Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
1
Nr 119
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av bostadspolitiska utredningens betänkande angående bostäder
för åldringar och invalider föreslås i propositionen viss utökning och omläggning
av det statliga bostadsstödet åt dessa kategorier.
Sålunda föreslås införande fr. o. m. den 1 januari 1959 av statliga bidrag
för specialinredning av invalidlägenheter. Bidraget skall utgå med högst
7 000 kronor per lägenhet samt omedelbart avskrivas. Bidragsgivningen
skall omfatta invalidlägenheter i hus, som uppföres eller ombygges med
stöd av statslån eller till vilket statligt räntebidrag utgår.
Statsbidragen till anordnande av pensionärshem föreslås slopade med utgången
av år 1958. I stället skall pensionärsbostäderna finansieras med hjälp
av tertiärlån och tilläggslån samt årliga pensionärsbostadsbidrag. I fråga
om de senare föreslås dels en viss höjning, avsedd att i huvudsak kompensera
den kostnadsökning som föranleds av genomförda ändringar i lånevillkoren,
dels ändrade grunder för differentieringen av bidragsbeloppet.
Ytterligare förordas en viss utvidgning av tillämpningsområdet för pensionärsbostadsbidragen.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 119
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
I huvudsaklig överensstämmelse med de av bostadspolitiska utredningen
framlagda förslagen rörande förbättringslån föreslås vissa ändringar i villkoren
för dessa lån. Sålunda förordas att räntan höjes till 4 procent samt
att den räntefria stående delen av lånet minskas från högst 8 000 kronor till
högst 4 000 kronor. Samtidigt föreslås emellertid, att åldringar och andra
folkpensionärer jämte andra jämförbara grupper skall kunna erhålla en
högre subvention, dock högst 10 000 kronor. Härmed avses att ge förbättringslånen
större effektivitet i första hand när det gäller de på landsbygden
boende folkpensionärernas bostadsfråga. Vidare föreslås i propositionen
att räntefritt stående förbättringslån på högst 2 400 kronor skall få
avskrivas omedelbart. Ändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1959.
Med anledning av ett utredningsförslag föreslås att såsom villkor för tertiärlån
och tilläggslån till allmännyttiga bostadsföretag skall uppställas vissa
kompetenskrav för företagens revisorer.
Vidare framlägges förslag till grunder för finansieringen av allmännyttiga
bostadsföretags grundkapital samt regler angående avskrivning av pensionärshemsbidrag
m. m.
I anslutning till de förslag som framlagts av byggnadslåneutredningen
föreslås att bostadsstyrelsens befattning med långivningen i huvudsak begränsas
till direktivgivning, upplysningsverksamhet, stickprovskontroll och
prövning av besvär. I enlighet härmed förordas att den tidigare påbörjade
decentraliseringen till länsbostadsnämnderna av flerfamiljshusärenden
fortsättes.
I propositionen uttalas vidare att den tekniska granskningen i låneärenden
bör anförtros åt städer med minst 10 000 invånare samt annan kommun,
där byggnadsnämnden har tillgång till arkitekt.
Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas personalorganisation föreslås
i huvudsak bibehållen under nästkommande budgetår.
Anslagen till främjande av bostadsförsörjningen beräknas med bl. a. den
utgångspunkten att bostadsbyggandet under nästa budgetår skall ha i stort
sett den nu uppnådda omfattningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1958.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Andersson,
Lindell, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, frågor angående anslag
för budgetåret 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. och
anför därvid följande.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 86—94, samt under kapitalbudgeten, bilaga
26, punkterna 5, 6 och 10, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1958/59 beräkna följande anslag:
A. Driftbudgeten
Kronor
Bostadsstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag................ 4 672 000
Bostadsstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag.............. 670 000
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar, förslagsanslag ........ 4 072 000
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader, förslagsanslag ...... 563 000
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,
förslagsanslag ................................ 155 000 000
Bostadsrabatter, förslagsanslag ............................ 160 000 000
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet, reservationsanslag
................................................ 20 000 000
Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag 10 000 000
Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnadstek
niska
frågor, reservationsanslag ........................ 25 000
B. Kapitalbudgeten
Under statens utlåningsfonder:
Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 600 000 000
Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,
investeringsanslag .................................... 100
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Under fonden för låneunderstöd:
Räntefria lån till bostadsbyggande, investeringsanslag........ 180 000 000
Anledningen till att anslagen i statsverkspropositionen upptogs med
endast preliminärt beräknade belopp var, att ställning icke tagits till dels
ett av bostadspolitiska utredningen1 i augusti 1957 avgivet betänkande med
förslag till statliga stödåtgärder avseende åldringars och invaliders bostäder
m. m. (SOU 1957:31) och dels ett av byggnadslåneutredningen2 den
11 december 1957 avgivet betänkande angående förenklad bostadslångivning
(SOU 1957:44). Sedan beredningen av de i betänkandena framlagda
förslagen numera slutförts, hemställer jag att nu få anmäla hithörande
frågor.
Över bostadspolitiska utredningens betänkande har efter remiss utlåtanden
avgivits av överståthållarämbetet efter hörande av stadskollegiet i Stockholm,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län,
samtliga efter hörande av vissa kommuner, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen efter hörande av länsbostadsnämnderna, pensionsstyrelsen,
statens hyresråd, statskontoret, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
riksförbund, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
(SABO), Svenska arkitekters riksförbund (SAR), De vanföras riksförbund,
Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK), De blindas förening
och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.
Över byggnadslåneutredningens betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen efter hörande av de
länsbostadsnämnder styrelsen funnit lämpligt, statens nämnd för byggnadsforskning,
statens hyresråd, byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd, statistiska centralbyrån, lokaliseringsutredningen
för statlig verksamhet, stadskollegiet i Stockholm, drätselkamrarna
i Borås, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Kiruna, Norrköping,
Uppsala och Örebro, fastighetsnämnden i Malmö, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Hyresgästernas riksförbund, HSB, SABO, Svenska bankföreningen, Svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
1 Utredningen har bestått av f. d. ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Severin
(ordförande) och Gunnar Larsson i Luttra, ledamöterna av andra kammaren Leif Cassel och
Henning Gustafsson i Skellefteå, ledamoten av riksdagens första kammare Dagmar Ranmark,
direktören Börje Skarstedt, kanslirådet Gunnar Ekdahl samt expeditionschefen Lennart Eriksson.
2 Utredningsman har varit f. d. överdirektören Harry Älmeby.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen, SAR, Sveriges fastighetsägareförbund
samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Därjämte
har Folksam och Sveriges juristförbund inkommit med yttranden.
I detta sammanhang torde också få anmälas bl. a. en av utredningen om
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m.1 den 10
november 1956 avgiven stencilerad promemoria med vissa förslag rörande
förvaltningen av kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag.
över sistnämnda promemoria har yttranden avgivits av bostadsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, stadskollegiet i
Stockholm, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Uppsala, Borås, Linköping,
Halmstad, Luleå, Karlshamn, Nässjö, Falun, Vimmerby och Lycksele, kommunalfullmäktige
i Vilhelmina köping samt Järvsö, Svalövs, Ekshärads och
Sösdala kommuner ävensom av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, HSB, Svenska riksbyggen, SABO, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges kommunalekonomiska förening samt Stockholms kooperativa
bostadsförening.
Jag behandlar till en början — huvudsakligen på grundval av bostadspolitiska
utredningens angivna betänkande samt nyssnämnda promemoria
— vissa särskilda frågor rörande reglerna för lån och bidrag till främjande
av bostadsförsörjningen, därefter medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten
och slutligen den bostadspolitiska organisationen och anslag till
densamma för nästa budgetår.
Bidrag till specialinredda lägenheter för invalider
Bostadspolitiska utredningens synpunkter och förslag
Bostadspolitiska utredningen erinrar om att det statliga bostadspolitiskt
motiverade bidragssystemet till följd av de beslut som fattats av 1957 års
riksdag kommer att avse samtliga familjer och ensamstående, som har minderåriga
barn och små inkomster. Vidare framhålles, att till åldringar, invalider
och övriga grupper av folkpensionärer statligt stöd redan tidigare har
kunnat utgå. I fråga om det sistnämnda stödets omfattning anför utredningen
följande.
Detta innebär bl. a., att en betydande del av de hushåll som av medicinska
skäl har ett angeläget behov av en bättre bostad kan komma i åtnjutande av
särskilt statligt stöd härtill. Såväl beträffande lägenheter i pensionärshem,
till vilka statsbidrag utgår, som i fråga om de i vanliga flerfamiljshus insprängda
pensionärsbostäderna, till vilka knutits pensionärsbostadsbidrag,
gäller sålunda, att de kan upplåtas icke blott åt ålderspensionärer utan även
åt hushåll där någon medlem åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt
lagen om folkpensionering. Ett hushåll med tuberkulos medlem, vars förvärvsförmåga
är tillräckligt nedsatt för att sjukbidrag enligt folkpensione
-
1 Utredningsman har varit byråchefen Harry Bernhard.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
ringslagen skall kunna utgå, kan sålunda erhålla pensionärsbostad med
nedsatt hyra. Detsamma gäller exempelvis hushåll, där någon medlem är
s. k. rullstols- eller käppinvalid.
Utredningen konstaterar i anslutning härtill, att det utanför kretsen av
ålderspensionärer, invalidpensionärer och sjukbidragsberättigade kan finnas
åtskilliga personer och hushåll, som av medicinska skäl behöver en bättre
bostad, vilken de till följd av sina låga inkomster inte kan skaffa sig utan
hjälp från det allmännas sida. Med hänsyn härtill har utredningen övervägt
frågan, huruvida ett särskilt statligt bostadsbidrag borde införas vid sidan
av det statliga stödet till pensionärsbostäder. Utredningen avvisar emellertid
tanken på ett dylikt bostadsbidrag med följande motivering.
Det torde emellertid, om ett sådant bidrag införes, vara ofrånkomligt att
avgränsningen av det bidragsberättigade klientelet såväl med hänsyn till
sjukdomens eller invaliditetens art och grad som med hänsyn till bostadsbehovets
speciella beskaffenhet blir i hög grad subjektiv. Svårigheterna att
åstadkomma en någorlunda enhetlig praxis vid tillämpningen av de regler
som skulle komma att gälla för det statliga bidraget skulle följaktligen bli
stora. I många fall torde det bli fråga om en individuell behovsprövning av
den art, som närmast hör hemma i socialvården. Då, såsom tidigare framhållits,
statliga bostadsbidrag måste utformas schablonmässigt synes det
därför inte lämpligt att införa en sådan särskild statlig bostadsrabatt. Det
bidragsbehov som här föreligger bör, såsom redan nu sker i många fall,
kunna tillgodoses av kommunerna, vilkas kostnader härför inte torde bli
särskilt stora.
Utredningen anser dock, att det finns starka skäl att genom kapitalsubventioner
underlätta tillkomsten av specialinredda lägenheter för rörelsehindrade
invalider.
Utredningen konstaterar härefter, att det hösten 1956 enligt av SVCK
lämnade uppgifter i hela landet fanns 84 lägenheter för rullstolsinvalider
och 36 lägenheter för käppinvalider. Bland de kommunala initiativ, som
tagits för att lösa de rörelsehindrade invalidernas bostadsproblem, nämner
utredningen bl. a. inrättandet i Stockholm av Sveriges första träningslägenhet
för invalidiserade husmödrar.
Utredningen understryker, att det ofta är möjligt att med tämligen enkla
medel anpassa bostaden till de rörelsehindrade invalidernas speciella behov,
t. ex. genom borttagande av trösklar och val av lämplig golvbeläggning. För
många rörelsehindrade är det väsentliga enligt utredningen, att bostaden är
lämpligt belägen och modernt utrustad. Det synes därför angeläget, att de
kommunala bostadsförmedlingarna uppmärksammar invalidernas speciella
problem.
Beträffande utformningen av speciallägenheter för rörelsehindrade invalider
framhåller utredningen ytterligare bl. a. följande.
Även i de fall då det föreligger särskilda utrymmesbehov kan man numera
i de flesta fall vid planläggningen av en invalidbostad utgå från en normal
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
lägenhet, varvid man genom tämligen små omdispositioner kan erhålla de
erforderliga ökade ytorna för kök, badrum och kommunikationsutrymmen.
Ur ekonomiska synpunkter är detta en väsentlig fördel. Det är givetvis också
förmånligt om exempelvis en souterrängvåning där man har större frihet
att individualisera planlösningen kan utnyttjas för inredande av en invalidbostad.
I detta sammanhang bör också beaktas möjligheterna att genom ny- eller
ombyggnad av egnahem lösa bostadsfrågan för invalidhushåll. Vid nybyggnad
av ett egethem är möjligheterna att utforma lägenheten på lämpligt sätt
mycket stora.
Vi vill också starkt betona angelägenheten av att speciellt de invalidiserade
husmödrarnas problem uppmärksammas. Forskningen på detta område
har numera fortskridit så långt, att det är möjligt att genom specialinredning
och speciell utformning av köket avsevärt underlätta hushållsarbetet
för även svårt invalidiserade husmödrar.
I den mån så är möjligt bör de specialinredda lägenheterna planeras i kontakt
med den blivande hyresgästen, så att dennes särskilda behov kan tillgodoses.
I fråga om kostnaderna för speciallägenheter framhåller utredningen, att
desamma blir högre än kostnaderna för normallägenheter till följd av den
särskilda utformningen, den större ytan och specialutrustningen. Merkostnaderna
har hittills antingen fördelats på samtliga hyresgäster hos de bostadsföretag
som förvaltar dessa bostäder eller också bestritts genom bidrag från
resp. kommuner.
Utredningen redovisar vissa uppgifter om kostnaderna för redan uppförda
invalidbostäder samt framhåller, att även om merkostnaden måste komma
att variera starkt från fall till fall man torde kunna räkna med att den i allmänhet
inte skall behöva överstiga 7 000 kronor per lägenhet i flerfamiljshus.
Vad angår behovet av specialutrustade invalidbostäder återges i betänkandet
en kalkyl enligt vilken behovet av bostäder för rullstolsinvalider skulle
utgöra ca 1 750 lägenheter och behovet av bostäder för käppinvalider ca
4 200 lägenheter. Utredningen framhåller, att denna uppskattning är ytterst
osäker men har inte ansett det nödvändigt att föranstalta om en inventering
av det förevarande lägenhetsbehovet.
De merkostnader en specialutrustad invalidbostad betingar jämfört med en
normal lägenhet av motsvarande standard bör enligt utredningens mening
varken bäras av lägenhetsinnehavaren eller fördelas på hyresgästerna i det
hus vari lägenheten är belägen. Såsom skäl för denna ståndpunkt anför utredningen
följande.
Att inte lägenhetsinnehavaren skall belastas med merkostnaderna behöver
knappast närmare motiveras. För detta talar både rättviseskäl och
angelägenheten av att det allmänna gör allt som göras kan för att underlätta
de rörelsehindrade invalidernas anpassning till samhällslivet. Det kan inte
heller vara tillfredsställande att merkostnaderna fördelas på samtliga hyresgäster
hos just det företag som förvaltar den specialinredda lägenheten.
Dessa kan med fog fråga sig varför just de skall sidrventionera invalidbo
-
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
staden. Denna lösning torde inte heller för invalidbostadens innehavare te
sig särskilt tilltalande. Vi anser sålunda, att merkostnaderna bör täckas av
det allmänna genom särskilda subventioner.
Vad beträffar frågan huruvida staten eller kommunerna bör täcka den
extra byggnadskostnad som betingas av invalidlägenhetens speciella utformning
och inredning, anser utredningen att staten ensam bör svara för kostnaderna
och anför såsom skäl härför följande.
Det kan givetvis hävdas, att det subventionsbehov varom det i detta sammanhang
kan bli fråga är så ringa att det borde kunna tillgodoses av kommunerna.
Då vi likväl förordar ett statligt bidrag till inrättande av speciallägen.
heter motiverar vi detta främst med önskan att stimulera denna verksamhet.
Härtill kommer att en sådan bidragsgivning inte innebär några nämnvärda
administrativa problem och att den utan svårighet kan kombineras
med den redan befintliga lån- och bidragsgivningen.
På kommunen bör enligt utredningen ankomma dels att svara för planläggning
och initiativ till produktion av sådana lägenheter, dels att i den
mån så erfordras genom subventioner täcka eventuella merkostnader på
driftkostnadssidan.
Beträffande subventionens form framhåller utredningen följande.
Subventionen bör utgå i samma form som vintertilläggslån, dvs. såsom
ett engångsbelopp som omedelbart avskrives. Då man inte behöver räkna
med någon nämnvärd risk för missbruk av den ifrågavarande subventionen,
saknas enligt vår mening anledning att låta subventionen få formen av ett
lån, som under vissa förutsättningar kan återkrävas. Detta skulle endast innebära
en onödig komplikation.
Vidare föreslår utredningen, att subventionen begränsas till att avse lägenheter
i hus, vilka uppföres eller ombygges med stöd av statligt tertiäroch/eller
tilläggslån resp. egnahemslån.
Utredningen, som förordar att subvention skall kunna utgå med högst
7 000 kronor per lägenhet, framhåller följande beträffande beräkningen av
subventionens storlek.
Några fasta regler för beräkning av den merkostnad som skall täckas av
subventionen kan inte nu fastställas. I princip bör dock dessa merkostnader
avse endast sådan specialinredning samt sådant extra utrymme som erfordras
just för invaliden men som skulle vara av föga värde för en icke invalidiserad
hyresgäst. I många fall torde det emellertid vara svårt att avgöra
vad som bör inräknas i dessa kostnader, speciellt då det gäller kostnaderna
för tillgodoseende av det extra utrymmesbehovet. Problemet ter sig något
enklare i fråga om lägenheter i flerfamiljshus, där det finns någorlunda
göda möjligheter till jämförelser med normala lägenheter, än i fråga om enfamiljshus,
där dessa jämförelsemöjligheter är mera begränsade. Under alla
förhållanden måste merkostnaderna bedömas från fall till fall.
Såsom tidigare anförts torde man inte behöva räkna med att merkostnaden
för en lägenhet åt rullstolsinvalid i flerfamiljshus skall överstiga 7 000 kronor.
I regel torde merkostnaden för en invalidlägenhet bli väsentligt lägre.
Speciellt gäller detta givetvis då fråga är om lägenhet åt käppinvalid.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Då syftet med den föreslagna subventionen endast är att bringa kostnaderna
för specialinredda lägenheter i paritet med kostnaderna för normala
bostäder saknas enligt utredningens mening anledning att göra subventionens
belopp beroende av den blivande lägenhetsinnehavarens ekonomiska
förhållanden. Någon behovsprövning i denna mening anses sålunda inte
böra komma i fråga. Utredningen framhåller emellertid att då det gäller
subvention till egnahemsägare det bör kunna styrkas, att sökanden själv
eller någon medlem av hans hushåll till följd av invaliditet är beroende av
specialinredd lägenhet.
Utredningen, som anser att den föreslagna bidragsverksamheten tills vidare
bör ske försöksvis, framhåller ytterligare följande beträffande förfarandet
i bidragsärenden.
En förutsättning för subvention bör vara, att den som ansöker om bidrag
redan på planeringsstadiet tagit kontakt med det lånebeviljande organet,
som i frågor rörande planering och bidrag till invalidbostäder bör samverka
med SVCK. Nämnda organisations tekniska expertis bör sålunda på ett tidigt
stadium genom råd och anvisningar kunna medverka vid utformningen
av invalidlägenheterna. SVCK:s expertis bör även på ett senare stadium, då
ansökan om subvention inkommer, kunna biträda det lånegivande organet
vid bedömningen av subventionsbehovet. Bl. a. för att underlätta detta samråd
bör tills vidare sådana ansökningar om bidrag underställas bostadsstyrelsen
i de fall då länsbostadsnämnderna har att i övrigt bevilja lån till
företaget.
Yttranden
Utredningens allmänna synpunkter i fråga om bostadsbidrag
åt hushåll med särskilda bostadsbehov och begränsade inkomster delas på
det hela taget av remissorganen.
Socialstyrelsen riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på de möjligheter
till bostadsanskaffning och bostadsförbättring som öppnats genom
bestämmelsen i 14 § tredje stycket lagen om socialhjälp.
Utredningens uppfattning att det kan finnas behov av ett särskilt bostadsbidrag
till personer och hushåll där någon medlem av medicinska skäl
behöver bättre bostad men att bidragsgivningen för sådana fall bör åvila
kommunerna delas av SVCK, som understryker vikten av att kommunerna
överväger dylika bidrag.
Svenska stadsförbundet anser det, trots de administrativa svårigheterna,
möjligt att förena ett statligt stöd på förenämnda område med individuell
behovsprövning av de kommunala myndigheterna och förordar att frågan
ytterligare överväges. I samma riktning uttalar sig bostadsstyrelsen och
stadskollegiet i Stockholm.
Utredningens synpunkter på utformningen av specialinredda
lägenheter för rörelsehindrade invalider har ej föranlett
några erinringar.
Svenska arkitekters riksförbund ifrågasätter, om icke de råd och anvis -
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
ningar som SVCK utarbetat i koncentrerad form borde infogas i byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan för att därmed vinna allmänt
beaktande.
De vanföras riksförbund erinrar i detta sammanhang om att många invalider
är i behov av motorfordon för resor till och från arbetet, varför
goda parkeringsmöjligheter bör finnas nära bostaden och, där detta är
möjligt, även garage med direkt eller nära anslutning till denna.
SVCK framhåller, att invalidernas bostadsfråga i mycket stor utsträckning
bör kunna lösas genom lämplig fördelning av tillgängliga bostäder och
understryker angelägenheten av att de kommunala bostadsförmedlingarna
uppmärksammar invalidernas problem.
De blindas förening, som framhåller att en lägenhet icke behöver specialinredas
för den blinde, betonar särskilt önskvärdheten av att bostaden är
väl belägen i förhållande till arbetsplatsen. Detta behov borde — anser föreningen
—- kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills genom de kommunala
och allmännyttiga bostadsföretagen.
Utredningens förslag att staten bör subventionera merkostnaderna
för invalidlägenhetens speciella utformning och inredning, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.
Förslaget avstyrkes av statskontoret, som hänvisar till att, trots svårigheterna
på bostadsmarknaden, ett växande kommunalt initiativ på området
synes föreligga. Statskontoret, som erinrar om att liknande förslag tidigare
avvisats av statsmakterna, kan icke finna att utredningen anfört bärande
skäl eller att sådana eljest föreligger för ett frångående av statsmakternas
tidigare intagna ståndpunkt, särskilt som behovet av specialinredda lägenheter
huvudsakligen torde göra sig gällande i de största tätorterna. Från
statskontorets yttrande skiljaktig mening har uttalats av t. f. generaldirektören
Löfqvist och statskommissarien Sjönell som -— med hänsyn till den
stimulansfaktor en statlig subvention skulle innebära, särskilt för de mindre
kommunerna — ansett att ämbetsverket icke bort ställa sig avvisande till
viss försöksverksamhet på området.
överståthållarämbetet anser, att behovet av specialinredda lägenheter,
med hänsyn till de relativt små kostnaderna härför, borde kunna tillgodoses
av kommunerna och att god effekt sannolikt skulle nås, om bostadsstyrelsen
fäste kommunernas uppmärksamhet på angelägenheten av att från
invaliderna avlasta ifrågavarande merkostnader.
Länsbostadsnämnden i Värmlands län ifrågasätter, om icke förevarande
verksamhet mer är att betrakta som en socialvårdande än som en
bostadspolitisk uppgift och erinrar även om de aktuella strävandena att
minska antalet former av statsbidrag till kommunala uppgifter. Uppkommer
tveksamhet angående kommunernas villighet att stödja invaliderna
på detta område, torde det enligt nämnden böra stadgas skyldighet för
kommunerna att vidtaga erforderliga åtgärder.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
I fråga om subventionens form anser vissa remissorgan, i motsats
till utredningen, att subventionen inte bör omedelbart avskrivas. Sålunda
förordar länsstyrelsen i Jönköpings län och länsbostadsnämnden i
Kristianstads län, att subventionen får formen av ett lån, som kan återkrävas
under samma förutsättningar som gäller i fråga om förbättringslån.
Länsbostadsnämnden i Kronobergs län anser, att detta bör gälla endast
i fråga om egnahem. Även HSB och Hyresgästernas riksförbund förordar,
att subventionen under vissa förutsättningar skall kunna återkrävas. Länsbostadsnämnden
i Värmlands län föreslår att — därest statligt stöd anses
böra ifrågakomma — kommunerna medgives rätt att upptaga statliga
räntebärande amorteringslån samt att subventionen ges i form av årliga
avskrivningar motsvarande annuiteten å lånet, så länge invaliden nyttjar
den specialinredda lägenheten, övergår nyttjanderätten till annan än invalid
under avskrivningstiden, bör det ankomma på kommunen att till
statsverket helt eller delvis inbetala lånet.
Flera remissorgan har uttalat sig för en utvidgning av det föreslagna
tillämpningsområdet för subventionen.
Sålunda anser länsstyrelsen i Östergötlands län och länsbostadsnämnden
i Örebro län, att subvention bör kunna lämnas jämväl i samband med beviljande
av förbättringslån.
Bostadsstyrelsen anser, att möjligheten att lämna subvention även avseende
lägenheter i redan befintliga statligt belånade fastigheter bör övervägas.
Vidare anser styrelsen att •— ehuru invalidlägenheter i första hand
bör anordnas i hyreshus eller egnahem — möjlighet även bör föreligga
att inrätta dylika lägenheter i fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar.
Planeringen av lägenheterna bör i så fall göras i samråd med kommunen,
som förutsättes teckna sig för bostadsrätten och upplåta invalidbostaden
med hyresrätt.
I några yttranden föreslås att subvention skall kunna utgå även beträffande
äldre fastigheter, som icke uppförts eller ombyggts med stöd av statligt
lån. Sålunda anser Sveriges fastighetsägareförbund, att eftersom det
väsentliga är att speciallägenheter produceras torde fastighetens finansiering
helt sakna betydelse. Något skäl för en begränsning till endast statsbelånade
fastigheter har utredningen icke heller framfört, framhåller förbundet.
De vanföras riksförbund erinrar om att i de större tätorterna den
statligt belånade bebyggelsen ligger i ytterområdena, vilket skapar speciella
transportproblem för invaliderna. Vad gäller landsbygden bör enligt förbundet
finnas möjligheter till bidrag för nödvändiga specialanordningar
även i äldre icke statligt belånade bostadsfastigheter med relativt god standard.
Vidare erinrar förbundet om behovet av lämplig bostad även för ensamstående
vanföra, speciellt ungdom under utbildningsåren. Subvention
borde därför kunna utgå även för specialanordningar i student- och ungdomshem.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Förslaget om maximering av subventionen till 7 000 kronor
har mött invändning från några remissorgan. Länsstyrelsen i Norrbottens
län och drätselkammaren i Kiruna anser beloppet otillräckligt i orter
med höga byggnadskostnader. De vanföras riksförbund och kommunalnämnden
i Nederkalix kommun förordar samma maximibelopp som utredningen
föreslagit beträffande räntefritt stående förbättringslån till folkpensionärer
m. fl., 10 000 kronor. Stadsfullmäktige i Norrköping föreslår
14 000 kronor som maximibelopp, vilket dessutom bör göras värdebeständigt.
Även stadsfullmäktige i Malmö fäster vikt vid subventionens värdebeständighet
och anser, att maximeringen bör slopas och bedömningen av
skäliga kostnader göras från fall till fall. Om maximeringen bibehålies, förutsättes
att maximibeloppet omprövas så snart förändring i kostnadsnivån
ger anledning därtill. Stadsfullmäktige framhåller även, att utredningen
ej behandlat frågan om vem som skall bära kostnaden för återställande
av specialinredd invalidlägenhet till normal lägenhet, då behov ej längre
föreligger av lägenheten för invalid, och anser att frågan behöver övervägas
ytterligare. HSB håller före, att sådan extrakostnad för ändring till normallägenhet
i den mån den överstiger visst belopp bör bestridas av staten.
Enligt länsbostadsnämnden i Värmlands län bör hänsyn till sådan kostnad
tagas redan vid bestämmandet av subventionens storlek.
Förslaget att subventionen bör utgå utan behov sprövning avstyrkes
endast av länsstyrelsen i Jönköpings lån, som förordar sådan prövning
i likhet med vad som gäller beträffande förbättringslån.
Vad angår förfarandet i bidragsärenden anser SVCK, att
den av utredningen rekommenderade samverkan med kommittén bör bedrivas
försöksvis innan verksamhetens omfattning blir närmare känd.
Svenska socialvårdsförbundet framhåller, hurusom bostadsfrågan för invalider
hänger intimt samman med rehabiliteringsproblemet i dess helhet
och hemställer därför, att statsmakternas beslut i frågan också kommer
att inrymma en direkt rekommendation om samarbete med lokala medicinska
experter, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.
De vanföras riksförbund understryker betydelsen av samarbete även med
de kommunala bostadsmyndigheterna och förbundets lokalorganisationer.
Förbundet föreslår vidare, att subventionsansökningarna skall handläggas
av länsbostadsnämnderna i de fall dessa i övrigt är lånebeviljande organ.
Denna ordning finner förbundet vara smidigast för både lånsökanden och
långivaren. I sistnämnda synpunkt instämmer länsbostadsnämnden i Örebro
län, som även framhåller att ett visst samråd med landstingen torde bli
önskvärt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
13
Departementschefen
Jag delar bostadspolitiska utredningens allmänna synpunkter i fråga om
bostadsstödet åt hushåll med särskilda bostadsbehov och begränsade inkomster.
Jag anser sålunda, att något ytterligare behovsprövat bostadsbidrag
icke bör införas vid sidan av familjebostadsbidragen och stödet till pensionärsbostäder
men att starka skäl talar för att man genom kapitalsubventioner
underlättar tillkomsten av specialinredda lägenheter för rörelsehindrade
invalider, dvs. rullstols- och käppinvalider.
SVCK har framhållit, att invalidernas bostadsfråga i stor utsträckning
bör kunna lösas genom lämplig fördelning av tillgängliga bostäder. De
blindas förening har särskilt betonat angelägenheten av att bostaden är väl
belägen i förhållande till arbetsplatsen. Jag förutsätter, att kommunerna
söker lösa sådana frågor genom bostadsförmedlingen, där sådan finns,
och i övrigt i samverkan med i första hand de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen men även kooperativa bostadsföretag och enskilda fastighetsägare.
I fråga om tillkomsten av specialinredda lägenheter för invalider har
lovvärda kommunala initiativ tagits. Det synes emellertid önskvärt, att
denna verksamhet intensifieras. I sådant syfte vill jag i likhet med utredningen
förorda, att såsom försöksverksamhet tills vidare statlig subvention
skall kunna utgå för att täcka merkostnaderna för sådan inredning
och sådant extra utrymme som erfordras speciellt för invalidens behov.
Subventionen bör ha formen av engångsbelopp, som omedelbart avskrives,
och bör utgå oberoende av den blivande lägenhetsinnehavarens ekonomiska
förhållanden. Någon behovsprövning i denna mening bör alltså icke komma
i fråga. En del remissorgan har förordat, att subventionen under vissa förutsättningar
skall kunna återkrävas. Jag delar emellertid utredningens uppfattning
att man inte behöver räkna med någon nämnvärd risk för missbruk
av ifrågavarande subvention.
Utredningen har i fråga om tillämpningsområdet för subventionen föreslagit,
att denna begränsas till att avse lägenheter i hus, vilka uppföres eller
ombygges med stöd av statligt tertiär- och/eller tilläggslån resp. egnahemslån.
Vissa remissorgan har förordat en utvidgning av tillämpningsområdet.
Jag anser, att subvention bör kunna utgå även vid beviljande av förbättringslån
samt vid beviljande av statligt räntebidrag till nyproducerade bostadshus
utan statligt lån. Däremot anser jag mig inte böra förorda, att
subvention utgår till lägenheter i redan uppförda statliga belånade hus
eller privatfinansierade hus över huvud, även om vissa skäl talar för detta.
Frågan härom torde böra prövas först när viss erfarenhet vunnits av ifrågavarande
bidragsverksamhet.
Vad härefter angår frågan om maximering av subventionen visar av utredningen
redovisade kostnadsberäkningar, att merkostnaden för invalidlägenhet
jämfört med en normallägenhet i allmänhet inte skall behöva över
-
14 Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
stiga 7 000 kronor. Jag tillstyrker därför utredningens förslag att subventionens
maximibelopp sättes till 7 000 kronor.
Några remissorgan har aktualiserat frågan om kostnaderna för att ändra
invalidlägenhet till normallägenhet. Jag förutsätter för min del, att behovet
av specialinredda lägenheter blir varaktigt och anser inte tillräckliga skäl
föreligga för att införa statlig subvention för de undantagsfall, då en ändring
av angivna slag kan bli aktuell.
Vad gäller förfarandet i bidragsärenden har vissa remissorgan, utöver
vad utredningen föreslagit, förordat samverkan med vissa myndigheter,
organisationer och experter. Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att efter
närmare undersökning lämna föreskrifter om dylikt samråd i bidragsärenden.
Bidrag bör beviljas av länsbostadsnämnderna i de fall då dessa
i övrigt är lånebeviljande organ.
Bestämmelserna om bidrag för specialinredning av invalidlägenheter bör
träda i kraft den 1 januari 1959. Kostnaderna för bidragen bör, då bidrag
utgår i samband med förbättringslån, bestridas från reservationsanslaget
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet och eljest från investeringsanslaget
till Räntefria lån till bostadsbyggande. Härtill återkommer
jag i det följande vid behandlingen av anslagsbehovet för nästa budgetår.
Lån och bidrag till pensionärsbostäder
Gällande bestämmelser
Statens stöd till pensionärsbostäder utgår i två former, nämligen statsbidrag
till anordnande av pensionärshem samt pensionärsbostadsbidrag till
anordnande av pensionärslägenheter i vissa flerfamiljshus. Pensionärsbostadsbidraget
har försökskaraktär. Bestämmelserna om bidrag till pensionärshem
återfinnes i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 462, (omtryckt
med ändringar i kungörelsen den 5 juni 1953, nr 489) och bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag i bostadsstyrelsens PM angående pensionärslägenheter
i flerfamiljshus, daterad i juni 1956. I denna promemoria hänvisas
beträffande vissa bestämmelser till pensionärshemskungörelsen.
Statsbidrag till anordnande av pensionärshem kan utgå till kommun och
kommunalförbund samt till förening, stiftelse eller bolag, som för här ifrågavarande
syfte godkänts som allmännyttigt företag. Pensionärshem skall
anordnas i särskild byggnad — redan befintlig eller nybyggnad — och skall,
där sa kan ordnas inom rimlig kostnadsram, förses med vatten- och avloppsledningar,
centralvärme och badrum. Pensionärshemmen bör i övrigt inrättas
så att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas
och de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kan få tillsyn
och vård.
Statsbidraget till pensionärshem är ett engångsbidrag avsett att täcka en
del av byggnadskostnaderna. Kostnader för tomt, anordnande av väg till
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
denna och framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller
kraftledningar är icke statsbidragsberättigande kostnader. Statsbidraget utgår
med en för varje fall bestämd procentuell andel av de godkända byggnadskostnaderna.
Procentsatsen bestämmes med hänsyn till den för de
senaste fem åren genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona av
kommunal- och landstingsskatt med avdrag i förékommande fall för understöd
av skatteutjämningsmedel. Uttaxeringen för år 1952 och senare år skall
dock minskas med högst en krona. Denna reducering beslutades 1950 samtidigt
med de höjda kommunala ortsavdragen och det särskilda statsbidraget
till kommunerna. Procentsatsen kan, om särskilda skäl därtill föranleder,
bestämmas enligt andra grunder.
Pensionärsbostadsbidraget kan beviljas kommuner för anordnande av
pensionärslägenheter i flerfamiljshus, som förvaltas av kommunen eller
ett i tertiärlåneförfattningens mening allmännyttigt företag. Som villkor
gäller vidare att flerfamiljshuset skall ha finansierats med stöd av tertiärlån
och ha färdigställts tidigast den 1 juli 1946. Det ankommer på bostadsstyrelsen
att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämma
det högsta antal lägenheter i ett hus, som får tagas i anspråk som
pensionärsbostäder. Enligt bostadsstyrelsens anvisningar får i regel inte mer
än en tredjedel av lägenheterna i ett hus användas som pensionärsbostäder.
Bidraget utgår i form av ett årligt bidrag per kvadratmeter lägenhetsyta
och varierar med hänsyn till uttaxeringen i kommunen. Kommunens uttaxering
bestämmes på samma sätt som nyss har redovisats för pensionärshemmen.
Om tilläggslån har utgått till vederbörande företag minskas bidragsbeloppen,
beroende på kommunens inplacering i subventionsortsgrupp,
med kronor 0: 40, 0: 80, 1: 20 eller 1: 60.
De båda statsbidragens storlek redovisas i följande tabell.
Uttaxering kronor |
Statsbidrag till % |
Pensionärsbostadsbi-drag, årligt belopp kr |
25 |
3: 90 |
|
10—10: 99.............................. |
27 |
4: 20 |
11—11: 99.............................. |
30 |
4: 70 |
12—12: 99.............................. |
34 |
5: 30 |
13—13: 99.............................. |
40 |
6: 30 |
14—14: 99.............................. |
48 |
7: 50 |
15—15: 99.............................. |
57 |
8:90 |
16—16: 99.............................. |
68 |
10: 60 |
17 eller därutöver....................... |
80 |
12: 50 |
Till hyresgäst i pensionärshem eller i pensionärslägenhet må som regel
antagas endast person, vilken antingen uppnått 60 års ålder eller som
eljest åtnjuter folkpension. Vidare skall gälla att vederbörande kan antagas
vara ur stånd att med egna medel skaffa sig en nöjaktig bostad. Om särskilda
skäl föreligger kan även annan mindre bemedlad person antagas till
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
hyresgäst. Med den som antagits som hyresgäst får sammanbo person, som
tillhör dennes hushåll och lämpligen alltjämt bör sammanbo med denne.
Kommunerna får själva inom ramen av självkostnaderna för pensionärslägenheterna
bestämma vilka hyror pensionärerna skall betala. Statsmakterna
har förutsatt, att kommunerna därvid tar hänsyn till pensionärernas
oftast mycket begränsade betalningsförmåga och att hyrorna — i den mån
inkomstprövningen icke föranleder till annat — skall täckas av det kommunala
bostadstillägget.
Statsbidrag till pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t på förslag av
bostadsstyrelsen, och de utbetalas sedan pensionärshemmet har besiktigats
och godkänts. Pensionärsbostadsbidragen beviljas av bostadsstyrelsen och
utbetalas budgetårsvis i efterskott.
Bidragsgivningens omfattning
En översikt över ifrågavarande bidragsgivnings omfattning under de senast
förflutna fem budgetåren lämnas i följande tabell (hämtad ur bostadspolitiska
utredningens betänkande sid. 22).
Statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostadsbidrag budgetåren 1951/52—1955/56
Budgetår |
Statsbidrag till pensionärshem |
Pensionärsbostadsbidrag |
||||
Tillstyrkta bidrag |
Utbetalda |
Antal lägen-heter med |
Bidrags-belopp, |
Utbetalda |
||
Antal lägen- heter |
Belopp, milj. kr |
|||||
1951/52 |
1 440 |
8,0 |
5,9 |
80 |
6 |
1 |
1952/53 |
890 |
8,1 |
7,7 |
480 |
30 |
3 |
1953/54 |
1 180 |
10,5 |
8,9 |
1 050 |
96 |
24 |
1954/55 |
980 |
8,3 |
9,6 |
1 880 |
174 |
102 |
1955/56 |
1 200 |
9,5 |
8,5 |
2 890 |
300 |
160 |
Åldringsvårdsutredningens förslag
Vid behandlingen av frågan om bostadsbidrag till pensionärsbostäder har
bostadspolitiska utredningen haft att beakta det av 1952 års åldringsvårdsutredning
år 1956 framlagda betänkandet angående åldringsvården (SOU
1956: 1), vilket innefattar förslag bl. a. i fråga om villkor för och omfattning
av bostadsbidrag åt pensionärer. I bostadspolitiska utredningens betänkande
redovisas dels sagda förslag dels de över förslagen avgivna yttrandena.
I detta sammanhang torde endast huvudpunkterna i åldringsvårdsutredningens
förslag beträffande bostadsbidrag till pensionärer böra återges.
Äldringsvårdsutredningen föreslår en övergång från den nuvarande för
statsbidrag till pensionärsbostäder gällande bidragsskalan, som är baserad
Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
17
på den kommunala utdebiteringen per skattekrona, till en skala grundad på
antalet skattekronor per invånare. Avgörande för bidragsprocentens storlek
skall enligt åldringsvårdsutredningens förslag vara det genomsnittliga
skatteunderlaget under de i förhållande till tidpunkten för statsbidragsbeslutet
senast förflutna tre åren. Med utgångspunkt från en bidragsprocent
av 34 vid normalfall, varmed betecknats 27 skattekronor per invånare, har
utredningen uppgjort följande förslag till bidragsskala.
Antal skattekronor pfer invånare |
Statsbidragsproccnt |
under 18......................... |
80 |
18—19: 99........................ |
68 |
20—21: 99........................ |
57 |
22—23: 99........................ |
48 |
24—25:99........................ |
40 |
26—27: 99........................ |
34 |
28—29: 99........................ |
30 |
30—31: 99........................ |
27 |
32 eller däröver................... |
25 |
Äldringsvårdsutredningen föreslår, att statens stöd i fråga om såväl pensionärshem
som pensionärsbostäder i vanliga flerfamiljshus ges formen
av ett engångsbidrag. Bidragsunderlaget per lägenhet föreslås fastställt till
för pensionärshem 20 000 kronor och för bostäder i vanliga flerfamiljshus
12 000 kronor per lägenhet.
Utredningen förordar vidare, att tillämpningsområdet för bidraget till
pensionärsbostäder utvidgas till att omfatta inte endast kommunala och
allmännyttiga bostadsföretags hus utan också hus, vilka förvaltas av kooperativt
organiserade företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte och under
kontroll som det lånebeviljande organet finner betryggande.
Bostadspolitiska utredningens förslag
Ett särskilt bostadsbidrag vid sidan av folkpensionsförmånerna bör enligt
bostadspolitiska utredningens mening ha ett bestämt bostadspolitiskt syfte.
Som villkor för bidrag anses sålunda böra gälla vissa standardkrav, utformade
med beaktande av åldringarnas speciella bostadsbehov. Vidare skall
bidraget möjliggöra för åldringar att bestrida kostnaderna för sådana lägenheter,
som uppfyller dessa standardkrav. Bidraget skall sålunda stimulera
till en flyttning från äldre, dåliga lägenheter till ändamålsenligt utrustade
lägenheter.
Det kommunala bostadstillägget har, framhåller utredningen, i det övervägande
antalet kommuner inte något bostadspolitiskt syfte i denna mening.
Beträffande behovet av att komplettera bostadstillägget med ett särskilt
bostadsbidrag framhåller utredningen följande.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Kr 119
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Folkpensionärer utan andra ekonomiska resurser än folkpension, inklusive
kommunalt bostadstillägg, torde för närvarande i det övervägande
antalet kommuner vara i behov av ett särskilt bostadsbidrag för att kunna
bestrida kostnaden för en modernt utrustad smålägenhet. Behovet av ett
sådant bidrag kommer givetvis att bli mindre i den mån folkpensionsförmånerna
och åldringarnas egna resurser ökar. Behovet på längre sikt av ett
bostadsbidrag blir sålunda i avgörande utsträckning beroende av den allmänna
försörj ningsnivå som de framtida folkpensionsförmånerna kommer
att motsvara. Det synes rimligt att dessa förmåner skall möjliggöra en
tillfredsställande bostadsförsörjning. Ett särskilt bostadsbidrag skulle då
icke erfordras. För den närmaste framtid, för vilken det nu är fråga om att
taga ställning, synes man dock kunna utgå från att ett särskilt bostadsbidrag
behövs.
I anslutning härtill erinrar bostadspolitiska utredningen om åldringsvårdsutredningens
förut nämnda förslag till vissa ändringar i villkoren för
statligt stöd till pensionärsbostäder och framhåller att syftet med dessa
förslag har varit bl. a. att i ökad utsträckning stimulera kommunerna att
anskaffa pensionärsbostäder. Vidare erinrar bostadspolitiska utredningen
om att allmänna pensionsberedningen framlagt förslag om bl. a. en höjning
av ålderspensionerna och en successiv avveckling av de kommunala bostadstilläggen.
Utredningen framhåller, att tiden ännu inte synes mogen för en
grundlig omprövning av villkoren för statens stöd till åldringarnas bostadsförsörjning,
inbegripande även frågan om avvägningen mellan det bostadspolitiskt
motiverade stödet och folkpensionsförmånerna. I denna fråga
anför utredningen ytterligare följande.
Innan statsmakterna tagit ställning till pensionsberedningens nu föreliggande
förslag, och innan konsekvenserna härav beträffande bl. a. de kommunala
bostadstilläggen kan överblickas, synes det sålunda inte finnas förutsättningar
för en långsiktig lösning av den förevarande frågan. Vi har
därför begränsat vår översyn av bostadsbidragen till åldringar till att avse
främst vissa mera tekniska frågor om bidragssystemets utformning. Vi har
däremot inte ansett det lämpligt att nu föreslå ändringar av mera genomgripande
natur, som skulle kunna väsentligt påverka bidragsgivningens
omfattning och inriktning. En huvudsynpunkt vid vår översyn har varit att
få till stånd en bidragsgivning som kan smidigt anpassas till förändringar
i stödbehovet.
Utredningen erinrar om att statsbidraget till anordnande av pensionärshem
är ett engångsbidrag medan pensionärsbostadsbidraget är ett årligt
bidrag. Enligt utredningens mening bör för anordnande av såväl pensionärshem
som pensionärsbostäder statens stöd avse dels tertiär- och tilläggslån
dels ett löpande bidrag. I lånefrågan anför utredningen bl. a. följande.
De nuvarande reglerna för finansiering av pensionärshem tillkom under
en tid då endast en mycket liten del av bostadsproduktionen finansierades
med statlig medverkan och de kommunala initiativen till bostadsproduktionen
hade ringa omfattning. Numera gäller däremot, att huvuddelen av
de nya flerfamiljshusen finansieras med statligt tertiärlån och att kom
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr it9 år U)58
munerna genom sina bostadsföretag lämnar ett betydande bidrag till nyproduktionen
av bostäder. Med hänsyn härtill vore det naturligt att framdeles
finansiera också pensionärshem med tertiärlån. Det är vidare angeläget, att
stödet till insprängda pensionärsbostäder och stödet till pensionärshem blir
enhetligt, så att kommunens val mellan dessa olika bostadsformer kan ske
utan hänsyn till om någon av dem ger möjlighet till fördelaktigare statsstöd
än den andra. Problemet att draga en klar gräns mellan pensionärshem
och vanliga flerfamiljshus med insprängda pensionärsbostäder bör bringas
att försvinna. Det är givetvis också en fördel om antalet bidragsformer kan
minskas. Av dessa skäl bör det nuvarande statsbidraget till pensionärshem
avvecklas. Statens stöd till uppförandet av pensionärshem bör i stället utgöras
av tertiärlån och — i förekommande fall — tilläggslån.
Utredningen framhåller, att med hänsyn till det stora antalet smålägenheter,
förekomsten av vissa samlingslokaler och husens speciella utformning
byggnadskostnaderna för pensionärshem i regel blir förhållandevis
höga. Detta förhållande bör enligt utredningens mening beaktas vid tillämpningen
av bestämmelserna om maximerade belåningsvärden.
Beträffande de skäl som talar för att den särskilda subventionen till
pensionärsbostäder ges formen av ett löpande bidrag anför utredningen
följande.
Huruvida den till pensionärsbostäderna knutna särskilda subventionen
får formen av engångsbidrag eller löpande bidrag torde vara likgiltigt ur
kommunernas ekonomiska synpunkter. Vi delar inte åldringsvårdsutredningens
uppfattning att engångsbidraget ur stimulanssynpunkt i detta fall
är så mycket effektivare än ett löpande bidrag att det för den skull bör
föredragas. Det torde ej heller, varken ur statsfinansiella eller budgettekniska
synpunkter, ha någon avgörande betydelse huruvida statsbidraget har
den ena eller den andra formen. I detta sammanhang kan erinras om att
exempelvis stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning har formen av
löpande bidrag. Det huvudskäl som enligt vår mening talar för att subventionen
bör ges formen av ett löpande bidrag är att ett sådant bidrag
smidigare än ett engångsbidrag kan anpassas till förändringar i stödbehovet
vid framtida höjningar av folkpensionerna. Om subventionen får formen
av ett löpande bidrag, kan bidragsgivningen också lättare anpassas till
variationer i fråga om antalet av pensionärer utnyttjade lägenheter i ett
bostadshus. Dispositionen av vissa lägenheter såsom pensionärsbostäder
behöver inte i onödan bindas. Vi anser därför att subventionen till pensionärsbostäder
— oavsett om dessa är belägna i hus endast avsedda för
pensionärer, pensionärshem, eller insprängda i vanliga flerfamiljshus —
bör få formen av ett löpande bidrag.
Vad angår det särskilda bostadsbidragets tillämpningsområde erinrar
bostadspolitiska utredningen inledningsvis om sin i det föregående redovisade
uppfattning, att det inte är lämpligt att nu föreslå några sådana ändringar
av villkoren för bidragsgivningen till pensionärsbostäder, som skulle
kunna mera väsentligt påverka omfattningen och inriktningen av denna
bidragsgivning. Utredningen anser sålunda, att det väsentliga syftet med det
statliga stödet till pensionärsbostäder alltfort bör vara att stimulera till
-
20
Ilungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
komsten av goda bostäder åt åldringar och andra folkpensionärer. I denna
fråga anför utredningen vidare bl. a. följande.
Även om man i samband med en mera genomgripande översyn av statsstödet
till pensionärernas bostadsförsörjning skulle kunna finna goda skäl
för att inbegripa även äldre smålägenheter av god standard i bidragsgivningen,
vill vi inte nu förorda en sådan utvidgning av de statliga stödåtgärderna.
Däremot synes det inom ramen för en bidragsgivning med samma
syften som den nuvarande vara motiverat att medge pensionärsbostadsbidrag
till lägenheter i även andra företag än de kommunala och allmännyttiga.
Det torde särskilt i mindre kommuner, där behovet av lägenheter
i flerfamiljshus är begränsat, ibland vara lämpligare att pensionär sbostäderna
kan inrymmas i kooperativa eller enskilda bostadsföretag än att lösningen
av pensionärsbostadsfrågan skall nödvändiggöra tillkomsten av ett
kommunalt eller allmännyttigt företag. Det kan i detta sammanhang framhållas,
att åtskilliga kommuner redan nu förvärvat bostadsrättslägenheter
och upplåtit pensionärsbostäder utan statsbidrag i kooperativa företag.
I syfte att garantera kommunerna ett visst medinflytande i de bostadsföretag
där pensionärslägenheterna är inrymda anser utredningen, att såsom
villkor för bidrag bör gälla, att företaget antingen finansierats med
statligt lån eller beviljats statlig räntesubvention.
Det särskilda bostadsbidraget till pensionärsbostäder bör enligt utredningen
kunna utgå till lägenheter, som har färdigställts tidigast den t juli
1946.
Såsom villkor för bidrag bör enligt utredningens förslag vidare gälla, att
lägenheten upplåtes genom hyresavtal. Bidrag skall alltså inte utgå för lägenhet
i egethem eller för lägenhet, som är upplåten med bostadsrätt. Beträffande
innebörden av denna begränsning i den förordade bidragsgivningen
framhåller utredningen vidare följande.
Då lägenhet med pensionärsbostadsbidrag skall upplåtas i kooperativt företag
torde detta sålunda i regel innebära, att kommunen förvärvar bostadsrätten
och i sin tur hyr ut lägenheten åt pensionären. Då fråga är om allmännyttiga
eller enskilda företag kan kommunen hyra lägenheten av fastighetsägaren
och hyra ut den i andra hand åt pensionären. Det bör även
vara möjligt att pensionären själv sluter hyresavtal med fastighetsägaren,
men detta avtal bör då tillkomma under samverkan med kommunen. Hyresavtalet
bör avse den subventionerade hyra som pensionären själv skall betala
och förutsätter sålunda en kompletterande uppgörelse mellan kommunen
och fastighetsägaren om hur återstående del av lägenhetens bruttoliyra
skall täckas. Alltfort bör gälla, att hyresavtalet mellan pensionären
och kommunen, resp. pensionären och fastighetsägaren, bör vara undantaget
från hyresregleringslagens bestämmelser om hyreskontroll.
Vad angår pensionärsbostädernas standard erinrar bostadspolitiska utredningen
om att åldringsvårdsutredningen framfört vissa rekommendationer.
Bostadspolitiska utredningen anser, att kravet att pensionärsbostadsbidrag
endast skall kunna knytas till lägenheter, som uppförts med statligt stöd,
bör kunna innebära en viss garanti för att nyproducerade pensionärsbostä
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
der uppfyller rimliga anspråk med avseende på storlek, standard och miljö.
I fråga om tillgång till bad anför bostadspolitiska utredningen följande.
Åldringsvårdsutredningen har framhållit det naturliga i att pensionärsbostäderna
i avseende på lägenheternas utrustning med enskilt badrum i
lägenheten följer med i den allmänna standardutvecklingen. Enligt utredningens
mening är sålunda gemensamma badrum eller badavdelningar som
regel lämpliga endast då det kan bli fråga om så stora enheter att det kan
anordnas särskild badservice. Utredningen har också framhållit, att det
med hänsyn till hyresgästernas ålder och ofta förekommande rörelsesvårigheter
kan vara lämpligt att förse de separata badrummen med anordningar
för att underlätta för vederbörande att taga sig i och ur badkaret.
Vi vill för vår del understryka dessa synpunkter. Vad särskilt gäller insprängda
pensionärsbostäder bör dessa i likhet med övriga moderna smålägenheter
vara utrustade med enskilt badrum eller duschrum.
Beträffande hyrorna för pensionärsbostäder erinrar bostadspolitiska utredningen
om att kommunerna f. n. inom ramen för självkostnaderna för
pensionärsbostäderna får avgöra vilka hyror som skall utgå. Det har emellertid
förutsatts, att hyrorna i varje fall inte kommer att överstiga det kommunala
bostadstillägg, som utgår i anslutning till folkpensionen.
Utredningen anser, att kommunerna bör upplåta pensionärsbostäder åt
främst åldringar med dåliga bostadsförhållanden och begränsade ekonomiska
resurser. Hyrorna för dessa bostäder anses därför böra vara lägre
än de hyror, som gäller i öppna marknaden för lägenheter av motsvarande
storlek och standard. De bör ligga på en sådan nivå, att det icke blir en för
stor hyreshöjning för pensionären vid flyttning från en gammal, dålig bostad
till pensionärsbostaden. Utredningen anser, att man vid hyressättningen
bör utgå från de ekonomiska resurserna hos sådana pensionärer,
som inte har andra inkomster än folkpension.
En tillämpning av dessa allmänna grunder för hyressättningen kompliceras
emellertid enligt vad utredningen framhåller av gällande regler för
de kommunala bostadstilläggen. Härom anför utredningen följande.
F. n. gäller som förut anförts att pensionärernas hyra skall täckas av
bostadstillägget i den mån inkomstprövningen icke föranleder till annat.
Detta innebär att den högsta hyra som får uttagas motsvarar det maximibelopp
som av kommunen fastställts för bostadstillägget. Kommunen är
givetvis oförhindrad att uttaga en lägre hyra. Reduceras bostadstillägget
till följd av gällande regler för inkomstprövning påverkar detta icke den
hyra som pensionären har att betala. Hyran kommer sålunda i dessa fall
icke att helt täckas av det kommunala bostadstillägget.
Utredningen anser, att en omprövning av de nu gällande principerna för
hyressättningen är motiverad ur flera synpunkter. Tillämpningen av dessa
principer är sålunda mycket skiftande. Ett stort antal kommuner har
inte följt den av statsmakterna förutsatta regeln, att hyran inte skall överstiga
det kommunala bostadstillägget. Eftersom kommunerna bestämmer
storleken av det kommunala bostadstillägget, blir hyressättningen de olika
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
kommunerna emellan mycket oenhetlig. I individuella fall, t. ex. då fråga
är om pensionärer med relativt höga inkomster, kan en strikt tillämpning
av hyressättningsregeln leda till orimligheter. Hyressättningens anknytning
till de kommunala bostadstilläggen — till vilka staten bidrar med
viss procentuell del — medför, att omfattningen av statens stöd till pensionärernas
bostadsförsörjning i många fall kan på ett irrationellt sätt bli
beroende av vilka principer kommunen tillämpar vid fastställandet av dessa
bostadstillägg. Slutligen erinrar utredningen i detta sammanhang om att man
tvingas överge nuvarande regler för hyressättningen, därest pensionsberedningens
förslag om huvudsaklig avveckling av de kommunala bostadstillläggen
med början år 1960 förverkligas.
Utredningen har prövat skilda alternativ beträffande reglerna för hyressättningen
och de därmed nära sammanhängande principerna för bidragets
utformning. Härom anför utredningen inledningsvis följande.
Om man icke anser sig kunna behålla nuvarande regler för hyressättningen
och icke heller vill ge kommunerna full frihet att i fråga om pensionärsbostäder
fastställa de hyror de finner lämpligt, kan man närmast
diskutera, antingen att återinföra maximihyror för pensionärsbostäder, eller
alternativt att låta pensionärens hyra motsvara lägenhetens marknadshyra
minskad med ett bidrag, varav staten svarar för viss andel och kommunen
för resten. Därvid bör beaktas, att 1957 års riksdag beslutat avveckla varje
form av statlig hyreskontroll i fråga om bostäder förvaltade av kommunala
och allmännyttiga företag.
Beträffande alternativet med maximihyror för pensionärsbostäder framhåller
utredningen bl. a. följande.
Fördelen med detta alternativ är, att det garanterar en viss enhetlighet
i fråga om hyrorna för pensionärsbostäder inom och mellan olika orter.
Alternativet är emellertid å andra sidan tämligen osmidigt. Det innebär
vidare, att kommunernas insatser för nedbringande av pensionärsbostädernas
hyror blir ojämnt och godtyckligt fördelade. Även om en viss fördelning
av kostnaderna mellan stat och kommun uppställes såsom allmän norm vid
fastställandet av statsbidraget till pensionärshem skulle sålunda vissa kommuner
komma att belastas hårdare än normen förutsatt, medan andra
kommuner skulle slippa lindrigare undan.
I fråga om det andra alternativet till hyressättning framhåller utredningen,
att det skulle innebära, att fördelningen mellan stat och kommun
av subventionsbördan vore klart angiven från början. Härom anför utredningen
ytterligare följande.
Tillämpas detta alternativ individuellt för varje särskild pensionärsbostad
kan det emellertid komma att innebära, att den nettohyra (dvs. marknadshyran—statens
och kommunens bidrag) som pensionären har att
betala kommer att förete störa variationer från fall till fall. De föreliggande
variationerna mellan bruttohyrorna kommer, relativt sett, att förstoras, vilket
för pensionärerna kan te sig godtyckligt och orättvist. Denna konsekvens
kan emellertid i huvudsak undvikas om kommunerna tillerkännes
rätt att fördela sin egen subvention till pensionärsbostäderna på sådant sätt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
23
att kommunens andel av det gemensamma bidraget i genomsnitt kommei
att motsvara den fastställda.
Självfallet bör det stå kommunerna fritt att i den mån de så finner lämpligt
lämna en större subvention än den föreskrivna. Utformat på detta sätt
skulle detta alternativ erbjuda en smidigare lösning av hyressättnings- och
subventionsproblemet än alternativet med maximihyror.
Utredningen anser emellertid att detta alternativ, så länge det kommunala
bostadstillägget ännu finns kvar, skulle innebära vissa komplikationer.
Härom anför utredningen följande.
Det torde sålunda enligt detta alternativ bli nödvändigt att vid differentieringen
av statsbidraget beakta de regler som gäller för statens andel av
det kommunala bostadstillägget. Väljer man nämligen en statsbidragsskala,
enligt vilken statsbidragsprocenten blir lägre än motsvarande procent
för det kommunala bostadstillägget, kommer det för sådana kommuner
som beviljar kommunala bostadstillägg motsvarande hela marknadshyran
att bli oförmånligt att söka pensionärsbostadsbidrag. Summan av
det statliga pensionärsbostadsbidraget och statens andel av det kommunala
bostadstillägget blir då för en lägenhet med pensionärsbostadsbidrag mindre
än statens andel av det kommunala bostadstillägget för en lägenhet utan
pensionärsbostadsbidrag. Det kan emellertid ur andra synpunkter ifrågasättas,
om det är lämpligt att för statsbidrag till pensionärsbostäder tilllämpa
samma skala eller en skala som ger procentuellt högre statsbidrag än
skalan för statens andel av det kommunala bostadstillägget. Det är sålunda
tveksamt om man med tillämpning av en sådan skala i önskvärd grad kan
koncentrera stödet på de ekonomiskt sämst ställda kommunerna.
Med hänsyn till bl. a. dessa komplikationer finner utredningen, att en
omprövning av reglerna för hyressättningen bör anstå intill dess en avveckling
av de kommunala bostadstilläggen inletts. Utredningen förordar
sålunda, att nuvarande principer för hyressättningen bör gälla oförändrade
tills vidare men understryker, att undantag från dessa principer i vissa
fall bör kunna göras, t. ex. då fråga är om pensionärer, som på grund av
inkomstprövningen inte erhåller kommunalt bostadstillägg. Vidare anser
utredningen, att det ibland kan vara skäligt att göra undantag, då fråga är
om jämförelsevis stora invalidbostäder.
I hyresfrågan framhåller utredningen sammanfattningsvis, att den med
hänsyn till att statsmakterna ännu inte har tagit ställning till pensionsheredningens
förslag inte ansett sig kunna framlägga förslag om en i alla avseenden
rationell lösning av problemet om hyressättningen och utformningen
av statens bidrag till speciella pensionärsbostäder. Utredningen
understryker emellertid kraftigt angelägenheten av att en sådan lösning
kommer till stånd.
Vad angår storleken av det löpande, bidraget till pensionärsbostäder anser
utredningen det lämpligt att taga utgångspunkten i nuvarande pensionärsbostadsbidrag.
Vidare anses hänsyn böra tagas till följande omständigheter,
nämligen slopandet av möjligheten att bygga pensionärshem med
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
engångsbidrag från staten, de ändringar av villkoren för tertiärlån varom
1957 års riksdag fattat beslut samt önskemålet att differentiera statsbidraget
efter antalet skattekronor per invånare i kommunen i stället för efter
utdebiteringen per skattekrona.
För att ge en uppfattning om hur kommunernas kostnader för pensionärshem
kommer att påverkas av utredningens förslag till ändrade finansieringsvillkor,
har utredningen gjort vissa kostnadskalkyler. Resultatet
av dessa återges i följande tabell.
Kostnader för pensionärshem vid olika finansieringsmetoder
Kommunens kostnad, kr per |
|||||
Uttaxering, kronor |
Statsbidrag % |
Pensionärs-bostadsbidrag |
med engångs-bidrag enligt |
med tertiärbe-låning enligt av |
Kol. 5 — |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
under 10 |
25 |
3: 90 |
53: 70 |
51: 75 |
— 1:95 |
10—10: 99 |
27 |
4: 20 |
52: 85 |
51:45 |
— 1:40 |
11—11: 99 |
30 |
4: 70 |
51: 60 |
50: 95 |
— 0: 65 |
12—12: 99 |
34 |
5: 30 |
49: 90 |
50: 35 |
+ 0:45 |
13—13: 99 |
40 |
6: 30 |
47: 35 |
49: 35 |
+ 2:00 |
14—14: 99 |
48 |
7: 50 |
44: 00 |
48: 15 |
+ 4:15 |
15—15: 99 |
57 |
8: 90 |
40:15 |
46: 75 |
+ 6:60 |
16—16: 99 17 eller |
68 |
10: 60 |
35: 50 |
45: 05 |
+ 9:55 |
däröver |
80 |
12: 50 |
30: 45 |
43: 15 |
+ 12: 70 |
Beträffande resultatet av ifrågavarande kalkyler framhåller utredningen
bl. a. följande.
Skulle pensionärshemmen finansieras med tertiärlån enligt de villkor
varom beslut fattats vid 1957 års riksdag skulle kommunens årskostnader
vid i övrigt oförändrade antaganden beträffande produktionskostnader och
driftkostnader komma att uppgå till 55,65 kronor per kvadratmeter i de
orter som inte erhåller tilläggslån och till 53,80 kronor i de orter som tillhör
den högsta subventionsortsgruppen. Reduceras dessa årskostnader med
pensionärsbostadsbidrag enligt nu gällande grunder kommer de resterande
årskostnaderna för kommunen att uppgå till de belopp som redovisas i kolumn
5 i tabellen. Beloppen blir praktiskt taget lika stora i alla subventionsortsgrupper,
eftersom pensionärsbostadsbidraget enligt gällande bestämmelser
reduceras med hänsyn till förekomsten av tilläggslån. En jämförelse
mellan talen i kolumn 4 och motsvarande tal i kolumn 5 ger vid
handen (se kolumn 6) att den föreslagna övergången till finansiering med
tertiärlån och pensionärsbostadsbidrag under de angivna förutsättningarna
skulle bli ekonomiskt förmånlig för de kommuner som nu får statsbidrag
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958 25
enligt låga procentsatser men oförmånlig för dem som nu åtnjuter högre
statsbidrag.
Kommunernas årskostnader för pensionärsbostäder insprängda i vanliga
tertiärbelånade flerfamiljshus kan under i övrigt oförändrade omständigheter
till följd av de vid 1957 års riksdag beslutade ändringarna av tertiärlånevillkoren
beräknas öka med inemot 5 kronor per kvadratmeter för
nyproducerade lägenheter.
Med ledning av de sålunda gjorda kalkylerna har utredningen beräknat
storleken av de pensionärsbostadsbidrag, som skulle erfordras för att
kommunernas årskostnader för pensionärshem och för insprängda pensionärsbostäder
inte skulle komma att vare sig öka eller minska till följd
av dels utredningens förslag om finansiering av pensionärshem med tertiärlån,
dels 1957 års riksdags beslut om ändrade villkor för tertiärlån. Dessa
bidragsbelopp återges i följande tabell.
Årligt pensionärsbostadsbidrag i kronor per kvadratmeter lägenhetsyta under olika
förutsättningar
Årligt pensionärsbostadsbidrag, kr pr kvm lägenhetsyta |
|||
som erfordras för att |
kommunens årskost- |
||
nader skall förbli oförändrade |
|||
Uttaxering, kronor |
enligt gällande |
för pensionärshem vid |
för insprängda lägen- |
villkor |
övergång till tertiär- |
heter vid ändring av |
|
belåning enligt av |
lånevillkoren enligt |
||
1957 års riksdag |
1957 års riksdags |
||
beslutade villkor |
beslut |
||
1 |
2 |
3 |
4 |
Under 10................. |
3: 90 |
1: 95 |
8: 90 |
10—10: 99................ |
4: 20 |
2: 80 |
9: 20 |
11—11: 99................ |
4: 70 |
4: 05 |
9: 70 |
12—12: 99................ |
5: 30 |
5: 75 |
10: 30 |
13—13: 99................ |
6: 30 |
8:30 |
11: 30 |
14—14: 99................ |
7: 50 |
11: 65 |
12: 50 |
15—15: 99................ |
8: 90 |
15: 50 |
13: 90 |
16—16: 99................ |
10: 60 |
20: 15 |
15: 60 |
17 eller däröver........... |
12: 50 |
25: 20 |
17:50 |
Därest möjligheten att erhålla engångsbidrag till pensionärshem slopas
och kommunerna hänvisas till att fortsättningsvis finansiera pensionärshem
med vanlig tertiärbelåning jämte därtill knutet pensionärsbostadsbidrag,
anser utredningen det skäligt, att sistnämnda bidrag höjes för de
kommuner, vilka eljest till följd av finansieringsvillkorens omläggning
skulle få högre kostnader för pensionärshem. Detta gäller de kommuner,
som nu har hög utdebitering per skattekrona och hög statsbidragsprocent.
Även den ökning av årskostnaderna för insprängda pensionärsbostäder,
som till följd av de vid 1957 års riksdag beslutade ändringarna av tertiärlånevillkoren
kommer att drabba samtliga kommuner, finner utredningen
motivera en viss ökning av pensionärsbostadsbidragets belopp.
26
Iiungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Utredningen förordar, att pensionärsbostadsbidraget skall differentieras
efter antalet skattekronor per invånare. Därvid framhåller utredningen,
att denna princip nu tillämpas på ett antal andra löpande statsbidrag till
kommunal verksamhet samt vid fördelningen mellan stat och kommun av
kostnaderna för kommunala bostadstillägg.
Bidraget bör enligt utredningens förslag differentieras på så sätt, att olika
bidragsbelopp fastställes för ett antal olika skattekrontalsintervall. Detta
antal anses av administrativa skäl böra vara relativt litet.
Utredningen har funnit det lämpligt att fastställa tio skattekrontalsintervall,
det lägsta omfattande kommuner med mindre än 24 skattekronor
per invånare och det högsta omfattande kommuner med 40 eller flera skattekronor
per invånare. Varje mellanliggande intervall har getts en bredd
av två skattekronor per invånare.
Bostadspolitiska utredningen ansluter sig till åldringsvårdsutredningens
i det föregående nämnda förslag, att bidraget fastställes till ett visst belopp
per lägenhet.
I fråga om bidragets belopp har utredningen övervägt flera alternativ. De
belopp utredningen förordar återges i följande tabell.
Antalet lägenheter i pensionärshem för vilka statsbidrag tillstyrkts under perioden
1. 7. 1953—16. 5. 1957 och antalet lägenheter för vilka pensionärsbostadsbidrag utbetalts
för budgetåret 1955/56 fördelade på kommuner med olika antal skattekronor per invånare
samt förslag till pensionärsbostadsbidrag I
Skattekronor |
Antal lägenheter |
Summa |
Förslag till pensionärsbo-stadsbidrag, årligt belopp |
||
i pensionärs-hem för vilka |
för vilka pen-sionärsbostads-bidrag utbetalts |
kr per |
kr per kvm |
||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
under 24....... |
318 |
19 |
337 |
625 |
19: 53 |
24—25: 99...... |
149 |
15 |
164 |
575 |
17: 97 |
26—27: 99...... |
196 |
36 |
232 |
525 |
16: 41 |
28—29: 99...... |
216 |
55 |
271 |
475 |
14: 84 |
30—31: 99...... |
244 |
65 |
309 |
425 |
13: 28 |
32—33: 99...... |
244 |
164 |
408 |
375 |
11: 72 |
34—35: 99...... |
151 |
151 |
302 |
325 |
10: 16 |
36—37: 99...... |
208 |
126 |
334 |
275 |
8: 59 |
38—39: 99...... |
111 |
228 |
339 |
225 |
7: 03 |
40 eller däröver |
1 282 |
1 977 |
3 259 |
175 |
5: 47 |
Summa |
3 119 |
2 836 |
5 955 |
I denna tabell återges också vissa uppgifter om antalet lägenheter i nytillkomna
pensionärshem samt antalet insprängda pensionärslägenheter
inom skilda kommungrupper. För att belysa förslagets innebörd återges
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
de föreslagna bidragsbeloppen även uttryckta i kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
Därvid har förutsatts en medellägenhetsyta om 32 kvadratmeter,
vilket ungefär motsvarar medellägenhetsytan för de pensionärsbostäder,
som bar tillkommit under senare år.
Utredningen beräknar, att enligt dess förslag det genomsnittliga årliga
bidraget skulle bli ca 280 kronor per lägenhet. Räknat per kvadratmeter
lägenhetsyta motsvarar detta 8,75 kronor.
Med hänsyn till att bidraget är ett årligt bidrag, anser utredningen, att
anledning saknas att basera det på en beräkning av antalet skattekronor
per invånare avseende ett genomsnitt för flera år. Till grund för bidragets
fastställande bör enligt utredningens mening utan någon särskild justering
läggas uppgifter om antalet skattekronor per invånare under det senast
förflutna år för vilket sådana uppgifter finns tillgängliga. Utredningen anser,
att denna beräkningsmetod bör tillämpas utan undantag. I anslutning
härtill understryker utredningen angelägenheten av att bidragsskalan
justeras vid mera väsentliga förskjutningar i normalskatteunderlaget.
Vidare föreslår utredningen, att gällande bestämmelse om att pensionärsbostadsbidraget
skall reduceras med hänsyn till utgående tilläggslån inte
överföres till det föreslagna bidraget.
Vad gäller urvalet av hyresgäster till pensionärsbostäder förordar utredningen,
att nuvarande bestämmelser bibehålies. Till hyresgäst i pensionärslägenhet
skall alltså i regel kunna antagas person, som antingen uppnått
60 års ålder eller som eljest åtnjuter folkpension enligt lagen om folkpensionering.
Vidare skall gälla, att vederbörande kan antagas vara ur stånd
att med egna medel skaffa sig en godtagbar bostad. Om särskilda skäl föreligger,
skall emellertid även annan mindre bemedlad person än som förut
nämnts kunna antagas till hyresgäst. Utredningen framhåller, att hyresgästen
inte ovillkorligen behöver vara åldring eller folkpensionär. Även i
de fall då någon annan hushållsmedlem, t. ex. till följd av kronisk sjukdom
eller invaliditet, åtnjuter pension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering
bör bushållet efter behovsprövning kunna placeras i pensionärsbostad.
Utredningen anser, att ärenden rörande det föreslagna bidraget bör
kunna handläggas på i princip samma sätt som ärenden rörande det nuvarande
pensionärsbostadsbidraget. Härom anför utredningen ytterligare följande.
Bidrag bör sålunda efter ansökan från vederbörande kommun av bostadsstyrelsen
utbetalas budgetårsvis i efterskott. Innan en lägenhet, för vilken
kommunen har för avsikt att söka pensionärsbostadsbidrag, första gången
tages i anspråk som pensionärsbostad, bör kommunen insända de handlingar
— ritningar och teknisk beskrivning — som erfordras för att bostadsstyrelsen
skall kunna pröva lägenhetens standard. Vid nyproduktion av
pensionärsbostäder bör på planeringsstadiet krävas ett förhandsgodkännande
av lägenheterna som pensionärsbostäder i samband med det preliminära
beslutet om statligt lån.
28
Kung!. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Utredningen föreslår, att de nya reglerna för pensionärsbostadsbidrag
skall träda i kraft den 1 juli 1958. Med hänsyn till önskemålet att ge kommunerna
rådrum att anpassa sig till de nya reglerna för finansiering av
pensionärshem förordas, att gällande regler om statsbidrag till pensionärshem
upphäves först fr. o. m. den 1 januari 1959.
I en till betänkandet fogad reservation har herr Skarstedt föreslagit,
att pensionärbostadsbidraget inte skall förbindas med något villkor beträffande
tidpunkten för lägenhetens färdigställande. Förslaget att en dylik
tidsgräns skall behållas motverkar enligt reservantens uppfattning ett friställande
av små lägenheter för åldringar och andra pensionärer och en inriktning
av nyproduktionen så att barnfamiljernas behov av större lägenheter
kan tillgodoses.
Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag
Vad utredningen anfört i fråga om syftet med och behovet av ett
särskilt bostadsbidrag vid sidan av folkpensionsförmånerna liksom utredningens
åsikt att tiden ännu inte är mogen för en grundlig omprövning
av statens stöd till åldringars bostadsförsörjning godtages i stort sett av
remissorganen. Stadsfullmäktige i Malmö anser dock, att en undersökning
borde ha gjorts, om icke det bostadspolitiska syftet skulle kunna uppnås
genom ändring av bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen samt
anför härom följande.
I vissa kommuner, särskilt i städerna, har det nämligen visat sig möjligt
att genom anknytning av de kommunala bostadstilläggen till pensionärernas
faktiska bostadskostnad uppnå icke oväsentliga förbättringar av pensionärernas
bostadsstandard. Pensionsberedningen understryker visserligen i sitt
betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957:7) att kommunerna
vid fastställande av nya grunder för kommunala bostadstillägg böra iakttaga
återhållsamhet med hänsyn till den föreslagna höjda pensionsnivån.
Detta utesluter dock icke att en bättre anpassning av de kommunala bostadstilläggen
till de skiftande kostnaderna för bostad och bränsle på olika orter
bör ske redan under övergångstiden till en höjning av nivån för folkpensioneringens
grundförmåner. Därvid bör eftersträvas att de kommunala bostadsbidragen
göras så stora, att pensionärerna, oberoende av om de äro bosatta
på landet eller i städerna, få möjlighet att hyra de små moderna lägenheterna.
En avsevärd höjning av nivån för folkpensioneringens grundförmåner
väntas medföra att behovet av kommunala bostadstillägg skall minska.
Det är emellertid ej säkert, att en sådan höjning kommer att stimulera till
flyttning från det äldre och dåligt utrustade bostadsbeståndet till nya och
goda bostäder. Det hade bl. a. på grund härav varit värdefullt, om de sakkunniga
mera ingående övervägt formerna för statens och kommunernas
bidrag till lösande av folkpensionärernas bostadsförsörjning.
Utredningens förslag att statens stöd för anordnande av såväl pensionärshem
som pensionärsbostäder bör avse dels tertiär- och tilläggs
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1958
lån dels ett löpande bidrag godtages av flertalet remissorgan.
I vad mån remissorganen velat förorda förslaget har dock betingats av deras
inställning till utredningens förslag rörande det löpande bidragets belopp.
Förslaget avstyrkes av Svenska socialvårds förbundet och några kommuner,
som på grund av bl. a. den mindre stimulerande effekt och det administrativa
merarbete ett löpande bidrag skulle innebära förordar åldringsvårdsutredningens
förslag om engångsbidrag. Drätselkammaren i Motala
och kommunalfullmäktige i Skärblacka kommun förordar, att nuvarande
engångsbidrag bibehålies.
I avstyrkande riktning uttalar sig också Svenska landskommunernas
förbund, statskontoret och Hyresgästernas riksförbund.
Svenska landskommunernas förbund framhåller, att utredningens förslag
åtminstone vad landsbygden beträffar icke torde få samma stimulanseffekt
för byggande av pensionärsbostäder som nu utgående engångsbidrag,
och förbundet finner det överhuvud mycket tveksamt om den konstruktion
bidraget fått kan godtagas ur landskommunal synpunkt. Helst skulle förbundet
se, att med slutligt avgörande i frågan finge anstå tills den i utsikt
ställda folkpensionsreformen genomförts och frågan om de kommunala
bostadstilläggens framtida öde i samband därmed fått sitt definitiva svar.
Statskontoret, som finner den av utredningen föreslagna omläggningen av
statsstödet i och för sig riktig, anser dock, att f. n. några ändringar icke bör
företagas i gällande statsbidragssystem på området, i varje fall icke förrän
i samband med ett ställningstagande till allmänna statsbidragsutredningens
betänkande rörande förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas
kapitalutgifter. Skulle bostadspolitiska utredningens förslag genomföras,
förutsätter statskontoret i vart fall viss omarbetning av den föreslagna bidragsskalan.
Med hänsyn till bl. a. osäkerheten i fråga om den framtida ålderspensioneringen
är även Hyresgästernas riksförbund tveksamt om några ändringar
bör genomföras nu.
Utredningens förslag i fråga om tillämpningsområdet för pensionärsbostadsbidraget
har, vad gäller utvidgningen till att avse även lägenheter
i andra företag än de kommunala och allmännyttiga,
mött erinran endast av en reservant inom länsbostadsnämnden i
Blekinge län, som anser att behov av att utvidga bidragsgivningen även
till enskilda företag ej föreligger.
Det föreslagna villkoret för bidrag alt företaget antingen
finansierats med statligt lån eller beviljats statlig
räntes u b v e n t i o n har mött invändningar i några yttranden.
Stadskollegict i Stockholm hänvisar till angelägenheten av att smålägenheterna
i det äldre bostadsbeståndet kan tas i anspråk som pensionärsbostäder
och föreslår att dispens skall kunna medges från kravel på statlig
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
belåning. Även SABO förordar ett dispensförfarande beträffande lägenheter
i icke statligt belånade fastigheter.
Förslaget har avstyrkts av bostadsstyrelsen, Svenska fastighetsägareförbundet
och en minoritet inom statens hyresråd (herrar Breitholtz och Berg).
Man anser, att bidrag bör kunna utgå för alla godtagbara bostäder oberoende
av det sätt på vilket de har finansierats. Bostadsstyrelsen framhåller, att
denna princip tillämpas vid bidragsgivningen till barnfamiljer. Några olägenheter
av att kommunerna ej har medinflytande i samtliga de fastigheter,
vari bidragsberättigade familjer bor, har i stort sett ej förekommit.
Av de yttranden, som berör förslaget att bidrag skall kunna
utgå till lägenheter som har färdigställts tidigast
den 1 juli 194 6, går flertalet i avstyrkande riktning.
Med åberopande av i huvudsak de skäl som på denna punkt anförts av
reservanten inom utredningen, herr Skarstedt, ansluter sig flera remissorgan
till dennes förslag att slopa nämnda tidsgräns. Till dem hör bostadsstyrelsen,
som vidare betonar angelägenheten av att åldringarna kan få bo kvar i sin
gamla miljö, vilket också utredningen velat främja genom att föreslå gynnsamma
villkor för förbättringslån till hus bebodda av åldringar. Om utredningens
förslag genomfördes, kunde emellertid åldringar nödgas flytta från
godtagbara bostäder för att pensionärsbostadsbidrag skulle kunna utgå.
Svenska socialvårdsförbundet anser, att om en tidsgräns beaömes erforderlig,
den i vart fall ej bör sättas annorlunda än den som gäller i fråga om familjebostadsbidrag,
dvs. den 1 januari 1942. Drätselkammaren i Skellefteå
föreslår samma tidsgräns, bl. a. med hänsyn till att antalet gränsfall skulle
bli litet på grund av den relativt ringa byggnationen under 1941.
Hyresgästernas riksförbund delar herr Skarstedts principiella syn på
frågan om tidsgränsen men är icke berett att tillstyrka att denna gräns slopas.
Förbundet erinrar om att en stor del av det äldre beståndet av smålägenheter
icke är eller kan göras lämpat som bostäder för åldringar och anser att
det för en riktig avvägning mellan skilda lägenhetsstorlekar i nyproduktionen,
inte minst med hänsyn till åldringarnas framtida bostadsförsörjning,
erfordras en ingående utredning baserad på fakta om det nuvarande bostadsbeståndets
sammansättning och på prognoser om den framtida befolkningsutvecklingen.
Även länsstyrelsen i Stockholms län, stadsfullmäktige i Malmö
och länsbostadsnämnden i Östergötlands lån förordar, att frågan om slopande
av tidsgränsen undersökes närmare.
Vad utredningen anfört rörande hyresavtal såsom villkor för bidrag
accepteras av de flesta remissorganen. I fråga om upplåtelseformen är dock
Hyresgästernas riksförbund av annan mening och finner det naturligt att,
då bidrag enligt utredningens förslag även skall kunna utgå till lägenheter
i fastigheter som ägs av enskilda, hyresavtal träffas direkt mellan pensionären
och fastighetsägaren, även om kommunen anvisar pensionären lägenhet.
Statens hyresråd delar denna uppfattning och framhåller, att hyresregle -
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
31
ringslagens regler om uppsägningsskydd eljest torde avsevärt försvagas för
pensionären. Om kommunen, såsom utredningen föreslagit, skulle träda in
som mellanhand i hyresförhållandet och pensionären endast bli andrahandshyresgäst,
skulle, om kommunen bringar sitt hyresförhållande med fastighetsägaren
att upphöra, även pensionärens hyresförhållande upphöra.
Hyresrådet, som delar utredningens uppfattning att hyresavtal rörande
pensionärslägenheter bör vara undantagna från hyresregleringslagens regler
om hyreskontroll, erinrar om att i så fall införande av ytterligare undantag
från nämnda regler erfordras för att pensionärsbostäderna överlag skall
bli undantagna från hyreskontrollen.
Förslaget rörande pensionärsbostädernas standard godtages i stort
sett.
Bostadsstijrelsen anser, att utredningens rekommendation att pensionärsbostäder
som hädanefter produceras bör vara utrustade med enskilt badrum
eller duschrum bör utbytas mot ett krav på att de skall utrustas med
enskilt badrum.
De blindas förening anser, att telefon bör höra till pensionärslägenheternas
standardutrustning.
Förslaget att en omprövning av reglerna för hyressättningen avseende
pensionärsbostäder bör anstå intill dess en avveckling av de kommunala
bostadstilläggen inletts godtages i regel av de remissorgan, som berört
frågan. Länsstyrelsen i Jönköpings län vill dock ifrågasätta, om icke åtgärder
redan nu bör vidtagas som hindrar kommun att åsätta pensionärsbostad
en hyra, som överstiger det kommunala bostadstillägget. Detta kunde exempelvis
ske genom att vid beviljande av pensionärsbostadsbidrag uttryckligen
föreskrevs att bidraget kan återkrävas, därest hyran överskrider det kommunala
bostadstillägget. Drätselkammaren i Boden anser, att möjlighet till
differentiering av hyressättningen måste finnas med tanke på att ett stort
antal pensionärer har annan inkomst än folkpension och därför kan tänkas
betala en något högre hyra.
Till dem som i likhet med utredningen kraftigt understryker angelägenheten
av en rationell lösning av problemet om hyressättningen och utformningen
av statens bidrag till speciella pensionärsbostäder hör pensionsstyrelsen,
som anser att vid frågans fortsatta behandling bör övervägas, huruvida
icke statens stöd till pensionärernas bostadsförsörjning borde helt inriktas
på bidraget till pensionärsbostäderna och således frikopplas från de
kommunala bostadstilläggen.
De föreslagna grunderna för differentiering av bidraget
efter kommunernas ekonomiska bärkraft har föranlett erinringar i
flera yttranden, överståthållarämbetet anser, att några hinder av teknisk
eller annan art icke föreligger mot att låta bidraget utgå efter grunder
likartade dem som allmänna statsbidragsutredningen föreslagit i sitt betänkande
den 3 december 1050 och föreslår, att de av bostadspolitiska
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
utredningen föreslagna normerna för pensionärsbostadsbidraget ändras i
enlighet härmed, med de eventuella modifikationer som kan komma att
göras i allmänna statsbidragsutredningens förslag vid dess framläggande
för riksdagen. Med den nu antydda ändringen av normerna skulle enligt
överståthållarämbetet även bidragets värdebeständighet bli bättre tillgodosedd
än enligt bostadspolitiska utredningens förslag. Sistnämnda synpunkt
har även anförts av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.
Svenska landskommunernas förbund säger sig ej kunna biträda förslaget
under annan förutsättning än att bidragen ställes i relation till ett medelskatteunderlag
och direkt anpassas till växlingar i skatteunderlagen.
Svenska stadsförbundet anser förslaget ge anledning till vissa betänkligheter
närmast beroende på svårigheten att bedöma konsekvenserna därav
för enskilda kommuner. Endast under förutsättning att bidragsbeloppen
utformas på ett sådant sätt att värdet av det nuvarande statsstödet icke
försämras för någon av de båda bostadsformerna är förbundet berett att
tillstyrka den föreslagna ändringen av bidragsgrunderna.
Länsbostadsnämnden i Örebro län anser, att bidraget bör differentieras efter
uttaxeringens storlek. Nämnden framhåller bl. a., att då räntefritt stående
förbättringslån, som enligt utredningens förslag bör höjas till 10 000
kronor för åldringar och likställda, i regel kan beviljas för upprustning av
hus med högst två lägenheter och sålunda huvudsakligast kommer landsbygden
tillgodo, kommer landskommunernas utgifter för åldringarnas bostadsförsörjning
att begränsas i motsvarande mån. Med hänsyn härtill anser
nämnden det oriktigt att fastställa en bidragsskala som endast beaktar skatteunderlaget
och som kan bli ogynnsam för skattetyngda kommuner.
Hyresgästernas riksförbund vill ej tillstyrka förslaget och framhåller, att
detta uppenbarligen kommer att missgynna städerna och de större tätorterna
och i vissa fall också Norrlandskommunerna.
Även stadsfullmäktige i Göteborg och Norrköping samt drätselkamrarna
i Motala, Borlänge och Kiruna ställer sig avvisande till utredningens förslag
och förordar, att bidraget graderas efter uttaxeringens storlek. Därvid framhålles
bl. a., att skatteunderlaget icke ger en tillförlitlig bild av kommunernas
ekonomiska bärkraft utan utgör blott en faktor bland många, som kan
läggas till grund för bedömningen härav och att i vart fall den kommunala
utdebiteringen ger en bättre samlad bild av kommunernas möjligheter att
själva svara för pensionärsbostadskostnaderna.
Bostadsstyrelsen föreslår, att bidraget graderas efter både skatteunderlaget
och uttaxeringens storlek och anför härom bl. a. följande.
Kommuner med högt antal skattekronor per invånare har icke alltid låg
uttaxering. Den kan vara hög emedan man håller på att utbygga vatten- och
avloppsnät, att bygga skolor eller dylikt. En sådan kommun erhåller med nuvarande
bestämmelser relativt högt statsbidrag till anordnandet av pensionärsbostäder
men skulle enligt utredningens förslag komma i åtnjutande
av lägre bidrag. En rättvisare bidragsgivning åt dessa kommuner och för
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
övrigt åt alla kommuner med högre uttaxering än normalt skulle åstadkommas
om hänsyn toges icke enbart till skatteunderlaget utan även till
uttaxeringens storlek utöver det normala. Medeluttaxeringen av kommunalskatt,
landstingsskatt och tingshusmedel per skattekrona utgjorde enligt
1956 års taxering 12 kronor 60 öre. Ett 30-tal kommuner hade en uttaxering
av 16 kronor och däröver. Styrelsen föreslår, att kommuner med uttaxering
över 13 men ej över 16 kronor uppflyttas ett steg i den av utredningen föreslagna
skalan och att kommuner, där uttaxeringen överstiger 16 kronor,
uppflyttas två steg. En sådan uppflyttning skulle icke medföra någon svårighet
ur administrativ synpunkt. För närvarande finnes för övrigt möjlighet
att på särskilda skäl lämna högre bidrag än gällande skalan utvisar.
I anslutning härtill har bostadsstyrelsen framlagt förslag till ny bidragsskala
(se sid. 35).
Utredningens förslag att bidraget skall fastställas till ett
visst belopp per lägenhet har godtagits av flertalet remissorgan.
I några yttranden förordas emellertid annan utformning.
HSB, som anser att förslaget innebär viss risk för att produktionen
av alltför små lägenheter stimuleras, förordar att bidraget i stället beräknas
efter lägenhetsytan och anför i frågan ytterligare.
Enligt förbundets mening saknas egentligen överhuvudtaget anledning
att stimulera byggande av lägenheter mindre än 2 rum och kök, enär vårt
nuvarande bostadsbestånd till mycket stor del redan består av dylika smålägenheter,
som dock tyvärr bebos av barnfamiljer i en ej obetydlig utsträckning.
Vid en fortsatt standardstegring kommer pensionärernas anspråk
på bostadsutrymme med all säkerhet att växa. Därvid kan det visa
sig vara en felinvestering att nu bygga alltför små lägenheter. En omflyttning,
såsom reservanten herr Skarstedt anför, inom bostadsbeståndet torde
kunna friställa ett tillräckligt antal smålägenheter för pensionärer samtidigt
som barnfamiljer då skulle beredas möjlighet att flytta in i ordentliga
familjelägenheter. Därtill krävs emellertid att nyproduktionen i ökad
utsträckning inriktas på större lägenheter.
Kommunalfullmäktige i Stora Kopparbergs kommun erinrar om den fortgående
höjningen av såväl bostads- som utrymmesstandarden och anser det
icke osannolikt att redan 1960-talets pensionärer kommer att önska lägenheter
om två rum och kök eller större och att 1970-talets pensionärer dessutom
kommer att kunna betala den gängse hyran för sådan lägenhet. Kommunalfullmäktige
ifrågasätter därför, om icke bidraget borde differentieras
efter lägenheternas storlek, varvid dessa lämpligen borde uppdelas i två
storleksklasser med gränsen förslagsvis vid 50 kvm lägenhetsyta.
I några yttranden anföres skäl för annan differentiering av bidraget.
Sålunda förordar kommunalfullmäktige i Upplands Väsby kommun att
hänsyn även tages till olikheterna i byggnadskostnaderna mellan olika orter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att bidraget ur rättvisesynpunkt bör
variera förslagsvis med hänsyn till de byggnads- och underhållskostnader 3
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 119
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
som anses normala inom varje kommun. Möjligen borde bidraget därjämte
uppdelas i en underhållsdel och en övrig del med hänsyn till de varierande
uppvärmningskostnaderna inom olika delar av landet. Liknande synpunkter
anföres av drätselkammaren i Haparanda, som förväntar att bidraget i de
fyra nordligaste länen och framför allt i Norrbottens län skall utgå med
högre belopp än i övriga delar av landet.
Utredningens förslag rörande bidragets belopp har föranlett
erinringar av ett flertal remissorgan.
I yttranden av bl. a. Svenska stadsförbundet och flera kommuner förutsättes
att den föreslagna bidragsskalan ändras så, att värdet av det nuvarande
statsstödet icke minskas. Stadsförbundet anför ytterligare, att bidragsskalan
torde innebära en försämring av det statliga stödet för kommuner
med högt skatteunderlag. Då avsikten i stället varit att kompensera
kommunerna för den kostnadsökning som inträtt till följd av de vid 1957
års riksdag beslutade ändringarna av tertiärlånevillkoren borde en ändring
på denna punkt företagas. Enligt HSB synes, för att uppnå nämnda
kompensation, erforderligt att bidragsbeloppet något ökas i orter (i huvudsak
städerna) med minst ca 35 skattekronor per invånare. En närmare utredning
på denna punkt anser förbundet vara befogad. Svenska landskommunernas
förbund — som helst skulle se att de föreslagna ändringarna i
fråga om det statliga stödet till pensionärsbostäder icke genomfördes nu —
anser, att sådana justeringar i gällande bidragsgrunder dock bör vidtagas
som erfordras för att undgå att de ändrade bostadslånevillkoren leder till
ökade kommunala kostnader för pensionärsbostäder. Statskontoret anser,
att full kompensation i statsbidragshänseende för nämnda kostnadsökning
icke är motiverad och erinrar om att motsvarande kostnadsökning för barnfamiljerna
genom 1957 års riksdagsbeslut endast kompenserades till en del
genom ökade statsbidrag. Såvitt ämbetsverket kan bedöma, skulle utredningens
förslag medföra full kompensation samt därutöver — med hänsynstagande
till den subvention som ligger i finansieringen av pensionärshem
med tertiär- och tilläggslån — ett ökat bidrag till sådana hem. Skulle
bidragsgivningen ändras enligt utredningens riktlinjer bör, framhåller statskontoret,
i varje fall bidragsskalan omarbetas i anslutning till nu angivna
synpunkter.
Stadskollegiet i Stockholm erinrar om att de av utredningen föreslagna
bidragsbeloppen jämfört med nuvarande statsstöd innebär för de lägsta
bidragsgrupperna en underkompensation i fråga om de insprängda lägenheterna
och för de högsta grupperna en underkompensation i fråga om
pensionärshemmen. Kollegiet anser förslaget i denna del icke godtagbart
och framlägger följande ändringsförslag.
Det nuvarande antalet intervall bör bibehållas genom sammanslagning
av de två föreslagna lägsta grupperna och det lägsta bidragsbeloppet bör
med utgångspunkt från det nuvarande pensionärsbostadsbidraget samt med
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
iakttagande dessutom av att det nuvarande statsstödets värde icke skall försämras
för någondera bostadsformen sättas till 285 kronor, vilket vid en
medellägenhetsyta om 32 kvm blir cirka kronor 8: 90 per kvm. De övriga
bidragsbeloppen bör justeras efter motsvarande grunder.
Även Svenska socialvårdsförbundet erinrar om att den föreslagna bidragsskalan
medför underkompensation i vissa fall. Ehuru det enligt förbundets
mening hade varit önskvärt att statsstödets värde icke i något fall behövt
försämras, synes emellertid den föreslagna ändringen av differentieringsgrunden
från utdebitering till skatteunderlag, som i och för sig måste
anses riktig, göra sådana konsekvenser ofrånkomliga. Med hänsyn härtill
anser sig förbundet kunna godtaga den föreslagna bidragsskalan, dock med
den modifikationen att det nuvarande antalet intervaller synes böra bibehållas
genom att de föreslagna två lägsta bidragsgrupperna sammanslås.
Härigenom skulle underkompensationen beträffande de insprängda lägenheterna
i viss mån minskas.
Enligt bostadsstyrelsen kan den av utredningen föreslagna bidragsskalan
sägas innebära en försämring i botten och toppen, medan mellangruppernas
ställning blir i stort sett oförändrad. Såsom förut nämnts skulle enligt styrelsens
mening en rättvisare bidragsgivning åstadkommas, om hänsyn toges
inte enbart till skatteunderlaget utan även till uttaxeringens storlek utöver
det normala. I anslutning härtill har styrelsen framlagt förslag till följande
bidragsskala i vilken det lägsta bidragsbeloppet — för att bli jämnt delbart
med 12, vilket vore en fördel ur administrativ synpunkt — höjts med
5 kronor jämfört med utredningens förslag. I varje intervall ökar därefter
bidragsbeloppet med 60 kronor i stället för som i utredningens förslag
med 50 kronor.
Antal skattekronor per invånare |
Uttaxering per skattekrona |
||
under 13 |
13—16 |
över 16 |
|
Under 24.................................... |
720 |
780 |
840 |
24 25:99................................... |
660 |
720 |
780 |
26 27:99................................... |
600 |
660 |
720 |
28 29:99................................... |
540 |
600 |
660 |
30 31:99................................... |
480 |
540 |
600 |
32 33:99................................... |
420 |
480 |
540 |
34—35: 99................................... |
360 |
420 |
480 |
36—37: 99................................... |
300 |
360 |
420 |
38 39:99................................... |
240 |
300 |
360 |
40 eller däröver.............................. |
180 |
240 |
300 |
Utredningens förslag i fråga om urvalet av hyresgäster till
pensionärsbostäder har godtagits överlag.
Förslaget rörande handläggningen av bidragsärendena
har mött erinran från några remissorgan. Sålunda anser länsstyrelsen
i Östergötlands län och kommunalnämnden i Åtvidabergs köping, att ären
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
dena bör handläggas hos länsbostadsnämnderna. Länsbostadsnämnden i
Örebro län anser det mest ändamålsenligt att bidragsansökningar avseende
lägenheter i hus, som skall uppföras eller ombyggas, prövas av vederbörande
lånebeviljande organ. Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätter, huruvida
icke kommunen själv i enlighet med närmare direktiv kunde anförtros
att utvälja bidragsberättigande bostäder. Kommunalfullmäktige i Stora
Kopparbergs kommun förutsätter allmänt en enklare och smidigare administration
av bidragsverksamheten än den som nu tillämpas ifråga om
pensionär sbostadsbidragen.
D ep ar t ement schefen
Jag delar de av bostadspolitiska utredningen anförda synpunkterna i
fråga om behovet av och syftet med ett särskilt bostadsbidrag till åldringar
och invalider vid sidan av folkpensionsförmånerna. Utredningens åsikt att
tiden ännu inte är mogen för en grundlig omprövning av statens stöd till
åldringarnas bostadsförsörjning kan jag också ansluta mig till. Vad gäller
de kommunala bostadstilläggen har jag i annat sammanhang (jfr prop.
1958: 55) förordat, att frågan härom prövas på nytt, sedan principerna
för tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna. I det
nuvarande statsstödet till pensionärsbostäder bör därför inte nu vidtagas
sådana ändringar, som väsentligt påverkar dess omfattning och inriktning.
Detta bör dock ej hindra, att vissa i huvudsak tekniska jämkningar
i stödets utformning nu genomföres.
Nämnda stöd lämnas f. n. i två former, nämligen statsbidrag till anordnande
av pensionärshem samt pensionärsbostadsbidrag till anordnande av
pensionärslägenheter i vissa flerfamiljshus. Det förstnämnda bidraget utgår
som engångsbidrag, medan pensionärsbostadsbidraget har formen av
årligt bidrag. Åldringsvårdsutredningen har förordat engångsbidrag i båda
fallen. Bostadspolitiska utredningen har däremot föreslagit, att statens stöd
för anordnande av pensionärsbostäder i såväl pensionärshem som vanliga
flerfamiljshus bör lämnas i form av dels tertiär- och tilläggslån dels ett
löpande pensionärsbostadsbidrag. Den förenkling av bidragssystemet, som
ernås vid genomförande av bostadspolitiska utredningens förslag, innebär
enligt min mening betydande fördelar. Ett löpande bidrag kan vidare
smidigare än engångsbidrag anpassas till förändringar i stödbehovet vid
framtida höjningar av folkpensionsförmånerna. Med hänsyn härtill och
då jag finner det sannolikt att ett löpande bidrag kombinerat med tertiäroch
tilläggslån får minst samma stimulanseffekt som ett engångsbidrag,
biträder jag bostadspolitiska utredningens förslag.
Bostadspolitiska utredningens förslag i fråga om tillämpningsområdet
för pensionärsbostadsbidraget kan jag i huvudsak godtaga. Av de skäl
utredningen anfört bör sålunda bidragsgivningen inte såsom f. n. begränsas
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
37
till att avse enbart lägenheter i hus, som förvaltas av kommun eller allmännyttigt
företag. Såsom villkor för bidrag bör emellertid gälla att företaget
finansierats med statligt lån —- däri inbegripet lån till genomgripande
ombyggnad — eller beviljats statligt räntebidrag. Då såsom jag förut framhållit
några ändringar inte nu bör genomföras som väsentligt påverkar
bidragsgivningens omfattning föreslår jag, att bidrag skall kunna utgå för
lägenheter som har färdigställts tidigast den 1 juli 1946. Förslaget innebär
att den tidsgräns som nu gäller i fråga om pensionärsbostadsbidrag skall
bibehållas.
I likhet med utredningen anser jag, att lägenheter, för vilka pensionärsbostadsbidrag
beviljas, bör upplåtas genom hyresavtal. Utredningen har
förordat, att kommun, där den ej själv äger huset eller innehar lägenheten
med bostadsrätt, hyr lägenheten av fastighetsägaren och hyr ut den i andra
hand till pensionären. Det borde enligt utredningens mening också vara
möjligt att denne själv under samverkan med kommunen sluter hyresavtal
med fastighetsägaren. Statens hyresråd har anfört, att förstnämnda
alternativ medför en försvagning av pensionärens uppsägningsskydd och
därför ej bör komma i fråga.
För min del anser jag det önskvärt, att kommun skall kunna genom eget
hyresavtal med fastighetsägaren försäkra sig om varaktig hyresrätt till
lägenheten. Därigenom kan i vissa fall bättre garantier erhållas för att
kommunen skall på längre sikt kunna bereda pensionärer lämpliga bostäder
i erforderlig utsträckning. Jag vill erinra om att systemet med kommunal
förhyrning och andrahandsupplåtelse till pensionärer praktiseras
f. n. och att erfarenheten härav knappast ger anledning till sådana farhågor
som hyresrådet givit uttryck åt. Jag biträder därför utredningens
förslag på denna punkt.
Där pensionären hyr direkt av fastighetsägaren bör, såsom utredningen
föreslagit, hyresavtalet avse den subventionerade hyra, som pensionären
själv har att erlägga, varvid förutsättes en kompletterande uppgörelse mellan
kommunen och fastighetsägaren om hur återstående del av bruttohyran
för lägenheten skall erläggas.
På grund av innehållet i 26 § hyresregleringslagen kommer de allra
flesta lägenheter, för vilka pensionärsbostadsbidrag utgår, att vara undantagna
från lagens bestämmelser om hyreskontroll. Huruvida även återstående
pensionärslägenheter bör undantagas från donna kontroll torde få
prövas i samband med att frågan om fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
upptages till behandling.
Beträffande hyressättningen har bostadspolitiska utredningen inte ansett
sig i nuvarande läge kunna framlägga förslag om en i alla avseenden
rationell lösning. I likhet med utredningen anser jag en ändamålsenlig
samordning av pensionärsbostadsbidragen med de kommunala bostadstilläggen
vara angelägen. I fråga om sistnämnda stödform har jag uttalat
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
mig för att ytterligare undersökningar bör göras, innan man tar ståndpunkt
till dess ställning i pensionssystemet. Det är med hänsyn härtill inte
lämpligt att nu vidtaga några ändringar i fråga om grunderna för de
hyressättningsvillkor, med vilka pensionärsbostadsbidraget skall vara förbundet.
Samordningsfrågan bör emellertid beaktas vid de fortsatta övervägandena
om de kommunala bostadstilläggen. Jag vill tillägga, att förutsättningarna
för en rationell samordning på detta område torde bli väsentligt
gynnsammare genom de ändringar i fråga om pensionärsbostadsbidragens
konstruktion som jag förordar.
I fråga om pensionärsbostädernas standard ansluter jag mig i stort sett
till de synpunkter som anförts av åldringsvårdsutredningen och understrukits
av bostadspolitiska utredningen. Som allmänt villkor bör gälla,
att lägenheterna är modernt utrustade. Vad gäller tillgång till bad anser
jag, att pensionärslägenheter, som hädanefter produceras, bör vara utrustade
med enskilt badrum eller duschrum.
Beträffande pensionärsbostadsbidragets konstruktion har bostadspolitiska
utredningen föreslagit, att bidraget skall differentieras efter antalet skattekronor
per invånare i kommunen. Häremot har flera remissorgan anfört
erinringar och förordat andra differentieringsgrunder. Gällande statsbidragsregler
bygger i allmänhet på hänsyn till kommunernas varierande
ekonomiska bärkraft. I flertalet fall användes därvid skatteunderlaget
som mått på bärkraften. Såsom utredningen har framhållit tillämpas
sagda fördelningsprincip på ett antal andra löpande statsbidrag samt vid
fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för kommunala
bostadstillägg. Jag anser, att samma princip bör tillämpas även i fråga om
pensionärsbostadsbidraget.
överståthållarämbetet har förordat, att bidragsnormerna anknytes till
en av allmänna statsbidragsutredningen tidigare föreslagen beräkningsformel
för statsbidrag till primärkommunerna. Detta skulle innebära, att
bidraget utginge med viss, efter skatteunderlaget avvägd procent av ett
bidragsunderlag, varigenom bidragsbeloppets anpassning till kommunernas
varierande skattekraft skulle bli noggrannare än enligt bostadspolitiska
utredningens bidragsskala. Pensionärsbostadskostnaderna bestämmes emellertid
av sådana faktorer, att något faktiskt bidragsunderlag ej kan klart
fixeras. Då systemet med procentbidrag dessutom av allt att döma skulle bli
mera arbetskrävande för det bidragsbeviljande organet än de av bostadspolitiska
utredningen föreslagna bidragsgrunderna, har jag ej ansett mig
böra frångå dessa.
I vissa remissyttranden har frågan om bidragets värdebeständighet berörts.
Detta problem har en betydande räckvidd och bör inte upptas i samband
med den nu ifrågavarande ändringen av bidragsreglerna, vilken såsom
framgår av vad jag förut anfört får anses ha ett begränsat syfte.
I likhet med åldringsvårdsutredningen och bostadspolitiska utredningen
förordar jag, att bidraget fastställes till ett visst belopp per lägenhet. Att
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
såsom vissa remissorgan föreslagit låta bidraget variera efter andra grunder
skulle enligt min mening onödigt komplicera bidragsgivningen. Några allvarligare
risker för att ett bidrag per lägenhet skulle leda till en olämplig
produktionsinriktning torde knappast kunna anses föreligga.
Bostadspolitiska utredningens förslag i fråga om bidragets belopp har
föranlett erinringar i ett flertal remissyttranden. Därvid har främst gjorts
gällande, att de föreslagna bidragsbeloppen jämfört med nuvarande statsstöd
innebär en försämring för vissa kommuner och då närmast de som
har högt skatteunderlag. Det kan inte förnekas att så är fallet. Den föreslagna
bidragsskalan innebär emellertid också att flera kommuner med
lågt skatteunderlag kommer att få högre statsbidrag än tidigare. Enligt
min mening innebär utredningens förslag i det stora hela en rimlig avvägning
med tanke på att det här varit fråga om dels att sammanjämka
två skilda bidragsformer till en och dels att övergå från utdebitering till
skatteunderlag som differentieringsgrund.
Bostadspolitiska utredningens förslag i fråga om beräkning av bidraget
kan jag godtaga.
Likaså biträder jag utredningens förslag rörande urvalet av hyresgäster
i pensionärsbostäder.
Ärenden om pensionärsbostadsbidrag bör tills vidare handläggas av det
organ som svarar för tertiärlån till företag i kommunen. Jag ämnar emellertid
pröva möjligheterna att sedermera överföra denna bidragsgivning till
kommunerna efter mönster av vad som gäller beträffande familjebostadsbidragen.
De nya bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag bör träda i kraft
den 1 januari 1959, varvid kungörelsen om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem bör upphöra att gälla. Bostadspolitiska utredningen, som
förutsatte att de nya reglerna skulle träda i kraft den 1 juli 1958, föreslog,
att bestämmelserna om bidrag till pensionärshem skulle gälla under
ytterligare ett halvår. Syftet härmed torde väsentligen bli tillgodosett genom
att tidpunkten för kungörelsens upphävande bestämmes på nyss föreslaget
sätt.
För senare hälften av 1958 bör till följd av det sagda fastställas en ram
för bidragsgivningen till pensionärshem. Till denna fråga skall jag strax
återkomma.
Förbättringslån m. m.
Gällande bestämmelser
Bestämmelserna om förbättringslån återfinnes i kungörelsen den 24 maj
1957 (nr 359) om egnahemslån m. m.
Förbättringslån kan beviljas för sådan förbättring av bostad och dess utrustning,
som inte är att hänföra till en med nybyggnad i fråga om resultatet
likvärdig, mera genomgripande ombyggnad. Förbättringslån skall företrä
-
40
Kungl. Maj:is proposition nr 119 år 1958
desvis utgå för förbättringsarbeten å hus med avsevärda brister. Lån får
inte beviljas för arbeten, som är att hänföra till löpande underhåll.
Förbättringslån kan utgå till enfamiljshus, som bebos av låntagaren eller
tvåfamilj shus, vars ena lägenhet bebos av låntagaren. Lånekungörelsen
innehåller sålunda inte någon föreskrift om att låntagaren skall äga det
hus för vilket lån sökes. De för förbättringslån gällande kraven på säkerhet
innebär inte i samma omfattning som motsvarande krav för egnahemslån
ett hinder för att lån beviljas annan än ägaren.
Från bestämmelsen att låntagaren skall bo i huset och att långivningen
endast skall omfatta enfamiljs- och tvåfamilj shus har gjorts ett undantag,
såtillvida som förbättringslån kan beviljas för upprustning av bostäder åt
åldringar i hus med mer än två lägenheter.
Förbättringslån kan vara i sin helhet räntefritt och stående eller bestå
av räntebärande amorteringsdel och räntefri stående del eller ock utgöra
enbart amorteringslån.
Förbättringslån, som i sin helhet utgör amorteringslån, får inte överstiga
75 procent av den godkända förbättringskostnaden. Om endast viss del av
lånet utgör amorteringslån, får lånet inte överstiga 90 procent av nämnda
kostnad. Räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån får i regel
inte överstiga 80 procent. Därest ömmande omständigheter föreligger, kan
dock lånet eller lånedelen uppgå till högre procent av kostnaden. En förutsättning
härför är emellertid, att återstående del av kostnaden, i den mån
denna inte täckes av sökanden genom eget arbete eller annorledes, gäldas
av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll.
Räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån får inte heller överstiga,
då förbättringsföretaget avser enbart anordnande av ledningar för
vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt, 2 400 kronor och eljest
8 000 kronor.
Förbättringslån, som helt eller delvis utgör räntefritt stående lån,
beviljas efter behovsprövning. Den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten får för sökanden jämte dennes make inte överstiga 5 000
kronor. Varken sökanden eller dennes make får ha taxerats till statlig
förmögenhetsskatt. Sökanden skall med hänsyn till betalningsförmåga och
kostnaderna för förbättringsarbetet vara i behov av dylikt lån. Undantag
kan göras från bestämmelserna om beskattningsbar inkomst och taxerad
förmögenhet.
Förbättringslån, som inte är räntefritt och stående, löper med 3 procent
ränta och skall amorteras inom högst 25 år.
För förbättringslån skall lämnas godtagbar säkerhet i första hand i form
av inteckning. Förbättringslån, som i sin helhet utgör räntefritt stående
lån, må utlämnas utan säkerhet, om lånet inte överstiger 2 400 kronor.
Om lånet är större än 2 400 kronor och godtagbar säkerhet inte kan erhållas,
kan lånet utlämnas utan säkerhet under förutsättning att kommu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
41
nen åtager sig att gentemot staten svara för hälften av den förlust, som kan
uppkomma på den del av lånet som överstiger nämnda belopp. Räntefritt
stående lån skall avskrivas efter tio år från utlämnandet. Uppgår dylikt lån
inte till högre belopp än 500 kronor, må det avskrivas omedelbart.
Långivningens omfattning
Bostadspolitiska utredningen har i sitt betänkande lämnat en utförlig
redogörelse för förbättringslångivningens hittillsvarande omfattning och inriktning
(sid. 56—62). I detta sammanhang torde endast vissa huvuduppgifter
rörande långivningens omfattning böra återges.
I följande tabell redovisas förbättringslångivningens omfattning under
budgetåren 1948/49—1956/57.
Förbättringslångivningen budgetåren 1948/49—1956/57
Budgetår |
Antal |
Antal prel. beslut |
Prel. beviljat |
Antal slutl. beslut |
Slutl. beviljat |
||
Totalt |
Därav räntefritt och stående |
Totalt |
Därav räntefritt och stående |
||||
1948/49 |
10 472 |
3 958 |
3,3 |
2,4 |
973 |
0,5 |
0,4 |
1949/50 |
12 762 |
9 929 |
12,8 |
8,7 |
5 733 |
4,3 |
3,2 |
1950/51 |
12 205 |
10 109 |
14,6 |
10,3 |
7 259 |
8,2 |
6,2 |
1951/52 |
10 608 |
9 087 |
15,7 |
10,8 |
8 471 |
11,4 |
8,5 |
1952/53 |
12 441 |
10 117 |
28,5 |
20,6 |
7 767 |
14,0 |
11,0 |
1953/54 |
12 939 |
10 320 |
34,0 |
23,3 |
7 846 |
20,3 |
14,8 |
1954/55 |
12149 |
9 813 |
38,0 |
25,5 |
7 714 |
25,0 |
17,7 |
1955/56 |
10 922 |
9 314 |
38,9 |
25,1 |
8 325 |
31,5 |
21,6 |
1956/57 |
10 246 |
9 281 |
43,2 |
26,5 |
9 436 |
40,2 |
26,7 |
Av tabellen framgår, att ansökningsfrekvensen har varit relativt konstant.
En viss minskning kan dock konstateras för de senaste budgetåren. En
jämförelse mellan antalet inkomna ansökningar, antalet preliminära beslut
och antalet slutliga beslut visar, att en rätt stor del av de behandlade
ansökningarna avslagits och att inte alla lånsökande, som har fått preliminärt
beslut om lån, fullföljer sin ansökan.
Någon mera markerad förändring i fråga om antalet under de olika budgetåren
beviljade lån kan inte konstateras. Däremot har de beviljade beloppen
successivt ökat under den redovisade perioden. Ökningen hänför
sig både till den räntefria stående delen och till amorteringsdelen.
Det genomsnittliga lånebeloppet har successivt ökat och uppgick under
budgetåret 1956/57 till 4 256 kronor. Flera olika faktorer har bidragit till
denna ökning: en övergång till genomsnittligt allt större förbättringsarbeten,
byggnadskostnadernas stegring, ändrade behovsprövningsregler och de
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
höjda maximibeloppen för de räntefria lånen. De sistnämnda två faktorerna
torde förklara att lånens andel av den totala förbättringskostnaden
har stigit från 61 procent under budgetåret 1949/50 till 70 procent under
budgetåret 1954/55.
De lån, som i sin helhet är räntefria och stående, är genomsnittligen
minst. De kombinerade lånen är betydligt större och den räntefria stående
delen av dessa lån är ävenledes större än de helt räntefria lånen.
Fördelningen efter storlek av de under budgetåret 1954/55 slutligt beviljade
lånen återges i följande tabell. En femtedel av lånen uppgick till högst
1 000 kronor, två tredjedelar till högst 3 000 kronor. Inemot en tredjedel
av de räntefria stående lånen uppgick till högst 1 000 kronor och en tredjedel
utgjordes av belopp mellan 1 000 och 2 000 kronor. Av de kombinerade
lånen utgjordes drygt en fjärdedel av lån om minst 8 000 kronor.
Lånetyp, antal lån |
|||||
Procentuella |
Enbart |
Kombinerade lån |
Enbart |
||
antalet lån å kr |
Samtliga |
amorte- ringslån |
totalt |
räntefri, |
räntefritt, |
7 712 |
168 |
2 399 |
2 399 |
5 145 |
|
under 500 |
7 |
1 |
1 |
10 |
|
500— 999 |
13 |
1 |
0 |
7 |
20 |
1 000—1 999 |
24 |
15 |
7 |
22 |
33 |
2 000—2 999 |
23 |
26 |
13 |
24 |
27 |
3 000—3 999 |
7 |
19 |
14 |
11 |
3 |
4 000—5 999 |
10 |
15 |
23 |
17 |
4 |
6 000—7 999 |
6 |
10 |
14 |
8 |
2 |
8 000 eller däröver |
10 |
12 |
29 |
11 |
1 |
Summa |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
Den genomsnittliga, godkända kostnaden för förbättringsföretagen uppgick
till ca 4 600 kronor för de slutliga besluten under budgetåret 1954/55.
Budgetåret 1949/50 var motsvarande kostnad ca 1 200 kronor. De genomsnittliga,
godkända kostnaderna för olika slag av förbättringsarbeten var
under budgetåret 1954/55 följande.
Kronor, ca
Byggnadsarbeten ................................ 3 280
Målning och tapetsering .......................... 820
Förbättring av vattentäkt ........................ 800
Utvändiga anordningar för vatten och avlopp........ 2 070
Sanitära installationer ............................ 900
Centralvärmeinstallation .......................... 2 850
Elektrisk installation ............................ 800
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
43
Förbättringslånen uppgick i genomsnitt till 70 procent av de godkända
kostnaderna. De räntefria stående lånen motsvarade 50 procent av kostnaderna.
Den år 1954 införda möjligheten att bevilja förbättringslån för hus med tre
eller flera lägenheter har hittills endast utnyttjats i sex kommuner och i
fråga om totalt ca 50 lägenheter.
Åldringsvårdsutredningens förslag
I åldringsvårdsutredningens förenämnda betänkande angående åldringsvården
har framlagts vissa förslag beträffande förbättringslångivningen. I
bostadspolitiska utredningens betänkande återges såväl sagda förslag som
en sammanställning av de över förslagen avgivna yttrandena. I detta sammanhang
torde endast huvudpunkterna i åldringsvårdsutredningens förslag
beträffande förbättringslånen böra återges.
De nuvarande bestämmelserna om förbättringslån anser utredningen vara
i stort sett ändamålsenliga. På några punkter föreslås dock ändringar.
Sålunda anser åldringsvårdsutredningen, att beteckningen lån för den del
av förbättringslånet, som egentligen är ett bidrag, ur psykologiska synpunkter
är olämplig, då fråga är om stöd åt åldring. Statsstödets karaktär av bidrag
bör enligt utredningens mening uttryckligen betonas i sådana fall.
Åldringsvårdsutredningen understryker vidare vikten av att en bostadsförbättring
sättes in på ett tidigt stadium innan vederbörande uppnått folkpensionsåldern.
Av olika skäl går det lättare att genomföra en bostadsförbättring,
när vederbörande är i 60—65 års ålder och i allmänhet utan större svårighet
kan göra en insats genom eget arbete än när det är fråga om en människa
i högre ålder.
Utredningen konstaterar, att den försöksverksamhet beträffande statligt
förbättringslånestöd till hus med mer än två lägenheter, som har kommit i
gång, hittills inte fått och knappast torde få någon nämnvärd omfattning.
Enligt utredningens mening bör denna verksamhet dock fortsätta efter i
huvudsak oförändrade riktlinjer.
Åldringsvårdsutredningen understryker vidare vikten av kommunal medverkan
för en intensifiering av bostadsförbättringsverksamheten. Kommunens
socialvårdsorgan bör sålunda i samarbete med förmedlingsorganet taga
initiativ till en utvidgad förbättringsverksamhet. Kommunala inventeringar
av åldringarnas bostäder bör göras. Det torde vidare enligt utredningen i
flertalet fall vara nödvändigt, att åldringarna får hjälp med projekteringen
av förbättringsarbetena samt med upprättande av erforderliga ansökningshandlingar.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Bostadspolitiska utredningens förslag
Bostadspolitiska utredningen anför inledningsvis några allmänna synpunkter
på förbättringslångivningen. Sålunda framhåller utredningen, att
ehuru en betydande upprustning av landsbygdens bostadsbestånd har ägt
ruin under de senaste tio åren, bostädernas utrustning och kvalitet genomsnittligt
sett alltjämt är sämre på landsbygden än i tätorterna.
Beträffande den avvägning, som har skett av det statliga stödets inriktning
på nybyggnad, ombyggnad och förbättring av bostäder, anför utredningen
följande.
År 1948 förutsatte statsmakterna, att tyngdpunkten i stödåtgärderna till
förmån för bostadsförsörjningen på landsbygden borde förläggas till den
med hjälp av egnahemslån finansierade ny- och ombyggnadsverksamheten.
Beträffande ombyggnad förutsattes, att den skulle vara genomgripande
och ge ett med nybyggnad likvärdigt resultat. Förbättringsstödet borde
utformas så, att det inte konkurrerade med strävandena att mera grundligt
och varaktigt förbättra landsbygdens bostadsförhållanden. År 1952
ändrades denna avvägning mellan stödet till å ena sidan ny- och ombyggnadsverksamhet
och å andra sidan förbättringsverksamhet. Den senare
verksamheten ansågs böra utvidgas. Såsom skäl härför angavs bl. a. att
en viss försiktighet i fråga om såväl nybyggnad som ombyggnad var motiverad
med hänsyn till byggnadskostnadsstegringen. Behovet av en upprustning
av åldringarnas bostäder angavs också som ett skäl för denna utvidgning.
Enligt utredningens mening finns det inga skäl att nu ändra denna avvägning.
De erfarenheter, som hittills gjorts vid tillämpningen av förbättringslånestödet
för upprustning av speciellt åldringarnas bostäder, synes
utredningen i stort sett ha varit goda. Utredningen anser det angeläget att
denna stödverksamhet ytterligare intensifieras. Det torde, framhåller utredningen,
vara av utomordentlig vikt att åldringarna kan få bo kvar i sin
gamla miljö, och för samhället kan i många fall upprustningen av åldringarnas
bostäder betyda mindre investeringar än uppförandet av pensionärshem.
Utredningen erinrar om att då de regler för egnahemslån och förbättringslån,
som i huvudsak alltjämt gäller, fastställdes år 1948, strävade man
efter att i så stor utsträckning som möjligt göra dem lika för de båda låneformerna.
I anslutning härtill konstaterar utredningen, att i samband med
att den räntefria stående delen av egnahemslån höjdes från 4 000 till 8 000
kronor höjdes även den till förbättringslånet knutna subventionens maximibelopp
till 8 000 kronor. När egnahemslånets räntefria stående del sedermera
successivt sänktes till 4 000 kronor, kom någon motsvarande sänkning
av förbättringslånets räntefria stående del inte till stånd. Utredningen anser,
att till följd härav en viss spänning bär uppstått mellan de båda låneformerna.
I syfte att komma i åtnjutande av den med förbättringslån förbundna
högre subventionen har sålunda många lånesökande planerat upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
45
rustningsarbeten på sådant sätt, att förbättringslån har kunnat beviljas,
trots att det mest lämpliga skulle ha varit en större ombyggnad, finansierad
med egnahemslån. Vidare framhåller utredningen att, om villkoren för
förbättringslån inte nu ändras, spänningen mellan de båda låneformerna
kommer att ytterligare ökas, eftersom statsmakterna beslutat höja räntan
för egnahemslån från tre till fyra procent.
En omprövning av villkoren för det statliga stödet till ombyggnad och
förbättring skulle enligt utredningens mening vara motiverad redan med
hänsyn till önskemålet att åstadkomma en bättre överensstämmelse än f. n.
i fråga om de allmänna grunderna för lån till genomgripande ombyggnad,
resp. förbättring. Därvid bör enligt utredningen beaktas, att villkoren beträffande
lån till genomgripande ombyggnad i stort sett bör överensstämma
med villkoren för lån till nybyggnad. ''
Beträffande samordningsproblemet framhåller utredningen ytterligare
bl. a. följande.
Vad som gör samordningen av reglerna för egnahemslån till ombyggnad
och reglerna för förbättringslån till ett problem är inte bara att subventionen
ges med olika maximibelopp utan även att den subvention som utgår
i samband med egnahemslån till ombyggnad är generell, medan den till förbättringslånet
knutna subventionen är behovsprövad. Behovsprövningen
anknyter primärt till den beskattningsbara inkomsten, förekomsten av taxerad
förmögenhet och förbättringskostnadens storlek.
Med hänsyn till de ofta flytande gränserna mellan genomgripande ombyggnad
och förbättring kan detta förhållande i en del fall ge upphov till
vissa inkonsekvenser. Det bör också beaktas, att uppgifterna om inkomst
och förmögenhet inte alltid är ett riktigt uttryck för behovet av subvention.
Behovet av subvention för upprustning av åldringarnas bostäder har å
andra sidan kraftigt understrukits av såväl åldringsvårdsutredningen som
länsbostadsdirektörerna.
Utredningen anser, att vägledande för en omprövning av villkoren för
det statliga stödet till upprustning av äldre lägenheter bör vara dels önskemålet
att samordna villkoren för lån till genomgripande ombyggnad och
villkoren för förbättringslån, dels önskan att få ett effektivt stöd speciellt
till upprustning av åldringars och andra folkpensionärers bostäder. Från
dessa allmänna utgångspunkter har utredningen prövat alternativa möjligheter
att utforma det statliga lånestödet.
I första hand har utredningen övervägt, huruvida inte tillämpningsområdet
för egnahemslån till ombyggnad kunde utvidgas till att omfatta även
de fall i vilka förbättringslån nu kan beviljas. Härom anför utredningen
följande.
Detta alternativ skulle innebära att icke behovsprövad subvention normalt
skulle kunna utgå med 20 procent av kostnaden, dock högst 4 000 kronor,
även i de fall då upprustningen inte kan karakteriseras som genomgripande
ombyggnad. Man skulle dock kunna tänka sig att ytterligare begränsa
subventionen vid låga förbättringskostnader ungefär på det sätt som
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
nu gäller för förbättringslån. I de fall då långivningen avser förbättring
av åldringars och andra folkpensionärers bostäder kunde man vidare tänka
sig att efter behovsprövning bevilja en högre subvention.
En lösning av samordningsproblemet efter dessa linjer skulle otvivelaktigt
kunna innebära flera betydande fördelar. Problemet att avgöra huruvida
ett upprustningsarbete är att betrakta som genomgripande ombyggnad
eller som förbättring skulle helt försvinna, och därmed skulle för allmänheten
svårbegripliga olikheter i fråga om låne- och subventionsvillkor för
ibland tämligen likartade upprustningsarbeten försvinna. Antalet stödformer
skulle minskas, och det behovsprövade stödet skulle mera effektivt än
nu koncentreras till de grupper som allmänt sett kan antas vara störst i
behov därav, nämligen de hushåll där någon medlem på grund av hög ålder
eller invaliditet har nedsatt förvärvsförmåga. Flera länsbostadsdirektörer
har också uttalat sig till förmån för en lösning av detta slag.
Vid en närmare prövning har utredningen emellertid funnit, att en så
radikal lösning av samordningsproblemet, som den här skisserade, möter
svårigheter, som inte torde kunna övervinnas f. n. Det är sålunda enligt
utredningens mening önskvärt, att villkoren för lån till genomgripande
ombyggnad blir i stort sett desamma som villkoren för lån till nybyggnad
— särskilt i de fall då resultatet av en ombyggnad är likvärt med nybyggnad.
Om egnahemslån till ombyggnad och förbättringslån sammanföres
till en låneforin, synes det utredningen emellertid vara svårt att undvika,
att villkoren för ombyggnadslånet blir sämre än villkoren för lån till nybyggnad.
I denna fråga anför utredningen ytterligare följande.
I de fall då statligt stöd beviljas till en genomgripande ombyggnad finansieras
denna liksom nybyggnad icke blott med egnahemslån som är ett
amorteringslån — enligt riksdagens år 1957 fattade beslut löpande med
4 procents ränta — utan även med ett stående bottenlån, normalt upptaget
i öppna marknaden. Den för bottenlånet garanterade räntan skall enligt
statsmakternas beslut vara 3,5 procent. Man kan svårligen tänka sig att
tillämpa samma finansieringsform för smärre förbättringsarbeten, vilka
liksom hittills torde få finansieras uteslutande med amorteringslån. Givetvis
skulle man inom ramen för en enda låneform kunna tänka sig särbestämmelser
för större ombyggnadsarbeten utformade i syfte att undvika en
försämring av lånevillkoren för sådana arbeten. I praktiken torde detta
emellertid innebära att man endast formellt skapat en gemensam låneform
men i realiteten bibehållit två skilda former för genomgripande ombyggnad,
respektive mindre upprustning.
Enär utredningen inte ansett sig kunna förorda ett sammanförande av
egnahemslån till ombyggnad och förbättringslån till en låneform, har den
prövat, huruvida inte en bättre samordning än den nuvarande ändå skulle
kunna åstadkommas. Beträffande de skäl, som talar för bättre samordning,
anför utredningen följande.
Man kunde t. ex. tänka sig att med bibehållande av de nuvarande låneformerna
göra subventionsvillkoren mera likvärda, exempelvis på så sätt att
den till förbättringslånet knutna subventionen gjordes generell intill ett belopp
motsvarande högst 20 procent och högst 4 000 kronor. Man kunde
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
vidare föreskriva, att högre subvention efter behovsprövning finge beviljas
endast till åldringar och andra folkpensionärer. Härigenom skulle för stora
grupper av låntagare spänningen mellan villkoren för egnahemslån och villkoren
för förbättringslån i väsentliga delar elimineras och en tilltalande
likhet i fråga om subventionsvillkoren i många gränsfall mellan ombyggnad
och förbättring ernås. Det ter sig också ur flera synpunkter naturligt
att koncentrera det behovsprövade stödet till åldringar och invalider. Sedan
familjebostadsbidraget numera utbyggts till att omfatta jämväl ettbarnsfamiljer
och bidragsbeloppen höjts särskilt för barnfamiljerna i de lägsta
inkomstskikten kan det överhuvud ifrågasättas om det, vad beträffar hushåll
med normal förvärvsförmåga, föreligger något behov av större subventioner
än dem som hittills kunnat utgå i samband med egnahemslån
till ombyggnad. Det bör i detta sammanhang beaktas, att barnfamiljer i
äldre egnahem eller lägenheter kan erhålla familjebostadsbidrag om bostaden
underkastas en genomgripande upprustning. Det synes naturligt att
det allmännas insatser i fråga om förbättring av dessa familjers bostadsförhållanden
koncentreras på uppgiften att få till stånd en sådan standardförbättring.
Utredningen anser emellertid alt, även om vissa skäl talar för att man
till förbättringslånet knyter en generell subvention, det också kan riktas allvarliga
invändningar häremot. Man kan sålunda enligt utredningens mening
befara, att efterfrågan på förbättringslån för mindre angelägna arbeten
och från hushåll, som inte har något större behov av statligt stöd, därigenom
skulle stimuleras. Svårigheterna för länsbostadsnämnderna att
angelägenhetspröva och turordna låneärendena inom ramen för begränsade
anslag skulle öka. Vidare framhåller utredningen, att införandet av
en generell subvention i samband med förbättringslånet skulle innebära ett
avsteg från den principiella ståndpunkt till dylika subventioner, som har
kommit till uttryck i såväl utredningens direktiv som de beslut vilka fattats
av 1957 års riksdag. Enligt utredningens mening bör därför den till
förbättringslånet knutna subventionen alltfort vara behovsprövad. Utredningen
anser emellertid, att de skäl som anförts i det föregående talar för
att subventionens maximibelopp sänkes för andra kategorier än åldringar
och övriga sökande med nedsatt förvärvsförmåga.
Beträffande rånte- och amorteringsvillkoren för förbåttringslån anser utredningen,
att den överensstämmelse, som hittills har rått i fråga om dessa
villkor mellan egnahemslån och förbättringslån, bör bestå. Utredningen
förordar därför, att i likhet med vad som har skett för egnahemslån räntan
för förbättringslån höjes från 3 till 4 procent. Någon ändring i bestämmelsen
att förbättringslån skall amorteras på högst 25 år föreslås inte.
I syfte att åstadkomma dels enklare låneregler, dels bättre formell överensstämmelse
med de villkor som gäller för egnahemslån, föreslår utredningen,
att den övre belåningsgränsen för förbättringslån generellt fastställes
till 90 procent av den godkända förbättringskostnaden.
Med hänvisning till sina i det föregående återgivna synpunkter på subven -
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
tionens storlek förordar utredningen, att räntefritt stående förbättringslån
skall kunna utgå med högst 4 000 kronor mot f. n. 8 000 kronor. I fråga
om åldringar och andra folkpensionärer anser emellertid utredningen, att
maximibeloppet för subventionen bör höjas till 10 000 kronor. Enligt utredningen
talar för en sådan höjning önskemålet att ge ett effektivt stöd till
förbättringen av pensionärernas bostadsförhållanden. Utredningen anser,
att det i detta sammanhang ofta kan bli fråga om förbättringskostnader
om 15 000 kronor eller mera, varför det skulle innebära en märkbar försämring
av lånevillkoren om den räntefria stående delen bibehölles oförändrad
samtidigt med att räntan för lånets amorteringsdel, så som föreslagits,
höjdes med en procent.
Vidare föreslår utredningen, att nuvarande maximering av räntefritt
stående förbättringslån i fråga om förbättringsföretag, som avser enbart
anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt,
skall slopas. Förslaget motiveras på följande sätt.
Syftet med denna maximering torde ha varit att inte göra subventionsvillkoren
förmånligare än motsvarande villkor för det allmänna statsbidraget
till vatten och avlopp och därigenom premiera tillkomsten av smärre
separata vatten- och avloppsanläggningar i förhållande till större gemensamhetsanläggningar.
Det kan emellertid ifrågasättas om en maximering av subventionen numera
är påkallad ur denna synpunkt, eftersom ansökningar om förbättringslån
till vatten- och avloppsanläggningar prövas ur tekniskt ekonomiska
synpunkter av länsbostadsnämnderna i samråd med distriktsingenjörerna
för vatten och avlopp. Denna prövning torde innebära betryggande garantier
för att exempelvis separata anläggningar inte tillkommer där gemensamhetsanläggningar
finnes eller väntas tillkomma inom överskådlig tid.
Givetvis underkastas också företagens kostnader en omsorgsfull prövning.
Kostnaderna för separata anläggningar, respektive delkostnaderna för gemensamhetsanläggningar,
torde för närvarande vara så höga att det i vissa
fall, då behov av större subvention föreligger, kan te sig orimligt att begränsa
subventionen genom de nu gällande maximeringsbestämmelserna.
I fråga om andra förbättringsarbeten tillämpas ingå motsvarande bestämmelser
och det innebär en uppenbar inkonsekvens att maximeringsbestämmelserna
kan upphävas så snart vatten- och avloppsanläggningen kombineras
med något annat förbättringsarbete. Vi föreslår därför att denna speciella
maximeringsbestämmelse slopas. Genom vårt förslag beaktas några
av de synpunkter som framförts i motionen 11:148 till 1956 års riksdag.
Sålunda uppnås bättre överensstämmelse mellan principerna för beräkning
vid varierande anläggningskostnader av förbättringslånesubventionen respektive
det allmänna statsbidraget till vatten och avlopp.
Vad angår principerna för den behovsprövning, som är förbunden med
förbåttringslånet, anser utredningen, att nuvarande bestämmelser om en
högsta beskattningsbar inkomst av 5 000 kronor inte bör ändras. Däremot
förordar utredningen, att förmögenhetsstrecket skall slopas. I denna fråga
anför utredningen följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr i 19 är 1958
49
Genom beslut vid 1957 års riksdag har gränsen för taxerad förmögenhet
höjts från 50 000 till 80 000 kronor. Enligt vår mening fyller ett förmögenhetsstreck
på en så hög nivå som 80 000 kronor knappast någon funktion
vid behovsprövningen för räntefri, stående del. Att i författningen precisera
ett förmögenhetsstreck vid en lägre nivå torde inte vara lämpligt med hänsyn
till att förmögenhetslängden inte är offentlig. Något förmögenhetsstreck
bör därför inte fastställas, men liksom hittills bör sökandens förmögenhetsförhållanden
beaktas vid behovsprövningen.
Såsom huvudvillkor för den föreslagna högre subventionen med maximibeloppet
10 000 kronor förordar utredningen, att sökanden eller någon
medlem av hans hushåll kan hänföras till den kategori, som enligt utredningens
förslag skall kunna placeras i lägenhet, vartill knutits pensionärsbostadsbidrag,
dvs. i regel åtnjuter ålderspension, sjukbidrag eller invalidpension
enligt lagen om folkpensionering. Därutöver anses i princip böra
gälla samma inkomststreck och regler för behovsprövning som för övriga
kategorier lånsökande.
Bostadspolitiska utredningen erinrar vidare om att åldringsvårdsutredningen
förordat att i tillämpningsföreskrifterna för behovsprövningen skall
införas anvisningar om allmänt generösare behovsprövning i de fall, då sökanden
är i 60—65 års åldern. I detta sammanhang har åldringsvårdsutredningen
understrukit vikten av att en bostadsförbättring sättes in på ett tidigt
stadium innan vederbörande uppnår folkpensionsåldern. Bostadspolitiska
utredningen är tveksam i fråga om lämpligheten av denna utvidgning av
förbättringslånestödet och anför härom följande.
Ehuru vi finner åldringsvårdsutredningens synpunkter i denna fråga
värda beaktande anser vi att det av rättviseskäl och administrativa hänsyn
endast i mycket begränsad omfattning är möjligt att tillämpa dessa synpunkter.
Det bör sålunda inte möta något hinder att i de fall, då man kan
förutse att sökanden inom något eller några år får väsentligt lägre inkomster,
vid behovsprövningen beaktas förhållandena vid denna framtida
tidpunkt. Detta innebär att man i dessa undantagsfall bör kunna utgå från
det framtida inkomstläget resp. i förekommande fall betrakta sökanden som
jämställd med den ovannämnda kategorien av åldringar m. fl.
I anledning av i en motion till 1956 års riksdag (II: 148) framlagt förslag
om att behovsprövningen skall slopas såvitt gäller förbättringslån till
vatten- och avloppsanläggningar framhåller utredningen, att den i enlighet
med sin principiella inställning till behovet av stöd till olika slag av
bostadsförbättringar anser, att något undantag från behovsprövningsreglerna
inte bör göras beträffande förbättring av vatten- och avloppsförhållandena.
I fråga om kravet på säkerhet för förbättringsbin anser utredningen, att
liksom hittills den regeln bör gälla att godtagbar säkerhet skall lämnas i
första hand i form av inteckning. Utredningen förordar emellertid att,
därest enligt länsbostadsnämndens bedömande annan godtagbar säkerhet
4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
än kommunal borgen inte kan erhållas, kommunen bör, då sökanden är
berättigad till den högre subventionen, kunna teckna dylik borgen utan att
underställa frågan om borgensteckning Kungl. Maj :ts prövning. Detsamma
anser utredningen böra gälla, då fråga är om barnfamilj, som med hänsyn
till inkomsten är berättigad till förhöjt familjebostadsbidrag.
Utredningen erinrar om att förbättringslån, som i sin helhet utgör räntefritt
stående lån, enligt gällande bestämmelser kan utlämnas utan säkerhet,
om lånet inte överstiger 2 400 kronor. Med hänvisning till att vissa länsbostadsdirektörer
framhållit de komplikationer, som uppstår därigenom att
detta belopp inte sammanfaller med det subventionsbelopp, som enligt gällande
bestämmelser omedelbart må avskrivas, dvs. 500 kronor, föreslår utredningen
en jämkning av båda dessa belopp till 1 000 kronor.
Under åberopande av vad vissa länsbostadsdirektörer uttalat föreslår utredningen
vidare, att pantförskrivning av underliggande säkerhet inte ovilkorligen
skall krävas i de fall då förbättringslån utlämnas mot inteckningssäkerhet.
Länsbostadsnämnderna anses böra påfordra sådan pantförskrivning
endast i de fall då detta befinnes motiverat med hänsyn till säkerhetskraven.
Beträffande räntan på förskottsvis utbetalat förbättringslån erinrar utredningen
om att denna f. n. inte överensstämmer med den ränta, som gäller
för förskott på egnahemslån. Sistnämnda ränta utgör 5 procent, medan
förskott på förbättringslånets amorteringsdel löper med 3 procents ränta
och förskott på subvention är räntefritt. Utredningen anser, att den omständigheten
att förbättringslånet i allmänhet beviljas endast efter behovsprövning
motiverar att förskottsräntan för detta lån sättes lägre än motsvarande
ränta för förskott på egnahemslån. Sålunda föreslår utredningen,
att någon förskottsränta inte skall utgå på räntefritt stående förbättringslån
och att förskottsräntan på lånets räntebärande amorteringsdel skall
utgöra 4 procent.
I fråga om förbättringslånets tillämpningsområde anser utredningen, att
det inte nu finns anledning att mera väsentligt ändra gällande bestämmelser.
Utredningen framhåller dock, att då fråga är om upprustning av bostäder
åt åldringar och andra folkpensionärer förbättringslån med den därtill
knutna högre subventionen bör kunna beviljas även till relativt omfattande
ombyggnadsarbeten.
Utredningen understryker betydelsen av att kommunerna aktivt medverkar
till en intensifiering av upprustningen av åldringarnas bostäder samt
anför härom ytterligare följande.
Kommunerna kan göra betydande insatser genom att inventera åldringarnas
bostadsförhållanden, upprätta program för förbättringsarbetet, medverka
vid arbetenas projektering och utförande m. m. Genom att biträda
med arbetsledning, materialinköp m. m. kan kommunerna i många fall
väsentligt nedbringa kostnaderna för förbättringsarbetena. Vårt i det föregående
framlagda förslag att kommunerna i vissa fall utan att under
-
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
kasta frågan Kungl. Maj :ts prövning skall kunna teckna borgen för förbättringslån
är ett led i strävandena att underlätta kommunala initiativ
på bostadsförbättringens område.
Vad gäller möjligheten att bevilja förbättringslån till bostäder åt åldringar
i hus med mer än två lägenheter framhåller utredningen, att några
entydiga erfarenheter av denna verksamhet ännu inte har kunnat samlas.
Utredningen anser dock att verksamheten bör fortsätta.
I detta sammanhang behandlar utredningen slutligen frågan om förbättringslån
för täckande av kostnaderna för anslutning till elektriska distributionsanlåggningar.
Utredningen anser, att förbättringslån bör kunna beviljas
för inte endast inre elektriska installationer utan också anslutningsavgifter
till elektriska distributionsanläggningar.
Utredningen förordar, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om förbättringslån skall träda i kraft den 1 juli 1958.
I anledning av motioner vid 1956 års riksdag hade åt bostadspolitiska
utredningen uppdragits att utreda jämväl frågan om statligt lån till äldre
fastigheter, som byter ägare.
Utredningen framhåller inledningsvis, att frågan vilka regler, som bör
gälla för en eventuell statlig långivning i samband med överlåtelse av
tidigare icke statligt belånade egnahem, måste diskuteras mot bakgrunden
av det syfte, som man anser att en sådan långivning skall fylla. Enligt
utredningens mening synes det uppenbart, att möjligheten att erhålla statligt
lån i de av motionärerna anförda fallen måste komma att verka uppdrivande
på försäljningspriserna, såvida inte den statliga långivningen
kan förbindas med en effektivt fungerande priskontroll. Skulle å andra
sidan den statliga långivningen förbindas med sedvanlig kontroll av köpeskillingen
torde enligt utredningens mening den ifrågasatta långivningen
förfela sitt syfte att möjliggöra för fiskarbefolkningen att effektivt konkurrera
med sommargäster om salubjudna egnahem.
Utredningen anser sig därför inte böra framlägga förslag om statliga
lån vid förvärv av egnahem. Utredningen framhåller, att med hänsyn till
de erinringar av både principiell och praktisk natur, som kan riktas mot
det nu tillämpade förfarandet, det inte nu bör komma i fråga att ytterligare
utvidga tillämpningsområdet för de lånebeviljande organens priskontroll
genom att skapa möjligheter till statlig belåning av tidigare privatfinansierade
egnahem. Enligt utredningens mening är en sådan utvidgning av den
statliga långivningen inte heller förenlig med den restriktiva kreditpolitik,
som statsmakterna nu bedriver eller med de aktuella strävandena att försöka
leda en ökad del av den begränsade tillgången på kredit till produktion,
ombyggnad och upprustning av bostäder.
I denna fråga har ledamoten herr Gustafsson anfört reservation och förordat
att en försöksverksamhet med statliga lån till förvärv av äldre egna
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1958
hem snarast möjligt kommer till stånd, samt att den tills vidare begränsas
till Bohusläns kustområden.
Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag
Utredningens allmänna synpunkter på förbättring slångivningen
har på det hela taget godtagits av remissorganen. Meningarna
är dock delade vad gäller utredningens allmänna utgångspunkt
för de framlagda förslagen till villkor för förbättringslån, nämligen att
subventionens nuvarande maximibelopp bör sänkas för andra kategorier
än åldringar och övriga sökande med nedsatt förvärvsförmåga. Flertalet
remissorgan delar emellertid denna åsikt.
Länsbostadsnämnden i Värmlands län vill gå längre än utredningen gjort
och anser, att subventionen bör förbehållas åldringar och med dem av utredningen
jämställda, medan övriga sökande, som inte kan förete ett lika
angeläget behov av bostadsförbättring, endast bör erhålla amorteringslån.
Nämnden anser det inte lämpligt att genom särskild subventionering stimulera
bl. a. de yngre familjerna att nödtorftigt upprusta sina bostäder.
Det förefaller nämnden som om man nu börjar närma sig den gräns, där
en betydande mera allmän subventionering till förbättring av äldre bostäder
i sinom tid kan visa sig vara en felinvestering.
Till dem som förordar att subventionens maximibelopp sättes lika för alla
lånsökande hör länsbostadsnämnden i Kronobergs län, som framhåller, att
den ständigt stegrade inkomstnivån medför att det blir allt färre personer
inom de arbetande årsklasserna, som icke når upp till det nuvarande inkomststrecket
5 000 kronor, varför med bibehållande därav en allt större
del av subventionerna på området kommer åldringarna till del. Länsbostadsnämnden
i Malmöhus län hävdar, att då det ur allmänna socialpolitiska
synpunkter bör vara angeläget att förebygga följder, som kan uppkomma
av dåliga bostäder, det måste anses ytterligt angeläget att åldringarnas
bostäder förbättras innan de gamla hunnit taga obotlig skada. Ett
subventionssystem, som animerar de gamla att vänta med upprustning av
bostaden tills pensionsåldern uppnåtts, anser nämnden vara direkt olämpligt
även ur andra synpunkter. Dröjsmål med erforderligt förbättringsarbete
kan betyda högre kostnader för detta. Då risken för ohälsa blir större med
tilltagande ålder, minskas även möjligheterna till egen arbetsinsats vid
bostadsförbättringen. Vidare skulle enskildas och kommuners ansträngningar
att söka erhålla dispens från åldersgränsen för pension komma
att medföra betydande administrativa bekymmer. Statskontoret finner ej
skäl föreligga för att åldringar skulle erhålla den särställning i olika hänseenden
som utredningen föreslagit, allraminst i nuvarande statsfinansiella
läge.
Hyresgästernas riksförbund motsätter sig att andra principer tillämpas
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
beträffande bostadsstödet åt åldringar i egnahem än i pensionärshem och
hyreslägenheter. Även för landsbygdens pensionärer i egnahem bör därför
ett system med löpande bidrag komma till stånd, hävdar förbundet. Med
hänsyn till den höjning av kapitalsubventionen som utredningen föreslagit
kunde eljest stora värden, skapade genom att skattemedel investerats i fastigheten,
komma andra än därmed avsedda personer tillgodo.
Svenska socialvårdsförbundet, länsbostadsnämnden i Skaraborgs län och
kommunalfullmäktige i Täby köping anser i likhet med åldringsvårdsutredningen
att, då fråga är om subventionsdel av förbättringslån åt åldringar,
statsstödets karaktär av bidrag bör ur psykologisk synpunkt uttryckligen
betonas.
Utredningens förslag beträffande ränte- och amorteringsvillkoren
för förbättringslån har ej föranlett någon erinran liksom ej heller
förslaget att den övre belåningsgränsen för sådana lån bör
generellt fastställas till 90 procent av den godkända förbättringskostnaden.
Vad angår förslaget i fråga om subventionens storlek är meningarna
delade. Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet
remissorgan, däribland sju länsbostadsnämnder och Svenska landskommunernas
förbund.
Bostadsstyrelsen anser, att möjlighet bör finnas att lämna ett räntefritt
förbättringslån till högre belopp än 4 000 kronor även i andra fall än då
fråga är om åldringar och andra folkpensionärer samt anför i denna fråga
följande.
På en del orter i landet råder sådana förhållanden att frågan om egnahemslån
till nybyggnad eller mera genomgripande ombyggnad kan inge betänkligheter
ur kreditvärdessynpunkt. Möjligheten att lämna förbättringslån
bör emellertid i så fall kunna utnyttjas för iståndsättning av redan
befintliga byggnader. Därvid skulle det för att underlätta genomförandet
av mera kostnadskrävande upprustningsarbeten vara av värde, om räntefritt
förbättringslån kunde utgå med högre belopp än normalt. Styrelsen
föreslår därför att i regel räntefritt förbättringslån skall kunna utgå med
maximalt 4 000 kronor men i undantagsfall eller då fråga är om åldringar
eller andra folkpensionärer med högre belopp, dock högst 10 000 kronor.
I liknande riktning uttalar sig länsbostadsnämnderna i Kalmar, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. De tre sistnämnda länsbostadsnämnderna
hänvisar särskilt till fjäll- och skogsbygdsbefolkningens bostadsoch
inkomstförhållanden. Med hänsyn till dessa befolkningsgrupper förordar
länsbostadsnämnden i Norrbottens län dock ett subventionsmaximum
av 8 000 kronor för andra än folkpensionärer och likställda. Enligt länsstyrelsen
i Västerbottens län skulle en minskning av nuvarande kapitalsubvention
hindra strävandena att förbättra det äldre bostadsbeståndet på
landsbygden och i någon mån påskynda den redan nu stora avfolkningen
av länets landsbygd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om en höjning av subven -
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
tionens maximibelopp till 10 000 kronor är tillräcklig och framhåller att i
speciella fall, exempelvis på grund av exceptionellt höga byggnadskostnader,
möjlighet bör finnas till ännu högre subvention. Av samma mening är
drätselkammaren i Haparanda.
För bibehållande av nuvarande generella maximibelopp för subventionen
uttalar sig länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Hallands län under hänvisning
till att något behov av subvention därutöver ej framkommit vid
handläggningen av låneansökningar.
Enligt länsbostadsnämnden i Gotlands län föreligger behov av högre
subvention än 4 000 kronor, om bostadsfrågan för familjer med svag ekonomi
skall kunna tillfredsställande ordnas. En höjning till 10 000 kronor för
åldringar finner nämnden tveksam med hänsyn till den relativt begränsade
tid bostäderna användes för avsett ändamål och möjligheterna för
eventuella arvingar att göra försäljningsvinster på de med statsmedel förbättrade
byggnaderna. Ur dessa synpunkter föreslår nämnden att subventionen
generellt maximeras till 6 000 kronor.
Utredningens förslag om slopande av nuvarande maximer
ing av subventionen till 2 400 kronor i fråga om förbättringsföretag,
som avser enbart anordnande av ledningar för vatten och avlopp
eller förbättring av vattentäkt, har föranlett erinran av endast två remissorgan.
Länsbostadsnämnden i Gävleborgs lån framhåller sålunda, att sådana
företag, när fråga är om åldringar, kan få tämligen kort användningstid
och föreslår, att subventionen i vart fall begränsas till högst 4 000 kronor,
vilket belopp kan antagas motsvara den del av egnahemslån, som belöper
på en separat vatten- och avloppsanläggning för ett nybygge på lämpligt
vald tomtplats. Kommunalfullmäktige i Lima kommun föreslår, att subventionen
höjes till 3 000 kronor.
Utredningens förslag rörande principerna för den be liovsprövning,
som är förbunden med förbättringslånet,
har i den del förslaget avser bibehållande av nuvarande bestämmelser om
en beskattningsbar inkomst av högst 5000 kronor
föranlett erinran endast av länsbostadsnämnden i Hallands län, som anser,
att inkomststrecket ur rättvisesynpunkt bör höjas med 1 000 kronor, då det
visat sig att lågavlönade industriarbetare och andra jämförliga kategorier
numera i regel har beskattningsbar inkomst, som tangerar eller något överstiger
5 000 kronor.
Vad gäller förslaget att förmögenhetsstrecket skall slopas
ifrågasätter länsstgrelsen i Jönköpings län, om icke ett särskilt förmögenhetsstreck
bör stadgas med hänsyn till att gränsen för beskattningsbar
förmögenhet numera höjts till en så hög nivå som 80 000 kronor. Den
omständigheten att förmögenhetslängden ej är offentlig, borde ej hindra,
att lånsökanden lämnar särskild uppgift om sina förmögenhetsförhållanden,
särskilt som dessa ändå anses böra beaktas vid behovsprövningen.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Beträffande frågan om en mera generös behovsprövning
i vissa fall är meningarna delade om, såsom åldringsvårdsutredningen
förordat, en allmänt generösare behovsprövning skall tillämpas,
när sökanden är i 60—65 års åldern, eller om man, enligt bostadspolitiska
utredningens förslag, skall lämna möjligheten öppen att, när en
väsentlig sänkning av sökandens inkomster kan beräknas inträda efter
något eller några år, vid behovsprövningen beakta förhållandena vid denna
framtida tidpunkt. I åldringsvårdsutredningens åsikt instämmer socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län samt tre länsbostadsnämnder.
Bostadspolitiska utredningens uppfattning delas å andra sidan av flertalet
remissorgan, som har berört frågan, däribland fyra länsstyrelser och sju
länsbostadsnämnder.
Bostadsstyrelsen anser, att vid behovsprövningen möjlighet bör finnas
att beträffande åldringar i vissa fall utgå från det försämrade inkomstläge,
som kan beräknas uppkomma vid inträdet i pensionsåldern.
Länsbostadsnämnden i Kronobergs län anser, att hänsynstagande till att
en person, som snart skall inträda i pensionsåldern, därefter får lägre
inkomst skulle medföra stora svårigheter och lätt uppfattas som orättvisa,
varför en sådan regel icke bör införas. Enligt stadsfullmäktige i Malmö
skulle sådana svårigheter kunna undvikas, om möjlighet öppnas till en omprövning
av lånevillkoren vid ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållanden,
exempelvis när låntagaren inträder i pensionsåldern, varvid omprövningen
skulle göras utan särskild ansökning.
Vad utredningen föreslagit i fråga om kraven på säkerhet för
förbättringslån har godtagits av flertalet remissorgan. Enligt Svenska
landskommunernas förbund synes dock den föreslagna anordningen
med kommunal borgen vara omotiverad. Länsbostadsnämnden i Södermanlands
län ifrågasätter å andra sidan, om icke sådan borgen borde vara
regel i samtliga fall då inteckningssäkerhet ej kan erhållas.
Förslaget att i sin helhet räntefritt stående förbättringslån ej överstigande
1 000 kronor (f. n. 2 400 kronor) skall kunna utlämnas utan säkerhet
och att subvention om högst 1 000 kronor (f. n. högst 500 kronor) skall
kunna omedelbart avskrivas tillstyrkes eller lämnas utan erinran av sju
länsbostadsnämnder.
Bostadsstyrelsen erinrar om det stora antalet räntefria stående förbättringslån
å belopp mellan 1 000 och 2 400 kronor och framhåller, att därest
enligt utredningens förslag inteckningssäkerhet skall krävas även för
nämnda lån, detta skulle medföra icke endast svårigheter för många låntagare
utan även avsevärt merarbete främst för länsbostadsnämnderna men
även för förmedlingsorganen och inskrivningsdomarna. Enligt styrelsens
mening borde det högsta subventionsbelopp, som får utlämnas utan säkerhet,
snarare böjas än sänkas. Olägenheterna av alt detta belopp icke sammanfaller
med det subventionsbelopp som f. n. får omedelbart avskrivas
kan enligt styrelsen icke jämföras med de betydande fördelarna av att
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
det lånebelopp som får utlämnas utan inteckningssäkerhet är relativt högt.
Liknande synpunkter anföres av sju länsbostadsnämnder, av vilka fem i
likhet med utredningen förordar avskrivning av subventionsbelopp, som ej
uppgår till 1 000 kronor.
Vad gäller avskrivning i övrigt av förbättringslån anser
länsbostadsnämnden i Blekinge län starka skäl tala för att en tiondel
av förbättringslånet i vad det är räntefritt och stående regelmässigt skall
anses vara avskriven för varje helt år låntagaren bebor fastigheten, sedan
lånet utbetalats. I vart fall borde en bestämmelse av denna innebörd införas
beträffande den låntagarkategori, som enligt utredningens förslag skall
kunna erhålla subvention å högst 10 000 kronor.
Vad utredningen anfört beträffande pantförskrivning av underliggande
säkerhet har godtagits.
Utredningens förslag i fråga om räntan på förskottsvis utbetalat
förbättringslån har föranlett erinran endast av länsbostadsnämnden
i Södermanlands län, som ifrågasätter, om icke räntan
bör bibehållas vid tre procent. Om räntan skulle ändras, borde den höjas
till fem procent, som gäller vid förskott å egnahemslån och tertiärlån.
Vad utredningen föreslagit i fråga om förbättringslånets t i 11-lämpningsområde har i stort sett godtagits av remissorganen.
Kommunalfullmäktige i Täby och Finspångs köpingar anser dock, att
förbättringslån även bör kunna utgå till mera omfattande reparations- och
underhållsarbeten på fastigheter, som bebos av åldringar.
Länsbostadsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län framhåller,
att de renskötande lapparna i regel saknar såväl tillfredsställande bostad
som ekonomiska möjligheter att med egnahemslån ordna sådan och föreslår,
att räntefritt stående lån å högst 10 000 kronor skall kunna beviljas
lappar för såväl ombyggnad som nybyggnad. Detta borde gälla generellt,
så att sådana ärenden i fortsättningen ej skulle behöva underställas bostadsstyrelsens
prövning.
Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län föreslår, att förbättringslån
skall kunna utgå till vissa utrustningsdetaljer (t. ex. centralvärme, elektrisk
installation, vatten- och avloppsanläggning) även i nya hus, som ägaren
uppfört utan anlitande av statslån men av t. ex. ekonomiska skäl ej kunnat
utrusta fullständigt.
Flera remissorgan understryker vad utredningen anfört angående b etydelsen
av att kommunerna aktivt medverkar till
en intensifiering av upprustningen av åldringarnas bostäder. Länsbostadsnämnden
i Östergötlands län framhåller, att resultatet av denna verksamhet
i stor utsträckning blir beroende av hur stort intresse kommunerna
visar för densamma. Enligt länsbostadsnämnden i Södermanlands län synes
i fråga om förbättringslångivningen fördelningen av arbetsuppgifterna mellan
staten och kommunerna böra ytterligare övervägas. Den uppläggning
Kiingl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
57
långivningen har och förutsattes få i fortsättningen skulle egentligen kräva
en konsulentverksamhet. Länsbostadsnämndernas organisation är emellertid
ej uppbyggd härför, framhåller nämnden.
Utredningens förslag i fråga om förbättringslån till bostäder
åt åldringar i hus med mer än två lägenheter har
i allmänhet ej föranlett erinran. Bostadsstyrelsen motsätter sig ej fortsatt
långivning efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills, även om härigenom
viss risk skulle föreligga att hus, som egentligen borde ersättas med
annan bebyggelse, kommer att bevaras. Stadskollegiet i Stockholm anser
å andra sidan, att riktlinjerna bör ändras så, att möjligheterna ökas att
med förbättringslån upprusta bostäder av här avsett slag. I frågan anföres
ytterligare följande.
Denna verksamhet har enligt vad utredningen redovisar fått en synnerligen
ringa omfattning. Detta torde huvudsakligen bero på det sätt på vilket
riktlinjerna utformats. Enligt nu gällande principer anses sålunda en sådan
upprustning, som det nu är fråga om, endast böra förekomma i de fall där
huset kommer att användas för pensionärsbostäder under en begränsad
tid. I andra fall hänvisas vederbörande till befintliga former av statligt
stöd till nybyggnad och ombyggnad, d. v. s. för närvarande statsbidraget
till anordnande av pensionärshem och efter den föreslagna avvecklingen
av detta bidrag till tertiärbelåning. I åtskilliga fall torde emellertid fullt
godtagbara pensionärsbostäder även för användning under en avsevärd tid
framåt kunna erhållas utan att så genomgripande ombyggnad behöver vidtagas
som förutsättes för erhållande av tertiärlån.
Länsbostadsnämnden i Örebro län föreslår i detta sammanhang att räntefritt
stående förbättringslån med högst 4 000 kronor skall kunna beviljas
kommun för upprustning av åldringsbostäder även i en- och tvåfamilj shus.
Utredningens förslag i fråga om förbättringslån för täckande av kostnaderna
för anslutning till elektriska distributionsanläggningar
har överlag godtagits av remissorganen. Lantbruksstyrelsen,
som uttalar sin tillfredsställelse över utredningens förslag, framhåller,
att dess genomförande kan tänkas föranleda att lantbruksnämnd
bör handlägga ärende rörande elektrifiering av jordbruksfastighet, i vilket
fråga uppkommer om statligt stöd till anslutningsavgift för fastigheten. Styrelsen
ifrågasätter därför, huruvida icke utsträckt tillämpning av förbättringslånebestäminelserna
i berörda hänseende bör motsvaras av en liknande
utvidgning av tillämpningsområdet för kungörelsen angående statligt
stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. in.
Utredningens synpunkter och ställningstagande i frågan om statliga
lån till förvärv av egnahem accepteras av flertalet remissorgan.
Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Boluis län avstyrker sådan
lånemöjlighet med hänsyn till framförallt de praktiska och administrativa
svårigheter, som skulle vara förenade med stallig långivning på området.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Det är också i hög grad tvivelaktigt om man genom sådan långivning —
vilken snarast måste verka uppdrivande på prisnivån — kan vinna det avsedda
syftet, framhåller nämnden.
Länsbostadsnämnden i Örebro län anser, att generell långivning icke bör
ifrågakomma med hänsyn till dess sannolikt prisstegrande effekt. I vissa
fall, där risk för sådan effekt icke kunde antagas föreligga, anser nämnden
dock statlig kreditgivning önskvärd och anför härom bl. a. följande.
Genom de i samband med jordbrukets yttre rationalisering förekommande
sammanslagningarna av ofullständiga jordbruk till större enheter
blir lantbruksnämnderna ej sällan ägare till obebodda bostadshus, som
efter avstyckning utbjudes till försäljning. Dessa försäljningar sker efter
anbudsförfarande till den högstbjudande. Därest statlig kredit för förvärv
av en dylik bostadsfastighet stode till buds, skulle i trakten boende med
bristfälliga bostäder kunna lösa sin bostadsfråga på ett i ekonomiskt avseende
förmånligare sätt än genom en genomgripande och dyrbar ombyggnad
eller rentav nybyggnad.
Enligt länsbostadsnämndens mening vore det lämpligt att lantbruksnämnderna
bereddes möjlighet att åtminstone försöksvis bevilja sådana
krediter.
Länsbostadsnämnden i Gotlands lån anför, att landsbygdens avfolkning
skapat svårigheter för ägare till äldre egnahem att avyttra dessa. Med
hänsyn bl. a. härtill anser nämnden, att möjlighet till statligt lån till förvärv
av egnahem ur flera synpunkter skulle vara ett värdefullt komplement
till de övriga låneformerna. De fördelar som skulle kunna uppnås med
statlig långivning på området synes enligt nämnden motivera att frågan
härom göres till föremål för ytterligare utredning. Enligt länsbostadsnämnden
i Västerbottens län kunde det tänkas att i framtiden behov av
sådan långivning kunde uppkomma inom vissa områden. Frågan borde
därför följas med uppmärksamhet. Kommunalnämnden i Fredrika kommun
hävdar, att sådant behov redan nu föreligger, enär det visat sig mycket
svårt att anskaffa medel för inköp av egnahem.
Till det av reservanten inom utredningen, herr Gustafsson, framlagda
förslaget ansluter sig kommunalfullmäktige i Bullarens kommun, som dock
anser, att försöksverksamheten inte bör begränsas till enbart Bohusläns
kustområden utan bör omfatta hela Bohuslän. I tillstyrkande riktning uttalar
sig även kommunalfullmäktige i Vette kommun och stadsfullmäktige
i Nässjö.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 195S
Departementschefen
Vid utformningen av de statliga stödåtgärderna för landsbygdens bostadsförsörjning
har tyngdpunkten förlagts till egnahemslångivningen för finansiering
av ny- och ombyggnadsverksamhet. Syftet med förbättringslånen
har varit att skapa ett kompletterande alternativ till denna långivning. Förbättringslånen
är sålunda inte avsedda att utgöra en konkurrerande låneform
utan skall endast anlitas när nybyggnad eller genomgripande ombyggnad
av olika skäl ej bör komma i fråga. I likhet med bostadspolitiska utredningen
anser jag, att det inte finns skäl att nu frångå denna avvägning
mellan de två stödformerna.
Jag kan också ansluta mig till utredningens åsikt att den skillnad i fråga
om lånevillkoren som har uppkommit mellan de två låneformerna i görlig
mån bör avlägsnas, så att inte valet mellan olika bostadsförbättrande åtgärder
irrationellt skall kunna påverkas av hänsyn till lånestödets form.
Samtidigt är det emellertid angeläget att förbättringslånen inte förlorar sin
effektivitet när det gäller upprustning av bostäder för åldringar och andra
folkpensionärer.
Bostadspolitiska utredningen har övervägt olika alternativ för att med
bibehållande av förbättringsstödets effektivitet åstadkomma en önskvärd
samordning mellan egnahemslån och förbättringslån och därvid bl. a. prövat
möjligheten att slå samman dem till en enhetlig låneform. Jag har i denna
fråga kommit till samma uppfattning som utredningen, nämligen att förbättringslånet
bör behållas som en självständig låneform. Då specialbestämmelser
i fråga om mindre förbättringsarbeten ej kunde undvaras, om lånen
sammanfördes, bleve en sammanslagning övervägande formell till sin innebörd
och skulle därigenom förfela sitt syfte.
För att få till stånd den åsyftade anslutningen av villkoren för förbättringslån
till vad som gäller för egnahemslån har utredningen till en början
föreslagit, att räntan för förbättringslånen, som nu är 3 procent, skall höjas
till 4 procent. Beträffande räntan för låneförskotten, som i fråga om egnahemslån
utgör 5 procent för hela lånet, föreslås likaledes en höjning till
4 procent. Liksom hittills skall dock förskottsränta uttagas endast på lånets
amorteringsdel. Efter mönster av vad som gäller beträffande egnahemslån
har utredningen vidare föreslagit, att förbättringslånets räntefria stående
del, som nu utgör högst 8 000 kronor, i fråga om lånsökande i allmänhet skall
sänkas till högst 4 000 kronor. För att kunna tillgodose behovet av större
kapital subvention vid upprustning av åldringars och andra folkpensionärers
bostäder skall emellertid maximibeloppet enligt förslaget kunna höjas
upp till 10 000 kronor, om sökanden eller medlem av hans hushåll kan hänföras
till den kategori, som enligt utredningens av mig i det föregående
förordade förslag skall kunna placeras i lägenhet, vartill knutits pensionärsbostadsbidrag.
Subventionen skall liksom hittills vara behovsprövad. I viss
60 Klingl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
överensstämmelse med de synpunkter som åldringsvårdsutredningen framfört
har bostadspolitiska utredningen vidare föreslagit att man, när det vid
behovsprövningen kan förutses att sökanden inom något eller några år får
väsentligt lägre inkomster, skall kunna beakta förhållandena vid denna
framförliggande tidpunkt.
Bostadspolitiska utredningens förslag bar vunnit instämmanden från
ett flertal av remissorganen. De avvikande synpunkter som redovisas går i
allmänhet ut på att maximisubventionen bör vara lika för alla kategorier
av lånsökande eller att möjligheten till den högre subventionen bör stå
öppen även för andra sökande än folkpensionärer. För min del anser jag, att
utredningen på ett i huvudsak lyckligt sätt har mot varandra avvägt intressena
att nå en anslutning till egnahemslånevillkoren och att bibehålla
förbättringslånets effektivitet i subventionshänseende när det gäller åldringarna.
De fall där förbättringslån för mera betydande och kostnadskrävande
upprustning av äldre hus bör ifrågakomma torde med få undantag
avse åldringar. Behovet av en särskilt stor kapitalsubvention är sålunda i
hög grad koncentrerat till just denna kategori. Jag anser det därför angeläget,
att en möjlighet finnes att i avsedda fall utmäta en högre subvention
än 4 000 kronor. Det av utredningen föreslagna maximibeloppet, 10 000
kronor, synes väl avvägt. Jag förutsätter dock, att detta maximibelopp utnyttjas
fullt ut endast när särskilda skäl föreligger.
Det kan från vissa synpunkter framstå som motiverat att ge möjligheten
till högre subvention än 4 000 kronor en mera allmän formulering
än den av utredningen föreslagna begränsningen till särskilda kategorier
av lånsökande. Detta skulle emellertid enligt min mening innebära,
att man ej uppnår den paritet mellan egnahemslån och förbättringslån,
som i fråga om lånsökande i allmänhet framstår som önskvärd. Jag
biträder därför i huvudsak bostadspolitiska utredningens förslag i fråga
om förbättringslånets ränta samt subventionsreglerna.
Jag vill emellertid framhålla, att en relativt omfattande upprustning med
stöd av förbättringslån undantagsvis kan vara att föredra framför en egnahemslånefinansierad
nybyggnad eller mera genomgripande ombyggnad
också i fråga om vissa andra lånsökande än folkpensionärer eller dem som
står på tröskeln till pensionsåldern. Jag syftar här i första hand på sådana
befolkningsminoritéter, vilka på grund av sina särskilda levnadsbetingelser
kräver speciell hänsyn när det gäller utrustningsstandarden och vilka i
fråga om de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra ett egnahemsbygge
är jämförbara med folkpensionärer. Jag vill här erinra om vad
jag i annat sammanhang (jfr V ht 1958 p. 81) anfört angående de ambulerande
zigenarnas bostadsfråga. Jag vill också nämna, att förbättringslån
stundom har visat sig mera ändamålsenliga än egnahemslån, när det har
gällt att förse vissa befolkningsgrupper i de nordligaste delarna av landet,
bl. a. samer, med lämpliga bostäder. Undantagsvis har förbättringslån
61
Kungl. Muj.ts proposition nr 119 år 1958
härvid även anlitats för finansiering av ersättningsbyggnader av enkel
standard. Det synes lämpligt att vid behovsprövningen behandla de nu
nämnda och med dem likartade fall efter samma grunder, som avses i fråga
om folkpensionärer. Kungl. Maj:t bör dock liksom hittills ha möjlighet att
för bostadsförbättringsföretag i Karesuando kommun bestämma subventionens
storlek utan begränsning uppåt.
Jag föreslår sålunda, att den högre subventionen, förutom till folkpensionärer,
skall kunna utgå även i sådana speciella fall som jag nyss angivit.
Vad angår bostäder till fjällbefolkningen bör erinras om att vissa bidrag
till byggnadshjälp kan ifrågakomma från anslag på nionde huvudtiteln
ävensom från lappfonden. Spörsmålet om en samordning mellan ifrågavarande
bidragsverksamhet och förbättringslångivningen förtjänar att uppmärksammas.
Det bör lämpligen ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd
med berörda myndigheter och intressenter undersöka denna fråga.
Vad gäller grunderna för behovsprövningen anser jag mig böra förorda
utredningens förslag. Den nuvarande inkomstgränsen, 5 000 kronor beskattningsbart
belopp, bör sålunda behållas, medan däremot förmögenhetsstrecket,
vilket har mist sin praktiska betydelse genom höjningen av
beloppet för beskattningsbar förmögenhet, bör slopas. Givetvis skall dock
förmögenhetsförhållandena alltjämt beaktas vid de långivande organens
behovsprövning. I anledning av ett motionsyrkande vid 1956 års riksdag har
utredningen uttalat, att undantag från behovsprövningen ej bör ifrågakomma,
när det gäller räntefritt stående lån för vatten- och avloppsanläggning.
Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt i denna fråga.
Beträffande amorteringstiden biträder jag utredningens förslag att den
bör vara oförändrad, högst 25 år. Likaså förordar jag förslaget alt den övre
belåningsgränsen bör vara enhetlig för olika typer av förbättringslån samt
föreslår i likhet med utredningen att den bestämmes till 90 procent av den
godkända förbättringskostnaden.
Förbättringslånen bör liksom hittills i första hand säkerställas av inteckning.
Utredningen har föreslagit att kommun, som tecknar borgen för förbättringslån
i fall, när annan godtagbar säkerhet ej kan ställas, skall erhålla
dispens från underställning av borgensbeslulet under förutsättning
att låntagaren äger åtnjuta högre ränlefri stående del än 4 000 kronor eller
uppbär förhöjt familjebosladsbidrag. Detta förslag bör godtagas. Underställningsfriheten
bör dessutom avse beslut om borgen för egnahemslån
till den, som åtnjuter förhöjt familjebostadsbidrag. Chefen för finansdepartementet
torde sedermera komma att för Kungl. Maj :t anmäla förslag
om härför erforderlig komplettering av gällande kungörelse angående dispens
från underställningskravet.
Lån som i sin helhet är räntefritt och stående kan utlämnas ulan säkerhet,
om beloppet ej överstiger 2 400 kronor. Är lånebeloppet mindre än 5(H>
kronor, må det avskrivas omedelbart efter att förbättringsarbetet slutförts
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
och godkänts av det lånebeviljande organet. Bostadspolitiska utredningen
har påpekat, att det beträffande lån på belopp mellan 500 och 2 400 kronor
möter svårigheter att kontrollera överlåtelser av den fastighet lånet avser.
I syfte att undanröja sådana svårigheter föreslår utredningen, att ett gemensamt
belopp, 1 000 kronor, bör utgöra gräns både i fråga om möjligheten till
omedelbar avskrivning och befrielsen från skyldighet att ställa säkerhet.
Häremot har bl. a. bostadsstyrelsen invänt, att åtskilliga förbättringslån
utgår med belopp liggande mellan 1 000 och 2 400 kronor. Beträffande dessa
skulle i fortsättningen tillkomma arbetet med att infordra säkerheter.
Enligt styrelsens uppfattning är olägenheterna härav större än de nackdelar
som är förbundna med den nuvarande klyftan mellan de två
beloppen.
Jag anser, att såväl utredningens synpunkt som vad bostadsstyrelsen
anfört är värt beaktande. Det synes sålunda inte lämpligt att sänka det
belopp, intill vilket befrielse från säkerhetskravet nu kan medges. Detta
skulle medföra en onödig belastning för länsbostadsnämnderna med att
infordra och pröva säkerheter för en stor mängd lån. Å andra sidan är det
inte lämpligt att nämnda belopp är större än det som må avskrivas omedelbart.
Har någon säkerhet ej ställts för lånet, beror det många gånger på
rena slumpen om eventuella överlåtelser blir kända för långivaren eller
inte. I allmänhet torde överlåtelserna ej komma till länsbostadsnämndernas
kännedom. Följden därav blir att återkrav på utlämnade belopp endast
sällan kan göras gällande och att de träffar slumpvis. Jag föreslår, att problemet
löses på så sätt, att räntefritt stående lån får avskrivas omedelbart,
om beloppet ej överstiger 2 400 kronor.
I likhet med utredningen anser jag, att pantförskrivning i andra hand
av säkerhet för underliggande kredit ej skall vara obligatorisk utan endast
krävas, när vederbörande länsbostadsnämnd anser detta särskilt påkallat.
Tillämpningsområdet för förbättringslångivningen bör i huvudsak vara
oförändrat. Jag har emellertid inte något att erinra mot bostadspolitiska
utredningens förslag att lån för relativt omfattande ombyggnadsarbeten
skall kunna utgå till åldringar och andra folkpensionärer. Den nuvarande
möjligheten att i undantagsfall medge förbättringslån för ersättningsbyggnader
av enkel standard bör behållas. Liksom hittills bör emellertid bostadsstyrelsen
pröva sådana ärenden. Jag tillstyrker förslaget att förbättringslån
också skall kunna utgå till avgift för anslutning till elektrisk distributionsanläggning.
Spörsmålet om motsvarande utvidgning av stödgivningen
för jordbrukets rationalisering torde få prövas i annat sammanhang
liksom frågan om lån för ändamålet även i fortsättningen bör utgå från
elektrifieringslånef onden.
Förbättringslångivningen för upprustning av pensionärsbostäder i hus
med mer än två lägenheter bör såsom utredningen framhållit tills vidare
fortsätta efter hittillsvarande linjer. Länsbostadsnämnden i Örebro län har
63
Kungl. Maj;ts proposition nr 119 år 1958
föreslagit, att förbättringslån för sådant ändamål bör kunna utgå till kommun
för iståndsättande av åldringsbostäder även i en- och tvåfamilj shus.
Jag finner detta förslag välmotiverat. Jag tillstyrker därför, att förbättringslån
för angivna ändamål skall kunna utgå till kommun.
Vad angår tanken på en särskild långivning för förvärv av befintliga icke
statsbelånade hus kan jag helt ansluta mig till de synpunkter som anförts
av utredningens majoritet. Jag kan sålunda inte förorda införande av sådana
lån.
De av mig förordade ändringarna i reglerna angående förbättringslån bör
lämpligen träda i kraft den 1 januari 1959.
Revision av kommunala och allmännyttiga bostadsföretag
Gällande bestämmelser
Enligt gällande kungörelse om tertiärlån m. m. kan kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag beviljas tertiärlån mot säkerhet av inteckning
inom 100 procent av fastighetens avkastningsvärde. Såsom allmännyttigt
företag kan det lånebeviljande organet erkänna bolag, förening eller stiftelse,
som arbetar utan enskilt vinstsyfte samt under samverkan med och
tillsyn av vederbörande kommun. Förutsättningarna härför är dels att
kommunen utser mer än halva antalet ledamöter i företagets styrelse, dels
att övriga styrelseledamöter utses av personer eller företag, vilka är fristående
i förhållande till egentliga byggnadsföretagarintressen, dels slutligen
att kommunen åtagit sig att i den utsträckning som angives i lånekungörelsens
33 § gentemot staten svara för förluster, som uppkommer vid
förvaltningen av företagets fastigheter.
Utöver dessa allmänt formulerade villkor innehåller tertiärlånekungörelsen
inga särskilda föreskrifter beträffande formerna för förvaltning av ett
allmännyttigt företags fastigheter. I de av bostadsstyrelsen utarbetade förslagen
till dels normalstadgar för de allmännyttiga bostadsföretag, vilka
är organiserade som stiftelser, dels bolagsordning för allmännyttiga företag
i aktiebolagets form meddelas emellertid vissa föreskrifter beträffande förvaltningen
och revisionen. Sålunda skall bostadsstyrelsen och kommunens
beslutande organ stadgemässigt äga rätt att när som helst taga del av
företagets räkenskaper och övriga handlingar och att eljest inspektera
företaget. Styrelseledamöternas arvoden skall bestämmas av kommunens
beslutande organ, och kommunen skall utse minst en revisor jämte suppleant
i företaget. Revisorerna ålägges vidare stadgemässigt att tillse, att
styrelsens beslut icke strider mot statlig lånemyndighets föreskrifter eller
mot företagets gentemot den statliga myndigheten gjorda åtaganden.
Företag som är i egentlig mening bostadskooperativa kan enligt tcrliärlånekungörelsen
erhålla tertiärlån intill en högre övre belåningsgräns än
enskilda företag. En förutsättning härför är dock, att de i likhet med de
64
Kungl. Maj:ls proposition nr 119 ur 1958
allmännyttiga företagen står under tillsyn och kontroll av kommunen.
Enligt gällande föreskrifter skall det sålunda i ett dylikt företags styrelse
redan från starten finnas en kommunal representant eller i varje fall en
av kommunen vald rapportör. Vidare skall en av kommunen utsedd revisor
från början vara verksam i företaget.
Förslag av utredningen om allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning
m. m.
I sin den 10 november 1956 avgivna promemoria har utredningen om
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m. behandlat
frågan om revision av ifrågavarande företag.
Med hänsyn bl. a. till att kommunen enligt 33 § tertiärlånekungörelsen
skall gentemot staten svara för förluster vållade genom vårdslöshet
eller försummelse vid förvaltning av kommunala eller allmännyttiga
företags fastigheter innebär det, framhåller utredningen, ett kommunalt
intresse att dessa företag förvaltas väl och underkastas en betryggande
revision. Även staten har anledning intressera sig för hur förvaltning och
revision av dessa företag fungerar. Visserligen ikläder sig kommunen ett
väsentligt ansvar för förluster, men belåningen till en hög övre gräns innebär
enligt utredningen ett sådant risktagande från statens sida, att det för
staten är ytterst angeläget, att företagen förvaltas med all tänkbar omsorg
och förtänksamhet.
En på utredningens initiativ företagen enkät bland förmedlingsorgan,
företagsledningar och revisorer visar att i många fall varken förvaltningen
eller revisionen av här ifrågavarande företag fyller de anspråk som såväl
staten som kommunen har anledning att ställa. I utredningen anföres härom
vidare följande.
Åtskilliga företags förvaltningsledning — och detta gäller icke blott de
mindre företagen — saknar uppenbarligen tillräcklig erfarenhet av fastighetsförvaltningsfrågor
och i många fall synes det också vara klart, att
väsentliga ekonomiska problem i samband med fastighetsförvaltningen icke
ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Det är likaså uppenbart, att revisionen
i många fall icke är tillfredsställande ordnad. Det är alltför vanligt, att
revisionen helt överlåtes åt förtroendevalda revisorer utan särskild utbildning
för sin uppgift. Detta måste anses otillfredsställande med hänsyn till
de värden som här står på spel.
Utredningen diskuterar olika möjligheter att få till stånd en effektiviserad
tillsyn av kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag
och uttalar sig bl. a. för att fortbildningskurser samt rådgivning och upplysning
i annan form anordnas för företagens förvaltningsorgan och deras
revisorer. Utredningen yttrar vidare, att det förtjänar övervägas om inte
vissa kompetenskrav för revisorerna borde uppställas som villkor för lån
till här ifrågavarande företag.
65
Kungl. Maj. ts proposition nr i 19 år 1958
Enligt utredningens uppfattning kan emellertid åtgärder av dessa slag
inte väntas få full effekt, såvida de inte inordnas som ett led i en fortlöpande
övervakning av och rådgivning till företagen genom ett centralt
tillsynsorgan. Utredningen framhåller vidare, att en centralisering av rådgivning
och övervakning till ett tillsynsorgan skulle möjliggöra ett effektivt
utnyttjande av tillgänglig expertis och en ändamålsenlig bearbetning
och spridning av de erfarenheter i förvaltningsfrågor, som efter hand
vinnes i de skilda företagen.
Utredningen föreslår, att såsom villkor för tertiärlån till högre belåningsgräns
än som tillämpas för enskilda företag skall föreskrivas skyldighet att
anlita av bostadsstyrelsen auktoriserat tillsynsorgan med huvuduppgift att
ge råd i fastighetsekonomiska frågor och att sakgranska företagens förvaltning
ur teknisk-ekonomiska synpunkter. Den löpande revisionen och bokslutsrevisionen
skall liksom hittills utföras av företagens egna revisorer eller
av de yrkesrevisorer och sammanslutningar, som företagen redan nu anlitar.
Tillsynsorganet bör emellertid övertyga sig om att revisorerna fyller de kompetenskrav,
som i varje särskilt fall skäligen bör ställas.
De uppgifter, som utredningen föreslår böra ankomma på ett tillsynsorgan,
skulle sammanfattningsvis bli i stort sett följande:
1. Tillsynsorganet skall övertyga sig om att den allmänna revisionen är
tillfredsställande ordnad och att revisorerna fyller de kompetenskrav, som
det skäligen kan finnas anledning att uppställa.
2. Tillsynsorganet skall ge råd och anvisningar beträffande uppläggningen
av företagens bokföring samt beträffande normer och principer för
avskrivning och fondavsättning.
3. Företagens nyproduktion bör ägnas viss allmän övervakning, främst
med avseende på frågor rörande upphandling, organisation av byggnadsledning
och byggnadskontroll.
4. Tillsynsorganet bör ge allmänna råd beträffande organisationen av
företagens förvaltning, deras struktur och arbetsformer.
5. Tillsynsorganet skall analysera statistiska uppgifter och rapporter
från företagen avseende fastighetsekonomiska frågor och bör ha full insyn
i företagen samt äga rätt att infordra de rapporter, som kan erfordras för
att bedöma företagets förvaltning.
Rörande organisationsformen för tillsynsorganet anför utredningen följande.
Då det gäller att finna ett lämpligt organ för tillsyn av de allmännyttiga
och kooperativa företagen är flera alternativ tänkbara. En möjlighet är
att i detta syfte förstärka bostadsstyrelsen, en annan att bilda ett nytt
organ antingen helt fristående eller anslutet till någon redan befintlig organisation
eller myndighet. En tredje möjlighet är slutligen att överlåta den
diskuterade uppgiften åt sammanslutningar och organisationer som redan
förut har uppgifter med anknytning till förvaltningen av bostadsföretag. 5
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Utredningen föreslår, att organisationsfrågan löses enligt det sist angivna
alternativet. De organisationer som i första hand skulle komma i fråga är
enligt utredningen Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB) och Svenska
riksbyggen. Företagen skulle ha frihet att själva välja vilken organisation
de vill anlita. Utredningen diskuterar även möjligheten att som tillsynsorgan
auktorisera Sveriges kommunalekonomiska förening och Svenska
landskommunernas förbund men anser detta böra komma i fråga endast om
de nämnda organisationerna till sig knyter expertis på fastighetsförvaltningsfrågor.
Utredningen framhåller emellertid som synnerligen önskvärt
att sistnämnda organisationer i ökad utsträckning åtar sig allmän revision
av allmännyttiga och kooperativa företag.
Utredningen föreslår att, om den centrala övervakningen av de allmännyttiga
bostadsföretagen organiseras på angivet sätt, bostadsstyrelsen skall
fungera som samordnande organ. Styrelsen förutsättes äga befogenhet att
auktorisera lämpligt tillsynsorgan och att, när skäl därtill föreligger, upphäva
auktorisationen. De skilda tillsynsorganen bör i så fall vara skyldiga
att till styrelsen rapportera förhållanden av väsentlig betydelse för bedömning
av företagens ekonomi, speciellt då företagen icke vidtagit de åtgärder,
som tillsynsorganen rekommenderat. När tillsynsorganets erinringar inte
beaktats skulle det lånebeviljande organet kunna ingripa, i svårare fall
genom uppsägning av lån.
Yttranden
Det stora flertalet remissorgan biträder utredningens uttalande om önskvärdheten
av effektiviserad tillsyn av kommunala, allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag.
Ett antal remissorgan framhåller dock betänkligheter mot utredningens
förslag beträffande formerna för denna tillsyn. Sålunda påpekas bl. a.
nödvändigheten av att skilja på den rådgivande verksamheten och den
reviderande. Sveriges kommunalekonomiska förening framhåller, att det är
av avgörande betydelse att klart avskilja frågeställningarna angående effektivisering
av förvaltningen och av revisionen. Det är nämligen icke möjligt
att lösa effektiviseringen av två så skilda arbetsuppgifter genom samma
åtgärder eller i samma organ.
Svenska stadsförbundet, som finner att en effektivare tillsyn över företagens
förvaltning är angelägen, kan icke heller ansluta sig till utredningsmannens
förslag beträffande arten och omfattningen samt utformningen
av den utökade tillsynsverksamheten. Härom anför förbundet vidare följande.
Med tanke på det materiella innehållet i tillsynsverksamheten vill styrelsen
ifrågasätta, om det inte vore mest ändamålsenligt, att man sökte
åstadkomma en effektivisering av revisionen på det lokala planet genom
att införa krav på sådan speciell sakkunskap i denna revision, att man
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
därmed även kunde tillgodose behovet av en teknisk-ekonomisk kontroll
av bostadsföretagens förvaltning och på samma gång få en mera betryggande
årlig räkenskapsgranskning. Utredningsmannen berör själv frågan
om särskilda kompetenskrav för de lokala revisorerna men avstår från att
på denna punkt framlägga något konkret förslag. Såvitt styrelsen kan se
skulle det dock från kommunalt håll knappast kunna resas några befogade
invändningar, därest det i lånevillkoren eller i annan ordning infördes
föreskrift om särskilda kompetenskrav för medverkande i den revision
beträffande bostadsföretagen, som ankommer på kommunalvalda revisorer.
Ej heller skulle detta sakligt sett behöva bli alltför betungande för kommunerna,
enär man vid bestämningen av kompetenskraven torde kunna
utgå från att kommunerna skulle ha möjlighet att få dem tillgodosedda
genom att anlita Sveriges kommunalekonomiska förening, Landskommunernas
förbunds kommunalekonomiska avdelning eller andra, i förhållande
till byggnadsföretagarintressen helt fristående revisionsinstitut med auktoriserade
revisorer.
Liknande synpunkter anföres av statskontoret och stadsfullmäktige i
Luleå.
HSB, som i princip delar utredningens uppfattning om behovet av förbättring
av förvaltningsapparaten och revisionsförfarandet i allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag, framhåller, att detta behov föreligger icke
endast för de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen utan med
samma angelägenhetsgrad för alla bostadsföretag, således även de enskilda.
En tillsyn och kontroll som skall bevaka, att syftet med den statliga långivningen
fullföljes, dvs. att bostadsföretagen förvaltas på ett föredömligt sätt
och att de boende få alla de förmåner som den statliga långivningen avser,
måste sättas in över samtliga byggnadsföretag som uppförts med statliga lån.
En liknande inställning redovisas av Hyresgästernas riksförbund.
Några remissorgan, som delar utredningens principiella synpunkter,
framhåller betänkligheter mot den föreslagna formen för tillsynsorganet.
Till dem hör stadskollegiet i Stockholm, som i denna fråga anför i huvudsak
följande.
Det måste anses vara principiellt oriktigt, att ett företag gives en sådan
ställning att det har att officiellt utöva kontroll över den verksamhet som
ligger inom företagets eget intresseområde. Detta skulle tydligen bliva
fallet i fråga om exempelvis de till HSB och Riksbyggen anslutna företagen,
då det knappast kunde förutsättas, att dessa företag skulle välja
en »främmande» organisation som kontrollorgan. Härjämte kunde icke
bortses från det förhållandet, att ett företag helt naturligt i vissa fall vore
obenäget att direkt för en »konkurrerande» organisation redovisa egna
interna initiativ och metoder. Det av utredningsmannen även övervägda
alternativet att anordna ett tillsynsorgan inom bostadsstyrelsen borde i
första hand komma i fråga. En sådan lösning behövde icke medföra så
stora krav på personell utökning för bostadsstyrelsen som utredningsmannen
befarat, bl. a. behövde övervakningen icke innebära någon mer
betydande fortlöpande verksamhet, då det gällde de större kommunerna.
Vissa uppgifter kunde också ankomma på de styrelsen underställda länsbostadsnämnderna.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Stadsfullmäktige i Borås överlämnar yttrande av drätselkammaren, vari
följande anföres i fråga om formerna för tillsynen.
Vid övervägande av de tre alternativen — anlitande av redan befintliga
organisationer och sammanslutningar eller anordnande av en särskild avdelning
inom bostadsstyrelsen eller uppbyggandet av ett fristående tillsynsorgan
— har drätselkammaren i motsats till utredningsmannen i första
hand stannat för anordnandet av en särskild tillsynsavdelning inom bostadsstyrelsen.
Kammaren har ett bestämt intryck av att tillsynen skulle
vinna i auktoritet och dessutom kunna förenklas om densamma utövades
av bostadsstyrelsen.----
I andra hand vill drätselkammaren rekommendera anlitandet av de med
kommunal medverkan redan fungerande organen Sveriges Kommunalekonomiska
Förening och Landskommunernas Förbund. Dessa institutioner
ha en redan uppbyggd organisation, som dock torde behöva kompletteras
med även byggnadstekniskt erfaren personal.
En kritisk hållning till utredningens förslag intages av Svenska landskommunernas
förbund, som bl. a. anför följande.
Vill man rationalisera och effektivisera förvaltningen av de allmännyttiga
bostadsföretagen synes för de mindre företagens del avsevärt kunna
vinnas genom att kommunerna beredes möjligheter att i egen regi förvalta
företagen. Den sakkunskap och erfarenhet i fastighetsförvaltningsfrågor,
som kommunerna förfogar över, kan därigenom lättare tillgodogöras bostadsföretagen,
och kommunerna får dessutom en fortlöpande direkt insyn
i förvaltningen och ett mera omedelbart ansvar för bostadsföretagens
skötsel.
Även om kommunerna i fortsättningen liksom hittills kommer att vara
förhindrade att själva förvalta bostadsföretag, synes det dock ligga närmast
till hands att kommunerna, som ju har ett betydande ekonomiskt
ansvar för de allmännyttiga bostadsföretagen, utövar den direkta tillsynen
över dessa. Härvid kan landskommuner och köpingar erhålla biträde genom
förbundets kommunalekonomiska avdelning, till vilken för närvarande
26 konsulenter är knutna. Det synes mest ändamålsenligt att denna redan
utbyggda organisation utnyttjas för årlig översyn och granskning även av
de allmännyttiga bostadsföretagens förvaltning.
Någon ny eller några nya tillsynsmyndigheter å det bostadspolitiska området
utöver dem som redan finns anser styrelsen inte erforderlig. Styrelsen
avstyrker därför utredningens förslag härom.
Departementschefen
Det är angeläget både att garantier skapas för en effektiv revision av de
allmännyttiga bostadsföretagen och att förefintliga möjligheter till rationalisering
av fastighetsförvaltningen blir tillvaratagna. I syfte att tillgodose
dessa önskemål i fråga om kommunala, allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag har utredningen föreslagit, att tertiärlån till sådana företag
skall förbindas med villkor att företaget anlitar något av bostadsstyrelsen
auktoriserat lillsynsorgan med huvuduppgift att ge råd i fastighetsekono
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
miska frågor och att granska företagens förvaltning från teknisk-ekonomiska
synpunkter. Utredningen har tänkt sig, att tillsynsfunktionerna
skulle utövas av befintliga organisationer med anknytning till förvaltningen
av bostadsföretag.
Önskvärdheten av en effektiv tillsyn över allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen, under
det att detaljutformningen av tillsynsverksamheten har blivit föremål för
kritiska omdömen från skilda synpunkter. I huvudsak har mot de föreslagna
åtgärderna anförts, att dessa är onödigt långtgående och att revisionsuppgiften
och den teknisk-ekonomiska rådgivningen ej lämpligen
låter sig förena inom ramen för en och samma organisation.
Vid övervägande av utredningsförslaget har jag själv, vad revisionsfrågan
angår, kommit till den uppfattningen, att en centraliserad tillsynsverksamhet
knappast är erforderlig för att åstadkomma den önskvärda
effektiviseringen av de allmännyttiga bostadsföretagens revision. Uet torde
vara tillfyllest att i detta syfte vidtaga åtgärder för en skärpning av den
lokala revisionen. Sådan effekt synes enklast kunna ernås därigenom att
man ställer särskilda kompetenskrav på de revisorer, vilka skall granska
ifrågavarande bostadsföretags förvaltning. I denna fråga får jag vidare
anföra följande.
De allmännyttiga företag som har aktiebolagsform är underkastade
aktiebolagslagens bestämmelser om revision. Innebörden härav är att aktiebolags
räkenskaper skall granskas av en, eller om aktiekapitalet eller
maximikapitalel enligt bolagsordningen överstiger 500 000 kronor, minst
två revisorer. Revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och
insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till bolagets verksamhet
erfordras för uppdraget. Ytterligare föreskrives, att om aktiekapitalet eller
maximikapitalet enligt bolagsordningen uppgår till två miljoner kronor
eller däröver eller om bolagets aktier eller av bolaget utgivna obligationer
är föremål för notering å fondbörs inom riket, minst en av revisorerna
skall vara auktoriserad revisor. Vidare stadgas, att auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman skall utses, där det är föreskrivet i bolagsordningen
eller begäres av aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp om
minst en tiondel av hela aktiekapitalet. I detta sammanhang bör vidare
nämnas, att i de av bostadsstyrelsen fastställda normalstadgarna för allmännyttiga
bostadsföretag i såväl aktiebolags- som stiftelseform finnes
föreskrivet, alt minst två revisorer skall deltaga i räkenskapsgranskningen,
oavsett företagets storlek.
Det synes med hänsyn till nyssnämnda bestämmelser lämpligt att i
fråga om allmännyttigt bostadsföretag, som inte är aktiebolag och som
har ett grundkapital på två miljoner kronor eller däröver, såsom villkor
för tertiärlån och tilläggslån föreskriva att minst en av revisorerna skall
vara auktoriserad revisor. För företag, vars grundkapital är mindre än
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
två miljoner kronor bör, likaledes i anslutning till aktiebolagslagens bestämmelser,
krävas att revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring
och insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till bostadsföretagets
verksamhet erfordras för uppdraget.
Även om sistnämnda krav är allmänt hållet och därför naturligen ganska
elastiskt, är det synnerligen viktigt att samtliga företag utser kompetenta
revisorer. Utöver auktoriserade revisorer och godkända granskningsmän
hör företagen kunna anlita revisorer, anställda av kommun med egen
revisionsavdelning, konsulenter hos Landskommunernas förbund och revisorer
hos Kommunalekonomiska föreningen.
Jag föreslår den kompletteringen av gällande regler för tertiärlån och
tilläggslån, att sådana kompetenskrav för revisorer som jag nyss har angivit
införes som villkor för lån till allmännyttiga företag. Motsvarande bör
i tillämpliga delar gälla när kommun står som låntagare. I fråga om kooperativa
företag är jag ej beredd att nu föreslå några särskilda regler för
revisionen. Jag förutsätter emellertid, att kommunerna vid utseende av revisor
för sådant företag enligt därom gällande föreskrifter skall beakta
angelägenheten av att uppdraget lämnas till kompetent revisor.
Vad härefter angår åtgärder för främjande av en rationell fastighetsförvaltning
är det tydligt, att sådana åtgärder är synnerligen angelägna.
En förbättrad fastighetsförvaltning kan medföra, att hyrorna kan hållas
väsentligt lägre än eljest. På längre sikt kan rationaliseringsåtgärder på
fastighetsförvaltningens område få mycket stor betydelse för hyressättningen.
Av yttrandena över utredningens förslag framgår, att olika organisationer,
såsom SABO, HSB och Svenska riksbyggen, förfogar över värdefullt
erfarenhetsmaterial rörande fastighetsomkostnaderna, vilket de är
beredda att ställa till bostadsföretagens förfogande. Man synes kunna
räkna med att nämnda sammanslutningar även framdeles skall vara
beredda att gå bostadsföretagen till handa med alla de råd och upplysningar
i fastighetsekonomiska frågor, som de har möjlighet att ge. Det bör
också kunna förutsättas, att bostadsföretagen överlag skall vara intresserade
av att utnyttja dessa möjligheter. Härigenom skapas underlag för
ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter på området, som bör verka stimulerande
på rationaliseringsarbetet. Jag vill även framhålla, att undersökningar
rörande rationalisering av fastighetsförvaltningen hör till de arbetsuppgifter,
som statens nämnd för byggnadsforskning har upptagit på sitt program.
Med hänsyn till det sagda synes f. n. ytterligare åtgärder från statsmakternas
sida i den berörda frågan inte erforderliga. Utvecklingen på området
bör emellertid följas med uppmärksamhet. Om det framdeles skulle visa sig,
att en önskvärd och möjlig rationalisering av fastighetsförvaltningen kräver
särskilda insatser från statsmakternas sida, bör frågan tagas upp till förnyat
övervägande.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
I detta sammanhang bör vidare nämnas, att utredningen om allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m. även behandlat
frågan om fördelningen mellan stat och kommun av förluster, uppkomna
vid förvaltningen av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt
flerfamiljshus. Utredningen anser, att en ändring av den i 33 § tertiärlånekungörelsen
stadgade fördelningsregeln — enligt vilken staten under vissa
förutsättningar skall svara för fyra femtedelar av uppkomna förluster —
kan övervägas men att prövningen av denna fråga bör anstå. Utredningen
föreslår emellertid viss om formulering av 33 § i syfte att frågor rörande
statens ansvarstagande för förluster inte skall kunna göras till föremål
för domstols prövning. Vid remissbehandlingen har framförts förslag om
ändringar av 33 § även i andra hänseenden. För egen del är jag inte nu
beredd att ta ställning till frågan om ändrade grunder för förlustfördelningen.
Vid sådant förhållande synes även övriga stadganden i nämnda
paragraf böra tills vidare bibehållas oförändrade.
Grunderna för finansiering av allmännyttigt bostadsföretags grundkapital
Bostadsstyrelsens
förslag
Bostadsstyrelsen har (skr. 2/10 1957) behandlat grunderna för finansiering
av allmännyttigt bostadsföretags grundkapital. Med erinran om att
dylikt företags grundkapital skall uppgå till belopp, som motsvarar minst
en procent av det av företaget förvaltade fastighetskapitalet, framhåller
styrelsen, att fråga vid skilda tillfällen uppkommit beträffande medgivande
att viss del av det sålunda erforderliga grundkapitalet tillskjutes av annan
än vederbörande kommun. I vissa fall har styrelsen godtagit en dylik ordning.
Styrelsen anser att rådande praxis bör bibehållas, men denna ståndpunkt
har intagits under viss tvekan och styrelsen är inte enhällig.
Bostadsstyrelsen är likväl närmast böjd för att medgiva att de kooperativa
organisationerna HSB och Svenska riksbyggen — så länge representanter
för dem godkännes att ingå såsom minoritet i ett allmännyttigt
företags styrelse — bidrager i fråga om anskaffning av erforderligt grundkapital
såväl vid företagets bildande som framdeles i samband med eventuell
utökning av kapitalet. Styrelsen förutsätter dock, att bidraget utgår
med högst det belopp, som motsvarar förhållandet mellan organisationens
och kommunens representanter i företagets styrelse och att kommunen
i fråga om aktiebolag medgives rätt till inlösen av aktierna.
Vidare förklarar sig styrelsen beredd att i den mån andra intressenter
av icke spekulativ art än HSB och Svenska riksbyggen, t. ex. ideella organisationer
och vissa industrier i deras bostadsanskaffning för anställda,
72
Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
tillika vill deltaga i finansiering av grundkapital, från fall till fall avgöra
frågan om erkännande av företaget såsom allmännyttigt.
Vid ärendets handläggning inom bostadsstyrelsen har avvikande meninganförts
av byråchefen Bernhard, som anser, att utvecklingen bör påverkas
i den riktningen att grundkapitalet helt tillskjutes av kommunen.
Yttranden
Över bostadsstyrelsens förslag har yttranden avgivits av statskontoret,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Statskontoret anser, att utvecklingen bör påverkas i den riktningen att
grundkapitalet i allmännyttiga företag helt tillskjutes av kommunen. Stadsförbundet
framhåller, att den nu förefintliga möjligheten för kommuner
som så önskar att låta de kooperativa organisationerna HSB och Svenska
riksbyggen medverka i allmännyttiga bostadsföretag genom att tillskjuta
viss del av grundkapitalet närmast synes vara att anse som ett praktiskt
arrangemang, som både befrämjar tillkomsten av nya allmännyttiga företag
och underlättar för vederbörande kommun att lösa de med företagets
administration förenade frågorna på det sätt kommunen finner lämpligt.
Från kommunal synpunkt finner därför stadsförbundet att några erinringar
inte behöver göras mot att nu rådande praxis får bibehållas. Förbundet
anser också, att en ändrad praxis svårligen kan genomföras så
länge 2 § gällande tertiärlånekungörelse inte föreskriver, att samtliga ledamöter
i ett allmännyttigt företags styrelse skall utses av kommunen. Två
ledamöter av förbundets styrelse har anfört avvikande mening och avstyrkt
bostadsstyrelsens ifrågavarande förslag. Landskommunernas förbund
har inte funnit anledning att påyrka någon ändring av bostadsstyrelsens
praxis då det gäller att medgiva annan än kommun rätt att bidraga
vid anskaffningen av erforderligt grundkapital.
Departementschefen
Vad bostadsstyrelsen anfört rörande grunderna för tillskott från annan än
kommun till allmännyttigt företags grundkapital kan jag godtaga.
Avskrivning av statsbidrag till pensionärshem m. m.
Bostadsstyrelsens förslag
Bostadsstyrelsen har (skr. 7/11 1956) framlagt förslag till bestämmelser
angående rätten att återkräva statsbidrag till pensionärshem och lantarbetarbostadsbidrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
73
Styrelsen erinrar om att varken kungörelsen om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem eller kungörelsen om lantarbetarbostadslån och
lantarbetarbostadsbidrag innehåller bestämmelser om avskrivning av ifrågavarande
bidrag.
Vad gäller pensionärshem framhåller styrelsen, att kommun eller bostadsföretag,
som erhållit bidrag för anordnande av pensionärshem, måste underkasta
sig statlig inspektion med avseende på hemmet. Denna bestämmelse
i kungörelsen finner styrelsen syfta till att ge staten möjlighet att
tillse, att pensionärshemsbyggnaden användes för det avsedda ändamålet
och följa handhavandet av hemmet i övrigt.
Bostadsstyrelsen anser det rimligt, att den statliga översynen i förevarande
hänseende begränsas att omfatta viss tid, förslagsvis 30 år. Sagda
tid torde vara tillfyllest för att ge garanti för att pensionärshemmet förvaltas
på sätt som utgjort förutsättning för statsbidraget. Styrelsen framhåller
i anslutning härtill, att styrelsen dittills icke haft anledning att ingripa
mot vanvård eller annat missbruk av pensionärshem.
Styrelsen föreslår därför, att rätten att återkräva statsbidrag till anordnande
av pensionärshem skall upphöra inom 30 år från det bidraget i sin
helhet utlämnades.
Vad angår lantarbetarbostadsbidragen framhåller bostadsstyrelsen, att den
tillsyn, som mottagare av dylika bidrag är underkastad i fråga om lantarbetarbostaden,
avser att förebygga vanvård av lägenheten eller ett med
bidragets ändamål oförenligt utnyttjande av den.
Beträffande de nuvarande möjligheterna att återkräva lantarbetarbostadsbidrag
framhåller styrelsen följande.
Säkerheten för s. k. separata bidrag utgöres så gott som undantagslöst
av borgen av fysiska personer. Detsamma gäller i fråga om bidrag med i
förtid inlöst lån. Enär den återkravsrätt, som under vissa omständigheter
kan göras gällande, ej är skyddad av inteckning följer härav, att den ej
utan vidare föreligger gentemot nya ägare eller brukare av fastigheten.
Skyldighet föreligger icke heller för bidragstagaren att vid fastighetens
överlåtelse göra förbehåll, att den nye ägaren eller brukaren skall övertaga
den hypotetiska återbetalningsskyldigheten.
För att vidmakthålla såväl bidragstagarens som borgensmännens förpliktelser
ankommer det på styrelsen att i enlighet med bestämmelserna i förordningen
om tioårig preskription erinra dem om skulden. Arbetet härmed
är betungande. Det vore en lättnad, om bidragen finge avskrivas inom sådan
tid, att preskriptionsavbrott icke erfordras.
I anslutning härtill erinrar bostadsstyrelsen om att Kungl. Maj:t genom
beslut den 17 juni 1955 föreskrivit, att krav på återbetalning av förbättringsbidrag
enligt 31 § kungörelsen den 22 juni 1939 om förbättringsbidrag
samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på
landsbygden inte skall framställas beträffande dels bidrag, som uppgår till
högst 500 kronor, dels bidrag, som överstiger nämnda belopp men inte
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
återkrävts inom tio år från det bidraget i sin helhet utlämnades. Vidare
framhåller styrelsen, att enligt 22 § kungörelsen om egnahemslån och förbättringslån
räntefritt stående förbättringslån eller räntefri stående del av
sådant lån i sin helhet skall avskrivas efter tio år från utlämnandet, om
det inte dessförinnan uppsagts till återbetalning.
Bostadsstyrelsen anser, att lantarbetarbostadsbidragen i åtskilliga hänseenden
är lika förbättringsbidragen och förbättringslånen, varför styrelsen
finner det riktigt, att lantarbetarbostadsbidragen må kunna avskrivas efter
samma tidrymd som nyss sagts. Med anledning härav föreslår styrelsen, att
rätten att återkräva lantarbetarbostadsbidrag skall upphöra inom tio år
från det bidraget i sin helhet utlämnades.
Yttranden
Över bostadsstyrelsens förslag har efter remiss utlåtanden avgivits av
statskontoret och riksräkenskapsverket.
Vad angår frågan om avskrivning av statsbidrag till anordnande av pensionärshem
har statskontoret erinrat om vissa avskrivningsregler beträffande
sjukhusanläggningar o. dyl. samt understöd från allmänna arvsfonden.
Statskontoret har anfört, att samma regler bör gälla för återkrav av
statsbidrag till pensionärshem. Med hänvisning till att bostadspolitiska utredningen
enligt det utredningen givna uppdraget skulle komma att pröva
frågan om statens understöd till pensionärshem, har emellertid ämbetsverket
— vars yttrande avgavs innan bostadspolitiska utredningens slutbetänkande
framlagts — ansett, att bostadsstyrelsens förslag i denna del
inte borde föranleda någon åtgärd. Statskontoret har däremot intet att
erinra mot ett tillmötesgående av förslaget i vad det gäller lantarbetarbostadsbidrag.
Riksräkenskapsverket tillstyrker bostadsstyrelsens förslag. Tillika anser
ämbetsverket, att vid återbetalning av statsbidrag till pensionärshem det
erhållna bidraget för varje år byggnaden använts för sitt ändamål bör nedräknas
med en trettiondel.
Departementschefen
Jag biträder bostadsstyrelsens förslag att krav på återbetalning av pensionärshemsbidrag
och lantarbetarbostadsbidrag icke må framställas sedan
30 resp. 10 år förflutit sedan bidraget i sin helhet utlämnades. I de fall då
pensionärshemsbidrag återkräves, bör, såsom riksräkenskapsverket föreslagit,
det erhållna bidraget räknas ned med 1/3o för varje år som byggnaden
använts för sitt ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
75
Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten
Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1958/59
Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) framlagt förslag beträffande anslagen
till förbättrande av bostadsförhållandena. Sedermera har styrelsen
(skr. 14/11 1957) redovisat vissa förnyade beräkningar angående ifrågavarande
anslag. I statsverkspropositionen upptogs här ifrågakommande
anslag med endast preliminärt beräknade belopp, enär, såsom förut anförts,
slutlig ställning då inte tagits till av bostadspolitiska utredningen och
byggnadslåneutredningen framlagda betänkanden angående bostadspolitiken
och den bostadspolitiska organisationen. Sistnämnda belopp framgår
av sammanställningen på sid. 3. Jag ber att nu få lämna en redogörelse för
bostadsstyrelsens anslagsberäkningar i vad desamma avser anslag till låneoch
bidragsverksamheten på bostadsområdet.
Vad först angår anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån framhåller styrelsen, att tillgodoföringen av
ränteeftergifter under budgetåret 1958/59 kommer att avse perioden 1 juli
1957—30 juni 1958. Styrelsen erinrar om den höjning av den garanterade
räntan med en halv procent räknat för flerfamiljshus fr. o. m. den 1 juli
1957 och för småhus fr. o. m. den 1 januari 1958, varom beslut fattades
av 1957 års riksdag. Vid oförändrat ränteläge skulle, anför styrelsen, på
grund av den beslutade höjningen av den garanterade räntan utgifterna
för ränteeftergifter under budgetåret 1958/59 ha blivit av i stort sett samma
storlek som under innevarande budgetår, dvs. ha uppgått till ca 90 000 000
kronor.
De till följd av diskontohöjningen i juli 1957 uppjusterade lånemarknadsräntorna
beräknas av bostadsstyrelsen föranleda en ökning av utgifterna
för ränteeftergifter med för flerfamiljshus ca 45 000 000 kronor och för
småhus 20 000 000 kronor. Med anledning härav beräknar styrelsen utgifterna
för ränteeftergifterna under budgetåret 1958/59 till (90 000 000 +
45 000 000 + 20 000 000) 155 000 000 kronor. Styrelsen framhåller vidare,
att från anslaget liksom under innevarande budgetår torde få bestridas uppkommande
förluster på förskotterade projekteringsarbeten enligt 30 § kungörelsen
om egnahemslån m. m.
I fråga om anslaget till bostadsrabatter anför styrelsen, att de av 1957 års
riksdag beslutade ändringarna i villkoren för familjebostadsbidrag avsåg
såväl höjningar av bidragsbeloppen och justering av inkomstgränser som en
utvidgning av bidragsgivningen även till ettbarnsfamiljer med låga inkomster.
Innan närmare erfarenhet vunnits om effekten av dessa ändrade bestämmelser
anser styrelsen att beräkningar av de därav betingade utgifterna
måste bli osäkra. Styrelsen beräknar emellertid nettoutgifterna för ändamålet
under budgetåret 1958/59 vid oförändrade inkomstförhållanden till
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
162 000 000 kronor och anser att den pågående inkomsthöjningen bör föranleda
att beloppet avrundas nedåt till 160 000 000 kronor.
Styrelsen beräknar vidare, att under budgetåret 1958/59 kommer att utbetalas
pensionärsbostadsbidrag till ett belopp av ca 500 000 kronor. Styrelsen
anför att detta belopp inte är så stort att det bör påverka anslagsberäkningen.
Beträffande anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
erinrar styrelsen om att från anslaget bestrides utgifterna för förbättringslån
i den mån de är rånte- och amorteringsfria, statsbidrag till fiskarbostäder
samt förvaltningsbidrag till förmedlare av bostadsegnahemslån.
Angående långivningen under budgetåret 1956/57 lämnar styrelsen bl. a.
följande uppgifter.
Under budgetåret meddelades 9 274 preliminära beslut om förbättringslån
jämfört med 9 311 under föregående budgetår. Det preliminärt beviljade
beloppet ökade med 11 procent och uppgick till 43 202 579 kronor, varav
26 464 284 kronor utgjorde räntefria lån. Under budgetåret 1956/57 disponerades
totalt, inkl. höjningar av lån i samband med slutligt beslut och
exkl. återtagna lån, 26 327 322 kronor för räntefria förbättringslån, en ökning
med 3,2 procent jämfört med närmast föregående budgetår.
Den försöksbetonade förbättringslångivningen avseende hus med tre eller
flera lägenheter hade under förra budgetåret ringa omfattning. Under budgetåret
disponerades för lantarbetarbostadsbidrag 30 000 kronor, för statsbidrag
till fiskarbostäder 25 400 kronor samt för förvaltningsbidrag 71 312
kronor.
Vid ingången av budgetåret 1957/58 kvarstod enligt vad styrelsen upplyser
ett från föregående budgetår odisponerat belopp av ca 7 950 000 kronor,
vilket med det för budgetåret anvisade anslaget på 20 000 000 kronor ger
ett disponibelt belopp av i runt tal 27 950 000 kronor.
För budgetåret 1957/58 beräknar styrelsen att ett belopp av 30 000 000
kronor erfordras för förbättringslån, att statsbidrag till fiskarbostäder skall
beviljas med 48 500 kronor och att till förvaltare av bostadsegnahemslån
skall utbetalas 69 000 kronor.
Enär det för budgetåret disponibla beloppet uppgår till i runt tal
28 000 000 kronor beräknar styrelsen, att balansen av obehandlade ärenden
vid innevarande budgetårs slut sannolikt kommer att vara större än vid
budgetårets ingång.
Styrelsen beräknar medelsbehovet under budgetåret 1958/59 till i runt tal
30 000 000 kronor.
Vad härefter angår anslaget till bidrag till inrättande av pensionärshem
framhåller bostadsstyrelsen, att på grund av bidragsramens begränsning
beloppet av inneliggande vid utgången av budgetåret 1956/57 icke avgjorda
ansökningar avsåg ett bidragsbelopp av 14 077 391 kronor, varav för höjningar
av tidigare beviljade bidrag 1 070 240 kronor. Motsvarande tal vid
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 195S
utgången av budgetåret 1955/5G var 10 543 194 kronor. Beträffande den
framtida bidragsgivningen framhåller styrelsen följande.
Den för budgetåret 1957/58 fastställda ramen för beslut om bidrag —
10 000 000 kronor — medger alltså icke att beslut om bidrag lämnas till
mer än en del av de kommuner som ansökt härom redan före budgetårets
ingång. I sin skrivelse den 30 augusti 1956 föreslog styrelsen på i skrivelsen
anförda skäl att ramen för bidragsgivningen för såväl budgetåret 1956/57
som 1957/58 fastställdes till 15 000 000 kronor. Om ramen för bidragsgivningen
under innevarande budgetår icke utökas, innebär detta att ett
antal kommuner måste vänta över ett år på att få sina ansökningar prövade.
Styrelsen hemställer för den skull att ramen för beslut om bidrag för
innevarande budgetår ökas med 5 000 000 kronor och således fastställes
till 15 000 000 kronor. För budgetåret 1958/59 bör medelsramen fastställas
till likaledes 15 000 000 kronor.
Vad gäller utbetalningen av beviljade bidrag framhåller bostadsstyrelsen,
att under budgetåret 1956/57 bidrag utbetalades med tillhopa 8 005 008 kronor.
Å anslaget fanns vid ingången av budgetåret 1957/58 ett disponibelt
belopp av 11 721 500 kronor. Styrelsen beräknar att detta belopp i stort
sett kommer att tagas i anspråk för utbetalningar under budgetåret. För
budgetåret 1958/59 beräknar styrelsen anslagsbehovet till 10 000 000 kronor.
I fråga om anslaget till bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande
byggnadstekniska frågor framhåller styrelsen, att vid utgången av budgetåret
1956/57 reservationen å anslaget uppgick till 35 400 kronor. Beträffande
anslagsbelastningen under budgetåret 1957/58 framhåller styrelsen följande.
Under innevarande budgetår beräknas anslaget komma att disponeras
genom ytterligare utgifter för de i samarbete med Kommunskolan bedrivna
instruktionskurserna rörande byggandet av enfamiljs- och tvåfamilj shus.
Dessa kurser har nu pågått så länge att flertalet kommuner i landet haft
tillfälle att låta en eller flera representanter deltaga i någon kurs. En viss
omläggning av programmet planeras därför beträffande de kurser som är
avsedda att komma till stånd under våren 1958.
Vidare beräknas anslaget komma att disponeras för kostnader i samband
med nytryckning av ett flertal av styrelsens under senare år utgivna
publikationer.
I styrelsens skrivelse den 30 augusti 1957 med anslagsberäkningar för
budgetåret 1957/58 beräknade styrelsen att anslaget under 1956/57 skulle
komma att belastas med utgifter för utgivande av fyra nya broschyrer. Av
olika skäl kunde dessa icke färdigställas under nämnda budgetår men styrelsen
beräknar att kunna färdigställa dem eller några av dem under innevarande
budgetår. Även kostnaderna för dessa beräknas belasta anslaget
under budgetåret 1957/58.
Utgifterna för ovannämnda ändamål, om vilka styrelsen har för avsikt
att — i den mån så icke redan har skett — i särskild ordning göra framställning
till Kungl. Maj :t, kan väntas bli av sådan storleksordning att det
för innevarande budgetåret å anslaget disponibla beloppet — uppgående
till 60 000 kronor — blir i det närmaste helt utnyttjat.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 77,9 år 1958
För budgetåret 1958/59 beräknar styrelsen inedelsbehovet till 50 000 kronor.
Under budgetåret kommer anslaget att tillföras ett belopp avseende
försålda publikationer. Styrelsen anser att varken detta belopp eller den å
anslaget förefintliga reservationen kan beräknas bli av nämnvärd storleksordning,
varför styrelsen uppskattar anslagsbehovet till 50 000 kronor.
Beträffande lånefonden för bostadsbyggande, från vilken utbetalas tertiärlån
samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån, lämnar styrelsen
en beräkning av den preliminära långivningen under nästa budgetår
med utgångspunkt från antagandet om igångsättning under budgetåret av
sammanlagt 60 500 statsbelånade lägenheter, varav 42 000 i flerfamiljshus
och 18 500 i småhus. För ifrågavarande beräkning lämnar styrelsen i huvudsak
följande redogörelse.
Under budgetåret 1958/59 erfordras preliminära beslut om tertiärlån för
ett antal lägenheter motsvarande antalet lägenheter i de företag som är
avsedda att igångsättas under budgetåret, vilket i enlighet med i annat sammanhang
gjorda antaganden kan beräknas uppgå till 45 000 varav 42 000 i
tertiärbelånade företag. Genomsnittsbeloppet per lägenhet har för innevarande
budgetår beräknats till 9 200 kronor. Även om en fortsatt ökning
av genomsnittsbeloppet icke är osannolik, anser sig styrelsen för närvarande
sakna skäl att för budgetåret 1958/59 räkna med högre belopp per lägenhet.
Den totala ramen för preliminära beslut om tertiärlån under budgetåret
1958/59 beräknar styrelsen således till (42 000 X 9 200) 385 000 000 kronor.
Antalet lägenheter i nybyggda enfamiljs- och tvåfamilj shus har antagits
komma att uppgå till 20 000, varav 18 500 i förelag finansierade med egnahemslån.
Det genomsnittliga egnahemslånebeloppet per lägenhet har beräknats
bli oförändrat jämfört med innevarande budgetår eller 22 000 kronor.
Detta förutsätter att fördjupningen av egnahemslån icke behöver ökas.
För egnahemslån till nybyggnad beräknas således ett belopp av 405 000 000
kronor, varav för räntefri stående del 70 000 000 kronor. För egnahemslån
till ombyggnad och räntebärande förbättringslån beräknar styrelsen
60 000 000 kronor, varav för räntefri stående del av egnahemslån 10 000 000
kronor.
På grundval av ifrågavarande beräkningar uppskattar bostadsstyrelsen
den preliminära långivningen under budgetåret 1958/59 till (385 000 000 +
405 000 000 — 70 000 000 + 60 000 000 — 10 000 000) 770 000 000 kronor.
I anslutning härtill erinrar styrelsen om att med nuvarande lånebestämmelser
rad- och kedjehus, beroende på vilken förvaltningsform som väljes,
kan finansieras antingen med egnahemslån eller med tertiärlån. Om inom
den totala medelsramen för beslut om lån från lånefonden för bostadsbyggande
ökat utrymme skall ges för egnahemslånen kan — framhåller styrelsen
— vid rad- eller kedjehusbyggandet valet av förvaltningsform komma
att påverkas av möjligheterna att få lån inom gällande medelsramen. Trots
att lånebeloppet per lägenhet vid finansiering med egnahemslån blir ungefär
dubbelt så stort som vid finansiering med tertiärlån kan det komma att
visa sig bli lättare att få lån — och därmed att komma igång med företaget
— om egnahemslåneformen väljes. Då denna låneform ofta har oför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
79
månliga konsekvenser i fråga om fastighetsbildning och förvaltningsform
finner styrelsen detta irrationellt. Styrelsen föreslår därför, att den totala
medelsramen för lån från lånefonden för bostadsbyggande fördelas på en
ram avseende tertiärlån för flerfamiljshus och en ram avseende tertiärlån
för rad- och kedjehus samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån.
Styrelsen anser, att i så fall den av styrelsen beräknade ramen för tertiärlån
för flerfamiljshus bör minskas med 10 000 000 kronor och således
fastställas till 375 000 000 kronor och medelsramen för lån till småhus ökas
med motsvarande belopp och således fastställas till 395 000 000 kronor. Styrelsen
förutsätter att kravet på igångsättningstillstånd slopas för rad- och
kedjehus avsedda att finansieras med tertiärlån i enlighet med vad som
redan gäller för sådana hus avsedda att finansieras med egnahemslån.
I sin i det föregående omnämnda förnyade beräkning av långivningen
under nästa budgetår (skr. 14/11 1957) har bostadsstyrelsen antagit, att
det genomsnittliga tertiärlånebeloppet per lägenhet kommer att utgöra
9 400 kronor mot förut antagna 9 200 kronor.
Beträffande anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår
lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.
Under budgetåret 1958/59 kan utbetalningarna av tertiärlån antagas komma
att avse 40 000 lägenheter. Då genomsnittsbeloppet för dessa kan beräknas
till 10 000 kronor skulle utbetalningarna totalt komma att uppgå till
400 000 000 kronor. Utbetalningarna av egnahemslån till nybyggnadsföretag
beräknas med hänsyn till den förutsatta ökningen av egnahemsbyggandet
under innevarande budgetår komma att avse företag med sammanlagt
18 000 lägenheter. Vid ett genomsnittsbelopp per lägenhet av 23 000 kronor
kan de totala utbetalningarna beräknas till 415 000 000 kronor. Utbetalningarna
av egnahemslån till ombyggnad och förbättringslån kan beräknas
till 80 000 000 kronor. Av utbetalningarna avseende egnahemslån kan ett
belopp av 90 000 000 kronor beräknas motsvara räntefri stående del. Amorteringar
och inlösen av lån kan beräknas tillföra fonden ett belopp av
115 000 000 kronor. Sammanlagt skulle således nettoutbetalningarna av
lån uppgå till (400 000 000 + 415 000 000 + 80 000 000 — 90 000 000 —
115 000 000) 690 000 000 kronor.
Något belopp för utbetalning av förskott å tertiär- och tilläggslån beräknas
icke. Det belopp av 10 000 000 kronor som kan utbetalas i dylika förskott
under innevarande budgetår beräknas inflyta under budgetåret
1958/59. Beträffande förskottsgivningen avseende egnahemslån och förbättringslån
antager styrelsen tills vidare att utbetalningar och inbetalningar
kommer att balansera varandra.
I anledning av denna beräkning uppskattar bostadsstyrelsen anslagsbelastningen
och tillika anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 till (690 000000
— 10 000 000) 680 000 000 kronor.
Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,
från vilken utlämnas lån till anskaffande av byggnadsmaskincr m. m.,
framhåller bostadsstyrelsen, att det med inräknande av det för budgetåret
1957/58 anvisade anslaget den 1 juli 1957 fanns ett disponibelt belopp av
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
1 584 000 kronor. Vidare anför styrelsen att amorteringstiden, som tidigare
utgjorde i genomsnitt 7 ä 8 år, numera är kortare, fr. o. m. juni månad
1957 högst 4 år. På grund härav kommer inkomsterna till fonden genom
amorteringar under de närmaste åren att växa något snabbare än hittills.
Styrelsen beräknar att dessa inkomster under innevarande budgetår kommer
att uppgå till ca 3 000 000 kronor. Jämte det förut angivna vid ingången
av budgetåret disponibla beloppet av 1 584 000 kronor skulle därför för
innevarande budgetår finnas disponibelt ett belopp av i runt tal 4 580 000
kronor.
Styrelsen anser att sagda belopp inte kommer att täcka efterfrågan på
lån vid nuvarande ansökningsfrekvens och beräknar medelsbehovet för
budgetåret 1958/59 till 6 000 000 kronor. Då inflytande amorteringar med
hänsyn till den kortare amorteringstiden, som numera tillämpas, av styrelsen
beräknas till ca 4 000 000 kronor, uppskattar styrelsen anslagsbehovet
för nästa budgetår till 2 000 000 kronor.
Vad slutligen angår anslaget till råntefria lån till bostadsbyggande beräknar
bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1958/59 långivningen avseende
räntefria egnahemslån kommer att uppgå till ett belopp av 80 000 000
kronor. Tilläggslångivningen beräknas vid en igångsättning av 42 000 lägenheter
i statsbelånade företag och ett genomsnittligt tilläggslånebelopp —
räknat för samtliga lägenheter — av 1 400 kronor komma att uppgå till
60 000 000 kronor. På grund härav föreslår styrelsen, att ramen för beslut
om räntefria lån för budgetåret 1958/59 fastställes till (80 000 000 +
60 000 000) 140 000 000 kronor.
I fråga om utbetalningarna av räntefria lån under budgetåret 1958/59
lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.
Utbetalningarna av tilläggslån under budgetåret 1958/59 beräknas komma
att motsvara utbetalningen av tertiärlån till företag med 40 000 lägenheter.
Det genomsnittliga tilläggslånebeloppet per lägenhet beräknas till 2 000
kronor och den totala utbetalningen av lån till 80 000 000 kronor. Utbetalningarna
av räntefria egnahemslån kan i enlighet med under lånefonden
för bostadsbyggande redovisade antaganden beräknas till 90 000 000 kronor.
Med anledning härav beräknar styrelsen medelsbehovet för utbetalning
av räntefria lån och därmed anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 till
(80 000 000 + 90 000 000) 170 000 000 kronor.
I sin förutnämnda nya beräkning av bostadslångivningen (skr. 14/11
1957) framhåller styrelsen, att antagandet om ett genomsnittligt tilläggslånebelopp
av 2 000 kronor per lägenhet kan komma att visa sig innebära
en underskattning, varför det för utbetalning av tilläggslån beräknade beloppet
bör höjas från 170 000 000 till 190 000 000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
81
Yttrande
Statskontoret har icke velat motsätta sig den av bostadsstyrelsen begärda
uppräkningen av anslaget till bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande
byggnadstekniska frågor. Vad angår styrelsens beräkningar rörande
lånefonden för bostadsbyggande framhåller statskontoret, att styrelsen har
utgått från att medelsramarna för den preliminära långivningen skall bestämmas
för en viss angiven maximiproduktion i stället för som nu i anslutning
till ett minimiprogram. Ämbetsverket finner att, även om en dylik omläggning
skulle medföra vissa fördelar, avgörande skäl dock talar för ett bibehållande
av nuvarande system, vilket befunnits vara den enda möjliga
utvägen. Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
ifrågasätter statskontoret, om inte anslaget bör uppföras med
oförändrat belopp.
I fråga om övriga anslag har statskontoret inte gjort några uttalanden.
Departementschefen
Förslagsanslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån har preliminärt upptagits med 155 000 000 kronor. Ökningen
i förhållande till det för innevarande budgetår anvisade anslaget
utgör 65 000 000 kronor och beror i första hand på 1957 års räntehöjning.
Anslaget bör slutligt uppföras med det preliminärt upptagna beloppet,
155 000 000 kronor.
Från förslagsanslaget till bostadsrabatter, vilket för innevarande budgetår
anvisats med 140 000 000 kronor, bestrides kostnaderna för dels familjebostadsbidrag
jämte familjebidrag och bränslebidrag dels ock statsbidrag
till pensionärslägenheter, pensionärsbostadsbidrag. Bostadsstyrelsen har
beräknat, att kostnaderna för familjebostadsbidrag m. m. skall stiga till
160 000 000 kronor under nästa budgetår. Med hänsyn till den av inkomstutvecklingen
betingade nedgången av antalet bidragstagare finner jag det
inte sannolikt, att utgifterna kommer att uppgå till högre belopp än
150 000 000 kronor.
Kostnaderna för pensionärsbostadsbidrag har av bostadsstyrelsen uppskattats
till ca 500 000 kronor under nästa budgetår. Den av mig i det föregående
förordade omläggningen av stödet till byggandet av pensionärsbostäder
kommer att leda till en ökning av utgifterna under detta anslag
fr. o. m. budgetåret 1959/60. Mot bostadsstyrelsens uppskattning av utgifterna
under nästa budgetår har jag ingen erinran och anser liksom styrelsen,
att beloppet ej bör påverka anslagsberäkningen.
Anslaget till bostadsrabatter bör sålunda uppföras med 150 000 000 kronor,
vilket innebär en minskning med 10 000 000 kronor jämfört med det
preliminärt upptagna beloppet.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 119
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Reservationsanslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
är för innevarande budgetår uppfört med 20 000 000 kronor och har preliminärt
upptagits till samma belopp för nästa budgetår. De av mig förordade
ändringarna i grunderna för bestämmande av räntefria stående delar av förbättringslån
kan komma att föranleda en viss minskning av den genomsnittliga
storleken av dessa lånedelar. Anslagsbehovet för nästa budgetår
torde dock inte påverkas härav. Anslaget bör uppföras med ett något högre
belopp än det preliminärt beräknade. Jag förordar, att 22 000 000 kronor
anvisas.
I den mån bidrag för specialinredning av invalidlägenheter i enlighet med
av mig förordade riktlinjer beviljas i samband med förbättringslån bör
bidragsbeloppet avföras från ifrågavarande anslag. Anslagsbelastningen
torde ej komma att röna någon nämnvärd inverkan härav. I övrigt bör
nämnda bidrag belasta anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande.
Reservationsanslaget till bidrag till inrättande av pensionärshem har preliminärt
beräknats till samma belopp som anvisats för innevarande budgetår
eller 10 000 000 kronor. Under anslaget skall anvisas medel till utbetalning
under nästa budgetår av tidigare beviljade bidrag. För nästa budgetår synes
medelsanvisningen kunna minskas till 8 000 000 kronor. Vid bestämmande
av ramen för beviljande av pensionärshemsbidrag under nästa budgetår
bör hänsyn tagas till att bidragsgivningen enligt mitt förslag skall upphöra
i sin nuvarande form med utgången av 1958. Ramen bör alltså avse endast
ett halvt år. För innevarande budgetår har bidragsramen fastställts till
10 000 000 kronor. Rostadsstyrelsens förslag om en vidgad ram för bidragsgivningen
kan jag inte tillstyrka. Jag föreslår därför, att bidragsramen
fastställes till 5 000 000 kronor.
Till bidrag till viss upplgsningsverksamhet rörande bgggnadstekniska
frågor har preliminärt beräknats ett reservationsanslag av 25 000 kronor
eller samma belopp som anvisats för innevarande budgetår. Jag föreslår,
att anslaget definitivt äskas med detta belopp.
Vad härefter angår lånefonden för bostadsbgggande får jag anföra följande.
Till en början vill jag erinra, att frågan om att i större eller mindre utsträckning
ersätta den statliga bostadslångivningen med statlig garanti å
krediter lämnade av bankinrättningar tidigare i olika sammanhang varit
föremål för diskussion. En av landshövdingen M. Lemne gjord utredning i
ämnet avlämnades år 1955. Frågan har emellertid av olika skäl ansetts
sakna aktualitet. Det synes finnas anledning anta, att förutsättningarna
numera är gynnsammare än tidigare och att det därför inte är uteslutet
att ett kreditgarantisystem kan genomföras åtminstone i fråga om en begränsad
del av bostadslångivningen. Med hänsyn till de administrativa och
andra fördelar som skulle kunna vinnas vid en tillämpning av kreditgarantisystemet
är det min avsikt att närmare undersöka denna fråga. Jag räknar
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
inte med att resultaten av dessa undersökningar kan föranleda förslag till
riksdagen under innevarande vårsession och beräknar i det följande medelsbehovet
för nästa budgetår på grundval av oförändrade förutsättningar i
ifrågavarande hänseende.
Jag vill här även beröra frågan om konstruktionen av det högsta belåningsvärdet.
Byggnadslåneutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande,
vars huvudinnehåll jag senare skall redogöra för, föreslagit att det
högsta belåningsvärdets konstruktion skall ändras, bl. a. för att lånsökandena
i förväg skall kunna göra erforderliga beräkningar av de ekonomiska
förutsättningarna för byggnadsprojektens genomförande. Förslaget innebär
i huvudsak, att belåningsvärdet skall uppdelas i tomtkostnad och byggnadskostnad,
den senare beräknad på grundval av ett enhetligt stompris samt
utrustningstillägg, samt att det skall justeras med hänsyn till förändringarna
i bostadsstyrelsens byggnadskostnadsindex och till den beräknade
takten i byggnadsrationaliseringen.
Innan verkningarna av de nu gällande bestämmelserna om högsta belåningsvärde
har kunnat studeras närmare anser jag det inte lämpligt att
vidtaga så vittgående ändringar i maximeringsreglernas konstruktion som
byggnadslåneutredningen föreslagit. Jag har emellertid för avsikt att pröva
om det är möjligt att utan sådana ändringar åstadkomma förenklingar i
bestämmelserna.
Vid anmälan av årets statsverksproposition, bil. 26, p. 5, och av propositionen
1958: 2, bil. 12, p. 3, har jag behandlat bostadsbyggandets omfattning
under innevarande och nästa budgetår. Jag har därvid anfört, att tillskottet
av bostäder utgjort omkring 58 000 lägenheter år 1954 och 57 000 lägenheter
såväl 1955 som 1956. För 1957 beräknade jag, att antalet färdigställda
lägenheter uppgått till minst 62 000. Antalet påbörjade lägenheter var ettvart
av åren 1954—1956 ca 60 000 och jag uppskattade antalet under 1957
till likaledes 60 000. Jag har vidare anfört, att medelsramarna för bostadslångivningen
bör fastställas från den utgångspunkten, att man eftersträvar
ett bostadsbyggande av den nu uppnådda omfattningen. I enlighet härmed
har jag för nästa budgetår preliminärt beräknat medelsramen för lån som
skall utgå från lånefonden till bostadsbyggande — tertiärlån samt räntebärande
egnahems- och förbättringslån — till 690 000 000 kronor. Härvid
har jag utgått ifrån att en igångsättning av minst 62 000 lägenheter, varav
minst 4 000 privatfinansierade, erfordras för att nyss angivna mål skall
uppnås.
I nyssnämnda sammanhang har jag också framhållit, att beräkningarna
i fråga om medelsramen och bostadsbyggandets storlek grundar sig på delvis
osäkra faktorer. Jag anförde sålunda, att det inte är möjligt att exakt ange
hur stor bostadsproduktion som kan åstadkommas t. ex. under 1958 eller
1959. Relativt små förändringar i den genomsnittliga byggnadstiden påverkar
årstillskottet rätt mycket. Förändringar i fråga om såväl lägenheternas stor
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
lek som andelen i bostadshus ingående lokaler påverkar lånebeloppens storlek
per lägenhet. Yad en viss medelsram motsvarar i nya bostadslägenheter
kan därför inte exakt beräknas. Även förskjutningar i igångsättningen från
en del av året till en annan påverkar på kort sikt lägenhetstillskottets storlek.
Det är vidare ovisst, hur stort det privatfinansierade bostadsbyggandet
blir.
Enligt nu föreliggande uppgifter uppgick tillskottet av bostadslägenheter
år 1957 till ca 64 000. Färdigställandet blev opåräknat stort under årets sista
del. Antalet påbörjade lägenheter var under året ca 65 000. Med hänsyn till
förut anförda omständigheter anser jag det vara mest realistiskt att bibehålla
den förut nämnda utgångspunkten vid beräkningen av medelsramarna
för nästa budgetår.
I förenämnda sammanhang (prop. 1958:2, bil. 12, p. 3) underströk jag
särskilt, att en tendens till ökning av lånebeloppet per lägenhet i flerfamiljshus
förelegat, vilken i första hand sammanhängt med en successiv ökning
av lägenheternas storlek. Samtidigt framhöll jag emellertid, att den allt
överskuggande uppgiften på bostadsområdet är att komma till rätta med
bostadsbristen, varför man kan förutsätta att kommunerna och byggnadsföretagen
är inställda på att inom den ram för bostadsbyggandet som den
statliga långivningen utgör, åstadkomma ett så stort antal lägenheter som
möjligt. Av samma skäl ansåg jag det kunna antagas att restriktivitet i
fortsättningen skall iakttagas, då det gäller att i statsbelånade bostadshus
anordna butiker, kontorslokaler och dylikt.
Den tendens till ökning av lånebeloppet per lägenhet som jag sålunda talade
om har förstärkts. Under det att beräkningarna av medelsramen för beviljande
av tertiärlån för innevarande budgetår och motsvarande preliminärt
beräknade ram för nästa budgetår bygger på förutsättningen att medelbeloppet
per lägenhet skall utgöra 9 000 kronor, har i verkligheten medelbeloppet
per lägenhet under månaderna juli—januari, för vilka uppgifter
nu är tillgängliga, uppgått till ca 9 500 kronor. Det synes ofrånkomligt, att
en viss hänsyn tages till denna utveckling. Jag anser likväl, att beräkningarna
av ramen bör grundas på antagande om endast en mindre höjning
av lånebeloppet per lägenhet. Då det numera endast är medelsramarna
som reglerar bostadsbyggandets omfattning, är det kommuner och byggnadsföretagare
som på det lokala planet har att genom sin planering av
bostadsbyggandet avgöra hur stort antal lägenheter, som skall åstadkommas
med hjälp av lån inom de för långivningen fastställda ramarna. Man
får därför förutsätta, att de vid den lokala planeringen tar hänsyn till angelägenheten
av att snabbt avveckla bostadsbristen.
1 detta sammanhang vill jag erinra om att min företrädare i förra
årets proposition angående bostadsförsörjningen (prop. nr 100) anmälde,
att en mera långsiktig planering av bostadsbyggandet borde komma till
stånd. Det förutsattes att bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
skulle taga de initiativ, som i anledning härav erfordrades.
Kutigl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
85
Enligt vad jag erfarit har bostadsstyrelsen anhållit om uppgifter från
olika kommuner om bostadsbehovet och produktionsmöjligheterna under
de närmaste åren. Sedan dessa uppgifter lämnats samt bearbetats av bostadsstyrelsen
kommer ett säkrare underlag för bedömningen av bostadsbyggandet
på något längre sikt att föreligga. Det blir då också möjligt
att bättre än hittills ange inte endast hur stort bostadsbyggandet bör vara
utan också vilken fördelning av bostadsbyggandet på olika områden och
orter i landet som bör eftersträvas för att underskottet på bostäder skall
kunna snabbt täckas.
Genomförandet av en flerårsplanering av bostadsbyggandet bör också
kunna verksamt bidra till en jämnare sysselsättning för byggnadsarbetarna
över hela året. För att främja sysselsättningen bland byggnadsarbetarna
under nästa vinter har årets riksdag efter förslag av Kungl. Maj :t beslutat
om en relativt betydande utökning av ramarna för den statliga bostadslångivningen
under innevarande budgetår. Framförallt har härmed åsyftats
att åstadkomma en omfattande igångsättning av bostadsbyggnadsföretag
under andra kvartalet i år. För att säkerställa sysselsättning för
byggnadsarbetarna nästa vinter räknar jag med att av medelsramarna
för nästa budgetår en stor del skall disponeras för företag, som är avsedda
att påbörjas redan under tredje kvartalet i år.
Det ligger i sakens natur att slutlig ställning inte redan nu kan tas till
den lämpliga omfattningen av igångsättningen under 1959. Detta får ske
längre fram med beaktande av det ekonomiska läget och de praktiska
möjligheterna i övrigt att öka produktionen.
För budgetåret 1958/59 beräknar jag, att 41 500 lägenheter i tertiärbelånade
flerfamiljshus samt rad- och kedjehus skall påbörjas. Jag inräknar
häri ca 500 lägenheter i pensionärshem. Samtidigt räknar jag med att antalet
lägenheter, som påbörjas i pensionärshem för vilka statsbidrag i enlighet
med hittills gällande villkor beviljas, skall begränsas till 500. Antalet lägenheter
i egnahemsbelånade hus uppskattar jag till 16 000.
Från dessa utgångspunkter beräknar jag för beviljande av tertiärlån ett
belopp av 380 000 000 kronor och för beviljande av egnahemslån för nybyggnader
345 000 000 kronor. Jag har därvid, på grundval av uppgifter om egnahemslånets
storlek per lägenhet under det senaste året, antagit ett något lägre
lånebelopp per lägenhet än det som ligger till grund för beräkningen av innevarande
budgetårs egnahemslåneram. För egnahemslån till ombyggnadsföretag
och för räntebärande förbättringslån beräknar jag oförändrat 45 000 000
kronor. Långivningen kan alltså uppskattas komma att avse ett belopp av
tillhopa (380 000 000 + 345 000 000 + 45 000 000) 770 000 000 kronor. För
räntefria stående delar av egnahemslån beräknar jag 70 000 000 kronor. Medelsramen
för tertiärlån samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån
bör därför fastställas till (770 000 000 — 70 000 000) 700 000 000 kronor.
Bostadsstyrelsen bar beräknat ramen till 770 000 000 kronor. Skillnaden
sammanhänger i huvudsak med att styrelsen förutsatt en igångsättning av
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
65 000 lägenheter, beräknat högre belopp per lån samt förutsatt att för
egnahemslån till ombyggnadsföretag och räntebärande förbättringslån skulle
beräknas 60 000 000 kronor.
Styrelsen har föreslagit, att lån för rad- och kedjehus bör avräknas från
en och samma låneram, oavsett vilken låneform som väljes för företaget,
enär det eljest kan hända att detta val irrationellt påverkas av ulrymmet
inom en ram. Detta önskemål bör beaktas, när Kungl. Maj :t utfärdar föreskrifter
angående låneramarna.
I detta sammanhang får jag anmäla följande. Vid införande av möjligheten
att utlämna tertiärlån och tilläggslån till studentbostäder förutsattes,
att vederbörande kommun skulle tillhandahålla erforderlig tomtmark utan
kostnad (jfr prop. 1950: 99, s. 70). Syftet härmed var närmast, att sådan
tomtsubvention skulle utgöra ersättning för det kommunala bidrag, som
eljest gällde såsom förutsättning för tilläggslån. Angivna villkor har inte
ansetts utgöra hinder för att vissa tomtkostnader fått inräknas i produktionskostnaden
vid statlig belåning då fråga varit om lägestillägg för särskilt
välbelägen tomtmark eller kostnader för grundförstärkning. Med hänsyn till
den ringa tillgången på outnyttjad tomtmark i Stockholm har det emellertid
övervägts att uppföra studentbostadshus i förortskommuner. I sådant fall
kan knappast förväntas att kommunen skall vilja göra en ekonomisk insats
motsvarande den som förutsatts i förenämnda proposition. Med hänsyn härtill
utgår jag ifrån att Kungl. Maj:t, om ej riksdagen har något att erinra
däremot, i angivna fall skall äga göra avsteg från förenämnda krav på kommunal
subvention. I den mån så sker bör tomtkostnad givetvis kunna inräknas
i produktionskostnaden vid statlig belåning.
Anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår har preliminärt
beräknats till 600 000 000 kronor. Då det ej finns anledning att
frångå förutsättningarna för denna beräkning, bör anslaget slutligt upptagas
med det preliminärt beräknade beloppet.
Vad angår lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
utgår jag från, att de medel som under budgetåret 1958/59 kommer att inflyta
på fonden i form av kapitalavbetalningar skall räcka till för utbetalande
av lån under budgetåret. Jag kan alltså inte tillstyrka bostadsstyrelsens
förslag att nya medel skall tillföras fonden utan föreslår att anslaget upptages
med ett formellt belopp av 100 kronor.
Vad slutligen beträffar räntefria lån till bostadsbyggande har jag förut
beräknat, att under nästa budgetår beslut om räntefria stående delar av
egnahemslån kommer att meddelas intill ett belopp av 70 000 000 kronor.
Den preliminära tilläggslångivningen till flerfamiljshus uppskattar jag till
60 000 000 kronor. Medelsramen för nästa budgetår bör alltså fastställas till
(70 000 000 + 60 000 000) 130 000 000 kronor.
Anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande bär preliminärt beräknats
till 180 000 000 kronor, vilket belopp bör upptagas slutligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
87
Från förevarande anslag bör avföras belopp som utbetalas såsom bidrag
för specialinredning av invalidlägenheter och som inte, i enlighet med vad
jag förut föreslagit, skall belasta anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet.
Beräkningen av anslagsbehovet torde inte påverkas härav.
Den bostadspolitiska organisationen
Byggnadslåneutredningens betänkande
Bostadsstödets former, organisation och omfattning
Efter en inledande redogörelse för sitt uppdrag, vilket avsett utredning
om prövningen av ansökningar om tertiärlån och tilläggslån samt därmed
sammanhängande frågor, har byggnadslåneutredningen i det första kapitlet
av sitt betänkande behandlat bostadsstödets former och omfattning.
Byggnadslåneutredningen erinrar, att formerna för det statliga stödet till
bostadsförsörjningen utgöres av tertiärlån och tilläggslån, egnahemslån,
ränteeftergift, förbättringslån, familj ebostadsbidrag, statsbidrag till anordnande
av pensionärshem, pensionärsbostadsbidrag samt statsbidrag till
fiskarbostäder. Utredningen framhåller, att av de uppräknade stödformerna
saknar de tre sistnämnda bidragen samband med utredningsuppdraget.
Utredningen redogör härefter för de i de statliga stödåtgärderna för bostadsförsörjningen
engagerade organen, vilka utgöres av bostadsstyrelsen
med länsbostadsnämnderna samt de kommunala förmedlingsorganen.
Byggnadslåneutredningen redovisar i fortsättningen vissa statistiska uppgifter
om bostadsproduktionen, vilka utredningen finner speciellt ägnade
att belysa med handläggningen av låneärenden sammanhängande spörsmål.
Utredningen anför, att enligt bostadsstyrelsens statistik över färdigställda
lägenheter den totala nyproduktionen av bostäder under 1956 uppgick
till 56 906 lägenheter, varav 53 976 lägenheter tillkommit med hjälp
av statliga lån och bidrag och endast 2 930 lägenheter utan sådant stöd.
Enligt utredningen har andelen med statliga lån och bidrag nybyggda enfainiljs-
och tvåfamiljshus successivt stigit från 64,8 procent år 1949 till
91,8 procent år 1956. För övriga hus — flerfamiljshus — har en stegring
skett — med mindre nedgångar under åren 1951 och 1955 —- från 82,8 procent
till 95,9 procent. Sammantaget har den statligt stödda lägenhetsproduktionen
stigit från drygt 78 procent år 1949 till att omfatta nära 95 procent
av hela bostadsproduktionen år 1956.
Utredningen redovisar härefter vissa uppgifter i syfte att belysa fördelningen
på olika företagsformer av det med statliga lån bedrivna bostadsbyggandet.
Utredningen konstaterar att de enskilda företagens andel av antalet
lägenheter i ansökningarna sjunkit från 32 procent budgetåret 1947/48
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
till 24 procent budgetåret 1956/57. Utredningen anmärker emellertid, att om
hänsyn tages till de preliminära besluten enskilda företag under år 1956
torde ha svarat för inemot en tredjedel av det totala lägenhetsantalet. De
kooperativa företagens andel har — med vikande tendenser i början av
perioden — successivt stigit från samma andel som de enskilda, 31,9 procent,
till 37,3 procent budgetåret 1956/57, medan de allmännyttiga och kommunala
företagen steg från 36,1 procent budgetåret 1947/48 till 50,3 procent
budgetåret 1949/50 för att därefter minska till 38,7 procent budgetåret
1956/57.
På grundval av inom bostadsstyrelsen sammanställda uppgifter redovisar
utredningen vidare antalet preliminära ansökningar om tertiär- och
tilläggslån under budgetåret 1956/57 fördelat efter företag och lägenheter,
vissa grupper av orter samt företagets art. Utredningen framhåller, att enligt
sammanställningen ej mindre än 62,6 procent av de enskilda företag, som
omfattas av de inkomna preliminära ansökningarna, är belägna i städer med
över 10 000 invånare medan motsvarande procenttal för kooperativa företag
är 54,8 och för kommunala och allmännyttiga företag 47,2. För övriga kommuner
uppgår procenttalen för de tre grupperna till 37,4 resp. 45,2 och
52,8. Koncentrationen till de större städerna är än mera markant i fråga
om antalet lägenheter. Ej mindre än 78,4 procent av lägenheter i ansökningar
från enskilda företag är belägna i städer med över 10 000 invånare
medan motsvarande procenttal för kooperativa företag uppgår till 63,2 och
för kommunala och allmännyttiga till 74,5.
För att belysa fördelningen av ärenden rörande flerfamiljshus på kommuntyper
har utredningen företagit en undersökning av frekvensen av
preliminära beslut om tertiär- och tilläggslån till dylika hus under år 1956
i rikets samtliga kommuner. Med fördelning på städer, köpingar och egentliga
landskommuner visar denna undersökning att inget sådant ärende
förekom i 690 av rikets 1 037 kommuner och att antalet kommuner med
endast ett ärende utgjorde 169 samt antalet kommuner med två ärenden
66. Preliminära beslut om lån har under detta år meddelats till byggnadsföretag
i 90 procent av samtliga städer, i 68 procent av landets köpingar
och i 20 procent av de egentliga landskommunerna. Under 1956 har
således 10 procent av städerna, 32 procent av köpingarna och 80 procent av
landskommunerna inte haft något preliminärt lånebeslut avseende flerfamiljshus.
Beträffande familjebostadsbidragen uppger utredningen, att det sammanlagda
antalet utgående bidrag under budgetåret 1956/57 av bostadsstyrelsen
uppskattas till 160 000.
Slutligen lämnas uppgifter angående statens kapitalfordran vid olika tidpunkter
på grund av bostadslångivningen. Av uppgifterna framgår att den
utestående kapitalfordran vid utgången av budgetåret 1956/57 uppgick till
5 493 milj. kronor, fördelade på ca 175 000 lån.
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
I ett särskilt avsnitt behandlas ärendefördelningen mellan bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna. Vad angår egnahemslångivningen erinrar
utredningen, att denna långivning, med undantag för Stockholms stad,
är överförd till länsbostadsnämnderna. Beträffande långivningen till flerfamiljshus
framhålles, att ärenden rörande sådana lån i såväl egentliga
landskommuner som köpingar numera i stor utsträckning är överförda till
länsbostadsnämnderna. Ärenden rörande flerfamiljshus från de större städerna
—- med det övervägande antalet sådana ärenden -—■ och ärenden från
vissa landskommuner handlägges fortfarande i bostadsstyrelsen enligt
följande.
Lön
Kommuner
Stockholms stad
Stockholms län
Uppsala
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings
Malmöhus
Hallands
Göteborgs och Bohus
Älvsborgs
Värmlands
Örebro
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
Stockholm
Botkyrka, Danderyd, Djursholm, Huddinge, Järfälla, Lidingö,
Nacka, Saltsjöbaden, Sollentuna, Solna, Stocksund, Sundbyberg,
Södertälje, Täby, Upplands-Väsby, Västerhaninge, Österhaninge
Uppsala
Eskilstuna
Linköping, Norrköping
Huskvarna, Jönköping
Hälsingborg, Landskrona, Lund, Malmö
Halmstad
Göteborg, Mölndal, Partilie
Borås, Trollhättan
Karlstad
Örebro
Västerås
Borlänge, Falun, Ludvika stad, Ludvika landskommun
Gävle
Allmänna synpunkter på möjligheterna till förenklingar
I kapitel 2 av betänkandet har utredningen lagt fram vissa allmänna synpunkter
på möjligheterna att förenkla handläggningen av låne- och bidragsärendena.
Byggnadslåneutredningen anför, att den statliga bostadspolitikens primära
syfte är att förbättra bostadsförsörjningen. Stödet åt bostadsbyggandet
synes emellertid också ha haft och har stor betydelse för att motverka
arbetslöshet bland byggnadsarbetarna och för att — i kombination med
byggnadstillståndsgivningen — stödja strävandena till säsongutjämning
på detta område av arbetsmarknaden. Den statliga byggnadslångivningen
har även varit betingad av önskemålet att hålla hyrorna i nytillkommande
hus nere.
Utredningen betonar, att den statliga bostadslångivningen ekonomiskt
sett är av mycket stor betydelse genom att över 90 procent av bostadsbyggandet
finansieras med hjälp av statliga lån. Mätt i pengar uppgick den sammanlagda
långivningen under budgetåret 1956/57 till 1 138 milj. kronor. Samtidigt
utbetalades i ränteeftergifter inkl. kapitalmedelsförluster 66 milj.
kronor.
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Själva tillkomsten av stödet för bostadsbyggandet har enligt utredningen
medfört vissa kostnader utöver de som förekommer vid en byggnadsverksamhet
utan statligt stöd. Merkostnaderna utgöres emellertid icke enbart
av de kostnader, som uppkommer i statens administrativa organ, utan
också av sådana merkostnader, som uppstår i kommunerna och hos projektören,
entreprenören och byggherren, vilka speciellt i sin administration
men även i verksamheten i övrigt får vissa med regleringen följande kostnader.
Utredningen anför, att det är angeläget att dessa merkostnader i samhällsekonomin
blir så små som möjligt och att man ser till att dubblering
av arbete undvikes. Möjligheterna att åstadkomma kostnadsbesparingar
genom förenklingar i fråga om handläggningen av åtgärderna på
bostadspolitikens område får bedömas med utgångspunkt härifrån. Man får
dessutom beakta det växande antalet lån som skall förvaltas, om bostadsstödet
under ett antal år framåt skall ha samma omfattning som nu. Man
har då att räkna med att inom en period av 10—15 år det totala antalet
lån, som nu uppgår till 175 000, kommer att växa till mellan 400 000 och
500 000 innan någon del av det äldre lånebeståndet blivit slutamorterat.
Utredningen berör härefter frågan om kontrollen över bostadsbyggandet
samt framhåller, att hittillsvarande system huvudsakligen har varit uppbyggt
på att söka eliminera varje risk för staten och att kontrollen också i
stor utsträckning varit dubblerad. Emellertid ifrågasättes, om ens den mest
ingående kontroll kan göra det möjligt att exakt fastställa kostnaderna på
lånesidan. Enligt utredningen kan man räkna med att sammanlagt en
femtedel av produktionskostnaderna för ett bostadsbygge är sådana kostnader,
som är svåra att exakt fastställa. Hit hör projektering, konsultkostnader,
administration, kontroll och räntor, teknisk ledning, företagarersättning
m. m. samt vissa kostnader på arbetsplatsen. Men även de fyra återstående
femtedelarna av kostnaderna innehåller en del poster, där variationer
kan förekomma, t. ex. varurabatter i större eller mindre omfattning.
Fördelningen av en del av dessa kostnader mellan olika objekt innebär
också speciella problem, vartill kommer sådana kostnader som betingas av
väderleksolikheter under byggnadstiden.
Om man således konstaterar, att det icke är möjligt att helt undvika
risker ens vid den nuvarande formen för detaljerad teknisk kontroll och
kostnadskontroll, blir frågan för utredningen närmast den huruvida förenklingar,
som samhällsekonomiskt betyder besparingar, kan godtagas
om de samtidigt kan medföra ökade risker för staten som långivare. Utredningen
hänvisar i detta sammanhang till flerfamiljshusproduktionens
fördelning på olika företagarekategorier samt erinrar, att de senaste årens
siffror visar att lägenhetsantalet i flerfamiljshusen fördelar sig med 68 å 70
procent på kooperativa, kommunala och allmännyttiga företag samt med
30 å 32 procent på enskilda företag. Utredningen anför, att eftersom såväl
de kooperativa som de allmännyttiga företagen fått förtroendet av fri hyres
-
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
sättning, det kan ifrågasättas om kostnadsgranskningen överhuvudtaget för
dessa företag är nödvändig.
Utredningen ställer härefter frågan huruvida syftet att undvika dubbelarbete
och att åstadkomma en smidigare handläggning av ärendena bäst
uppnås genom en centralisering eller en överflyttning av arbetsuppgifter
på de lokala organen. Utredningen anser, att vissa förvaltningsuppgifter i
fråga om långivningen bör handläggas centralt och att arbetet med dessa
på grund av möjligheterna till maskinanvändning ytterligare bör centraliseras.
Det gäller närmast amorteringar, räntor och familjebostadsbidrag.
övervakning av säkerheter och liknande arbetsuppgifter kan man helt
decentralisera och väsentligt minska dessa uppgifters omfattning. Långivningen
och det därmed förenade arbetet med kostnadsgranskning, teknisk
kontroll och låneförberedelse bör man helt decentralisera till de kommunala
organen. Dessa bör handlägga ifrågavarande arbetsuppgifter efter direktiv
och normer som fastställes av bostadsstyrelsen, dock med den inskränkningen,
att de mindre kommunerna bör få möjlighet att konsultera
länsbostadsnämnderna. De viktigaste skälen för en decentralisering är att
kommunerna — för vars invånare det byggs -— bör ha det primära intresset
att de ekonomiska, planmässiga, tekniska, sociala och sysselsättningsmässiga
synpunkterna i fråga om bostadsbyggandet lokalt blir på bästa sätt
tillgodosedda.
Mot en utflyttning av låneärendena kan, anför utredningen vidare, invändas,
att utflyttningen i ett stort antal kommuner skulle medföra svårigheter.
Enligt den undersökning som utredningen verkställt ligger emellertid det
dominerande antalet —- icke mindre än 88 procent — av de färdigställda
bostäder av flerfamiljshustyp, för vilka det långivande organet i fortsättningen
får fastställa hyra, i städer och köpingar. Dessa större kommuner,
som till antalet utgör ca 200, bör ha förutsättningar att ha bra förmedlingsorgan,
väl kvalificerade att övertaga alla uppgifter fram till låneutbetalningen.
För de övriga kommunerna, varav 690 icke hade något flerfamiljshusärende
under 1956 och 169 kommuner hade högst ett sådant ärende
under året, bör möjlighet finnas att få hjälp i arbetet från länsbostadsnämnderna.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att man har att välja mellan
två olika system när det gäller långivningen till bostadsbyggandet och
handläggningen av lånefrågorna. Det ena är det nu tillämpade med en
ingående teknisk och ekonomisk detaljgranskning såväl i de kommunala
förmedlingsorganen som hos den statliga långivande myndigheten. Det medför
något större säkerhet, främst i fråga om den ekonomiska granskningen,
men betyder samtidigt tidsförluster och höga kostnader direkt och indirekt
genom dubbelarbete och den långa behandlingstiden. Även om en viss förbättring
av detta system kan ske genom en fortsatt decentralisering till
länsbostadsnämnderna, kommer kostnads- och arbetshesparingen därige
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
nom att bli av begränsad omfattning. Det andra systemet, som utredningen
vill förorda, innebär att de kommunala förmedlingsorganen — som redan
nu utför granskning — får ta ansvaret för detta arbete efter av bostadsstyrelsen
utfärdade direktiv och att granskningen i den långivande myndigheten
upphör.
Med de angivna huvudprinciperna kommer bostadsstyrelsen enligt utredningen
att i första hand bli en direktivgivande och övervakande myndighet,
medan länsbostadsnämnderna får uppgiften att vara rådgivande organ
närmast för de mindre kommunerna och att besluta i bostadslåneärenden,
som angår dessa kommuner.
Handläggningen ay låneärenden m. m.
Byggnadslåneutredningen framlägger härefter, i kapitel 3—11 och 14 av
betänkandet, detaljerade förslag i ett flertal frågor rörande handläggningen
av låneärenden samt vissa med långivningen sammanhängande förvaltningsoch
kamerala uppgifter. En sammanfattande redogörelse lämnas i det följande
för huvuddelen av dessa förslag. Vidare redovisas i detta sammanhang
synpunkter och förslag, som utredningen i kapitlen 12 och 13 av betänkandet
framfört rörande forsknings-, konstruktions- och experimentverksamhet
samt informations- och serviceverksamhet.
Teknisk granskning
BySSnadslåneutredningen redogör till en början för nuvarande behandlingsgång
vid den tekniska granskningen. Av redogörelsen inhämtas i huvudsak
följade.
Den byggherre, som för bostadsbyggande vill ha statliga lån och ränteeftergift,
skall göra ansökan därom till det långivande organet — bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnden — genom det kommunala förmedlingsorganet.
Ansökan skall upprättas på formulär, som fastställts av bostadsstyrelsen.
Förmedlingsorganet skall till det långivande organet skyndsamt
insända inkommen ansökan, med därtill hörande handlingar, jämte eget
yttrande över ansökningen. Till förmedlingsorganets yttrande skall i fråga
om flerfamiljshusärenden fogas utlåtande av byggnadsnämnd, huruvida
byggnadsritningar och byggnadsbeskrivning är av sådan beskaffenhet att de
kan godkännas.
Förmedlingsorganets yttrande förutsätter, att man i det kommunala organet
genomfört en teknisk granskning av det tillämnade byggnadsföretaget.
Denna måste vara så omfattande, att förmedlingsorganet fått en grundad
uppfattning om huruvida projektet kan godkännas till erhållande av statligt
lån.
Det lånebeviljande organet har -— sedan handlingarna inkommit från
förmedlingsorganet — att meddela preliminärt beslut huruvida lån beviljas,
och i så fall till vilket belopp, samt på vilka villkor och förutsättningar lånet
då kommer att utgå. För ärenden, som går till länsbostadsnämnd för preli
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
minärt beslut, kan denna, om ärendet befinnes särskilt svårt att bedöma
eller om andra skäl därtill tinnes, underställa det bostadsstyrelsens prövning
och avgörande.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 16 december 1955 infördes det s. k.
lånetaket, vilket innebär att lånevärdet ej får bestämmas högre än efter
vissa generella grunder. Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 30 november
1956 skall vid prövning av ansökan angående preliminärt beslut om lån
enligt kungörelsen om tertiär- och tilläggslån för flerfamiljshus, beräkning
av byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror för lägenheter i byggnad,
som avses med ansökningen, ej utföras av vare sig förmedlingsorganet
eller det lånbeviljande organet.
Sedan byggnadsföretaget fullbordats, har den som beviljats preliminärt
lån eller, om fastigheten övergått till ny ägare eller tomträtten till ny innehavare,
denne att senast på dag som det lånbeviljande organet bestämmer,
till förmedlingsorganet inge framställning om slutligt beslut i låneärendet.
Förmedlingsorganet skall därvid med eget bifogat yttrande snarast till
styrelsen eller länsbostadsnämnden, om nämnden meddelat preliminärt
beslut, insända framställningen jämte därtill hörande handlingar samt instrument
över den besiktning och värdering av byggnaden som det åligger
förmedlingsorganet att verkställa.
Enligt byggnadslagen skall byggnadsnämnden tekniskt granska de hus,
som uppföres i kommunen. Rent formellt blir det sålunda stadsarkitekt och
byggnadsnämnd, som i sista hand godkänner utförandet av de bostadshus,
för vilka man söker lån.
I stor utsträckning sker förhandsgranskningen efter personliga besök av
byggherren eller projektören och efter diskussioner med tjänstemän i bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnderna.
Utredningen anför bl. a., att vid de kontakter som utredningen haft med
ett stort antal förmedlingsorgan man i allmänhet ansett, att det nuvarande
förfarandet med förhandsgranskning och därefter ytterligare två granskningar,
dels av förmedlingsorganet och dels av länsbostadsnämnd eller bostadsstyrelsen,
inneburit en onödig omgång. I varje fall de större kommunerna,
där som förut nämnts mer än tre fjärdedelar av flerfamiljshusen
byggs, kan anses ha förutsättningar för att självständigt företaga den tekniska
granskningen. Man har dock i allmänhet klagat på att möjligheterna
härtill f. n. försvåras på grund av bristfälliga informationer och svårigheten
att överblicka det material, som i form av cirkulär och anvisningar
ställs till förmedlingsorganens förfogande. Möjligheterna för en kvalificerad
granskning har också begränsats av att förmedlingsorganen icke fått
informationer i samma omfattning som länsbostadsnämnderna rörande
granskningen.
För egen del anser utredningen det nödvändigt att en förenkling av den
tekniska granskningen sker och att kommunerna bör få övertaga det fulla
ansvaret härför. Bostadsstyrelsens rätt att granska förutsättes kvarstå, men
möjligheterna härtill anses endast böra utnyttjas genom stickprov.
En förutsättning för överflyttning av granskningen och ansvaret härför
på kommunerna är enligt utredningen, att kommunerna har kompe
-
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
tenta befattningshavare för uppgiften. Utredningen erinrar därvid om att
granskningen nu sker i de större kommunerna och att 78 procent av flerfamiljshusen
och 86 procent av antalet lägenheter är belägna i städer och
köpingar. En ändring, som medför att ansvaret lägges på kommunen, skulle
i arbetshänseende således icke innebära någon förändring på det kommunala
planet. Beträffande de mindre kommunerna framhålles, att de skulle
kunna få hjälp av bl. a. länsbostadsnämnderna. Vidare erinras, att varje
enskilt standardhus för egnahemsbebyggelse med nuvarande ordning blir
föremål för särskild granskning. Sådana standardhus bör enligt utredningen
kunna godkännas generellt genom registrering, som kan återkallas.
Detta skulle innebära, att sådana typhus, om ingen ändring göres, skall godkännas
utan speciell granskning. Härigenom skulle behandlingen av egnahemsärenden
särskilt i mindre kommuner underlättas.
Förutsättningen för att kommunerna skall kunna tillfredsställande klara
den tekniska granskningen är emellertid, framhåller utredningen, att generella
direktiv och normer ställes till förfogande. För utfärdande av de
generella föreskrifterna bör endast en mindre stab kvalificerade befattningshavare
finnas på bostadsstyrelsen. Komplettering bör i stället ske med
särskilda sakkunniga för skilda tillfällen.
I likhet med vad 1951 års byggnadsutredning anfört i sitt i juni 1957 avlämnade
betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957: 21, sid.
157—159) anser utredningen, att möjligheterna till en samordning av förmedlingsorganens
och byggnadsnämndernas verksamhet bör utnyttjas så
långt som möjligt. Utredningen förordar för sin del, att bostadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen i samråd utarbetar närmare riktlinjer för en sådan
samordning. Enligt utredningens mening bör frågan i princip lösas så, att de
för bostadslånen i byggnadstekniskt hänseende erforderliga villkoren meddelas
kommunerna som kompletteringsföreskrifter till byggnadsstadgan.
Härigenom skulle den tekniska granskningen bli en angelägenhet för byggnadsnämnderna.
Beträffande sättet för samordningen av byggnadsnämndernas
granskningsarbete för byggnadslov och lånevillkor bör närmare
anvisningar meddelas av byggnadsstyrelsen. De båda myndigheterna bör
även dryfta, huruvida de närmare tillämpningsanvisningar, som bostadsstyrelsen
enligt utredningens uppfattning tid efter annan bör meddela till
stod for kommunernas byggnadstekniska lånegranskning, kan av bostadsstyrelsen
lämnas direkt till byggnadsnämnderna eller om de bör förmedlas
genom byggnadsstyrelsens försorg.
Den bestämmelse i 21 § tertiärlånekungörelsen och 29 § egnahemslånekungörelsen,
som medger länsbostadsnämnd rätt att »om ärendet befinnes
vara särskilt svårt att bedöma eller eljest skäl därtill föreligger»
underställa detsamma bostadsstyrelsens prövning, anser utredningen böra
utgå. Den nämnda underställningsrätten innebär vid en decentralisering en
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
svårbedömbar och för topporganisationen irrationell arbetsuppgift, som enligt
utredningens uppfattning måste undvikas.
Byggnadskostnadsgranskning
I fråga om nuvarande behandlingsgång erinrar utredningen, att besiktning
och standardkontroll av fastigheten förrättas innan förmedlingsorganet
vidarebefordrar slutlig låneansökan. Därefter företages en kostnadsgranskning
och en beräkning av de slutliga byggnadskostnaderna. Samtidigt
granskas tomtkostnaden eller i förekommande fall tomträttsavgälden. Sedan
ärendet inkommit till bostadsstyrelsen sker först en granskning ur
juridiska synpunkter, varefter — om det är fråga om flerfamiljshus —
lånebyråns marksektion prövar tomtpriset eller tomträttsavgäldens skälighet.
Ärendet går därefter till lånebyråns flerfamiljshussektion, som ånyo
gör en granskning av kostnaderna. Därvid beräknas även avkastningsvärde
och hyror för enskilda byggmästares fastigheter. Granskningen utföres
dessutom med hänsyn till vissa andra frågor, vartill utredningen återkommer
i annat sammanhang.
Utredningen finner, att besparings- och förenklingsmöjligheter i fråga om
byggnadskostnadsgranskningen föreligger om denna granskning koncentreras
enbart till förmedlingsorganen. Detta skulle undanröja dubbelarbete
och ge en smidigare handläggning av ärendena. Det skulle också medföra
bättre möjligheter till en med kostnadsgranskningen förenad bedömning av
kvaliteten.
De ca 200 kommuner, som svarar för ungefär tre fjärdedelar av bostadsbyggandet,
bör enligt utredningen även få ansvaret för kostnadsgranskningen
direkt överflyttat på sig medan övriga kommuner, om de inte kan
anlita enskild expertis eller Landsbygdens byggnadsförening, bör ha möjlighet
att få hjälp av länsbostadsnämnderna. Egnahems- och förbättringslåneärenden
bör dock helt handläggas av förmedlingsorganen även i de mindre
kommunerna.
I överensstämmelse med utredningens förslag rörande den tekniska
granskningen förutsättes hjälp vid speciell högbelastning kunna erhållas
från bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnderna.
Utredningen har också lagt fram vissa förslag angående bestämmelserna
om högsta belåningsvärden för bostadshus m. m. 1 denna del torde få
hänvisas till vad som anförts vid behandlingen av frågan om medelsbehovet
för låne- och bidragsverksamheten.
Lånebeslut och löneutbetalning
För den nuvarande behandlingsgången vid lånebeslut och låneutbetalning
lämnar utredningen följande redogörelse.
Då en fastighet för vilken tidigare preliminärt lånebeslut meddelats är
färdig, inkommer sökanden till förmedlingsorganet med slutlig låneansökan
96
Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
i två exemplar. Till denna ansökan skall vara bifogat intyg angående erhållen
eller utlovad bottenkredit, eventuella ändringsritningar, registreringsbevis,
vissa andra handlingar samt i förekommande fall avskrift av
bolagsordning eller stadgar i kooperativt och kommunalt företag.
Innan ansökan insändes till det långivande organet — bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnden — utföres besiktning och standardkontroll av
byggnaden genom förmedlingsorganet. Ansökningen, försedd med eventuella
erinringar mot utförande och standard, insändes härefter av förmedlingsorganet
till det långivande organet.
Inom bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden granskas de inkomna
handlingarna. Därvid kontrolleras om de är fullständiga, erforderlig komplettering
ombesörjes och i förekommande fall granskas bolagsordning och
stadgar. Om bostadsstyrelsen vid sin granskning finner, att byggherren
vidtagit ändringar av förut godkända ritningar eller tekniska beskrivningar
eller att besiktningsmannen i något avseende gjort anmärkningar mot utförandet,
överlämnas ärendet till tekniska byrån för granskning och åtgärd.
Efter denna granskning gör lånebyråns marksektion en granskning av
det slutliga tomtprisets eller tomträttsavgäldens skälighet.
Sedan marksektionen slutfört sin granskning överlämnas ärendet — om
det är fråga om flerfamiljshus — till lånebyråns flerfamiljshussektion.
Tidigare i förmedlingsorganet uppgjorda beräkningar granskas, varvid
korrigering eller omarbetning sker i mycket stor utsträckning. Om försenad
avlyftning av byggnadskreditiv förorsakat extra kostnader, göres pålägg
för dessa på produktionsvärdet. Även här sker en granskning av att frågan
om underliggande krediter lösts på ett tillfredsställande sätt.
Sedan denna granskning slutförts, upprättas förslag till slutligt lånebeslut.
Ärendet överlämnas härefter till juridiska sektionen, som'' slutgranskar
detsamma. Därvid justeras det av flerfamiljshussektionen upprättade
beslutsförslaget och lånevillkor samt lånegränser fastställes definitivt.
En ny kontroll verkställes om att underliggande krediter lösts på
ett tillfredsställande sätt.
Sedan ärendet härefter blivit föremål för föredragning på flerfamiljshussektionen
återgår det till juridiska sektionen, vilken utskriver lånebeslutet.
För flerfamiljshusärenden, som utflyttats till länsbostadsnämnderna, är
behandlingsgången ungefär likartad. Även när det gäller egnahemslån infordras
intyg om erhållen eller utlovad bottenkredit.
Sedan låneansökan beviljats insänder den lånesökande på fastställt formulär
en särskild framställning om utbetalning av lån till förmedlingsorganet,
som efter genomgång av handlingarna vidarebefordrar ansökningen
till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden. Med denna ansökan
bifogas reverser och inteckningshandlingar, pantförskrivningshandlingar,
gravationsbevis, avskrift av reverser till bottenlånekrediterna, slutbesiktningsbevis,
brandförsäkringsbevis och de övriga handlingar som kan ha
föreskrivits i det slutliga lånebeslutet, registreringsbevis samt, i förekommande
fall, bolagsordning, stadgar, ekonomiska planer och uppgifter angående
förhandsteckning av bostadsrätt.
Efter kontroll av att alla begärda handlingar insänts och sedan dessa
granskats, upprättas amorteringsplan och beräkning av ränteeftergift. Sedan
ärendet införts i särskild kontrolliggare uppföres det på utbetalningsbesked,
som jämte ett exemplar av det slutliga lånebeslutet och amorteringsplanen
överlämnas till kamerala sektionen. Brandförsäkringsbeviset över
-
Kiingl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
97
lämnas till brandförsäkringsavdelningen, som registrerar det och fortlöpande
bevakar att försäkringspremierna betalas. Från ombudsmannasektionen
erhåller kamerala sektionen utbetalningsbesked, varefter lånet
genom kassans försorg utbetalas till vederbörande förmedlingsorgan som
i sin tur utbetalar det till låntagaren.
För de flerfamiljshus- och egnahemslåneärenden, som behandlas på länsbostadsnämnderna,
sker motsvarande genomgång av ärendena. Länsbostadsnämnden
utbetalar dock icke lånebeloppen utan insänder till bostadsstyrelsen
förteckningar över utbetalningar som skall göras,, varefter dessa
sker från styrelsen.
J ‘‘
Utredningen anser att förmedlingsorganen på basis av den granskning
som i det föregående föreslagits skola ankomma på dem, även bör få fastställa
belåningsvärdet och helt ta hand om de formaliteter som fram till
låneutbetalningen kan anses nödvändiga. Under förutsättning att följande
betingelser föreligger, nämligen att vid förmedlingsorganets beviljande av
det preliminära beslutet besked av länsbostadsnämnden erhållits att medel
inom givna låneramar kan ställas till förfogande, att utfästelse om de
underliggande lånen föreligger, att bolagsordning och stadgar kan granskas
och godkännas lokalt samt att de förordade bestämmelserna i fråga om
belåningsvärdet skall vara utslagsgivande, finner utredningen att den nuvarande
ordningen i övrigt bör kunna ersättas med enbart en av förmedlingsorganet
avgiven deklaration, vilken bifogas ansökningen om slutligt
lån och insändes till länsbostadsnämnden. Denna deklaration skulle samtidigt
bli en rekvisition på lånet. Till deklarationen skulle, förutom uppgifter
beträffande produktionsvärde, underliggande lån in. m., endast behöva
fogas gravationsbevis och inteckningshandlingar för det statliga lånet
jämte uppgifter om vart pengarna skall sändas.
Samma indelning av kommunerna som föreslagits beträffande granskningen
förutsättes gälla i fråga om lånebeslut och låneutbetalning. Detta
skulle innebära, att de största kommunerna, eller ca 200, helt skulle svara
för handläggningen av lånebeslut och låneförberedelse såväl i fråga om
flerfamiljshus som egnahemslån, medan för den till antalet större gruppen
av kommuner, eller ca 850, som har ett mindre antal ärenden, länsbostadsnämnden
skulle svara för lånebesluten. Enligt utredningens mening vore
det önskvärt, att man utan undantag kunde decentralisera besluten i
låneärenden till förmedlingsorganen. Del anses dock icke möjligt alt nu
jämställa den större gruppen kommuner med den mindre kommungruppen.
Så snart förutsättningar härför kan anses föreligga bör en prövning ske
av frågan om en successivt alltmera utbredd decentralisering av beslutanderätten
till förmedlingsorganen kan verkställas.
Ombcsiktningar
Enligt både kungörelsen om egnahemslån m. m. och tertärlånekungörelsen
ålägges de kommunala förmedlingsorganen att under lånetiden hålla
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119
98
Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1958
uppsikt över vården av belånade byggnader (31 § resp. 35 §). Bostadsstyrelsen
kräver att samtliga belånade byggnader skall ombesiktigas vart
femte år samt att besiktningsinstrument skall upprättas och insändas till
styrelsen. I båda kungörelserna stadgas, att det lånebeviljande organet -—
om byggnad på grund av vanvård eller eljest förlorar i värde — äger uppsäga
lånet helt eller delvis, omedelbart eller å viss dag (16 § resp. 35 §).
Utredningen anför, att de obligatoriska femårsbesiktningarna innebär en
betydande arbetsbelastning. Detta gäller i första hand förmedlingsorganen,
men förfarandet medför även ett omfattande administrativt arbete i bostadsstyrelsen.
Antalet besiktningar per år utgör f. n. ca 30 000, men detta
antal kommer, om nuvarande bestämmelser även skall gälla i fortsättningen,
att växa till närmare 40 000 inom de närmaste åren. Avisering om
att besiktning skall företagas sker genom skrivelse från bostadsstyrelsen
till förmedlingsorganen. Enligt utredningen torde med den angivna beräkningsgrunden
antalet skrivelser kunna uppskattas till omkring 75 000
per år.
Utredningen konstaterar, att de ombesiktningar, som nu sker vart femte
år, är avsedda att vara en kontroll på att säkerheten för det statliga lånet
inte minskas. Utredningen anser emellertid, att riskerna för vanvård av
bostadshus, vilka förvaltas av kommunala och allmännyttiga företag, i
realiteten är att anse som en kommunal angelägenhet. Beträffande bostadsrättsföreningarna
framhålles, att de kommunala representanterna i föreningarnas
styrelser eller, om sådana icke är utsedda, de kommunala
observatörerna, ger kommunen goda möjligheter att även på annat sätt än
genom ombesiktningar följa föreningarnas vård av sina fastigheter. Även
beträffande egnahemmen finner utredningen, att det kommunala engagemanget
liksom lokalkännedomen utgör motivering nog för att överlåta
ombesiktningsverksamheten till kommunerna. Utredningen föreslår, att
de nuvarande av bostadssyrelsen aviserade och förmedlingsorganen ålagda
obligatoriska femårsbesiktningarna slopas och ersättes med besiktningar
endast i den utsträckning, som vederbörande förmedlingsorgan finner nödvändig
med hänsyn till kraven på lånesäkerhet.
Undantag göres dock av utredningen för de s. k. experimenthusen med
hänsyn till att ett speciellt intresse kan föreligga för bostadsstyrelsen att
följa dessa hus efter färdigställandet. Utredningen föreslår därför, att
besiktning av experimenthus i lämplig omfattning skall kunna påfordras
genom bostadsstyrelsen.
Försäkringskontroll
I såväl kungörelsen om egnahemslån som kungörelsen om tertiär- och
tiHäggslan föreskrives, att det lånebeviljande organet äger uppsäga utelöpande
lån till inbetalning, om nöjaktig brandförsäkring ej längre föreligger
(24 § resp. 16 §). Uppsägningen kan enligt kungörelserna avse hela
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
lånet eller del därav och kan ske omedelbart eller å viss dag. Denna föreskrift
har av bostadsstyrelsen intagits bland lånevillkoren i skuldförbindelserna.
I villkoren stipuleras även alt låntagaren skall ersätta all kostnad
för brandförsäkring, som fordringsägaren finner skäl att i hans ställe
teckna.
Inom bostadsstyrelsens kanslibyrå finnes organiserad en särskild arbetsgrupp,
som har till uppgift att bevaka att försäkringarna upprätthålles.
Av utredningens redogörelse härför framgår i huvudsak följande.
Den nu nämnda s. k. brandförsäkringsavdelningen registrerar och samlar
även de av vederbörande försäkringsföretag utfärdade ansvarsförbindelser,
som enligt bostadsstyrelsens föreskrifter skall medfölja framställning
om utfående av beviljat lån. Enligt dessa förbindelser kvarstår försäkringsföretagets
ansvarighet gentemot långivaren under sex veckor räknat
från den tidpunkt, då försäkringsföretaget lämnat långivaren meddelande
om att brandförsäkring uppsagts, ändrats eller upphört eller att
premien ej betalts. Då sådant meddelande inkommer från försäkringsföretag,
anmodas vederbörande förmedlingsorgan att tillse, att låntagaren
omedelbart vidtager sådana åtgärder beträffande belånade byggnader, att
desamma kan anses till betryggande värde försäkrade. Skulle låntagaren
icke följa denna anmaning, erlägger bostadsstyrelsen premien till försäkringsbolaget
och debiterar låntagaren kostnaderna härför i samband med
aviseringen av förfallande annuiteter å lånet.
Brandförsäkringsavdelningen har även att registrera och samla de ansvarsförbindelser,
som av försäkringsföretagen meddelas vid höjning av
försäkringsbelopp.
Den fortlöpande övervakningen av att de belånade fastigheterna är brandförsäkrade
till betryggande värde sker genom förmedlingsorganen i anslutning
till de påbjudna s. k. femårsbesiktningarna. Vid sådan besiktning sker
en värdering av fastigheten och i de fall försäkringen ej täcker återanskaffningsvärdet
anmodar förmedlingsorganet låntagaren att höja sin försäkring.
Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att bostadsstyrelsens och
förmedlingsorganens kontinuerliga övervakning av att belånade byggnader
under hela lånetiden är försäkrade till återanskaffningsvärde är förenat
med ett avsevärt arbete, vilket särskilt för förmedlingsorganens del är
betungande. Kostnaderna för denna övervakning kan enligt utredningens
mening icke anses stå i rimlig proportion till de risker staten i egenskap
av långivare skulle löpa, om denna övervakning upphörde.
Enligt utredningen kan det med tog hävdas, att den väsentliga kontrollen
ur statens-långivarens synpunkt görs vid långivningen genom att man då
tillser att försäkringen täcker byggnadsvärdet. Den höjning av försäkringsbeloppet,
soin därefter kan behöva verkställas på grund av stigande byggnadskostnader,
bör då vara låntagarens ensak. Utredningen framhåller, att
med det intresse, som kommunerna har i de kommunala och allmännyttiga
företagen, är det knappast att vänta att någon försumlighet beträffande
försäkringar skall uppkomma i fråga om bus, som ägs av sådana företag.
Detta kan ej heller behöva ske rörande hus, som ägs av bostadsrättsför
-
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
eningar. Den risk, som i något enstaka fall kan förefinnas beträffande
enskilda fastighetsägare, motverkas enligt utredningen i hög grad av att
belåningsgränsen i fråga om flerfamiljshus här ligger vid 85 procent av
bySSnadsvärdet och att densamma även då det gäller egnahem kan anses
vara försedd med säkerhetsmarginal.
Efter att ha avvisat tanken på att statsverket garderar sig mot riskerna
genom återförsäkring, diskuterar utredningen även den möjlighet, som
numera finns att till ett brandförsäkringsavtal av gängse typ knyta en
sådan klausul, att skaderegleringen baseras på återanskaffningsvärdet —
nuvärdet utan hänsynstagande till fastighetens värdeminskning genom
ålder och bruk (s. k. nyvärdesklausul). Härvid erinras, att till denna försäkring
även kan knytas en klausul, innebärande att försäkringens belopp
automatiskt höjes i takt med byggnadskostnadernas stegring (s. k. värdestegringsklausul).
Med hänsyn till bl. a. premiekostnaderna har utredningen
kommit till den slutsatsen, att man icke bör belasta låntagaren med
krav på obligatorisk tillämpning av de berörda klausulerna.
Utredningen framlägger i stället följande förslag i fråga om försäkringskontrollen.
Den granskning, som utföres av förmedlingsorganen och bostadsstyrelsen
i samband med själva långivningen, skall bibehållas och
avse, att försäkring till betryggande värde finnes före lånets utbetalande.
Däremot skall den granskning av brandförsäkringarna som nu sker under
lånens löptid slopas. Försäkringsbolagens nuvarande skyldighet att lämna
meddelande beträffande ändringar i fråga om försäkringarna skall kvarstå
liksom bolagens nuvarande ansvarighet intill sex veckor efter det att långivaren
erhållit sådant meddelande. Erhåller låntagaren meddelande som
nyss sagts bör annan åtgärd ej vidtagas än att låntagaren underrättas om
sin skyldighet att hålla fastigheten försäkrad till värde, som täcker de
statliga lånen, och att lånen kommer att uppsägas, därest försäkringen
icke återupplivas eller ändras till nämnda värde.
Beräkning av ränteefiergifter
Av utredningens redogörelse för nuvarande metoder för eftergifternas beräkning
inhämtas i huvudsak följande.
Beträffande flerfamiljshus gäller fr. o. in. den 1 juli 1957, att staten på
bottenlånen, i den mån de beräknas belöpa sig på bostäder, i princip garanterar
en högsta ränta för låntagaren uppgående till 4 procent på primärlån
i fastigheter färdigställda före den 1 januari 1951 och i fråga om
senare färdigställda fastigheter 3,5 procent. För sekundärlån garanteras
en häremot svarande ränta, av bostadsstyrelsen bestämd till 4,5 respektive
4 procent.
Om låntagaren förbundit sig att för primär- och sekundärlån erlägga
högre ränta än det lånebeviljande organet prövar möjlig att erhålla på allmänna
lånemarknaden skall — i stället för den faktiska räntan — lånemarknadsräntan
läggas till grund för bestämmande av eftergiftens storlek.
Motsvarande föreskrift gäller för det fall att lånemarknadsräntan sjunker
Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958
101
och låntagaren underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för att komma
i åtnjutande av den lägre räntan, oaktat han har möjlighet härtill.
Ränteeftergiftens storlek påverkas också av om lånen är bundna. Enligt
bestämmelserna påverkas ränteeftergiftens storlek också av om amortering
sker på bottenlån. I den mån sådan sker minskar ränteeftergiften i motsvarande
grad.
Det långivande organet äger fastställa ränteeftergiftens storlek för en
följd av år. Beräkningen skall då grundas på de uppgifter, som föreligger
vid en sådan tidsperiods början. Denna s. k. schablonmetod för beräkning
av ränleeftergifter till flerfamiljshus innebär endast, att eftergiften uträknas
individuellt för varje fastighet men skall utgå med oförändrat belopp under
en följd av år, förutsatt att amortering ej sker på primärlån eller på sekundärlån
i snabbare takt än för det enskilda sekundärlånet gällande amorteringsplan
förutsätter och — då fråga är om obundna lån — att räntesatsen
ej förändras.
För egnahem gäller i princip samma bestämmelser angående ränteeftergift
som i fråga om flerfamiljshus. Eftergiften utgår här dock med i författningen
angivna belopp. Dessa varierar i fråga om nybyggnad mellan
300 och 820 kronor per år samt i fråga om ombyggnad mellan 180 och 490
kronor per år. Schablonbeloppen för egnahem jämkas om fördjupning av
egnahemslånet skett. Även för egnahem sker en sänkning av ränteeftergiften,
om amortering sker på bottenlånen.
Efter förslag i proposition 100: 1957 har tills vidare som försöksverksamhet
möjlighet öppnats att bevilja ränteeftergift för byggnadsföretag,
som icke finansieras med statliga lån. Därvid har för egnahem fastställts
ett eftergiftsbelopp av 500 kronor för enfamiljshus och 750 kronor för tvåfamilj
shus.
Utredningen anför, att uträkningen och tillgodoförandet av ränteeftergifter
medför ett omfattande arbete hos såväl bostadsstyrelsen som ett stort
antal av förmedlingsorganen. Detta sammanhänger med gällande bestämmelser,
vilka gör det nödvändigt med en kontinuerlig individuell granskning
under hela lånetiden av förändringar genom amorteringar, genom
bindning av lånen samt genom konvertering av bundna lån. Med det starkt
växande antalet lån blir detta arbete mycket betungande.
Konstruktionen av det nuvarande systemet för ränteeftergifternas beräkning
medför vidare enligt utredningens uppfattning, att vederbörande
låntagare icke kan ha något intresse av att söka pressa ned sina räntekostnader.
Om han genom bindning av lån eller på annat sätt lyckas pressa
sina räntekostnader, medför detta, att ränteeftergiften minskas i motsvarande
mån. Att använda sparmedel för att amortera på bottenlån lönar sig
sålunda inte.
Utredningen anser, att reglerna för ränteeftergift bör utformas så att
låntagarna stimuleras att placera sina lån till fördelaktigast möjliga ränta.
Ränteeftergiftens storlek bör därför icke vara beroende av om lånen är
bundna eller obundna eller om eget kapital insättes i större eller mindre
omfattning eller om amortering skett på primärlånet och ej heller av om
större amortering än den normalt fastställda sker på sekundärlånet. Enligt
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
utredningen bör vidare låntagarna stimuleras till extra amorteringar på tertiärlån
genom kompensation för räntebortfall.
Utredningen tänker sig sålunda, att lånemarknadsränta skulle fastställas
dels med ett procenttal för primärlån, dels med ett procenttal för sekundärlån
och i båda fallen gälla lika för såväl bundna som obundna lån. Dessa
fastställda lånemarknadsräntor skulle varieras med hänsyn till marknadsräntans
utveckling. Vid ränteeftergiftens beräkning skulle någon hänsyn
ej tagas till låntagarens faktiska räntekostnad, utan eftergiften skulle utgå
oavsett om eget eller lånat kapital helt eller delvis insatts i bottenläge och ej
påverkas av amorteringar på sekundärlån.
En tillämpning av de nu angivna principerna skulle enligt utredningen
medföra en avsevärd arbetsbesparing genom att någon individuell detaljberäkning
ej skulle erfordras av den stora och starkt växande lånestocken.
Omräkningar i samband med förändringar i det allmänna ränteläget skulle
kunna ske helt tabellmässigt och med användande av arbetsbesparande
maskiner i betydligt större utsträckning än f. n. Möjlighet skulle härigenom
erhållas att upprätta schabloner även för eftergifter avseende flerfamiljshus.
Utredningen föreslår, att åt bostadsstyrelsen uppdrages att efter de av
utredningen angivna riktlinjerna utarbeta förslag till schabloner för ränteeftergifternas
beräkning.
Kamerala uppgifter m. m.
Utredningen behandlar bl. a. det kamerala förfarandet beträffande förskott
på egnahems- och förbättringslån. Härvid erinras, att enligt gällande
bestämmelser förmedlingsorganet äger att efter medgivande av det lånebeviljande
organet, sedan lånebeslut fattats, utlämna förskott å egnahems-
och förbättringslån. Enligt praxis uppgår dessa förskott till högst
50 procent av lånebeloppet. Förskott rekvireras av förmedlingsorganen och
för samtliga förskott går kommunen i borgen.
Enligt utredningen skulle bokföringen och utbetalning av förskott å
egnahemslån väsentligt förenklas hos bostadsstyrelsen om kommunerna
finge utbetala förskott enligt en av styrelsen på förhand fastställd förskottsram,
varvid kommunerna skulle avräkningsvis gottskrivas erhållna
förskottsmedel i samband med utbetalningen av resp. lån.
Beträffande bokföring av lån, amortering och räntor erinrar utredningen,
att bostadsstyrelsen beslutat övergå till hålkortssystem och att den
härför beställda maskinparken kommer att vara i full drift omkring den
1 juli 1958. Då utredningen tänkt sig en centralisering till bostadsstyrelsen
av ett flertal kamerala uppgifter föreslår utredningen en utvidgning av
den beställda maskinparken, innebärande en kostnadsökning med 65 000
kronor. Enligt utredningen kommer ökningen att innebära mångdubbelt
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 103
större kostnadsminskningar ifråga om personal, särskilt hos förmedlingsorganen.
Utredningen anför, att det kanske största kamerala arbetet inom bostadslångivningen
består av inkassering av amorteringar och räntor. I inkasseringsarbetet
är f. n. samtliga instanser, alltså bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna
och förmedlingsorganen, engagerade. Varje åtgärd, som
kan vidtagas för att nedbringa detta arbete, får därför stor betydelse. Utredningen
anser, att en väsentlig rationalisering och förenkling kan ske
framför allt i samband med den förutsatta övergången till hålkortsteknik,
vilken möjliggör att avierna kan utskrivas helt på mekanisk väg. Den viktigaste
förändringen beträffande avierna, som utredningen vill föreslå, är
att utsändandet av dessa sker direkt till låntagarna med förbigående av
såväl länsbostadsnämnd som förmedlingsorgan.
Utredningen granskar vidare förfaringssättet vid utbetalning av famil jebostadsbidrag
och erinrar, att om en bidragstagare är egnahemsägare och
samtidigt har statliga lån ett kvittningsförfarande tillämpas mellan bidrag
samt amorteringar och räntor. Denna kvittning sker genom förmedlingsorganets
försorg. Till annan bidragstagare än egnahemsägare skall bidrag
där så kan ske, utgå genom avdrag på hyra eller årlig avgift till bostadsrättsförening.
Detta innebär, att bidragen genom förmedlingsorganens försorg
utbetalas kvartalsvis till hyresvärd, bostadsrättsförening eller annan
av förmedlingsorganet bestämd mottagare. Bostadsstyrelsen lämnar förskott
på bidragsbeloppen, vilka förskott redovisas av kommunerna vid varje
års slut.
Utredningen anför, att eftersom aviseringen angående räntor och amorteringar
enligt utredningens förslag skall ske direkt från bostadsstyrelsen
till vederbörande låntagare, även kvittningen måste ske hos styrelsen och
icke såsom nu genom vederbörande kommuns försorg. Genom utnyttjande
av hålkortsanläggningens kapacitet kan vidare bostadsstyrelsen utföra detta
redovisningsarbete väsentligt billigare och säkrare. I fråga om sådana bidragstagare,
som bebor egnahem utan statliga lån, bör enligt utredningen
utbetalning ske kontant till mottagaren. Även beträffande sådana bidragstagare,
som bebor hyreslägenheter eller har bostadsrätt, har utredningen
kommit till den uppfattningen, att familjebostadsbidragen liksom de flesta
övriga sociala bidrag bör utbetalas direkt till bidragstagarna.
Med hänsyn till den ytterligare förenkling, som kan vinnas i fråga om
utbetalning och övervakning av familjebostadsbidrag, föreslår utredningen
vidare, att 8 och 10 §§ kungörelsen om familjebostadsbidrag ändras så, att
nytt bidrag utgår fr. o. m. kvartalet efter det, under vilket bidragsvillkoren
blivit uppfyllda, resp. att bidrag upphör med utgången av det kvartal, under
vilket flyttning skett till lägenhet där bidrag icke kan utgå. I båda fallen
är tidsperioden nu kalendermånad.
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Utredningen berör i detta sammanhang även rutinerna för beräkning av
ränteeftergifter. Utredningen anför, att i den mån utredningens förslag till
schablonmetoder vid uträkningen av ränteeftergifterna skulle vinna beaktande,
detta kommer att innebära lättnader för bostadsstyrelsen även ur
rent kameral synpunkt. De enligt schablon beräknade ränteeftergifterna
kan nämligen intagas i ett hålkortskartotek, vilket i stort sett oförändrat
kan användas för utbetalning av dylika eftergifter period efter period. I
detta fall kan en förhållandevis mycket stor vinst göras genom övergång
till hålkortsmetoden.
Bland andra frågor som enligt utredningen har betydelse för det kamerala
arbetet är förfallodagarna för de statliga lånen. Utredningen anför, att
förfallodagarna enligt gällande kungörelser är förlagda till halvårsskiftena.
Kring dessa tidpunkter koncentreras även avräkning av ränteeftergifter
och tillgodoförande av familj ebostadsbidrag till bidragstagare med statligt
belånade egnahem. Dessutom skall vid samma tidpunkter familj ebostadsbidrag
utgå till andra bidragstagare.
Med hänsyn framför allt till den beräknade tillväxten av låiiestocken och
för att ernå en samordning med förfallodagarna för de lån, som av kreditinstituten
lämnas för berörda fastigheter, föreslår utredningen, att för de
statliga lånen skall gälla förutom nuvarande halvårsskiften även övriga
kvartalsskiften.
I anslutning till sitt tidigare förslag att lånegranskningen skall fullgöras
av de kommunala förmedlingsorganen förutsätter utredningen, att
de tekniska akterna även skall arkiveras där. De redan hos bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna arkiverade tekniska akterna anser utredningen
av lämplighetsskäl alltjämt böra förvaras hos dessa organ.
Under erinran att utredningen även föreslagit, att beslut om lån skall
fattas av de större kommunerna och för övriga kommuner av länsbostadsnämnderna,
föreslår utredningen, att förvaringen av säkerhetshandlingarna
för lånen koncentreras till nämnderna. Enligt utredningens mening bör
även de hos bostadsstyrelsen kvarvarande säkerheterna för tidigare beviljade
lån, utom såvitt avser lantarbetarbostadslån, utflyttas till länsbostadsnämnderna.
Slutligen torde i förevarande sammanhang en redogörelse få lämnas för
utredningens förslag om införande av en särskild låneavgift för täckande
av kostnaderna för den statliga bostadsorganisationen.
Enligt utredningen ingår i statens kostnader för subventioneringen av
bostadsbyggandet en icke obetydlig del av de för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
anvisade avlönings- och omkostnadsanslagen jämte pensions-
och lokalkostnader. De för budgetåret 1957/58 anvisade avlönings- och
omkostnadsanslagen uppgår till sammanlagt 9,1 milj. kronor och de med
långivningen och låneförvaltningen förenade kostnaderna svarar för större
delen av detta belopp. För budgetåret 1958/59 har bostadsstyrelsen begärt
105
Kurujl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
anslag med sammanlagt 10,2 milj. kronor. Med den utformning, som den
bostadspolitiska organisationen erhåller vid ett genomförande av utredningens
förslag, kan kostnaderna för långivning och förvaltning beräknas
minska högst väsentligt, men de torde i allt fall komma att uppgå till
minst 5 milj. kronor per år.
Utredningen finner det angeläget, att den bostadslångivande och låneförvaltande
organisationen ej ges större omfattning än de aktuella arbetsuppgifterna
med tillämpande av rationella arbetsmetoder kräver. Kostnaderna
för den erforderliga organisationen synes utredningen böra täckas av
låntagarna genom en särskild förvaltningsavgift. Avgiften bör därvid avvägas
så att kostnadstäckning i stort erhålles och därmed varieras efter kostnadernas
förändringar.
Vid sina överväganden har utredningen kommit till den uppfattningen,
att en förvaltningsavgift lämpligast borde uttagas med ett engångsbelopp i
samband med utbetalningen av lånet. Utredningen finner, att en engångsavgift
på 0,5 procent skulle täcka beräknade låne- och förvaltningskostnader
i bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna efter den föreslagna omorganisationen
och föreslår, att en sådan avgift uttages.
Forsknings-, konstruktions- och experimentverksamhet
Utredningen anför, att den statliga husbyggnadsforskningen främst torde
handhas av statens nämnd för byggnadsforskning och byggnadsstyrelsen,
varjämte bostadsstyrelsens teknisk-ekonomiska byrå i sina utredningar är
inriktad på bostadsbyggandet. Även statens provningsanstalt torde fylla
en viktig uppgift i rationaliseringsverksamheten. Forskning på husbyggnadsområdet
bedrives för övrigt med statligt stöd av ett flertal institutioner,
såsom ingenjörsvetenskapsakademien, svenska träforskningsinstitutet,
svenska forskningsinstitutet för cement och betong m. fl.
Då det gäller den kontinuerliga kontakten med och deltagandet i byggnadsforskningen,
är det enligt utredningen främst statens nämnd för
byggnadsforskning, byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen, som är engagerade.
Utredningen erinrar att det i samband med att statens nämnd för
byggnadsforskning inrättades år 1953 förutsattes ankomma på Kungl. Maj :t
att närmare fastställa nämndens förhållande till bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Enligt vad utredningen inhämtat har frågan om en sådan
gränsdragning emellertid icke prövats av Kungl. Maj :t.
Utredningen konstaterar, att byggnadsforskning instruktionsmässigt åligger
såväl byggnadsstyrelsen som statens nämnd för byggnadsforskning.
Förekomsten av sådana uppgifter även hos bostadsstyrelsen innebär därför
enligt utredningen onödig splittring. Risken för dubbelarbete är också stor.
De skäl, som tidigare motiverat förekomsten av en teknisk-ekonomisk rationaliseringsverksamhet
hos bostadsstyrelsen, nämligen att man genom villkor
i samband med den statliga långivningen skulle kunna påverka rationa
-
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
liseringstaklen, föreligger, som den faktiska utvecklingen blivit, enligt utredningens
mening ej längre.
Bostadsstyrelsens godkännande av nya material och metoder finner utredningen
kunna få vissa konkurrensbegränsande följder och bör därför
skiljas helt från långivningen. I de fall prövning erfordras och uppgiften
att verkställa sådan ej faller inom byggnadsstyrelsens ämbetsområde, synes
uPP§iften lämpligen böra åvila statens nämnd för byggnadsforskning. Denna
nämnd bör enligt utredningen från bostadsstyrelsen få övertaga även arbetsuppgifterna
beträffande experimenthus samt den mera brett upplagda, till
kontakten med allmänheten syftande upplysningsverksamheten rörande nya
rön på husbyggandets område.
De grenar av bostadsstyrelsens teknisk-ekonomiska verksamhet, som
avser typhuskonstruktioner, driftkostnadsundersökningar samt byggnadskostnadsindex,
finner utredningen ha sådana starka samband med långivningen,
att dessa uppgifter alltjämt bör ankomma på bostadsstyrelsen.
Informations- och serviceverksamhet
Utredningen behandlar till en början bostadsstyrelsens direktivgivning
till länsbostadsnämnder och förmedlingsorgan samt erinrar, att denna sker
genom stencilerade cirkulär, som samlats i två serier, en för länsbostadsnämnderna
och en för förmedlingsorganen.
Enligt utredningen har det från förmedlingsorganen allmänt gjorts gällande,
att bostadsstyrelsens information dels kommit förmedlingsorganen
tillhanda för sent och dels varit mindre upplysande än motsvarande direktiv
till länsbostadsnämnderna. Serien har dessutom varit svår att hantera
på grund av mängden gällande cirkulär.
Utredningen anser, att informationen bör uppläggas så att i en och samma
fråga likalydande och lika omfattande direktiv och upplysningar bör lämnas
till länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen samt lägger fram
närmare förslag beträffande utformningen av meddelandesystemet.
Härefter granskar utredningen bostadsstyrelsens statistik över bostadsbyggandet
samt lån- och bidragsgivningen, vilken statistik utges dels i form
av stencilerade sammanställningar och meddelanden, dels i särtrycket Bostadsbyggandet,
vilket innehåller årsstatistik och ingår i serien Sveriges
officiella statistik, och dels i Sociala meddelanden, där viss kvartalsstatistik
och en del redogörelser för statistiska undersökningar publiceras.
Utredningen har icke ansett sig böra framlägga något förslag i fråga
om den kvantitativa eller kvalitativa avvägningen av statistiken men har
vid sin granskning av området kommit till den uppfattningen, att bostadsstyrelsens
statistikverksamhet bör underkastas en allmän översyn, varvid
möjligheterna till synkronisering med andra statliga myndigheters statistikarbete
och nedskärning av uppgiftslämningen från kommunerna särskilt
bör beaktas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
107
I ett par statistikverksamheten berörande avseenden framlägger utredningen
vissa detalj förslag.
Beträffande den hjälp, som bostadsstyrelsen genom planeringsbyrån lämnar
kommunerna vid uppläggandet av bostadsförsörjningspinner, framhåller
utredningen, att denna service är av stor betydelse men att den bör
begränsas till rådgivning. Om direkt arbetsbiträde även lämnas kommunerna
bör dessa ersätta statsverket härför.
Enligt vad utredningen inhämtat förekommer förhandsgranskning av tillämnade
byggnadsprojekt, innan preliminär ansökan ännu ingivits, i stor
utsträckning hos både bostadsstyrelsen och länsbostadsnämndera. Den tendens,
som uppstår när förhandsgranskningsmöjligheten tages i anspråk
mer eller mindre systematiskt och som medför dels en dubblering av arbetet
härmed och dels att de kommunala granskningsorganen i tveksamma
fall underlåter att taga ställning, är enligt utredningens mening förkastlig.
Utredningen utgår emellertid från att de kommunala instanserna genom
den av utredningen förordade aktiviserade direktiv- och rådgivningsverksamheten
kompletterad med kurser, konferenser och besök hos förmedlingsorganen
skall bli i större utsträckning skickade att bära det ansvar,
som i realiteten åvilar dem.
Organisations- och personalfrågor
I kapitel 15 av betänkandet behandlar utredningen återverkningarna av de
i det föregående redovisade förslagen på bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
organisation. Även förmedlingsorganens ställning i låneorganisationen
beröres i detta sammanhang.
Bostadsstyrelsens organisation
Byggnadslåneutredningen erinrar inledningsvis, att den målsättning som
utredningen uppställt för bostadsstyrelsens verksamhet får till konsekvens
en ändring av arbetsinriktningen. Denna ändring innebär, att tyngdpunkten
i styrelsens arbete förskjutes från den löpande befattningen med granskning
och beslut i låneärenden till direktivgivning åt granskande och beslutande
organ och att följa utvecklingen på bostadsmarknaden i stort.
Utredningen lägger härefter fram detaljerade förslag beträffande personaluppsättningen
på styrelsens olika byråer. Utredningens förslag till personaluppsättning
för bostadsstyrelsen innebär en nettominskning med 90
tjänster i förhållande till organisationen den 1 oktober 1957. Besparingen
uppskattas av utredningen till nära 2 milj. kronor. För personalminskningarnas
realiserande förutsätter utredningen, att en viss övergångstid måste
beräknas.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Länsbostadsnämndernas organisation
I fråga om länsbostadsnämndernas organisation finner utredningen det
icke möjligt att nu draga några bestämda slutsatser utan anser, att personalbehovet
bör prövas då närmare erfarenhet vunnits beträffande verkningarna
av den föreslagna arbetsomläggningen. Då utredningen utgår från att
nämndernas arbetsbörda totalt sett kommer att minska, avstyrker utredningen
de förslag till pesonalförstärkning, som bostadsstyrelsen upptagit i
sina petita för nästa budgetår.
Vad angår länsarkitektsorganisationens nuvarande medverkan i ritningsgranskningen
framhåller utredningen, att behovet av denna hjälp åt nämnderna
kommer att kraftigt nedgå. En minskning av kostnaderna för detta
ändamål, vilka torde kunna beräknas till ca 300 000 kronor per år, bör
därför kunna ske. Utredningen förutsätter vidare, att bostadsstyrelsen
tillvaratar uppkommande möjligheter att minska kostnaderna för arvodesanställd
juristhjälp åt nämnderna.
Förmedlingsorganens ställning i låneorganisationen
Utredningen anför, att förmedlingsorganens uppgifter i den låneorganisation,
som utredningen tänkt sig, ingalunda är ny för dessa organ.
Tvärtom kan det sägas, att de i stort sett får samma uppgifter som de tidigare
haft. Även om utredningens förslag baseras på en utslagsgivande
grundgranskning av låneärenden i förmedlingsorganen är det därmed icke
utredningens mening att kommunernas kostnader för låneärendenas handhavande
skall öka. Å andra sidan bör den av utredningen föreslagna centrala
maskinbearbetningen av aviseringar, bokföringen av amorteringar och
räntor samt framför allt avräkningen centralt av familjebostadsbidrag och
ränteeftergifter möjliggöra besparingar i kommunerna. Storleken av dessa
besparingar uppskattar utredningen till omkring hundratalet tjänstemän.
Då utredningen föreslagit, att en mindre kommungrupp skall erhålla befogenhet
att själv fatta beslut i låneärenden, har utredningen därmed icke
bortsett från att detta får till följd att statsmedel kan komma att disponeras
genom beslut av kommunal myndighet. Enligt utredningen blir emellertid
formellt sett så icke fallet, eftersom bostadsstyrelsen skall vara den
utbetalande myndigheten och det s.k. redogöraransvaret liksom nu blir knutet
till det i styrelsen fattade beslutet.
Utredningen berör slutligen frågan om besvär över de beslut, som fattas
av förmedlingsorganen tillhörande den nyssnämnda mindre kommungruppen.
Om besvär över sådant förmedlingsorgans beslut skulle få anföras
hos länsbostadsnämnd, bostadsstyrelsen och Kungl. Maj :t, skulle detta
enligt utredningen innebära, att sökande från denna kommungrupp skulle
få ytterligare en besvärsinstans jämfört med sökande från kommuner för
vilka lånebeslut fattas av länsbostadsnämnd. Utredningen föreslår därför,
Kangl. Maj.ls proposition nr 119 år 1958
109
att besvär över lånebeslut som fattas av förmedlingsorgan skall få anföras
direkt hos bostadsstyrelsen.
Yttranden
Beträffande byggnadslåneutredningens allmänna synpunkter
på möjligheterna till förenklingar har önskemålet om att undvika dubbelarbete
och åstadkomma en smidigare handläggning av låneärenden understrukits
eller lämnats utan erinran i yttrandena. Utredningens uppfattning
att detta syfte bäst uppnås genom att överflytta långivningen från de statliga
organen till kommunerna har emellertid föranlett övervägande kritiska
synpunkter. I ett flertal yttranden har även alternativa förslag framlagts.
En utflyttning av långivningen till kommunerna tillstyrkes i princip av
statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens organisationsnämnd, lokaliseringsutredningen, Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen, drätselkammaren i Hälsingborg och
fastighetsnämnden i Malmö. I flera av dessa yttranden angives som uttrycklig
förutsättning härför, att de kommunala organen bedömes vara i
tekniskt och administrativt avseende rustade att handlägga ifrågavarande
arbetsuppgifter.
Bostadsstyrelsen avstyrker i ett starkt kritiskt yttrande att långivningen
flyttas ut till kommunerna. Styrelsen anför bl. a., att det inte finns mycket
av verklig utredning i betänkandet. Uppfattningar och påståenden om nuvarande
förhållanden är i alltför hög grad grundade på sporadiska och
okontrollerade uppgifter ur icke redovisade källor. Tyvärr överensstämmer
de ofta inte med verkligheten, vilket särskilt är fallet på de avgörande
punkterna. Enligt styrelsen bör undersökningar göras om möjligheterna
att genom en mer detaljerad samordning av ax-betet i kommunerna och hos
de långivande organen minska den totala arbetsvolymcn. Även en del spörsmål,
som berörts i betänkandet eller som har kommit upp i diskussionen
kring detsamma, bör ägnas ett närmare studium.
Länsbostadsnämnderna i Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Västerbottens
län avstyrker, att utredningens förslag lägges till grund för statsmakternas
beslut.
Även i yttranden från övriga länsbostadsnämnder har genomgående kritiska
synpunkter kommit till uttryck. Allmänt anses, alt utredningen icke
anfört övertygande skäl för den föreslagna decentraliseringen till förmedlingsorganen.
Särskilt påtalas, att utredningen icke tillfredsställande utrett
frågan om kommunernas ansvar gentemot staten för beviljade lånemedel
eller frågan om kommunernas möjligheter, bl. a. med hänsyn till tillgången
på kvalificerad personal, att övertaga långivningen. I samma riktning uttalar
sig statens hyresråd, drätselkammaren i Gävle och HSB.
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Svenska stadsförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, drätselkammaren
i Uppsala och Hyresgästernas riksförbund har gjort allmänna
uttalanden i avstyrkande riktning. Drätselkammaren i Kiruna framhåller,
att kommunernas kostnader icke blivit föremål för närmare övervägande
och att det med skäl kan antagas att utredningens förslag åtminstone på
längre sikt skulle medföra en övervältring av statliga förvaltningskostnader
på kommunerna. Liknande synpunkter framföres av bl. a. drätselkammaren
i Norrköping. Enligt Sveriges fastighetsägareförbund kan det ej
förväntas, att de kommunala förmedlingsorganen kommer att med fullkomlig
opartiskhet handlägga låneärendena.
Såsom ett alternativ till den av utredningen föreslagna utflyttningen
till kommunerna uppställer bostadsstyrelsen en fortsättning av den
redan påbörjade decentraliseringen till länsbostadsnämnderna. Under erinran
att denna decentralisering inträdde i ett nytt skede under 1957, i det
att låneärenden rörande flerfamiljshus i ett stort antal orter då utflyttades,
anser styrelsen det angeläget att en ytterligare utflyttning av behandlingen
av nya låneansökningar icke forceras i snabbare takt än styrelsen
efter hörande av nämnderna bedömer vara lämplig och möjlig.
För en fortsatt decentralisering av låneärenden till länsbostadsnämnderna
uttalar sig vidare statens nämnd för byggnadsforskning, länsbostadsnämnderna
i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs och Västernorrlands
län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Riktigheten av en sådan lösning ifrågasättes av SABO, som anser det
vara av väsentlig betydelse att bostadsstyrelsen såsom det ledande organet
för bostadsbyggandet konfronteras med de problem som uppstår vid bostadsbyggandet
i landet. Enligt organisationen bör förhandsgranskning och
teknisk granskning kunna läggas på kommunerna medan övriga med långivningen
sammanhängande uppgifter i syfte att nå en så snabb handläggning
som möjligt bör centraliseras till bostadsstyrelsen. En lösning efter
samma linjer förordas även av Svenska riksbyggen och stadskollegiet i
Stockholm.
Ett annat alternativ framföres av länsbostadsnämnden i Gävleborgs län,
som anser att en decentralisering av ärendebehandlingen även kan ske så,
att den tekniska granskningen och byggnadskostnadsgranskningen helt
överlåtes på förmedlingsorganen, medan låneärendena i övrigt prövas av
länsbostadsnämnderna.
Särskilda uttalanden i decentraliseringsfrågan bar vidare gjorts av bl. a.
Svenska sparbanksföreningen, enligt vilken man bör eftersträva en lösning
på så sätt att i varje fall lånebesluten skall ankomma på länsbostadsnämnderna
samt av drätselkammaren i Göteborg, som förordar, att en decentralisering
till kommunerna göres beroende av att dessa genom eget
beslut förklarar sig beredda att övertaga uppgifterna.
111
Kung!. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Av byggnadslåneutredningens olika detaljförslag har förslaget om att
överföra ansvaret för den tekniska granskningen till kommunerna
vunnit instämmande i flertalet yttranden.
Bostadsstyrelsen finner det antagligt, att en utflyttning av den tekniska
granskningen skall visa sig värdefull. Styrelsen erinrar, att en sådan utläggning
försöksvis påbörjats till Göteborgs stad och Kramforsdistriktet, varjämte
beslut fattats om utläggning till Sjuhäradsbygdens arkitektkontor
(södra Älvsborgs län) och till Sundsvalls stad. Försöken har fortgått under
alltför kort tid för att det skall vara möjligt att dra några säkra slutsatser,
men styrelsen önskar fortsätta försöksverksamheten i lämplig takt. Även
flertalet länsbostadsnämnder uttalar sig för en utflyttning under förutsättning
att kompetent personal finns att tillgå. Statens nämnd för byggnadsforskning
har givit uttryck åt samma uppfattning.
Stadskollegiet i Stockholm, fastighetsnämnden i Malmö samt drätselkamrarna
i Göteborg, Borås och Kiruna anser, att den tekniska granskningen
utan olägenhet bör kunna åvila förmedlingsorganen, medan drätselkammaren
i Örebro och HSB anser, att granskningen bör ligga hos byggnadsnämnderna.
Svenska landskommunernas förbund tillstyrker, att förmedlingsorganen
övertar ansvaret för den tekniska granskningen såvitt gäller en- och tvåfamilj
shusärenden. I fråga om flerfamiljshusärenden anser förbundet, att
granskningen bör åvila länsbostadsnämnderna. Svenska riksbyggen förordar
en liknande uppdelning av granskningen.
Byggnadsstyrelsen framhåller, att det bör ankomma på bostadsstyrelsen
att till förmedlingsorganen lämna de erforderliga tekniska låneföreskrifterna,
vilka förutsättes utarbetade i nära kontakt med byggnadsstyrelsen.
Svenska arkitekters riksförbund förordar för sin del, att den granskning,
som nu handhaves av länsarkitektkontoren på länsbostadsnämndernas uppdrag,
fortsättes och utvecklas.
Byggnadslåneutredningens förslag om att beslutanderätten i låneärenden
skall överföras till de större kommunerna avstyrkes
av bostadsstyrelsen under hänvisning bl. a. till att utredningen icke tillfredsställande
utrett frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
för beviljade lånemedel. Byggnadsstyrelsen, Svenska landskommunernas
förbund och drätselkammaren i Kiruna har givit uttryck åt samma
uppfattning. HSB och Hyresgästernas riksförbund avstyrker uttryckligen
förslaget.
Riksräkenskapsvcrket kan ej ansluta sig till utredningens uppfattning att
redogöraransvaret allt fortfarande skall vara knutet till det av bostadsstyrelsen
fattade utbetalningsbeslutet. Enligt ämbetsverkets mening bör
övervägas, att vederbörande kommun åläggs någon form av ekonomiskt
ansvar för av kommunens organ fattade lånebeslut.
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Statens hyresråd, Sveriges juristförbund och Svenska bankföreningen
anför principiella invändningar mot att de kommunala organen ensamma
skall få avgöra huruvida och med vilket belopp statslån skall få beviljas.
Svenska riksbyggen anser det synnerligen ovisst om kommunerna har
möjlighet att åtaga sig ett sådant ansvar, som skulle bli följden av utredningens
förslag. Svenska stadsförbundet uppställer oförändrad ansvarsfördelning
som ett oavvisligt villkor från kommunalt håll för att en överflyttning
av beslutanderätten skall vara tänkbar. I samma riktning uttalar
sig drätselkamrarna i Göteborg, Norrköping, Örebro och Uppsala.
Förslaget om slopande av de nuvarande om besiktningarna av
belånade bostadshus tillstyrkes i huvudsak av flertalet länsbostadsnämnder,
Svenska stadsförbundet, Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
stadskollegiet i Stockholm, drätselkamrarna i Göteborg,
Norrköping, Borås, Uppsala och Örebro.
Bostadsstyrelsen finner, att förslaget innebär så långt gående förenklingar
att styrelsen icke kan tillstyrka detsamma. Styrelsen anser det
emellertid ostridigt att arbetet enligt nuvarande ordning är betungande
samt framhåller, att styrelsen därför sedan länge varit inställd på förenklingar
och att diskussion i frågan pågår inom styrelsen. Avstyrkande
yttranden har vidare avgivits av bl. a. Svenska sparbanksföreningen, HSB
och drätselkammaren i Gävle. Även riksräkenskapsverket, Svenska bankföreningen
och fastighetsnämnden i Malmö uttalar sig för ett bibehållande
av ombesiktningarna men understryker samtidigt behovet av förenklingar.
Statens nämnd för byggnadsforskning föreslår, att den nuvarande ordningen
ersättes med besiktningar av ett statistiskt urval av fastigheter med
undantag för experimenthus, där regelbundna besiktningar bör bibehållas.
Utredningens förslag till förenkling av försäkringskontrollen har
i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Statskontoret förordar, att brandförsäkringarna förses med s. k. nyvärdesklausul
och värdestegringsklausul. Om detta sker synes brandförsäkringsgranskningen
böra inskränkas till att med hjälp av försäkringsbolagens
ansvarsförbindelser tillse att försäkringarna alltjämt består. Även länsbostadsnämnden
i Västmanlands län anser, att krav på sådana klausuler
bör ställas. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam framhåller,
att en ytterligare förenkling av kontrollen kan ernås genom införande
av s. k. bankförsäkring.
Bostadsstyrelsen är i motsats till utredningen av den meningen, att om
en återförsäkring av styrelsen och länsbostadsnämnderna medför en väsentlig
besparing, detta är ett gott skäl för att anlita denna möjlighet.
Inom styrelsen pågår en undersökning härav. Riksräkenskapsverket förordar,
att kontrollen av brandförsäkringarna under lånens löptid bibehålies.
De av utredningen uppdragna riktlinjerna för beräkning av rånte -
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 113
eftergifter tillstyrkes i princip av flertalet remissorgan, som yttrat sig
i frågan.
Svenska riksbyggen framhåller, att i den mån en schablonmässig beräkning
kan utformas som underlättar det administrativa arbetet bör detta
accepteras. Enligt statskonto: et bör det tillses, att det nya systemet icke
kommer att medföra större utgifter än nuvarande individuella system.
Svenska sparbanksföreningen är av den meningen, att lånemarknadsräntan
bör överensstämma med den obundna räntan om utredningens förslag skall
kunna genomföras.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen ställer sig tveksam till om generella
schabloner kan genomföras på andra grunder än att schablonbeloppen
fastställes från vid varje tidpunkt gällande marknadsränta för obundna
lån. Stadskollegiet i Stockholm uttalar, att den av utredningen förordade
schablonmässiga beräkningen blir svår att tillämpa eftersom kapitalmarknaden
icke medger den av utredningen förutsatta valfriheten i fråga om
bundna och obundna lån.
Avstyrkande yttranden har avgivits av Hyresgästernas riksförbund och
SABO. Sistnämnda organisation anför, att utredningens förslag till beräkning
av ränteeftergifter i realiteten torde innebära en garanterad ränteeftergift,
medan nu gällande bestämmelser ger företagen en garanterad
ränta. Skillnaden kan vara av stor betydelse för de allmännyttiga företagen,
varför förslaget avstyrkes.
Bostadsstyrelsen förklarar, att den icke är beredd tillstyrka utredningens
förslag bl. a. av det skälet att styrelsen icke haft möjlighet att överblicka
storleken av de utgiftsökningar, som sannolikt skulle bli följden.
I fråga om de kamerala uppgifterna har utredningens förslag till bokföring
och utbetalning av förskott på egnahems- och förbättringslån
avvisats av bostadsstyrelsen såsom innebärande en ej praktisk
lösning. Länsbostadsnämnden i Blekinge lån har gjort liknande uttalande.
Vad utredningen anfört beträffade rationalisering och förenkling av arbetet
med bokföring av lån, amortering och räntor samt inkassering
har föranlett instämmande i de flesta yttrandena.
Bostadsstyrelsen anser, att de tekniska möjligheterna ej är oöverkomliga
vad det gäller avisering direkt till låntagarna. Beträffande inkasseringen
anser styrelsen dock, att kommunernas medverkan är av omistligt
värde. Styrelsen avser emellertid att i samråd med en del kommuner få
fram ytterligare material för att belysa frågan.
Statistiska centralbyrån har uttalat sig om den av utredningen föreslagna
utvidgningen av maskinparken för övergång till hålkortssystem. Enligt
byrån bör styrelsen förses med en egen bålkortsanläggning. Däremot
ifrågasättes behovet av en så omfattande maskinanläggning som utredningen
föreslagit.
Beträffande förfaringssättet vid utbetalning av familjebostads8
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 119
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
bidrag har bostadsstyrelsen med ledning av utredningens förslag undersökt
möjligheterna till en ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande och så
litet arbetskrävande rutin som möjligt och därvid kommit fram till att förslaget
bör avvisas som opraktiskt i flera hänseenden. Ej heller Svenska
sparbanksföreningen är övertygad om att utredningens förslag innebär en
förenkling. Svenska riksbyggen ställer sig betänksamt men vill ej motsätta
sig förslaget.
Drätselkamrarna i Göteborg, Borås och Gävle samt fastighetsnämnden
i Malmö har särskilt uppmärksammat utredningens förslag om utbetalning
av bidrag direkt till bidragstagarna samt i likhet med bostadsstyrelsen
motsatt sig detsamma. Avstyrkande uttalanden har vidare gjorts av de
länsbostadsnämnder, som yttrat sig i frågan.
I motsats till utredningen anser bostadsstyrelsen att förvaringen
av säkerhetshandlingar för tidigare beviljade lån vid en ev. utflyttning
av låneärendena bör kvarligga hos styrelsen. Utredningens förslag
till spridning av förfallodagarna är bostadsstyrelsen icke
beredd att nu uppta till prövning.
Förslaget om uttagande av en särskild låneavgift för täckande av
kostnaderna för den statliga bostadsorganisationen tillstyrkes av statskontoret,
som finner en avgift av en procent å utgående lånebelopp motiverad.
Riksräkenskapsverket, Svenska bankföreningen och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
delar principiellt utredningens uppfattning.
Hyresgästernas riksförbund, HSB och Svenska riksbyggen motsätter sig
bestämt förslaget. Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Landsorganisationen och flera länsbostadsnämnder avstyrker
likaså. SABO anser tendensen att belasta bostadsbyggandet med nya pålagor
oroande. Kooperativa förbundet ifrågasätter, om inte förslaget bör
betraktas som varande av rent bokföringsmässig natur.
Avstyrkande yttranden har vidare avgivits av bl. a. stadskollegiet i Stockholm,
fastighetsnämnden i Malmö samt drätselkamrarna i Göteborg, Uppsala,
Gävle och Kiruna, vilka anser konsekvensen fordra att även de kommunala
organen får täckning för sina kostnader.
Delade meningar har vidare kommit till uttryck beträffande utredningens
förslag angående forsknings-, konstruktions- och experimentverksamhetens
handhavande.
Statskontoret anser i likhet med utredningen, att en koncentration till
statens nämnd för byggnadsforskning av den statliga byggnadsforskningen
bör eftersträvas. Av samma mening är byggnadsstyrelsen, statens organisationsnåmnd,
Svenska riksbyggen, Hyresgästernas riksförbund, HSB och
Landsorganisationen.
Bostadsstyrelsen avstyrker utredningens förslag under framhållande,
att icke någon av de uppgifter som nu handhas av styrelsen kan överföras
till annat organ eller läggas ned utan betydande men för styrelsens verk
-
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
samhet. Även statens nämnd för byggnadsforskning avstyrker samt framhåller
bl. a., att de kanaler, som bostadsstyrelsen har, gör att styrelsen i
betydligt större utsträckning än som är möjligt för nämnden kan sprida
kännedom om praktiska erfarenheter från bostadsbyggandet. Kooperativa
förbundet gör liknande uttalande.
SABO och fastighetsnämnden i Malmö har givit uttryck åt den meningen,
att det är naturligt att bostadsbyggandets praktiska forskningsuppgifter
ligger hos det organ som har ansvaret för bostadsfrågan.
Byggnadslåneutredningens synpunkter på bostadsstyrelsens informationsverksamhet
har i allmänhet understrukits eller lämnats utan
erinran i remissyttrandena.
Bostadsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning hur informationen
i princip bör läggas upp. En översyn härav planeras av styrelsen.
Byggnadsstyrelsen understyrker, att bostadsstyrelsens informationsverksamhet
bör ske enligt nya linjer innebärande en effektivisering och aktualisering
av direktivgivningen både till länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen.
Svenska landskommunernas förbund, stadskollegiet i Stockholm
samt länsbostadsnämnderna i Stockholms, Malmöhus och Kopparbergs
län har givit uttryck åt samma uppfattning.
I fråga om utredningens synpunkter på statistikverksamheten har
bostadsstyrelsen ingen erinran mot en översyn av statistiken över bostadsbyggandet
i vad den bygger på uppgifter från kommunerna. En sådan
översyn bör enligt styrelsen ske i samråd med 1956 års statistikkommitté.
Statistiska centralbyrån anser, att samtliga av utredningen berörda frågor
bör hänskjutas till nämnda kommitté. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen
bör ett ställningstagande till mera genomgripande förändringar i bostadsstyrelsens
statistik icke ske isolerat från frågan om utformningen av statistiken
över byggnadsproduktionen och speciellt bostadsproduktionen.
Mot utredningens förslag om en avgiftsbelagd service åt kommunerna
vid upprättande av bostadsförsörjningsplaner har bostadsstyrelsen
ingen erinran men avser att återkomma till frågan i ett större sammanhang.
Statskontoret anser, att kommunerna bör ersätta statsverket kostnaderna
icke enbart för arbetsbiträde utan även för rådgivning. Stadskollegiet
i Stockholm och Svenska landskommunernas förbund avstyrker
uttryckligen förslaget.
Byggnadslåneutredningens förslag i fråga om organisationen av
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna har icke upptagits
till prövning av bostadsstyrelsen och har i övrigt endast föranlett vissa allmänna
uttalanden under remissbehandlingen.
Statskontoret förutsätter att bostadsstyrelsen, sedan det av utredningen
förordade nya systemet på förevarande område börjat tillämpas, föreslår
de personalförändringar, som kan befinnas erforderliga. Statens organisa
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
tionsnämnd uttalar, att utredningens organisationsförslag torde kunna
tjäna som riktpunkt vid genomförandet av det föreslagna systemet för långivningen.
TCO förutsätter, att statsmakterna på allt sätt söker mildra verkningarna
för personalen om utredningens förslag medför personalindragningar. Även
arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att vissa åtgärder kan bli påkallade
för att i enskilda fall underlätta en omplacering.
Departementschefen
Innan bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna tillkom den 1 juli 1948
handhades lån- och bidragsgivningen till bostadsförsörjningen av egnahemsorganisationen
och statens byggnadslånebyrå. Samtidigt med de nya
bostadspolitiska organens tillkomst genomfördes viktiga ändringar och utvidgningar
av lån- och bidragsgivningen. En successiv decentralisering av
arbetsuppgifter från bostadsstyrelsen till de lokala organen förutsattes därvid
komma till stånd. Slutlig ställning togs dock icke till frågan i vilken takt
eller omfattning en utflyttning av ärendegrupper borde ske med hänsyn till
att en mera slutgiltig ny organisation icke ansågs kunna skapas omedelbart.
Utbyggandet av länsorganen förutsattes ske i så långsam takt att den erfarenhet,
som vanns under utbyggnaden, kunde beaktas vid den slutliga utformningen
av organisationen för ifrågavarande organ.
Under åren 1949—1957 har i enlighet med de allmänna riktlinjer som
uppdragits för verksamheten en omfattande successiv utflyttning av ärenden
från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna och kommunerna ägt
rum. Början gjordes med ärenden angående egnahemslån och förbättringslån.
Därefter utflyttades vissa flerfamiljshusärenden och ärenden angående
familjebostadsbidrag.
Enligt nuvarande fördelning handlägger bostadsstyrelsen centralt ärenden
angående tertiärlån till flerfamiljshus i städer med minst 50 000 invånare,
i vissa grannkommuner till Stockholm och Göteborg samt i några
andra kommuner. Därjämte handlägger styrelsen ärenden angående egnahemslån
och förbättringslån, som avser Stockholms stad. Styrelsen handlägger
vidare ärenden avseende pensionärsbostadsbidrag samt förbereder
ärenden angående statsbidrag till pensionärshem och lån till studentbostäder,
i vilka ärenden Kungl. Maj:t meddelar beslut. Länsbostadsnämnderna
handlägger alla övriga ärenden angående tertiärlån till flerfamiljshus liksom
alla ärenden rörande egnahemslån och förbättringslån utom vad gäller
Stockholms stad. Kommunerna (förmedlingsorganen) handlägger alla ärenden
angående familjebostadsbidrag samt förmedlar i övrigt alla förut
nämnda låne- och bidragsärenden. Kommunerna svarar därjämte för byggnadskontroll
såväl under byggnadstiden som därefter.
Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 117
Syftet med de vidtagna decentraliseringsåtgärderna har varit att statliga
lån och bidrag skall kunna beviljas på ett enkelt och smidigt sätt. På senare
tid har även andra åtgärder vidtagits i förenklande syfte. Hit hör de av
Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna att preliminära beslut om tertiär- och
tilläggslån skall meddelas innan byggnadsföretag igångsättes, vidare att vid
prövningen av preliminära ansökningar angående sådana lån beräkning av
byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror ej skall utföras, samt slutligen
den genomförda maximeringen av belåningsvärdena för bostadshus.
Med hänsyn till den statliga bostadslångivningens stora ekonomiska betydelse
har det emellertid befunnits påkallat att undersöka möjligheterna att ytterligare
förenkla handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån
och därmed sammanhängande frågor. Denna uppgift har anförtrotts åt
byggnadslåneutredningen.
Utredningen föreslår, att man i syfte att undvika dubbelarbete och åstadkomma
en smidigare handläggning skall helt decentralisera långivningen
och det därmed förenade arbetet med kostnadsgranskning, teknisk kontroll
och låneförberedelse och förlägga detta arbete till kommunerna. Å andra
sidan förutsätter utredningen, att vissa förvaltningsuppgifter, avseende
bl. a. amorteringar, räntor och familjebostadsbidrag, på grund av möjligheterna
till maskinanvändning centraliseras till bostadsstyrelsen. Enligt utredningens
förslag skulle styrelsen i första hand bli en direktivgivande och
övervakande myndighet, medan länsbostadsnämnderna skulle få uppgiften
att vara rådgivande organ främst för de mindre kommunerna och att tills
vidare besluta i låneärenden som angår dessa kommuner.
Vad till en början angår fördelningen av ärenden på olika organ har i
remissyttrandena, främst från bostadsstyrelsen, åtskilliga invändningar
riktats mot en så långt gående decentralisering som utredningens förslag
innebär. Främsta skälet härtill synes vara att utredningen icke anses ha helt
övertygande utrett frågan om kommunernas möjligheter att övertaga långivningen
eller frågan om deras ansvar i förhållande till staten för beviljade
lånemedel. I flera yttranden förordas en fortsatt men till länsbostadsnämnderna
begränsad utflyttning av ärenden från bostadsstyrelsen, medan i
andra åter föreslås en centralisering till styrelsen.
Vid övervägande av denna fråga har jag kommit till den uppfattningen
att förutsättningar f. n. icke föreligger för ett genomförande av så genomgripande
ändringar i ärendefördelningen mellan de bostadspolitiska organen,
som utredningen har föreslagit. Jag förordar, att tills vidare de åtgärder
vidtages, som framgår av det följande.
I likhet med utredningen anser jag, att bostadsstyrelsens uppgift i huvudsak
bör begränsas till direktivgivning, upplysningsverksamhet, övervakning
i form av stickprovskontroll samt handläggning av besvärsärenden. Den
tidigare påbörjade utflyttningen av flerfamiljshusärenden till länsbostadsnämnderna
bör därför enligt min mening fortsättas och under nästa bud
-
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
getår genomföras i den utsträckning som visar sig praktiskt möjlig. Vidare
bör ärenden angående bidrag till pensionärsbostäder utflyttas till nämnderna.
Frågan om en utflyttning av de ärenden som bostadsstyrelsen handlägger
rörande Stockholms stad — där någon motsvarighet till länsbostadsnämnderna
ej finnes — torde det få ankomma på bostadsstyrelsen att
utreda.
För länsbostadsnämndernas vidkommande skulle resultatet av denna
utflyttning av ärenden från bostadsstyrelsen bli, att nämnderna i fortsättningen
får handlägga samtliga låneärenden samt ärenden angående bidrag
till pensionärsbostäder.
Beträffande de kommunala förmedlingsorganen förutsätter jag, att dessa
liksom hittills skall handlägga alla ärenden angående familjebostadsbidrag
samt svara för erforderlig byggnadskontroll. Med beaktande av byggnadslåneutredningens
förslag härutinnan samt den i stort sett samstämmiga anslutningen
i remissyttrandena synes det emellertid böra övervägas att låta
kommunerna, i den utsträckning som befinnes praktiskt lämplig, ensamma
svara även för den tekniska granskningen i låneärenden.
Som bostadsstyrelsen erinrat har en begränsad sådan utflyttning påbörjats
som försök. Enligt min mening bör denna utflyttning fortsättas. Till en
början torde den tekniska granskningen kunna anförtros åt städer med
minst 10 000 invånare samt annan kommun, där byggnadsnämnden har tillgång
till arkitekt. Granskningen bör utföras av förmedlingsorganet eller
byggnadsnämnden eller eljest det organ som kommunen finner lämpligt.
I den mån den tekniska granskningen utlägges på kommunerna ändras
även länsbostadsnämndernas uppgifter beträffande ifrågavarande låneärenden
till att avse endast värdering, uträkning av lånebelopp, frågor om säkerhet
för lånet samt i förekommande fall hyressättning ävensom att meddela
beslut i låneärenden.
Såsom jag anfört i det föregående (s. 39) bör det övervägas att sedermera
överföra även ärenden angående pensionärsbostadsbidrag till de kommunala
förmedlingsorganen.
Av väsentlig betydelse för genomförandet av de av mig förordade decentraliseringsåtgärderna
är att bostadsstyrelsens direktivgivning till länsbostadsnämnder
och förmedlingsorgan blir klar och entydig. Anvisningar,
som innefattar villkor för lån, bör vara tillgängliga även för lånsökande.
Vidare bör av direktiven klart framgå de metoder som tillämpas i fråga om
värdering och hyressättning. Av särskild vikt är att kommunernas byggnadskontroll
och tekniska granskning blir så enkel som möjligt, vilket bör
beaktas vid utformning av direktiven. Beträffande själva uppläggningen av
informationen torde byggnadslåneutredningens synpunkter tjäna till värdefull
ledning. Med hänsyn till frågans betydelse anser jag, att direktiven bör
fastställas av Kungl. Maj:t. Jag har därför för avsikt att föreslå Kungl.
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Maj :t alt uppdraga åt bostadsstyrelsen att inkomma med förslag till direktiv
i enlighet med vad jag nu anfört.
I samband med den nu behandlade frågan om bostadsstyrelsens direktivgivning
har byggnadslåneutredningen bl. a. aktualiserat vissa frågor rörande
styrelsens statistik samt föreslagit skyldighet för kommunerna att
ersätta statsverket vissa kostnader för styrelsens medverkan vid uppläggandet
av bostadsförsörjningsplaner. Vad gäller statistiken ansluter jag mig till
statistiska centralbyråns mening att de av utredningen berörda frågorna
lämpligen bör hänskjutas till 1956 års statistikkommitté. Frågan om en
avgiftsbelagd service vid upprättandet av bostadsförsörjningsplaner anser
jag däremot böra anstå tills vidare i avvaktan på den omprövning av frågan
om kommunernas skyldighet att uppgöra sådana planer, som styrelsen förutskickat.
Av de förenklingsåtgärder i övrigt, som byggnadslåneutredningen förordat,
har förslaget om att slopa de obligatoriska femårsbesiktningarna av
belånade bostadshus tillstyrkts i det övervägande antalet yttranden. Bostadsstyrelsen
har för sin del vitsordat, att arbetet därmed är betungande,
varför styrelsen sedan länge varit inställd på förenklingar. Enligt vad jag
inhämtat har styrelsen numera utfärdat nya föreskrifter, vilka torde betydligt
underlätta arbetet för såväl förmedlingsorgan som styrelsen. Föreskrifterna
innebär bl. a., att femårsbesiktningarna begränsas till två för
varje fastighet samt att besiktningarna endast skall avse det yttre underhållet.
Med hänsyn härtill synes någon ytterligare åtgärd icke nu böra
vidtagas. Beträffande utredningens förslag till förenklad försäkringskontroll
synes icke heller några åtgärder påkallade innan resultatet föreligger av de
undersökningar i frågan, som enligt vad styrelsen upplyst pågår inom
denna. Jag finner vidare förutsättningar icke föreligga för att i nuvarande
läge pröva utredningens förslag i fråga om beräkningen av ränteeftergifter.
Utredningens förslag till förenkling av de kamerala uppgifterna innebär
bl. a. en centralisering av ett flertal uppgifter till bostadsstyrelsen. Förslaget
förutsätter en betydande utvidgning av den maskinpark, som redan är beställd
i samband med den av styrelsen tidigare beslutade övergången till
hålkortssystem. Enligt min mening bör erfarenheterna härav avvaktas innan
man vidtar ytterligare förenklingar. Utredningens förslag i fråga om de
kamerala uppgifterna innefattar emellertid värdefulla uppslag, som bör tillvaratagas
för framtiden.
1 likhet med flertalet remissorgan är jag icke beredd tillstyrka förslaget om
uttagande av en särskild löneavgift för täckande av kostnaderna för den
statliga bostadsorganisationen. Den av utredningen förordade utflyttningen
till länsbostadsnämnderna av pantvården rörande tidigare beviljade lån torde
böra ytterligare prövas av bostadsstyrelsen, innan slutlig ställning tages
härtill.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Beträffande den av utredningen föreslagna koncentrationen till statens
nämnd för byggnadsforskning av uppgifter i samband med den statliga byggnadsforskningen
tår jag framhålla, att jag av Kungl. Maj :t bemyndigats att
tillkalla särskilda utredningsmän för att verkställa utredning angående nämndens
organisation och arbetsformer. Prövningen av byggnadslåneutredningens
förslag synes lämpligen böra anstå i avvaktan på resultatet av utredningen.
Vad härefter angår personalorganisationen för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
har byggnadslåneutredningen räknat med att dess förslag
skulle möjliggöra en nettominskning för styrelsens vidkommande med 90
tjänster i förhållande till organisationen den 1 oktober 1957. Som framgår
av det föregående har jag räknat med en successiv utflyttning av ärenden
från styrelsen till länsbostadsnämnderna. Med hänsyn härtill och då styrelsen
icke närmare prövat utredningens organisationsförslag saknas enligt
min mening tillräckligt underlag för att nu i detalj bedöma styrelsens personalfrågor.
Vad länsbostadsnämnderna beträffar kommer den förutsatta
utflyttningen av ärenden sannolikt att ställa krav på ytterligare personal.
På grund härav föreslår jag, att styrelsens och nämndernas personalorganisation,
på sätt närmare framgår av vad jag anför vid anmälan av avlöningsanslagen,
under nästa budgetår lämnas i huvudsak oförändrade och att det
får ankomma på bostadsstyrelsen att i samband med anslagsframställningen
för budgetåret 1959/60 avgiva förslag till en mera definitiv utformning av
organisationen, varvid även behovet av särskilda åtgärder för omplacering
av övertalig personal bör uppmärksammas.
Emellertid förutsätter jag, att bostadsstyrelsen redan under nästa budgetar
tillvaratar de möjligheter att minska styrelsens personal som kan yppa
sig. Uppkommande vakanser hos styrelsen bör få utnyttjas för den förstärkning
av nämnderna, som oundgängligen erfordras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
121
Anslag till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
Bostadsstyrelsen: Avlöningar
Anslag Nettoutgift
1956/57 ....................
1957/58 (statsliggaren s. 356)
1958/59 (förslag) ..........
3 983 800 4 037 283
4 111 000
4 502 700
Förberedelser för bostadsräkning år 1960
Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) gjort framställning om anslag till
förberedelser för 1960 års bostadsräkning.
Styrelsen erinrar, att Kungl. Maj:t genom beslut den 27 juni 1957 uppdragit
åt styrelsen att i samråd med statistiska centralbyrån utarbeta och
till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till en plan för en bostadsräkning
år 1960. Arbetet med planeringen, vilket påbörjades omedelbart, kommer
enligt styrelsen att medföra särskilda kostnader för personal, resor och
expenser. Styrelsen finner det dock icke möjligt att redan nu göra några
tillförlitliga uppskattningar av kostnaderna. För nästa budgetår bedömer
styrelsen medelsbehovet till ca 75 000 kronor. Styrelsen hemställer, att för
ändamålet anvisas ett särskilt förslagsanslag under femte huvudtiteln.
Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot bostadsstyrelsens
förslag, därest den planerade bostadsräkningen kommer till stånd.
Bostadsstyrelsen har sedermera (skr. 16/1 1958) i anledning av framställning
från Sveriges industriförbund hemställt, att under det av styrelsen
föreslagna anslaget anvisas ytterligare 30 000 kronor för uppgörande
av ett program för en fristående undersökning i syfte att bl. a. genom
intervjuer analysera bostadsefterfrågan och dess förändringar.
Bostadsstyrelsens anslagsframställning
Sedan bostadsstyrelsen (skr. 29/8 1957) lagt fram beräkningar angående
medelsbehovet under nästa budgetår, har styrelsen sedermera i samband
med att den tagit ställning till byggnadslåneutredningens förslag (skr.
16/1 1958) omprövat medelsbehovet och lagt fram förnyade beräkningar.
Yrkanden
Bostadsstyrelsen har hemställt, att anslaget böjes med 458 600 kronor.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Personalförstärkningar och
personalminskningar
ökning Minskning
1. Kanslibyrån:
1 förste byråsekreterare Ae 21 .................. 22 128
1 kanslist Ae 15 .............................. 16 236
1 maskinoperatör (maskinchef) Ae 13 ............ 14 640
10 biträden i reglerad befordringsgång under ett
halvt år .................................... 48 420
2. Tekniska byrån:
1 ingenjör Ae 17 18 000
2 biträden i reglerad befordringsgång ............ 19 368
3. Lånebyrån:
1 amanuens .................................. 16 236
4 ingenjörer högst Ae 15 ........................ 64 944
1 förste kansliskrivare Ae 12 .................... 13 908
5 biträden i reglerad befordringsgång ............ 48 420
4. Sociala sektionen:
2 kontorsskrivare Ae 13 ........................ 29 280
2 biträden i reglerad befordringsgång ............ 19 368
Löneregleringar
5. Vissa lönegradsfrågor m. in..................... 30 417
Omräkningar m. m.
6. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång
.......................................... 57 362
7. Övergång till statens löneförordning m. m......... 498 508
8. Avrlindning .................................... 43
687 939 229 339
+ 458 600 ''
9. En arvodestjänst och sju extra ordinarie tjänster föreslås ombildade till
ordinariebefattningar.
Motivering
1. Bostadsstyrelsen tillstyrker byggnadslåneutredningens förslag att
kanslibyråns allmänna sektion förstärkes med en förste byråsekreterare
i Ae 21 för uppgifter i samband med informations- och serviceverksamheten
samt med en kanslist i Ae 15 för blankettekniska göromål.
Kungl. Maj:ls proposition nr 119 år 1958 123
Enligt det förra året beslutade programmet för omläggning av lånebokföringen
kommer nya bokföringsmaskiner att börja installeras våren 1958.
På grund härav behöver kamerala sektionen snarast förstärkas med en
maskinoperatör i Ae 13 som kan ansvara för maskinernas skötsel, utarbeta
arbetsinstruktioner m. m.
Allt eftersom de nya maskinerna tages i bruk kan biträdespersonalen på
sektionen friställas från den avisering som verkställes med hittills använda
maskiner. Å andra sidan erfordras viss personal för arbetsuppgifter i samband
med själva omläggningen. Styrelsen beräknar, att högst 10 biträden
kan komma att friställas för i genomsnitt halva nästa budgetår.
2.—3. I samband med att styrelsen tagit ställning till byggnadslåneutredningens
förslag har styrelsen företagit en översyn av personalbehovet
beträffande tekniska byrån och lånebyrån. översynen har givit till resultat,
att styrelsen föreslår indragning av en ingenjör i Ae 17, fyra ingenjörer i
Ae 15, en amanuens, en förste kansliskrivare i Ae 12 och sju biträden i
reglerad befordringsgång.
4. I anslagsframställningen för innevarande budgetår (prop. 1957: 100
s. 145) anmälde styrelsen behov av en förstärkning av sociala sektionen
med två kontorsskrivare för stickprovsgranskning av kommunernas redovisningar
i fråga om familjebostadsbidrag. Styrelsen upprepar detta yrkande
samt föreslår därutöver en förstärkning med två biträden i reglerad
befordringsgång med hänsyn till bokföringsarbetets ökade volym.
5. Styrelsens förslag till löneregleringar innefattar uppflyttning å kanslibyrån
av en tjänst som förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektörstjänst
i Ao 24. På planeringsbyrån föreslås inrättande av en kanslibiträdestjänst
i Ae 7 i stället för ett vikariatslöneförordnande samt uppflyttning
av en kanslibiträdestjänst i Ae 7 till kontoristtjänst i Ae 9. I fråga om
tekniska byrån föreslås uppflyttning av en tjänst som arkitekt i Ae 23
till Ae 24, en ingenjörstjänst i Ae 15 till byråingenjörstjänst i Ae 19 och
två ingenjör stjänster i Ae 15 till Ae 17 samt en biträdesbefattning i reglerad
befordringsgång till kanslibiträdestjänst i Ae 7. På lånebyrån bör två
förste byråingenjörstjänster i Ae 23 utbytas mot byrådirektörstjänster i
Ae 24, en kanslibiträdestjänst i Ae 7 uppflyttas till kontoristtjänst i Ae 9
samt en biträdestjänst i reglerad befordringsgång ersättas med en kanslibiträdestjänst
i Ae 7. På byrån för teknisk-ekonomiska utredningar föreslås
uppflyttning av en byrådirektörstjänst i Ae 24 till Ae 20 samt två
byråingenjörstjänster i Ae 19 till förste byråingenjörstjänster i Ae21.
Slutligen föreslås i detta sammanhang, att sociala sektionen omändras
till byrå och alt arvodestjänsten såsom sektionschef på grund härav ändras
till byråchefstjänst i Bo 1. Vidare föreslås, att en förste bvråsekreterartjänst
i Ae 21 uppflyttas till Ae 23.
9. En på lånebyråns marksektion inrättad arvodestjänst, vars innehavare
har en ordinarie tjänst i Ao 24 inom lantmäteristaten, bör ombildas till
124
Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1958
ordinarie tjänst i denna lönegrad. Den föreslagna ordinariesättningen av
extra ordinarie tjänster avser en byrådirektör i Ae 26, två byrådirektörer
i Ae 24, två förste byråsekreterare i Ae 23, en förste kansliskrivare i Ae 12
och en kansliskrivare i Ae 10.
Yttranden
Statens lönenämnd, som yttrat sig över av styrelsen föreslagna lönegradsuPPflyttningar
av en biträdestjänst i reglerad befordringsgång å envar av
tekniska byråns arkitektsektion och lånebyråns juridiska sektion, två byråingenjörstjänster
i Ae 19 å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar samt
en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 21 å sociala sektionen, har icke
ansett sig kunna tillstyrka de föreslagna lönegradsuppflyttningarna.
Statskontoret, som avgivit yttrande över i bostadsstyrelsens petitaframställning
(skr. 29/8 1957) framlagda förslag, vill icke motsätta sig att den
föreslagna befattningen som maskinoperatör inrättas fr. o. m. nästa budgetår
under förutsättning att det uppgjorda tidsprogrammet för omläggningen
till hålkortsbokföring kan följas. Tjänsten anses tills vidare böra
uppföras å extra stat. Enär någon plan för organisationen av den blivande
hålkortsavdelningen icke nu kunnat angivas, har statskontoret emellertid
funnit den lämnade redogörelsen för de arbetsuppgifter, som skulle tillkomma
ifrågavarande befattningshavare, icke utgöra tillräckligt underlag
för att bedöma lämpligheten av den föreslagna löneställningen.
I utlåtande över bostadsstyrelsens anslagsäskanden för innevarande
budgetår uttalade statskontoret beträffande den sociala sektionen, att någon
utökning av den för granskningsverksamhet avsedda personalen icke borde
ifrågakomma, innan erfarenhet vunnits av den då genomförda centraliseringen
av verksamheten. Med hänsyn till de av styrelsen nu redovisade
erfarenheterna av granskningsarbetet anser statskontoret en viss förstärkning
vara motiverad. Personalökningen anses dock böra begränsas till ett
biträde i reglerad befordringsgång. Med hänsyn till pågående och väntade
utredningar kan statskontoret icke biträda förslagen om ordinariesättningar
och löneregleringar, vilka i de flesta fall innebär ett upprepande
av äskanden för innevarande budgetår.
Departementschefen
I det föregående har jag, i samband med att jag tagit ställning till byggnadslåneutredningens
förslag, förordat en fortsatt utflyttning av flerfamiljshusärenden
från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna. Emellertid
har jag icke funnit det möjligt att redan nu angiva i vilken omfattning
personal kan indragas hos styrelsen eller i vad mån länsbostadsnämnderna
behöver tillföras förstärkningar på grund av utflyttningen. Jag har
därför ansett, att dessa frågor bör ytterligare utredas av bostadsstyrelsen
125
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1958
och upptagas till närmare prövning vid behandlingen av styrelsens anslagsäskanden
för budgetåret 1959/60. A andra sidan har jag förutsatt, att styrelsen
tillvaratar de möjligheter till minskningar, som kan uppstå under
nästa budgetår, i den mån uppkommande vakanser icke behöver utnyttjas
för att förstärka nämndernas personal. Endast mindre ändringar bör med
anledning härav vidtagas i styrelsens och nämndernas personalorganisation
för nästa budgetår.
Vad angår bostadsstyrelsens personalorganisation under nästa budgetår
tillstyrker jag styrelsens förslag om inrättande av en tjänst som maskinoperatör.
Tjänsten bör upptagas i lönegrad Ae 13.
Övriga förslag till personalförstärkningar kan jag däremot icke tillstyrka.
Styrelsens förslag till lönegradsuppflyttningar och ordinariesättningar av
tjänster kan jag i nuvarande läge icke heller biträda.
De av styrelsen föreslagna personalminskningarna, omfattande sammanlagt
24 tjänster, varav dock 10 biträdestjänster under halva nästa budgetår,
bör godtagas tills vidare.
Vad jag nu förordat medför, inberäknat omräkningsposterna, en ökning
av medelsbehovet under anslaget med 341 700 kronor.
Kungl. Maj:t har den 27 juni 1957 uppdragit åt bostadsstyrelsen att i
samråd med statistiska centralbyrån utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag till plan för en bostadsräkning år 1960. För fullgörandet
av uppdraget har styrelsen anmält behov av särskilda medel, vilka uppskattningsvis
angivits till 75 000 kronor för nästa budgetår, samt föreslagit
uppförandet av ett särskilt anslag härför under femte huvudtiteln. Enligt
min mening är det angeläget, att den förutsatta planen för bostadsräkningen
kan upprättas utan dröjsmål. Emellertid synes något särskilt anslag
icke böra anvisas utan kostnaderna torde lämpligen böra bestridas från
förevarande anslag såvitt angår personalkostnaderna och i övrigt från styrelsens
oinkostnadsanslag. Jag föreslår, att under icke-ordinarieposten till
styrelsens avlöningsanslag för ändamålet anvisas ett belopp av 50 000 kronor.
Styrelsens förslag om anvisande av ytterligare medel för en fristående
undersökning angående bostadsefterfrågan och dess förändringar kan jag
inte tillstyrka.
Mina förslag i det föregående ökar medelsbehovet under anslaget med
sammanlagt (341 700 + 50 000) 391 700 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras
med (4 111 000 + 391 700) 4 502 700 kronor. Jag beräknar de olika
anslagsposterna sålunda:
avlöningar till ordinarie tjänstemän 1 029 800 (+ 271 900) kronor;
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 90 000
(+ 17 000) kronor;
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 771 100 (+ 413 900) kronor;
ersättningar till experter och sakkunniga 15 000 kronor;
rörligt tillägg 596 800 (—311 100) kronor.
126 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Bostadsstyrelsen: Omkostnader
Anslag Nettoutgift
1956/57 ............................ 555 000 574 913
1957/58 (statsliggaren s. 357) ........ 670 000
1958/59 (förslag) .................. 673 500
Yrkanden
Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) hemställt, att anslaget höjes med
107 500 kronor. |
|||
ökning |
Minskning |
||
1. |
Ersättningar för resor inom riket........ |
...... 4 000 |
|
2. |
Ersättningar för internordiska resor |
...... 2 500 |
|
3. |
Övriga expenser för eget behov.......... |
...... 100 000 |
|
4. |
Expenser för annat än eget behov........ |
...... 20 000 |
|
5. |
Hyra för hålkortsmaskiner m. m......... |
...... 1 000 |
|
6. |
Särskilda uppbördsmedel .............. |
20 000 |
|
127 500 |
20 000 |
||
+ 107 500 |
Motivering
1. Ersättningar för resor inom riket. Utgift 1955/56 73 837, 1956/57 64 224;
anslag 1957/58 80 000. — På grund av höjda biljettpriser bör posten räknas
upp med 4 000 kronor.
2. Ersättningar för internordiska resor. Under åren 1954—1956 uppgick
kostnaderna för styrelsens deltagande i bostadskonferenser med de nordiska
grannländerna till resp. 1 731, 2 572 och 1 869 kronor. För dylika resor, vartill
medel anvisats från annat anslag, bör upptagas en särskild delpost på
2 500 kronor under förevarande anslag.
3. Övriga expenser för eget behov. Utgift 1955/56 351 704, 1956/57 366 902;
anslag 1957/58 379 000. — Kostnaderna för styrelsens flyttning till nya lokaler
torde i huvudsak komma att belasta budgetåret 1959/60. För nästa
budgetår bör emellertid medel finnas disponibla för beställning av telefonväxel
till de nya lokalerna. Kostnaderna beräknas preliminärt till 100 000
kronor.
4. Expenser för annat ån eget behov. Utgift 1955/56 67 802, 1956/57
129 545; anslag 1957/58 65 000. — Medelsförbrukningen under det senaste
budgetåret har överstigit det anvisade anslaget med inemot 65 000 kronor,
ökningen hänför sig till utgifter för den nya typritningskatalogen och större
upplagor av styrelsens typritningar.
5. Hyra för hålkortsmaskiner m. m. Utgift 1955/56 55 000, 1956/57 80 956;
anslag 1957/58 160 000. — Den beställda hålkortsanläggningen kommer att
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
127
levereras under innevarande budgetår. Arbetet med omläggning till hålkortsmetod
av aviseringsarbetet beräknas vara genomfört under våren 1959. Dessförinnan
kan arbetet med styrelsens statistik icke överföras till hålkortsanläggningen.
Anslagsposten kommer under nästa budgetår att belastas med
utgifter för maskinhyra på 61 000 kronor och med kostnader för hålkortsbearbetning
utanför styrelsen på 100 000 kronor, varav 20 000 kronor för
aviseringsarbete och 80 000 kronor för statistiska arbeten.
6. Särskilda uppbördsmedel. Inkomst 1955/56 66 986, 1956/57 133 176;
beräknat 1957/58 80 000. — Det är ovisst om försäljningen av typritningar
och blanketter kan bli lika omfattande som under senaste budgetåret. Inkomsterna
synes icke böra beräknas till högre belopp än 100 000 kronor.
Yttrande
Statskontoret har icke något att erinra mot att medel till kostnader för
internordiska resor beräknas under styrelsens ordinarie reseanslag. Med
hänsyn till belastningen anser statskontoret dock icke någon uppräkning
av anslaget påkallad. Statskontoret har inhämtat, att oljeeldning numera
installerats i styrelsens nuvarande lokaler, vilka kommer att disponeras
även under nästa budgetår. På grund härav anser statskontoret, att posten till
bränsle, lyse och vatten (utgift 1956/57 33 308; anslag 1957/58 30 000) bör
höjas till 35 000 kronor. Styrelsens övriga förslag lämnar statskontoret utan
erinran.
Departementschefen
Posten till ersättningar för resor inom riket bör upptagas med oförändrat
belopp. Under posten till ersättningar för internordiska resor bör i enlighet
med styrelsens förslag beräknas 2 500 kronor. Jag har härvid räknat med
att båda posterna skall ge utrymme även för resor, som företages i samband
med styrelsens förberedelsearbeten för en bostadsräkning år 1960. Beträffande
posten till övriga expenser för eget behov har jag inhämtat, att någon
medelsanvisning inte erfordras under nästa budgetår för anskaffande av
den föreslagna telefonväxeln till styrelsens nya lokaler. Däremot torde styrelsen
erhålla bemyndigande att beställa växeln. Styrelsens beräkningar
beträffande posterna till expenser för annat än eget behov, hyra för hålkortsmaskiner
m. m. samt inkomstposten torde godtas. Den av statskontoret
föreslagna höjningen av posten till bränsle, lyse och vatten erfordras
enligt vad jag inhämtat inte.
Med anledning av vad jag sålunda anfört bör anslaget å ena sidan ökas
med (2 500 + 20 000 + 1 000) 23 500 kronor och å andra sidan minskas
med 20 000 kronor. Anslaget bör alltså höjas med 3 500 kronor och anvisas
med (670 000 + 3 500) 673 500 kronor.
128 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
Anslag Nettoutgift
1956/57 .......................... 3 291 700 3 491 665
1957/58 (statsliggaren s. 358) ...... 3 566 000
1958/59 (förslag) ................ 4 072 000
Yrkanden
Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) hemställt, att anslaget höjes med
663 000 kronor.
1. Personalförstärkningar ...................... 120 000
2. Löneregleringar ................................ 37 065
3. Omräkningar
Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång...... 65 523
Övergång till statens löneförordning...................... 440 412
+ 663 000
4. Antalet kontorsbiträdestjänster i Ao 5 ökas med 10 till 48.
Motivering
1. För att avlasta kamrerarnas arbetsbörda föreslår styrelsen, att försöksvis
vid några nämnder under nästa budgetår anställes en assistent, i
exempelvis 15 lönegraden, med i huvudsak samma teoretiska utbildning,
som krävs för kamrerarna.
2. Styrelsens förslag till löneregleringar avser uppflyttning av tjänsterna
som länsbostadsdirektör i Jönköpings, Malmöhus och Älvsborgs län från
Ao 24 till Ao 26. Vidare föreslås uppflyttning av nio förste byråinge njörstjänster
från Ae 21 till Ae 23 och nio kamrerstjänster från Ae 19 till Ae 21.
Två ingenjör stjänster i Ae 17 föreslås uppflyttade till byråingenjörstjänster
i Ae 19 och två ingenjörstjänster från Ae 15 till Ae 17 samt en kontoristtjänst
i Ae 9 till kansliskrivartjänst i Ae 10.
Yttranden
Statens lönenämnd har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att tillstyrka
bifall till de föreslagna lönegradsuppflyttningarna.
Statskontoret har erinrat, att det för tillfälliga personalförstärkningar
under anslaget disponibla beloppet höjdes med 75 000 kronor för innevarande
budgetår. De skäl bostadsstyrelsen nu anfört till stöd för förslaget
om en ytterligare höjning av detta belopp har icke övertygat statskontoret
om behovet härav. Ämbetsverket kan heller icke i nuvarande läge biträda
de föreslagna löneregleringarna.
Departementschefen
Såsom jag anfört vid anmälan av bostadsstyrelsens avlöningsanslag har
jag förutsatt, att den av mig förordade ytterligare utflyttningen av ärenden
129
Kanyl. Maj.ts proposition nr 119 är 1958
till länsbostadsnämnderna kan komma att medföra behov av personalförstärkningar
hos dessa redan under nästa budgetår. Emellertid har jag ansett,
att detta behov i avvaktan på att ställning kan tagas till en mera definitiv
utformning av personalorganisationen bör kunna tillgodoses genom
att uppkommande besparingar under styi-elsens avlöningsanslag får utnyttjas
härför. Hinder bör enligt min mening ej heller möta mot att styrelsen i stället
låter egen personal tillfälligt tjänstgöra hos nämnderna.
Av skäl som jag nu anfört är jag inte beredd tillstyrka den av styrelsen
föreslagna medelsanvisningen för personalförstärkningar. Även med prövningen
av styrelsens förslag till löneregleringar bör anstå tills vidare.
Såsom styrelsen föreslagit bör antalet ordinarie kontorsbiträden i Ao 5
ökas med 10 till 48.
Styrelsens beräkning av oinräkningsposterna, innebärande en ökning av
medelsbehovet med avrundat 506 000 kronor, bör godtas.
Anslaget bör höjas med detta belopp och alltså uppföras med (3 566 000 +
506 000) 4 072 000 kronor. Jag beräknar anslagsposterna sålunda:
avlöningar till ordinarie tjänstemän 785 500 (+ 221 500) kronor;
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, 75 000
kronor;
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 420 900 (+ 500 500) kronor;
ersättningar till experter och sakkunniga 280 000 kronor;
rörligt tillägg 510 600 (—216 000) kronor.
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
Anslag Nettoutgift
1956/57 ............................ 729 000 738 522
1957/58 (statsliggaren s. 359) ........ 753 000
1958/59 (förslag) ................. 603 000
Yrkanden
Bostadsstyrelsen har (skr. 29/8 1957) föreslagit, alt |
anslaget |
minskas med |
139 000 kronor. |
ökning |
Minskning |
1. Reseersättningar |
30 000 |
|
2. Lokalkostnader |
190 000 |
|
3. Expenser |
21 000 |
|
51 000 |
190 000 |
139 000
Motivering
1. Reseersättningar. Utgift 1955/56 242 848, 1956/57 271926; anslag
1957/58 290 000. •—- Anslagsposten bör räknas upp med hänsyn till beräknad
ökning av rcseverksamlieten och de höjda biljettpriserna.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 119
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
2. Lokalkostnader. Utgift 1955/56 188 294, 1956/57 215 405; anslag 1957/58
190 000. — Bostadsstyrelsen föreslår efter samråd med byggnadsstyrelsen
att förhyrning av lokaler för nämndernas behov fr. o. in. den 1 juli 1958
skall ankomma på byggnadsstyrelsen, varvid kostnaderna bör bestridas från
byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.
3. Expenser. Utgift 1955/56 231 442, 1956/57 243 275; anslag 1957/58
266 000. — För innevarande budgetår höjdes anslagsposten med 20 000
kronor för nyanskaffning av möbler och maskiner. Av detta belopp kommer
emellertid ca 11 000 kronor att tagas i anspråk bl. a. för ökade städningskostnader
samt för tillsyn och underhåll av maskiner och andra inventarier.
Under förutsättning av bifall till styrelsens förslag i fråga om lokalkostnadernas
bestridande bör under anslagsposten till expenser upptagas ett belopp
av 10 000 kronor för bränsle, lyse och vatten.
Yttrande
Statskontoret kan icke biträda yrkandet om uppräkning av anslagsposten
till reseersättningar. Beträffande anslagsposten till expenser tillstyrkes
styrelsens förslag att 10 000 kronor beräknas för bränsle, lyse och vatten.
Med hänsyn till belastningen och den för innevarande budgetår ökade medelsanvisningen
kan statskontoret icke tillstyrka någon ytterligare uppräkning
av anslagsposten.
Departementschefen
Jag tillstyrker att anslagsposten till reseersättningar höjes med 20 000
kronor. Såsom styrelsen föreslagit bör hyreskostnaderna för nämndernas
lokaler till den del kostnaderna icke avser bränsle, lyse och vatten i fortsättningen
bestridas från byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna faslighetsfond.
För sistnämnda kostnader bör härvid i enlighet med styrelsens
förslag beräknas ett belopp av 10 000 kronor under anslagsposten till expenser.
Posten bör därjämte höjas med samma belopp för övriga av styrelsen
angivna ändamål.
Anslaget bör sålunda å ena sidan ökas med 40 000 kronor och å andra
sidan minskas med 190 000 kronor samt upptagas med (753 000 — 150 000)
603 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
131
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen;
II. medgiva, att under budgetåret 1958/59
dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp
av 700 000 000 kronor,
dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande, må meddelas
intill ett belopp av 130 000 000 kronor,
dels beslut om bidrag till inrättande av pensionärshem må
meddelas intill ett belopp av 5 000 000 kronor;
III. för budgetåret 1958/59 anvisa
a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln
1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å visso
hostadshgggnadslån ett förslagsanslag av 155 000 000 kronor;
2) till Bostcidsrabatter ett förslagsanslag av 150 000 000
kronor;
3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet ett
reservationsanslag av 22 000 000 kronor;
4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 8 000 000 kronor;
5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande
bgggnadstekniska frågor ett reservationsanslag av 25 000
kronor;
b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 600 000 000 kronor;
2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
ett investeringsanslag av 100 kronor;
c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till
Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag av
180 000 000 kronor;
IV. godkänna följande avlöningsstal för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59:
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
............................... 1 029 800
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 90 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 771 100
4. Ersättningar till experter och sakkunniga,
förslagsvis ........................... 15 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis 596 800
Summa kronor 4 502 700;
V. bemyndiga Kungl. Maj :t att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna uppföra ytterligare 10 tjänster
såsom kontorsbiträde i Ao 5;
VI. godkänna följande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................ 785 500
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis 75 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 420 900
4. Ersättningar till experter och sakkunniga,
förslagsvis .............................. 280 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 510 600
Summa kronor 4 072 000;
VII. under femte huvudtiteln för budgetåret 1958/59 anvisa
1)
till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av
4 502 700 kronor;
2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av
673 500 kronor;
3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 4 072 000 kronor;
4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 603 000 kronor.
133
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958
Med bifall till denna av stalsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Bngger-Sjöbäck
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1958 135
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid
Propositionen......................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1
Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 mars 1958 ........................... 3
Bidrag till specialinredda lägenheter för invalider........................ 5
Bostadspolitiska utredningens synpunkter och förslag.................. 5
Yttranden........................................................ 9
Departementschefen............................................... 13
Lån och bidrag till pensionärsbostäder................................. 14
Gällande bestämmelser..........................................*... 14
Bidragsgivningens omfattning....................................... 16
Åldringsvårdsutredningens förslag................................... 16
Bostadspolitiska utredningens förslag................................ 17
Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag................... 28
Departementschefen............................................... 36
Förbättringslån m. m................................................. 39
Gällande bestämmelser............................................. 39
Långivningens omfattning ......................................... 41
Åldringsvårdsutredningens förslag................................... 43
Bostadspolitiska utredningens förslag................................ 44
Yttranden över bostadspolitiska utredningens förslag................... 52
Departementschefen............................................... 59
Revision av kommunala och allmännyttiga bostadsföretag................ 63
Gällande bestämmelser............................................. 63
Förslag av utredningen om allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags
förvaltning m. m.............................................. 64
Yttranden........................................................ 66
Departementschefen............................................... 68
Grunderna för finansiering av allmännyttigt bostadsföretags grundkapital 71
Bostadsstyrelsens förslag........................................... 71
Yttranden........................................................ 72
Departementschefen............................................... 72
Avskrivning av statsbidrag till pensionärshem m. m...................... 72
Bostadsstyrelsens förslag........................................... 72
Yttranden........................................................ 74
Departementschefen............................................... 74
Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten........................ 75
Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1958/59..... 75
Yttrande......................................................... 81
Departementschefen............................................... 81
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1958
Sid.
Den bostadspolitiska organisationen.................................... 87
Byggnadslåneutredningens betänkande............................... 87
Yttranden........................................................ 109
Departementschefen............................................... 116
Anslag till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna................... 121
Bostadsstyrelsen: Avlöningar....................................... 121
Departementschefen............................................. 124
Bostadsstyrelsen: Omkostnader..................................... 126
Departementschefen............................................. 127
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar................................. 128
Departementschefen............................................. 128
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader................................ 129
Departementschefen............................................. 130
Hemställan........................................................ 131
IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG
802080