böra meddelas och mannen sedermera
genom lagakraftägande dom funnits icke vara underhållsskyldig,
är det, såsom vid tillkomsten av 1917 års lag framhölls, skäligt att han av
det allmänna erhåller ersättning för den påtvungna betalningsskyldighet
han fullgjort. Detsamma synes böra gälla när rätten annorledes än genom
dom slutgiltigt skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet.
Då käromålet förklarats förfallet på grund av kärandens utevaro eller blivit
avskrivet emedan käranden återkallat sin talan, kan emellertid ny talan
senare väckas mot mannen. Regelmässigt torde detta dock ej ifrågakomma.
Skulle i något undantagsfall ny talan anhängiggöras och vinna bifall, bör
givetvis mannen icke åläggas underhållsskyldighet avseende tid, för vilken
modern och barnet redan på grund av interimistiskt förordnande erhållit
underhåll. I stället borde lian strängt taget förpliktas att till statsverket

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

återbetala vad lian kan ha uppburit av allmänna medel. Med hänsyn till att
dylika fall ytterst sällan förekomma torde man emellertid kunna underlåta
att upptaga något stadgande därom.

Då interimistiskt förordnande icke meddelats utan underhållsbidrag betalats
enligt dom eller avtal, är läget ett annat. Dylika situationer omfattas
icke av grunden för ifrågavarande bestämmelser. I det fall att dom, varigenom
underhållsskyldighet ålagts, kan verkställas utan hinder av att den
icke vunnit laga kraft är visserligen skillnaden delvis av formell art. Föräldrabalken
innehåller emellertid icke, i motsats till 1917 års lag, något
stadgande om sådan omedelbar verkställighet. Och att märka är, att om
rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordnat att dom må
verkställas genast, den underhållsberättigade enligt 42 § utsökningslagen
i regel måste ställa pant eller borgen för det skadestånd som kan ifrågakomma
om domen ändras.

Beträffande den situation att underhållsskyldighet fullgjorts på grund
av lagakraftvunnen dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, bör
uppmärksammas att fråga om återbekommande av erlagt belopp kan uppkomma
även i andra fall av ändring med anlitande av extraordinärt rättsmedel.
Ett skäl som kan anföras för en särbehandling av det förstnämnda
fallet synes vara, att det skulle vara obilligt mot moder och barn om dessa
bleve utsatta för återbetalningskrav. Enligt ett rättsfall (NJA 1942 s. 39)
har emellertid domstol utan särskilt stöd av lag ansetts kunna föreskriva
att vad som erlagts enligt den upphävda domen icke får återkrävas. Den
avvägning mellan parterna i målet, som skett då sådan föreskrift givits,
torde icke i och för sig behöva leda till att det allmänna träder in och betalar
ersättning.

Vad slutligen angår betalning på grund av frivilligt erkännande som sedermera
visats vara oriktigt torde detta fall icke ligga annorlunda till än
det nyssnämnda. Erkännandet har samma verkan som en lagakraftvunnen
dom och domstolens ogiltigförklaring därav medför, åtminstone för framtiden,
samma verkan som doms undanröjande i extraordinär väg. Möjligen
kan domstolen också efter ogiltigförklaring av erkännande föreskriva
att återbetalning av erlagda belopp icke skall förekomma.

Det lär emellertid inträffa att en uppgiven barnafader undertecknar avtal
om underhållsbidrag i avbidan på att tilltänkt blodprovsundersökning
kommer till stånd. Anledningen därtill är väl i allmänhet att mannen medgivit
samlag och icke velat undandraga sig att omedelbart betala bidrag, då
modern ansetts vara i stort behov därav till sitt och barnets uppehälle. Om
avtalet innehåller uttryckligt förbehåll att det skall gälla endast tills blodprov
tagits, är det visserligen icke ett underhållsavtal i lagens mening (jfr
RÅ 1945: 13). Men vare sig avtalet uppfyller kraven härför eller ej, uppkommer
tydligen frågan om återbekommande av erlagda belopp, därest
mannen genom blodprovet uteslutes från faderskapet. Del föreligger sålunda
en viss likhet med interimistiskt förordnande. Emellertid måste det
icke sällan vara svårt att skilja de fall, då man i själva verket avsett en
provisorisk reglering, från övriga fall av erkännande, och en särregel skulle
därför medföra vanskligheter. Med hänsyn till vad förut anförts om nutida
socialvårdsförmåner torde behov av interimistiskt bidrag icke vara för handen
oftare än att man utan större olägenhet kan utverka beslut av domstol
och alltså undvika avtal av förevarande typ. Om sedermera verkställt blodprov
icke utesluter mannen från faderskapet, har denne fortfarande möjlighet
att underteckna vederbörligt avtal och det anhängiggjorda målet kan
följaktligen nedläggas innan någon egentlig handläggning förekommit.

Kurigl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

251

I enlighet med nu återgivna överväganden har de sakkunniga ansett 13 §
böra ändras allenast såtillvida, att vad däri stadgas skall gälla icke blott då
inannen genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig
utan även då rätten genom beslut som vunnit laga kraft skilt saken från
sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig. Såsom en följd härav
har 12 § ansetts böra undergå en mindre jämkning.

De sakkunnigas förslag till ändring av förevarande paragrafer har endast
berörts i ett fåtal remissyttranden. Hovrätten för Nedre Norrland
ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att samma möjlighet för den
uppgivne barnafadern att efter interimistiskt förordnande få ersättning av
allmänna medel som nu föreligger, sedan han genom lagakraftägande dom
befunnits icke vara underhållsskyldig, bör gälla även när rätten annorledes
än genom dom skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet.
Vad åter beträffar de fall, där underhållsplikt fullgjorts på grund av lagakraftvunnen
dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, eller där
betalning erlagts med anledning av frivilligt erkännande, som senare visar
sig vara oriktigt, har de sakkunniga — erinrar hovrätten — nöjt sig med
att hänvisa till den praxis som tagit sig uttryck i rättsfallet NJA 1942 s. 39.
En avvägning mellan parterna på sätt som i nämnda rättsfall skett kan emellertid
enligt hovrättens mening lätt leda till resultat, som ur allmän rättvisesynpunkt
ter sig stötande, såvida ej det allmänna träder in och slutligen
gäldar ersättningen. Även om sådan ersättning ofta beviljas av Kungl. Maj :t
av nåd, synes det hovrätten icke tillfredsställande att rätten till ersättning
i dylika fall saknar laglig reglering. Det förefaller hovrätten icke heller
praktiskt att, som av de sakkunniga förordats, vid behov av interimistiskt
bidrag i avbidan på blodprovsundersökning domstols beslut alltid skall utverkas.
Enligt hovrättens mening är ett frivilligt avtal som träffas genom
barnavårdsmannens förmedling ofta att föredraga. Att avtalet slutes under
barnavårdsmannens överinseende torde tillsammans med det förhållandet
att positiv faderskapsuteslutning för närvarande endast förekommer i ungefär
50 procent av de fall då vederbörande ej är barnets fader vara en tillfyllestgörande
garanti mot skenavtal. Hovrätten föreslår därför att frågan
om skyldighet för det allmänna att träda emellan i fall, då uppgiven barnafader
lämnat underhållsbidrag för barnet men senare befunnits icke vara
dess fader, upptages till förnyat övervägande. Barnavårdsnämnden i Göteborg
anser att rätt och billighet talar för att av allmänna medel skola återbetalas
icke endast underhållsbidrag som erlagts enligt interimistisk dom
utan även sådant bidrag som betalats enligt interimistiskt avtal. En ändring
i detta avseende är enligt nämndens mening önskvärd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner den föreslagna lydelsen av
13 § för vittomfattande. Det förekommer sålunda — anför hovrätten — att
mannen i anledning av omständigheter, som framkommer under rättegången,
erkänner faderskapet på sätt i 3 kap. 4 § föräldrabalken sägs, varefter
käromålet återkallas och målet avskrives. Enligt hovrättens mening

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

är det uppenbart att, om mannen i dylikt fall betalat interimistiskt underhållsbidrag,
han icke skall vara berättigad att av allmänna medel återfå vad
han guldit. Statskontoret har i och för sig icke något att erinra mot den föreslagna
ändringen av 13 §, varigenom den som på grund av interimistiskt förordnande
i mål angående underhåll utgivit bidrag men i målet sedermera
icke blivit ådömd underhållsskyldighet erhåller ökade möjligheter till ersättning
av allmänna medel för de erlagda bidragsbeloppen. Såsom de sakkunniga
antytt kan emellertid — fortsätter statskontoret — en på nytt anhängiggjord
talan mot mannen komma att vinna bifall, och i sådana fall,
även om de är sällsynta, bör mannen givetvis förpliktas att till statsverket
återbetala ersättning som uppburits av allmänna medel. Statskontoret föreslår
att bestämmelser härom meddelas.

I skrivelse till Konungen den 21 mars 1955 har justitieombudsmannen
hemställt att vad i 20 kap. 13 § första stycket föräldrabalken stadgas om
rätt till ersättning av allmänna medel genom ett tillägg till lagrummet
göres tillämpligt å man, som befunnits uppenbarligen icke vara fader till
barnet och alltså icke underhållsskyldig, även om domstolen skiljer sig från
målet utan dom.

Departementschefen

Liksom hittills bör uppenbarligen gälla att därest interimistiskt förordnande
om underhållsbidrag meddelats och mannen sedermera genom lagakraftägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig, han av allmänna medel
skall äga återbekomma guldna bidragsbelopp. I likhet med de sakkunniga
finner jag det rimligt att detsamma skall gälla även då rätten annorledes
än genom dom slutgiltigt skilt saken från sig utan att mannen funnits
underhållsskyldig. I sistnämnda fall kan det tydligen inträffa att ny
talan sedermera väckes mot samme man, och för den händelse denna talan
vinner bifall borde mannen strängt taget kunna förpliktas att till statsverket
återbetala vad han kan ha uppburit av allmänna medel. I ett remissyttrande
har också förordats att bestämmelser meddelas, varigenom sådan
återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas mannen. Som de sakkunniga
framhållit torde emellertid dylika fall ytterst sällan förekomma, och jag
har därför ansett mig kunna underlåta att upptaga några bestämmelser om
sådan återbetalningsskyldighet.

Såsom i ett annat remissyttrande påpekats torde stundom det läget kunna
uppstå att mannen i anledning av omständigheter, som framkommit
under rättegången, erkänner faderskapet samt att käromålet till följd därav
återkallas och målet sålunda avskrives utan att mannen förklaras vara
underhållsskyldig. Har mannen i dylikt fall betalat interimistiskt underhållsbidrag,
vore det naturligtvis ej rimligt, om han av allmänna medel skulle
kunna utfå vad han i detta hänseende guldit. Visserligen lär man sällan behöva
räkna med att mannen i detta läge verkligen kommer att resa krav på
ersättning av det allmänna. För att regeln ej formellt skall täcka detta fall
synes det dock välgrundat att jämka dess formulering något. Detta kan ske

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

253

på så sätt att ordet »äge» i den nuvarande lydelsen Oäge av allmänna medel
återbekomma») utbytes mot »må». Av språkliga skäl bör i så fall samtidigt
ordet »må» i den nuvarande lydelsen (»må han dock ej av den som mottagit
underhållsbidraget söka åter vad han utgivit») ersättas med »äge». Avsikten
med den ändrade formuleringen är endast att i eventuellt uppkommande undantagsfall
ge länsstyrelsen en laglig möjlighet att avslå en sakligt ogrundad
ansökan att återbekomma guldna bidragsbelopp.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej påkallat att i lagen uttryckligen
reglera den situationen att underhållsskyldighet fullgjorts på grund av
lagakraftvunnen dom, vilken sedermera efter resning eller eljest i extraordinär
väg ändras. Ej heller det fallet att betalning fullgjorts på grund av frivilligt
erkännande, som sedermera visats vara oriktigt, synes mig behöva bli
föremål för en generell laglig reglering. Om den föreslagna nya faderskapsregeln
genomföres och det därmed blir möjligt för den man, som av modern
uppges vara fader, att påkalla en jämförelseprövning med andra presumtiva
fäder, kan man förvänta att erkännande av faderskapet, vilket ju har samma
verkan som en lagakraftvunnen dom, i regel kommer att ske endast i sådana
fall, då mannen har all anledning tro sig vara barnets rätte fader. Därest
likväl erkännandet i något särskilt fall, kanske efter lång tid, visar sig
ha varit oriktigt, är läget onekligen mycket likartat med det som föreligger
när en lagakraftvunnen dom ändras i extraordinär väg. I båda dessa fall
kan situationen obestridligen vara sådan, att det vid en bedömning av samtliga
inverkande omständigheter skulle te sig oskäligt att låta mannen lida
en bestående förlust. Det synes därför rimligt att Kungl. Maj :t i förekommande
fall kan, efter diskretionär prövning, inom icke alltför snäva gränser
lämna ersättning för felaktigt guldna belopp. Detta gäller i och för sig även
de i betänkandet berörda fall, då en uppgiven barnafader undertecknar avtal
om underhållsbidrag i avbidan på att blodprovsundersökning kommer
till stånd och denna undersökning sedermera ger till resultat att mannen ej
är fader. Det sistnämnda fallet lämpar sig desto mindre för en allmän reglering
som det därvid stundom kan tänkas att mannen — med hänsyn till att
han haft samlag med kvinnan under konceptionstiden eller rentav stadigvarande
sammanbott med henne under denna tid — vid avtalets ingående faktiskt
avsett att oberoende av blodprovsundersökningens resultat betala
underhållet för tiden till dess undersökningen skett.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att förevarande
båda paragrafer ändras i huvudsak på sätt de sakkunniga föreslagit.

36 §.

Då den som sökes för delgivning i tvistemål icke har känt hemvist vare
sig inom eller utom riket och upplysning ej heller kan vinnas var han
uppehåller sig, äger rätten jämlikt 33 kap. 12 § rättegångsbalken förordna
att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess
kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, om det

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

kan antagas därigenom komina till den söktes kännedom, även i annan
tidning. Delgivning skall anses ha skett då vad sålunda föreskrivits blivit
fullgjort. Samma förfarande kan användas om den sökte har känt hemvist
inom riket och han eller någon, till vilken handlingen må överlämnas, ej
träffas samt upplysning ej heller kan vinnas var den sökte uppehåller sig.
Enligt 13 § i samma kapitel gäller det sistnämnda dock icke vid delgivning
av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit
eller eljest håller sig undan.

De sakkunniga har anfört att dylik s. k. kungörelsedelgivning enligt de
sakkunnigas mening är mindre lämplig, när talan jämlikt föräldrabalken
riktas mot någon som vistas å okänd ort. Endast i undantagsfall torde en
kungörelsedelgivning leda till att den bortovarande verkligen får kännedom
om vad som skall delgivas honom. Sådan talan som här avses rör i
allmänhet ett underårigt barns status, och det är icke tillfredsställande att
för såväl den bortovarande som barnet så betydelsefulla frågor skall kunna
handläggas och avgöras utan att den bortovarande varit tillstädes eller
hans intressen eljest tillvaratagits av någon utom domstolen stående. Om
man därför vidtager anordning för att den bortovarande skall företrädas av
en representant, synes denne böra erhålla sådan ställning att han även
kan mottaga stämning eller annan handling varav den bortovarande skall
erhålla del. Institutet kungörelsedelgivning kommer härigenom att sakna
tillämplighet på ifrågavarande område. Den bortovarandes representant
har naturligtvis skyldighet att vidtaga åtgärder för att komma i kontakt
med sin huvudman.

Under hänvisning till det sagda har de sakkunniga föreslagit att i ett nytt
första stycke i förevarande paragraf skall stadgas att om den, mot vilken
talan enligt föräldrabalken riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken
skall bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. De sakkunniga anmärker,
att då någon särskild övergångsbestämmelse icke ansetts böra uppställas,
stadgandet blir tillämpligt även i rättegång som är anhängig vid nya
lagens ikraftträdande.

Föreningen Sveriges stadsdomare har icke något att erinra mot det föreslagna
tillägget i förevarande paragraf, men föreningen finner angeläget
att frågan om ersättning till den gode mannen även upptages till behandling.

Departementschefen

Jag tillstyrker att såsom första stycke i förevarande paragraf upptages
ett stadgande av den lydelse de sakkunniga föreslagit.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande frågan om ersättning
till den gode mannen må endast påpekas att denna fråga regleras
genom stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken (jfr 18 kap. 4 § 4. samma
balk).

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958
37 §.

Enligt denna paragraf i dess gällande lydelse skall i fråga om mål eller
ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för
talan, vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är stadgat
äga motsvarande tillämpning. I sistnämnda lagrum föreskrives bland annat
att om på grund av stadgande i lag eller författning talan föres å det allmännas
vägnar av allmän åklagare eller annan myndighet i mål, som ej
angår allmänt åtal, och talan ej avser tillvaratagande av kronans eller annans
enskilda rätt, skall, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, beträffande
rättegångskostnad bestämmelserna i nya rättegångsbalken angående
allmänt åtal äga motsvarande tillämpning.

De sakkunniga har anfört att enligt gällande lag den förlorande parten
i mål om faderskap till barn utom äktenskap torde böra förpliktas att ersätta
motpartens rättegångskostnad. Emellertid synes målen i fråga, oaktat
frivilligt erkännande av faderskapet kan givas, stå mycket nära sådana mål
som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Sistnämnda lagrum innehåller,
att om målet angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas annorledes
än genom dom, må förordnas att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad. Detta stadgande är bland annat tillämpligt på mål om
äktenskaplig börd. Särskilt om processen i mål om faderskap till barn utom
äktenskap ändras på sätt de sakkunniga föreslagit, synes det angeläget att —
med hänsyn till att det allmännas intresse blivit ännu starkare framhävt än
tidigare och att utredningen kan bli väsentligt vidlyftigare än hittills — 18
kap. 2 § må tillämpas jämväl i dylika mål. Om bestämmelse härom meddelas,
torde emellertid knappast återstå några betydelsefullare mål eller
ärenden som avses i föräldrabalken och beträffande vilka icke 18 kap. 2 §
rättegångsbalken skulle vara tillämplig, frånsett de mål där enligt förevarande
paragraf brottmålsreglerna skall tillämpas. Det bär därför synts de
sakkunniga lämpligt att generellt under sistnämnda paragraf föreskriva att
med avseende å rättegångskostnad i annat mål än sådant, där brottmålsreglerna
skall tillämpas, skall gälla vad i 18 kap. 2 § rättegångsbalken är
stadgat, ändå att det rättsförhållande varom är fråga må bestämmas annorledes
än genom dom.

Av remissinstanserna har Svea hovrätt sagt sig icke ha något att erinra
mot den föreslagna hänvisningen till kvittningsregeln i 18 kap. 2 § rättegångsbalken.
Hovrätten framhåller emellertid att nämnda stadgande i stor
utsträckning av underrätterna kommit att tillämpas i fall då detta varken
varit lagstiftarens mening eller eljest är önskvärt. Det kan enligt hovrättens
mening befaras att i mål och ärenden, som avses i föräldrabalken, en
tillämpning av 18 kap. 2 § rättegångsbalken snarare blir regel än undantag,
och hovrätten anser det därför böra understrykas, att bestämmelsen om
kvittning har fakultativ karaktär och att den bör tillämpas med försiktighet.
Föreningen Sveriges stadsdomare påpekar att det icke framgår hur
kostnaden skall fördelas i mål, som endast rör underhållsskyldighet till barn

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

i eller utom äktenskap. Föreningen anser det för sin del icke lämpligt att
stadgandet i 18 kap. 2 § rättegångsbalken görs tillämpligt för dylika fall.

Hovrätten för Nedre Norrland fäster uppmärksamheten vid de svårigheter,
som kan uppkomma vid den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna
i det fall att talan om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap föres mot flera, samt anför i fortsättningen:

Olika situationer kunna här föreligga. Bl. a. uppstår frågan vem som
skall gälda kostnaderna för svarande i underrätt, som instämts först efter
rättens föreläggande, om talan mot honom eller mot samtliga svarande
ogillas. Hovrätten finner skäligt att svarande, som mot sitt nekande övertygats
om samlag med barnets moder under konceptionstiden men friats
genom blodprov eller annan dylik utredning, får svara för alla rättegångskostnader
som belöpa å hans del av målet. Att härvidlag skilja mellan fall
då blodprovet varit positivt friande och fall då käromålet ogillats till följd
av att utredningen visat samma grad av faderskapssannolikhet för flera
svarande synes ej motiverat. Redan 18 kap. 6 § rättegångsbalken medger
att svaranden i sådana fall ålägges betala utgifterna för den del av processen
som rör utredning om förekomna samlag. Genom det föreslagna tillägget
till 20 kap. 37 § föräldrabalken, innebärande utvidgad tillämpning av
18 kap. 2 § rättegångsbalken, beredes möjlighet att låta svaranden bära
jämväl egen kostnad för blodprovsundersökning och dylik utredning. En
lösning enligt den av hovrätten angivna linjen synes alltså knappast kräva
någon lagändring utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Annorlunda är förhållandet beträffande rättegångskostnaderna för sådan
svarande mot vilken talan visserligen väckts först efter rättens föreläggande
men angående vilken ej ens blivit utrett att samlag förekommit med barnets
moder under konceptionstiden. Om i detta fall käromålet bifalles mot någon
som angivit den friade mannen såsom misstänkt för att vara barnafadern
och därigenom föranlett dennes instämmande till rätten, synes det rimligt
att den förlorande parten förpliktas ersätta icke blott kärandens utan även
dylik medsvarandes rättegångskostnader. Men har rättens föreläggande
meddelats utan föranledande av den, som sedermera bindes vid faderskapet,
kan det knappast vara riktigt att denne sistnämnde skall vidkännas de av
föreläggandet orsakade särskilda kostnaderna i målet. Ej heller är det klart
att kostnaderna i fråga böra drabba kärandeparten.

Även då talan föres mot flera samtidigt, utan att föreläggande därom
givits, måste liknande situationer inträffa. Understundom kan det väl i sådana
fall vara naturligt, att, då talan mot någon eller några ogillas, de å
processen i denna del belöpande kostnaderna skola bäras av käranden.
Många gånger torde emellertid en dylik utgång te sig obillig. Saknas möjlighet
att, i enlighet med vad ovan anförts, trots käromålets ogillande ådöma
svarande kostnaderna i fråga, synes för sådant fall ej annan rimlig utväg
stå öppen än att låta kostnaderna betalas av allmänna medel.

En närmare undersökning av olika tänkbara fall torde sålunda ge vid
handen att omständigheterna kunna bli så skiftande att domstolen måste
tillerkännas ett helt annat utrymme för skälighetsprövning än för närvarande.
En sådan utvidgad rätt att fördela rättegångskostnad i faderskapsmål
efter omständigheterna bör föreligga oberoende av om rätten meddelat
föreläggande eller icke. Eljest skulle barnets ställföreträdare, åtminstone
så snart barnet ej har fri rättegång, kunna förledas till att alltid avvakta
sådant föreläggande innan mer än en man instämmes. Vidare bör övervägas
möjlighet för domstolen att, även då part icke åtnjuter fri rättegång,
låta kostnaderna under vissa förutsättningar gäldas av allmänna medel.

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958

257

Hovrätten framhåller att det sagda närmast tagit sikte på kostnaderna
vid underrätt men att även i överrätt torde gälla att variationen av de omständigheter
som kan uppkomma är så stor att nuvarande regler om rättegångskostnad
icke medger domstolen tillräcklig valfrihet. Hovrätten fortsätter
:

Man kan t. ex. tänka sig det fallet att käromålet i underrätt bifallits mot
viss man som sedan vädjat och att därefter i hovrätten talan i stället bifalles
mot en av de övriga män, beträffande vilka faderskapet prövats jämlikt
det föreslagna stadgandet i 20 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken.
Hovrätten måste då uppenbarligen äga befogenhet att, för den händelse
kostnaderna ej skola utgå av allmänna medel, efter omständigheterna ålägga
den dömde att gottgöra icke blott modern och barnet utan även övriga parter
deras utgifter å målet.

Departementschefen

Enligt den i 18 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade huvudregeln om rättegångskostnad
i tvistemål skall part, som tappar målet, ersätta motparten
hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat. Ett betydelsefullt undantag
från huvudregeln göres i 18 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilken vardera
parten skall bära sin rättegångskostnad, om målet angår rättsförhållande
som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom. Under åberopande
av att mål om faderskap till barn utom äktenskap står mycket nära
sådana mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken och med hänvisning
till sitt förslag angående ändrade regler för faderskapsprocessen, har de
sakkunniga ansett det angeläget att kvittningsregeln i nämnda lagrum må
tillämpas jämväl i mål om fastställande av faderskapet till utomäktenskapligt
barn.

Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits kan man utgå ifrån att
det alldeles övervägande antalet faderskapsprocesser även framdeles kommer
att avse en enda man. Som regel lär det väl därvid mera sällan finnas
anledning att beträffande rättegångskostnaderna frångå regeln i 18 kap. 1 §
rättegångsbalken, men det kan likväl tänkas att det också i dessa fall understundom
ter sig välgrundat att låta vardera parten bära sina kostnader. Det
egentliga motivet till en särskild kostnadsregel sammanhänger emellertid
med att enligt de nu föreslagna reglerna en och samma faderskapsprocess
kan komma att avse flera män, antingen därför att barnets representant
själv för talan mot två eller flera eller därför att den ursprunglige svaranden
påkallar att frågan om faderskapet skall prövas även med avseende å
annan. Det torde ligga i öppen dag att huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken
mången gång skulle vara föga ändamålsenlig eller rent av omöjlig
att tillämpa i dylika lägen. Ej heller de sakkunnigas förslag synes emellertid
i önskvärd omfattning beakta de krav som uppkommer, därest den först
instämde svaranden tillätes att draga in andra män i processen. Särskilt
med tanke på dessa fall — i vilka även tillämpningen av kvittningsregeln
säkerligen mången gång skulle framstå som obillig — synes det ofrånkomligt
att i föräldrabalken upptaga eu kostnadsregel, som gör det möjligt för

IT Bihanj till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr in

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

domstolen att laga efter lägligheten. Såsom jag vid 3 kap. 1 § i föräldrabalken
framhållit bör domstolen erhålla möjlighet att ålägga den först instämde
svaranden skyldighet att betala den av honom i processen indragne mannens
rättegångskostnader, därest talan mot denne ogillas och det av omständigheterna
framgår alt den ursprunglige svaranden saknat grund för sin
begäran att faderskapsfrågan skulle prövas jämväl med avseende å den
andre mannen. Med hänsyn till att faderskapsprocessen, sådan den konstruerats
i departementsförslaget, kan komma att förete en mängd skiftande situationer,
synes det ej möjligt att i lagtexten uppställa några närmare föreskrifter
rörande rättegångskostnadernas fördelning i mål om faderskap till utomäktenskapligt
barn. Det väsentliga är att domstolarna i dylika mål får fria
händer att handla efter omständigheterna i varje särskilt fall. önskvärdheten
härav har också starkt understrukits under remissbehandlingen. Med
anledning härav får jag föreslå att rätten erhåller befogenhet att förordna
efter vad som med hänsyn till samtliga i målet föreliggande omständigheter
finnes skäligt. Den sålunda föreslagna regeln avses självfallet skola äga tilllämpning
jämväl i högre rätt.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts beträffande kostnadsfördelning
i mål, som endast rör underhållsskyldighet, må till slut endast
anmärkas att det i sådana mål synes lämpligt att allmänna civilprocessuella
regler länder till efterföljd.

övergångsbestämmelserna

Punkt 1

De sakkunniga (s. 190—193) har anfört att det med avseende å genomförandet
av de föreslagna reglerna om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap till en början — liksom vid föräldrabalkens tillkomst —
synes kunna fastslås, att de nya reglerna icke bör leda till att före ikraftträdandet
med stöd av äldre lag rättskraftigt avgjorda faderskapsfrågor på
nytt skall bli föremål för bedömande. Vad som i detta sammanhang behöver
närmare övervägas är därför endast, huruvida de nya reglerna skall tillämpas
i alla mål som efter ikraftträdandet förekommer till avgörande.

Vissa fördelar skulle enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt vara förenade
med att låta barnets födelsetid bli bestämmande för frågan om äldre
eller ny lags tillämplighet. Såsom de sakkunniga framhöll vid föräldrabalkens
tillkomst, är det emellertid mindre tillfredsställande att regler, som
avser att leda till säkrare resultat, icke kan utnyttjas i alla mål som förekommer
till bedömande sedan dessa regler trätt i kraft. Enligt de sakkunnigas
mening måste tillämpningen av de nya bestämmelserna om faderskapets
fastställande förväntas medföra att det rättsligen fastställda faderskapet
i större utsträckning än hittills överensstämmer med det biologiska.
Även om, såsom i annat sammanhang förordats, den föreslagna nya ordningen
i arvshänseende — med vissa undantag — icke kommer att beröra

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

259

barn födda före ikraftträdandet, är det därför angeläget att faderskapet till
sådana barn såvitt möjligt blir prövat efter nämnda bestämmelser.

Med utgångspunkt härifrån synes — anför de sakkunniga — den omständigheten,
att barnet är fött före ikraftträdandet, icke i och för sig böra
utesluta nya lagens tillämplighet. Däremot kunde det möjligen vara anledning
att från nya lagens tillämpningsområde undantaga alla eller vissa av
de mål som blivit anhängiggjorda före ikraftträdandet. Huruvida detta bör
ske, sammanhänger med de processuella förutsättningarna för tillämpningen
av de nya reglerna om faderskapets fastställande.

De sakkunniga yttrar i fortsättningen:

Den viktigaste nyheten i detta hänseende är att talan samtidigt kan föras
mot två eller flera män. Om rättegång inletts under äldre lags giltighetstid,
har tydligen denna möjlighet icke från början kunnat utnyttjas. Är målet
vid nya lagens ikraftträdande alltjämt anhängigt hos underrätten, torde
emellertid en tillämpning av de nya reglerna icke medföra någon nämnvärd
olägenhet. På förberedelsestadiet kunna alltid erforderliga kompletteringsåtgärder
vidtagas; förberedelsens uppgift är att klarlägga det processuella
läget och i övrigt skapa förutsättningar för huvudförhandlingen. Antingen
på eget initiativ eller efter föreläggande jämlikt 3 kap. 1 § i förslaget kan
käranden sålunda instämma annan man än den som redan är part, och om
så skett skola målen i fortsättningen handläggas gemensamt enligt 14 kap.
6 § rättegångsbalken (jfr 2 § samma kap. och 20 kap. 3 § förevarande förslag).
Då sakkunnigutlåtande, t. ex. angående blodprov, redan infordrats,
kan nytt sådant behöva införskaffas, men hinder häremot möter icke. Företages
målet till huvudförhandling innan nya lagen trätt i kraft, synes man
kunna räkna med att i regel också dom meddelas dessförinnan. Enligt 17
kap. 9 § rättegångsbalken skall dom i allmänhet meddelas senast inom två
veckor efter förhandlingens avslutande. Målet kan för övrigt jämlikt 43
kap. 11 och 12 §§ samma balk, företagas till fortsatt eller ny huvudförhandling,
och före denna kan förberedelse ånyo äga rum.

Om ett mål efter nya lagens ikraftträdande är anhängigt i högre rätt utan
att lägre rätt haft tillfälle att tillämpa nya lagen, ligger saken något annorlunda
till. I den mån annan man än den som redan är part skall dragas in
i rättegången, synes nämligen endast den utvägen stå till buds att målet
återförvisas till underrätten. En återförvisning är i och för sig mindre önskvärd
ur processekonomisk synpunkt, och frågan blir därför om den i förevarande
fall uppkommande olägenheten är så stor att den icke uppväges av
fördelen av de nya reglernas tillämpning.

De fall, då återförvisning skulle kunna komma i fråga, måste bli mycket
få. Samtliga i hovrätt och högsta domstolen vid ikraftträdandet anhängiga
mål, i vilka nya lagen icke blivit tillämpad, torde kunna beräknas till ett
30-tal. Alla dessa skulle emellertid icke behöva återförvisas. Domstolen måste
givetvis i varje särskilt fall pröva, om sådan åtgärd har något ändamål
att fylla. Gäller tvisten endast underhållsbidrags storlek eller ifrågasättes
eljest icke all annan man än den som redan är part kan vara fader till
barnet, synes målet kunna bli föremål för bedömande där det är anhängigt.
Om domstolen efter huvudförhandling icke anser del styrkt alt den uppgivne
fadern haft samlag med barnets moder under konceptionstiden, torde
likaledes målet kunna avgöras utan återförvisning. Visserligen är det önskvärt
att faderskapsfrågan blir utredd i ett sammanhang och ogillande av

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

talan mot en man bör därför i allmänhet ej ske förrän det klarlagts om
också en eller flera andra kunna ifrågakomma såsom fader. Men i ett övergångsskede
torde det vara försvarligt att göra någon eftergift i detta hänseende.
I stort sett endast när samlag mellan modern och den instämde
mannen finnes styrkt och det med fog gjorts gällande att även annan haft
könsumgänge med modern synes alltså återförvisning bli nödvändig.

Vad beträffar den processekonomiska olägenhetens storlek i dylika fall
är att märka att barnets representant i mycket stor utsträckning torde åtnjuta
fri rättegång. Den instämde mannen för däremot sannolikt betydligt
oftare processen på egen bekostnad. Men å andra sidan kan han allmänt
taget vänta större fördel av återförvisningen och torde själv i regel önska
den ytterligare utredning som därav blir följden.

Om man trots nu anförda synpunkter skulle finna olägenheterna av att
ny lag tillämpas av överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt
äldre lag, alltför tungt vägande, synes endast den möjligheten stå öppen —
yttrar de sakkunniga — att nya lagens tillämplighet göres beroende av att
underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. De sakkunniga
har emellertid för sin del ansett att olägenheterna icke är så stora att de
bör hindra nya lagens tillämpning i nämnda mål och förordar således att de
nya bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
skall tillämpas i varje fall då faderskapsfråga förekommer till bedömande
efter bestämmelsernas ikraftträdande. Något uttryckligt stadgande
härom torde icke, lika litet som vid föräldrabalkens tillkomst, vara erforderligt.

Enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit skall barn utom
äktenskap, som är fött innan den nya lagstiftningen trätt i kraft, icke generellt
erhålla arvsrätt efter fader och fädernefränder. I överensstämmelse
härmed torde sådant barn icke heller böra ha annan rätt till namn än som
hittills varit stadgat. Oaktat gällande bestämmelser om trolovningsbarn avses
skola upphävas, kommer sålunda egenskapen av trolovningsbarn att även
framdeles äga viss betydelse. Det kan emellertid hända att fråga om barnets
förklarande för trolovningsbarn uppstår först efter ikraftträdandet. I en särskild
övergångsbestämmelse har de sakkunniga därför ansett böra föreskrivas,
att om barn utom äktenskap är fött innan nya lagen trätt i kraft, äldre
lags bestämmelser om trolovningsbarn så ock om barnets rätt till namn
fortfarande skall äga tillämpning. Eftersom yrkande om barns förklarande
för trolovningsbarn ofta lämpligen framställes i samband med faderskapets
fastställande, bör dock härtill fogas ett stadgande, enligt vilket talan om
barnets egenskap av trolovningsbarn utan hinder av nyssnämnda övergångsbestämmelse
må upptagas av domstol som enligt nya lagen är behörig i mål
om fastställande av faderskapet till barnet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att olägenheterna av att ny
lag tillämpas i överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt äldre
lag, är så betydande att de nya reglernas tillämplighet måste göras beroende
av att underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. I övrigt har

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958 261

ingen erinran mot de sakkunnigas ståndpunkt framställts under remissbehandlingen.

Departementschefen

Som av det föregående framgår innefattar departementsförslaget till ändring
av föräldrabalken i vissa hänseenden avvikelser från de sakkunnigas
förslag. Dessa synes emellertid icke vara av den beskaffenhet att de rubbar
grundvalen för de sakkunnigas förslag under denna punkt, vilket därför i
oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Punkt 2

De sakkunniga (s. 193 och 194) har anfört att beslut om tillstånd till
adoption skall meddelas med tillämpning av nya lagen, då ansökningen gjorts
efter dennas ikraftträdande. Men även om ansökningen gjorts dessförinnan
skall de nya bestämmelserna tillämpas, om beslutet meddelas först sedan
nya lagen trätt i kraft. Eftersom det nu anförda står i överensstämmelse
med allmänna grundsatser och i övrigt följer av sakens natur, har något
uttryckligt stadgande därom icke ansetts erforderligt.

Efter en erinran att sakkunnigmajoriteten under promulgationslagen till
ärvdabalken förordat att beträffande adoption, vilken ägt rum enligt bestämmelser
som gällt före den nya lagstiftningens ikraftträdande, äldre lags
arvsregler i allmänhet skall tillämpas, föreslår de sakkunniga att vad i deras
förslag till ärvdabalk är stadgat för det fall att adoption skett utan förbehåll
om arvsrätt på grund av skyldskap dock skall i stället äga tillämpning, om
rätten meddelat särskild förklaring därom.

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Liksom i fråga om tillstånd till adoption torde initiativet till sådan förklarings
meddelande böra tagas genom att adoptanten gör ansökan därom.
Med hänsyn till den verkan förklaringen får beträffande såväl adoptivbarnets
som andra personers arvsrättsliga ställning är det angeläget att frågan icke
hålles svävande under någon längre tid. Ansökningsrätten synes därför böra
stå öppen endast viss tid från nya lagens ikraftträdande, förslagsvis fem
år.

Vad i övrigt angår handläggningen av ärende om förklaring som här avses
torde bestämmelserna om antagande av adoptivbarn lämpligen kunna

erhålla motsvarande tillämpning.----Barnets föräldrar skola höras där

det kan ske. I sådana fall då de icke äga kännedom om adoptantens namn och
bostadsort bör emellertid på adoptantens begäran hörandet kunna ske genom
barnavårdsnämnds förmedling. Från barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd, torde yttrande alltid böra inhämtas.
I yttrandet bör nämnden söka klarlägga alla omständigheter av betydelse
för att frågan om förklaringens meddelande skall kunna bedömas.
Även om de formella förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga,
har nämligen domstolen att pröva huruvida förklaringen lämpligen skall
meddelas. Därvid bör främst tagas hänsyn till barnets bästa men också övriga
berörda personers intressen skola beaktas. I regel torde det få anses
lämpligt att förklaring meddelas då det vid adoptionens tillkomst varit avsett
att barnet och dess släkt icke vidare skulle ha någon kontakt med varandra
eller då eljest förbindelsen mellan dem blivit faktiskt bruten.--—

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

Beträffande rättens skyldighet att höra adoptivbarnets föräldrar har emellertid
ett undantagsstadgande synts lämpligt. Eftersom fråga är om avbrytande
av de rättsliga relationer som efter adoptionen kvarstått mellan barnet
och dess föräldrar, är det visserligen i och för sig naturligt att föräldrarnas
mening inhämtas och beaktas. Men om dessa, såsom vid inblankoadoption,
redan vid adoptionens tillkomst medgivit att förbindelsen med
barnet finge helt brytas och adoptionen ägt rum under denna förutsättning,
torde det icke vara erforderligt att inhämta deras yttrande. På grund härav
föreslå de sakkunniga, att om vid adoptionen var förutsatt att adoptivbarnets
föräldrar icke skulle ha kännedom om vem som adopterade barnet,
det icke skall vara erforderligt att föräldrarna höras.

Departementschefen

Såsom de sakkunniga framhållit skall beslut om tillstånd till adoption
■— oavsett när ansökningen gjorts — meddelas med tillämpning av den nya
lagen, därest beslutet meddelas sedan denna lag trätt i kraft. Något uttryckligt
stadgande härom synes ej erforderligt. Förslaget att de nya adoptionsreglerna,
vilka motsvarar de av de sakkunniga föreslagna reglerna om förbehållslös
adoption, skall kunna genom förklaring av domstol i varje särskilt
fall bli tillämpliga även å äldre adoptivförhållanden motsvarar uppenbarligen
ett praktiskt behov. Någon invändning mot förslaget har heller icke
framställts under remissbehandlingen. Jag tillstyrker därför att förevarande
punkt avfattas i principiell överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Punkt 3

I överensstämmelse med de sakkunnigas av remissinstanserna utan erinran
lämnade förslag (s. 194 f) har i förevarande punkt upptagits ett övergångsstadgande
av innehåll att om förklaring enligt punkt 2 icke meddelats,
skall beträffande adoptivförhållande som där avses vad i 7 kap. 5 §
i dess äldre lydelse är stadgat alltjämt äga tillämpning, såvitt angår underhåll
enligt 1 § samma kapitel.

Punkt 4

I 4 kap. 12 § första stycket har i enlighet med de sakkunnigas förslag
upptagits en bestämmelse, som innebär att adoptivförhållande under vissa
förutsättningar kan hävas sedan adoptanten avlidit. Enligt andra stycket i
samma paragraf skall, om adoptivbarnet efter adoptantens död adopterats
av annan, det tidigare adoptivförhållandet anses hävt. Nya regler om rättsverkningarna
av adoptivförhållandes hävande hav upptagits i 13 § samma
kapitel.

De sakkunniga har anfört att då adoptanten avlidit, har därmed enligt
hittills gällande rätt adoptivförhållandet upphört, ehuru vissa rättsverkningar
kvarstår. Med hänsyn härtill synes den föreslagna möjligheten att
få adoptivförhållandet hävt icke böra gälla, om dödsfallet inträffat före
nya lagens ikraftträdande. Ej heller stadgandet att adoptivförhållandet
skall anses hävt, då barnet sedermera blivit föremål för ny adoption, bör
äga tillämpning, om sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. Äger

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

däremot den nya adoptionen rum efter ikraftträdandet, torde det enligt
de sakkunnigas mening vara nödvändigt att det äldre adoptivförhållandet
helt bringas ur världen, eftersom den nya adoptionen kan ske utan förbehåll
om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. När adoptivförhållande hävts
före nya lagens ikraftträdande, bör rättsverkningarna av hävandet självfallet
bedömas efter då gällande lag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit
ett stadgande, att då adoptanten avlidit före nya lagens ikraftträdande eller
adoptivförhållandet hävts genom beslut som meddelats före ikraftträdandet,
skall i stället för bestämmelserna i 4 kap. 12 § första stycket och 13 §
nya lagen tillämpas vad som gällt enligt äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap.
12 § andra stycket nya lagen skall ej äga tillämpning, där adoptivbarn efter
adoptantens död adopterats av annan och sistnämnda adoption skett före
ikraftträdandet.

Departementsförslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag.
Punkt 5

Med hänsyn till att utomäktenskapligt barn genom förslaget till ärvdabalk
erhåller samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap har i
12 kap. 1 § departementsförslaget gjorts sådan ändring att förmynderskap
för underårig alltid skall inskrivas då fader avlider.

Enligt 4 § förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken skall emellertid
den nya arvslagstiftningen i regel icke tillämpas, då barn utom äktenskap
är fött före ikraftträdandet. Med anledning härav bör övergångsvis
föreskrivas att vad i 12 kap. 1 § nya lagen stadgas därom, att förmynderskap
för underårig skall inskrivas då fader avlider, ej skall äga tillämpning
om den underårige är barn utom äktenskap och icke har arvsrätt efter
sin fader.

Punkt 6

Den föreslagna ändringen av 20 kap. 13 § innebär bland annat att den
som på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbidrag icke
får av mottagaren söka åter vad han utgivit, oaktat rätten genom beslut som
vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet,
men i stället äger av allmänna medel återfå erlagda bidragsbelopp. Intill
den tidpunkt då nya lagen träder i kraft kan givetvis återkrav hos mottagaren
göras på grund av äldre lag. Vidare bör påpekas att ansökan att av
allmänna medel återfå erlagda belopp enligt nya lagen skall göras inom
viss tid från det rättens beslut vunnit laga kraft. Med hänsyn till vad nu
sagts har de sakkunniga (s. 195 f) funnit det böra stadgas att bestämmelserna
i 20 kap. 13 § i dess nya lydelse ej skall äga tillämpning där rättens
dom eller beslut vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att, om 20 kap. 13 § föräldrabalken
ändras på sätt de sakkunniga föreslagit, en hrist i de nuvarande bestämmelserna
därigenom avhjälpts. Enligt hovrättens mening bör bestäm -

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

melserna äga tillämpning även i de fall där rättens dom eller beslut vunnit
laga kraft före ikraftträdandet. Om denna ståndpunkt godtages, bör
alltså förevarande punkt utgå.

Departementschefen

Om någon på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbidrag
men rätten genom beslut, som vunnit laga kraft före den nya lagens
ikraftträdande, skilt saken ifrån sig utan att ålägga underhållsskyldighet,
synes det principiellt riktigast att bestämmelserna i 20 kap. 13 § i dess
äldre lydelse alltjämt får äga tillämpning. Jag kan därför ej biträda det i ett
remissyttrande framförda förslaget att vad de sakkunniga under förevarande
punkt upptagit bör utgå. Har beslutet vunnit laga kraft före ikraftträdandet,
kan i de särskilda fall varom här är fråga återbetalning av felaktigt
guldna belopp ske efter därom hos Kungl. Maj :t gjord ansökan.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Rörande departementsförslagets innehåll i denna del — förslaget överensstämmer
helt med de sakkunnigas och detta har ej berörts i remissyttrandena
— må här endast hänvisas till s. 196 i betänkandet.

Förslaget till lag angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

De sakkunniga (s. 197) har anfört, att om de av dem föreslagna bestämmelserna
om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap genomföres,
även vissa ändringar i lagen den 10 juni 1949 angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap torde böra vidtagas. Då ändringarna, med den innebörd de sakkunniga
ansett dem böra ha, är av ganska genomgripande natur, har de
sakkunniga funnit lämpligast att upprätta förslag till helt ny lag i ämnet.

Mot förslaget att ersätta 1949 års lag med en helt ny lag har någon erinran
icke framställts under remissbehandlingen. Rörande förslagets allmänna
innehåll yttrar föreningen Sveriges häradshövdingar att de vidgade möjligheterna
att förordna om blodundersökning och annan undersökning av ärftliga
egenskaper, som erbjudes genom förslaget, synes väl avvägda liksom
lagens bestämmelser i övrigt. Barnavårdsnämnden i Norrköping har gjort
ett liknande uttalande.

Departementschefen

De i departementsförslaget upptagna nya bestämmelserna om fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskapet — vilka nära ansluter till de av
de sakkunniga förordade reglerna i ämnet — synes även enligt min mening

Kungl. Maj.ts proposition nr li4 år 1958

265

motivera vissa ändringar i reglerna om blodundersökning in. m. i mål om
äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Då dessa ändringar,
enligt vad av det följande framgår, är av ganska genomgripande art,
synes det lämpligt att bestämmelserna enligt de sakkunnigas förslag upptages
i en helt ny lag.

1 §•

I 1 § 1949 års lag stadgas, att där part i mål om äktenskaplig börd eller
om faderskapet till barn utom äktenskap yrkar att blodundersökning eller
annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämnvärt
men, skall äga rum, rätten äger förordna om sådan undersökning med
avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig
börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet till barn utom äktenskap
den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att annan än mannen i
äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid då
barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom.
Innan förordnande meddelas skall tillfälle att yttra sig lämnas den
som förordnandet skulle avse.

Vad angår kretsen av dem, beträffande vilka förordnande om undersökning
kan meddelas, erinrar de sakkunniga (s. 197 och 198) till en början
att enligt de sakkunnigas förslag talan om faderskapet till utomäktenskapligt
barn skall kunna föras mot två eller flera män samtidigt. Med anledning
härav bör, såvitt rör sådan talan, förordnande kunna avse envar man mot
vilken talan föres.

Enligt gällande lag kan — påpekas i betänkandet — förordnande beträffande
man som icke är part i faderskapsmålet meddelas endast under förutsättning
att det kan hållas för visst att han haft samlag med modern
under konceptionstiden. Enligt det förslag av ärvdabalkssakkunniga, som
ligger till grund för gällande lag, fordrades icke mer än att anledning förekomme
till antagande att sådant samlag ägt rum (SOU 1946:49 s. 134),
men departementschefen ansåg att detta i vissa fall kunde föra för långt
fprop. 1949: 93 s. 171). Med den nu föreslagna ordningen i fråga om faderskapstalan
kan emellertid en man, som icke redan är part, instämmas jämte
en eller flera andra och alltså på denna väg bli tvingad att underkasta sig
undersökning. Att vid sådant förhållande bibehålla det stränga krav som
för närvarande gäller synes de sakkunniga icke vara lämpligt. Därigenom
skulle såvitt angår barn utom äktenskap förhindras att det, innan mannen
indrages i rättegången, genom blodundersökning konstateras om han över
huvud kan ifrågasättas vara fader till barnet, vilket ofta torde vara ett
ändamålsenligt förfarande. På grund härav och då någon annan regel icke
hör gälla i mål om äktenskaplig börd, bör enligt de sakkunnigas mening
förevarande villkor utformas på sätt de sakkunniga tidigare förordat.

Vidare yttrar de sakkunniga:

Även beträffande möjligheten att framtvinga undersökning av vissa anhöriga
till modern eller till man som kan avses med domstolens förordnande
avviker gällande lag från ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag. Enligt

266

Kungl. Maj:ts proposition nr tii år 1958

detta skulle domstolens förordnande om undersökning kunna omfatta också
syskon till barnet eller föräldrar och syskon till modern eller till man som
avsåges med förordnandet (SOU 1946: 49 s. 134). Departementschefen anslöt
sig till förslaget i denna del, men sedan tre ledamöter av lagrådet avstyrkt
den föreslagna bestämmelsen, fick denna under riksdagsbehandlingen utgå
(prop. 1949: 93 s. 171, 234 och 245 samt första lagutskottets utlåtande 1949:
34 s. 23). Härvid framhölls bland annat, att även om det obehag en undersökning
medförde i regel vore ringa, grundsatsen om den kroppsliga okränkbarheten
dock syntes böra upprätthållas. På vetenskapens dåvarande ståndpunkt
förelåge möjligheten att komma till klarhet i faderskapsfrågan genom
undersökning av anförvanter endast i mycket få fall. Man kunde utgå från
att i flertalet av dessa fall en undersökning kunde komma till stånd genom
frivillig medverkan.

Med hänsyn till den föreslagna nya bestämmelsen om fastställande av
faderskapet till barn utom äktenskap har nämnda fråga ånyo gjorts till föremål
för undersökning. Beträffande de omständigheter som därvid funnits
tala för en regel om undersökning av anhöriga kan hänvisas, förutom till
den redogörelse för blodgruppsbestämning och andra antropologiska undersökningar
som intagits i ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk
(SOU 1946: 49 s. 138—162), även till en av t. f. laboratorn Bengt Jonsson
författad uppsats om blodgruppsstatistisk sannolikhetsberäkning som bevismedel
i faderskapsärenden (SvJT 1953 s. 14—18). Jonsson framhåller
bland annat att blodundersökningar å anhöriga till parterna, särskilt parternas
föräldrar, särdeles ofta kunna vara av utomordentligt värde för sannolikhetsberäkningarna.
Mot de betänkligheter som anfördes vid behandlingen
av de sakkunnigas tidigare förslag har det emellertid icke ansetts finnas
tillräckliga skäl att på nytt framlägga något förslag i ämnet.

De sakkunniga har påpekat att enligt gällande lag förordnande om undersökning
kan meddelas endast på yrkande av part och alltså icke på domstolens
eget initiativ. Detta torde redan med hittillsvarande faderskapsbestämmelser
ha framstått som en kännbar brist. I den nya faderskapsprocessen
kommer domstolen mången gång att ställas inför den vanskliga uppgiften
att välja mellan två eller flera män, och det vore då icke rimligt om
parterna skulle kunna förhindra användningen av ett så viktigt bevismedel
som blodundersökning. Liksom eljest i mål av indispositiv natur (se 35 kap.
6 § rättegångsbalken) bör domstolen självmant kunna föranstalta om erforderlig
bevisning och således även om blodundersökning eller annan antropologisk
undersökning, då sådan erfordras. Ett betydande ansvar för utredningen
lägges härigenom på domstolen, men faderskapsfrågan måste anses
vara av den vikt att man icke bör väja därför. Domstolen bör enligt de
sakkunnigas mening ansvara för utredningens fullständighet i förevarande
avseende jämväl såvitt angår mål om äktenskaplig börd.

I övrigt har bestämmelserna i förevarande paragraf av de sakkunniga avfattats
i anslutning till 1 § i 1949 års lag.

Vad de sakkunniga i nu angivna hänseenden föreslagit har vid remissbehandlingen
ej mött någon gensaga utom såvitt rör frågan om möjligheten
att framtvinga undersökning av vissa anhöriga till modern eller till man,
som kan avses med domstolens förordnande. Några remissinstanser finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

267

det beklagligt, att de sakkunniga ej på nytt framlagt sitt tidigare förslag i
frågan. Svea hovrätt framhåller sålunda att enligt den av de sakkunniga
åberopade uppsatsen av t. f. laboratorn Bengt Jonsson blodundersökningar
å anhöriga till parterna, särskilt parternas föräldrar, särdeles ofta kan vara
av utomordentligt värde för sannolikhetsberäkningarna. Eftersom fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskap enligt de sakkunnigas förslag
medför att barnet får arvsrätt icke blott efter fadem utan även efter
fädernefränderna, torde dessa enligt hovrättens mening få ett helt annat
intresse av en rättegångs utgång än vad de för närvarande har. I betraktande
av de betydelsefulla rättsliga konsekvenser, som för framtiden föreslås
förbundna med faderskap, kan även från mera allmänna synpunkter
hävdas att de betänkligheter, vilka tidigare gjort sig gällande mot en utsträckt
undersökning, numera bringats att falla. I det nya läget synes det
hovrätten knappast försvarligt att man avstår från tillgängliga medel, som
är ägnade att fullständiga eller förstärka utredningen i faderskapsmål. Liknande
synpunkter anförs av en ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge
och av svenska socialvårdsförbnndet. Medicinalstyrelsen anser likaledes
att nämnda förslag nu bör genomföras. Det förefaller styrelsen troligt
att det obehag en person tidigare kunnat känna inför en läkarundersökning
eller provtagning, till följd av skärmbildsundersökningar, blodgivarkampanjer
och förbättrad medicinsk folkupplysning i övrigt, numera i det allmänna
medvetandet reducerats i sådan grad att en skyldighet av förevarande
slag av svenska folkets flertal icke längre skulle uppfattas som en
lädering av den kroppsliga okränkbarheten. Lämpligt vore måhända att förordnande
finge meddelas endast »då synnerliga skäl därtill äro», d. v. s.
då annan bevisning visat sig icke vara tillfyllest. Också statens rättskemiska
laboratorium finner det mycket beklagligt, att de sakkunniga icke vidhållit
sitt ursprungliga förslag. Enligt laboratoriets mening är det dock för ändamålet
knappast erforderligt med blodundersökning beträffande parternas
syskon.

Departementschefen

Enär talan om faderskapet till barn utom äktenskap framdeles skall kunna
föras mot två eller flera män samtidigt, bör uppenbarligen förordnande
om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning kunna avse
envar man mot vilken talan föres.

Enligt gällande lag kan en man, som icke är part i faderskapsmålet, ej
mot sin vilja underkastas antropologisk undersökning med mindre det kan
hållas för visst, att han haft samlag med modern under konceptionstiden.
Under hänvisning till de föreslagna nya bestämmelserna om fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskap har de sakkunniga förordat att
detta krav mildras, så att förordnande om undersökning skall kunna meddelas
redan då anledning förekommer till antagande att sådant samlag ägt
rum. Av den förut lämnade redogörelsen framgår att jag redan vid tillkomsten
av 1949 års lag hade anledning att taga ställning till ett förslag av

268

Kungi. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

samma innebörd. Visserligen ansåg jag mig då ej kunna biträda förslaget,
men läget är nu onekligen ett annat. Med den nu föreslagna ordningen i
fråga om faderskapstalan kan en man, som icke redan från början är part,
på ett senare stadium indragas i rättegången och alltså på denna väg bli
tvingad att underkasta sig undersökning. Vid sådant förhållande synes det
icke lämpligt att bibehålla det stränga .krav som för närvarande gäller.
Därigenom skulle ju förhindras att det, innan mannen indrages i rättegången,
genom blodundersökning konstateras om han över huvud kan ifrågasättas
vara fader till barnet. Med hänsyn härtill och då någon annan regel
icke torde böra gälla i mål om äktenskaplig börd, tillstyrker jag att förevarande
villkor utformas på sätt de sakkunniga förordat.

Enligt gällande lag finnes icke någon möjlighet att framtvinga undersökning
av anhöriga till modern eller till man, som kan avses med domstolens
förordnande. Detta innebär att man vid prövning av tveksamma faderskapsfrågor
ej sällan nödgas avstå från viktiga bevismedel. Olägenheterna härav
blir ännu större, om den föreslagna nya faderskapsregeln genomföres och
det därmed uppstår skyldighet för domstolen att verkställa en jämförelseprövning
mellan olika presumtiva fäder. Det torde nämligen stå utom all
tvekan att undersökningar å anhöriga till parterna, särskilt deras föräldrar,
ofta kan vara av synnerligen stort värde för sannolikhetsberäkningarna. Såsom
jag redan vid föräldrabalkens tillkomst framhöll, anser jag att det allmännas
intresse av att komma till ett materiellt riktigt resultat i en faderskapsfråga
måste tillerkännas företräde framför den enskilde släktingens
anspråk på att lians kroppsliga integritet skall respekteras. Jag vill i detta
sammanhang understryka mitt tidigare uttalande, att det ingrepp som blodprov
förutsätter är synnerligen obetydligt samt, utfört av kompetent person,
ofarligt och förenat med ringa obehag ävensom att annan antropologisk undersökning
skall kunna få åläggas endast om det kan ske utan nämnvärt
men. Väl är det sant att riksdagen motsatte sig det av mig vid föräldrabalkens
tillkomst framlagda förslaget att kretsen av undersökningspliktiga personer
skulle omfatta även vissa släktingar till parterna, men det bör beaktas
att det argument som därvid i första hand åberopades — nämligen att de anhöriga
som avsågs med förslaget stode helt utanför rättegången och ofta saknade
allt intresse av utgången (första lagutskottets utlåtande nr 34/1949 s.
231 — kommer att förlora väsentligt i betydelse, därest utomäktenskapligt
barn erhåller arvsrätt ej blott efter fader utan även efter fädernefränder.
Förslaget att utom- och inomäktenskapliga barn skall jämställas i arvsrätitsligt
hänseende har också föranlett Svea hovrätt att frångå sin tidigare negativa
ståndpunkt till tanken att utvidga kretsen av undersökningspliktiga, och
hovrätten har i det nya läget ansett det knappast försvarligt att man avstår
från tillgängliga medel som är ägnade att fullständiga eller förstärka utredningen
i faderskapsmål. Även medicinalstyrelsen och statens rättskemiska
laboratorium bär ansett det beklagligt att ärvdabalkssakkunniga ej vidhållit
sitt tidigare förslag i frågan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill jag föreslå, att rätten skall få

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

269

möjlighet att förordna om blodundersökning och annan antropologisk undersökning
även å vissa anhöriga till modern eller till man, som kan avses
med domstolens förordnande. Undersökningsplikten, som bör gälla även i
mål om äktenskaplig börd, torde böra omfatta syskon (inbegripet halvsyskon)
till barnet samt föräldrar till modern eller till man som nyss sagts.
Med hänsyn till vad statens rättskemiska laboratorium anfört synes det icke
erforderligt att undersökningsplikten skall omfatta även moderns och mannens
isyskon. För att förordnande om undersökning skall kunna meddelas
med avseende å släktingar till de närmast berörda personerna torde böra
krävas att den utredning, som eljest står till buds, icke ger tillräckliga möjligheter
att fastställa faderskapet utan behöver fullständigas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att förordnande om undersökning
skall kunna meddelas icke blott på yrkande av part utan även på domstolens
eget initiativ.

2 §•

I 2 § 1949 års lag stadgas att rätten äger vid vite förelägga den som avses
med förordnande enligt 1 § att med intyg av behörig läkare visa, att för
blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått
annan undersökning rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt
angår barn, som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som
har vårdnanden om barnet.

De sakkunniga har anfört att då fråga är om annan antropologisk undersökning
än blodundersökning, man icke torde böra utgå från att undersökningen
skall verkställas av läkare. Den som är utbildad inom ärftlighetsforskningens
område kan sålunda vara väl kvalificerad för uppgiften, även
om han ej innehar läkarkompetens.

Med hänsyn härtill har ifrågavarande bestämmelser upptagits med den
ändringen att intyg som där avses skall vara utfärdat av behörig sakkunnig.
Det förutsattes att med stöd av 5 § i förslaget Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t förordnar kommer att meddela närmare föreskrifter
om vem som i olika fall är att anse som behörig sakkunnig.

Medicinalstyrelsen framhåller att domstolarna bör beakta, att utsikterna
för att annan antropologisk undersökning än blodundersökning skall ge
rättvisande resultat ökas väsentligt, om samtliga tänkbara barnafäder undersöks
i ett sammanhang gemensamt med modern och barnet. Mot de sakkunnigas
uttalande att den som är utbildad inom ärftlighetsforskningens
område kan vara väl kvalificerad att utföra dylik undersökning, även om
han ej innehar läkarkompetens, invänder styrelsen att någon motivering
icke lämnats för detta påstående. För egen del anser styrelsen att sådan
undersökning städse bör omhänderhas av läkare för att de förhållanden,
som inom arvsbiologin är specifika för den mänskliga organismen, med säkerhet
skall skänkas tillbörligt beaktande. Styrelsen anför vidare:

Den erforderliga organisationen för ordnande av de antropologiska undersökningarna
torde till en början kunna ordnas så, att domstolarna vid behov

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

vänder s.ig till medicinalstyrelsen med hemställan om förordnande för lämplig
undersökningsförrättare. »Behörig sakkunnig» skulle vid ett godtagande
av detta förslag bli den som erhållit medicinalstyrelsens förordnande. För
vinnande av önskvärd enhetlighet i bedömningen torde utlåtanden över
verkställda undersökningar i varje fall till en början böra avgivas till medicinalstyrelsen.
Styrelsens rättsmedicinska nämnd, förstärkt med en ledamot
av styrelsens vetenskapliga råd, som företräder arvsbiologi och arvshygien,
torde med eget yttrande böra överlämna utlåtandet till domstolen.
Erfarenheterna får sedan visa, om denna organisation kan behöva i ett eller
annat avseende förstärkas, eventuellt genom utbyggnad av statens rättsläkarstafioner.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller att i varje rättsfall den antropologiska
undersökningen måste utföras personligen av en därtill auktoriserad
specialist, som också har skyldighet utföra sådana undersökningar, samt
att specialisten måste givas en mot uppgiften svarande ekonomisk ställning.
Enligt fakultetens mening bör den organisatoriska sidan upptagas till skyndsam
utredning.

Departementschefen

Kompetensregler för utförande av antropologiska undersökningar torde
böra meddelas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj:t därtill förordnar (se 5 § i förevarande lagförslag). Under sådana
förhållanden synes det lämpligast att ge lagtexten en så vidsträckt formulering
att den icke utesluter möjligheten att nu eller framdeles anlita
även andra experter än läkare.

De organisatoriska problemen i samband med den antropologiska undersökningsverksamheten
torde få behandlas i annat sammanhang. 3

3 §•

För närvarande gäller jämlikt 3 § i 1949 års lag, att om någon efter anmodan
av part eller enligt rättens förordnande undergått undersökning som
avses i lagen, han äger rätt till ersättning för nödiga kostnader i anledning
av undersökningen samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen
skall utgivas av den part som påkallat undersökningen. Åtnjuter
parten fri rättegång, gäller vad därom finns stadgat. I 4 § första stycket
är föreskrivet, att vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor att den
som påkallat undersökningen skall i god tid till den, vilken föreläggandet
avser, erlägga ett belopp motsvarande den gottgörelse som i statens eller
kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden.
Vad nu sagts skall gälla jämväl nödiga kostnader till resa och uppehälle i
anledning av undersökningen. Enligt andra stycket äger, om gottgörelse enligt
lagen om fri rättegång skall gäldas av allmänna medel, vad i första stycket
stadgas ej tillämpning.

De sakkunniga (s. 199—202) har anfört att den som skall undergå undersökning,
oavsett om han själv är part eller ej, i princip är berättigad
att erhålla ersättning och förskott av den part som påkallat undersökningen.
Enligt ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag (SOU 1946:49 s. 135—136)

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

skulle sådan rätt tillkomma endast den som ej vore part; vid förordnande
om undersökning av part kunde dock förskott utgå till belopp motsvarande
den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare eller annan
befattningshavare ägde betinga sig. Lagrådet (prop. 1949: 93 s. 236—
237) förklarade att det tydligen vore underförstått att, när undersökningen
avsåge part, kostnadsfrågorna skulle följa de allmänna reglerna om rättegångskostnad,
men att det måste ifrågasättas, om den ena partens utgifter
för en å honom företagen undersökning, som föranletts av den andra partens
önskan att erhålla bevis till stöd för sin talan, verkligen vore att primärt
hänföra till den undersökta partens egna rättegångskostnader i egentlig mening.
Enligt lagrådets mening talade övervägande skäl för att i förevarande
hänseende jämställa alla dem som skulle undersökas, oavsett om de vore
parter eller icke.

Såsom av det föregående framgår skall rätten enligt de sakkunnigas förslag
kunna meddela förordnande om undersökning icke endast på yrkande
av part utan även eljest då det finnes erforderligt. Vid detta förhållande kan
— fortsätter de sakkunniga — gällande bestämmelser om ersättning och
förskott tydligen icke bibehållas oförändrade. Särskilda regler erfordras för
det fall att rätten självmant förordnat om undersökning. Då det gäller annan
undersökning än blodundersökning har för övrigt nuvarande bestämmelser
ansetts medföra vissa svårigheter vid tillämpningen (SvJT 1950 s.
411 ff). Med anledning härav och i syfte att få till stånd en enkel och enhetlig
lösning har de sakkunniga på nytt upptagit hela förevarande fråga
till övervägande.

De sakkunniga anför härom:

Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för
nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall
utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne i indispositivt tvistemål,
skall ersättningen utgå av allmänna medel. I 25 § samma kapitel stadgas,
att den som kallats till vittne äger i förskott erhålla ersättning för kostnader
till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §
har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.
I 18 kap. 13 § rättegångsbalken stadgas, att om kostnad för bevisning
eller annan åtgärd enligt" rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall
i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad gälla vad som stadgas om
rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas
att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Då part åtnjuter
fri rättegång skall, på grund av 3 § andra stycket lagen om fri rättegång,
av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som ej förebragts utan skäl
ävensom förskott å kostnad för bevisning, om kostnaden eller förskottet enligt
lag skall utgivas av parten. Enligt 6 § samma lag må parten ej i målet
förpliktas gottgöra statsverket kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken
av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om lagen den 10 juli
1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. samt om
kungörelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid
domstol.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr lhk år 1958

Denna reglering synes med fördel kunna göras tillämplig även då antropologisk
undersökning skall ske beträffande någon som icke är part. Har
undersökningen påkallats av part, vare sig under hand eller genom yrkande
om rättens förordnande, bör sålunda parten vara skyldig att utgiva ersättning
och förskott för inställelsen hos den som skall taga blodprov eller
verkställa annan undersökning om ärftliga egenskaper. Om parten åtnjuter
fri rättegång eller rätten självmant förordnat om undersökningen, böra
ersättning och förskott utgå av allmänna medel. Parten kan emellertid, om
han icke har fri rättegång men blir ålagd att gälda motparts rättegångskostnader,
förpliktas att återbetala statsverket vad som utgått av allmänna
medel; vid kvittning av kostnaderna kunna parterna å ömse sidor åläggas
återbetalningsskyldighet med hälften vardera. Ersättning och förskott som
här avses täcka icke gottgörelsen till den som verkställt undersökningen.
Men enligt vad under nästföljande paragraf föreslås skall sådan gottgörelse
alltid utgå av allmänna medel, om rätten förordnat om undersökningen.
Ej heller i det fall att undersökningen skett efter underhandsanmodan av
part behöver dock den undersökte ådraga sig en utgift utan att få ersättning
därför, eftersom han, då rätten ej meddelat förordnande, icke är tvungen
att underkasta sig undersökningen och sålunda kan uppställa rätt till ersättning
och förskott såsom villkor för sin medverkan.

Då fråga är om undersökning av någon som är part, torde det vara mest
konsekvent att låta honom själv i första hand stå för kostnaderna i anledning
av undersökningen, även om den påkallats av annan part. Någon utgift
för gottgörelse till den som verkställt undersökningen drabbar honom
som nämnts icke, när rätten givit förordnande. Och kostnaden för inställelsen
hos denne torde principiellt icke vara av annat slag än den som uppkommer
om part har att inställa sig t. ex. vid syn utom huvudförhandling.
Åtnjuter part som skall undergå undersökning fri rättegång, bör han ha
samma rätt till gottgörelse och förskott för inställelsen för undersökning
som för personlig inställelse vid rätten. Beträffande den ändring i lagen om
fri rättegång, som i anledning härav erfordras, hänvisas till det följande.

Vad särskilt angår det fall att i mål om fastställande av faderskapet till
barn utom äktenskap undersökning skall företagas å barnets moder är det
visserligen klart att modern icke är part i vidare mån än beträffande yrkande
om ersättning för förlossningskostnader och dylikt. När modern har
vårdnaden om barnet, är hon emellertid legal ställföreträdare för barnet.
I processuellt hänseende intager en ställföreträdare i huvudsak samma ställning
som parten. Bland annat kan personlig inställelse åläggas honom enligt
reglerna för part, och han kan liksom parten höras under sanningsförsäkran
men ej som vittne. Med hänsyn härtill synes moder, som har
vårdnaden om sitt barn, även i nu ifrågavarande hänseende böra betraktas
som part.

Av de regler, som gälla om rättegångskostnad i allmänhet i mål av det
slag varom här är fråga, följer att part, då rätten skiljer målet från sig,
kan erhålla ersättning av motpart såväl för vad han fått vidkännas i anledning
av undersökning av honom själv som för vad han utgivit för undersökning
av den som icke är part. Har parten åtnjutit fri rättegång, kan motparten
dessutom åläggas att till statsverket återgälda vad som utgått av
allmänna medel.

På grund av det anförda har de sakkunniga föreslagit att i förevarande
paragraf införes föreskrift om att den som, efter anmodan av part eller enligt
rättens förordnande, inställer sig för undersökning som avses i denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

273

lag skall, om han ej själv är part i målet, vara berättigad till ersättning och
förskott efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas beträffande
vittnes inställelse vid rätten. Härjämte har i paragrafen synts böra
intagas eu erinran att om parts kostnad skall gälla vad om rättegångskostnad
är föreskrivet samt att angående ersättning av allmänna medel till part
som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat.

Medicinalstyrelsen säger sig icke ha något att erinra mot de i förevarande
paragraf föreslagna reglerna rörande ersättningsskyldigheten för undersökningskostnad.

Departementsförslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

4 §.

För det fall att antropologisk undersökning företages på begäran av part
som åtnjuter fri rättegång gäller för närvarande — enligt 3 § lagen om fri
rättegång och 3 § kungörelsen den 16 december 1949 med vissa bestämmelser
angående blodundersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap — att utlåtande över undersökningen
ej skall åsättas stämpel, att ersättning ej skall utgå för blodundersökning
vilken utföres vid statens rättskemiska laboratorium eller för utlåtande som
i anledning av undersökningen avgivits samt att gottgörelse, som i statens
eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för
antropologisk undersökning, skall utgå av allmänna medel. I annat fall än
nu sagts har den part som påkallat antropologisk undersökning att själv
i första hand svara för ifrågavarande kostnader.

Vad först beträffar ersättning till den som tager blodprov torde det enligt
de sakkunniga (s. 202 och 203) vara klart, att gottgörelse bör utgå av
allmänna medel med det belopp som i statens eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för åtgärden (tre kronor), och detta icke blott då
rätten förordnat om undersökningen på yrkande av part som åtnjuter fri
rättegång utan även då rätten självmant förordnat därom. Men även eljest
när rätten givit förordnande om undersökning synes det rimligt att
samma regel får gälla. Fråga är ju närmast om ett förskjutande av kostnaden,
ty part som ej har fri rättegång torde ofta jämlikt 18 kap. 13 §
rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda vad som utgivits. Dessutom
är det i enkelhetens intresse angeläget att alltför differentierade regler
undvikes.

Blodprov som tagits med anledning av domstols förordnande skall på
grund av 1 § i 1949 års kungörelse insändas till statens rättskemiska laboratorium
för undersökning och utlåtande däröver. Enligt föreskrifter av
medicinalstyrelsen den 8 november 1950 (styrelsens författningar 94/1950)
uttager laboratoriet ersättning med tjugu kronor för varje undersökt blodprov
(person) varjämte utlåtandet åsättes stämpel till ett belopp av fyra
kronor. Sammanlagt uppgår sålunda i allmänhet kostnaden till minst sextiofyra
kronor. Av enahanda skäl som nyss anförts beträffande gottgörelsen
till den som tagit blodprovet bör enligt de sakkunnigas mening ersätt 18

Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

ningen till laboratoriet utgå av allmänna medel, när domstol förordnat om
undersökningen, vare sig självmant eller på yrkande av part. Emellertid
anser sig de sakkunniga böra ifrågasätta, om ej laboratoriets undersökning
borde vara kostnadsfri eller åtminstone ersättas med ett väsentligt
lägre belopp, så snart den begärts av domstol eller annan myndighet, t. ex.
barnavårdsnämnd. Det är nämligen att märka att blodundersökning ofta
lämpligen bör företagas innan rättegång inletts, och det är givetvis önskvärt
att ett dylikt förfaringssätt icke möter hinder ur kostnadssynpunkt.

Även när fråga är om annan antropologisk undersökning än blodundersökning
torde undersökningskostnaden böra utgå av allmänna medel, då
rätten fcrordnat om undersökningen. Eftersom denna kostnad regelmässigt
uppgår till betydligt högre belopp än kostnaden för blodundersökning, finnes
så mycket större anledning att låta statsverket förskjuta kostnaden.
Emellertid torde ersättningens belopp icke böra angivas på samma sätt som
beträffande blodundersökning. Det synes kunna förutsättas att undersökningen
i sin helhet verkställes av en och samma person utan sådan uppdelning
av åtgärderna på provtagning och analys av tagna prov som sker vid
blodundersökning. Och dessutom måste man räkna med att även annan än
tjänsteläkare kan behöva tagas i anspråk för undersökning av ifrågavarande
slag. På grund härav bör för sådan undersökning ersättningen bestämmas
av rätten till skäligt belopp. Emellertid vill de sakkunniga framhålla
lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom den kostnad som
skall ersättas i målet bestämmes till ett fixt, relativt lågt belopp; det allmänna,
som bör utse vissa befattningshavare för ifrågavarande undersökningar,
torde böra vidkännas kostnaden i övrigt, bland annat för organisationen.

Då ersättning i enlighet med det sagda i målet skall utgå av allmänna
medel, torde enligt de sakkunniga böra tillämpas den ordning som gäller
i fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen. Beslut i anledning av
yrkande om ersättning skall sålunda, jämlikt 2 § lagen den 10 juli 1947
angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., meddelas utan
dröjsmål. I övrigt förfares i tillämpliga delar på sätt som stadgas i kungörelsen
samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid
domstol.

På grund av vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit att i förevarande
paragraf upptages ett stadgande av innehåll, att om rätten förordnat
om undersökning enligt denna lag, gottgörelse som i statens eller
kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov
samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten bestämd skälig
ersättning för annan undersökning skall utgå av allmänna medel i samma
ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen.

Statskontoret anser icke tillräckliga skäl föreligga att belasta statsverket
med utgifter för blodundersökning eller annan antropologisk undersökning
i fall då sådan undersökning kommer till stånd på domstolens eget

Kungi. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

275

initiativ (jämför kungl. prop. 1933:45 s. 17). Enligt statskontorets mening
bör fördenskull de nuvarande, så sent som år 1949 prövade reglerna för ersättningens
bestridande bibehållas. Någon ändring blir i så fall icke heller
påkallad i lagen om fri rättegång. Vad särskilt angår den av de sakkunniga
berörda frågan om ersättning till statens rättskemiska laboratorium för
utförd undersökning, kan statskontoret icke tillstyrka att sådan ersättning,
såsom de sakkunniga ifrågasatt, skulle utgå med lägre belopp då undersökningen
begärts av myndighet, exempelvis barnavårdsnämnd. Statskontoret
erinrar om att vid anmälan av frågan om anslag till laboratoriet för
budgetåret 1954/55 föredragande departementschefen riktade laboratoriets
och medicinalstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten av att avgifterna
för utförda prov av olika slag anpassades till den kostnadsökning,
som skulle komma att följa av bland annat vissa personalförstärkningar
(kungl. prop. 1954: 1, XI HT, s. 35). Om särskild taxa anses böra bestämmas
för ersättningar vid annan antropologisk undersökning än blodundersökning,
bör ersättningen enligt statskontorets mening avvägas så att full
täckning erhålles för kostnaderna. Statens rättskemiska laboratorium anför
liknande synpunkter samt framhåller att enligt av statens sakrevision
lämnade direktiv de statliga laboratoriernas taxor bör i möjligaste mån täcka
de verkliga kostnaderna.

Departementschefen

Vad de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit har vid remissbehandlingen
praktiskt taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Endast en remissinstans — statskontoret -— har ställt sig avvisande
till förslaget. För egen del kan jag ej finna det annat än rimligt att kostnaderna
för sådan undersökning som verkställts efter förordnande av rätten
skall i den omfattning de sakkunniga tänkt sig utgå av allmänna medel.
Det är ju, såsom i betänkandet påpekats, här närmast fråga om ett
förskjutande av kostnaderna, eftersom part vilken ej har fri rättegång ofta
torde jämlikt 18 kap. 13 § rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda
vad som utgivits.

I anslutning till förevarande paragraf har de sakkunniga ifrågasatt, om
ej undersökning som verkställts av statens rättskemiska laboratorium bör
vara kostnadsfri eller åtminstone ersättas med väsentligt lägre belopp så
snart den begärts av domstol eller annan myndighet. Vidare har de sakkunniga
framhållit lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom kostnaden
för annan antropologisk undersökning än blodundersökning bestämmes
till ett fixt, relativt lågt belopp. Dessa uttalanden har kritiserats av
både statskontoret och statens rättskemiska laboratorium. Själv är jag icke
för närvarande beredd att taga ställning till berörda spörsmål; dessa torde
i första hand få upptagas till behandling av chefen för inrikesdepartementet
i samband med prövningen av anslagen till vederbörande organ. 5

5 §•

Denna paragraf är likalydande med 5 § i 1949 års lag.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Övergångsbestämmelserna

Förordnande om antropologisk undersökning, som meddelats på grund
av 1949 års lag, bör gälla även sedan nya lagen trätt i kraft och därmed
förstnämnda lag upphävts. Beträffande sådant förordnande torde äldre lag
i allt böra äga tillämpning. Med hänsyn till skiljaktigheterna mellan äldre
lag och nya lagen i fråga om rätten till ersättning och förskott i anledning
av undersökningen synes dessutom äldre lags regler i sagda hänseende
böra tillämpas, då någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att
undergå undersökning. Givetvis möter det icke hinder att, sedan nya lagen
trätt i kraft, domstol meddelar kompletterande eller nytt förordnande eller
part anmodar någon att underkasta sig undersökning. I den mån så sker
skall naturligtvis nya lagens föreskrifter iakttagas. Att till följd härav i
undantagsfall två olika ersättningssystem kan bli tillämpliga i ett och samma
mål torde — såsom de sakkunniga anfört — icke innebära någon större
olägenhet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19
juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

3 §.

I denna paragrafs tredje stycke finns för närvarande bestämmelser om
undersökning rörande ärftliga egenskaper, som äger rum på begäran av part
som åtnjuter fri rättegång. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst
anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för undersökningen, skall
utgå av allmänna medel. Har rätten förordnat om undersökning av någon,
skall ersättning och förskott som må tillkomma honom utgå efter enahanda
grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning och förskott
av allmänna medel till vittnen.

De sakkunniga (s. 204 och 205) har erinrat om sitt förslag att ersättning
för åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid skall utgå av
allmänna medel, när rätten förordnat om undersökningen. Då fråga är om
blodundersökning, bör liksom hittills gottgörelse, som i statens eller kommuns
tjänst anställd läkare äger betinga sig, gäldas av statsverket, även när
rätten icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga
rum efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Annan
undersökning än blodundersökning kan medföra mycket betydande kostnader.
Det är dessutom i allmänhet en vansklig uppgift att avgöra, om och
i vad mån sådan undersökning lämpligen skall ske samt åt vilken den
bör anförtros. På grund härav synes ersättning för verkställande av undersökning
av sist berörda slag böra utgå av allmänna medel endast om
rätten förordnat om densamma. Vid detta förhållande bör vad i förevarande
paragraf stadgas om gottgörelse av allmänna medel för åtgärd i och
för undersökningen inskränkas till att gälla allenast beträffande tagande av
blodprov.

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1!)58

277

Frågan om ersättning och förskott för inställelse för antropologisk undersökning
har, då den som skall undergå undersökningen ej är part, i det
föregående reglerats med hänvisning till vad som gäller angående vittne.
Vid undersökning på begäran av part som åtnjuter fri rättegång får alltså
andra stycket i förevarande paragraf tillämpning. Beträffande undersökning
av den som är part har förutsatts att kostnaden för inställelsen skall
behandlas som partens rättegångskostnad. Med anledning härav bör enligt
de sakkunnigas mening stadgandet i denna paragraf om ersättning och
förskott till den som skall undergå undersökning upphävas och ersättas
med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att part som åtnjuter
fri rättegång själv skall inställa sig för undersökning. Denna bestämmelse
har synts de sakkunniga lämpligen kunna införas i nästföljande
paragraf.

Statskontoret framhåller att om — såsom statskontoret föreslagit vid 4 §
förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — de nuvarande reglerna
rörande bestridande av ersättning för undersökning som avses i nämnda
lag behålles, någon ändring icke erfordras i lagen om fri rättegång.

Departementschefen

I det föregående har jag biträtt de sakkunnigas förslag att ersättning för
åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid skall utgå av allmänna
medel, när rätten förordnat om undersökningen (jfr 4 § förslaget till lag
angående blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap). Då fråga är om blodundersökning bör
uppenbarligen liksom hittills gotlgörelse, soin i statens eller kommuns tjänst
anställd läkare äger betinga sig, gäldas av allmänna medel, även när rätten
icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga rum
efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Däremot synes,
på de skäl i betänkandet anförts, ersättning för annan undersökning
än blodundersökning icke böra utgå av allmänna medel med mindre rätten
förordnat om densamma.

Jag har intet att erinra emot att stadgandet i förevarande paragraf om
ersättning och förskott till den som skall undergå undersökning upphäves
och ersättes med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att
part, som åtnjuter fri rättegång, själv skall inställa sig för undersökning.
Denna bestämmelse synes som de sakkunniga föreslagit lämpligen kunna
införas i nästföljande paragraf.

4 §.

I enlighet med de sakkunnigas förslag (rörande motiveringen se s. 205 i
betänkandet) har såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf upptagits
en föreskrift av innehåll att vad i första och andra styckena är stadgat
om ersättning och förskott för inställelse vid domstol skall äga motsvarande
tillämpning då part, som åtnjuter fri rättegång, i mål om äkten -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

skaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap inställer sig för
blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper.

6 §.

Enligt denna paragraf må ej part, som åtnjuter fri rättegång, i målet
förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller
stenograf, eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna
medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Vad sålunda stadgas beträffande ersättning till offentlig försvarare m. fl.
bör i enlighet med de sakkunnigas förslag också gälla i fråga om ersättning
som utgått enligt 4 § i den föreslagna lagen angående blodundersökning
in. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap
samt kostnad som enligt föreskrift i 3 § första stycket nämnda lag
av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Övergångsbest ämmelsen

I anslutning till vad i förslaget till lag angående blodundersökning m. m.
i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap stadgats
i övergångshänseende har i förevarande förslag upptagits en övergångsbestämmelse,
enligt vilken äldre lag alltjämt skall äga tillämpning, om rätten
innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning
eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper eller om någon
före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Förslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag — vilket ej mött
någon erinran under remissbehandlingen — utom såtillvida, att viss av de
sakkunniga föreslagen redaktionell jämkning i femte stycket befunnits ej
böra ske. Rörande förslagets innehåll må här endast hänvisas till s. 212 och
213 i betänkandet.

Av de sakkunniga framlagt, i departementsförslaget icke upptaget förslag
till lag angående ändrad lydelse av 13, 14 och 36’ §§ lagen den
28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar

De sakkunniga (s. 207 och 208) erinrar om att adoption utan förbehåll
om arvsrätt på grund av skyldskap —- vilken adoptionsform såsom förut
framhållits är den enda som upptagits i departementsförslaget — i praktiken
innebär, att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess skyldemän

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

brytes. Såsom framgår av vad som anförts under rubriken till förslaget till
ändring i 4 kap. föräldrabalken förutsätter de sakkunniga, att barnets föräldrar
skall kunna lämna samtycke till adoption in blanco på sätt redan
för närvarande tillämpas i stor utsträckning. Vid detta förfarande får barnets
föräldrar icke kännedom om adoptantens namn och bostadsort, och
eftersom barnet regelmässigt befinner sig i späd ålder, kan i allmänhet ej
heller någon personlig förbindelse mellan barnet och dess skyldemän upprätthållas,
så länge adoptanten ej ansett sig böra upplysa barnet om dess
egenskap av adoptivbarn och om föräldrarnas namn. Emellertid har barnets
föräldrar med nuvarande lagstiftning vissa möjligheter att, oaktat inblankoadoption
tillämpats, få vetskap om adoptantens identitet, liksom
också barnet, när det blivit äldre, kan utan adoptantens vilja eller medverkan
få kännedom om sina föräldrar. Upplysningar i dessa hänseenden kan
nämligen i allmänhet inhämtas från folkbokföringen, från handlingar hos
vederbörande barnavårdsnämnd och barnavårdsman samt från domstolens
handlingar i adoptionsärendet.

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Erfarenheten visar att dessa möjligheter emellanåt utnyttjas. Om barnets
anhöriga söka komma i kontakt med barnet, kan såsom förut framhållits
därav följa olyckliga konsekvenser, särskilt om barnet ännu ej fått kännedom
om sin egenskap av adoptivbarn. Även då föräldrarna endast giva sig
till känna för adoptanten, utsättes barnet för risk att psykiskt skadas genom
den otrygghet som lätt uppkommer i adoptivhemmet. Det lär för övrigt
ha hänt att adoptanten blivit föremål för formliga utpressningsförsök
från föräldrarnas sida. De följder som sålunda kunna uppstå av en kontakt
mellan föräldrarna och barnet eller adoptanten kunna också uppkomma, när
initiativet till kontakten tagits av barnet. Även om barnet annorledes än
genom adoptanten fått veta att det är adoptivbarn, är det av vikt att adoptanten
får bestämma, huruvida barnet under uppväxttiden skall få kännedom
om sin härkomst. I Finland, där redan för närvarande en viss sekretess
tillämpas i adoptionsfrågor och avsikten är att lagfästa denna, förekommer
det att adoptivbarn i femton- eller sextonårsåldern hos barnavårdsmyndigheterna
begär att få veta vilka dess föräldrar äro. När svaret härpå
blir att denna uppgift ej lämnas ut förrän barnet fyllt tjuguett år, har det
sedermera ofta visat sig att barnet icke återkommer med sin begäran.

Då adoptionen kommit till stånd under den förutsättningen att föräldrarna
icke skola känna till vem som adopterat barnet, är det följdriktigt att
de också efter adoptionens tillkomst såvitt möjligt hindras att skaffa sig
kännedom därom. Det må även erinras att den föreslagna omgestaltningen
av adoptivbarnets rättsställning medför att det behov av kontakt mellan
barnet och dess föräldrar som hittills i viss mån förelegat icke gör sig
gällande.

På grund härav har de sakkunniga föreslagit vissa anordningar med syfte
att förhindra att adoptivbarnets skyldemän får kännedom om adoptantens
namn och bostadsort samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar
sig vetskap om sin härkomst.

280

Kungl. Mcij.ts proposition nr 744 år 1958
[13 §]

Enligt denna paragraf må anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och
mantalsböcker ävensom handlingar vilka eljest rör kyrko- eller folkbokföringen,
i den mån de innehåller upplysning om enskilds personliga förhållanden,
icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit
från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i
övrigt, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas
till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans
nära anhöriga.

De sakkunniga (s. 208—210) har anfört att anteckningar om adoption
för närvarande göres dels i det rum i födelse- och dopboken där barnets
födelse är införd, dels i barnets personakt, dels på barnets plats i församlingsboken,
dels i adoptantens personakt och dels på adoptantens plats i församlingsboken.
Anteckningarna i födelse- och dopboken, i barnets personakt
och på barnets plats i församlingsboken anger vem adoptanten är. Då
barnet i fall varom här är fråga i regel är kyrkobokfört i samma församling
som föräldrarna medan adoptanten är bosatt i annan församling, anmärkes
jämväl barnets utflyttning från föräldrarnas församling och inflyttning
till adoptantens. I samband med flyttningen översändes barnets personakt
till den nya kyrkobokföringsorten. Vid dessa förhållanden torde det vara
klart — yttrar de sakkunniga — att det nyss återgivna stadgandet icke kan
hindra adoptivbarnet och dess föräldrar att efterforska varandra. För att
åstadkomma sådant hinder synes i första hand vissa ändringar i gällande
ordning för folkbokföringen vara erforderliga.

De sakkunniga anför vidare:

När domstol meddelat tillstånd till adoption och därvid, med stöd av 36 § i
förevarande lagförslag, förordnat att handlingarna i ärendet icke må utan
domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, synas sålunda anteckningarna
i födelse- och dopboken samt på barnets plats i församlingsboken böra
innehålla endast att adoption ägt rum enligt beslut viss dag av angiven domstol.
Någon anteckning om barnets flyttning från föräldrarnas till adoptantens
församling bör icke ske. Barnets personakt torde böra ersättas av en
ny akt, i vilken nytt födelsenummer för barnet angives och uppgift om barnets
föräldrar och förutvarande kyrkobokföringsort icke lämnas.

Om vad nu anförts vinner beaktande, kommer ur folkbokföringen inom
föräldrarnas församling icke att omedelbart kunna utläsas mer än att barnet
blivit adopterat. Genom att domstolens namn och dagen för dess beslut
angivits finnes dock möjlighet att få reda på barnet, om domstolen anser sig
böra lämna tillstånd till att uppgifter ur dess handlingar utlämnas. Likaledes
skall folkbokföringen i adoptantens församling endast utvisa att adoption
ägt rum enligt namngiven domstols beslut viss dag.

Utbytet av barnets personakt mot en ny sådan akt, åtminstone såvitt
angår förändringen av barnets födelsenummer, skulle emellertid kunna utnyttjas
vid efterforskningar. Föräldrarna, som känna till barnets tidigare
födelsenummer, kunde begära upplysning om det nya numret, och därigenom
skaffa sig vetskap om det namn barnet erhållit vid adoptionen. På mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

281

svarande sätt kunde barnet med utgångspunkt från det nya numret söka
sig fram till föräldrarna.

De sakkunniga menar att det med hänsyn härtill erfordras en särskild
sekretessbestämmelse vid sidan av stadgandet i förevarande paragraf. I
denna bör stadgas, att om domstol givit tillstånd till adoption och därvid
förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utlämnas
före viss tidpunkt, anteckning eller handling som angår adoptivbarnets
härkomst icke må utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt
domstolens förordnande. Den sålunda föreslagna bestämmelsen har synts
de sakkunniga böra införas såsom ett andra stycke i paragrafen. De författningsändringar
som i övrigt blir nödvändiga i anledning av vad de sakkunniga
förut förordat torde enligt de sakkunnigas mening kunna genomföras
i administrativ ordning, och de sakkunniga har icke ansett det erforderligt
att i nämnda avseende upprätta något förslag.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att de sakkunniga icke tagit
ställning till spörsmålet i vad mån åldersbetyg och andra prästbevis skall
innehålla uppgift att ett barn är adoptivbarn. Frågan härom jämte motsvarande
problem beträffande barn utom äktenskap har upptagits av riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1947 (1947: 133). Slutlig åtgärd i
anledning av skrivelsen har ännu icke vidtagits.

[14 §]

Denna paragraf innehåller bland annat föreskrifter att handlingar rörande
barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet icke må, i vad de angår
enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke till annan utlämnas
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke
skall dock handling som nu sagts utlämnas om, med hänsyn till det
ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt,
trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till
skada eller förenklande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen
avses eller för hans nära anhöriga.

De sakkunniga (s. 210) har anfört, att eftersom dessa föreskrifter innefattar
undantag från sekretessen i det fall att samtycke lämnats av den vilkens
personliga förhållanden beröres, det torde vara tveksamt om barnavårdsnämnd
eller barnavårdsman för närvarande kan vägra att utlämna
uppgifter till adoptivbarns föräldrar om barnet eller till barnet om dess
föräldrar. Då domstol givit tillstånd till adoption och därvid med stöd av
36 § i de sakkunnigas förslag förordnat att handlingarna i ärendet ej må
utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt bör emellertid ej
liellcr handlingar hos barnavårdsnämnd eller hos barnavårdsman få utlämnas
under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förordnande.

Det särskilda stadgande som till följd härav erfordras har synts de sakkunniga
kunna utformas såsom en hänvisning till bestämmelsen i 13 §

282

Kungl. Maj. ts proposition nr HA år 1958

andra stycket i förslaget och lämpligen intagas såsom ett nytt tredje stycke
i förevarande paragraf.

[36 §]

I denna paragrafs första och andra stycken stadgas för närvarande bland
annat, att om förhandling i mål vid domstol hållits inom stängda dörrar,
protokoll över sådan förhandling jämte annan uppteckning samt därvid
företedda handlingar icke må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan
målet blivit skilt från dess handläggning. Domstolen äger ock i avbidan på
sådan förhandling besluta att handlingar, som inkommer i målet, icke utan
dess tillstånd må utlämnas; har förhandling hållits inom stängda dörrar,
må sådant beslut meddelas beträffande handlingar som därefter inkommer.
Förekommer, då domstolen skiljer målet från sig, handling, som enligt vad
nu sagts ej må utlämnas, äger domstolen förordna att sådan handling så
ock dom eller beslut, som avkunnats inom stängda dörrar, ej må utan
domstolens tillstånd utlämnas, innan viss tid förflutit, i intet fall längre än
sjuttio år från dagen för förordnandet. Enligt sjätte stycket i paragrafen
skall vad i denna är stadgat om mål äga motsvarande tillämpning beträffande
ärende.

De sakkunniga (s. 211 och 212) har anfört, att eftersom domstol jämlikt
20 kap. 38 § föräldrabalken alltid kan förordna att förhandling i adoptionsärende
skall ske inom stängda dörrar, domstolen redan för närvarande
har möjlighet att förhindra att handlingarna i adoptionsärende utlämnas
utan dess särskilda tillstånd. Förhandling torde emellertid endast undantagsvis
förekomma i adoptionsärenden. De sakkunniga har därför ansett
det lämpligt att i förevarande paragrafs sjätte stycke införa ett tilläggsstadgande,
enligt vilket vad i paragrafen är stadgat skall, då fråga är om
adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, äga motsvarande
tillämpning utan hinder därav att förhandling i ärendet ej hållits.

Med stöd av det sålunda föreslagna stadgandet kan alltså domstolen —
fortsätter de sakkunniga — i varje ärende angående adoption utan förbehåll
om arvsrätt på grund av skyldskap förordna, att i ärendet inkomna
eller hos domstolen upprättade handlingar ej må utan domstolens tillstånd
utlämnas innan viss tid, högst sjuttio år från dagen för förordnandet, förflutit.
Då inblankoförfarandet tillämpats bör sådant förordnande regelmässigt
meddelas; i annat fall torde det bero på de särskilda omständigheterna
huruvida behov därav kan anses vara för handen. Den tidpunkt, intill vilken
handlingarna skall vara hemliga, synes de sakkunniga i allmänhet böra
bestämmas till barnets tjuguettårsdag, men något hinder föreligger givetvis
icke att utnyttja hela den av lagen medgivna tidrymden. Om någon hos
domstolen begär att få taga del av handlingarna medan dessa är hemliga,
har domstolen att noggrant pröva om tillstånd därtill kan givas utan att barnets
och adoptantens intressen äventyras. Såsom ett fall då barnet bör kunna
få inhämta upplysning om sina föräldrar kan nämnas att adoptanten
avlidit utan att efterlämna anhörig som kan taga hand om barnet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

283

I 2 och 10 §§ kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol
att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken stadgas,
att om domstol givit tillstånd att antaga adoptivbarn, därom skyndsamt
skall insändas meddelande enligt särskilt formulär till pastorsämbetet i den
församling där adoptanten är kyrkobokförd. Om barnet ej fyllt aderton år,
skall meddelande skyndsamt insändas även till barnavårdsnämnden i den
kommun där barnet är kyrkobokfört.

De sakkunniga har ansett att dessa föreskrifter bör överses. När domstol
givit tillstånd till adoption med förordnande enligt 36 § i de sakkunnigas
förslag, bör sålunda meddelande om adoptionen sändas såväl till pastorsämbetet
i den församling där barnet är kyrkobokfört och i den församling
där adoptanten är kyrkobokförd som ock till envar barnavårdsnämnd som
yttrat sig i ärendet. Meddelandet bör innehålla upplysning om att förordnande
som nyss sagts givits. I övrigt bör, såvitt angår meddelanden till
pastorsämbeten, icke däri intagas andra uppgifter än som erfordras för att
varje särskilt pastorsämbete skall kunna göra föreskrivna anteckningar.

De sakkunniga framhåller slutligen att de sakkunniga icke funnit skäl
att låta vad här förordats gälla även då domstol meddelar förklaring enligt
punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förslaget till ändring i föräldrabalken.
I folkbokföringen har i sådant fall redan vid adoptionens tillkomst intagits
uppgifter som röjer vem som adopterat barnet och vilka föräldrarna
är. Skulle emellertid, när tillstånd till adoption givits före den nya lagstiftningens
ikraftträdande, förordnande enligt 36 § sekretesslagen ha meddelats,
torde det å andra sidan icke vara något hinder att de genom förevarande
lagförslag förordade bestämmelserna tillämpas i den mån det kan ske. Sålunda
kan exempelvis barnavårdsnämnd som äger kännedom om förordnandet
vägra att utan rättens tillstånd utlämna hos nämnden förvarade
handlingar. I

I flera remissyttranden behandlas ingående såväl de föreslagna
ändringarna i 13, 14 och 36 §§ sekretesslagen som de i betänkandet antydda
anordningarna beträffande folkbokföringsförfarandet. I de flesta av dessa
yttranden uttalas stark kritik av betänkandet.

De sakkunnigas uppfattning om behovet av ökat sekretessskydd
i adoptionsärenden delas av barnavårdsnämnden i Stockholm,
som tillstyrker de föreslagna lagändringarna men framhåller att det med
hänsyn till reglerna om allmänt barnbidrag är nödvändigt att barnavårdsnämnden
i barnets kyrkobokföringsort får kännedom om adoptionen. Även
barnavårdsnämnden i Göteborg menar att det nog får anses lämpligt för
alla parter att föräldrarna icke får vetskap om adoptivföräldrarnas namn.
Nämnden anmärker dock att barnet, innan adoptionsansökan upptages till
behandling, i regel vårdats i det blivande adoptivhemmet omkring ett år.
Trots de föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer finns därför möjlighet
för de naturliga föräldrarna att under tiden fram till adoptionen erhålla
kännedom om barnets vistelseort i de fall barnet blivit kyrkobokfört

284

Kungi. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

hos de blivande adoptivföräldrarna, vilket för närvarande förekommer i stor
utsträckning. I övrigt är den s. k. prövotiden en svår period för blivande
adoptivföräldrar med hänsyn till deras oro för att de naturliga föräldrarna
skall återtaga barnet. Under nuvarande förhållanden inträffar icke sällan,
att den naturliga modern och även barnafadern efter någon tid söker erhålla
kontakt med adoptivföräldrarna och barnet antingen genom att uppsöka
barnavårdsnämnd eller genom att bedriva privata efterforskningar, vilket
givetvis skapar stor olust såväl för adoptanten som för barnet. För några
år sedan föranledde ett sådant beteende från moderns sida t. o. in. så allvarliga
störningar hos de berörda parterna, att adoptivförhållandet slutligen
måste hävas. Därför är ett effektivt skydd i förevarande hänseende enligt
nämndens mening av synnerligen stort värde.

En kritisk inställning till förslaget intar föreningen Sveriges häradshövdingar.
Föreningen framhåller inledningsvis att ändringarna i sekretesslagen
och grunderna för desamma torde komma att medföra att domstolarna i det
stora flertalet adoptionsärenden meddelar förordnande om hemlighållande
av handlingarna. I varje fall måste domstolarna, i motsats till vad hittills
varit förhållandet, städse ha sin uppmärksamhet inriktad på om hemlighållande
bör ske, och detta allt ifrån det ansökan om adoption inkommit.
Föreningen ifrågasätter allvarligt om det verkligen är påkallat att vidtaga
så långt gående åtgärder som de föreslagna för att hindra adoptivbarnet och
dess släktingar att få kontakt med varandra. Man bör — fortsätter föreningen
— icke helt bortse från blodsbandets betydelse och från att det för en
moder, som i en kanske förtvivlad situation givit medgivande till inblankoadoption,
kan bli en stor tröst att senare få kännedom om hur barnet har
det. Efterforskningar från de naturliga föräldrarnas sida efter bortadopterat
barn torde i allmänhet icke bottna i oädla motiv. Trots att inblankoadoptionerna
varit mycket talrika och det hittills icke funnits några speciella bestämmelser
som hindrat efterforskande, torde de fall vara mycket få, då olägenheter
därav i form av störande inverkan på förhållandet mellan adoptivbarn
och adoptivföräldrar visats ha uppkommit. Ehuru de föreslagna anordningarna
är synnerligen vittgående, kan det enligt föreningens mening
likväl betvivlas om de utgör någon säker garanti för att det faktum som
skulle döljas icke blir känt för den som med verklig energi söker få kännedom
därom. På grund härav och då de föreslagna anordningarna, speciellt
de som rör folkbokföringen, synes vara av betänklig art, hemställer föreningen
att undersökning sker om de icke kan undvaras. Icke heller domkapitlet
i Härnösands stift kan biträda de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna
till förhindrande av efterforskningar angående adoptivföräldrarna från banets
föräldrars sida samt efter föräldrarna från adoptivbarnets sida. Domkapitlet
har full förståelse för att den nuvarande ordningen för adoptivbarns
kyrkobokföring stundom kan utnyttjas till förfång, än för adoptanten, än
för adoptivbarnet, men anser att dessa olägenheter icke är av den storleksgrad
att de motiverar en så genomgripande förändring som föreslagits. Redan
ur kyrkobokföringsteknisk synpunkt ifrågasätter domkapitlet lämplig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i4 år 1958

285

heten av en så total mörkläggning av adoptivförhållandet som förslaget innebär,
men ett dylikt förfaringssätt torde enligt domkapitlets mening vara
förkastligt även ur psykologisk synpunkt. Det naturliga är att barnet redan
på ett tidigt stadium, helst före skolgången, av adoptivföräldrarna får kännedom
om sin belägenhet och, där så är möjligt, även om sin härkomst. Om
barnet, som ju ändå icke kan förbli ovetande om att det är fosterbarn, först
längre upp i åren börjar forska efter sina föräldrar och därvid röner motstånd,
måste barnet få ett olustbetonat intryck av hemlighetsmakeri och
obehörigt tvång, som — tvärt emot att skapa lugn — kan befaras åstadkomma
ovisshet, inre spänning och deprimerande funderingar. Icke minst ur
denna synpunkt avstyrker domkapitlet de föreslagna ändringarna i sekretessbestämmelserna,
i den mån de berör kyrkobokföringen.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till de båda utlåtanden, som
på domkapitlets uppdrag avgivits av kontraktsprosten Dahlbom och kyrkoherden
Törnquist. Dahlbom framhåller i det av honom avgivna utlåtandet att
det visserligen ofta är särdeles önskligt att möjlighet icke finns till förbindelse
mellan barnets släkt och adoptivhemmen, men att det icke alltid är till
fördel att sådan möjlighet saknas. Det kan enligt hans mening också ifrågasättas
om sekretessapparatens vidlyftighet och andra olägenheter står i rätt
proportion till vad som vinnes. Det händer icke heller sällan att barnet överlämnas
till det nya hemmet innan adoption hunnit ske. Överlämnandet kan
bli känt för pastorsämbetet i hemorten och barnet kan, såsom ännu blott
fosterbarn, komma att i folkbokföringsavseende utflyttas till vistelseförsamlingen.
Om det redan vid överlämnandet är överenskommet att barnet skall
adopteras in blanko, kan man visserligen tänka sig att barnavårdsmannen i
födelsehemorten utverkar uppskov med utflyttningsärendet. Frånsett att
barnavårdsmannen kan förbise att hemställa om uppskov och att förfarandet
måste anses föga betryggande t. ex. i en församling med flera präster,
är emellertid tvivelaktigt om icke ett uppskov kan strida mot mantalsskrivningsförordningen.
Sekretessfrågan kompliceras ytterligare därav att man
alltmer lärer ha kommit till insikt om det riskabla i att adoption äger rum,
medan barnet är vid så späd ålder att dess själsförmögenheter icke kan iakttagas.
Kontraktsprosten Dahlbom är för sin del övertygad om att den av de
sakkunniga föreslagna utvägen för att bevara sekretessen vid inblankoadoptioner
icke är framkomlig, helst som de nu berörda olägenheterna blott är
en del av dem som i verkligheten skulle komma att yppa sig. — Kyrkoherden
Törnquist anför liknande synpunkter. Enligt hans mening saknas dock
anledning till erinran mot det föreslagna tillägget i 13 § sekretesslagen.

Domkapitlet i Linköpings stift har icke något att erinra mot det föreslagna
tillägget till 13 § sekretesslagen; detta säges vara önskvärt för att icke säga
nödvändigt. Däremot avstyrker domkapitlet bestämt de föreslagna åtgärderna
i syfte att i vissa fall hemlighålla anteckning eller handling, som angår
adoptivbarns härkomst. Till eu början erinrar domkapitlet om att pastorsämbetena
redan nu ofta har att taga ställning till frågan om en uppgift ur
kyrkoböckerna skall utlämnas eller icke. Tillämpningen torde i regel ha va -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

rit restriktiv. Det är ju också möjligt — anför domkapitlet — att utfärda
föreskrifter, i vilka de nu avsedda anteckningarnas hemliga natur kraftigt
markeras. Risken för att en anteckning i födelse- och dopboken kommer till
obehörig persons kännedom synes i varje fall minimal. Även Fredrika-Bremer-förbundet
ställer sig tvekande till de föreslagna anordningarna för att
hindra efterforskande beträffande ett adoptivbarns härkomst och vistelse.
1 varje fall bör enligt förbundets mening tillses, att adoptivbarnet vid myndig
ålder utan vidare beredes tillfälle att få kännedom om sina föräldrar.
Denna praxis gäller i Finland. Förbundet erinrar även om att det i många
fall kan framstå som ett trängande behov att få kännedom om sin härkomst;
detta är omvittnat av såväl psykiater som bamavårdande myndigheter. Sveriges
husmodersföreningars riksförbund framhåller att det är en djupt rotad
mänsklig drift att söka sitt ursprung. Den absoluta sekretess som föreslagits
bör enligt förbundets mening icke komma i fråga.

Andra remissmyndigheter yttrar sig väsentligen rörande de föreslagna
anordningarna beträffande folkbokföringsförfar
a n d e t. Statistiska centralbyrån framhåller sålunda att vissa spörsmål av
intresse ur folkbokföringssynpunkt uppkommer därest sekretesskydd vid
adoption anses erforderligt i den omfattning de sakkunniga föreslagit. Till
en början erinras om att det föreslagna tillägget till 13 § i motsats till det ursprungliga
stadgandet torde innebära, att det är förbjudet att utlämna anteckning
även till den vilken anteckningen avser. Vidare ifrågasätter centralbyrån
om ett sekretessförordnande bör meddelas med avseende å adoptivbarnets
namn för det fall rätten tillåter att barnet behåller sitt namn ensamt
eller i förening med adoptantens släktnamn. Rörande folkbokföringsförfarandet
i anledning av beslut om adoption med sekretessförordnande,
sådant det torde böra gestalta sig, lämnar centralbyrån följande redogörelse:

Domstolen underrättar pastorsämbetena i de församlingar, där adoptanten
och adoptivbarnet äro kyrkobokförda, med iakttagande av vad å s. 212
i betänkandet sägs om underrättelsernas innehåll. Underrättelsen till pastor
i barnets kyrkobokföringsort föranleder, att anteckningar om adoptionen
göras i församlingsboken kol. 14 vid barnets rum och i barnets personakt
rum 20 samt, eventuellt efter särskild underrättelse till pastor i barnets födelsehemort,
i födelseboken kol. 22. Barnets personakt sändes till riksbyrån
och anteckningar därom göras i ledkort, utflyttningsbok och församlingsboken
kol. 16. Avin från domstolen vidarebefordras till länsbyrån för åtgärder,
analoga med dem som skulle ha vidtagits, därest barnet utvandrat ur riket.
Om händelsen inträffat under mantalsskrivningsperiod kan under vissa
förutsättningar vidare ifrågakomma, att barnet upptages såsom utflyttat i
veckouppgiften till mantalsskrivningsförrättaren och av denne avföres ur
stommen till mantalslängd. Förfarandet bör bliva detsamma, även om barnet
och adoptanten skulle vara kyrkobokförda i samma församling.

Domstolens underrättelse till pastor i adoptantens kyrkobokföringsort
föranleder anteckningar i församlingsboken kol. 14 vid adoptantens rum
samt i adoptantens personakt rum 20. Barnet upptages såsom inflyttat i inflyttningsboken
och eventuellt i veckouppgift till mantalsskrivningsförrättaren
samt i stommen till mantalslängd. Domstolens avi vidarebefordras till
riksbyrån såsom rekvisition av personakt för barnet och sammanföres där

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

287

med barnets personakt, då denna inkommer. Riksbyrån fastställer nytt födelsenummer
och upprättar ny personakt för barnet samt översänder denna
till pastor i adoptantens kyrkobokföringsort, som insätter personakten i församlingsliggaren
och gör erforderliga anteckningar i ledkortet, inflyttningsboken
och församlingsboken. Vidare arkiverar riksbyrån barnets gamla personakt
och vidarebefordrar avin, på visst sätt kompletterad, till länsbyrån i
adoptantens kyrkobokföringsort för åtgärder, analoga med dem som skulle
ha vidtagits, därest barnet invandrat från utrikes ort. Förfarandet bör också
i dessa hänseenden bliva detsamma, även om barnet och adoptanten skulle
vara kyrkobokförda i samma församling.

I anslutning till denna framställning av förfarandets huvuddrag ifrågasätter
centralbyrån om ändring i folkbokföringsförordningen erfordras för att
förfarandet skall kunna gestaltas på detta sätt. Underrättelserna från domstolen
förutsätts skola i både barnets och adoptantens kyrkobokföringsort
utlösa åtgärder, som eljest föregås av flyttningsanmälan. I de fall då beslut
om adoption förenas med sekretessförordnande torde situationen vanligen
vara den, att adoptivföräldrarna redan någon tid före adoptionen haft hand
om barnet och att adoptionsbeslutet föranleder att barnets vistelse hos dem
jämlikt 13 § 2 mom. folkbokföringsförordningen skall anses såsom bosättning.
Enligt 21 § folkbokföringsförordningen gäller att flyttning skall anmälas
inom 14 dagar. I förevarande fall, då ändringen i bosättningen fullbordas
genom adoptionsbeslutet, skulle en sådan anmälan — uttalar centralbyrån
vidare — ha endast formell betydelse vid sidan av domstolens
meddelande om adoptionen; och det skulle komplicera förfarandet om flyttningsanmälan
från adoptivföräldrarna måste avvaktas. Centralbyrån kan
icke finna att en ändring i folkbokföringsförordningen är oundgängligen
nödvändig, om de administrativa föreskrifterna utformas så att det framgår,
vilka åtgärder som skall vidtagas i anledning av domstolens avisering. Härom
anför centralbyrån:

En bestämmelse om att i dylikt fall skall så anses som om flyttningsanmälan
skett kan om så anses erforderligt anknytas till 58 § kvrkobokföringskungörelsen.
I övrigt torde ändringar erfordras i 31, 45 och 46 samt 59—
61 §■§ kyrkobokföringskungörelsen, i kungörelsens anvisningar till församlingsboken
kol. 14, punkt 10, och kol. 16, till personakten rum 20, punkt 10,
samt till födelseboken kol. 22. Vidare torde ändringar bliva erforderliga i
kungörelsen om födelsenummer (1946:783), i föreskrifterna om vad personplåt
skall innehålla (ej intagna i författningssamlingen) samt möjligen
i 24 § mantalsskrivningskungörelsen (1947:654) och vissa stadganden i
kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg (1947: 944 och
1948: 621).

I det av domkapitlet i Uppsala ärkestift åberopade, av kontraktsprosten
Dahlbom avgivna utlåtandet har denne, med uttryck för all uppskattning
av de understundom starka skäl som talar för att möjlighet bör finnas att
hindra närmanden från barnets släktingar till barnet och adoptanten, funnit
de föreslagna ändringarna, såvitt avser folkbokföringsförfarandet, vålla avsevärda
betänkligheter. De sakkunniga föreslår sålunda — anför Dahlbom
- att i barnets nya personakt skall intagas uppgift om barnets nya födelse -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

nummer, men däremot icke uppgift om barnets föräldrar och förutvarande
kyrkobokföringsort. Syftet med förfarandet uppnås emellertid icke eftersom
personakt även skall innehålla uppgift om födelsehemort. Även denna uppgift
måste alltså utelämnas. Att på det sättet stympa personakten förefaller
dock diskutabelt. För ansökan om exempelvis körkort och pass fordras nämligen
uppgift om födelsehemort, och det är knappast tänkbart att andra bestämmelser
om dylik ansökan skall gälla för de inblankoadopterade. Men
det är även orimligt att dessa i sådana ansökningsärenden som nu nämnts
skulle vara hänvisade att invänta domstolens medgivande. Över huvud visar
det förhållandet att domstolens tillstånd skall behöva utverkas för en så
enkel sak som utdrag av födelse- och dopbok för barnet, att saken gjorts
egendomligt tillkrånglad. Man kan vidare fråga sig, hur det skall förfaras
när diskussion uppstår om barnets födelsedatum. Om uppgift står mot uppgift,
finns ingen annan möjlighet än att låta födelse- och dopboken fälla utslaget.
Det kan svårligen anses överensstämma med god ordning att domstolens
medgivande erfordras för en kontrollåtgärd av detta slag. Vidare erinras
i utlåtandet om att den summariska redogörelse för folkmängden, som
pastorsämbete årligen har att lämna till statistiska centralbyrån, skall innehålla
uppgift om antalet ut- och inflyttade, emigranter och immigranter
samt de som överförts till eller från bok över obefintliga. Med det föreslagna
folkbokföringsförfarandet skulle inblankoadopterade barn icke tillhöra någon
av dessa kategorier. Att inrätta ytterligare en kategori i befolkningsstatistiken
enkom för de adoptivbarn varom nu är fråga, förefaller vara större
våld än nöden kräver. Enligt kontraktsprosten Dahlboms mening är det
självklart uteslutet att upplägga folkbokföringsförfarandet så att spåren
bakåt, av barnets härstamning, utplånas. Däremot kan man tänka sig —-anföres vidare — att bevara spåren, men skydda dem mot insyn genom att
låta barnet utflytta från församlingen, exempelvis till riksbyrån för folkbokföringen.
En sådan anordning kräver emellertid tämligen ingående bestämmelser
för att icke andra viktiga intressen skall kränkas eller hemligheten
skall sippra ut. Förfarandet bör emellertid enligt kontraktsprosten
Dahlboms mening kunna anordnas sålunda:

I utflyttningsboken, församlingsboken och avgångsregistret antecknas »utflyttad
till riksbyrån jämlikt förordnande av rådhusrätten i X den . . .», och
motsvarande anteckning göres av pastorsämbetet i inflyttningsförsamlingen.
Frånsett det från principiell synpunkt egendomliga i att riksbyrån skulle
betraktas som fingerad in- och utflyttningsförsamling, måste i sådant fall i
riksbyrån föras sådana anteckningar, att myndighet eller eljest den som
har legitim anledning att begära upplysning om barnets förhållanden kan

erhålla sådan.---Om nu ärendet är sekretessbelagt, lär det icke vara

rådligt att — efter domstolens medgivande — pastorsämbetet i barnets födelsehemort
sänder exempelvis utdrag av födelse- och dopboken till pastorsämbetet
i barnets kyrkoskrivningsförsamling. Ty därigenom skulle ju den
kontakt mellan de två pastorsämbetena öppnas som sekretessförfarandet
åsyftar att stänga, och risk skulle föreligga att hemligheten kunde på olika
vägar röjas. Det lär då bli nödvändigt att pastorsämbetet i födelsehemorten
sänder utdraget till riksbyrån och att riksbyrån sänder till pastorsämbetet i

Kungl. Maj:ts proposition nr Vifi år 1958

289

barnets kyrkoskrivningsförsamling ett intyg om innehållet i utdraget med
uteslutande av uppgift om utdragets proveniens.

I det av domkapitlet i Uppsala ärkestift tillika åberopade utlåtandet av
kyrkoherden Törnquist säges det tilltänkta folkbokföringsförfarandet vara
helt stridande mot grunderna för folkbokföringen och icke kunna tekniskt
genomföras; det är omöjligt — yttrar Törnquist — att låta ett barn försvinna
ur en församling utan att angiva vart det tagit vägen eller att låta ett barn
plötsligt dyka upp utan att anteckna varifrån det kommit. Förutom att
många adoptivbarn är kända i adoptantens församling genom att de före
adoptionen vistats där som fosterbarn, är ovisst hur det skall förfaras om
adoptionen häves. Skall i sådant fall den gamla personakten tagas i bruk
eller skall en tredje personakt upprättas för samma person? De sakkunnigas
resonemang är på denna punkt mycket verklighetsfrämmande och de föreslagna
åtgärderna avstyrks bestämt. Över huvud kan ifrågasättas om särskilda
åtgärder för att hemlighålla barnets adoption och vistelseort är behövliga,
därest domstolen och barnavårdsnämnden iakttager tillbörlig diskretion,
eftersom kyrkoböcker och andra dylika handlingar redan nu är underkastade
sekretesslagens bestämmelser.

Domkapitlet i Linköpings stift yttrar beträffande folkbokföringsförfarandet,
att starka skäl föreligger att bibehålla den nuvarande ordningen att
huvudorten för anteckning om barns adoption är barnets plats i födelsehemortens
födelse- och dopbok. Större risk föreligger visserligen när det är
fråga om anteckning å personakter, som ju används bland annat vid mantalsskrivning.
Domkapitlet anser emellertid, att det bör vara tillräckligt att föreskriva
att adoptanterna endast skall anges med identitetsnummer (födelseår,
imånad och -dag samt födelsenummer). På samma sätt kan anteckningar
ske i församlingsboken. De allvarligaste betänkligheter måste resas
mot att ge barnet ny personakt och ännu mer mot att tilldela det nytt födelsenummer;
ett sådant förfarande strider mot principerna för den nya
folkbokföringen. Domkapitlet erinrar vidare om att domstolarna och ännu
mer riksbyråns arkiv är mer utsatta för förstörelse vid krig än kyrkoarkiven.
Möjligheterna för en person att få reda på sin verkliga börd — vilket måste
anses vara en primär rätt — kan i vidriga fall helt avklippas. Om den tredje
vägen över kyrkoarkiven behålles är risken avsevärt mindre. Slutligen erinrar
domkapitlet om att obehörigt utlämnande av en uppgift också kan förekomma
vid en domstol eller ett centralt ämbetsverk; hundraprocentig säkerhet
torde aldrig kunna åstadkommas. Domkapitlet förutsätter att frågan
ytterligare utredes.

Departementschefen

Såsom tidigare framhållits har vid spädbarnsadoption i praxis utbildats
ett förfarande som innebär att barnets föräldrar lämnar samtycke till adoptionen
utan att äga kännedom om adoptantens namn och bostadsort. I betänkandet
påpekas att barnets föräldrar med nuvarande lagstiftning har
vissa möjligheter att, oaktat dylik inblankoadoption tillämpats, få vetskap

11) Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

om adoptantens identitet, liksom också att barnet, när det blivit äldre, kan
utan adoptantens vilja eller medverkan få kännedom om sina föräldrar. Under
åberopande av att dessa möjligheter enligt vad erfarenheten visar emellanåt
utnyttjats på ett sätt som skadat adoptanten eller barnet eller dem
båda, har de sakkunniga föreslagit vissa anordningar med syfte att förhindra
att adoptivbarnets skyldemän får kännedom om adoptantens namn och hemvist
samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar sig vetskap om sin
härkomst.

De remissinstanser, som direkt yttrat sig över de sakkunnigas förslag i nu
nämnda hänseenden, har till alldeles övervägande del ställt sig starkt kritiska
till förslagen. Invändningarna har varit av både principiell och praktisk
art.

För ett adoptivförhållandes lyckliga bestånd och utveckling är det obestridligen
av den största betydelse att detta grundas på ömsesidigt förtroende
och öppenhet. Hemlighetsmakeri i förhållandet mellan adoptant och
adoptivbarn kan förr eller senare medföra skada, och adoptivföräldrarna bör
därför, såsom tidigare framhållits, i regel icke dröja alltför länge med att ge
barnet upplysning om dess ställning såsom adoptivbarn. Handlar adoptivföräldrarna
i överensstämmelse härmed -— och det torde få förutsättas att de
barnavårdande myndigheterna i allmänhet råder blivande adoptanter att förfara
på sådant sätt — minskas uppenbarligen risken för störningar i adoptivförhållandet
på grund av att barnet och dess naturliga föräldrar utan
adoptivföräldrarnas medverkan får kännedom om varandra.

Självfallet kan det likväl hända och har säkerligen i praktiken understundom
också inträffat, att det goda förhållandet mellan adoptant och adop
tivbarn blivit stört antingen genom att barnets naturliga föräldrar, kanske
lång tid efter adoptionen, sökt komma i förbindelse med adoptanten eller
barnet eller också genom att barnet självt, utan adoptantens vetskap eller
rentav mot hans önskan, sökt kontakt med sina naturliga föräldrar. Det finns
emellertid icke något som tyder på att dylika fall skulle ha förekommit i någon
större utsträckning. Snarare torde det, såsom en remissinstans framhållit,
härvidlag röra sig om undantagsfall och detta trots att inblankoadoptionerna
varit mycket talrika och att det hittills icke funnits några alltför
stora svårigheter för ett efterforskande. Man torde ej heller behöva räkna
med att dessa fall skall komma att öka med de nya adoptionsreglerna. Som
de sakkunniga själva erinrat torde den föreslagna omgestaltningen av adoptivbarnets
rättsställning medföra att det behov av kontakt mellan barnet
och dess föräldrar, som hittills i viss mån förelegat, icke längre kommer alt
göra sig gällande.

För den händelse ett ökat sekretesskydd vid adoptivförhållanden i och för
sig kan anses påkallat, torde alltså behovet därav icke framträda annat än
i ett mycket begränsat antal fall. Oavsett huru härmed må förhålla sig, kan
det emellertid starkt ifrågasättas om lagstiftaren bör medverka till åtgärder
i syfte att helt förhindra att adoptivbarnet och dess föräldrar erhåller vetskap
om varandra. Såsom i ett remissyttrande framhållits kan man i detta sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr t hk år 1958

291

manhang icke bortse från den roll blodsbandet spelar. För en moder, som i
en kanske förtvivlad situation låtit sitt barn adopteras, kan det sålunda bli
till stor tröst att senare få erfara hur barnet har det, och man bör över huvud
icke utgå ifrån att efterforskningar från de naturliga föräldrarnas
sida måste bottna i dåliga motiv. Även för ett adoptivbarn kan det säkerligen
mången gång framstå som ett trängande behov att få kännedom om
sin härkomst. Därest barnet på olika sätt hindras därifrån, kan detta hos
barnet framkalla en inre spänning, som allvarligt skadar adoptivförhållandet.

Man står alltså här inför ett mycket svårt avvägningsproblem, och alla
skäl talar för att man bör gå fram med stor försiktighet. Skall man emellertid
slå in på den väg de sakkunniga förordat, vilket förutsätter en mängd
komplicerade åtgärder på folkbokföringens område, så bör man vara tämligen
övertygad om att resultatet skulle motsvara förväntningarna. Såsom
under remissbehandlingen från flera håll påtalats torde det emellertid icke
vara möjligt att ens genom de i betänkandet föreslagna lagstiftningsåtgärderna
helt utestänga adoptivbarn och dess föräldrar från möjligheten att
efterforska varandra. De föreslagna anordningarna beträffande folkbokföringsförfarandet
har för övrigt i ett remissyttrande betecknats såsom tekniskt
ogenomförbara, och det har över huvud ifrågasatts om sekretessapparatens
vidlyftighet och andra olägenheter verkligen står i rätt proportion
till vad man vill uppnå med förslaget.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och under remissbehandlingen
i övrigt framkommit har jag funnit mig ej kunna biträda de sakkunnigas
förslag till anordningar av skilda slag i syfte att förhindra att adoptivbarn
och dess föräldrar efterforskar varandra. Liksom hittills torde man alltså
få lita till att barnavårdsnämnder och domstolar iakttager tillbörlig diskretion
vid behandling av adoptionsärenden. Kyrkoböcker, folkregister och dylika
handlingar är ju redan för närvarande underkastade sekretesslagens
bestämmelser, och vid remissbehandlingen har vitsordats att tillämpningen
av dessa bestämmelser varit restriktiv. Skulle emellertid den fortsatta utvecklingen
visa att en skärpning av sekretessreglerna kan anses klart påkallad,
bör frågan upptagas till förnyat övervägande.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet
inhämtas över de i enlighet med det anförda upprättade förslagen till

1) ärvdabalk;

2) lag om införande av nga ärvdabalkcn;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag om ändring i föräldrabalken;

5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap;

292

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

7) lag angående ändrad lydelse av 3, i och 6 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång; samt

8) förordning angående ändrad lydelse au 28 § förordningen den 6 juni
19il (nr H6) om arvsskatt och gåvoskatt.1

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Sverker Jonson.

1 Av dessa lagförslag, vilka såsom bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet, har här uteslutits
de under 5), 6) och 7) upptagna förslagen, vilka frånsett vissa formella jämkningar och dagen
för ikraftträdandet är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen i samma ämnen.
Av förslaget under 1) har uteslutits 1—3, 5—7,9—11,13,14,16,17 och 19—94 kap., vilka med undantag
av vissa redaktionella ändringar överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget
till ärvdabalk.

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1958

293

Förslag

till

Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande
lydelse.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande
1 §•

Adoptivbarn och dess avkomlingar tage arv och ärves som om adoptivbarnet
varit adoptantens eget barn.

2 §.

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän
till adoptivbarnet å andra sidan äge arvsrätt ej rum. Har make adopterat
andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma. 8

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap
1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv
eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett
år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras
underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till deras
behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958
2 §■

Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla
underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes
njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider
eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång
i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet
att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande
högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten,
om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller
av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §•

Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn
som avses i 2 §, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande
högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen
ej utgivas till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhåHsberättigade
eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren
bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom som
överstiger hans arvslott.

4 §•

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den
mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5 §•

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i
1 §, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller
eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde
vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock
äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande
gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äge barnet årligen
såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som
återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa
på året.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare
vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han
skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av
underhållsplikt.

6 §.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda
tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas
under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken.

7 §•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna att
underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller
upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det
belastar bröstarvinges laglott.

8 §.

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas
senast vid skiftet.

9 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt
till underhåll för arvlåtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant
barn och dess avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall
1 §•

Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevande
make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens
rätt upphört, tillfalla annan, äge vad i 3 kap. är stadgat motsvarande
tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2 §•

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill
äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gälle vad
nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

29G

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav.
Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen
ma ej sammanblandas med annan, saframt ej dess ändamålsenliga
användning föranleder därtill.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen
som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §.

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren
avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös
egendom och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äge rätten på ansökan
bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar vare
nyttjanderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem
uppbära betalning.

Ej må nyttjanderätten överlåtas.

5 §.

6 §.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest
forfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall samtycket
lämnas skriftligen med två vittnen.

Kan samtycke ej erhållas, äge rätten på ansökan tillåta åtgärden, när
skäl äro därtill.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, vare åtgärden
ogi 11, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §•

Egendom som omfattas av nyttjanderätten må ej tagas i mät för ägarens
gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar
därför eller fråga är om gäld efter testator, för vilken ägaren svarar enligt
21 kap.

8 §.

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttjanderätten
skall tillhöra ägaren.

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

9 §•

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttjanderätten upphör eller
egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10 §.

11 §•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen
och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild
vård, varde den, där ej annat följer av testamentet, ställd under förvaltning
av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig
gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper man sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter
annan, äge ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den
dräpte levat.

2 §.

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,
viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla
testamente eller att avstå därifrån, have han förverkat rätten att taga
arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad
sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen förstört
eller undanhållit testamente.

3 §•

Den som dömts för brott, varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs,
må ej taga arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen, eller
efter dess avkomling. Samma lag vare beträffande barnets fädernefränder.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

4 §.

Vad i 1—3 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gälle envar som
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

5 §.

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, gånge med arvet såsom hade
han dött före arvlåtaren.

18 KAP.

Om dödsbos förvaltning

1 §•

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare)
hava att, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i
19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom.
De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i
mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga
delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande maken
ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller ui*.,crsell testamentstagare.
Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller
universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,
vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

2 §.

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller
av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står
under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som
sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen;
och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,
där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap.
föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make
som ej är delägare i boet.

År ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk,
husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen
samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndigheten
vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas
eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det
tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

299

3 §.

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för
boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet
rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet
bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro
dödsbodelägare vare gällande, ändå att annan delägare finnes.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan
av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var
i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen
förrättats.

5 §.

Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äge såsom förskott
å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen
förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nödigt
underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6 §.

Dödsbodelägare vare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å
boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon,
vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda
utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåtenskapen,
så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning
prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger envar
delägare till last.

25 KAP.

Om dödförklaring
1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit
tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan
göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara
då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2 §.

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge
eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där
den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol
ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1958

3 §.

Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make
och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft underrättelse
om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren
i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 g.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande
avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom
att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig
hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan
lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i
den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för
uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5 §•

Nu har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända; är sådan tid
förfluten som i 1 § sägs och vet man ej att den bortovarande avlidit, förklare
rätten att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall
som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven
tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej
sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad
under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra
punkten i sanuna paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången
av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken
dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6 §.

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett,
tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.

7 §.

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bäre envar, som i följd
av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade
finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom dödsdag
och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, vare jämväl
denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden
efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen,
eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft
nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där den
ej var gjord å tid som nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

301

Förslag

till

Lag

om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i
kraft den 1 januari 1957.

Har arvlåtären avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning. Ändå att arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet,
skall dock nya balken lända till efterrättelse beträffande boutredning och
arvskifte, när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit efter
ikraftträdandet.

2 §•

Genom nya ärvdabalken upphävas:

lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv;

lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente;

lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal; och

lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, skall denna i stället
tillämpas.

4 §.

Är barn utom äktenskap fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skali
med avseende å barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten
efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag
gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Är barnet
trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3
kap. 2 och 3 §§ lagen om arv, skall dock nya balken tillämpas, därest fadern
levde vid ikraftträdandet.

5 §•

Har adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet
av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken,
skall beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet
äldre lag äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens
ikraftträdande.

Vad nu stadgats skall ej gälla, om förklaring meddelats enligt punkt 2 i
övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken.

6 §•

Bestämmelserna i 10 kap. 5 § nya ärvdabalken äge tillämpning då föreläggande
som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren
avlidit dessförinnan.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i giftemiålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 12 kap. 3 § samt 13 kap. 12 och 13 §§
giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att i 15 kap. samma balk skall såsom 29 § införas ett nytt stadgande
av nedan angiven lydelse och att nuvarande 29 §2 skall betecknas 30 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 KAP.

3 §•

Till dess bodelning sker, tage ef- Till dess bodelning sker, tage efterlevande
maken del i förvaltningen terlevande maken del i förvaltningen
av den dödes egendom efter vad i av den dödes egendom efter vad i
lagen om boutredning och arvskifte ärvdabalken sägs.
sägs.

13 KAP.

12 §.

Sker bodelning-----— lida inskränkning.

Efterlevande maken —-----sextusen kronor.

Vad i andra stycket sågs äge dock
ej tillämpning, om efter den döde
finnes bröstarvinge, som ej jämväl
är efterlevande makens avkomling,
eller barn utom äktenskap, som har
rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen
efter honom.

13 §.

Vid lotternas-------makens lott.

Skall ena —-----äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista Rätt, varom i första stycket sista
punkten sägs, tillkomme, när make punkten sägs, tillkomme, när make
är död, ej andra arvingar än bröst- är död, hans bröstarvingar; dock

1 Senaste lydelse av 12 kap. 3 § se SFS 1933: 316, av 13 kap. 12 § se SFS 1952: 333 och av 13
kap. 13 S se SFS 1926: 191.

2 Senaste lydelse se SFS 1946: 822.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

303

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

arvingar; och njute de sådan rätt al- njute de sådan rätt allenast beträf lenast

beträffande fastighet, som ma- fande fastighet.

ken förvärvat från släkting i rätt

uppstigande led eller sådan släktings

dödsbo.

Om det----—-----särskilt stadgat.

15 KAP.

29 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god
man, varom i 18 kap. föräldrabalken
förmäles.

29 §. 30 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24
eller 25 §, skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Bestämmelserna i 13 kap. 12 § nya
lagen skola, där äktenskap blivit genom
makes död upplöst efter ikraftträdandet,
äga tillämpning, ändå att
äktenskapet blivit ingånget före sagda
tidpunkt. Har äldre giftermålsbalken
varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i sagda
lagrum stadgas om rätt att bekomma
egendom av makarnas giftorättsgods
gälla samfällda boet.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 14''i år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 2 och 3 §§, 3 kap. 1—3 §§, 4 kap. 2,
5, 9 och 12 §§, 5 kap. 2 §, 7 kap. 5 och 10 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap. 2 §,
15 kap. 12 § samt 20 kap. 3—7, 9, 11—13, 36 och 37 §§ föräldrabalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 kap. 4 §, 3
kap. 4 § och 4 kap. 7 § nämnda balk skola upphöra att gälla, dels ock att i
4 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 13 §, av nedan
angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §.

Barn utom äktenskap, som avlats i
trolovning eller vars föräldrar efter
avlelsen ingått trolovning med varandra,
är trolovningsbarn.

Voro föräldrarna vid trolovningen
så besläktade, att äktenskap dem
emellan måste återgå, eller var endera
gift med annan, skall barnet ändock
anses såsom trolovningsbarn,
om föräldrarna eller en av dem var
i god tro.

2 KAP.
2 §.

Är mannen död, och har han varken
försuttit tid till talan enligt 1 §
eller efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt, må envar, som jämte
eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter honom, väcka sådan talan
inom ett år från det han erhållit
kännedom om barnets födelse och

305

Kiingl. Maj:tv proposition nr 1H år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om mannens död. Har mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet,
vare arvinge dock ej förlustig sin talan
förrän ett år förflutit från det att
anspråk, som grundats på att barnet
bär äktenskaplig börd, framställts
mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne,
jämte maka, såsom närmaste
arvingar skyldemän som avses i 2
kap. 1 § lagen om arv, äge envar av
dem sådan rätt.

om mannens död. Har mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet,
vare arvinge dock ej förlustig sin talan
förrän ett år förflutit från det att
anspråk, som grundas på att barnet
har äktenskaplig börd, framställts
mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne,
jämte maka, arvingar som avses
i 3 kap. 1 § ärvdabalken, äge envar
av dem sådan rätt.

§•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §
vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan
därom mot mannen eller, om han
är död, hans arvingar. Efterlämnar
mannen, jämte maka, arvingar som
avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, skall
talan, såvitt dessa angår, riktas mot
dem som då talan väckes äro närmast
till arv.

3 KAP.
1 §•

Talan om faderskap till barn utom
äktenskap väckes mot mannen eller,
om han är död, hans arvingar som
i 2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets
födelse men må icke dessförinnan
slutligen prövas.

20 Uihang till riksdagens protokoll 1958.

Talan om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap väckes
mot mannen. Sådan talan må
väckas före barnets födelse men må
icke dessförinnan slutligen prövas.
Är det ovisst vem av två eller flera
som är fader, må talan samtidigt föras
mot dem.

Om den mot vilken talan skolat
föras är död, instämmas i stället
hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Påstår den, mot vilken talan om
fastställande av faderskap väckts, att
viss annan man är att anse såsom faI
samt. Nr 144

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

der till barnet, skall även den frågan
prövas av rätten. Yrkande härom
skall framställas i skriftlig inlaga. Om
denna gälle i tillämpliga delar vad
om stämningsansökan är stadgat. Sedan
yrkande varom nu sagts blivit
framställt, skall så anses som om talan
angående faderskapet väckts jämväl
mot den som yrkandet avser. Är
denne död, äger vad i andra stycket
sägs motsvarande tillämpning.

Varder utrett, att mannen haft
samlag med modern å tid, då barnet
kan vara avlat, skall han anses såsom
fader, om det ej är osannolikt att
barnet avlats vid samlaget.

§•

Den som haft samlag med modern
å tid, då barnet kan vara avlat, skall
anses som fader, om det ej framstår
såsom osannolikt att barnet avlats
vid samlaget. Är sådant fall för handen
jämväl beträffande annan, skall
den för vars faderskap övervägande
skäl tala anses som fader.

3 §•

Vad i 1 § stadgas om talan angående
fastställande av faderskap skall
äga motsvarande tillämpning å talan
om barnets förklarande för trolovningsbarn.

4 §. 3 §.

Har mannen inför präst, som för kyrkoböckerna i den församling där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal
eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två personer och
godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden,
erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han
ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller
å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning
godkännas av barnets förmyndare eller av barnet självt, om det är myndigt.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

307

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna
vid barnets avlelse voro trolovade
eller att de efter avlelsen ingått
trolovning med varandra, vare
ock det erkännandet gällande, om det
ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

4 KAP.

2 §.

Den som är förklarad omyndig må
ej antaga adoptivbarn med mindre
han vill adoptera eget barn utom äktenskap
eller adoptera gemensamt
med myndig make samt förmyndaren
samtycker till adoptionen.

Den som är förklarad omyndig må
ej utan förmyndarens samtycke antaga
adoptivbarn.

Utan eget samtycke må den som
fyllt tolv år ej adopteras.

Den som ej -Den som är

§•

Utan eget samtycke må den som
fyllt tolv år ej adopteras; dock må,
utan hinder av att samtycke ej föreligger,
adoption ske av den som är
under sexton år, därest det kan antagas
lända honom till skada att inhämta
hans samtycke.
samtycke inhämtas.

- förmyndarens samtycke.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna
röner ej annan inverkan av
adoptionen än som följer av vad i 6
och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll
eller eljest i lag särskilt stadgas.

9 §•

Adoptivförhållandet varde efter ansökan
av adoptivbarnet hävt, om
adoptanten grovt förgått sig mot barnet
eller i märklig mån försummar
sina plikter mot det eller för ett last -

308

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

(Gällande lydelse)

bart eller brottsligt liv samt förty
barnets bästa påkallar att förhållandet
upphör, så ock om dess upphörande
eljest är av väsentlig betydelse
för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart eller
brottsligt liv, äge adoptanten vinna
adoptivförhållandets hävande.

12 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöre
all verkan av adoptionen, såvitt ej
annat särskilt stadgas.

(Föreslagen lydelse)

bart liv samt förty barnets bästa påkallar
att förhållandet upphör, så
ock om dess upphörande eljest är av
väsentlig betydelse för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste
eller för barnet ett lastbart liv, och
kan det fördenskull uppenbarligen
icke fordras att adoptivförhållandet
skall bestå, äge adoptanten vinna
adoptivförhållandets hävande.

12 §.

Avlider adoptanten, må adoptivförhållandet
efter ansökan av adoptivbarnets
föräldrar eller en av dem hävas,
såframt det påkallas av barnets
bästa.

Varder adoptivbarnet efter adoptantens
död adopterat av annan, skall
det tidigare adoptivförhållandet anses
hävt.

13 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöre
all verkan av adoptionen såvitt angår
adoptivbarnets ställning till adoptanten
och dennes skyldemän. Rätten
äge dock, om med hänsyn till anledningen
till hävandet, barnets ålder
och övriga omständigheter särskilda
skäl äro därtill, vid hävandet bestämma,
att adoptanten skall bidraga till
adoptivbarnets underhåll.

1 förhållande till adoptivbarnets
skyldemän medför hävandet i fall
som avses i 10 § ej någon ändring
med avseende å underhållsskyldighet
eller rätt till arv; i fall som avses
i 8, 9 och 12 §§ äge rätten, efter vad
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, bestämma, huruvida

309

Kungl. Maj:ts proposition nr Ht år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

adoptionens verkan i sagda hänseenden
skall bestå. Är barnet underårigt,
tillkomme vårdnaden och förmynderskapet
den som rätten utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i
5 kap.

5 KAP.

2 §.

Barn utom---- —---såsom ogift.

Fadern så ock, där modern är gift,
hennes make må giva barnet sitt
släktnamn. Till sådan ändring av
namn erfordras samtycke av den
som har vårdnaden om barnet, där
detta är under tjuguett år, och av
barnet själv, om det fyllt aderton år.

Är barnet trolovning sbarn, äge den
som har vårdnaden om barnet eller
barnet själv, om det fyllt tjuguett
år, bestämma, att det skall bära faderns
släktnamn. Har barnet fyllt
aderton år, må ej den som bar vårdnaden
träffa sådan bestämmelse
ulan barnets samtycke.

Den som har vårdnaden om barnet
eller barnet själv, om det fyllt tjuguett
år, äge bestämma att det skall
bära faderns släktnamn. Har barnet
fyllt aderton år, må ej den som har
vårdnaden träffa sådan bestämmelse
utan barnets samtycke.

7 KAP.

5 §•

Adoptant och -----------makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga Med adoptionen upphör underatt
bidraga till dess underhåll, där ej hållsskyldigheten mellan föräldrarna
adoptanten samt, om han är gift, och barnet. Om den som är gift adophans
make bliva ur stånd att fullgö- terar sin makes barn, skall dock unra
sin underhållsskyldighet. derhållsskyldigheten mellan maken

och barnet bestå.

10 §.

Fader till-------------efter nedkomsten.

Dör fadern —--—--- efter dödsfallet.

Vad i första och andra styckena
sägs om fadern skall, där barnet fö -

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

des dött eller havandeskapet avbrutits,
i den mån det finnes skäligt i
tillämpliga delar gälla den som haft
samlag med modern å tid då barnet
kan vara avlat, om det ej framstår
såsom osannolikt att han är barnets
fader.

12 KAP.
1 §•

Förmynderskap för underårig skall
inskrivas, då fader, efter vilken den
underårige är arvsberättigad, eller
moder avlider, eller då dessförinnan
egendom, som skall stå under förmyndarens
förvaltning, annorledes
än genom upptagande av lån tillfaller
den underårige eller någon rättens
åtgärd vidtages i fråga som rör
förmynderskapet.

Inskrivningen skall -------—

Förmynderskap för underårig skall
inskrivas, då fader eller moder eller,
om den underårige är adopterad,
adoptant avlider eller då dessförinnan
egendom, som skall stå under
förmyndarens förvaltning, annorledes
än genom upptagande av lån tillfaller
den underårige eller någon rättens
åtgärd vidtages i fråga som rör
förmynderskapet.

— Stockholms rådhusrätt.

14 KAP.

2 §•

Förmyndare, som — — — •---omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller an- Mot borgenär i dödsboet eller annan,
vars rätt är beroende av utred- nan, vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt an- ningen, står förmyndaren, såvitt angår
skada genom hans åtgärd eller går skada genom hans åtgärd eller
försummelse, i ansvar efter vad i la- försummelse, i ansvar efter vad i
gen om boutredning och arvskifte ärvdabalken stadgas,
stadgas.

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 KAP.

12 §.

Förvärvar omyndig--- —--

Äger omyndig att av dödsbo utfå
värdehandling eller penningar på
grund av giftorätt, arv eller testamente
eller såsom underhåll enligt
lagen om arv, vare boutredningsman
eller testamentsexekutör pliktig att,
såframt ej värdet är ringa eller överförmyndaren
eljest medgiver undantag,
nedsätta värdehandlingen eller
inbetala medlen hos bank enligt vad
i första stycket stadgas. Vad nu sagts
om skyldighet att inbetala penningmedel
hos bank skall ock gälla, där
någon, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall utgiva försäkringsbelopp,
som tillkommer omyndig,
och fråga ej är om pension eller
livränta eller om försäkringsbelopp,
som den omyndige äger att själv förvalta.
I andra fall äge överförmyndaren
genom meddelande till den som
skall utgiva värdehandling eller penningar
förordna, att nedsättning eller
inbetalning skall ske hos bank.

Den som------förmyr

— särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå
värdehandling eller penningar på
grund av giftorätt, arv eller testamente
eller såsom underhåll enligt 8
kap. ärvdabalken, vare boutredningsman
eller testamentsexekutör pliktig
att, såframt ej värdet är ringa eller
överförmyndaren eljest medgiver undantag,
nedsätta värdehandlingen eller
inbetala medlen hos bank enligt
vad i första stycket stadgas. Vad nu
sagts om skyldighet att inbetala penningmedel
hos bank skall ock gälla,
där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall utgiva försäkringsbelopp,
som tillkommer omyndig,
och fråga ej är om pension eller
livränta eller om försäkringsbelopp,
som den omyndige äger att själv förvalta.
I andra fall äge överförmyndaren
genom meddelande till den som
skall utgiva värdehandling eller penningar
förordna, att nedsättning eller
inbetalning skall ske hos bank.
daren därom.

20 KAP.
3 §•

Talan rörande faderskapet till
barn utom äktenskap eller om barnets
egenskap av trolovningsbarn må
väckas vid rätten i den ort, där mannen
har sitt hemvist eller lägersmålet
skett. Är han död, må talan väckas
vid den rätt, som har att upptaga
tvist om arv efter honom.

Talan rörande faderskapet till
barn utom äktenskap må väckas antingen
vid rätten i den ort där mannen
har sitt hemvist eller, om han är
död, den rätt där dödsboet efter honom
svarar eller ock vid rätten i den
ort där lägersmålet skett. Skall talan
samtidigt föras mot två eller flera,
må talan väckas vid rätten i den
ort som med avseende å någon av

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dem är behörig enligt vad nu sagts.

Ej må ny talan rörande faderskap,
varom redan är rättegång, upptagas
till prövning vid annan rätt.

Har talan upptagits av viss domstol
och skall i målet prövas vem av
två eller flera som är fader, äge domstolen,
om synnerliga skäl äro därtill,
på framställning av part förordna
att målet skall överflyttas till annan
domstol, vid vilken talan enligt
första stycket skulle kunna hava
väckts mot någon av männen.

I mål--------- —

Envar, som-------

— sådan talan.

---i målet.

Överklagas dom, som givits mot
flera män, äger part påkalla att frågan
om faderskapet prövas jämväl
mot någon av männen som den fullföljda
talan icke avser. Yrkande härom
skall av vade- eller revisionskärande
framställas i fullföljdsinlagan
och av svarande part i särskild inlaga,
vilken skall hava inkommit till
rätten inom tid som är bestämd för
avgivande av hans genmäle. Om sådan
inlaga gälle i tillämpliga delar
vad om vade- eller revisionsinlaga är
stadgat.

5 §.

Laga domstol i ärende om anta- Laga domstol i ärende om antagande
av adoptivbarn eller adoptiv- gande av adoptivbarn vare rätten i
förhållandes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemden
ort, där adoptanten har sitt hem- vist.
vist.

Ärende om adoptivförhållandes hävande
upptages av rätten i den ort,
där adoptanten eller, om han är död,
adoptivbarnet har sitt hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

313

(Gällande lydelse)

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta upplysning
huruvida vederlag eller bidrag
till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton
år, skall yttrande inhämtas såväl
från barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller

han

(Föreslagen lydelse)

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta upplysningar
om barnet och adoptanten
ävensom huruvida vederlag eller bidrag
till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton
år, skall yttrande inhämtas såväl
från barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd, som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkoboltförd.

höras.

1 fall, varom i 4 kap. 12 § andra
stycket sägs, lämne rätten arvingar
efter den avlidne adoptanten som avses
i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

7 §•

Är adoptivbarn--------andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes
hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 §
lämne rätten alla dem tillfälle att
yttra sig, vilkas samtycke eller hörande
vore för adoption erforderligt,
så ock, där adoptanten är förklarad
omyndig, hans förmyndare. Är adoptivbarnet
omyndigt och är ej annan
än adoptantens förmyndare, eller vistas
den, mot vilken ansökningen är
riktad, å okänd ort, skall hans rätt
bevakas av god man, varom i 18 kap.
förmäles.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Fråga rörande —- -----— sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där sva- upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Vill käran- randen har sitt hemvist. Väckes så -

den i mål om underhåll till barn
utom äktenskap hellre stämma till
rätten i den ort, där lägersmålet
skett, vare det tillåtet. Har den som
var underhålls skyldig gentemot barn
avlidit, upptages talan om underhåll
till barnet av den rätt, där dödsboet
svarar. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn
utom äktenskap skall vad angående
talan om underhåll till barnet är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i--------med äktenskapsmål.

dan fråga i mål rörande faderskapet
till barn utom äktenskap, gälle vad i
3 § stadgas. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern
till barn utom äktenskap skall vad
angående talan om underhåll till
barnet är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

11 §•

I mål om underhåll till barn skall I mål om underhåll till barn skall
vad i 4 § stadgas äga motsvarande vad i 4 § första och andra styckena
tillämpning. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skall, då dom i mål om faderskap
överklagats, den högre rätten enligt
bestämmelserna i 4 § tredje stycket
pröva frågan om faderskapet även
mot någon man som den fullföljda
talan icke avser, vare rätten skyldig
att, om det å barnets vägnar eller av
modern yrkas, ompröva domen jämväl
i fråga om underhåll till barnet
eller underhåll till modern enligt 7
kap. 10 §. Yrkande varom nu sagts
skall framställas muntligen inför rätten
eller ock skriftligen. Den mot vilken
yrkandet riktas skall erhålla del
därav.

Underhållsbidrag må---— -----— —-av underhållstiden.

Underhåll till------— föreligger därefter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

315

(Gällande lydelse)

I fråga--------— motsvar;

(Föreslagen lydelse)

§•

I mål angående underhåll äge rätten
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom eller beslut föreligger
lörordna därom efter vad som finnes
skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag
må dock ej åläggas någon, med
mindre sannolika skäl föreligga att
lian är bidragsskyldig.
ide tillämpning.

13 §.

Ansökan härom skall, för att komma
under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft göras
hos länsstyrelsen i det län, där målet
avgjordes av underrätt.

Vad av--

Talan mot —

Har rätten, efter det mannen på
grund av förordnande som avses i
12 § betalat underhållsbidrag till
barn utom äktenskap eller barnets
moder, genom dom eller beslut som
vunnit laga kraft skilt saken från sig
utan att mannen funnits vara underhållsskyldig,
äge han dock ej av den
som mottagit underhållsbidraget söka
åter vad han utgivit men må av
allmänna medel återbekomma guldna
bidragsbelopp jämte ränta efter
sex för hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma
under prövning, inom ett år från
det domen eller beslutet vunnit laga
kraft göras hos länsstyrelsen i det
län, där målet handlades av underrätt.

-----— -— ägde rum.

— ämbetsverks beslut.

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god
man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad i —• ■-----------denna balk.

Då fråga---------------— eller fara.

316

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

I fråga

37 §.

motsvarande tillämpning.

Med avseende å rättegångskostnad
i mål om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap äger
rätten förordna efter vad som med
hänsyn till samtliga i målet föreliggande
omständigheter finnes skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957; och skall med avseende
därå iakttagas:

1. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft, skola
äldre lags bestämmelser om trolovningsbarn
så ock om barnets rätt till
namn fortfarande äga tillämpning.

Talan om barnets egenskap av trolovningsbarn
må utan hinder härav
upptagas av domstol som enligt nya
lagen är behörig i mål om fastställande
av faderskapet till barnet.

2. Där adoption ägt rum enligt
äldre lag, äge adoptanten sist inom
fem år från nya lagens ikraftträdande
hos rätten göra ansökan om förklaring,
att å adoptivförhållandet
skall tillämpas vad som är stadgat
för det fall att adoption ägt rum enligt
nya lagen.

Med avseende å ansökan som nu
sagts skola bestämmelserna om antagande
av adoptivbarn äga motsvarande
tillämpning. Där vid adoptionen
var förutsatt att adoptivbarnets
föräldrar icke skulle hava kännedom
om vem som adopterade barnet, vare
dock ej erforderligt att föräldrarna
höras.

3. Har förklaring varom under
punkt 2 sägs ej meddelats, skall beträffande
adoptivförhållande som där

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

317

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre
lydelse är stadgat alltjämt äga tilllämpning,
såvitt angår underhåll enligt
1 § samma kapitel.

4. Då adoptanten avlidit före nya
lagens ikraftträdande eller adoptivförhållandet
hävts genom beslut som
meddelats före ikraftträdandet, skall
i stället för bestämmelserna i 4 kap.
12 § första stycket och 13 § nya lagen
tillämpas vad som gällt enligt
äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §
andra stycket nya lagen äge ej tilllämpning,
där adoptivbarn efter
adoptantens död adopterats av annan
och sistnämnda adoption skett
före ikraftträdandet.

5. Vad i 12 kap. 1 § nya lagen
stadgas därom, att förmynderskap
för underårig skall inskrivas då fader
avlider, äge ej tillämpning om
den underårige är barn utom äktenskap
och icke har arvsrätt efter sin
fader.

6. Bestämmelserna i 20 kap. 13 §
i dess nya lydelse skola ej äga tilllämpning,
där rättens dom eller beslut
vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)

om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 28 §* förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt
och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

28 §.

Arvs- eller testamentslott, som till -

kommer barn, adoptivbarn, styvbarn,
makes adoptivbarn eller avkomling
till barn, adoptivbarn, styvbarn eller
makes adoptivbarn, är fri från skatt,
där dess värde icke överstiger 3 000
kronor.

Tillfaller lott barn, adoptivbarn,
styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling
till avlidet barn, adoptivbarn,
styvbarn eller makes adoptivbarn
och har vid tiden för skattskyldighets
inträde mottagaren av lotten
ej fyllt 18 år, är lotten skattefri, om
dess värde ej överstiger ovan angivna
belopp av 3 000 kronor ökat med
1 000 kronor för varje helt år eller
del därav, som då återstod till dess
sagda ålder uppnås.

Efterlevande make

I fråga — —---

Skattefri är---

(Föreslagen lydelse)

Arvs- eller testamentslott, som tillkommer
barn, styvbarn eller avkomling
till barn eller styvbarn, är fri
från skatt, där dess värde icke överstiger
3 000 kronor.

Tillfaller lott barn, styvbarn eller
avkomling till avlidet barn eller styvbarn
och har vid tiden för skattskyldighets
inträde mottagaren av lotten
ej fyllt 18 år, är lotten skattefri, om
dess värde ej överstiger ovan angivna
belopp av 3 000 kronor ökat med
1 000 kronor för varje helt år eller
del därav, som då återstod till dess
sagda ålder uppnås.

--------från skatt.

--- — tidigare tidpunkt.

—--- 1 000 kronor.

Vid tillämpning av vad i denna paragraf
är stadgat skall adoptivförhållande
räknas lika med skyldskap.

1 Senste lydelse se SFS 1952: 246.

Kungl. Ma[:ts proposition nr Hi år 1958

319

(Gällande hjdelse) (Föreslagen lydelse)

I övrigt beräknas skatten enligt denna

i a:

Klass I. För arvs- eller testamentslott,
som tillkommer efterlevande
make, barn, adoptivbarn, styvbarn,
makes adoptivbarn eller avkomling
till barn, adoptivbarn, styvbarn eller
makes adoptivbarn, utgör skatten:

Klass II.

A. För arvs- eller testamentslott,
som tillkommer fader, moder, styvfader,
styvmoder, broder (halvbroder),
syster (halvsyster), broders
(halvbroders) eller systers (halvsysters)
avkomling, adoptant, adoptants
avkomling eller barns eller adoptivbarns
efterlevande make, utgör skatten: -

iii.

Klass I. För arvs- eller testamentslott,
som tillkommer efterlevande
make, barn, styvbarn eller avkomling
till barn eller styvbarn, utgör
skatten:

Klass II.

B. För arvs- eller testamentslott------- tio år.

Klass III. För testamentslott-----— jämlikt 3 §:

Klass IV. För arvs- eller testamentslott — —----utgör skatten:

För skattelott,------4 procent.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1957.

Äldre bestämmelser om arvsskatt
skola dock fortfarande äga tillämpning,
då arvlåtare (testator) eller i
fall, som avses i 8 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt, föregående
innehavare av där omförmäld
rätt avlidit före ikraftträdandet.

I fråga om gåvoskatt skola äldre
bestämmelser alltjämt tillämpas, då
enligt dessa skattskyldighet inträtt
före det nya förordningen trätt i
kraft.

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 december
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 15 juni 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 12 maj 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) ärvdabalk;

2) lag om införande av nya ärvdabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag om ändring i föräldrabalken;

5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap;

7) lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång; samt

8) förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, numera justitierådet
S. Dennemark.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till ärvdabalk

När föräldrabalken antogs vid 1949 års riksdag förutsattes att kodifieringen
av de lagar som ersatt ärvdabalken i 1734 års lag skulle fortsättas
och nå sin fullbordan genom tillskapandet av en ny ärvdabalk, upptagande
reglerna om arv, testamente, boutredning och arvskifte. Det remitterade
förslaget till ärvdabalk innefattar den tilltänkta fortsatta kodifieringen.
Därigenom ha gällande lagar om arv, testamente, arvsavtal samt boutredning
och arvskifte sammanfogats till en helhet. Mellan dessa rättsområden

Kungi. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

321

finns obestridligen ett nära sammanhang och de utgöra tillhopa ett avgränsat
helt. Det synes därför innebära en vinst, att dithörande regler i stället
för att vara fördelade på ett flertal lagar samtliga kunna återfinnas, systematiskt
anslutna till varandra, i ett enda lagverk. I den föreslagna balken
har flertalet gällande bestämmelser upptagits med oförändrat sakligt innehåll,
merendels i helt orubbat eller endast obetydligt ändrat skick. Betydelsefulla
nyheter föreslås dock beträffande utomäktenskapliga barns och adoptivbarns
arvsrätt. I fråga om arvsrätten för utomäktenskapliga barn kommer
lagrådet att förorda, att ändring icke för närvarande åvägabringas i
vad nu gäller. Befinnes i enlighet härmed, att med införandet av annan ordning
i angivna hänseende bör anstå, kan naturligen ifrågasättas, om det icke
vid sådant förhållande bör anstå även med kodifieringen. Lagrådet är dock
för sin del av den uppfattningen, att kodifieringen bör komma till stånd
oberoende av hur utomäktenskapliga barns arvsrätt nu gestaltas.

2 KAP.

Enligt förslaget skola utomäktenskapliga barn i arvsrättsligt hänseende
vara helt likställda med barn i äktenskap. Vad sålunda avses skola gälla
har lagtekniskt kommit till uttryck på det sättet att någon särbestämmelse
beträffande barn utom äktenskap icke upptagits i förslaget. Bestämmelserna
i förevarande kapitel, liksom övriga regler i förslaget som avse skyldemän,
skulle därigenom komma att få tillämpning även på personer som
äro besläktade genom utomäktenskaplig födelse. I fråga om andra utomäktenskapliga
barn än trolovningsbarn och barn, beträffande vilka fadern
avgivit arvsrättsförklaring, innebär förslaget den utvidgning av deras arvsrätt,
att de skola taga arv icke blott efter modern och mödernefränder utan
även efter fadern och fädernefränder. För barn tillhörande nyssnämnda särskilda
kategorier, vilka redan nu taga arv ej blott efter modern och mödernefränder
utan även efter fadern, utvidgas arvsrätten att även gälla arv efter
fädernefränder.

Förslaget grundas i denna del väsentligen av principiella skäl. Enligt motiven
böra barn inom och utom äktenskap i möjligaste mån vara likställda;
i arvsrättsligt hänseende får därför icke finnas någon principiell olikhet
mellan barn i och barn utom äktenskap.

Kravet på rättslikhet även på detta område mellan barn i och barn utom
äktenskap står icke i överensstämmelse med de principer som givit sin prägel
åt den gällande, så sent som år 1928 antagna lagen om arv. Det av lagberedningen
år 1925 avgivna betänkande som ligger till grund för denna
lag uppbäres av en helhetsuppfattning av arvsrätten såsom grundad i den
sociala och ekonomiska samhörighet mellan arvlåtare och arvinge, som enligt
erfarenheten är en regelmässig följd av närheten i skyldskap, sammanlevnad
såsom äkta makar eller adoptivförhållande. Mellan fadern och det
utomäktenskapliga barnet finns i allmänhet icke någon samhörighet av dylik
art.

21 Hihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

322

Kungl. Maj:ts proposition nr tbb år 1958

Gentemot invändningar som under remissbehandlingen av de sakkunnigas
förslag framställts om att grunden till arvsrätten icke vore blodsbandet
enbart utan den med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska
samhörigheten har departementschefen anfört, att denna tankegång
väl låg bakom den år 1928 vidtagna åtgärden att upphäva arvsrätten för kusiner,
men att det vore att märka att därvid var fråga om en kategori av
fränder, vilkas släktskap till arvlåtaren är tämligen avlägsen; när det gällde
så nära skyldemän som egna barn vore läget ett annat. I anledning härav
må erinras om att icke blott frågan om kusiners arvsrätt utan arvsordningen
i dess helhet omprövades 1928 och att lagberedningen i 1925 års betänkande
såsom skäl för att icke giva utomäktenskapliga barn arvsrätt efter fadern
i första hand åberopade just att mellan sådant barn och dess fader i regel
icke förelåge en verklig känsla av social och ekonomisk samhörighet liknande
den, som förenar en fader med hans barn i äktenskap. Samma principiella
skäl åberopades av dåvarande justitieministern när han framlade propositionen
i ämnet. Mot denna ståndpunkt framställde vederbörande lagutskott
icke någon erinran i sitt utlåtande över propositionen. Utlåtandet blev i förevarande
del godkänt av riksdagen. Tidigare hade det lagutskott, som år 1917
behandlade propositionen rörande lag om barn utom äktenskap, uttryckligen
förklarat sig hålla före att blodsbandet icke ensamt för sig förmådde
uppbära arvsrätten. Och därförut hade lagberedningen i det betänkande av
år 1915 som låg till grund för sistnämnda lag framhållit, att i den mån arvsrätten
finge anses grundad på den faktiska samhörigheten mellan arvlåtaren
och arvingen samt arvlåtarens presumerade vilja, anledning saknades att
giva det utomäktenskapliga barnet arvsrätt efter fadern.

Av omförmälda båda betänkanden framgår, att lagberedningen icke ansåg
principiella betänkligheter möta mot att det utomäktenskapliga barnet finge
ärva fadern, om genom arvsrätten jämte övriga i lag föreskrivna anordningar
kunde skapas verklig samhörighet mellan fadern och barnet. Vid sina överväganden
om detta vore möjligt kom lagberedningen emellertid till negativt
resultat. Ej heller nu lär kunna förväntas att genom lagstiftningsåtgärder
skall kunna åstadkommas en sådan samhörighet mellan fadern och barnet
som den, vilken regelmässigt finns mellan en fader och hans barn i
äktenskapet.

Till stöd för att mot den principiella ståndpunkt statsmakterna intogo såväl
1928 som 1917 tillerkänna även utomäktenskapliga barn arvsrätt efter
fadern och fädernefränder åberopa ärvdabalkssakkunniga, att när det gäller
arvsrätt för så nära skyldemän som egna barn, själva skyldskapsförhållandet
väger så tungt i vågskålen att man måste bortse från att barnet ofta ej
har någon social eller ekonomisk samhörighet med fadern. Om ett dylikt
betraktelsesätt har lagberedningens ingående principiella och historiska utredning
icke någon antydan. Att den allmänna uppfattningen skulle fästa
större avseende vid blodsbandet nu än för ett par tre decennier sedan får
anses uteslutet. All erfarenhet talar för att utvecklingen gått i motsatt riktning.
Tankegången ter sig snarast som en konstruktion avsedd att knyta

323-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

samman den hävdvunna principiella uppfattningen med den ståndpunkt de
sakkunniga intagit i fråga om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.

Intrycket härav förstärkes i viss mån av sakkunnigbetänkandets motivering
för att adoptivbarn, när adoptionen är avsedd alt fullständigt överflytta
barnet från den naturliga släkten till adoptantens släkt, icke böra ärva sina
föräldrar. Genom eu sådan överflyttning, heter det i betänkandet, undanryckes
i viss mån grunden för barnets arvsrätt efter dess skyldemän, eftersom
blodsbandet icke enbart utan allenast i förening med den därpå vilande
sociala och ekonomiska samhörigheten anses utgöra arvsrättens grund. När
det gäller adoptivbarn vidhålles således icke tanken, att skyldskap mellan
föräldrar och barn bör grunda arvsrätt oavsett om samhörighet finns eller ej.

Enligt lagberedningens betänkande av 1925 har arvsrätten till ändamål
att främja den ekonomiska och sociala kontinuiteten mellan arvlåtaren och
arvingen. Samma intressen som egendomen i arvlåtarens hand tjänade skall
den i huvudsak såvitt möjligt tjäna efter hans död. Tydligt är att arvsrätten
ej kan fylla en dylik uppgift, om mellan arvlåtaren och arvingen icke
kommer till stånd någon verklig samhörighet. Den arvsrätt varom nu är
fråga skulle i stället ha till huvudsaklig uppgift att likställa de utomäktenskapliga
barnen med barn i äktenskap.

Att denna rättslikhet bör komma till stånd motiveras främst med att det
är ett etiskt rättvisekrav att barn inom och utom äktenskap i möjligaste män;
hli likställda. Det synes dock kunna ifrågasättas, huruvida etiska normer
över huvud kunna åberopas till stöd för att en viss lösning av arvsfrågan är
den riktigare. Säkerligen finnas många som icke anse det påkallat av etiska
hänsyn att låta arvsrätt inträda i de icke sällsynta fall, där fadern fullgjort
sin underhållsskyldighet men barnet i övrigt, utan att det egentligen kan
läggas fadern till last, haft föga med fadern eller dennes familj att skaffa.
När fadern dör, är barnet måhända 30, 40 eller 50 år gammalt, och kanske
har hela tiden icke funnits annan verklig gemenskap mellan fadern och barnet
än blodsbandet. Det lär icke kunna förnekas, att även etiskt högtstående
personer kunna finna det både naturligt och rättvist, att kvarlåtenskapen i
dylika fall, i den mån den icke kommer efterlevande hustru till godo, i sin
helhet går till barnen i äktenskapet. I 1925 års betänkande framhöll också
lagberedningen, att det måste för fadern framstå såsom en obillighet, om rätt
till hans kvarlåtenskap tillerkändes ett barn, på vars uppfostran, såväl karaktärsdaning
som utbildning, han saknat möjlighet att inverka.

Det bör enligt lagrådets mening icke förglömmas, att den känsla av samhörighet,
som grundar sig på samlivet mellan föräldrar och barn i äktenskapet,
ur såväl allmänmänsklig som samhällelig synpunkt har ett betydande
etiskt värde. Faderns önskan, att hans kvarlåtenskap med det utomäktenskapliga
barnets uteslutande skall tillfalla barnen i äktenskapet, har således
en etisk bakgrund, och det synes vid ett objektivt bedömande svårt att avgöra,
om denna hans önskan bör ur etisk synpunkt anses vara av lägre valör
än hänsyn till att det utomäktenskapliga barnet dock i skvldskapshänseende
slår honom lika nära som barnen i äktenskapet.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Synnerligen tvivelaktigt förefaller, om det kan anses betingat av etiska
hänsyn att utsträcka arvsrätten å fädernet även till de fall, där faderskapet
är osäkert. Såvitt för lagrådet är känt, har hittills icke någon utländsk lagstiftning
gått så långt. Och det är att märka, att i Sverige den största delen
av de barn, beträffande vilka faderskapet kan anses säkert, redan för närvarande
ärver fadern.

Det torde av nu anförda skäl knappast finnas fog för att anse den nuvarande
olikheten i arvsrättsligt hänseende mellan inom- och utomäktenskapliga
barn vara oförsvarlig ur principiell och etisk synpunkt. Emellertid har,
såsom departementschefen framhållit, endast ett fåtal remissinstanser på
principiella skäl avstyrkt förslaget i förevarande del. Väl synes därav näppeligen
kunna slutas att förslaget har ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Förhållandet tyder dock otvivelaktigt på att det inom vida
kretsar anses som ett naturligt önskemål att barn i och utom äktenskap
skola i arvsrättsligt hänseende vara likställda. Sannolikt har utvecklingen
mer och mer gått i denna riktning. Detta kan ej bero på att blodsbandet mellan
fader och barn skulle fått större betydelse. Förklaringen torde få sökas
i en rad andra omständigheter.

I främsta rummet lärer utvecklingen sammanhänga med de genomgripande
förändringarna i fråga om människornas arbets- och levnadsförhållanden
med den större rörlighet och splittring mellan familjemedlemmar som därav
följt. Vidare sörjer numera det allmänna, bl. a. genom en mångfald olika
former av socialhjälp, i sådan omfattning för medborgarnas välfärd, att de
sammanboende medlemmarna av en familj icke i samma grad som förr äro
för sin trygghet och utkomst beroende av inbördes sammanhållning. Nu berörda
förhållanden kunna knappast ha undgått att minska känslan av familj
esamhörighetens betydelse. Olikheten mellan den gemenskap som förenar
fadern med hans barn i äktenskapet och sambandet mellan ett utomäktenskapligt
barn och fadern har blivit mindre framträdande.

Härtill kommer att önskemål om vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga
barn framträtt under decennier. Till en början torde dessa strävanden väsentligen
ha föranletts av ett då trängande behov att förbättra de utomäktenskapliga
barnens ställning i allmänhet. Huvudsakligen tack vare den
effektivitet som 1917 års lagstiftning erhöll föreligger knappast längre något
dylikt behov. Det gamla önskemålet står emellertid kvar, och själva den utsträckning
vari de utomäktenskapliga barnen redan likställts med barn i
äktenskap kan ha blivit ett motiv att så långt möjligt undanröja den rättsolikhet
som kvarstår. Den allmänna tendens mot social och ekonomisk utjämning
som utmärker tiden torde också ha främjat tanken att inom- och
utomäktenskapliga barn böra ärva lika.

Såsom ofta påpekats måste arvsrätten röna inverkan av ändringar i den
samhällsstruktur och samhällssyn som utgjort grunden till dess utformning.
På grund av samhällsutvecklingen i det hela torde principiella skäl icke
längre i och för sig böra utgöra hinder mot att de utomäktenskapliga barnen
även i arvsrättsligt hänseende bliva likställda med barn i äktenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

325

Av vad nu anförts följer självfallet icke att de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt bör utvidgas i enlighet med förslaget. Avgörande bör vara vilka de
praktiska verkningarna av en dylik utvidgning kunna antagas bli.

Att utvidgningen ej skulle få stor ekonomisk betydelse torde vara uppenbart.
Det måste dock beaktas att fall kunna tänkas förekomma där de ekonomiska
verkningarna skulle bli avsevärda.

Såsom fördelar, som skulle ernås genom reformen, har framför allt åberopats
dels att de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende
skulle förbättras och dels att samhörigheten mellan fader och barn skulle
stärkas.

Sedan fråga först uppkom om att giva de utomäktenskapliga barnen arvsrätt
även efter fadern har deras sociala ställning i hög grad förbättrats.
Mycket har därvid 1917 års lagstiftning betytt. En allmän demokratisering
av tänkesättet har också haft sin betydelse. Det är för nutida uppfattning
främmande att ringakta någon på grund av hans utomäktenskapliga börd.
1 socialt hänseende torde därför arvsrättens utvidgning icke längre ha någon
nämnvärd mission att fylla. Snarast skulle den väl, såsom en av ärvdabalkssakkunniga
anfört, bekräfta en redan skedd social omvärdering. Belysande
äro socialvårdsförbundets uttalanden att den sociala betydelsen av en
dvlik reform minskat och att förbundet icke är övertygat om att den föreslagna
arvsrätten i någon mera avsevärd utsträckning skulle komma att
motverka mindervärdeskänslor hos de utomäktenskapliga barnen. Viss ytterligare
förbättring av deras sociala ställning skulle reformen dock sannolikt
medföra.

I det föregående har redan anmärkts att den föreslagna utvidgningen av
det utomäktenskapliga barnets arvsrätt icke kan leda till att mellan fadern
och barnet kommer till stånd en samhörighet jämförlig med den som normalt
finnes mellan en fader och hans barn i äktenskapet. Det måste dock
antagas att arvsrätten skulle öka faderns intresse för barnet. Till ett stärkande
av sambandet mellan fadern och barnet kan också det planerade införandet
av anteckning om barnet i faderns personakt komma att bidraga.
I den mån samhörigheten mellan fader och barn genom arvsrätten kan ökas
är detta givetvis att räkna som en vinst, även om i sammanhanget också bör
hållas i minnet, att större likställighet mellan inom- och utomäktenskapliga
barn knappast kan undgå att i vass män minska den på äktenskapet grundade
familjens betydelse som samhällsinstitution. Även bör ihågkommas att
ökad samhörighet mellan den som förklarats för fader och barnet kan komma
till stånd allenast om den förre känner sig övertygad om faderskapet.
Hyser han tvivel därom lär han varken genom den ena eller andra lagstiftningsåtgärden
kunna förmås att socialt stå för sitt faderskap eller hysa
ansvarskänsla för barnet.

Mot de fördelar som skulle vara förbundna med den utvidgade arvsrätten
har man att väga de vanskligheter och nackdelar som skulle följa med reformen.
Endast de mera väsentliga skola här avhandlas. Bland dem bör först
framhållas, att på grund av den bristande möjligheten att säkert fastställa

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

det biologiska faderskapet det utomäktenskapliga barnet i en del fall skulle
komma att taga arv efter en man som i verkligheten icke är dess fader. Såväl
1917 som 1928 ansågs, oavsett vad som i övrigt talade mot att utvidga de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt, ett avgörande hinder däremot möta i
de vanskligheter som skulle uppkomma med avseende å faderskapsbevisningen.
Sedan dess har blodgruppsforskningen gjort avsevärda framsteg.
Vidare ha andra antropologiska undersökningar än blodundersökningar,
ehuru deras betydelse såsom hjälpmedel vid faderskapets fastställande fortfarande
synes vara mycket ringa, dock fått något större användning än förr.
Numera finnas således större möjligheter än tidigare att från faderskapet till
ett barn utesluta en med orätt utpekad man. Även har det blivit möjligt att
i viss mån bedöma den positiva sannolikheten för att en man som haft samlag
med modern verkligen är fader till barnet.

För att de bättre möjligheterna skola kunna utnyttjas ha de sakkunniga
föreslagit nya regler om fastställande av faderskapet, vilka skulle ersätta
dem som finnas upptagna i 3 kap. 1 och 2 §§ föräldrabalken. Förslag om nya
bestämmelser i ämnet har i anslutning därtill framlagts av departementschefen.
När det är ovisst vem som är fader skall enligt de nya reglerna talan
kunna samtidigt föras mot flera män. Visar utredningen att modern under
konceptionstiden haft samlag med flera män utan att någons faderskap
i och för sig är osannolikt, skall domstolen utvälja den som med större sannolikhet
än de övriga kan antagas vara fader till barnet. Genom dessa regler
skulle enligt departementschefens uppfattning komma att skapas betydligt
större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet verkligen överensstämmer
med det biologiska. Reformen anses av departementschefen utgöra
en förutsättning för att de utomäktenskapliga barnen skall tillerkännas
arvsrätt efter fader och fädernefränder.

Om nyssnämnda regler kommer lagrådet att utförligt yttra sig vid förslaget
till lag om ändring i föräldrabalken. Såsom där närmare utvecklas, har
lagrådet funnit sig ej kunna tillstyrka att den föreslagna nya ordningen
kommer till stånd. I fråga om de föreslagna reglernas betydelse för arvsrättsspörsmålet
har lagrådet kommit till den uppfattningen, att deras genomförande
i verkligheten ej i tillräcklig grad skulle öka säkerheten vid faderskaps
fastställande. Den risk som i tvivelaktiga fall alltjämt skulle komma
att föreligga för att faderskapet fastställes i strid mot verkliga förhållandet
synes alltför betydande för att å fastställandet skall kunna grundas nya
rättsverkningar som — även om de blott i ett jämförelsevis ringa antal fall
skulle bli aktuella — dock äro av stor vikt. Svårigheten att med tillräcklig
säkerhet fastställa faderskapet anser lagrådet således alltfort utgöra ett avgörande
hinder mot att generellt tillerkänna de utomäktenskapliga barnen
arvsrätt i enlighet med förslaget.

Visserligen kan redan enligt gällande svensk rätt ett vid faderskapets fastställande
begånget misstag medföra att en man med orätt ålägges en avsevärd
underhållsskyldighet, och det kan i belysning härav synas egendomligt
att när det gäller barnets arvsrätt tillägga risken för dylika misstag så

327

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1958

stor betydelse som här skett. För den som oriktigt förklarats för fader måste
tydligen underhållsbördan i de flesta fall vara en mera kännbar påföljd än
utsikten att barnet en gång skall taga del i hans kvarlåtenskap. Emellertid
bör beaktas att i vårt land av gammalt gällt att redan den omständigheten,
att en man kan vara fader, är tillräcklig för att han skall vara skyldig att
svara för barnets underhåll. Denna grundsats torde vara så införlivad med
svenskt rättsmedvetande att den knappast uppfattas som i någon högre grad
stötande. Att det må förhålla sig så synes ej göra det försvarligt att nu införa
regler, enligt vilka det felaktiga faderskapet skulle få ytterligare påföljder,
vilka i olikhet med underhållsskyldigheten närmast skulle drabba icke
den som förklarats för fader utan hans efterlevande familj.

I den mån uppfattningen av rätten till arv såsom en följd av familjegemenskapen
alltjämt är levande hos allmänheten, kan det svårligen undvikas
att arvsanspråk från personer utanför familjekretsen många gånger komma
att te sig som oberättigade intrång. Självfallet gäller detta särskilt dem som
på grund av den vidgade arvsrätten förlora dem eljest tillkommande arvslotter
eller nödgas se dem minskade. Tydligt lärer sålunda vara att man i
icke ringa omfattning måste räkna med en mer eller mindre utpräglad motsatsställning
mellan den legitima familjen och den utomäktenskapliga arvingen.
Risken för att denna motsättning skapar agg och leder till konflikter
är uppenbar.

Ett speciellt problem rörande familjen förtjänar särskild uppmärksamhet,
nämligen det som hänför sig till de menliga verkningar det utomäktenskapliga
barnets arvsrätt efter fadern skulle i mindre bon kunna få för efterlevande
hustru genom att hennes rätt måste vika för barnets arvsrätt. Dessa
verkningar ha så pass ingående belysts i motiven att det icke synes erforderligt
att här närmare redogöra för dem. Såsom departementschefen påpekat
är ett särskilt ömmande fall det, då den avlidne mannen efterlämnar, förutom
barn utom äktenskap, endast hustru. Den hälft av boet som hustrun
enligt gällande rätt erhåller i arv skulle i stället komma att tillfalla det
utomäktenskapliga barnet. För att mildra verkningarna för hustrun föreslås
nu sådan ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken att den s. k. sextusenkronorsregeln
blir tillämplig även om efter den döde finnes bröstarvinge
som ej jämväl är efterlevande hustruns avkomling eller undeihållsberättigat
barn utom äktenskap. I följd härav skulle någon olägenhet ej tillskyndas
efterlevande hustru, om kvarlåtenskapen uppgår till högst sextusen
kronors värde, och om värdet ligger mellan sextusen och tolvtusen kronor
skulle hustru vara berättigad till egendom för åtminstone förstnämnda belopp,
medan återstoden skulle ärvas av barnen.

De sakkunniga framhålla själva att det stundom, särskilt när äktenskapet
varat länge och hustrun saknar yrkeskunnighet som kan utnyttjas för hennes
försörjning, torde te sig hårt att hon skall nödgas avstå från en del av
den egendom som utgjort makarnas gemensamma bo. Under hänvisning
härtill ifrågasätta de, om efterlevande hustru genom den föreslagna ändringen
av giftermålsbalken skulle bliva skäligen tillgodosedd. Den skiljak -

328

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

tige sakkunnige framhåller att det varit önskvärt, att önskemålet om en legal
rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt
i orubbat bo kunnat förverkligas i samband med utvidgandet av det utomäktenskapliga
barnets arvsrätt. Departementschefen vill för sin del ej bestrida,
att goda skäl kunna åberopas för att hustru vid mannens död skall
beredas större trygghet än den som skulle följa av sextusenkronorsregeln
jämte möjligheterna att tillgodose hustrun genom äktenskapsförord eller
testamente.

Att trots de anförda betänkligheterna hinder ej ansetts möta mot att låta
arvsrätt efter fadern inträda innan anstalter träffats för ett bättre tillvaratagande
av efterlevande hustrus rätt motiveras i förslaget med att den närmare
lösningen av problemet är en avvägningsfråga, som icke enbart har
samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt utan i regel gäller en
avvägning mellan den efterlevande maken och äktenskapliga barn. Med all
rätt betecknas problemet såsom praktiskt mycket viktigt. Departementschefen
anser detsamma emellertid i första hand böra upptagas vid det nordiska
samarbete på arvslagstiftningens område som skulle börja inom den närmaste
tiden. Ändringen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken är avsedd att betraktas
endast som en provisorisk lösning av den stora och svårlösta frågan
om efterlevande makes ställning i den först avlidne makens dödsbo.

Den argumentering som sålunda givits för alt låta utomäktenskapliga
barn erhålla arvsrätt efter fadern innan det därmed omedelbart sammanhängande
spörsmålet om efterlevande hustrus rätt i boet vunnit en tillfredsställande
lösning synes ej övertygande. Att låta det senare problemet komma
i efterhand torde vara att tillmäta den principiella sidan av arvsrättsreformen
alltför stor betydelse, medan för litet avseende fästes vid de praktiska
verkningarna. Vad nu sagts torde så mycket mera förtjäna beaktande
som utvidgandet av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt näppeligen
kan anses vara en reform av någon högre angelägenhetsgrad. Det föreligger
icke här ett samhällsproblem av den beskaffenhet att en snar ändring är
oundgänglig. Även bland remissinstanser som på grund av sin uppgift kunna
antagas vara särskilt angelägna att slå vakt om de utomäktenskapliga
barnens rätt finnas de som ställt sig tveksamma eller avvisande till förslaget.

Åtskilliga remissinstanser, bland dem häradshövding- och stadsdomarföreningarna
samt advokatsamfundet, ha givit uttryck åt den uppfattningen,
att den föreslagna ändringen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken icke är tillfyllest
för beredande åt efterlevande hustru av det skydd, som vidgad arvsrätt
för barn utom äktenskap påkallar, och att fördenskull, därest utvidgningen
skall komma till stånd, det ej bör ske förrän efterlevande hustrus
ställning genom andra lagstiftningsåtgärder stärkts i mera väsentlig grad.
Lagrådet ansluter sig för sin del till denna uppfattning. Enligt lagrådets mening
bör — oavsett vilken betydelse för arvsfrågan som tillmätes svårigheten
att i tvivelaktiga fall fastställa faderskapet -— med frågans lösning anstå
tills sådana lagstiftningsåtgärder som nyss nämnts blivit vidtagna.

Kungl. Maj. ts proposition nr H4 år 1958

329

En ytterligare anledning att icke nu företaga genomgripande ändringar i
fråga om arvsrätten utgör det förhållandet att, såsom förut berörts, detta
rättsområde skall bliva föremål för gemensam nordisk utredning, vilkens
resultat icke kan med någon säkerhet förutses.

Vid förnyad prövning av frågan efter det lagstiftningsåtgärder i ovanberörda
hänseenden vidtagits synes det förtjäna övervägas — förutsatt att
möjligheten att utesluta eller bevisa faderskap ej kommit i helt förändrat
läge — att begränsa reformen till de fall då tvivel om faderskapet icke råder.
Härvid synas skäl förefinnas att låta den arvsberättigade kretsen omfatta
alla barn beträffande vilka faderskapet fastställts genom erkännande.
Vidare skulle till angivna krets kunna hänföras de fall då faderskap fastställts
genom dom utan att domstolen funnit anledning till tvivel angående
faderskapet; när domstolen stannat i tvivel om att barnet avlats av svaranden,
skulle i domen meddelas förklaring att arvsrätt icke skall äga rum.

Genom regler av dylikt innehåll skulle själva principen om arvsrätt komma
att bli inskriven i lagen och den ojämförligt största delen av utomäktenskapliga
barn i arvsrättsligt hänseende bli likställda med barn i äktenskap.
Det remitterade förslagets syfte skulle sålunda komma att bli tillgodosett
i så stor utsträckning som är praktiskt möjligt utan de olägenheter
och risker för oriktiga avgöranden som föranlett invändningarna mot förslaget.
Erhölle arvsregeln den nu angivna omfattningen, kunde de nuvarande
stadgandena om trolovningsbarn och arvsrättsförklaring utgå ur lagstiftningen.

I enlighet med vad ovan anförts hemställer lagrådet, att i ärvdabalken upptagas
regler motsvarande de nuvarande, i 3 kap. lagen om arv införda stadgandena
om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om
arvsrätt efter sådant barn. Det synes vara lämpligast att bestämmelserna
få sin plats i ett särskilt kapitel mellan förslagets 3 och 4 kap., varav föranledes
ändrad numrering av efterföljande kapitel ävensom ändring av vissa
hänvisningar.

4 KAP.

2 §.

Enligt förslaget skall från huvudregeln, att arvsrätt ej äger rum mellan
adoptivbarn och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet
å andra sidan, gälla allenast det undantaget, att om make adopterat
andra makens barn, arv dock skall tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma. I denna del överensstämmer departementsförslaget med
vad de sakkunniga förordat för fall av adoption utan förbehåll om skyldemans
arvsrätt. Beträffande rätten att antaga adoptivbarn skiljer sig emellertid
departementsförslaget från sakkunnigförslaget bland annat därutinnan
att i det förra bibehållits rätten att adoptera eget barn utom äktenskap.
Ingå föräldrarna till utomäktenskapligt barn äktenskap med varandra
efter det att endera av dem adopterat barnet, torde kunna förutsättas att

330

Kungl. Maj.ts proposition nr lik~år 1958

undantagsregeln i förevarande paragraf jämlikt grunderna för densamma
skall anses tillämplig, även om en sådan tillämpning kan synas strida mot
en strängt bokstavlig tolkning. För att barnet i arvsrättsligt hänseende skall
bli likställt med barn som födas efter äktenskapets ingående måste eljest
den av makarna som icke är adoptant i sin tur adoptera barnet, något som
uppenbarligen måste te sig svårförståeligt för vederbörande.

8 KAP.

9 §■

I 1 § i förevarande kapitel upptagas såsom förutsättningar för att underhållsbidrag
skall utgå ur kvarlåtenskap allenast, att arvlåtaren lämnar
efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och att barnet icke kan av
sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad prövas
skäligt; det förutsättes således icke uttryckligen, att arvlåtaren under livstiden
varit underhållsskyldig mot barnet. Ordalagen i sagda paragraf skulle
följaktligen kunna i och för sig föranleda den tolkningen att — oaktat enligt
7 kap. 5 § i det föreliggande förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
såsom huvudregel gäller att med adoption underhållsskyldigheten
mellan föräldrarna och barnet upphör — ett adoptivbarn skulle kunna vara
berättigat till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter föräldrarna. Uppenbarligen
är emellertid avsett, att någon rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap
i regel icke skall föreligga i sådant fall. Undantag härifrån torde
vara avsett att gälla för den i sistnämnda paragraf och 4 kap. 2 § i förevarande
förslag omförmälda händelse, att barnet adopterats av arvlåtarens
make. Förevarande kapitel synes därför böra kompletteras med ett stadgande
av innehåll, att de där meddelade bestämmelserna icke äga tillämpning
då barn till arvlåtaren adopterats av annan än arvlåtarens make. Stadgandet
torde kunna utgöra ett andra stycke i förevarande paragraf.

Därest vad lagrådet anfört vid 2 kap. vinner bifall, bör vidare paragrafens
huvudstadgande ändras till att liksom 8 kap. 9 § lagen om arv även upptaga
barn utom äktenskap som har arvsrätt efter arvlåtaren.

I fråga om underhållsbidrag till icke arvsberättigade barn utom äktenskap
vid faderns död äger, enligt 8 § promulgationslagen till föräldrabalken,
vad i 11 § 1917 års lag om barn utom äktenskap är stadgat fortfarande
tillämpning. Enligt sistnämnda lagrum gäller, att när fader till barn
utom äktenskap dör skall, om barnet ej har arvsrätt efter honom, det belopp
som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet
emot barnet utgå ur behållningen i boet före arvs- och testamentslotter,
dock att barnet icke härigenom må erhålla större del därav än det
skulle hava bekommit om det varit av äktenskaplig börd. Vidare föreskri -

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

331

ves att angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet gäller vad
i 7 kap. 7 § föräldrabalken är stadgat för det fall, att fadern åtager sig att
till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, samt att med
belopp som tillfaller barnet skall förfaras på sätt i samma lagrum sägs.

Med avseende å dessa stadganden om barnets rätt till underhåll uttalades
i betänkandet med förslag till föräldrabalk att bestämmelser av angivet innehåll
närmast hade sin plats i ärvdabalken men att om alla barn utom äktenskap
erhölle arvsrätt efter fadern bestämmelserna bleve överflödiga. I
avvaktan på lösningen av denna fråga ansågo de sakkunniga lämpligt att
bestämmelserna upptogos i promulgationslagen till föräldrabalken.

Därest i enlighet med lagrådets hemställan allmän arvsrätt för alla barn
utom äktenskap icke nu genomföres, erfordras fortfarande bestämmelser
rörande underhåll efter faderns död till barn som icke ha arvsrätt efter
honom. Kommer arvsreformen till stånd, bli sådana bestämmelser likaledes
erforderliga, därest lagrådets hemställan nedan vid 16 kap. beaktas. Bestämmelserna
synas kunna erhålla samma sakliga innehåll som de nuvarande
och upptagas i en ny 10 § i förevarande kapitel. Om så sker, bör 8 § promulgationslagen
till föräldrabalken upphävas.

12 KAP.

7 §.

I 3—9 §§ i detta kapitel meddelas bestämmelser för det fall, att någon
genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill äganderätten
vid testators död eller senare skall tillfalla annan. Bestämmelserna skola
äga tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet. Enligt 7 § må egendom
som omfattas av nyttj anderätten ej tagas i mät för ägarens gäld. Från
denna regel stadgas dock undantag bland annat i fråga om gäld efter testator,
för vilken ägaren svarar enligt 21 kap. Regler av motsvarande innebörd
finnas för närvarande i 4 kap. 7 § testamentslagen. Vid testamentslagens
tillkomst saknades emellertid praktiskt taget möjlighet för dödsboförvaltning
att lägga gäld å kvarlåtenskapen. Genom boutredningslagen är detta
förhållande numera ändrat. Inom vissa gränser kan dödsboet belastas med
gäld, och 4 kap. 15 § boutredningslagen —- motsvarande 21 kap. 15 § i förslaget
— skiljer därför mellan gäld efter den döde och annan boets gäld.
Undantaget från förbudet mot utmätning synes därför böra avse ej blott
gäld efter den avlidne utan även annan boets gäld för vilken ägaren svarar.
Lagrådet hemställer fördenskull att orden »efter testator» i 7 § måtte utgå.

15 KAP.

4 §■

Beträffande förverkande av rätt till arv och testamente jämställes i förevarande
paragraf med förövare av brottslig gärning den som medverkat till
brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. Enligt sistnämnda paragraf
kan understundom inträda straffrihet. Uppenbarligen är meningen, att

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

medverkande som enligt detta lagrum blir straffri likväl skall förverka rätt
till arv och testamente i fall enligt 1 och 2 §§ i förevarande kapitel. Däremot
får antagas, att dylik medverkande icke skall förverka arvsrätt enligt 3 §
i kapitlet, eftersom detta stadgande beträffande förövaren av den brottsliga
gärningen förutsätter att han blivit dömd och samma förutsättning måste
anses vara avsedd att gälla i fråga om medverkande.

16 KAP.

Tidigare har i svensk rätt funnits en särskild bestämmelse medförande
preskription av arvsanspråk grundade på utomäktenskapligt skyldskapsförhållande.
1917 års lag om barn utom äktenskap innehöll ett stadgande som
innebar att talan om barns förklarande för trolovningsbarn vid äventyr av
talans förlust i regel skulle anhängiggöras inom två år från barnets födelse.
Eftersom med egenskapen att vara trolovningsbarn följde arvsrätt efter fadern,
gällde sagda tidsfrist jämväl såsom preskriptionstid för arvsrätten.
Nyssnämnda bestämmelse upphävdes emellertid vid föräldrabalkens ikraftträdande.
Vid granskningen av det till lagrådet remitterade förslaget till
föräldrabalk hade lagrådet hemställt om upptagande i balken av en motsvarighet
till berörda preskriptionsregel, men denna hemställan vann icke
bifall.

Enligt föreliggande förslag till ny ärvdabalk utvidgas för fädernesidans
vidkommande de arvsrättsliga verkningarna av faderskap till barn utom
äktenskap. Genomföres förslaget i denna del, får frågan om preskriptionsbestämmelser
åter aktualitet. Särskilt synas de förhållanden som uppkomma,
när faderskapet vid faderns död ännu icke fastställts, förtjäna uppmärksamhet.

Faderskap till utomäktenskapligt barn fastställes jämlikt 1 kap. 2 § föräldrabalken
genom dom eller erkännande i viss form. Någon tidsgräns för
väckande av faderskapstalan finns icke stadgad. Givetvis ligger det dock i
barnets intresse att fastställelsen kommer till stånd så snart ske kan. I allmänhet
torde också, icke minst till följd av barnavårdsmannens ingripande,
faderskapet fastställas relativt kort tid efter barnets födelse. Man måste
emellertid räkna med att det understundom kan dröja avsevärd tid innan
åtgärder vidtagas för att få fastställelse till stånd. Avlider fadern dessförinnan,
kunna tydligen svårigheter uppstå. Är det känt att ett utomäktenskapligt
barn finnes, bli de mindre framträdande. Barnets existens kan
emellertid vara okänd för dödsbodelägarna. Visshet att arvsanspråk icke
komma att framställas från ett tidigare okänt utomäktenskapligt barn vinnes
icke förrän arvspreskription inträtt. Gällande preskriptionsbestämmelser
äro emellertid icke avfattade med tanke på här åsyftade fall. Även om
stadgandena angående kungörelseförfarande skulle anses tillämpliga oaktat
faderskapet ej fastställts, är det dock tydligt att stadgandena icke kunna
få nämnvärd praktisk betydelse; blotta möjligheten att det kan finnas okända
utomäktenskapliga barn kan icke rimligen föranleda utfärdande av kungörelse.
Möjligheten att göra arvsrätt gällande kommer följaktligen att stå

Kungl. Maj.ts proposition nr Z44 år 1958

333

öppen intill dess tio år förflutit från faderns död. Även efter denna tids förlopp
skulle anspråk kunna framställas på arv efter en avliden fädernefrände,
anspråk som i sin tur skulle komma att preskriberas först 10 år efter
det senare dödsfallet. Ovisshet rörande de arvsrättsliga förhållandena kan
sålunda komma att föreligga under lång tid.

Olägenheter av antytt slag kunna tänkas i viss mån uppstå redan nu på
grund av möjligheten att inom tio år från faderns död framställa arvsanspråk,
grundade på påstådd egenskap av trolovningsbarn. Genom arvsreformen
skulle olägenheterna bli avsevärt större på grund av att rättsläget
i väsentliga avseenden förändras. Den som påstår att trolovning skett har
att ådagalägga detta. Skall arvsrätten bygga enbart på skyldskapen erfordras
ej sådan bevisning; den utredning som enligt särskilda bevisregler är
tillfyllest för bifall till faderskapstalan blir tillräcklig även för styrkande
av arvsrätt. För den utpekade faderns efterlevande kan det bliva svårt
att förebringa motbevisning. Det är icke längre möjligt att verkställa fullständig
blodundersökning, och även i övrigt kunna bevisningssvårigheter
uppkomma, som bli större ju längre tid som förflyter efter dödsfallet.

För att förebygga att ovisshet rörande arvsförhållandena kommer att bestå
under alltför lång tid synes det påkallat att införa en bestämmelse, varigenom
rätten att taga arv göres beroende av att faderskapet fastställes
inom viss tid efter faderns död. Bestämmelsen bör gälla såväl barnets och
dess avkomlingars rätt till arv efter fader och fädernefränder som dessas
arvsrätt efter barnet och dess avkomlingar. Härigenom skulle efter den angivna
tidens förlopp all arvsrätt på grund av denna skyldskap vara avskuren.

Tiden torde, med beaktande av tidsfristen i 1 och 2 §§, kunna bestämmas
så att faderskap skall vara fastställt eller talan därom väckt inom fem år
efter faderns död. Härvid förutsättes att, om en sådan bestämmelse införes,
även barnets arvingar skola äga föra dylik talan i händelse barnet avlider
innan tidsfristen gått till ända.

En bestämmelse av angiven innebörd synes kunna få sin plats i en särskild
paragraf mellan förslagets 8 och 9 §§.

För det fall att utomäktenskapliga barns arvsrätt utvidgas i enlighet med
förslaget hemställes under hänvisning till det sagda om upptagande i en ny
paragraf, betecknad 9 §, av ett stadgande att, om ej faderskap till barn
utom äktenskap fastställts eller talan därom väckts inom fem år från faderns
död, arvsrätt på grund av denna skyldskap ej skall äga rum.

Något behov av särskilda övergångsbestämmelser synes icke föranledas av
vad sålunda förordats. Enligt 4 § förslaget till lag om införande av nya
arvdabalken skall, om fadern lever vid nya balkens ikraftträdande, denna
äga tillämpning i fråga om trolovningsbarns rätt till arv och arvsrätten
efter dem. Den föreslagna preskriptionsregeln blir härigenom under nämnda
förutsättning tillämplig även å trolovningsbarn. Enligt de vid förslaget till
lag om ändring i föräldrabalken fogade övergångsbestämmelserna skola
för barn som fötts före lagens ikraftträdande äldre lags bestämmelser om

334

Kungl. Maj:ts proposition nr låå år 1958

trolovningsbarn fortfarande gälla. I fråga om rätten att föra talan om sådana
barns förklarande för trolovningsbarn göres sålunda icke någon ändring i
vad nu gäller. Införes i enlighet med vad ovan förordats preskription av
rätten för utomäktenskapligt barn att efter faderns död framställa arvsanspråk,
blir följden således att efter preskriptionstidens utgång barnens
förklarande för trolovningsbarn ej längre medför arvsrätt för dem. Denna
verkan synes emellertid följdriktig och torde ej böra föranleda några särbestämmelser.

18 KAP.

Rubriken

Förevarande kapitel motsvarar 1 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till
kapitlets inplacering i ärvdabalken har den tidigare rubriken »Allmänna
bestämmelser om boutredning» ansetts icke kunna bibehållas. Mot den i
stället föreslagna rubriken »Om dödsbos förvaltning» synes emellertid kunna
anmärkas dels att den ej helt svarar mot innehållet, dels och framför allt
att även nästföljande kapitel handlar om förvaltning av dödsbo. Lagrådet
hemställer därför att rubrikens lydelse jämkas, förslagsvis till »Allmänna
bestämmelser om dödsbo».

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken

2 §.

Beaktas lagrådets under 8 kap. i förslaget till ärvdabalk sist gjorda uttalanden,
bör i förevarande paragraf även medtagas 8 § i promulgationslagen
till föräldrabalken.

i §■

Vinner vad lagrådet vid 2 kap. förslaget till ärvdabalk hemställt rörande
arvsrätt för barn utom äktenskap bifall, följer därav att förevarande paragraf
skall utgå ur förslaget.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
13 KAP.

12 §.

Förslaget om ändring av denna paragraf har närmast föranletts av förslaget
om utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap och avser att för
efterlevande hustru mildra verkningarna vid mannens död av att utomäktenskapliga
barn till honom skola taga del i kvarlåtenskapen.

I anledning av erinringar som under remissbehandlingen riktades mot
ändringsförslaget har såsom förut nämnts departementschefen framhållit,
att ändringen endast vore att betrakta som en provisorisk lösning av den

Kungl. Afaj.ts proposition nr 144 år 1958

335

stora och svårlösta frågan om efterlevande makes ställning i den först avlidne
makens dödsbo samt att denna fråga borde upptagas vid det nordiska
samarbete på arvslagstiftningens område som skulle börja inom den närmaste
tiden.

Vid nu angivna förhållanden synes, därest lagrådets hemställan rörande
arvsreformen beaktas, frågan om ändring av förevarande lagrum böra anstå
i avbidan på resultatet av överläggningarna.

Lagrådet hemställer därför att paragrafen lämnas oförändrad.

13 §.

Första stycket innehåller bestämmelser om makes rätt att vid bodelning
på sin lott bekomma viss egendom. Enligt lagrummets huvudstadgande är
en var av makarna berättigad att — sedan först till varderas lott hänförts
arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans
näring — på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom
han önskar. Ingår fastighet i makes giftorättsgods eller innefattar detta annan
egendom som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom
att behålla, är sagda företrädesrätt jämlikt sista punkten kompletterad med
en utlösningsrätt, i det att maken är berättigad att, även om egendomen i
värde överstiger vad på hans lott belöper, erhålla densamma på sin lott, om
han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott.

Enligt ett generellt stadgande i 1 § andra stycket skall, när make är död,
vad i förevarande kapitel sägs om make tillämpas beträffande hans arvingar
och universella testamentstagare, såvida ej annorlunda stadgas. Ovannämnda
huvudstadgande i 13 § första stycket är på grund härav tillämpligt jämväl
på arvingar och universella testamentstagare, när bodelning sker i anledning
av makes död. Utlösningsrätt enligt 13 § första stycket sista punkten
tillkommer däremot jämlikt tredje stycket samma paragraf ej andra
arvingar än bröstarvingar och är därjämte begränsad till att avse fastighet
som den avlidne maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller
sådan släktings dödsbo.

Då sistnämnda lagrum sålunda innehåller ett undantag från den generella
regeln i 1 § andra stycket, synes den i gällande lydelse begagnade negativa
formuleringen (»ej andra arvingar än bröstarvingar») vara att föredraga
framför förslagets positiva (»hans bröstarvingar»). Att universella
testamentstagare icke äga utöva lösningsrätt torde vara uppenbart även om
den nuvarande formuleringen bibehålies.

Lagrådet är ense med departementschefen därom att det även utan uttryckligt
omnämnande lärer vara tydligt att uttrycket »bröstarvingar» i tredje
stycket efter nya ärvdabalkens ikraftträdande måste tolkas såsom innefattande
även adoptivbarn och dess avkomlingar. Däremot synes det lagrådet
tveksamt huruvida det finns tillräckliga skäl att, såsom föreslås, vidga
lösningsrätten till att avse alla slag av fastigheter. Bröstarvinges rätt att i
vissa fall lösa till sig fastighet har tillkommit huvudsakligen med hänsyn till
önskemålet att främja fortsatta släktförvärv av jordbruksfastigheter som

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

i två eller flera generationer tillhört samma familj. I fråga om den stora kategorien
villafastigheter har det åtminstone hittills varit mindre vanligt med
sådana upprepade släktförvärv och lösningsrättens begränsning torde därför
i praktiken mestadels ha medfört att någon rätt för bröstarvingarna att
lösa till sig sådan fastighet icke kunnat ifrågakomma. Enligt departementsförslaget
skulle emellertid så bli fallet. Den försvagning av efterlevande
makes möjligheter att hävda sig gentemot den avlidnes bröstarvingar, som
förslaget sålunda medför, kan icke minst med hänsyn till det nuvarande läget
på bostadsmarknaden tänkas få mindre tilltalande konsekvenser.

Att ifrågavarande begränsning av lösningsrätten icke ansetts böra kvarstå
sammanhänger med förslaget att adoptivbarn i arvsrättsligt hänseende
skola vara likställda med adoptants egna barn. Lösningsrätt bör vid sådant
förhållande icke — såsom bleve fallet om begränsningsregeln bibehålies
oförändrad — vara utesluten om den avlidne maken varit adoptivbarn och
förvärvat sin fastighet från någon till vilken han stått i adoptivförhållande
motsvarande i stadgandet omnämnd släktskap. Lagrådet hyser dock, såsom
framgår av vad ovan anförts, vissa betänkligheter mot förslaget att helt upphäva
begränsningsregeln. Syftemålet synes kunna vinnas utan antydda olägenheter
genom att lösningsrätten bestämmes att avse fastighet, som maken
förvärvat från någon med vilken han varit släkt i rätt uppstigande led
eller till vilken han på grund av adoption stått i motsvarande förhållande
eller ock från sådan anförvants dödsbo. Lagrådet hemställer att paragrafen
ändras i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelserna

Därest såsom ovan förordats 13 kap. 12 § ej ändras i detta sammanhang,
följer därav att andra stycket i övergångsbestämmelserna bör uteslutas.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 KAP.

4 §.

Beaktas vad lagrådet vid 2 kap. förslaget till ärvdabalk hemställt rörande
arvsrätt för barn utom äktenskap, bör förevarande paragraf bibehållas.

3 KAP.

1 och 2 §§.

Svårigheten att styrka faderskap till barn utom äktenskap samt vikten
för modern och barnet av att faderskapet blir fastställt ha föranlett att i
lagstiftningen upptagits särskilda regler med syfte att bereda lättnader i
fråga om bevisningen. Såsom huvudregel har sedan länge gällt och gäller
ännu att den som haft samlag med modern under konceptionstiden skall
anses som fader till barnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

337

Presumtionen att den som haft samlag med modern under konceptionstiden
skall anses som fader till barnet kunde enligt 1917 års lag brytas endast
genom att någon omständighet styrktes, på grund varav det var uppenbart
att barnet ej avlats vid samlaget. Bland omständigheter som i sådant
syfte kunde åberopas anfördes i förarbetena till lagen, att mannen var impotent,
att modern redan var havande eller att barnet företedde påtagliga
rasegendomligheter. Genom utvecklingen av blodgruppsforskningen under
1930-talet och senare ökades efter hand möjligheterna för en man, vilken
med orätt uppgivits såsom fader, att fria sig från det påstådda faderskapet.
Vid den tid då förslaget till föräldrabalk framlades förefanns enligt motiven
i ungefär en tredjedel av samtliga fall, då påstående om faderskap
riktats mot orätt man, utsikt att genom blodprov utesluta honom från faderskapet.

Föräldrabalken innebar ej någon ändring av den grundläggande presumtionsbestämmelsen.
Det ansågs icke kunna ifrågasättas annat än att som
huvudregel alltjämt borde gälla att en svarande i faderskapsmål skall anses
såsom barnets fader om han haft samlag med modern under konceptionstiden;
och det framhölls att med hänsyn till barnets framtid faderskapet
borde fastställas även om viss risk för misstag förelåge. Ej heller
i betänkandet med förslag till ärvdabalk ha ärvdabalkssakkunniga ifrågasatt
någon ändring av huvudregeln. Departementschefen har anfört bl. a. att, eftersom
man ej kunde räkna med att inom överskådlig tid nå fram till metoder
enligt vilka ett barns härstamning kunde fastslås med fullständig visshet,
man måste nöja sig med en faderskapsregel som, vid sidan av de osäkerhetsmoment
och andra nackdelar vilka ofrånkomligen vore förenade med
densamma, erbjöde individen och samhället så stora fördelar som möjligt ur
rättvisesynpunkt och social synpunkt. I anledning av att i vissa yttranden
ifrågasatts om icke faderskap borde fastställas endast då det förelåge omständighet
som gjorde faderskapet sannolikt, har departementschefen framhållit
att det i sådana fall, då det icke funnes anledning antaga att modern
haft samlag med annan än den av henne uppgivne mannen, innebure en
onödig försiktighet att fordra positiv sannolikhet för dennes faderskap.

Däremot innebar föräldrabalken en uppmjukning i fråga om möjligheten
att häva presumtionen. Enligt 3 kap. 2 § föräldrabalken kräves icke, såsom
tidigare, att det är uppenbart att barnet ej avlats vid samlag varom är
fråga. För ogillande av faderskapstalan är tillfyllest att det är osannolikt
att barnet avlats vid samlaget. Främst föranleddes denna ändring av de
genom blodgruppsforskningen vunna möjligheterna att icke blott utesluta
vissa faderskap utan även göra ett påstått faderskap i högre eller lägre
grad osannolikt.

Ej heller beträffande den sist berörda regeln i föräldrabalken innefattar
det remitterade förslaget någon saklig ändring.

Den viktigaste nyheten i förslaget avser tillåtligheten och verkningarna
av invändning från svarandens sida att modern haft samlag även med an22
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 144

338

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

nan man under konceptionstiden. Hithörade spörsmål ha tidigare behandlats
såväl av lagberedningen i förslagen 1915 till lag om barn utom äktenskap
och 1925 till lag om arv som av ärvdabalkssakkunniga i förslaget 1946
till föräldrabalk. I de äldre förslagen avvisades tanken att tillåta exceptio
plurium med hänsyn till de olägenheter av olika slag som ansågos förenade
med en sådan ordning; dock uttalades i 1915 års förslag att om det varit
möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma, huruvida större sannolikhet
förefanns för den enes eller den andres faderskap, det skulle kunnat överlåtas
åt domstolen att på sådan grund välja mellan dem. Vid behandlingen
av förslaget till lag om arv 1928 uttalade första lagutskottet att enligt dess
mening verkningarna av exceptio plurium vore sådana att de såvitt möjligt
borde undvikas.

En viss begränsad rätt att framställa och styrka exceptio plurium infördes
emellertid genom föräldrabalken. I betänkandet uttalades, att då det
vore ett allmänt intresse att söka utröna sanningen i faderskapsmål borde
också bevisning i ifrågavarande avseende vara principiellt tillåten när den
verkligen vore av betydelse. Därvid framhölls att sådan bevisning enligt
förslaget icke kunde leda till att svaranden friades annat än om det vore
osannolikt att han vore fader till barnet och att därför bevisning i regel ej
borde få föras såvida ej några särskilda omständigheter talade emot hans
faderskap.

Föreliggande förslag tillägger exceptio plurium en vidsträcktare verkan.
Förslaget innebär att bevisningen får betydelse även om svarandens faderskap
i och för sig är sannolikt. Därest modern haft samlag ej blott med
den av henne instämde mannen utan även med annan och det ej beträffande
någondera är osannolikt att han är fader, skall den för vars faderskap
övervägande skäl tala anses som fader. Den av modern instämde mannen
skall alltså frias om skälen äro lika starka beträffande båda eller övervägande
för den andres faderskap. Om den mot vilken talan föres påstår,
att viss annan man är fader till barnet, skall även den frågan prövas i
målet. Talan för barnet kan samtidigt föras mot flera och avgöres då efter
angivna grunder.

Syftet med de föreslagna ändringarna är att åstadkomma ökad säkerhet
och rättvisa vid faderskapsmålens avgörande, och ändringarna ha ansetts
utgöra förutsättning för att arvsrätt skall kunna beredas barn utom äktenskap
efter fader och fädernefränder.

Med exceptio plurium måste emellertid följa vissa olägenheter. Såsom en
olägenhet har i de tidigare lagstiftningsärendena framhållits, att vidgad
möjlighet för en som fader utpekad man att, oaktat samlag ägt rum, bliva
fritagen från faderskapet måste föranleda obenägenhet att frivilligt erkänna
faderskap och påtaga sig underhållsskyldighet. Härav följer eu ökning
av antalet fall då del blir nödvändigt att anställa rättegång. Vidare har
erinrats alt medgivande av exceptio plurium kunde missbrukas till att draga
ut på rättegångarna och att dessa ofta bleve av anstötlig art. Även nu ha
framförts sådana erinringar och det torde stå utom tvivel att förslagets ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr låb år 1958

339

noinförande icke kan bliva utan följder av nämnda slag. Därvid bör också
beaktas att rättegång enligt de föreslagna nya reglerna ej sällan skulle bliva
både komplicerad och kostsam.

En annan följd av förslaget är att antalet fall då faderskap ej kan fastställas
måste öka. I detta hänseende må erinras om att enligt förslaget
talan om fastställande av faderskap kommer att ogillas då det icke beträffande
någon av dem som haft samlag med modern föreligger övervägande
skäl att anse honom som fader. De sakkunniga ha med avseende å den av
dem föreslagna utformningen av den nya regeln uttalat, att densamma icke
allenast omfattade det fallet att bevisning förelåge om att två eller flera
bestämda personer haft samlag med modern under konceptionstiden. Situationen
kunde även vara den, att bevisning om samlag förebragts mot viss
eller vissa personer men att det därjämte styrkts att modern haft samlag
även med en eller flera okända, varvid regelmässigt någon fullständig jämförelse
icke kunde åstadkommas. En liknande situation inträdde, om någon
av konkumbenterna väl vore känd men hölle sig undan eller avlidit innan
faderskapet blivit fastställt. Så snart flera kunde komma i fråga och fullständig
jämförelse mellan dem icke kunde äga rum, kunde följden bli att
faderskapet icke kunde fastställas. Att den avfattning ifrågavarande regel
fått i det remitterade förslaget skulle äga annan innebörd i sagda hänseende
framgår ej av motiveringen och kan så mycket mindre antagas som
den eftersträvade säkerheten i så fall skulle väsentligt förringas.

I vilken utsträckning de nya bestämmelserna kunna komma att leda till
minskning av antalet fastställda faderskap är svårt att på förhand bedöma.
De sakkunniga räknade med några få procent, vilket av vissa remissinstanser
ansetts såsom alltför optimistiskt. För egen del har departementschefen
antagit att regeln icke kommer att väsentligt minska möjligheterna att få
faderskapet rättsligen fastställt. Huruvida så kommer att vara fallet blir,
såsom framgår av det följande, bl. a. beroende av i vilken grad sannolikheten
för viss mans faderskap skall överväga för att han skall anses som
fader.

Ett ofta åberopat skäl mot att tillåta exceptio plurium är det lidande och
den skada som därigenom kunna tillskyndas ej blott modern utan även
barnet. Lagberedningen anförde i förslaget till lag om arv, att genom bevisning
om moderns umgänge med flera hon komme att stämplas såsom
lösaktig samt att en dylik ordning kunde vara nog så hård mot modern och
även vore hård mot barnet, då det ej kunde undvikas att den stämpel som
påtrycktes modern satte en fläck även på barnet. Även i förevarande ärende
bär påpekats vilken hård påfrestning en rättegång kan bli för modern. Det
är även tydligt att olägenheterna för henne ej kunna helt avvärjas genom
att förhandlingarna äga rum inom lyckta dörrar. Därjämte bör beaktas
möjligheten att en svarande genom ogrundade påståenden trakasserar modern.
Ej heller bör förbises att, såsom från en del håll påpekats, mödrar
till utomäktenskapliga barn kunna vilja undandraga sig alL medverka till
faderskapets fastställande för att undgå de obehag som äro förenade med
rättegång därom.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Ännu vid föräldrabalkens antagande tillmättes olägenheterna av exceptio
plurium stor vikt. Ärvdabalkssakkunniga framhöllo, såsom nämnts, att bevisning
om samlag med annan borde medgivas blott då den verkligen vore
av betydelse och tilläde, att domstolen borde tillse att utredningen hölles
inom tillbörliga gränser samt att en fast processledning vore särskilt påkallad
när ena parten hade ett starkt intresse av att personliga förhållanden
ej blottades utan bärande skäl. Första lagutskottet förklarade sig vilja
understryka departementschefens i anslutning till de sakkunniga gjorda uttalande
om återhållsamhet vid tillåtandet av sådan bevisning.

I de sakkunnigas förslag till ärvdabalk anföres nu, att de icke ansåge
hänsyn till modern väga så tungt att man fördenskull behövde allvarligt
tveka att taga ett nytt steg i samma riktning som vid föräldrabalkens tillkomst.
Departementschefen har i remissprotokollet hänvisat till att redan
föräldrabalken gör det möjligt för en instämd man att anställa vittnesförhör
med andra män för att utröna om också de haft samlag med barnets
moder under konceptionstiden. Departementschefen har tillagt att den omständigheten
att dessa andra män i stället kunde komma att inta partsställning
i detta sammanhang icke syntes äga någon större betydelse ur praktiska
och psykologiska synpunkter.

Med hänsyn till vad ovan anmärkts beträffande de olika verkningarna
av exceptio plurium enligt föräldrabalken och enligt förslaget torde det
emellertid vara uppenbart att intresset för en svarande av att framställa
sådan invändning kommer att bli betydligt större än för närvarande. På
grund av bestämmelsen angående rätt för den instämde att erhålla domstolens
prövning av varje hans påstående om att viss annan man skall
anses som fader till barnet torde domstolens möjligheter att begränsa utredningen
och förhindra trakasserier bliva tämligen små.

Med ovanberörda olägenheter har man att jämföra värdet av de föreslagna
bestämmelserna. Departementschefen har uttalat att de komme att leda
till en betydligt större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet
verkligen skall överensstämma med det biologiska.

Bestämmelserna avse uteslutande fall då modern under konceptionstiden
haft samlag med flera. I vilken mån det åsyftade ändamålet skall bliva uppnått
är i första hand beroende av i vilken utsträckning det i allmänhet är
känt för den som fader utpekade mannen att även annan eller andra haft
samlag med modern. Vidare beror det på hans möjligheter att ådagalägga
förhållandet. Att bevisningssvårigheterna äro avsevärda påpekades redan
av lagberedningen i förslaget till lag om arv, och i yttrande över de sakkunnigas
förslag har advokatsamfundet framhållit, att man icke hade någon
garanti för att jämförelsen mellan faderskapssannolikheterna komme
att omfatta alla män som haft samlag med modern under konceptionstiden.
Antalet fall då modern döljer att hon under konceptionstiden haft samlag
med flera eller underlåter att uppgiva alla männen måste antagas vara betydande.
När frågan uppkommer har regelmässigt lång tid förflutit sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

341

samlagen ägt rum och den bevisning mannen har att förebringa skall avse
andra personers förhållanden under en avsevärd tid. I regel torde ej kunna
styrkas annat än vissa omständigheter vilka i högre eller lägre grad giva
anledning till antagande att modern haft samlag med flera män. Om modern
förnekar samlag eller i rättegång, med stöd av 37 kap. 5 § och 36 kap.
6 § rättegångsbalken, vägrar att överhuvud yttra sig angående sexuella förbindelser
med andra samt den eller de män som haft samlag med henne
likaledes bestrida, torde det ofta vara nära nog omöjligt att styrka förutsättningarna
för tillämpning av de nya bestämmelserna. I fråga om kravet
på bevisningen har i betänkandet, med omnämnande att de under det gemensamma
nordiska utredningsarbetet framlagda finska och norska texterna
fått en lydelse som anger att kravet icke skall ställas så högt som eljest,
uttalats att vanliga anspråk skola vara uppfyllda. I anledning av ett remissyttrande
har departementschefen anfört, att det enligt hans mening
vore olämpligt att göra bestämmelserna tillämpliga redan då det vore sannolikt
men icke styrkt att modern haft samlag med flera. Ehuru denna
ståndpunkt i och för sig synes befogad — godtagandet av sannolikhet i ifrågavarande
hänseende skulle bidraga till att öka antalet icke fastställda faderskap
och kunna innebära en verklig oförrätt mot modern — är den tydligen
ägnad medföra att bevisningssvårigheterna komma att spela en stor
roll, och den skulle såtillvida motverka säkerhetssyftet. Det torde näppeligen
vara anledning att räkna med att bevisningssvårigheterna skola i någon
större utsträckning kunna undgås genom den förberedande undersökning,
som avses skola utföras av barnavårdsman innan talan om faderskap anställes.

I fråga om bevisningssvårigheternas betydelse må erinras om att, då den
av modern instämde mannen ej lyckas styrka att hon haft samlag med
annan man under konceptionstiden, den vanliga presumtionsregeln blir
tillämplig, d. v. s. han skall — förutsatt att samlag med honom blivit styrkt
— anses som fader till barnet om det ej är osannolikt att barnet avlats av
honom. Lyckas bevisningen beträffande en eller flera män men ej beträffande
andra med vilka modern haft samlag, bli väl de nya bestämmelserna
tillämpliga men jämförelsen och sannolikhetsbedömningen grundas då
på ett ofullständigt underlag.

Ytterligare ett förhållande som berör utredningen synes böra uppmärksammas.
I rättspraxis har invändning från svaranden i faderskapsmål om
användning av preventivmedel i regel ej fått någon betydelse. Orsakerna
härtill äro den uppenbara svårigheten att pröva sanningshalten i påståendet
och bedöma medlets effekt samt lagstiftningens syftemål att faderskap
skola fastställas i så stor utsträckning som möjligt. I denna praxis synes
förslaget ej avse att göra ändring; de sakkunniga ha fastmera — om än
med erinran om alt trovärdiga uppgifter om användning av preventivmedel
ej vore helt utan betydelse — uttalat, att uppgift om preventivmedel vore
svårkontrollerbar och ej kunde utan vidare godtagas, vartill komrne att det
vore ovisst om preventivmedlet varit effektivt. Ulan att någon erinran rik -

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

tas mot denna ståndpunkt må framhållas att, med hänsyn till den omfattning
bruket av preventivmedel erhållit och dessa medels allmänna effektivitet,
jämförelsen mellan flera eventuella faderskaps sannolikhet ofta
kommer att sväva i luften på grund av att invändning om begagnande av
preventivmedel lämnats utan beaktande. För den som vet med sig att han
iakttagit betryggande försiktighetsmått måste blodunder.sökning och sannolikhetsjämförelse
te sig som meningslösa åtgärder; självfallet kan han
icke genom dem bibringas någon övertygelse om faderskapet.

Förutsatt att det ådagalagts att modern haft samlag med flera män, vilkas
faderskap ej är osannolikt, och förutsatt tillika att utredning föreligger
som tillåter jämförelse mellan sannolikheten av den enes och den andres
faderskap, skall enligt den föreslagna nya regeln i 3 kap. 2 § den av
dem anses som fader för vilkens faderskap övervägande skäl tala. Det material
som skall ligga till grund för sådan sannolikhetsbedömning kommer
som regel att till väsentlig del utgöras av statistik rörande blodgrupper,
havandeskapstider och andra sådana faktorer. En på dylik grund verkställd
bedömning är oundvikligen förbunden med felmöjligheter. Felfrekvensen
är större ju mindre den sannolikhetsskillnad är som får verka avgörande;
statens rättskemiska laboratorium har i sitt utlåtande den 29 november
1954 framhållit att även en siffermässigt ganska stor sannolikhetsskillnad
med nödvändighet måste visa fel i ett visst antal fall.

Vad angår blodgruppsundersökning har enligt vad som upplysts i sakkunnigbetänkandet
och nämnda utlåtande den teoretiska möjligheten att därigenom
utesluta en som fader med orätt utpekad man numera stigit till 51,5 %
vid rutinmässiga undersökningar, och möjlighet därtill kan om särskilda
undersökningar företagas föreligga i ytterligare 3,5 % av fallen. I sammanlagt
55 % av fallen kan alltså enligt gällande bestämmelser orätt faderskap
med tillräcklig visshet uteslutas genom blodundersökning.

I utlåtandet behandlas möjligheten att i återstående 45 % av fallen genom
jämförelse mellan blodgruppskombinationerna för två män — av vilka
den ene förutsättes vara den verklige fadern —• avgöra vem som kan
antagas vara fader till barnet. Rörande denna fråga har lagrådet av utlåtandet
samt andra tillgängliga handlingar och upplysningar (,se bl. a. uppsatser
av t. f. laboratorn Bengt Jonsson i Svensk Juristtidning 1953 s. 14 ff
och 1955 s. 90 ff) inhämtat följande. En grovt approximativ uppskattning
gör det enligt utlåtandet troligt att »i åtminstone cirka 1/3 av dessa fall
föreligger en sannolikhetsskillnad av sådan storlek, att det kan anses någorlunda
försvarligt om den i och för sig (d. v. s. även om andra omständigheter
av vikt ej föreligga) lägges till grund för ett avgörande». Den härvid
åsyftade sannolikhetsskillnaden — uttryckt såsom kvot mellan sannolikhetsfaktorn
för den ene mannen och sannolikhetsfaktorn för den andre
— är större än 3. Uttryckt i siffror angivande relativ faderskapssannolikhet
motsvarar kvoten en sannolikhet för den ene överstigande 75 % och för
den andra understigande 25 %. Detta innebär att i de fall då kvoten håller
sig vid den nedre gränsen felfrekvensen är 1 på 4. Lägges till grund för av -

Kungi. Maj:ts proposition nr lii år 1958

343

görandena en mindre sannolikhetsskillnad ökas antalet fält som kan avgöras
men också felfrekvensen. Vid en minskning av kvoten till 2, motsvarande
en relativ faderskapsannolikhet av 67 % resp. 33 %, varvid av de ifrågavarande
fallen hälften kan avgöras, har man för de fall där kvoten håller
sig vid den nedre gränsen att räkna med en felfrekvens av 1 på 3.

Givetvis kommer i verkligheten sannoliklietskvoten att variera ovanför den
nedre gränsen och felfrekvensen därför att genomsnittligt bli lägre än nyss
angivits. En undersökning av ett — relativt litet -—.material bestående av 100
familjer om man, hustru och ett barn har visat en felfrekvens av 1 på 15 vid
en lägsta godtagen sannolikhetskvot av över 3, och 3 på 22 vid en lägsta
godtagen kvot av över 2.

Det förtjänar påpekas att de berörda felmöjligheterna icke blott inverka
på det sätt att en med orätt såsom fader utpekad man blir förklarad för
fader till barnet. De göra sig även gällande då modern för talan mot rätt
man samt denne framställer påstående att en annan man, med vilken modern
också haft samlag under konceptionstiden, är fader till barnet. Enligt
gällande bestämmelser kommer den av modern instämde mannen att bli
rättsligen bunden vid faderskapet. De nya reglerna medföra i nu åsyftade
fall att den rätte mannen blir fri när jämförelsen slår fel genom att visa
övervägande skäl för den andres faderskap.

Vidkommande effekten i övrigt av sannolikhetsjämförelsen har redan
nämnts, att enligt den approximativa uppskattningen fordran på en sannolikhetskvot
överstigande 3 medför, att cirka 2/3 av de förut omförmälda
45 % av samtliga fall, där jämförelse mellan två män ifrågakommer, icke
kunna avgöras genom faderskaps fastställande samt att, om man tillämpar
den lägre av berörda kvoter, 1/2 blir oavgjord. Undersökningen av det
nämnda famil jematerialet bekräftar denna uppskattning i det att den visade,
att antalet fall, där jämförelsen vid angivna minimikvoter icke gav ledning
för ett avgörande, utgjorde 33 resp. 26 av hela det antal, 48, där faderskap
icke var uteslutet. I verkligheten kommer visserligen resultatet att bli mindre
ogynnsamt genom att jämförelsen i en hel del fall kan grundas även å
andra omständigheter än blodundersökning. Rörande möjligheten att därigenom
komma till ett gynnsammare resultat har i ovannämnda utlåtande antagits
att man skulle uppnå en minskning av antalet fall, där faderskap ej
skulle kunna fastställas, från 30 % till 25—20 % av fallen med två eventuella
fäder. Lagrådet anser fog finnas för att beräkningen göres så försiktig.
Absoluta antalet fall, då faderskap icke .skulle kunna fastställas, är
tydligen beroende av promiskuitetens omfattning. Den i detta hänseende i
sakkunnigbetänkandet antagna och i remissprotokollet omtalade siffran
10 % av antalet fastställda faderskap torde vara alldeles för låg; med stöd
av rättskemiska laboratoriets erfarenheter kan omfattningen antagas vara
minst dubbelt så stor. Räknar man med eu större promiskuitet än 10 %
måste man, för att antalet icke fastställda faderskap ej skall öka mer än de
sakkunniga beräknat, nöja sig med eu lägre sannolikhetskvot i fråga om
blodundersökningen än laboratoriet ansett försvarlig.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

De sakkunniga framhöllo att övervikten i sannolikhetsliänseende icke finge
vara hur ringa som helst men att den ej heller behövde vara fullständigt
dominerande; det skulle räcka med att skillnaden i sannolikhet kunde anses
betydelsefull. Beträffande i danska, finska och norska texterna upptaget
krav på »väsentligt större sannolikhet» uttalade de sakkunniga att en sådan
utformning av lagtexten i tillämpningen skulle föra för långt. I yttranden
över förslaget har från några håll påyrkats eu skärpning av kravet på sannolikhetsskillnad.
I rättskemiska laboratoriets yttrande över förslaget framhålles,
att om man tillmätte en sannolikhetsskillnad på några få procent
rättslig betydelse man vore inne på en farlig väg, samt att formuleringen
»väsentligt större sannolikhet» vore att föredraga. Med denna formulering
torde avsetts en skillnad motsvarande en sannolikhetskvot överstigande 3.
Departementschefen har emellertid förklarat att skillnaden visserligen måste
vara av sådan storleksordning att den icke kunde anses betydelselös — vilket
uttryck jämfört med sakkunnigförslaget innebär en uppmjukning —
men att det icke vore lämpligt alt uppställa krav på att övervikten skulle
vara väsentlig.

Av intresse i detta sammanhang äro även vissa andra uttalanden av departementschefen.
Efter att ha framhållit, att jämförelsen skulle ske under
beaktande av samtliga i målet förekommande omständigheter, anför departementschefen
att man hade grundad anledning räkna med att en sådan jämförelse
endast i undantagsfall skulle behöva leda till alt domstolen ej funne
större sannolikhet föreligga att barnet avlats av viss svarande än av de övriga.
I syfte att för domstolarna understryka att faderskapstalan icke annat
än i undantagsfall borde ogillas i fall med flera i och för sig icke osannolika
fäder, har departementschefen omformulerat de sakkunnigas lagtext så att
regeln fått en positiv utformning, innebärande att i fall av nyssnämnda
beskaffenhet den skall anses som fader för vars faderskap övervägande skäl
tala. Departementschefen anför härom att av denna formulering torde -—
utan att detta behövde uttryckligen utsägas i själva lagtexten — följa att
talan undantagsvis måste ogillas när sannolikheten för att barnet avlats
av den ene eller den andre praktiskt taget vore lika stor.

Den utformning lagtext och motiv sålunda erhållit måste — med hänsyn
till blodundersökningarnas dominerande betydelse vid sanuolikhetsjämförelser
— anses innebära att Aid jämförelserna skola godtagas ej blott relativt
stora sannoliklretsskillnader utan även skillnader som äro så ringa att
de i mer än vart tredje fall leda till oriktiga avgöranden.

Beaktas jämväl att modern, enligt vad erfarenheten torde ge vid handen,
i övervägande antalet fall såsom fader utpekar rätt man, synes det med skäl
kunna betvivlas att de föreslagna reglerna skola medföra sådan ökning av
säkerheten vid faderskaps fastställande att den i och för sig kan tillmätas
någon större betydelse. Förbättringen lärer i vart fall ingalunda kunna anses
uppväga förut berörda olägenheter. Medan reglernas tillämpning blir begränsad
till ett jämförelsevis litet antal fall kunna vissa av olägenheterna få
vidare verkan. Detta är sålunda fallet med risken för att faderskap erkän -

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958

345

nas i mindre utsträckning med därav följande ökning av antalet rättegångar.
Detsamma gäller om de olägenheter för moder och barn som följa med processen
enligt den föreslagna ordningen.

En ändring av reglerna som ökade säkerheten i tillräcklig grad skulle å
andra sidan få till följd en icke obetydlig stegring av antalet icke fastställda
faderskap. Ur social synpunkt måste en sådan verkan anses betänklig.

I vad förslaget avser rätt för moder eller barnavårdsman att på en gång
föra talan om faderskap mot flera män torde olägenheterna icke göra sig
lika starkt gällande. Det synes emellertid knappast kunna ifrågakomma att
i förevarande sammanhang genomföra förslaget enbart i denna del.

Mot förslagets genomförande synes också kunna anföras att, då faderskapsreglerna
så sent som 1949 fingo sin nuvarande gestaltning, därvid i ett
viktigt avseende ändring skedde av äldre lag, det synes vara olämpligt att
nu vidtaga en ny genomgripande förändring, som måste medföra besvärligheter
i tillämpningen, särskilt för barnavårdsmännen, på vilka tillämpningen
i hög grad skulle komma att bero. Svårigheter i tillämpningen, såväl
utom rätta som vid domstolarna, torde också följa därav att de nya reglerna,
ehuru deras utformning i och för sig ej föranleder erinran, dock
synas invecklade.

Önskvärdheten att på ifrågavarande område uppnå nordisk enhetlighet —
som för övrigt icke ens enligt förslaget skulle bli fullständig — innefattar
enligt lagrådets mening i och för sig ej tillräcklig anledning till förslagets
genomförande.

Av nu angivna skäl kan lagrådet icke tillstyrka förslaget i förevarande
del. I enlighet härmed hemställes att förevarande paragrafer icke ändras.

3 och 4 §§.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 2 kap. förslaget till ärvdabalk
hemställes att även dessa paragrafer bibehållas i sin nuvarande lydelse.

4 KAP.

9 §■

En persons livsföring lärer kunna vara brottslig utan att fördenskull kunna
betecknas som lastbar. Uteslutning av vad i paragrafens andra stycke
enligt nuvarande lydelse säges om brottsligt liv synes därför med nödvändighet
medföra en inskränkning i möjligheterna för adoptanten att få adoptionen
hävd. Då någon saklig ändring ej är önskvärd och tydligen ej heller är
avsedd, synes nämnda rekvisit därför böra kvarstå i andra stycket. Om så
sker, torde till undvikande av misstolkning samma rekvisit böra kvarstå
jämväl i första stycket.

5 KAP.

2 §.

Därest i enlighet med lagrådets hemställan vid 2 kap. förslaget till ärvdabalk
någon förändring icke genomföres i fråga om utomäktenskapliga barns

346

Kungl. Maj:ts proposition nr lit år 1958

arvsrätt, torde ej heller den föreslagna ändringen av namnbestämmelserna i
förevarande paragraf nu böra komma till stånd. Lagrådet hemställer därför
att ändring ej sker av paragrafen.

Även om i enlighet med förslaget alla barn utom äktenskap få rätt att bära
faderns släktnamn, synas tillräckliga skäl saknas att upphäva den nuvarande
regeln att, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt namn. En
sådan namnändring är uppenbarligen i allmänhet till fördel för barnet, och
det synes därför, såsom även vissa remissinstanser framhållit, olämpligt att
borttaga nämnda befogenhet. Lagrådet vill fördenskull i andra hand hemställa
att i ett tredje stycke i förevarande paragraf upptages ett stadgande
att, om modern är gift, hennes make må giva barnet sitt släktnamn. Till detta
stadgande bör, liksom för närvarande, fogas bestämmelsen, att till sådan
ändring av namn erfordras samtycke av den som har vårdnaden om barnet,
där detta är under 21 år, och av barnet själv, om det fyllt 18 år.

12 KAP.

1 §■

Beaktas vad lagrådet hemställt i fråga om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn, föranledes därav att i paragrafens första stycke böra bibehållas orden
»efter vilken den underårige är arvsberättigad».

20 KAP.

3, 4, 11 och 37 §§.

Vidtagas i lagförslagen de ändringar, varom lagrådet hemställt i yttranden
vid 2 kap. förslaget till ärvdabalk och 3 kap. i förevarande lagförslag, böra
4, 11 och 37 §§ förbliva oförändrade och bör i 3 § ej ske annan ändring än
att i andra punkten orden »som har att upptaga tvist om arv efter honom»
utbytas mot »där dödsboet efter honom svarar».

13 §.

Avsikten med utbytandet av ordet »äge» i den nuvarande lydelsen mot
»må» är enligt motiveringen endast att i eventuellt uppkommande undantagsfall
ge länsstyrelsen en laglig möjlighet att avslå en sakligt ogrundad
ansökan att återbekomma guldna bidragsbelopp. För att avsikten skall komma
till tydligt uttryck synes efter ordet »må» kunna inskjutas orden »berättigas
att».

övergångsbestämmelserna

Beaktas lagrådets ovan under 20 kap. 3, 4, 11 och 37 §§ berörda yttranden,
böra punkterna 1 och 5 i övergångsbestämmelserna utgå.

Enligt de under 2 upptagna bestämmelserna skola de föreslagna nya reglerna
om adoption icke automatiskt bli gällande även i fråga om adoptioner
medgivna med stöd av bestämmelser som gällt före den nya lagstiftningens

Kungl. Maj. ts proposition nr H4 år 1958

347

ikraftträdande. Emellertid har möjlighet öppnats att på ansökan som gjorts
inom fem år från ikraftträdandet utverka domstols förklaring att de nya
reglerna skola gälla beträffande dylikt adoptivförhållande. Förfarandet för
utverkande av sådan förklaring skall i princip överensstämma med den för
antagande av adoptivbarn föreskrivna. Till bestämmelsen härom har knutits
en undantagsregel för det fall att barnets föräldrar lämnat samtycke in
blanco till adoptionen. Enligt undantagsregeln skola föräldrarna ej behöva
höras, om vid adoptionen var förutsatt att de icke skulle ha kännedom om
vem som adopterade barnet.

I samband med granskningen av ifrågavarande bestämmelser har lagrådet
uppmärksammat vissa i remissprotokollet ej redovisade uttalanden av
ett par remissinstanser.

Hovrätten för Västra Sverige har ifrågasatt huruvida ej ovannämnda undantagsregel
borde utgå. Eftersom föräldrarnas rättsliga ställning ändrades
genom en förklaring av förevarande slag, borde nämligen enligt allmänna
rättsgrundsatser dessa alltid, där så kunde ske, höras över en ansökan om
dylik förklaring. Svårighet kunde vidare uppstå att utreda, huruvida vid
adoptionen förutsatts att adoptivbarnets föräldrar icke skulle hava kännedom
om vem som adopterat barnet. Slutligen syntes det föreslagna stadgandet
kunna medföra, att barnets föräldrar ginge förlustiga den fullföljdsrätt
som i följd av bestämmelsen i 20 kap. 8 § föräldrabalken eljest borde anses
tillkomma dem.

Göta hovrätt åter anser att förklaring av förevarande slag mera regelmässigt
borde kunna meddelas utan hörande av barnets föräldrar och utan deras
medgivande då sådant eljest erfordrats. Man torde, anför hovrätten,
kunna antaga, att åtskilliga adoptanter önska begagna sig av den föreslagna
möjligheten att erhålla rättens förklaring att nya lagens regler skola gälla
beträffande äldre adoptioner. Av största betydelse blir emellertid härvidlag
nnder vilka förutsättningar de naturliga föräldrarna skola höras i ett sådant
ärende. I de flesta adoptionsfall har förbindelsen med dessa helt brutits
och man måste då antaga att en skyldighet att höra föräldrarna kommer
att för adoptanten te sig som ett avgörande hinder mot att begära den ifrågavarande
förklaringen. Förslaget har enligt hovrättens mening icke tagit
tillräcklig hänsyn härtill. Bestämmelsen i 4 kap. 5 § föräldrabalken om att
den som ej fyllt 21 år må adopteras utan föräldrarnas samtycke kvarstår
oförändrad, och även om föräldrarnas samtycke ej erfordras skola de höras,
»där det kan ske» (20 kap. 6 §). Båda stadgandena skola enligt huvudregeln
gälla i ärenden om förklaring av ifrågavarande slag. Att döma av motiven
är det avsett att icke blott det senare utan även det förra av dessa stadganden
skulle rubbas av undantagsstadgandet, att »där vid adoptionen var
förutsatt att adoptivbarnets föräldrar icke skulle hava kännedom om vem
som adopterade barnet, vare dock ej erforderligt att föräldrarna höras».
Det synes emellertid hovrätten tvivelaktigt, om detta processuella stadgande
om föräldrarnas hörande kan undanröja även regeln om att föräldrarnas
samtycke erfordras i fråga om barn under 21 år, och stadgandet torde icke

348

Kungl. Maj. ts proposition nr l''i''t år 1958

alltid komma att uppfattas så. Även om detta klargöres kan det i sak invändas,
att det ofta kan bli svårt att lång tid efter adoptionen utreda, om sådant
inblancomedgivande, som här avses, verkligen förelegat vid adoptionen eller
icke; det förekommer att medgivande ges in blanco till barnavårdsnämnden
men att adoptantens namn sedan ifylles. Och vidare finnas säkerligen många
fall, där visserligen medgivande ej lämnats in blanco men där adoptivförhållandet
sedan utvecklat sig på sådant sätt, att förbindelsen med de naturliga
föräldrarna för länge sedan helt brutits. I de fall som nu avsetts vill adoptanten
(och adoptivbarnet) sällan riskera att domstolen anser sig nödsakad
höra föräldrarna; att hörandet skulle kunna ske genom barnavårdsnämnden
förbättrar inte saken. Om kravet på föräldrarnas hörande skall bibehållas,
torde man sålunda kunna befara, att åtskilliga adoptanter, som eljest skolat
ansöka om den föreslagna förklaringen, komma att underlåta detta för att
ej röja sin identitet samt sin och barnets vistelseort; om ändock ansökan
sker torde det ofta komma att uppställas som uttryckligt villkor att föräldrarna
ej höras, även med risk att ansökan avslås.

Lagrådet har ej funnit anledning till erinran mot vare sig det materiella
innehållet i förevarande regler eller stadgandet, att bestämmelserna om antagande
av adoptivbarn skola äga motsvarande tillämpning med avseende å
ansökan om sådan förklaring som ovan omförmäles. Lagrådet finner det
även naturligt att den praxis som i fråga om tillstånd att antaga adoptivbarn
utbildat sig i och med godtagandet av s. k. inblancoadoption får sin motsvarighet
när det gäller meddelande av sådan förklaring som här avses. Vad
beträffar undantagsregeln synes det visserligen tveksamt om icke föräldrarnas
samtycke städse bör inhämtas. Såsom en remissinstans framhållit
kunna allmänna rättsgrundsatser anföras till stöd för en regel av denna innebörd.
Då emellertid ett medgivande in blanco i realiteten inneburit att
barnets föräldrar medgivit avbrytandet av alla, såväl rättsliga som andra
förbindelser med barnet, vill lagrådet icke motsätta sig upptagandet av en
undantagsregel av det föreslagna innehållet. Att undantagsregelns giltighet
utsträckes även till vissa andra fall än inblancoadoptioner kan lagrådet däremot
icke tillstyrka. Emellertid kan, såsom från ett par håll påpekats, uppstå
svårigheter att utreda huruvida inblancoadoption verkligen förelegat,
därest undantagsregeln erhåller den av de sakkunniga föreslagna och av departementschefen
godtagna lydelsen (»Där vid adoptionen var förutsatt»
etc.). I avsaknad av annan utredning torde emellertid adoptantens uppgifter
i regel få godtagas. För att utmärka detta synes undantagsregelns avfattning
böra jämkas något, förslagsvis genom att de nyss citerade inledningsorden
utbytas mot orden »Kan det antagas att vid adoptionen var förutsatt».

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

349

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Även om de nuvarande bestämmelserna rörande fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap lämnas oförändrade, torde de föreslagna ändringarna
rörande vidgad möjlighet att förordna om blodundersökning m. m.
bliva av sådant värde att de böra genomföras oavsett därmed förenade olägenheter.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den
19 juni 1919 om fri rättegång

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt

Övergångsbestämmelserna

Enligt dessa har tillämpligheten av de nya bestämmelserna gjorts beroende,
i fråga om arvsskatt av huruvida arvlåtare (testator) eller i fall, som avses
i 8 § arvsskatteförordningen, föregående innehavare av där omförmäld
rätt avlidit efter förordningens ikraftträdande samt i fråga om gåvoskatt av
huruvida skattskyldighet inträtt efter ikraftträdandet. I fråga om arvsskatt
inträder skattskyldigheten i regel vid arvlåtarens (testators) död. Ett
undantag utgöra de i 8 § omförmälda fallen, där skattskyldighet inträder
först vid den beträffande dessa fall nyss angivna tidpunkten. Även eljest kan
emellertid skyldigheten att erlägga arvsskatt inträda vid annan tidpunkt än
arvlåtarens eller testators frånfälle (se 6, 7 och 9 §§). Tiden för skattskyldighetens
inträde torde därför generellt böra angivas som den för de nya bestämmelsernas
tillämplighet avgörande tidpunkten. Enklast synes detta kunna
ske så, att att andra och tredje styckena sammanföras till ett stadgande av
innehåll, att äldre bestämmelser om arvsskatt och gåvoskatt dock fortfarande
skola tillämpas om skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1957.
Lagrådet hemställer att övergångsbestämmelserna ändras i enlighet härmed.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 74 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 2 december
1955 avgivna utlåtande över de den 12 maj 1955 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) ärvdabalk;

2) lag om införande av nya ärvdabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag om ändring i föråldrabalken;

5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap;

7) lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång; samt

8) förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni
19M (nr il6) om arvsskatt och gåvoskatt.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har tillstyrkt att, i enlighet med det remitterade förslaget, gällande
lagar om arv, testamente, arvsavtal samt boutredning och arvskifte
sammanfogas till en ny ärvdabalk. I fråga om arvsrätten för utomäktenskapliga
barn förordar lagrådet, att ändring icke för närvarande åvägabringas i
vad nu gäller. Lagrådet anser dock, att kodifieringen bör komma till stånd
oberoende av hur utomäktenskapliga barns arvsrätt nu gestaltas.

Jag kan icke dela den principiella uppfattning angående frågan om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt åt vilken lagrådet givit uttryck. Det
måste, såsom min företrädare i ämbetet uttalat vid lagrådsremissen, anses
vara ett etiskt rättvisekrav, att barn inom och utom äktenskap i möjligaste
mån blir likställda, och samhället bör icke genom sin lagstiftning eller på
annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en sämre
lottad grupp. Starka principiella skäl talar således enligt min uppfattning
för den ståndpunkt som intagits i det remitterade förslaget. Icke heller den
av lagrådet framförda praktiska invändningen, att på grund av den bristande
möjligheten att säkert fastställa det biologiska faderskapet det utomäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

351

tenskapliga barnet i en del fall skulle komina att taga arv efter en man som
i verkligheten icke är dess fader, anser jag böra vara avgörande. Jag utgår
därvid ifrån att ökad säkerhet vid fastställande av faderskap torde kunna
vinnas genom en reform av förfarandet i faderskapsmål.

En omständighet som måste beaktas är emellertid, att efterlevande makes
rätt i boet vid andra makens frånfälle för närvarande icke är tillfredsställande
reglerad. Redan i lagrådsremissen anfördes, att goda skäl kunde
åberopas för att efterlevande hustru skulle beredas större trygghet än den
som följde av den föreslagna utvidgningen av den s. k. sextusenkronorsregeln.
Frågan har även berörts av lagrådet, som gjort det uttalandet, att en
utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i varje fall borde anstå
till dess nya regler tillkommit för att skydda efterlevande makes rätt i
boet. Även jag har kommit till den uppfattningen, att frågan om efterlevande
makes rätt först bör lösas. Trots de starka principiella skäl som talar för
att de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med
barn inom äktenskap anser jag mig alltså icke kunna föreslå att ändring i
lagstiftningen nu vidtages på denna punkt. Något längre uppskov behöver
det icke bli fråga om. Redan för mer än ett år sedan har för översyn av
äktenskapslagstiftningen tillkallats sakkunniga, i vilkas uppdrag även ingår
att utreda frågan om efterlevande makes rätt i boet. Under det uppskov
som föranledes av denna utredning kan för övrigt blodgruppsforskningen
komma att göra ytterligare framsteg och de antropologiska undersökningsmetoderna
förbättras och härigenom kan ökad säkerhet vid fastställande av
faderskap vinnas.

Om sålunda det till lagrådet remitterade förslaget icke nu upptages, såvitt
angår ändrade regler om utomäktenskapliga barns arvsrätt, är det likväl
angeläget att andra frågor med det snaraste bringas till sin lösning. Detta
gäller särskilt frågan om adoptivbarns rättsställning. Lagrådet har som
förut nämnts uttalat uppfattningen, att kodifieringen av lagarna om arv,
testamente, arvsavtal samt boutredning och arvskifte bör komma till stånd
även om ändring icke åvägabringas i fråga om arvsrätten för utomäktenskapliga
barn. Behovet av en kodifiering är visserligen icke så stort på detta
område, eftersom de olika lagar som avses skola sammanföras är av förhållandevis
sent datum. Antages nu en ny ärvdabalk, får man räkna med att det
tämligen snart uppkommer anledning till ändring däri, nämligen då frågan
om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt ånyo upptages. En möjlighet är
att i stället genom särskild lagstiftning ändra reglerna om adoptivbarns
rättsställning. Det synes emellertid innebära påtagliga fördelar att alla
grundläggande regler på arvsrättens område sammanföres till ett enhetligt
lagverk. Förslag om ny ärvdabalk bör därför nu framläggas.

Beträffande de särskilda lagförslagen får jag i anledning av lagrådsgranskningen
ytterligare anföra följande.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

Förslaget till ärvdabalk

Av den ståndpunkt jag intagit till frågan om de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt följer, att bestämmelser motsvarande de nuvarande reglerna
i 3 kap. lagen om arv bör upptagas i ärvdabalken. Lagrådet har funnit lämpligast
att dessa bestämmelser upptages i ett särskilt kapitel närmast efter
förslagets 3 kap. Det synes emellertid vara att föredraga, att bestämmelserna
placeras i 4 kap. ärvdabalken efter de paragrafer som reglerar arvsrätten
vid adoptivförhållande. Rubriken till 4 kap. torde böra avfattas så att den
läcker det utvidgade innehåll som kapitlet härigenom erhåller. När sedermera,
som jag räknar med, likställighet i arvsrättsligt hänseende mellan
barn i och barn utom äktenskap genomföres, kan ifrågavarande bestämmelser
upphävas utan ändring i balkens uppställning.

I det remitterade förslaget upptogs endast en adoptionsform, nämligen
adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap (s. k. stark
adoption). Föredragande departementschefen anförde, att det efter de nordiska
överläggningar som ägt rum kunde förväntas att den svagare adoptionsformen,
innebärande att arvsrätt mellan barnet och dess skyldemän
skulle bibehållas, icke komme att genomföras i något av våra nordiska
grannländer. Denna förväntan har icke blivit infriad. I den danska lag om
adoption som utfärdats den 25 maj 1956 har upptagits en bestämmelse, som
ger möjlighet att i adoptionstillståndet bestämma, att adoptivbarnets arvsrätt
efter skyldemännen skall bibehållas. Enligt min mening bör den avvikelse
från den genom överläggningarna uppnådda nordiska enhetligheten
som sålunda skett i Danmark icke föranleda ett frångående av den ståndpunkt
som intogs vid lagrådsremissen. Jag vill nämna, att genom en ändring
den 21 december 1956 i den norska adoptionslagen, vilken tidigare tillät
både stark och svag adoption, möjligheten till svag adoption upphävts. Något
större praktiskt behov av den svagare adoptionen torde icke föreligga. Såsom
föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen torde
fördelarna med att i lagen upptaga jämväl den svagare adoplionsformen
i varje fall icke uppväga nackdelarna av att bryta sönder adoptionsinstitutet
i två olika former.

I 4 kap. 1 § torde böra vidtagas en jämkning med anledning av att olikheten
i arvsrättsligt hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap tills
vidare bibeliålles.

Vad lagrådet anfört beträffande 8 kap. 9 § torde böra beaktas. I ett andra
stycke i paragrafen torde sålunda böra stadgas, att de i 8 kap. meddelade
bestämmelserna icke äger tillämpning då barn till arvlåtaren adopterats av
annan än arvlåtarens make. Har arvlåtaren adopterat sitt eget barn, har
barnet tydligen rätt till underhållsbidrag enligt 8 kap. 9 § första stycket.
Med anledning av lagrådets hemställan torde vidare i kapitlet böra upptagas
en ny paragraf, betecknad 10 §, med bestämmelser angående underhållsbidrag
till icke arvsberättigade barn utom äktenskap vid faderns död.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 353

Vad lagrådet anfört vid 12 kap. 7 § och rubriken till 18 kap. torde jämväl
böra iakttagas.

1 det remitterade förslaget har i 15 kap. 3 § upptagits ett stadgande om
förverkande av rätt att taga arv efter våldtäktshandling. Eftersom ändring
icke föreslås i fråga om arvsrätten mellan utomäktenskapliga barn samt barnets
fader och fädernefränder, kommer ett sådant stadgande, som icke finns
i gällande lag, att för närvarande sakna egentlig praktisk betydelse. Stad
gandet torde därför icke nu böra upptagas i ärvdabalken. Härav föranledes
vissa formella jämkningar i de följande paragraferna i kapitlet.

I anslutning till förslaget om ny ärvdabalk vill jag erinra om de bestämmelser
angående förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller
testamente som upptagits i lag den 28 februari 1958 (SFS 1958: 52; se prop.
1958: 25). Dessa bestämmelser torde, med hänsyn till lagens provisoriska
karaktär, icke nu böra inarbetas i ärvdabalken utan i avvaktan på resultaten
av det pågående nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område behållas
i särskild lag.

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken

Vad lagrådet anfört i fråga om detta förslag torde böra beaktas. Därjämte
torde, i anledning av det föreslagna stadgandet i 8 kap. 9 § andra stycket
ärvdabalken, i 4 § böra göras ett tillägg varav framgår att, när adoption ägt
rum enligt äldre lag, adoptivbarnet skall vara berättigat till underhållsbidrag
ur kvarlåtenskapen efter barnets naturliga föräldrar.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

Såsom förut nämnts är frågan om stärkande av efterlevande makes ställning
i den först avlidne makens dödsbo för närvarande föremål för utredning.
Med hänsyn härtill och då nu icke föreslås utvidgning av arvsrätten
för barn utom äktenskap, torde, i enlighet med lagrådets hemställan, för
närvarande icke böra vidtagas någon ändring i 13 kap. 12 §, varvid jämväl
andra stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna bör utgå.

13 kap. 13 § torde få omarbetas i enlighet med lagrådets förslag.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

De i det remitterade förslaget upptagna ändrade reglerna angående fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskap, innebärande att s. k.
exceptio plurium tillerkännes eu vidsträcktare verkan än som nu är fallet,
har av lagrådet avstyrkts. Lagrådets ställningstagande grundas på att förslaget
enligt lagrådets mening medför vissa olägenheter och sannolikt icke
ökar säkerheten vid faderskapets fastställande i mera betydande grad. Med
anledning av lagrådets invändningar torde förslaget tills vidare icke böra
genomföras. Frågan torde få upptagas på nytt i samband med slutligt stånd28
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

punktstagande till spörsmålet om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.
Det må i detta sammanhang nämnas att åt medicinalstyrelsen uppdragits
att verkställa den utredning angående nyfödda barns vikt, längd och utvecklingsgrad
i övrigt vid olika längd av havandeskapet, som föredragande
departementschefen förebådade vid lagrådsremissen (se s. 202).

Med hänsyn till att nu icke föreslås någon ändring i fråga om de utomäktenskapliga
barnens rättsställning torde, i enlighet med vad lagrådet
hemställt, nuvarande bestämmelser angående dessa barns släktnamn tills vidare
behållas oförändrade.

Vad lagrådet anfört vid 4 kap. 9 § och 20 kap. 13 § samt punkt 2 av övergångsbestämmelserna
torde böra beaktas.

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen anfört, att detta
lagförslag, innebärande vidgade möjligheter till blodundersökning m.m.,
ur vissa synpunkter kunde inge betänkligheter och att förslaget framför
allt motiverades av den samtidigt föreslagna nya ordningen i fråga om faderskapstalan
och förslaget angående utomäktenskapliga barns arvsrätt. Då
det remitterade förslaget i dessa avseenden icke nu upptages, kan det ifrågasättas
om icke även frågan om nya regler angående blodundersökning
m. m. bör vila. Lagrådet har emellertid uttalat, att de föreslagna ändringarna
rörande vidgad möjlighet att förordna om dylik undersökning blir av sådant
värde att det bör genomföras oavsett därmed förenade olägenheter. Enligt
min mening talar mycket för lagrådets ståndpunkt. De möjligheter som
den föreslagna lagen öppnar att fullständiga eller förstärka utredningen torde
vara av så stort värde även i de faderskapsmål som handlägges enligt nuvarande
ordning, att man icke bör avstå från dem. Det må framhållas, att
den föreslagna nya lagen torde kunna bidraga till att värdefulla erfarenheter
vinnes för ett slutligt ståndpunktstagande till utformningen av reglerna
om faderskapsprövningen.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt

De ändringar i förordningen som påkallas av förändringen av adoptivbarns
arvsrättsliga ställning torde komma att i annat sammanhang anmälas
av chefen för finansdepartementet.

Utöver de ändringar som framgår av det förut sagda torde i lagförslagen
böra vidtagas vissa smärre ändringar av redaktionell natur.

Nya ärvdabalken och de lagar som samtidigt bör genomföras torde böra
träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

355

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 § regeringsformen
genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda ändrade
lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Lagförslag

Ärvdabalk ........................................................ 3

Lag om införande av nya ärvdabalken ................................ 39

Lag om ändring i giftermålsbalken .................................. 40

Lag om ändring i föräldrabalken .................................... 42

Lag om ändring i rättegångsbalken ................................... 52

Lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller

faderskapet till barn utom äktenskap ............................ 55

Lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång .......................................... 57

Förslagets allmänna innebörd .......................................... 60

Lagrådet .......................................................... 320

Departementschefen ................................................ 350

Förslaget till ärvdabalk

1 kap. Om rätt att taga arv ....................................... 69

2 kap. Om skyldemans arvsrätt .................................... 70

Lagrådet ...................................................... 321

Departementschefen ............................................ 350

3 kap. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens

arvingar i boet efter den sist avlidne maken ...................... 103

4 kap. Om arvsrätt vid adoptivförhållande ............................ 104

Lagrådet ...................................................... 329

Departementschefen ............................................ 352

5 kap. Om allmänna arvsfondens rätt till arv ...................... 115

6 kap. Om förskott å arv .......................................... 115

7 kap. Om laglott ................................................ 116

8 kap. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap ...................... 119

Lagrådet ...................................................... 330

Departementschefen ............................................ 352

9 kap. Om rätt att göra eller taga testamente ........................ 119

10 kap. Om upprättande och återkallelse av testamente .............. 119

11 kap. Om testamentes tolkning .................................... 119

12 kap. Om testamentstagares rätt i vissa fall ........................ 120

Lagrådet ...................................................... 331

Departementschefen ............................................ 353

13 kap. Om testamentes ogiltighet .................................. 122

14 kap. Om bevakning, delgivning och klander av testamente .......... 122

15 kap. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente .......... 125

Departementschefen ............................................ 353

Lagrådet ...................................................... 331

16 kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente .......... 127

Lagrådet ...................................................... 332

17 kap. Om arvsavtal .............................................. 129

18 kap. Allmänna bestämmelser om dödsbo .......................... 130

Lagrådet ...................................................... 334

Departementschefen ............................................ 353

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutör.................. 130

20 kap. Om bouppteckning ............. 133

21 kap. Om den dödes gäld ........................................ 135

22 kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser ........ 135

23 kap. Om arvskifte .............................................. 135

24 kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo .......... 136

25 kap. Om dödförklaring .......................................... 136

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken ........................ 137

Lagrådet .......................................................... 334

Departementschefen ................................................ 353

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken .......................... 155

Lagrådet .......................................................... 334

Departementschefen ................................................ 353

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 kap. Om barnets börd ............................................ 161

Lagrådet ...................................................... 336

Departementschefen ............................................ 351

2 kap. Om talan angående äktenskaplig börd ........................ 161

3 kap. Om fastställande till faderskapet till barn utom äktenskap ... 173

Lagrådet ...................................................... 336

Departementschefen ............................................ 353

4 kap. Om adoption .............................................. 210

Lagrådet ...................................................... 345

Departementschefen ............................................ 354

5 kap. Om barnets namn .......................................... 225

Lagrådet ...................................................... 345

Departementschefen ............................................ 353

7 kap. Om underhållsskyldighet .................................... 230

12 kap. Om inskrivning av förmynderskap .......................... 233

Lagrådet ...................................................... 346

Departementschefen ............................................ 351

14 kap. Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo ...................... 233

15 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom .......... 234

20 kap. Vissa bestämmelser om rättegången .......................... 234

Lagrådet ...................................................... 346

Departementschefen ............................................ 354

Övergångsbestämmelserna ...... 258

Lagrådet ...................................................... 346

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .......................... 264

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m......................... 264

Lagrådet .......................................................... 349

Departementschefen ................................................ 354

Förslaget till ändring i lagen om fri rättegång ............................ 276

Till lagrådet remitterade författningsförslag .............................. 293