Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1958

1

Kr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);
given Stockholms slott den 28 mars 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 och
3 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen.
Ändringarna är avsedda att möjliggöra att de två läkarintyg,
som för närvarande i vissa fall erfordras vid eldbegängelse, ersättes
av ett läkarintyg. 1

1 Bihung till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 142

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1958

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Om dödsfallet---dödsorsaken (dödsbevis).

Har dödsfallet------motsvarande tillämpning.

Innan eldbegängelse må äga rum,
skall dödsbevis alltid vara avlämnat.
3 mom. Dödsbevis skall utfärdas 3 mom. Dödsbevis skall utfärdas
av läkare enligt av medicinalstyrel- av läkare d blankett enligt formulär,
sen fastställt formulär. som fastställes av Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Senaste lydelse av 19 § 1 och 3 mom. se 1952:336.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 142 år 1958

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 mars

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Sträng anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för ecklesiastik- och inrikesdepartementen,
fråga om viss ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr
469) samt anför därvid följande.

Inledning

I det förslag till ny jordfästningslag, som genom proposition nr 171 förelädes
1957 års riksdag, förutsattes att vissa ändringar skulle göras i bl. a.
kungörelsen den 8 december 1933 (nr 659) om eldbegängelse och i kyrkobokföringskungörelsen
den 30 december 1946 (nr 801). Förslaget till jordfästningslag
antogs med en mindre ändring av riksdagen och godkändes av
1957 års kyrkomöte. Lagen har utfärdats den 25 oktober 1957 (nr 585) och
har trätt i kraft den 1 januari 1958.

Åt särskild utredningsman, assessorn i kammarrätten S. F. von Otter,
har uppdragits att utarbeta förslag till erforderliga ändringar i de nämnda
kungörelserna ävensom att undersöka möjligheterna att genomföra vissa
förenklingar beträffande formerna för meddelande av tillstånd till eldbegängelse.

Utredningsmannen bär med skrivelse den 11 november 1957 avlämnat en
promemoria med förslag till dels ändrad lydelse av 19 § folkbokföringsförordningen
dels ock kungörelse angående eldbegängelse och gravsättning
m. m. (stencilerad). Enligt förslaget skall nuvarande eldbegängelsekungörelse
ersättas av en kungörelse angående eldbegängelse och gravsättning
m. m. De särskilda läkarintyg, som enligt gällande bestämmelser skall avlämnas
enligt 19 § folkbokföringsförordningen (dödsbevis) och enligt 5 §
eldbegängelsekungörelsen (läkarintyg för eldbegängelse) skall sammanslås
till ett intyg, kallat dödsbevis. Ett genomförande av utredningsmannens
förslag förutsätter vissa mindre ändringar i 19 § folkbokföringsförordningen.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
statens kriminaltekniska anstalt, byggnadsstyrelsen, kammarkolle -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1958

giet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, domkapitlen i
samtliga stift utom Strängnäs stift, Frikyrkliga samarbetskommittén, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Polisväsendets organisationsnämnd, Svenska
eldbegängelseföreningen, Svenska prästförbundet och Sveriges läkarförbund.

Vid ärendets remissbehandling har påyrkats att ytterligare en ändring
skall företas i 19 § folkbokföringsförordningen. Den yrkade ändringen syftar
till att ovillkorlig skyldighet att avlämna dödsbevis skall stadgas inte
blott beträffande dödsfall, som inträffat i städer och vissa andra samhällen,
utan även beträffande sådana dödsfall, som inträffat på den egentliga landsbygden.

Gällande bestämmelser angående dödsbevis

Enligt 18 § folkbokföringsförordningen skall dödsfall skyndsamt anmälas
till vederbörande pastor. Av 19 § samma förordning, sådant författningsrummet
lyder enligt förordning den 30 maj 1952 (nr 336), framgår att den,
som gör anmälan om dödsfallet, i regel skall avlämna intyg angående dödsorsaken
(dödsbevis).

Skyldighet att avlämna dödsbevis föreligger om dödsfallet har inträffat
inom stad, köping eller municipalsamhälle, där för allmänna hälso- eller
sjukvården anställd läkare är stationerad, eller inom annan tättbebyggd ort,
där sådan läkare är stationerad och beträffande vilken ort medicinalstyrelsen
förordnat att stadgandet skall tillämpas. Från denna skyldighet göres
dock undantag för det fall att särskilda omständigheter gör det omöjligt
att avlämna dödsbevis (1 mom. första stycket). Skyldighet att lämna dödsbevis
föreligger även, om dödsfallet inträffat å annan ort än nyss sagts och
läkare vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning,
varunder modern eller barnet avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat
den avlidnes kropp (1 mom. andra stycket).

Den som gör anmälan om dödsfallet skall avlämna dödsbeviset till vederbörande
pastor. Från denna regel göres undantag för det fall, då syssloman
eller annan å sjukvårdsinrättning anställd person eller ock polismyndighet
har att i enlighet med vad därom är särskilt stadgat till pastor översända
beviset. Föreskrifter om sådan skyldighet finnes meddelade i 8 § kungörelsen
den 16 december 1949 (nr 702) med vissa bestämmelser angående befolkningsstatistiken,
34 § sjukhusstadgan och 58 § stadgan angående sinnessjukvården
i riket.

Dödsbevis skall utfärdas av läkare enligt av medicinalstyrelsen fastställt
formulär (3 mom.).

Om dödsbevis inte skall avlämnas, åligger det den som gör anmälan om
dödsfallet att för pastor uppgiva den sannolika dödsorsaken samt, om lä -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1958

kare under sista året före dödsfallet rådfrågats av eller för den avlidne, läkarens
namn (4 inom.).

Dödsbevisen skall dels tjäna som underlag för införandet av dödsorsak i
vederbörande församlings död- och begravningsbok och dels ligga till grund
för den av statistiska centralbyrån upprättade statistiken över dödsorsaker.
Föreskrifter rörande insamlandet av uppgifter för sistnämnda ändamål har
lämnats i den nyssnämnda kungörelsen med vissa bestämmelser angående
befolkningsstatistiken.

Promemorian

Efter att ha redogjort för gällande bestämmelser rörande avlämnande av
dödsbevis, framhåller utredningsmannen, att dödsbevis numera lämnas beträffande
flertalet avlidna. Utvecklingen i detta avseende framgår av följande
tablå.

År

Antal avlidna

Antal dödsbevis i procent
antalet avlidna

av hela

S:a

för vilka

lämnats

dödsbevis

hela riket

städer

landsbygd

1951

69 799

51774

74,2

98,9

56,6

1952

68 270

54 651

80,1

994

65.3

1953

69 553

60 620

87,2

99,7

77,5

1954

69 078

61 697

89,4

99,7

81,3

1955

68 603

62 437

91,5

99,7

83,9

Utredningsmannen erinrar om att enligt 4 § eldbegängelsekungörelsen eldbegängelse
inte må äga rum med mindre tillstånd därtill meddelats. Vid ansökan
om tillstånd till eldbegängelse skall, jämlikt 5 § nämnda kungörelse,
fogas läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
I författningsrummet lämnas närmare föreskrifter rörande vem som äger
utfärda läkarintyg som här avses ävensom angående vad läkarintyget skall
innehålla.

När en avliden person skall undergå eldbegängelse, skall alltså, framhåller
utredningsmannen, för honom utfärdas två läkarintyg, nämligen dels
det intyg angående dödsorsaken (dödsbevis), som skall avlämnas enligt 19 §
folkbokföringsförordningen, dels ock det intyg för eldbegängelse, som skall
avlämnas enligt 5 § eldbegängelsekungörelsen. För de båda intygen, i vilka
delvis likartade uppgifter skall lämnas, användes separata blanketter.

De nyssnämnda två intygen bör enligt utredningsmannen ersättas av ett
intyg, vari lämnas i huvudsak samma uppgifter som i nuvarande dödsbevis
samt de ytterligare uppgifter, som kan erfordras för eldbegängelse. För
detta gemensamma intyg bör beteckningen dödsbevis komma till användning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1958

Utredningsmannen föreslår att föreskrifterna rörande skyldighet att avlämna
dödsbevis även i fortsättningen skall vara införda i folkbokföringsförordningen.
De nuvarande bestämmelserna bör emellertid kompletteras
med ett stadgande om skyldighet alt lämna dödsbevis, när eldbegängelse
skall äga rum. Stadgandet föreslås infört i ett nytt tredje stycke i 19 § 1
mom. Formulär till det föreslagna nya dödsbeviset bör fastställas av medicinalstyrelsen
efter samråd med statistiska centralbyrån. I 1 § 1 mom. förslaget
till kungörelse angående eldbegängelse och gravsättning m. m. har
införts bestämmelser om vad dödsbeviset skall utvisa.

I 19 § folkbokföringsförordningen föreslcrives att dödsbevis till pastor
skall avlämnas av den, som enligt 18 § samma förordning gör anmälan om
dödsfallet. Enligt i 19 § 2 mom. meddelade undantagsbestämmelser föreligger
dock inte skyldighet för den anmälande att avlämna dödsbevis i fall,
då syssloman eller annan å sjukhus anställd person eller ock polismyndighet
har att i enlighet med vad därom är särskilt stadgat till vederbörande
pastor översända sådant bevis. Utredningsmannen föreslår att dödsbevis
alltid skall överlämnas till den som har att göra anmälan om dödsfallet för
att sedermera av denne överlämnas till pastor. I följd härav har föreslagits
att undantagsstadgandet i 19 § 2 mom. skall utgå. I anslutning härtill har
utredningsmannen framhållit att det för närvarande inträffar att vederbörande
läkare dröjer oskäligt länge med att översända dödsbevis.

Remissyttrandena

I samtliga de remissyttranden, där frågan om att sammanslå det nuvarande
dödsbeviset och läkarintyget för eldbegängelse till ett dödsbevis
berörts, har utredningsmannens förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Medicinalstyrelsen anför sålunda, att förslaget utgör en tacknämlig förenkling,
som styrelsen livligt biträder. Liknande uttalanden göres av länsstyrelsen
i Uppsala län, hälsovårdsnämnden i Norrköping, poliskammaren i
Hälsingborg och domkapitlet i Härnösands stift.

Svenska eldbegängelseföreningen framhåller, att genom den föreslagna
sammanslagningen bortfaller det extra besvär och den extra utgift, som det
hittills fordrade separata läkarintyget för eldbegängelse inneburit.

I några remissyttranden beröres frågan om dödsbevisens överlämnande.
Sålunda ifrågasättes det ändamålsenliga i att bevisen alltid
skall överlämnas av vederbörande läkare, lasarettssyssloman eller polismyndighet
till den avlidnes anhöriga i stället för såsom för närvarande i vissa
fall sker till pastor direkt.

Medicinalstyrelsen uttalar att det är svårt att bedöma den föreslagna
ändringens ändamål och syfte. Det måste vara naturligare att, om polismyndighet
begär likundersökning, dödsbeviset tillställes pastor av polismyndigheten.
Liknande synpunkter anföres av kammarkollegiet.

Domkapitlet i Lunds stift ifrågasätter lämpligheten av att upphäva un -

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1958

7

dantagsbestämmelsen i 19 § 2 mom. folkbokföringsförordningen och åberopar
därvid vad kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde
anfört i denna fråga. Den sistnämnde uttalar.

Beträffande upphävandet av undantagsstadgandet i 19 § 2 mom. folkbokföringsförordningen
anföres som enda skäl, att det inträffat, att det dröjt
oskäligt länge, innan sjukvårdsinrättning översänt dödsbevis direkt till
pastor. Det kan dock ifrågasättas, om överlämnande av dödsbevis till enskild
person, som har att göra anmälan om dödsfallet, kommer att ske snabbare.
På sjukvårdsinrättningen vill man i regel avvakta resultatet av en
obduktion, innan dödsbevis utfärdas, vilket medför en viss tidsutdräkt. Ur
kyrkobokföringssynpunkt innebär förslaget ingen förbättring. För allmänheten
kommer det i många fall att bereda viss olägenhet, då man icke alltid
kan erhålla dödsbevis samtidigt som den döda kroppen avhämtas till hemorten.
Detta kan medföra, att de anhöriga först måste taga kontakt med
pastor för att överenskomma om begravningen och sedan, när dödsbeviset
har kommit, ha besvär med att överlämna detsamma till pastor.

Liknande synpunkter anföres av Svenska prästförbundet.

Domkapitlet i Karlstads stift framhåller att det bör föreligga rätt för vederbörande
läkare att överlämna dödsbevis direkt till pastor. Framför allt
på landsbygden praktiseras detta förfaringssätt, vilket torde innebära dels
lättnad för allmänheten, dels snabbare expediering av dödsbevisen. Liknande
synpunkter anföres av domkapitlet i Visby stift.

I några yttranden framföres emellertid en annan mening i denna fråga.

Statistiska centralbyrån uttalar att då det, såsom framhållits i promemorian,
för närvarande förekommer att vederbörande läkare dröjer oskäligt
länge med att översända dödsbevis och då mycken möda med indrivningen
därigenom vållats pastorsämbetena, förefaller det antagligt att ändringen
kommer att medföra förbättring.

Kyrkobokföringsinspektören i Uppsala ärkestifts södra inspektionsområde
uttalar att förslaget om att dödsbevis alltid skall överlämnas till den
som har att göra anmälan om dödsfallet torde komma att väsentligt underlätta
pastors kontroll beträffande inkomna sådana bevis.

Frågan om obligatoriska dödsbevis även på landsbygden har,
som jag inledningsvis framhållit, tagits upp till diskussion i en del yttranden.

Kammarkollegiet erinrar om att den nu förekommande skillnaden mellan
stad och tätort, å ena sidan, samt landsbygd, å den andra, bibehållits
i utredningsmannens förslag. Enligt kollegiets mening finnes i och för sig
inte anledning att uppställa starkare krav på klarläggande av dödsorsaken
beträffande dödsfall i stad och annan tätort än beträffande dödsfall på
landsbygden. Kollegiet anser det böra övervägas om inte, även såvitt angår
dödsfall på landsbygden, kan såsom huvudregel föreskrivas skyldighet att
förete dödsbevis. Undantag skulle därvid uppställas allenast för de fall, där
det skulle vara förenat med större kostnader eller speciella svårigheter att
anskaffa beviset.

Statistiska centralbyrån påyrkar, alt dödsbevisen skall bli obligatoriska i

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1958

hela landet. Ämbetsverket framhåller, att genom förslaget skyldigheten att
avlämna dödsbevis utsträckts till att avse alla de fall, där eldbegängelse skall
äga rum. Centralbyrån erinrar vidare om att dödsbevisen är källmaterial för
synnerligen viktig statistik och anför.

I skrivelse den 17 september 1951 framlade medicinalstyrelsen viss utredning
och förslag att dödsbevisen skulle bli obligatoriska även på landsbygden.
Av skäl som framgår av propositionen 1952: 216 togs emellertid vid den
författningsändring, som bl. a. denna skrivelse gav Upphov till, steget ej
fullt ut. Tiden synes emellertid nu vara mogen att utsträcka dödsbevisens
tillämpningsområde även till de delar av landet där de nu icke äro obligatoriska.
---— Det har vid bearbetning av dödsorsaksuppgifterna för åren

1953—1955 visat sig att det icke är möjligt att med tillämpning av gällande
bestämmelser erhålla ett tillfredsställande material för dödsorsaksstatistiken.

Även landsfogden i Gävleborgs län och Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser det önskvärt att dödsbevisen göres obligatoriska i hela landet.

Departementschefen

Den föreslagna ändringen i 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
är avsedd att göra det möjligt att ersätta det nuvarande dödsbeviset och det
särskilda läkarintyg, som erfordras när eldbegängelse skall äga rum, med
ett läkarintyg, benämnt dödsbevis. Utredningsmannens förslag i denna del
har tillstyrkts vid remissbehandlingen och kan av mig förordas. Godtager
riksdagen detta förslag, kommer chefen för inrikesdepartementet, enligt vad
jag inhämtat, att senare anmäla förslag till häremot svarande administrativa
föreskrifter rörande eldbegängelse.

Utredningsmannen har även föreslagit ändrade bestämmelser rörande
dödsbevisens överlämnande. Enligt förslaget skall sålunda dödsbevis alltid
överlämnas av den som har att göra anmälan om dödsfallet. Om förslaget i
denna del råder, som jag framhållit i min redogörelse för remissyttrandena,
delade meningar. I några av yttrandena framhålles att det nu tillämpade
systemet, att dödsbevisen översändes direkt från vederbörligt sjukhus till
pastor, är det mest ändamålsenliga. Jag delar denna uppfattning och kan
alltså inte tillstyrka utredningsmannens förslag i denna del.

Frågan om obligatoriska dödsbevis även på landsbygden har tagits upp i
bl. a. de av kammarkollegiet och statistiska centralbyrån avgivna remissyttrandena.
Beträffande denna fråga får jag erinra om att densamma prövats
en gång tidigare, nämligen vid 1952 års riksdag. Dåvarande chefen för finansdepartementet
uttalade i proposition nr 216 till nämnda års riksdag
bl. a., att det inte kunde komma i fråga att ålägga personer, som är bosatta
i mera avlägset belägna delar av landet, en ovillkorlig skyldighet att avlämna
dödsbevis. Jag kan inte finna att det anförts några nya omständigheter
som motiverar ett frångående av den år 1952 intagna ståndpunkten i
denna fråga. Därför finner jag mig inte böra biträda yrkandet om obligatoriska
dödsbevis i hela landet.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1958

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet
i överensstämmelse med det anförda upprättat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Göran Waldau

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 142