Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958
1
Nr 11
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av b § förordningen den
lb maj 195b (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.;
given Stockholms slott den 13 december 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj
1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
vistelse å anstalt m. m., samt
2) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 17 juni 1955
(nr 470) angående oinreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete in. in.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås sådan ändring i 1954 års förordning om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt in. m.,
att den begränsning av den skadades årliga arbetsförtjänst till 5 000 kronor,
som nu gäller vid beräkning av sjukpenning och livränta, undanröjes. Härigenom
kommer maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten att bli densamma
som enligt yrkesskadeförsäkringslagen, 15 000 kronor. En motsvarande
ändring föreslås i 1955 års omregleringsförordning.
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 11
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.
Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 14 maj 1954 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.1,
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Sjukpenning, som enligt denna
förordning skall bestämmas med
tillämpning av lagen om allmän
sjukförsäkring, må ej utgå efter
högre sjukpenningklass ån nr 7 i
den i 22 § nämnda lag intagna tabellen.
Vid bestämmande av den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande
i övrigt av vad i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring är stadgat,
skälig hänsyn tagas till årsinkomsten av förvärvsarbete för en arbetstagare
med samma arbetsförmåga som den skadade och i det yrke denne hade,
då han intogs å häktet, anstalten eller arbetshemmet, eller, om han vid
nämnda tidpunkt icke hade något yrke, till motsvarande inkomst för en med
honom jämförlig arbetstagare å den ort, där han senast arbetat eller haft
sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig.
överstiger den årliga arbetsförtjänsten
femtusen kronor, tages
överskjutande belopp icke i beräkning.
Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1958 men äger icke tilllåmpning
å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan.
1 Senaste lydelse, se SFS 1956: 228.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958
3
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående
omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete
m. m.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 17 juni 1955 angående
omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i
arbete m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Vid omreglering av ersättning
jämlikt förordningarna den 24 mars
1938 (nr 102 och 103) skall gälla,
dels att den årliga arbetsförtjänst
efter vilken ersättningen beräknas,
såvitt avser skada som inträffat under
åren 1941—1948, skall anses
hava utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio
kronor och dels att
arbetsförtjänsten ej i något fall må
uppräknas till högre belopp än femtusen
kronor.
Vid omreglering av ersättning
jämlikt förordningarna den 24 mars
1938 (nr 102 och 103) skall gälla,
att den årliga arbetsförtjänst efter
vilken ersättningen beräknas, såvitt
avser skada som inträffat under
åren 1941—1948, skall anses hava
utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio
kronor.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1958 men äger icke tilllåmpning
å ersättning, som belöper
u tid dessförinnan.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december
1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga angående höjning
av maximigränsen för den skadades årliga arbetsförtjänst vid beräkning av
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt
m. m. samt anför.
Genom ämbetsskrivelse den 25 januari 1957 uppdrog Kungl. Maj :t åt
riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning rörande behovet och konsekvenserna
av en höjning av den maximigräns för skadads årliga arbetsförtjänst,
som föreskrives i förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Sedan riksförsäkringsanstalten med skrivelse den 16
februari 1957 fullgjort det erhållna uppdraget och den av anstalten förebragta
utredningen remissbehandlats, anhåller jag att få upptaga frågan
till behandling.
Gällande bestämmelser
Enligt förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m. (nr 250; ändr. 228/1956)
utgår ersättning av statsmedel, om någon, som är häktad eller intagen å
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller vårdas å allmän eller statsunderstödd
enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller å arbetshem fullgör
arbete, som förelagts honom jämlikt 41 § socialhjälpslagen eller 72 § barnavårdslagen,
under vistelsen på häktet, anstalten eller arbetshemmet i eller
utom arbete drabbas av skada till följd av olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Med olycksfall under vistelsen
på inrättningen jämställes i viss utsträckning olycksfall vid färd till eller
från inrättningen (1 §). Ersättningen utgår i princip med belopp, som
enligt sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagarna skulle ha utgått
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1958
om skadan omfattats av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen (2 §)
och bestämmes, utom i ett visst specialfall, av riksförsäkringsanstalten
(3 §). Från principen att ersättning utgives enligt vad som gäller vid yrkesskada
stadgas i 4 § vissa undantag. Sjukpenning, som skall bestämmas
med tillämpning av sjukförsäkringslagen, utgår sålunda icke efter högre
sjukpenningklass än nr 7 i den i 22 § sjukförsäkringslagen intagna tabellen.
Detta innebär, att sjukpenning enligt förordningen under den tid, som motsvarar
samordningstiden, utgår med högst det belopp, som enligt sjukförsäkringslagen
utgives till en arbetstagare med en årsinkomst av tjänst av
5 000 kronor. Vid bestämmande av den skadades årliga arbetsförtjänst
gäller — med iakttagande i övrigt av vad i 9 § yrkesskadeförsäkringslagen
är stadgat — att skälig hänsyn skall tagas till årsinkomsten av förvärvsarbete
för en arbetstagare med samma arbetsförmåga som den skadade och
i det yrke denne hade, då han intogs å häktet, anstalten eller arbetshemmet,
eller, om han vid nämnda tidpunkt icke hade något yrke, till motsvarande
inkomst för en med honom jämställd arbetstagare å den ort, där han senast
arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig. överstiger
den årliga arbetsförtjänsten 5 000 kronor, tages överskjutande belopp
icke i beräkning. I detta sammanhang bör nämnas, att den som är försäkrad
i allmän sjukkassa och berättigad till högre sjukhjälp från kassan än enligt
ifrågavarande förordning jämlikt 31 § tredje stycket sjukförsäkringslagen
äger erhålla överskjutande belopp från kassan.
Förordningen den 14 maj 1954 trädde i kraft samtidigt som sjukförsäkrings-
och yrkesskadeförsäkringslagarna, nämligen den 1 januari 1955,
och ersatte förordningarna den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. respektive åt fångar m. fl.
(nr 102 och 103; ändr. 655 och 656/1942, 297 och 298/1950 samt 253 och
254/1953). Sistnämnda förordningar äger alltjämt tillämpning på olycksfall
och yrkessjukdomar, som inträffat före den 1 januari 1955. Ersättningen
enligt förordningarna bestämdes i princip enligt reglerna i 1916 års
olycksfallsförsäkringslag. Även i dessa förordningar stadgades en maximigräns
för beräkning av den skadades årliga arbetsförtjänst. Ursprungligen
var denna gräns fastställd till 1 764 kronor, vilket utgjorde samma belopp,
som vid denna tid låg till grund för bestämmande av ersättning till värnpliktiga
i allmänhet, som skadats under militärtjänstgöring. Maximigränsen
höjdes sedermera i anslutning till att dyrtidskompensation tillerkändes
vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. fl. författningar
och utgjorde 2 470 kronor i fråga om skadefall enligt 1938 års förordningar
från åren 1941—1948. För senare inträffade skadefall skedde
ytterligare höjning. Sålunda utgjorde maximigränsen 3 600 kronor beträffande
fall från åren 1949—1950 och 4 800 kronor för därefter inträffade fall.
Å en del ersättningar enligt 1938 års förordningar är förordningen den
17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1958
anledning av olycksfall i arbete m. m. (nr 470) tillämplig. Vid omreglering
enligt denna förordning skall den tidigare bestämda årliga arbetsförtjänsten
uppräknas enligt vissa i lagen den 17 juni 1955 angående omreglering av
vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete m. m. (nr 469) angivna regler. Dessa berör ej livräntor
till invalider med lägre invaliditetsgrad än 20 procent. Beträffande ersättning
enligt 1938 års förordningar är föreskrivet, att arbetsförtjänsten ej
får uppräknas till högre belopp än till 5 000 kronor. För andra ersättningar
är motsvarande maximibelopp 7 920 kronor. Särbestämmelsen beträffande
ersättningar enligt 1938 års förordningar är betingad av att maximibeloppet
i 1954 års förordning såsom nämnts är 5 000 kronor.
För jämförelses skull torde härutöver följande böra nämnas om bestämmelser
rörande ersättningar på vissa angränsande områden.
Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring (nr 243; ändr. 399/1955
och 75/1956) stadgar i 9 §, att vid uppskattning av den försäkrades årliga
arbetsförtjänst, vilken ligger till grund vid bestämmande av sjukpenning
och livränta enligt lagen, belopp som överskjuter 15 000 kronor icke skall
tagas i beräkning.
Enligt de vid varje tidpunkt gällande bestämmelserna i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete (nr 235), som föregick yrkesskadeförsäkringslagen,
utgjorde maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten,
som togs i betraktande, 3 000 kronor i fråga om skadefall, som
inträffat under åren 1927—1941, 3 900 kronor för skadefall under tiden den
1 januari 1942—den 30 juni 1946, 4 800 kronor för skadefall under tiden
den 1 juli 1946—den 31 december 1948 samt 7 200 kronor för skadefall
under tiden från och med år 1949. Å vissa ersättningar enligt 1916 års
olycksfallsförsäkringslag är den förenämnda lagen den 17 juni 1955 (nr
469) tillämplig.
Förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning) (nr 261;
ändr. 256/1953, 460/1954 och 362/1955) tillerkänner värnpliktiga m. fl.
ersättning för kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring, efter
i huvudsak samma grunder, som gäller för ersättning jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen.
Enligt 9 § militärersättningsförordningen skall sålunda
den årliga arbetsförtjänsten beräknas i överensstämmelse med 9 § yrkesskadeförsäkringslagen;
maximibeloppet är in. a. o. 15 000 kronor. Därjämte
gäller enligt 9 § militärersättningsförordningen, att den årliga arbetsförtjänsten
för den, som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring,
liksom i vissa andra fall inte får beräknas till lägre belopp än 5 000 kronor.
Militärersättningsförordningen av 1950 ersatte förordningen den 18 juni
1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m. (nr 234), vilken i stort sett anslöt sig till 1916 års olycksfalls
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1958
försäkringslag i avseende på grunderna för bestämmande av ersättningsbeloppens
storlek. Ersättningarna beräknades sålunda efter den skadades
årliga arbetsförtjänst. För de värnpliktigas vidkommande var emellertid
överensstämmelsen med nämnda lag formell, enär den årliga arbetsförtjänsten
för dem skulle antagas utgöra vissa i förordningen angivna belopp,
oberoende av den civila inkomsten. För värnpliktiga i allmänhet, som skadats
under första tjänstgöring eller repetitionsövning, var arbetsförtjänsten
enligt de bestämmelser, som gällde 1938, bestämd till 1 764 kronor och för
värnpliktiga, som skadats under annan tjänstgöring, till ett något högre
belopp. Å de värnpliktigas ersättningar tillkom sedermera dels procentuella
dyrtidstillägg, dels vissa provisoriska tillägg.
På grund av bestämmelserna i förordningen den 2 juni 1950 angående
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring (nr 262; ändr. 257/1953 och 363/1955) omreglerades
bl. a. ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års militärersättningsförordning
fr. o. m. den 1 juli 1950 efter schematiska grunder. De
enligt förordningen fastställda ersättningsbeloppen har sedermera höjts,
senast med giltighet fr. o. m. år 1956. Vid sistnämnda höjning togs hänsyn
till den samtidigt genomförda omregleringen av ersättningar för äldre
skadefall på grund av olycksfall i arbete m. m. De höjda ersättningarna till
värnpliktiga och deras efterlevande har genom omregleringen i huvudsak
kommit i nivå med omreglerade ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
i sådana fall, där den årliga arbetsförtjänsten uppräknats till 7 200
kronor.
Riksförsäkringsanstaltens förslag
Till utgångspunkt för sina överväganden har riksförsäkringsanstalten
tagit en jämförelse mellan maximibeloppen för ersättning vid skadefall
under olika tider enligt å ena sidan 1938 års förordningar om olycksfallsoch
yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare m. fl. respektive åt fångar
m. fl. eller 1954 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt in. m. samt å andra sidan 1916 års olycksfallsförsäkringslag
eller den nu gällande yrkesskadeförsäkringslagen. Härvid
har hänsyn inte tagits till de ersättningsförbättringar, som för olika
tider i vissa fall skett genom dyrtidstillägg, ersättningstillägg eller omreglering,
och inte heller har familje- eller barntillägg å sjukpenning eller hjälplöshetsförhöjning
eller vårdbidrag medräknats. Jämförelsen redovisas i följande
tablå, i vilken vid a) angives ersättningarna enligt 1938 eller 1954
års förordningar och vid b) ersättningarna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
eller yrkesskadeförsäkringslagen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1958
Tidsperiod, då skadan |
Maximigräns |
Högsta sjuk-penning för dag |
Högsta livränta |
Högsta änke-livränta för år |
|
1/7 1938—1940 a)... |
1 764 |
3 |
50 |
1 176 |
441 |
b)... |
3 000 |
5 |
50 |
2 000 |
750 |
1941 a)... |
2 470 |
4 |
50 |
1 646: 67 |
617: 50 |
b)... |
3 000 |
5 |
50 |
2 000 |
750 |
1942—30/6 1946 a).. . |
2 470 |
4 |
50 |
1 646: 67 |
617:50 |
b)... |
3 900 |
7 |
— |
2 600 |
975 |
1/7 1946—1948 a)... |
2 470 |
4 |
50 |
1 646: 67 |
617: 50 |
b)... |
4 800 |
9 |
— |
3 200 |
1 200 |
1949—1950 a).. . |
3 600 |
7 |
_ |
3 300 |
1 200 |
b)... |
7 200 |
14 |
— |
6 600 |
2 400 |
1951—1954 a). .. |
4 800 |
9 |
_ |
4 400 |
1 600 |
b)... |
7 200 |
14 |
— |
6 600 |
2 400 |
1955— a)... |
5 000 |
9 |
_ |
4 583: 33 |
1 666: 67 |
b)... |
15 000 |
20 |
— |
11 000 |
5 000 |
Riksförsäkringsanstalten anför vidare vissa siffror rörande beviljade ersättningar
enligt 1938 och 1954 års förordningar. Under de två hela år,
1955 och 1956, som 1954 års förordning varit i kraft, har sålunda sjukpenning
utgivits i 38 fall samt invalidlivräntor beviljats i 7 och efterlevandelivräntor
i 1 fall. I 31 av de 41 fall, i vilka sjukpenning och/eller livränta
beviljats, har sjukpenningklassen respektive den årliga arbetsförtjänsten
bestämts till den högsta medgivna.
Vid tidpunkten för riksförsäkringsanstaltens undersökning utgick livräntor
enligt 1938 och 1954 års förordningar i 51 fall, varav ett avsåg livräntor
till efterlevande. I intet av de fall, där invalidlivränta utgick, var invaliditetsgraden
högre än 35 procent. Fördelningen av invalidlivräntorna på
olika invaliditetsgrader framgår av följande uppställning, vari även angivits
antalet fall, där den årliga arbetsförtjänsten beräknats till det för varje
fall gällande högsta beloppet.
Invaliditetsgrad i procent |
35 |
33 1/3 |
30 |
25 |
20 |
18 |
15 |
12 |
10 |
Antal livräntor......... |
1 |
2 |
2 |
8 |
6 |
2 |
9 |
11 |
9 |
Därav beräknade efter |
|||||||||
högsta arbetsförtjänsten |
1 |
1 |
2 |
7 |
6 |
1 |
7 |
6 |
6 |
I riksförsäkringsanstaltens utredning lämnas ytterligare i form av följande
tablå uppgifter angående antalet anmälda skadefall och nytillkomna
livräntor ävensom beloppet av årligen utbetalda ersättningar enligt 1938
och 1954 års förordningar under åren 1953—1956, varvid dock är att märka
att i sistnämnda belopp även ingår kostnader för vissa understöd, som
beviljats i anledning av skadefall, som inträffat före ikraftträdandet av
1938 års förordningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958 9
År |
Antal anmälda |
Antal nytillkomna |
Beloppet av samtliga |
1953............. |
161 |
8 |
40 001: 09 |
1954............. |
150 |
4 |
39 457: 40 |
1955............. |
68 |
4 |
37 118:53 |
1956............. |
51 |
6 |
ca 43 900 |
Beträffande ökningen av kostnaderna från 1955 till 1956 anför riksförsäkringsanstalten,
att den kan förklaras av de av omregleringen föranledda
livräntehöjningarna. Den avsevärda nedgången i antalet anmälda skadefall
under de senaste åren torde enligt anstaltens mening knappast kunna förklaras
på annat sätt än att en del fall, som borde ha anmälts till riksförsäkringsanstalten
enligt 1954 års förordning, blivit reglerade inom den allmänna
sjukförsäkringen.
Av de anförda uppgifterna finner riksförsäkringsanstalten framgå, att
antalet anmälda skadefall på ifrågavarande område varit jämförelsevis
ringa och att i de fall, som föranlett ersättning, skadornas svårighetsgrad
i allmänhet varit ganska obetydlig. Anstalten påpekar vidare, att i det övervägande
antalet fall då sjukpenning eller livränta beviljats den skadades
årliga arbetsförtjänst bestämts till maximibeloppet, samt fortsätter.
I dessa fall har sålunda, i den mån den skadades verkliga arbetsinkomster
överstigit maximibeloppet, hänsyn icke kunnat tagas till överskjutande
belopp, utan ersättningarna ha kommit att bli bestämda på grundval av
en till beloppet redan fixerad, lägre arbetsinkomst. Endast i fall, där den
skadade saknat eller haft mindre förutsättningar för förvärvsarbete redan
före skadan, har arbetsförtjänsten kunnat bestämmas efter de faktiska förhållandena.
För de personer, som före skadan haft större förutsättningar
för förvärvsarbete, måste den gällande maximigränsen ha medfört obilliga
konsekvenser. I fråga om sjukpenning uppväges visserligen i viss mån
ersättningsbegränsningen, om den skadade är berättigad till högre sjukpenning
från allmän sjukkassa. I dylikt fall har nämligen, som ovan
nämnts, sjukkassan att utge tilläggsbelopp. Om den skadade icke är försäkrad
i allmän sjukkassa eller är där placerad i för låg sjukpenningklass,
saknas dock denna möjlighet till kompensation.
I detta sammanhang lämnar riksförsäkringsanstalten vissa upplysningar
om ett par av de fall, i vilka livräntor utgår, och anför.
Den lämnade redovisningen visar, att livräntor till efterlevande för närvarande
utgå i endast ett fall. I detta fall — skadan inträffade år 1955 —
har den avlidnes årliga arbetsförtjänst bestämts till maximibeloppet 5 000
kronor; den verkliga arbetsinkomsten synes ha uppgått till över 10 000
kronor. Beträffande detta fall har fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj :t
gjort framställning om att livräntorna måtte få bestämmas till samma belopp
som om skadan inträffat i den avlidnes vanliga arbete och livräntorna
alltså hade beräknats enligt grunderna i lagen om yrkesskadeförsäkring.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1958
Ett annat av de redovisade fallen avser en person, som ådragit sig skada,
vilken medfört en bestående invaliditet av 25 procent. Även i detta fall har
den årliga arbetsförtjänsten bestämts till maximibeloppet. Vid 1954 års
riksdag har denne person beviljats en särskild livränta av skadeståndsnatur,
varvid livräntan beräknats efter en årsinkomst av 16 000 kronor.
Från skadeståndslivräntan avdrages enligt riksdagsbeslutet den periodiska
ersättningen från riksförsäkringsanstalten (prop. nr 131/1954).
Mot bakgrunden av de anförda uppgifterna granskar riksförsäkringsanstalten
behovet av ändring i gällande regler för ersättningsberäkningen
på förevarande område. Anstalten framhåller härvid till en början, att
anledningen till att arbetsförtjänsten enligt 1938 års förordningar ursprungligen
maximerades till 1 764 kronor var att ersättningarna inte ansågs böra
överstiga de ersättningar, som då var tillförsäkrade värnpliktiga i allmänhet,
vilka ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöringen. Sistnämnda
ersättningar grundades på en i den då gällande militärersättningsförordningen
till 1 764 kronor fixerad årlig arbetsförtjänst. Enligt den nu gällande
militärersättningsförordningen skall däremot, anför anstalten, ersättningarna
grundas på en arbetsförtjänst, som bestämts efter individuell prövning,
och storleken blir beroende av vederbörandes inkomst av arbete i det civila
yrket endast med den begränsningen att vad som överstiger 15 000 kronor
inte skall tagas i beräkning. För de värnpliktiga får arbetsförtjänsten ej bestämmas
till lägre belopp än 5 000 kronor. Sistnämnda belopp har med andra
ord till funktion att förhindra, att ersättningarna blir för obetydliga, under
det att samma belopp i 1954 års förordning fått en motsatt funktion.
Minimigränsen 5 000 kronor i militärersättningsförordningen har dessutom
på grund av höjningarna av den allmänna lönenivån blivit av allt mindre
betydelse och torde numera komma till användning endast i undantagsfall.
Militärersättningsförordningens nuvarande bestämmelser motiverar därför
enligt riksförsäkringsanstaltens mening i och för sig icke ett bibehållande
av beloppet 5 000 kronor som maximum för den årliga arbetsförtjänsten
enligt 1954 års förordning. Riksförsäkringsanstalten framhåller vidare, att
genom de höjningar, som skett av ersättningarna enligt den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen, har klyftan mellan de högsta ersättningar, som kan
förekomma i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt,
och dem, som utgår då skadan ådragits under arbete på grund av anställning,
avsevärt vidgats. För den som skadats under anstaltsvistelse och som
utöver andra sociala svårigheter således även fått ett fysiskt handikapp kan,
yttrar riksförsäkringsanstalten, en alltför snävt tilltagen ersättning försvåra
återanpassningen i samhället.
Vad särskilt beträffar sjukpenning gäller som framgår av det föregående,
att skadad som är sjukförsäkrad är berättigad att utöver sjukpenning
enligt förordningen från sjukkassan erhålla vad som felas för att han skall
få samma belopp som om förordningen inte varit tillämplig. Sjukpenning
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958
11
kostnaderna bestrides således i dylika fall dels från det statsanslag, som är
avsett bl. a. för ersättningar enligt förordningen och dels av sjukförsäkringsmedel.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening måste det, även om
man på grund av de relativt obetydliga kostnaderna kan bortse från finansieringen,
anses vara en mindre lämplig ordning, att sjukanmälan skall
göras både till riksförsäkringsanstalten och sjukkassan och att ersättningar
utbetalas från två håll.
På grund av det anförda finner riksförsäkringsanstalten en höjning av
den i 1954 års förordning stadgade maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten
behövlig. Anstalten anser för sin del skäligt med en höjning till
samma nivå som enligt yrkesskadeförsäkringslagen och förordar därför,
att den i nämnda lag föreskrivna maximigränsen 15 000 kronor skall gälla
som maximigräns vid beräkning av den skadades årliga arbetsförtjänst
enligt förordningen.
Riksförsäkringsanstalten anför vidare.
Vid bifall till detta förslag kommer det ökade utrymmet för individuellt
bestämmande av arbetsförtjänsterna givetvis att komplicera den i och för
sig vanskliga prövningen av ifrågavarande ärenden, särskilt som det ej sällan
enligt sakens natur är svårt att erhålla säkra uppgifter om de skadades
arbets- och inkomstförhållanden. Riksförsäkringsanstalten förutsätter dock,
att de i förordningen intagna särskilda reglerna för bestämmandet av den
årliga arbetsförtjänsten skola giva tillräcklig ledning. Dessa regler torde
även utgöra en viss garanti för att ett slopande av den särskilda maximigränsen
ej får oskäligt höga ersättningar till följd. De medge nämligen en
allsidig prövning av förhållandena i det särskilda fallet med skäligt hänsynstagande
ej blott till den skadades fysiska förutsättningar för arbete
utan även till hans arbetsvillighet och övriga egenskaper, som kunna vara
av betydelse för bedömandet av hans möjligheter till inkomst av förvärvsarbete
efter upphörandet av vistelsen å anstalten etc.
Riksförsäkringsanstalten föreslår således, att 1954 års förordning ändras
så att ur 4 § uteslutes dels första stycket, som stadgar att sjukpenning som
bestämmes med tillämpning av sjukförsäkringslagen inte får utgå efter
högre sjukpenningklass än nr 7, och dels tredje stycket, som föreskriver
att den del av den årliga arbetsförtjänsten som överskjuter 5 000 kronor
inte tages i beräkning. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening föreligger
inga praktiska hinder för att ändringen göres tillämplig även på fall, som
inträffat före ändringens ikraftträdande, såvitt avser ersättning för tid därefter,
och anstalten anser inte heller att från andra synpunkter några skäl
talar däremot. Därest förhållandena i det fall, i vilket efterlevandelivräntor
utgår och beträffande vilket fångvårdsstyrelsen gjort framställning till
Kungl. Maj:t, skulle befinnas tala för retroaktiv ersättningsförbättring,
torde det, anför riksförsäkringsanstalten, kunna föreskrivas, att den ändrade
lydelsen skall, i vad avser livräntor till efterlevande, tillämpas även
för tid före ikraftträdandet.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr ti år 1958
Såsom en konsekvens av den förordade ändringen i 1954 års förordning
föreslår riksförsäkringsanstalten, att den i 5 § förordningen den 17 juni
1955 angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. in. intagna föreskriften att arbetsförtjänsten inte får uppräknas
till högre belopp än 5 000 kronor upphäves.
Remissyttrandena
över riksförsäkringsanstaltens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits
av statskontoret, försäkringsrådet och fångvårdsstyrelsen, vilka samtliga
tillstyrkt att förslagen genomföres.
Två reservanter i försäkringsrådet påpekar, att vid tidpunkten för ikraftträdandet
av 1954 års förordning utgjorde maximum för den årliga arbetsförtjänsten
för fångar in. fl. 4 800 kronor, dvs. */* av då gällande maximum
för bl. a. värnpliktiga (7 200 kronor). Reservanterna anser det icke riktigt,
att personer på vilka 1954 års förordning är tillämplig erhåller ersättning
efter samma grunder som värnpliktiga, vilka genom sin militärtjänstgöring
fullgör en medborgerlig skyldighet. De förordar därför, att maximum för
den årliga arbetsförtjänsten för nu ifrågavarande personkategori begränsas
efter samma proportion som gällde före ikraftträdandet av 1954 års förordning
eller sålunda till 2/3 av 15 000 = 10 000 kronor resp. 2/3 av 7 920 =
5 280 kronor.
Beträffande de nya bestämmelsernas tillämplighet på äldre skadefall
anför statskontoret, att den högre ersättningen inte bör utgå för tid före
ändringens ikraftträdande.
Departementschefen
Genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är det sörjt för att
arbetstagare, som skadas genom olycksfall i arbetet eller ådrager sig andra
s. k. yrkesskador, erhåller ersättning bl. a. för den ekonomiska förlust, som
därigenom tillskyndas dem. Försäkringen gäller i princip endast skador i
sådant arbete, varom ett fritt arbetsavtal träffats. För kroppsskador, som
ådragits under andra förhållanden, lämnas emellertid enligt särskilda författningar
i åtskilliga fall ersättning av statsmedel. Sålunda föreligger rätt
till ersättning för kroppsskador, som ådragits under militärtjänstgöring,
tjänstgöring i civilförsvaret, verksamhet vid brandsläckning och under vistelse
å anstalt m. m.
I fråga om grunderna för ersättningens bestämmande ansluter sig de
nämnda författningarna om ersättning av statsmedel i huvudsak till de för
yrkesskadeförsäkringen gällande reglerna. Undantag härvidlag bildar i ett
väsentligt avseende förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anled
-
13
Kungl. Mnj.ts proposition nr It är 19ö8
ning av skada, ådragen under vistelse å anstalt in. m. Den grundläggande
faktorn vid bestämmande av sjukpenning och livräntor enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring är den skadades årliga arbetsförtjänst. Enligt lagen
skall, om förtjänsten överstiger 15 000 kronor, överskjutande belopp inte
tagas i beräkning. Förordningen om ersättning för kroppsskada, ådragen
under vistelse å anstalt in. in., begränsar emellertid den arbetsförtjänst,
som skall ligga till grund för ersättningsberäkningen, till 5 000 kronor. En
motsvarande begränsning gäller i fall, då sjukpenning enligt förordningen
skall bestämmas med tillämpning av sjukförsäkringslagen. Ersättningarna
enligt förordningen blir därför i många fall avsevärt lägre än om skadan
skulle ha varit omfattad av yrkesskadeförsäkringen. Till följd av arbetslönernas
nuvarande nivå bestämmes ersättningar enligt förordningen i övervägande
antalet fall till högsta medgivna belopp, och i den mån den årsförtjänst,
som den skadade kunnat påräkna i sitt yrke, överstiger 5 000
kronor kan hänsyn därtill inte tagas vid ersättningens beräkning. Vissa
ersättningar enligt den före lagen om yrkesskadeförsäkring gällande 1916
års olycksfallsförsäkringslag är omreglerade enligt en lag därom av den
17 juni 1955, varvid arbetsförtjänsten må uppräknas till högst 7 920 kronor.
Enligt en förordning samma dag omregleras efter samma grunder
även vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete
in. m., som bestämts med stöd av äldre författningar, bland dem de före
1954 års förordning gällande förordningarna av 1938 om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. respektive åt fångar m. fl.
Härvid bildar ersättningar enligt 1938 års förordningar undantag såtillvida,
att arbetsförtjänsten ej får uppräknas till högre belopp än 5 000 kronor.
Den skillnad, som sålunda föreligger mellan ersättningar från yrkesskadeförsäkringen
och ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under anstaltsvistelse, stod tidigare i visst samband med att ersättningarna
till värnpliktiga i allmänhet, som drabbades av kroppsskada under militärtjänstgöringen,
baserades på en relativt låg, i författning fixerad årlig
arbetsförtjänst och således inte på vederbörandes verkliga arbetsinkomst i
det civila yrket. Det var därför naturligt, att personer, som var intagna på
fångvårds- och liknande anstalter, inte skulle vara bättre ställda i ersättningshänseende
än de som fullgjorde sin värnplikt. Numera är den nämnda
skillnaden mellan ersättningsnormerna för värnpliktiga och motsvarande
regler för yrkesskadeförsäkringen utplånad. Det skulle likväl som två reservanter
i försäkringsrådet gjort gällande kunna sägas, att man bör visa
större återhållsamhet med ersättningar åt personer, mot vilka samhället på
grund av deras eget förhållande måst ingripa med frihetsberövande åtgärder,
än då det är fråga om värnpliktiga, som ju fullgör en medborgerlig
skyldighet. Enligt min mening bör man emellertid tillerkänna andra synpunkter
större betydelse. Det är inte tillfredsställande att den, som är
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 är 1958
berövad sin frihet och därunder skadas med förlust eller nedsättning av
arbetsförmåga som följd, kan bli satt i ett avsevärt sämre läge än om
olycksfallet inträffat före eller efter anstaltsvistelsen. Särskilt då frihetsberövandet
varit kortvarigt framstår konsekvenserna av nu gällande ersättningsnoriner
såsom obilliga. I praktiken leder dessa normer i en del fall till
en extra påföljd för brott eller annat beteende, som föranlett anstaltsvistelsen.
Denna påföljd drabbar dessutom i inte ringa grad den skadades
familj, något som blir särskilt uppenbart då skadan medför betydande
invaliditet eller dödsfall. Såsom riksförsäkringsanstalten påpekat står den
lägre gränsen för dessa ersättningar inte i god överensstämmelse med samhällets
intresse av att de som varit intagna på anstalter så fort som möjligt
återanpassas i ett normalt liv.
Jag finner således i likhet med remissmyndigheterna goda skäl föreligga
för att den nuvarande begränsningen av den årliga arbetsförtjänsten till
5 000 kronor vid beräkning av sjukpenning och livränta i anledning av
skada, ådragen under vistelse å anstalt m. m., undanröjes. Enligt 1954 års
förordning kommer därvid maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten
att bli densamma som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller 15 000
kronor. I fråga om livräntor, å vilka 1955 års omregleringsförordning är
tillämplig, blir huvudregeln gällande, enligt vilken arbetsförtjänsten får
uppräknas till högst 7 920 kronor. De ändrade bestämmelserna synes böra
träda i kraft den 1 juli 1958 och göras tillämpliga även på skadefall, som
inträffat före ikraftträdandet, dock inte för tid dessförinnan.
Statsverkets kostnader för ifrågavarande ersättningar bestrides, liksom
kostnaderna i anledning av ett flertal andra försäkrings- och ersättningsförfattningar,
av det i riksstaten under femte huvudtiteln upptagna anslaget
Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. De nu föreslagna författningsändringarna torde
inte påverka beräkningen av nämnda anslag.
I överensstämmelse med de angivna riktlinjerna har inom socialdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj
1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
vistelse å anstalt m. msamt
2) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 17 juni 1955
(nr 470) angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Karin Wickström