Kungi. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

1

Nr 108

Kwngl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m.; given Stockholms slott
den 14 mars 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen är uppdelad i två huvudavsnitt. Det första avsnittet avser
vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
m. m., det andra gäller anslag till folkskoleseminarieorganisationen.

I propositionens första del lämnas bland annat en redogörelse för de förslag
1957 års lärarutredning framlagt i sitt betänkande »Behov och utbildning
av klasslärare på enhetsskolans högstadium» samt för remissyttrandena
över detta betänkande. Lärarutredningens förslag om införande på
enhetsskolans högstadium av ett modifierat klasslärarsystem med s. k.
högstadieklasslärare biträdes emellertid ej i propositionen. De åtgärder,
som här förordas, stöder sig i stället i allt väsentligt på vad 1957 års skolberedning
i sitt remissyttrande över betänkandet anfört och föreslagit.

Enligt propositionen bör åtgärder beträffande lärarfrågorna på enhetsskolans
högstadium — i avvaktan på den slutliga prövningen av spörsmålen
om högstadiets utformning — nu vidtagas endast med sikte på förhållandena
under de närmaste åren. I stället för nuvarande utbildningsvägar för
behörighet till folkskollärartjänst i lönegrad A 17 föreslås att från och med
budgetåret 1958/59 anvisas två nya former för vidareutbildning av folkskollärare,
den ena huvudsakligen akademisk och innefattande två betygs 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 108

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

enheter för filosofisk ämbetsexamen jämte en s. k. biämneskurs och en kurs

1 psykologi och pedagogik, den andra helt byggd på särskild kursverksamhet
och omfattande två s. k. terminskurser jämte en biämneskurs och en
kurs i psykologi och pedagogik. Den sistnämnda formen av vidareutbildning,
som förutsättes bli förlagd huvudsakligen till lämpliga folkskoleseminarier,
beräknas ta i anspråk ett läsår och någon del av angränsande
sommarferier. Även denna kursutbildning föreslås kunna påbyggas med
två akademiska betyg i ett ämne till adjunktskompetens.

De nya vidareutbildningsvägarna avses, efter tre års tjänstgöring i högre
skolformer, leda fram till behörighet för en ny typ av ordinarie tjänster på
enhetsskolans högstadium, folkskollärartjänster i lönegrad Ao 19. Dylika
tjänster föreslås bli inrättade från och med budgetåret 1959/60 till ett
antal som för varje budgetår fastställes av Kungl. Maj:t. Folkskollärare
med den nya vidareutbildningen beräknas dock även komma att tjänstgöra
inom högre skolformer av traditionell typ. För dylik tjänstgöring liksom
vid tjänstgöring på enhetsskolans högstadium, innan ordinarie tjänst nåtts,
bör enligt propositionen särskilda föreskrifter om anställnings- och avlöningsförhållanden
meddelas.

Vidare förordas, att nuvarande ordinarie folkskollärartjänster i Ao 17 på
enhetsskolans högstadium från och med den 1 juli 1959 omvandlas till
folkskollärartjänster i Ao 19 och att nuvarande extra ordinarie folkskollärartjänster
i Ae 17 inom andra högre skolformer indrages från och med
nämnda tidpunkt. Närmare övergångsbestämmelser förutsättes skola meddelas
av Kungl. Maj:t.

För kostnader i samband med den nya kursutbildningen för folkskollärare
m. m. äskas för nästa budgetår en medelsanvisning av 600 000 kronor i
form av ett nytt reservationsanslag med rubriken Vidareutbildning av
folkskollärare.

I den del av propositionen, som behandlar folkskoleseminarieorganisationen,
förordas, att elevintagningens omfattning vid seminarierna hösten
1958 bestämmes till 12 avdelningar på såväl tvåårig som fyraårig folkskollärarlinje
samt 40 avdelningar på tvåårig och 1 avdelning på treårig
småskollärarlinje. Detta innebär i jämförelse med intagningen hösten 1957
ändring endast beträffande tvåårig småskollärarlinje, där antalet avdelningar
ökas med 15.

För folkskoleseminariernas verksamhet under budgetåret 1958/59 föreslås
en medelsanvisning av i runt tal 26 833 000 kronor, vilket i jämförelse
med medelsanvisningen för innevarande budgetår innebär en höjning med

2 920 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1958.

Nä rvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående
vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium'' m. m. och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, erinrade jag
under punkten 179 om att 1957 års lärarutredning i oktober 1957 avlämnat
ett betänkande angående behov och utbildning av klasslärare på enhetsskolans
högstadium. Jag framhöll därvid, att i betänkandet framlades
vissa förslag, som skulle påverka bland annat folkskoleseminarieorganisationen.
Remissbehandlingen av betänkandet var då icke helt avslutad och
beredningen av frågorna rörande anslag för budgetåret 1958/59 till folkskoleseminariema
och till befordringskurser för folkskollärare hade därför
icke hunnit slutföras.

Med hänsyn därtill har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Folkskoleseminarieorganisationen
m.m. för budgetåret 1958/59 beräkna ett förslagsanslag
av 27 500 000 kronor.

Jag anhåller nu att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor och att därvid
få upptaga jämväl de övriga frågor, som aktualiseras genom förenämnda
betänkande.

I. Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring
på enhetsskolans högstadium m. m.

1. Inledning

Nuvarande förhållanden

I propositionen 149 till 1954 års riksdag framlades — i anslutning till
överläggningar, som förts mellan å ena sidan civil- och ecklesiastikdepartementen
och å andra sidan Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund — förslag om
att på enhetsskolans (försöksskolornas) högstadium och på realskolestadiet

4

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

skulle inrättas tjänster i 23 lönegraden för folkskollärare, som efter avlagd
folkskollärarexamen tjänstgjort som lärare minst tre år och som antingen
i tentamen eller tentamina för filosofisk ämbetsexamen erhållit minst två
betygsenheter eller genomgått av skolöverstyrelsen anordnade befordringskurser
om sammanlagt två terminer.

Propositionen, som vann riksdagens bifall (SU 139, Rskr 325), innehöll
också vissa riktlinjer för bestämmandet av antalet tjänster av den föreslagna
typen. Antalet tjänster skulle, i enlighet med det departementsförslag,
som accepterats av nämnda organisationer och som låg till grund för
propositionen, för varje läsår fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av
skolöverstyrelsen med utgångspunkt i att behov av 6 000 å 7 000 tjänster
av ifrågavarande slag skulle föreligga vid en fullt utbyggd enhetsskola.
I fråga om realskolorna skulle behovet av tjänster beräknas med utgångspunkt
huvudsakligen i klasserna l5, 25 och l4. Detta innebar, framhöll dåvarande
departementschefen, icke något ställningstagande till i vilka klasser
de nya lärarna skulle fullgöra sin tjänstgöring; denna fråga måste lösas
efter behovet i det aktuella fallet. Det framhölls vidare, att den nya lärartypen,
med undantag för hjälpklasslärare på enhetsskolans högstadium,
skulle vara ämneslärare och icke klasslärare. Tjänsterna skulle avse undervisning
företrädesvis i visst eller vissa ämnen eller i viss grupp av ämnen.
Vid placeringen av tjänsterna vid olika skolor skulle överstyrelsen söka
åstadkomma en jämn fördelning av tjänsterna över hela landet.

I fråga om den närmare regleringen beträffande här berörda tjänster och
rörande befordringskursema torde få hänvisas till, utöver nämnda proposition
och statsutskottsutlåtande, de bestämmelser som finns införda i
statsliggaren (s. 646 f, 709 f).

Under läsåren 1954/57 har behörighet till folkskollärartjänst i 23 lönegraden,
numera lönegrad A 17, förvärvats av omkring 1 100 folkskollärare.
Av dessa lärare har 394 vunnit sin behörighet via de av skolöverstyrelsen
anordnade befordringskursema, mellan 400 och 450 beräknas ha gått den
akademiska vägen och ungefär 300 har, med stöd av det dispensbemyndigande
som inrymdes i riksdagens beslut, dispensvägen erhållit behörighet.

Antalet tjänster av här ifrågavarande slag för olika skolformer har i enlighet
med de uppdragna riktlinjerna för varje läsår fastställts av Kungl.
Maj:t. Fördelningen av tjänsterna för innevarande och närmast föregående
läsår framgår av följande sammanställning.

1956/57 1957/58

högst högst

Allmänna läroverk (Ce 23, Ae 17) .................. 400 400

Kommunala flickskolor, kommunala realskolor, praktiska
kommunala realskolor och högre folkskolor (Ce

23, Ae 17) 150 150

Statsunderstödda privatläroverk (Ce 23, Ae 17) ...... 5 5

I folkskolan inbyggda realskollinjer (Ce 23, Ae 17) .... 75 75

Försöksskolans högstadium (Ca 23, Ao 17) .......... 285 295

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1958

Utöver här angivna antal tjänster finns även ett mindre antal ordinarie
folkskollärartjänster i Ao 17 upptagna i personalförteckningarna för lärarhögskolan
i Stockholm och särskilda försöksskolan i Linköping.

I stället för anställning i lönegrad A 17 kan anställning enligt kungl.
brev den 31 maj 1957 med bestämmelser om anställnings- och avlöningsförhållanden
för folkskollärare med tjänstgöring vid vissa högre skolor förekomma.

Av de 400 extra ordinarie tjänsterna vid de allmänna läroverken är för
närvarande omkring 200 besatta, av de 150 extra ordinarie vid de högre
kommunala skolorna är ungefär 130 besatta och av de läsåret 1956/57 285
ordinarie tjänsterna på enhetsskolans högstadium var våren 1957 135 besatta
med ordinarie innehavare och 51 uppehållna av behöriga vikarier.

Sedan principerna för ifrågavarande tjänster fastslogs vid 1954 års riksdag
har vissa omständigheter inträffat, som inte obetydligt förändrat
situationen. På grundval av 1956 års riksdags beslut om skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans genomförande
pågår nu inom de äldre skolformerna en successiv övergång
till treåriga realskolor och femåriga flickskolor. Härigenom minskas det
underlag, efter vilket antalet folkskollärartjänster i lönegrad A 17 skulle
bestämmas.

Än väsentligare är att vid de förhandlingar med personalorganisationerna,
som föregick 1957 års löneplansrevision och den i samband därmed
verkställda omprövningen av normerna för lönegradsplaceringen av vissa
grupper av tjänster, uppgörelse träffades om att vad som år 1953 avtalades
med personalorganisationerna om antalet tjänster i 23 lönegraden för
folkskollärare med vidareutbildning skulle upphöra att gälla, innebärande
att ianspråktagandet av vidareutbildade folkskollärare inom skolorganisationen
i det följande kommer att bedömas uteslutande från skolorganisatoriska
synpunkter, beträffande såväl skolform och stadium som antal. (Se
prop. 1957: 120 s. 9.)

Utredning om ett modifierat ämnes- och klasslärarsystern

Frågan om utrymmet på enhetsskolans högstadium för den här berörda
kategorien av tjänster och om behovet i fortsättningen av de särskilda utbildningsformer,
som anordnats för vinnande av behörighet till dylika
tjänster, aktualiserades vidare därigenom att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
den 1 mars 1957, med stöd av Kungl. Maj:ts samma
dag givna bemyndigande, föranstaltade om särskild utredning av frågan
om införande av ett modifierat ämnes- och klasslärarsystem på enhetsskolans
högstadium och därmed sammanhängande frågor.

I direktiven för utredningen erinrades om att skolöverstyrelsen i olika
sammanhang berört högstadiets lärarfråga ur en speciell synvinkel och
närmast med sikte på folkskolans högre klasser väckt frågan om ett upp -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

mjukat klasslärarsystem. Även enhetsskolan hade tagits med i överstyrelsens
överväganden, såsom framgår av följande avsnitt ur direktiven.

På grund av bristen på ämneslärare vore det enligt överstyrelsen otänkbart
att under övergångstiden före enhetsskolans genomförande förse högstadiet
i åtta- och nioåriga folkskolor med ämneslärare i samma utsträckning
som realskolan, och något sådant vore icke heller önskvärt. Erfarenheterna
från försöksverksamheten med enhetsskola pekade närmast på att
den elevgrupp, som inte är inriktad mot fortsatta teoretiska studier, vore
bäst betjänt med ett modifierat ämnes- eller klasslärarsystem, t. ex. 2—3
lärare med klasslärarutbildning och därpå byggd vidareutbildning på var
sitt ämnesområde, av vilka en är klassföreståndare. Tjänster av detta slag
borde kunna inrättas dels inom enhetsskolan med undervisningsskyldighet
främst inom högstadiets enspråkiga avdelningar och avdelningar utan
språkundervisning, dels inom folkskolan med undervisningsskyldighet
främst i sjunde, åttonde och nionde klassens samtliga alternativ och varianter
enligt 1955 års undervisningsplan. I skrivelse av den 23 april 1956 har
överstyrelsen Mand annat under erinran om vissa tidigare framförda synpunkter
på frågan påkallat utredning om förutsättningarna för och lämpligheten
av införandet av ett modifierat ämnes- och klasslärarsystem i folkskolan,
särskilt i dess högre klasser. Därest den erforderliga omorganisationen
skulle förknippas med införande av en delvis ny lärarkategori, borde
behovet av ifrågavarande lärarkategori på enhetsskolans högstadium samtidigt
prövas.

Då skolöverstyrelsen åberopar erfarenheter från försöksverksamheten
med enhetsskola, kan den stödja sig på uttalanden av både skolledare i
försöksdistrikten och på enhetsskolans högstadium undervisande lärare.
Hos de skolledare, som yttrat sig i frågan, synes den uppfattningen vara
vanligast, att för vissa elevgrupper klasslärarsystemet. antingen renodlat
eller i modifierad form, bör bibehållas på högstadiet. Genom en vårterminen
1955 anordnad enkät (Aktuellt från skolöverstyrelsen 1956: 1, sid. 29)
hade överstyrelsen berett lärarna på enhetsskolans högstadium tillfälle att
ge till känna sina erfarenheter i frågan. Svaren från lärare med akademisk
utbildning och folkskollärare utan sådan utbildning visade mycket god
överensstämmelse. Det övervägande antalet lärare av båda slagen förklarade
sig anse systemet med ämneslärare som det lämpligaste för flertalet
elever på enhetsskolans högstadium. Än klarare majoritet fanns det emellertid
inom båda lärargrupperna för uppfattningen, att det på högstadiet
finnes lärjungar, för vilka all undervisning i teoretiska läroämnen bör handhavas
av endast en lärare.

I direktiven framhöll departementschefen också, att 1946 års skolkommission
rekommenderat ett modifierat ämneslärarsystem på enhetsskolans
högstadium. För den nya utredningen gällde det att utröna, om behov av
en ny lärarkategori, en mellanform mellan renodlade ämneslärare och
klasslärare, kunde anses föreligga, och att, om så befanns vara fallet, föreslå
en lämplig utbildning för sådana lärare. Vad i direktiven härom och
ifråga om de nuvarande tjänsterna för vidareutbildade folkskollärare anfördes,
torde här få återges.

Det kunde förefalla givet att för ett modifierat ämneslärarsystem —
eller, om man så vill, uppluckrat klasslärarsystem — utnyttja" folkskol -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

lärare med behörighet till nuvarande tjänster i 23 lönegraden. Den vidareutbildning.
som medför behörighet för sådan tjänst, gäller emellertid endast
ett eller två av skolans läroämnen. Såsom framhållits då, 23-gradstjänsterna
inrättades, är dessa tjänster, om man bortser från hjälpklasserna,
ej avsedda som klasslärarbefattningar. Den nuvarande vidareutbildningens
utformning gör dem därför ej direkt ägnade att fylla behovet av
en sådan mellanform mellan renodlade ämnes- och klasslärartjänster, som
skolkommissionen och skolöverstyrelsen uttalat sig för.

Det synes mig nödvändigt, att förevarande problem blir föremål för särskild
utredning. Denna, som bör verkställas genom för ändamålet tillkallade
sakkunniga, bör i första hand gälla frågan om i vilken utsträckning
behov föreligger av en lärarkategori, vilken i några ämnen eller ämnesgrupper
har en grundligare och mera kvalificerad utbildning än den, som
meddelas för folkskollärarexamen, utan att fördenskull vara så starkt specialiserad
som ämneslärarna. Utredningen bör avse förhållandena på enhetsskolans
högstadium.

Om de sakkunniga kommer till den uppfattningen, att behov av en ny
lärarkategori föreligger, bör de även överväga, hur utbildningen för detta
slags lärare lämpligen skall utformas. Det torde i första hand vara fördjupade
ämneskunskaper i förhållande till vad folkskollärarutbildningen
skänker, som den nya lärarkategorien behöver. Utbildningen synes därför
främst böra omfatta teoretiska läroämnen eller läroämnesgrupper, men
möjlighet att förvärva kompetens som yrkesvalslärare eller hjälpklasslärare
på högstadiet torde även böra finnas. I övrigt synes det angeläget, att
utbildningen i naturvetenskapliga ämnen lägges så, att de akademiskt utbildade
lärarna i dessa ämnen med hänsyn till den knappa tillgången endast
behöver tagas i anspråk för de mest kvalificerade arbetsuppgifterna i
enhetsskolan. Både i dessa och i andra ämnen bör dock utbildningen noga
avpassas efter skolans och elevernas behov och sålunda icke sikta till likvärdighet.
med den akademiska utbildningen.

~ En utbildning av här ifrågasatt slag synes närmast böra få formen av en
på folkskollärarexamen byggd vidareutbildning av lämplig längd vid folkskoleseminarium
eller lärarhögskola. De sakkunniga bör dock ha fria händer
att i stället eller därjämte föreslå andra utbildningsvägar.

Införandet av en ny lärarkategori på enhetsskolans högstadium aktualiserar
frågan om behovet i fortsättningen av de särskilda utbildningsformer,
som nu är ordnade för vinnande av behörighet till folkskollärartjänst i
23 lönegraden. En ny lärarkategori av det slag, som här ifrågasatts, minskar
självfallet utrymmet för den sistnämnda gruppen tjänster med deras nuvarande
uppgifter och konstruktion. De nuvarande befordringskurserna
torde komma att helt eller i huvudsak ersättas eller bli överflödiga genom
den nya formen av vidareutbildning. Frågan om bibehållandet av den .akademiska
utbildningsvägen med två betyg såsom behörighet till tjänst i 23
lönegraden bör jämväl bli föremål för ställningstagande från de sakkunnigas
sida. Sistnämnda spörsmål synes böra bedömas mot bakgrunden av skolväsendets
behov av en snabb vidareutbildningsväg för folkskollärare för att
täcka bristen på akademiskt utbildade lärare.

Såsom sakkunniga tillkallades avdelningschefen i skolöverstyrelsen,
undervisningsrådet Yngve Norinder, ordförande, folkskolinspektören i

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

Stockholms skoldistrikt Thorbjörn Eliasson och rektorn vid folkskoleseminariet
i Jönköping Börje Svensson.

De sakkunniga — som antog benämningen 1957 års lärarutredning —
har den 30 september 1957 avgivit betänkandet »Behov och utbildning av
klasslärare för enhetsskolans högstadium» (stencilerat). Lärarutredningen
har avsett att senare avge förslag till kursplaner med anvisningar för
utbildningen.

Över betänkandet har infordrade utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen
— som hört kollegierna vid 16 folkskoleseminarier, 20 statens folkskolinspektörer
och 20 skolstyrelser i försöksdistrikt — statskontoret, överstyrelsen
för yrkesutbildning, kanslersämbetet för rikets universitet — som
hört vederbörande vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt
Stockholms högskola — statens lönenämnd, studiehjälpsnämnden, styrelsen
för lärarhögskolan i Stockholm och 1957 års skolberedning.

Yttranden över betänkandet har vidare avgivits av statstjänstemännens
riksförbund (SR), som därvid överlämnat och åberopat ett yttrande från
svenska seminarielärarföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), som bifogat yttranden från läroverksläramas riksförbund
(LR) och svenska gymnastiklärarsällskapet, tjänstemännens centralorganisation
(TCO) efter hörande av Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund
och svenska facklärarförbundet (sistnämnda yttrande
även direkt ingivet till Kungl. Maj:t), svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, skolstyrelseförbundens rikskommitté,
svenska förbundet för specialundervisning samt blivande lärares riksförbund.
Slutligen har Sveriges socialdemokratiska studentförbund i ärendet
inkommit med en skrift.

I det följande kommer jag att i korthet redogöra för lärarutredningens betänkande
och i viss utsträckning för remissyttrandena häröver och redovisar
därefter mina egna synpunkter och förslag beträffande de nu aktualiserade
frågorna om lärarna på enhetsskolans högstadium och vad därmed
hänger samman.

Först torde dock här få anmälas skolöverstyrelsens i vederbörlig ordning
gjorda framställning om medelsanvisning för budgetåret 1958/59
under reservationsanslaget till Befordringskurser för folkskollärare, vilken
framställning även innehåller vissa uppgifter av intresse rörande kursverksamhetens
omfattning m. m.

2. Skolöverstyrelsens anslagsäskande beträffande anslaget till
Befordringskurser för folkskollärare

Reservationsanslaget till Befordringskurser för folkskollärare har under
budgetåren 1954/58 varit uppfört med de belopp, som framgår av följande
sammanställning, vari även medtages uppgifter om nettoutgifter och om

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

reservation vid budgetårets slut. Inom parentes anges den beräknade reservationen
vid utgången av budgetåret 1957/58.

Anslag Nettoutgift Reservation

1954/55 ...................... 500 000 293 857 206 142

1955/56 ...................... 600 000 462 856 343 286

1956/57 ...................... 400 000 333 165 410 121

1957/58 (statsliggaren s. 645) .... 425 000 — (300 000)

I sina anslagsäskanden redogör skolöverstyrelsen till en början för kursverksamheten
under sistförflutna läsår.

Till befordringskurserna höstterminen 1956 anmälde sig sammanlagt 207
och vårterminen 1957 sammanlagt 145 sökande. Kursernas förläggning läsåret
1956/57, antalet kursdeltagare samt provningsresultaten framgår av
följande sammanställning.

Tid

Ämne och kursort

Antal deltagare vid
kursens början

Antal vid slutprövning
hittills godkända

Man-

liga

Kvinn-

liga

Summa

Man-

liga

Kvinn-

liga

Summa

Läsåret

1956/57

Modersmålet, Lund .............

4

4

8

3

4

7

Ä

Modersmålet, Umeå .............

3

7

10

3

7

10

1

i

Summa för läsårskursema

7

11

18

6

11

17

Ht

1956

Historia, Karlstad ..............

9

3

12

9

3

12

»

Samhällslära, Linköping .........

8

1

9

8

1

9

Samhällslära, Stockholm .........

10

2

12

10

2

12

»

Geografi, Karlstad ..............

12

3

15

12

3

15

»

Matematik, Göteborg ............

6

2

8

6

2

8

»

Matematik, Linköping ...........

5

1

6

5

1

6

»

Biologi, Linköping ..............

11

2

13

ii

2

13

»

Fysik, Stockholm ...............

19

1

20

19

1

20

»

Kemi, Stockholm ...............

6

1

7

6

1

7

»

Hjälpklasslärarkurs, Göteborg ....

11

5

16

11

5

16

Summa för terminskurserna ht 1956

97

21

118

97

21

118

Vt

1957

Kristendomskunskap, Lund ......

5

4

9

5

4

9

Samhällslära, Stockholm .........

12

3

15

12

3

15

»

Matematik, Linköping ...........

7

1

8

7

1

8

»

Fysik, Göteborg ................

10

2

12

9

2

11

»

Kemi, Stockholm ................

13

1

14

13

1

14

>

Yrkesvägledning, Stockholm ......

20

4

24

20

4

24

Summa för terminskurserna vt 1957

G7

15

82

66

15

81

Vid slutet av läsåren 1954/55 och 1955/56 hade sammanlagt 100 respektive
ytterligare 174 deltagare med godkänt resultat genomgått befordringskurs(er)
om två terminer och sålunda förvärvat behörighet till folkskolliirartjänst
i tidigare 23 numera 17 lönegraden. Under och efter läsåret

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

1956/57 har ytterligare 120 godkänts efter genomgångna befordringskurser
om två terminer. Sedan befordringskursema varit i verksamhet under tre
läsår, har sålunda hittills sammanlagt 394 folkskollärare på denna väg förvärvat
behörighet till folkskollärartjänst i tidigare 23 numera 17 lönegraden.

Till höstterminen 1957 utannonserades 21 kurser, nämligen 3 läsårskurser
i modersmålet, 2 läsårskurser i merkantila ämnen och 1 läsårskurs i
biologi samt följande antal terminskurser: 4 i matematik, 3 i fysik, 3 i samhällslära,
1 i vart och ett av ämnena kristendomskunskap, historia, geografi
och kemi samt 1 för hjälpklasslärare. Sammanlagt anmälde sig endast 142
folkskollärare. På grund härav kunde alla de utannonserade kurserna ej
anordnas (till kursen för hjälpklasslärare hade exempelvis endast 2 sökande
anmält sig), och vissa kurser kunde anordnas endast efter särskilt medgivande
av Kungl. Maj:t. Ämnen, kursorter samt antalet deltagare vid kursernas
början under sista hälften av augusti framgår av följande sammanställning.

Tid

Ämne och kursort

Antal deltagare vid kursens början

Manliga

Kvinnliga

Summa

Läsåret

1957/58

Modersmålet, Lund ...............

7

5

12

J»

Biologi, Linköping ................

5

—

5

»

Merkantila ämnen, Stockholm......

9

3

12

Ht

1957

Kristendomskunskap, Lund ........

5

3

8

»

Historia, Karlstad ................

7

1

8

»

Samhällslära, Stockholm ..........

14

2

16

»

Geografi, Karlstad ................

13

1

14

»

Matematik, Göteborg .............

10

3

13

»

Matematik, Skellefteå ............

10

4

14

»

Kemi, Stockholm .................

7

1

8

Summa

87

23

110

I annat sammanhang lämnar överstyrelsen följande uppgifter om terminskurser
under våren 1958.

Tid

Ämne och kursort

Antal deltagare vid kursens början

Manliga

Kvinnliga

Summa

Vt

1958

Historia, Karlstad ................

7

7

»

Samhällslära, Lund................

4

4

8

»

Samhällslära, Stockholm ...........

5

4

9

»

Fysik, Göteborg ..................

6

—

6

*

Fysik, Skellefteå .................

10

1

11

»

Fysik, Stockholm .................

9

1

10

Yrkesvalslärarkurs, Stockholm .....

16

4

20

Summa

57

14

71

11

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

Dessutom hade för våren 1958 utannonserats en kurs i kristendomskunskap,
en ytterligare i samhällslära, två i matematik och en i kemi, vilka
kurser ej kommit till stånd på grund av för litet antal anmälningar om deltagande.
Det bör anmärkas, att överstyrelsen vid utannonseringen av befordringskurserna
för vårterminen 1958 framhöll, att dessa kurser i främsta
rummet vore avsedda för folkskollärare, som tidigare genomgått en befordringskurs,
och att det med hänsyn till det pågående utredningsarbetet
inom 1957 års lärarutredning vore ovisst, om några befordringskurser skulle
komma att anordnas efter vårterminen 1958.

Anledningen till det påtagligt minskade intresset för deltagande i befordringskurser
torde, anför överstyrelsen i sin anslagsframställning, vara
ovissheten om den förvärvade behörighetens betydelse i framtiden i fråga
om meritering och lönsamhet. Genom den senaste löneöverenskommelsen
har skillnaden i lönehänseende mellan folkskollärare med och utan vidareutbildning
för tjänst i 17 (förut 23) lönegraden blivit mindre än tidigare.
Den tidigare uppgörelsen om antalet folkskollärartjänster i 23 lönegraden
på högstadiet i helt genomförd enhetsskola har nu upphävts. Då överstyrelsen
under våren 1957 annonserat de nämnda 21 planerade befordringskurserna
höstterminen 1957, var också i de båda folkskollärarförbundens
organ Lärartidningen (nr 13) den 30 mars 1957 en artikel införd, som meddelade,
att ifrågavarande utbildning måste anses innebära ekonomisk förlust
för deltagarna.

På olika sätt har skolöverstyrelsen erfarit, att deltagarna i det gångna
läsårets befordringskurser med oro tagit del av de här antydda ändrade
förutsättningarna för meritering genom deltagande i befordringskurser.
Samtidigt har kursföreståndare och kursledare muntligen och i till överstyrelsen
ingivna pedagogiska redogörelser för kurserna vitsordat kursdeltagarnas
ambition och stora intresse för kursarbetet samt de goda resultat,
som uppnåtts.

Vid tidpunkten för anslagsäskandenas avgivande ställde det sig för överstyrelsen
svårt att med säkerhet beräkna medelsåtgången för budgetåret
1957/58 och därmed också den reservation, som kunde väntas föreligga vid
ingången av nästa budgetår. Än svårare syntes det överstyrelsen att bedöma
medelsbehovet för budgetåret 1958/59, då hänsyn också måste tagas till
de förslag, som 1957 års lärarutredning kunde komma att framlägga.
I avvaktan på dessa förslag föreslog överstyrelsen att anslaget till befordringskurser
skulle uppföras med oförändrat belopp, 425 000 kronor.

Enligt vad sedermera under hand inhämtats från skolöverstyrelsen torde
vid utgången av innevarande budgetår kunna beräknas föreligga en reservation
på anslaget på omkring 300 000 kronor.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

3. 1957 års lärarutrednings betänkande om behov och utbildning av
klasslärare på enhetsskolans högstadium

Behovet av ett modifierat ämnes- och klasslär ar system

Efter att inledningsvis ha lämnat en översikt över den tidigare behandlingen
av högstadiets lärarproblem, redogör lärarutredningen till en början
för högstadiets konstruktion och elevklientel, varvid bland annat elevernas
ämnes- och linjeval och elevfördelningen i allmänt-intellektuellt avseende
på de olika utbildningsvägarna behandlas.

I syfte att bland annat inhämta uppgifter om den nuvarande användningen
av olika lärarkategorier på högstadiet verkställde lärarutredningen
vårterminen 1957 en enkät bland främst skolledare i försöksdistrikten.
Utredningen konstaterar, att i 15 av de 54 distrikt eller delar av distrikt,
där försöksverksamheten läsåret 1956/57 nått högstadiet, nämnda läsår
förekom enbart ett renodlat ämneslärarsystem i normalklasser. 38 distrikt
tillämpade vid sidan av ett genomfört ämneslärarsystem även ett modifierat
ämnes- eller klasslärarsystem eller i några fall enbart ett modifierat
system. I 4 av distrikten gällde det sistnämnda dock endast klass 9 y.
I första hand är det för elever i s. k. praktiska klasser som ett modifierat
ämnes- eller klasslärarsystem hittills prövats. I några distrikt har man dock
vidgat användningen av detta system, exempelvis genom att utsträcka
det till att omfatta samtliga avdelningar av klass 7.

De vid enkäten tillfrågade personerna fick även uttala sig om sina erfarenheter
av ett renodlat ämneslärarsystem och av ett modifierat system,
där ett sådant tillämpats. Att ämneslärarsystemet lämpar sig väl för lärjungar
med intresse och förutsättningar för teoretiskt inriktade studier
syntes vara en allmän åsikt. Det var emellertid en mycket utbredd uppfattning
att det ej passar alla elever, särskilt sådana, som rent studiemässigt
är svagare eller ointresserade, och vidare sådana, som är osäkra eller
omogna. Systemet har när det gäller dessa elevkategorier på olika sätt försvårat
skolans fostrande gärning. I de distrikt, där ett modifierat ämneseller
klasslärarsystem tillämpats, är erfarenheterna vad lärjungarna beträffar
nästan enbart göda. Däremot har lärarna i vissa fall funnit tjänstgöringen
betungande.

I lärarutredningens enkät ställdes vidare med sikte på den framtida
organisationen frågor, vilka rörde behovet och utformningen av ett modifierat
klasslärarsystem som en allmän företeelse på enhetsskolans högstadium
vid sidan av ett ämneslärarsystem av i huvudsak hittillsvarande typ.
Även det materiel, som insamlats vid en av skolöverstyrelsen våren 1955
anordnad enkät bland lärarna på högstadiet har lärarutredningen i detta
sammanhang beaktat.

På grundval av de i betänkandet redovisade erfarenheterna från försöksdistrikten
kan man enligt utredningens mening konstatera följande beträf -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

fande ämneslärarsystemets tillämplighet på här ifrågavarande åldersstadium
i en obligatorisk skola.

Ämneslärarsystemet är ägnat att ge garantier för en sakkunnig och stimulerande
behandling av de olika ämnena. När det gäller elever med intresse
och förutsättningar för teoretiskt inriktade studier, är ämneslärarsystemets
överlägsenhet odiskutabel. Dess svagheter framträder, när det
utsträckes till att gälla lärjungar med annan läggning och inriktning. Utredningens
enkät ger klart besked om att skolans fostrande verksamhet
kan komma i fara, om ämneslärarsystemet användes för elevkategorier,
som ej är tillräckligt mogna härför. För vissa elevgrupper måste undervisningen
inriktas på inpräglingen av ett mera begränsat kunskapsstoff
och inövandet av jämförelsevis elementära färdigheter. Det personliga omhändertagandet
av den enskilde lärjungen blir här något av det mest väsentliga
i skolans gärning. För en undervisning med denna målsättning är
ämneslärarsystemet otvivelaktigt underlägset klasslärarsystemet.

Ämnena är emellertid på enhetsskolans högstadium många, och kurserna
blir efter hand mera krävande, även om en mera avancerad utbildning ej
avses. Bland annat av detta skäl kan ett klasslärarsystem av traditionell
typ knappast komma i fråga. Bäst lämpar sig, menar utredningen, ett
system, som ger lärarna och i synnerhet klassföreståndarna ett så pass
stort antal veckotimmar, att de enskilda lärjungarna kan omhändertagas
och i erforderlig usträckning övervakas, men dock ej omfattar så många
ämnen, att lärarnas möjligheter att meddela en för stadiet och elevklientelet
fullgod undervisning äventyras.

Utredningen har alltså kommit till den uppfattningen, att för vissa elevkategorier
på enhetsskolans högstadium behov föreligger av ett system,
enligt vilket undervisningen i ett flertal ämnen i en och samma klass anförtros
åt klassföreståndaren, så att denne kan verka fostrande och sammanhållande
och förvärva ingående kännedom om de enskilda eleverna.
Betydelsefullt är även att antalet i klassen undervisande lärare i görligaste
mån begränsas. Bland annat med tanke på den centrala plats, som utövande
av klassföreståndarskap bör få i de för detta system anlitade lärarnas
verksamhet, anser utredningen benämningen modifierat klasslärarsystem
mest adekvat.

Utredningen föreslår sålunda, att ett modifierat klasslärarsystem
generellt införes på enhetsskolans högstadium jämsides med ett
ämneslärarsystem av i huvudsak hittillsvarande typ. På detta sätt torde
en smidigare anpassning till olika elevgruppers utbildningsbehov kunna
vinnas, än om ett modifierat system skulle tillämpas för alla lärjungar, vilket
närmast synes ha varit skolkommissionens tanke. Någon tvekan om
att ämneslärarsystemet bör bevaras med tanke på vissa numerärt betydande
elevkategorier kan enligt utredningens mening inte föreligga. Det
synes dock i hög grad önskvärt, att klassföreståndaren även i avdelningar,
där detta system tillämpas, erhåller ett ganska stort antal veckotimmar.

I varje försöksdistrikt bör således vid sidan av nu befintliga adjunktsoch
ämneslärartjänster ett visst antal ordinarie lärartjänster finnas inrät -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

tade för lärare, som genom särskilt avpassad utbildning förvärvat behörighet
för tjänstgöring på högstadiet i ämneskombinationer med större bredd
än de hittills tillämpade. För den nya lärarkategorien föreslår utredningen
benämningen högstadieklasslärare. Utövandet av klassföreståndarskap
bör inta en central ställning i högstadieklasslärarnas arbete,
och deras undervisning bör vara förlagd till företrädesvis en eller ett par
klasser. Givetvis bör de, i den män så befinnes lämpligt med hänsyn till
personliga kvalifikationer eller för att fylla ut tjänstgöringen, därutöver
kunna undervisa i enstaka ämnen även i andra klasser.

I enkätsvaren varierar uppfattningarna mycket starkt i frågan, hur
stor del av eleverna i enhetsskolan som bör ha modifierat klasslärarsystem.
Procenttal från 15 å 20 till 75 ä 80 har därvid nämnts. Enligt
de vanligaste motiveringarna bör ämneslärarsystem tillämpas för de teoretiskt
begåvade, de gymnasieinriktade lärjungarna, elever, som läser alternativkurs
2 eller som valt två språk, och elever med inriktning på 9 a. För
övriga skulle modifierat klasslärarsystem komma till användning, således
för elever med praktisk inriktning, svagare elever och lärjungar, som läser
endast ett främmande språk, resp. »nollspråkiga» sådana. Stundom finner
man klasslärarsystem i den ena eller andra formen behövligt endast för
hjälpklassklientelet och elever, som står nära detta.

Det kan, framhåller utredningen, givetvis inte bli fråga om att omedelbart
söka fixera, hur stor del av lärjungarna på enhetsskolans högstadium
som bör ha ett modifierat klasslärarsystem. Innan en säker bedömning kan
göras, måste systemet först prövas under ett antal år. Vad utredningen
fattat som sin uppgift i detta fall är därför att utforma de riktlinjer, som
bör bli vägledande under försökstiden.

För de elever, som har läggning och intresse för studier och är inriktade
på utbildning av gymnasial eller liknande karaktär, bör ämneslärarsystemet
bevaras, anför de sakkunniga. Det modifierade klasslärarsystemet
åter bör i första hand tillämpas för elever, som saknar förutsättningar och
intresse för teoretiska studier. Mellan dessa båda grupper finnes självfallet
ett mellanskikt, bestående av lärjungar, som utan att ha mera utpräglad
studiebegåvning eller starkare studieintresse dock kan tillgodogöra sig en
undervisning utöver det elementära. Vilket system som lämpar sig bäst
för dessa elever kan ej med bestämdhet avgöras, innan mera omfattande
försök gjorts.

Det är att vänta, fortsätter utredningen, att den första av de nämnda
tre elevkategorierna skall återfinnas bland de elever, som i klasserna 7 och
8 läser två främmande språk. Den andra kategorien är huvudsakligen att
söka bland lärjungar, som inte deltar i undervisningen i främmande språk
eller läser endast ett sådant. Den kategori, som representerar mellanskiktet,
torde påträffas både bland »tvåspråkiga», »enspråkiga» och »nollspråkiga»
elever.

Om enhetsskolan skall kunna fylla sin uppgift även som underlag för

15

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

utbildning av gymnasial eller liknande karaktär, måste enligt utredningens
mening ämneslärare i största möjliga utsträckning ställas till dess förfogande
åtminstone för elever med inriktning på 9 g. Utredningen är av den
uppfattningen, att även lärjungar, som visserligen vält alternativkurs 1
men som läser två främmande språk, i många fall har gott utbyte av ämneslärarsystem.
Att vid gränsdragningen mellan ämneslärarnas och klasslärarnas
arbetsfält utgå från tillvalet av alternativkurser synes sålunda
mindre lämpligt.

Om man i den utsträckning detta är praktiskt möjligt vill ta hänsyn till
olika elevkategoriers behov av ämneslärarsystem eller klasslärarsystem,
anför utredningen, torde man vara hänvisad till att utgå från vad som är
känt om klassavdelningamas faktiska struktur. En uppdelning av lärjungarna
efter valet av tillvalsämnen och alternativkurser är vanligast. Detta
förfaringssätt torde tills vidare förbli det normala. Utredningen föreslår,
att vad klasserna 7 och 8 beträffar följande skall gälla i avvaktan på att
differentieringsfrågan ytterligare klarlagts och att mera omfattande erfarenheter
av det nya systemets verkningar vunnits. Ämneslärarsystem tilllämpas
i princip i avdelningar, i vilka ingår lärjungar, som läser både
engelska och tyska. Modifierat klasslärarsystem kommer likaledes i princip
till användning i avdelningar, vilka i sin helhet består av elever, som icke
deltar i undervisningen i något främmande språk eller läser endast ett
sådant.

Utredningen framhåller bestämt, att det sagda är avsett att tjäna som
riktlinjer för fastställandet av de båda systemens omfattning under försöksperioden
och för tilldelningen av lärare. Meningen är under inga förhållanden,
att den lokala skolledningens handlingsfrihet skall beskäras. I
en skola, som ej tillämpar ett utpräglat klasslärarsystem, kan lärarna knappast
heller strängt bindas till en viss sorts klassavdelningar. Rektor måste
ha full rätt att disponera skolans lärartillgångar på det från helhetssynpunkt
bästa sättet. Det är för övrigt av stort värde, om olika förfaringssätt
prövas.

I enkätsvaren bryter sig meningarna i frågan, hur långt upp på
högstadiet ett modifierat klasslärarsystem bör kunna användas.

En klar majoritet förordar emellertid, att det utsträckes till att omfatta
ej blott klasserna 7 och 8 utan även åtminstone vissa avdelningar av 9 a
och 9 y. En generell användning av modifierat klasslärarsystem i klass 9,
bortsett från g-linjen, kan enligt utredningens mening ej komma i fråga.
I så fall skulle detta system i klass 9 betydligt öka i omfattning jämfört
med förhållandena i de lägre klasserna, vilket ej påyrkats från något håll;
de förslag om ändringar från näst högsta till högsta klassen som framförts
går i stället ut på att klasslärarsystemet skall inskränkas eller avskaffas i
nionde klassen. Som argument för klasslärarsystemets upphörande i denna
klass har bland annat anförts elevernas ökade mognad och svårigheten
för icke specialiserade liirare att behärska kurserna på ett så högt stadium.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

Enligt utredningens mening kan dessa argument ej frånkännas vikt.
Otvivelaktigt är fler elever i klass 9 än i klass 8 mogna för ämneslärarsystem,
men det torde vara att gå för långt, om man vill göra gällande, att
alla lärjungar i nionde klassen skulle ha nått en sådan mognad. Likaledes
är utan tvekan kraven på lärarnas behärskning av sina ämnen störst i
denna klass. När det gäller elevgrupper, som saknar starkare läggning
eller mera påtagligt intresse för teoretiska studier, är kraven dock knappast
så stora, att endast starkt specialiserade lärare skulle kunna motsvara
dem. Vad 9 y beträffar ligger i vissa avdelningar den risken nära, att de
allmänbildande ämnena försummas. I samma mån som dessa ämnen kan
hållas samman av en och samme lärare minskas utan tvivel denna risk.
Även värdet av kontinuitet i undervisningen och de med lärarbyten förenade
olägenheterna bör beaktas. Övergång till ämneslärarsystem i klass 9
i en avdelning, där tidigare modifierat klasslärarsystem tillämpats, torde
innebära, att lärarbyte måste ske i flertalet ämnen. Nackdelarna härav
torde i sådana fall mången gång mer än uppväga de med ämneslärarsystemets
införande avsedda fördelarna. Utredningen har därför ansett sig böra
intaga den ståndpunkten, att samma princip bör ligga till grund för bestämmande
av ämneslärarsystemets omfattning i klass 9 som i klasserna
7 och 8.

Ämneslärarsystem bör således enligt de sakkunnigas mening tills vidare
principiellt avses för avdelningar av klass 9, i vilka lärjungar ingår, som
läser mer än ett främmande språk, modifierat klasslärarsystem för övriga.
Vad som redan sagts om den lokala skolledningens frihet att på lämpligaste
sätt förfoga över tillgängliga lärarkrafter bör gälla även i detta fall.
Den här rekommenderade principen bör sålunda inte hindra, att olika system
prövas i exempelvis 9 y.

Med hänsyn till de riktlinjer utredningen uppdragit för användningen av
den nya lärartypen och på grundval av gjorda beräkningar föreslår utredningen,
att undervisningen i läroämnen på enhetsskolans högstadium till
45 procent skall bestridas av högstadieklasslärare och till 55 procent
av ämneslärare.

Klasslärarsystemet på högstadiet föreslås i princip organiseras så, att
undervisningen i läroämnen — och i någon utsträckning i övningsämnen
— i en och samma klass delas mellan klassföreståndaren och en annan
högstadieklasslärare. En uppdelning mellan en humanistiskt och en naturvetenskapligt
inriktad lärare blir då en lämplig anordning. Utredningen
anser dock, att den lokala skolledningen bör ha frihet att utforma klasslärarsystemet
på det sätt, som i varje särskilt fall ter sig lämpligast.

De av utredningen föreslagna nya tjänsterna är även avsedda för hjälpklasslärare
på högstadiet.

Utbildningen av högstadieklasslärare. Tjänster

Folkskollärarexamen bör enligt utredningens mening utgöra grunden
för högstadieklasslärarnas utbildning.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

Förutsättningen för att högstadieklasslärarna skall kunna användas på
det sätt utredningen förordat är, att deras utbildning omfattar tillräckligt
breda ämneskombinationer och att de erhåller en såväl teoretisk som praktisk
förberedelse för klassföreståndarskapet. Sistnämnda del av utbildningen
bör i första hand meddelas i det för alla gemensamma ämnet psykologi
med praktiska tillämpningar.

För att det skall bli möjligt att i lärjungeavdelning, där högstadieklasslärare
avses komma att användas, fördela huvudparten av undervisningen
i läroämnen mellan endast två lärare föreslår utredningen, att vidareutbildningen
uppdelas på två linjer, en humanistisk och en naturvetenskaplig.
På var och en av dessa skall utbildningen omfatta två huvudämnen
och tre fyllnadsämnen.

Vidareutbildning i huvudämne benämnes U-kurs. En sådan omfattar en
utvidgning och fördjupning av tidigare inhämtade kunskaper samt i nära
samband därmed metodik för undervisning på högstadiet. I fyllnadsämne
däremot lägges huvudvikten vid undervisningsmetodiken. Sådan kurs kallas
M-kurs. Utredningen föreslår graderade betyg på kurserna.

I fråga om ämneskombinationerna förordar utredningen
följande.

Humanistisk linje Naturvetenskaplig linje

Huvudämnen (U-kurser):

Modersmålet Biologi

Engelska Fysik

Samhällskunskap Kemi

Samhällskunskap

Fyllnadsämnen (M-kurser):

Kristendomskunskap

Historia

Geografi

Biologi

Teckning

Musik

Manlig slöjd

Kvinnlig slöjd

Geografi

Biologi

Fysik

Kemi

Matematik
Teckning
Musik
Manlig slöjd
Kvinnlig slöjd

Anmärkningar: 1. Ämneskombination skall omfatta två huvudämnen och tre fyllnadsämnen.
2. Högst ett övningsämne må ingå som fyllnadsämne. 3. Modersmålet är obligatoriskt
på humanistisk linje. 4. Om samhällskunskap ingår i naturvetenskaplig kombination,
skall det andra huvudämnet vara fysik och fyllnadsämnena vara biologi, kemi och
matematik. 5. Om samhällskunskap ej ingår i naturvetenskaplig kombination, skall två
av ämnena biologi, fysik och kemi vara huvudämnen och det tredje av dessa fyllnadsämne.
Matematik skall alltid ingå som fyllnadsämne jämte ett av ämnena geografi,
teckning, musik, manlig slöjd och kvinnlig slöjd.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 108

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1958

Utöver utbildning i läroämnen bör på båda linjerna även undervisning i
psykologi samt auskultationer och undervisningsövningar ingå i vidareutbildningen.

När utredningen upptar även engelska bland huvudämnena på humanistisk
linje, är att märka, framhålles det, att utbildningen skall avse en
praktiskt inriktad färdighet. Det är nämligen huvudsakligen en sådan, som
kan komma ifråga i de lärjungeavdelningar, där högstadieklasslärare beräknas
komma att tjänstgöra. Det är alltså en delvis annorlunda beskaffad
språkundervisning än den som omedelbart skall läggas till grund för fortsatta
teoretiska studier.

Att utredningen föreslår, att U-kurs i samhällskunskap må ingå även i
naturvetenskaplig ämneskombination, sammanhänger med att i betänkandet
även framföres förslag om en omläggning av det nuvarande systemet
med särskilda yrkesvalslärare på enhetsskolans högstadium. Beträffande
den framtida organisationen av yrkesvägledningen på
högstadiet föreslår utredningen att den studie- och yrkesorienterande undervisningen
i regel skall ombesörjas av läraren i samhällskunskap. I avdelningar
med modifierat klasslärarsystem bör denne antingen vara klassföreståndaren
eller i varje fall ha omfattande undervisning i klassen. Den
enskilda studievägledningen bör främst ankomma på klassföreståndaren.
Särskild studieledare för de praktiska ämnena bör kunna finnas med uppgift
främst att biträda skolledaren vid planeringen av den yrkesförberedande
undervisningen och att fortlöpande hålla kontakt med arbetsförmedlingen.
Utredningen finner det lämpligt att även lärare med eljest naturvetenskaplig
ämneskombination får möjlighet att skaffa sig erforderlig
kompetens för yrkesorienterande undervisning.

I fråga om övningsämnena såsom fyllnadsämnen i vidareutbildningen
framhåller utredningen, att ämnet slöjd föreslås närmast för att pröva en
viss nyorientering av ämnet i allmän-praktisk riktning samt för att möjliggöra
en närmare anknytning mellan teori och praktik vid undervisningen.

Under förutsättning att genomgången klasslärarutbildning lägges till
grund anser utredningen, att vidareutbildningen till högstadieklasslärare
kan begränsas till två terminer. Undervisningen i psykologi med
praktiska tillämpningar beräknas liksom ämnesstudierna pågå under båda
terminerna, medan däremot huvuddelen av den praktiska utbildningen
torde kunna koncentreras till den senare terminen.

Såsom villkor för tillträde till utbildningslinje för högstadieklasslärare
bör det enligt utredningen i de ämnen kursen avser i regel fordras
lägst vitsordet Med beröm godkänd i folkskollärarexamen. Däremot
uppställes ej några krav på föregående lärartjänstgöring. Vid i övrigt likvärdiga
meriter bör dock sökande med tidigare tjänstgöring tillerkännas

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1958

företräde framför nyexaminerade lärare. Lärarutbildningsanstaltens kollegium
beslutar om intagning.

För vidareutbildning av hjälpklasslärare för högstadiet föreslås
två kurser av olika längd. En av dessa omfattar endast en termin och
är avsedd för lärare med föregående hjälpklasslärarutbildning. Den andra
kursen, som utsträckes till ett helt läsår, är avsedd för lärare utan föregående
specialutbildning. För tillträde till hjälpklasslärarlinje bör fordras
omkring tre års lärart jänstgö ring.

Det årliga utbildningsbehovet beräknar utredningen till
sammanlagt minst 374 högstadieklasslärare, av vilka, bortsett från hjälpklasslärarna,
60 procent skall vara humanister och 40 procent naturvetare.
För att täcka detta utbildningsbehov föreslår utredningen såsom ett minimiprogram,
att årligen följande antal avdelningar på de olika utbildningslinjerna
anordnas, nämligen 9 för humanister, 6 för naturvetare och 2 för
hjälpklasslärare. De gjorda beräkningarna är, framhåller utredningen, i
flera avseenden osäkra. Utredningen förutsätter, att beräkningar fortlöpande
kommer att företagas, allteftersom erfarenhet vinnes av det nya
systemet, varvid erforderliga korrigeringar kan göras. Skulle enhetsskolan
komma att genomföras i väsentligt långsammare takt än som nu avses,
kan en minskning av antalet avdelningar bli aktuell. Å andra sidan — och
detta är enligt utredningens mening troligare — får man också räkna med
att flera avdelningar än som här föreslagits kan visa sig behövliga.

I syfte att underlätta rekryteringen föreslår utredningen följande e k on
o miska stödåtgärder. Lärare, som tillhör avdragsgrupp 3 i
avlöningsreglementet för folkskolan, bör vid tjänstledighet för vidareutbildning
till högstadieklasslärare få åtnjuta lön med B-avdrag under sammanlagt
273 dagar. Övriga föreslås kunna erhålla stipendier om 1 000 kronor
för år samt räntefria studielån och lån med statlig kreditgaranti. Beträffande
stipendier förordas, att vissa nu gällande villkor icke skall tillämpas
för här avsedda kategori studerande.

Ordinarie tjänst som högstadieklasslärare bör ledigförklaras
i humanistisk respektive naturvetenskaplig ämneskombination eller
såsom hjälpklasslärartjänst på högstadiet. Anvisningar för meritvärderingen
bör i samma ordning, som gäller för folkskollärartjänster, utfärdas av
skolöverstyrelsen. Vid sina beräkningar har utredningen utgått från att
klasslärarna på högstadiet skall undervisa 24 timmar per vecka. Denna
siffra är emellertid avsedd som ett medeltal. Enligt utredningen bör utövande
av klassföreståndarskap inta en central plats i högstadieklasslärarnas
arbete. Med klassföreståndarskapet förbundna åligganden kommer således
att ta en betydande del av dessa lärares tid i anspråk. Utredningen
föreslår därför, att föreskrifter utfärdas av den innebörden, att särskild
hänsyn skall tagas härtill vid fastställandet av dessa lärares undervisningsskyldighet.

20

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

När det gäller förläggningen och organisationen av utbildningslinjer
för högstadieklasslärare framhåller utredningen, att vidareutbildningen
bör inordnas som ett normalt led i det arbete som bedrivs
vid lärarhögskolan i Stockholm och folkskoleseminarierna. Även om något
av de närmaste åren antalet avdelningar inom seminarierna, om högstadieklasslärarlinjerna
inräknas, blir så stort, att normalorganisationen måste
överskridas, räknar utredningen dock med att seminarierna torde ha möjligheter
att genom provisoriska anordningar tillfälligtvis bereda plats för
fler avdelningar än normalt. Utredningen presenterar ett förslag till utplacering
av utbildningslinjerna under läsåret 1958/59, varvid en jämn fördelning
över hela landet eftersträvas, men hänsyn också tages till seminariernas
utrustning med lokaler och undervisningsmateriel.

Vidareutbildningen bör organiseras så, att lästiden sammanfaller med
lärarutbildningsanstaltens läsår och omfattar minst 35 effektiva studieveckor.
För studerande på humanistisk och naturvetenskaplig linje kommer
antalet elevtimmar att variera mellan 540 och 630. Den planerade utbildningen
på den ettåriga hjälpklasslärarlinjen omfattar 665 elevtimmar.

Utredningen föreslår, att antalet deltagare per avdelning skall vara lägst
12 och högst 24. Lägsta antalet deltagare för anordnande av U-kurs bör
vara 8 och för M-kurs 5. Varje deltagare bör auskultera under cirka 20
lektionstimmar och fullgöra övningsserier under sammanlagt 16 lektionstimmar.

Den pedagogiska och administrativa ledningen skall enligt utredningens
förslag omhänderhavas av seminariets respektive lärarhögskolans rektor.

Vid fastställande av dennes undervisningsskyldighet bör skälig hänsyn
tagas till den ökning av rektors arbetsbörda, som de nya linjerna medför.

Undervisningen bestrides av lärare vid respektive lärarutbildningsanstalter
men även av lärare från andra högre läroanstalter. För lärare, som på
heltid tjänstgör på sådan utbildningslinje, bör undervisningsskyldigheten
fastställas till 12 veckotimmar. Om lärare där fullgör endast en del av sin
tjänstgöring, reduceras vederbörandes normala undervisningsskyldighet i
proportion till omfattningen av denna tjänstgöring.

Med hänsyn till att den planerade vidareutbildningen under en tid framåt
måste få karaktären av försöksverksamhet i delvis ny riktning, hemställer
utredningen om medel till centrala ämneskonferenser. Vidare
föreslår utredningen, att medel anvisas för pedagogisk konsulentverksamhet.

Vad beträffar de årliga kostnaderna för den planerade vidareutbildningen
beräknas dessa i fråga om lärarlöner komma att uppgå till
77 011 kronor per avdelning på humanistisk linje, 102 049 kronor på naturvetenskaplig
och 37 627 kronor på ettårig utbildningslinje för hjälpklasslärare.
Därtill kommer andra kostnader, som per avdelning uppgår

21

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

till 12 574 kronor. De totala kostnaderna för budgetåret 1958/59 beräknas
till 2 509 000 kronor, inberäknat kostnader för stipendier och räntefria
studielån. Därav utgör 150 000 kronor engångskostnader.

Nuvarande tjänster i lönegrad A 17 m.m.

Inrättandet av ordinarie tjänster för högstadieklasslärare i den omfattning
utredningen föreslår aktualiserar frågan om behovet i fortsättningen
på försöksskolans högstadium av folkskollärartjänster i 17
lönegraden. Problemet måste, menar utredningen, ses mot bakgrunden
av den ännu rådande bristen på akademiskt utbildade ämneslärare.
Utredningen har inte verkställt egna undersökningar på detta område. Sådana
utföres emellertid för 1955 års universitetsutredning, och utredningen
har för sin del stannat vid att söka bilda sig en uppfattning om läget genom
att ta del av tillgängliga uppgifter. Det synes förhålla sig så, att den nuvarande
bristen på akademiskt utbildade lärare i humanistiska ämnen redan
inom några få år är övervunnen för att efterföljas av en period av
markerat akademikeröverskott. Problemet med ämneslärartillgången synes
utredningen snart icke så mycket bli en fråga om särskilda åtgärder för
att stimulera examination av filosofie magistrar som om att leda strömmen
av studerande in på valet av lämpliga ämneskombinationer.

Mot bakgrunden av vad som här anförts, finner utredningen det icke
längre nödvändigt att på enhetsskolans högstadium uppehålla anordningen
med folkskollärartjänster i 17 lönegraden. Utredningen föreslår, att tjänstetypen
successivt avvecklas från och med läsåret 1959/60.

Vid de traditionella högre skolorna torde underlaget för tjänsterna i
Ae 17 raskt minska genom att realskolan och flickskolan under övergångstiden
i stor utsträckning omorganiseras till tre- respektive femåriga former.
Ae 17-tjänsterna för vidareutbildade folkskollärare bör, anser utredningen,
vid de högre skolorna lämpligen avvecklas i den takt, varmed underlaget i
form av klasserna l3, 25 och l4 resp. I7, 27 och l6 krymper.

I och med att utbildningen för högstadieklasslärare kommer igång, bör
enligt utredningens uppfattning de nuvarande befordringskursema upphöra.
Utredningen förutsätter, att befordringskursema för yrkesvalslärare
respektive i merkantila ämnen ersättes av andra utbildningskurser. Utredningen
finner det önskvärt att framgent liksom hittills klasslärare beredes
möjligheter att vidareutbilda sig till ämneslärare. Sådan utbildning
anses dock normalt böra ske på den akademiska vägen och syfta till adjunktskompetens.

Utredningen föreslår vidare vissa övergångsanordningar, innebärande
i huvudsak följande. Avvecklingen av tjänsterna i Ao 17 på
enhetsskolans högstadium sker genom att dessa fr. o. m. den 1 juli 1959
ombildas till tjänster för högstadieklasslärare. Folkskollärare, som uppfyller
hittillsvarande utbildnings- och tjänstgöringskrav för behörighet till

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

tjänst i 17 lönegraden, får generellt behörighet till tjänst såsom högstadieklasslärare.
Under vissa betingelser kan innehavare av tjänst i 17 lönegraden
få välja mellan att flytta över till tjänst som högstadieklasslärare eller
att tills vidare bli kvar i sin nuvarande tjänsteställning. Vidare föreslås,
att nu gällande arvodesförmåner för folkskollärare med behörighet till
tjänst i 17 lönegraden vid tjänstgöring på högstadiet och vid de högre skolorna
tills vidare förblir bestående även efter avvecklingen av tjänsterna i
17 lönegraden.

Folkskollärare med behörighet till tjänst i 17 lönegraden, förvärvad genom
befordringskurser eller akademiska studier, beredes möjlighet att vinna
behörighet till ämneslärartjänst i Ao 19 och 21 och adjunktstjänst i Ao
21 och 23 genom att påbygga utbildningen med akademiska betyg, exempelvis
på sätt som föreslagits av skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 8 april 1957; utredningen betonar att åtgärden i vad gäller befordringskurserna
är en övergångsföreteelse.

4. Remissyttranden över lärarutredningens betänkande

Remissinstansernas inställning i stort till lärarutredningens
förslag om ett modifierat klasslärarsystem på enhetsskolans högstadium
och om detta systems tillämpning torde få karakteriseras såsom övervägande
tveksam eller negativ. En klar uppdelning av remissvaren i tillstyrkande
och avstyrkande låter sig i åtskilliga fall inte göra.

Till de positivt inställda remissorganen hör statskontoret, som utan
närmare kommentarer säger sig för sin del kunna godtaga utredningens
riktlinjer för lärarfrågans lösning och som i sitt utlåtande i övrigt endast
reser invändningar mot vissa detaljförslag i fråga om lärarutbildningens
anordnande. Tillstyrkande yttranden har inkommit från övervägande antalet
hörda folkskoleseminarier och ungefär halva antalet hörda skolstyrelser
i försöksdistrikt, vilka därvid i stort sett godtagit utredningens motivering.
Förslaget accepteras vidare utan egentliga erinringar av inemot
hälften av de folkskolinspektörer, som yttrat sig. Särskilt positiv ställer sig
inspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde, som anför bland
annat följande.

Den nya kategori av lärare, som utredningen föreslår, skall närmast ha
ungdomsledartyp med förmåga att ta hand om eleverna i denna ålder och
entusiasmera dem för arbetet. En skolning för ändamålet inriktas mera på
ungdomsproblemen som sådana än på akademiska kunskaper. För dem
som varit i tillfälle att se dylika klasslärares förmåga att skapa ny anda
och arbetslust i förvildade klasser står det fullt klart att detta är en riktig
modell avpassad att omställa skolleda och missanpassning till mera positivt
bildningsarbete. Det gäller dock i första hand att få fram personligen
lämpliga krafter. Sådana finns och kan också lätt stimuleras fram med
lämplig lönesättning.

23

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

Med klasslärare för de elever det här gäller blir möjligheterna till friare
arbetssätt och växling i arbetet avsevärt större. Enbart detta är en stor
vinst. Därtill kommer den känsla som eleven får av att vara omhändertagen
och betraktad som en individ med individuella omsorgsbehov. Skillnaden
i mognad mellan olika elevkategorier är påtaglig. I regel kräver de
för teoretiska studier omogna eleverna mer personlig omsorg än de studiebegåvade.

Till dem som menar att systemet med olika lärarutbildning för olika
kategorier av elever under alla förhållanden måste vara odemokratiskt i
en enhetsskola kan man ställa den frågan: Är det då mera demokratiskt
att genom ett ämneslärarsystem, som visat sig ödesdigert för vissa elevers
uppfostran, direkt riskera allt man velat vinna med enhetsskolan för dessa
elever? Situationen är här ungefär densamma som för vissa specialklasser i
folkskolan. Att hänvisas till en sådan kan ibland kännas mindre ärofullt.
När eleven väl kommit in i arbetet där, verkar dock den dagliga trivseln
med arbetet och känslan av att man lär något och får ut något av skolan
så välgörande, att eleven finner sig väl tillrätta med placeringen. Och vad
viktigare är — hans utveckling och sociala anpassning blir påtagligt bättre.
När man vet detta, är det inte svårt att välja mellan ämneslärarsystem
och klasslärarsystem för de elever på enhetsskolans högstadium det här
gäller. Finesser i lärarens teoretiska utbildning spelar i dessa sammanhang
en relativt liten roll i jämförelse med lärarens personliga förutsättningar
för att ta hand om eleverna, leda och stimulera deras arbete.

Bestämt avstyrkande är remissvaren från SACO, LR, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Lund och särskilda skolstyrelsen
i Bollnäs stad. Till de helt avstyrkande bör även räknas folkskoleseminarierna
i Stockholm och Uppsala (kollegiets majoritet), folkskolinspektören
i Kristianstads läns västra inspektionsområde och högstadiekollegiet
vid enhetsskolan i Linköping. Också den i ärendet inkomna skriften från
Sveriges socialdemokratiska studentförbund innehåller ett klart avstyrkande.

1957 års skolberedning avstyrker förslaget att ett modifierat klasslärarsystem
med högstadieklasslärare skall införas på enhetsskolans högstadium,
»för så vitt därmed avses en generell och ovillkorlig anordning». Skolöverstyrelsen
förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag i oförändrat
skick.

Åtskilliga remissinstanser ger uttryck för tveksamhet eller vill acceptera
lärarutredningens förslag endast med vissa — ofta väsentliga — modifikationer.
I denna grupp märks bland andra representanter för universiteten,
ett par folkskoleseminarier, omkring halva antalet hörda folkskolinspektörer
och skolstyrelser samt TCO med follcskollärarförbunden och faeklärarförbundet.
I ett flertal fall betonas särskilt att nu endast mer eller mindre
begränsade försök bör göras. Så är t. ex. fallet i vissa universitets- och
högslcoleyttranden samt i remissvaren från universitetskanslern, överstyrelsen
för yrkesutbildning, seminarielärarföreningen, landskommunernas
förbund och stadsförbundet. Även skolöverstyrelsen förordar en försöks -

24 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

verksamhet, vilken dock rätt väsentligt skulle avvika från vad utredningen
föreslagit.

Att behov av att koncentrera undervisningen i en
klassavdelning på ett fåtal lärare föreligger, därom är remissinstanserna
överlag eniga med utredningen. Om behovets omfattning och sättet att
tillgodose detta behov råder dock delade meningar. Speciellt bland yttrandena
från skolstyrelserna finner man önskemål om en mer klasslärarbetonad
undervisning på högstadiet; som exempel må här anföras vissa uttalanden
i remissvaret från Göteborgs allmänna skolstyrelse.

Erfarenheterna från försöksverksamheten, inte minst i Göteborg, har
visat, att denna skarpa gräns mellan klasserna 6 och 7 inte går att upprätthålla.
Ett renodlat ämnesläraresystem på högstadiet passar dock inte alla
elever och alla klasser. En ganska stor del av eleverna saknar den intellektuella
mognad som erfordras för ett ämnesläraresystem. De behöver en fast,
konsekvent, samordnande ledning under de mycket känsliga pubertetsåren.
Ämnesläraresystemet gör dem desorienterade och oroliga. Ordning och
disciplin och därmed också resultaten av undervisningen blir lidande på
detta. Denna typ av elever har ofta inga möjligheter att tillgodogöra sig
den teoretiskt betonade undervisning, som meddelas de intellektuellt mognare
eleverna. Klassläraren bör ha större möjlighet att förutom kunskapsmeddelandet
lära dem god ordning och göda arbetsvanor. Härigenom
skapas trivsel för dessa elever (och andra) i skolan. Detta är framför allt
en fråga om lärarlämplighet och ej om så eller så stora kunskaper hos läraren
i ett eller fler ämnen. Ett modifierat ämneslärarsystem eller kanske
rättare ett modifierat klassläraresystem har visat sig nödvändigt för en
råd elever. 1957 års lärarutredning har också tagit konsekvenserna av denna
erfarenhet och föreslagit »Högstadieklasslärare» i enhetsskolan. Om
man bortser från den otympliga benämningen, måste man i dagens läge
acceptera det föreslagna systemet i princip.

Vad har utredningens förslag för principiell innebörd i förhållande till
skolreformens ledande tankar? Kan med fog sägas att vi nu får en definitiv
uppdelning av högstadiets elever i två grupper, en som får teoretisk utbildning
och en som får praktisk utbildning, varvid man ger den förra en
lärarekategori med »högre utbildning» och den senare en lärarekategori
med »lägre utbildning»? Man kan fråga sig, om man i förslagets genomförande
ser ett konserverande av den nuvarande uppdelningen i realskola
och folkskola fast med andra namn. Till detta kan följande anföras. Förslaget
bygger på erfarenheterna från försöksdistrikten. Ämnesläraresystemet
har misslyckats med att ge sådant innehåll åt och intresse för undervisningen
för de elever, som i allmänhet betecknas som ointresserade av
teoretiska studier, så att dessa kunnat få en meningsfylld skolgång.

Genom att tilldela en lärare en stor del av undervisningen i en avdelning
skulle större utrymme ges för skolans fostrande verksamhet och det personliga
omhändertagandet av eleverna. Värdet av detta framhålles i ett
mycket stort antal yttranden, men man betonar också från många håll, att
de elevvårdande uppgifterna har betydelse inte endast för de mindre teoretiskt
inriktade eleverna utan i lika hög grad för alla elevkategorier på hög -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

stadiet. Det framhålles ofta, bland annat från LR:s sida, att även lärare
med ämneslärarutbildning kan vara mycket väl lämpade att som klassföreståndare
med ett större antal timmar i en klassavdelning särskilt ägna sig
åt fostrande och vårdande uppgifter och att nuvarande bestämmelser ger
relativt stora möjligheter att, om särskilt behov därav föreligger, tilldela
en lärare en större del av undervisningen i en klass.

Lärarutredningen bygger i stor utsträckning sina förslag på det material,
som framkommit vid en av utredningen anordnad enkät främst bland skolledarna
i försöksdistrikten, vilken avsåg att utröna hur man hittills använt
olika lärarkategorier på högstadiet, erfarenheterna av nu tillämpade anordningar
och åsikter om behovet och omfattningen av ett modifierat klasslärarsystem.
I en del remissyttranden, t. ex. från skolberedningen och LR,
framföres kritik mot undersökningsmaterialet och analysen därav. Man
påtalar då bland annat en viss ofullständighet och ensidighet i enkätens
utformning och menar också, att de, som besvarat enkäten, i stor utsträckning
saknat möjligheter att avge på erfarenheter och jämförelser grundade
svar, bland annat därför att förhållandena under uppbyggnaden av försöksskolornas
högstadier och den rådande lärarsituationen inte medgivit
en verklig prövning av ett genomfört ämneslärarsystem. Materialet anses
utgöra en alltför svag grund för så genomgripande förslag, som dem utredningen
framlagt.

De huvudsakliga invändningarna mot utredningens förslag
om ett modifierat klasslärarsystem och om systemets tillämpning kan
samlas under det i remissyttrandena ofta återkommande uttrycket att förslaget
strider mot enhetsskoletanken. Farhågor för att det föreslagna systemet
skall medföra en definitiv klyvning av elevklientelet och därmed rikta
ett grundskott mot enhetsskolan utgör inte endast huvudinvändningen i
de flesta remissyttranden, som går i negativ riktning, utan framkommer
även i stor utsträckning i svaren från de remissorgan, som är mer positivt
inställda till förslaget i stort. Dylika farhågor har mycket ofta givit anledning
till egna förslag eller till förordande av vissa modifikationer, begränsad
försöksverksamhet eller förnyad prövning av frågan.

Invändningarna av denna art kan i korthet sägas innehålla följande.
Användningen av lärare med lägre kompetens i mindre teoretiskt inriktade
klasser kommer att i varje fall hos elever och föräldrar skapa en föreställning
om »bättre» och »sämre» linjer. De olika utbildningsvägarnas ställning
som likvärdiga kommer i fara. Även om man på många håll anser det
nödvändigt att göra en viss differentiering av eleverna efter tillvalsämnen,
motsätter man sig en differentiering av undervisningen mellan ämneslärare
och klasslärare. Den föreslagna tillämpningen av systemet tar ej i tillräcklig
grad hänsyn till att också inom ett- och nollspråkiga avdelningar i betydande
utsträckning finns elever med god studiebegåvning och elever
tillhörande ett mellanskikt. Tillval av mer än ett främmande språk blir

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

dessutom allt vanligare och utgör knappast något kriterium på en mer
teoretisk inriktning hos eleven. Elever, som väljer en praktiskt inriktad
studieväg, har vidare också de rätt att i de teoretiska läroämnena få en så
god undervisning som möjligt. För att kunna lägga undervisningen så, att
intresset väckes även hos mindre studieinriktade elever, krävs att läraren
väl behärskar sitt ämne. Den vertikala tudelning av högstadiet, som det
föreslagna systemet befaras medföra, innebär ett konserverande av det
hittillsvarande parallellskolesystemet. Möjligheterna för eleverna att övergå
från en studieväg till en annan försvåras och elevernas frihet att välja
ämnen efter sina förutsättningar och intressen äventyras. Man kan också
vänta sig att de praktiska klasserna på ett icke önskvärt sätt kommer att
utarmas på teoretiska begåvningar. Den uppmjukning av gränserna och
den ökade förståelse de olika lärarkategorierna emellan, som den obundna
användningen på högstadiet av nuvarande vidareutbildade folkskollärare
bidragit till att åstadkomma, kan befaras bli omintetgjord, om en kategori
lärare i läroämnen nu blir bunden enbart till vissa delar av högstadiet.
Vidare medför det i små distrikt med endast ett par parallellavdelningar
speciella svårigheter att ha många lärare av typen högstadieklasslärare.
Utrymmet för ämneslärarnas tjänstgöring blir nämligen i en mindre skola
för litet, om dessa endast skall ägna sig åt de teoretiskt inriktade eleverna.
Med den förutsedda kategoriklyvningen blir också en utveckling mot partiella
högstadier svår att motverka, då man på sina håll kommer att vilja
bibehålla icke teoretiska klassavdelningar av högstadiet vid en bygdeskola
med högstadieklasslärare som enda pedagoger. Systemet kan därmed i
många fall påverka hela planeringsarbetet.

Såsom exempel på invändningar av här angivet slag må följande yttranden
återges.

Folkskolesemmanet (för kvinnliga elever) i Stockholm:

Utredningen föreslår själv, att högstadieklasslärarna skall användas för
elever utan studiebegåvning eller studieintresse. Det är då rimligt, att de
avdelningar, som får sådana lärare, kommer att betraktas som klasser med
elever utan studie begåvning eller studieintresse, d. v. s. som mindre värda
än avdelningar med ämneslärare. Det är därför helt riktigt, att systemet
med klasslärare för vissa studievägar sätter vägarnas likvärdighet i
fara.

Utredningen synes på denna punkt själv hesitera inför sitt förslag. Den
understryker, att den lokala skolledningens frihet inte får beskäras och att
rektor måste ha full rätt att disponera skolans lärartillgångar på det från
helhetens synpunkt bästa sättet. Detta bör innebära, att rektor skall kunna
placera högstadieklassläraren även i tvåspråkiga klassavdelningar. Men
uppenbarligen räknar utredningen inte med detta som en reell möjlighet
annat än i undantagsfall. Normalt sett kommer högstadieklasslärarna att
enligt utredningens egna intentioner användas »i avdelningar, vilka i sin
helhet består av elever, som icke deltar i undervisningen i något främmande
språk eller läser endast ett sådant».

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 ur 1958

Genom denna anordning kommer enlietsskolan emellertid att uppdelas
på en realskolelinje med ämneslärare och en folkskolelinje med klasslärare.
Med andra ord: enhetsskolan skulle inte längre vara enhetsskola. Avsikten
med enhetsskolan var just att den gamla tudelningen inom det svenska
skolväsendet skulle övervinnas. _ ...

En tudelning av enhetsskolans högstadium på en realskolelinje och en
folkskolelinje skulle snabbt få ogynnsamma verkningar. Det nuvarande
starka inslaget av begåvningar i de praktiskt inriktade klasserna skulle
minska och den praktiska vägen utarmas på intelligens på samma sätt som
skett med folkskolans högre klasser i det gamla skolsystemet. Tillströmningen
till den teoretiska vägen skulle kraftigt öka och kanske bli lika omfattande
som den till realskolan. Enhetsskolans värdefullaste tillgång, elevernas
frihet vid valet av studieväg, skulle därmed äventyras.

Kollegiet, som förundrat sig över att utredarna inte analyserat sitt förslags
konsekvenser för enhetsskolesystemet, måste alltså av praktiska och
av principiella skal avstyrka förslaget, att en särskild kategori lärare utbildas
för de praktiskt inriktade klasserna på enhetsskolans högstadium.

Folkskolinspektören i Östergötlands läns västra inspektionsområde:

Vad som möjligen kan skapa någon betänksamhet inför förslaget om inrättande
av särskilda klasslärartjänster på högstadiet är den kategoriskillnad
som därmed kan befaras uppkomma med åtföljande olikartade uppskattningar
ifråga om klassens och undervisningens standard och halt samt
lärarens värde. Under beaktande av den likvärdering av olika linjer, klasser
och arbetsgrupper, som enhetsskolan väl får anses eftersträva, skulle
den föreslagna anordningen möjligen kunna medföra någon deklassering av
de klasser och lärare, som beröras av den föreslagna anordningen. Detta
vore i så fall en mindre lycklig konsekvens.

Å andra sidan har försöksverksamheten givit vid handen, att elevmaterialets
heterogena sammansättning påfordrar särskilda anpassningsåtgärder
från skolans sida, Det är ingen tvekan därom, att vissa grupper av
enhetsskolans elever har ett starkt behov av sådan personlig omvårdnad
och vägledning som klasslärarsystemet medger och kan innebära. Häri
ligger därför enligt min mening en särskild tillgång, som kan vara av största
betydelse för elevernas personliga utveckling. Möjlighet att inrätta klasslärartjänster
på högstadiet syns mig därför böra tillskapas utan att användningsområdet
begränsas eller fixeras till vissa klasser eller linjer. I
största allmänhet vill man se denna organisation som en reservresurs att
efter behov kunna tillämpas, där skolsituationen så kan anses påkalla och
den lokala skolledningen bedömer anordningen som lämplig.

Folkskolinspektören i Kalmar läns södra inspektionsområde:

I det planeringsarbete, som nu pågår för gränsdragning av högstadieområdena,
har en skola på tre parallellavdelningar ansetts vara det minimum,
som man bör sträva emot, för att differentieringen och lärarfrågan
skall kunna lösas tillfredsställande. Man har även förutsatt fullständiga
högstadier, alltså även med 9 g. Detta innebär, att partiella högstadier avvisats,
såväl med horisontell som vertikal klyvning av högstadiet. Principerna
har växt fram ur erfarenheten från försöksverksamhet och planeringsarbete.

Vad kan nu frågan om de 45 procenten högstadielärare ha för inverkan
på planeringen.

28

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

^ ett treparallelligt högstadium reduceras antalet erforderliga ämneslärare
sä väsentligt, att det finns risker för att vissa ämneskombinationer
icke kan fyllas, till förfång även för de tvåspråkiga eleverna.

2. Det partiella högstadiet torde bli svårt att motverka, särskilt ute på
landsbygden. De små kommunerna skulle med starka skäl kunna säga: »Vi
behaliei de elever, som skall undervisas av högstadieklasslärare hemma.
Det gar lika bra för dessa lärare att bo i vår kommun, vårt samhälle, som
vid centralskolan och så spår vi skolskjutsar.» Och resonemanget kommer
nog att fortsätta med något om lokalerna, t. ex. att det räcker med ett
naturkunskapsrum med något förstärkt utrustning. Därmed skulle vi ha
klyvningen kvar med en 9-årig folkskola + en realskola, den senare för de
tvasprakiga eleverna.

Därmed torde också hela planläggningsarbetet i många fall få göras om
och enhetsskolan vara slopad. Man känner en viss olust inför tanken på
att denna utveckling nu är tänkbar i och med det framlagda förslaget.

För egen del anser jag därför att förslaget går för långt. Vore det inte
möjligt med ett mindre vittgående förslag, som mera går in på ett modifierat
ämneslärarsy stena än klasslärarsystem och som bättre tillvaratager
bada systemens fördelar (och nackdelar). Jag godtager utredningens uppdelning
av elevklientelet men föreslår, att var och en av ifrågavarande
avdelningar har en klassföreståndare med lägst 10 veckotimmar i klassen
samt därutöver ämneslärare. För ämneslärama bör gälla, att deras antal
bor begransas för varje avdelning så långt möjligt är.

Folkskolinspektören i Fristianstads läns västra inspektionsområde:

Det är något väsentligt, som inträffar, därest nära hälften av högstadiets
elever skola berövas den överlägsenhet i arbetsresultat, som ämneslärarsystemet
enligt utredningens uttalande dock medför. Det har visserligen
framhållits, att det personliga omhändertagandet och skolans fostrande
gärning skulle vara det mest väsentliga för 45 % av högstadiets elever, vårtor
dessa böra ha sm huvudsakliga undervisning i läroämnen av högstadieklasslärare,
men den fostrande gärningen torde vara lika väsentlig för de
teoretiskt inriktade eleverna, Det är motbjudande, att man i en demokratisk
skola i sa stor utsträckning skall uppdela såväl lärare som elever i
skilda grupper på grund av olika håg och fallenhet för teoretiska läroämnen.
Jag ar fullt ense med utredningen, att ett modifierat klasslärarsystem
är motiverat för vissa elever pa högstadiet, men jag är icke övertygad om,
att det skall erfordras för ett så stort antal, som förslaget förutsätter.

Särskilda skolstyrelsen i Mörbylånga:

Enligt skolkommissionens betänkande skulle arbetssättet i enhetsskolan
vara en syntes av klass-, individual- och gruppundervisning. Den sistnämnda
undervisningsmetoden med dess socialt fostrande moment har med
det nu tillämpade ämneslärarsystemet kommit i bakgrunden. Denna arbetsform
är emellertid speciellt betydelsefull i klasser med låg begåvningsnivå.
Med tillgång till den föreslagna lärartypen torde det dock bli möjligt att
lata denna undervisning få en mera framträdande plats i skolarbetet. Särskilda
skolstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att peka på
faran av, att vissa skoldistrikt inom en högstadieregion besluta sig för att
behålla de icke teoretiska klasserna kvar i hemkommunen med högstadieklasslärare
som enda pedagoger, medan de mot teoretiska studier inriktade
eleverna centraliseras. Följderna av ett dylikt förfaringssätt skulle ur so -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

cial och pedagogisk-psykologisk synpunkt bli besvärande, och man kan
ifrågasätta, om icke hela försöksverksamhetens och enhetsskolans idé därmed
kunde anses förfuskad.

Särskilda skolstyrelsen i Nederkalix:

Utredningen finner behov föreligga av en helt ny typ av lärare på enhetsskolans
högstadium, s.k. högstadieklasslärare. Förslaget innebär att
enhetsskolan skulle få två helt olika lärarkategorier med undervisning i
läroämnen — ämneslärare för de teoretiskt inriktade eleverna — klasslärare
för de mera praktiskt inriktade. Enbart härigenom dras en »klassgräns»
mellan elever av olika inriktning. Organisatoriskt kommer det att
medföra skild pedagogisk ledning, och ett flertal praktiskt betingade åtgärder
kommer att bidraga till ett skiljande av de två elevgrupperna. Den
organisatoriskt sammanhållna enhetsskolan torde härigenom få ett allvarligt
grundskott. Enhetsskolan får en linje som i mycket är en fortsättning
på den gamla folkskolan, en annan linje, som närmast blir en lärdomsskola
av den gamla realskolans typ. — Önskemålet om ett modifierat klasslärarsystem
bör kunna nås, utan att föreslagen ny typ av lärare på högstadiet
införes. Enbart en omläggning av nuvarande vidareutbildning för folkskollärare
med högstadietjänst torde härvid vara tillfyllest.

Stockholms folkskoledirektion:

Det framstår för direktionen som ofrånkomligt, att lärarutredningens
förslag skulle leda till att skillnaden mellan de teoretiska och praktiska
studievägarna på enhetsskolans högstadium skulle markeras på ett sätt,
som direkt strider mot enhetsskoletanken.

Detta leder enligt folkskoledirektionens uppfattning till att en så schematisk
uppdelning av ämneslärarens respektive högstadieklasslärarnas arbetsområden
som uppdelningen på å ena sidan tvåspråkiga och å andra
sidan noll- och enspråkiga elever icke kan accepteras. En annan indelningsgrund,
som mera direkt tar sikte på elevernas omvårdnadsbehov, sådant
det i det enskilda fallet givit sig tillkänna, skulle vara att föredraga och
borde i distrikt av Stockholms omfattning icke vara en omöjlighet, även
om det skulle visa sig, att behovet av de s.k. högstadieklasslärarna skulle
sjunka från utredningens 45 % till kanske 10 ä 15 %. Det bör i detta
sammanhang framhållas, att utredningen själv påpekat, att bristen på
akademiskt utbildade lärare i de humanistiska ämnena inom kort är hävd
och kommer att övergå i ett överskott.

LE:

Med ett klasslärarsystem enligt utredningens förslag missgynnas alla
sådana elever i noll- eller enspråkiga avdelningar, som visar t. ex. en matematisk-naturvetenskaplig
begåvning eller särskild fallenhet för något eller
några humanistiska orienteringsämnen. Att undandraga sådana elever en
ämneslärarundervisning är ett klart avsteg från en av enhetsskoletankens
bärande principer: den enskilde elevens rätt och möjlighet till den för honom
bästa utbildningen. Denna aldrig ifrågasatta princip i förening med
elevernas möjlighet till linjebyte utgör enligt LR:s mening det verkligt
värdefulla i enhetsskolesystemet. Ingendera av dessa möjligheter får försvåras,
vilket i hög grad måste bli följden av ett klasslärarsystem i enlighet
med utredningens förslag. Ett realiserande av detta förslag skulle sålunda
betyda, att det nuvarande parallellskolesystcmet komme att ersättas
av ett vida sämre sådant. Att under sådana förhållanden inför allmänheten

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

och målsmännen hävda att de olika linjerna är likvärdiga, torde ligga utanför
skolans möjligheter.

Överstyrelsen för yrkesutbildning:

Även överstyrelsen är övertygad om att det på enhetsskolans högstadium
finns ett ej obetydligt antal elever, som är i behov av större kontinuitet i
undervisnings- och behandlingsmetoderna, än vad de kan få genom ett
ämneslärarsystem. Enligt överstyrelsens mening påträffas elever med behov
av klasslärare även bland teoretiskt studieinriktade elever. Överstyrelsen
ifrågasätter därför lämpligheten av utredningens uttalande, att ämneslärarsystemet,
»tills vidare principiellt avses för avdelningar av klass 9,
i vilka lärjungar ingår, som läser mer än ett främmande språk». I återgivandet
av enkätsvar anför utredningen, utan att ange att referatet hänför
sig till viss utbildningslinje, att det otvivelaktigt förhåller sig så, »att åtskilliga
lärjungar känner sig desorienterade och har svårt att ställa om sig
efter olika lärares undervisningssätt». Utredningen drar därav den enligt
överstyrelsens mening riktiga slutsatsen, att då det för närvarande inte är
möjligt att fixera, hur stor del av lärjungarna på enhetsskolans högstadium,
som bör ha ett s. k. modifierat klasslärarsystem, lett av högstadieklasslärare,
»måste systemet först prövas under ett antal år». Överstyrelsen
vill tillstyrka, att en sådan prövning kommer till stånd, men vill samtidigt
ifrågasätta, om icke denna prövning bör omfatta samtliga elevkategorier.

Utredningen framhåller, att det bör vara klassavdelningarnas faktiska
struktur, som skall avgöra, om de skall infogas i ett ämnes- eller i ett klasslärarsystem.
Det åberopade materialet visar emellertid, att klassavdelningarnas
struktur inte är statisk. Om tillströmningen till 9 y av elever med
över genomsnittlig begåvning fortsätter, kommer en utjämning att ske av
skillnaden i begåvningshänseende mellan de olika linjerna inom klass 9.
Överstyrelsen anser det betydelsefullt, att de välbegåvade eleverna ej blir
underrepresenterade i 9 y. Den realistiska syn på barnens studieförutsättningar,
som utredningen anser att föräldrarna behöver, skall inte bara syfta
till att avleda de intellektuellt svaga från 9 g; den skall bl. a. också syfta till
att i ökad omfattning vägleda ungdomar med förutsättningar därtill att
även via 9 y övergå till fortsatt praktisk utbildning på gymnasienivå. För
vissa avdelningar inom 9 y kan därför ämneslärarsystem tänkas ifrågakomma.

Skolöverstyrelsen:

Överstyrelsen hyser den uppfattningen, att den personliga omvårdnaden
måste gälla alla elever på enhetsskolans högstadium liksom i övrigt
för skolans elever på detta åldersstadium, icke minst med hänsyn till den
ömtåliga brytningstid, som de under dessa skolår befinner sig i. De synpunkter
och metoder, som är relevanta ifråga om fostran och utbildning
av elever i denna åldersgrupp i 1- och 0-språkiga avdelningar, torde i hög
grad äga tillämpning även på lärjungar i 2-språkiga avdelningar. Lika angeläget
är, att alla elever får sin undervisning meddelad av lärare, som har
tillräckliga fackkunskaper för att kunna lämna en fullgod och intresseväckande
undervisning på det stadium och den linje det gäller. Därvid bör
beaktas, att väl studielämpade elever finns även i 1- och 0-språkiga avdelningar.
Det vore enligt skolöverstyrelsens mening beklagligt, om — såsom
i åtskilliga yttranden befaras — ett införande av det av utredningen föreslagna
systemet i målsmännens ögon skulle te sig som en uppdelning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958 31

högstadiet i två parallella linjer med olika värde med hänsyn till lärarnas
olika utbildning.

Överstyrelsen anser, i likhet med utredningen, att ett modifierat klasseller
ämnesliirarsystem som komplettering till redan befintliga lärarkategorier
har en viktig uppgift att fylla på enhetsskolans högstadium. En sådan
anordning är också möjlig enligt de allmänna försöksskolebestämmelserna.
Frågan gäller alltså närmast, dels hur ifrågavarande lärare bör utbildas,
dels i vilken utsträckning de skall användas. Ett modifierat klasseller
ämneslärarsystem får icke medföra någon kategoriklyvning mellan
0- och 1-språkiga avdelningar å ena sidan och 2-språkiga å den andra. Alla
elever på ifrågavarande skolstadium behöver den personliga omvårdnad,
som utredningen betraktar såsom en väsentlig uppgift för de föreslagna
högstadieklasslärarna. Utbildningen av dessa bör om möjligt ordnas så, att
den ej leder in på ett sidospår, vilket enligt överstyrelsens uppfattning blir
fallet, om utbildningen genomföres i enlighet med utredningens förslag.

1957 års skolberedning:

An mer betänksam blir skolberedningen dock inför några av de principiella
konsekvenser som är förknippade med lärarutredningens förslag om
ett modifierat klasslärarsystem med högstadieklasslärare. En uppdelning
av den del av högstadiets lärarkår, som lärarna i läroämnen utgör, i ämneslärare
respektive klasslärare med artskild utbildning och med skilda arbetsuppgifter
kunde tänkas främja en motsvarande vertikal tudelning av högstadiets
elevpopulation och på ett konstlat sätt låta den ena utbildningsvägen
på högstadiet för målsmännen framstå som »finare» än den andra.
En sådan mer eller mindre uttalad uppdelning av eleverna i skilda grupper
med hänsyn till olika håg och fallenhet för teoretiska studier strider uppenbarligen
mot för försöksverksamheten grundläggande förutsättningar. Lärarutredningen
har givetvis aldrig avsett en effekt som den här angivna,
utan tvärtom givit uttryck åt en motsatt önskan. Som ett tecken på att
skolberedningens farhågor icke är ogrundade må dock framhållas att,, sedan
lärarutredningens förslag framlagts, har redan ifrågasatts om inte vissa,
framför allt mindre skoldistrikt inom en region skulle kunna behålla de
icke teoretiska klasserna kvar i hemkommunen med högstadieklasslärare
som enda pedagoger, medan de mot teoretiska studier inriktade eleverna
centraliseras till högstadieskolor, där de kan erhålla utbildning av akademiskt
utbildade lärare i läroämnen. Genom en sådan utveckling skulle högstadiets
differentieringsfråga i ett stort antal fall lösas på ett rätt oväntat
sätt, om lärarutredningens förslag genomfördes, varigenom det åt skolberedningen
givna uppdraget skulle väsentligen föregripas. Beredningen vill
också erinra om att det enligt dess direktiv tillkommer den att slutligt
bedöma och avge förslag angående användningen av de skilda lärarkategorierna
på skolans olika stadier.

Universitetskanslern understryker, att lärarutredningens förslag helt vilar
på principen att — med hänsyn till olika elevgruppers utbildningsbehov
— en uppdelning av eleverna på olika avdelningar äger rum i enhetsskolan
redan fr. o. m. 7:de klass. Kanslern anför vidare bland annat följande.

Ett starkt skäl för en sådan differentiering har utredningen presterat, då
den vid jämförelse mellan klass- och ämnesläraresystemen betonat det sist -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

nämndas obestridliga överlägsenhet för »elever med intresse och förutsättningar
för teoretiskt inriktade studier» men däremot funnit ett — mer
eller mindre modifierat — klassläraresystem överlägset, då fråga är om
mindre studiebegåvade elever. Huruvida en sådan differentiering av eleverna
står i överensstämmelse med de grundläggande principerna i statsmakternas
beslut om enhetsskolan, må här tills vidare lämnas därhän.

Under angiven förutsättning om differentiering av eleverna på enhetsskolans
högstadium tillstyrker jag att försöksvis en utbildning av det slag
utredningen föreslagit måtte anordnas. Detta innebär icke att jag tagit
bestämd ställning till samtliga utredningens mera detaljerade förslag beträffande
ifrågavarande utbildning. Jag utgår dock från att vad av mig
och i de till mig ingivna remissyttrandena anförts vinner beaktande vid
den definitiva utformningen av utbildningsprogrammet. De försök med den
ifrågasatta utbildningen, som sålunda synes mig böra anordnas, bör emellertid
få en väsentligt mindre omfattning än utredningen föreslagit. Av
största vikt är därvid, att — såsom bl. a. rektorsämbetet vid Stockholms
högskola framhållit — de föreslagna »högstadieklasslärarna icke används
för tjänstgöring inom andra av enhetsskolans utbildningslinjer än de, för
vilka utbildningen är avsedd». Vad utredningen anfört rörande den lokala
skolledningens handlingsfrihet vid utnyttjandet av ämnes- resp. klasslärare
inger här särskilt allvarliga betänkligheter.

Skulle utredningens förslag om uppdelning av eleverna på enhetsskolans
högstadium icke vinna beaktande, måste hela spörsmålet om utbildningen
av lärare för detta stadium upptagas till förnyat övervägande.

I likhet med skolberedningen framhåller många andra remissorgan, att
det arbete med differentieringsfrågorna och andra spörsmål om högstadiets
utformning, som pågår inom skolberedningen, skulle komma att föregripas,
om lärarutredningens förslag genomfördes. Bland annat med hänsyn härtill
förordas i remissyttrandena ofta endast provisoriska åtgärder eller begränsade
försök. För att undvika den befarade kategoriklyvningen av högstadiets
elever är det också mycket vanligt att man, såsom t. ex. TCO gör,
föreslår att den nya typen av lärare skall, med viss förlängning av utbildningstiden,
ges en grundligare utbildning, som medför kompetens att undervisa
alla elever på högstadiet. Betydelsen av att den nya utbildningsvägen
inte får karaktär av återvändsgränd utan kan påbyggas till adjunktskompetens
understrykes likaså i ett flertal yttranden.

Vad i övrigt gäller remissinstansernas förslag till åtgärder liksom
deras synpunkter på utredningens utbildningsprogram m. m. vill jag
här inskränka mig till att något närmare redogöra för vad som vid remissbehandlingen
anförts och förordats av skolöverstyrelsen och av den under
mitt ordförandeskap arbetande skolberedningen.

Skolöverstyrelsen hävdar, att den nuvarande typen av tjänster för vidareutbildade
folkskollärare och utbildnings vägarn a för dessa tjänster genom
befordringskurser och akademiska ettbetygskurser bör bibehållas.
Vidare bör såsom en försöksanordning i begränsad omfattning anordnas en
särskild utbildning för högstadieklasslärare. Avgörande för rekryteringen

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

till tjänsterna av nuvarande typ och högstadieklasslärartjänsterna blir enligt
överstyrelsens mening lönegradsplaceringen, vilken måste bli densamma
för båda dessa lärarkategorier. För båda lärartyperna föreslås beteckningen
bli »ämnesliirare».

Om den av överstyrelsen förordade nya utbildningsvägen, som på vissa
punkter rätt väsentligt avviker från vad lärarutredningen tänkt sig, och
om tjänsterna för högstadieklasslärare anföres i huvudsak följande.

Överstyrelsen kan icke finna utredningens motivering för att engelska
skulle kunna ingå i utbildningen övertygande och kan ej heller förorda att
övningsämne skall ingå i densamma.

Enligt överstyrelsens uppfattning kan den föreslagna utbildningsramen
om två terminer hållas, endast under förutsättning att antalet i utbildningen
ingående ämnen reduceras. Det torde vara viktigare med större fördjupning
i ett mindre antal ämnen än vidareutbildning i ett större antal
ämnen.

Skall högstadieklassläraren kunna utnyttjas för undervisning över hela
högstadiet, bör vidareutbildningen i princip ha en sådan uppläggning, att
utbildningen i varje huvudämne omfattar en termins studier. Tid torde
emellertid även kunna anslås till den för alla kursdeltagare obligatoriska
kursen i psykologi med praktisk tillämpning, vars omfattning dock synes
kunna icke obetydligt nedbringas i jämförelse med det av utredningen föreslagna
timtalet. Det borde enligt överstyrelsens uppfattning icke vara uteslutet
att i utbildningen också inlägga en kurs i ett biämne. För att detta
skall bli möjligt, bör särskilda krav på förkunskaper uppställas för tillträde
till utbildningen och om så erfordras viss del av densamma förläggas till
sommarferierna.

Överstyrelsen föreslår sålunda, att utbildningen skall omfatta två huvudämnen
och ett biämne samt kurs i psykologi med praktisk tillämpning.
I likhet med vad som ifrågasatts i vissa yttranden anser överstyrelsen,
att historia bör kunna ingå även som huvudämne på humanistisk
linje och att biologi bör utgå som fyllnadsämne på denna linje. Huvudämnen
på humanistisk linje skulle sålunda bli modersmålet, samhällskunskap
och historia, av vilka modersmålet alltid skall ingå i ämneskombinationen,
medan som fyllnadsämnen skulle ifrågakomma kristendomskunskap,
historia och geografi.

Beträffande naturvetenskaplig linje kan överstyrelsen icke finna, att tillräckliga
skäl anförts för att samhällskunskap skall medtagas. Däremot
anser överstyrelsen, att matematik bör kunna ingå i ämneskombination
även som huvudämne. På naturvetenskaplig linje skulle alltså huvudämnena
bli matematik, biologi, fysik och kemi, av vilka antingen fysik eller
kemi alltid bör ingå i ämneskombinationen. Som fyllnadsämnen bör upptagas
matematik, geografi, biologi, fysik och kemi.

Ämnesvalet kan i praktiken nog inte bli så fritt, som det kan synas bli
enligt utredningens förslag. Här inverkar det föreslagna minimiantalet deltagare,
för att viss ämneskurs skall få anordnas, liksom också måhända
lärår tillgången.

Beträffande särskilda betygskrav i folkskollärarexamen för tillträde till
utbildningen önskar överstyrelsen senare avgiva förslag.

Det måste givetvis vara av synnerligen stort värde, om tjänstgöring som

3 — Bihang till riksdagens protokoll 10öS. 1 samt. Nr 108

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

lärare föregått utbildningen, och överstyrelsen kan väl förstå de krav på
viss minimitjänstgöring, som framförts i åtskilliga yttranden. Enligt överstyrelsens
uppfattning bör folkskollärare utan lärart jänstgöring få tillträde
till utbildningen endast i sådana fall, då plats därigenom icke berövas
behörig folkskollärare med lärarerfarenhet.

Om tveksamhet skulle råda rörande lämpligheten för vidareutbildning
beträffande sökande med föregående lärarutbildning, bör uttalande om
sökandens lämplighet att handha ungdom och att bedriva studier kunna
inhämtas från vederbörande folkskolinspektör.

Överstyrelsen anser, att bestämmelserna i fråga om befordringskurser
bör gälla beträffande betygssättningen i den nu föreslagna utbildningen.
För huvudämne, fyllnadsämne och psykologi med praktiska tillämpningar
bör alltså användas vitsorden Godkänd och Icke godkänd. Beträffande
meritvärderingen av ifrågavarande vitsord vill överstyrelsen senare avgiva
förslag.

Såsom redan framhållits bör enligt överstyrelsens mening icke någon
kategoriklyvning få förekomma på högstadiet på det sättet, att högstadieklasslärare
skulle få användas endast eller huvudsakligen i 1- och O-språkiga
avdelningar. Med hänsyn till att klasserna innehåller elever på olika
begåvningsstadier och med skilda studieförutsättningar, är det angeläget,
att även högstadieklasslärarna har en sådan ämnesfördjupning i två ämnen,
att de kan anses kompetenta att handha undervisningen i dessa ämnen
även för teoretiskt studieinriktade elever. Detta ger också åt skoldistrikten
erforderliga möjligheter att fritt disponera lärarkrafterna på
lämpligaste sätt. Överstyrelsen kan därför icke acceptera motiveringen för
de av utredningen framräknade procenttalen 45 % för behovet av högstadieklasslärare
och 55 % för ämneslärare.

Däremot torde det vara lämpligt och nödvändigt, att lärare med folkskollärarutbildning
som grundutbildning allt framgent tas i anspråk på
enhetsskolans högstadium.

I samband med vissa nu gjorda omräkningar av de i petita för budgetåret
1958/59 framlagda beräkningarna rörande examinationsbehovet av
folkskollärare framhåller överstyrelsen, att det i avvaktan på nya siffror
rörande tillgången på akademiskt utbildade lärare torde vara nödvändigt
att fortfarande räkna med att 45 å 50 % av undervisningen i teoretiska
läroämnen på enhetsskolans högstadium bestrides av folkskollärare med
vidareutbildning.

Frågan om ledigförklarande av ordinarie tjänst som högstadieklasslärare
torde höra få upptagas till bedömande i annat sammanhang. Beträffande
den i vissa yttranden ifrågasatta dispensgivningen åt folkskollärare med
lång tjänstgöring på ifrågavarande skolstadium framhåller överstyrelsen,
att några generella dispensbestämmelser icke bör utfärdas, eftersom det ur
undervisningens synpunkt och även för lärarna själva måste anses vara
angeläget, att föreskriven vidareutbildning genomgås. Eventuella dispensfrågor
bör prövas från fall till fall. Enligt överstyrelsens uppfattning bör
undervisningsskyldigheten för ifrågavarande lärare vara densamma, som
riksdagen nyligen beslutat för ämneslärare i klasserna 7—9 i enhetsskolan,
d. v. s. i medeltal 24 veckotimmar. Några särbestämmelser för högstadieklasslärarna
torde i detta hänseende ej vara erforderliga.

Såsom redan framhållits anser överstyrelsen, att utbildningen. till att
börja med bör få försökskaraktär och anordnas i mindre skala jämsides

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

med hittillsvarande utbildningsvägar för behörighet till folkskollärartjänst
i 17 (23) lönegraden. Liksom beträffande befordringskurserna torde det
böra få ankomma på överstyrelsen att inom ramen för anvisade medel bestämma
placeringen av de olika avdelningarna. Förslagsvis bör första läsåret
beräknas 3 avdelningar på humanistisk linje och 3 avdelningar på
naturvetenskaplig linje samt 2 avdelningar på hjälpklasslärarlinje. Det torde
icke vara nödvändigt att binda ifrågavarande utbildning till för folkskoleseminarierna
gällande föreskrifter. Erforderliga administrativa föreskrifter
torde liksom beträffande befordringskurserna böra utfärdas av
Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen.

Mot överstyrelsens förslag, i vad avser biämneskursen samt utbildningens
begränsning till en termin i modersmålet och biologi, har fyra ledamöter
reserverat sig.

Skolberedningen, vilken som tidigare nämnts ansett sig böra avstyrka
lärarutredningens huvudförslag, tar upp högstadiets lärarfrågor med sikte
på förhållandena under nuvarande försöks- och uppbyggnadsperiod. Beredningen
räknar nämligen med att lärarutbildningsfrågorna i sin helhet
blir föremål för omprövning senast i samband med behandlingen av beredningens
kommande slutliga förslag, men förutsätter i detta sammanhang,
att tjänster för vidareutbildade folkskollärare kommer att bibehållas
som en permanent anordning på enhetsskolans högstadium. Härom anför
skolberedningen i huvudsak följande.

Även om skolberedningen ansett sig böra avstyrka lärarutredningens
huvudförslag, vill beredningen dock gärna, med erinran om att enhetsskolan
är en obligatorisk skola med en allsidigt sammansatt elevstock, instämma
i de flesta av utredningens önskemål och synpunkter på arbetet
inom enhetsskolans högstadium m. m. Varje klass mår erfarenhetsmässigt
bäst av att ha få lärare. Vidare har utredningen med all rätt understrukit
klassföreståndarskapets liksom den personliga omvårdnadens betydelse.
Det är därför naturligt att ställa frågan, om inte andra lärarkategorier än
adjunkter och ämneslärare också kan behövas för arbetet på högstadiet.
Frågan kan självfallet inte besvaras en gång för alla och, då beredningen
nu tar ställning till den, sker det med hänsyn till förhållandena under nuvarande
försöks- och uppbyggnadsperiod. För arbetet inom försöksskolans
högstadium har det otvivelaktigt varit värdefullt att man haft tillgång till
en grupp vidareutbildade folkskollärare, vilka genom sin tidigare utbildning
förvärvat kännedom om metodiken i ett större antal ämnen och därför är
mer mångsidigt användbara. Det kanske viktigaste skälet för att man till
enhetsskolans högstadium skall rekrytera folkskollärare med vidareutbildning
är dock den sammanbindning av enhetsskolans två högsta stadier som
denna lärargrupp, så vilt beredningen hittills erfarit, på ett lyckligt sätt
befrämjar. På samma sätt som adjunkterna genom sin förtrogenhet med
såväl realskole- som gymnasiestadiet befrämjat läroverkens sammansmältning
till en enhet och elevernas kontinuerliga passage från första klassen
till sista ringen, har de vidareutbildade folkskollärarna verksamt bidragit
till enhetsskolans utveckling till en nioårig enhet. Risken för att högstadiet
isoleras från de sex första skolåren till en särskild enhet synes eljest på sina
håll ha varit betydande. Det råder heller knappast någon tvekan om att
lärare med utbildning för och erfarenhet av folkskolan kunnat förmedla en

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

syn på undervisning och metodik, som delvis varit mindre väl känd av
lärare med ensidig erfarenhet från realskolan. Vilken tyngd här anförda
synpunkter sedermera kommer att få är väl för tidigt att nu yttra sig om,
men tills vidare torde här nämnda omständigheter främja en riktig och
god utveckling av enhetsskolan till självständig skolform med egna traditioner
och värden. Skolberedningen, som räknar med att lärarutbildningsfrågorna
i dess helhet kan bli föremål för omprövning senast i samband med
behandlingen av beredningens kommande slutliga förslag, förutsätter i
detta sammanhang med hänvisning till i det föregående given motivering,
att tjänster för vidareutbildade folkskollärare kommer att bibehållas som
en permanent anordning på enhetsskolans högstadium.

Beredningen berör frågan om tillgången på akademiskt utbildade lärare
under de närmaste åren och konstaterar i samband därmed, att man nu
måste välja en väg, som ger snabba resultat.

Åtskilliga tecken tyder på att den långa perioden av lärarbrist går mot
sitt slut och kommer att avlösas av ett skede, då skolan kan påräkna en
rikligare försörjning med välutbildad lärarkraft. Antalet ämbetsexamina
vid universiteten har snabbt gått i höjden. Mot 328 ämbetsexamina år
1952 svarar icke mindre än 810 år 1956. De stora årskullarna befinner sig
nu på realskolestadiet och kommer om några år att ha passerat detta. Den
nioåriga skolpliktens genomförande under 60-talet kommer visserligen att
medföra en mycket betydande utvidgning av skolväsendet^ men den äldre
realskoleorganisationen har redan gripit så djupt ned i årskullarna, att
enhetsskolans genomförande till mycket avsevärd del kommer att betyda
en utbyggnad av skolan åt det praktiska hållet. Av allt att döma kommer
man redan före 60-talets mitt att stå i en helt ny situation, då lärarutbildningsfrågorna
måste omprövas från delvis nya utgångspunkter och då
bland annat kvalitetskraven bör kunna iakttagas på ett helt annat sätt än
som varit möjligt under lärarbristens tid.

Vid denna tidpunkt bör också enhetsskolan ha stabiliserats, så att dess
speciella lärarutbildningsproblem säkrare kan bedömas. Det är ej omöjligt,
att skolberedningens överväganden kan komma att aktualisera frågan tidigare.
Vad som innan dess göres i utbildningsfrågorna måste betraktas som
provisorier, vilka på intet sätt får föregripa den slutliga prövningen.

Bristen på akademiskt utbildade lärare på försöksskolans högstadium
är för övrigt icke enbart beroende på tillgången i stort på lärare med sådan
utbildning utan också på deras benägenhet att söka tjänst inom försöksskolan.
.

Ännu några år måste planeringen av lärarproduktionen taga hänsyn till
en lärarbrist, som i vissa ämneskombinationer är tryckande. Den gör sig
gällande redan inom den äldre organisationen av högre skolor, i synnerhet
vid skolorna i de mindre tätorterna, men är alldeles särskilt kännbar inom
den unga enhetsskoleorganisationen. De nya former av lärarutbildning,
som i en sådan situation kan diskuteras, måste vara sådana att de ger en
snar avkastning i utbildad lärarkraft.

Det är därför svårt att komma ifrån, att de åtgärder som nu kan övervägas
måste rikta sig till folkskollärare, som kan befinnas villiga att underkasta
sig ytterligare något års utbildning såsom förberedelse för tjänstgöring
på ett högre stadium.

37

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

Skolberedningen föreslår två utbildningsvägar för en ny typ av tjänster
på enhetsskolans högstadium, båda byggande på folkskollärarexamen. Den
ena vägen innefattar två betyg i filosofisk ämbetsexamen jämte en kortare
metodisk ämneskurs (biämneskurs) och en kurs i psykologi och pedagogik.
Den andra vägen omfattar två terminers ämnesstudier genom särskilt
anordnade kurser samt en biämneskurs och en kurs i psykologi och pedagogik.
Beredningen anför om dessa utbildningsvägar och de nya tjänsterna
i huvudsak följande.

Olika former för utbildningen kan givetvis tänkas och bör i viss utsträckning
kunna förekomma vid sidan av varandra. Den akademiska vägen,
som från folkskollärarexamen via två betyg i ämbetsexamen leder till
kompetens för undervisning på realskolestadiet, är i vissa fall avgjort att
föredraga och bör under alla omständigheter finnas kvar. Den är särskilt
lämpad för skolor med tämligen renodlat ämneslärarsystem, där läraren
kan påräkna att normalt få undervisningen förlagd till sina kompetensämnen.

Inom enhetsskolan måste däremot åtminstone en del av lärarna vara
beredda på att åtaga sig undervisning i tre eller flera ämnen. En stark
specialisering är då inte odelat gynnsam. Drastiskt framträder detta, om
en lärare exempelvis lagt hela sin vidareutbildning på ett så litet schemaämne
som biologi. Det är naturligt att frågan om en bredare utbildning för
enhetsskolans lärare under sådana omständigheter tages upp, såsom också
skett i lärarutredningens betänkande.

Å andra sidan måste det också anses eftersträvansvärt att den ämnesutbildning
som meddelas skall vara så pass grundlig, att den vidareutbildade
folkskolläraren kan meddela undervisning över högstadiet i dess helhet
i de ämnen, där han erhållit vidareutbildning. Av olika skäl, kanske
främst praktiska och psykologiska, måste denna förutsättning anses betydelsefull.

En utbildning i ett ämne motsvarande t. ex. ett akademiskt betyg är
naturligtvis ingen garanti för att en lärare med något så när framgång
skall kunna bestrida undervisning över hela högstadiet, men å andra sidan
torde man med stor säkerhet kunna säga. att en mindre omfattande utbildning
normalt berövar även de mest lämpade folkskollärarna möjligheten
att undervisa vakna elever enligt den teoretiskt inriktade alternativkursen
i framför allt nionde klassen. Beredningen menar således, att som regel
vidareutbildningen i två ämnen till sin omfattning bör motsvara ett akademiskt
betyg, vilket normalt kan beräknas erfordra en termin. Därutöver
föreslår beredningen, att utbildningen kompletteras med en kortare kurs i
ett tredje ämne, ett biämne. Denna kurs torde böra avse huvudsakligen
en metodisk genomgång av det för skolstadiet aktuella lärostoffet.

Av åtskilliga skäl torde det vara omöjligt och olämpligt att f. n. tänka
sig en utbildning utöver folkskollärarexamen väsentligt överstigande två
terminer, under vilka dock viss metodikundervisning jiimte auskultationer
ävenledes bör kunna medhinnas. Det är därför av vikt att vidareutbildningen
förlägges till lärarutbildningsanstalt med nioårig övningsskola. För
oundgängligen erforderlig utbildning i psykologi och pedagogik liksom för
kurs i biämnet bör tid därutöver tas i anspråk, läm f »ligen delar av anslutande
sommarlov. För tillträde till utbildningen, vilken enligt skolbered -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

ningens mening bör anknytas till lärarhögskolan respektive vissa seminarier,
framför allt i städer med universitet eller högskola, bör de bestämmelser
som för närvarande gäller för tillträde till de s.k. befordringskurserna
kunna i stort sett tillämpas. Bl. a. synes intagningen till dessa terminskurser
böra ske centralt genom skolöverstyrelsens försorg. Beredningen
förutsätter även, att då överstyrelsen till Kungl. Maj:t inger förslag om
kursernas förläggning och anordnande den förutsebara tillgången på lärare
i olika ämneskombinationer särskilt beaktas. Vidare torde två terminskurser
normalt böra genomgås efter varandra utan mellanliggande uppehåll.
De ämnen, inklusive biämnet, vari vidareutbildning önskas bör vara
besläktade läroämnen. Bestämmelser angående vidareutbildning i ämnet
modersmålet liksom beträffande betygssättningen på samtliga kurser synes
böra ansluta sig till vad som nu gäller för befordringskurserna. Vad ämnet
biologi beträffar har inom beredningen delade meningar kommit till uttryck
om kursen skall omfatta en eller två terminer. Huruvida vidareutbildning
i detta ämne över huvud skall anordnas torde ytterligare böra
övervägas. Vidareutbildningen i de moderna främmande språken synes
alltfort böra förvärvas genom akademiska studier i ämnena. Beredningen
avvisar även tanken på att övningsämnen skall kunna ingå i vidareutbildningen.
I fråga om erforderliga jämkningar i kraven på förkunskaper torde
skolöverstyrelsen böra inkomma med förslag.

Som villkor för tillträde till de nuvarande befordringskurserna gäller,
att sökande skall ha en föregående lärarerfarenhet om tre års längd. Värdet
av denna erfarenhet för den kommande utbildningen är utan tvekan
betydande, men å andra sidan kan heller ingen tvekan råda om att bestämmelsen
har en starkt rekryteringshämmande effekt. De ekonomiskt fördelaktiga
bestämmelserna om tjänstledighet med B-avdrag m. m. torde härvidlag
endast något minska men långt ifrån eliminera den negativa effekten.
Vid den avvägning av fördelar och nackdelar mot varandra, som här
är ofrånkomlig, har skolberedningen stannat för att föreslå, att vidareutbildningen
skall kunna komma i direkt anslutning till seminarieutbildningen
och under sedvanliga studiebidragsförutsättningar. Naturligtvis bör
lärare med föregående lärarerfarenhet också äga tillträde till utbildningen,
varvid de synes böra åtnjuta de förmåner av tjänstledighet med B-avdrag
m. m. som för närvarande utgår. För uppgörande av rangordningen mellan
de sökande bör folkskolans meritvärderingsbestämmelser tillämpas,
dock med den begränsningen att föregående lärarerfarenhet får tillgodoräknas
endast intill tre år. Erfarenhet därutöver torde icke så väsentligt
förbättra sökandens förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen, att
ytterligare tillgodoräkning är motiverad.

Den fortsatta kursen i psykologi och pedagogik bör, liksom utbildningen
i övrigt, förläggas till lärarhögskolan respektive seminariet. Till sin omfattning
föreslås den tillsammans med den i folkskollärarutbildningen ingående
undervisningen motsvara den för fil. ämbetsexamen föreskrivna
särskilda kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia samt bör
i merithänseende få räknas likvärdig med denna. Kursen torde böra påbörjas
senast den första augusti och de inträdessökande, som antagits till vidareutbildningen,
bör senast vid föregående vårtermins slut kunna tilldelas
en lämplig litteraturkurs, som skall vara väl inhämtad före kursens
början.

Av flera skäl, men främst därför att den, som vill förvärva vidareutbild -

39

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1958

ningen i huvudämnena den akademiska vägen, skall kunna utan mer avsevärda
svårigheter, vid lärarhögskola eller seminarium genomgå den metodiska
kursen i biämnet, synes denna kurs böra uppläggas som en samlad
enhet före eller efter de två terminskurserna. Även om den lämpligaste
anordningen av biämneskursen kan fixeras först efter de mer ingående
överväganden, som erfordras för utbildningen i sin helhet, vill beredningen
dock ifrågasätta om inte följande arrangemang skulle ha påtagliga fördelar.
Psykologikursen, som påbörjats omkring den första augusti avslutas
helt före den första terminskursen. Den andra terminskursen efterföljes
omedelbart med början omkring den första juni av biämneskursen, och
denna bör således kunna vara avslutad före midsommar mindre än ett år
efter det utbildningen påbörjats.

Den utbildning, som här föreslås, anser beredningen kunna ge jämförelsevis
goda förutsättningar för en framtida lärargärning på enhetsskolans
högstadium. Oundgängligt är dock att läraren förvärvar en icke alltför
ringa lärarerfarenhet, innan vederbörande blir behörig till ordinarie tjänst.
Skolberedningen föreslår därför, att för sådan behörighet skall krävas, förutom
genomgången godkänd vidareutbildning, minst tre års väl vitsordad
tjänstgöring vid någon av de i läroverksstadgan § 177 punkt 8 angivna
skolformerna. Med hänsyn till att tyngdpunkten i föregående metodikundervisning
ligger på folkskolan och enhetsskolans mellanstadium, bör
den senare förvärvade lärarerfarenheten hämtas från här nämnda skolformer.

Även om den föreslagna gången för vidareutbildning kommer att bli en
vanlig väg, vill skolberedningen bestämt framhålla att en akademisk vidareutbildning
i huvudämnena alltjämt måste eftersträvas som den mest
angelägna för alla dem, som är berättigade att inskrivas vid universitet
och högskolor. Det ter sig för skolberedningen naturligt, att den till seminarierna
knutna utbildningen för vinnande av behörighet till här avsedda
tjänster utformas så. att den blir jämförbar med två akademiska betyg i
skolämnen. Självfallet bör den studerande, som väljer att gå den akademiska
vägen, då också kunna genomgå den för fil. iimbetsexamen särskilda
kursen i psykologi m. m. i stället för den vid seminarier och lärarhögskola
anordnade kursen, även om denna också bör stå öppen.

Skolberedningen framhåller, att möjligheterna till fortsatt utbildning
för tjänster i högre lönegrad är av väsentlig betydelse för varje form av
vidareutbildning. För den, som väljer den av beredningen föreslagna akademiska
utbildningsvägen, finns redan möjligheter att nå adjunktskompetens
med fyra akademiska betyg. Även för den, som går vägen via terminskurser,
bör enligt beredningens mening en möjlighet till påbyggnad till
adjunktskompetens övervägas.

Med hänsyn till att den till lärarhögskola och vissa seminarier anknutna
utbildningen skulle bestå av två terminskurser i två ämnen och att vardera
kursen till sin omfattning skulle motsvara ett akademiskt betyg, vill
skolberedningen till allvarligt övervägande föreslå följande. Nuvarande
möjlighet att förvärva adjunktskompetens via folkskollärarexamen och
fyra akademiska betyg utvidgas så, att även den, som genomgått den icke
akademiska vidareutbildningen om två ämnen under två terminer jämte
tillhörande kurs i psykologi m. m. tillätes bygga på sin utbildning med

40

Kungi. May.ts proposition nr 108 år 1958

två akademiska betyg för fil. ämbetsexamen i ett ämne. Dessa två betyg
bör då vara förvärvade i annat ämne än de två tidigare. Enligt skolberedningens
uppfattning borde en så utbildad lärare med två akademiska betyg
i ett skolämne och ämnesutbildning i ytterligare två ämnen till en omfattning
motsvarande ett akademiskt betyg i vartdera ämnet jämte en
metodikkurs i ett biämne efter genomgång av föreskriven praktisk lärarkurs
vara väl skickad för undervisning på försöksskolans högstadium och i
motsvarande skolformer. De modifikationer i den här till övervägande
framlagda utbildningsgången, vilka måste ske i de skolämnen, som motsvaras
av två universitetsämnen, kan lämpligen genomföras i anslutning
till de motsvarande bestämmelser som för närvarande finns utfärdade.

Enligt skolberedningens förslag skall de nuvarande befordringskurserna
för folkskollärare upphöra i och med införandet av de nya formerna av
vidareutbildning. Beredningen beaktar vissa specialproblem rörande den
nuvarande vidareutbildningen i merkantila ämnen samt för yrkesvalslärare
och hjälpklasslärare. Även de genom Hermods korrespondensinstitut anordnade
s. k. akademiska ettbetygskurserna berörs.

Från och med läsåret 1957/58 anordnas av skolöverstyrelsen ettårig
merkantil vidareutbildning för folkskollärare. Kurserna är avsedda att utbilda
lärare för främst de små distrikten. För åstadkommande av underlag
för full tjänst skall distrikten kunna inräkna undervisning i såväl läroämnen
som yrkesämnen. För tillträde till kurs i merkantila ämnen fordras
bl. a, minst 5 månaders praktiktjänstgöring i butik och/eller på kontor.
Skolberedningen, som förutsätter att de psykologisk-pedagogiska och metodiska
momenten erhållit en tillfredsställande omfattning i kursen,, saknar
anledning att för närvarande till behandling uppta denna form av vidareutbildning,
men vill dock framhålla att, för den händelse skolberedningens
i det föregående framlagda förslag skulle vinna Kungl. Maj:ts beaktande
och föranleda åtgärder, synes den för den merkantila utbildningen föreskrivna
praktiken vara sa pass omfattande, att dessa lärare i lönegradshänseende
kan helt jämställas med övriga vidareutbildade folkskollärare,
trots att de förra saknar den särskilda kursen i psykologi och pedagogik
liksom biämneskursen.

Lärarutredningen har i sitt betänkande med utgångspunkt i en inom
skolöverstyrelsens försöksavdelning upprättad promemoria angående planerad
_ omläggning av yrkesvägledningen på försöksskolans högstadium föreslagit
viss omläggning av utbildningen i de yrkesvägledande momenten
för lärarna på högstadiet. Skolberedningen, som delar lärarutredningens
uppfattning om yrkesvägledningens betydelse och dess beroende av att
vederbörande lärare har god personlig kontakt med de elever, som skall
informeras och vägledas, menar dock, att den inom skolöverstyrelsen just
nu pågående behandlingen av frågan om yrkesvägledning och studieorientering
icke bör föregripas, så mycket mindre som handläggningen enligt
vad skolberedningen erfarit torde befinna sig i ett framskridet stadium.
Det vore även för skolberedningens arbete i dess helhet av värde om skolöverstyrelsen,
på det sätt som uppenbarligen sker, först finge avsluta bearbetningen
av hittills vunna erfarenheter, innan någon förändring i nuvarande
lärarutbildning på detta område företages och skolberedningen vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958 41

alltså förorda, att skolöverstyrelsens vidare förslag och åtgärder på området
avvaktas.

Vad beträffar vidareutbildningen av folkskollärare till hj alpklasslärare
vill skolberedningen tillstyrka lärarutredningens förslag. Härigenom skulle
visserligen en skillnad från övrig vidareutbildning uppstå så till vida som
man för inträde till hjälpklasslärarutbildning på två terminer skulle kräva
tre års föregående lärarerfarenhet. Detta synes dock sakligt motiverat med
hänsyn till de alldeles speciella krav i bl. a. metodiskt avseende, som måste
ställas på den blivande hjälpklassläraren. Gällande bestämmelser angående
tjänstledighet för studier för lärare med så pass lång föregående tjänstgöring
torde också innebära att läraren i stort sett icke kommer i sämre
ekonomiskt läge än de kamrater, som väljer annan väg för sin vidareutbildning.
Hjälpklasslärarutbildningen bör givetvis icke kunna påbyggas
med två akademiska betyg i läroämne till adjunktskompetens.

Genom föreskrifter i kungl. brev den 6 juni 1957 angående anordnande
genom Hermods korrespondensinstitut av vissa kurser har vidgade möjligheter
skapats för folkskollärare att huvudsakligen med hjälp av korrespondensundervisning
idka studier motsvarande fordringarna för ett akademiskt
betyg i vissa angivna ämnen. Deltagare i dylik brevskolekurs, som på grund
av bristande behörighet för universitetsstudier ej kan avsluta kursen med
regelrätt tentamen vid universitet eller högskola, erhåller enligt nämnda
föreskrifter efter godkänd tentamen inför särskild examinator ett intyg,
gällande såsom intyg över med godkänt vitsord genomgången befordringskurs
om en termin. Det förefaller skolberedningen uppenbart, att berörda
studiemöjligheter för folkskollärare i varje fall tills vidare bör bestå. Det är
också beredningens mening att ämnesutbildning för examinerad folkskollärare,
förvärvad på här angivet sätt, bör få tillgodoräknas för de tjänster
för lärare i läroämnen på högstadiet, som av skolberedningen föreslagits.
Beträffande kursen i psykologi och pedagogik liksom biämneskursen bör
gälla vad som i övrigt föreslagits för här avsedda lärare.

Skolberedningen föreslår att tjänstebenämningen för folkskollärare med
vidareutbildning tills vidare alltjämt blir »folkskollärare», åtföljd av den
lönegradsbeteckning, som efter förutsedda förhandlingar kan komma att
fastställas.

När det gäller utbildningsbehovets storlek, framhåller beredningen, att
frågan om användningen av de skilda lärarkategorierna inom enhetsskolan
skall slutligt bedömas av beredningen och att därför några för längre tid
bindande proportioner inte nu bör fastställas.

Skulle nu tjänsterna för lärare i läroämnen på enhetsskolans högstadium
fördelas mellan olika lärargrupper så, att ett redan nu fastställt, ganska
betydande antal av tjänsterna förbehölles vidareutbildade folkskollärare,
skulle därmed också skolberedningens arbete och slutliga överväganden
föregripas. Det kan också ifrågasättas om icke varje annan form av fixerad
fördelning av tjänsterna mellan lärare med olika utbildning än den timplanen
anger, på ett icke önskvärt sätt påverkar skolans d. v. s. högstadiets
utformning. Det är sannolikt också av här anförda skål, som allmänna försöksskolebestämmelserna
tvärtom uppmjukar gränsen mellan dels de olika
ämnesgrupperna (läroämnen, yrkesämnen resp. övningsämnen), dels mellan-
och högstadiet och därigenom möjliggör en smidig användning av lä -

42

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1958

rare med olika utbildning. Under alla förhållanden måste denna viktiga
fråga kunna förutsättningslöst prövas, då den framtida skolans slutliga utformning
skall avgöras.

Skolberedningen har emellertid i det föregående också framhållit, hur
nödvändigt det är att skolan de närmaste åren tillföres vidareutbildade
folkskollärare i viss omfattning. Några kända prognoser, som kan ge något
så när tillförlitlig upplysning om hur pass många akademiskt utbildade lärare
som de närmaste åren kan komma att söka sig till enhetsskolan, finns
icke.

För läsåret 1957/58 tilldelades försöksskolans högstadium av totala antalet
omkring 40 procent tjänster i lönegrad Ao 17 avsedda för vidareutbildade
folkskollärare, medan resten av tjänsterna avsågs för adjunkter
och ämneslärare.

Med hänvisning dels till faktiskt föreliggande lärarbrist, dels till önskan
att under pågående utredningsarbete undvika ändringar så länge de icke är
av behovet påkallade eller på annat sätt föranledda föreslår skolberedningen,
att vidareutbildningen under de närmaste åren beräknas efter för
innevarande läsår gällande proportioner. Beredningen understryker emellertid
än en gång sin nyss redovisade uppfattning i denna fråga och framhåller
att den för de allra närmaste åren förordade utbildningsvolymen
ingenting ändrar härvidlag.

Beredningen utgår ifrån att, vid bifall till beredningens förslag, förhandlingar
måste upptagas med berörda personalorganisationer om tjänsternas
kommande lönegradsplacering. Därvid uppstår frågan hur de hittillsvarande
folkskollärartjänsterna i lönegrad A 17 skall inpassas i det så uppstående
systemet. Skolberedningen inskränker sig till att i nuvarande läge endast
understryka vikten av att enkla administrativa övergångbestämmelser
erhålles. Beträffande de folkskollärare, som utan särskild vidareutbildning
erhållit behörighet till tjänst i Ao 17 men icke förvärvat dylik tjänst,
synes det enligt beredningens mening böra ankomma på Kungl. Maj:t att
efter prövning av de närmare omständigheterna meddela erforderliga beslut.

Slutligen berör skolberedningen frågan om en förbättring av lärarnas
utbildning för de särskilda uppgifterna som klassföreståndare.

Värdet av de synpunkter på klassföreståndarens uppgifter, som lärarutredningen
framfört har av beredningen i det föregående flera gånger understrukits.
Härvid har dock samtidigt erinrats om att alla elevgrupper har
behov av klassföreståndarens intresse och omvårdnad. Varje lärare, som är
klassföreståndare, måste städse ge akt på detta uppdrags förpliktelser vis
ä vis samtliga elever.

Då man har anledning räkna med att huvudparten av lärarna med full
tjänst måste vara klassföreståndare varje år, torde frågan om denna viktiga
del av lärarens uppgift och hans utbildning härför böra utan dröjsmål
ägnas ingående uppmärksamhet, om lärarutredningens önskemål skall kunna
tillgodoses.

Den fråga det här gäller torde väl till en del ligga innesluten i det upp -

43

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1958

drag, som skolberedningen erhållit. Men även om beredningen således så
småningom återkommer härtill, synes dock de åtgärder, som redan nu
kan vidtagas, icke böra uppskjutas. Beredningen vill alltså hemställa, att
Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen att efter en översyn av all lärarutbildning
ur denna synpunkt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
de förbättringar i förberedelsen till klassföreståndarskap vartill översynen
föranleder. För övrigt har skolberedningen erfarit att skolöverstyrelsen sedan
någon tid övervägt hur man t. ex. med hjälp av fortbildningskurser
för redan i tjänst varande lärare skall kunna aktivera denna viktiga del av
lärarens arbete ute i skolor av olika slag. En sådan vidareutbildning torde
böra göras tillgänglig jämväl för övningslärare och yrkeslärare.

5. Departementschefen

När jag här till behandling tar upp vissa lärarfrågor, sker det i första
hand med sikte på förhållandena på enhetsskolans högstadium. Bland annat
med hänsyn till den ännu allmänt rådande lärarbristen är det emellertid
naturligt att i detta sammanhang i viss utsträckning även beröres andra
högre skolformer.

I det föregående har inledningsvis lämnats en kort redogörelse för förhållandena
beträffande de nuvarande tjänsterna för vidareutbildade folkskollärare
i lönegrad A 17 och utbildningsvägarna för behörighet till dessa
tjänster. Situationen beträffande tjänsterna av detta slag — vilka som
nämnts finns inrättade såsom ordinarie på enhetsskolans högstadium och
såsom extra ordinarie vid de allmänna läroverken, de högre kommunala
skolorna av traditionell typ, de i folkskolan inbyggda realskollinjerna och
de statsunderstödda privatläroverken — är nu i vissa avseenden en annan
än den som förelåg, när frågan behandlades vid 1954 års riksdag. Vad som
i yttre hänseende påverkat läget är dels den pågående omorganisationen av
realskolestadiet, dels det förhållandet att den överenskommelse, som vid
tjänsternas tillkomst träffades med berörda personalorganisationer om antalet
dylika tjänster, numera upphävts. En annan faktor av betydelse, när
det här gäller att göra en viss omprövning av lärarfrågan, är att man nu,
sedan vidareutbildade folkskollärare hunnit vara i verksamhet under några
år, har en ny erfarenhetsgrund att bygga på.

Vad jag nu angivit om det förhanden varande läget beträffande folkskollärartjänsterna
i A 17 kan jämte lärarbristsituationen i allmänhet, till vilken
jag längre fram återkommer, sägas utgöra den ena sidan av det problemkomplex,
som här skall behandlas.

Den andra sidan av problemkomplexet är av mera principiell natur och
gäller frågan om införande på enhetsskolans högstadium av ett modifierat
ämnes- och klasslärarsystem.

Spörsmålet om man för elever på det åldersstadium det här gäller lämpligen
bör tillämpa folkskolans klasslärarsystem eller läroverkens ämneslärarsystem
eller en mellanform mellan dessa är ingalunda någon nyhet för

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

dagen. När på sin tid 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission
kom in på frågor om differentiering, stadieindelning och lärarutbildning
blev givetvis överväganden av denna art av central betydelse. Jag vill
erinra om att skolkommissionen för klasserna 7—9 förordade en medelväg
mellan de båda systemen. Starka skäl talade enligt kommissionens mening
för att eleverna i dessa klasser icke undervisades av ett alltför stort antal
lärare, och under alla omständigheter borde varje klassavdelning ha en
klassföreståndare, som undervisade klassen i ett flertal ämnen och som
därigenom kunde verka fostrande och sammanhållande. Ett stort antal
lärare på stadiet borde därför ha en sådan utbildning, att de kunde undervisa
i fler än två ämnen. Då man vidare inte kunde räkna med att det
stora behovet av lärare i läroämnen på högstadiet skulle kunna täckas av
lärare med helt akademisk utbildning, borde enligt skolkommissionens mening
vid sidan av filosofisk ämbetsexamen en rad olika utbildningsvägar
tillskapas, bland annat mellanskollärarutbildning kompletterad med antingen
akademiska studier eller av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i
vissa ämnen.

Den främsta anledningen till att min företrädare i ämbetet i mars förra
året föranstaltade om en särskild utredning av frågan om införande av ett
modifierat ämnes- och klasslärarsystem var vissa propåer i ämnet från
skolöverstyrelsens sida, bland annat i en framställning av den 23 april
1956. Det har närmast varit med tanke på folkskolans högre klasser, som
överstyrelsen väckt tanken på ett uppmjukat klasslärarsystem, men även
på enhetsskolans högstadium har överstyrelsen tyckt sig finna behov av
en mellanform mellan de båda systemen, speciellt för den elevgrupp, som
inte är inriktad på fortsatta teoretiska studier. Om en omorganisation i
angiven riktning inom folkskolan skulle förknippas med införande av en
delvis ny lärarkategori, så borde enligt överstyrelsens mening behovet av
en sådan lärarkategori på enhetsskolans högstadium prövas samtidigt.

Direktiven för de sakkunnigas arbete har jag tidigare utförligt redovisat
och jag vill här endast påminna om att uppdraget, som begränsats till att
avse förhållandena på enhetsskolans högstadium, gällt dels att utreda i
vilken utsträckning behov föreligger av lärare av en typ mellan klasslärare
och ämneslärare, dels att, om ett sådant behov konstateras föreligga, föreslå
lämplig utbildningsform, dels att med beaktande även av bristen på
akademiskt utbildade lärare överväga behovet i fortsättningen av nuvarande
vidareutbildningsvägar och tjänster för vidareutbildade folkskollärare
vid införande av en ny lärarkategori.

1957 års lärarutredning har i sitt betänkande »Behov och utbildning av
klasslärare för enhetsskolans högstadium», efter att bland annat ha företagit
en särskild undersökning i form av en enkät huvudsakligen bland
skolledarna i försöksdistrikten, ansett sig kunna konstatera att för vissa
elevkategorier på högstadiet föreligger behov av ett system, enligt vilket

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

undervisningen i ett flertal ämnen i en och samma klass anförtros åt klassföreståndaren,
så att denne kan verka fostrande och sammanhållande och
förvärva ingående kännedom om de enskilda eleverna. Betydelsefullt är
också enligt utredningens uppfattning att antalet i klassen undervisande
lärare i görligaste mån begränsas. Utredningen föreslår, att ett modifierat
klasslärarsystem generellt införes på högstadiet jämsides med ett ämneslärarsystem
av i huvudsak hittillsvarande typ. Särskilda tjänster föreslås
bli inrättade för s. k. högstadieklasslärare, vilkas utbildning bör avpassas
så att den medger ämneskombinationer med större bredd än hittills tilllämpats.

Enligt utredningen kan det inte bli fråga om att omedelbart söka fixera
hur stor del av eleverna på högstadiet, som bör ha ett modifierat klasslärarsystem;
detta måste först prövas under ett antal år. Vad utredningen
fattat som sin uppgift i detta fall är att utforma de riktlinjer, som bör bli
vägledande under försökstiden. Det modifierade klasslärarsystemet bör,
anser utredningen, i första hand tillämpas för elever, som saknar förutsättningar
och intresse för teoretiska studier. Vilket system, som lämpar sig
bäst för »mellanskiktet» av eleverna, kan ej med bestämdhet avgöras, innan
mera omfattande försök gjorts. För att få en grund för systemets
praktiska tillämpning ser sig utredningen hänvisad att utgå från vad som
är känt om klassavdelningarnas faktiska struktur. Utredningen räknar med
att en uppdelning av eleverna efter valet av tillvalsämnen och alternativkurser
tills vidare förblir det normala. Utredningen föreslår med dessa utgångspunkter
för högstadiets klasser 7—9, att modifierat klasslärarsystem i
princip tillämpas i avdelningar, vilka i sin helhet består av elever som icke
deltar i undervisningen i något främmande språk eller läser endast ett
sådant. Det framhålles i detta sammanhang från utredningens sida, att det
här är fråga om riktlinjer för fastställandet av det modifierade systemets
omfattning under försöksperioden och för tilldelningen av lärare; meningen
är under inga förhållanden att den lokala skolledningens handlingsfrihet
skall beskäras utan rektor måste ha full rätt att disponera skolans lärartillgångar
på det från helhetssynpunkt bästa sättet.

De riktlinjer utredningen uppdragit för systemets tillämpning under försökstiden
leder fram till förslag om att för landet i dess helhet 45 procent
av undervisningen i läroämnen på enhetsskolans högstadium skall bestridas
av högstadieklasslärare och 55 procent av denna undervisning av ämnes1
är are. Fördelningen av tjänsterna avses ankomma på skolöverstyrelsen,
som därvid har att ta hänsyn till distriktens skiftande struktur. Det modifierade
klasslärarsystemet anses i princip böra utformas så att undervisningen
i en klass uppdelas mellan tva högstadieklasslärare, den ene med
humanistisk inriktning och den andre med naturvetenskaplig inriktning.
Den föreslagna lärarutbildningen, som bygger på folkskollärarexamen, är
med hänsyn härtill uppdelad på tva linjer. Under en tid av ett läsår skall

46

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

utbildning ges i två huvudämnen och tre biämnen. Som biämne kan även
övningsämne förekomma.

Utredningen föreslår slutligen en successiv avveckling av folkskollärartjänsterna
i lönegrad A 17 såväl på enhetsskolans högstadium som i övriga
högre skolformer.

Jag har med denna starkt sammandragna redogörelse velat rekapitulera
några av huvudpunkterna i lärarutredningens betänkande. En utförligare
redogörelse, främst för betänkandets centrala delar, har lämnats i det föregående.

Bland remissinstanserna finns de, som menar att utredningens sätt att
se på frågan är lovvärt realistiskt och som understryker att förslaget
bygger på de faktiska förhållandena ute i försöksdistrikten. Långt vanligare
är emellertid en kritisk inställning till vad lärarutredningen föreslagit. Remissorganens
inställning i stort torde, såsom tidigare nämnts, få karakteriseras
som övervägande negativ eller tveksam. Grunden för den mer eller
mindre utpräglat kritiska hållningen är framför allt farhågor för att ett
genomförande av det föreslagna modifierade klasslärarsystemet skall sätta
vissa för enhetsskolan grundläggande principer i fara. Man befarar en
vertikal klyvning av högstadiet efter elevernas tillval av det andra språket
med en viss deklassering av de praktiskt inriktade studievägarna, ett äventyrande
av det fria ämnesvalet och minskade möjligheter att övergå från
en studieriktning till en annan som följd. De hittills inte medgivna partiella
högstadierna skulle aktualiseras på nytt. Det pågående arbetet med att lösa
problemen om differentieringen och högstadiets utformning över huvud
taget kommer, menar många, att föregripas på ett olyckligt sätt.

Nu har endast antytts några av de tankegångar, som remissvaren innehåller.
Den tidigare delen av min framställning har givit en fylligare bild
av remissbehandlingens resultat.

Lärarutredningens förslag har väckt en mycket livlig debatt, som inte
bara kommit till uttryck inom ramen för remissförfarandet utan som också
i andra former spritt sig i lärarkretsar och bland den skolintresserade allmänheten.
Diskussionen har enligt min uppfattning, även om man kanske
ibland sett alltför mörkt på utredningens intentioner, varit nyttig från
flera synpunkter. De problemställningar, som betänkandet aktualiserar,
har utan tvekan blivit grundligt belysta, vilket är av värde både för de
ställningstaganden, som nu måste göras, och för det fortsatta arbetet med
enhetsskolans utformning. Vad som framkommit under debatten synes också
visa, att man nu mera allmänt blivit medveten om enhetsskolans speciella
värden. Efter de första försöksårens ofta överväldigande anhopning
av praktiska och organisatoriska svårigheter har tydligtvis en viss stabilitet
uppnåtts, som ger möjligheter att ägna mer tid och intresse åt inre, pedagogiska
problem och som gör de i försöksverksamheten engagerade vak -

Kungl. Maj:ts •proposition nr 108 år 1958 47

samma mot vad man betraktar som tendenser till urspårning och uppgivande
av det väsentliga i skolreformen.

Ännu när eleverna hunnit så långt i sin skolgång att de befinner sig på
högstadiet har de vårdande och fostrande momenten i skolans verksamhet
en avsevärd betydelse. Samtidigt ställer undervisningen i de skilda ämnena
på detta stadium allt större krav på specialkunskaper hos läraren. När
frågan i olika sammanhang aktualiserats, har man med varierande skärpa
betonat än det ena än det andra av dessa två krav. Den nu slutförda
utredningen kan ses som ett — ännu blott på papperet utfört — experiment.
Vart kommer man om man, utan att tillgripa en från grunden ny
utbildningsväg, vill försöka att i särskilt hög grad tillgodose lärarens fostrande
och vårdande uppgifter? Man skulle tydligen få fram en lärartyp,
vars brett upplagda utbildning ger så litet utrymme för ämnesfördjupning,
att han i varje fall ej kan anses kompetent att ge tillfredsställande undervisning
åt elever, som syftar till fortsatta teoretiska studier. Man skulle då
ställas inför den vanskliga uppgiften att söka mer eller mindre systematiskt
avgränsa vissa elevgrupper, som kan anses vara speciellt betjänta av att ha
en lärare, som äger ett mindre mått av fackkunskaper men som genom att
ha en stor del av sin verksamhet knuten till en och samma klass får
större möjlighet att ägna eleverna personlig ledning och omvårdnad. Och
med ett sådant avgränsande följer, utöver en rad praktiska svårigheter,
allvarliga risker för kollisioner med andra krav och principer beträffande
undervisningens anordnande, på det sätt som belysts under remissbehandlingen
av lärarutredningens betänkande.

Efter den allsidiga belysning problemet fått genom utredningen och remissbehandlingen,
synes det mig stå klart att man för undervisningen i
teoretiska läroämnen på enhetsskolans högstadium icke bör införa en lärarkategori,
vars utbildning ger så begränsade ämneskunskaper, att den mer
eller mindre fast måste bindas vid vissa typer av klasser. Det bör inte heller
komma i fråga att för någon elevkategori riskera undervisningsresultatet
genom att ge någon sektor av lärarutbildningen ett kunskapsmässigt för
knapphändigt innehåll. I likhet med det övervägande flertalet remissinstanser,
däribland skolöverstyrelsen och 1957 års skolberedning, vill jag alltså
hävda att en lärare i läroämnen på högstadiet måste ha en sådan utbildning
att han i sina speciella ämnen kan undervisa över hela stadiet och
att denna utbildning måste ge ett större mått av ämneskunskaper än vad
lärarutredningens förslag innebär.

Vissa åtgärder i lärarfrågan måste av olika skäl vidtagas omedelbart. Å
andra sidan är det uppenbart, att några långsiktiga lösningar för närvarande
varken kan eller bör presenteras. Arbetet med högstadiets och hela
den framtida skolans slutliga utformning pågår inom skolberedningen, som
därvid också har att ta ställning till frågan om användningen av olika

48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

lärarkategorier. Inte förrän under något av de första åren av 1960-talet kan
statsmakternas prövning av den även för lärarproblemens lösning grundläggande
frågan om skolans utformning beräknas ske, en prövning som
givetvis inte får föregripas.

Redan under remissbehandlingen av lärarutredningens betänkande har
jag i egenskap av ordförande i 1957 års skolberedning haft anledning att
penetrera de frågor, som här avhandlas. Det är därför naturligt att mina i
förevarande sammanhang redovisade ställningstaganden i allt väsentligt
ansluter sig till vad som anförts och föreslagits i skolberedningens remissyttrande,
men jag vill också framhålla att dessa ställningstaganden, bland
annat i fråga om utbildningens utformning, ligger i linje med skolöverstyrelsens
synpunkter och förslag.

Jag kan ansluta mig till skolberedningen, när den på skäl, som redovisats
i det föregående, förutsätter att tjänster för vidareutbildade folkskollärare
kommer att bibehållas som en permanent anordning på enhetsskolans högstadium.
Så långt torde man redan nu kunna sträcka sig i den principiella
bedömningen. Frågorna om fördelningen av tjänsterna i läroämnen mellan
olika lärarkategorier och om utbildningens utformning måste däremot stå
öppna för omprövning och bör nu endast bedömas med sikte på de allra
närmaste åren.

Som jag tidigare antytt måste också lärarsituationen i stort tas med i
bilden. Några nya beräkningar rörande tillgången på akademiskt utbildade
lärare har ännu inte publicerats. Så mycket torde dock kunna sägas som
att det väntade överskottet på akademiskt utbildade lärare inte kommer
att inträffa ännu på några år och att akademikerbristen i vissa ämneskombinationer
kommer att förbli bestående flera år framåt; beträffande matematik,
fysik och kemi synes någon avgörande förbättring över huvud taget
inte kunna beräknas inträda inom överskådlig tid. Med dessa utgångspunkter
är det, när nya lärarutbildningsformer övervägs, angeläget att en
så snabb utbildningsväg som möjligt kommer till användning, att åtgärderna
sätts in omedelbart och att företräde ges åt ämneskombinationer, där
bristen är särskilt kännbar. Behovet av snabbt verkande åtgärder talar för
att man bör välja en form av vidareutbildning med folkskollärarexamen
som grund.

Den form av lärarutbildning, som för de närmaste åren bör tillskapas,
bör sålunda så långt det är möjligt dels tillgodose kravet på en snabb lärarproduktion,
dels ge en större ämnesbredd och bättre förberedelse för klassföreståndarskap
än nuvarande vidareutbildning för folkskollärare, dels ge
grundligare ämneskunskaper än vad lärarutredningens förslag innebär.

På grundval av dessa överväganden vill jag förorda, att från och med
nästa budgetår nya vidareutbildningsvägar för folkskollärare öppnas och

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

att från och med budgetåret 1959/60 en ny typ av lärartjänster inrättas.
Tjänstetypen är såsom sådan avsedd endast för enhetsskolans högstadium,
men jag räknar av flera skäl med att lärare med den nya utbildningen
under en övergångstid skall komma att tjänstgöra även inom andra högre
skolformer. Till frågor rörande tjänsterna och vad därmed sammanhänger
återkommer jag längre fram.

I enlighet med vad skolberedningen föreslagit bör följande två former
för vidareutbildning anvisas, nämligen dels en huvudsakligen akademisk
form innefattande minst två betyg i filosofisk ämbetsexamen, en s. k. biämneskurs
och en kurs i psykologi och pedagogik, dels en helt på basis av
särskild kursverksamhet byggd utbildningsväg omfattande två terminskurser,
en biämneskurs och en kurs i psykologi och pedagogik.

Den föreslagna akademiska vägen bör, liksom i den hittillsvarande vidareutbildningen,
vara den normala för dem, som äger formell behörighet till
universitetsstudier. Med hänsyn till den breddning av lärarnas ämneskombinationer,
som är eftersträvansvärd, är det givetvis i och för sig önskvärt,
att de två akademiska betygsenheterna avser var sitt ämne. Ämneskretsen
torde böra vara densamma som i nuvarande akademiska utbildning
för tjänst i A 17. För den, som går vägen via två akademiska betyg, bör
det vidare stå fritt att välja mellan den i ämbetsexamen ingående kursen
i psykologi samt pedagogikens teori och historia eller den psykologi- och
pedagogikkurs, som skall anordnas inom ramen för den icke-akademiska
vidareutbildningen. Biämneskursen blir således den enda del av utbildningen,
som ej kan fullgöras vid universitet eller högskola.

Den andra utbildningsvägen — jag kallar den för enkelhetens skull i fortsättningen
för kursutbildningen — bör liksom den nuvarande befordringskursverksamheten
omhänderhas av skolöverstyrelsen; samråd skall dock
liksom hittills äga rum med universitetskanslern. När det gäller att närmare
utforma denna kursutbildning är det naturligt att utnyttja de erfarenheter
som de nuvarande befordringskurserna givit. Många av de frågor,
som sammanhänger med kursverksamheten, är av den art, att de kan
avgöras av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan. Det torde dock vara
av värde att i detta sammanhang ges en relativt fyllig bild av den planerade
verksamheten.

Kursutbildningens s. k. terminskurs bör avse att ge kunskaper motsvarande,
så långt detta är möjligt, en betygsenhet i filosofisk ämbetsexamen,
vilket normalt brukar anses kräva en termins studier. Under terminskurs
bör dock även kunna medhinnas viss metodikundervisning jämte
auskultationcr.

Biämneskurs bör omfatta huvudsakligen en metodisk genomgång av det
för högstadiet aktuella lärostoffet i respektive ämne. Kursen räknas ej
kunna ta i anspråk längre tid än 3—4 veckor och medger alltså inte några

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1068. 1 samt. Nr 108

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

egentliga ämnesstudier. Genom att en sådan kurs medtages i utbildningen,
skapas dock något förbättrade förutsättningar för läraren, som ju för övrigt
även har folkskollärarexamen som grund, att, om så skulle visa sig nödvändigt
eller lämpligt, undervisa även i ett tredje ämne, som ligger utanför
hans huvudämnen.

Beträffande såväl terminskurserna som biämneskurserna bör ämneskretsen
i första hand begränsas till att omfatta läroämnen och bland dessa bör
redan från början de främmande språken undantagas. När det för varje år
gäller att bestämma i vilka ämnen terminskurser skall anordnas, är det
vidare enligt min mening angeläget att, såsom skolberedningen förutsätter,
särskilt beaktas den förutsebara tillgången på lärare i olika ämneskombinationer.
Skolberedningen har uttalat, att de ämnen, inklusive biämnet, vari
vidareutbildning önskas, bör vara besläktade ämnen. En dylik anordning
synes mig naturlig, och jag vill här även erinra om skolöverstyrelsens förslag
att binda utbildningen på två linjer med vissa angivna huvudämnen
och biämnen. Dessa frågor torde få ytterligare övervägas. Ämnesvalet torde
komma att bli i viss mån bundet redan därigenom, att terminskurserna
särskilt bör inriktas på bristämnen, och vidare genom sådana omständigheter
som deltagarfrekvensen och möjligheterna att på en och samma ort
anordna utbildning i flera ämnen.

I kursutbildningen ingår två terminskurser, d.v. s. två »huvudämnen».
När det gäller modersmålet bör dock, såsom skolberedningen föreslagit,
två terminskurser tas i anspråk, vilket även överensstämmer med förhållandena
beträffande befordringskurserna. I fråga om ämnet biologi kan
ifrågasättas, om ämnet, vilket som schemaämne är relativt litet, över huvud
taget är lämpligt att tas med i kursutbildningen. För egen del vill jag
här inskränka mig till att förorda att, om ämnet efter ytterligare överväganden
anses böra medtagas, utbildningen i detsamma tills vidare bör
omfatta två terminskurser.

Kursen i psykologi och pedagogik, som också den beräknas omfatta 3—4
veckor, bör utformas så, att den tillsammans med vad som inhämtas under
studierna för folkskollärarexamen blir likvärdig med den i ämbetsexamen
ingående kursen i psykologi m. m. Studierna bör givetvis inriktas på de
åldersstadier läraren kommer att få att göra med och bör också läggas så,
att klassföreståndaruppgifterna särskilt beaktas.

De olika momenten i utbildningen bör, som skolberedningen framhållit,
helst tas i en följd. Det kanske dock, med hänsyn till skiftande önskemål
beträffande ämnesvalet, inte alltid blir möjligt att få hela utbildningen
förlagd till en och samma ort.

Utbildningstidens sammanlagda längd bör inte nu bestämt fixeras till
något visst antal dagar eller månader. Man torde dock, i anslutning till
vad skolberedningen uttalat, böra räkna med att utöver ett normalt läsår
kan behöva tas i anspråk delar av angränsande sommarferier. Biäm -

51

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

neskurser och kurser i psykologi och pedagogik bör i tiden placeras så, att
även de, som går den akademiska vägen, får möjlighet att deltaga.

För att under kurstiden hinna med det program, som här angivits, torde
det bli nödvändigt att uppställa krav på förkunskaper, t. ex. inläsning på
förhand av viss kurslitteratur. Med ledning av erfarenheterna vid befordringskurserna
bör även övervägas om och i vad mån särskilda betygskrav
bör uppställas för tillträde till kurser i olika ämnen. I motsats till vad som
nu gäller för befordringskurserna bör däremot för tillträde till kursutbildningen
ej ovillkorligen krävas föregående lärartjänstgöring. Vid konkurrens
om utbildningsplatserna torde någon form av maximering när det gäller
tillgodoräknande av föregående tjänstgöring böra övervägas; skolberedningen
har på denna punkt rekommenderat tillgodoräkning av högst tre års
tjänstgöring. Utseendet av deltagare bör ske centralt genom skolöverstyrelsen,
som i fråga om ansökningstid m. m. alltså har att beakta bland
annat att även nyexaminerade folkskollärare skall ha möjlighet att deltaga
i utbildningen.

Betygssättningen vid kursutbildningens olika moment bör ske enligt
samma regler som nu gäller för befordringskurserna. Endast vitsorden
Godkänd och Icke godkänd bör alltså förekomma.

Lärarutredningen har föreslagit, att utbildningen av högstadieklasslärare
skulle förläggas till lärarhögskolan i Stockholm och vissa folkskoleseminarier
och organisatoriskt inlemmas i dessa utbildningsanstalters reguljära
verksamhet. Skolberedningen har tänkt sig, att den nya vidareutbildningen
skall anknytas till lärarhögskolan och vissa seminarier, framför allt i städer
med universitet eller högskola. Det är enligt beredningens mening även av
vikt att utbildningen knyts till lärarutbildningsanstalt, som har nioårig
övningsskola. Vid tillkomsten av befordringskurserna förutsattes, att dessa
i första hand skulle anknytas till lämpliga folkskoleseminarier, men även
förläggning till högre allmänt eller tekniskt läroverk förutsattes kunna,
ifrågakomma. I praktiken har det också blivit så, att befordringskurserna
kommit att i de allra flesta fall förläggas till ett seminarium. Seminariets
rektor har i regel varit förordnad som kursföreståndare och som kursledare
har oftast seminarielektorer tjänstgjort. Anknytning till ett högre tekniskt
läroverk har i ett par fall visat sig vara en lämplig anordning, när det gällt
naturvetenskapliga ämnen. Även med högre allmänt läroverk och med
Chalmers tekniska högskola har i viss utsträckning samarbete etablerats.

Den sålunda hittills praktiserade organisationen av befordringskurserna
synes mig ha vissa fördelar. Den medför möjligheter att smidigt utnyttja
personella och materiella resurser, där sådana står att få. Även om den nya
kursutbildningen med sina olika moment otvivelaktigt bör i högre grad
än befordringskurserna bli en sammanhållen enhet, föreställer jag mig dock,
att de organisatoriska och administrativa föreskrifterna för befordringskur -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

serna i stor utsträckning kan tas som förebild. Jag vill alltså, åtminstone
tills vidare, icke förorda att vidareutbildningen organisatoriskt helt införlivas
med folkskoleseminarierna eller andra utbildningsanstalter, och jag
kommer därför i det följande inte heller att föreslå medelsanvisning till ändamålet
under seminarieanslagen utan under ett särskilt anslag. Denna
fråga bör dock kunna tas upp till övervägande på nytt när tillräckliga
erfarenheter av den nya kursutbildningen vunnits.

Jag räknar med att kursutbildningen i regel kommer att förläggas till
lämpliga folkskoleseminarier och — om också inte redan första året — till
lärarhögskolan; härvid bör naturligtvis bland annat värdet av nioårig övningsskola
beaktas. Likaså förutsätter jag, att rektorer och lektorer vid
dessa utbildningsanstalter i regel skall komma att handha utbildningen.
Samarbete med universitet och högskolor av olika slag är vidare givetvis
önskvärt. Det bör likväl inte vara uteslutet att, liksom hittills, knyta verksamheten
till högre allmänt eller tekniskt läroverk med särskilt lämpliga
resurser i fråga om lärare samt institutioner och lokaler i övrigt. Man bör
i sammanhanget inte glömma bort att under de år befordringskurserna funnits
inte så obetydliga summor lagts ned på att utrusta institutioner, som
utnyttjats för dessa kurser. De erfarenheter kursföreståndare och kursledare
vid befordringskurserna samlat, synes också böra nyttiggöras i den
utsträckning så befinnes lämplig.

Folkskollärare, som genomgår vidareutbildning i någon av de här föreslagna
formerna, bör ha möjlighet att enligt samma regler, som nu gäller
för studier syftande till behörighet till folkskollärartjänst i lönegrad A 17,
åtnjuta tjänstledighet med B-avdrag (kung. 1954:502). Eftersom för tillträde
till kursutbildningen ej kommer att uppställas krav på föregående
tjänstgöring, torde en grupp kursdeltagare komma att finnas, som påbörjar
kursutbildningen direkt i anslutning till seminarieutbildningen. För denna
kategori bör enligt min mening studiehjälp kunna ifrågakomma enligt de
regler, som gäller för folkskoleseminariernas elever.

Det är min uppfattning, att de nu förordade vidareutbildningsvägarna
skall ersätta de nuvarande formerna för vinnande av behörighet till folkskollärartjänst
i A17. Några befordringskurser skall sålunda efter utgången
av budgetåret 1957/58 ej vidare anordnas. Vissa specialproblem
uppstår emellertid beträffande befordringskurserna i merkantila ämnen
samt för hjälpklasslärare och yrkesvalslärare. Den merkantila kursen och
hjälpklasslärarkursen bör enligt män mening utan egentliga förändringar
upptagas i det nya vidareutbildningsprogrammet och grunda behörighet
för den nya tjänstetypen. Nu gällande krav på viss praktiktjänstgöring för
merkantil utbildning och på tre års föregående lärartjänstgöring för hjälpklasslärarutbildning
bör bibehållas. Om någon kurs motsvarande beford -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

ringskurser för yrkesvalslärare i fortsättningen skall anordnas, torde tills
vidare få lämnas öppet i avvaktan på de förslag till omläggning av yrkesvägledningen
m. m. inom enhetsskolan, som skolöverstyrelsen väntas komma
att framlägga.

Omläggningen av folkskollärarnas vidareutbildning påkallar på en punkt
ändring av de föreskrifter, som gäller för vissa av Hermods korrespondensinstitut
med bidrag av statsmedel anordnade s. k. akademiska ettbetygskurser.
Genomgång av sådan ettbetygskurs blir för närvarande under vissa
omständigheter jämställd med genomgång av befordringskurs om en termin.
Enligt det nya systemet torde jämförelsen böra gälla i kursutbildningen
ingående terminskurs.

Skolberedningen liar på anförda skäl förordat, att nuvarande möjlighet
att förvärva adjunkt sbehörighet via folkskollärarexamen och fyra akademiska
betyg (kung. 1953: 696) utvidgas så, att även den, som genomgått
vad som här kallas kursutbildning, tillätes bygga på sin utbildning med två
akademiska betyg för filosofisk ämbetsexamen i ett ämne till adjunktsbehörighet
för undervisning på försöksskolans högstadium och i motsvarande
skolformer. Dessa två betyg bör enligt skolberedningens förslag vara
förvärvade i annat ämne än dem terminskurserna avser. Det är enligt min
uppfattning angeläget, att den nya kursutbildningen ej får karaktär av
återvändsgränd, och med hänsyn till den målsättning, som uppställts för
terminskurserna, anser jag mig böra biträda vad skolberedningen förordat
i förevarande hänseende.

När skolberedningen i sitt yttrande kommer in på frågan om det nuvarande
utbildningsbehovets storlek uttalas en bestämd varning för att göra
någon fördelning av högstadiets tjänster för lärare i läroämnen mellan olika
lärargrupper så, att ett redan nu fastställt, ganska betydande antal av
tjänsterna förbehålles vidareutbildade folkskollärare, vilket skulle föregripa
skolberedningens arbete och slutliga överväganden. Vidare erinras om att
försöksskolans högstadium för läsåret 1957/58 tilldelades av totala antalet
omkring 40 procent tjänster i lönegrad Ao 17, avsedda för vidareutbildade
folkskollärare, medan resten av tjänsterna avsågs för adjunkter och ämneslärare.
Skolberedningen föreslår så, med hänvisning dels till faktiskt föreliggande
lärarbrist, dels till önskan att under pågående utredningsarbete
undvika ändringar så länge de icke är av behovet påkallade eller på annat
sätt föranledda, att vidareutbildningen under de närmaste åren beräknas
efter för innevarande läsår gällande proportioner.

Jag återkommer längre fram till frågan om bestämmandet av antalet
tjänster av den nya typen. Då det gäller att beräkna dimensionerna av
den kursverksamhet, som nu skall startas, bör man, som skolberedningen
antytt, ta hänsyn bland annat till föreliggande lärarbrist. Lärarbehovet

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

inom enhetsskolans högstadium kommer på grund av försöksverksamhetens
utbyggnad att särskilt vissa år öka kraftigt. Som redan nämnts, räknar jag
också med att folkskollärare med den nya vidareutbildningen skall komma
att övergångsvis tjänstgöra inom högre skolor av traditionell typ. Jag anser
det vara väsentligt att kursutbildningen, även om relativt många kan beräknas
välja den huvudsakligen akademiska vägen, ej ges för små dimensioner.

Det ställer sig vidare givetvis svårt att göra en alldeles säker kalkyl över
kostnaderna för kursutbildningen under nästa budgetår. När jag efter vissa
beräkningar kommit fram till ett medelsbehov för budgetåret 1958/59 av
i runt tal 900 000 kronor, har därvid beräknats medel dels för en läsårskurs
i merkantila ämnen och ett par hjälpklasslärarkurser, dels för viss andel i
kostnaderna för Hermods s. k. akademiska ettbetygskurser m. m., dels för
en kursutbildning i övrigt, som dimensionerats efter minst 200 deltagare i
terminskurser.

Vid utgången av innevarande budgetår beräknas på reservationsanslaget
till Befordringskurser för folkskollärare föreligga en reservation av omkring
300 000 kronor. Jag vill föreslå, att för här ifrågavarande ändamål
för nästa budgetår i riksstaten uppföres ett nytt reservationsanslag, benämnt
Vidareutbildning av folkskollärare, och att medelsanvisningen under
detta nya anslag upptages med 600 000 kronor samt att den reservation,
som vid utgången av innevarande budgetår föreligger på befordringskursanslaget,
får tillföras det nya reservationsanslaget.

Innan jag från spörsmålen om vidareutbildningen övergår till frågor
rörande tjänster och vad därmed hänger samman, vill jag pa nytt framhålla,
att de närmare anordningar som här föreslås endast tar sikte på de
närmaste åren. En omprövning av lärarfrågorna måste kunna ske när problemen
om högstadiets utformning klarnat.

I anslutning till vad skolberedningen anfört om utbildning i klassföreståndarskap
vill jag framhålla, att i nuvarande läge uppmärksamheten i
första hand bör inriktas på de möjligheter att främja skolans elevvårdande
verksamhet, som kan stå till buds inom ramen för nu gällande föreskrifter
och befintliga resurser. Utöver vad som kan göras för att öka klassföreståndarnas
tjänstgöring i den egna klassen, torde det närmast böra ankomma på
skolöverstyrelsen att överväga i vad mån inom den praktiska lärarkursen
och genom särskild kursverksamhet m. m. klassföreståndaruppgifterna kan
ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Den nya tjänstetyp, som enligt vad här föreslagits skall inrättas från
och med budgetåret 1959/60, hänför sig närmast till enhetsskolans högstadium.
Endast där bör ordinarie tjänster inrättas. Antalet ordinarie tjänster

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

bör liksom hittills för varje år fastställas av Kungl. Maj:t, varvid i stort
sett den för innevarande budgetår tillämpade proportionen mellan tjänster
av olika slag synes böra bli vägledande för de närmaste åren.

Vid överläggningar med vederbörande personalorganisation har enighet
uppnåtts om inplacering av de ordinarie tjänsterna i lönegrad Ao 19, om
anställnings- och avlöningsförhållanden för vidareutbildade folkskollärare
före erhållande av tjänst i Ao 19 samt om vissa övergångsanordningar. Jag
tillstyrker, att riksdagens godkännande av denna lönegradsplacering inhämtas.

De nya tjänsterna torde tills vidare böra benämnas folkskollärartjänster
i lönegrad A 19.

För tillträde till den nya vidareutbildningen bör, som nämnts, ej krävas
föregående lärår tjänstgöring. För behörighet till ordinarie tjänst är det
däremot, såsom skolberedningen framhållit, nödvändigt att uppställa krav
på en icke alltför ringa lärarerfarenhet, vilken bör vara hämtad från de
högre skolformer, bland andra enhetsskolans högstadium, som anges i § 177
punkt 8 läroverksstadgan. Den tjänstgöring vid här åsyftade skolformer,
som bör krävas för behörighet till ordinarie tjänst, torde böra bestämmas
till tre år. Tjänstgöring i högre skolformer, fullgjord före vidareutbildningen,
bör få tillgodoräknas för behörighet till ordinarie tjänst.

I högre skolor av traditionell typ bör inga ordinarie tjänster förekomma.
Inte heller bör enligt min mening särskilda extra ordinarie tjänster av nuvarande
slag inrättas. För de vidareutbildades anställnings- och avlöningsförhållanden
vid tjänstgöring i dylika skolformer liksom vid tjänstgöring
på enhetsskolans högstadium innan ordinarie tjänst erhållits, måste givetvis
särskilda föreskrifter meddelas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
besluta härutinnan.

Tjänsterna bör avse undervisning företrädesvis i vissa ämnen eller viss
grupp av ämnen. Såsom är fallet beträffande nuvarande tjänster i A 17,
bör i tjänsten i viss utsträckning kunna inräknas undervisning i övningsämnen
och yrkesämnen. I fråga om undervisningsskyldigheten bör vad
som nu gäller för tjänster i A 17 tillämpas.

Vad beträffar nuvarande folkskollärartjänster i lönegrad A 17, vill jag
förorda, att de ordinarie tjänsterna på enhetsskolans högstadium från och
med den 1 juli 1959 omvandlas till tjänster av den föreslagna nya typen
och att nuvarande särskilda extra ordinarie tjänster vid högre skolor i anslutning
till vad jag nyss anfört indrages med utgången av juni 1959.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser
i anledning av vad jag här i olika hänseenden förordat ävensom att
utfärda föreskrifter om de övergångsanordningar, som må befinnas påkallade.

Under åberopande av vad jag här anfört och förordat hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

a) godkänna av mig förordade grunder för vidareutbildning
av folkskollärare;

b) godkänna av mig förordade grunder för inrättande av
f olkskollärart j änster i lönegrad Ao 19 på enhet sskolans högstadium
m. m.;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de författningsändringar
samt utfärda de övriga föreskrifter och de övergångsbestämmelser,
som föranledes av vad som föreslagits
under a) och b);

d) till Vidareutbildning av folkskollärare för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

II. Anslag till folkskoleseminarieorganisationen

1. Folkskoleseminarierna: Avlöningar
A. Seminarieorganisationen

I kungl. brev den 24 maj 1957 till skolöverstyrelsen angående folkskoleseminarieorganisationen
m. m. har bl. a. föreskrivits, att beteckningen å
seminarium för utbildning av klasslärare i folkskolan skall från och med
den 1 juli 1957 vara folkskoleseminarium. Den nya seminarieorganisationen
(se statsliggaren s. 633) omfattar nu 26 seminarier, men i nämnda kungl.
brev har förordnats, att folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping
och småskoleseminariet i Stockholm skall nedläggas, det förstnämnda vid
utgången av budgetåret 1958/59 och det sistnämnda vid utgången av
budgetåret 1957/58. Vid utgången av budgetåret 1957/58 skall enligt
tidigare beslut även folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm
nedläggas.

För hösten 1957 har Kungi. Maj:t medgivit intagning i folkskoleseminariernas
första klass av 12 avdelningar på fyraårig folkskollärarlinje, 12 avdelningar
på tvåårig folkskollärarlinje, 1 avdelning på treårig småskollärarlinje
och 25 avdelningar på tvåårig småskollärarlinje med högst 24 elever
i varje avdelning. I förhållande till elevintagningen hösten 1956 innebär
detta oförändrat antal klassavdelningar på fyraårig folkskollärarlinje och
treårig småskollärarlinje, minskning med 7 avdelningar på tvåårig folkskollärarlinje
samt ökning med 3 avdelningar på tvåårig småskollärarlinje.
Genom den sålunda bestämda elevintagningen på tvåårig folkskollärarlinje
och tvåårig småskollärarlinje har den totala examinationen av folk- och
småskollärare vårterminen 1959 slutligt reglerats. Intagningen på treårig
småskollärarlinje reglerar till en mindre del examinationen av småskollärare
vårterminen 1960, medan intagningen på fyraårig folkskollärarlinje delvis
reglerar examinationen av folkskollärare vårterminen 1961.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

Skolöverstyrelsens förslag

Skolöverstyrelsen föreslår i samband med sina anslagsäskanden för nästa
budgetår att elevintagningen hösten 1958 vid folkskoleseminarierna fastställes
till följande antal avdelningar med 24 elever per avdelning: för folkskollärarutbildning
12 avdelningar på fyraårig linje och 10 avdelningar på
tvåårig linje samt för småskollärarutbildning en avdelning på treårig linje
och 40 avdelningar på tvåårig linje.

Överstyrelsen räknar med att av den föreslagna intagningen till folkskollärarutbildning
omkring halva antalet elever skall vara kvinnor och halva
antalet män. I fråga om småskollärarutbildningen räknar överstyrelsen med
enbart kvinnliga elever, även om män i enlighet med riksdagens beslut 1957
skall äga tillträde till småskollärarutbildning.

Till grund för överstyrelsens förslag ligger de beräkningar av examinationsbehov
och examination, som framgår av följande tabeller.

Tabell A. Folkskollärare

Läsår

Examinationsbehov

Examination

Överskott
respektive
brist
per år

Summa

överskott

eller

brist

1

2

3

Summa

1956/57

— 1000

57/58

730

60

— 45

745

1 255

+ 510

— 490

58/59

730

0

20

750

920

+ 170

— 320

59/60

195

240

20

455

670+ 851)

+ 300

— 20

60/61

— 90

160

20

60

260 +215?+ 85*)

+ 470

+ 450

61/62

— 15

400

385

260 +110?+ 85’)

+ 70

+ 520

62/63

135

300

435

26’0? + 110? + 85l)

+ 20

+ 540

63/64

200

400

600

260? + 260? + 85‘)

+ 5

+ 545

64/65

90

400

490

65/66

405

200

605

1 Beräknad examination vid lärarhögskolan.

Tabell B. Småskollärare

Läsår

Examinations-

behov

Examination

Överskott
respektive
brist
per år

Summa

överskott

eller

brist

1956/57

+ 60

57/58

365

525

+ 160

+ 220

58/59

470

525

+ 55

+ 275

59/60

715

595

— 120

+ 155

60/61

935

20 + 9107

— 6

+ 150

61/62

795

207 + 775?

0

+ 150

62/63

885

207 + 865?

0

+ 150

63/64

590

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 10S år 1958

Vid beräkningarna i tabellerna har hänsyn tagits till att enligt kungl. brev
den 24 maj 1957 återgång till bestämmelserna i kungörelsen 1947:234 rörande
antalet lärjungar i klassavdelningarna skall äga rum läsåren 1959/00
-—1962/63. Vidare förutsättes i fråga om småskollärares successiva övertagande
av klass 3 i skolor av A-form kungörelsen 1954: 230 tillämpas till
och med läsåret 1964/65 utom under läsåret 1963/64. Frågetecken markerar
ännu ej beslutad examination. De i tabellen kursiverade siffrorna anger
de nu aktuella intagningsfrågorna.

Av överstyrelsens framställning inhämtas bland annat följande.

I tabell A (kol. 1) och B anges examinationsbehovet för folkskolan enligt
nyss angivna förutsättningar med avseende å elevantalet i läraravdelningarna
samt småskolläramas övertagande av klass 3 i A-skolor. Siffrorna är
hämtade ur en av överstyrelsens statistiska kontor upprättad promemoria.
Statistiska kontoret beräknar att årligen till och med läsåret 1964/65 ytterligare
300 småskollärare övertar klass 3, dock med undantag för läsåret
1963/64. Detta undantag beror på att enligt riksdagens beslut 1957 småskollärarutbildningen
skall bli treårig från och med läsåret 1961/62. frånsett
särskild tvåårig linje för studenter. Examinationen vårterminen 1963
skulle därför bli obetydlig.

I tabell A kol. 2 anges behovet av folkskollärare för högre skolformer.
Överstyrelsen betonar, att det nu är särskilt vanskligt att kalkylera behovet
av folkskollärare för enhetsskolan och realskolans lägre klasser och för täckande
av underskott på akademiskt utbildade lärare.

Det framgår av statistiska kontorets P.M., att antalet folkskollärare vid
högre läroanstalter ökat avsevärt under senare år. Höstterminerna 1951
t. o. m. 1956 hade sålunda respektive 224, 255, 315, 318, 448 och 606 folkskollärare
utan akademisk examen full tjänstgöring vid högre skolor under
överstyrelsens inseende. På heltidstjänster i läroämnen å enhetsskolans högstadium
eller vid i folkskolan inbyggda realskollinjer klass 7—9 tjänstgjorde
läsåret 1956/57 närmare 450 folkskollärare (i dåvarande 23:e eller lägre
lönegrad) mot 300 föregående år. Det totala antalet dylika tjänster kan nu
med ledning av folkskolinspektöremas uppgifter bedömas bli avsevärt större
än enligt fjolårets beräkningar. I sina beräkningar av behovet av folkskollärare
på enhetsskolans högstadium utgick seminarieutredningen liksom
realskoleutredningen från den tidigare träffade överenskommelsen om att
halva antalet lärartjänster i läroämnen på detta stadium skulle avses för
folkskollärare i (dåvarande) 23 lönegraden. Denna överenskommelse är nu
upphävd. Nyare beräkningar rörande den kommande tillgången på akademiskt
utbildade lärare är ej tillgängliga för överstyrelsen. Inom universitetsutredningen
torde dylika beräkningar vara under arbete. I avvaktan på
resultatet av dessa beräkningar har överstyrelsen i kolumn 2 under examinationsbehovet
i tabell A medtagit samma siffror, som ingår i motsvarande
kolumn 2 i tabell 11 A i prop. 1957: 123.

I tabell A kol. 3 ånger siffran —45 den minskning av examinationsbehovet,
vilken såsom en engångsföreteelse blir följden av den aspiranttjänstgöring,
som mellanskolläraraspirantema vid lärarhögskolan skall fullgöra.
Följande siffror i kolumn 3 är ett skönsmässigt uppskattat behov av folkskollärare
för ytterligare inrättade avdelningar av klass 8 i folkskolor utanför
försöksdistrikten.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

I kolumnerna för examination har överstyrelsen i likhet med seminarieutredningen
räknat med ett bortfall under eller omedelbart efter utbildningstiden
av 10 % av de intagna eleverna pa folkskollärarlinjerna och
5 % på småskollärarlinjerna.

I statistiska kontorets förutnämnda promemoria har folkskollärarbnsten
höstterminen 1950 för folkskolans del uppskattats till 660. Vid högre skolor
hade höstterminen 1956 600 folkskollärare utan akademisk examen full
tjänstgöring. Å heltidstjänster vid enhetsskolans högstadium och inbyggda
realskollinjer tjänstgjorde 358-j -78 = 436 folkskollärare. I otala antalet
folkskollärare vid dessa skolformer utgjorde sålunda 1 042. Enligt realskolutredningens
tab. 21 (sid. 66) och tab. 73 (sid. 399) har emellertid behovet
av folkskollärare vid de högre skolorna läsåret 1956/57 beräknats till 1 860.
Bristen vid dessa skolor skulle alltså uppgå till 1 860—1 042 = ca 820 eller
något mindre än ett år tidigare. Såsom seminarieutredningen anfört (sid.
161) kommer emellertid denna brist till en del att täckas genom framtida
frigörande av folkskollärare, som beräknats ersätta en övergående brist på
akademiker. Detta antal uppgår för åren efter 1956 till 520. Då under en
övergångstid fil. kandidater m. fl. liksom för närvarande torde komma att
stå till förfogande för tjänstgöring vid högre skolor, anser sig överstyrelsen
i analogi med seminarieutredningen icke böra räkna med att folkskollärare
snarast möjligt bör utexamineras för att täcka hela nämnda brist av 820
vid högre skolor. För läsåret 1956/57 anser sig överstyrelsen böra räkna
med en brist på omkring (820—520=) 300. Den sammanlagda folkskollärarbristen
sagda läsår skulle alltså uppgå till omkring (660+300=) 960.
Med hänsyn till siffrornas osäkerhet och då det kan övervägas, huruvida
icke examinerade folkskollärare i viss utsträckning bör sta till förfogande
för tjänstgöring i folkskolan även på vikariat, som omfattar kortare tid än
en månad, synes denna siffra böra höjas till omkring 1 000.

Siffran för småskolläraröverskottet läsåret 1956/57 — 60 — har hämtats
ur statistiska kontorets berörda promemoria.

Beträffande examinationen av folk- och småskollärare anför överstyrelsen
bland annat följande.

De elever, som intages på tvåårig folkskollärarlinje 1958, utexamineras
1960 och blir alltså disponibla för tjänstgöring läsåret 1960/61. Samtidigt
examineras de elever, som 1956 intogs på fyraårig linje, av vilka 260 beräknas
stå till förfogande. Från lärarhögskolan beräknas 85 komma. Såsom
framgår av tabell A är examinationsbehovet för läsaret 1960/61 inte mer än
90. Skulle 1958 på den tvååriga linjen intagas lika många elever som i år,
d. v. s. (12X24=) 288, varav 260 kunde beräknas bli disponibla för läsåret
1960/61, skulle den sammanlagda examinationen 1960 bli (260+260+85=)
605. Då examinationsbehovet samma år endast är 90, skulle examinationsöverskottet
för detta år bli (605—90=) 515 och med underskottet från läsåret
1959/60 frånräknat ge ett sammanlagt överskott av (515—20=) 495,
vilket måhända skulle bli väl stort.

Även om överstyrelsen i de beräkningar, som siffermässigt åskådhggöres
i tabell A, lämnat utrymme åt vissa marginaler, torde det med hänsyn till
osäkerheten hos alla dylika kalkyler vara lämpligt att låta beräkningarna
utmynna i ett siffermässigt överskott. ....

Enligt överstyrelsens uppfattning torde åtminstone 10 avdelningar böra
intagas på tvåårig lolkskollärarlinje 19.>8, d. v. s. (10X24=) 240 elever,

60

Kungl. Maj:ts -proposition nr 1 OS år 1958

varav 215 kan beräknas bli disponibla för tjänstgöring läsåret 1960/61.
Såsom framgår av tabell A blir då det sammanlagda överskottet sagda läsår
450. Huruvida detta är tillräckligt, kan bedömas först sedan 1957 års
lärarutredning framlagt sina förslag och sedan eventuellt nytt statistiskt
material rörande bristen pa akademiskt utbildade lärare blivit tillgängligt.
I avvaktan härpå, föreslår överstyrelsen, att 10 avdelningar intages 1958 på
tvåårig folkskollärarlinje, vilket innebär en minskning med 2 avdelningar i
jämförelse med intagningen 1957 på denna linje.

Beträffande intagningen 1958 av elever på den fyraåriga folkskollärarhnjen
föreslår överstyrelsen med hänsyn till vad som anförts i föregående
stycke, samma intagning som 1957, d. v. s. (12X24=) 288 elever, varav
260 kan beräknas bli disponibla för tjänstgöring läsåret 1962/63. Examinationen
1962 regleras slutligt genom intagning av elever på tvåårig folkskollärarlinje
1960.

De elever, som 1958 intages på tvåårig småskollärarlinje, utexamineras
1960 tillsammans^ med de elever, som 1957 intogs i en avdelning på den
enda treåriga småskollärarlinjen. Såsom framgår av tabell B, är examinations
behovet för läsåret 1960/61 beräknat till 935. Om 1958 på tvåårig
småskollärarlinje intages 40 avdelningar, d. v. s. (40X24=) 960 elever, kan
därav omkring 910 beräknas bli disponibla för tjänstgöring läsåret 1960/61.

frångår av nyssnämnda tabell, att det raknemässiga överskottet för
sagda läsår da blir 150. vilket torde vara en önskvärd säkerhetsmarginal.
Överstyrelsen föreslår sålunda en intagning 1958 av 40 avdelningar på tvåårig
småskollärarlinje, vilket innebär en ökning med 15 avdelningar i jämförelse
med intagningen 1957. Vidare bör fortfarande en avdelning på treårig
småskollärarlinje intagas.

Det möter ingå svårigheter att placera det föreslagna antalet nya avdelningar
vid^seminarierna. Tvärtom kommer de flesta seminarierna att under
läsaret 1958/59 arbeta med ett mindre antal avdelningar, än de är organiserade
för. I avvaktan på vad 1957 års lärarutrednings förslag eventuellt
kan komma att innebära beträffande beräkningarna av folkskollärarbehovet,
anser sig överstyrelsen icke nu böra föreslå nedläggande av ytterligare
seminarier. En dylik avvaktande ståndpunkt i denna fråga överensstämmer
också med vad statsutskottet uttalade härom i sitt utlåtande 1957: 105
sid. 51.

Statskontoret erinrar om att statsmakterna vid 1957 års riksdag beräknat
det sammanlagda överskottet av folkskollärare läsåret 1960/61 till 305.
Enligt av skolöverstyrelsen omgjorda beräkningar skulle ifrågavarande
överskott utgöra 450. I betraktande härav synes intagningen på den tvååriga
folkskollärarlinjen i vart fall kunna minskas med två avdelningar,
varigenom sagda läraröverskott skulle begränsas till 407.

I sitt utlåtande över 1957 års lärarutrednings betänkande »Behov och
utbildning av klasslärare för enhetsskolans högstadium» har skolöverstyrelsen
företagit en omräkning av tabell A med hänsyn till utredningens prognoser
rörande högstadieklasslärare. I detta sammanhang anför skolöverstyrelsen
i huvudsak följande.

Enligt den omräknade tabellen blir för läsåret 1960/61 överskottet av
lärare 410 mot enligt de tidigare beräkningarna 450 och läsåret 1962/63

G1

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

465 mot tidigare 540. I avvaktan på nya siffror rörande tillgången på akademiskt
utbildade lärare torde det vara nödvändigt att fortfarande räkna
med att 45 å 50 % av undervisningen i teoretiska läroämnen på enhetsskolans
högstadium bestrides av folkskollärare med vidareutbildning. Under
denna förutsättning bör alltså intagningen av elever till folkskollärarutbildning
bestämmas med ledning av de omräknade siffrorna, vilka ej avsevärt
skiljer sig från siffrorna i tabell A i överstyrelsens petita.

Överstyrelsen föreslog i petita en intagning 1958 på studentlinje av 10
avdelningar, d. v. s. (10X24=) 240 elever, varav 215 beräknades bli disponibla
för tjänstgöring läsåret 1960/61. Under denna förutsättning skulle
alltså det räknemässigt erhållna läraröverskottet samma läsår bli 450, medan
samma överskott enligt tabellen ovan skulle bli 410. Vill man uppnå
ett överskott av 450, bör således ytterligare två avdelningar på studentlinje
intagas 1958. Med hänsyn till angelägenheten av att om möjligt komma
ifrån den nuvarande lärarbristsituationen, förordar överstyrelsen en intagning
1958 av 12 avdelningar på studentlinjen. Däremot torde det ej finnas
anledning att öka intagningen 1958 på fyraårig linje utöver de 12 avdelningar,
som överstyrelsen föreslagit i petita för budgetåret 1958/59. De
elever, som 1958 intages på fyraårig linje, utexamineras 1962 och blir således
tillgängliga för tjänstgöring läsåret 1962/63. Den slutliga examinationen
1962 regleras genom intagning på studentlinjen 1960, vilken intagning
då, om så befinnes erforderligt, givetvis kan göras avsevärt större, än vad
som nu synnerligen preliminärt beräknats.

Departementschefen

Vad som nu genom omfattningen av elevintagningen hösten 1958 skall
bestämmas, är dels examinationen på den 2-åriga småskollärarlinjen till
läsåret 1960/61, dels examinationen på den 2-åriga folkskollärarlinjen till
läsåret 1960/61, och dels examinationen på den 4-åriga folkskollärarlinjen
till läsåret 1962/63, vilken dock endast delvis reglerar den slutliga examinationen
till sistnämnda läsår.

Sedan 1957 års riksdag fattat beslut om genomförande av den treåriga
småskollärarutbildningen och minskning av elevantalet i läraravdelningar
vid folkskolor av A-formen, föreligger nu säkrare utgångspunkter än föregående
år för beräkning av examinationsbehovet och examinationen beträffande
folk- och småskollärare. De framtida förhållandena med avseende å
indragning av realskolans lägsta klasser och det därav följande ökade lärarbehovet
i folkskolan är även säkrare kända i år än förra året. Betydligt
mindre osäkerhet synes således vidlåda de av skolöverstyrelsen i höstens
petita verkställda beräkningarna av lärarbehovet i folkskolan än tidigare
kalkyler.

Svårast för överstyrelsen att bedöma har varit behovet av folkskollärare
för enhetsskolans högstadium och realskolans lägre klasser och för täckande
av underskott på akademiskt utbildade lärare. Den tidigare överenskommelsen
om proportioneringen av antalet tjänster i dåvarande 23 lönegraden
för folkskollärare med sikte på förhållandena vid fullt utbyggd enhetssko-la

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

har ju numera upphävts. Nyare beräkningar om den kommande tillgången
på akademiskt utbildade lärare har ej funnits att tillgå. I sina petita har
överstyrelsen därför fått nöja sig med att i fråga om examinationsbehovet
av folkskollärare i tabellen A, kolumn 2, införa samma siffror, som ingick i
motsvarande kolumn 2 i tabell 11 A i föregående års seminarieproposition.
I senare avgivet utlåtande över 1957 års lärarutrednings betänkande om
behov och utbildning av klasslärare för enhetsskolans högstadium har överstyrelsen
gjort en omräkning av nämnda tabell A och därvid tagit hänsyn
dels till de nyare beräkningar rörande behovet av lärare i teoretiska läroämnen
på enhetsskolans högstadium, varifrån utredningen utgått, dels till
utredningens antagande att 45 procent av detta lärår behov skulle tillgodoses
med vidareutbildade folkskollärare. Resultatet av denna omräkning har
blivit ett ökat examinationsbehov och, om den i petita föreslagna intagningen
på folkskollärarlinjema vidhålles, en minskning av det siffermässigt
beräknade läraröverskott läsåret 1960/61, som överstyrelsen kommit fram
till i den ursprungliga tabellen A. I sin kommentar till den omräknade tabellen
A konstaterar överstyrelsen, att det, i avvaktan på nya siffror rörande
tillgången på akademiskt utbildade lärare, är nödvändigt att fortfarande
räkna med att 45 ä 50 procent av undervisningen i teoretiska läroämnen på
enhetsskolans högstadium bestrides av folkskollärare med vidareutbildning.
Intagningen av elever till folkskollärarutbildning bör därför enligt överstyrelsens
mening bestämmas med ledning av de i den omräknade tabellen
angivna behovssiffroma. Då det vidare är angeläget att så långt möjligt
komma ifrån den nuvarande lärarbristsituationen, förordar överstyrelsen i
sitt remissutlåtande en större intagning på den 2-åriga folkskollärarlinjen
hösten 1958 än vad som föreslogs i petita, så att det siffermässiga läraröverskottet
läsåret 1960/61, trots det nu konstaterade större behovet, hålles
på den nivå som kalkylerades i petita.

I det föregående avsnittet om vidareutbildning för folkskollärare har jag,
med sikte på förhållandena under de närmaste åren, föreslagit ett nytt slag
av tjänster på enhetsskolans högstadium och en ny form av vidareutbildning
för folkskollärare och även framlagt vissa synpunkter på fördelningen
mellan olika lärarkategorier av tjänster i läroämnen på enhetsskolans högstadium.
I det sammanhanget har jag också haft anledning framhålla, att
man ännu några år framöver måste räkna med en särskilt i vissa ämneskombinationer
besvärande lärarbrist i de högre skolformerna.

Att man vid bestämmandet av elevintagningen hösten 1958 måste räkna
med ett något större examinationsbehov än det överstyrelsen angivit i den
ursprungliga tabellen A i petita synes mig klart. Vad överstyrelsen efter
omräkning av tabellen kommit fram till i fråga om examinationsbehovet och
den aktuella elevintagningen torde bättre överen sstämma med den nu föreliggande
situationen. Jag kan därför, när det gäller intagningen på folkskol -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

lärarlinjerna höstterminen 1958, ansluta mig till överstyrelsens senast framlagda
förslag om oförändrad intagning, d. v. s. 12 avdelningar på såväl 2-årig som 4-årig folkskollärarlinje.

Intagningen för småskollärarutbildning hösten 1958 bör i enlighet med
vad överstyrelsen föreslagit omfatta 40 avdelningar på 2-årig och 1 avdelning
på 3-årig linje, innebärande en ökning med 15 intagningsavdelningar
på den 2-åriga linjen och oförändrad elevintagning på den 3-åriga linjen.
Jag vill dock i fråga om de beräkningar av överstyrelsen, som redovisats i
tabell B, redan nu framhålla, att den där på längre sikt kalkylerade, ännu
icke fastställda examinationen synes för lågt beräknad.

Det torde i vanlig ordning få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles
efter förslag av skolöverstyrelsen meddela närmare bestämmelser i anledning
av vad jag nu förordat rörande elevintagningen på folk- och småskollärarlinjema.

I statsutskottets utlåtande 1957: 105 har utskottet uttalat, att bland
annat tillsättandet av 1957 års lärarutredning utgjorde ett skäl att tills
vidare i avvaktan på resultatet av utredningen bibehålla en något större
elasticitet i seminarieorganisationen än vad som följde av Kungl. Maj:ts
i propositionen 1957: 123 redovisade förslag till organisation. I det föregående
har förslag framlagts rörande vidareutbildning av folkskollärare för
enhetsskolans behov. Säkrare underlag har därigenom erhållits för en bedömning
av seminarieorganisationens framtida dimensionering. Det synes med
hänsyn härtill lämpligt att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen att,
sedan beslut fattats angående den nya vidareutbildningen, verkställa nya
beräkningar rörande seminarieorganisationens omfattning, åskådliggjorda
på sätt framgår av tabell 10 sid. 48 i propositionen 1957: 123, i samband
varmed bör upptas jämväl frågan om genomförande av den vid förra årets
riksdag beslutade samordningen av vissa seminarier (Växjö, Härnösand).
Av undersökningen föranledda resultat bör av överstyrelsen anmälas i samband
med anslagsäskandena för budgetåret 1959/60.

B. Beräkning av folkskoleseminariernas avlöningsanslag

Anslag

1957/58 (statsliggaren s. 630) ........................... 21 010 000

1958/59 (förslag) ...................................... 23 775 000

Skolöverstyrelsens förslag

Skolöverstyrelsen föreslår, att anslaget för nästa budgetår höjes med
2 712 000 kronor. Härav hänför sig ett belopp av 2 588 800 kronor till
automatiska utgiftsökningar på grund av den allmänna lönehöjningen, löneklassförändringar,
nedsättning av undervisningsskyldigheten för lärare i

64 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

läroämnen m. m. I övrigt betingas den föreslagna höjningen av följande
förslag:

1) inrättande av en övningsskollärartjänst i Ao 19 eller Ao 13 vid seminariet
i Haparanda,

2) uppflyttning av två övningslärartjänster i Ao 12 i kvinnlig slöjd till
Ao 17,

3) minskning med 4 100 kronor av delposten till arvoden åt seminarieläkare
m. m.,

4) anvisande av 1 000 kronor till komplettering av ämneskatalogen vid
seminariebiblioteket i Landskrona,

5) anvisande av 10 400 kronor till auskultering i folkskola och enhetsskola
för deltagare i praktisk lärarkurs,

6) anvisande av 3 000 kronor till arvoden till föreståndare vid två fortbildningsinstitut,

7) ökad medelsanvisning till biträdeshjälp på rektorsexpeditionema och
justering av gällande beräkningsgrunder m. m.,

8) höjning av medelsanvisningen till försök med metodisk handledning,
enhetsskolans arbetsmetoder och liknande anordningar från 200 000 kronor
till 220 000 kronor.

Av överstyrelsens framställning inhämtas bland annat följande.

1. Vid seminariet i Haparanda finns för närvarande 4 ordinarie övningsskollärartjänster
och 1 extra ordinarie dylik tjänst. Rektor hemställer, att
en ny ordinarie övningsskollärartjänst inrättas med bibehållande av den
befintliga extra ordinarie tjänsten och att alltså övningsskolan utvidgas
med en avdelning. Denna avdelning skulle bli av b-typ, och syftet med den
är, att till densamma skall efter överenskommelse med folkskolans myndigheter
hänvisas samtliga nybörjare i Haparanda skoldistrikt, vilka är enbart
finskspråkiga eller äger synnerligen bristfälliga insikter i svenska språket.
Ur utbildningssynpunkt finner rektor det angeläget, att seminarieeleverna
i en avdelning i övningsskolan kan få studera de speciella svårigheter i angivna
hänseende, som de kan komma att möta såsom lärare. Folkskolestyrelsen
i Haparanda tillstyrker den föreslagna anordningen, som styrelsen
anser vara både önskvärd och behövlig.

2. I personalförteckningen är upptagna 4 lärartjänster i kvinnlig slöjd
i lönegraden Ao 12. De är avsedda för undervisningen enbart av övningsskolans
lärjungar vid seminarier, som hittills mottagit uteslutande manliga
seminarieelever. De är placerade vid bland annat folkskoleseminarierna i
Karlstad och Uppsala. Dessa seminarier har nu även kvinnliga elever, vilka
skall ha undervisning i kvinnlig slöjd av lärare med den kompetens, som
erfordras för lönegraden Ao 17. Tjänsten vid seminariet i Uppsala står vakant
och bör ersättas med tjänst i Ao 17. Likaså bör tjänsten i Ao 12 vid
seminariet i Karlstad utbytas mot tjänst i Ao 17.

3. Av överstyrelsen under punkten Allmänna läroverken: Avlöningar (jfr
1958 års åttonde huvudtitel s. 491) framlagt förslag om inrättande vid
bland annat läroverken i Gävle och Växjö av ordinarie skolskötersketjänster,
avsedda även för seminarierna i dessa städer, beräknas medföra en
besparing av 4 100 kronor under denna post.

65

Kuncjl. May.ts proposition nr 10S år 1958

5. Beträffande delposten Allmänna läroverken: Särskilda arvoden vid
läroverk med lärarkurs (jfr 1958 års åttonde huvudtitel s. 504) liar överstyrelsen
framhållit angelägenheten av att lärarkandidaterna beredes möjlighet
att auskultera i folkskola och enhetsskola. Även om lärarkandidaterna
vid folkskoleseminarium har möjlighet att auskultera i övningsskolan,
behöver de också få tillfälle att auskultera i folkskola, och enhetsskola utanför
seminariet. Lärare, som mottager auskultant, bör erhålla ett arvode av
5 kronor per lektionstimme.

7. I sina petita för innevarande budgetår föreslog överstyrelsen en väsentligt
ökad medelsanvisning till biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna.
Med anledning härav har bestämmelserna rörande biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
vid seminarierna från och med den 1 juli 1957 ändrats
i följande avseende: dels har det belopp, som får disponeras för jämkningar
uppåt av de seminarierna enligt gällande regler tillkommande anslagsbeloppen,
ökats från 3 procent till 20 procent, av summan av de för de olika
seminarierna beräknade anslagsbeloppen, dels har maximiarvodet för sekreterare
och kamrerare fastställts till 3 000 kronor.

Såsom överstyrelsen framhållit i sina anslagsberäkningar angående avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal vid de allmänna läroverken har
de ändrade bestämmelserna om biträdeshjälpen medfört en förbättring, som
dock icke på långt när kan anses vara tillfyllest för att bereda rektorerna
erforderlig lättnad i fråga om de administrativa arbetsuppgifterna. Överstyrelsen
har därför ansett sig böra ånyo framföra ett förslag om ändrade
grunder för beräkning av anslagsbeloppen till biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna.
Det förslag överstyrelsen sålunda framlägger överensstämmer
i princip med föregående års förslag, dock med de ändringar, som föranledes
av 1957 års löneplansrevision.

Enligt nuvarande bestämmelser skall för varje seminarium fastställas ett
anslagsbelopp, inom vilket kostnaderna för avlöningsförmåner åt personal,
som anlitas för biträde på rektorsexpeditionerna, skall rymmas. Anslagsbeloppet
skall beräknas enligt följande grunder: 1 400 kronor för varje avdelning
av studentlinje, 1 250 kronor för varje avdelning av fyraårig linje
och småskollärarlinje, 260 kronor för varje övningsskollärartjänst vid seminariets
övningsskola, 200 kronor för varje dylik tjänst vid seminarieortens
folkskolor, 1 250 kronor för lärarkursseminarium samt för realskollinje
vid övningsskola det belopp, som enligt de för allmänna läroverken
i förevarande hänseende gällande grunderna utgår för fristående realskola
med samma elevantal som i klasserna 7-—9 i övningsskolans realskollinje.
Det på angivet sätt beräknade anslagsbeloppet kan av överstyrelsen jämkas
uppåt eller nedåt i den mån särskilda omständigheter föranleder därtill.
För jämkning uppåt äger överstyrelsen i den utsträckning så erfordras
disponera ett belopp motsvarande sammanlagt högst tjugo procent av summan
av de för de olika seminarierna beräknade anslagsbeloppen.

Överstyrelsen föreslår, att anslagsbeloppet beräknas med ett fast och ett
rörligt belopp. Det justa beloppet bör vara av olika storlek för sådana seminarier,
som utbildar folkskollärare eller folkskollärare och småskollärare,
och för sådana seminarier, som utbildar enbart småskollärare. Med hänsyn
till att de sistnämnda seminariernas organisation är mindre komplicerad,
bör det fasta beloppet där sättas liigre än för seminarier av det förstnämnda
slaget. Överstyrelsen föreslår att de fasta beloppen bestämmes till 7 500

5 — Bihang till riksdagens protokoll l!)ftS. t samt. Nr 10S

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

respektive 4 500 kronor per budgetår. För lärarkursseminarium föreslås ett
fast belopp av 1 500 kronor.

Vad angår det rörliga beloppet finner överstyrelsen, att det bör grunda sig
enbart på antalet klassavdelningar och beräknas på sådant sätt, att de inkluderar
ersättning för allt sådant arbete, som kan anses vara i stort sett
lika vid de skilda seminarierna. Här anser överstyrelsen, att 2-årig studentlinje
för utbildning av folkskollärare bör erhålla det högsta beloppet per
klassavdelning. Ett något mindre belopp bör utgå till 2- eller 3-årig linje
för utbildning av småskollärare och ett ännu något lägre belopp för 4-årig
linje för folkskollärare. Överstyrelsen föreslår dessa belopp till respektive
1 750, 1 650 och 1 550 per klassavdelning.

För seminarier med inbyggd realskollinje föreslås att ett rörligt belopp
utgår, grundat på lärjungeantalet. Detta belopp bör utgöra 17 kronor per
lärjunge.

För jämkningar uppåt av anslagsbeloppen vill överstyrelsen föreslå, att
ett belopp må disponeras, som motsvarar sammanlagt högst 10 procent av
totalsumman av de anslagsbelopp, som beräknas böra utgå för seminarierna.

Beträffande dispositionen av det för seminariet fastställda anslagsbeloppet
föreslår överstyrelsen samma ändringar som för de allmänna läroverken.

Statskontoret ifrågasätter om inte en övningsskoleavdelning för finskspråkiga
elever vid seminariet i Haparanda skulle kunna organiseras utan
att det hittillsvarande antalet avdelningar där ökas (p. 1). Särskilda medel
för ämneskatalogiseringen vid seminariet i Landskrona kan ämbetsverket
icke tillstyrka (p. 4). Statskontoret vill icke motsätta sig genomförande av
viss arvodering vid lärarkandidaternas auskultering i folkskola (p. 5). Med
hänsyn till att antalet seminarier minskas med två till nästa budgetår är
enligt ämbetsverket någon ökning av beloppet till försök med metodisk
handledning m. m. (p. 8) icke påkallad.

Departementschefen

Att övningsskolan vid seminariet i Haparanda utvidgas med en särskild
avdelning för finskspråkiga barn eller barn som har bristfälliga kunskaper
i svenska språket, finner jag av behovet påkallat, varför jag tillstyrker inrättande
av en ordinarie övningsskollärartjiinst där (p. 1). Mot överstyrelsens
förslag under punkt 2 har jag ingen erinran.

Med hänsyn till att jag i 1958 års statsverksproposition vid anmälan av
anslaget till Allmänna läroverken: Avlöningar (åttonde huvudtiteln s. 514)
icke ifrågasatt någon ändring beträffande antalet ordinarie skolskötersketjänster
torde under punkt 3 böra beräknas oförändrat belopp.

Jag är icke beredd att tillstyrka någon särskild medelsanvisning till ämneskatalogisering
vid seminariet i Landskrona (p. 4).

I anslutning till vad jag förordat under punkten Allmänna läroverken:
Avlöningar i årets statsverksproposition (s. 516) angående arvoden åt lärare
i folkskolan för mottagande av auskultanter från praktisk lärarkurs föreslår
jag att medel för dylikt ändamål även anvisas under detta anslag (p. 5).

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

Mot det av överstyrelsen beräknade beloppet, 10 400 kronor har jag ingen
erinran. Det bör få ankomma på skolöverstyrelsen att fastställa arvodena.

Med anledning av skolöverstyrelsens under punkt 6 framförda förslag
om arvoden till föreståndare vid fortbildningsinstitut får jag hänvisa till att
jag vid anmälan av anslaget till Skolöverstyrelsen: Avlöningar (åttonde huvudtiteln
s. 420) uttalat, att jag inte var beredd att i det sammanhanget
upptaga överstyrelsens förslag till omorganisation av fortbildningsverksamheten
för lärare till prövning. Jag anser mig därför icke här böra framlägga
något förslag om föreståndararvoden.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att överstyrelsen i sina
anslagsäskanden för nästa budgetår framlagt förslag om ändringar i bestämmelserna
angående biträdeshjälp på rektorsexpeditionerna vid såväl de allmänna
läroverken som folkskoleseminarierna. Under punkten Allmänna
läroverken: Avlöningar i årets åttonde huvudtitel (s. 515 f) har jag i vad
avser allmänna läroverken förklarat, att jag i princip biträder överstyrelsens
förslag. I avvaktan på viss utredning var jag dock icke beredd att taga
slutlig ställning till omfattningen av förstärkningen av biträdeshjälpen. Då
jag finner det lämpligt att frågan om biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
avgöres i ett sammanhang vill jag nu endast uttala, att jag i princip
ansluter mig till förslaget om förstärkning av biträdeshjälpen vid seminarierna.
Vidare förordar jag att medelsanvisningen för hithörande ändamål
(p. 7) utökas högst intill den ram, överstyrelsen föreslagit. För jämkningar
uppåt av anslagsbeloppen bör dock icke fastställas högre procenttal än vad
som föreslagits beträffande de allmänna läroverken, nämligen fem procent.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen
besluta angående grunderna för biträdeshjälpen.

Någon ökning av medelsanvisningen till försök med metodisk handledning
m. m. (p. 8) anser jag mig icke böra tillstyrka.

Det beslutade nedläggandet av folkskoleseminariet för manliga elever i
Stockholm och småskoleseminariet i Stockholm med utgången av innevarande
budgetår föranleder indragning av vissa tjänster, nämligen vid folkskoleseminariet
en rektorstjänst i Bp 1, sju lektorstjänster i Ao 26, en lektorstjänst
i Ae 26 eller Ae 24, sjutton övningsskollärartjänster i Ae 19 eller
Ae 13 och en vaktmästartjänst i Ag 7 samt vid småskoleseminariet en rektorstjänst
i ABp 26, tre seminarieadjunktstjänster i Ao 23, fyra övningsskollärartjänster
i Ae 19 eller Ae 13 och en vaktmästartjänst i Ae 7. Den
ordinarie personal, som ej i samband med nedläggandet avgår med pension,
bör förflyttas. I den mån förflyttning ej kan ske redan från och med
den 1 juli 1958, bör erforderligt antal tjänster upptagas på övergångsstat,
tills förflyttning ordnats.

Beträffande seminariet för kvinnliga elever i Linköping räknar jag med
att sex extra ordinarie övningsskollärartjänster »vid folkskola» indrages
budgetåret 1958/59.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att skolöverstyrelsen hos Kungl.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

Maj:t hemställt, att särskoleseminariet i Stockholm måtte avvecklas i och
med utgången av budgetåret 1958/59. Verksamheten vid särskoleseminariet
är samordnad med småskoleseminariet i Stockholm. Då detta seminarium
skall nedläggas med utgången av innevarande budgetår kan följaktligen
särskoleseminariet icke fortsätta sin verksamhet som hittills. För egen del
har jag intet att invända mot förslaget. Tillgången på särskollärare är numera
god. Under budgetåret 1958/59 pågående kurser vid särskoleseminariet
avslutas med utgången av sagda budgetår. Utbildningen av särskollärare
bör från och med budgetåret 1959/60 tills vidare ske enbart genom kursverksamhet.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta
i dessa frågor.

På grund av vad jag nu anfört samt med hänsyn tagen till de automatiska
utgiftsförändringama och efter omräkning av medelsbehovet i anslutning
till vad jag förordat beträffande seminarieorganisationen beräknar jag en
höjning av anslaget för nästa budgetår med 2 765 000 kronor till 23 775 000
kronor med den fördelning på olika poster, som framgår av avlöningsstaten
i efterföljande hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranledes av vad jag i det föregående förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1958/59:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.............................. 10 775 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämde
av Kungl. Maj:t, förslagsvis.......... 360 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis ............................ 9 960 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .............. 2 680 000

Summa kronor 23 775 000

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 23 775 000 kronor.

2. Folkskoleseminarierna: Omkostnader

Anslag

1957/58 (statsliggaren s. 642) ............................ 1 945 000

1958/59 (förslag) ....................................... 2 050 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958 69

Skolöverstyrelsen föreslår, att anslaget för nästa budgetår höjes med
137 380 kronor enligt följande sammanställning

1. Sjukvård m. m. (nu förslagsvis 61 000) ................. — 6 000

2. Reseersättningar (nu förslagsvis 15 600) ................ + 200

3. Bränsle, lyse oeh vatten (nu förslagsvis 780 000) ........ +80 000

4. Övriga expenser (nu 845 000) ......................... + 52 000

5. Trädgårdarnas underhåll och skötsel (nu förslagsvis 170 000) + 20 000

6. Särskilda kurser och föreläsningar m. m. (nu förslagsvis

74 670) ............................................ — 1 820

7. Bidrag till seminarieelevernas på folkskollärarlinje studiebe sök

vid skolor företrädesvis av lägre skolform (nu förslagsvis
75 000) ......................................... — 5 000

8. Bidrag till anordnande av studie- och idrottsutfärder (nu

13 000) ............................................ + 9 000

9. Ökade inkomster av upplåtelse av lokaler m. m. (nu 34 000) — 15 000

10. Minskade inkomster av trädgårdarna (nu 53 000) ....... + 4 000

137 380

Av överstyrelsens framställning inhämtas bland annat följande.

2. Enligt nu gällande bestämmelser må till bestridande av resekostnadsersättning
och traktamente åt rektorer eller deras ombud vid studieresor till
folkskolor utgå högst 550 kronor till varje seminarium. På grund av ökade
resekostnader torde detta belopp böra ökas till 600 kronor. Medelsbehovet
blir då sammanlagt (24X600—) 14 400 kronor. För övriga kostnader, som
skall bestridas med medel ur denna anslagspost, torde böra beräknas 1 400
kronor. Överstyrelsen föreslår sålunda, att posten uppföres med 14 400+
1 400=) 15 800 kronor, innebärande en ökning med 200 kronor.

4. Delposten var för budgetåret 1956/57 uppförd med (611 000+178 000
=) 789 000 kronor, varav sammanlagt 56 000 kronor till de två seminarier
i Stockholm, som skall nedläggas vid utgången av innevarande budgetår.
Den verkliga belastningen har emellertid, de nämnda seminarierna frånräknade,
uppgått till omkring 794 500 kronor. Innevarande budgetår är posten
uppförd med 845 000 kronor, varav sammanlagt 33 000 kronor belöper sig
på mernämnda två seminarier i Stockholm. För budgetåret 1958/59 uppskattar
rektorerna medelsbehovet till 907 600 kronor, varav 609 736 kronor
till städningskostnader. Med hänsyn till inträffade och väntade löneökningar
och prisstegringar synes en höjning av delposten vara ofrånkomlig.
Överstyrelsen föreslår, att den uppföres med 897 000 kronor, innebärande
en ökning med (897 000—845 000=) 52 000 kronor.

5. Anslagsposten är för innevarande budgetår uppförd med 170 000 kronor,
varav sammanlagt 11 300 kronor belöper sig på de två seminarier i
Stockholm, som skall nedläggas vid budgetårets utgång. För budgetåret
1958/59 beräknar rektorerna bruttokostnaderna till 204 000 kronor och
inkomsterna till i runt tal 38 000 kronor. Med hänsyn till kostnadsstegringarna
torde en höjning av posten icke kunna undvikas. Överstyrelsen föreslår,
att posten uppföres med 190 000 kronor, innebärande en ökning med
(190 000—170 000=) 20 000 kronor.

6. Överstyrelsen beräknar följande utgiftsförändringar:

70

Kungl. Maj:ts propositiori nr 108 år 1958

a) folkskoleseminariet för manliga elever och småskoleseminariet

i Stockholm.......................................... — 4 160

b) föreläsningar i skolhygieniska spörsmål (höjning från 430 till

470 kronor per seminarium) ............................ -f- 960

c) kurser i tal- och röstvård (höjning från 650 till 715 kronor

per seminarium) ...................................... -j- 1 560

d) föreläsningar i skilda ämnen (höjning från 650 till 715 kronor

per seminarium) ...................................... -j- 1 560

e) socialpedagogiska föreläsningskursen vid folkskoleseminariet i

Stockholm (slopande av nuvarande maximering av föreläsningsarvode
för dubbeltimme) ..........................

1'') simundervisning och bad (ändrat elevantal m. m.) ........ — 1 690

g) förhyrande av idrottsplan.............................. — 50

— 1 820

8. Denna delpost är nu uppförd med 13 000 kronor. Rektorerna begär i
runt tal 36 000 kronor, varav till seminariet i Haparanda 8 000 kronor och
till seminariet i Lycksele 3 000 kronor. En höjning av delposten torde vara
nödvändig dels för att möjliggöra större bidrag särskilt till de nordliga seminarierna,
dels med hänsyn till de ökade resekostnaderna. Överstyrelsen
föreslår, att delposten uppföres med 22 000 kronor, innebärande en ökning
med 9 000 kronor.

10. Inkomsterna av trädgårdarna torde böra uppskattas till 49 000 kronor,
dvs. det nuvarande beloppet 53 000 kronor minskat med de för innevarande
budgetår beräknade inkomsterna vid de två nämnda seminarierna
i Stockholm (4 000 resp. 100 kronor).

Statskontoret kan icke biträda yrkandet om en höjning av beloppet till
bestridande av resekostnadsersättning och traktamente åt rektor eller dennes
ombud (p. 2). Delposten till bränsle, lyse och vatten (p. 3) ''bör enligt
ämbetsverket uppräknas till 840 000 kronor. Under punkterna 4 och 5 förordar
statskontoret oförändrad medelstilldelning. Ämbetsverket är icke
berett tillstyrka förslagen om höjning av beloppen till föreläsningar och
kurser (p. 6) samt om ökat anslag till anordnande av studie- och idrottsutfärder
(p. 8).

Departementschefen

Mot överstyrelsens beräkningar under punkterna 1—4, 7 och 9 har jag
ingen erinran. Beträffande anslagsposten till trädgårdarnas underhåll och
skötsel (p. 5) anser jag mig böra räkna med oförändrad medelsanvisning,
170 000 kronor. Under anslagsposten till särskilda kurser och föreläsningar
(p. 6) räknar jag med en minskning dels å 4 160 kronor, avseende de två
Stockholmsseminarierna, dels å 1 740 kronor till simundervisning och bad
jämte förhyrande av idrottsplaner, innebärande en sammanlagd minskning
av anslagsposten med 5 900 kronor. Enligt min mening bör bestämmelsen
om arvodesmaximering vid socialpedagogiska föreläsningskursen bibehållas.
Under punkt 8 räknar jag med oförändrad medelsanvisning. Inkomsten av
trädgårdarna (p. 10) bör beräknas till oförändrat belopp.

Vad jag nu förordat innebär en höjning av omkostnadsanslaget med

71

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958

100 300 kronor. Med hänsyn till genomförda arvodesregleringar m. m. bör
anslaget för nästa budgetår uppräknas med sammanlagt 102 570 kronor
och således uppföras med 2 047 570 kronor eller i avrundat tal 2 050 000
kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till F olkskoleseminariema: Omkostnader för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 050 000 kronor.

3. Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m.

Anslag

1957/58 (statsliggaren s. 644) .............................. 458 000

1958/59 (förslag) ......................................... 458 000

Skolöverstyrelsen föreslår, att detta reservationsanslag för nästa budgetår
höjes med 82 000 kronor enligt följande sammanställning.

1. Böcker, undervisningsmateriel och inventarier (nu 292 000

kronor) ............................................. -j- 65 000

2. Materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål (nu

151 000) ............................................ + 12 000

3. Materiel för lek och idrott (nu 15 000).................. -f- 5 000

+ 82 000

Överstyrelsen anför bland annat följande.

Om seminarierna skall på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin
uppgift som tidsenliga lärarutbildningsanstalter, är det nödvändigt, att de
är försedda med erforderlig modern undervisningsmateriel och fortlöpande
kan komplettera sina bibliotek.

I skrivelse till överstyrelsen har folkskollärarförbunden hemställt, att
överstyrelsen ville överväga, på vad sätt övningsskolorna på ett effektivt
sätt skulle kunna utrustas med välordnade skolbibliotek. Förbundet föreslår,
att för ändamålet skall anslås medel motsvarande minst det belopp,
som anses erforderligt för skolbiblioteken inom skoldistrikt med mindre än
1 000 barn, d. v. s. 10 kronor per barn och år. Överstyrelsen finner det av
lärarförbunden gjorda förslaget innebära en lämplig anordning och föreslår,
att bestämmelser meddelas, att ur här förevarande anslag ett belopp motsvarande
minst 10 kronor för varje i vederbörande övningsskolor inskriven
lärjunge årligen skall användas för övningsskolornas bibliotek. Då antalet
elever i interna övningsskolor läsåret 1956/57 utgjorde 4 727, räknar överstyrelsen
med ett ökat anslagsbehov för nämnda ändamål av 47 000 kronor.

Departementschefen

Vid utgången av budgetåren 1954/55, 1955/56 och 1956/57 uppgick
reservationsmedelsbehållningen å ifrågavarande anslag till sammanlagt
respektive 93 096, 110 287 och 127 705 kronor. Med hänsyn härtill anser
jag mig icke böra föreslå någon anslagshöjning. För nästa budgetår bör
anslaget sålunda uppföras med oförändrat belopp 458 000 kronor. Jag hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1958

att till Folkskoleseminariema: Materiel, böcker to. ra.
för budgetåret 1958/59 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 458 000 kronor.

4. Folkskoleseminariema: Utrustning

Anslag

1957/58 (statsliggaren s. 645) .............................. 500 000

1958/59 (förslag) ......................................... 550 000

Skolöverstyrelsen föreslår, att anslaget för nästa budgetår höjes med
300 000 kronor. I sina anslagsäskanden redogör överstyrelsen närmare för
de ändamål vid de olika seminarierna, som bör tillgodoses av anslaget. Härutinnan
torde få hänvisas till handlingarna. Överstyrelsen anför bland annat
följande.

Åtskilliga av de äldre seminarierna arbetar med otidsenlig och försliten
materiel, som måste förnyas. En del av de äldre folkskoleseminariema har
sedan gammalt varit avsedda för enbart manliga eller kvinnliga elever. Skall
dessa seminarier, såsom önskvärt är, kunna ta emot både manliga och
kvinnliga elever, medför detta ofrånkomliga utrustningsbehov. Vissa seminarier
har sedan länge tillämpat ämnesrumssystem i stället för klassrumssystem.
Andra seminarier ämnar övergå till ämnesrumssystem, vilket också
medför vissa utrustningsbehov. Musikinstrumenten vid seminarierna utsättes
för stark förslitning, och de måste ständigt förnyas och kompletteras.

Departementschefen

Enligt min mening är en viss förstärkning av seminariernas resurser för
utrustningsanskaffning motiverad icke minst med hänsyn till vad överstyrelsen
anfört rörande övergång till ämnesrum. För egen del förordar jag,
att anslaget för nästa budgetår uppföres med 550 000 kronor, vilket innebär
en ökning med 50 000 kronor. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Folkskoleseminariema: Utrustning för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda under I och II: 1—
4 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,
bifaller Hans Maj :t Konungen samt förordnar att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Göransson

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1958 73

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m................................................ 3

1. Inledning.................................................... 3

2. Skolöverstyrelsens anslagsäskanden beträffande anslaget till Be fordringskurser

för folkskollärare .............................. 8

3. 1957 års lärarutrednings betänkande om behov och utbildning av

klasslärare på enhetsskolans högstadium ....................... 12

4. Remissyttranden över lärarutredningens betänkande ............ 22

5. Departementschefen .......................................... 43

II. Anslag till folkskoleseminarieorganisationen ........................ 56

1. Folkskoleseminarierna: Avlöningar ............................. 56

A. Seminarieorganisationen ................................... 56

Departementschefen ....................................... 61

B. Beräkning av folkskoleseminariernas avlöningsanslag.......... 63

Departementschefen ....................................... 66

2. Folkskoleseminarierna: Omkostnader ........................... 68

Departementschefen ....................................... 70

3. Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m................... 71

Departementschefen ....................................... 71

4. Folkskoleseminarierna: Utrustning ............................. 72

Departementschefen ....................................... 72