Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
upprustning av landsbggdens elektriska distributionsnät;
given Stockholms slott den 14 februari 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars utlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att statligt stöd till upprustning av landsbygdens
elnät skall — inom ett totalbelopp av 50 miljoner kr. för de närmaste
5 budgetåren samt på i propositionen angivna villkor — utgå i form av bidrag
till eldistributionsföretag, som är i uppenbart behov därav och som utnyttjat
föreliggande möjligheter att på annat sätt anskaffa kapital till upprustningen.
Samtliga räntabla förbättringsåtgärder förutsättes skola utföras
utan statsbidrag. Syftet med det statliga upprustningsstödet avses vara att
göra det stödmottagande distributionsföretaget ekonomiskt bärkraftigt för
framtiden. Kan detta syfte icke uppnås med ett med hänsyn till förhållandena
rimligt bidrag, bör bidragsansökan avslås med angivande av motiven
härför. Ett dylikt avslagsbeslut torde utgöra skäl för vederbörande företag
att överväga möjligheterna av reorganisation.

Den centrala administrationen av det statliga elupprustningsstödet avses
skola uppdragas åt elektrifieringsberedningen, som samtidigt föreslås förstärkt
med en juridiskt utbildad, administrativt välmeriterad ledamot samt
med en ledamot representerande landsbygdsintressena. Den regionala handläggningen
av ifrågavarande ärenden skall enligt förslaget åvila länsstyrelserna.
Såväl dessa som elektrifieringsberedningen föreslås få utnyttja visst
belopp av upprustningsmedlen för anlitande av expertis och tillfällig arbetskraft.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om riktlinjer för
upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät samt anför därvid
följande.

I. Inledning

Den 21 april 1954 avlämnade elkraftutredningen av år 1943 sitt huvudbetänkande
angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12). Främst i syfte att
skapa förbättrade förutsättningar för en fullgod distribution av elektrisk
kraft på landsbygden föreslogs i betänkandet en successiv omorganisation av
distributionsverksamheten, vilken enligt utredningen företedde behov av en
omfattande rationalisering, ävensom en effektivisering av statens kontrollerande,
reglerande, rådgivande och stödjande verksamhet på elområdet. För
att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten föreslogs
skärpta regler rörande koncession å elektriska ledningar genom ändringar i
lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
ledningar. Förslag framfördes bl. a. även om inrättande av en central statlig
elorganisation.

över betänkandet har remissyttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och organisationer.

Elkraftutredningens förslag beträffande ändrad lagstiftning angående
elektriska anläggningar förelädes 1957 års riksdag i propositionen nr 161,
vilken proposition i huvudsak bifölls av riksdagen (LI. * 3U 22, rskr 330). I
statsverkspropositionen till samma års riksdag (VI ht 1957 p. 57) behandlades
huvuddragen av utredningens förslag till omorganisation av de statliga
organ, vilka har överinseendet över elkraftförsörjningen, varvid förorda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

des, att de centrala arbetsuppgifterna rörande elektriska frågor tills vidare
skulle handhas av de nu bestående organen, nämligen främst kommersltollegii
elektriska byrå, statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen
och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Emellertid skulle
spörsmålet om en ökad samordning av hithörande ärenden ägnas fortsatt
ingående uppmärksamhet. Mot sagda uttalande i statsverkspropositionen hade
riksdagen intet att erinra (SU 6, rskr 6).

I propositionen 1957:175 angående komplettering av riksstatförslaget
för budgetåret 1957/58 m. m., innefattande bl. a. förslag till allmän energibeskattning,
förordades, att statsmakterna för den närmaste 5-årsperioden
skulle binda sig för ett aktivt handlingsprogram för energiområdet, i vilket
program bl. a. skulle ingå statsstöd intill 50 miljoner kr. för upprustning av
landsbygdens elektriska distributionsnät. Häremot hade riksdagen icke något
att invända (BevU 47, rskr 363). Med stöd av ett Kungl. Maj :ts beslut
den 6 juni 1957 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet 3
sakkunniga1 för att verkställa utredning rörande dispositionen av förenämnda
belopp å 50 miljoner kr. till upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät.
De sakkunniga, vilka antog benämningen elupprustningskommittén,
har den 29 november 1957 avlämnat betänkande med förslag i ämnet
(stencilerat).

Över sistnämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium
efter hörande av statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen,
statskontoret, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksräkenskapsverket,
samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Kooperativa förbundet, Landsbygdens elnämnd, Riksförbundet
för elektrifieringen på landsbygden, Riksföreningen för elstudier, Svenska
elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen samt Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation.

På grundval av elupprustningskommitténs betänkande har jag i 1958 års
statsverksproposition under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering (IX ht p. 25) förordat, att för nästa budgetår å en särskild
post under anslaget upptages ett belopp av 7 miljoner kr. för upprustning av
de elektriska distributionsnäten. Till dispositionen av nyssberörda belopp
och övriga förslag i betänkandet har jag samtidigt förklarat mig vilja återkomma
i särskild proposition till 1958 års riksdag.

Jag torde nu få lämna en närmare redogörelse för betänkandets och remissyttrandenas
innehåll samt för vissa synpunkter och förslag i anslutning
därtill.

1 Överdirektören K. H. Olsson, tillika ordförande, samt riksdagsledamöterna T. Andersson
i Brämhult och J. S. Jonsson i Strömsund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

II. Nuvarande distributionsförhållanden

Karakteristiskt för kraftförsörjningen på den svenska landsbygden är att
detalj distributionen av elkraft till stor del är splittrad på många, ofta mycket
små enheter. Detta förhållande är historiskt betingat och förklaras av
det sätt, på vilket landsbygden först elektrifierades. En redogörelse härför
lämnades av elkraftutredningen i dess förut omnämnda betänkande om elkraftförsörjningen.
Av redogörelsen framgår att de organisatoriska och ekonomiska
frågorna för landbygdselektrifieringen redan från början blev problem
av stor betydelse och räckvidd. Den första elektrifieringen fick på
många håll karaktären av »skumelektrifiering», varvid distributionsnäten
utformades och dimensionerades endast för de aktuella behoven inom små
områden med något så när tät bebyggelse. Sålunda tillkom en mängd små
och inbördes utspridda distributionsföretag, vilka ofta saknade förutsättningar
för elektrifieringens utvidgning till mellanliggande områden. På
många håll bildades småföretag genom att ett begränsat antal abonnenter
fick utnyttja den produktion av elkraft som kunnat ordnas vid en kvarnrörelse
eller annat mindre industriföretag, som redan på ett tidigt stadium
för sitt kraftbehov utnyttjat ett närbeläget mindre vattenfall. Inom några
större råkraftföretags områden organiserades landsbygdsdistribution i större
skala genom bildande av elektriska distributionsföreningar. Även dessa omfattade
till en början endast de tätast bebyggda delarna av landsbygden.
Medan i städer och köpingar distributionen i flertalet fall omhändertogs av
kommunala elverk, befattade sig kommunerna på den egentliga landsbygden
endast undantagsvis direkt med kraftdistributionen. Allt detta har lett till en
förhållandevis stor organisatorisk splittring och oenhetlighet inom denna del
av vår kraftförsörjning, där sålunda företag av ett flertal olika organisationsformer
och mycket varierande storlek kommit att svara för kraftens
slutliga distribution fram till konsumenterna.

Till belysande av sagda förhållanden anförde elkraftutredningen följande
rörande organisationen inom detaljdistributionen år 1950.

Av alla landsbygdsföretag år 1950 utgjordes 58 procent av föreningar. Det
procentuella antalet förbrukare på landsbygden, som erhöll kraft genom
föreningar, var 33 procent. Endast 9 procent av företagen var aktiebolag, men
dessa hade hand om icke mindre än 36 procent av antalet landsbygdsförbrukare.
Bolagen var sålunda genomsnittligt väsentligt större än föreningarna.
Företagstyperna industri resp. enskild person utgjorde vardera 13 procent
av antalet företag men hade hand om 16 resp. 3 procent av antalet förbrukare.
Statliga, kommunala och speciella företag redovisades tillsammans som
7 procent av antalet företag, omfattande 12 procent av antalet förbrukare.

Föreningarna bildade den till antalet största företagsgruppen i samtliga
län utom Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge och Gävleborgs
län. Det har visat sig att föreningsdriften är förhållandevis vanlig
inom län, där förekomsten av mindre, lokala kraftkällor är ringa eller där
större kraftföretag på ett relativt tidigt stadium byggt överföringsnät för

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

försäljning av råkraft. På platser med små, lätt utbyggbara fall omhänderhas
kraftförsörjningen i stor utsträckning, såsom en följd av den lokala
vattenkraftens tidiga användning för kvarnar, sågar och andra smärre industrier,
av företag av typen industri och enskild person.

Av de år 1950 existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen hade ca 2 330 eller
84 procent ett förbrukarantal understigande 500 per företag. Av landsbygdens
totalt 894 100 förbrukare erhöll 284 300 eller 32 procent elkraft från företag
med mindre än 500 förbrukare per företag. Ungefär hälften av alla
landsbygdsförbrukare erhöll kraft från företag med mindre än 1 000 förbrukare
vardera.

Utvecklingen under senare tid har medfört, att distributionsföreningarnas
andel av den totala detaljdistributionen minskat och att samtidigt därmed
antalet småföretag avtagit. Elkraftutredningen konstaterade, att detaljdistributionens
handhavande under senare hälften av 1940-talet rönt en
märkbar förskjutning mot större företag, vanligen av aktiebolagstyp. Dessa
förhållanden sammanhängde enligt utredningen med att råkraftföretagen
i tämligen stor utsträckning övertagit små återförsäljande företag, ofta föreningar.
Företrädesvis hade detta skett, när småföretagen haft svårigheter
att vidmakthålla tillfredsställande distributionsförhållanden. Råkraftföretagen
hade därigenom utökat sin från början i vissa fall tämligen obetydliga
detaljdistribution. Sammanslagningar sinsemellan av angränsande små
och mindre bärkraftiga företag hade däremot icke skett i någon större omfattning,
vilket utredningen ansåg bero dels på att det icke fanns något
lämpligt organ, som kunde tänkas ta initiativet till och genomföra eller genomdriva
dylika rationaliseringar, dels också på ett växande intresse från
råkraftleverantörens sida att själv taga hand om detaljdistributionen.

Den av elkraftutredningen beskrivna utvecklingstendensen bekräftas av
följande av Svenska elverksföreningen utarbetade och av elupprustningskommittén
återgivna tabell rörande bl. a. antalet på landsbygden befintliga
distributionsföretag av olika typer åren 1944 och 1956.

	Antal distributionsföretag på landsbygden	Antal förbrukare i tusental vid distributionsföretagen
	1944	%	1956	%	1944	0/ /o	1956	%
Kommunala..........	75	25	75	3	59	6.5	100	10
Föreningar............	2 050	60	1300	55	344	38	255	255
Aktiebolag ..........	300	9	275	12	300	33	387	39
Industrier............	385	11	315	13	143	16	150	15
Enskilda personer . .. .	475	14	320	14	28	3	15	1
Statligt ..............	1	0	1	0	21	2	83	8.5
Övriga ..............	125	3,5	80	3	15	1,5	10	1
Summa	3 410	100	2 365	100	910	100	1000	100

Såsom i det föregående antytts är den rena landsbygdens elkraftförsörjning
behäftad med åtskilliga brister. Anledningen härtill var enligt elkraftutredningen
i första hand att söka i förhållandet att dislributionsenheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

var för små eller icke tillräckligt bärkraftiga. Där de större distributionsföretagen,
exempelvis de stora råkraftsäljande företagen, hade hand om
detalj distributionen var denna i regel välordnad. Småföretagen saknade
emellertid i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla de problem,
som numera sammanhängde med en tillfredsställande detalj distribution.
Det låga konsumentantalet, konsumentstockens ofta ensidiga sammansättning
och den ringa energiomsättningen utgjorde sålunda enligt utredningen
ofta ett alltför begränsat underlag för en självständig verksamhet. Tillgången
till egen ledande personal med lämplig utbildning och erfarenhet var
vidare ofta otillräcklig och möjligheten att genom konsulterande organ eller
på annat sätt — exempelvis genom råkraftleverantörens kundtjänst — tillgodogöra
sig den sakkunskap i tekniska, ekonomiska och administrativa
frågor, som en välordnad detalj distribution kräver, var ofta alltför begränsad.
Till stor del på grund av dessa förhållanden var den tekniska distributionsapparaten
mångenstädes att anse som undermålig. Nätens överföringsförmåga
var således ofta, speciellt inom småföretagen, otillräcklig redan
för nu aktuella kraftbelopp. Omfattande förstärkningar var därför enligt
utredningens uppfattning nödvändiga för att kunna tillgodose de ökade
behov, som kunde förväntas under de närmaste åren. Driftsäkerheten
var vidare mångenstädes lägre än den behövde vara till följd av dåligt planerade
och för klena nät, dåligt utnyttjande av de tekniska hjälpmedel, som
utvecklingen fört fram, och otillfredsställande underhåll. Följande av elkraftutredningen
redovisade sammanställning anger det tekniska tillståndet
år 1950 av landsbygdens detaljdistributionsnät på grundval av bedömningar
verkställda av överinspektörerna i statens elektriska inspektion.

	Det tekniska tillståndet år 1950
	sett ur drifts- och säkerhetssynpunkt (i % av totala anläggnings-beståndet)	sett med beak-tande av över-föringsf örm ågan (i % av totala anläggnings-beståndet)
Myckel bra ................	5	5
Bra ........................	45	35
Dåligt ......................	40	45
Mycket dåligt................	10	15
Summa	100	100

Elupprustningskommittén har för sin del icke ansett det nödvändigt att
framlägga några närmare kalkyler rörande upprustningsbehovet, eftersom
utredningens uppgift icke varit att redovisa några kostnadsberäkningar för
en total upprustning utan endast att söka uppdraga riktlinjer för användningen
av ett till sin storlek redan fixerat anslag. Kommittén inskränker
sig därför till att sammanfattningsvis redogöra för resultaten av 2 undersökningar
som år 1956 utförts den ena av en av Svenska elverksförening -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

en och Svenska vattenkraftföreningen tillsatt kommitté —- den s. k. landsbygdskommittén
— den andra av Landsbygdens elnämnd, som utgör ett
samarbetsorgan för Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa förbundet,
Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska landstingsförbundet och Sveriges lantbruksförbund.
Den förstnämnda av dessa båda undersökningar bygger på svaren på en
rundfråga till 50 större privata och kommunala företag med landsbygdsdistribution.
Den av Landsbygdens elnämnd verkställda undersökningen
grundar sig på svaren på en rundfråga till samtliga landets eldistributionsföretag
av föreningstyp. För närmare kännedom om de båda undersökningarna
må hänvisas till den i betänkandet lämnade redogörelsen. Här må
endast återges följande av elupprustningskommittén gjord sammanfattning
av de båda undersökningarnas resultat.

Ca 130 000 eller 15 procent av landsbygdsabonnenterna betjänas av elnät
i sådant skick att abonnenterna förorsakas olägenheter genom anslutningsbegränsning
och dålig kvalitet.

I fråga om dessa bristers fördelning på distributionsföretag av olika typ
och lokalisering framgår av utredningarna bl. a., att de större företagen
(Sydsvenska Kraft AB, AB Skandinaviska Elverk, Skellefteå stads Kraftverk,
Graningeverkens AB, Yngeredsfors Kraft AB m. fl.) enligt egen uppgift
endast har obetydligt upprustningsbehov, medan för återdistributörerna
och andra lokala distributionsföretag ca 21 procent av abonnenterna beröres
av undermåliga nät. Av de lokala återdistributörerna är det företrädesvis
föreningarna, som har det illa ställt. Av deras1 abonnenter uppges 30
procent ha otillfredsställande distributionsförhållanden. Distributionsföretag
i föreningsform är vanliga i norra och mellersta Sverige. Skaraborgs,
Älvsborgs och Västerbottens län har sålunda resp. 128, 125 och 107 föreningar.
Jämtlands och Södermanlands läns föreningar uppvisar den största
andelen abonnenter, som berörs av undermåliga nät, nämligen 60 resp. 52
procent.

Tillståndet hos lokala distributionsföretag, som drives i kommunal eller
bolagsregi, ger utredningarna inget egentligt begrepp om.

De totala upprustningskostnaderna beräknades av elkraftutredningen till
400 miljoner kr. Av denna totalkostnad ansågs grovt räknat 150 miljoner
kr., d. v. s. genomsnittligt 10 miljoner kr. per år under 15 år, böra täckas
genom statligt stöd. Utredningen räknade med hög standard och i dess kalkyler
torde ha ingått även vissa särskilt dyrbara upprustningsfall i övre
Norrland, som förutsatts skola finansieras i särskild ordning. Dessa sistnämnda
har ej medtagits vid landsbygdskommitténs beräkningar, vilka gett
som resultat, alt totala upprustningskostnaden är 150 miljoner kr., varav
30 miljoner kr. belöper på de 50 storföretagens nät och 120 miljoner kr. på
de smärre, återdistribuerande företagen. Ungefär hälften av sistnämnda belopp
— 50 å 60 miljoner kr. enligt Landsbygdens elnämnd — skulle falla
på företag av föreningstyp. Med hänsyn till att Landsbygdens elnämnd räknat
med en låg specifik upprustningskostnad är det enligt elupprustningskommitténs
uppfattning sannolikt, att föreningarnas andel är avsevärt
större.

1 Procentsiffran gäller antalet abonnenter vid samtliga de föreningar, som besvarat frågan
om upprustningsbehov.

Kungl. Maj:ts proposition nr i 16 år 1958

ni. Gällande bestämmelser rörande koncession och statsstöd

De grundläggande reglerna beträffande rätten att framdraga
eller begagna elektriska star k ström sledningar återfinnes
i lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar. En översikt av före den 1 januari 1958 gällande bestämmelser
har lämnats i propositionen 1957: 161 s. 13—15. Enligt lag den
27 juni 1957, nr 383, angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ förutnämnda
lag har såsom tidigare berörts vissa ändringar i koncessionsväsendet införts.
Fr. o. m. den 1 januari 1958 gäller sålunda bl. a. följande.

Tillstånd till åtgärder som nyss sagts kan ges i form av linjekoncession eller
områdeskoncession. Linjekoncession avser ledning med en i huvudsak
bestämd sträckning och områdeskoncession ledningsnät inom visst område.
Innan koncession meddelas skall prövas, att anläggningen är behövlig och
förenlig med en planmässig elektrifiering. I fråga om områdeskoncession för
yrkesmässig distribution — den form av tillstånd, som blir tillämplig för lokala
detaljdistributionsföretag •—- gäller att området skall prövas utgöra en
lämplig enhet. Vidare måste sökanden befinnas lämplig att utöva yrkesmässig
distribution. För överlåtelse av koncession kräves tillstånd.

För den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution gäller
som regel, att han är pliktig att tillhandahålla ström åt envar som
inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. I den mån
så erfordras för att områdeskoncessionshavare skall kunna fullgöra denna
förpliktelse är innehavare av linjekoncession skyldig leverera eller överföra
ström åt områdeskoncessionshavaren. Distributionsskyldigheten, som även
innefattar förpliktelse att hålla distributionsanläggningen i gott skick, är avsedd
att tillämpas även å innehavare av före lagändringens ikraftträdande
den 1 januari 1958 meddelade koncessioner.

Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån sin distributionsskyldighet
kan koncessionen helt eller delvis återkallas. Om det erfordras för ändamålsenlig
distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren
kan gränserna för områdeskoncession ändras. Koncessionshavare är
vidare skyldig att för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig
reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.

För att befrämja elektriska distributionsföreningars verksamhet inrättades
år 1918 en statlig lånefond, förvaltad av statskontoret och benämnd
kraftledningslånefonden. I enlighet med vissa av riksdagen
godkända huvudgrunder utfärdades kungörelse den 13 september 1918, nr
718, angående allmänna bestämmelser för lån från fonden. Enligt denna
kungörelse med däri gjorda ändringar gäller f. n. följande lånegrunder.

Lån beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt.
Från den 1 juli 1956 må lån beviljas icke blott för anläggande på landsbygden
av elektriska distributionsnät utan även för upprustning — varmed av -

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

ses förnyelse, omläggning eller förstärkning — av sådana nät. Som låntagare
avses i första hand ekonomiska föreningar men även andra företag, om
dessa befinnes lämpligt organiserade och icke är rena affärsföretag. Lån må
icke beviljas med mindre företagets rätt att få erforderlig elektrisk energi
är säkerställd samt företaget är i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat
på rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskostnaden.
Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen äger meddela de särskilda
villkor och föreskrifter i fråga om anläggningens utförande och skötsel, som
kan anses erforderliga för de med lånet avsedda ändamålen.

Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse
och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande samt bevis
att koncession för anläggningen meddelats. Lånet är amorteringsfritt under
de 2 första åren och skall därefter återbetalas under vart och ett av följande
högst 18 eller, om särskilda skäl föreligger, 28 år med lika annuitet. Låntagaren
är skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj :t med
hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott
bestämma. Räntan är f. n. fastställd till 4 procent. Därest statskontoret
under lånetiden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig,
skall låninnehavaren inom 2 månader efter erhållet föreläggande avlämna
nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret kan godkännas. Det
åligger kommerskollegium att ombesörja fortlöpande teknisk och ekonomisk
kontroll av de företag, vartill lån lämnats, samt underrätta statskontoret om
vad därvid förekommit. Låninnehavaren skall vara skyldig underkasta sig
dylik kontroll samt årligen till kommerskollegium avgiva redogörelse för
företagets drift och ekonomiska ställning.

Hur kraftledningslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställning.

År Summa Låneränta

beviljade lån

kr. procent

1920-1924 ............................ 12 200 000 5

1925—1929 ............................ 5 535 000 5

1930—1934 ............................ 3 633000 4,5—5

1935—1939 ............................ 1789 000 4—4,5

1940—1944 ............................ 3 872 500 4

1945-1949 ............................ 1 136 660 4

1950—1954 ............................ 1427 700 4

1955 400 000 4

1956 970 000 4

1957 ............................ 2 316 000 4

Fonden har under senaste året tagits i anspråk i ökad utsträckning. Orsakerna
härtill kan man finna i att fondlåneräntan under många år varit
högre än normal bankränta och att fordringarna på säkerhet varit större än
vid banklån. I nu rådande ränteläge har långivningen från kraftledningslånefonden
kommit alt innebära en viss subvention.

Statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering har utlämnats
alltsedan år 1940, då detta års urtima riksdag beviljade ett anslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

av 5 miljoner kr. för ändamålet. I den proposition 1940:43, vari Kungl.
Maj :t äskade nyssnämnda anslag, uttalades att anslaget borde användas för
statsbidrag till elektrifieringsföretag, vilka befanns vara särskilt förtjänta
och i behov av hjälp. Understöd borde lämnas endast åt sådana företag, för
vilka kostnaderna översteg vad som kunde anses såsom normala kostnader.
Statsbidrag borde kunna erhållas som engångsbidrag av sådan omfattning,
att företaget blev ekonomiskt självbärande. Man borde vidare icke bortse
ifrån befolkningens ekonomiska bärkraft i de trakter, där elektrifiering skulle
ske. Några mera bestämda allmängiltiga regler rörande statsbidragens
storlek eller de förutsättningar, som borde gälla för bidragen, ansågs knappast
kunna uppställas. Det fick ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
därom från fall till fall under beaktande av de föreliggande särskilda förhållandena.

I brev till statskontoret den 24 oktober 1941 förordnade Kungl. Maj :t 4
sakkunniga att under benämningen elektrifieringsberedningen verkställa cFe
tekniska utredningar, som kunde vara erforderliga för bedömande av ansökningar
om statsbidrag till landsbygdens elektrifiering m. m., och att avgiva
utlåtanden i frågor rörande sådant statsbidrag. Fr. o. m. den 15 januari 1948
har prövningen av statsbidragsansökningarna delegerats till elektrifieringsberedningen,
vars beslut emellertid kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

De tillämpade bidragsgrunderna innebär att bidrag utgår för nyelektrifiering,
så snart den specifika anläggningskostnaden för ett särskilt elektrifieringsprojekt
överskrider en fixerad gräns. Någon prövning av företagets behov
av ekonomiskt stöd med hänsyn tagen till dess totala verksamhet sker
ej. Till en början var statsbidraget som regel fastställt till högst 90 kr.
per centralblocksenhet och utgick endast om och i den mån anläggningskostnaden
översteg nyssnämnda belopp av 90 kr. per enhet. År 1952^ höjdes subventionsgränsen
till 150 kr. och det maximala bidragsbeloppet till 225 kr. per
normaltariff enhet (Nte). De båda sist angivna talen har år 1957 höjts ytterligare
till 200 resp. 450 kr. För bidrag till s. k. specialelektrifieringar, socken-,
fjällbygds- och skärgårdselektrifieringar gäller dock inga särskilda maximigränser.

Sedan år 1952 har vissa möjligheter förelegat för Kungl. Maj :t att bevilja
bidrag för upprustning av befintliga distributionsnät från anslaget till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering. Denna möjlighet har emellertid utnyttjats
i relativt liten omfattning. Några särskilda regler för bidragsgivningen
i sådana fall har icke utbildats.

IV. Allmänna synpunkter på upprustningen

Elupprustningskommittén. Det belopp å 50 miljoner kr., som avses för
statsstöd till upprustning av landsbygdens elnät under den närmaste 5-årsperioden, bör enligt kommitténs uppfattning i sin helhet användas till
direkt sådant stöd i form av bidragsgivning. Medlen bör däremot i princip

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

Icke utnyttjas till att anskaffa sådant kapital, som kan amorteras och förräntas
på normalt sätt genom rörelsen. Statsbidrag till upprustningsändamål
bör endast ges åt företag, som kan uppfylla de grundläggande villkor,
som gäller för att få koncession. Upprustningsstöd åt ett distributionsföretag
bör syfta till icke blott att förbättra företagets anläggningar till god
standard, utan även till att detsamma efter upprustningens genomförande
skall äga tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska resurser för
att för framtiden upprätthålla en rationell kraftförsörjning med tillämpning
av rimliga priser och villkor i övrigt. Kan detta krav icke uppfyllas, bör företaget
enligt kommitténs mening i princip vägras statligt ekonomiskt stöd
till nätupprustning. Det bör dock icke lämnas utan hjälp från statens sida,
men hjälpen skall i första hand inriktas på att åstadkomma en reorganisation
av företaget genom sammanslagning eller samordning på annat sätt
med ett eller flera andra företag. En organisatorisk sanering bör sålunda,
framhåller kommittén, i vissa fall uppställas som villkor för statligt upprustningsstöd.

Upprustning av ett elnät bör enligt kommittén ske till en standard, som
möjliggör för distributionsföretaget att fullgöra sin distributionsskyldighet,
d. v. s. att tillhandahålla ström åt envar, som inom området har behov därav
för normalt förbrukningsändamål såsom för belysnings- och hushållsändamål
samt för jordbruksdrift, hantverk och småindustri. Vid bedömningen
av vad som bör anses vara normalt förbrukningsändamål bör skälig
hänsyn tagas även till sådana behov, som kan förväntas göra sig gällande
inom en relativt nära framtid.

Kostnaderna för såväl den bestående elkraftförsörjningen som elektrifieringens
extensiva och intensiva utveckling bör, anför kommittén, i första
hand bestridas av kraftföretagen själva. Elkraftförsörjningen bör sålunda i
princip vara självbärande. Därav följer, att upprustningen av ett elnät, vare
sig den innefattar förnyelse på grund av tidigare förslitning, omläggning
till förmånligare linjesträckning eller förstärkning på grund av normalt
ökande belastning, bör bekostas av vederbörande företag självt i mån av
förmåga. Att den som bedriver yrkesmässig distribution icke kan undandraga
sig dessa kostnader följer för övrigt indirekt av det nyinförda lagstadgandet
om skyldighet att tillgodose alla behov av ström för normalt förbrukningsändamål.

I enlighet med det anförda anser kommittén, att statsbidrag till elnätsupprustning
endast bör lämnas i den mån föreliggande möjligheter utnyttjats
att skaffa kapital på annat sätt, exempelvis genom banklån eller lån
från kraftledningslånefonden. Kommittén är emellertid medveten om att svårigheterna
att anskaffa för upprustningen erforderligt kapital ofta är stora.
För alt en distributionsanläggning skall kunna utnyttjas som säkerhet
för lån kräves till en början, att anläggningen registrerats enligt lagen den
22 juni 1920, nr 474, med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Detta förutsätter en omständlig
och tidsödande procedur. Vidare skall föranstaltas om inteckning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

den fastighet, vartill anläggningen efter registreringen anses höra, varjämte
en vederhäftig värdering av anläggningen måste ske innan en låneansökan
kan presenteras i bank. Därtill kommer att åtstramningen på kreditmarknaden
under senare år sannolikt ställt många företag inför betydande svårigheter
att ordna lån till behövliga upprustningsåtgärder.

För att förbättra möjligheterna att lämna distributionsföretagen statliga
räntebärande lån föreslog elkraftutredningen ändringar i bestämmelserna
för kraftledningslånefonden. Dessutom förordades en översyn av 1920 års
lag om registrering av elektriska anläggningar. Enligt elupprustningskommitténs
mening kvarstår alltjämt behov av ändringar i bestämmelserna för
kraftledningslånefonden. Kommittén åsyftar därvid främst en utvidgning
av kretsen av låneberättigade samt införande av för låntagaren gynnsammare
bestämmelser rörande säkerhet för lån och amortering. Vidare bör
återbetalningen ordnas efter en mellan långivare och låntagare överenskommen
amorteringsplan, som möjliggör anpassning till företagets i fråga
amorteringsförmåga. Enligt kommitténs uppfattning bör låneärendena handläggas
av enbart en central myndighet och icke såsom nu av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen gemensamt. Kommittén anser även, att så
länge kraftledningslånen har subventionskaraktär genom att för dylika lån
gäller lägre räntesats än på allmänna lånemarknaden viss behovsprövning
bör tillämpas vid långivningen. Av kommittén antydda författningsändringar
rörande kraftledningslånefonden ävensom ett av elkraftutredningen
framlagt förslag om omarbetning av registreringslagen kan emellertid väntas
kräva ett ganska tidsödande förarbete. Resultatet härav bör därför enligt
kommittén ej avvaktas, särskilt som det torde erfordras kreditmöjligheter
utöver dem som kan tillskapas genom berörda författningsändringar.
Kommittén framför i detta sammanhang tanken på ett införande av statlig
garanti för lån till nätupprustning enligt regler liknande dem som gäller
för lån till hantverks- och småindustriföretag m. m. enligt kungörelsen den
4 juni 1954, nr 409, med däri genom kungörelsen den 1 juni 1956, nr 319,
gjord ändring.

Vid sin prövning av frågan huru stora andelar av förenämnda belopp å
50 miljoner kr. som lämpligen bör äskas hos riksdagen under ett vart av de
närmaste 5 åren har kommittén utgått från att en inventering av upprustningsbehovet
bör ske och en preliminär plan för upprustningsarbetet utarbetas
länsvis för att ligga till grund för den statliga verksamheten på
detta område. Kommittén beräknar från denna utgångspunkt att själva upprustningsarbetet
knappast kan komma i gång i full omfattning under det
första året. Anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 måste därför antagas bli
något mindre än för de därefter följande åren. Kommittén föreslår med
hänsyn härtill att för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 7
miljoner kr. till upprustning av landsbygdens elnät. För vart och ett av de
3 därefter följande åren bör för ändamålet äskas 11 miljoner kr. samt för
det sista året i 5-årsperioden 10 miljoner kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

Yttranden. Elupprustningskommitténs allmänna synpunkter i fråga om
eldistributionens upprustning delas av flertalet remissinstanser. Några av
dessa har dock uttalat annan uppfattning i vissa avseenden.

Kommerskollegium uttalar, att elkraftförsörjningen på den svenska landsbygden
icke kan sägas vara tillfredsställande ordnad. Även om olika åtgärder
vidtages från såväl statens som enskild sida för att främja landsbygdens
elektrifiering har en fullt godtagbar sådan på många håll ännu icke kunnat
genomföras. Detta sammanhänger främst med de särskilda förhållanden som
rått på detta område. Vid bedömningen av de olika distributionsföretagens
möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin verksamhet måste enligt
ämbetsverket skillnad göras mellan större och mindre företag. På grund av
storföretagens möjligheter till mera rationell drift och bättre ekonomiska
resurser har dessa på lång sikt kunnat uppnå betydligt bättre resultat. Kollega
uppfattning är, att om erforderligt kapital för upprustning kan anskaffas
på den enskilda penningmarknaden, flertalet av de stora och medelstora
distributörerna torde kunna med rimliga taxor på lång sikt tillfredsställande
sköta distribution och underhåll utan statligt stöd. Med hänsyn till
svårigheterna att hos banker och andra kreditinrättningar få låna pengar
torde det emellertid under nuvarande förhållanden bli nödvändigt, att staten
bereder de distributörer som behöver kapital för upprustning möjlighet att,
där lån ej kan anskaffas på annat håll, erhålla lån från kraftledningslånefonden.
Kollegium konstaterar, att läget i allmänhet är betydligt mera
vanskligt för de mindre distributionsföretagen. Dessa bedriver i de flesta
fall sin verksamhet inom mycket skiftande och ibland svåra förhållanden
samt saknar i regel möjligheter att utan direkt ekonomiskt bistånd rusta
upp sina anläggningar. Det är enligt ämbetsverkets mening i första hand
företag av mindre och, i viss utsträckning, av medelstor omfattning, som
behöver statsbidrag för upprustningsändamål.

Vad gäller elupprustningskommitténs synpunkt att staten såsom villkor
för ekonomiskt stöd till distributionsföretag bör kunna kräva att särskilda
åtgärder vidtages för genomförande av erforderlig rationalisering, uttalar
kommerskollegium, att ett företags distributionsområde otvivelaktigt kan
ändras i samband med beviljande av förnyad koncession eller övertagande
av tidigare beviljad koncession, där prövning av tillstånd härtill sker. Kollegium
anser det däremot vara tveksamt om ändring av koncessionsområdet
kan genomföras enbart i samband med beviljande av bidrag. Någon omedelbar
verkan i anslutning till nyprövningar av koncession kan enligt kollegium
ej påräknas, eftersom endast ett mindre antal koncessioner förfaller under de
närmaste åren. Något effektivt utnyttjande av gällande bestämmelser om
prövning i samband med överlåtelse anses ej heller kunna påräknas, enär
bestämmelserna om sådan prövning ej är retroaktivt tillämpliga. Ämbetsverket
finner det vidare uteslutet att retroaktivt tillämpa stadgandet i 2 §
5 mom. 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Därför torde ej heller denna bestämmelse få omedelbar verkan. Även
i de fall då stadgandet skulle kunna tillämpas bör enligt kollegium bemär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

kas, att gränserna för en områdeskoncession må ändras endast om det erfordras
för en ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet
för koncessionshavaren. I allmänhet torde strömleverantör till ett
bärkraftigt distributionsområde kunna hävda, att sådan olägenhet föreligger
vid övertagande av ett område där distributionsförhållandena är otillfredsställande.
Läget blir ett annat först om staten lämnar bidrag av sådan
storlek att en effektiv upprustning av den nedslitna anläggningen kan komma
till stånd.

Enligt kommerskollegii beräkningar är den av elupprustningskommittén
gjorda uppskattningen, att 15 procent av hela antalet landsbygdsabonnenter
skulle vara anslutna till ett otillfredsställande elnät, alltför låg. Talet måste
antagas ligga betydligt högre. Detta framträder enligt ämbetsverkets mening
särskilt tydligt, om hänsyn tages till att behovet av elektrisk energi sannolikt
kommer att avsevärt öka under den närmaste framtiden på grund av stegrad
användning av olika elektriska bruksföremål.

I anledning av elupprustningskommitténs uttalande att en omarbetning
av 1920 års registreringslag måste anses önskvärd erinrar kommerskollegium
om att kollegium genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 november 1955 erhållit
i uppdrag att omarbeta sagda lag. Uppdraget har dock ännu ej medhunnits.
Vid den utredning som hittills verkställts har det visat sig nödvändigt
att snarast ompröva de registreringar, som utan tidsbegränsning meddelats
sedan mer än 35 år tillbaka. Till följd av bristfälligheter i lagen föreligger
nämligen enligt kollegium risk för att många äldre elektriska anläggningar
— även sådana som tillhör staten — kan komma att i lagens mening
förbli tillbehör till någon numera helt ovidkommande s. k. huvudstationsfastighet.
Anläggningarna i fråga har kanske på åratal icke haft något samband
med nämnda fastighet, som måhända fått annan ägare än vederbörande
elektriska distributör. Med hänsyn till berörda svårigheter finner
kommerskollegium det önskvärt att tillskapa andra former av säkerhet för
de statliga lån, som erfordras för upprustningen under den närmaste tiden.
Enligt kollegii mening måste det anses vara en nära till hands liggande
lösning av säkerhetsfrågan i dessa fall att någon statlig myndighet, exempelvis
vattenfallsstyrelsen, övertager sådana distributionsanläggningar, för
vilka amorteringar och räntor på kraftledningslån icke fullgöres i föreskriven
ordning.

Vattenfallsstyrelsen anser de av kommittén förordade, allmänna riktlinjerna
väl ägnade att läggas till grund för det statliga stödet. När det gäller
reorganisationsfrågan anser dock styrelsen, att kommitténs underlag beträffande
förekommande förutsättningar och förhållanden varit ofullständigt.
Följden härav har enligt styrelsen blivit en så bunden sammankoppling
av stöd- och reorganisationsverksamheterna, att en stor del av nyttan
av själva stödet kan komma att riskeras.

Elektrifieringsberedningen lämnar inledningsvis en redogörelse, baserad
på beredningens kännedom om föreliggande upprustningsfrågor sådan denna
kännedom framgått ur den verksamhet beredningen hitintills bedrivit.
Beredningen anför sålunda.

Kungl. Maj.ts proposition nr It6 år 1958

Den statliga stödverksamheten för nyelektrifiering började hösten 1940.
Hittills har i bidrag lämnats nära 80 miljoner kr. Huvudparten härav
har beviljats och använts vid ett lägre kostnadsläge än det nuvarande, varför
stödet, räknat i dagens penningvärde, uppgår till mer än dubbla beloppet.
Ca 10 procent av landsbygdshushållen har hjälpts till elektrifiering
med dessa medel, varjämte ett antal ursprungligen fristående distributionsområden
erhållit anslutning till riksnätet med hjälp av sagda statsbidragsmedel.
Vid stödverksamhetens tillkomst fanns på landsbygden i runt tal
3 500 distributionsföretag, de flesta av ringa storlek. Därjämte förekom en
mångfald lokala sammanslutningar av mer eller mindre fast karaktär. Huvudparten
av nyelektrifieringen har genomförts av befintliga företag men
även nya distributionsföretag har bildats för ändamålet. Under den tid beredningen
kunnat följa utvecklingen har emellertid ca 1 500 distributionsenheter
avvecklats genom uppgående i andra företag, till någon del i samband
med subventionerad nyelektrifiering. För att denna utveckling, som
kan förutsättas ha gått i riktning mot bättre distributionsförhållanden,
skall kunna fortgå och påskyndas synes det beredningen angeläget att det
statliga stödet utformas så, att det stärker de rent ekonomiska drivkrafterna
för en förmånlig reorganisation.

Elektrifieringsberedningen fortsätter.

Statsbidragen för nyelektrifiering tar sikte närmast på att möjliggöra
finansiering av utbyggnaderna men lämnas utan hänsyn till den därmed
åstadkomna distributionens bärkraft på lång sikt eller de utförande företagens
totalekonomi. Detta ansluter sig till bidragens syftemål. Huvudparten
av den elektrifiering, som återstått, har icke varit ekonomiskt självbärande
med rimliga tariffer, i vissa fall icke ens med bidrag intill fulla
anläggningskostnaden utöver konsumenternas insatser, och den omständigheten
att bidragen varit oberoende av det elektrifierande företagets totalekonomi
har -— i avsaknad av tvångsmedel — varit en ekonomisk förutsättning
för att befintliga företag skall påtaga sig dylik nyelektrifiering. I
motsats till vad kommittén förordar bör enligt beredningens mening motsvarande
funktioner icke vara helt uteslutna vad upprustningsstödet beträffar,
om icke värdet av detta skall bli betydligt reducerat.

I anslutning till det sagda förordar elektrifieringsberedningen, att bidrag
bör kunna lämnas även till företag, som icke bedömes vara bärkraftiga på
lång sikt, om detta är enda möjligheten för att illa ställda konsumenter
skall få hjälp över huvud taget eller utan orimligt långt dröjsmål. Medelst
lämpliga villkor kan enligt beredningen eventuella möjligheter för en rationalisering
bevaras till en längre fram liggande tidpunkt. Företag, som påtager
sig upprustning och distribution utanför sitt område, bör för befrämjande
av gynnsam reorganisation kunna få rimliga bidrag utan hänsyn till
totalekonomin.

Det för landsbygdsdistributionen erforderliga betydande kapitalet bör enligt
elektrifieringsberedningen till helt övervägande del kunna förräntas
utan att konsumenttarifferna behöver sättas otillfredsställande högt. Detta
finner beredningen innebära, att medlen för nätupprustningen av normala

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

företag kan och bör vara i stor utsträckning vanliga lån. I detta sammanhang
uttalar beredningen att elupprustningskommittén icke tillräckligt beaktat
de vid nuvarande läge på kapitalmarknaden säkerligen otillräckliga
möjligheterna att erhålla lån över huvud taget även om erforderliga säkerheter
kan ordnas. Vid de av kommittén ifrågasatta statliga garantilånen
kräves normal säkerhet från låntagarens sida och såvitt beredningen kan
bedöma skulle en statlig garanti för upprustningslån till distributionsföretag
ej ge den avsedda effekten, såvida det ej ordnas så, att normal säkerhet
blir obehövlig. Även i sådant fall måste det enligt beredningen fastställas
hur det skall förfaras, därest garantien måste tagas i anspråk, eftersom en
realisering av säkerheten icke blir möjlig och den av låntagande företag
bedrivna distributionen icke gärna kan få upphöra. Beredningen finner
bäst, att det i samband med såväl sådan garanti som direkt utlämnande
av statliga lån utan säkerhet kan på betryggande sätt ordnas så, att vid
bristande betalning av räntor och amorteringar det låntagande företagets
nät övergår till staten såsom garant resp. långivare. Med hänsyn till den
verksamhet på elförsörjningsområdet, som staten själv bedriver, bör i sådant
sammanhang berörd distribution kunna bli omhändertagen och fortsatt
på tillfredsställande sätt.

Under hänvisning till att kraftledningslånefonden f. n. har otillräckliga
kapitaltillgångar förordar elektrifieringsberedningen att de för upprustning
av landsbygdens elnät avsedda medlen skall kunna användas icke endast
till bidrag utan även till långivning.

Elektrifieringsberedningen erinrar om att ökade möjligheter att åstadkomma
reorganisation skapats genom vissa ändringar i 1902 års lag, vilka
ändringar genomförts av 1957 års riksdag. Dessa ökade möjligheter måste
emellertid enligt beredningen befaras få en begränsad verkan under de
närmaste åren till följd av att de redan beviljade koncessionerna i stor omfattning
gäller under lång tid framåt. Därest så blir fallet, bör den upprustning
med statsbidrag som förutsatts ske under de närmaste 5 åren ej
ovillkorligt sammankopplas med den mera tidskrävande reorganisation,
som kan äga rum i samband med omkoncessionering. För skapande av
rimliga kraftförhållanden inom de mest eftersatta områdena måste därför
praktiskt genomförbara lösningar sökas från fall till fall. Inriktningen
vid bidragstilldelningen finner beredningen böra vara, att goda förutsättningar
skapas för en successiv reorganisation så att stabila distributionsförhållanden
ernås på lång sikt.

I sammanhanget må framhållas att 3 länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands och Norrbottens län icke förväntar sig, att de
framlagda förslagen i någon större mån skall komma att påverka detaljdistributionen
inom de egna länens landsbygd, då rationaliseringen av eldistributionen
genom vederbörande kraftföretags försorg fortskridit relativt
långt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker vikten av att vid bedömandet
av kostnaderna för upprustning av landsbygdselnäten det i möjligaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

mån klarlägges, vilken ökad förbrukning näten inom viss bestämd tid skatt
kunna tillgodose, samt efterlyser en allmängiltig regel för dimensioneringen
av sådana nät. Det av kommittén gjorda uttalandet i förevarande avseende
anser länsstyrelsen vara för vagt formulerat och kunna ge anledning till
alltför subjektiva bedömanden. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det
statliga upprustningsstödet angelägenhetsprövas. Samma synpunkt framföres
av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Denna organisation
delar — liksom statskontoret — helt kommitténs mening om att elkraftförsörjningen
i princip skall vara självbärande. Organisationen stöder
äAen principen, att statligt stöd endast bör lämnas i den mån föreliggande
möjligheter utnyttjats att skaffa kapital på annat sätt. Landsbygdens
elnämnd förutsätter, att vederbörande myndigheter Aid bedömningen häraA''
beaktar föreliggande möjligheter att verkställa dylik upplåning till rimliga
kostnader.

Vad särskilt gäller hehoA^et av ändrade bestämmelser för kraftledningslånefonden
understrykes detta — utöver förut angivna myndigheter — av
bl. a. vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och Landsbygdens
elnämnd. Till kommitténs förslag om behovsprövning vid långivning
från sagda fond ansluter sig länsstyrelsen i Östergötlands län. Däremot ställer
sig statskontoret tveksamt till förslaget, då det torde i ej ringa grad
komplicera prövningen av låneansökningarna.

Att lösa distributionsföretagens finansieringsproblem genom införandet
av statlig kreditgaranti anser åtskilliga remissinstanser vara en lämplig utA’äg,
så exempelvis lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och
Västmanlands län samt Landsbygdens elnämnd. Vattenfallsstyrelsen understryker,
att den föreslagna lånegarantin icke löser huvudproblemet, hur
statliga upprustningslån skall kunna lämnas utan säkerhet, så att upprustningen
icke behöver anstå till dess registrering är genomförd. Det måste
dessutom, framhåller styrelsen, fastställas vad som skall ske, när staten
på grund av garantin får träda emellan med rånte- och amorteringsbetalning,
detta bl. a. med hänsyn till att ett lokalt företags distribution icke
gärna kan få upphöra och området avelektrifieras på grund av ekonomiskt
fallissemang. Enligt styrelsens mening är det nödvändigt, att säkerhetsfrågan
löses i förevarande sammanhang. Styrelsen erinrar därvid om sitt i yttrande
över elkraftutredningens huvudbetänkande framförda förslag till
lösning av spörsmålet, innebärande i princip att det låntagande företagets
nät och rörelse övergår till staten, därest vederbörliga rånte- och amorteringsbetalningar
icke fullgöres. Statskontoret, som anser att ställning till
lånegarantifrågan icke kan tagas utan en närmare utredning, anför att, därest
garanti skulle komma att införas, kostnaderna för täckande av förluster,
som statsverket åsamkas, bör bestridas av totalbeloppet å 50 miljoner
kr. Svenska clverksförcningcn och Svenska vattenkraftföreningen ställer sig
likaledes tveksamma till lånegarantiformen och förordar närmare utredning.
Enligt riksräkenslcapsverket bör ett kreditgarantisystem, därest det 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. lsaml.Nr 116

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 är 1958

införes, omfatta såväl lån till nyelektrifiering som till upprustning av elnät.
I samband därmed bör kraftledningslånefonden avvecklas. Enligt länsstyrelsen
i Östergötlands län bör prövning av frågor om statsgaranti anförtros
kommerskollegium.

V. Grunderna för det statliga upprustningsstödet

Elupprustningskommittén. Kommittén behandlar först frågan om f o rmen
för ett statligt stöd till upprustning av landsbygdens
elnät och betonar därvid, såsom tidigare nämnts, att det för
dylik upprustning avsedda beloppet på 50 miljoner kr. i princip icke bör
utnyttjas för att tillhandahålla ett företag sådant kapital, som kan amorteras
och förräntas på normalt sätt. Det kapital däremot, som företaget
efter en upprustning ej skulle kunna amortera eller förränta, bör enligt
kommittén tillföras företaget som direkt stöd, exempelvis i form av bidrag
eller räntefritt lån. Kommittén erinrar härvid om att elkraftutredningen
förordat, att upprustningsstöd i första hand skall utgå i form av räntefritt
lån men att även ränte- och amorteringsfritt bidrag i mån av behov borde
kunna tillämpas. Av vad elkraftutredningen anfört i frågan återger kommittén
följande.

Grundläggande för konsumtionspriset är kraftföretagens årliga självkostnader
för elkraftens produktion och distribution. Självkostnaderna skall
normalt täckas genom konsumenternas kraftavgifter men ekonomiskt stöd
från stat eller kommun etc. kan i olika fall vara befogat för att kraftavgifterna
ej skall bli alltför betungande för konsumenterna.

I årskostnaderna ingår bl. a. kapitalkostnader, d. v. s. ränta och avskrivningar
på anläggningskapitalet. Avskrivningarna sammanhänger med anläggningarnas
förslitning och bör principiellt betraktas såsom ett uttryck för
kostnaderna för anläggningarnas återställande till ursprungligt skick eller
med annat ord förnyelse. I stället för avskrivningar kan man sålunda tala
om kostnader för anläggningarnas förnyelse, betingade av förslitningen. Ekonomiskt
stöd från stat eller kommun etc. kan ha formen amorterings- och
räntefritt kapitalbidrag eller formen räntefritt lån. Kapitalbidrag från konsumenterna
(engångsavgifter av olika slag) är icke att betrakta som något
stöd i ovannämnda bemärkelse utan utgör en form av kraftavgifter.

Vid självkostnadsberäkningen bör i princip förnyelsekostnaden baseras
på hela anläggningsvärdet, även om anläggningen till större eller mindre
del har finansierats genom kapitalbidrag från konsumenterna, stat eller
kommun etc. Successiv förnyelse erfordras för hela anläggningen och kostnadstäckningen
för denna förnyelse bör om möjligt göras så, att det för
verksamhetens kontinuerliga bedrivande i oförändrad omfattning principiellt
icke skall erfordras några nya kapitalbidrag och ej heller -— vid oförändrat
penningvärde och även oförändrade förutsättningar i övrigt •— någon
framtida tariffhöjning. Kapitalbidraget medför sålunda för företaget ingen
befrielse i fråga om förnyelsekostnader utan endast en mot bidragets storlek
svarande räntebefrielse. Det kan göras gällande att denna princip är
alltför hård gentemot de konsumenter, som genom kapitalbidrag (engångsavgifter)
lämnat medel till en anläggnings byggande; genom att dessa kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

sumenter genom de övriga kraftavgifterna får betala för samma anläggnings
förnyelse får de i realiteten under anläggningens första livslängdsperiod
betala den mot bidraget svarande anläggningsdelen två gånger. Fördelen
för konsumenterna liksom för kraftföretaget ligger emellertid däri, att
elkraftpriset kan påräknas förbli oförändrat och att några nya engångsavgifter
icke kommer att erfordras trots den ursprungliga anläggningens
begränsade livslängd.

Förenämnda princip leder till att ett eventuellt erforderligt ekonomiskt
stöd från det allmänna i första hand bör ges sådan form, att det endast
avlastar från räntekostnader i erforderlig grad. Endast i den mån så är
nödvändigt för att lämna erforderlig stödverkan bör stödet även avlasta
från förnyelsekostnader. Det kan självfallet göras gällande att om ett stöd
med en bestämd stödverkan lämnas från det allmänna, är det matematiskt
likvärdigt om stödet befriar företaget från den ena eller andra typen eller
båda typerna av kostnader. Enligt elkraftutredningens uppfattning är det
emellertid av icke oväsentlig psykologisk betydelse att stödet endast om det
är nödvändigt får sådan form att det sammanställes med en kapitalförbrukning.
En räntebefrielse är därför enligt elkraftutredningen psykologiskt sett
mera tilltalande än en befrielse från såväl rånte- som förnyelsekostnader,
även där stödverkan enligt de båda alternativen har samma storlek.

Elupprustningskommittén, som diskuterat möjligheten att ge det statliga
stödet karaktär av räntefritt avskrivningslån, anför för egen del, att den
funnit övervägande skäl tala för att sagda stöd ges i form av bidrag. För en
sådan lösning talar enligt kommittén dels att bidragsformen är administrativt
enklare, dels att den har kraftigare stödverkan än ett räntefritt lån av
samma storlek.

Kommittén upptar härefter vissa med bidra g sgiv ningen
sammanhängande frågor till behandling.

Vid bedömningen av ett företags behov av statligt stöd för upprustning
av en större eller mindre del av sitt distributionsnät bör enligt kommitténs
mening företagets distributionsrörelse betraktas som en odelbar ekonomisk
enhet. En relativt hög upprustningskostnad inom ett begränsat område bör
sålunda principiellt ej berättiga till statligt stöd så länge kostnaden ej inverkar
menligt på bärigheten av företaget som helhet betraktat. Kommittén
anför vidare.

Denna princip, som innebär alt upprustningsstödet bör baseras på en
räntabilitetskalkyl för hela företagets distributionsverksamhet, förfäktades
av elkraftutredningen utan att möta någon egentlig gensaga vid remissbehandlingen.
Endast elektrifieringsberedningen, som föreslog att det för nyelektrifieringsbidrag
avsedda s. k. befrämjandeanslaget borde förstärkas
och användas även för upprustningsbidrag, ansåg alt en behovsprövning
av ett helt distributionsföretag borde undvikas, enär den skulle bli tidsödande
och kostnadskrävande och därjämte innebära så komplicerade förhållanden,
alt den hittills dokumenterade villigheten hos distributörerna
att genomföra nyelektrifieringar otvivelaktigt skulle minska. Elektrifieringsberedningen
tillägger emellertid att en tillämpning av en behovsprövning
bör åtminstone förutsätta, att detta uppväges av att den av elkraftutredningen
förordade dislributionsskyldigheten först blivit införd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

Den genom 1957 års lagstiftning införda distributionsskyldigheten innebär
plikt för områdeskoncessionshavare med yrkesmässig distribution att,
om ej särskilda skäl är till undantag, tillhandahålla ström åt envar som
inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Om ett
elektrifieringsprojekt i förhållande till anslutningen blir så dyrt i utbyggnad
att elektrifieringen inte förräntar distributörens kapitalinsats eller vid tilllämpning
av normala taxor till följd av drift- och underhållskostnaderna beräknas
ge årliga underskott, så kan givetvis skäl till undantag från distributionsplikten
föreligga. Det bör emellertid icke kunna krävas, att varje särskilt
elektrifieringsobjekt skall vid en separatkalkyl visa sig bärande, utan
distributionsskyldigheten måste rimligen innefatta även sådana elektrifieringsobjekt,
som i och för sig medför årliga underskott, därest detta utjämnas
genom övervinster på andra håll. Ett distributionsföretag med god ekonomi
och i allmänhet göda distributionsförutsättningar, exempelvis tätbygd,
bör icke kunna undandraga sig varje egen insats för ett elektrifieringsobjekt
med hänvisning till att detta, separat sett, kan bedömas som mindre gynnsamt.
Distributionsplikten kan på så sätt anses innebära ett krav på vissa
jämkningar i det rent affärsmässiga betraktelsesättet, när de kan ske utan
avsevärt men för rörelsen som helhet.

Det är möjligt, anför elupprustningskommittén vidare, att med ledning
av en räntabilitetskalkyl för hela det stödsökande företagets verksamhet fastställa
den grundavgift enligt normaltariffen, som företaget måste tillämpa
för att rörelsen skall vara att anse som bärkraftig, därest upprustningen finansierades
genom vanliga kreditformer. Subventionsbeloppet kan sedan
bestämmas till det kapital, som erfordras för att nämnda grundavgift skall
reduceras till ett normalt värde. Enligt elkraftutredningens mening borde
subventionsgränsen motsvara en grundavgift i normal tariff en av 12 kr. per
normaltariff enhet och år, men justeras i den mån de normala självkostnaderna
för detalj distribuerad elkraft så motiverade. Vattenfallsstyrelsen liksom
flertalet större kraftföretag tillämpade fram till den 1 januari 1958 en
grundavgift av 10 kr. 50 öre.1 Den föreslagna gränsen 12 kr. representerade
sålunda — även utan den justering uppåt, som kunde vara påkallad enligt
elkraftutredningens uttalande — intill nyssnämnda tidpunkt en grundavgift,
som låg högre än den vanligen förekommande.

Elupprustningskommittén anser det olämpligt att anknyta statsbidraget
till ett elkraftpris, som är högre än normalt. Nödgas ett upprustat företag
hålla avsevärt högre pris än grannföretagen, har den undanröjda olägenheten
av dålig elservice endast utbytts mot en ny olägenhet, nämligen för högt
pris. Även om det subventionerade företaget i alla andra hänseenden är rationellt
kan då en eljest onödig överlåtelse till ett grannföretag, som kan erbjuda
den vanliga taxan, lätt bli aktuell. Kommittén förordar därför, att
upprustningsbidraget principiellt avväges så, att det bidragssökande företaget
får möjlighet tillämpa det elkraftpris, som är att anse som normalt för
den bygd där företaget har sin verksamhet.

I sammanhanget erinrar kommittén om att elkraftutredningen föreslagit

1 Enligt beslut om taxeändring har grundavgiften höjts fr. o. m. sagda datum till i allmänhet
12 kr. 50 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11G år 1958

den maximiregeln, alt summan av det statliga bidraget och samtidigt utlämnat
räntebärande lån för ett visst upprustningsprojekt icke fick överstiga
upprustningskostnaden jämte i samband med upprustningen eventuellt erforderlig
täckning eller omläggning av företagets skulder. Genom denna regel
skulle omöjliggöras, att bidraget till en del fick karaktär av fond, vars
avkastning skulle användas att täcka årliga driftunderskott. Enligt elupprustningskommitténs
uppfattning är det emellertid föga antagligt, att ett
företag, som behöver bidrag till upprustningen till så stort belopp, att maximiregeln
blir tillämplig, kan vara en lämplig enhet för distributionsverksamliet.
Kommittén anser därför, att företag med sådant ekonomiskt läge bör
bli föremål för reorganisation.

Vid uppgörandet av den räntabilitetskalkyl, som skall ligga till grund för
bestämmandet av bidragsbeloppets storlek, bör man enligt kommittén räkna
med en sådan standard för anläggningarna, att den, utan att vara onödigt
dyrbar, ger det upprustade företaget möjlighet att på längre sikt effektivt
fullgöra sin distributionsskyldighet. De tekniska data, som härför erfordras,
bör anges i en upprustningsplan, vilken skall fastställas av den centrala
myndighet som handlägger ärenden rörande upprustningsbidrag. Vilka uppgifter
en sådan räntabilitetskalkyl bör innehålla framgår av en av särskild
expert på kommitténs uppdrag utarbetad promemoria med preliminärt förslag
till formulär för ansökan om statsbidrag till upprustning av elektriska
distributionsanläggningar. Nämnda förslag, vilket fogats som bilaga till kommitténs
betänkande och vartill här torde få hänvisas, är utarbetat utifrån
den grundläggande förutsättningen, att endast rationella distributionsenheter
skall erhålla bidrag. Det förutsättas sålunda, att bidragen icke skall kunna
användas för att på längre sikt konservera sådana företagsenheter, som icke
kan göras ekonomiskt bärkraftiga. Ekonomisk bärkraft har ansetts föreligga,
om den för ett företag uppgjorda räntabilitetskalkglen utvisar, att företaget
är i stånd att förränta och amortera sina lån och att därutöver under en 30-årsperiod verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med
belopp som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet för den totala
anläggningen.

Elupprustningskommittén, som icke funnit anledning att närmare ingå
på den beräkningsmetodik, som använts i expertförslaget, framhåller, att
den i detsamma angivna grundsatsen i möjligaste mån bör vara vägledande
vid upprustningsarbetets genomförande. Kommittén anser sig emellertid i
sammanhanget böra erinra om det förhållandet, att avsättning till förnyelsefond
försväras genom nuvarande skattelagstiftning. En omprövning av hithörande
bestämmelser är därför enligt kommitténs mening önskvärd.

Statsbidrag till upprustning av elnät bör enligt kommittén, liksom nu sker
beträffande statsbidrag till nyelektrifiering, utbetalas av länsstyrelsen. Hela
bidraget bör dock icke få lyftas i förskott. Kommittén föreslår, att en tredjedel
av statsbidraget skall innehållas till dess dels intyg av vederbörande kontrollant
företetts, utvisande att upprustningsåtgärderna utförts i enlighet
med den av myndigheten för varje särskilt fall godkända uppruslningsplanen,
dels den verkliga anläggningskostnaden fastställts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 ur 1058

Enligt elupprustningskommitténs mening är det av vikt, att kontroll sker
av att upprustningen verkligen genomförts i enlighet med den upprustningsplan,
som legat till grund för bidragets bestämmande. Om utförandet i verkligheten
skett med en annan standard än den förutsatta, kan fråga om ändring
av statsbidragets storlek uppstå. Gällande kontrollföreskrifter rörande
användningen av elektrifieringsbidrag från anslaget Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering är enligt kommitténs mening icke tillfredsställande.
Såsom allmänt villkor för åtnjutande av statsbidrag från nämnda anslag
föreskrives, att bidragstagaren i en till länsstyrelsen avlämnad förbindelse
skall förplikta sig bl. a. att för anläggningens planläggning och utförande
anlita av kommerskollegium godkänd kontrollant. Någon undersökning av
att sådan kontrollant verkligen använts behöver ej ske. Enligt kommittén
bär erfarenheten visat, att för kontrollen icke sällan anlitas någon hos vederbörande
företag anställd ingenjör, som är av kommerskollegium godkänd
installatör. Kommittén framhåller, att kommerskollegii godkännande
enligt kungörelsen den 2 juni 1939, nr 219, angående behörighet att
vid elektriska starkströmsledningar utföra installationsarbete icke i och
för sig innebär, att vederbörande godtages som kontrollant vid planläggning
och utförande av viss anläggning. Behörighetsbevis kan, allt efter kompetensgrad,
gälla A-, B- eller C-behörighet. Många installatörer, särskilt i lägsta
kompetensklassen, har, anför kommittén, uppenbarligen ej tillräckliga kvalifikationer
som anläggningskontrollanter. Kontroll utförd av person, som
är anställd hos det företag, vars anläggningar kontrolleras, bör icke heller
godtagas. Vid sådana upprustningsåtgärder, som blir subventionerade med
statsbidrag och som är så omfattande alt s. k. drifttillståndsbesiktning —-d. v. s. kontroll av att anläggningen fyller säkerhetsföreskrifternas krav —
erfordras, bör enligt kommittén lämpligen den intygsgivare, som anlitas för
besiktningen och vars vederhäftighet är godtagen av vederbörande överinspektör,
samtidigt kunna kontrollera, att upprustningsplanen följts och utfärda
sådant intyg därom, som kräves för att sista delen av statsbidraget
skall få lyftas. Även i sådant fall bör dock gälla att den person, som fullgör
drifttillståndsbesiktningen, icke i egenskap av anställd eller eljest kan ha
partsintresse. Då det är angeläget, att som kontrollant endast fullt opartisk
och sakkunnig person godtages föreslår kommittén, att kontrollant i varje
särskilt fall förordnas av kommerskollegium.

En kontroll av att uppruslningsbidraget även tjänar syftet att åstadkomma
företag med bestående bärighet och förmåga att fullgöra sin distributionsskyldighet
skulle innebära en fortlöpande kontroll, icke blott av distributionsanläggningarnas
tillstånd utan även av företagets ekonomi och administration,
som inte är praktiskt genomförbar. Emellertid får den allmänna
tillsynsskyldighet, som åligger statens elektriska inspektion efter
det de nya lagbestämmelserna om distributionsskyldighet trätt i kraft, anses
omfatta distributionsanläggningarnas godtagbarhet även med avseende
på driftsäkerhet och belaslningsbarhet.

Redan nu har överinspektörerna i uppdrag att övervaka företag, som er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

hållit statslån. Förteckning över låntagande företag överlämnas till inspektörerna
från kommerskolleginm med anmodan, att de vid sina besiktningar
skall ägna särskild uppmärksamhet åt dessa företag. Inspektörerna skall
till kollegium meddela sina iakttagelser rörande anläggningarnas skötsel
i tekniskt avseende och rörande företagens ekonomiska förhållanden, i
den utsträckning detta är möjligt, för att kollegium, i händelse ett dylikt
företag befaras vara ekonomiskt svagt, skall få sin uppmärksamhet fästad
därvid. På liknande sätt bör jämlikt kommitténs uppfattning överinspektörerna
få i uppdrag att övervaka företag, som fått upprustningsbidrag.
Genom elektrifieringsberedningens försorg bör inspektörerna hållas underrättade
om vilka företag, som fått sådana bidrag.

I vissa situationer kan ett obehörigt utnyttjande av statsbidraget tänkas
förekomma, som bör föranleda återbetalning. Om exempelvis ett distributionsföretag
i enskild persons ägo upprustar sitt distributionsnät med statsbidrag
och strax därefter överlåter nätet till annat företag, kan säljaren tänkas
göra en obehörig vinst. För att förebygga dylika spekulativa försäljningar
föreslår kommittén, att kommerskollegium i samband med prövning
av koncession eller överlåtelsetillstånd i de fall där statsbidraget erhållits
inom förslagsvis senaste 15-årsperiod skall äga pröva spörsmålet om och
i vilken utsträckning uppburet bidrag skall återbetalas.

Elupprustningskommittén går härefter närmare in på frågan om reorganisation
av irrationella företag och framhåller därvid
inledningsvis, att dylik åtgärd kan aktualiseras i samband med ansökan om
dels förnyad koncession i anledning av koncessionstidens utlöpande, dels
tillstånd till överlåtelse av koncession och dels upprustningsbidrag. I alla
dessa fall kan en undersökning behöva ske av berörda företags tekniska,
ekonomiska och organisatoriska förutsättningar innan ansökan slutligen
prövas och avgöres.

Enligt elkraftutredningen horde under normala förutsättningar den minsta
storlek hos de självständiga distributionsenheterna, som borde eftersträvas
vid rationaliseringen, kunna sättas till i runt tal 15 000 normaltariffenheter,
motsvarande omkring 2 000 förbrukare eller ett geografiskt område
med omkring 7 000 invånare. En omorganisation efter denna huvudregel
skulle emellertid enligt elkraftutredningen få en mycket stor räckvidd
för landsbygdsdistributionen, i det att praktiskt taget alla distributionsföre!ag
måste bli berörda. Enbart med en höjning av den genomsnittliga företagsstorleken
till 2 000 förbrukare per företag beräknade sålunda utredningen
att antalet företag skulle reduceras från dåvarande ca 2 750 till ca
450. De av utredningen angivna siffrorna fick därför endast anses utgöra
grova riktvärden, varifrån betydande avvikelser måste göras i olika fall
med hänsyn till de lokala förhållandena.

Att på förhand binda sig för några fixa gränser för företagsstorleken är
enligt elupprustningskommitténs mening icke lämpligt. Vid bedömningen
av den för en bygd lämpligaste storleken på ett eldistributionsföretag är

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

man beroende av inånga olika lokala faktorer. Det finns exempelvis, anför
kommittén, många mindre företag mot vilka ur företagsekonomisk synpunkt
inga anmärkningar kan resas. Kommittén anser därför, att avgörande
vikt ej bör läggas vid företagsstorleken i och för sig utan vid alla de faktorer,
som inverkar på företagets förmåga att framdeles beständigt fullgöra
sin distributionsskyldighet med rimliga taxor.

Beträffande frågan om vilka vägar, som borde väljas för en samordning
av irrationella distributionsföretag, framhöll elkraftutredningen, att huvudsakligen
3 alternativa principlösningar kunde ifrågakomma, nämligen
att distributionen övertogs

1) av de ledande storföretagen, vart och ett inom sitt försörjningsområde,

2) av vederbörande kommuner eller av kommunala samorganisationer
eller

3) av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag av
mer eller mindre lokal karaktär.

Elkraftutredningen gjorde följande värdering av dessa alternativ.

Ur rent teknisk-ekonomisk synvinkel skulle man otvivelaktigt böra eftersträva
mycket stora företag. Av de angivna alternativen vore med denna
utgångspunkt det förstnämnda att föredraga. Åtskilliga skäl, som tidigare
delvis åberopats såsom argument mot förstatligande, talar dock för att enheter
av mera begränsad storlek bör så långt det är möjligt eftersträvas,
bl. a. önskvärdheten av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt
i detaljdistributionsfrågor. Härtill kommer synpunkten att man
icke onödigtvis bör göra ingripanden i bestående förhållanden. Som ett
argument mot det andra alternativet, innebärande en generell kommunalisering
av landsbygdsdistributionen, kan tekniska svårigheter åberopas, alldenstund
de befintliga detalj distributionsnäten oftast sträcker sig över kommungränserna.
Det tredje alternativet, som närmast åsyftar att sammanföra
flera småföretag inbördes till enheter av lokal karaktär, synes sålunda
vara det i princip mest naturliga. Möjligt är givetvis att allt efter omständigheterna
på olika håll tillämpa skilda alternativ, varvid självbärande verksamhet,
tillfredsställande teknisk standard och ett någorlunda enhetligt pris
bör eftersträvas.

Eliipprustningskommittén anser i likhet med elkraftutredningen att vid
rearganisationen av detaljdistributionen företagsenheter av mera begränsad
storlek bör så långt det är möjligt eftersträvas med hänsyn till önskvärdheten
av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt i detaljdistributionsfrågor.
De företagsformer, som bäst synes lämpa sig för tillvaratagande
av dessa intressen, är enligt elupprusiningskommitténs uppfattning
kommunalt företag och ekonomisk förening. Kommittén motiverar
dessa sina synpunkter sålunda.

För näringslivet och välståndsutvecklingen överhuvud inom en bygd är
otvivelaktigt elkraftförsörjningen av Antal betydelse. Mångenstädes — särskilt
i städerna — har elkraftförsörjningen såsom en viktig kommunal angelägenhet
övertagits av vederbörande kommun. På landsbygden kommer de
lokala intressena ofta till uttryck genom att distributionen ombesörjes av
ett lokalt distributionsföretag i form av ekonomisk förening eller aktiebolag
med konsumenterna som delägare. De enheter, som sålunda tillvaratagit de

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

lokala elektrifieringsintressena på landsbygden, har emellertid många gånger
visat sig vara tekniskt-ekonomiskt otillräckliga. Den enda väg, som i praktiken
stått öppen för en rationalisering, har varit att det lokala företaget
övertagits av det råkraftlevererande storföretaget. Den upprustning av näten
och därav beroende tekniska förbättringar, som skett i samband med övertagandet,
kan emellertid ha vunnits på bekostnad av bygdens eget direkta
inflytande på kraftförsörjningsförhållandena. Det är fullt naturligt, att lokala
önskemål ej kan bli på samma sätt beaktade av ett storföretag som av
ett lokalt företag.

Eftersom den lokala eldistributionen till sin natur måste anses vara en
lokal angelägenhet av största vikt bör enligt kommitténs mening alternativen
2) och 3) få en möjlighet att prövas jämsides med alternativ 1) när reorganisationsfrågan
i en bygd skall lösas. Denna möjlighet står icke till buds f. n.
och det torde i första hand vara delta förhållande som gjort, att ett stort
antal småföretag på landsbygden övertagits av vederbörande storföretag,
medan sammanslagningar mellan medelstora och små företag inbördes förekommit
endast i mycket begränsad omfattning. Även kommunalisering av
icke bärkraftiga landsbygdsföretag har förekommit endast undantagsvis.
Där så skett — exempelvis i ett par fall i Kronobergs län — synes resultatet
ha blivit tillfredsställande.

Yttranden. Kommitténs förslag att det statliga stödet skall utgå i form av
bidrag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet utlåtanden. Angelägenheten
av att jämväl distributionsföretagens lånebehov blir tillgodosedda
i vederbörlig omfattning framhålles samtidigt av ett flertal remissinstanser.

Kommerskollegium utgår från att elupprustningskommittén genom sitt uttalande
att övervägande skäl talar för att stödet till de elektriska distributionsföretagen
bör lämnas som bidrag, ej velat säga att lån ur kraftledningslånefonden
ej längre bör förekomma. Denna stödform är enligt kollegium
alltjämt erforderlig med hänsyn till att upprustning genom bidrag på
grund av anslagsmedlens otillräcklighet ej torde kunna genomföras i önskvärd
omfattning. Härtill kommer enligt kollegium att i åtskilliga fall omständigheterna
kan vara sådana, att lån men ej bidrag bör beviljas. Avgörande
härför bör vara den ekonomiska styrkan hos det distributionsföretag,
som är i behov av statligt stöd. Vid tillfredsställande styrka bör den för det
allmänna minst betungande stödformen, alltså lån, utnyttjas. Bidrag bör
enligt ämbetsverkets mening i princip beviljas endast i sådana fall, där en
nödvändig upprustning eljest skulle leda till taxor, som är högre än som
kan anses rimligt. Enligt kollegii åsikt kan det därvid visa sig lämpligt att
staten lämnar både lån och bidrag. Stöd enbart i form av bidrag blir då
särskilt aktuellt när det gäller sådana mindre företag, som på längre sikt
icke kan bestå som självständiga enheter utan efter hand bör uppgå i större
företag.

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.

Kraftledningslånefonden har f. n. helt otillräcklig medelstillgång. En förutsättning
för att upprustningsstödet skall verka på avsett sätt måste därför
vara, att fondens resurser förstärkes incdelst anslagsanvisning eller att annan
möjlighet för statliga lån ordnas. Om så sker vid sidan om de avdelade

Kangl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

medlen, 50 miljoner kr., skulle detta vara en för landsbygdsdistributionen
gynnsam lösning, vilken enligt styrelsens mening icke skulle innebära annat
än en tillbörlig omfattning av det statliga stödet. Men i motsatt fall, exempelvis
om kraftledningslånefonden icke erhåller självständigt tillskott för
budgetåret 1958/59 samtidigt med att upprustningsstödet blir tillgängligt, är
det bättre för ernående av största möjliga reella stödverkan, att det avdelade
beloppet fördelas på lån — exempelvis anslag till kraftledningslånefonden
— och bidrag. Att låta lånesvårigheter föranleda större bidrag än vad
som erfordras ur räntabilitetssynpunkt bör icke ifrågakomma, då något sådant
skulle tämligen godtyckligt och orättvist ge vissa distributörer statligt
stöd utöver konstaterat behov och icke medföra större realverkan av det
begränsade stödbeloppet än om den föreslagna enkla, närmast rent bokföringsmässiga,
åtgärden att göra nämnda belopp användbart även för lån
vidtages.

Därest anslaget skall användas för såväl lån som bidrag bör enligt vattenfallsstyrelsen
i begynnelseanslag anvisas 10 miljoner kr., varav 5 miljoner
kr. som lån och lika mycket som bidrag. Även elektrifieringsberedningen förordar,
under hänvisning till att kraftledningslånefonden f. n. har otillräckliga
resurser, att för upprustningsverksamheten avsedda medel skall utnyttjas
för såväl lån som bidrag. Liknande synpunkter framföres av Svenska elverksföreningen
och Svenska vattenkraftföreningen, vilka föreningar emellertid
anser, att fördelningen mellan lån och bidrag ej bör i förhand bindas
utan anpassning ske efterhand som ansökningar om statligt stöd inkommer.
Bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län understryker
vikten av att samtidigt med att upprustningsfrågan löses åtgärder vidtages
för tillgodoseende av distributionsföretagens lånebehov.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, om icke upprustningsstödet bör
kunna utgå i form av såväl bidrag som räntefritt lån. Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation känner sig icke övertygad av kommitténs argumentering
för bidragsformen utan anser, att räntefritt lån i varje fall är av
viss psykologisk betydelse och kan innebära en framtida möjlighet till återbetalning,
därest konjunkturerna för distributionsföretagen av olika skäl
skulle förbättras.

I valet mellan bidrag och lån anför länsstyrelsen i Kalmar län till stöd för
bidragsformen, att åtskilliga företag icke skulle bli tillräckligt hjälpta genom
lån. Skyldigheten att förränta och amortera ett erhållet lån skulle enligt
länsstyrelsens mening för många företag innebära så stora ekonomiska påfrestningar,
att de måste reorganiseras, d. v. s. i allmänhet övertagas av
större företag. Härigenom skulle det lokala bygdeintresset ofta bli lidande.
Att det statliga stödet bör lämnas såsom bidrag och icke såsom räntefritt lån
anser länsstyrelsen i Hallands län vara en nödvändig konsekvens av det förhållandet,
att beloppet avser att täcka sådant behov av kapitaltillskott, som
icke enligt uppgjord räntabilitetskalkyl kan göras till föremål för amortering.

Riksföreningen för elektrifieringen på landsbygden framhåller vikten av
att övergångsbestämmelser införes för sådana upprustningsföretag, som redan
är planerade eller påbörjade.

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 ur 1958

Mot kommitténs förslag, att vid bedömningen av ett företags behov av
statligt stöd företagets distributionsrörelse skall betraktas som en odelbar
ekonomisk enhet har vissa erinringar framförts. Vattenfallsstyrelsen
anser visserligen föga vara att erinra, när åtgärderna avser ursprungliga
eller hävdvunna distributionsområden. En konsekvent tillämpning
medför emellertid enligt styrelsens mening, att man berövar sig det
så gott som enda till buds stående ekonomiska incitamentet för den önskvärda
reorganisationen av landsbygdsföretagen. Styrelsen förordar därför i
överensstämmelse med av elkraftutredningen på sin tid framfört förslag,
att ett företag som övertar och upprustar ett annats nät skall kunna tilldelas
ett bidrag, beräknat som om det övertagna företaget skulle kvarstå och
självt ombesörja upprustningen. Hänsyn skall dock tagas till gynnsammare
råkraftskostnader, proportionsvis mindre administrationskostnader m. m.
för det sammanlagda företaget. I princip samma förslag har framförts av
bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Örebro,
Gävleborgs och Västerbottens län, elektrifieringsberedningen, lantbruksstyrelsen,
Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen.

Enligt kommittén bör upprustningsbidraget principiellt så avvägas, att
det bidragssökande företaget får möjlighet att tillämpa ett normalt e 1-kraftpris, d. v. s. det pris som är att anse som normalt för den bygd,
där företaget har sin verksamhet. Statskontoret finner sig icke kunna godtaga
en dylik metod för bidragsbestämningen, enär den i alltför stor utsträckning
skulle påverkas av lokala förhållanden. Enligt ämbetsverkets mening
bör i stället beaktas elkraftpriset i sådana delar av landet, som i fråga om
befolkningstäthet, näringslivets struktur och andra i sammanhanget relevanta
faktorer, är närmast jämförliga med den bygd, där sökandeföretaget
är beläget. Bidraget torde vidare lämpligen i intet fall böra avvägas efter
ett lägre pris än vattenfallsstyrelsen tillämpar för i ärendet omförmäld
grundavgift. Enligt vad i betänkandet angivits uppgår detta pris f. n. till
12 kr. 50 öre.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser för sin del att begreppet bygd bör vidgas
till att avse landsdel. Det synes nämligen länsstyrelsen olämpligt, att
rätten till bidrag eller bidrags storlek göres beroende av den mer eller mindre
tillfälliga kraftprisnivån hos ett antal grannföretag i bygden, i all synnerhet
som låga kraftpriser ofta visat sig sammanhänga med eftersatt underhåll.
Samma synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska clverksföreningen
och Svenska vattenkraft föreningen. Till den av kommittén
hävdade uppfattningen har däremot vattenfallsstyrelsen och Landsbygdens
elnämnd anslutit sig.

Beträffande det av elupprustningskommittén liksom tidigare av elkraftutredningen
angivna kriteriet på ekonomisk bärkraft, nämligen
att företaget skall kunna förränta och amortera de normala lånen samt
därutöver under en 30-årspcriod verkställa avskrivningar eller avsättningar
till förnyelsefond med belopp, som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet
för den totala anläggningen, anför vattenfallsstyrelsen följande.

Kung!. Maj.ts proposition nr 118 år 1958

Mot den principiella bakgrunden för denna inriktning är intet att invända
och det vore förmånligt, därest därmed de hjälpta företagen med säkerhet
kunde erhålla sådan ekonomi, att behov av statligt stöd i fortsättningen
icke uppkommer. Vattenfallsstyrelsen anser emellertid det oaktat, att
bidragen bör inriktas enbart på att företaget skall klara de kända verkliga
utläggen, däribland räntor och amorteringar för lån. Motiven härför är dels
att den extra bidragstilldelning, som den förstnämnda målsättningen medför,
i många fall blir onödig och kommer att, när totala tillgången på bidragsmedel
är given, reducera det därmed ernåeliga reella resultatet, dels
att det önskvärda uppordnandet för all framtid långt ifrån kan säkerställas
praktiskt, dels slutligen att nuvarande beskattningsregler gör den frikostigare
bidragstilldelningen även teoretiskt oriktig, såvida icke hänsyn tages
till åtföljande skatteutgifter, vilket skulle medföra ännu mycket större
extrabidrag och ytterligare inkräktande på de totala medelsresurserna.

Följande omständigheter talar för att den frikostigare bidragstilldelningen
är onödig och innebär slöseri med tillgängliga medel: den behövs icke
vare sig för att upprustning skall komma till stånd eller för stödets verkan
som incitament för reorganisation; företaget kan i fortsättningen få sina
ekonomiska förutsättningar förbättrade t. ex. genom tillkomsten av tätorter
och industrier inom området, och likaså kan det komma att uppgå i annat
företag; schablonkalkylerna bygger på konstant omfattning av företagets distribution,
men enligt all erfarenhet kommer kraftförbrukningen överallt
att utvecklas även i fortsättningen med åtföljande behov av förstärkningar
och nätkompletteringar, så att efter 30 år verkan av ett vid periodens början
erhållet bidragsbelopp icke längre är märkbar. Att stödbehovet i fortsättningen
trots det frikostigare bidraget icke uteblir kan bero dels på att företagen
icke verkställer avsedd fondavsättning utan i stället sänker sina tariffer
— en nära till hands liggande åtgärd för undvikande av skattebetalning,
att räkna med att sedermera återtaga något från konsumenterna medelst
nya engångsinsatser är verklighetsfrämmande — dels på att erforderliga förstärkningar
icke kan genomföras med full ekonomi, dels på penningvärdeförsämring
under 30-årsperioden.

Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen anser likaledes
den av kommittén gjorda bedömningen icke rimlig, enär den samtitidiga
amorteringen och avskrivningen torde innebära, att kraven på räntabilitet
sättes för höga. Vid bibehållen kraftprisnivå blir därvid anspråken
på amorterings- och räntefria bidrag orimligt stora. Enligt föreningarnas
mening bör sålunda stödverksamheten bli effektivare, om sådana avsättningar
till förnyelsefond icke förutsättes. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen
i Östergötlands län.

I kommitténs uttalande om önskvärdheten av jämkning i skattelagstiftningen
för underlättande av avsättningar till förnyelsefond instämmer
bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och Västerbottens län.
vattenfallsstyrelsen, Landsbygdens elnämnd, Svenska elverksf öreningen och
Svenska vattenkraftföreningen samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att en tredjedel av
beviljat bidrag skall innehållas till dess avsedd upprustning
är klar anser vattenfallsstyrelsen vid nuvarande läge på kapitalmarknaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

bereda så stora svårigheter, att undantag bör kunna medgivas, detta helst
som det i åtskilliga fall kan vara lämpligt att i motsats till vad som är fallet
vid nyelektrifiering fördela upprustningsarbetet på flera år.

Mot de av kommittén uppdragna riktlinjerna för erforderliga kontrollåtgärder
har några erinringar ej gjorts. Bl. a. länsstyrelsen i
Kristianstads län liyser emellertid vissa farhågor rörande möjligheterna att
erhålla fullt opartisk experthjälp i tillräcklig omfattning. Svenska elverksföreningen
och Svenska vattenkraftföreningen föreslår att, som ett led i kontrollverksamheten,
företag som erhåller upprustningsbidrag årligen skall tillställa
elektrifieringsberedningen vederhäftig årsberättelse.

Kommitténs förordande av den ekonomiska föreningen och det kommunala
företaget som lämpliga företagsformer för eldistribution
på landsbygden har bemötts i ett stort antal yttranden. Därvid har i många
fall ansetts, att företräde icke bör ges viss typ av företag utan att omständigheterna
i varje särskilt fall bör få avgöra, vilken företagsform som är
lämpligast. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus och Hallands län, Svenska elverksföreningen
och Svenska vattenkraftföreningen. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads
län bör största vikt fästas vid vederbörande företags egen åsikt i frågan.
Vattenfallsstyrelsen anser uppenbart, att den i varje särskilt fall gynnsammaste
till buds stående lösningen bör föredragas. Styrelsen är emellertid
av den meningen, att föga möjlighet att välja kommer att föreligga utan att
verklighetens krav kommer att överväga över i förväg uttalade allmänna
önskemål.

Till kommitténs uppfattning i frågan har däremot bl. a. Landsbygdens elnämnd
anslutit sig. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de lokala intressena
bäst tillgodoses genom att främst kommunerna intresseras för att medelst
kommunala företag åtaga sig ansvaret för den lokala eldistributionen.
Visserligen, anför länsstyrelsen, kan i ett och annat fall göras gällande, att
en kommun icke utgör ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligt distributionsområde.
Men dessa olägenheter bör enligt länsstyrelsens mening
kunna i de allra flesta fall undvikas genom överenskommelser beträffande
gränsområdena. Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län samt
styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anser, att den kommunala
företagsformen bör ges företräde. En mera tveksam inställning redovisas
däremot av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Hallands län.
Särskilt ifrågasättes, om kommunen i allmänhet utgör ett lämpligt underlag
för en bärkraftig distributionsverksamhet. Avgränsningen av distributionsområdena
torde nämligen oftast få göras beroende av andra omständigheter
än kommungränserna. I förevarande fråga framhåller statens elektriska
inspektion, att erfarenheten visat, att större enheter än vad som motsvarar
en genomsnittlig landskommun bör eftersträvas vid åtgärder för rationalisering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

Yl. Administrationen av elnätupprustningen

Elupprustningskommittén. Kommittén erinrar inledningsvis om att enligt
elkraftutredningens förslag den statliga reglerande, kontrollerande, rådgivande
och stödjande verksamheten borde samlas inom ett nybildat centralt organ
(statens elnämnd) med två underorganisationer, en för tillsynsverksamheten
(statens elektriska inspektion) och en för rationaliseringsarbetct
(statens elingenjörsorganisalion). Den sålunda föreslagna organisationen
avsågs övertaga verksamheten från och ersätta kommerskollegii elektriska
byrå, statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen och statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Därjämte skulle organisationen
handha det nytillkommande rationaliseringsarbetet.

Elkraftutredningens förslag om inrättandet av statens elnämnd och elingenjörsorganisation
har emellertid, såsom tidigare berörts, icke lett till
några åtgärder från statsmakternas sida. Däremot har enligt beslut av 1956
och 1957 års riksdagar viss utökning skett av personalen vid kommerskollegii
elektriska byrå och statens elektriska inspektion. Därjämte föreligger
förslag i 1958 års statsverksproposition (X ht p. 4) om ytterligare förstärkning
av personalen vid förstnämnda institution fr. o. m. den 1 juli i år.

De genom tillkomsten av ett statsanslag för uppriistningsstöd aktuella
uppgifterna —■ bidragsgivning och rationaliseringsverksamhet — bör enligt
kommitténs mening, i den mån de innefattar slutliga beslut i hithörande
ärenden, ankomma på de centrala organ, som f. n. handhar närmast motsvarande
uppgifter, d. v. s. i första hand kommerskollegium och elektrifieringsberedningen.
Innan kommittén närmare ingår på spörsmålet beträffande
den centrala administrationen upptar den emellertid till behandling frågan
om vilka organ, som skall fullgöra den regionala verksamheten.
Denna avsåg elkraftutredningen för sin del att hänskjuta till en särskild
distriktsorganisation (statens elingenjörsorganisation).

Elupprustningskommittén erinrar om att de personalförstärkningar inom
statens elektriska inspektion som medgavs av 1957 års riksdag avsåg att
öppna möjlighet att i begränsad omfattning utnyttja de vid inspektionen
anställda överinspektörerna i rationaliseringsarbetet. De rationaliseringsfrågor
som kommittén i det föregående föreslagit skola upptagas vid prövningen
av ärenden rörande statsbidrag till upprustning av elnät torde komma
att medföra behov av en intensifiering av rationaliseringsarbetet under
de närmaste åren, som ej kunnat förutses vid tiden för nyssberörda riksdagsbeslut.
Det kan därför enligt kommittén tagas för givet, att ett utnyttjande
av överinspektörerna för det regionala planerings-, utrednings- och rationaliseringsarbete,
som aktualiseras genom den statliga upprustningsverksamheten,
icke kan påräknas. Detta är så mycket mer antagligt, som erfarenheten
visat, att svårigheter mött att. anskaffa ingenjörspersonal till den redan
beslutade utbyggnaden av inspektionen. Man måste därför undersöka
andra möjligheter att anskaffa personal för det nödvändiga fältarbete i rationaliseringssyfte,
som kräves vid behandling av ifrågavarande ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

Eftersom någon statlig organisation av sakkunnig personal för fältarbetet
ej står till förfogande anser kommittén att man i mån av möjlighet bör
söka utnyttja den lokala expertis på kraftförsörjningsområdet, som är anknuten
till statens vattenfallsverk, enskilda elkraftföretag eller sammanslutningar
av elföretag eller som utövar fristående konsulterande verksamhet.
Sådan lokal expertis utnyttjas sedan länge av länsstyrelserna för yttranden
och utredningar i ärenden rörande koncessioner för elektriska ledningar och
statsbidrag till nyelektrifieringar inom vederbörande län.

De nytillkommande arbetsuppgifterna att förmedla upprustningsbidrag,
att uppgöra planer för rationaliseringens genomförande, att verkställa utredningar
rörande de enskilda rationaliseringsprojekten, att leda förhandlingar
rörande frivillig samordning av distributionsföretag i rationaliseringssyfte
samt att i övrigt verka för en ändamålsenlig utveckling av eldistributionen
finner kommittén vara av den art och betydelse, att det bör ankomma på
länsstyrelsen att medverka vid deras genomförande. En länsstyrelses främsta
uppgift är enligt länsstyrelseinstruktionen att i allt söka främja länets
utveckling och dess befolknings bästa. Vid rationaliseringens genomförande
bör, betonar kommittén, största möjliga hänsyn tagas till rådande lokala förhållanden.
Särskilt bestämmandet av storlek och område för nya distributionsenheter
hör till de spörsmål, som har nära samband med bygdens utvecklingsmöjligheter
och regionplanering och som bör lösas under länsstyrelsens
överinseende.

Enligt kommitténs uppfattning bör länsstyrelserna således ges en ledande
ställning vid den regionala rationaliseringsverksamheten. Länsstyrelserna
bör därvid till en början låta verkställa en grundläggande inventering av de
inom resp. län föreliggande upprustnings- och reorganisationsbehoven. Länsstyrelsernas
uppgift blir vidare enligt kommittén att i samband med handläggning
av till länsstyrelsen remitterade ärenden rörande förvärv, förlängning
eller överlåtelse av koncession eller rörande statligt stöd till upprustning
eller nyelektrifiering, ombesörja att stöd- och rationaliseringsbeliov undersökes,
att kostnadsberäkningar och räntabilitetskalkyler, eventuellt för
alternativa lösningar, utarbetas, fullständigas eller kontrolleras, att alla intressenter
(råkraftleverantör, distributör, konsumenter, kommunala organ,
grannföretag m. fl.) blir hörda, lämpligen vid allmänt sammanträde i bygden,
att förhandlingar angående överlåtelse av distributionsföretag och villkoren
därför kommer till stånd o. s. v. På grundval av verkställda utredningar har
länsstyrelserna därefter att till den beslutande centrala myndigheten avge
så utförliga förslag, att de kan läggas till grund för omedelbara avgöranden.

Planer och utredningar rörande upprustnings- och reorganisationsarbetet
måste utföras av sakkunnig personal. Kommittén förutsätter däivid, att sökanden
i första hand skall prestera den utredning lian vill åberopa. För
kontroll av föreliggande utredning eller vid behov av ytterligare utredning
är emellertid länsstyrelserna i behov av teknisk-ekonomisk expertis. Enligt
vad kommittén erfarit torde dock länsstyrelserna i allmänhet ha möjlighet att
härför anlita sina ordinarie experter i elfrågor eller — därest experten är

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

anställd eller på annat sätt engagerad hos företag, som har intresse i det föreliggande
ärendet — ge uppdraget åt annan, opartisk sakkunnig. För fall
där opartisk sakkunskap ej står till buds eller för ärenden, som tarvar speciell
erfarenhet och sakkunskap, anser kommittén det angeläget att tillgång
finnes till sakkunnig personal med erfarenhet från den centrala behandlingen
av hithörande ärenden. Länsstyrelserna bör därför enligt kommitténs
mening beredas möjlighet att i särskilda fall i samband med överläggningar
och förhandlingar tillkalla hos den centrala myndigheten anställd personal.

Till de kostnader, som länsstyrelserna sålunda åsamkas för anlitande av
expertis, bör enligt kommittén medel ställas till länsstyrelsernas förfogande
ur beloppet å 50 miljoner kr. Den totala expertkostnaden under en 6-årig
upprustningsperiod kan enligt från länsstyrelserna inhämtade uppgifter
uppskattas till 1 200 000 kr. Av flera skäl — särskilt det, att initiativ till
rationalisering kan behöva tagas från myndigheternas sida i betydligt större
utsträckning än vad som räknats med vid nämnda uppskattning av utredningskostnaderna
— anser dock kommittén, att denna siffra bör höjas förslagsvis
till 1 500 000 kr. Därtill kommer rese- och traktamentskostnader för
hos den centrala myndigheten anställd personal, vilka kostnader av kommittén
beräknas till 18 000 kr. per år.

Den centrala handläggningen av ärenden rörande upprustningsbidrag
bör enligt kommitténs mening närmast ankomma på elektrifieringsberedningen.
För beredningens sammansättning och arbetsuppgifter
lämnas i kommittébetänkandet i huvudsak följande redogörelse.

Elektrifieringsberedningen erhöll sin nuvarande organisation år 1941. Den
består av 4 ledamöter, vilka f. n. är chefen för kommerskollegii elektriska
byrå, ordförande, ekonomidirektören i statens vattenfallsverk, chefen för
lantbruksstyrelsens planläggningsbyrå och ordföranden i Svenska vatlenkraftföreningens
styrelse. Kansliarbetet ombesörjes av en civilingenjör, som
för ändamålet är ledig från sin tjänst såsom byrådirektör i statens vattenfallsverk,
samt ett biträde med arvode som kontorist.

Beredningen har att pröva och avgöra ansökningar angående statsbidrag
från nionde huvudtitelns reservationsanslag Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering. Inkomna ansökningar granskas i tekniskt, ekonomiskt, juridiskt
och organisatoriskt avseende samt med hänsyn till möjligheterna för
koncession. Beredningen föranstaltar om kompletterande och nya undersökningar
rörande inkomna och aviserade projekt, utarbetar i erforderliga fall
i kontakt med myndigheter, utredningsmän och berörda parter i övrigt förslag
till alternativa projekt samt vidtager åtgärder för sammanjämkning i
syfte att åstadkomma rationell elektrifiering.

Ärendena handlägges av ordföranden och den anställda personalen och föredrages
vid sammanträden ett par gånger i månaden. Ledamöterna, som
representerar olika intressen och besitter erfarenhet från områden av betydelse
vid handläggningen av ärendena, äger ofta detaljkännedom om olika
elektrifieringsprojekt och elektrifieringsmöjligheter. Ordföranden handlägger
hos kommerskollegium bl. a. ärenden rörande koncession för och statlig
kontroll över elektriska anläggningar samt olika åtgärder för främjande av
en planmässig elektrifiering av landet. Genom vattenfallsstyrelsens representant
ställes vattenfallsverkets omfattande erfarenhet i vad avser landsbygds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

elektrifiering till förfogande varjämte man erhåller kännedom om verkets
egna stödåtgärder och om aktuella och planerade statliga utbyggnader. Lantbruksstyrelsens
representant bedömer ärendena bl. a. ur jordbrukstekniska
och jordbruksekonomiska synpunkter samt med hänsyn till olika ekonomiska
möjligheter och till statliga åtgärder för bebyggelse på landsbygden.
Den fjärde ledamoten lämnar där så erfordras beredningen uppgifter och utför
undersökningar och kontroll beträffande icke statliga elektrifieringsprojekt,
vattenregleringar, kraftstationsbyggnader m. m.

Granskningen av bidragsärenden utföres av den anställde civilingenjören
till viss del genom besök på platsen. På grund av personalbrist kan sådana
besök emellertid endast företagas när det är absolut nödvändigt.

I sin anslagsskrivelse hösten 1957 avseende budgetåret 1958/59 har kommerskollegium
framlagt förslag om förstärkning och i samband därmed viss
omorganisation av kommerskollegii elektriska byrå. I detta sammanhang har
kollegium även föreslagit att de arbetsuppgifter, som hittills handhafts av
elektrifieringsberedningen, skall överflyttas till kollegium. Till sagda förslag
tar elupprustningskommittén dock ej ställning, enär denna fråga av
kommittén bedömes ligga utanför kommittéuppdraget. Kommittén räknar
därför i fortsättningen med 2 alternativa möjligheter, dels att nuvarande
organisation bibehålies (alternativ 1), dels att kommerskollegii samordningsförslag
genomföres (alternativ 2). Det senare innebär bl. a., att en rådgivande
nämnd, elektrifieringsrådet, inrättas.

Oavsett om alternativ 1 eller 2 förverkligas erfordras, enligt kommittén,
inom den centrala myndigheten särskild personal, som ägnar sig åt handläggningen
av upprustnings- och reorganisationsärenden. Även om det grundläggande
planerings- och utredningsarbetet utföres på länsplanet återstår
nämligen många och viktiga problem av översiktlig eller principiell innebörd,
som bör handläggas centralt. Såsom förut nämnts bör dessutom sakkunnig
personal från centralorganet vid behov biträda med råd och anvisningar vid
det utrednings- och förhandlingsarbete under länsstyrelsernas överinseende,
som torde bli nödvändigt i många upprustningsbidrags-, koncessions- och
överlåtelsetillståndsärenden. Eftersom upprustningsanslaget är avsett att
fördelas på 5 år föreslår kommittén, att personal för upprustnings- och rationaliseringsarbetet
ej engageras för mer än 5 eller — med hänsyn till en
viss eftersläpning beträffande arbetsuppgifterna — 6 år. Några fasta tjänster
bör sålunda enligt kommitténs mening ej inrättas för ändamålet, utan
man bör räkna med arvodesanställd personal, åtminstone för de mera kvalificerade
och specialiserade uppgifterna.

I enlighet med det anförda förordar kommittén vid alternativ 1, att elektrifieringsberedningens
kansli, nu bestående av 2 arvodesanställda tjänstemän,
förstärkes med 2 eller 3 befattningshavare, därav en med högskole- eller
motsvarande utbildning i elektroteknik, som dessutom bör besitta förbandlingsvana,
ha insikter i företagsekonomi och äga administrativ erfarenhet.
För denne befattningshavare, som bör biträda beredningens verkställande
tjänsteman samt vid behov självständigt föredraga upprustningsärenden och
biträda länsstyrelserna i den regionala rationaliseringsvcrksamheten, beräk It

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 116

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

nar kommittén ett årsarvode av omkring 35 000 kr. Vidare bör elektrifieringsberedningens
kansli utökas med en assistent med utbildning som läroverksingenjör
eller liknande, med ett årsarvode av omkring 20 000 kr., samt
eventuellt ytterligare ett biträde för skriv- och ritgöromål. Kostnaderna för
avlöning till nämnda befattningshavare bör enligt kommittén bestridas från
upprustningsanslaget.

Enligt kommitténs mening är det synnerligen angeläget, att elektrifieringsberedningen
förstärkes med minst en landsbygdsrepresentant. Vidare
bör, med hänsyn särskilt till reorganisationsärendenas natur, elektrifieringsberedningen
utökas med en ledamot med juridisk utbildning och erfarenhet
i administrativa och ekonomiska frågor.

Vid alternativ 2 anser kommittén en motsvarande förstärkning av den
föreslagna rationaliserings- och ekonomiavdelningen inom kommerskollegii
elektriska byrå vara erforderlig åtminstone under den 6-åriga rationaliseringsperioden.
Kostnaderna härför bör likaledes belasta upprustningsanslaget.

Vid bifall till kommitténs förslag enligt alternativ 1 skulle den centrala
organisationen för en 6-årsperiod draga följande kostnader.

Befattning	Årsarvode kr.	Totalkostnad under upprust-ningsperioden kr.
3 ledamöter (15 sammanträden per år) ..................	6 000	36 000
Utrednings- och förhandlingsvan elektroteknisk ingenjör ..	35 000	210 000
Assistent ......................	9.o noo	190 000
Skriv- och ritbiträde....................................	11000	66 000
Summa	72000	432000
Rese- och traktamentskostnader ........................	18 000	108 000
Tillhopa	00000	540 000

Vid alternativ 2 bör ersättning till elektrifieringsrådets ledamöter enligt
kommitténs mening upptagas på kollegii ordinarie budget. Arvoden till den
övriga personalen, eventuellt med undantag för skriv- och ritbiträdet, torde
även för detta fall böra utgå av upprustningsanslaget.

Yttranden. Mot kommitténs förslag rörande administrationen av upprustningsverksamheten
har några väsentliga erinringar ej framförts. Däremot
har i vissa detaljfrågor avvikande meningar redovisats.

Vad först angår den regionala organisationen har ej någon
av de länsstyrelser, som inkommit med yttrande, avvisat förslaget att de
bör anförtros vissa uppgifter i samband med upprustningen. Tveksamhet råder
emellertid på flera håll, om den av kommittén föreslagna tekniskt-ekonomiska
expertisen är tillräcklig. Bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,
Hallands och Skaraborgs län anser det icke otroligt, att ytterligare personal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

förstärkning blir erforderlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser en sådan
förstärkning nödvändig.

En del kritiska synpunkter har vidare framförts beträffande den preliminära
översiktsplan som länsstyrelserna enligt kommitténs förslag skall
låta upprätta. En sådan plan måste enligt länsstyrelsen i Uppsala län grunda
sig på förhållandevis ingående undersökningar av de olika företagen. Länsstyrelsen
ifrågasätter, om icke med upprättandet av en grundligare plan bör
anstå till dess åtminstone någon erfarenhet vunnits angående upprustningsarbetets
organiserande. Också vattenfallsstyrelsen vill skjuta planen på framtiden.
Att åstadkomma en gradering av upprustningsbehoven skulle erfordra
en säker norm för jämförelse av de olika länsresultaten. Enligt styrelsens
mening kan det därför vara bättre att till att börja med behandla de bidragsansökningar,
som inkommer allt eftersom behovet påkallar, givetvis då med
beaktande av hela bygdens förhållanden i varje fall, och genomföra en
generell planering först sedan viss erfarenhet erhållits. Den grundläggande
inventeringen inom de olika länen bör enligt elektrifiering sberedning en i
stort kunna begränsas till en sammanfattning av kända förhållanden, eftersom
det redan finnes uppgifter i betydande omfattning hos olika myndigheter
och organisationer.

Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen understryker
vikten av att den preliminära undersökningen blir av inventeringskaraktär
och snabbt genomföres.

Att den centrala handläggningen av upprustningsverksamheten
i första hand skall uppdragas åt elektrifieringsberedningen har lämnats
utan erinran av remissmyndigheterna. Mot den föreslagna förstärkningen av
beredningens kanslipersonal har ej heller invändningar rests. Elektrifieringsberedningen
betonar dock, att förstärkningen bör genomföras allt eftersom
erfarenheterna av den nya stödverksamheten framkommer.

Till förslaget om förstärkning av beredningen med en juridiskt utbildad
ledamot och med minst en landsbygdsrepresentant intages emellertid olika
ståndpunkter. Ett bibehållande av nuvarande sammansättning förordas sålunda
— förutom av elektrifieringsberedningen själv —- av vattenfallsstyrelsen,
som anser att beredningens verksamhet blir mest effektiv och smidig
om den liksom hittills får utgöra ett tekniskt-ekonomiskt sakkunnigorgan.
Statskontoret ifrågasätter för sin del, om med ställningstagandet till en utökning
av beredningen icke bör anstå till dess erfarenheten visat, om och i
vad mån för den nya verksamheten oundgängligen kräves att ytterligare ledamöter
tillföres densamma. Därest en omedelbar förstärkning anses nödvändig,
bör den enligt ämbetsverkets mening begränsas att avse en person med
juridisk sakkunskap. Även Svenska elverksf öreningen och Svenska vattenkraf
tf öreningen ifrågasätter behovet av ytterligare ledamöter i beredningen.
I vart fall bör, om beredningen skall tillföras en landsbygdsrepresentant,
tillses att denne person företräder hela abonnentstocken på landsbygden
och icke enbart en eller annan grupp inom denna. Lantbruksstyrelsen vill
icke motsätta sig förslaget om förstärkning av beredningen med minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

landsbygdsrepresentant om beredningens arbete därigenom väsentligen skulle
underlättas. Länsstyrelsen i Kalmar län, Landsbygdens elnämnd och Riksföreningen
för elstudier understryker vikten av att elkonsumenterna på
landsbygden blir representerade i beredningen.

Vad slutligen gäller utrednings- och administrationskostnaderna
för upprustningsverksamheten förordar riksräkenskapsverket,
att medel till samtliga dylika kostnader ävensom medel till
övriga utgifter för elektrifieringsberedningen anvisas under ett särskilt förslagsanslag.

VII. Departementschefen

Ehuru elkraftdistributionen på vår landsbygd i allmänhet kan anses fylla
högt ställda anspråk företer den dock på åtskilliga håll betydande brister.
Dålig och otidsenlig materiel ävensom i övrigt eftersatt underhåll och förnyelse
har sålunda medfört, att elnäten i vissa trakter befinner sig i ett skick,
som bland annat ur drifts- och säkerhetssynpunkt måste anses otillfredsställande.
Det är därför naturligt, att krav rests på att verkningsfulla åtgärder
skall vidtagas för att åstadkomma en upprustning av de bristfälliga näten.
Detta krav har förstärkts allteftersom rationaliseringen inom landsbygdens
näringsgrenar lett till ett ökat ianspråktagande av elektrisk energi.
Med fog hävdas att ifrågavarande brister i viss utsträckning fördröjer den
fortsatta rationaliseringen och utbyggnaden av berörda näringsgrenar.

Beträffande det aktuella upprustningsbehovets storlek saknas säkra uppgifter.
Det statistiska material, som under senare år framlagts efter skilda
undersökningar, har nämligen infordrats och bearbetats från olika utgångspunkter
och de på materialet grundade analysresultaten är därför icke
jämförbara. Elkraftutredningen kom för sin del fram till att år 1950 60 procent
av landsbygdens detalj distributionsnät var undermåliga om överföringsförmågan
lägges såsom bedömningsgrund och 50 procent om prövningen
sker ur drifts- och säkerhetssynpunkt. Utredningens beräkningar hänförde
sig huvudsakligen till smärre distributionsnät. En år 1956 i Svenska elverksföreningens
och Svenska vattenkraftföreningens regi verkställd undersökning,
vilken avsåg en bedömning av upprustningsbehovet i förhållande till
antalet abonnenter, gav till resultat att cirka 13 procent av de privata och
kommunala eldistributionsföretagens och deras återdistributörers elnät på
landsbygden erfordrade egentlig upprustning. Upprustningsbehovet hos
återdistributörerna kunde beräknas till 21 procent och hos de större distributionsföretagen
till 7 procent. Under antagande att statens vattenfallsverks
återdistributörer vid undersökningstillfället företedde ett relativt sett lika
stort upprustningsbehov som övriga dylika distributörer kan undersökningen
i fråga anses ha givit vid handen att drygt 15 procent av de abonnenter
undersökningen avsåg år 1956 var i behov av en förbättrad elkraftförsörjning.

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1958

Ävenledes år 1956 verkställde Landsbygdens elnämnd en utredning av
upprustningsbehovet vid landets eldistributionsföreningar, varvid framkom
att 34 procent av de föreningar — cirka två tredjedelar av samtliga — som
besvarade dem tillsända förfrågningar behövde större upprustning. Behovet
visade sig vara störst hos mindre föreningar och sedan sjunkande vid
ökat antal förbrukare inom föreningarna. Sålunda uppgav 46 procent av antalet
föreningar med högst 20 abonnenter, att de hade ett uppenbart behov
av upprustning av elnäten, medan motsvarande procenttal för föreningar
med över 1 000 abonnenter var 28. Geografiskt sett förefinnes enligt elnämndens
utredning det största upprustningsbehovet vad beträffar föreningsanläggningar
i Östergötlands, Jämtlands och Värmlands län. Även i de två
nordligaste länen samt i Södermanlands län återfinnes många föreningar,
som uppvisar behov av betydande upprustning. Hela antalet förbrukare vid
de föreningar, vilka enligt sistnämnda utredning år 1956 behövde en mera
genomgripande upprustning, uppgick till inemot 76 000. Detta innebär att
cirka 30 procent av elföreningarnas abonnenter sagda år hade otillfredsställande
distributionsförhållanden.

Av de återgivna statistiska uppgifterna framgår, att de mindre distributionsenheterna
uppvisar större brister i sina elkraftanläggningar än de
större enheterna. Detta sammanhänger givetvis med att de förstnämnda
ej har samma ekonomiska resurser för kontinuerligt underhåll eller tidsenlig
standardförbättring av anläggningarna som de senare. Det låga konsumentantalet,
konsumentstockens oftast ensidiga sammansättning och den
ringa energiomsättningen utgör ofta ett hinder för en tillfredsställande verksamhet.
Därtill kommer att de små företagen har begränsade möjligheter att.
hos sig anställa tekniskt och ekonomiskt erfaren personal. Enligt elkraftutredningen
fick år 1950 nära en tredjedel av elkonsumenterna på landsbygden
sin elkraft från distributionsföretag med mindre än 500 förbrukare per
företag och ungefär hälften från företag med högst 1 000 förbrukare. Emellertid
har sedan dess åtskilliga små och samtidigt irrationella företag, huvudsakligen
elföreningar, uppgått i större företag. I flertalet fall har rationaliseringen
skett genom att förut självständiga enheters elkraftdistribution
övertagits av de råkraftlevererande storföretagen. Antalet landsbygdsföretag
av föreningstyp, som år 1944 och 1950 utgjorde cirka 2 050 respektive cirka
1 580, hade år 1956 nedgått till cirka 1 300. Totala antalet landsbygdsföretag
var vid angivna tidpunkter respektive cirka 3 400, cirka 2 750 och
2 365. Mellan åren 1944 och 1956 redovisar elföreningarna en minskning av
förbrukarantalet från cirka 344 000 till cirka 255 000 medan de elkraftdistribuerande
aktiebolagens underlag under samma period ökade från cirka
301 000 till cirka 387 000 förbrukare.

Det nyss anförda leder enligt mitt förmenande till slutsatsen att såsom
en integrerande del av verksamheten för upprustning av landsbygdens elnät
bör ingå åtgärder i syfte att söka uppnå en rationalisering av indelningen
i distributionsområden, varvid på längre sikt oräntabla enheter sammanslås
eller uppgår i större enheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

Sedan länge har spörsmålet om statlig medverkan till upprustning av
landsbygdens elnät varit aktuellt. För att pröva bland annat denna fråga
tillsattes år 1943 den tidigare omnämnda elkraftutredningen, vilken avgav
sitt huvudbetänkande år 1954. I anledning av en av utredningen i skrivelse
år 1950 gjord framställning om provisoriska åtgärder för att bland annat
underlätta en upprustning i berörda hänseende föreslog Kungl. Maj :t 1952
års riksdag, under hänvisning till att genomförandet av en fortsatt elektrifiering
stundom kan vara beroende av att ett redan befintligt nät upprustas, att
Kungl. Maj :t skulle äga att i särskilda fall för upprustningsändamål bevilja
statsbidrag från det dittills enbart för bidrag till nyelektrifieringar avsedda
reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. Vid riksdagsbehandlingen
av detta Kungl. Maj :ts förslag uttalade sig jordbruksutskottet
i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande för en utredning
rörande möjligheterna till statsstöd åt upprustningen av landsbygdsnäten. I
avvaktan på denna utrednings resultat tillstyrkte utskottet vad Kungl. Maj :t
föreslagit. Det av riksdagen lämnade bemyndigandet har Kungl. Maj :t därefter
utnyttjat endast i mycket begränsad utsträckning. I detta sammanhang
torde böra nämnas, att i enlighet med beslut av 1956 års riksdag i anledning
av i ämnet väckta motioner lån ur kraftledningslånefonden numera kan
beviljas icke blott för anläggande av eldistributionsnät utan även för förnyelse,
omläggning eller förstärkning av sådana nät.

I sitt huvudbetänkande framlade elkraftutredningen, åt vilken uppdragits
att verkställa den av 1952 års riksdag begärda prövningen av frågan om ett
statligt upprustningsstöd, sammanfattningsvis följande förslag i ämnet. För
att generellt vidga möjligheterna för landsbygdens eldistributionsföretag att
erhålla statliga, räntebärande lån förordade utredningen vissa ändringar i
bestämmelserna för kraftledningslånefonden. Upprustningen av företagens
elnät skulle därjämte stödjas genom utlämnande av såväl räntefria lån som
kontanta bidrag från en ny statlig fond. Därvid borde statsstödet baseras på
en räntabilitetskalkyl på hela distributionsverksamheten vid vederbörande
stödsökande företag. Såsom allmän regel vid beviljande av räntefria lån borde
enligt utredningen gälla att företagen genom långivningen skulle erhålla
det kapital, som vid avsedd upprustning och verklig kostnad härför erfordrades
för att elkraftpriset skulle reduceras till den övre gränsen för ett »normalt»
elkraftpris. Summan av räntefria lån, statsbidrag och samtidigt utlämnade
räntebärande lån skulle ej få överstiga upprustningskostnaderna
jämte eventuella utgifter för täckning eller omläggning av företagens skulder.
Så långt det kunde befinnas erforderligt och möjligt borde det statliga
upprustningsstödet förbindas med åtgärder för en rationalisering i huvudsakligt
syfte att skapa företag med möjligheter att väsentligen på egen hand
inom sina respektive områden ombesörja distribution av elkraft av fullgod
kvalitet i erforderlig mängd och på skäliga, inom områdena utjämnande
villkor. Vid rationaliseringen, som enligt utredningens antagande kunde slutföras
på 15 å 20 år, borde eftersträvas att åstadkomma företag av för va^je
särskilt fall lämplig typ och med en minimistorlek av i runt tal 15 000 nor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

maltariffenheter eller 2 000 förbrukare, motsvarande ett geografiskt område
med cirka 7 000 invånare. Även om rationaliseringen i princip borde genomföras
på frivillighetens väg borde möjligheter finnas till en tvångsvis utförd
omorganisation.

För att rationaliseringen av eldistributionsföretagen skulle kunna fullföljas
effektivt föreslog elkraftutredningen en på olika sätt utökad och intensifierad
men samtidigt delvis förenklad statlig verksamhet av huvudsakligen
kontrollerande, reglerande, rådgivande och stödjande karaktär. Berörda
verksamhet borde omhänderhas av ett nybildat, centralt organ, benämnt
statens elnämnd, med en underorganisation för tillsynsverksamheten, nuvarande
statens elektriska inspektion, samt med en nyskapad underorganisation
för det lokala rationaliserings- och rådgivningsarbetet. Elnämnden
skulle övertaga de uppgifter som dittills åvilat kommerskollegii elektriska
byrå, elektrifieringsberedningen och prisregleringsnämnden för elektrisk
ström samt handlägga de nya arbetsuppgifter utredningen föreslog.

Finansieringen av statsstödet till elnätupprustningen samt elkraftförsörjningens
rationalisering i övrigt föreslog utredningen skola ske genom uttagande
av en accis på producerad och importerad elkraft. Medel till nyelektrifieringsstödet
skulle enligt utredningen alltjämt anvisas å riksstaten.

Ett stort antal remissyttranden avgavs i anledning av elkraftutredningens
huvudbetänkande. I nästan samtliga yttranden anfördes, att en förbättring
av elkraftförsörjningen på landsbygden snarast borde komma till stånd
inom det nuvarande kraftförsörjningssystemets ram. Däremot framfördes i
åtskilliga fall från utredningen avvikande meningar beträffande medlen att
nå detta syftemål. Ej minst i frågan om en rationalisering av distributionsföretagen
restes kritik mot utredningens förslag och uttalanden.

Elkraftutredningen förordade — såsom ett led i strävandena att underlätta
rationaliseringen av elkraftdistributionen på landsbygden — skärpning
av kravet på koncession å elektriska ledningar. I anslutning härtill framlade
Kungl. Maj:t i proposition till 1957 års riksdag förslag till ändringar
i 1902 års lag om elektriska anläggningar. Därvid föreslogs bland annat skyldighet
för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera
eller överföra ström till avnämare. Förslaget innebar även, att koncession
skulle kunna helt eller delvis återkallas om distributionsplikten åsidosattes
i väsentlig mån. Den reglering, som för närvarande äger rum i fråga om
priset på elektrisk ström, föreslogs i propositionen skola omfatta jämväl
övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen. Riksdagen biträdde
i allt väsentligt Kungl. Maj:ts förslag. I sitt i ämnet avgivna utlåtande
framhöll tredje lagutskottet såsom angeläget, att befintliga utlåningsfonder
och bidragsresurser stärkes och medgivanden lämnas beträffande taxesättningen
så att det blir möjligt att, där detta är ekonomiskt rimligt, genomföra
det nödvändiga rationaliseringsarbetet med minsta möjliga tvång.

Förra årets riksdag hade även att taga ställning till ett av chefen för finansdepartementet
i propositionen 1957:175 angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1957/58 m. in. gjort uttalande, att stats -

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

makterna i samband med behandlingen av frågan om ett införande av allmän
energiskatt för den närmaste 5-årsperioden borde binda sig för ett aktivt
handlingsprogram på energiområdet, vilket program bland annat skulle
gå ut på statsutgifter till ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor för
upprustning av landsbygdens elnät. Vid sin prövning av vissa i anslutning
till sistnämnda proposition väckta motioner förutsatte statsutskottet, att
Kungl. Maj:t för 1958 års riksdag skulle framlägga förslag i enlighet med
nyssberörda uttalande. Vad chefen för finansdepartementet och statsutskottet
sålunda anfört föranledde ingen invändning från riksdagens sida.

För att verkställa utredning rörande dispositionen av omförmälda belopp
av 50 miljoner kronor jämte därmed sammanhängande frågor tillkallades
sedermera särskilda sakkunniga, elupprustningskommittén, vilka avgav sina
förslag i slutet av november 1957. Då remissbehandlingen av kommittébetänkandet
icke kunde avslutas i sådan tid att Kungl. Maj :ts förslag i anledning
därav kunde föreläggas riksdagen i 1958 års statsverksproposition,
hemställde Kungl. Maj :t i sagda proposition utan ingående motivering om en
medelsanvisning av 7 miljoner kronor för budgetåret 1958/59 till upprustning
av landsbygdens elnät, varvid dock samtidigt uttalades att dispositionen
av sistnämnda belopp samt övriga förslag i betänkandet avsågs skola
behandlas i särskild proposition till 1958 års riksdag.

Elupprustningskommitténs förslag kan sammanfattas sålunda. Statligt
stöd till upprustning av landsbygdens elnät bör enligt kommittén lämnas
endast under förutsättning att föreliggande möjligheter utnyttjats att skaffa
för upprustningen erforderligt kapital på annat sätt, exempelvis genom
banklån eller lån ur kraftledningslånefonden. Ett snabbare och effektivare
underlättande av lånemöjligheterna på den allmänna kreditmarknaden
torde böra eftersträvas genom införande av statlig garanti för lån till nätupprustning.
Det utvidgade statsstödet till sagda upprustning bör givas i
form av bidrag, särskilt med hänsyn till att denna stödform är den administrativt
enklare och har kraftigare stödverkan än ett räntefritt lån av
samma storlek. Till grund för bestämmandet av bidragsbeloppets storlek bör
läggas en räntabilitetskalkyl, utvisande att det upprustade företaget på längre
sikt kan effektivt fullgöra sin distributionsskyldighet. Ett företag bör anses
vara ekonomiskt bärkraftigt om kalkylen utvisar, att företaget är i stånd
att förränta och amortera sina lån och därutöver under en 30-årsperiod
verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med belopp
som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet för den totala anläggningen.
I sammanhanget förordar kommittén en omprövning av den nuvarande
skattelagstiftningens bestämmelser rörande avsättning till förnyelsefond.

För att skapa garantier för att syftet med upprustningsbidragen ej förfelas
framför kommittén förslag till vissa villkor för statsbidrag. Sålunda
förordar kommittén bland annat, att sökandena bör innan bidrag beviljas
förplikta sig att iakttaga givna föreskrifter beträffande anläggningarnas standard.
Vidare bör kontroll ske av att upprustningsåtgärderna överensstäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

mer med de upprustningsplaner, som legat till grund för bidragens bestämmande.
Som kontrollant bör endast fullt opartisk och sakkunnig person anlitas.
I avsikt att förebygga spekulativa försäljningar av med statsbidrag
upprustade distributionsföretag bör enligt kommittén kommerskollegium i
samband med prövning av koncession eller överlåtelsetillstånd i vissa fall
även pröva fråga om och i vilken utsträckning utlämnade bidrag skall återbetalas.

Elupprustningskommittén förordar, att bidragsgivningen till stöd för en
elnätupprustning förbindes med åtgärder för organisatorisk sanering av
irrationella distributionsföretag. Några fixa gränser för företagsstorleken
anser kommittén icke böra uppdragas utan hänsyn bör tagas till alla de faktorer,
som inverkar på vederbörande företags förmåga att framdeles fullgöra
sin distributionsskyldighet med rimliga taxor. I betraktande av önskvärdheten
av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt även
i detaljfrågor bör enligt kommittén företagsenheter av mera begränsad storlek
eftersträvas. Vid valet av företagsform är den kommunala eller den kooperativa
att föredraga, men även aktiebolagsformen kan anses lämplig om
genom särskilda åtgärder och föreskrifter aktierna förbehålles bygdens befolkning
eller vederbörande kommuner.

Med hänsyn till elkraftförsörjningens stora betydelse för näringsliv och
välståndsutveckling finner elupprustningskommittén det böra ankomma på
länsstyrelserna att regionalt ha överinseendet över och leda upprustningsverksamheten,
i den mån den sker med statliga bidrag. I första hand bör
länsstyrelserna enligt kommittén låta verkställa en grundläggande inventering
av föreliggande upprustnings- och reorganisationsbehov inom länen.
Vidare bör länsstyrelserna tillse, att alla intressenter får tillfälle att yttra
sig och att vid behov förhandlingar om sammanslagning av distributionsföretag
kommer till stånd. Den centrala handläggningen av upprustningsärendena
bör enligt kommitténs förslag ombesörjas av elektrifieringsberedningen,
vilken bör förstärkas med en person med juridisk sakkunskap samt
med minst en landsbygdsrepresentant. Om ett av kommerskollegium i sin
senaste anslagsskrivelse framlagt förslag att beredningen skall inordnas i
kollegium vinner Kungl. Maj :ts bifall, bör jämlikt kommitténs uppfattning
nämnda ämbetsverk handlägga även upprustningsärendena. I så fall bör
dock landsbygdens elkonsumenter bli effektivt representerade i den rådgivande
nämnd i elkraftfrågor, som av kollegium föreslås skola knytas till
ämbetsverket.

De årliga administrationskostnaderna för den statliga upprustnings- och
reorganisationsverksamheten på förevarande område beräknas av kommittén
till sammanlagt 340 000 kronor, varav 250 000 kronor antages komma
att hänföra sig till den regionala administrationen.

Vad slutligen angår frågan om hur stor del av beloppet å 50 miljoner
kronor, som bör äskas hos riksdagen för ett vart av de närmaste 5 budgetåren
förordar kommittén, att 7 miljoner kronor yrkas för närmaste budget -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

året och därefter 11 miljoner för påföljande 3 budgetår samt återstående
10 miljoner för budgetåret 1962/63.

De remissinstanser, som avgivit yttranden över elupprustningskommitténs
betänkande, har i stor utsträckning instämt i de synpunkter och förslag,
som däri framförts. Från vissa remissorgans sida har dock i skilda frågor
hävdats en annan uppfattning än kommitténs. En närmare redogörelse för
remissyttrandena har lämnats i det föregående, varför jag här hänvisar till
vad där anförts.

I likhet med de kommittéer, vilka verkställt utredning av spörsmålet om
upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät, ävensom samtliga
de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över kommittéförslagen,
anser jag, att staten bör medverka till en dylik, mångenstädes välbehövlig
upprustning. Detta innebär dock icke, att jag finner staten böra övertaga
någon del av ansvaret för förefintliga brister i de distributionsnät, som ej
äges av staten. Ifrågavarande ansvar bör alltjämt utan inskränkning åvila
vederbörande distributionsföretag. Det är uteslutande på dessa det ankommer
att svara för att abonnenternas elkraftförsörjning är för dem tillfredsställande.
I det allmänt näringspolitiska och i vissa fall sociala intresset av
att landsbygdens tillgodoseende med elkraft är fullt godtagbart och ej hindersamt
för landsbygdsnäringarnas rationalisering och levnadsstandardens fortsatta
höjande ligger emellertid tillräckliga skäl för att staten skall finansiellt
bidraga till en förbättring av eldistributionsförhållandena inom de områden,
där dessa förhållanden för närvarande är uppenbart bristfälliga. Redan nu
lämnas såsom förut nämnts visst statsstöd till upprustning av elnäten på
landsbygden dels i form av bidrag ur anslaget Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering i fall då särskilda omständigheter anses föreligga, dels
såsom lån ur kraftledningslånefonden till förnyelse, omläggning eller förstärkning
av elanläggningar. Detta statsstöd är emellertid alltför ringa för
att ha nämnvärd betydelse, varför det bör avsevärt utvidgas till omfattningen
och därjämte givas ändrad form, därest en statlig insats i angivet syfte
skall bli effektiv. Det alltsedan år 1940 utgående statliga stödet till nyelektrifieringar
bör fortgå tills vidare, emedan viss bebyggelse bland annat i det
inre av Norrland alltjämt saknar tillgång till elektrisk ström. Behovet av
ifrågavarande statsstöd minskar emellertid successivt och den statliga insatsen
på landsbygdselektrifieringens område torde därför om några år kunna
nästan helt koncentreras på åtgärder i upprustningsfrämjande syfte.

Det statliga upprustningsstödet bör enligt min mening inriktas så att de
stödmottagande eldistributionsföretagens anläggningar når sådan standard,
att företagen på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin distributionsskyldighet
gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avser rimliga
kvantiteter elkraft. I fråga om storleken bör statsstödet avpassas så att de
stödda företagen göres bärkraftiga för framtiden, vilket innebär att de sedan
upprustningsåtgärderna slutförts kan med tillämpning av ett under
hänsynstaganden till samtliga inverkande faktorer såsom normalt bedömt

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

elkraftpris förränta och amortera förefintliga lån samt i full utsträckning
vidmakthålla anläggningarna och även på lång sikt driva verksamheten utan
förlust.

Vid min bedömning av frågan, vilken form det kraftigt vidgade upprustningsstödet
lämpligast bör ha, har jag liksom elupprustningskommittén stannat
för bidragsformen. Såsom kommittén anfört är denna stödform den
mest effektivt verkande och därtill den administrativt enklare. Genom att
välja bidragsgivning framför låneverksamhet medverkar staten, vid tillämpning
av de grunder som nyss angivits, direkt till en fullständig och omedelbar
sanering av de distributionsföretag, som lämnas statligt bistånd. Vid
bidragsgivning bör dock tillses, att medel icke utlämnas såsom kapital, vilket
kan amorteras och förräntas på normalt sätt inom rörelsen. Även vissa
andra villkor bör knytas till statsbidragen. Jag återkommer i det följande
till de viktigaste av dessa.

Vad gäller spörsmålet om vilka slag av distributionsföretag som bör kunna
ifrågakomma för statsbidrag anser jag, att principiellt samma stödmöjligheter
skall föreligga för samtliga typer av företag. En förutsättning för
att ett distributionsföretag skall kunna erhålla statligt upprustningsbidrag
bör emellertid vara, att vederbörande företag företer ett uppenbart behov av
finansiellt tillskott för upprustningen samt att företaget utnyttjat föreliggande
möjligheter att anskaffa dylikt tillskott på annat sätt, exempelvis
genom banklån, lån från kraftledningslånefonden, kapitalinsats av delägare
eller genom skälig höjning av eltaxan. Liksom elupprustningskommittén finner
jag att ett företags distributionsrörelse i princip bör betraktas som en
odelbar enhet. Detta innebär, att en relativt hög upprustningskostnad inom
ett begränsat område som regel kan utgöra skäl till statsbidrag allenast under
förutsättning att kostnaden inverkar menligt på hela företagets ekonomiska
bärkraft.

En på statlig bidragsgivning stödd upprustning av elnäten på landsbygden
ställer givetvis krav på vida lånemöjligheter för de upprustande distributionsföretagen.
Samtliga räntabla förbättringsåtgärder skall i enlighet med
det förut anförda bestridas med lån, varjämte, såsom även nämnts, bidrag ej
skall kunna utgå förrän möjligheterna till kapitalanskaffning jämväl för
icke räntabla utgifter prövats. Möjligheterna att erhålla lån ur den statliga
kraftledningslånefonden är emellertid begränsade, enär fondens behållning
nu understiger en halv miljon kronor och ej heller kan i varje fall under
de närmaste åren beräknas öka i större utsträckning genom inflytande
amorteringar. Någon förstärkning av fondens kapital har icke begärts hos
riksdagen för nästa budgetår. Lånesökande distributionsföretag är alltså så
gott som helt hänvisade till den allmänna kreditmarknaden. Från elupprustningskommitténs
liksom från ett flertal remissinstansers sida har framförts
tanken att underlätta möjligheterna att upptaga lån på den allmänna
marknaden genom införande av statlig garanti för dylika lån. Jag finner
denna tanke väl värd att beaktas, varför jag avser att inom kort hemställa
hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att låta utreda frågan om infö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

rande av bestämmelser beträffande statlig lånegaranti för såväl upprustnings-
som nyanJäggningskrediter till företag med elkraftdistribution på
landsbygden. Vid ett eventuellt införande av kreditgaranti bör enligt min
uppfattning utlåningen från kraftledningslånefonden upphöra samt medel
till täckande av förluster på grund av lämnade garantier tagas ur samma
anslag som bidragen. Jag vill i sammanhanget erinra om att riksdagens år
1945 församlade revisorer uttalat sig för prövning av frågan om att ersätta
vissa utlåningsfonder med ett system med statlig lånegaranti. Resultatet av
den av mig nyss förordade utredningen torde böra föreläggas riksdagen så
snart ske kan.

Såsom jag tidigare nämnt anser jag, att det statliga upprustningsstödet
bör syfta till att göra det stödmottagande distributionsföretaget ekonomiskt
bärkraftigt för framtiden. Den definition av begreppet »ekonomiskt bärkraftigt»,
som torde böra gälla vid bidragsverksamheten, har jag angivit i det
föregående. Därest berörda syfte med bidragsgivningen icke kan uppnås genom
beviljande av ett belopp av efter förhållandena rimlig storlek bör bidragsansökan
avslås under hänvisning härtill. Ett dylikt avslag bör utgöra skäl för
företaget i fråga att åstadkomma en reorganisation av detsamma. Irrationella
företag bör uppgå i andra distributionsenheter så att fullt bärkraftiga sådana
enheter bildas. Givetvis kan någon viss företagsstorlek ej angivas såsom
den generellt sett lämpligaste. I detta ämne har elupprustningskommittén
anfört, att företagsenheter av mera begränsad storlek bör så långt det är
möjligt eftersträvas med hänsyn till önskvärdheten av lokal medverkan, ansvarstagande
och självbestämmanderätt jämväl i detaljfrågor. Som jag yttrat
i det föregående bör på längre sikt oräntabla enheter sammanslås eller
uppgå i större enheter. Vid en dylik rationalisering bör enligt min mening
någon principiell bundenhet vid en viss storleksordning ej föreligga. Kommittén
har även som sin mening framhållit att kommunala företag och ekonomiska
föreningar är de lämpligaste företagsformerna för tillvaratagande
av berörda intressen. För egen del vill jag uttala, att vid bidragsgivningen
företräde icke bör givas någon viss företagsform. Det väsentliga är att vederbörande
företag kan bedömas bli även på lång sikt fullt rationellt och
räntabelt. Vad nu sagts bör vara grundläggande vid prövningen av ansökningar
om statsbidrag till elnätupprustning. Oavsett vad förut anförts om
att ett elföretag principiellt sett skall i ekonomiskt avseende bedömas som
en enhet, må upprustningsbidrag kunna beviljas även företag, som i och
för sig torde kunna bära en upprustning utan statsbidrag men som i sig
upptagit ett irrationellt företag, vars nät är i behov av genomgripande och
kostsamma iståndsättningsåtgärder. I annat fall kan antagas att rationella
företag icke vill i erforderlig utsträckning medverka vid det betydelsefulla
reorganisationsarbete, som måste ske för landsbygdens elkraftförsörjning.

I reorganisationsarbetet bör statliga organ medverka, dock ej i den utsträckning
elupprustningskommittén förordat. Enligt mitt förmenande bör
den statliga medverkan inskränkas till att avse ett beaktande av reorganisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

tionsfrågan i samband med prövning av ärenden rörande koncession och
överlåtelsetillstånd samt, därest parterna så begär, ett opartiskt ledande av
förhandlingar mellan två eller flera distributionsföretag om sammanslagning
och ekonomisk överenskommelse i samband därmed. I övrigt bör reorganisationsarbetet
helt åvila distributionsföretagen själva som måste anses
ha ett uppenbart intresse därav.

Det centrala statliga organ, som skall besluta i ärenden rörande bidrag till
upprustning av landsbygdens elnät, finner jag böra vara detsamma som nu
avgör ansökningar om bidrag till nyelektrifiering, nämligen elektrifieringsberedningen.
Detta har även förordats av elupprustningskommittén och tillstyrkts
av samtliga remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag.
Med hänsyn till de nytillkommande arbetsuppgifternas karaktär bör beredningen,
som för närvarande består av chefen för kommerskollegii elektriska
byrå, ekonomidirektören i statens vattenfallsverk, chefen för lantbruksstyrelsens
planläggningsbyrå samt ordföranden i Svenska vattenkraftföreningens
styrelse, förstärkas med en juridiskt utbildad, administrativt välmeriterad
ledamot, vilken bör fungera såsom beredningens ordförande, ävensom
med en ledamot, representerande landsbygdsintressena. Samtidigt erfordras
en förstärkning av elektrifieringsberedningens kanslipersonal. Jag
kan emellertid icke biträda elupprustningskommitténs förslag till dylik förstärkning
utan förordar, att för ändamålet ett visst belopp årligen ställes till
beredningens förfogande av de medel, som anvisas för bidragsgivning till elnätupprustning,
för att av beredningen disponeras till anlitande av expertis
och tillfällig arbetskraft. För nästa budgetår, då stödverksamheten i fråga
icke kan hinna nå full omfattning, bör till sagda ändamål avdelas högst
60 000 kronor.

Med mitt förslag beträffande den centrala administrationen av elnätupprustningen
har jag icke velat föregripa ett framtida ställningstagande till
frågan om elektrifieringsberedningens eventuella inordnande i kommerskollegium.
Denna fråga väcktes i kollegii petitaskrivelse hösten 1957 men
Kungl. Maj :t har enligt uttalande i 1958 års statsverksproposition (X ht, p.

4) ansett spörsmålet böra vila bland annat i avvaktan på erfarenheter rörande
den nya lagstiftning inom elområdet, som trätt i kraft den 1 januari
i år.

Den regionala administrationen av ärenden rörande bidrag till elnätupprustning
torde böra åvila länsstyrelserna. Dessa bör, liksom nu i nyelektrifieringsärenden,
till det centrala administrationsorganet på området avgiva
utlåtanden över bidragsansökningarna samt vidtaga för utarbetandet av sådana,
fullt belysande utlåtanden erforderliga kompletterande undersökningar.
Vidare bör det ankomma på länsstyrelserna att i de fall som tidigare omnämnts
låta hos dem anställda tjänstemän fungera som opartiska förhandlingsledare.
Några andra uppgifter berörande elnätupprustningen på landsbygden
bör icke åläggas länsstyrelserna. Av de till upprustningsstöd avsedda
medlen torde högst 200 000 kronor per budgetår få utnyttjas till anlitande

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

av expertis i elkraftfrågor vid länsstyrelserna samt till bestridande av resekostnadsersättningar
och traktamenten för sådan expertis.

Till förfogande för det statliga stödet till elnätupprustningen på landsbygden
bör enligt ett redan i det föregående återgivet uttalande av chefen
för finansdepartementet i propositionen nr 175 till 1957 års riksdag, vilket
uttalande icke föranledde någon invändning från riksdagens sida, under
den närmaste 5-årsperioden stå ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor.
Elupprustningskommittén har, såsom förut antytts, vid den prövning av
frågan om detta belopps fördelning på de olika budgetåren som uppdragits
åt kommittén stannat för att 7 miljoner kronor bör anvisas för budgetåret
1958/59, 11 miljoner kronor för vartdera av budgetåren 1959/62 och 10
miljoner kronor för det sista budgetåret under perioden. Detta fördelningsförslag
har jag utgått från vid min föredragning av äskandena under nionde
huvudtiteln i 1958 års statsverksproposition, varefter Kungl. Maj :t
under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
hemställt om en medelsanvisning av 11 miljoner kronor, varav 7 miljoner
kronor för stöd åt upprustningen av landsbygdens elektriska distributionsnät
samt återstående 4 miljoner kronor till med reservationsanslaget för närvarande
avsedda ändamål. Sedan riksdagen anvisat särskilda medel till upprustning
av landsbygdsnäten bör ej längre vissa upprustningsåtgärder få
stödjas med anlitande av det belopp, som ursprungligen avsetts enbart för
nyelektrifieringsbidrag. Beloppet i fråga har för nästa budgetår föreslagits
skola anvisas å en särskild anslagspost.

I anledning av elupprustningskommitténs uttalande att bestämmelserna
angående avsättning till förnyelsefond bör bli föremål för omprövning vill
jag erinra om att spörsmålet anknyter till det utredningsuppdrag som lämnats
1957 års skatteutredning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter
beträffande verksamheten till stöd åt upprustningen av landsbygdens
elnät som kan befinnas erforderliga, bland annat i fråga om kontroll av statsbidragens
användande och förbättringsplanernas fullföljande samt om tidpunkt
för bidrags utbetalande.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för upprustning av landsbygdens
elektriska distributionsnät, som angivits i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Malte Olsson

580419 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag